Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m.
Betänkande 1994/95:JuU13
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU13
Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m.
Innehåll
1994/95 JuU13
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om anslag till Brottsoffermyndigheten m.m. I samband därmed behandlar utskottet ett antal motioner rörande olika former av stöd och hjälp m.m. till brottsoffer.
I fråga om stöd och hjälp till brottsoffer föreslår utskottet med anledning av ett antal motioner, att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en utvärdering, som med ett samlat grepp analyserar effekterna av det lagstiftningsarbete och de åtgärder i övrigt som den senaste tioårsperioden företagits på brottsofferområdet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelstilldelning och avstyrker övriga motioner.
Till betänkandet har fogats sammanlagt nio reservationer varav en från (m och c), tre från (c), en från (fp och c), en från (fp), två från (mp) och en från (kds) samt två särskilda yttranden varav ett från vardera (m) och (c).
ANDRA HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1994/95:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att
till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 12 281 000 kr (G 3, s. 81--83),
till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 102 500 000 kr (G 4, s. 83--84).
Motionerna
1994/95:Ju601 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisinsatser för brottsoffren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarinsatser för brottsoffren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta statliga bidrag till kvinno- och brottsofferjourerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utdömda skadestånd,
1994/95:Ju628 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheterna till begränsad rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör utredas.
1994/95:Ju633 av Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förundersökningskungörelsen.
1994/95:JuU713 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av förundersökningskungörelsen.
1994/95:Ju714 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen om målsägandebiträde vid s.k. tredjemansskada.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre skydd för brottsoffren.
1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hotade kvinnors möjlighet att få livvakt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggningstiderna när det gäller våldsbrott mot kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträde och besöksförbud,
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör bli kortare handläggningstid mellan anmälan och förhör och mellan åtal och domstolsprocess vid misshandelsmål och sexuella övergrepp,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att kommun-/husarrest för misshandlande män införs,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förstärka rätten till målsägandebiträde,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trygghetspaket,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevakning av gärningsmän,
28. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i motionen anförts om skadestånd till brottsoffer,
29. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i motionen anförts om skadestånd till brottsoffers efterlevande,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vittnesskydd,
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisinsatser vid kvinnovåld och införande av ett datoriserat informationssystem inom polisen vid bl.a. kvinnovåld,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livvaktsskydd, vapenlicens för pepparspray, behandlingsinsatser och fokusering på gärningsmännen,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av snabb handläggning vid våldtäkt,
1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnor som utsatts för misshandel eller våldtäkt skall få tillgång till juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången.
Utskottet
Inledning
Brottsoffrens situation har under senare år fått en ökad uppmärksamhet, och brottsofferfrågorna har i ökande grad aktualiserats i skilda sammanhang såväl i Sverige som internationellt. I den svenska kriminalpolitiska debatten har efter hand ställts krav på olika åtgärder för att förbättra brottsoffrens ställning, och en mängd åtgärder har vidtagits i detta syfte. Utskottet återkommer härtill i samband med att utskottet i det följande diskuterar frågor om utvärdering av de samlade åtgärder som vidtagits till stöd och hjälp åt brottsoffer.
För att förbättra möjligheterna att ge stöd till brottsoffren skapades den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320, SFS 1994:419) en brottsofferfond. Bidrag från brottsofferfonden får lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet samt privat och offentlig verksamhet som gäller brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även lämnas för forskning, utbildning och information i brottsofferfrågor.
Brottsoffermyndigheten inrättades samtidigt (SFS 1994:572) som brottsofferfonden genom att Brottsskadenämnden omorganiserades och tillfördes nya uppgifter. Brottsoffermyndigheten har till uppgift att främja brottsoffrens rättigheter samt bevaka deras behov och intressen. Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om statlig brottsskadeersättning och ärenden om bidrag från brottsofferfonden. Vid myndigheten finns en särskild nämnd för prövning av vissa ärenden om brottsskadeersättning.
Medelsanvisningen
Enligt riksdagens beslut om ändring i riksdagsordningen (Förs. 1993/94:TK2, KU18, rskr. 425, 1994/95:KU2, rskr. 4, SFS 1994:1471) löper budgetåret 1995/96 t.o.m. den 31 december 1996.
Regeringen har föreslagit riksdagen att under punkt G 3. till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 12 281 000 kr. Av beloppet har 8 145 000 kr beräknats för perioden juli 1995--juni 1996.
Antalet inkomna brottsskadeärenden har ökat under en följd av år och uppgick budgetåret 1993/94 till totalt 4 200, vilket var en ökning från föregående budgetår med 700. Antalet personskadeärenden ökade med ca 900, medan sakskadeärendena uppvisade en viss minskning. Brottsoffermyndigheten beräknar att brottsskadeärendena kommer att öka med ca 1 000 per år under innevarande och under nästkommande budgetår.
Regeringen anför i budgetpropositionen att den delar Brottsoffermyndighetens uppfattning att antalet brottsskadeärenden kommer att öka under den angivna tiden. Regeringen anser att en ökning av antalet ärenden bör kunna hanteras genom en ytterligare effektivisering av verksamheten. Mot bakgrund av osäkerheten om volymökningens storlek bör dock anslaget enligt regeringens uppfattning inte omfattas av det besparingskrav som i övrigt åvilar rättsväsendet.
Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet och tillstyrker propositionen i denna del.
Regeringen har under punkt G 4. föreslagit riksdagen att till Brottsoffermyndigheten: Ersättning till skador på grund av brott för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 102 500 000 kr. Av beloppet har 68 333 000 kr beräknats för perioden juli 1995--juni 1996.
Regeringen anför i budgetpropositionen att antalet ansökningar om brottsskadeersättning ökat väsentligt under budgetåret 1993/94 och kan förväntas fortsätta att öka under budgetåren 1994/95 och 1995/96.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Brottsofferfonden m.m.
Riksdagen beslutade förra året som nämnts ovan att inrätta en brottsofferfond. Fondens uppgift är att stärka brottsoffrens ställning, och fondens medel skall användas för bidrag till ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet, bidrag till privat eller offentlig verksamhet som gäller brottsoffer, forskning, utbildning och information om brottsofferfrågor samt finansiering av reformer på brottsofferområdet. Den grundläggande regleringen av fondens verksamhet finns i lagen (1994:419) om brottsofferfond. Denna kompletteras med en av regeringen utfärdad förordning (1994:426). I lagen anges fondens ändamål i allmänna ordalag så att fondens medel skall användas för verksamhet som gagnar brottsoffer. Det lades på regeringen att ge närmare riktlinjer för användningen av fondens medel (se prop. 1993/94:143 s. 32).
Finansieringen av brottsofferfonden sker genom att den som döms för ett eller flera brott i normalfallet skall betala en avgift på 300 kr till brottsofferfonden, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten.
När fonden inrättades tillfördes den även en viss del av de medel som frigjordes genom att ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och annan sysselsättning sänktes med 20 %. Sistnämnda medel skulle, förutom att finansiera uppbyggnaden av brottsofferfonden, också användas för andra åtgärder till stöd för brottsoffer (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 139 f, JuU17 s. 20, rskr. 212).
Brottsofferfondens verksamhet administreras av Brottsoffermyndigheten.
I budgetpropositionen (s. 82 f) aviserar regeringen en del förändringar beträffande brottsofferfondens verksamhet. Regeringens avsikt är att ge fonden en tydligare inriktning; användningen av fondens medel skall särskilt inriktas på att vidareutveckla och komplettera nuvarande insatser för brottsoffer. Denna precisering skärper, enligt vad som anförs i budgetpropositionen, kraven på att prövningen av ansökningar om bidrag från fonden sker utifrån den kunskap och de erfarenheter som redan finns. Regeringen avser därför att vid Brottsoffermyndigheten inrätta en särskild nämnd som skall besluta om bidragen från fonden. Syftet är att ytterligare förbättra möjligheterna för ett effektivt användande av fondens medel.
Utskottet har nu inhämtat att medel till fonden inte kommer in i den takt som förväntades vid dess inrättande. När fonden inrättades beräknades att den årligen skulle tillföras ca 19 miljoner kronor i form av avgifter. Hittills har dock endast ca 2 miljoner kronor influtit. Brottsoffermyndigheten pekar på att fondavgifter skall tas ut av personer som döms för brott som begåtts efter den 1 juli 1994; det kan antas att en betydande andel av dessa brott ännu inte är slutligt avgjorda. Härtill kommer att en inte obetydlig del av avgifterna sannolikt inte betalas frivilligt utan måste drivas in, vilket är ägnat att leda till att inbetalningar till fonden försenas. Brottsoffermyndigheten beräknar med hänsyn bl.a. till dessa faktorer att avgifterna kommer att flyta in till fonden i full omfattning först ungefär ett år efter det att bestämmelserna om fondavgift trätt i kraft. De senaste siffrorna över influtna medel visar också att inströmningen ökat i betydande grad. Av de två miljoner kronor som hittills har influtit i fonden belöper sig mellan 1,2 och 1,3 miljoner kronor på tiden den 1 januari--15 februari i år. Brottsoffermyndigheten bedömer att fonden kommer att tillföras omkring 1 miljon kronor i månaden fram till halvårsskiftet och ett något större månatligt belopp för tiden därefter.
