Anslag till domstolsväsendet
Betänkande 1992/93:JuU24
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU24
Anslag till domstolsväsendet
Innehåll
1992/93 JuU24
ANDRA HUVUDTITELN
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag dels om anslag till domstolsväsendet för budgetåret 1993/94, dels om riktlinjer för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottet behandlar i samband därmed ett antal motioner avseende medelstilldelningen och i övrigt med anknytning till domstolsväsendet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag utom såvitt avser anslaget till Domstolarna m.m. I den delen föreslår utskottet, med bifall till en motion från (s) och i anledning av motioner från (nyd), att riksdagen ökar anslaget med 3 000 000 kr. Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.
Till betänkandet har fogats fem reservationer varav tre från (s), en från (m, fp, c och kds) och en från (nyd).
Propositionen
I proposition 1992/93:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att
till Domstolsverket för budgetåret 1993/94 anvisa ett ramanslag på 63910000 kr (punkt D 1, s. 94 och 95),
till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett ramanslag på 2445640000 kr (punkt D 2, s. 96--101),
godkänna de riktlinjer för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna som angetts i propositionen (avsnitt 4.1).
Motioner
1992/93:Ju401 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om separata uppehållsrum för vittnen eller målsäganden i avvaktan på att målet ropas ut.
1992/93:Ju402 av Sigrid Bolkéus m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en sammanläggning av Ljusdals tingsrätt med Hudiksvalls tingsrätt.
1992/93:Ju403 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning i miljöfrågor för jurister.
1992/93:Ju404 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning för att fastlägga riktlinjerna för utformningen av det framtida rättsväsendet.
1992/93:Ju410 av Stina Eliasson och Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de små tingsrätterna.
1992/93:Ju412 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Motala och Mjölby tingsrätter inte bör läggas samman med Linköpings tingsrätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förmyndarskapsärenden samt bouppteckningsärenden bör vara kvar vid tingsrätterna.
1992/93:Ju413 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sollefteå tingsrätt.
1992/93:Ju414 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tingsrätternas organisation.
1992/93:Ju415 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Tierps tingsrätt bör finnas kvar.
1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tingsrätternas organisation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om specialdomstolar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Domstolsverket,
5. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar 3000000 kr för personalutbildning och chefsutveckling inom domstolsväsendet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jourdomstolar inte bör införas,
1992/93:Ju418 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bibehållande av den nuvarande tingsrättsorganisationen.
1992/93:Ju422 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av en reform i fråga om den centrala domstolsadministrationen.
1992/93:Ju424 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre resurser till de allmänna domstolarna för att klara av den ökande arbetsbördan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de små domstolar som är kostnadseffektiva bör bibehållas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att höja domarkårens och domstolarnas anseende hos allmänheten.
1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den personal, poliser, psykologer, jurister, barnhälsovårdspersonal m.fl. som har att göra med barn i svåra situationer bör utbildas för den uppgiften.
1992/93:Ju826 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar anslå 2 000 000 kr till utbildning av domare, åklagare och nämndemän i syfte att förbättra kunskapen om det sexualiserade våldets offer,
1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta ett system med jourdomstolar för ungdomar,
1992/93:A472 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indragning eller sammanslagning av de små tingsrätterna.
Utskottet
Inledning
Domstolsväsendet har ett budgetsystem med treåriga budgetramar. Vid förra årets budgetbehandling föreslogs dock, med hänsyn till de förändringar som förväntades av bl.a. Domstolsutredningens (Ju 1989:06) arbete, att medelsbehovet för domstolsväsendet skulle läggas fast för endast den då kommande tvåårsperioden, dvs. för innevarande budgetår och för budgetåret 1993/94 (1991/92:JuU20, rskr. 201). Domstolsverket har alltså under hösten 1992 avgivit en förenklad anslagsframställning för budgetåret 1993/94.
I december 1991 redovisade Domstolsutredningen sitt uppdrag genom betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Betänkandet innehåller olika förslag om arbetsfördelningen mellan domstolarna och den offentliga förvaltningen och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om omprövning, överklagande och instansordning samt vissa processrättsliga frågor. Betänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Ursprungligen var tanken att även frågan om domstolsväsendets organisation skulle utredas av Domstolsutredningen (dir. 1989:56). Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94) återkallade emellertid regeringen Domstolsutredningens uppdrag i den delen. Domstolarnas organisation har i stället utretts inom Justitiedepartementet, och förslag har redovisats i departementspromemorian (1992:38) Domstolsväsendet, organisation och administration i framtiden. Promemorian innefattar även frågor om specialdomstolarnas och Domstolsverkets framtid. Promemorian har remissbehandlats.
I departementspromemorian föreslås bl.a. att de minsta tingsrätterna skall slås samman med andra tingsrätter för att därmed skapa bärkraftiga enheter för framtiden. Detta skulle medföra att 24 tingsrätter skulle komma att läggas ned. Förslaget utsattes för stark kritik vid remissbehandlingen.
Motionsvägen har förts fram ett alternativt förslag till en framtida tingsrättsorganisation, den s.k. Statskontorsmodellen. Enligt denna organisationsmodell skulle det vara möjligt att behålla ett stort antal tingsrätters dömande verksamhet genom att lägga ansvaret för bl.a. budget- och personalfrågor på den största tingsrätten i varje län.
Som en inledning till utskottets befattning med frågan om tingsrättsorganisationen anordnade utskottet i december 1992 en offentlig utskottsutfrågning. Vid denna utfrågning uttalade statssekreteraren bl.a. att departementspromemorians förslag om neddragning av antalet tingsrätter inte föranletts av kritik mot hur den nuvarande ordningen fungerar utan att avsikten varit att höja beredskapen inför framtiden. Dokumentation från utfrågningen bifogas detta betänkande som bilaga.
Utskottet vill här anmärka att olika frågor, som i sin tur kan komma att aktualisera frågor om tingsrättsorganisationen, för närvarande bereds i Justitiedepartementet. Domstolsutredningen har sålunda i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om renodling av domstolarnas verksamhet. Utredningens överväganden mynnar ut i ett förslag om att sådana arbetsuppgifter som ligger vid sidan av den egentliga målhanteringen, de s.k. sidofunktionerna, i stor utsträckning skall föras bort från tingsrätterna. Det gäller t.ex. verksamheten hos inskrivningsmyndigheterna och tingsrätternas hantering av bouppteckningsärenden och förmynderskapsärenden.
Enligt de av statsmakterna år 1969 uppdragna riktlinjerna för domkretsindelningen (prop. 1969:44, 1LU 1969:38) borde domkretsarna helst göras så stora att de gav arbetsunderlag för minst tre domare. Härifrån skulle dock undantag kunna göras. Första lagutskottet anförde i sitt betänkande sammanfattningsvis att stor betydelse måste fästas bl.a. vid samhörigheten i geografiskt och annat hänseende mellan olika orter och bygder, vid kommunikationer och vid förutsättningarna över huvud taget för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika delar. Utskottet betonade också att stor hänsyn borde tas till synpunkter från lokalt håll rörande bygdens behov från rättsvårdssynpunkt och i fråga om service. Utskottet ansåg t.ex. att stor försiktighet måste iakttas med indragning av tvådomardomstolar om en indragning av domstolen skulle påtagligt försämra den rättssökande allmänhetens möjligheter till service eller eljest medföra väsentliga olägenheter för enskilda eller det allmänna. Sådana skäl kunde enligt första lagutskottets mening vara så starka att de motiverade behållandet också av en domkrets som gav underlag för endast en domare.
Utskottet har vid några senare tillfällen gjort uttalanden om tingsrättsorganisationen (JuU 1973:44, JuU 1974:9, JuU 1978/79:26, JuU 1985/86:28 och JuU 1986/87:25). Utskottet har därvid ånyo understrukit vikten av domstolarnas lokala förankring. Utskottet har också betonat vikten av att hänsyn tas till skäl av sysselsättnings- och regionalpolitisk natur.
Justitieministern har nyligen beslutat att inte lägga fram något förslag om nerdragning av antalet tingsrätter med anledning av promemorian.
När utskottet nu på nytt behandlar frågan om tingsrättsorganisationen kan utskottet konstatera att ovan angivna utgångspunkter för organisationen alltjämt har bärighet. Samtidigt måste givetvis organisationen vara utformad på ett sådant sätt att den bidrar till en hög kvalitet på rättsskipningen och ett allmänt gott resursutnyttjande inom domstolsväsendet. Utskottet noterar att den slutsats som kan dras av nu befintliga uppgifter är att några avgörande invändningar inte kan riktas mot den nuvarande organisationen.
Utskottet konstaterar att de frågor som tas upp i motionerna Ju402, Ju410, Ju412, Ju413, Ju414, Ju415, Ju417, Ju418, Ju424 och A472 för närvarande saknar aktualitet. Utskottet avstyrker bifall till dem.
Domstolsverket
Inledning
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, Bostadsdomstolen, arrende- och hyresnämnderna, Försäkringsöverdomstolen, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna advokatbyråerna. Domstolsverket har också till uppgift att på det allmännas vägnar föra talan mot beslut i rättshjälpsfrågor. Från anslaget till Domstolsverket betalas också kostnaderna för verksamheten vid Notarienämnden och Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.
Medelstilldelningen
Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag på 63910000 kr till Domstolsverket.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag om medelsanvisning.
Domstolsverkets framtid
Domstolsverket fick i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 bl.a. i uppgift att delegera budgetansvar i så stor utsträckning som möjligt till enskilda domstolar. I departementspromemorian (1992:38) behandlas bl.a. den fortsatta decentraliseringen av administrationen från Domstolsverket. I promemorian konstaterades att Domstolsverket borde avvecklas som central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet. De samordningsuppgifter som måste hanteras centralt bedömdes vara av sådan art att de kunde hanteras inom regeringskansliet eller av ett särskilt stabsorgan.
Vid remissbehandlingen av promemorian ansåg en överväldigande majoritet av remissinstanserna att det finns ett stort behov av en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet och att Domstolsverket inte bör avvecklas.
I budgetpropositionen (s. 26) anför departementschefen att den grundläggande tanken bakom förslagen i promemorian är att i möjligaste mån minimera de centrala administrativa beslutsfunktionerna inom domstolsväsendet och låta domstolarna ta ett större administrativt verksamhetsansvar. Den centrala verksamheten bör koncentreras till i första hand utvecklingsfrågor och frågor av ekonomisk natur samt vissa stödfunktioner. Departementschefen anför vidare att hon tagit intryck av vad många remissinstanser anfört, nämligen att en decentralisering av administrationen kan ske inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen. Detta innebär, enligt departementschefen, att verkets nuvarande karaktär av centralt ämbetsverk av mer traditionell typ ändras och att organisationen därmed krymps. Frågan om Domstolsverkets framtida uppgifter och organisation bereds nu i Justitiedepartementet.
I motion Ju417 framhålls att det är viktigt att Domstolsverket får den ställning och de resurser som krävs för att effektivt och kompetent kunna svara mot domstolsväsendets behov. I motion Ju422 framhålls vikten av att förändringar i fråga om Domstolsverkets uppgifter skall resultera i besparingar för statsverket.
Utskottet förutsätter för sin del att Domstolsverket i framtiden får en ändamålsenlig organisation där rationaliseringsmöjligheterna tillvaratas. Några ytterligare uttalanden med anledning av motionerna Ju417 i denna del och Ju422 är med hänsyn till beredningsläget inte erforderliga. Utskottet avstyrker bifall till dem.
Domstolarna m.m.
Inledning
Anslaget till domstolarna m.m. omfattar anslagen till de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, Försäkringsöverdomstolen samt hyresnämnderna, arrendenämnderna och Bostadsdomstolen. Från anslaget betalas även kostnaderna för de kansligöromål för Statens ansvarsnämnd som fullgörs av Svea hovrätt.
Den 1 juli 1992 genomfördes slutligt den nya instansordningen för rättsskipningen i socialförsäkringsmål varvid försäkringsrätternas verksamhet helt upphörde. Försäkringsrätternas återstående omkring 6 700 mål överlämnades då till kammarrätterna.
Den i föregående års budgetproposition aviserade ändringen av hovrätternas domkretsar genomfördes den 1 juli 1992. Härigenom har Örebro län, som tidigare hörde under Svea hovrätt, förts över till Göta hovrätts domkrets.
Också den förändring av domkretsindelningen för kammarrätterna i Göteborg och Jönköping som aviserades förra året genomfördes den 1 juli 1992. Den innebar att Skaraborgs län, som tidigare hörde under Kammarrätten i Göteborg, flyttades över till Kammarrätten i Jönköping.
Byggnadsstyrelsen var fram till den 1 juli 1992 lokalhållare för bl.a. domstolsväsendet. Vid denna tidpunkt upphörde Byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsmonopol, och lokalhållningsansvaret övertogs av resp. myndighet (prop. 1990/91:150 bil. 1:1, FiU30). Det rent praktiska övertagandet av ansvaret för hyresavtal m.m. för varje lokal genomförs nu successivt.
Enligt budgetpropositionen skall alla myndigheter som har ramanslag och som uppfyller bokföringsförordningens redovisningskrav fr.o.m. budgetåret 1993/94 i princip finansiera sina investeringar i anläggningstillgångar med lån hos Riksgäldskontoret (prop. 1992/93:100 bil. 1 s. 116). Justitieministern har därför i propositionen föreslagit att det särskilda reservationsanslaget D 3. Utrustning till domstolar m.m. avskaffas fr.o.m. budgetåret 1993/94. De investeringar som skulle ha finansierats via detta anslag får i stället finansieras genom lån hos Riksgäldskontoret. Justitieministern har bedömt nyinvesteringsbehovet till omkring 26 000 000 kr för nästkommande budgetår. Hon föreslår därför att anslaget till Domstolarna m.m. tillförs 12 800 000 kr för täckande av första årets amorteringar och räntor m.m.
Arbetsläget m.m.
Beträffande arbetsläget i domstolarna under år 1992 kan följande nämnas.
I tingsrätterna minskade antalet inkomna tvistemål med 1 %, medan antalet inkomna brottmål ökade med 1 %. Antalet avgjorda tvistemål ökade med 6 %, och antalet avgjorda brottmål ökade med 4 %. Målbalansen för tvistemål ökade med 4 %, och målbalansen för brottmål minskade med 2 %. I dessa beräkningar ingår inte gemensamma ansökningar och notariemål.
I tingsrätternas övriga verksamhet ökade både antalet inkomna konkurser och antalet inkomna domstolsärenden med 17 %. Antalet ärenden vid inskrivningsmyndigheterna minskade med 32 %.
I hovrätterna ökade antalet inkomna mål med 18 %. Alla hovrätter har haft en ökning av antalet inkomna mål. Störst procentuell ökning har Hovrätten för Nedre Norrland haft, främst beroende på att hovrätten fått in ca 500 mål avseende hastighetsöverträdelser. I övrigt är ökningen jämnt fördelad vad beträffar måltyper. Antalet avgjorda mål ökade med 6 %, och målbalansen ökade med 31 %.
Antalet inkomna mål till Högsta domstolen ökade med 11 %, och antalet avgjorda mål ökade med 25 %. Målbalansen ökade med 8 %.
I länsrätterna minskade antalet inkomna mål med nästan 24 %, och antalet avgjorda mål ökade med drygt 7 %. Antalet balanserade mål minskade med drygt 24 %.
Den nya taxeringsprocessen och det förhållandet att de allmänna förvaltningsdomstolarna under de senaste två åren har tillförts två nya stora målgrupper, socialförsäkringsmål och psykiatrimål, samt den ökande tillströmningen av mål enligt socialtjänstlagen har radikalt förändrat länsrätternas målstruktur.
Antalet inkomna fastighetsmål minskade kraftigt under 1992, från 19 923 inkomna mål år 1991 till 3 597 mål år 1992. Någon större ökning kan inte förväntas under 1993. Enligt uppgift från Riksskatteverket har endast 6 700 överklaganden kommit in till skattemyndigheterna i anledning av 1992 års taxering av lantbruksenheter. Under det gångna året avgjorde länsrätterna större delen av de balanserade målen avseende 1990 års taxering av småhus. Därmed fördubblades antalet avgjorda fastighetstaxeringsmål, och balansen minskade med 43 %.
Sedan den 1 juli 1991 anhängiggörs socialförsäkringsmålen i länsrätterna. Beträffande dessa mål får därför en jämförelse göras med det totala antalet inkomna och avgjorda mål i länsrätterna och försäkringsrätterna under år 1991. Antalet inkomna socialförsäkringsmål ökade 1992 med 21 %, och antalet avgjorda sådana mål minskade med 21 %. Länsrätternas balans av dessa mål ökade med 140 %.
Den 1 januari 1992 tillfördes länsrätterna en ny målgrupp genom den nya psykiatrilagstiftningen. Under 1992 kom det in 12 222 psykiatrimål, och det avgjordes 11 902 sådana mål.
Tillströmningen av mål enligt socialtjänstlagen ökade med 64%, vilket medförde att antalet inkomna s.k. Ö-mål, bortsett från de båda nytillkomna målgrupperna, ökade med 44 % och balansen med 78 %.
Antalet inkomna skattemål minskade med 70 %, antalet avgjorda sådana mål minskade med 24 %, och balansen minskade med 30 %.
Antalet inkomna körkortsmål minskade med 6 %, och antalet avgjorda mål minskade med 5 %. Balansen av körkortsmål minskade med 9 %.
I kammarrätterna har antalet inkomna mål ökat med 22 %. Antalet avgjorda mål ökade med 14 %, och antalet balanserade mål ökade med 47 %. Den kraftiga balansökningen beror främst på att drygt 6 700 mål överlämnades till kammarrätterna i samband med försäkringsrätternas avveckling den 1 juli 1992. Den ökade måltillströmningen bestod huvudsakligen av mål som överklagats från länsrätterna. De båda nytillkomna målgrupperna socialförsäkringsmål och psykiatrimål stod för drygt hälften av målökningen. Antalet mål enligt socialtjänstlagen ökade med 39 %.
I Regeringsrätten har antalet inkomna mål ökat med 9 % och antalet avgjorda mål ökat med 6 %. Målbalansen ökade med 10 %.
Antalet inkomna mål till Försäkringsöverdomstolen minskade med 14 %, och antalet avgjorda mål ökade med 10 %. Balansen av mål ökade marginellt.
Det förefaller sålunda som om situationen på tingsrätterna när det gäller brottmål och tvistemål stabiliserats. När det gäller övrig verksamhet är variationerna stora, och det är svårt att säga om helheten innebär mer eller mindre arbete.
Mer besvärande är situationen på hovrätterna där en ansenlig målökning och en kraftig ökning av målbalansen ger anledning till oro.
Också situationen på länsrätterna är svårbedömd beroende på de nya stora målgrupperna, och i kammarrätterna har läget under året utvecklats ungefär som i hovrätterna. Även här följs en betydande ökning av antalet inkomna mål av en kraftig balansökning. När det gäller länsrätterna bör det också noteras att närmare en tredjedel av målbalansen består av mål som är färdiga för avgörande.
