Anslag inom socialförsäkringsområdet(utgiftsområdena 10, 11 och 12)

Fru talman! Varje dag är det närmare 800 000 människor, eller kanske uppemot 25-30 % av dem som faktiskt är yrkesaktiva, som inte går till arbetet därför att de är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Utvecklingen är en tragedi inte bara för dem som utestängs från arbetslivet och som drabbas av utanförskap utan för hela landet och dess ekonomi. De som fortfarande arbetar får en större försörjningsbörda. En allt större del av det man tjänar och betalar i skatt går åt till att betala bidrags- och försäkringssystemen. Vår ekonomiska tillväxt urholkas. Det går ut över våra möjligheter att ansvara för en god välfärd för dem som är i störst behov av den. Den stora framtidsutmaningen är att få fler i arbete och, på vårt område, framför allt att få färre i förtidspension. Som jag tidigare i dag tagit upp lyser krafttagen mot sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna med sin frånvaro. Vad vi fått förslag om är en omorganisering av försäkringskassan och nu att arbetsgivarna ska betala 15 %. Några långsiktiga förslag har vi inte sett. Regeringen tycks knappast ha någon handlingsberedskap för vad som ska ske när de som tillhör min 40-talistgeneration fyller 65 och gör ett massivt uttåg från arbetsmarknaden. Det behövs en ny dagordning som inte alltid innebär bekväma eller populära beslut. Det behövs ordentliga förändringar i socialförsäkringarna, särskilt när det gäller sjukskrivningarna och deras konsekvenser - förtidspensioneringar. Vi moderater föreslår ett arbetsavdrag som minskar skatten - viktigast av allt är marginalskatten - så att det blir mera lönsamt att arbeta, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. När det inte är särskilt lönsamt att arbeta och kostnaden för att vara borta från arbetet är betydligt mindre än den nytta man har av att vara hemma och kanske göra uppgifter i hemmet eller på annat håll har vi kommit in i en cirkel där även de som arbetar - detta enligt en undersökning som vi fick häromdagen - strävar efter att arbeta mindre. Jag menar att regeringens politik i hög grad har bidragit till att befästa dessa attityder, som förändrats rejält under den senaste 10-15-årsperioden. Regeringspolitiken har gjort det enklare och betydligt mera lönsamt att välja sjukskrivningsvägen ut ur de problem och konflikter som kan torna upp sig i livets olika skeden. Läkare berättar om hur patienter börjar gråta när de får budskapet att prover som tagits är bra och att de nu äntligen är friska. Vi får också höra om hur patienter går runt till olika läkare tills de finner läkare som är beredda att sjukskriva. Att vara en stressad förälder eller att ha en konflikt med chefen blir till en sjukdom som kanske tarvar åtminstone 25 % sjukskrivning, berättar läkare för oss. Det är allvarligt när detta med att vara sjuk ses som en lösning. Den redovisade undersökningen om attityden till arbete blir en parallell till de undersökningar som visar att attityder förändras så att man kan tänka sig att sjukskriva sig för både trötthet och konflikter på arbetet. Risken finns att vi har fått en sjukskrivningskultur. Symtomatiskt är att när DN har en serie om sjukskrivningar är denna placerad i kulturdelen. Det är farligt att vara sjukskriven. SBU har visat att sjukskrivning leder till att människor blir sjuka, och det går ganska snabbt. Redan efter en månad minskar sannolikheten drastiskt för att man någonsin kommer tillbaka i arbete. Efter tre månader är den sannolikheten nedemot kanske 20-30 %. Det är huvudlöst när vi dessutom har sjukvårdsköer som innebär att sjukskrivningar inleds med att patienter får vänta i köer som riskerar att leda till långa sjukskrivningar. Kostnaden blir mångdubbel när vi betalar sjukpenning i stället för att se till att vi får operationer. Alla långa sjukskrivningar börjar med en kort sjukskrivning. Förloppet av en sjukskrivning är mycket beroende av sjukskrivningsprocessen. Den behöver stramas upp rejält och tydliggöras. Begreppet sjukdom måste definieras och praxis utvecklas för hur man ska få mera tydliga medicinska diagnoser och hur man ska etablera bästa möjliga praxis för det stora flertalet långtidssjukskrivningar som handlar om diffusa symtombilder. En stram och tydlig tillämpning måste också följas upp med att fusk och så kallat överutnyttjande undersöks systematiskt och beivras. Exempel finns i Försäkringskassan i Halland, Skåne och Kalmar. Det handlar om vårt förtroende för vår sjukförsäkring. Vi moderater tror på ekonomiska drivkrafter. Vetenskapliga undersökningar visar att sjukfrånvaron påverkas av ersättningsnivån. Vi menar allvar med att vi vill få ned sjukfrånvaron och föreslår därför att ersättningsnivåerna ska sänkas. Taket ska vara 80 % för statliga och avtalsersättningar tillsammans. Förtidspensioneringarna görs i dag med bedömning av sjukdom på ett års sikt. Det finns alltså mycket goda skäl att ompröva minst vart tredje år. Att förtidspensionera en 40-åring kostar förvisso individen i form av utanförskap. Men det kostar också direkt över 5 miljoner kronor om man tjänar 20 000 kr för staten och för avtalsförsäkringarna. Reglerna för förtidspension är parallella med dem för sjukpenningen och behöver stramas upp på samma sätt. Ettårsregeln bör omgående avskaffas. Ålder är ingen sjukdom och är inte något skäl till en mer lättvindig bedömning av rätten till förtidspension. Vi föreslår att vi, med det flexibla pensionssystem vi har, ska kunna gå i pension från 60 års ålder, i stället för att förtidspensioneras. Till sist frågan om rehabilitering. Inflödet av förtidspensioneringar hänger mycket ihop med att försäkringskassans resurser inte alls svarar upp mot de arbetsuppgifter som av regeringen lassas på försäkringskassorna. 8-10 % av de långtidssjuksskrivna har över huvud taget fått någon rehabilitering. Vi föreslår att försäkringskassan ska få ett rejält tillskott med pengar och framför allt ska ta ett tydligt ansvar för rehabiliteringen. Som det är i dag finns det egentligen inte någon som har ansvar, för alla har ansvar. Det ansvaret måste tydliggöras. Nästan alla reformförslag från oppositionen avstyrks i betänkandet med att nu ska försäkringskassan omorganiseras. Ja, det är alldeles utmärkt bra, men det räcker inte. Det behövs betydligt flera och skarpare förslag. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1 och ställer mig givetvis bakom alla andra moderata reservationer.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1, 32 och 35. Jag står naturligtvis bakom övriga folkpartireservationer. Fru talman! De senaste tio åren har i mycket varit förlorade år för Sverige. Efter tio år med socialdemokratiskt styre ser vi hur våra gemensamma resurser så att säga misslyckats att växa så mycket som skulle ha varit möjligt och hur en stor del av befolkningen i yrkesverksam ålder står utanför arbetsmarknaden. Bristerna i välfärden är stora. Ingenstans har kostnaderna skenat så som de gjort för sjukskrivningar och förtidspensioner. Nästan ingenstans har regeringen visat så långvarig och så ihärdig passivitet inför en sådan kostnadsutveckling som på just de här områdena. När man tvingats till åtgärder har det blivit fel åtgärder, som vi nyss har debatterat, eller väldigt sent påkomna, ofta efter förslag från oppositionen som först har avslagits och sedan återkommit i en proposition något år senare. Sjukskrivningarna har efter en fördubbling börjat minska. Men den minskningen äts ju upp, som vi hört tidigare i dag, av att alltfler förtidspensioneras. Det är inte så - som det sades tidigare i debatten - att det bara är de som är på väg att avsluta sitt arbetsliv som förtidspensioneras, utan det som verkligen oroar är att så många unga människor förtidspensioneras. I slutet av augusti i år hade 166 900 personer varit sjukskrivna mer än ett år. I november var antalet förtidspensionerade 535 400. Det har skett genom en påfyllning under de senaste tolv månaderna med över 70 000 personer. Riksförsäkringsverkets prognoser över kostnadsutvecklingen på det här området för innevarande år är att förändringen är marginell. Så kostnaderna sjunker alltså inte speciellt. Målet var ändå att de skulle göra det. Vi ser därutöver den så kallade förtidspensionsskulden, alltså det man upparbetar ju längre tid det är tills man går i ålderspension eller eventuellt avlider. Den utvecklingen är otroligt dramatisk. På ett år har den "skulden" ökat med 110 miljarder och uppgick förra året till helt ofattbara 640 miljarder. Det här är uppgifter som man kan hämta i budgetpropositionen. Fru talman! Det finns - och har funnits de här åren - möjligheter att förhindra den här utvecklingen. Jag ska ge exempel på några förslag från Folkpartiet. En finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård kunde ha blivit rikstäckande 1997 efter de framgångsrika försök som gjordes. Helst skulle man ha gjort det tillsammans med vårdgarantin. Då hade resultatet sett annorlunda ut. En variant av finansiell samordning är de så kallade Sosamförsöken. Finspång till exempel är ett bra föredöme där kommunen tillsammans med landstinget, försäkringskassan och arbetsförmedlingen har lyckats sänka sjukförsäkringskostnaderna i betydligt högre grad än vad man har gjort i riket i övrigt. Man kan räkna ut vad den modellen, om den hade fått finnas i hela riket, hade betytt i pengar också. Det hade varit miljardbelopp. Folkpartiet menar att de lokala initiativen för bättre hälsa, kortare väntetider och kortare sjukskrivningstider måste släppas fram på bred front i stället för att strypas, som regeringen nu har gjort. Vi kräver i våra motioner en utvidgad finansiell samordning där alla de hinder som regeringen ställt upp avlägsnas. Vi vill också att samspelet mellan sjukvården och försäkringskassan behöver förbättras. Vi har diskuterat det tidigare i dag. Jag ska inte gå in på det så mycket mer. Det handlar egentligen om ett utvecklat Finsam, kan man säga. Vi föreslår att man borde inleda en försöksverksamhet redan nästa år som kunde pågå under ett par tre år, med olika landstingsområden beroende på storlek och befolkningssammansättning, åldersstruktur och arbetsmarknad. Förslaget går ut på att ett belopp motsvarande 20 % av statens sjukpenningkostnad skulle gå till sjukvården. Samtidigt skulle man från landstinget ta ett finansiellt delansvar motsvarande 20 % av sjukpenningkostnaderna. Vi vill också att man ska införa ett gemensamt IT-stöd för Sveriges läkare. Det finns i dag patienter som får läkemedel utskrivna av flera läkare och patienter som går runt och försöker bli sjukskrivna. Ett gemensamt IT-stöd skulle naturligtvis förbättra den situationen. Självklart ska det utformas med ett starkt integritetsskydd, men det skulle ändå ge goda effekter. Bristen på arbetstillfällen gör det svårt att minska sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Arbetsförmedlingarnas uppdrag måste ses över. Det är inte bara så att det saknas jobb. Det saknas också klara rutiner för när arbetsförmedlingen ska hjälpa till med att ordna ett nytt arbete eller åtminstone en arbetsprövning för personer som inte kan komma tillbaka till sin tidigare arbetsplats. När regeringen nu säger att denna fråga är nästa stora utmaning är det väl ett utmärkt exempel på det som jag nämnde inledningsvis: sent påkomna åtgärder beroende på att man vägrar att se verkligheten och därför har lagt kraft på fel saker eller inte lagt ned någon kraft alls på uppgifterna. Vi föreslår också att man vid en återgång i arbete efter en tidigare förtidspensionering ska kunna behålla sin tidigare intjänade rätt till arbetslöshetsersättning och sjukpenninggrundande inkomst. Många frågar efter möjligheten att ha förtidspensionen vilande under studier, och det lär pågå en översyn av ett sådant regelverk. Vi menar att det bör snabbas på. Vi tycker också att man ska införa möjligheter att studera på deltid samtidigt som man är sjukskriven på deltid, så att man totalt sett får möjlighet att förändra sin livssituation. Möjligheten till studier är ju ofta en utmärkt väg för många att komma tillbaka till arbetslivet. Fru talman! Siktet måste vara inställt på vård och rehabilitering för återgång i arbete i stället för passivisering och utslagning. En viktig roll i det arbetet har försäkringskassorna. Men på många håll har man svårt att hinna med alla de uppgifter som man där ålagts utöver nödvändigheten att i rimlig tid betala ut sjukpenning till alla hundratusentals sjukskrivna. Än hårdare lär trycket bli efter nyår. Därför har Folkpartiet föreslagit en ytterligare anslagsförstärkning till kassorna om 550 miljoner för 2005. Vi tycker att de 50 miljoner som regeringen erbjuder knappast kommer att räcka också till de nya uppgifterna. Vi har vidare sett signaler från Jan Rydh, som utreder kassornas nya organisation, om att den förändrade organisationen på sikt kan komma att ge goda ekonomiska effekter, och det är ju välkommet. Så, fru talman, till slut något om behovet av en socialförsäkringsreform, något som länge har förts fram från Folkpartiet, till sist med en viss uppslutning från regeringen. Men vi är missnöjda med den modell som regeringen valt, med en ensamutredare i två år. Vi anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas redan från början, vilket framgår av både våra motioner och en reservation i detta betänkande.