I motion Ju601 (c) framhålls att det är nödvändigt med fortsatt omfattande statliga bidrag till bl.a. brottsofferjourer.
Statligt bidrag till Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) har sedan 1989 utgått från anslaget G 4. Ersättning för skador på grund av brott.
Enligt regeringens förslag om inrättande av en brottsofferfond (prop. s. 61) skall sådana organisationer som stöder brottsoffer, t.ex. BOJ, vända sig direkt till brottsofferfonden med en ansökan om bidrag.
För innevarande budgetår har BOJ, för att underlätta övergången till den nya ordningen, erhållit ett bidrag på 1 000 000 kr från anslaget G 4. Härutöver har BOJ i december 1994 erhållit ett projektbidrag ur fonden på 500 000 kr.
Utskottet, som förra året behandlade ett liknande yrkande, uttalade då (1993/94:JuU25 s. 11) att ett av huvudsyftena med brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.
Utskottet vill nu, liksom vid flera tidigare tillfällen, understryka vikten av åtgärder för att förbättra situationen för människor som drabbats av brott. Härvidlag gör brottsofferjourerna ett värdefullt arbete som förtjänar stöd i olika former. Utskottet utgår för sin del från att den mer preciserade inriktningen av användningen av brottsofferfondens medel som aviserats i detta ärende och som utskottet i princip kan ställa sig bakom inte kommer att utesluta möjligheten till stöd för brottsofferjourer.
Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet inte att det behövs något uttalande från riksdagens sida om stöd till brottsofferjourer, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju601 i denna del.
I detta sammanhang vill utskottet också slå fast att ett brett brottsförebyggande arbete har väsentliga beröringspunkter med brottsofferinriktat arbete. Många myndigheter och organisationer som arbetar brottsförebyggande har också en viktig brottsofferstödjande verksamhet. Utskottet återkommer till denna fråga i samband med att utskottet inom kort i ett kommande ärende (1994/95:JuU17) behandlar anslaget A 6. Bidrag till brottsförebyggande arbete.
Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet
Bakgrund
Brott medför ingripande verkningar av olika slag för den som drabbas. Ofta innebär ett brott en omskakande personlig upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador samt orsaka förluster både av ekonomisk art och av annat slag. För ett brottsoffer kan det också vara påfrestande att medverka i det rättsliga förfarandet hos polis, åklagare och domstol.
Betydelsefulla åtgärder för att bättre tillgodose brottsoffrens intressen började på allvar vidtas vid mitten av 1980-talet. Den 11 juli 1985 uppdrog regeringen åt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att kartlägga i vilka hänseenden det fanns särskilda behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt dem som drabbas av brott och i vilka former dessa behov lämpligen kunde tänkas tillgodoses. BRÅ redovisade uppdraget till regeringen den 30 januari 1986 och överlämnade då promemorian (Kansli PM 1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer -- En probleminventering. Rikspolisstyrelsen (RPS) redovisade därefter (Rapport 1986:18) ett regeringsuppdrag som gick ut på att RPS i samråd med Riksåklagaren (RÅ) och Domstolsverket (DV) närmare skulle överväga förslagen i BRÅ-promemorian om bättre information till brottsoffer. I mars 1988 redovisade BRÅ i utredningsrapporten Brottsoffer ett regeringsuppdrag att genomföra en fördjupad undersökning av vissa avsnitt i Kansli PM 1986:1 rörande brottsofferjourer m.m., sammanträffanden mellan offer och gärningsman samt ökat personligt skydd.
I budgetpropositionen 1987 (prop. 1987/88:100 bil. 4 s. 34 f) presenterades ett särskilt program (det s.k. brottsofferprogrammet) för att stärka brottsoffrens ställning. Brottsofferprogrammet omfattade bl.a. frågor om brottsskadelagstiftningen, brottsofferjourer, polisens arbete, målsägandebiträde, besöksförbud och skadestånd. Arbetet med brottsofferprogrammet samt andra vidtagna och planerade åtgärder rörande stöd och hjälp till brottsoffren har därefter redovisats i de följande budgetpropositionerna.
I ett betydande antal promemorior och rapporter m.m. har sedan mitten av 1980-talet redovisats översyner m.m. i olika frågor som rör brottsoffer. Förslag till följd av översynerna har lett till lagstiftning eller bereds vidare i olika sammanhang. Här kan nämnas t.ex. Rättshjälpskommitténs slutbetänkande (SOU 1986:49) Målsägandebiträde och Våldskommissionens slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer samt Departementspromemoriorna (Ds Ju 1987:1) Översyn av brottsskadelagen, (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud, (Ds 1992:24) Några brottsofferfrågor -- utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands, (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning samt (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i domstol.
Riksdagen har i olika sammanhang bl.a. också givit regeringen i uppdrag att se över lagstiftningen i olika avseenden. Så har skett t.ex. beträffande rätten till målsägandebiträde (1989/90:JuU5) och rättshjälp till offer för brott utomlands (1990/91:JuU27). Ett utskottsinitiativ hösten 1989 (1989/90:JuU5) ledde till att riksdagen beslutade om ändringar i lagen (1988:688) om besöksförbud (SFS 1989:1075). Här kan tilläggas att BRÅ inom kort beräknas avsluta en utvärdering av lagen. Förra året (1993/94:JuU25 s. 20 f) stödde utskottet i princip ett motionsyrkande om utvärdering av lagen om målsägandebiträde. Utskottet ansåg dock att en utvärdering borde anstå tills lagstiftningen hunnit verka så länge att en utvärdering blev meningsfull. Utskottet har nu erfarit att man i regeringskansliet avser att inleda arbetet med en utvärdering.
Riksdagen beslutade, som ovan redovisats, år 1994 om inrättandet av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet. I samma ärende beslutade riksdagen också om en rad andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning i det enskilda fallet. Bland åtgärderna kan nämnas att en målsägandes möjligheter att ha med sig en stödperson vid förhör och rättegång ökades. Vidare förenklades för målsäganden när det gäller att kräva ut skadestånd som han eller hon tillerkänts i ett brottmål, och den misstänktes möjligheter att ta del av uppgifter om målsägandes och vittnes ålder, yrke och bostadsadress ur förundersökningsprotokoll och andra handlingar som delges honom begränsades.
I sammanhanget bör även nämnas att det för närvarande pågår utredningar på olika områden med anknytning till brottsofferfrågorna. En kommitté (dir. 1988:76) undersöker möjligheterna att förbättra ersättningen för ideell skada. I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att diskutera ersättningsprinciper, ersättningsnivåer och metoder för att bestämma ersättningen för sådan skada. Kommittén lade i september 1992 fram ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning genom brott. I betänkandet föreslås nya regler om ersättning för lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller annat integritetskränkande brott. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs inom Justitiedepartementet. Enligt sina direktiv skall Kommittén om ideell skada också ta ställning till praxis rörande anhörigas rätt till skadestånd i olika avseenden. Kommitténs slutbetänkande väntas till regeringen inom kort.
Trygghetsutredningen (dir. 1993:37) har i uppdrag att se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet och ordningsstörningar. Kommittén har i augusti 1994 lämnat delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället -- Kartläggning, principiella synpunkter och förslag. I betänkandet redovisar kommittén synpunkter och förslag i frågor som väckts av bl.a. BOJ och Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige (ROKS) rörande bl.a. vittnen och målsägande i domstol resp. polisåtgärder mot familjevåld. Kommittén väntas lämna sitt slutbetänkande under innevarande år.
Den 1 juli 1993 tillsatte regeringen en särskild kommission (dir. 1993:88) för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.
Kommissionen skall enligt sina direktiv bl.a. göra en utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. Kommissionen skall också undersöka hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna, dvs. polis- och åklagarmyndigheterna, är för de brott som innefattar övergrepp mot kvinnor samt i det sammanhanget se om rutinerna för handläggningen av sådana brott kan förbättras. Kommissionen skall bl.a. också göra en kartläggning och bedömning av de nuvarande behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor samt undersöka om s.k. punktbevakning av de våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag om hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.