Redan de nu redovisade omständigheterna leder till att arbetsförhållandena vid domstolarna måste följas med största uppmärksamhet, särskilt som de allmänna förvaltningsdomstolarna under nästa budgetår kommer att tillföras nya stora målgrupper. Till den frågan återkommer utskottet i det följande. Utskottet vill också i år i likhet med förra året understryka vikten av att rationaliseringsarbetet fortsätter med oförminskad kraft. Utskottet måste dock också konstatera att situationen inte kan bemästras enbart genom rationaliseringar, och utskottet noterar att regeringen avlämnat en lagrådsremiss med bl.a. förslag om fullföljdsbegränsningar till hovrätterna.
Medelstilldelningen
Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag på 2445640000 kr till Domstolarna m.m.
I motion Ju417 hemställs att ytterligare 3 000 000 kr anvisas för personalutbildning och chefsutveckling, och i motion Ju424 begärs i mer allmänna ordalag resursförstärkningar till de allmänna domstolarna i syfte att bl.a. genom kompetenshöjande åtgärder förbättra domstolarnas anseende. I motion Ju826 begärs att 2 000 000 kr skall sättas av för utbildning av bl.a. domare för att förbättra kunskaperna om det sexualiserade våldets offer.
Inför innevarande budgetår anförde regeringen i budgetpropositionen 1991/92:100 att det ansträngda arbetsläget för i första hand hovrätterna och tingsrätterna måste mötas med en tillfällig förstärkning av personalresurserna. För detta ändamål avsattes i förslaget 29 000 000 kr för vart och ett av budgetåren 1992/93 och 1993/94. Därutöver tillfördes anslaget ytterligare medel, dels en engångsförstärkning om 41000000 kr för budgetåret 1992/93, dels en permanent förstärkning av anslaget på 18 000 000 kr.
I årets budgetproposition anför departementschefen att det ännu är för tidigt att ha någon bestämd uppfattning om huruvida dessa åtgärder är tillräckliga. Enligt departementschefen saknas det nu underlag för att förorda anslagsförstärkningar till domstolsväsendet. Detta ställningstagande beror enligt departementschefen också på det rådande statsfinansiella läget och de stora besparingskrav som gäller för hela den offentliga verksamheten.
Utskottet delar i stort regeringens uppfattning. Utskottet anser dock att ett mindre resurstillskott är nödvändigt, och utskottet förordar en anslagsökning på 3 000 000 kr. Resurstillskottet skall användas för personalutbildning och chefsutveckling; här bedömer utskottet en något höjd ambitionsnivå nödvändig, bl.a. mot bakgrund av den omställning som pågår inom domstolsväsendet. En sådan anslagsökning möjliggör också ökade utbildningsinsatser när det gäller det sexualiserade våldet. Detta framstår enligt utskottets mening som angeläget. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion Ju417 i denna del. Utskottet anser därmed även motionerna Ju424 och Ju826 i stort tillgodosedda.
Här noterar utskottet att regeringen aviserar ett förslag om en utökning av anslaget till domstolarna i kompletteringspropositionen. Bakgrunden är bl.a. några lagstiftningsärenden dels om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:259), dels ändrade bestämmelser om bostadsbidrag (prop. 1992/93:58) som för närvarande behandlas i riksdagen. Om förslagen vinner bifall kommer det bl.a. att medföra att ett stort antal nya mål tillförs länsrätterna. Den tilltänkta lagstiftningen beräknas medföra kostnadsökningar för domstolsväsendet med sammanlagt 22 200 000 kr per år.
I motion Ju802 anförs att bl.a. domstolsjurister bör utbildas beträffande barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 i uppdrag att tillsammans med bl.a. Domstolsverket genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper inom rättsväsendet i syfte att ge ökad kunskap om bl.a. våld mot kvinnor och våldets effekter. En del av den utbildningen har genomförts. På regional nivå pågår för närvarande utbildningsinsatser. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1993.
Domstolsverket har också i sin övriga utbildningsverksamhet tagit upp temat kvinnovåld och våldsbrott i olika regionala program avsedda för både domare, advokater och personal från kriminalvården. Även i de straffrättsseminarier som Domstolsverket ansvarar för behandlas frågor om våld mot kvinnor och barn.
När det gäller utbildningsinsatser avseende just sexuella övergrepp mot barn kan bl.a. nämnas att Domstolsverket anordnat regionala utbildningsdagar vid flera länsrätter i detta ämne. Domstolsverket bekostar också deltagande för domare i kurser och konferenser anordnade av t.ex. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Rädda Barnen och BRIS. BRÅ har t.ex. anordnat flera konferenser i ämnet under medverkan av bl.a. domare (se BRÅ-PM 1992:4). Beträffande Rädda Barnen kan även nämnas att dess länsförbund planerar att under åren 1993--1995 anordna regionala seminarier för bl.a. domare om sexuella övergrepp på barn och barnmisshandel. Rädda Barnen har också framställt en videofilm om sexuella övergrepp på barn vilken inköpts av Domstolsverket för utlåning till domstolarna. Information sprids också skriftligen till domstolarna, t.ex. genom ett flertal BRÅ-rapporter angående sexualbrott mot barn (se t.ex. BRÅ-rapporter 1990:6, 1990:8, 1991:1 och 1992:4 samt BRÅ-PM 1992:4).
Även nämndemännen arrangerar genom sina organisationer och med ekonomiskt stöd från Domstolsverket seminarier, studiebesök och föredrag där frågor om bl.a. sexuella övergrepp mot barn behandlas.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det inom domstolsväsendet kontinuerligt pågår utbildning för domare i dessa frågor.
Justitieministern har nyligen i ett frågesvar (1993-02-09) i riksdagen anfört att hon anser att den utbildning som i dag bedrivs på Justitiedepartementets område i dessa frågor är väl ägnad att öka kunskapen om de stora problem som hänger ihop med sexuella övergrepp mot barn. Hon anser inte att det nu finns skäl att vidta ytterligare åtgärder för utbildning av rättsväsendets personal i dessa frågor.
Utskottet, som noterar det omfattande arbete som lagts ned på utbildning i fråga om våld mot kvinnor och barn, hänvisar till sitt nyss gjorda ställningstagande beträffande medelsberäkningen. Som där framgått är medelstillskottet tänkt att användas för bl.a. utbildningsinsatser. Med detta uttalande avstyrker utskottet bifall till motion Ju802 i denna del.
I motion Ju403 begärs en skyndsam utredning av frågan om hur man på bästa sätt kan öka kunskaperna i miljörätt hos landets domare.
Utskottet behandlade senast förra året (1991/92:JuU16) motioner med liknande yrkanden. Utskottet avstyrkte då bifall till motionerna med hänvisning till att utbildning i miljöfrågor fortlöpande sker eller planeras för berörda yrkeskategorier. Enligt vad utskottet inhämtat sker detta för närvarande huvudsakligen genom att Domstolsverket bekostar deltagande för domare i externt ordnade kurser och konferenser.
Utskottet har under en följd av år följt frågan om miljöutbildning för domstolsväsendets personal. Utskottet noterar med tillfredsställelse myndigheternas arbete på området. Något översynsbehov föreligger inte, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju403. Utskottet vill tillägga att den kvalificerade speciella kunskap inom miljöområdet som nämns i motionen bäst tillgodoses genom att domstolen förordnar en sakkunnig i målet.
Instansordningen i förvaltningsdomstolarna
I Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-talet konstateras bl.a. att principen om att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i första instans är genomförd för de allmänna domstolarna, medan det däremot för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte finns någon enhetlig instansordning. Den största delen av antalet mål prövas visserligen i länsrätt som första domstolsinstans, men majoriteten av de målgrupper som prövas av kammarrätt börjar där. Enligt Domstolsutredningen bör en principiell utgångspunkt vara att den första domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid sker i länsrätt. Utredningen föreslår därför att den första domstolsprövningen av vissa uppräknade mål skall ske i länsrätt i stället för i kammarrätt. Det gäller bl.a. kriminalvårdsmål, kommunalbesvärsmål och vissa länsstyrelsemål såsom byggnadsmål och hälsoskyddsmål. Utredningen föreslår vidare -- utan att lägga fram några lagförslag i denna del -- att länsrätt i princip skall vara den första domstolsinstansen i samtliga måltyper där kammarrätt i dag har denna funktion. Förslaget har genomgående fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen.
Departementschefen anför i budgetpropositionen att hon anser att Domstolsutredningens principiella utgångspunkt är den riktiga och att tyngdpunkten i rättsskipningen inom de allmänna förvaltningsdomstolarna skall ligga hos länsrätterna som första instans. Beredningen av Domstolsutredningens förslag i denna del fortsätter. Hon anser det emellertid av flera skäl angeläget att redan nu ta ställning till den principiella frågan om instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ett av skälen är de nya förvaltningsdomstolsmål vilka tillkommer som en följd av Sveriges närmande till EG. Det vore enligt departementschefen olyckligt om dessa mål under en övergångstid förs till kammarrätt som första domstolsinstans för att sedan flyttas till länsrätt. Ett annat skäl är att en ändrad instansordning får organisatoriska konsekvenser, vilka behöver förberedas i god tid. Det är därför, enligt departementschefen, angeläget att slå fast den princip för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna som föreslagits av Domstolsutredningen. I propositionen föreslås därför att riksdagen skall godkänna de riktlinjer för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna som beskrivs i propositionen.
Utskottet tillstyrker regeringsförslaget. Samtidigt konstaterar utskottet att en principiell ordning med länsrätt som första instans i de måltyper som prövas av förvaltningsdomstolarna inte behöver gälla för samtliga måltyper.
Övrigt
Specialdomstolarna
I departementspromemorian (1992:38) behandlas även frågan om specialdomstolarnas framtid. I promemorian konstateras att starka skäl talar för att specialdomstolarna avskaffas och att deras verksamhet inordnas i de allmänna domstolarna eller i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Inom kort kommer en departementspromemoria med en närmare utredning av specialdomstolarna att sändas ut på remiss från Justitiedepartementet. Inriktningen är att antalet specialdomstolar skall bli så litet som möjligt. Regeringen har också nyligen förelagt riksdagen en proposition vari föreslås att Försäkringsöverdomstolen skall läggas ner (prop. 1992/93:215).
I motion Ju417 anförs att man vid bedömningen av en specialdomstols fortsatta verksamhet måste ta hänsyn till erfarenheterna av domstolens arbete och inte bara se till de principiella skäl som brukar anföras mot specialdomstolar.
Utskottet har under senare år behandlat frågan om specialdomstolarna vid ett stort antal tillfällen (senast 1991/92:JuU20), och oenigheten inom utskottet har därvid varit stor. I nyssnämnda betänkande uttalade utskottet att utskottets uppfattning var att antalet specialdomstolar bör begränsas.
Utskottet finner inte skäl att i nuvarande beredningsläge göra något ytterligare uttalande i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju417 i denna del.
Jourdomstolar
I två motioner tas frågan om jourdomstolar för ungdomar upp. I motion Ju836 yrkas att jourdomstolar för ungdomar skall inrättas. Dessa domstolar skulle enligt motionären få rätt att frihetsberöva ungdomar i avvaktan på utredning om lämpliga åtgärder. I motion Ju417 tas avstånd från jourdomstolar med hänvisning dels till rättssäkerhetskrav, dels till de föreskrifter som redan finns i lagen om unga lagöverträdare.
Utskottet har under en följd av år behandlat motioner angående jourdomstolar för unga (se t.ex. 1989/90:JuU29 s. 23, 1990/91:JuU19 s. 14 och 1991/92:JuU24 s. 15 f). I förra årets betänkande uttalade utskottet bl.a. att det finns mycket som talar för en ordning med särskilda jourdomstolar för unga. Utskottet ville dock inte föregripa Ungdomsbrottskommitténs överväganden och avstyrkte bifall till motionen.
Ungdomsbrottskommitténs huvuduppgift är att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller de unga lagöverträdarna och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Kommittén kommer också att ta upp frågan om särskilda regler bör gälla vid handläggning av ungdomsbrottmål. I detta sammanhang kommer även frågan om särskilda jour- eller ungdomsdomstolar att tas upp. Kommitténs slutbetänkande beräknas föreligga före utgången av april 1993.
När det gäller yrkandet i motion Ju836 måste utskottet härutöver konstatera att det redan i dag finns möjlighet att med tvång omhänderta ungdomar för utredning i sådana situationer som beskrivs i motionen. Omhändertagandet sker med stöd av 3 § lagen (1992:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vid ett sådant omhändertagande kan den unge placeras på ett särskilt ungdomshem enligt 12 § LVU, där det finns resurser, bl.a. möjlighet till inlåsning, för särskilt noggrann tillsyn. Ett sådant beslut om omhändertagande fattas av länsrätten.
Ungdomsbrottskommitténs arbete bör inte föregripas, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju417 i denna del.
Inte heller motion Ju836 bör föranleda någon åtgärd från utskottets sida, och utskottet avstyrker bifall till den.
Översyn av rättsväsendet
I motion Ju404 begärs att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppgift att fastlägga riktlinjerna för det framtida rättsväsendet.
Utskottet konstaterar att domstolsväsendet, som redan framgått i detta betänkande, för närvarande är föremål för en översyn som ännu inte avslutats. Detsamma gäller åklagarverksamheten, där Åklagarutredning -90 nyligen presenterade sitt slutbetänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende. Också inom polisen pågår flera organisatoriska översyner på såväl central som regional nivå (se t.ex. regeringsbeslut 1992-06-25 dnr 92-2521), och Ungdomsbrottskommittén (dir. 1990:53) kommer inom kort att presentera sitt betänkande. Inom Fängelseutredningen pågår en utvärdering av 1974 års kriminalvårdsreform (dir. 1992:36). Slutligen kan nämnas -- även om det inte är en direkt organisatorisk fråga -- att i princip hela påföljdssystemet är föremål för granskning av Straffsystemkommittén (dir. 1992:47).
Utskottet kan för sin del inte se något behov av ytterligare utredningsarbete. Tvärtom gäller det nu att ta till vara det omfattande arbete som lagts ned och skapa en slagkraftig organisation av rättsväsendets olika delar. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju404.
Bouppteckningsärenden
I motion Ju412 görs invändningar mot Domstolsutredningens förslag om att föra bort förmynderskapsärenden och bouppteckningsärenden från tingsrätterna.
Utskottet konstaterar att beredningen av Domstolsutredningens betänkande pågår. Något ställningstagande nu är inte aktuellt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju412.
Väntrum i domstolar
Motion Ju401 tar upp en fråga om väntrum i domstolar. I motionen anförs att målsägande och vittnen inte skall behöva dela väntrum med den tilltalade inför en förhandling och att det därför borde finnas separata uppehållsrum.
Hur domstolsbyggnader skall vara utformade regleras i en normsamling vilken utarbetats av Byggnadsstyrelsen och Domstolsverket. Däri föreskrivs bl.a. att det skall finnas väntrum för allmänheten och minst fyra samtalsrum avsedda för parter, ombud, målsägande och vittnen. Sådana samtalsrum finns således alltid med i planeringen både vid om- och nybyggnad av domstolslokaler. Dessa används också som väntrum för t.ex. målsägande. För det mesta finns sådana samtalsrum även i äldre domstolsbyggnader; det är endast undantagsvis som detta inte förekommer.
Utskottet utgår från att man i domstolarna gör allt som är möjligt för att underlätta för vittnen och målsägande i här aktuellt hänseende. Utskottet konstaterar att det i de flesta fall finns utrymmen för ändamålet. Om särskilda lokaler saknas bör det som regel vara möjligt för domstolarna att lösa problemet på annat sätt. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju401.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tingsrättsorganisationen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju402, 1992/93:Ju410, 1992/93:Ju412 yrkande 1, 1992/93:Ju413, 1992/93:Ju414, 1992/93:Ju415, 1992/93:Ju417 yrkande 2, 1992/93:Ju418, 1992/93:Ju424 yrkande 2 och 1992/93:A472 yrkande 4,
2. beträffande anslag till Domstolsverket att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna del till Domstolsverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 63 910 000 kr,
3. beträffande Domstolsverkets framtid att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 4 och 1992/93:Ju422, res. 1 (s)
4. beträffande anslag till Domstolarna m.m. att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 i denna del samt motionerna 1992/93:Ju424 yrkandena 1 och 3 och 1992/93:Ju826 yrkande 2 och med bifall till motion 1992/93:Ju417 yrkande 5 till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 2 448 640 000 kr, res. 2 (m, fp, c, kds)
5. beträffande utbildning för domare om våld mot kvinnor och barn att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkande 5,
6. beträffande utbildning i miljörätt att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju403,
7. beträffande specialdomstolar att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju417 yrkande 3, res. 3 (s)
8. beträffande jourdomstolar att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 6 och 1992/93:Ju836 yrkande 1, res. 4 (s) res. 5 (nyd)
9. beträffande parlamentarisk utredning om rättsväsendet att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju404,
10. beträffande bouppteckningsärenden m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju412 yrkande 2,
11. beträffande väntrum i domstolar att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju401,
12. beträffande instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna del godkänner de riktlinjer för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna som angetts i propositionen (avsnitt 4.1).
Stockholm den 24 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp) och Alf Eriksson (s).
Reservationer
1. Domstolsverkets framtid (mom. 3)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "till dem" bort ha följande lydelse:
Justitieministern har under hösten meddelat att Domstolsverket skall finnas kvar. Sedan arbetet med att genomföra förändringar, bl.a. i anledning av Domstolsutredningens förslag, avslutats och efter decentralisering av vissa administrativa och personella rutiner, är det naturligt att också överväga Domstolsverkets dimensionering och inriktning. Därvid är det enligt utskottets mening viktigt att Domstolsverket får den ställning och de resurser som krävs för att effektivt och kompetent svara mot domstolsväsendets behov. Det fortsatta beredningsarbetet bör ske under särskilt hänsynstagande härtill. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju417 i denna del ge regeringen till känna. Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion Ju422 krävs därmed inte och utskottet avstyrker bifall till den.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande Domstolsverkets framtid att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 4 och med avslag på motion 1992/93:Ju422 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 4)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Birgit Henriksson (m), Liisa Rulander (kds) och Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "som angeläget" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att riksdagen förra året beslutade lägga fast medelsbehovet för domstolsväsendet i en tvåårig planeringsram.
Som utskottet i andra sammanhang anfört (se 1992/93:JuU23) är det av stor betydelse att planeringsramarna hålls. Endast i undantagsfall bör det bli fråga om att frångå ett beslut om sådana ramar. Härför krävs alltså starka skäl. Utskottet anser inte att de utbildningsfrågor m.m. som aktualiserats i motionerna Ju417, Ju424 och Ju826 har den styrkan. Utskottet vill här peka på att i motionerna tas upp krav på utbildningsaktiviteter som bör ingå i Domstolsverkets ordinarie utbildningsutbud. Om ytterligare resurser krävs för de där angivna ändamålen ankommer det på Domstolsverket att göra behövliga omprioriteringar inom ramen. Utskottet anser således inte att det behövs någon anslagsförstärkning, och utskottet delar även i övrigt regeringens bedömningar om medelsbehovet.