Fru talman! Jag kan omöjligt räkna hur många gånger jag fått frågan om orsakerna till de höga sjukskrivningskostnaderna i Sverige. Hur kan ökningen ha blivit så dramatisk, och vad är den enkla förklaringen? Jag har konsekvent svarat vid varje tillfälle att det inte finns någon enkel förklaring. Naturligtvis är problembilden sammansatt, och därmed måste också åtgärderna för att vända utvecklingen vara flera än en. Vi har för en stund sedan debatterat det som är regeringens perspektiv på den här frågan. Det är enligt regeringen på arbetsplatserna problemet återfinns, och det är på arbetsplatserna lösningen ska sökas. I klartext: det är arbetsgivarna som måste ta det ekonomiska ansvaret. Det är regeringens enkla bild, och utifrån den formas ju också politiken. Vi har ju ägnat en stor del av vår förmiddag åt att diskutera detta, och jag skulle vilja påstå att regeringen lider av tunnelseende. Jag vet inte om den diagnosen borde föranleda sjukskrivning, men vi får väl se hur det blir med det 2006. Fru talman! Vi kristdemokrater har aldrig bortsett från arbetets stora betydelse för människors hälsa och livskvalitet, men vi menar att det är en grov förenkling att ensidigt fokusera både problembeskrivning och åtgärder till arbetslivet. Vi talar ofta om begreppet "livspusslet". I livspusslet ingår arbetet som en stor och viktig del, men i livspusslet ingår också människors livsvillkor i vid mening: att få livets alla bitar att passa ihop. Bitarna är många och ser olika ut för olika människor i olika faser av livet dessutom. Det handlar om hur det går att lösa vardagen. Exemplen skulle kunna bli många, och vi skulle nog var och en kunna känna igen oss i beskrivningen av hur svårt det kan vara att klara kraven från olika håll. Därför är det knappast förvånande att just småbarnsföräldrar, främst mammor, är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Stress och utbrändhet uppstår ofta i konflikten mellan det föräldraskap som man vill leva upp till och arbetslivets och hela livets krav. Därför menar vi kristdemokrater att den socialdemokratiska regeringens orättvisa familjepolitik är en starkt bidragande orsak till de höga ohälsotalen. Egentligen, fru talman, skulle vi behöva en generaldebatt med deltagare från många politikområden och utskott för att ta ett helhetsgrepp på de här frågorna. Men i dag handlar det om utgiftsområde 10, och jag ska kort beröra några kristdemokratiska förslag som var för sig kan bidra till att vända utvecklingen åt rätt håll. Sammantaget krävs det en ny politik med ett brett perspektiv. Tunnelseendet löser inga problem. För det första: Attityderna till sjukförsäkringen är naturligtvis mycket betydelsefulla. För något år sedan var det fullständigt tabu att ens antyda att försäkringen skulle kunna utnyttjas på ett felaktigt sätt. Om någon vågade påstå det stormade det rejält i debatten. Människor var minsann sjuka. Sedan dess har debatten hyfsats, och de flesta inser att de dramatiskt ökande sjukskrivningstalen till stor del har sin grund i förändrade attityder. Låt oss inte nödvändigtvis fastna i ordet fusk, men låt oss tala om attityderna och synen på det som är en sjukförsäkring. Det finns olika undersökningar som talar sitt tydliga språk om detta. Många anser det fullt legitimt att sjukanmäla sig även om man inte är sjuk i medicinsk mening. I hög grad beror det på bristande kunskap eller en felaktig bild av syftet och grunden till det som är en sjukförsäkring. Därför måste det attitydpåverkande arbetet få stort utrymme. Vi måste våga vara tydliga i att klargöra att sjukförsäkringen inte är ett fackligt vapen och inte heller ett verktyg för att lösa frågor om arbetsvillkor eller relationer på arbetsplatsen. Här krävs en tydlighet från oss alla; en tydlighet som inte nödvändigtvis måste leda till fördömanden men som ändå måste vara just tydlig. För det andra, fru talman: Läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen är mycket betydelsefull. Det är viktigt, både för individen och för samhällets kostnader att precisionen ökar i sjukskrivningsprocessen. Läkaren måste alltid ha ett helhetsperspektiv och bedöma den sammantagna och långsiktiga konsekvensen för en människa av att ställas utanför arbetslivet. Varje sjukskrivning rymmer en stor risk för isolering och passivisering. Därför måste sjukskrivningar med slentrianmässiga och oprecisa diagnoser undvikas. Därför måste också läkaren så långt det bara är möjligt undvika heltidssjukskrivning och i stället ta fasta på personens arbetsförmåga även om den är begränsad. Man ska helt enkelt fokusera på arbetsförmåga hellre än på arbetsoförmåga, som ofta sker nu. För att stärka det synsättet bör dagens fasta steg i sjukförsäkringen slopas. Det bör vara möjligt att ha en individanpassad ersättningsnivå mellan 25 och 100 %. Det finns också utredningsresultat som pekar i den riktningen, och jag tycker att utskottet och regeringen borde vara snabbare i att föra den diskussionen och i att leda den framåt. Ytterligare en punkt gäller studier. Studier, om än i begränsad omfattning, kan vara en utmärkt möjlighet för många att komma tillbaka till arbete. Vi vill att reglerna anpassas till ett mera flexibelt bruk av studiemedlen för studerande i samband med sjukdom. Deltidssjukskrivning bör vara möjlig att kombinera med deltidsstudier. Mjuka upp de stelbenta regelverken för människornas skull! När man drabbats av sjukdom eller skada är tillgången till snabba insatser och en snabb och effektiv rehabilitering avgörande för hur snabbt man kan komma tillbaka till arbetet. Hur är då situationen för den som drabbats av sjukdom och med all rätt måste vara sjukskriven? Om det finns det mycket att säga, och enskildas bilder och upplevelser är verkligen skiftande, men inte alltid så positiva dessvärre. Riksförsäkringsverket har frågat 2 500 långtidssjukskrivna hur de upplever att de blivit bemötta, och resultatet av den undersökningen är en dyster läsning. Kritiken är massiv. Sju av tio tycker inte att de fått någon hjälp av arbetsgivaren ens, och 65 % säger detsamma om företagshälsovården. Men det verkligt allvarliga är att 84 % i undersökningen saknar hjälp från försäkringskassan, och bara en av tio har fått en rehabiliteringsplan. Fru talman! Med denna dystra bild på näthinnan är det minst sagt anmärkningsvärt att regeringen så totalt har nonchalerat Gerhard Larssons rehabiliteringsutredning som kom redan för fyra år sedan. LO, TCO, SACO med flera tyckte ju att en ny och samlad rehabiliteringsförsäkring var en klok tanke. Vi kristdemokrater bygger vår politik på det här området i hög grad på utredningens förslag. En samlad rehabiliteringsförsäkring sätter individen i centrum. Med det synsättet skulle inte 84 % behöva klaga på att inte bli sedda, och då skulle inte, som nu, nio av tio behöva efterlysa en rehabiliteringsplan. Ett samlat ansvar och ett samlat agerande utgår inte främst från systemen utan från människans behov. Därför behövs det en offentlig aktör som har resurserna och det samordnande ansvaret. Rehabiliteringsförsäkringen skulle för det första arbeta med förebyggande insatser, för det andra beräkna och betala ut ersättning snarast och inte, som ofta nu, efter månaders väntan, för det tredje ansvara för rehabiliteringsutredningen och för det fjärde underlätta återgången till tidigare arbete eller ibland övergången till ett nytt. En större rörlighet på arbetsmarknaden skulle lösa många människors situation. För det femte skulle rehabiliteringsförsäkringen också ansvara för den eftersatta uppföljningen. Fru talman! Till sist: Det är bara med den helhetssynen som vi kan göra den svenska befolkningen friskare och därmed också lyfta en gigantisk börda från statsbudgeten som hotar andra viktiga välfärdsområden. Jag står självklart bakom alla de reservationer som vi kristdemokrater har och tillsammans med andra partier i vissa fall, men här och nu yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 25.

Fru talman! Under de senaste 15 åren har arbetslivet, inte minst i offentlig sektor, genomgått radikala förändringar. Personalpolitiken har prioriterats ned samtidigt som åtskilliga miljarder har sparats. Konsekvenserna av detta blev bland annat ett kraftigt ökat antal långtidssjukskrivna, särskilt bland kvinnorna. I samma takt har sjuknärvaron och övertidsarbetet ökat, och de stressrelaterade sjukdomarna har slagit igenom i statistiken med full kraft. Arbetet med att komma till rätta med dessa problem borde därför koncentreras på att undanröja orsakerna till att människor far illa i dagens arbetsliv och att försöka ge dem som drabbats så goda förutsättningar som möjligt att komma tillbaka till arbetslivet. Vi menar från majoritetens sida att vi faktiskt har gjort en hel del, till skillnad från vad oppositionen tycker. Om vi ska få människor tillbaka i arbete och därmed få fler arbetade timmar, krävs mer resurser till kommuner och landsting för att förskolor, skolor, äldreomsorg och annan omsorg ska fungera, men framför allt måste sex timmars arbetsdag upp på dagordningen igen. I stället har debatten många gånger kommit att fokusera på fusk och missbruk av socialförsäkringarna och på åtgärder för hårdare tag mot sjukskrivna. Genom att sprida bilden av det fuskande folket har ett samhällsklimat skapats där kontroll och misstänkliggörande breder ut sig. Man vill att det ska framstå som om folket i Sverige är bidragsberoende - inte för att det är något fel med det eftersom bidragen är en del av utjämningen mellan grupperna, till exempel bostadsbidraget. Men man glömmer då bort att sjukförsäkringen är avstått löneutrymme. Arbetstagaren avstår varje månad lön för att kunna betala sin premie till det generella, obligatoriska socialförsäkringssystemet. Vad som sällan framkommer är att sjukförsäkringen i dag går med ett stort överskott. Vi avstår alltså mer lön än vad som behövs för att täcka kostnaderna för dem som är sjuka i dag. Anledningen till att det pratas om underskott är de så kallade budgettaken, det vill säga att riksdagen beslutar att kostnaderna för sjukförsäkringen inte får överstiga en viss kostnad, vilket också innebär att riksdagen sätter ett tak för hur många som får vara sjuka. Genom det generella välfärdssystemet sker en solidarisk omfördelning från man till kvinna, från högavlönad till lågavlönad och från ung till gammal. Den grundläggande principen är: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det offentliga trygghetssystemet blir på detta sätt ett viktigt redskap för att utjämna klass- och könsskillnader och för att fördela resurser över livet. För kvinnorna innebär det ett minskat ekonomiskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gentemot enskilda arbetsgivare. För att så många som möjligt ska omfattas av systemet är det viktigt att taken höjs. För oss i Vänsterpartiet är socialförsäkringarna en grundbult i den generella välfärden, och verksamheterna är en annan sådan grundbult. Det är viktigt för oss att se att de är kommunicerande kärl. Fru talman! Socialförsäkringssystemen ska nu ses över i en utredning som tar sin utgångspunkt i pensionsreformens modell. Särskild utredare är Anna Hedborg, som också var en av huvudkonstruktörerna bakom dagens pensionssystem. Direktiven öppnar för att lägga socialförsäkringarna utanför statsbudgeten, till exempel i en egen buffertfond. Det är samma lösning som man valde i pensionssystemet. Så har Göran Persson också uttalat att han vill ha en sjukförsäkring som har pensionssystemet som förebild, det vill säga att det ska bli raka rör mellan det som den enskilda har betalat in och vad han eller hon får i pension. Fru talman! Det svenska pensionssystemet reformerades utan någon allmän debatt, och uppgörelsen mellan de fem partierna innebar ett systemskifte utan förankring hos medborgarna. Nu kan vi komma att få ett lika avgörande systemskifte även vad gäller socialförsäkringarna och även i detta avseende få ett komplicerat, svåröverblickbart och administrativt dyrt system som missgynnar stora delar av befolkningen. Risken är också stor att detta genomförs snabbt utan demokratisk förankring. Det är därför av avgörande vikt att vi tar de år vi har på oss för att försäkra oss om att en sådan omfattande systemförändring inte får komma till stånd utan fullständig demokratisk insyn och demokratiskt deltagande. Socialförsäkringssystemen konstruerades för män, eftersom det då var flest män som förvärvsarbetade. Det gäller både ATP-systemet och sjukförsäkringen. Det kan ju förefalla som en händelse att när kvinnor började få ATP-poäng förändrades pensionssystemet. Och kanske är det konspiratoriskt att hävda att nu när kvinnorna behöver sjukförsäkringen mer än män, framför allt kvinnor i offentlig sektor, då ska systemet ses över för att likna det pensionssystem som vi vet försämrar för kvinnorna och gör dem i stor utsträckning beroende av garantipensionen. Våra socialförsäkringssystem bygger på en hög sysselsättning med så många som möjligt i arbete. Systemen är konstruerade för en arbetslöshet på högst 2 %. Det största problemet med socialförsäkringarna i dag är inte systemet utan det faktum att alltför få arbetar. Därför är det absolut viktigast att få ned de höga sjuktalen genom att satsa på rehabilitering och ett friskare arbetsliv och uppfylla målen om full sysselsättning. De kvinnor som har högst sjuktal är äldre kvinnor i offentlig sektor - jag tycker ju inte att man är äldre om man är strax över 45. Det är också den generation kvinnor som varit och är dubbelarbetande, det vill säga som har förvärvsarbetat och haft ansvaret för barn och hem. Ett sätt att åtgärda de höga sjuktalen är därför att införa sex timmars arbetsdag, och flera sådana försök kommer nu att startas. Vi har faktiskt Kiruna som modell, där sjuktal, arbetsskador, förtidspensioner sjönk när sex timmars arbetsdag infördes med full lön. Vänsterpartiet anser att våra socialförsäkringar även fortsättningsvis ska vara allmänna och obligatoriska och finansieras solidariskt via avstått löneutrymme, det vill säga sociala avgifter och allmänna skattemedel. Bara genom en skattefinansierad välfärd får vi de omfördelande effekter som behövs för att vi ska kunna utjämna skillnaderna mellan klasser, mellan kön och mellan generationer. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4 och står självfallet bakom Vänsterpartiets alla reservationer.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Ulla Hoffmann. När vi hade en sådan här debatt för något år sedan sade Vänsterpartiets företrädare - jag minns inte om det var Ulla Hoffmann - att flexibla ersättningsnivåer i sjukförsäkringen var något intressant som man borde gå vidare med. Sjukförsäkringsutredningen sade i sitt slutbetänkande att ett förslag om mer partiell ersättning som utgår från en individuell prövning skulle kunna vara något positivt. Och man talade om en lägsta nivå på 20 %. I dag är dessa fasta steg i försäkringen ofta väldigt hämmande för att man ska kunna individanpassa sjukersättningsnivån. Jag undrar om Ulla Hoffmann här i dag kan uttrycka samma positiva inställning till en sådan inriktning som framfördes för något år sedan. Eftersom Ulla Hoffmann har närmare till maktens boningar än jag, undrar jag om Ulla Hoffmann är beredd att verka för att vi tillsammans ska kunna arbeta i den här riktningen som jag tror skulle kunna innebära en märkbar förbättring av sjukförsäkringen.

Fru talman! Det är en intressant fråga. Jag tror inte att det var jag som deltog i den debatten, men det betyder inte att jag inte tycker att detta låter bra. Vad vi försöker åstadkomma nu är ett system för rehabilitering med medfinansieringsansvar, som jag föredrar att kalla för ekonomiska drivkrafter, och som innebär att vi ska ha ett så flexibelt system som möjligt där mycket bygger på att människor ska kunna vara sjukskrivna men också ska kunna vara kvar på arbetsplatsen. Det får mig att tänka på hur det ser ut här i riksdagen för oss ledamöter, där man inte kan vara sjukskriven på halvtid, utan man måste vara sjukskriven på heltid. Men nu har ju vi inte någon arbetsgivare på det sättet. Jag tycker absolut att man ska fundera på om det är nödvändigt att ha en sådan flexibilitet i systemet för att vi ska uppnå det som vi vill, nämligen att så många människor som möjligt ska vara på arbetet och så få arbetsgivare som möjligt ska behöva betala 15 % för en heltidssjukskrivning.

Fru talman! Om det är någon lösning för oss riksdagsledamöter låter jag vara osagt, men jag noterar ändå det positiva anslag som Ulla Hoffmann här ger om att vi skulle kunna arbeta vidare i den här riktningen, och det tackar jag för.

Fru talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservationerna 1 och 11. Jag står givetvis bakom alla reservationer där Centerpartiet finns med, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till dessa två. För ett år sedan när vi debatterade utgiftsområde 10 i kammaren var jag ganska optimistisk eftersom jag trodde på vad statsministern hade sagt här i kammaren. Göran Persson hade uttalat sig för att det behövs en kraftsamling omkring socialförsäkringssystemen och att en parlamentarisk kommitté skulle tillsättas för att utreda om en socialförsäkringsreform kunde genomföras efter den modell som gjorts i pensionssystemet. Centerpartiet välkomnade en sådan översyn av socialförsäkringarna. Det hade vi efterfrågat i flera år, men då äntligen verkade det som om det skulle kunna bli verklighet. Sjukfrånvaron har ju sedan 1997 ökat dramatiskt och framstår i dag som ett av de största hindren för Sveriges ekonomiska utveckling. Brist på anställningsbar arbetskraft och frånvaron i den befintliga arbetsstyrkan håller tillbaka produktionen i näringslivet och sänker kvaliteten i de offentliga välfärdstjänsterna. Visst har sjuktalen minskat något sedan 2002, men till största delen motsvaras det av en dramatisk ökning av antalet förtidspensionerade. Det handlar i dagsläget om 70 000 personer per år. Med tanke på vad statsministern uttalat sig om för ett år sedan om att tillsätta en utredning är det förvånande att utskottet inte går med på ett tillkännagivande till regeringen om att utredningen om de ekonomiska trygghetssystemen ska vara parlamentariskt sammansatt och inte som det verkar i dag, att en ensamutredare ska utreda detta viktiga område. Detta är inte vad vi kan acceptera. Socialförsäkringarna är inte anpassade till dagens anställnings- och sysselsättningsformer. Många står utanför dagens socialförsäkringssystem. De som inte har kommit in på arbetsmarknaden har vare sig rätt till sjukpenning, a-kassa eller tjänstepension. För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem ska vara långsiktigt hållbart är det viktigt att det stöds av en bred politisk majoritet, i likhet med den överenskommelse som ingicks i samband med reformeringen av pensionssystemet. Centerpartiet anser att trygghetssystemet ska vara långsiktigt hållbart och klara svängningar i konjunkturen liksom förändringar i demografin. Det ska syfta till att hjälpa människor, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet förlorar sin arbetsinkomst, tillbaka till arbetslivet. Genom att renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system förbättras möjligheten att vidta rätt åtgärder så att personen kan återgå i arbete. Samtidigt blir det också mer förutsägbart såväl för den enskilde som för staten. Alla människor ska garanteras en ekonomisk grundtrygghet. Det bör övervägas om barnfamiljer bör erbjudas en högre trygghetsnivå. Människor måste kunna lita på systemet och samtidigt kunna påverka sin egen situation. Riskerna måste spridas så att människor kan delta på lika villkor. Inom systemet ska det kunna ske en rimlig omfördelning mellan individer men också över livet. Inkomstbortfallsförsäkringar är inte det enda sättet att skapa en trygghet för förvärvsarbetande vid sjukdom eller arbetslöshet. Inom ramen för en översyn bör såväl grundtrygghetslösningar som former för "välfärdssparande" prövas som möjliga inslag i en arbetslivsförsäkring. Både rättvisa och effektivitet talar för införandet av en samordnad arbetslivsförsäkring, där sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring ingår, och där ersättningsnivåerna harmoniseras och myndighetsstrukturerna slås ihop. Jag vill särskilt nämna en kategori människor som missgynnas av dagens system. Det är egenföretagarna. Trygghetssystemen diskriminerar småföretagare och behöver därför reformeras. En egenföretagare har fasta kostnader vid sjukdom och föräldraledighet. Samtidigt som företaget tillfälligt är stängt med bortfall av inkomster riskeras även ett mer långsiktigt inkomstbortfall genom att kunderna söker sig till andra företag. Egenföretagaren får också lägre tillfällig föräldrapenning än anställda. Centerpartiet anser att samma villkor ska gälla för företagare som för anställda. En annan grupp i vårt samhälle som inte kommer i åtnjutande av trygghetssystemen är våra studenter. Eftersom regeringen anser att grundstrukturerna för de olika socialförsäkringssystemen ska ligga fast finns det inget som talar för att studenterna verkligen kommer att få ta del av trygghetssystemen. Centerpartiet vill därför att regeringen tillsätter en ny studiesocial utredning som är parlamentariskt sammansatt och där studenterna verkligen ges ordentlig representation. Studenter har som alla andra behov av ett tryggt och säkert trygghetssystem. I vårt budgetförslag, som redan röstats ned av majoriteten här i riksdagen, visar vi hur man skulle kunna minska kostnaderna genom att övergå från passivt stöd till aktiva insatser bland annat i form av en rehabiliteringsgaranti. En rehabiliteringsplan ska vara färdig inom två månader, och den försäkrade ska få tillgång till en rehabiliteringslots. Om rehabiliteringsgarantin inte uppfylls bör den sjukskrivne ha möjlighet att få kostnadstäckning för relevanta rehabiliteringstjänster från privata aktörer. Det är också viktigt att försäkringskassan tar en aktivare roll i arbetet med rehabiliteringsutredningar så att processen inte stannar upp i månader medan villrådiga småföretagare försöker hitta en konsult som kan hjälpa honom eller henne med blanketterna. Nu har regeringen lyssnat på företagarna och tar bort den tredje sjuklöneveckan. Men som vi har debatterat tidigare för man över nya uppgifter och kostnader i stället. Detta är bekymmersamt för många mindre företagare som nu får klart ökad administration, särskilt inom tjänstesektorn. Därför föreslår vi i Centerpartiet att en annan sjuklönemodell med storleksrelaterat arbetsgivaransvar införs. Det är antalet anställda som ska avgöra omfattningen av detta ansvar, efter principen att fem anställda motsvarar fem sjuklönedagar per anställd upp till maximalt 30 dagar. Genom en likformig nedsättning av arbetsgivaravgifterna kommer de mindre företagen att gynnas något. Detta känns särskilt angeläget eftersom det enligt statistik är lägre sjuktal i de mindre företagen.