Kommissionen avlämnade i mars 1994 delbetänkandet (SOU 1994:56) Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. Ett sådant centrum har under år 1994 inrättats i Uppsala. Kommissionens slutbetänkande väntas under senare delen av våren 1995.
På brottsofferområdet bedrivs på myndighetsnivå utbildning, försöksverksamheter och olika former av översyner m.m. i betydande omfattning.
I det följande redovisar utskottet önskemål i motionerna Ju601, Ju633, Ju713, Ju714, Ju806, Ju807, A807 samt A820 som väckts under den allmänna motionstiden i år och som bör beaktas vid en bedömning av behovet av en utvärdering. Utskottet tar ställning till samtliga dessa motionsönskemål samt till ett yrkande om utvärdering i motion Ju801 (m) i ett sammanhang i avsnittet Överväganden rörande en utvärdering.
Utbildning av poliser m.m.
I motion Ju601 (c) understryks att utbildnings- och fortbildningsinsatser samt väl inarbetade rutiner vid samtliga polisdistrikt är nödvändiga för att polisen skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller omhändertagande av och information till brottsoffren.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden rörande polisens rutiner m.m. avseende bl.a. omhändertagande av och information till brottsoffer samt utbildning och fortbildning av polismän i dessa frågor. Senast utskottet behandlade sådana frågor var under våren 1994 i samband med att utskottet beslutade om införande av brottsofferfonden (se 1993/94:JuU25 s. 32 f med där gjord hänvisning).
Utskottet hänvisade i det angivna ärendet till ett tidigare uttalande att det såväl i den grundläggande utbildningen som i olika typer av fortbildning av polismän ingår frågor som är relaterade till omhändertagande m.m. av brottsoffer.
Utskottet redovisade vidare att man under våren 1994 på Polishögskolan (PHS) planerade en specialutbildning av poliser bl.a. till följd av förslagen i det redovisade ärendet om brottsofferfonden, m.m. Den ifrågavarande kursen avsåg utbildning av instruktörer som i sin tur skulle utbilda polismännen ute i landet. Utbildningen skulle omfatta bl.a. frågor om hur polisen på effektivast möjliga sätt skall förmedla hjälp och ge brottsoffer kunskap om den hjälp och det stöd som står att få från olika myndigheter och organisationer. Vidare skulle tas upp frågor om regler för besöksförbud och för förordnande av målsägandebiträde och stödperson, möjligheter till erhållande av trygghetspaket, identitetsbyte, m.m.
Utskottet avstyrkte yrkandet och hänvisade till att arbete med de i motionen aktualiserade frågorna pågick och att något riksdagsuttalande i saken var obehövligt.
Utskottet har nu från PHS inhämtat att utbildningen genomfördes enligt planerna och att utbildningsinsatserna på området fortsatt med nya elever samt med fortsättnings- och påbyggnadskurser för elever som gått tidigare kurser, sammanlagt sex olika utbildningstillfällen. Nya kurser på området planeras för framtiden. I utbildningen vid PHS har också ingått kurser som bl.a. syftat till att ge deltagarna sådana kunskaper att de kunnat ansvara för och medverka till igångsättning av brottsofferjourer.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju601 i denna del.
Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m.
I motion Ju806 (fp) yrkas riksdagens tillkännagivande att det måste vara en plikt för polisen att meddela en kvinna, som anmäler att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att hon har rätt till målsägandebiträde och att hon kan begära att den man som trakasserar henne kan åläggas besöksförbud.
Genom ändringar i förundersökningskungörelsen (FUK) den 1 juli 1988 (SFS 1988:7) förbättrades målsägandens rätt till information i olika hänseenden. Ändringarna innebar bl.a. att målsäganden i tillämpliga fall skall informeras om möjligheterna att få målsägandebiträde. Bestämmelsen härom infördes i 13 a § FUK.
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning framfördes en mängd förslag till åtgärder syftande till ökad information till målsägande i olika hänseenden. I promemorian lämnades bl.a. förslag till en komplettering av 13 a § FUK med en bestämmelse om att målsäganden skall underrättas också om de regler som gäller för meddelande av besöksförbud enligt lagen om besöksförbud. Vidare föreslogs att informationsmaterial skall lämnas till målsäganden också om brottsskadeersättning, stödperson, rättshjälp och stödjande organ samt att målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut rörande förundersökning och åtal m.m. Förslagen ledde till ändringar i FUK, vilka trädde i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:429).
Enligt 13 a § FUK gäller således att målsäganden så snart som möjligt skall underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde och/eller meddelande av besöksförbud, om brottet är sådant att det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde eller att förordna om besöksförbud.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju806 i behandlad del.
Målsägandebiträde m.m.
I motion Ju807 (mp) yrkas att alla som drabbas av våldsbrott skall erbjudas juridisk hjälp, t.ex. målsägandebiträde, och vid behov annan hjälp, och i motion A820 (kds) yrkas att kvinnor som utsatts för misshandel eller våldtäkt skall få tillgång till juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången.
I motion Ju714 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det finns behov av ett förtydligande rörande möjligheterna att förordna målsägandebiträde också vid s.k. tredjemansskada, t.ex. då efterlevande till någon som bragts om livet åsamkats personskada som givit medicinska effekter.
Begreppet brottsoffer förekommer inte i lagstiftningen. Där används i stället termen målsägande. De två termerna är dock inte helt synonyma. Av 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken (RB) framgår att målsägande är den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada av det. Vem som i visst fall är att anse som målsägande har betydelse i flera avseenden. Den enskilda åtalsrätten, rätten att ange vissa brott till åtal, liksom möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet gäller i allmänhet endast för den som är att anse som målsägande i förhållande till det begångna brottet.
Målsäganden är i formellt hänseende att anse som part i rättegången endast när han för talan, dvs. framställer ett yrkande om ansvar eller skadestånd. Sedan åklagaren väckt åtal, kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § andra stycket RB). Det innebär att målsäganden inträder i processen som åklagarens medpart och har vissa möjligheter att agera självständigt i rättegången när det gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden i allmänhet väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § första stycket RB). Om åklagaren lägger ned ett väckt åtal därför att det enligt hans bedömning inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § andra stycket RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal på egen hand överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om åklagaren inte överklagar (20 kap. 8 § andra stycket RB). Vidare kan målsäganden i anslutning till åtal för brottet framställa yrkanden om enskilt anspråk i anledning av brottet och få skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 § RB). Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp av biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).
Under senare år har åtgärder vidtagits för att underlätta situationen för målsäganden i samband med förundersökning och rättegång. Genom en ny regel i RB infördes år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332) en möjlighet för en målsägande som behöver personligt stöd under rättegången att åtföljas av en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 § RB). Stödpersonen får anlitas i alla slags brottmål där målsäganden hörs. Förutsättningen är endast att målsäganden med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av ett personligt stöd. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett personligt stöd åt målsäganden. Den 1 juli 1994 ändrades 20 kap. 15 § RB (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320, SFS 1994:420) så att målsäganden i princip själv får bestämma om han eller hon skall åtföljas av en stödperson. Samtidigt ändrades 23 kap. 10 § RB så att en stödperson får närvara även vid förhör med målsäganden under förundersökningen, om hans närvaro inte är till men för utredningen.
I 1 § lagen om målsägandebiträde (1988:609) anges i vilka mål om brott och under vilka förutsättningar ett målsägandebiträde kan förordnas. Lagen har utvidgats vid flera tillfällen sedan tillkomsten. Riksdagen beslutade senast i december 1993 (prop. 1993/94:26, JuU12, rskr. 124) om utvidgningar av lagen. Ändringarna trädde i kraft den 1 april 1994 (SFS 1994:59).
Enligt 1 § första stycket skall, i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken (BrB), målsägandebiträde förordnas sedan förundersökning har inletts om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Regeln innebär att domstol i mål om sexualbrott i princip skall förordna biträde för målsägande som önskar ett sådant.
Vidare kan målsägandebiträde enligt 1 § andra stycket förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5 eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av biträde.
Ändringen den 1 april 1994 innebär bl.a. att målsägandebiträde, utöver vad som dessförinnan gällde, enligt 1 § tredje stycket skall kunna förordnas i samtliga mål om brott enligt BrB om fängelse kan följa på brottet och om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Regeringen anförde i propositionen, som låg till grund för den angivna ändringen (s. 18) beträffande frågan rörande i vilka fall målsägandebiträde bör förordnas i den senare kategorin, att det bör krävas att brottet i det enskilda fallet har varit av kvalificerat slag och inneburit en svår kränkning av offret. Vidare bör bevisläget och det processuella läget i övrigt vara sådant att man måste räkna med att målsäganden kommer att utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare en förutsättning bör, enligt regeringens uppfattning i propositionen, vara att målsägandens fysiska och/eller psykiska tillstånd är sådant att han eller hon kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Detta innebär, anförde regeringen, att målsägandebiträde inte skall förordnas regelmässigt utan bara när det är påkallat av sådana förhållanden i det enskilda fallet som nu angetts.