Utskottet, som avstyrker bifall till motionerna Ju417, Ju424 och Ju826 i här behandlade delar, tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande anslag till Domstolarna m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna del och med avslag på motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 5, 1992/93:Ju424 yrkandena 1 och 3 samt 1992/93:Ju826 yrkande 2 till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 2 445 640 000 kr.
3. Specialdomstolar (mom. 7)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill dock nu framhålla att den särskilda erfarenhet som intresseledamöterna besitter är ägnad att förbättra domstolens avgöranden vilket bl.a. erfarenheterna från Arbetsdomstolen och Bostadsdomstolen visar. Europadomstolen har för övrigt uttalat att den inte har några principiella invändningar mot denna typ av domstol. Vid den fortsatta beredningen av frågan om specialdomstolarnas framtid måste, enligt utskottets mening, varje specialdomstols fortsatta verksamhet bedömas efter domstolens egna meriter och inte endast utifrån principiella ståndpunkter. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju417 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande specialdomstolar att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Jourdomstolar (mom. 8)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Ungdomsbrottskommitténs huvuduppgift" och slutar med "till den" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i och för sig att det bl.a. ur pedagogisk synpunkt är viktigt med omedelbara ingripanden vid ungdomsbrottslighet. Utskottet anser dock att det kan ifrågasättas om de krav som rättssäkerheten ställer kan tillgodoses i ett system med jourdomstolar. Utskottet vill här också peka på de föreskrifter om särskilda frister för handläggning av ungdomsmål som finns i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt utskottets mening bör jourdomstolar inte införas. Detta bör riksdagen som sin mening med anledning av motion Ju417 ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju836 i här behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande jourdomstolar att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 6 och med avslag på motion 1992/93:Ju836 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Jourdomstolar (mom. 8)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Inte heller" och slutar med "till den" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det i och för sig finns en ordning där domstol i vissa fall kan besluta om frihetsberövande av unga som begått brott. Detta förutsätter emellertid att socialnämnden ansöker om vård för den unge. Utskottet föredrar för sin del en mer direkt ordning där allmän domstol, t.ex. på ansökan av åklagare, beslutar om frihetsberövandet under utredningstiden och där domstolen har ansvaret för utredningen om den unges levnadsförhållanden och om åtgärder för att tillrättaföra honom. Med hänsyn till både kravet på omedelbar reaktion när unga begår brott och till behovet av en snabb handläggning i sådana fall bör nu angivna beslut fattas av en särskild jourdomstol. Genom den här skisserade ordningen skulle uppnås en, enligt utskottets mening, nödvändig fasthet i behandlingen av de unga lagöverträdarna samtidigt som behovet av fullödiga sociala utredningar tillgodosågs. Det fortsatta arbetet med anledning av Ungdomsbrottskommitténs kommande betänkande bör bedrivas med den inriktning utskottet nu angett. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju836 som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju417 i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande jourdomstolar att riksdagen i anledning av motion 1992/93:Ju836 yrkande 1 och med avslag på motion 1992/93:Ju417 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Justitieutskottets utfrågning den 8 december 1992 om tingsrättsorganisationen
Bilaga 1
Inbjudna:
Krister Thelin, statssekreterare, Justitiedepartementet Stefan Strömberg, departementsråd, Justitiedepartementet Lars Åhlén, generaldirektör, Domstolsverket Torsten Jonsson, riksåklagare Håkan Winberg, president, Hovrätten för Nedre Norrland Lars Göran Eriksson, lagman, Sollefteå tingsrätt Arne Westlander, lagman, Örnsköldsviks tingsrätt Ulf Hellbacher, lagman, Tierps tingsrätt Sven Unger, advokat, Sveriges advokatsamfund Greger Lundmark, advokat, Sveriges advokatsamfund John Thörngren, förbundsordförande, Nämndemännens riksförbund
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande Göthe Knutson (m) Bengt-Ola Ryttar (s) Birthe Sörestedt (s) Nils Nordh (s) Birgit Henriksson (m) Göran Magnusson (s) Liisa Rulander (kds) Karl Gustaf Sjödin (nyd) Sigrid Bolkéus (s) Kent Carlsson (s) Christel Anderberg (m) Lennart Fridén (m) Kjell Eldensjö (kds) Bengt Harding Olson (fp) Alf Eriksson (s) John Andersson (v) Lars Petersson (c)
Referat från justitieutskottets utfrågning den 8december 1992 om tingsrättsorganisationen Bilaga 2
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med att hälsa alla välkomna till justitieutskottets utfrågning som skall handla om tingsrättsorganisationen. Bakgrunden är att det finns ett förslag som Justitiedepartementet har tagit fram som handlar om domstolsväsendet -- organisation och administration i framtiden. I detta förslag talas det om att ett antal mindre tingsrätter eventuellt kommer att behöva läggas ned. Den frågan har startat både en diskussion och oro bland de mindre tingsrätterna. Vi i justitieutskottet tyckte att det var angeläget för oss att ta del inte enbart av remissvar utan också få möjlighet att mer direkt tala med och lyssna till företrädare för rättsväsendet som kan vara intresserade av dessa frågor. Därför har vi inbjudit till denna utfrågning.
Vi har inbjudit ett antal företrädare: Statssekreterare Krister Thelin från Justitiedepartementet. Med sig har han sin medarbetare departementsrådet Stefan Strömberg. Vidare: Generaldirektör Lars Åhlén från Domstolsverket, riksåklagaren Torsten Jonsson, hovrättspresidenten Håkan Winberg från Hovrätten för Nedre Norrland, lagmannen Lars Göran Eriksson från Sollefteå tingsrätt, lagmannen Arne Westlander från Örnsköldsviks tingsrätt och lagmannen Ulf Hellbacher från Tierps tingsrätt. Vi har även advokaterna Sven Unger och Greger Lundmark från Sveriges Advokatsamfund. Slutligen har vi förbundsordföranden John Thörngren från Nämndemännens riksförbund. Ni är alla varmt välkomna till denna utfrågning.
Jag tänkte att statssekreterare Krister Thelin får börja. Efter hans inledning kan vi i utskottet ställa frågor till honom, eftersom han inte har möjlighet att stanna så länge. Efter det tänkte jag att vi lyssnar till president Håkan Winberg, lagman Arne Westlander, lagman Lars Göran Eriksson och lagman Ulf Hellbacher. När de har talat om för oss vad de vill, ställer vi från utskottet frågor till dem. Därefter tar vi en kaffepaus. Efter kaffepausen lyssnar vi och ställer frågor till generaldirektör Lars Åhlén, riksåklagare Torsten Jonsson och advokaterna Greger Lundmark och Sven Unger och så småningom förbundsordförande John Thörngren. Om det inte finns några synpunkter på detta, kanske vi kan gå till väga på detta sätt.
Jag lämnar ordet till Krister Thelin.
Krister Thelin: Tack fru ordförande. Låt mig först gratulera utskottet till ett riktigt val av ämne. Domstolarna och domstolsväsendet utgör vad man kan kalla rättsstatens viktigaste funktion. Det innebär att varje förändring som berör domstolarna måste föregås av noggranna överväganden och en omsorgsfull beredning. Förändringar i detta sammanhang är inte något som man skall genomföra över en natt. Därför tycker jag att det är riktigt och viktigt att på detta sätt få en möjlighet att presentera den bakgrund som departementet har inför det förslag som nu har redovisats och remissbehandlats och som vi håller på att ta ställning till i departementet. Jag skall ge en kort bakgrund och säga något om våra skäl.
Historiskt har vi haft ett stort antal små underrätter, häradsrätter från början och rådhusrätter i städerna. De har vuxit fram i takt med att samhället har utvecklats, och de har också varit bärare av funktioner som huvudsakligen inte har haft med rättsskipning att göra utan med rättsvård, dvs. ägnat sig åt vad man kan kalla en förvaltningsmyndighets uppgifter.
Tanken har vuxit fram att man nu skulle låta tiden vara mogen att kanske renodla domstolens funktion till en rättsskipande funktion, dvs. att slita tvister mellan enskilda parter eller mellan enskilda och det allmänna. En viktig grupp tvister där det allmänna är part är brottmålen. Jag vill erinra om att brottmålen även i de allmänna domstolarna innebär enbart 30 % av domstolens arbetsbörda. När man följer tingsrätternas arbetsuppgifter genom redovisningen i medierna, får man närmast intrycket att 90 % av deras arbetsuppgifter innebär arbete med brottmål. Men så är det som bekant inte. Jag behöver för denna församling inte utveckla detta ytterligare.
Det har under 60- och 70-talen genomförts reformer som har syftat till att stärka de mindre domstolarna. Man genomförde 1971 en sammanslagning av rådhusrätter och häradsrätter. Då fick vi vår nuvarande organisation med tingsrätter. Syftet har hela tiden varit att ge dessa domstolar tillräcklig slagstyrka och tillräcklig storlek. Då har man siktat in sig på den miniminivå med tre domare som rättegångsbalken från 1948 föreskriver såsom full domförhet i tvistemål som tas till sedvanlig huvudförhandling. Men nu har man av olika skäl inte nått ända fram. Därför har vi för närvarande en ordning med fyra enmansdomsagor och ett tjugotal tvåmansdomstolar. Det är alltså situationen i dag.
Detta reformarbete, som jag nämnde tidigare, i syfte att renodla verksamheten för framför allt de allmänna domstolarnas del, tog sig uttryck i den domstolsutredning där justitieutskottets ordförande ingick som ledamot, en utredning som redovisade resultatet av sitt arbete i januari i år. Utredningen har lagt fram en hel del förslag som är mycket intressanta och som efter remissbehandling är föremål för överväganden.
Vi i departementet valde att låta organisationsfrågorna utredas särskilt. Det ledde till en promemoria som färdigställdes i maj i år och som remitterades till samma instanser som hade fått Domstolsutredningens betänkande och med i princip samma slutdag för svaren, dvs. i oktober.
Nu har vi alltså fått in svar såväl över Domstolsutredningens förslag som över denna promemoria. Det leder till att vi har ett mycket gott underlag för att gå vidare i det mycket viktiga reformarbete som förestår.
Man kan säga att de allmänna underrätterna, precis som överrätterna, har kännetecknats av ett ansträngt arbetsläge under en lång rad år. Det hänger samman med att målutvecklingen har varit stigande. Målens komplexitetsgrad har också generellt sett över landet varit hög. Det finns naturligtvis variationer i detta. Men genomgående ökar arbetsbelastningen. Man kan inte enbart möta detta med ökade resurser, utan man är tvungen att ha ett litet längre sikte och så att säga genomföra vad man kan kalla strukturomvandlingar också på domstolsväsendets område. Siktet har varit inställt på hur det ser ut vid sekelskiftet.
Det finns då ett antal faktorer som vid sidan av arbetsläget och vid sidan av de renodlingstankar som finns i Domstolsutredningen har varit bärande för oss vid våra överväganden när det gäller organisationen. Det har varit den tilltagande internationaliseringen. Detta har tagit sig uttryck i att vi nu kommer att få en ordning genom den s.k. Luganokonventionen, som medför att avgörande i en stat, och Sverige är medlem i denna konvention, kan verkställas i en annan stat. Det innebär att vi kommer att få ett processande, för att uttrycka mig slarvigt, som innefattar internationella moment i en omfattning som vi aldrig har haft tidigare.
Till detta kommer frågan om EES-avtalet, där vi fortfarande har optimismen obruten, trots schweizarnas oförsynthet att fatta det beslut som de gjorde i söndags. Ambitionen är som bekant att vi i stället för den 1 januari nästa år skall ha detta avtal genomfört den 1 juli nästa år. Det innebär att en hel del judikatur kommer att tillföras framför allt de allmänna förvaltningsdomstolarna. Men även de allmänna domstolarna kommer indirekt att få syssla med EG-rätten. Detta kommer naturligtvis, när Sverige blir medlem i EG, att ännu mer manifesteras. Vi har som bekant målsättningen att Sverige skall vara medlem i Europeiska unionen den 1 januari 1995. Om går det riktigt illa kanske detta kan förskjutas något år. Men om vi tittar på sekelskiftet, som är vårt mål för detta reformarbete, talar ju allt för att vi då är en del i den västeuropeiska gemenskapen. Det ställer krav också på vår underrättsorganisation. Till detta kommer möjligheten att med hjälp av ADB lösa en hel del av de uppgifter som i dag utförs på manuellt sätt.
Slutligen vill jag nämna en faktor som är av betydelse, nämligen den strävan som sedan länge har funnits inom den offentliga sektorn, att decentralisera det administrativa ansvaret och låta detta ligga så nära produktionen som möjligt, dvs. att administrationen skall följa dem som svarar för utförandet av uppgifterna. Det innebär alltså att ambitionen skall vara att man på tingsrätterna lägger den administration som de själva kan klara av, bl.a. med stöd av teknikstödet.
Detta har vi i promemorian uttryckt på det sättet att vi önskar ha domstolar som har judiciell bärkraft, dvs. en förmåga att avgöra mål korrekt och inom rimlig tid. Man kan säga att det är ett mått på rättssäkerheten. Den handlar inte bara om att målen avgörs korrekt utan också att de avgörs inom rimlig tid.
Vidare bör domstolarna vara administrativt bärkraftiga. De bör alltså ha en sådan storlek att de själva kan svara för sin egen administration. Jag vill också erinra om att detta har en principiell och konstitutionell sida, eftersom domstolarna inte är förvaltningsmyndigheter, dvs. att de inte lyder under regeringen enligt den nuvarande regeringsformen. Det är då viktigt att man skapar en ordning där de kan befästa sin självständighet genom att vara så fria som möjligt från styrning från andra delar av statsmakterna. Detta bestyrker kravet på administrativ bärkraft.
Samtidigt skall vi naturligtvis sträva efter att ha en ordning där man i görligaste mån bevarar det lokala sambandet, den lokala förankringen. Det ligger inget egenintresse i att centralisera. Men det finns naturligtvis en konflikt inbyggd i detta.
Det har under diskussionerna funnits en alternativ lösning föreslagen. Jag tror att den väcktes redan under Domstolsutredningens arbete. Den har gått under beteckningen Statskontorsmodellen. Mycket enkelt byggde den på en filosofi som ganska mycket hämtade sin förebild från statsförvaltningen, dvs. från förvaltningsmyndigheternas organisation. Man hade kronofogdemyndigheter, och länsskattemyndigheterna tog alltså förebilder från Statskontoret som hade tagit fram dem. Man skulle där låta domstolen i residensstaden vara ett slags riktig domstol, om uttrycket tillåts. Sedan skulle man låta de mindre enheterna ha något slags filialstatus. Sedan skulle man leda det hela genom en ledningsgrupp som då skulle stå under befäl av lagmannen i den stora domstolen.
Detta är alltså en filosofi som rimmar mycket illa med ambitionen att man på domstolsväsendets område skall åstadkomma en självständighet och ett oberoende och ha styrningsmekanismer som alltså passar rätt illa på domstolarna, som ju av ålder har styrts på ett helt annat sätt, dvs. att de ordinarie domarna under ledning av en lagman i många stycken har fattat sina beslut självständigt i plenum.
Det managementtänkande som finns inom statsförvaltningen, som ett resultat av förändringarna i näringslivet, bör göra halt åtminstone vid domstolarna. Och jag kan säga att statskontorsmodellen går över denna gräns. Därför har vi menat att den, även om den redovisas i promemorian, för sådana principiella betänkligheter med sig att den inte bör överföras på domstolsväsendets område.
Utgångspunkten när det har gällt att väga samman dessa olika skäl för en förändring har varit att också vi i promemorian har fastnat för ett minimum om tre domare som en rimlig gräns. Vi redovisar att om man skulle vara riktigt djärv och enbart, med bortseende från den historiska utvecklingen och med bortseende från den verklighet som vi har, göra en teoretisk modell, alltså utan verklighetsförankring, och se på om vi från början fick designa en överrättsorganisation hur den då skulle se ut. Då skulle man förmodligen komma fram till att man skulle ha en domstol som inte hade färre än sex--sju domare. Därigenom skapar man en judiciell slagkraft. Man blir inte beroende av förfall utan kan själv ordna sina arbetsförhållanden. Man kan hålla huvudförhandlingar parallellt i och med att man har tre domare som minimum, och man kan också med råge lösa sin egen administration.
Det vore, som ni förstår, ett alltför bryskt ingrepp i den nuvarande ordningen att sätta gränsen så högt. Därför valde vi att ha den utgångspunkt som man hade vid förändringsarbetet på 60- och 70-talen, dvs. tre domare som har stöd i rättegångsbalkens regler för domförhet i tvistemål.
Denna promemoria -- som för övrigt också behandlade frågan om specialdomstolar, vilket jag inte skall beröra närmare här -- remitterades, som jag sade. Remissutfallet i denna del var mycket glädjande. Det visade sig att i princip alla, utom de berörda 24 tingsrätterna själva, tillstyrkte vårt förslag. För egen del vill jag säga att detta vittnar väl om den vikt som man med rätta fäster vid domstolarna. Vi hade i departementet blivit oerhört besvikna om någon av de 24 domstolarna hade instämt i vårt förslag. Vi har full förståelse för att man utifrån den enskilda tingsrätten och berörda kommuner och länsstyrelser har intagit den oerhört avvisande hållning som man har gjort. Det har vi full förståelse för. Å andra sidan måste vår beredning bygga på en helhetssyn när det gäller hur domstolsväsendet som helhet skall se ut för att kunna möta förändringarna på andra sidan sekelskiftet.
Det har funnits många remissinstanser som har velat gå längre än förslaget med tre domare. Nu har vi alltså detta material på bordet, och vi kommer så småningom att redovisa vad vi avser att gå vidare med. Jag vill säga att det i detta sammanhang inte finns någon dogmatisk stelhet. Det finns ingenting som säger att antalet 24 på något sätt skulle vara ett heligt tal, utan man kan naturligtvis tänka sig något annat. Det måste vi göra, eftersom vi har fått många värdefulla synpunkter från remissinstanserna när det gäller att se hur domsagogränserna skall vara. Det kommer alltså så småningom att läggas fram ett förslag som kommer att innebära ett mindre antal än 24.
Bengt Harding Olson: Jag skall börja med att ta upp den fråga som statssekreterare Thelin har nämnt, nämligen Statskontorsmodellen. Jag tycker att man i det ekonomiska läge som vi nu har måste väga kostnader och verksamhet mot varandra. Det är en självklarhet att man inte får tunna ut och försämra den rättsskipande verksamheten. Men jag ställer ändå frågan om det inte finns möjlighet att göra några administrativa förbättringar inom denna ram.
Tydligen är ordet filialdomstolar, eller domstolsfilialer, belastat. Men om vi bortser från den känslomässiga uppfattningen, skulle det väl ändå vara möjligt att med bibehållande av domstolsjuristernas självständighet försöka rationalisera de små tingsrätterna genom att på en större tingsrätt lägga över personalfrågor och vissa administrativa frågor, osv. Det skulle innebära att man bibehåller en lokalt förankrad rättsskipning men samtidigt gör åtminstone några administrativa vinster. Varje krona är faktiskt värdefull för staten i dessa knappa tider. Jag skulle vilja ha ett ytterligare nyanserat svar på denna fråga.