Fru talman! År 1996 kom Sjuk- och arbetsskadekommittén med ett slutbetänkande som hette En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Jag var en av ledamöterna i den kommittén. Jag ska nu läsa lite ur min reservation från den utredningen: "Flera olika kommittéer och utredningar inom närliggande områden som arbetsmarknad, utbildning och hälsa har arbetat i olika riktningar och med skilda direktiv. Det har gjort det svårt för Sjuk- och arbetsskadekommittén att skapa en helhetsbild. Det talas ofta om att samverkan är ledordet för framtiden, samtidigt som varje utredning var för sig renodlar regler och inträdeskriterier. Det har ingått i kommitténs direktiv att presentera förslag till en försäkring baserad på renodlat medicinska kriterier. Därmed tas den möjlighet bort som tidigare funnits för Försäkringskassan och läkarkåren att kunna göra en helhetsbedömning av den försäkrades förmåga att 'kunna bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet, ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter'." Det fanns på den tiden förslag på försämringar i arbetslöshetsförsäkringen. Min reservation fortsatte: "Sammantaget innebär dessa förslag att många människor riskerar att slås ut från samtliga försäkringssystem och bli beroende av socialbidrag. Det gäller särskilt människor med en blandad problembild i form av ohälsa och svag ställning på arbetsmarknaden, eventuellt också med sociala problem. Många av dessa är kvinnor, och de flesta är äldre arbetskraft." "Det är tveksamt om utredningens förslag till en 'rimlighetsbedömning' är tillräckligt för att många inte skall hamna 'mellan stolarna'. Mycket kommer att hänga på tillämpningen, som är svår att bedöma. Det gäller exempelvis personer som arbetar heltid och får en skada så att hon eller han därefter endast kan arbeta deltid. Riskerar hon att klassas som deltidsarbetslös i stället för att få adekvat hjälp till annat heltidsarbete eller studier?" En liten bit längre ned i reservationen där det handlar om ekonomiska besparingar genom förslagen skrev jag: "Det är givetvis mycket positivt om det blir möjligt att göra besparingar till följd av en framgångsrik rehabilitering som gör att fler kan återgå i arbete. Det bör dock betonas att utredningens kalkyler på denna punkt är mycket osäkra. De besparingar som ligger i en snävare avgränsning av kriterierna för försäkringen är, enligt min bedömning, knappast reella besparingar utan kommer att leda till ökande kostnader inom andra ersättningssystem, ytterst för kommunerna i form av ökade socialbidrag." Detta var år 1996. Känns problemen igen i dag? Nu diskuteras äntligen samarbete mellan olika myndigheter med en annan öppenhet än vad som var möjligt då, men det finns mycket mer att göra. Vi ser hur sjukskrivna bollas mellan systemen och till sist hamnar hos socialtjänsten, som enligt rapporter i medierna alldeles nyligen har fått större antal utbetalningar. Jag anser att människor lättare och snabbare ska få hjälp att komma tillbaka och klara sin egen försörjning. I flera fall som jag har träffat på har utskopningen från sjukförsäkringen, trots läkarintyg och annat, gjort att personer som varit på väg åt rätt håll blivit mycket försämrade. Vi kan inte utgå bara från dagens försäkringar när vi ska se över socialförsäkringen. Vi måste i första hand utgå från de problem vi ser. Jag brukar med IT-vokabulär kalla det för buggar i systemen. Det är en av anledningarna till att vi i Miljöpartiet nu vill få till en parlamentarisk utredning av socialförsäkringen och inte vänta till år 2006. Det är nu vi behöver göra något. Det kan inte vara så att det ska gå ytterligare fem sex år, som det har gjort sedan Sjuk- och arbetsskadekommitténs betänkande, innan vi har ett hållbart parlamentariskt förslag på hur vi ska kunna underlätta för människor som kommer i kläm mellan systemen. De som nu är i systemet motas av grindvakter i alla system i stället för att möta problemlösare. Fru talman! Tidigare under mandatperioden har vi tillsatt fler försäkringsläkare på försäkringskassan. Vi i Miljöpartiet har varit skeptiska till detta men ändå gått med på beslutet. Jag tycker mig nu se att dessa läkare - som har olika bakgrund, exempelvis som allmänläkare med extra utbildning i försäkringsmedicin - ska bedöma exempelvis utlåtanden om så kallade psykiatriska diagnoser. Vore det inte bättre om det fanns beteendevetare, sjukgymnaster och andra specialister som gjorde bedömningar av hur man kan gå vidare för att slippa eller förkorta sjukskrivningar? Jag tror att hjälp med bedömningar på detta sätt skulle leda till kortare köer till allmänläkare och därmed underlätta för gamla och barn att komma till läkare. I betänkandet har vi, liksom förra året, öppnat för möjligheten att sjukgymnaster på försök ska få sjukskriva. Från sjukgymnasternas sidas har man tidigare påpekat att man sett flera fall där läkare sjukskrivit men där sjukgymnasten vid bedömning inte sett det nödvändigt med sjukskrivning. Jag anser, till skillnad från andra i utskottet, att försök ska tillåtas där även legitimerade psykoterapeuter ska få sjukskriva. Till sist vill jag uppmärksamma behandlingen av de många som är elöverkänsliga. Den kunskapsbank som utskottet anser vara av stor betydelse för arbetsskadebedömningar är bra men inte tillräcklig. Flera drabbade anser att de mötts av oförståelse från försäkringskassans sida, och kassan har uttalat att det inte föreligger någon fara för så kallad elektrostress. Miljöpartiet anser att utskottet ska göra ett tillkännagivande om en översyn av försäkringskassans praxis att skärpa sjukpenningkraven för elöverkänsliga. Jag yrkar bifall till reservation 1, om jag inte gjorde det förut, och till reservation 50.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa samma fråga till Mona Jönsson som jag ställde till Ulla Hoffmann alldeles nyss. Sjukförsäkringsutredningen sade i sitt slutbetänkande att det skulle finnas fördelar och goda tankar med att göra sjukersättningen mer partiell och mer steglös. Utredningen säger att det kan få konsekvenser för andra system. Men man ser av dess skrivning att det ändå inte verkar alldeles oöverstigligt. Jag skulle vilja fråga Mona Jönsson om hon på samma sätt som Ulla Hoffmann är beredd att föra en seriös diskussion om det. Vi skulle tillsammans kunna komma fram till att förändra det nuvarande ganska strikta systemet med 25 %, 50 %, 75 % eller 100 % sjukskrivning till en mer partiell och personligt anpassad nivå som skulle göra det lättare för människor att kunna återgå till arbete.

Fru talman! Sven Brus kanske kommer ihåg att jag var en av de första som föreslog det här i kammaren. Jag driver det i de samtal som vi har med regeringen när det gäller ohälsa.

Fru talman! Det kommer jag inte ihåg, men jag tar emot den upplysningen med tillfredsställelse. Jag ser fram emot att vi tillsammans ska kunna åtgärda detta.

Fru talman! Jag noterar att Kurt Kvarnström och många andra socialdemokratiska debattörer i dessa dagar känner stor oro för hur det går med samarbetet mellan de fyra partierna i alliansen. Jag kan lugna Kurt Kvarnström med att säga att det går bra och att arbetet fortskrider enligt planerna. Den grupp som ska behandla välfärdsfrågorna leds av en kristdemokrat, Maria Larsson. Möjligen kan Kurt Kvarnström ha anledning att känna oro över resultatet av arbetet, men det kommer så småningom. Jag vill ställa en fråga angående rehabiliteringen. I RFV:s undersökning, där man har frågat 2 500 långtidssjukskrivna, har man fått ett ganska dystert resultat. Det allvarliga är att 84 % säger att de inte har fått någon hjälp från försäkringskassan, och bara en av tio har fått en rehabiliteringsplan. Mot bakgrund av den dystra situationen vill jag ställa min fråga till Kurt Kvarnström. Den rehabiliteringsutredning som kom redan år 2000 under Gerhard Larssons ledning pekade på en lösning där man skulle ha en aktör som har det samlade ansvaret för hela processen alltifrån de förebyggande insatserna över utbetalningar av ersättning till rehabiliteringsplan med uppföljning. Facken, både LO, TCO och SACO, tyckte att det var en klok tanke. Det ansåg också flera andra remissinstanser. Varför har Socialdemokraterna och regeringen lagt det här utmärkta förslaget i byrålådan?

Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer, så att jag inte glömmer bort det. Vi har samlats här i dag för att diskutera Sveriges sociala trygghetssystem, socialförsäkringarna. Det är inget litet område. Det omfattar 130 miljarder kronor i den budget vi diskuterar. Det spänner över hela livet och genom nästan alla samhällsområden. Ett av de förslag vi har är att återställa sjukpenningen från 77,6 % till 80 %. Det är en nivå som vi tycker är rimlig. Vi har blivit kritiserade av många för de åtgärder som vi genomfört de senaste åren på det här området. Nu kan vi ändå konstatera att det ger önskad effekt. Kostnaderna i sjukförsäkringen sjunker. Vi har goda förutsättningar att nå målet att halvera antalet sjukdagar till år 2008. Det är inte första gången vi socialdemokrater står i denna kammare och försvarar den välfärdsmodell som vi har byggt upp och som vunnit legitimitet hos det svenska folket under årtionden. I år känns det lite annorlunda. Låt mig förklara varför. Den samlade borgerligheten har denna mandatperiod valt en annan väg för att nå ett systemskifte och ett maktskifte. I stället för att vinna valet två månader innan valdagen har man bestämt sig för att börja positionera sig redan nu, två år innan valet. Jag tycker att det känns särskilt kul i dag att få debattera de här viktiga samhällsfrågorna i vårt välfärdssystem. Tyvärr har vi än så länge inte sett så mycket av den enade borgerliga alliansen och de frågor som ska lyftas upp där. Förhoppningsvis får vi några av de svaren i dag. Jag har tänkt att inledningsvis ta avstamp i översynen av socialförsäkringarna, som regeringen har beställt, och de principer som våra trygghetssystem vilar på. Regeringen har nyligen inlett en översyn av socialförsäkringarna som är tänkt att gå i två steg. Som ett första steg ska en särskild utredare, i det här fallet Anna Hedborg, göra en genomgripande analys av socialförsäkringen i ett mycket brett perspektiv. I direktiven till utredningen står att "utredaren skall bedriva ett utåtriktat och folkbildande arbete och sträva efter ett brett samarbete med de politiska partierna, arbetsmarknadens parter och övriga berörda organisationer" och - skulle jag vilja tillägga - alla samhällsmedborgare som vill delta i debatten. Det är vår ambition att vi ska få en sådan dialog och att alla ska delta i analysen och diskussionen. Ensamutredarens analys ska sedan ligga till grund för en parlamentarisk utredning som ska lämna förslag till en reformerad socialförsäkring. Jag känner mig rätt trygg med det upplägget, då socialförsäkringssystem är något ytterst komplext. Det behövs en ordentlig genomgång av socialförsäkringarna. Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet känner sig inte nöjda med upplägget. De har i stället begärt att en parlamentarisk utredning ska tillsättas omgående för att inleda de politiska diskussionerna så snart som möjligt utan en genomgripande analys. Vänsterpartiet vill lägga ned utredningen. Fru talman! Jag har svårt att förstå alla de övriga partiernas inställning. Varför ska vi sätta oss i slutna rum i en parlamentarisk utredning och diskutera detta utan att få en ordentlig genomgripande analys först? Jag tycker att vi politiker ska vara ödmjuka nog att erkänna att inte ens vi förstår allting i de olika sociala trygghetssystemen och deras relation till varandra. Det visar sig inte minst i Moderaternas obegåvade - vill jag påstå - utspel om vissa patientgrupper som ska undantas från Moderaternas låga ersättningsnivåer. Det är en politik som går stick i stäv med en av grunderna för den generella välfärden, nämligen alla människors lika rätt till trygghet oberoende av vilken sjukdom man har. Ett annat exempel är Moderaternas förslag om förtidspensionärerna, som ska tvingas till ålderspension vid 61 års ålder. Denna förändring av gällande pensionsregler skulle resultera i att förtidspensionärerna får en sänkning av ålderspensionen med upp till 30 % samtidigt som våra regler i dag inte medger bostadstillägg före 65 års ålder. Ska vi tvinga varenda förtidspensionär att söka socialbidrag? Jag tycker att dessa två exempel visar på en tämligen stor okunnighet om hur våra system fungerar och hänger ihop. Moderaterna föreslår dessutom i sina motioner en selektering av våra socialförsäkringar. Vi politiker, och framför allt moderaterna, skulle nog må bra av att få en genomgripande analys av socialförsäkringarna innan vi undersöker möjligheterna att nå en parlamentarisk majoritet i frågorna. Det är huvudanledningen till att jag ställer mig positiv till att regeringen nu har tillsatt den utredning som ska göra den grundläggande analysen. Jag tycker också att det är viktigt att hela svenska folket ska få möjlighet att delta i en översyn av den diskussionen. Det är något som moderater, kristdemokrater, folkpartister, centerpartister och miljöpartister vill sätta stopp för i dagens votering. Våra trygghetssystem vilar på några grundläggande principer som är viktiga för oss socialdemokrater. Det gäller framför allt socialförsäkringssystemet, som ska vara generellt och obligatoriskt. Det ska vara generellt i och med att det är till för alla vid behov och obligatoriskt i och med att alla bidrar efter förmåga. Det ska präglas av trygghet, rättvisa och effektivitet. Det ska baseras på inkomstbortfallsprincipen, vara finansiellt hållbart över tiden och samordnas med andra försäkringar. Detta uppnås bäst genom en generell offentlig försäkring. Det som oroar mig är Moderaternas senaste utspel om att vissa sjukdomar ska undantas från den allmänna försäkringen. Enligt Moderaterna ska vissa sjukdomstyper ge en lägre ersättningsnivå än andra - detta för att vi ska kunna spara pengar på vissa sjuka som enligt Moderaterna bevisligen inte är lika mycket värda. Jag frågar mig hur det går ihop med de principer som jag nyss har nämnt. Svaret på den frågan är solklart: Det går inte ihop! Att ställa vissa sjukdomar och sjuka mot varandra och säga att de får en lägre ersättningsnivå är helt orimligt och går stick i stäv med grundprinciperna om en generell välfärd. Det ställer också orimliga krav på läkare och annan vårdpersonal som ska göra bedömningen av vilka som ska hamna på den rätta sidan. Detta förslag, fru talman, om selektering är av det värsta slaget. Människor ska alltså ställas mot varandra i Moderaternas värld. Jag kan bara konstatera att det i dag finns ett parti som är uttalat kritiskt till den generella välfärden, och det är Moderaterna. Anna Lilliehöök! Vi socialdemokrater väntar spänt på den undantagslista som nu håller på att kokas ihop. Det sker väl på det moderata partikansliet, förmodar jag. Vilka patientgrupper är vinnare i Moderaternas värld och vilka är det inte? Och hur ser er selektering ut i sjukförsäkringen, i arbetsskadeförsäkringen och i trafikförsäkringen? Låt mig avslutningsvis skicka en klar signal till borgerligheten och det svenska folket. Socialdemokraterna har genom historien alltid klarat att hålla hög sysselsättning med en väl utbyggd välfärdssektor. Det har aldrig förelegat någon konflikt dem emellan. Tvärtom har våra trygghetssystem lett till att vi har kunnat ställa om vår ekonomi för att bättre passa vår samtid, samtidigt som vi garanterar alla trygghet i förändringen. Vi kommer att klara det nu också. Ohälsotalen är på väg ned, och målet om en halvering till år 2008 kommer att nås samtidigt som sysselsättningen i Sverige ökar i dag.