Möjligheterna att förordna målsägandebiträde blir för varje kategori brott som omfattas av bestämmelsen alltmer begränsade. Föredragande statsrådet uttalade i propositionen att en sådan trappstegsliknande konstruktion enligt hennes mening har fördelar genom att den klart markerar att förutsättningarna för att få ett målsägandebiträde skiftar beroende på brottets art.
En målsägande ställs emellertid inte utan stöd i de mål där målsägandebiträde inte förordnas. Förutom det stöd åklagaren regelmässigt skall ge och möjligheterna för målsäganden att vid rättegången åtföljas av en stödperson, gäller att åklagaren enligt 22 kap. 2 § RB har en skyldighet att föra målsägandens talan i skadeståndsdelen.
En person som behöver juridisk hjälp utöver den som polisen, åklagaren eller domstolen bistår med kan enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen få juridisk rådgivning eller, under vissa förutsättningar, allmän rättshjälp med biträdesförordnande.
För att allmän rättshjälp skall kunna beviljas måste det vara fråga om en rättslig angelägenhet. Detta krav är uppfyllt om målsäganden framställer ett eget yrkande och därmed blir part i rättegången.
Utskottet återkommer nedan till motionerna Ju807, A820 och Ju714 i nu behandlade delar.
Information till målsäganden om det egna ärendet
I motion Ju601 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det på ett tidigt stadium före huvudförhandlingen, om målsäganden så begär, bör äga rum ett personligt sammanträffande mellan målsäganden och åklagaren så att åklagaren kan lämna information om den kommande rättegången m.m.
Frågor om förbättrad information till målsäganden om det egna ärendet har tidigare behandlats i riksdagen (se bl.a. 1989/90:JuU5 s. 18 f).
I departementspromemorian (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. avvisades tanken på att införa en generell regel om direkt kontakt mellan målsäganden och åklagaren före huvudförhandlingen. I promemorian sägs bl.a. (s. 62 f) att det kan ha en psykologisk betydelse och innebära ett stöd för målsäganden om denne får träffa den som skall föra hans talan vid rättegången och därigenom kan få en ungefärlig uppfattning om hur processen kommer att gestalta sig, men att man samtidigt måste hålla i minnet att åklagarens roll på ett avgörande sätt -- inte minst genom objektivitetsprincipen -- skiljer sig från den som ett rättegångsombud eller en stödperson har i förhållande till målsäganden. Något krav på att åklagaren i ett enskilt fall engagerar sig genom personliga kontakter kan därför, enligt utredningen, främst med hänsyn till objektivitetsprincipen, inte ställas upp. Utredningen framhöll emellertid att om målsäganden själv kontaktar åklagaren och begär ett sammanträffande, bör åklagaren naturligtvis, om tjänsten medger det, ställa sig till förfogande.
Personliga kontakter mellan åklagaren och målsäganden diskuterades också i departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning. Mot den bakgrund som redovisades i den nyss nämnda departementspromemorian lämnades inte något förslag till författningsändringar.
I RÅ:s cirkulär (RÅC I:122) Riksåklagarens allmänna råd: Målsägande i brottmål, meddelade den 27 juni 1994, behandlas frågan om personliga kontakter mellan åklagaren och målsäganden inför huvudförhandling i målet. Där sägs bl.a. (avsnitt 4.2.1) att det i de flesta mål inte finns något behov för målsäganden att ta någon särskild kontakt med åklagaren inför huvudförhandling och att målsäganden torde ha fått tillräcklig kunskap om förhandlingens gång m.m., om informationen lämnats under förundersökningen, men att åklagaren vanligen bör gå med på ett sammanträffande om målsäganden begär detta under förutsättning att tjänsten medger det och att ett sammanträffande inte framstår som meningslöst.
I cirkuläret sägs vidare att svårigheterna för målsäganden att förstå och acceptera det rättsliga förfarandet kan vara avsevärda när det gäller t.ex. sexualbrott eller grova våldsbrott där utredningen av ansvars- och skadeståndsfrågorna medför att målsäganden under huvudförhandlingen utsätts för press. I sådana mål är det ibland av värde såväl för målsäganden som för genomförande av förhandlingen att åklagaren före huvudförhandlingen sammanträffat med målsäganden. För åklagarens talan kan det också vara av värde att målsäganden förbereds på de påfrestningar som en huvudförhandling kan innebära. Vid ett sådant sammanträffande, vid vilket målsägandebiträde eller stödperson lämpligen kan vara närvarande, kan åklagaren beskriva den kommande förhandlingen på ett sådant sätt att målsäganden blir klar över vilka för denne känsliga förhållanden som kan komma att tas upp och vilken typ av frågor som kan komma att ställas av parter och domstol. Genom en sådan information kan man undvika att målsäganden onödigtvis skräms eller skadas vid genomförandet av huvudförhandlingen.
I sammanhanget understryks i cirkuläret att åklagaren ständigt måste uppfylla kravet på objektivitet under såväl förundersökning som huvudförhandling. Åklagaren bör, för att undvika påståenden om otillbörliga förfaranden, därför om möjligt se till att personliga sammanträffanden med målsäganden före förhandling äger rum i närvaro av en tredje person.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju601 i nu behandlad del.
Innehållet i förundersökningsprotokollet
I motion Ju633 (c) förespråkas att det i FUK tas in en bestämmelse om att det alltid skall anges i förundersökningsprotokollet huruvida det förekommer hot mot målsägande och vittnen.
Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § RB i normalfallet inledas så snart det finns anledning att, på grund av angivelse eller annat skäl, anta att ett brott som hör under allmänt åtal förövats.
Av 23 kap. 2 § RB framgår att förundersökningen har två huvudsakliga syften. Det ena är att utröna om brott föreligger, vem som i så fall skäligen kan misstänkas för brottet och att skaffa tillräckligt material för bedömning av frågan om åtal skall väckas. Det andra huvudsyftet är att bereda målet så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen. Ett tredje syfte, som inte är omnämnt i 2 § men som är väl så väsentligt, är att ge den misstänkte inblick i åklagarens bevismaterial och möjliggöra för honom att få detta justerat och berikat samt att därigenom underlätta för den misstänkte att förbereda sitt försvar.
Förundersökningen och de åtgärder som vidtas under denna skall dokumenteras i förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § RB). I FUK är noggrant reglerat vad som skall framgå av protokollet och vad som skall antecknas däri. I 22 § FUK anges särskilt att protokollet skall avfattas så, att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet. I 21 § anges att i protokollet bl.a. skall antecknas förhållanden som kan vara av betydelse för bedömande av ett vittnes tillförlitlighet. Någon uttrycklig regel om att hot mot vittnen och målsägande skall dokumenteras i protokollet finns inte i FUK.
Av intresse i sammanhanget är bestämmelserna om övergrepp i rättssak i 17 kap. 10 § BrB, som har har följande lydelse.
Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning, angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avge sådan utsaga.
Är brottet grovt, döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
Straffet för övergrepp i rättssak skärptes den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220, SFS 1993:207).
Departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i domstol har nyligen överlämnats till regeringen. Utgångspunkten för arbetet med promemorian var ett uppdrag att undersöka vilka åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och målsägande i domstol och lämna förslag till sådana åtgärder. I promemorian föreslås bl.a. ändringar i straffskalan för normalgraden av brottet i skärpande riktning.
I promemorian anförs bl.a. att för att upprätthålla ett starkt och tillförlitligt rättsväsende krävs det att staten med effektiva medel skapar förutsättningar för sanningsenliga utsagor vid domstol och skyddar dem som hörs från att utsättas för påtryckningar och repressalier. Ett starkare straffrättsligt skydd för vittnen och målsägande än det som finns för närvarande är därför enligt utredningen befogat. Promemorieförslagen bereds vidare i Justitiedepartementet.
I sammanhanget skall också nämnas att RÅ den 28 december 1994 beslutat tillsätta en utredning inom åklagarväsendet för att utreda frågor kring säkerhet och skydd för målsägande och vittnen. Utredningen skall vara slutförd före maj månads utgång.
Utskottet vill inledningsvis understryka att den svenska rättsordningen bygger på att vittnen och målsägande fritt och sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Ett angrepp på ett vittne eller en målsägande kan därför sägas vara ett angrepp på rättsordningen och ytterst på samhället. För att rättsordningen inte skall hotas är det av största vikt att de som medverkar i en rättsprocess skyddas mot olika former av övergrepp.