Krister Thelin: Förändringsarbetet syftar naturligtvis inte till att åstadkomma fördyringar för statskassan. Det vill jag framhålla. I synnerhet som läget i ekonomin i dag är, blir de ekonomiska skälen naturligtvis mer intressanta. Då är frågan återigen vilket perspektiv som man har. Då innebär en rationalisering av det slag som man skisserar i promemorian på sikt förbilliganden, även om det vid varje övergång uppstår initialkostnader som åstadkommer en liten puckel. Men det är ju i det längre perspektivet som man måste se detta.
Det låter sig sägas att man skulle kunna ordna en samordning på det sätt som Bengt Harding Olson antyder. Nackdelen med detta är att man får A- och B-domstolar på ett sätt som är olyckligt. B-domstolen blir då i någon mening inte självständig utan är tvungen att repliera på en större domstol. Det reser då och då frågor om domarnas tjänstgöringsskyldighet och den grundläggande principen om domstolarnas oberoende. Det är klart att man kan säga att om man inte värdesätter grundtanken att domstolen skall vara en enhet som är så orubblig som det går att åstadkomma inom ramen för grundlagen, kan man ju tänka sig vilka samarrangemang som helst. Men vi har menat att det viktiga är att åstadkomma en enhet som i görligaste mån kan stå så att säga på egna ben utan att behöva lita till någon annan domstol.
Bengt Harding Olson: Jag vill ställa en kompletterande fråga. Jag värjer mig absolut mot beskrivningen av A- och B-domstolar. A- och B-domstolar för alltså tanken till att en A-domstol har en god rättsskipningskompetens medan en B-domstol inte har det. Jag talar inte om rättsskipningen. Jag kan inte förstå att det blir en B-domstol om man tar bort vissa för domstolen väsensfrämmande administrativa göromål och lägger dem på en regional domstol. Det kan definitivt inte göra den till en B-domstol. Jag tror att det väcker onödiga motsättningar att stämpla dem som A- eller B-domstolar. Alla domstolar skall vara A-domstolar, men alla A-domstolar behöver inte onödigtvis belastas med administrativa göromål. Dessa kan centraliseras.
Birthe Sörestedt: Tydligen är den optimala sammansättningen sex--sju domare. Men man har stannat vid tre domare för att domstolen skall vara domför i vissa mål. I dag finns det mindre domstolar med två eller en domare. Jag ställer följande fråga: Hur klarar man då att sköta de ärenden som kräver tre domare? Har man i detta sammanhang, när man talar om att man vill ha kvar den lokala förankringen, inte tittat på andra vägar att gå för att klara domförheten i de fall som det rör sig om?
Jag undrar också om det i många ärenden är en stor belastning på domstolarna då det måste vara tre domare?
Krister Thelin: I detta sammanhang rör vi oss med prognoser. De är naturligtvis svåra att få någon hundraprocentig klarhet i, i och med att de är just prognoser.
I dag fungerar de små domstolarna mycket bra. Det visar sig när man tittar på effektivitetstal och sådant att de är utomordentligt duktiga på att hantera sina mål och ärenden. Bedömningen och prognosen bygger på hur framtiden kommer att se ut. Som jag sade bygger den på att målens svårighetsgrad generellt sett kommer att öka. Dessutom kommer inslaget av internationella mål, som i sig är ett mått på komplexiteten, att öka. Det kommer inte att ske jämnt fördelat över landet. Det är i dag egentligen inte någon människa som kan säga hur detta kommer att slå på de olika domstolarna.
För att man skall vara säker på att beredskapen hos domstolarna är tillräckligt stor skall man inte, som i dag, behöva lita till hovrätternas välvilja när det gäller att ställa extradomare till förfogande eller att låna av granndomstolen. Det finns så att säga ett slags inbyggd svaghet i detta system, att man inte själv kan klara av de domförsregler som framgår av rättegångsbalken.
Det är i ljuset av denna framtid som vi har valt att försöka förstärka domstolarna på detta sätt. Det är alltså inte någon kritik mot hur nuvarande ordning fungerar. Det som har varit vägledande för våra tankar är att höja beredskapen inför framtiden.
Göthe Knutson: Statssekreteraren talade om att man inte får bortse från hänsynen till verkligheten. Jag utgår från att verkligheten i det här avseendet är den glesbygd som ofta omger de till nedläggning föreslagna tingsrätterna. En tingsrätt är ju en väsentlig del av ett samhälle. Ju mindre samhället är desto större betydelse har tingsrätten.
Vilka verklighetshänsyn är statssekreteraren beredd att ta? Jag fäster mig vid det uttryck Krister Thelin själv använde.
Många av remisssvaren är starkt negativa eller hävdar att förslaget är felaktigt och att statsmakten måste ta hänsyn till omständigheterna. Vilka argument anser statssekreteraren är mest bärande och vilka av dessa har statssekreteraren och andra i departementet tagit mest hänsyn till?
Vidare har vi remissvaren från t.ex. Strömstads tingsrätt. Där pekar man på att norrmän finns representerade i många mål. Där råder speciella omständigheter, och man är vid tingsrätten väl förfaren med den typen av mål och den "nationaliteten". Om den tingsrätten läggs ned skulle det innebära betydande ökningar av avstånden och fler problem för de boende. Avstånden nämns ofta i de remissvar som har kommit in.
Krister Thelin: Vi är naturligtvis beredda att ta hänsyn till all relevant verklighet. Vi håller på att bereda frågan. De synpunkter som har kommit fram från remissinstanserna, och även de synpunkter som kommer fram här, finns självfallet med i vårt beredningsunderlag.
Vidare har vi frågan om att vikta de olika argumenten. Det är svårt att urskilja något argument som höjer sig över de andra. Men det är en allmän förväntan att målens komplexitet skall öka och internationaliseringen som är det bärande argumentet. Det är naturligtvis glädjande att höra att man i Bohuslän redan har en beredskap inför internationaliseringen. Det innebär att de där kommer att stå bättre rustade när tredomargränsen införs.
Göthe Knutson: Jag har respekt för Krister Thelins intellekt. Men det här var allt ett svepande sätt att komma undan. Jag skulle vilja ha ett något mer konkretiserat svar. Annars är det ganska meningslöst att vi sitter här.
Statssekreteraren talade själv om hänsyn till verkligheten. I denna mängd av svar som finns här finns det en hel räcka av påpekanden och kraftfulla yttranden. I mitt arbete som journalist har jag sällan läst så kraftfulla yttranden -- det skulle i så fall vara den första utredningen om presstödet -- som så tillintetgör ett förslag som detta.
Krister Thelin: Jag kan inte säga vilket antal domstolar som departementet i slutändan kommer att föreslå skall förändras i dag. Det vore att föregripa beredningen. Som jag sade i mitt inledningsanförande, har vi naturligtvis icke någon dogmatisk syn på antalet domstolar. Det skall inte heller förnekas att frågan om lokal förankring, som är ett argument när det gäller att bestämma uformningen av det framtida domstolsväsendet, är en faktor som måste vägas in. Den går inte alltid att förena med de grundskäl som vi har som utgångspunkt för oss. Det blir en faktor som något går på tvärs mot huvudlinjen. Icke desto mindre kan det här visa sig vara en relevant del av verkligheten som vi måste beakta. Jag kan i dag inte bli mer konkret än så. Jag hoppas att Göthe Knutson har överseende.
Sigrid Bolkéus: Jag hoppas att det längre fram i dag kommer upp ytterligare synpunkter på frågan om internationaliseringen. Jag ifrågasätter om internationaliseringen kommer att få den betydelse som anförs i promemorian.
Danmark är ju redan med i den europeiska gemenskapen. Såvitt jag vet är erfarenheterna där att den typ av internationella mål som man trodde skulle öka i omfattning inte blev så vanliga.
I Danmark är det vanligast med domstolar med en domare som utgör första instans på landsbygden. Men situationen i Danmark är inte lika som i Sverige. De danska domstolarna i första instans tar ju inte upp alla mål. En del mål går ju direkt till högre instans.
Jag skulle vilja få bättre klarlagt om frågan om internationaliseringen verkligen har en sådan betydelse.
Krister Thelin: Ingen av oss vet hur verkligheten kommer att gestalta sig på andra sidan sekelskiftet. Det vore naturligtvis mycket värdefullt om vi hade någon som ständigt kunde tala om hur det skulle se ut. Vi kan bara göra mer eller mindre intelligenta antaganden. Det antagande som vi har gjort är att målen kommer att innehålla moment som inte finns i dag. Advokaterna kommer att vara nyckeln i denna diskussion. Det hänger också samman med hur man kommer att välja att lösa konflikter i framtiden.
Vi i Sverige har vant oss vid att när det gäller tvistemål sker mycket av konfliktlösningen vid sidan av domstolarna. Jag tror att utvecklingen kommer att gå åt det andra hållet i framtiden. Där kommer samspelet mellan allmänna domstolar och skiljeförfarande in i bilden.
Vi gör en översyn som syftar till att tillmötesgå dem som menar att skiljedomsförfarandet, med alla sina förtjänster, håller på att bli för dyrt. Därför kan det finnas skäl att se i vad mån det inom den allmänna domstolsorganisationen faktiskt går att ordna förhållandena så att tvister kan lösas där -- med tillvaratagande av möjligheten att välja domare och möjligheten att bibehålla affärssekretess i högre utsträckning än i dag.
Om detta skulle lösas -- vilket jag för egen del hoppas -- skulle vi kunna få se ett större inflöde av kvalificerade tvistemål i våra allmänna domstolar. Dessa mål kommer på grund av internationaliseringen i den allmänna omsättningen av samfärdseln att leda till att internationella moment kommer att finnas med i högre utsträckning än i dag. Advokaternas roll blir avgörande, dvs. beroende på om de är villiga att ta upp tvistemål.
Det finns ett samspel. Om vi inte har en domstolsorganisation som klarar att lösa dessa tvistemål, kommer vi att få en utomjudiciell konfliktlösning, som jag tror skulle vara allvarlig ur rättsstatlig synvinkel. Rättsbildningen kommer då att ske vid sidan av de samhälleliga institutionerna. Det är viktigt för hela utvecklingen av rätten att det finns balans och att möjligheten finns att få dessa avgöranden i domstol.
De danska erfarenheterna visar en mängd saker. En slutsats som danskarna har dragit är att de själva skall påbörja en översyn av sin organisation. Det är just för att de har funnit att deras enmansdomsagor är för små. Jag vill påstå att detta har de gjort utan att vara inspirerade av det de till äventyrs kan veta om de svenska förhållandena.
Birgit Henriksson: Krister Thelin sade att målens svårighetsgrad ökar generellt -- även de internationella målen. Är detta en allmän tendens i Europa? Vet man att antalet internationella tvistemål ökar? Hur stor andel tvistemål finns det i dag?
Krister Thelin: Antalet mål som gäller inomjudiciella konfliktlösningar kommer att öka. Jag tror att man kommer att få se ett uppsving omedelbart efter det att EES-avtalet har trätt i kraft och sedan när Sverige blir medlem i EG. Det kommer då att finnas en hel rad oklara frågor där lagtexten inte kommer att ge tillräcklig vägledning, utan man kommer att söka vägledning i domstolarna.
Här vill jag peka på en viktig omständighet, nämligen vår tradition när det gäller lagstiftning och rättstillämpning. Vi är vana vid att domstolarna stöder sig på vad som anges i förarbetena i fråga om tolkning -- inte minst synpunkter som utskottet kan ha tillfört propositionen i de delar där inte departementschefen har lagt ut texten. Det kommer inte att bli fallet i framtiden. Vi kommer att överta direktiv som måste omvandlas till inhemsk lagstiftning. Om Sverige är medlem i EG kommer det att finnas förordningar som kommer att vara direkt gällande rätt i Sverige. Det i sin tur ställer helt andra krav på rättstillämpningen. Man har icke längre annat än den nakna lagtexten till förfogande, eftersom det inte finns förarbeten att hämta stöd i. Å andra sidan innebär det att parternas utläggning av gällande rätt, dvs. advokaters förmåga att argumentera, kommer att bli en viktigare faktor. Det vore då olyckligt om det funnes advokater, som redan i dag har ett oerhört försteg när det gäller kunskaper om internationell rätt i allmänhet och EG-rätt i synnerhet, vilka skulle vara så pass överlägsna att domarna i domstolarna skulle komma i efterhand. Jag tror att en domstol med flera kolleger som kan berika varandra i det naturliga samtalet är att föredra framför enmansdomsagor. Med all respekt för den ensamme domaren, men han får sämre förutsättningar att hålla jämna steg. Det är vår skyldighet att på detta sätt hjälpa till att stärka domstolsväsendet inför den verklighet vi ser framför oss.
Vidare har vi frågan om antalet tvistemål i domstolarna. Uppgifter som jag har fått framför mig nu visar att de har ökat med 32% sedan 1980. I dessa siffror ligger inte någon prognos för hur framtiden kommer att te sig. Jag tror att vi kommer att få en ökning av antalet framöver.
Göran Magnusson: Jag åhörde debatten mellan Bengt Harding Olson och statssekreteraren. Jag beklagar att Domstolsutredningen inte fick tillfälle att fullfölja sina överväganden beträffande tingsrättsorganisationen. Nu finns egentligen bara beskrivningen i promemorian och den beskrivning som Krister Thelin har framfört här av den s.k. Statskontorsmodellen. Enligt min mening är utredningen värd ett bättre öde än talet om filialdomstol och B-domstol. Vi får möjligen tillfälle att återkomma till den frågan.
I den departementspromemoria som är utgångspunkt för denna diskussion finns det inga ekonomiska överväganden -- så vitt jag har kunnat finna. Har departementet nu hunnit med att fundera över vilka ekonomiska konsekvenser som förslaget beträffande tingsrätterna så småningom kommer att få?
I promemorian nämns effektivitetsskäl. Man skall tydligen se över effektiviteten i domstolsväsendet. Det talar för att det borde finnas sju domare i varje tingsrätt. Med hänsyn till den utläggning som vi har fått om betydelsen av Luganokonventionen och EES-avtal, EG-rätt, den omtalade internationaliseringen, som enligt författarna till promemorian har stor betydelse, utgör ett minimum på tre domare den framtida organisationen för de svenska domstolarna? Kommer domstolarna att klara de anspråk som departementet och statssekreteraren gör sig till tolkar för? Kommer i realiteten ytterligare 20--25 domstolar att tas bort, åtminstone när man når fram till fyradomarsmodellen? Är det här, enligt departementets uppfattning, en domstolsorganisation för framtiden?
Krister Thelin: Förhoppningen är att tredomarna skall klara detta bättre än enmans-och tvåmansdomsagorna. Vi har för närvarande inga planer på att se detta som ett första steg i en ytterligare neddragning. Vi har funnit att detta kan vara en skälig kompromiss mellan det bästa och det mindre goda. Vi får inte låta det bästa bli det godas fiende. Det vore verklighetsfrämmande att tänka sig att med utgångspunkt i ett antagande om en optimal effektivitet med sju domare "designa" en organisation utan beaktande av historisk och kulturell utveckling. Det vore verkligen hjärtlöst. Därför tycker vi att tre domare är en skälig miniminivå.
Vidare har vi frågan om kostnaderna. Det är riktigt att promemorian inte innehåller någon djupare kostnadsberäkning. Vår tanke är att förtydliga och bredda underlaget genom att bl.a. studera de beräkningar som har gjorts av Domstolsverket. När vi skrider till beslut skall naturligtvis kostnadsaspekterna också tas i beaktande. Beroende på vilket tidsperspektiv som används och bortseende från initiala kostnader i ett övergångsskede kan man konstatera att det finns rationaliseringsvinster att göra.
Bengt-Ola Ryttar: Det är alldeles självklart att frågan om domstolarnas oberoende är viktig. Men den slutsats man kan dra av de resonemang som förs från Justitiedepartementets sida är, att det är det interna oberoendet som är viktigt. Men det rimliga borde vara att oberoendet skall gälla den omvärld som skall dömas och den politiska makten. Jag skulle vilja att statssekreteraren utvecklade den aspekten litet grand.
Det är väl uppenbart att Statskontorsmodellen snarare skulle underlätta för domstolsväsendet att hantera internationaliseringen än tvärtom.
Krister Thelin: Det interna oberoendet är väl så viktigt som det externa. Ledningsfilosofin innebär att den som är chef för en domstol kan, mer eller mindre beroende på dagskonjunktur osv., styra och fördela resurserna. Det är på tvärs mot en ordning som innebär att den ordinarie domaren är näst intill suverän i beslutsfattandet beträffande de mål som har lottats på honom.
Låt mig erinra om Tyskland, som på ett mycket kännbart sätt genomled en svaghetsperiod under 30-talet -- vilket är bekant för alla. Det första som föll för totalitära strömningar i Weimarrepubliken var domstolsväsendet. Det är inget hedersamt kapitel i den tyska juridiska historien. Man har dragit slutsatser av detta. Vi skall naturligtvis inte anamma detta, men det kan vara intressant att peka på hur det går till i ett land där man numera verkligen inser värdet av självständiga och oberoende domstolar. En ordinarie domare får ett mål lottat till sig, och ingen kan beröva honom detta mål om han inte själv går med på det.
Det är alltså viktigt att vid fördelning av mål -- till den administrativa processen hör fördelningen -- se på hur fördelningen ser ut utifrån. Finns det förtroende för de mekanismer som används vid fördelningen av mål, eller finns det andra skäl som ligger bakom det faktum att vissa mål styrs till vissa domare? Det är den typen av principiella utgångspunkter som gör att man måste vara försiktig vid designen av den interna administrationen och ledningen.
Vidare hade vi frågan om internationaliseringen. Vi har den domarkår vi har. Den är naturligtvis i hög grad kompetent. Jag tror att domarkåren, med hjälp av de utbildningsinsatser som görs av Domstolsverket, kommer att stå väl rustad inför den internationella framtiden. Det handlar om att ge domarna de bästa förutsättningarna och den bästa organisatoriska ramen. Vi tror att det förslag vi har lagt fram är det bästa.
Liisa Rulander: Min fråga gäller också internationaliseringen. Min tanke gäller människor som blir alltmer kritiska och oroade inför internationaliseringen, dvs. EES, EG, osv. I dag talar vi om fackfrågor för fackfolk.
Har departementet funderat över hur vanliga människor i glesbygden, som inte alls är insatta i dessa facktermer, skall övertygas om riktigheten att dra ner på antalet tingsrätter? Tingsrätterna har utgjort en tradition som har ingett vanliga människor trygghet.
Krister Thelin: Jag har stor respekt för de bekymmer som ligger i frågan. Vi har alla ett ansvar här, inte bara när det gäller den begränsade del av framtiden som vi sysslar med nu. Det gäller över huvud taget att på ett så pedagogiskt sätt som möjligt försöka förklara vår bild av hur framtiden kommer att te sig. Jag hoppas att vi kommer att få hjälp av ledamöterna i riksdagen i dessa ansträngningar.
Håkan Winberg: De synpunkter jag vill lägga på den framtida tingsrättsorganisationen grundar sig i första hand på de erfarenheter som jag har fått under drygt tio år som president i Hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten för Nedre Norrland omfattar Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Under den hovrätten finns det elva tingsrätter. Tre av dem har 7--9 domare och är alltså tämligen stora. Men det finns också flera små tingsrätter. Två av dem har två domare, och tre har bara en domare. Under denna hovrätt finns alltså tre av de fyra enmansdomstolar som Krister Thelin nämnde.