Fru talman! Jag tror inte att man kan påstå att vi har gjort det. Delar av det förslag som har funnits har också genomförts i olika tappningar. En rätt viktig del i att arbeta med de här rehabiliteringsfrågorna är finansiell samordning. Det är ett exempel på en mycket bra idé. Jag tycker att vi tillsammans borde ta ett mycket större ansvar för att också implementera och få i gång det arbetet. Vi har faktiskt resurser i dag som vi inte riktigt använder. Det tror jag är väldigt viktigt. De samlade förslag vi lägger fram lyfter ju de här frågorna. Jag är fullt medveten om behovet av att alla medverkande aktörer blir ännu mycket bättre på rehabiliteringsfrågorna. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att vi får tid att se de människor som är sjukskrivna. Som Sven tidigare har redovisat här är uppmärksamheten när man blir långtidssjukskriven alltför dålig från många håll, inte minst från arbetsgivarhåll. Vi har tidigare under förmiddagen debatterat hur det ser ut på den kanten och hur vi ska jobba mer aktivt på arbetsplatserna. Jag skulle vilja ställa en motfråga till Sven Brus utifrån den diskussion som förs och alla de förslag som har kommit. Hur långt är Kristdemokraterna beredda att gå när det gäller frågan om ersättningsnivåer? Hur långt är Kristdemokraterna beredda att vara med när det gäller den selektering mellan olika grupper i de olika socialförsäkringarna som även ni delvis har i era förslag?

Fru talman! Kurt Kvarnström säger att delar av Rehabiliteringsutredningens förslag förverkligas. Det kan så vara, men poängen med Gerhard Larssons utredning var ju just att ta ett helhetsgrepp med en aktör och de här olika uppgifterna. Så har inte skett. Kurt Kvarnström kan väl knappast vara nöjd med utvecklingen när en av tio säger att man har fått en rehabiliteringsplan. Hur är det med de andra nio? Jag tycker att det är en allvarlig signal att den helhetssyn som utredningen pekade på saknas. Sedan gäller det frågan till oss kristdemokrater om hur vi ser på ersättningsnivåerna. Vi har ett förslag om en nivå på 80 %. Det finns i våra motioner. Jag antar att Kurt Kvarnström har läst dem. Vi har en politik för detta som vi står upp för och som vi inte tvekar om. Det är vårt enkla svar.

Fru talman! Tack för det svaret, Sven Brus. Om jag inte har läst alldeles fel vill ni ändå justera en del när det gäller ersättningsfrågorna. Ni vill införa ytterligare en karensdag. Ni vill också använda en retroaktiv tid under två år som grund för ersättningsnivån. I min värld och med mitt sätt att räkna får man då inte en sjukersättning på 80 %. Jag är inte nöjd med det läge som vi har i dag när det gäller rehabiliteringsfrågorna. Jag är inte nöjd, och det är därför som vi lägger fram flera förslag för att också lyfta de frågorna. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi tar det helhetsgrepp som är så viktigt i de här sammanhangen. I sitt anförande tog Sven Brus upp många stora frågeområden som är viktiga att hantera. Det vill vi göra i en bred diskussion där vi lägger upp alla de här sakerna på bordet och försöker att hitta lösningar tillsammans. Ni är så ivriga att ni redan nu vill förhandla er fram till hur det ska se ut. Jag tror inte att vi har svar på de här frågorna i dag, och därför kan vi inte hitta lösningen nu. Jag skulle vilja ha en bred analys och en bred diskussion. Jag känner mig trygg i och med att vi, med de åtgärder vi har vidtagit, har en utveckling där sjukförsäkringskostnaderna sjunker. Därför tycker jag att vi har tid på oss att analysera en del saker innan vi bestämmer hur vi går vidare med det helhetsgrepp som Sven Brus efterlyser.

Fru talman! Först har vi den här diskussion om en parlamentarisk grupp eller inte. På sig själv känner man andra, säger ordspråket. Det kanske är Socialdemokraternas uppfattning att en parlamentarisk utredning sitter i slutna rum och inte gör några analyser och folk får inte veta vad som pågår. Det är inte Folkpartiets modell för en parlamentarisk utredning kring socialförsäkringarna. Vi tycker att det är jätteviktigt med en bred genomgripande analys, och vi tycker att det är viktigt att alla får vara med om det. Vi tror att vi i den öppna diskussionen, som är alldeles självklar för oss i en sådan här utredning, når alla människor. Kurt sade att hela svenska folket bör få delta. Jag tror att förutsättningarna för att hela svenska folket får delta i den debatten är bättre om de känner att de har företrädare som också är med i diskussionerna. För oss handlar det inte om några slutna rum och inte om någon brist på analyser när vi vill ha en parlamentarisk utredning kring socialförsäkringarna. Sedan säger Kurt Kvarnström att han känner sig trygg i utvecklingen när det gäller sjukpenningen eftersom kostnaderna sjunker. Men den senaste redovisningen från Riksförsäkringsverket om utvecklingen för innevarande år visar att kostnadsutvecklingen ser ut ungefär som den har gjort tidigare. Förändringen är marginell, säger verket. Om Kurt Kvarnström har någon annan upplysning att ge vore det intressant att höra den. Till slut har vi detta att Socialdemokraterna är garanten för hög välfärd och trygghet. Jag skulle vilja säga: Kom ned på jorden och möt de medborgare som ni vill ha en dialog med. I dag frågar sig människor vart skattepengarna tar vägen, inte minst när det gäller sjukvården. Man känner ingen trygghet i sjukvården.

Fru talman! Först har vi den här diskussion om en parlamentarisk grupp eller inte. På sig själv känner man andra, säger ordspråket. Det kanske är Socialdemokraternas uppfattning att en parlamentarisk utredning sitter i slutna rum och inte gör några analyser och folk får inte veta vad som pågår. Det är inte Folkpartiets modell för en parlamentarisk utredning kring socialförsäkringarna. Vi tycker att det är jätteviktigt med en bred genomgripande analys, och vi tycker att det är viktigt att alla får vara med om det. Vi tror att vi i den öppna diskussionen, som är alldeles självklar för oss i en sådan här utredning, når alla människor. Kurt sade att hela svenska folket bör få delta. Jag tror att förutsättningarna för att hela svenska folket får delta i den debatten är bättre om de känner att de har företrädare som också är med i diskussionerna. För oss handlar det inte om några slutna rum och inte om någon brist på analyser när vi vill ha en parlamentarisk utredning kring socialförsäkringarna. Sedan säger Kurt Kvarnström att han känner sig trygg i utvecklingen när det gäller sjukpenningen eftersom kostnaderna sjunker. Men den senaste redovisningen från Riksförsäkringsverket om utvecklingen för innevarande år visar att kostnadsutvecklingen ser ut ungefär som den har gjort tidigare. Förändringen är marginell, säger verket. Om Kurt Kvarnström har någon annan upplysning att ge vore det intressant att höra den. Till slut har vi detta att Socialdemokraterna är garanten för hög välfärd och trygghet. Jag skulle vilja säga: Kom ned på jorden och möt de medborgare som ni vill ha en dialog med. I dag frågar sig människor vart skattepengarna tar vägen, inte minst när det gäller sjukvården. Man känner ingen trygghet i sjukvården.

Fru talman! Tack för de synpunkterna. Jag känner mig trygg på ett sätt. Statistik kan användas på många olika sätt. Jag känner mig trygg därför att inflödet i sjukförsäkringen sjunker kraftigt. Vi vet att det i den praktiska verklighet som vi alla lever i också blir färre långtidssjuka som så småningom får förtidspension. Det är en mycket viktig signal att inflödet i försäkringen har minskat markant. De åtgärder som har vidtagits när det gäller deltidssjukskrivningar visar att det går att göra saker. Jag tror att hela den debatt vi för i dag om de här frågorna är väldigt viktig, inte minst utifrån det som har sagts här tidigare om attitydfrågor och annat. Det är viktigt att vi för en ärlig och öppen diskussion i attitydfrågorna också. Med den utgångspunkten känner jag mig trygg i utvecklingen framåt. Jag skulle vilja ställa en fråga tillbaka till Linnéa Darell. Det gäller de skarpa förslag som flera av de borgerliga partierna har lagt fram. Det gäller den uppdelning, den selektering som jag vill kalla det, av olika försäkringar som ligger i förslagen. Hur ser Folkpartiet på den utvecklingen. Jag har ändå förstått att Folkpartiet står fast vid förslaget om en ersättningsnivå på 80 %. Men nu föreslås en selektering från olika håll och på olika områden. Även Folkpartiet föreslår en selektering när det gäller arbetsskadeförsäkringen. Jag skulle gärna vilja få ett klarläggande av hur man ser på den utvecklingen i det korta perspektivet.

Fru talman! Precis som Kurt Kvarnström sade vill vi ha en ersättningsnivå på 80 %. Det framgår också av våra motioner. Det finns inga oklarheter på den punkten. Jag fick inget riktigt svar på hur ni ser på den parlamentariska utredningen. Jag har beskrivit hur vi ser på den. Öppnar inte det för en diskussion om att det kan vara en tillgång med en parlamentarisk utredning för en översyn av socialförsäkringarna?

Fru talman! Jag konstaterar att jag inte fick något svar på min fråga om uppdelningen av de försäkringar vi redan har och den helhetssyn som efterlyses här. Jag tror att både jag och Linnéa Darell har samma uppfattning om en parlamentarisk utredning. När man sätter sig i en parlamentarisk utredning uppstår det en viss politisk låsning i diskussionen även om man lägger analyser på bordet. Jag har den erfarenheten att det blir en viss politisk låsning i ställningstagandena i ett alldeles för tidigt skede. Det är det vi vill undvika genom att ha en mycket bred analys som ingång i detta. Det är jättesvåra frågor. Jag har stor respekt för de frågor vi hanterar och de svårigheter som finns. Men här spretar de konkreta förslag som den samlade borgerliga alliansen nu lägger på olika områden rätt rejält. Någon fråga hade jag hoppats få svar på och som ingång i den fortsatta diskussionen hur man ser på selekteringsfrågorna som spretar åt olika håll.

Fru talman! Apropå att Folkpartiet inte gillar slutna rum vill jag uppmana till läsning av Urban Lundbergs avhandling Juvelen i kronan som gäller pensionsöverenskommelsen. Där får vi se vad slutna rum handlar om, om jag säger så. Till Kurt Kvarnström vill jag säga att vi inte vill ha en översyn av socialförsäkringssystemen. Det vill vi inte ha utifrån de direktiv vi ser. Vi tycker att det som behöver förändras kan göras fortlöpande, till exempel att höja golven och höja taken. Jag blir riktigt orolig när jag hör Kurt Kvarnström säga att han tycker att vi ska ha en reformerad socialförsäkring, på samma sätt antar jag - eftersom det är pensionssystemet som ska stå som modell - som vi fick ett reformerat ålderspensionssystem. Det är bra att det ska baseras på inkomstbortfallsprincipen, men hur pass mycket blir det? Är det 60 % som i det nya pensionssystemet som ska gälla, eller är det något annat? När Kurt Kvarnström säger att det ska vara finansiellt hållbart över tiden - och då antar jag att "finansiellt" är nationalekonomiskt - har Kurt Kvarnström då över huvud taget funderat på att det ska vara finansiellt hållbart också för individen?

Fru talman! Ulla Hoffmann, jag pratar inte om 60 %. Jag sade i mitt anförande att vi bedömer 80 % som en rimlig nivå. Det har sagts här tidigare av företrädare från vårt parti och av en minister att det kanske går att diskutera en högre nivå på sikt, om det finns utrymme. Men det viktiga är att den försäkring som vi har är hållbar över tiden så att vi slipper göra de här ingreppen. Människor ska långsiktigt kunna känna en trygghet i våra socialförsäkringssystem. När konjunkturerna svänger ska vi inte behöva anpassa systemen till olika nivåer. Det är det jag menar med långsiktigt hållbar, att man verkligen når en trygghet i de sammanhangen. Vi kommer väl aldrig runt diskussionen om pensionssystemet och hur det kom till. Där hade jag och Ulla Hoffmann en diskussion i fjol, om jag minns rätt. Jag tror att det finns en del saker i den reformeringen som var väldigt positiva och som man inte ska bortse ifrån. Men om det med en parlamentarisk utredning i slutändan kommer att se ut så får, hoppas jag, en bred majoritet komma fram till. Jag tycker inte att vi ska gå in med de föresatserna. Det finns ett uppdrag när det gäller analysen, men det är inget som säger att den samlade dialogen i en parlamentarisk utredning i slutändan landar där analysen har sina grunder. Jag hoppas att det kan bli en bred politisk enighet i förlängningen.

Fru talman! Det som var positivt i vad Kurt Kvarnström förut sade var att han ville ha en dialog med folket. Då kom jag osökt att tänka på ATP-systemet som var föremål för en sådan dialog som avslutades med folkomröstning. Jag skulle vilja höra hur Kurt Kvarnström har funderat på hur detta ska kunna ske i dialog med folket när det nu inte bara skulle vara en parlamentarisk utredning. 80 % är en rimlig nivå. Det håller jag med om. Jag skulle också, precis som Hans Karlsson, kunna tänka mig att ha en högre nivå. Men förutom alla de frågor som har ställts till den borgerliga alliansen om olika ersättningsnivåer kanske man ska fråga socialdemokratin och Miljöpartiet hur de ska få ihop det med grundtrygghet, olika nivåer och bruten grundtrygghet med brutet tak som Miljöpartiet talar om. Jag är nyfiken på hur Kurt Kvarnström har tänkt sig hur detta ska kunna se ut och vilka förutsättningarna ska vara för att vi ska kunna fortsätta att få behålla 80 % i ersättningsnivå.