Övergrepp i rättssak är ett brott som hör under allmänt åtal, vilket innebär att en särskild förundersökning avseende detta brott skall inledas så snart sådana uppgifter framkommit att det finns anledning att anta att ett brott förövats. Den erforderliga bevisstyrkan för att en förundersökning skall inledas -- "anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats" -- är låg, vilket torde leda till att uppgifter från vittnen och målsägande om att hot m.m. riktats mot dem i normalfallet blir föremål för utredning.
Det faktum att ett vittne eller en målsägande känner sig hotad kan, i de fall det inte finns anledning att anta att något brott förövats och någon förundersökning därom alltså inte inleds, vara en upplysning som kan ha betydelse för målet, t.ex. för bedömningen av tillförlitligheten av målsägandens eller vittnets utsagor, och bör därför beaktas och antecknas i förundersökningsprotokollet. Om så är fallet måste givetvis bedömas utifrån förhållandena i det enskilda fallet.
Utskottet konstaterar avslutningsvis att det i promemorian Vittnen och målsägande i domstol, vilken redovisats i det föregående, lämnas förslag i frågor som bl.a. rör övergrepp i rättssak samt vittnens och målsägandes säkerhet och skydd m.m. Promemorian bereds vidare i Justitiedepartementet.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju633.
Uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll rörande trafikmål
I motion Ju713 (m) yrkas att FUK ses över med inriktning på att uppgifter om målsäganden inte skall sekretessbeläggas i trafikmål. I motionen framhålls att det torde vara mycket sällsynt med hot och våld mot målsäganden vid enklare trafikförseelser, men att sekretessreglerna leder till byråkratiskt krångel för polisen, eftersom målsägande och gärningsman inte sällan så att säga byter plats under utredningens gång i sådana mål.
Riksdagen beslutade förra våren i samband med beslutet att införa en brottsofferfond vissa ändringar i bl.a. RB till skydd för målsägande och vittnen m.m., bl.a. att uppgifter om målsägandes och vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i onödan skall framgå av handlingar som delges den tilltalade i brottmål om allmänt åtal och att vittnen inför vittnesmålets avläggande skall tillfrågas om personuppgifter endast om det behövs.
Departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i domstol har, som nämnts i det föregående, nyligen lämnats till regeringen. I utredningen föreslås bl.a. en ytterligare begränsning av den misstänktes möjligheter att få uppgifter om målsäganden via handlingar från rätten på det sättet att adressen till en målsägande inte heller bör framgå av brottmålsdomen. Förslagen i promemorian bereds vidare i Justitiedepartementet.
I en förundersökning angående brottmål om allmänt åtal skall närmare uppgifter om målsäganden noteras på en särskild handling som bifogas förundersökningen.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju713.
Livvaktsskydd, trygghetspaket m.m.
I motion Ju806 (fp) understryks att hotade kvinnors möjligheter att få livvakt skall bedömas generöst, och i motion A807 (c) efterlyses en utredning för att få svar på dels frågan om kraven för att få livvaktsskydd är för högt ställda, dels frågan varför så få kvinnor ansöker om livvaktsskydd.
Försöksverksamheten med livvaktsskydd har avslutats med en utvärdering som redovisats i rapporten (RPS Rapport 1993:6) Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m. -- ett regeringsuppdrag. Verksamheten skall nu fortsätta på permanent basis.
Från RPS har inhämtats att det fåtal personer som begärt livvaktsskydd och av polisen bedömts vara i behov av livvakt också fått sådan.
Från RPS framhålls att livvaktsskydd utgör en stor påfrestning för den som skyddas. I några fall har kvinnorna avstått från livvakt efter någon tid och då fått någon annan form av skydd -- t.ex. tårgasspray, pepparspray, olika typer av larm m.m.
När utskottet behandlade frågor om livvaktsskydd senast (1993/94:JuU3, s. 10 f) avstyrkte utskottet de då aktuella motionsönskemålen under hänvisning till den försöksverksamhet med livvaktsskydd som då inletts.
Utskottet hänvisade i ärendet också bl.a. till att Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv har att inhämta erfarenheter från den verksamhet med larm m.m. och livvaktsskydd som leds av RPS och som nyligen utvärderats.
I motion A807 (c) förespråkas dels en förbättrad information om möjligheterna att få tillgång till pepparspray, dels ett enklare licensförfarande för tillstånd till innehav av sådan spray. I motion Ju809 (c) framhålls att det även för hotade vittnen föreligger ett behov av trygghetspaket.
Sedan den 1 juli 1992 förekommer vid alla polismyndigheter i landet utlåning av larm- och skyddsutrustning, s.k. trygghetspaket till kvinnor och män som är föremål för hot. Avsikten är att envar som är föremål för hot om våld oberoende av orsak till hoten skall kunna få tillgång till ett trygghetspaket. Enligt uppgift från RPS har ett antal hotade vittnen i olika delar av landet, som haft behov av trygghetspaket, kommit i åtnjutande av ett sådant.
Vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Östersund pågår en försöksverksamhet med pepparspray till våldshotade personer. I dessa distrikt kan trygghetspaketet utökas med pepparspray om den våldshotade så begär och behov anses föreligga. Utfallet av försöket skall redovisas till regeringen den 1 september i år.
Utskottet återkommer nedan till motionerna Ju806, A807 och Ju809 i nu behandlade delar.
Utskottets överväganden rörande en utvärdering
En mängd åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning i olika avseenden har i snabb takt genomförts under senare år. Nya lagar har införts och gamla har setts över och ändrats. En betydande del av de regeländringar som genomförts rör myndigheternas handläggning av brottsofferärenden och frågor angående den information som skall lämnas samt det stöd och den hjälp som myndigheterna skall tillhandahålla människor som drabbats av brott.
Utskottet anser att lagstiftningsarbetet och de genomförda åtgärderna i övrigt och olika utvärderingar av dem nu har nått en sådan omfattning och täcker så många olika områden att det är förenat med betydande svårigheter att få en samlad överblick. Samtidigt är det av stor betydelse, inte minst med hänsyn till det rådande ekonomiska läget, att åtgärderna sätts in där de verkligen behövs och att olika åtgärder i möjligaste mån samordnas.
Det ovan anförda leder utskottet till uppfattningen att det nu är tid att med ett samlat grepp utvärdera det lagstiftningsarbete m.m. som den senaste tioårsperioden pågått på brottsofferområdet.
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för brottsoffren. En viktig fråga i sammanhanget är hur tillämpningen av regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m. fallit ut i praktiken.
Vid en utvärdering av det slag utskottet nu skisserar bör de förslag som nyligen presenterats och de översyner som för närvarande pågår, bl.a. Kvinnovåldskommissionens arbete, också beaktas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att också det brottsförebyggande arbetet har betydelse för brottsoffrens situation. Även den frågan bör, eventuellt i en särskild rapport, belysas i utredningsarbetet.
Arbetet med en utvärdering bör inledas genast. Arbetet kan beräknas bli tämligen omfattande varför det kan bli nödvändigt med en avrapportering till riksdagen, t.ex. i nästa års budgetproposition, innan en slutlig rapport och eventuella förslag läggs fram för riksdagen.
Vad utskottet här har anfört om utvärdering bör riksdagen med anledning av motionerna Ju601, Ju633, Ju713, Ju714, Ju801, Ju806, Ju807, A807 samt A820 i nu behandlade delar som sin mening ge regeringen till känna. Därmed får samtliga i detta avsnitt behandlade motionsyrkanden anses tillgodosedda.
Övriga motionsönskemål
Polisåtgärder mot familjevåld
I motion A807 (c) begärs riksdagens tillkännagivande om behovet av ett datoriserat informationssystem som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. I motionen påpekas att det är ett problem att polismän kan rycka ut till lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom om att andra polismän vid tidigare tillfällen varit på platsen i samma ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m.m. skulle underlätta för polisen att vidta relevanta åtgärder.
Den 1 juli 1990 beslutade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att utifrån tillgänglig forskning och övrig kunskap om våld och hot om våld inom familjen kartlägga och analysera vidtagna och möjliga åtgärder för att minska våldet.
Arbetsgruppen har i BRÅ PM (1994:4) Våld mot kvinnor i nära relationer redovisat förslag bl.a. på att förse poliser, som rycker ut till hem där kvinnor utsätts för våld, med relevant information enligt brittiskt mönster genom ett s.k. Domestic Early Warning System (DEWS). Systemet används för insamling, förvaring och bearbetning av uppgifter om familjevåld och gör det möjligt att samla bl.a. bakgrundsinformation, analysera brottsmönster och initiera skyddsåtgärder. Systemet kan även användas som underlag för framtagning av statistik.