Mot bakgrund av att det är över 20 år sedan tingsrättsorganisationen kom till -- när häradsrätter och rådhusrätter blev tingsrätter -- kan det finnas skäl att se över organisationen nu. Min bedömning är att i grunden för varenda eventuell organisationsförändring måste ligga den för rättssäkerheten fundamentala principen om varje domstols och varje domares självständighet i rättstillämpningen. Det gör att jag redan nu kan säga att jag inte anser att Statskontorsmodellen är något lämpligt alternativ.
Jag utgår nu från departementspromemorian. Jag kan instämma i principerna för en förändrad domstolsorganisation. Det är bra att få domstolar som är judiciellt bärkraftiga. Det är önskvärt att i så stor utsträckning som möjligt ha ordinarie domare i domstolen. Det är önskvärt att ha domtolar som är så stora att de klarar arbetet också när vissa ledamöter är lediga för semester, sjukdom, kurser osv. Domstolarna skall också klara arbetstoppar vid extrema tillfällen eller när det uppstår komplicerade mål utan att normalt behöva ta in förstärkning utifrån. Domstolen kan behöva hålla sig med ett hyfsat bibliotek där erforderlig juridisk litteratur kan studeras. Det är bra om det går att ha en kollegial samvaro, så till vida att kollegor kan diskutera aktuella juridiska problem. Jag tror inte minst att det är värdefullt om äldre domare kan umgås med yngre domare i tjänsten -- erfarenhet kontra nya kunskaper kan mötas.
Jag ställer krav på god lokal förankring. Det är utomordentligt viktigt. Man skall inte förringa vikten av den lokala insynen. Rättsskipningen skall alltså vara en levande realitet på så många platser som möjligt.
Det skall också vara möjligt att handha en decentraliserad administration. Domstolarna får ju mer och mer ta över budgetansvaret. Jag tror att det är lyckat, och det skall ju finnas en viss kapacitet för det.
Vid en sammanvägning av dessa principer anser jag att det föreslagna tredomaralternativet är bättre än andra diskuterade modeller. Skälet till att inte gå längre i sammanläggningarna är att kravet på den goda lokala förankringen väger mycket tungt.
Jag vill gärna hänvisa till vad Domstolsutredningen har uttalat och som hovrätten har citerat i sitt remissvar. Domstolarna är inte till för sin egen skull utan för att betjäna allmänheten. Ett system som är rationellt för domstolarna, men som allmänheten inte kan använda på ett riktigt sätt, är därför inte eftersträvansvärt.
Tredomarmodellen överensstämmer med huvudprinciperna i 1971 års reform. År 1971 genomfördes vissa undantag, bl.a. av regionala skäl. Jag tycker att det finns sådana skäl i dag också. Även om hovrätten i sitt remissvar har accepterat principen om tredomarmodellen, finns det anledning att understryka att det i vissa fall finns särskilda skäl att gå ifrån kravet på minst tre domare.
Vi vet alla att Sveriges befolkningsstruktur och geografi gör att man inte kan ha samma organisation och indelningsmodell utan urskiljning över hela landet. Det här landet är olika i norr och söder -- inland, kust, storstäder, glesbygd. Vi har hävdat att en sådan indelningsmodell inte får upplevas av medborgarna som en skrivbordsprodukt av centralt placerade "byråkrater" som saknar anknytning till verkligheten i de olika landsdelarna.
Jag går över till Hovrätten för Nedre Norrland och de län som den omfattar. I departementspromemorian görs ett undantag för Lycksele tingsrätt i Västerbottens län. I promemorian säger man att de långa avstånden och värdet för inlandskommunerna att få behålla en tingsrätt gör att man föreslår att Lycksele tingsrätt skall vara kvar, trots att den bara har underlag för två domare.
Ungefär samma argument kan användas för två av enmansdomstolarna under Hovrätten för Nedre Norrland, nämligen Sollefteå och Sveg. Lagman Eriksson kommer att redogöra för hur det ser ut i Sollefteå tingsrätt. När det gäller Sveg kan jag säga följande. Om man gör en sammanslagning i enlighet med förslaget, kommer det att bli en enda tingsrätt i hela Jämtlands län, vilket motsvarar en tiondel av Sveriges yta. Avståndet från Sveg till tingsrättskansliet i Östersund kommer att bli 18 mil. Många medborgare kommer att få det betydligt längre. De bor redan nu i utkanten.
Finns det några nackdelar med att ha kvar några enmansdomstolar av regionala skäl? Visst är det problem när det t.ex. skall vara huvudförhandling i ett tvistemål och det skall finnas tre lagfarna ledamöter. Det kan bli problem vid sjukdom, ledigheter osv., eller när det kommer stora och komplicerade mål. Mot bakgrund av min tioåriga erfarenhet är det här små problem. Det är inte svårt att lösa dessa problem. Vid en jämförelse mellan små tingsrätter och större tingsrätter, hävdar sig de små väl när det gäller både kvaliteten och kapaciteten i dömandet.
Arne Westlander: Jag har närmast kallats hit för att jag representerar en s.k. mottagande tingsrätt. Sollefteå tingsrätt, vars chef lagmannen Lars Göran Eriksson sitter bredvid mig, skall slås samman med Örnsköldsviks tingsrätt. Vi har två domare, vilket ger underlag för...
Jag har tjänstgjort vid Örnsköldsviks tingsrätt sedan 1969, och jag har varit dess chef sedan 1983. Jag har alltså lång erfarenhet av hur denna tingsrätt fungerar.
Jag skall först göra en kort presentation av min tingsrätt. Den betjänar 60000 invånare, dvs. Örnsköldsviks kommun. Ytan är 6400 kvadratkilometer. Det kanske inte säger så mycket. Men det är ungefär 10 mil till de orter som ligger längst bort.
Personalen består av två ordinarie domare, tre tingsnotarier, sju personer bland bidträdespersonalen och en expeditionsvakt.
För budgetåret 1992/93 har vi, tack och lov, beviljats en s.k. skickeassessor av hovrätten. Den här terminen har han tjänstgjort hos oss två veckor, och nästa termin kommer han att tjänstgöra sammanlagt fyra veckor under två perioder om vardera två veckor.
Vid tingsrätten tjänstgör 30 nämndemän. Vi har inte något tingsställe utanför Örnsköldsviks kommun. Vi har ett förnämligt tingshus, som invigdes 1968. Det har hela fyra plan, och det har väl fungerande lokaler.
Det finns tre åklagare i Örnsköldsvik. Det finns vidare två akvokatbyråer med fyra resp. två jurister.
Arbetsbelastning: Av dimensioneringsunderlaget vid budgetarbetet kan man se att det beräknas att 251 tvistemål och brottmål per domare per år bör klaras av, dvs. ungefär 500 mål per tingsrätt. För Örnsköldsviks tingsrätts del har under de senaste åren antalet mål varit ungefär så många, vilket har gjort att vi har legat under genomsnittet.
Tvistemålen i olika sammanhang har detta år ökat betydligt, och det är verkligen jobbigt. Jag tror att ökningen beror på att det är dåliga tider och att det för enskilda människor och för företag är lättare att bestrida något. Den delen av tingsrättsarbetet har alltså väsenligt ökat.
Hur fungerar då denna organisation? Min erfarenhet är densamma som hovrättspresidenten Håkan Winberg uttrycker, nämligen att tingsrätten i stort fungerar bra. De nackdelar som Håkan Winberg anförde när det gäller tvistemålen med tre domare, har Örnsköldsviks tingsrätt löst genom att under de senaste åren anlita en mycket förnämlig pensionerad domare. Domstolsverket har tillskjutit 16000 kronor för att täcka kostnaderna för denna extra arbetskraft, och Örnsköldsviks tingsrätt har inte behövt begära hjälp från hovrätten. Innan vi hade möjlighet att anlita denne pensionerade domare hade Örnsköldsviks tingsrätt dock bekymmer med att få hjälp från hovrätten, vars arbetsbelastning är mycket stor.
Den nuvarande lösningen är blott temporär, och vi vet inte hur det kommer att bli i framtiden. Precis som Håkan Winberg vidare säger, är det naturligtvis bekymmer med att täcka personalfrånvaron under sommarsemestrarna. Bovarna tar ju inte semester under somrarna, vilket innebär en hel del häktningsförhandlingar. När, i vårt fall, de båda ordinarie domarna tar ut sin lagstadgade semester är det ofta en oerfaren tingsnotarie som fungerar som ordförande. Blir det då fråga om en häktning får den häktningen inte verkställas, utan domare utifrån måste anskaffas. Vi har försökt lösa denna typ av situation med hjälp av hovrätten, där man alltid är mycket välvilligt inställd, men även hovrätten har ont om personal under somrarna. Vid behov har vi tagit kontakt med olika lagmän runt omkring Örnsköldsvik för att få hjälp, exempelvis lagman Eriksson och lagman Olsgren i Härnösand osv. Det har alltså gått att få hjälp, även om det har gått på kryckor. Svårigheten med att få hjälp är faktiskt en stor nackdel.
Slutligen, precis som Håkan Winberg säger i vad gäller sjukdomar, verkar det som om domare utgörs av ett släkte som aldrig blir sjukt. Sedan 1955 har jag arbetat som domare, och jag har aldrig varit med om att behöva inställa ett ting. Jag har tjänstgjort som chef i 10 år, och varken jag eller rådmannen har haft en enda sjukdag. Vid sjukdom är emellertid de små domstolarna väldigt sårbara.
Vad blir följderna om Sollefteå tingsrätt kommer till Örnsköldsvik? I departementspromemorian har det tryckts på att varje nedlagd domstol skall ersättas med ett tingsställe. Vid mina funderingar har jag tagit för givet att i det här fallet ett tingsställe då förläggs till Sollefteå. Enligt uppgift från chefsåklagaren i Örnsköldsvik talar allt för att den nuvarande åklagaren i Sollefteå blir kvar och att den tredje åklagaren i Örnsköldsvik, en assistentåklagare, skall biträda åklagaren i Sollefteå. Man räknar även med att de två advokater som nu finns i Sollefteå blir kvar. De brottmål och tvistemål som tillhör Sollefteå tingsrätts domkrets kommer i allt väsentligt att handläggas vid Sollefteå tingsställe och naturligtvis -- jag tittar på ordföranden i Nämndemannaförbundet -- kommer de nämndemän som nu tjänstgör vid Sollefteå tingsrätt i princip att tjänstgöra vid detta tingsställe. Kontentan blir alltså att den verksamhet som hänger samman med brottmål och tvistemål till stor del kommer att förbli i Sollefteå.
Vissa negativa konsekvenser för invånarna i Sollefteå kommer det dock att bli när de söker upp tingsrätten i olika ärenden. Mellan centralorterna Örnsköldsvik och Sollefteå är det 11 mil -- men de negativa konsekvenserna bör kanske inte överdrivas. Flera ärenden såsom bouppteckningar och förmynderskapsärenden föreslås exempelvis bli överflyttade till andra myndigheter, och därför kommer de inte att belasta tingsrätten.
Även om det här förslaget blir verklighet behöver nackdelarna inte bli så stora. Enligt min erfarenhet från Örnsköldsviks tingsrätt är besöksfrekvensen i sådana här ärenden inte särskilt stor, och ärendena bör till stora delar kunna klaras av per post eller per telefon.
Slutligen vill jag tala något om lokaliteterna och ekonomin. Som jag tidigare sade har Örnsköldsviks tingsrätt väl fungerande lokaler, och det finns möjlighet att till en mycket ringa kostnad inreda arbetsrum för den personal som kan tillkomma genom en sammanslagning. I samband med att hanteringen av fastighetsdata infördes i tingsrätten renoverades inskrivningsmyndighetens lokaler för tre år sedan, och tingsrätten disponerar nu över tre terminaler för detta ändamål. Örnsköldsviks tingsrätt kan alltså utan vidare ta över hanteringen av Sollefteå tingsrätts fastighetsdata.
Sammanfattningsvis anser jag sålunda att en sammanslagning av Sollefteå tingsrätt och Örnsköldsviks tingsrätt, till en enda domstol i Örnsköldsvik, skulle innebära vissa fördelar för Örnsköldsviks tingsrätt. Omkostnaderna för lokalerna skulle bli ringa. Det är visserligen svårt att överblicka nackdelarna för den rättsökande allmänheten inom Sollefteå tingsrätts domkrets, men jag tror att nackdelarna inte behöver bli så kännbara om tingsstället blir stationerat i Sollefteå.
Lars Göran Eriksson: Jag har under 6,5 år arbetat som lagman vid Sollefteå tingsrätt, och i Södra Roslagens tingsrätt där jag började som notarie har jag arbetat som rådman i tre år. Jag har erfarenheter av hur både stora och små tingsrätter fungerar.
Innan den förra reformen genomfördes fanns det två domstolar i Sollefteå. 1971 slogs domstolarna samman. Sollefteå kommun har 25000 invånare, och dess ytvidd är Blekinges dubbla yta, dvs. ungefär lika stor som Södermanland. I själva Sollefteå bor 10000 människor. Sollefteå tingsrätt tillhör alltså en av de här små domstolarna med en domare. Tingsrätten består av 2,5 notarier och fem biträden, och dessutom har tingsrätten fiskalsförstärkning under tre månader.
Precis som Arne Westlander säger är avståndet till Örnsköldsvik 11 mil, dvs. 22 mil tur & retur, och från utkanterna i kommunen är det betydigt längre. Från Junsele och Ramsele är det exempelvis ca 20 mil i en riktning. Precis som Håkan Winberg säger, tycker jag att man vid domstolsindelningen bör ha medborgarnas behov av rimlig rättssäkerhet och rättsservice över hela landet som utgångspunkt och att man också bör beakta landets utseende.
Gjorda undersökningar visar att stordrift inte passar domstolsverksamheten. De påtalade problemen är i stort sett koncentrerade till de stora domstolarna. Även vid hovrätten har man påpekat att målens handläggningstider är orimligt långa. Vid de små domstolarna klarar man arbetsbelastningen utan större tidsutdräkt. Självfallet blir ett tingsställe i Sollefteå upprättat om Sollefteå tingsrätt läggs ned. Vi anser emellertid att ett tingsställe inte är tillräckligt.
I riksdagen har man ju alltid slagit vakt om rättsskipningens lokala förankring. Det har inte varit tänkt att domare utifrån skulle komma för att döma, utan att det skulle finnas ett kansli med personal, som medborgarna skulle kunna besöka för att få sina rättsärenden utredda utan orimliga restider. Vi anser att antalet mål i Sollefteå är för många för att de skall kunna skötas både effektivt och rationellt i Örnsköldsvik.
Om man räknar på restiderna för exempelvis domare går minst tre timmars arbetstid bort vid varje resa, och under vintrarna måste dessutom övernattning ske. Lägger man därtill tiden för sammanträden -- även om en viss effektivisering genom sammanslagning av sammanträden påräknas -- kommer för domarpersonalen minst två effektiva arbetsmånader i bara restid att gå bort.
Personalens ortkännedom går förlorad om kansliet flyttas från Sollefteå. Det är mycket få förhandlingar som ställs in på grund av att man inte får tag i folk eller att folk inte kommer. Sollefteå tingsrätt handlägger ca 200 brottmål per år, och för närvarande är det endast en tilltalad som vi inte har fått tag i, nämligen en finsk zigenare, som åker fram och tillbaka mellan Finland och Sverige. Det skulle nog vara svårt för vilken tingsrätt som helst att få tag i honom.
Hovrätten och länsstyrelsen har också påpekat nackdelarna med att domstolarna koncentreras till kustregionen. Från allmän samhällssynpunkt är det en mycket negativ markering om statsmakterna lägger ned tingsrätterna i inlandet. Statssekreteraren Krister Thelin har själv sagt att det råder osäkerhet när det gäller den ökade belastningen. Vägen till Europa är ju inte spikrak, och vi vet inte hur det kommer att slå ute i landet. Sollefteå tingsrätt har emellertid få internationella företags- och affärstvister att handlägga. Denna typ av tvister är väl en storstadsföreteelse, som så sakteliga kommer att sippra ut i landet.
Vi har inga problem med att sätta ut tvistemål. Det är fel att mål blir liggande. Vi sätter alltså ut målen när de är färdiga och anskaffar erforderlig arbetskraft. Vid Sollefteå tingsrätt är samtliga dispositiva tvistemål för 1991 avklarade, och endast ett dispositivt tvistemål för 1990 kvarstår. Målet har varit utsatt, men på begäran av ombuden har det åter "satts in". Enligt åklagaren är de outsatta målen fler i hovrätten än i tingsrätten. Sollefteå tingsrätt klarar alltså i rimlig tid av mål som kommer in till tingsrätten. Dimensioneringen av Sollefteå tingsrätt är väl avvägd, något som också bekräftats av de undersökningar som Statskontoret gjort.
Jag tycker inte att det, under den tid som jag har verkat vid Sollefteå tingsrätt, har visat sig att tingsrätten är sårbar på grund av sin litenhet, utan den är tvärtom mer flexibel och lätthanterlig. I vad gäller den administrativa bärkraften är det en självklarhet att administrationen är enklare vid de mindre enheterna än vid de större. Sollefteå tingsrätt ställer sig positiv till att överta så mycket som möjligt av sin egen administration och budgetansvar.
På grund av Sollefteå tingsrätts belägenhet finns det skäl att göra undantag från kravet med tre domare.
Ulf Hellbacher: Jag har tjänstgjort som lagman vid Tierps tingsrätt i drygt fyra år. Dessförinnan tjänstgjorde jag som rådman i Uppsala i två år. Tierps tingsrätt består av 30 nämndemän. Jag är den ende ordinarie domaren. Tierps tingsrätt har en ordinarie fiskal och en förstärkning med 0,5 fiskalstjänst, vilket i praktiken innebär 2,5 domare och tre notarier. Upptagningsområdet för Tierps tingsrätt täcker ungefär 50000 invånare, och det sträcker sig från Östhammar utefter kusten upp till Skutskär och inåt landet. Distriktet är ganska stort, och jag tycker att det allmänt sett fungerar väl.
Tierps tingsrätt har inte upplevt några stora problem på grund av att tingsrätten är liten. I mål som kräver tre domare behövs det hjälp, eftersom vi är 2,5 domare. Den typen av mål är emellertid i Tierps tingsrätt icke ofta förekommande. Några enstaka gånger per år behöver vi hjälp från hovrätten, och om man är ute i god tid är det ingen som helst svårighet att få hjälp med en tredje man. Tingsrätten var tidigare belägen i Uppsala, och 1980 flyttade den till Tierp, som ligger sex till sju mil från Uppsala.
Jag tänker nu gå in på mer allmänna frågor och samtidigt visa bilder på i princip det som jag säger.
Varför skall man över huvud taget genomföra en reform av det här slaget? Krister Thelin har talat om prognoser, såsom en ökad internationalisering och konsekvenser av de förändringar som föreslagits av Domstolsutredningen.