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande tror jag att en ersättningsnivå av den storleken har en stor legitimitet hos det svenska folket. Den debatt som följer av det här kommer säkert att visa vilken styrka ett sådant alternativ har i de politiska alternativen framåt i tiden. Det är viktigt att vi får en öppen dialog och redovisning framöver av hur alternativen ser ut. Jag har svårt att se att vi ska landa på lägre nivåer för att kunna få en lösning. Jag förstår Ulla Hoffmanns oro när hon läser de borgerliga motioner som finns. Jag känner också en stor oro över hur det spretar åt olika håll och hur man så drastiskt föreslår låga ersättningsnivåer. Det är en utmaning att hitta en väg i de sammanhangen. Det är en stor utmaning. Tröskeln har inte blivit lägre med de förslag som kommer. Det är min bedömning i dagsläget.

Fru talman! Jag hade precis samma frågor som Linnéa Darell hade, men jag uppehåller mig vid dem en del ändå. Vad gäller slutna rum har jag suttit med i ett antal utredningar och upplever inte alls att det har varit slutna rum. Det har varit många människor som kommit utifrån och informerat oss i de utredningar jag har varit med. Jag tycker inte heller att det har varit politiska låsningar. Vi har verkligen haft en förutsättningslös dialog. Inte förrän det blivit skarpt läge, kan man säga, i slutändan när vi ska ta de slutliga ställningstagandena, har det ibland visat sig att vi inte kunnat sy ihop oss i ett gemensamt förslag. När det gäller trygghetssystemen är det oerhört viktigt att alla är med från början i processen med att få fram förslag. Det känns fel att en person ska sitta och göra analyser först och att alla ska komma in efteråt. Det är i princip att få det färdigt serverat av någon annan. Det är viktigt att man är med i processen så att man själv bildar sig en uppfattning och inte någon annan bestämmer vad man ska tycka. Trots att statsministern för mer än ett år sedan här i kammaren lovade att man skulle tillsätta en utredning är det fortfarande bara en ensamutredare som är i gång med detta viktiga arbete. Varför gör inte Socialdemokraterna mer för att utredningen kommer i gång?

Fru talman! Regeringen har lämnat uppdraget till Anna Hedborg. Hon har fått direktiven för utredningen. Hon har också fått en tidsplan. Jag har ingen dagsaktuell information om hur den tidsplanen ser ut i konkreta delar. Även om det är en enmansutredare som håller ihop det är uppdraget, precis som jag sade, att ha en bred dialog med politiska partier och organisationer. Där vill jag understryka arbetsmarknadens parter. Jag tror att det är en oerhört viktig framgångsfaktor för att det här ska lyckas på sikt att arbetslivet tar ett större ansvar för hälsofrågorna. Jag skulle vilja ställa en fråga till Birgitta Carlsson. Ni föreslår, precis som Moderaterna, en retroaktiv beräkning två år tillbaks i tiden när det gäller sjukpenningnivån. Ni föreslår också att på den nivån ska man ha 70 %. Min fråga är då: Är det en nivå som Birgitta Carlsson tycker är riktig att ligga på, 60-65 %? Det stämmer ju rätt så väl överens med Moderaternas syn på nivån i socialförsäkringen. Den andra frågan jag skulle vilja ställa är hur Centerpartiet ser på selekteringen av grupper med högre och lägre nivåer. Ni har själva föreslagit selektering på ett område. Det gäller familjer med och utan barn. Min fråga är: Hur ser ni på en fortsatt dialog i den borgerliga gruppen när det gäller selektering av olika försäkringar? Det finns ett antal sådana exempel i era motioner.

Fru talman! Jag kan ge svar om vårt eget förslag när det gäller sjukförsäkringen. Jag tycker att det är ganska naturligt när man går in i en försäkring och betalar in till ett system att man inte åtnjuter en högre nivå än man själv har varit med och betalat in till. När man är inne i systemet gäller det efter två år. Jag tycker att det är logiskt att man räknar retroaktivt. I vårt förslag är det 80 % för den som har ett försörjningsansvar. Det är en något lägre nivå för den som inte har det. Det står vi fast vid. När det gäller hur det kommer att se ut sitter det sex olika arbetsgrupper i alliansen och arbetar med olika förslag. Det finns ingen anledning för oss att deklarera var de kommer att landa. Det vet vi ju inte riktigt ännu när det gäller olika frågor. Socialdemokraterna får vackert vänta och se vad man kommer fram till. Kurt Kvarnström var optimistisk när det gäller att nå målet halvering. Jag är absolut inte lika optimistisk. För några år sedan sade vi att det är viktigt att man sätter upp delmål. Det har inte Socialdemokraterna gjort. När man ser en marginell förändring nu, och det är fyra år kvar, är jag orolig för att det inte kommer att bli någon större förbättring. Däremot är förslaget om finansiell samordning bra. Vid hearingen ställde jag frågan om varför man inte kommit i gång. Man menade då att beslutet nyss hade fattats. Det är ju mer än ett år sedan. Det är beklagligt att det ännu inte finns i någon större omfattning i vårt land. Vi hade några frågor här i kammaren som flera socialdemokrater hade skrivit motioner om. Det gällde frågan om när man har blivit sjukskriven av en läkare och försäkringskassans läkare gör en annan bedömning så att man inte får ersättning. Är det den vägen man ska minska inflödet i försäkringarna, eller är det bara ett olycksfall? Det visade sig att det ändå var ganska många som hade de funderingarna i form av motioner från Socialdemokraterna själva.

Fru talman! Jag beklagar i så fall att utredningen inte har kommit längre. Vi är nog många som är lika ivriga. Det visar egentligen komplexiteten. Om man studerar motionerna och förslagen på det här området är det komplext. Det är inte enkelt att hitta lösningar. Många har talat sig varma för att man ska hitta en gemensam försäkring för allt detta. De förslag som vi läser i dag går åt andra hållet. De pekar i stället på särlösningar för olika grupper. Det är inte så enkelt att dra någon slutsats av den här diskussionen. Jag beklagar att vi inte får flera ställningstaganden från de olika borgerliga partierna när det gäller hur man ser på de här frågorna. Vi kommer naturligtvis att jobba vidare. Jag är övertygad om att inflödet i sjukförsäkringen är en väldigt viktig sak att fästa sig vid. Vi har använt två mål. Det ena är att halvera antalet sjukdagar. Det andra är att förtidspensioneringarna inte ska öka annat än när det gäller den demografiska utvecklingen. Det är oroande att förtidspensionerna ökar. Det ser vi mycket allvarligt på. Det som är positivt är att vi ser ut att klara det mål och den plan som finns för att halvera antalet sjukdagar till 2008. Där ligger vi före den plan som finns. Det är mycket positivt. När det gäller inflödet i försäkringen finns det en diskussion som är olycklig. Det finns anledning att se över den tillämpning av regler som sker i dag och den form av retroaktiva beslut som människor upplever att man får. Det är inte tillfredsställande att ha det så.

Fru talman! År 1997 hände flera saker. Den socialdemokratiska regeringen och stödpartierna höjde då ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen med 5 %. Man höjde taket till 90 %. Samtidigt höjde avtalsförsäkringarna ersättningarna med 10 %. Totalt höjdes ersättningarna alltså med 15 %. Man breddade också och mjukade upp kriterierna bland annat för vad som ska anses vara sjukdom. De lite mjukare reglerna har vållat stora problem. Försäkringskassan har stora svårigheter att tolka reglerna, för att inte tala om läkarna. Den enskilde blir naturligtvis ganska prisgiven. Det hjälper inte att Riksförsäkringsverkets generaldirektör skäller på allmänheten och säger att man har felaktig attityd. Det behövs faktiskt - vilket vi har föreslagit under sex års tid - en rejäl uppstramning av sjukskrivningsreglerna och definitionerna av sjukdomsbegreppet. Jag har två frågor till Kurt Kvarnström. Den första är: Vilka av regeringens förslag anser Kurt Kvarnström kommer att medföra en uppstramning och ett förtydligande av sjukskrivningsprocessen? Den andra är: Tror Kurt Kvarnström att den 15-procentiga höjningen av ersättningsnivåerna har något samband med den ökade sjukskrivningsfrekvens som vi har sett efter 1998 med närmast galopperande sjukskrivningar och förtidspensioneringar?

Fru talman! Ersättningsnivåerna har vi olika uppfattningar om. Det är väldigt tydligt i de motioner som lagts. Jag tror att det finns förslag som är viktiga. Sjukdomsbegreppet är inte förändrat. Det finns ingen förändrad lagstiftning. Det är möjligen en juridisk glidning och nya sjukdomsbegrepp som har dykt upp. Det som är, och fortsättningsvis kommer att vara, viktigt för oss är bedömningen av arbetsförmågan, till skillnad från några av de förslag som Moderaterna lägger där man i stället vill lyfta fram, som det heter, vetenskap och beprövad erfarenhet för att bedöma sjukdomar. Det är inte en väg som vi vill gå. Vi vill fortsättningsvis gå mot arbetsförmågebedömningen. Det är en mycket viktig princip, och den måste finnas kvar. Jag tror inte en sekund på att människor väljer sjukskrivning när man gör så stora förluster. Jag tror inte att någon av dem som drabbas av influensa någonsin har tänkt på att det är någon ekonomisk vinning för dem att gå in i en sjukskrivning. Jag tror inte någon människa i grunden har den synen. Det finns olika orsaker till att människor är sjukskrivna. Jag tycker att det är synd att Moderaterna försöker föra en kampanj om att man tjänar på att vara sjukskriven. Det undergräver den ärliga och raka diskussion vi behöver ha i de här frågorna. Jag skulle vilja ställa en fråga till Anna Lilliehöök. I de förslag ni har lagt föreslår ni att ta bort 16 miljarder i sjukförsäkringen. Hur många bedömer ni i stället blir socialbidragsberoende när ni gör de stora sänkningarna, och hur stora blir de kostnaderna på socialbidragen? Jag skulle också vilja fråga: Varför vill ni sätta tak på möjligheterna att teckna kompletterande avtalsförsäkringar? Vill ni göra på samma sätt med de privata försäkringarna?

Fru talman! Jag ska förvåna Kurt Kvarnström. Jag hade tänkt säga att jag inte ämnade svara på frågorna. Men nu ska jag göra det. Varför tycker vi att det är viktigt att även använda drivkrafter i form av ersättningsnivåer? Det är för att vi faktiskt vill minska sjukfrånvaron. Det betyder också att den stora kostnaden för sjukfrånvaron kommer tillbaka till skattebetalarna. Det innebär alltså att en låg- och medelinkomstfamilj kan få upp till 20 000 kronor mer om året efter skatt. Det är ju inte den frågan vi diskuterar här nu. Varför vill vi ha tak i försäkringen? Det är därför att vi tycker att man med de ersättningsnivåer man har i dag - 90 % med tillägg av semesterersättning - faktiskt är uppe i mer än lönen. Det tycker vi inte är riktigt rimligt. Jag har då svarat på de frågorna. Jag tycker att det är lite konstigt när regeringspartiet agerar oppositionsparti. Jag gratulerar i och för sig till Kurt Kvarnströms framsynthet och till att han övar ordentligt inför kommande perioder. Jag vill återkomma till frågan om en skärpning av sjukskrivningsprocessen och frågan om klarare medicinska regler. Skälet är delvis en tydlighet så att man inte ska råka in i det som Birgitta Carlsson var inne på, nämligen när man använder försäkringskassan som någon allmän åtsnörpningsmetod. Det måste vara möjligt att förklara varför man godkänner eller inte godkänner en sjukskrivning. Vi menar också att det behövs en tydlig praxis både när det gäller medicinska grunder - även för mer vaga medicinska symtom. Det behövs klarare praxis för båda delarna.

Fru talman! Sven Brus har i stora delar redan förklarat Kristdemokraternas syn på detta betänkande. Anledningen till att jag begär ordet är utskottets behandling av frågor som berör försäkringskassan och dess angränsande verksamheter. Jag vill redan nu yrka bifall till reservation 54 under punkt 58. Försäkringskassan har under flera år tyngts ned av osedvanligt stor arbetsbelastning. Ohälsan och därmed höga sjuktal har gjort att personalen fått en alltför stor arbetsbörda. Orsaken till de höga sjuktalen och en ohälsa som övergår flera grannländers statistik är fortfarande för mig fullständigt oförståelig. Trots Sveriges väl fungerande kontroll av arbetsplatser och skyddsombudens goda insatser har vårt land drabbats av onormalt höga sjuktal. Även om en viss nedgång kan skymtas är ohälsan fortfarande osedvanligt hög. Kristdemokraterna har vid flera tillfällen försökt påtala detta för regeringen men mötts av kalla handen. Långt om länge har inte bara regeringen utan också myndigheter insett och accepterat att det, som Alf Svensson sade, kan förekomma ett visst överutnyttjande av socialförsäkringssystemet. Det är med tacksamhet jag noterar att utskottet kommit till insikt om detta problem och dessutom numera medverkar till att rätta till de luckor i lagen som möjliggjort fusk och ett felaktigt utnyttjande av bidrag. Vår socialförsäkring är grundad på inkomstbortfallsprincipen, som jag tror att vi alla är överens om. Det innebär att man ska ha ersättning endast när sjukdomen förhindrar närvaro på arbetsplatsen. För mig är det därför viktigt att lyfta fram det som är grunden till vårt ersättningssystem, nämligen att man är förhindrad att vara på sitt arbete. Systemet borde dessutom i ännu högre grad ta reda på vad som är orsaken till sjukdom och eventuell frånvaro från arbetsplatsen. Det är ju inte alldeles säkert, fru talman, att arbetsgivaren eller sjukförsäkringen ska ansvara för och betala ersättning när frånvaron är att hänföra till otrivsel på arbetsplatsen eller rentav familjerelationer. Hur dessa frågor ska lösas kan jag inte gå in på här, och vi ska inte debattera dem nu. Men jag beklagar att regeringen till utredningen av socialförsäkringarna endast tillsatt en särskild utredare enligt direktiv 2004:129. Det brådskar, fru talman, om vi ska få rätsida på våra höga kostnader för ohälsan. En parlamentarisk utredning borde tillsättas omgående, i enlighet med reservation 1. Fru talman! Frågorna om ohälsan engagerar mig mycket, men det jag egentligen skulle tala om här och nu är försäkringsläkarna. Utskottet har fått flera förslag om hur man kan förbättra arbetet och kunskapen för försäkringsläkarna. Dessutom kan riksdagen i dag förstärka tryggheten för oss patienter genom att ställa försäkringsläkarna under myndighetskontroll. Våra ordinarie läkare är ständigt kontrollerade av Socialstyrelsen. För mig är det märkligt att försäkringsläkarna, som bevisligen har stort ansvar för patienters ersättning och omhändertagande av försäkringskassan, inte kontrolleras på motsvarande sätt. Den trygghet detta skulle medföra borde vara en självklarhet för utskottet. Även om det föreligger gränsdragningsproblem och svårigheter när det gäller hur denna kontroll ska utföras ser jag inte detta som skäl nog att avslå den aktuella motionen. För att visa på mitt engagemang i frågan skulle jag här vilja fråga Kurt Kvarnström vad som ligger bakom formuleringen på s. 84 i betänkandet: "Utskottet anser att ett tillkännagivande om myndighetskontroll av försäkringsläkarna inte nu skall göras." Därmed avstyrker man motion Sf355. Ska detta tolkas på motsvarande sätt som när Kristdemokraterna för två år sedan väckte tanken att ett eventuellt överutnyttjande kunde förekomma? I dag, två år senare, är det gemensam kamp mot fusk och missbruk vi ser och upplever. Min fråga till Kurt Kvarnström blir således: Kommer denna mening att ändras, och i så fall när? Kommer ordet "inte" eller ordet "nu" att tas bort från nämnda mening, eller gärna båda två? För övrigt läser jag med en viss känsla av tillfredsställelse utskottets kommentarer angående utbildningen av försäkringsläkarna. Men självklart är jag inte nöjd. Vi har mer att göra på detta område. Ansvaret kommer framöver att ligga på vårt utskott även om försäkringskassan nu blir en statlig myndighet från nyår. Fru talman! Ett tredje område jag vill ta upp gäller avstämningsmötena. Försäkringskassan har ett ansvar att få folk tillbaka till arbete; det är förvisso sant. Försäkringskassan ansvarar även för sjukskrivningarna. Det har också debatterats här i dag vem det egentligen är som sjukskriver. Detta är dock en viktig distinktion - att försöka få folk tillbaka till arbete, till skillnad mot tillbaka till det gamla arbetet. Det är inte alldeles självklart att man ska komma tillbaka till den gamla arbetsplatsen; det hoppas jag att vi kan vara överens om. Att komma tillbaka till någon form av arbetsuppgift är det viktigaste. Detta ansvar har försäkringskassan. Som en följd av detta ansvar måste alla möjliga medel användas för att minska ohälsan. Ett sådant är just avstämningsmöten. Försäkringskassan i Skåne är duktig på detta. Läkare och försäkringskassa arbetar aktivt för att avstämningsmöten ska komma till stånd så tidigt som möjligt. Det visar sig också i statistiken att dessa avstämningsmöten ger resultat. Även om det nu inte är riksdagen som beslutar om försäkringskassans arbetssätt i Sverige önskar jag att dessa ord om avstämningsmöten kommer såväl ministern och regeringspartiet som framför allt den nya försäkringskassan till handa, så att de får god kännedom om att det finns avstämningsmöten som både uppmuntras och aktualiseras inom hela försäkringskassans arbete. Avslutningsvis, fru talman: Försäkringsläkarnas roll är oerhört viktig. Utredningen av våra socialförsäkringar brådskar och ska omgående ändras, tycker vi kristdemokrater, till att bli en parlamentarisk utredning. Och glöm till sist inte bort avstämningsmötena! De kommer att påverka ohälsan konkret.