Kvinnovåldskommissionen har enligt sina direktiv (dir. 1993:88) att ta upp frågor rörande metoder för att skydda utsatta kvinnor. I direktiven framhålls att kommissionen har stor frihet att lägga fram förslag till åtgärder och påpeka brister i lagstiftningen. I direktiven sägs bl.a. att kommissionen bör inhämta erfarenheter från verksamheterna med akut skydd (larm m.m. samt livvaktsskydd) för kvinnor som leds av RPS samt inhämta erfarenheter från den verksamhet som bedrivs av kvinnojourerna liksom från kvinnoforskningen. Kommissionen bör därjämte enligt direktiven studera internationella erfarenheter på området. Kommissionen förväntas lämna sitt slutbetänkande till regeringen senare under våren.
Utskottet har inhämtat att det inom polisen pågår undersökningar om i vilken utsträckning de datasystem som för närvarande finns tillgängliga för polisen kan användas för det i motionen efterlysta ändamålet.
I sammanhanget kan det också förtjäna att nämnas att en utredning rörande polisens registrering av påföljder m.m. inom kort kommer att tillsättas. I uppdraget ingår att överväga frågor som avser förspaningsregister m.m.
Frågor av det slag som aktualiseras i motion A807 är föremål för utredning i olika sammanhang, bl.a. inom ramen för Kvinnovåldskommissionens arbete. Något riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall till motion A807 i nu behandlad del.
Förtur vid förundersökning
I motionerna Ju806 (fp), Ju807 (mp) och A807 (c) efterlyses kortare handläggningstider hos de rättsvårdande myndigheterna i mål rörande våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor.
Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat frågor som rör förtursbehandling (se 1993/94:JuU25 s. 33 med där gjord hänvisning). För bakgrund m.m. hänvisas dit.
Utskottet avstyrkte i det angivna ärendet förra våren (s. 33) då förekommande motioner rörande förtursfrågor m.m. under hänvisning till att beredningen av Åklagarutredningens betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende och resultatet av Kvinnovåldskommissionens översynsarbete borde avvaktas.
Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv undersöka hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna är för brott som innefattar övergrepp mot kvinnor och se om rutinerna kan förbättras. Kommissionen beräknas slutföra sitt arbete senare under våren.
Riksdagen beslutade i höstas om en rad åtgärder som syftar till ett effektivare brottmålsförfarande, bl.a. ändringar i BrB och RB. Regeringsförslagen byggde på de förslag som lämnats av Åklagarutredningen--90 (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40). I propositionen diskuterades bl.a. begränsningar av dokumentationen i förundersökningen för att på detta sätt påskynda förfarandet. Någon reglering av förtursfrågorna föreslogs dock inte.
Utskottet konstaterar att delar av översynsarbetet i frågan fortfarande pågår. Utskottet vidhåller sin förra våren redovisade uppfattning att beredningen av översynsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju806, Ju807 och A807 i nu behandlade delar.
Förskottering av skadestånd
I motionerna Ju601 och Ju809 (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att staten måste gå in och förskottera utdömda lagakraftvunna skadestånd på grund av brott.
Den 1 juli 1994 infördes nya bestämmelser i bl.a. utsökningsbalken (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320) för att underlätta för en målsägande att få ut ett sig tilldömt skadestånd. Den nya ordningen innebär att en målsägande, som är fysisk person, inte själv behöver ta initiativ till att frågan om verkställighet tas upp. Domstolen skall självmant, sedan domen vunnit laga kraft, sända en kopia av denna till kronofogdemyndigheten i det län där den tilltalade har sitt hemvist. Tidigare gällde att den som genom ett domstolsavgörande blivit tillerkänd skadestånd och som misslyckats med att på frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning själv fick ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten för att på det sättet få ut skadeståndsbeloppet.
I de fall gärningsmannen saknar utmätningsbara tillgångar kan den skadelidande få ersättning av statliga medel genom brottsskadeersättning. En förutsättning är att den skadelidande inte kan få skadan ersatt på annat sätt, t.ex. att den som har begått brottet betalar skadestånd eller genom att skadan täcks av någon försäkring. Det krävs inte att någon ansökan om verkställighet hos kronofogdemyndigheten har gjorts för att brottsskadeersättning skall kunna komma i fråga.
Brottsskadersättning kan utgå för personskador och, i viss begränsad utsträckning, för sakskador.
Vid personskada, som gäller såväl kroppsliga som psykiska skador, ersätts sjukvårdskostnader, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter till följd av skadan samt ersättning för skador på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadelidande bar på sig vid skadetillfället.
I fråga om sakskada och ren förmögenhetsskada gäller att brottsskadeersättning kan ges om det är fråga om en s.k. rymlingsskada eller om det är fråga om ett särskilt ömmande undantagsfall. Med rymlingsskada avses skada som vållats av någon som vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a. kriminalvårdsanstalt eller för vård i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som varit berövad friheten som häktad.
Ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada kan dock i vissa fall utgå utan att det är fråga om en rymlingsskada. Som förutsättning gäller i dessa fall att den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom skadan eller att ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.
Utgår brottsskadeersättning inträder staten i den skadelidandes rätt till skadestånd.
Ärenden om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten. Hos Brottsoffermyndigheten finns en nämnd som avgör ärenden om brottsskadeersättning som är av principiell betydelse eller annars av större vikt. Före den 1 juli 1994 prövades ärenden om brottsskadeersättning av Brottsskadenämnden (BSN). Någon ändring beträffande reglerna om brottsskadeersättning infördes inte i samband med att Brottsoffermyndigheten inrättades.
Brottsoffermyndigheten är inte bunden av ett domstolsavgörande rörande samma skadehändelse. Enligt BSN:s praxis bestämdes brottsskadeersättningen dock, i de ärenden i vilka det fanns ett av domstol sakprövat skadestånd, ofta till samma belopp som det utdömda skadeståndet. Anledning för nämnden att frångå en dom kunde vara att att den klart avvek från praxis. Nämnden uttalade i sin verksamhetsberättelse 1992/93 (s. 17) att det vanligaste varit att brottsskadeersättningen blivit högre än det utdömda skadeståndet i de fall en domstols avgörande angående skadestånd frångåtts.
I den ovan nämnda propositionen, som låg till grund för ändringarna i bl.a. UB, uttalar regeringen (s. 52), beträffande frågan huruvida staten bör förskottera utdömda skadestånd, att detta av flera skäl enligt regeringens uppfattning var uteslutet.
Systemet med statlig ersättning för skador på grund av brott i form av brottsskadeersättning kan, som utskottet ser det, i vissa avseenden sägas vara en form av förskottering av skadestånd. Att det allmänna skulle åta sig att generellt förskottera utdömda skadestånd är enligt utskottets uppfattning emellertid tveksamt ur såväl principiell som ekonomisk synvinkel. Utskottet anser att den gällande ordningen i aktuellt avseende tillgodoser de krav som bör ställas och avstyrker bifall till motionerna Ju601 och Ju809 i nu behandlade delar.
I motion Ju809 (c) yrkas att en utredning tillsätts för frågan om ersättning till anhöriga till någon som dödats genom brottslig handling. I motionen föreslås att de anhöriga skall tilldömas det skadestånd som målsäganden själv skulle kunnat erhålla för sina skador.
Som tidigare redovisats skall Kommittén om ideell skada enligt sina direktiv (dir. 1988:76) ta ställning bl.a. till frågor om skadestånd till anhöriga till någon som dödats genom brottslig handling. Kommittén väntas lämna sitt slutbetänkande inom kort.
Utredning av frågor rörande skadestånd till anhöriga pågår. Resultatet av översynen bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu aktuell del.
Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna
I motion Ju809 (c) krävs att landets domstolar i samråd med polisen och de sociala myndigheterna utarbetar lokala handlingsplaner för vittnesskydd. I motionen anförs att det är av största vikt att vittnen och målsägande känner sig välkomna och trygga i domstolarna.
I departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i domstol, som nyligen överlämnats till regeringen, lämnas förslag i frågor som rör bemötande av vittnen och målsägande i domstolarna alltifrån hur kallelsen bör vara utformad till ordningsvaktsutbildning för expeditionsvakterna. Det föreslås också att frågan om särskilda väntrum för vittnen och målsägande bör uppmärksammas när domstolsbyggnader planeras och byggs om och att man i övrigt skall kunna ordna sådana väntrum när behov uppstår. Promemorian bereds vidare i regeringskansliet.
Utskottet anser att resultatet av det pågående beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till motion Ju809 i nu aktuell del.
Punktbevakning
I motionerna Ju809 och A807 (båda c) förespråkas kontroll och bevakning av män som hotar och förföljer kvinnor, s.k. punktbevakning.