Om man genomför en reform på så här osäkra premisser, tycker jag att man börjar i fel ände. Det är högst oklart vad just den internationella aspekten kommer att innebära. Redan för 20 år sedan var frågan om domstolarnas storlek uppe till debatt. Den gränsnivå som nu föreslagits stötte då på starkt motstånd i riksdagen. Vid det tillfället ville man alltså bevara de små domstolarna. Det ställningstagandet är inte så gammalt, och frågan är vad det är som har hänt sedan dess. Som Krister Thelin konstaterar fungerar de små domstolarna väl -- enligt min uppfattning mycket väl.
Om man nu vill genomföra en reform av det här slaget, dvs. att en fjärdedel av landets tingsrätter läggs ned, vilket påverkar människorna på berörda orter, tycker jag att man bör ha en ordentlig utredning med goda analyser och framför allt med goda kostnadsberäkningar, innan man över huvud taget genomför reformen. De saknas, enligt min mening, i promemorian helt och hållet. Promemorian bygger i stort sett på lösa antaganden och påståenden, utan kostnadsberäkningar.
Promemorian är inte tillräcklig såsom grund för en reform av det här slaget, utan frågan bör utredas ytterligare.
I promemorian talas det om det övergripande målet för domstolsväsendet. Det är väl ledstjärnan för reformen, något som kanske är litet svårt att se. I promemorian står: att domstolarna på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid skall avgöra de mål och ärenden som de har att handlägga. Jag tror ingen vill göra gällande att det döms mindre rättssäkert vid de små domstolarna än vid de stora. Det finns goda och dåliga domare både vid de små och vid de stora domstolarna; därvidlag är det ingen skillnad.
När det gäller handläggningstiderna visar de studier som Statskontoret utfört åt Domstolsutredningen att de små och medelstora domstolarna är effektivare än de stora domstolarna. En gräns vid sju till åtta domare per domstol dras mycket bestämt. Det sägs att vid domstolar med fler än 7--8 domare minskar kapaciteten per domare markant.
Vad man nu vill åstadkomma med den här reformen är just ett antal domstolar med fler än tio domare. Självfallet kommer effektiviteten att minska. Det är inte svårt att förstå att de små domstolarna är effektiva, eftersom sammanhållningen där är en annan. I en liten myndighet är kanalerna korta, och det är lätt att få kontakt med åklagare, advokater och att delge människor. Allt detta samverkar till att små myndigheter fungerar väl.
Krister Thelin talar om den judiciella bärkraften som ledstjärnan för den här reformen och att -- såsom jag förstår promemorian -- den judiciella bärkraften skulle saknas i de små domstolarna. I begreppet judiciell bärkraft läggs litet olika saker. Såvitt jag förstår innebär judiciell bärkraft bl.a. den enskilde domarens eller domstolens kompetens i första hand i vad gäller internationella förhållanden som naturligtvis alltmer kommer att påverka oss. Det är mycket teoretiskt.
Låt oss säga att en stor domstol har en domare med särskild kunskap i EG-rätt. För denne domare är utrymmet för att delge sina kolleger sina kunskaper mycket litet, med tanke på den arbetsbörda som alla domare i dag har. Det förhållandet är inte bättre än att man ringer till en bekant som är kunnig i EG-rätt. Argumentet att man vid en stor domstol har större möjlighet till att kunna ha experter på olika områden är svagt, och i praktiken betyder det just ingenting.
Vid en sammansättning av tre domare skulle man kanske kunna säga att det är lättare att ta med en expert -- om det finns någon. Men möjligheten därtill finns kanske ändå. I vårt fall kan exempelvis experter rekvireras från departementet. Som redan tidigare påpekats är emellertid målen få där tre domare krävs. I Tierps tingsrätt har vi haft fyra till fem sådana mål per år, så det har inte funnits några problem att få det att fungera. Självfallet är det vid uppbyggandet av en modell en fördel att ha tre domare, men i praktiken är det inget problem.
Kostnaderna har egentligen inte tagits upp över huvud taget i promemorian -- varken vid tal om besparingar för just den här reformen eller vid tal om kostnader. Domstolsverket har emellertid gjort beräkningar och kommit fram till att det vid en nedläggning av Domstolsverket och av alla föreslagna tingsrätter årligen skulle kosta 65 miljoner kronor i ökade kostnader. Engångskostnaden blir dessutom ungefär lika stor. Vi får inte glömma att man vill behålla den lokala förankringen och att kostnaden är inberäknad i summan -- som jag tror kommer att bli ännu högre.
Tierp kommer då att få ett tingsställe, i övrigt hänförs Tierp till Uppsala. Om man vill behålla den lokala förankringen innebär det att domare skall resa från Uppsala till Tierp för att handlägga Tierpmålen. Det kan handla om upp till fyra dagar per vecka som en domare och en protokollsförare skall resa en sträcka av sju mil fram och tillbaka, dvs. närmare 14 till 15 mil. Om man enbart ser till tiden, innebär det fyra dagars arbete i Tierp -- med allt vad man förlorar i effektivitet vid arbete på ett ställe där man inte har sitt kansli -- och en arbetsdag i resor. Det innebär att man måste anställa fler domare, fler tjänstemän, vilket också är inberäknat i kostnaden. Det är dessutom ett slöseri med resurser att väl kvalificerade människor skall behöva lägga ned tid på resor i en så stor omfattning per vecka och år.
Jag menar alltså att det i promemorian egentligen inte finns några över huvud taget bärande argument för att genomföra reformen. Det är för den skull inte tal om att man inte skall undersöka domstolsorganisationen och göra vissa justeringar. Att däremot dra en skarp gräns vid just två, tre eller fyra domare är helt meningslöst, och det finns inga direkt bärande argument för att göra så. Det finns däremot ett antal nackdelar, såsom förlusten av den lokala förankringen, som är mycket viktig. Servicen för kommuninvånarna blir sämre, inte bara när det gäller den rättsvårdande verksamheten och möjligheten att ha tingsrätten på sin ort med medföljande lokalkännedom, utan även i vad gäller andra myndigheter. Åklagarmyndighetens verksamhet i Tierp kommer med säkerhet att läggas ned, om tingsrätten försvinner. Advokatkontoret kommer säkerligen inte att få möjlighet att stanna kvar. All juridisk service kommer således att försvinna från orten och därmed även de arbetstillfällen som är förknippade med alla dessa arbetsplatser. Om man slår ihop små tingsrätter till riktigt stora tingsrätter blir det, enligt min mening, sämre effektivitet i dömandet. Det fungerar bra i dag, men om vi enbart har större tingsrätter kommer vi i framtiden att få brister när det gäller effektiviteten.
Slutligen, men inte minst: Om man genomför den här reformen kommer det att, såvitt vi förstår med ledning av de beräkningar som Domstolsverket har låtit göra, medföra betydande ökade kostnader. Jag anser därför att reformen inte skall genomföras.
Jag tackar för ordet med att hänvisa till mitt remissyttrande, i vilket hela ärendet utvecklas litet närmare. Jag har här kopior av yttrandet, och jag vill gärna att utskottet tar del av det.
Ordföranden: Nu har vi lyssnat på genomgången, och mitt förslag är att vi börjar med att ställa frågor till dem som har haft sina anföranden.
Kent Carlsson: Jag vill ställa en fråga till de lagmän som nu har berättat om sina tingsrätter. Internationaliseringen och EG-rätten m.m. skapar förvisso problem, genom att det är mera som måste läsas in. Om de små tingsrätterna kommer att finnas kvar, hur skall man då klara kunskapsinhämtningen och hålla sig à jour med EG-rätten? Har ni några förslag på det området?
Ulf Hellbacher: Det viktiga är utbildningsinsatserna -- det sade Krister Thelin också -- och Domstolsverket har redan påbörjat dem. Det gäller att alla domare får den här kompetensen. Det spelar ingen roll om det är en stor eller en liten domstol, utan det gäller att man får den utbildning som behövs.
Som jag sade tidigare, menar jag personligen att det spelar liten roll om det är en stor eller liten domstol. Det är fråga om att där sitter någon kompetent person. Det viktiga är att alla domare får den här utbildningen och att den blir så bred som möjligt, så att dessa kunskaper finns även vid små tingsrätter. Det har alltså redan påbörjats, så det är genomförbart.
Ingen vet i dag hur EG-rätten m.m. kommer att träffa oss, så vi får se efter hand vad det kommer att medföra. Jag ser alltså ingen skillnad mellan små och stora domstolar.
Bengt Harding Olson: En fråga som vem som helst som känner sig träffad kan svara på är följande: Finns det några som helst rationaliseringsvinster att göra vid de små domstolarna, utan att man lägger ned en fjärdedel av allihop?
Lars Göran Eriksson: Jag kan svara för Sollefteå tingsrätt. Om vi t.ex. fick ett eget budgetansvar skulle vi kunna tjäna in nämndemannakostnader och resekostnader osv. Tingen kan komprimeras. Nu sätter vi ut t.ex. bötesmål och även brottmål som endomarmål på de ordinarie tingen. Det skulle vi säkert kunna spara pengar på.
Bengt Harding Olson: Eftersom det är glest med svarare, riktar jag mig direkt till Håkan Winberg, som har en bred erfarenhet av och kunskap om domstolsväsendet: Kan jag få någon kommentar?
Håkan Winberg: Min inställning är i princip att det skall vara tredomardomstolar. Jag tror att det är rätt mix. Men då kommer jag till detta att landet inte ser ut så att det passar överallt, utan nätet blir litet för glest. Då gör man några undantag. Jag har föreslagit några, och i departementspromemorian föreslås ytterligare något. Med den mixen, att normalt ha domstolar med tre ledamöter, tror jag att man når mycket, även de rationaliseringsvinster som du söker. Det innebär inte att alla domstolar skall bestå av tre personer, utan det kommer fortfarande att finnas ett antal domstolar som är betydligt större. Det här är ett minimiantal.
Bengt Harding Olson: Min fråga gällde: Om man behåller större delen av de små tingsrätterna, finns det då rationaliseringsmöjligheter, enligt er uppfattning?
Håkan Winberg: Det är svårt för mig att säga. Du talar om de små domstolarna. Det finns alltså fyra enmansdomstolar, varav tre som jag har en närmare överblick över. Det beror på vilka arbetsuppgifter de kommer att ha i fortsättningen. Det är en fråga som ligger i regeringskansliet på grund av Domstolsutredningens betänkande. Det går inte att svara generellt på den frågan.
Göran Magnusson: Jag skall återkomma till frågan om tre domare. Statssekreteraren motiverade mycket av sin ståndpunkt just med rättegångsbalkens regler om tre domare, och det skulle vara intressant att från representanterna för tingsrätterna höra i hur många mål som det verkligen krävs tre domare.
Ulf Hellbacher: Jag nämnde det förut, att det är fyra fem gånger per år som vi behöver tre domare. Det är lätt ordnat om man i god tid hör av sig till hovrätten, så det är egentligen aldrig några problem. Vi har alltså ganska få mål. Det kan möjligen variera. Jag träffade en advokat som sade att han alltid begärde tresits, som det heter. Då kan det bli något annorlunda i den domstolen.
Arne Westlander: Örnsköldsviks tingsrätt är en domstol som har många tvistemål. Det varierar kolossalt mycket. Jag har inte de exakta siffrorna, men det blir per termin, om jag får uttrycka det så, ungefär fyra fem gånger. Dock är det så att man ibland kan förlika dessa tredomarmål. Det händer rätt ofta.
Man kommer också in på en diskussion, att vi i vår domstol, som har många tvistemål, har möjligheter att ibland döma med en domare. Går parterna med på detta kan jag ensam sitta och döma. Exempelvis satt jag i går ensam domare i ett tredomarmål, och min rådman satt i förra veckan ensam i ett tredomarmål.
Det där har, som påpekades av Tierps lagman, en hel del att göra med vederbörande domare, hur han vill "bli av med" sina mål. Ibland frestas man kanske att ta flera mål med en domare än man skulle ha gjort om man var tre.
Jag kan säga att vi i det normala fallet har fyra fem sådana mål, ibland sex, ibland mindre -- det ligger däromkring.
Lars Göran Eriksson: I Sollefteå avgjorde vi fem mål i våras och ett mål i höstas med tremannasits. Det varierar alltså.
Håkan Winberg: Svaret från min sida är, om jag ser det litet översiktligt, att det är mycket få mål, dvs. det är ett tämligen litet problem.
Karl Gustaf Sjödin: Arne Westlander sade att han funderade på det här, och jag vill höra något om kostnadsberäkningen. Vad skulle resorna mellan Örnsköldsvik och Sollefteå kosta?
Lars Göran Eriksson sade att en domare skulle få sitta och resa i sammanlagt ca två månader fram och tillbaka mellan ställena. Stämmer det?
Hovrätterna har stora ärendebalanser. Vore det inte resursslöseri med stora ökade kostnader på grund av att flera domare måste anställas? Domarkompetensen kanske behövs på hovrätten, i stället för att det finns flera domare i tingsrätten. Arne Westlander kanske kan kommentera det.
Arne Westlander: Avståndet mellan centralorterna är 11 mil, så det blir två gånger 11 mil. Jag var en gång i tiden tingssekreterare i Östersund, och jag åkte då till tingsställena i Ragunda och Strömsund. Det är givet att det kommer att kosta en hel del med dessa resor. Vi domare och notarierna måste åka bil både fram och tillbaka, och om det är stora ting, som det kan vara ibland, måste vi ha övernattning också. Det är givet att kostnaderna ökar. Som Lars Göran Eriksson sade i sitt anförande, går det naturligtvis bort en viss tid, otvivelaktigt. Jag har inte några närmare funderingar i övrigt om det här.
Håkan Winberg: Jag vill begagna tillfället att svara på den senaste frågan och säga att hovrätten har en enorm arbetsbalans och behöver resursförstärkningar. Det har vi skrivit om och talat om vid åtskilliga tillfällen -- om jag får framföra det till justitieutskottet här, är det ett utmärkt tillfälle.
Just här får jag också föra in en synpunkt, i diskussionen om Sollefteå mot Örnsköldsvik. Hovrätten har i sitt remissvar skrivit att hovrätten inte anser att Sollefteå skall dras in, men om man tänker göra det bör man överväga om det inte är till Härnösand som den i så fall skall förläggas. Anknytningen är nämligen en helt annan till Härnösand än till Örnsköldsvik. Ta nu inte detta till intäkt för att jag har sagt att jag tycker att den skall förläggas dit, för så är det inte.
Ulf Hellbacher: Som jag nämnde, är det självklart att man inte skall slösa med resurserna på det sättet att man låter två tjänstemän resa i princip en arbetsdag var per vecka. Hela den resursen kan läggas någon annanstans -- man kan välja att lägga den på hovrätten eller att förstärka tingsrätten. Det är fullständigt meningslöst att ha det systemet, att på ett konstlat sätt behålla den lokala förankringen med de olägenheter det innebär.
Birgit Henriksson: En kort fråga: De flesta tingsrätter är nu datoriserade. Har man samma system, så att man kan konferera? Är det en möjlighet till besparingar? Vad har ni för erfarenheter av datoriseringen?
Lars Göran Eriksson: Inskrivningen är datoriserad, och vi har mycket goda erfarenheter av det. Om du menar en fullständig datorisering, i målbehandling osv., har det inte genomförts helt över hela landet. Vi använder ordbehandlare i fråga om utskrift av domar. Jag skriver själv in, så vi har i stort sett rationaliserat bort skrivavdelningen. Notarierna skriver domförslag m.m. Det har alltså inneburit en stor arbetsbesparing.
Arne Westlander: När det gäller datorisering är det, precis som Lars Göran Eriksson sade och som jag var inne på i mitt anförande, så att vi har tre terminaler på inskrivningsavdelningen. Jag kan säga att man en gång i tiden var mycket skeptisk till datoriseringen, icke minst personalen, men det har blivit fantastiskt bra.
Vidare har vi även tre ordbehandlare. Däremot är jag inte så duktig som Lars Göran, och jag kan tyvärr inte behandla dem. Men det blir mer och mer vanligt bland domarna att göra så. Det kommer naturligtvis att betyda en stor arbetsbesparing.
Ulf Hellbacher: Vi har ingen inskrivningsavdelning. Vi har två ordbehandlare, och det har betytt en del. Det finns mer att göra på den sidan. Vi har begärt ytterligare datorer, som väl de flesta tingsrätter gör, så att var och en kan sitta vid sin egen dator. Utvecklingen har ju gått därhän att domarna i princip skriver sina egna domar. Så långt har vi inte nått ännu. Där kan man nå längre.
Birgit Henriksson: Har man kompatibla system inom en domsaga, så att det går att skicka någon form av elektronisk post? Jag tänkte på inskrivningsärenden och fastighetsregistrering. Är det så i dag att var och en skaffar sin egen datautrustning?
Arne Westlander: Inskrivningsavdelningarna är ihopkopplade. Jag kan gå in i datasystemet på alla inskrivningsmyndigheter i hela landet. Vi har inte datorer med ordbehandlingssystem. Det har de större tingsrätterna. Där vet jag inte hur det fungerar.
John Andersson: Bengt Harding Olson började tala om rationaliseringsvinster. Det låter som om rättsväsendet är en verksamhet där det bara gäller att försöka göra vissa besparingar. Den viktigaste frågan i sammanhanget är rättvisa mellan glesbygd och tätorter, och den kommer bort i sammanhanget. Vi riskerar att juridisk kunskap, service, hjälp osv. försvinner. I regeringsdeklarationen sades att hela Sverige skall leva. Däri bör väl ingå rättigheten att bli dömd på hemmaplan. Jag skulle vilja trycka ytterligare på att det till syvende och sist handlar om en rättighet, även för glesbygdens människor, att få denna service, om det nu är i form av en dom eller juridisk hjälp. Det kommer bort i diskussionen. Det talas allenast om pengar.
Britta Bjelle: Man kan fullfölja frågan: Vad är det för typ av service, utöver domar, som domstolarna ger till den som kommer dit personligen i dag? Det kanske är så att domstolarna inte får så många besök, bortsett från själva domstolsförhandlingarna.
Ulf Hellbacher: Det varierar säkert mellan olika domstolar. Vi har den erfarenheten att vi har ganska många besök. Särskilt när det gäller bouppteckningar är det många som ringer och kommer till domstolen och ställer frågor och får hjälp. Även när det gäller andra juridiska frågor vänder man sig till domstolen. Vi försöker ge den service vi kan. Vi svarar kort på vad det kan gälla. Ibland hänvisar vi vidare till t.ex. advokater. Det händer ganska ofta att människor vänder sig till domstolen för att få hjälp. Så länge vi har alla dessa typer av ärenden kvar -- bouppteckningar osv. -- är det en ganska omfattande service.
Arne Westlander: Jag tog upp det i mitt inledningsanförande. Jag har inte riktigt samma uppfattning som lagmannen i Tierp, att det är en omfattande service. Det är väl närmast bouppteckningar och vissa förmynderskapsärenden som människor kommer in för att tala om. Tidigare fick vi många besök i anledning av ärenden på fastighetsavdelningen. Den mängden har nu blivit mycket mindre, genom datoriseringen.