Fru talman! Vi har med tydlighet visat de alternativ vi står för när det gäller socialförsäkringarna. Jag har också redovisat dem. Det skulle dock vara klädsamt med en bättre redovisning av hur den samlade borgerliga alliansen ser på de här frågorna. Jag tycker att detta är en debatt som vi behöver ha och som är väldigt värdefull. Man måste ändå hålla med om att det är en rätt förvirrad situation som Moderaterna har presterat under de senaste veckorna när man börjat prata om olika grupper och olika sjukdomar som ska ha olika ersättningsnivåer. Med det sättet att hantera detta skulle vi vara på väg in i en väldigt komplicerad situation. Då skulle naturligtvis sjukdomsbegreppet och vetenskap och beprövad erfarenhet, som det står i en av era motioner, bli väldigt viktigt som bedömningsgrund. Jag vill ha en annan bedömningsgrund. Jag känner svårt sjuka människor som arbetar för fullt på heltid. För mig är arbetsförmågebedömningen mycket viktigare än att måla ut några sjukdomar som grund för om man ska få ersättning eller inte. För mig är det oerhört viktigt att de frågorna lyfts fram på det sättet. Jag har dock inte fått något svar på varför ni lyfter fram det på ert vis, varför Moderaterna lägger fram förslag som innebär att vi blir ännu mer socialbidragsberoende i stället för att använda en försäkring utifrån vad den är till för. Vi får väl vänta på de svaren och hoppas att vi får dem framåt i tiden så att vi kan föra en fortsatt diskussion i de här viktiga frågorna.

Fru talman! Vi har med tydlighet visat de alternativ vi står för när det gäller socialförsäkringarna. Jag har också redovisat dem. Det skulle dock vara klädsamt med en bättre redovisning av hur den samlade borgerliga alliansen ser på de här frågorna. Jag tycker att detta är en debatt som vi behöver ha och som är väldigt värdefull. Man måste ändå hålla med om att det är en rätt förvirrad situation som Moderaterna har presterat under de senaste veckorna när man börjat prata om olika grupper och olika sjukdomar som ska ha olika ersättningsnivåer. Med det sättet att hantera detta skulle vi vara på väg in i en väldigt komplicerad situation. Då skulle naturligtvis sjukdomsbegreppet och vetenskap och beprövad erfarenhet, som det står i en av era motioner, bli väldigt viktigt som bedömningsgrund. Jag vill ha en annan bedömningsgrund. Jag känner svårt sjuka människor som arbetar för fullt på heltid. För mig är arbetsförmågebedömningen mycket viktigare än att måla ut några sjukdomar som grund för om man ska få ersättning eller inte. För mig är det oerhört viktigt att de frågorna lyfts fram på det sättet. Jag har dock inte fått något svar på varför ni lyfter fram det på ert vis, varför Moderaterna lägger fram förslag som innebär att vi blir ännu mer socialbidragsberoende i stället för att använda en försäkring utifrån vad den är till för. Vi får väl vänta på de svaren och hoppas att vi får dem framåt i tiden så att vi kan föra en fortsatt diskussion i de här viktiga frågorna.

Fru talman! Sven Brus har i stora delar redan förklarat Kristdemokraternas syn på detta betänkande. Anledningen till att jag begär ordet är utskottets behandling av frågor som berör försäkringskassan och dess angränsande verksamheter. Jag vill redan nu yrka bifall till reservation 54 under punkt 58. Försäkringskassan har under flera år tyngts ned av osedvanligt stor arbetsbelastning. Ohälsan och därmed höga sjuktal har gjort att personalen fått en alltför stor arbetsbörda. Orsaken till de höga sjuktalen och en ohälsa som övergår flera grannländers statistik är fortfarande för mig fullständigt oförståelig. Trots Sveriges väl fungerande kontroll av arbetsplatser och skyddsombudens goda insatser har vårt land drabbats av onormalt höga sjuktal. Även om en viss nedgång kan skymtas är ohälsan fortfarande osedvanligt hög. Kristdemokraterna har vid flera tillfällen försökt påtala detta för regeringen men mötts av kalla handen. Långt om länge har inte bara regeringen utan också myndigheter insett och accepterat att det, som Alf Svensson sade, kan förekomma ett visst överutnyttjande av socialförsäkringssystemet. Det är med tacksamhet jag noterar att utskottet kommit till insikt om detta problem och dessutom numera medverkar till att rätta till de luckor i lagen som möjliggjort fusk och ett felaktigt utnyttjande av bidrag. Vår socialförsäkring är grundad på inkomstbortfallsprincipen, som jag tror att vi alla är överens om. Det innebär att man ska ha ersättning endast när sjukdomen förhindrar närvaro på arbetsplatsen. För mig är det därför viktigt att lyfta fram det som är grunden till vårt ersättningssystem, nämligen att man är förhindrad att vara på sitt arbete. Systemet borde dessutom i ännu högre grad ta reda på vad som är orsaken till sjukdom och eventuell frånvaro från arbetsplatsen. Det är ju inte alldeles säkert, fru talman, att arbetsgivaren eller sjukförsäkringen ska ansvara för och betala ersättning när frånvaron är att hänföra till otrivsel på arbetsplatsen eller rentav familjerelationer. Hur dessa frågor ska lösas kan jag inte gå in på här, och vi ska inte debattera dem nu. Men jag beklagar att regeringen till utredningen av socialförsäkringarna endast tillsatt en särskild utredare enligt direktiv 2004:129. Det brådskar, fru talman, om vi ska få rätsida på våra höga kostnader för ohälsan. En parlamentarisk utredning borde tillsättas omgående, i enlighet med reservation 1. Fru talman! Frågorna om ohälsan engagerar mig mycket, men det jag egentligen skulle tala om här och nu är försäkringsläkarna. Utskottet har fått flera förslag om hur man kan förbättra arbetet och kunskapen för försäkringsläkarna. Dessutom kan riksdagen i dag förstärka tryggheten för oss patienter genom att ställa försäkringsläkarna under myndighetskontroll. Våra ordinarie läkare är ständigt kontrollerade av Socialstyrelsen. För mig är det märkligt att försäkringsläkarna, som bevisligen har stort ansvar för patienters ersättning och omhändertagande av försäkringskassan, inte kontrolleras på motsvarande sätt. Den trygghet detta skulle medföra borde vara en självklarhet för utskottet. Även om det föreligger gränsdragningsproblem och svårigheter när det gäller hur denna kontroll ska utföras ser jag inte detta som skäl nog att avslå den aktuella motionen. För att visa på mitt engagemang i frågan skulle jag här vilja fråga Kurt Kvarnström vad som ligger bakom formuleringen på s. 84 i betänkandet: "Utskottet anser att ett tillkännagivande om myndighetskontroll av försäkringsläkarna inte nu skall göras." Därmed avstyrker man motion Sf355. Ska detta tolkas på motsvarande sätt som när Kristdemokraterna för två år sedan väckte tanken att ett eventuellt överutnyttjande kunde förekomma? I dag, två år senare, är det gemensam kamp mot fusk och missbruk vi ser och upplever. Min fråga till Kurt Kvarnström blir således: Kommer denna mening att ändras, och i så fall när? Kommer ordet "inte" eller ordet "nu" att tas bort från nämnda mening, eller gärna båda två? För övrigt läser jag med en viss känsla av tillfredsställelse utskottets kommentarer angående utbildningen av försäkringsläkarna. Men självklart är jag inte nöjd. Vi har mer att göra på detta område. Ansvaret kommer framöver att ligga på vårt utskott även om försäkringskassan nu blir en statlig myndighet från nyår. Fru talman! Ett tredje område jag vill ta upp gäller avstämningsmötena. Försäkringskassan har ett ansvar att få folk tillbaka till arbete; det är förvisso sant. Försäkringskassan ansvarar även för sjukskrivningarna. Det har också debatterats här i dag vem det egentligen är som sjukskriver. Detta är dock en viktig distinktion - att försöka få folk tillbaka till arbete, till skillnad mot tillbaka till det gamla arbetet. Det är inte alldeles självklart att man ska komma tillbaka till den gamla arbetsplatsen; det hoppas jag att vi kan vara överens om. Att komma tillbaka till någon form av arbetsuppgift är det viktigaste. Detta ansvar har försäkringskassan. Som en följd av detta ansvar måste alla möjliga medel användas för att minska ohälsan. Ett sådant är just avstämningsmöten. Försäkringskassan i Skåne är duktig på detta. Läkare och försäkringskassa arbetar aktivt för att avstämningsmöten ska komma till stånd så tidigt som möjligt. Det visar sig också i statistiken att dessa avstämningsmöten ger resultat. Även om det nu inte är riksdagen som beslutar om försäkringskassans arbetssätt i Sverige önskar jag att dessa ord om avstämningsmöten kommer såväl ministern och regeringspartiet som framför allt den nya försäkringskassan till handa, så att de får god kännedom om att det finns avstämningsmöten som både uppmuntras och aktualiseras inom hela försäkringskassans arbete. Avslutningsvis, fru talman: Försäkringsläkarnas roll är oerhört viktig. Utredningen av våra socialförsäkringar brådskar och ska omgående ändras, tycker vi kristdemokrater, till att bli en parlamentarisk utredning. Och glöm till sist inte bort avstämningsmötena! De kommer att påverka ohälsan konkret.

Fru talman! Till Kenneth Lantz vill jag säga att försäkringsläkarna har en viktig uppgift. När vi lade fram det förslag som trädde i kraft i juli 2003 pekade vi också speciellt på att försäkringsläkarna har en väldigt viktig roll. Det har ju skett en hel del sedan dess. De utbildningar som bedrivs har varit nyttiga och värdefulla med den erfarenhet som finns i den här kåren. När det sedan gäller försäkringsläkarnas underställande av tillsyn, så att säga, är frågan inte alldeles enkel. Den är relativt komplicerad. Det är ändå så att försäkringsläkarna inte fattar några beslut. Man måste vara ödmjuk inför och fundera på i vilken form och på vilket sätt man ska komma vidare på det området. Jag utgår från att vi i den översyn som kommer att ske framöver kommer att lyfta fram och diskutera de här frågorna också. När det gäller avstämningsmötena är jag lika otålig som Kenneth Lantz. Jag hoppas väldigt mycket på att när de ekonomiska drivkrafterna kommer i gång kommer det att bli väldigt många avstämningsmöten. Jag hoppas att det är en positiv effekt av det förslag som är så starkt kritiserat. Att sätta sig vid samma bord och diskutera de gemensamma frågorna med den enskilde tror jag är den väg vi har att gå för att lösa många av de här frågorna.

Fru talman! Jag tackar för en viss öppning angående försäkringsläkarna och kontrollen. Men hur blir det med de två åren? Kan vi räkna med att det någon gång blir en sådan förändring till förmån för patienternas trygghet? Jag är väl medveten om att det varken är jag som patient, min arbetsgivare eller någon annan än just försäkringskassan som beslutar om sjukskrivning. Därom råder inget som helst tvivel från min sida. Men bland folk och bland debattörer i vårt samhälle är det nog tyvärr så att man har en uppfattning att det kanske inte är försäkringskassan som beslutar om sjukskrivning. Men i den frågan tror jag att Kurt Kvarnström och jag är överens. Kan vi inte när det gäller försäkringsläkarna enas om att vi har en målsättning att stärka patienttryggheten? Kurt Kvarnström vet mycket väl att läkarnas uttalanden inför socialförsäkringsnämnderna utgör tungt vägande skäl. Då är det bra att det finns någon som övervakar dem också. Sedan noterade jag med tacksamhet att vi är överens om avstämningsmötena. Men jag ser gärna att regeringen och Socialdemokraterna arbetar konkret för att lyfta fram den här frågan så att det blir konkret och mätbart att just avstämningsmötena ger resultat. Det kan vi bevisa från Försäkringskassan i Skåne.

Fru talman! Jag kan hålla med om att avstämningsmötena inte sker på sådant sätt i dag att de förs in i statistiken. Det sker många rehabiliteringssamtal, skulle jag vilja kalla det, som man inte använder begreppet avstämningsmöte för i klassificeringen och de tekniska systemen. Där kan alla bli mycket bättre. Jag tycker egentligen att alla kan ta initiativ till att ha avstämningsmöten. Det tycker jag är väldigt viktigt. Sedan är jag inte beredd att säga vare sig ja eller nej när det gäller försäkringsläkarna och fortsättningen. Vi behöver ha en fortsatt dialog om detta och se vilka möjliga lösningar som går att hitta. Försäkringsläkarna har ett stort inflytande. Det är därför man också väljer att rekrytera försäkringsläkare med specifika kunskaper på olika områden, för att få en så fördjupad bedömning som möjligt och förhoppningsvis en så riktig bedömning som möjligt när man kommer till beslut. Det jag är lite mer orolig för i de motioner som kristdemokraterna har skrivit, Kenneth Lantz, är att man vill frånta arbetsgivaren ansvaret för att arbeta med rehabiliteringsfrågorna. I det förslag ni har till rehabiliteringsförsäkring och sådant vill ni avlasta arbetsgivaren ansvaret när det gäller rehabiliteringsfrågorna. Där har vi olika uppfattningar. För mig är arbetsplatsen oerhört central för att komma tillbaka till arbete. Sedan behöver vi förbättra förutsättningarna för de människor som inte kan komma tillbaka och som behöver byta arbetsplats. Där behöver vi genom finansiell samordning och annat hjälpa till att hitta lösningar för de människorna.

Fru talman! Vi är inne i avslutningen på den här debatten, och jag kan bara konstatera att regeringspartiet har gjort Kristdemokraterna till viljes i en del av våra förslag, men långt ifrån alla. Angående rehabiliteringsförsäkringen refererar jag till vad Sven Brus har redogjort för tidigare. Vi anser att en rehabiliteringsförsäkring är ett bra förslag. Det finns många försäkringsmodeller i vårt land som är till fördel för såväl försäkringsgivare som försäkringstagare. Jag tror att även rehabiliteringsförsäkringen skulle gagna hela svenska folket ekonomiskt, även personellt sett. Kurt Kvarnström nämnde tidigare att inflödet sjunker kraftigt. Jag kan inte inse att sjukskrivningsnivån och ohälsan sjunker kraftigt. Men det kan ju bli så i framtiden om vi gemensamt kan arbeta med en bättre rehabiliteringsarbetsmodell och även kan konstatera att avstämningsmöten blir verklighet i samhället framöver.