Utskottet behandlade under hösten 1993 i motionsbetänkandet (1993/94:JuU3) Övergrepp på kvinnor och barn frågor om punktbevakning av presumtiva våldsmän.
Utskottet hänvisade där till vad justitieministern uttalat i ett frågesvar i riksdagen strax dessförinnan. Justitieministern anförde att punktbevakning av de våldsverkande männen utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att skydda utsatta kvinnor på så till vida som den hotade kvinnan inte själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid, anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden. Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person som inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd. Ministern hänvisade vidare till att det av regeringsuppdraget om livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår att polisen särskilt skall beakta kvinnans krav och önskemål om utförandet av livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att polisen exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning av en särskilt farlig person. Det är emellertid enligt justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av polisen. I debatten antydde ministern också att s.k. elektronisk övervakning möjligen skulle kunna vara ett hjälpmedel i detta sammanhang.
När utskottet behandlade frågor om punktbevakning senast (1992/93:JuU7 s. 7) avstyrkte utskottet de då aktuella motionsönskemålen under hänvisning till att punktbevakning av presumtiva våldsmän är något som redan nu kan beslutas av polismyndighet.
Utskottet konstaterade i det ärendet också att Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv bl.a. har att undersöka frågor rörande punktbevakning av de våldsverkande männen och därmed sammanhängande frågor.
Utskottet anser att det pågående utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju809 och A807 i nu aktuella delar.
Kommunarrest
I motionerna Ju628 (s) och Ju807 (mp) förespråkas möjligheter att begränsa rörelsefriheten för misshandlande och hotande män med bl.a. kommunarrest.
Enligt 2 kap. 8 § andra meningen regeringsformen (RF) är alla svenska medborgare tillförsäkrade rätten att fritt förflytta sig inom riket. Enligt 12 § kan denna rätt begränsas för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. En sådan begränsning får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Enligt 1 § lagen (1988:688) om besöksförbud får förbud meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person.
Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 § inte är tillräckligt, får förbudet enligt 2 § utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där personen brukar vistas.
Vid besöksförbudslagens tillkomst diskuterades om ett sådant utvidgat besöksförbud var förenligt med RF:s bestämmelser. I propositionen (1987/88:137 s. 16) anfördes att ett utvidgat besöksförbud visserligen kunde sägas innebära en viss inskränkning i den rörelsefrihet som garanteras i RF, men att det fick godtas med hänsyn till att det rörde sig om lindriga ingrepp i rörelsefriheten. I sammanhanget påtalades också att den som åläggs ett besöksförbud självfallet inte i någon mera betydande mån får hindras att leva ett normalt liv.
I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 16) behandlade utskottet ett motionsförslag om att besöksförbud skulle kunna omfatta förbud för mannen att vistas i kvinnans hemkommun. Utskottet ansåg att det var uppenbart att ett så långtgående förbud skulle strida mot RF.
Utskottet har därefter i ett ärende rörande övergrepp mot kvinnor hösten 1992 (1992/93:JuU7 s. 7) vidhållit denna inställning.
Enligt utskottets uppfattning är även de förslag om förbud som nu är aktuella uppenbart oförenliga med RF. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju628 och Ju807 i nu behandlade delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader att riksdagen till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 12 281 000 kr,
2. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott att riksdagen till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 102 500 000 kr,
3. beträffande bidrag till brottsofferjourer att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju601 yrkande 5, res. 1 (m, c)
4. beträffande utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju601 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Ju633 yrkande 2, 1994/95:Ju713, 1994/95:Ju714 yrkande 1, 1994/95:Ju801 yrkande 18, 1994/95:Ju806 yrkandena 2 och 5, 1994/95:Ju807 yrkande 7, 1994/95:Ju809 yrkande 26, 1994/95:A807 yrkande 45 i denna del och 1994/95:A820 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 2 (fp) - motiv. res. 3 (mp) - motiv. res. 4.(kds) - motiv.
5. beträffande polisåtgärder mot familjevåld att riksdagen avslår motion 1994/95:A807 yrkande 44, res. 5 (c)
6. beträffande förtur vid förundersökning att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju806 yrkande 4, 1994/95:Ju807 yrkande 5 och 1994/95:A807 yrkande 48, res. 6 (fp, c)
7. beträffande förskottering av skadestånd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju601 yrkande 6, 1994/95:Ju809 yrkandena 28 och 29, res. 7 (c)
8. beträffande lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 30, res. 8 (c)
9. beträffande punktbevakning att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 27 och 1994/95:A807 yrkande 45 i denna del,
10. beträffande kommunarrest att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju628 och 1994/95:Ju807 yrkande 6. res. 9 (mp)
Stockholm den 21 mars 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Jeppe Johnsson (m), Eva Johansson (s) och Ingbritt Irhammar (c).
Reservationer
1. Bidrag till brottsofferjourer (mom. 3)
Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman, Jeppe Johnsson (alla m) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning utför brottsoffer- och kvinnojourer ett mycket värdefullt arbete, och de utgör ett viktigt stöd för dem som har utsatts för brott. För att brottsoffrens behov skall kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt bör jourerna byggas ut. Målet bör vara minst en brottsofferjour i varje polisdistrikt och en kvinnojour i varje kommun.
Jourerna har trots sina omfattande och behövliga arbetsinsatser länge haft små resurser till sitt förfogande. Förutom staten har kommuner och landsting bidragit med visst ekonomiskt stöd till lokaler och utbildning. Efter hand som samhällsekonomin försvagas börjar emellertid stödet från kommuner och landsting minska. Enligt utskottets mening visar detta på nödvändigheten av fortsatta statliga bidrag till brottsoffer- och kvinnojourerna. Brottsofferjourerna bör enligt utskottets mening tilldelas medel till sin verksamhet från anslaget G 4. Ersättning för skador på grund av brott. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju601 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande bidrag till brottsofferjourer att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju601 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4, motiveringen)
Siw Persson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i praktiken" bort ha följande lydelse:
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m. fallit ut i praktiken. I sammanhanget vill utskottet särskilt peka på att det är av utomordentlig vikt att polisen, som är den myndighet som brottsoffren normalt först kommer i kontakt med, inte försummar sin skyldighet att informera om den hjälp och det stöd som står att få, t.ex. att ge information till en kvinna som misshandlats att hon har rätt till målsägandebiträde, att hon kan begära att gärningsmannen åläggs besöksförbud och att hon kan få livvakt. Tillämpningen av ifrågavarande regler om de möjligheter till skydd och stöd som samhället erbjuder varierar mellan olika polisdistrikt. Det förekommer också att brottsoffer inte får någon information. Utskottet förutsätter att frågan om polisens tillämpning av reglerna såväl i sak som om information till brottsoffer i enlighet med vad som anförs i motion Ju806 blir föremål för en särskild genomlysning inom ramen för den utvärdering som utskottet nu initierat.
3. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4, motiveringen)
Kia Andreasson (mp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i praktiken" bort ha följande lydelse:
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m. fallit ut i praktiken. När det gäller rätten till målsägandebiträde vill utskottet i detta sammanhang understryka vikten av att det allmänna rättsmedvetandet, så långt det är möjligt, återspeglas i lagstiftningen. En våldsman som åtalas har rätt till offentlig försvarare. Ett brottsoffer har emellertid inte samma självklara rätt att få ett målsägandebiträde. De skäl som motiverar stöd och hjälp till brottsoffer är enligt utskottets mening lika starka som de skäl som motiverar att den som åtalas erbjuds juridisk hjälp. Utskottet utgår från att regeringen vidtar de åtgärder som i enlighet med vad som anförs i motion Ju807 krävs för att översynen av lagen om målsägandebiträde och den nu av utskottet initierade utvärderingen genomförs med den inriktning som utskottet nu angivit.
4. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4, motiveringen)
Rolf Åbjörnsson (kds) anser att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i praktiken" bort ha följande lydelse:
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m. fallit ut i praktiken. När det gäller rätten till målsägandebiträde vill utskottet i detta sammanhang understryka vikten av att en kvinna som utsatts för misshandel eller våldtäkt har tillgång till juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången. Utskottet utgår från att regeringen vidtar de åtgärder som i enlighet med vad som anförs i motion A820 krävs för att översynen av lagen om målsägandebiträde och den nu av utskottet initierade utvärderingen genomförs med den inriktning som utskottet nu angivit.