Innan jag åkte till Stockholm talade jag med min förste notarie, och han påstod att det inte är så många besök numera. Det finns telefon, telefax osv. som gör att vi inte får lika många besök som förr i tiden.
När det gäller det som John Andersson sade kan jag säga att den lokala förankringen finns kvar genom att det blir ett tingsställe, om nu Sollefteå tingsrätt måste läggas ned. När det gäller de andra ärendena blir det en försämring. Jag är medveten om det. Om någon som bor väldigt långt från Örnsköldsviks tingsrätt skall dit för att diskutera ett fastighetsproblem eller en krånglig bouppteckning, kan man konstatera att det blir ett bedrövligt avstånd. Det är en fråga om gränsdragning. Idealet är naturligtvis att tingsrätten ligger nära. Det är självklart.
Lars Petersson: Det talas om antalet domare -- en, två eller tre. Hittills har vi dock inte varit inne på lekmannainflytandet, nämligen nämndemannaorganisationen. Den borde väl också beröras, vad jag förstår. Jag blir litet orolig om det är så att den enda rationaliseringspotentialen finns i nämndemannaorganisationen. Det är väl fortfarande så att svenska folket skall dömas av svenska folket? Jag vill ha en kommentar till detta med nämndemannarollen.
Lars Göran Eriksson: Om det blir tingsställe i Sollefteå kommer det att vara nämndemän från Sollefteå i ungefär samma utsträckning som nu. De väljs kommunvis. Jag ser inte att det blir någon större förändring för nämndemännens del. Jag sade att det enligt brottsbalken finns möjlighet att döma bötesmål utan nämnd. Man kunde ta flera mål på varje ting, så blir det en besparing på kostnaderna för nämndemän.
Christel Anderberg: Vi pratar mycket om betydelsen av god lokal förankring. Men vad ligger egentligen bakom det uttrycket? Är det möjligen en maskering av kulturhistoriska intressen, regionalpolitiska intressen eller en blandning av dem båda? Det kan ju inte vara byggnaden i sig. Det kan knappast heller vara domarna. De flesta domare är ju inflyttade. Visserligen får man efter fyra fem års tjänstgöring vid en domstol god personkännedom när det gäller de oftast förekommande diarienumren. Men sett ur allmänhetens synpunkt -- i varje fall om man ser på Dalarna, där jag numera bor -- tar det ungefär en generation innan man anses som lokalt förankrad. De som står för den lokala förankringen är kanske rent av nämndemännen.
Det har framhållits som en stor nackdel med förslaget att domare och notarier kommer att få tillbringa en hel del arbetstid ute på vägarna, om man behåller tingsställena. Kanske skulle man ta steget fullt ut och inte behålla tingsställena och i stället låta nämndemännen resa till domstolen?
Jag undrar om inte talet om service till allmänheten är litet överdrivet, i våra dagar med de moderna kommunikationer vi har. Jag har hört att varje svensk medborgare besöker en domstol i genomsnitt en gång i sitt liv. Då kanske det inte spelar någon avgörande roll om man har 5, 10 eller t.o.m. 15 mil att resa.
Ulf Hellbacher: Detta var uppe för 20 år sedan, och riksdagen tyckte då att det var viktigt att behålla den lokala förankringen. Däri ligger, som Christel Anderberg säger, nämndemannamedverkan. Om man flyttar över Tierps tingsrätt till Uppsala blir det inte den nämndemannamedverkan som finns i dag, alltså nämndemän från orten. Det kan man inte styra på det sättet, om man inte behåller tingsstället. Jag tror att det betyder mycket för kommuninvånarna med rättsvården. Till den lokala förankringen hör också att man kan ha kvar åklagarmyndighet och advokater på orten. Allt detta kommer att försvinna om man inte bryr sig om den lokala förankringen i form av ett tingsställe.
Lars Åhlén: Jag tänkte tala om två saker. Den ena gäller Domstolsverkets syn på de minsta tingsrätterna i den nuvarande organisationen. Den andra gäller vad som händer om Domstolsutredningens förslag genomförs och vad man då behöver göra för att det skall bli så bra som möjligt.
1975 hade vi funderingar på att fullfölja de tankar som fanns i den tidigare utredningen, att försöka tillskapa tingsrätter som bestod av minst tre domare, för att uppfylla rättegångsbalkens krav på sammansättning. Då blåste emellertid andra vindar. Vi fullföljde aldrig de tankarna i någon större omfattning. Vi hade vid den tiden den uppfattningen att de minsta tingsrätterna kanske inte fungerade lika bra.
De minsta tingsrätterna blev kvar. Vi har arbetat med dem i ungefär 17 år nu. Jag vill understryka att de små domstolarna fungerar bra. De har inga ärendebalanser, utom i sällsynta fall. Sammansättningen med tre domare skall man inte överbetona. Det har inte heller de lagmän som är här gjort. Detta löser man numera på ett praktiskt och bra sätt. Man åker omkring och hjälper varandra. Man träffas och utbyter kontakter, och det har ett värde i sig. Men man klarar de mål det är fråga om, som inte är särskilt många, på ett bra sätt. Vid enstaka tillfällen kan det vålla bekymmer att få denna sammansättning, men det är undantag.
Jag sade att de små tingsrätterna i allmänhet inte har några besvärande balanser. Det är fråga om små organisationer. Skulle någonting hända, får man sätta in en förstärkningsresurs. Hovrätten och Domstolsverket kan gemensamt balansera och klara av det. Det brukar gå att lösa.
Det brukar sägas att de små tingsrätterna har en sårbar organisation. Vi har hört vissa exempel här på att det kan vara bekymmer på somrarna. Det finns bara en notarie, som skall sköta om det mesta. Det har han inte riktigt behörighet till. Jag tror att man genom kontakter mellan domstolarna lyckas klara ledigheter och sjukdomar. Visserligen sades här att domarna inte brukar vara sjuka.
Jag tror inte att detta är något bekymmer. De små domstolarna klarar sina uppgifter, och det fungerar ganska bra. Det finns emellertid en aspekt på de små domstolarna i den nuvarande organisationen. Det är vissa svårigheter att utrusta de små domstolarna på samma sätt som andra domstolar när det gäller att följa med i den tekniska utvecklingen. Det gäller också att bygga upp en del funktioner som kan behövas i framtiden. Jag tänker t.ex. på bibliotek för EG-verksamhet. Det kostar pengar att förse varje liten enhet med detta.
Vi har för avsikt att bygga upp ett allmänt kommunikationsnät, så att det går att ha ganska avancerad teknik ute på myndigheterna. Men volymen mål och ärenden på de allra minsta enheterna är i dag för liten för att de till fullo skall kunna utnyttja de system som de kan få tillgång till. Det ser jag som ett problem. Om man skall behålla de allra minsta domstolarna -- nu talar jag egentligen bara om de fyra enmansdomstolarna -- är det angeläget att hålla i minnet att man får finna vissa särlösningar för deras del.
I stort sett finns inga invändningar mot de små domstolarna, som de fungerar i dag, frånsett att det kan vara vissa bekymmer att utrusta dem tekniskt och när det gäller för dem att tillgodogöra sig teknik på samma sätt som andra domstolar.
Om Domstolsutredningens förslag skulle genomföras blir det en helt förändrad bild för de små domstolarna. Det gäller i alla fall om man drar konsekvenserna av vad utredningen har sagt när det gäller arvsskatt och bouppteckningar och fullföljer intentionerna att göra någonting åt inskrivningsväsendet. Detta är de två stora, personalkrävande bitarna i sidofunktionerna på en tingsrätt. Om man i fortsättningen inte skall inregistrera bouppteckningar och fastställa arvsskatt på tingsrätterna, och inte sköta uppgifterna med fastighetsregistrering och inskrivningsväsendet, då kommer de minsta domstolarna att få bekymmer.
Departementet kommer att lägga fram förslag om en utredning av inskrivningsväsendets framtid till våren. Då kommer organisationen på de nuvarande enmansdomstolarna säkerligen inte att bli större än en lagman, en eller två notarier och två biträden. Det tror jag är en alldeles för liten och sårbar organisation. Det skulle också leda till att tvåmansdomstolarna storleksmässigt hamnar där enmansdomstolarna är i dag. Då får de bekymmer när det gäller att tillgodogöra sig den teknik som domstolarna i övrigt har.
Vi har från Domstolsverkets sida sagt att om dessa förändringar genomförs måste man göra någonting åt domstolsorganisationen. Då måste man se till att man inte har 24 särlösningar, med domstolar som i tekniskt avseende skulle betraktas som B-domstolar. De kan inte arbeta på samma sätt som andra domstolar. De får inte åtkomst till register eller möjligheter att själva rapportera in till centrala system uppgifter som är viktiga från personal- och ekonomiadministrativ synpunkt. De kommer att få en del andra bekymmer också. Det blir för många särlösningar om förslaget skulle genomföras.
När det gäller arvsskatt och bouppteckningar och inskrivningsväsendet måste man fundera på någon form av förändring. Statskontorets förslag har diskuterats här en del. Jag tycker att det kan vara på sin plats att säga att det finns en felsyn på förslaget. Här handlar det inte alls om självständiga domstolar eller självständiga domare. Det gäller att hitta en administrativ lösning som kan fungera på ett bra sätt utan att man förändrar verksamhetsområdena för de aktuella tingsrätterna.
Man brukar tala om administrativ resp. operativ verksamhet. För domstolarnas del är den operativa verksamheten den dömande verksamheten. Jag är helt på det klara med att såväl domare som domstolar skall vara självständiga i det avseendet. När det gäller den administrativa verksamheten finns ingen anledning att se på domstolar på annat sätt än på andra myndigheter. Vi lägger över budgetansvar och delegerar personaladministrativa uppgifter till domstolscheferna -- vilken skillnad blir det då mellan en domstolschef, i hans administrativa roll, och vilken annan myndighetschef som helst? Enligt min mening är det ingen skillnad alls.
Den lösning som Statskontoret har lagt fram behöver säkert utredas ytterligare och tydliggöras på en del punkter. Men den är inte värd att avfärda såsom man gör i promemorian från departementet. Man kan också gå den andra vägen. Vi är öppna för en diskussion, om man vill genomföra Domstolsutredningens förslag. Det kan bli nödvändigt med sammanläggningar. Jag håller med Håkan Winberg om att man skall ta regionala och lokala hänsyn om man skall välja ett alternativ som går ut på en sammanläggning av domstolar. I Norrland ser det inte ut på samma sätt som i Blekinge. I Blekinge kanske det inte är något större problem att minska antalet domstolar. I Norrland är det ett helt annat problem, med de avstånd som finns och de kostnader det för med sig.
Om man väljer en lösning som innebär att tingsrätter skall läggas samman, skall man fundera både en och två gånger på om det verkligen är så angeläget att lägga samman tingsrätterna uppe i norr.
Jag vill också säga några ord om detta med lokal förankring. Det var ett honnörsord i Domstolsutredningens arbete. Man värnade om den lokala förankringen där. Det görs också i departementspromemorian. Där sägs att man vill behålla tingsställena. Jag tror inte att folk besöker tingsrätterna i någon större utsträckning. Det förekommer naturligtvis. Men om sidofunktionerna vid tingsrätterna skulle tunnas ut, tror jag att besöken skulle bli allt färre. Det finns ändå någonting kvar av lokal förankring. Den lokala förankringen har betydelse för den dömande verksamheten. Domstolen finns på plats. Åklagare och advokater finns knutna till orten. Man skall inte heller bortse från att det förekommer en del kontakter mellan den kommunala förvaltningen och domstolen i det dagliga arbetet. Det är där den lokala förankringen ligger, snarare än i besöken. Nämndemännen är väl inte heller så lokalt förankrade i dag.
Vi har gjort vissa kostnadsberäkningar. De tar sikte på hela reformen, alltså en nedläggning av Domstolsverket. Vi har också gjort beräkningar som gäller bara sammanläggningen av tingsrätterna. I vårt remissvar finns specificerat vad lokalkostnaderna kan uppgå till i de olika fallen. Vi har också räknat på personalkostnaderna. Det är helt klart att det har betydelse för personalkostnaderna om en sammanläggning görs. Det råder inget tvivel om att man måste göra en värdering av restider för domarna. Man kan möjligen hålla nere lokalkostnaderna om man väljer att göra sammanläggningar vid rätt tidpunkt. Om ett tingsställe skall behållas blir det aldrig någon kostnadsbesparing av en sammanläggning. Då får man permanent samma lokalkostnad som tidigare. Där gör man ingen vinst. Hela tiden måste man också ta hänsyn till de resor som måste ske mellan huvudort och tingsställe. Enligt Statskontorets förslag på denna punkt är personerna fortfarande placerade på det ställe där de arbetar.
Jag tror att det har förekommit missuppfattningar när det gäller Statskontorets förslag som går ut på att lagmannen i länstingsrätten skulle kunna gå ut och tala om att t.ex. alla våldtäktsmål skall dömas i länstingsrätten. Så är inte förslaget. Varje område skulle behållas som domkrets, som upptagningsområde för den operativa, dömande verksamheten. Där skulle lagmannen eller chefsdomaren på den orten ha självständighet i de uppgifterna.
Torsten Jonsson: Vad vi diskuterar är tingsrättsorganisationen. Det innebär att delar av promemorian inte kommer upp till behandling. Jag beklagar det, för jag hade annars tänkt ta tillfället i akt att avge en kärleksförklaring till Domstolsverket. Det får jag spara till något annat tillfälle.
I utredningen tas ett nytt, friskt och okonventionellt grepp. Man låter det ekonomiska tänkandet genomsyra funderingarna på hur vi skall ordna domstolsorganisationen i framtiden. Jag tycker att det är riktigt att man anlägger ekonomiska synpunkter på detta. Man kan t.o.m. driva liknelsen litet längre och tala om att rättsmaskineriet när det gäller brottmål rimligen bör kunna låna drag från det privata näringslivet. Man kan tänka sig en produktionskedja. Jag tycker att det är rimligt att tänka sig att vi skall anpassa oss -- polis, åklagare, domstolar, kriminalvård -- så att gränssnitten mellan våra verksamheter blir sådana att vi alla kan dra nytta av varandras verksamhet och arbeta på ett rationellt sätt. Vi har mycket att lära av de fria marknadskrafterna när det gäller uppbyggnaden av vår verksamhet, där ekonomiska påfrestningar hjälper till att vässa vapnen.
Tidigare och efterföljande led i processen skall vara anpassade så att de på ett naturligt sätt griper in i processen. Det leder mig fram till en allmän reflexion. Jag tycker inte att man skall lösa domstolarnas organisationsproblem utan att göra mycket noga klart för sig det som har antytts här av Arne Westlander och Ulf Hellbacher, nämligen att detta har återverkningar på andra områden inom den juridiska verksamheten. Det har intresse för indelningen av polisens distrikt och den geografiska indelningen av åklagarväsendet. När domstolarna sedan kommer in i bilden bör de vara anpassade geografiskt så att verksamheten kan bedrivas rationellt. Det leder fram till tanken att frågan bör lösas i ett sammanhang. Jag skulle med stor glädje se att frågan om domstolsorganisationen löstes i samma sammanhang som åklagarorganisationens problem, även om det naturligtvis tar längre tid. Det må vara att det tar längre tid. Jag tror att det är väl värt det.
Det som har kommit fram vid denna utfrågning har främst varit synpunkter på det dagliga arbetet -- besvär och krångel som kan tänkas bli följden av ett ingrepp i den nuvarande organisationen, enskilda förtretligheter som kan dyka upp. Jag vill för åklagarväsendets del säga att vi har gjort motsvarande undersökningar. Vi har studerat hur det fungerat och kommit fram till att de små åklagarmyndigheterna är mycket väl fungerande enheter. De arbetar effektivt. Svårigheten är naturligtvis sårbarheten. Det är ett mycket litet antal människor som arbetar där och som är beroende av varandras arbetsinsatser för att det dagliga arbetet skall kunna flyta på ett rimligt sätt.
Man måste också väga in andra synpunkter. John Andersson tog upp en fråga som lätt kommer bort i detta sammanhang. Effektiviteten får inte överskugga allt. Vi måste också ta andra hänsyn. Till de hänsynen hör arbetsglädjen, att man arbetar i ett väl fungerande team, att man har en enhet som man trivs med och som fungerar på ett sätt som alla är till freds med.
Det finns självfallet lokala skillnader. Sverige är ett avlångt land. Det är också betydligt mera avlångt än vi tror. Vi ser på saker på olika sätt i de olika landsdelarna. För ett tag sedan var jag uppe i Kiruna och besökte chefsåklagaren. Genom sitt fönster ser han Kebnekaise. Jag frågade naturligtvis, såsom storstadsbo, om han hade varit uppe på Kebnekaise någon gång. Han tittade oförstående på mig och sade: "Nej, jag har aldrig haft ärende dit." Det här säger en hel del om hur vi ser på samma problem från olika håll. Problemen i storstaden är inte desamma som problemen i landsorten.
I detta sammanhang kommer man osökt in på frågan om den lokala förankringen. Jag vill ansluta mig till dem som har varnat litet grand för att lägga alltför stor vikt vid lokal förankring. Det gäller även nämndemännen. Personligen skulle jag åtminstone bra mycket hellre dömas av en person som inte är min granne och som jag möter ute på stan ibland. Med detta vill jag inte på något sätt angripa nämndemannakåren och nämndemannainflytandet. Det sätter jag oerhört stort värde på. Men frågan är om den lokala kunskapen, framför allt personkännedomen, utgör någon fördel och är något att sträva efter i det här sammanhanget.
Slutligen vill jag säga ett par ord om Statskontorets förslag. Jag har inte berört det i mitt remissyttrande över denna promemoria. Det beror på att det endast har behandlats synnerligen styvmoderligt. Jag vill bara nämna att det förslaget innehåller mycket stora likheter med det förslag som har lagts fram av Åklagarutredningen. Man har där från utredningens sida inte funnit några bärande motargument mot en sådan organisation.
När det gäller frågan om självständigheten tror jag att man måste göra klart för sig vad man menar med självständighet. Gäller det självständigheten för domaren eller för domstolen som myndighet? Jag tror att om man funderar litet närmare på det så klargör man kanske tankarna bättre för sig själv.
Det här leder mig fram till det jag sade inledningsvis. Statskontorets förslag bör finnas med i bilden. Det är rimligt att man kommer fram till en samlad lösning på de organisatoriska problemen för åklagarmyndigheter och domare. Om man tar detta i ett samlat grepp kan jämförelserna mellan Statskontorets förslag för de två olika verksamhetsgrenarna ge upphov till tankar som kan vara fruktbärande för en rimlig lösning.
Greger Lundmark: När man hamnar långt ned på föredragningslistan får man fatta sig kort för att vinna tid. Det är ungefär som när man kommer i slutet på en tingsdag. Då brukar man också ha litet bråttom.
Många av de uppfattningar som har framförts delar jag. Jag är vice ordförande i Sveriges Advokatsamfund. Men jag är också, och kanske framför allt, sedan tjugo år tillbaka verksam i övre Norrland, i Västerbotten. De problem som har tagits upp här känner jag mycket väl igen.