Fru talman! I dag har vi en ordning när det gäller sjukskrivning och sjukintyg som gör att människor hamnar mellan stolarna, som det heter. Den enskilde försäkrade blir sjuk och uppsöker läkare. Läkaren skriver ut ett sjukintyg. Därefter är den försäkrade hemma, eftersom han eller hon är sjuk. Efter några veckor kontaktas den här personen av försäkringskassan som säger att sjukintyget är underkänt. Alltså blir den enskilda människan, den försäkrade, utan ersättning, för han eller hon har ju inte varit på jobbet heller. Har man inte varit det får man ingen lön. Det här är inte tillfredsställande, anser jag. Jag har skrivit en motion om detta också. Jag skulle vilja ställa några frågor till Kurt Kvarnström och utskottet. Det jag nämner nu har blivit omvittnat i flertalet tidningar. Det har stått i LO-tidningen, och Kommunförbundet har uppmärksammat detta. Utskottet skriver ju att ni förutsätter att regeringen vidtar åtgärder som snarast tillgodoser kravet på snabbare beslut från försäkringskassan och att det ska ske inom rimlig tid. Jag skulle vilja få ett förtydligande av vad som menas. Samtidigt vill jag ställa en principiell fråga. Hur ser utskottet och Kurt Kvarnström på det krav som jag också nämnt i min motion, att ingen försäkrad ska drabbas retroaktivt när det gäller försäkringen? Det tycker jag är en viktig fråga. Det handlar alltså om att man är hemma därför att man är sjukskriven, men helt plötsligt får man reda på att man inte är det och ställs utan ersättning. Det har faktiskt också varit så att man i några kommuner har sagt att det här har lett till att försörjningsstödet i vissa fall har ökat. Jag vill gärna ha svar på de frågorna från Kurt Kvarnström.

Fru talman! Den här problematiken har uppstått efter att Riksförsäkringsverket har gett ut starkare direktiv till kassorna när det gäller sjukskrivningsprocessen, att man ska ha ett mycket tydligt och bra underlag innan man fattar beslut om att godkänna sjukpenning eller inte. Det här har skapat en hel del bekymmer. Vi har uppmärksammat det i utskottet. Vi har mött många människor och många grupper som har påtalat det här. Det har också uppmärksammats av Hans Karlsson, som har bett Riksförsäkringsverket att se över den här situationen. Det man konstaterar från Riksförsäkringsverket i den återrapport som kom i mitten på oktober är att det är alltför långa handläggningstider. Det innebär i vissa fall att personer som upplever att de har ett fullständigt underlag blir nekade sjukersättning retroaktivt. Jag tycker inte att det är tillfredsställande att ha den tillämpning som vi har i dag. Jag utgår från att regeringen återkommer med ett förslag om att korrigera det här. Det upplevs inte som ärligt och rejält för de människor som blir nekade ersättning retroaktivt. Jag utgår från att regeringen återkommer i den här frågan till riksdagen och utskottet med en korrigering.

Fru talman! Jag tackar Kurt Kvarnström för det svaret. Det här är en fråga som faktiskt också berör vårt rättsmedvetande, hur vi ser på den här frågan principiellt. Och det handlar om människor som egentligen i god tro hamnar i de här situationerna. Jag tror att en korrigering måste ske ganska snart. Det är bra att utskottet ligger på i den här frågan också, så att man kan få en bra lösning. Det kan inte få fortsätta på det här sättet, eftersom det anses vara stötande, vilket jag också tycker. Jag har i alla fall fått ett besked från Kurt Kvarnström och utskottet, och vi får hoppas att frågan får en snar lösning.

Fru talman! Nu ska vi diskutera ekonomisk trygghet vid ålderdom. Pensionssparande brukar det kallas, och det är vad det är: att helt enkelt skapa resurser för att man ska kunna leva hyfsat även när man inte arbetar på ålderns höst. Med pensionsreformen år 2003 har vi fått ett stabilt och säkert system för vår ålderspension. Det visar sig nu, efter den största börskrisen på 30-40 år, att pensionssystemet var precis så stabilt som vi hade hoppats och att våra pensionsfonder har kunnat hämta sig efter denna väldigt stora aktienedgång. Då och då läser vi larmartiklar om pensionerna. Pensionerna räknas inte upp med priserna, skrev Aftonbladet. Bara 40 % av slutlönen i pension, skrevs det någon gång i våras. Jo, när det gäller uppräkning med priserna är det så att pensionen räknas upp med lönerna. Det är mer än vad priserna går upp. Hur är det då med att pensionen blir bara 40 % av slutlönen? Ja, men det beror helt på vad man har för slutlön och hur mycket man har sparat. Det är detta som är finessen med pensionsreformen, där så många andra länder fortfarande befinner sig fastlåsta i omöjliga pensionssystem, med orimliga åtaganden i form av korta intjäningstider, korta sparperioder, låg pensionsålder - ned mot 50 år i vissa länder, till exempel Italien - och höga pensioner bestämda av slutåret eller slutåren. Detta var också problemet med vårt tidigare pensionssystem. Det innebar en orimlig belastning på kommande generationer. Den andra bärande idén bakom pensionsreformen var just att få en vettig fördelning mellan generationerna, så att vi inte lämnar en hård belastning på kommande generationer. Vi lever längre och är friskare efter 65 år. Det betyder att pensionssparandet ska räcka till flera år efter 65. Det nya pensionssystemet innebär att pensionsåldern blir mer rörlig, att pensionen kan tas ut från 61 års ålder och att man kan vara kvar i sin anställning till 67 års ålder. Man kan ta ut pension några år och sedan arbeta några år igen. När vi lever allt längre och ett friskare liv upp i åldrarna vill vi moderater att det ska bli mer gynnsamt att arbeta längre eller att kombinera pensionen med fortsatt arbete. Därför föreslår vi att arbetsgivaravgiften ska sänkas till 26 % för de äldre, att det ska vara lägre skatt på arbetsinkomster och att det ska ges möjlighet till tidsbegränsad anställning för äldre och framför allt göras lättare för äldre att få anställning. I dag är ju situationen tvärtom den att det pågår en stor diskriminering av äldre på arbetsmarknaden. Vårt pensionssystem innehåller också delar för dem som inte har kunnat tjäna ihop till sin pension. Det är garantipensionen för dem som har bott i Sverige. Det är äldreförsörjningsstödet för dem som inte har bott tillräckligt länge i Sverige, det vill säga 30 år. När det infördes 2003 var det obeskattat och motsvarade då garantipensionen med avdrag för kommunalskatten. Vad som hände sedan var att kommunalskatten gick upp, och plötsligt var alltså äldreförsörjningsstödet högre än garantipensionen, något som upplevs som orättvist. Vi föreslår därför att äldreförsörjningsstödet ska sättas till samma nivå som garantipensionen och beskattas, så att vi inte hamnar i den här situationen. Pensionssparandet är ofta hushållets största tillgång. Vid skilsmässor grälar man till exempel om pinnstolar, mattor och tavlor, men sällan diskuteras pensionssparkapitalet. Vi vill ha en delad pensionsrätt i premiepensionen och göra det till huvudregel. Man ska alltså inte behöva anmäla att man vill dela pensionen mellan makar. När den arbetande generationen består av färre personer och dessutom en betydligt större andel står utanför arbetslivet, till exempel på grund av sjukskrivning, riskerar vi att få problem även med det nya pensionssystemet, vars pensionssparande går ut på att vi får pension i förhållande till hur mycket vi har arbetat. Sjukligheten blir ett hot när de som arbetar ska betala för både uppehälle och pension för den sjukskrivna fjärdedelen och dessutom för sin egen pension. Det kostar i form av högre lön, skatter, arbetsgivaravgifter och lägre tillväxt. Det är oroande att vi arbetar kortare och kortare tid. De som läser vidare börjar i dag inte arbeta förrän vid 27 års ålder, samtidigt som den faktiska pensionsåldern för LO-arbetare tydligen är i genomsnitt 59 år. Då har man arbetat i 32 år. Det betyder egentligen att man behöver spara 30 % av inkomsten för att få en pension motsvarande 60 % av lönen under 16 år. Det är en ganska enkel matematik, fast det blir många procenttal. Därför tycker vi moderater att det är oerhört viktigt att det finns ekonomiska drivkrafter och belöning för att arbeta mer både i början av arbetslivet och i slutet av arbetslivet. Pensionen behöver diskuteras mer med utgångspunkt från de pensionslösningar som finns både statligt, avtalsmässigt och i privat sparande. En av grundtankarna i pensionssystemet var att vi skulle kunna påverka mer själva och välja utifrån våra egna förutsättningar: Hur ser min planering ut? Föredrar jag att spara mer och få högre pension eller att ha mer pengar nu? Hur är min tjänstepension? Behöver jag kompletterande sparande på banken eller i privat pensionsförsäkring? Det är glädjande att vi just i dagarna nu äntligen får den aviserade pensionsportalen, där vi kan se och följa våra egna pensioner och där diskussionen hemma vid köksbordet kan ta vid. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Fru talman! Det har nu snart gått elva år sedan den stora pensionsöverenskommelsen. Den stöddes då av ungefär 85 % av riksdagen. Det är i dag fortfarande över 85 % av riksdagen som står bakom pensionsreformen. Mitt intryck är att inte bara mängden är ungefär likadan utan att stödet närmast har ökat inom partierna. Det är allt oftare som man från de fem partiernas sida talar väl om pensionsreformen. De två partier som var emot, och har varit emot det under tiden, det vill säga Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna, har helt olika förslag sinsemellan. Vänsterpartiet vill, i grova drag, ha kvar det gamla ATP-systemet, medan Miljöpartiet önskar för sin del ett system som i huvudsak handlar om lika pension för alla, det vill säga någon form av grundpension. Det har sagts i dag under debatten att uppgörelsen tillkom i slutna rum. Det sägs ofta av kritiker att så var fallet. I begränsad utsträckning är det förstås sant, det vill säga förhandlingarna om överenskommelsen ägde rum i ett rum med en dörr som inte var öppen jämt. Så brukar förhandlingar gå till. Det är sällan jag har sett att till exempel löneförhandlingar på marknaden äger rum i TV-rutan eller på stora torget. När man väl har bestämt sig för att försöka komma överens träffas man. Men det är intressant som allmän bild. Både i direktiven när utredningen tillsattes på hösten 1991 och under resans gång presenterades mycket utförligt de idéer som partierna var inne på. Sommaren 1992 presenterades en skiss på 80-90 sidor för 70-80 journalister och TV. Det var ett par år innan den slutgiltiga uppgörelsen. Nåja. Hur går det med fortsättningen? De fem partierna är eniga om att förändringar och förbättringar som ska äga rum ska man vara överens om. Vi fortsätter att träffas för att diskutera förändringar av olika slag. Det som på senare tid har tillkommit är ju en översyn av premiepensionssystemet som ska pågå något år. Där ska man se om det går att göra förbättringar, exempelvis informationen till allmänheten från dem som deltar. Det finns också möjlighet för utredaren att titta på andra förändringar, för partierna att fundera på och riksdagen i sinom tid, om det skulle bli förändringar, att ta ställning till. Det har nyligen lämnats en utredning som jag tror är unik internationellt sett. Det är en utredning som har haft som uppgift att undersöka vad som ska göras om det blir ett stort överskott i det allmänna pensionssystemet. När jag träffar representanter från andra länder vägrar de tro att vi gör sådana utredningar. Det är inte det som är det dominerande problemet runtom i världen när pensioner diskuteras. Vi vet inte heller om vi ställs inför detta, men det har varit en mycket tydlig markering av att det som pensionssystemet omfattar tillhör de pensionerade. Utredningens förslag har varit att slå fast villkor för framtiden där det automatiskt, om det blir ett hyggligt överskott, ska delas ut förstärkning av pensionsrättigheter och pensioner i framtiden. Den är för närvarande på remiss, och vi får väl lyssna på synpunkterna innan vi går till beslut. En annan fråga som har varit uppe är om det ska göras en sista överföring från AP-fonderna till statsbudgeten med anledning av de förändrade arbetsuppgifterna mellan de två. Där har partierna bestämt sig för bedömningen att det inte fanns ett rimligt utrymme för detta och att det inte ska ske någon sådan i år. Man får återkomma till frågan. Det finns några frågor som är kvar. Den delen av uppgörelsen om hälften-hälften-delning av avgiften är inte genomförd, på det viset att hälften ska vara egenavgift och hälften arbetsgivaravgift, eller annorlunda uttryckt bara ta ut avgifter till hälften ovanför taket, en ren skatt. Men jag tar för givet att regeringen grubblar intensivt på hur man ska bära sig åt för att komma i mål på den punkten. Detta pensionssystem, som många av oss tycker är bra, kan förstås förbättras på olika sätt. Jag hörde Anna Lilliehöök alldeles nyss nämna frågan om man ska se över reglerna för att dela pensionsrätt i äktenskap. Under den tid arbetsgruppen som jag var ordförande i arbetade var det min uppfattning att detta var viktigt. Det borde göras förändringar som innebär att man under äktenskap även skulle kunna dela på pensionsrätten i det allmänna systemet på ett eller annat sätt. Det skedde andra förändringar som vi kom fram till för framför allt kvinnor i samband med skilsmässor, men på den punkten kom vi inte längre än till den frivilliga delningen. Jag ser fram emot en diskussion om det hela. Det går lätt, tycker jag personligen, att argumentera för att i de äktenskap där det inte finns äktenskapsförord är detta en betydande tillgång. I normalfallet skulle pensionsrätten delas mellan makarna. Består äktenskapet spelar det ingen större roll att det har skett, men upplöses det efter 10-20-30 år har det en betydelse för den som har den lägre inkomsten. Jag ser fram emot en diskussion om till exempel Moderaterna vill förnya den. Det finns andra saker på pensionsområdet som är tunga och viktiga. En av dem är de svenska avtalspensionernas konstruktion. Det är inget tvivel om att vi valde den nivå vi valde i det allmänna systemet eftersom vi visste att nästan alla löntagare hade en avtalspension ovanpå. Vi hoppades att avtalspensionerna skulle påverkas av de goda och fina principerna i det allmänna systemet i samband med reformeringen. I viss utsträckning har så skett. Framför allt i avtalet mellan LO och SAF är det alldeles uppenbart att man har tagit intryck från det allmänna systemet. En del av de andra stora områdena har också tagit intryck, men samtidigt har inget av de fyra stora områdena vad gäller pensionsrätter ovanför inkomsttaket i det allmänna systemet valt samma princip - det vill säga ett avgiftsbestämt system. Det finns anledning att intensifiera den allmänna debatten om detta. Det spelar förstås stor roll. En annan brist i avtalspensionerna är ofta att de inte på samma sätt som den allmänna pensionen belönar den som jobbar längre, inte ens matematiskt som det allmänna systemet. Man får relativt liten utdelning i flera av systemen om man arbetar längre. Det bör vi också föra en allmän debatt om. Fru talman! I samband med det här utskottsbetänkandet och den del som rör det här utgiftsområdet finns det några reservationer. Vänsterpartiet har en reservation där man, om jag förstår rätt, tänker sig att höja pensionerna. Det nämns inte i texten att det nya pensionssystem som Vänsterpartiet har varit emot hela tiden har inneburit just höjda pensioner. De har inneburit höjda garantipensioner i samband med att det växlades från obeskattade till beskattade sådana, och det har inneburit höjda inkomstpensioner eftersom pensionerna har räknats upp med löneindex. I de delarna - för första gången sedan 1960 när ATP infördes, som Vänsterpartiet i huvudsak vill behålla - har det skett realökningar av inkomstpensionen. Det kanske vi får höra en hyllning till lite senare i debatten. I någon reservation och några motioner nämns tankegångar om att förstärka i reala termer garantipensionen eller liknande delar av pensionssystemet. Där finns anledning att påminna om att Pensionsarbetsgruppen inför fempartiöverenskommelsen var mycket överens om att ha hela systemet löneindexerat, med ett undantag - det vill säga garantipensionsdelen skulle vara prisindexerad. De som hade det sämst skulle vara garanterade att detta inte påverkades om det gick dåligt i samhällsekonomin, men också inte heller förstås få en automatisk uppräkning om det gick väl. Att ändra den principen kan vi förstås diskutera. Det är möjligt att de diskussionerna ska föras i huvudsak tillsammans med de partier som ingår i överenskommelsen än att vi årligen i kammaren voterar om detta. Fru talman! Genomförandet av den stora pensionsreformen har gått väl. Jag ser ingen annan anledning än att till dagens betänkande yrka bifall till förslaget i utskottets text.