5. Polisåtgärder mot familjevåld (mom. 5)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Frågor av" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Åtgärder för att skydda kvinnor mot olika former av våld är viktiga angelägenheter som måste utvecklas och förstärkas. Det är bl.a. mot bakgrund härav av stor betydelse att polisen får tillgång till ett datoriserat informationssystem som är särskilt anpassat för ändamålet att dels ge möjligheter att identifiera upprepningsvåld så att polisen får en helhetsbild av situationen och snabbt kan vidta relevanta åtgärder, dels ge underlag för en effektiv uppföljning. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att det pågående översynsarbetet bedrivs med denna inriktning. Detta bör riksdagen som sin mening med anledning av motion A807 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande polisåtgärder mot familjevåld att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A807 yrkande 44 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Förtur vid förundersökning (mom. 6)
Siw Persson (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening förflyter ofta för lång tid mellan anmälan och dom i bl.a. mål som gäller våld och andra övergrepp mot kvinnor. Under denna tid hinner kvinnan utsättas för nya övergrepp och hot. Utskottet anser att mål av denna typ bör handläggas med förtur hos polis, åklagare och domstolar. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för genomförande av en sådan ordning. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju806, Ju807 och A807 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande förtur vid förundersökning att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju806 yrkande 4, 1994/95:Ju807 yrkande 5 och 1994/95:A807 yrkande 48 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Förskottering av skadestånd m.m. (mom. 7)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Systemet med" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Skadestånd har en viktig reparativ funktion dels för att ersätta faktiska skador, dels för att kompensera psykiskt lidande. Det är emellertid vanligt att utdömda skadestånd aldrig betalas ut därför att gärningsmannen av olika skäl saknar förmåga att betala. Utskottet anser att staten, genom att förskottera utdömda skadestånd, bör garantera att brottsoffren verkligen får sina skadestånd även i de fall den dömde har betalningssvårigheter. Staten får därefter inträda i brottsoffrets rätt till skadestånd och kräva ut skadeståndet av gärningsmannen. Ett genomförande av vad utskottet nu anfört kräver lagstiftning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju601 och Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utredning av" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Om ett brott medför att offret avlider, och det är klarlagt att gärningen utförts uppsåtligen, anser utskottet det rimligt att det skadestånd som den avlidne skulle ha kunnat erhålla för sina skador i stället tillfaller hans efterlevande. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för genomförande av vad utskottet här anfört. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande förskottering av skadestånd m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju601 yrkande 6 och 1994/95:Ju809 yrkandena 28 och 29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna (mom. 8)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör lokala handlingsplaner för vittnesskydd med noggrant angivande av vilka rutiner som skall användas vid mottagandet av vittnen och vilka resurser som finns till hands för att stödja vittnen snarast utarbetas. Därjämte bör en ombyggnad av landets domstolsbyggnader påskyndas så att vittnen slipper konfronteras med den åtalade i samma väntrum. De förslag som lämnats i departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i domstol är i dessa hänseenden otillräckliga. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för genomförande av vad utskottet nu anfört. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 30 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Kommunarrest (mom. 10)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Personer som dagligen känner fruktan och ängslan för att mista livet eller utsättas för våld eller hot av misshandlande eller hotande män känner sig såväl maktlösa som rättslösa. De kan inte leva ett normalt liv utan tvingas gömma sig, byta identitet eller flytta runt till olika platser. De upplever inte att de lever i ett demokratiskt samhälle. Enligt utskottets mening skall det vara den våldsamme som får sin rörelsefrihet begränsad. Rätten att leva ett liv utan hot om att dödas, misshandlas, förföljas eller trakasseras måste gå före en hotande eller misshandlande persons rätt att fritt förflytta sig inom riket. Det bör alltså införas en möjlighet att med kommun- eller husarrest begränsa rörelsefriheten för personer som, trots att de dömts härför, inte upphör att hota eller misshandla. Det ankommer på regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om nödvändiga lagstiftningsåtgärder för genomförande av en sådan ordning.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande kommunarrest att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju628 och 1994/95:Ju807 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Finansieringen av brottsofferfonden
Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman och Jeppe Johnsson (alla m) anför:
Riksdagen beslutade våren 1994 att inrätta en brottsofferfond. I samband med detta beslut och riksdagens beslut om anslag till kriminalvården för innevarande budgetår uttalade riksdagen att de medel som frigjordes vid en sänkning av ersättningen till i fängelse intagna för arbete och annan sysselsättning med 20 % skulle finansiera uppbyggnaden av brottsofferfonden och vissa andra åtgärder för brottsoffer.
I regleringsbrevet till kriminalvården för innevarande budgetår har regeringen angivit att Kriminalvårdsstyrelsen kontinuerligt skall informera de intagna, lämpligen vid varje utbetalningstillfälle, om att de medel som frigörs genom sänkningen av ersättningen används till stöd för brottsoffer. De frigjorda medlen motsvarar 12,4 miljoner kronor på årsbasis.
Av dessa medel har 3 miljoner kronor överförts för att finansiera en utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer. Därutöver har Riksskatteverket tillförts 2,2 miljoner kronor till täckande av verkets kostnader för indrivning av fondavgifter, och resterande 7,2 miljoner kronor har för innevarande budgetår i form av engångsbelopp fördelats mellan Riksåklagaren, Brottsoffermyndigheten och Kammarkollegiet.
Årets budgetproposition avviker från tidigare intentioner vad gäller finansieringen av brottsofferfonden. Enligt vår mening bör de 7,2 miljoner kronor, som återstår av de medel som frigjorts genom sänkningen av ersättningen till de intagna sedan utökningen av rätten till målsägandebiträde och Riksskatteverkets kostnader för indrivning av fondavgifter finansierats, i linje med riksdagens tidigare uttalanden tillföras brottsofferfonden. Vårt förslag att utskottet skulle utnyttja sin initiativrätt för att ge regeringen detta till känna har inte vunnit bifall. Vi vidhåller vår uppfattning och har för avsikt att återkomma i frågan.
2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
En av samhällets viktigaste uppgifter är att ge brottsoffren skydd och hjälp. Under många år har samhällets insatser för att stödja brottsoffren varit otillräckliga. Under den förra icke socialistiska regeringen lades emellertid fram en mängd förslag som inneburit ett ökat stöd till brottsoffren. Fler åtgärder krävs emellertid för att i än högre grad sätta brottsoffren i centrum och ytterligare förbättra deras situation.
Den utvärdering som utskottet nu initierat kan ge en god överblick och ledning när det gäller att finna de områden där åtgärder behövs för att åstadkomma ytterligare förbättringar av brottsoffrens situation. Denna utvärdering är därför mycket angelägen, och jag ansluter mig till utskottets ställningstagande.
I vissa fall bör förbättrande åtgärder emellertid kunna vidtas vid sidan av den aktuella utvärderingen utan att resultatet av den måste avvaktas. Så torde vara fallet beträffande t.ex. utbildningsinsatser för tjänstemän inom polisen för att de bättre skall kunna ta emot och hjälpa brottsoffer, information från åklagaren till målsäganden, anteckningar i förundersökningsprotokollet om att vittnen eller målsägande känner sig hotade, klarlägganden av möjligheterna att beviljas målsägandebiträde vid s.k. tredjemansskada i syfte att underlätta för efterlevande att få hjälp, fortsatt utbyggnad av möjligheterna att dela ut trygghetspaket samt information om pepparspray och ett förenklat licensförfarande för att få tillstånd till innehav av sådan spray.
Jag vill mot bakgrund av det anförda understryka vikten av att arbetet med att vidta nödvändiga åtgärder till stöd och hjälp åt brottsoffer inte avstannar i avbidan på resultatet av den av utskottet initierade utvärderingen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 3 Inledning 3 Medelsanvisningen 4 Brottsofferfonden m.m. 5 Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet 7 Bakgrund 7 Utbildning av poliser m.m. 9 Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m. 10 Målsägandebiträde m.m. 11 Information till målsäganden om det egna ärendet 13 Innehållet i förundersökningsprotokollet 14 Uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll rörande trafikmål 16 Livvaktsskydd, trygghetspaket m.m. 17 Utskottets överväganden rörande en utvärdering 18 Övriga motionsönskemål 19 Polisåtgärder mot familjevåld 19 Förtur vid förundersökning 20 Förskottering av skadestånd 20 Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna 22 Punktbevakning 22 Kommunarrest 23 Hemställan 24 Reservationer 25 1. Bidrag till brottsofferjourer (mom. 3) 25 2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4, motiveringen) 26 3. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4, motiveringen) 27 4. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4, motiveringen) 27 5. Polisåtgärder mot familjevåld (mom. 5) 28 6. Förtur vid förundersökning (mom. 6) 28 7. Förskottering av skadestånd m.m. (mom. 7) 29 8. Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna (mom. 8) 29 9. Kommunarrest (mom. 10) 30 Särskilda yttranden 30 1. Finansieringen av brottsofferfonden 30 2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4) 31