Min grundinställning är att vi har mycket bra domstolar. De skall vi värna om. Jag tror inte att vi skulle få bättre domstolar -- hur man nu skall mäta detta abstrakta begrepp -- genom att ha stora domstolar. Min uppfattning är tvärtom att en mindre domstol -- jag avser därmed antalet ordinarie domare -- oftast är nog så bra och kanske bättre än en stor domstol.
Ett av nyckelorden i den här debatten är den judiciella bärkraften. Man skall dock vara mycket försiktig med att påstå att om vi lägger ihop små domstolar får vi en bättre domstol. Det viktiga är att allmänheten skall betjänas av domstolen och inte tvärtom.
Man har också befarat att internationaliseringen skall komma att medföra att de små domstolarna inte skall kunna hänga med. Jag tror att det är ett mycket överdrivet argument. Jag tror inte att särskilt många delar av landet kommer att beröras av EG-rätten. Om man får vara litet skämtsam kan man säga som en domare sade: "Om EG-rätten prolongeras i övre Norrland lägger jag av." Jag tror att den risken är mycket, mycket liten. De specialister som vi redan har kanske räcker. Jag menar att vi helt kan lägga åt sidan vad statssekreteraren sade i den delen.
Den lokala förankringen är det viktigaste i det här sammanhanget. Jag vet att förslaget gör ett undantag för Lycksele tingsrätt. Men jag kan ändå inte underlåta att komma med ett exempel. Hur skulle det se ut om en misstänkt person bosatt i Hemavan skulle behöva åka ner till Umeå för att få sitt straff? Hur skulle det se ut om en tvist som har uppstått i Hemavan skulle handläggas i Umeå? Här, mina vänner, är det fråga om avstånd. Det rör sig om ca 50 mil.
En annan aspekt på frågan som ingen har tagit upp här är att om man skulle lägga ihop domstolarna centralt ökar kostnaderna, framför allt i brottmål, när det gäller ersättning till vittnen. Det är inte oväsentligt. Jag tror dessutom att man skulle få stora praktiska problem. Redan i dag har man praktiska problem och måste ställa in många mål, eftersom de personer som kallats inte kommer. Sannolikheten för att de skulle komma om avstånden ökade i den här omfattningen är mycket mindre.
Avslutningsvis vill jag ta upp några frågor som har berörts här. Det här förslaget kommer att få konsekvenser även för andra yrkesgrupper. Advokatverksamheten ligger naturligtvis mig varmt om hjärtat. Det är ingen tvekan om att om domstolar försvinner från vissa orter så försvinner även advokatverksamheten. Även om vi i dag har en speciell situation är det grundläggande för en advokat ändock den s.k. humanjuridiken. Den innebär att man uppträder i domstol och tillhandagår allmänheten med allehanda hjälp. Detta är grundläggande. Om domstolen försvinner så försvinner även advokaten.
Jag tror också att om domstolen försvinner så försvinner även åklagaren på orten. Nästa steg blir att om domstolen och åklagaren försvinner så drar man kanske också in kriminalavdelningen. Om man lägger ned domstolarna får man en dominoeffekt som inte är bra.
Jag tror att allmänheten besöker domstolarna. När småmålslagen infördes vill jag minnas att man sade att allmänheten får gå till domstolen för att t.ex. få hjälp med att fylla i blanketter. Domstolen upplevs nog ganska ofta som ett serviceorgan.
Jag hoppas att konsekvensen av det jag har sagt framgår, så att jag inte behöver upprepa mig. Vi måste vara mycket försiktiga med att tro att vi genom att rationalisera och ta bort domstolar på de mindre orterna skall kunna vinna ekonomiska och andra fördelar.
John Thörngren: Det mesta är nu redan avbetat, så det är svårt att komma på något nytt att tillföra debatten.
Vi tycker dock att det är mycket olyckligt att Domstolsutredningen inte fick fullfölja när det gäller den organisatoriska biten. Ifrån Riksförbundets sida är vi väl medvetna om att när man går in i ett nytt århundrade måste man även kunna genomföra några förnyelser och förändringar inom domstolsväsendet. Men om man lägger ner 24 tingsrätter och Domstolsverket tycker vi att man är på fel väg.
Riksförbundet har liksom många andra remissinstanser avstyrkt departementspromemorian. Vi har bl.a. pekat på att det brister i den ekonomiska utredningen. Om man skulle fullfölja promemorians förslag tror vi att vårt rättsväsende allvarligt skulle utarmas. Vi tror, som advokaten Greger Lundmark sade, att advokaterna kommer att flytta till tätorterna. Advokatverksamhet och annan service kommer att försvinna från vissa orter.
En annan aspekt, som inte har tagits upp här, är att tingsrätterna förhoppningsvis ofta har en brottsförebyggande verkan.
Nackdelarna överväger med andra ord fördelarna i detta förslag. I betänkandet om domstolen inför 2000-talet finns många utmärkta reformförslag som man enligt förbundets uppfattning skulle kunna genomföra. Jag tänker på en del förslag som jag vill ta tillfället i akt att ta upp.
Man borde utreda den finländska modellen för familjerättsmålen litet mera. Mål om vårdnad och umgänge skulle kunna läggas på en domstol, t.ex. tingsrätten. Man kunde sedan tänka sig prövningstillstånd. Detta borde utredas.
Enligt Riksförbundets mening är Statskontorets länsrättsmodell en framkomlig väg. Men den måste givetvis utredas ytterligare. Jag tycker att diskussionen om A-eller B-domstolar är avsevärt överdriven.
Ordföranden: Efter denna genomgång börjar vi med frågorna.
Karl Gustaf Sjödin: Jag vill säga till riksåklagaren Torsten Jonsson att han började mycket bra. Han talade om samarbetet och hur viktigt det är med samarbete mellan de tre områdena polis, åklagare och domstol. Men sedan blev jag litet förvånad när han sade att han inte tror så mycket på den lokala förankringen.
I dag handlar diskussionerna på polisens område om just decentraliseringstanken. Man vill förändra och se till att polisen blir mera synlig bland människorna.
Den lokala förankringen har trots allt en förebyggande effekt genom det sociala trycket. Anonymiteten måste väl bli till en nackdel när man lägger ner små tingsrätter, särskilt uppe i Norrland.
Jag skulle vilja be Torsten Jonsson att utveckla sitt påstående. Jag tycker nämligen att det lät mycket konstigt.
Torsten Jonsson: När jag talade om lokal förankring talade jag enbart om domstolarna, och jag tänkte då på nämnden. Mina erfarenheter från när jag satt ting är att de upplysningar som innehöll personkännedom och som vid enstaka tillfällen lämnades av nämnden ofta var mycket roande men aldrig gav någonting som kunde användas i målet, varken i brottmål eller civilmål. Jag har litet svårt att se vad den lokala förankringen, i den meningen att nämnden har personkännedom, har att tillföra rättvisan i något avseende.
Däremot är den lokala förankringen i polisens verksamhet med t.ex. kvarterspoliser en helt annan sak. I det fallet håller jag helt med Karl Gustaf Sjödin.
Karl Gustaf Sjödin: Torsten Jonsson sade att han inte skulle vilja bli dömd av sin granne. Det kan jag förstå. Men just detta tryck att man blir dömd på sin egen ort och att det refereras i lokaltidningen är brottsförebyggande. Detta tryck är vitsen med det brottsförebyggande arbetet.
Torsten Jonsson: Man frestas att dra paralleller med det gamla skamstraffet. Men jag tycker att det är synpunkter som inte är särskilt rimliga utifrån den kriminalpolitiska uppfattning vi har i dag.
Bengt Harding Olson: Låt mig först säga att jag verkligen vill understryka vad Torsten Jonsson har sagt angående helhetssynen på rättssamhället och rättsväsendet. Det är mycket viktigt att man får harmoni mellan de rättsliga organens olika grenar så att de är något så när synkroniserade till varandra. Detta skall man nog ha med i bakgrunden.
Det har väl knappast undgått någon att jag känner stor sympati för Statskontorets modell. Jag var litet orolig för en stund sedan, men nu känner jag mig litet mera lugn. Riksåklagaren, chefen för Domstolsverket och vår högste nämndemannarepresentant har -- jag skall inte säga prisat -- på ett nyanserat sätt beskrivit detta. Jag tror att det här är något som man bör ta till sig, inte minst från departementets sida.
I min fråga utgår jag ifrån vad Lars Åhlén har sagt angående kostnaderna. Det är en stor brist i departementspromemorian att det inte finns någon kostnadsberäkning. Domstolsverket har gjort en kostnadsberäkning. Jag vänder mig i min fråga först till Domstolsverkets chef. Har kostnadsberäkningen ifrågasatts, kritiserats eller godtagits? Jag skulle vilja veta litet mera om detta.
Jag skulle också vilja ha en kommentar av Justitiedepartementets representant Stefan Strömberg -- jag vänder mig till honom, eftersom statssekreteraren inte längre är kvar här -- om hur man från departementets sida ser på dels bristen på ekonomisk beräkning, dels de siffror som Domstolsverket -- som egentligen är vår högste specialist på dessa frågor -- har räknat fram.
Lars Åhlén: Beräkningarna gjordes i samband med att vi skulle avge vårt remissvar. Vi tycker att man borde komplettera departementspromemorian med några synpunkter på kostnaderna. Vi lade ner en hel del arbete på olika håll och räknade. Vi har också redovisat hur vi har räknat, men ingen har ännu sagt att vi har räknat fel eller haft invändningar mot det sätt som vi har räknat på. Det kan förekomma variationer när det gäller lokala frågor. Det beror nämligen litet på tidpunkten när man genomför olika saker.
De här siffrorna får väl stå tills vidare, eftersom ingen har sagt att de är fel. Vår egen bedömning är att vi snarare har räknat i underkant än i överkant.
Stefan Strömberg: Vi har tagit till oss och tittat på de siffror som Domstolsverket har presenterat. Beredningen av det här ärendet har nu kommit in i en sådan fas att vi har för avsikt att inom den närmaste tiden -- kanske i början av nästa år -- diskutera dessa siffror i detalj med Domstolsverket. Vi kanske inte i alla delar godtar verkets beräkning. Jag kan här inte gå in på detaljerna, men det finns anledning att studera siffrorna och se vad de betyder.
Det är helt klart att detta är förknippat med kostnader. Det finns anledning att fundera över dem och beräkna de eventuella rationaliseringsvinster som kommer att göras. Men detta kräver att vi räknar och funderar en hel del ytterligare på dessa frågor. Det är för tidigt att uttala sig i dag.
Bengt Harding Olson: Man skulle i varje fall ha trott att skälet till att departementet lägger fram promemorian är att man skulle kunna göra vissa ekonomiska vinster. Nu pekar det på att man kommer att göra förluster, och att de är ganska stora. Har man inte någon uppfattning om huruvida man kommer att göra vinst eller förlust, i miljoner räknat?
Stefan Strömberg: Om man skall genomföra en sådan här förändring får man räkna med kostnader initialt. Hur stora de blir beror på vilka lösningar man väljer. Men det går inte att komma ifrån att det t.ex. kommer att bli fråga om lokalkostnader. Avsikten på sikt är naturligtvis att förändringarna skall ge rationaliseringsvinster. Jag tror inte att vinsten kommer att uppstå mycket snabbt, men den kommer sannolikt. Hur stora vinsterna blir kommer att ge sig med tiden när saker och ting får sätta sig och tjänstemän t.ex. går i pension. Det finns en hel del praktiska problem. Uttrycket "förlust" var kanske litet olyckligt valt. Det var inte det jag menade. Jag menade snarast att det kommer att finnas initialkostnader.
Göthe Knutson: Jag vill ställa en fråga till Ulf Hellbacher och Greger Lundmark. Efter det att man har hört era inlägg står det fullt klart att era åsikter är diametralt motsatta dem som förs fram i förslaget. Det är mycket intressant att konstatera att det gäller praktiskt taget varenda punkt. Varenda punkt i förslaget motsägs av er. Har ni någon uppfattning -- den är naturligtvis subjektiv, men ändock -- om hur det kan komma sig att förslagsställarna har kommit så oerhört snett?
Ulf Hellbacher: Jag tror att förslaget till stor del är en skrivbordsprodukt och en tanke om hur man skulle kunna bygga upp en domstolsorganisation utan att se på verkligheten. Det är en vilja till förändring utan att det kanske finns något behov av en förändring. Jag tror att detta är den främsta orsaken.
Det är naturligtvis så att vi talar i egen sak -- men det hindrar inte att det kan vara rätt.
Greger Lundmark: Får jag ställa en motfråga: Kan det vara så att de saknar förankring i verkligheten?
Göthe Knutson: Den frågan skulle jag gärna vilja göra till min egen och rikta till Justitiedepartementets företrädare.
Stefan Strömberg: Skälen bakom det förslag som Krister Thelin har presenterat grundar sig naturligtvis på en verklighetsuppfattning. Men uppfattningen om verkligheten kan faktiskt variera. Man kan se verkligheten utifrån olika perspektiv. Ulf Hellbacher beskrev det ganska väl. Han sade att man är kritisk mot detta. Det är man naturligtvis om man är lagman i Tierps tingsrätt eller om man kommer från Tierp. Då har man en verklighetsuppfattning. Det är det som är så förnämligt med mycket här i livet -- man kan faktiskt uppfatta saker på olika sätt.
Bakom förslaget ligger ett försök att komma till rätta med en del problem och ett försök att göra Domstolsverket starkare och bättre rustat för en framtid som vi förutser kommer att ställa nya och större krav på oss.
Göran Magnusson: Jag har en ganska enkel fråga till departementets företrädare, även om den kanske inte är så lätt att svara på. Vad har man för tidsplan för beredningsarbetet? När räknar man med att lägga fram ett förslag?
Jag kan inte låta bli att tillägga att frågan om tingsrättsorganisationen har kommit i ett besvärligt beredningsläge. Statskontorsmodellen -- som man refererar till som ett motförslag -- är inte fullständig, eftersom Domstolsutredningen fråntogs uppgiften att fullfölja det här. Därigenom prissattes den modellen aldrig.
Promemorian har utarbetats enbart i departementet och utan parlamentariska synpunkter under arbetet. Det har skapat den svårighet att på allvar diskutera frågan som vi nu upplever.
Vad har man således för tidsplan? När kommer förslaget att läggas fram?
Stefan Strömberg: Som jag sade tidigare håller vi på med beredningen av det här ärendet. Vi räknar med att nu gå in i en mera fördjupad beredning. Vi räknar då med att få assistans från Domstolsverket för att se över de olika tingsrätternas förutsättningar.
Jag tror att ett förslag kan väntas någon gång under våren, men jag kan inte svara mera bestämt än så.
Det bör kanske betonas att domstolsväsendet nu befinner sig i en reformfas och genomförandefas som är utan motstycke om man jämför med de senaste decennierna. Det betyder att vi nu går fram på mycket bred front med åtskilliga av de förslag som Domstolsutredningen för fram som är ganska krävande. Det betyder att detta inte är den enda fråga vi har på vår agenda. Därför måste vi anpassa våra resurser något efter det. Det är därför litet svårt att mera exakt uttala sig om en tidpunkt.
Göran Magnusson: Jag har förståelse för att det inte går att precisera tidpunkten och att det naturligtvis finns svårigheter. Skall jag uppfatta det så att man från departementets sida är beredd att gå fram med ett delförslag avseende Domstolsutredningens olika förslag? Man kan möjligen tolka svaret på det sättet.
Det kan nu också ha sitt intresse att konstatera att förslaget i promemorian om att lägga ned Domstolsverket uppenbarligen har dragits tillbaka. Domstolsverket skall finnas kvar, och det är bra med tanke på det stora omvandlingsarbete som nu skall ske.
Stefan Strömberg: När det gäller det sistnämnda har Domstolsverket genom sin generaldirektör underrättats om att det inte kommer att läggas fram något förslag av den karaktären. Detta medför att vi framöver kan organisera arbetet på ett annat sätt när det gäller domstolsreformerna.
Det är utan tvekan så att det stora paketet som Domstolsutredningen innebär av flera skäl måste delas upp i olika bitar. Det här är en bit som nog måste tas för sig själv. Det kan understrykas att det ändock gäller att göra den behandlingen ganska snabbt även om den skall vara noggrann. Det är inte meningen att de personer som arbetar på berörda domstolar skall behöva vänta på besked i onödan.
Birgit Henriksson: Jag anknyter direkt till det sistnämnda, nämligen att man kanske måste göra behandlingen i flera bitar. När man ser över tingsrättsorganisationen -- som vi nu talar om -- måste man väl ändock samtidigt vara på det klara med vad som skall hända med verksamhet som bouppteckningar, arvsskatt och inskrivningsväsendet. Detta kommer -- jag tror att det var Lars Åhlén som påpekade det -- att få stor betydelse för de små tingsrätterna. Man måste väl vara klar över hur man ämnar behandla de delarna?
Stefan Strömberg: Problemet när det t.ex. gäller bouppteckningarna är att Domstolsutredningen inte har något konkret, färdigt förslag till lagtext. Utredningen uttrycker bara en inställning till den frågan.
Detsamma gäller i någon mån också för frågan om inskrivningsväsendet. Frågan om inskrivningsväsendet kräver dock en något mera ingående beredning, eftersom det är en betydligt större fråga.
Frågan om bouppteckningarna skall vi bereda vidare. Vi får se hur det går med den frågan. När det gäller frågan om inskrivningsväsendet tror jag inte att man kan förutse att man kan komma till någon bestämd lösning så snabbt att det går att vänta på det. Om vi skall driva frågan vidare måste vi snabbt ta itu med den.
Ordföranden: Klockan är nu 12.30, och vi har således kommit fram till den tidpunkt då vi hade tänkt avsluta denna utfrågning. Jag tycker att vi har kommit precis lagom långt på det sätt som vi hade tänkt oss den här utfrågningen.
Jag vill rikta ett varmt tack till er som har kommit hit för att ni har haft vänligheten att göra det.
Jag tänker inte nu göra någon sammanfattning av det som har presenterats. Vi tar till oss den information som vi har fått och som vi behöver.
I vårt utskott har vi haft hearingar ganska många gånger. Jag tycker att den här utfrågningen var bra och mycket givande. Det har varit en mycket nyanserad utfrågning. Jag vill tacka er mycket varmt för att ni har deltagit och lämnat information.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 2 Utskottet 4 Inledning 4 Domstolsverket 6 Inledning 6 Medelstilldelningen 6 Domstolsverkets framtid 6 Domstolarna m.m. 7 Inledning 7 Arbetsläget m.m. 8 Medelstilldelningen 10 Instansordningen i förvaltningsdomstolarna 12 Övrigt 13 Specialdomstolarna 13 Jourdomstolar 13 Översyn av rättsväsendet 14 Bouppteckningsärenden 15 Väntrum i domstolar 15 Hemställan 15 Reservationer 17 1. Domstolsverkets framtid (mom. 3) 17 2. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 4) 17 3. Specialdomstolar (mom. 7) 18 4. Jourdomstolar (mom. 8) 18 5. Jourdomstolar (mom. 8) 19 Bilaga 1. Medverkande vid utskottets utfrågning den 8 december 1992 om tingsrättsorganisationen 20 Bilaga 2. Anföranden vid utfrågningen 21