Fru talman! Jag känner mig lika trygg och säker i talarstolen denna gång igen, även om det känns lite märkligt att återigen stå och debattera samma ämne som vi har gjort ett antal gånger tidigare. Debatten om pensionerna är lika trygg som pensionen i sig som varje månad kommer till kontot eller i brevlådan. Men det hör till att vi ser över frågorna. Med pensionsöverenskommelsen i botten som ett starkt fundament minskar av självklara skäl debatten mellan regeringspartiet och den borgerliga oppositionen som ingår i överenskommelsen i omfattning. Under åren har jag noterat ett närmande, och från oppositionens sida kan vi tacksamt notera att regeringspartiet insett värdet av att långt om länge ta bort ta bort till exempel änkepensionen, vilket skedde förra året. Nu ska vi även besluta om omställningspensionen ska återställas till tolv månader. Detta har Kristdemokraterna påtalat och motionerat om i flera år. Det är bra när en överenskommelse och ett samarbete kan fungera på detta sätt. Vad som däremot inte är bra är bedömningen av vår motion om inkomstprövning av BTP. Kristdemokraterna har anvisat 90 miljoner kronor för att möjliggöra ett bättre stöd för pensionärer som är i behov av bostadstillägg och samtidigt äger en fritidsfastighet med högt taxeringsvärde. Jag anser det inte vara rimligt att tvinga dessa pensionärer att sälja sin fritidsfastighet för att på så sätt ha råd att bo kvar i sin permanentbostad. Genom att ta bort kravet på att fritidsfastighet ska räknas in i underlaget för bostadsbidraget kommer levnadsnivån att höjas för dessa pensionärer med låg pension. Det är jag övertygad om. Fru talman! Jag skulle vilja ge ett exempel på hur det kan låta ute bland folk. En pensionär i Helsingborg sade till mig vid en kopp kaffe: "Min pension räcker inte mer än till hyra och enklast tänkbara mathållning." Det är beklagligt. Det är inte säkert att dessa människor har sämst livskvalitet för den sakens skull, men det är inte lätt att vara glad och tacksam pensionär när kostnaderna ökar mer än vad pensionsutbetalningarna gör. Det var därför som jag med sorg och bedrövelse lyssnade till den här pensionären, som arbetat hela livet och nu lever på marginalen. Pengarna räcker inte, säger pensionären som jag mötte på kaféet, och den här personen får representera många i samma situation. Det saknas varje månad pengar till biobiljetter, julklappar och gåvor, och till och med kostnad för ett besök hos frisören blir kännbart hos den här gruppen människor. Många pensionärer möts varje månad av känslan att deras yrkesverksamma arbetsinsats inte värderas längre. Låga pensioner som kompletteras med bostadsbidrag har skapat ett beroende av regeringens bidragssystem. För mig känns det märkligt att Sverige inte har ekonomi att försörja våra äldre, våra föräldrar och gamla som slitit och kämpat hela sitt liv. På ålderns höst ska de tydligen tvingas till ett beroende. Det här är inte värdigt. Det är över 1,3 miljoner människor som i dag är 65 år eller äldre. Det motsvarar ungefär 17 % av hela Sveriges befolkning. Många av dessa oroar sig i dag över sina ekonomiska förutsättningar för framtiden. Att kunna åldras med bibehållen värdighet måste garanteras varje människa. Men många har i dag bristande tilltro till samhällets förmåga att garantera trygghet för individen. Även människor med låg pension måste äga rätt att känna trygghet inför kommande försörjning. Det gör man inte om man inte har gjort det under de senaste åren och investerat i en bättre pension och pensionsförsäkring. Det här blir ovärdigt. Regeringens okänsliga budgetsanering under 1990-talet kom att drabba samtliga pensionärer genom nedskärningar och brister inom äldrevården samt växande vårdköer. Detta var olyckligt. Jag har några siffror. Under 2002 hade pensionärer från 75 år och uppåt den ekonomiskt lägsta standarden jämfört med alla åldersgrupper. Pensionärer mellan 65 och 74 år hade samtliga lägre ekonomisk standard än till exempel gruppen 0-17 år och även nästa åldersgrupp, 18-24 år. Gruppen pensionärer som var relativt fattiga har också ökat mellan 1995 och 2002. Antalet fattiga pensionärer över 75 år ökade faktiskt med 9 % över samma tidsperiod. Fru talman! I den ekonomiska vårpropositionen för 2004 beskrivs det på följande sätt, "Ålderspensionärernas relativa ekonomiska standard förbättrades påtagligt fram till 1996, därefter återgick deras relativa position successivt till 1991 års nivå." Det är beklagligt. I och med att den nya pensionsreformen, som Kristdemokraterna också står bakom, trätt i kraft har situationen för pensionärerna förbättrats, men inte tillräckligt. Pensionsreformen leder säkerligen till att pensionssystemet blir stabilare - det är jag helt övertygad om - och pensionerna kommer att säkras på ett bra sätt - det är jag också övertygad om. Därutöver har riksdagen också godkänt att ett äldreförsörjningsstöd införs för att i möjligaste mån minska behovet av långvarigt socialbidragsberoende för våra äldre. Trots detta, fru talman, inser jag att det finns grupper som har det ekonomiskt dåligt, ja, sämst. Mina tankar går åter till kaféet i Helsingborg, och jag vill fråga Lennart Klockare: Inser regeringen och Lennart Klockare att det de facto i Sverige finns pensionärer som lever under knappa ekonomiska förhållanden? Jag tänker speciellt på den grupp som tvingas sälja sina fritidsfastigheter bara för att kunna bo kvar i sin permanentbostad. Är detta värdigt?

Fru talman! Det är mycket som pockar på uppmärksamhet i dessa dagar, både stora och små frågor, sådant som rör det mesta - men mycket av det är väl ändå av övergående natur. Samtidigt som medierna stormar runt den ena eller andra frågan och den ena eller andra personen är det lätt att de grundläggande samhällsfrågorna glöms bort. Jag har inga problem med att debatten förs i det tempo den förs i, men låt oss också ta tillfället i akt att här i kammaren diskutera de stora frågor vi har att göra med. En av de frågorna är den som nu är uppe till debatt: hur pensionssystemet ska se ut. Vår kritik - låt mig konstatera det - mot det nya pensionssystemet ligger fast. Många pensionärer är med all rätt i dag besvikna och känner sig nedvärderade utifrån de löften som tidigare avgivits. Tilltron till det politiska systemet är skadat, och missnöjet med det nya pensionssystemet - oavsett vad Bo Könberg säger - växer faktiskt i styrka i Sverige. Fru talman! På sätt och vis är det en lite märklig debatt. Den budget som ligger till grund för det här betänkandet är framförhandlad mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men det är bara ett av de här partierna som står bakom pensionsöverenskommelsen. Det betyder att de här tre partierna gemensamt står bakom de pengar som anslås, men i övrigt har man olika uppfattning om systemets grundkonstruktion. Jag tänkte ägna en del av tiden i det här anförandet åt systemkritik, därför att jag tror att det är viktigt att inte bara diskutera nivåer och siffror utan också hur och varför system är byggda som de är byggda och varför de i det här fallet borde byggas på ett annat sätt. Fru talman! ATP-systemet, som vi hellre hade sett reformerat än sänt till graven, var framvuxet ur en av svensk arbetarrörelses största och viktigaste klasstrider. Genom att slå sönder detta system drar det nya pensionssystemet tillbaka det tidigare utställda löftet till pensionärerna om en viss pensionsnivå och urholkar solidariteten mellan dagens förvärvsarbetande och pensionärer. Så skapas nya och djupare klyftor mellan dagens gamla och dagens unga, mellan hög- och låginkomsttagare och faktiskt också mellan kvinnor och män. ATP-pensionärernas tillgångar kommer inte längre pensionärerna till del utan har använts för att täppa till andra hål i statsbudgeten. Resultatet av pensionsreformen blev, precis som vi befarade redan 1994, ett komplicerat, svåröverblickbart och administrativt dyrt system som missgynnar stora delar av befolkningen. Solidariteten har bytts ut mot ett godtyckligt formulerat pensionsspel utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande, och detta avgörande systemskifte har genomförts utan någon egentlig tillräcklig demokratisk förankring. Vi är alltså i grunden kritiska till hur systemet konstruerats, och jag tar mig som sagt friheten att säga några ord om detta. Fru talman! För det första är vår bedömning denna: Att förvaltningen av den enskildes pension hänvisas till banker och försäkringsbolag och att kortsiktiga och spekulativa intressen styr placeringarna, kan innebära vinst för några få på kort sikt, men på längre sikt innebär det en minskad välfärd för det stora flertalet. Mänsklig värdighet görs helt enkelt till en fråga om börsens värdeförändringar. Fru talman! För det andra är de stora förlorarna i pensionssystemet arbetarklassen, men också kvinnor som grupp. Den diskriminering som drabbar kvinnor på arbetsmarknaden reproduceras i pensionen eftersom denna har anpassats efter ett manligt arbetslivsmönster. Kvinnor utför mer obetalt arbete och har därför mindre utrymme för lönearbete. Kvinnor arbetar oftare än män deltid och betalar därmed för sin egen arbetstidsförkortning med lägre lön och pension. Systemets syfte påstås visserligen vara att motivera arbetstagare att skaffa sig högre pension genom att arbeta längre. Problemet är bara att kvinnor - och män - med låga löner, arbetsuppgifter som sliter ut kropp och själ och en stor andel dubbelarbete sällan orkar arbeta ens till 65 år. Det gör att möjligheten för en metallarbetare eller en undersköterska att höja pensionen genom ytterligare års förvärvsarbete förblir teoretisk. Fru talman! För det tredje: När pensionärernas villkor försämras måste enligt vår uppfattning någon kunna ställas till svars. Den automatiska broms som man har byggt in i systemet för att anpassa pensionssystemet till demografiska och ekonomiska förändringar befriar i dag i stället politikerna från obekväma ställningstaganden mellan att öka beskattningen av de förvärvsarbetande eller att sänka pensionerna. Vi menar att förändringar i systemet ska hanteras genom aktiva politiska beslut, till exempel just genom tillfälliga avgiftshöjningar, beslut som också kan prövas politiskt. Fru talman! Välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män som i dag är pensionärer. Vi anser därför att det är hög tid att kompensera pensionärerna för det tunga lass de dragit under 90-talet. De förbättringar som sedan dess har gjorts för pensionärer är välbehövliga, men alltför små. Vi föreslår därför att regeringen får återkomma med förslag om hur bostadstillägget för pensionärer kan höjas stegvis till 95 %. Vi vill också gå vidare. Först med ett faktiskt återställande av pensionerna kan vi lämna 90-talets kris bakom oss på ett sätt som kan kallas rimligt. Jag vill, samtidigt som jag står bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer, yrka bifall till reservation 57 under punkt 62. Fru talman! Det är dags, också i Sverige, att ifrågasätta själva grunden i pensionssystemet. Sverige och västvärlden är i dag rikare än någonsin. Men vi ser på område efter område en nedmontering av välfärden. Låt det stå klart att om det ekonomiska systemet inte anses ha råd att ge människor en värdig ålderdom måste systemet förändras. Nu önskar jag repliker - inte minst från Bo Könberg.

Fru talman! Det vore mig fjärran att i onödan göra Kalle Larsson besviken. Han ska få sin replik. Den ska handla om att Kalle Larsson på ett antal punkter har fel och att till och med Kalle Larsson borde inse det. En av hans huvudpoänger var att det nya pensionssystemet, som har gått över till livsinkomstprincip, skulle missgynna arbetarklassen jämfört med ett system som bygger på ATP:s 15- och 30-årsregel. Det inser de flesta redan på ytan att det måste vara fel, men Kalle Larsson kan ju fundera någon minut på detta. Är det sannolikt att ett system som bygger på att man får räkna sina 15 bästa år mest gynnar dem som har plana inkomster eller dem som har brant stigande inkomster? Sedan hade Kalle Larsson ett påstående om att det hade skapats nya klyftor mellan yngre och pensionärer med det nya pensionssystemet. Nästan alla bedömare har ju precis motsatt uppfattning. Genom att se till att man får ett uthålligt system som går att behålla in i framtiden även när den stora gruppen 40-talister går i pension ska inte 60-talister, 70-talister och 80-talister behöva betala mycket högre pensionsavgifter, vilket de med stor sannolikhet hade fått göra om man hade fortsatt med ATP-systemet. Det fanns några fel till, men det tredje fel som jag tänkte nämna i repliken är att det skulle bli ökade klyftor mellan kvinnor och män. Det är kanske den mest utredda frågan av alla i samband med pensionsreformen - först i samband med betänkandet som låg bakom beslutet här i riksdagen sommaren 1994, sedan i fortsatta statliga utredningar. Så på tre tunga områden blev det tre fel. Kan Kalle Larsson, om han får tid till det i sin replik, säga om jag hade rätt eller fel när jag i mitt huvudanförande hävdade att det hittills har blivit högre pensioner med det nya systemet än om ATP hade behållits?

Fru talman! Det här är the never ending debate . Låt oss börja med att konstatera att vi är oense. Det betyder inte nödvändigtvis att den som har detaljkunskap för att man har jobbat med frågan under 15 år har mer rätt än den som sätter sig in i systemet och betraktar dess verkningar med nya ögon. Det vi kan konstatera är att vi har fått ett system där man börsintroducerar pensionärernas pengar. Det kan gå bra, men det kan också gå dåligt. Själva grundtanken, visserligen en liberal marknadstanke som säkert Bo Könberg uppskattar alldeles utmärkt, är att det ska vara beroende av marknadens fluktuationer hur människors värdighet utformas. Det är ett av grundproblemen. Sedan är det ju så att arbetarklassen består av ganska många män och kvinnor. Under perioder av sitt liv har man arbete. Under perioder har man inte arbete utan går arbetslös. Då har man svårare att bidra och räkna in de åren som de högst avlönade åren i pensionssystemet. Man har, som människor i allmänhet, ibland barnafödande på agendan. Också detta blir ett problem i det nya pensionssystemet, och det är ett av exemplen på att det nya pensionssystemet missgynnar kvinnor. Sedan undrar jag: I jämförelse med vad då? Om man som Bo Könberg bara jämför med det gamla ATP-systemet kan man ju göra det enkelt för sig. Men den stora frågan var ju egentligen, och är fortfarande: Hade det inte varit möjligt att reformera ATP-systemet och få ett bättre, mer hållbart och ännu mer omfördelande ATP-system - gärna med ett nytt namn om det var det som krävdes - i stället för att förändra hela systemet med de uppenbara problem som det har inneburit för väldigt många människor? Vi behöver inte ha en teoretisk debatt om detta. Vi kan ju se hur det har slagit runtom i vårt rike.

Fru talman! Det kan förvisso vara så att två personer i en debatt har sysslat med frågan olika lång tid. Men jag har inte åberopat detta, utan jag brukar åberopa innehållet i mina argument. De tre frågor jag tog upp fick jag inte så många svar på. Det som nämndes var väl det här med börsintroduktionen. Det kanske kan vara värt några meningar. Såväl de borgerliga partierna, som var för premiepensionsinslaget, som Socialdemokraterna, som var emot, delade uppfattningen att det sannolikt skulle gynna pensionsnivån om man hade ett sådant inslag. Bakgrunden var att de senaste 80-85 åren har utvecklingen på det som Kalle Larsson kallar "börsen" varit bättre än utvecklingen av löneindex. Blir det också så i framtiden, så som det har varit de senaste tre generationerna, skulle detta leda till ökade pensionerna i stället för minskade, som Kalle Larsson är rädd för. Ingen av oss känner framtiden, men det kan ju vara bra att se på historien också. Sedan är frågan om man i stället hade kunnat reformera ATP-systemet. Man hade väl kunnat göra flera förbättringar i det systemet. Det var väl inte så väldigt många förslag om det, om jag minns rätt, från Vänsterpartiets sida. Men mot slutet fick jag ett intryck av att man nog var inne på löneindexering, alltså en av huvudprinciperna i det nya pensionssystemet, medan man däremot, om jag nu minns rätt, avfärdade livsinkomstprincipen, det vi pratade om nyss, de här 15-30 åren. Om man ska utgå från det tycks ju Vänsterpartiets bidrag hittills vad gäller reformeringen ha handlat om att man inte ville reformera den del som rimligen missgynnar arbetarklassen, det vill säga 15- och 30-årsregeln.

Fru talman! Bo Könberg och jag är överens om en sak. Det kan hända att det finns fler, men jag har inte sett så många andra saker i den här diskussionen. Det är att definitionen av ett rum är att det har väggar, tak, golv och en dörr som ibland är öppen och ibland är stängd, alltså ett rum som emellanåt är slutet. Det var ju i ett sådant rum det skedde. Jag har inga moraliska aspekter på detta. Ibland sitter man och diskuterar med allsköns människor i olika slutna och öppna rum. Men det var i ett sådant rum som ni de facto gjorde överenskommelsen som ledde fram till det pensionssystem som vi i dag har. Hade alla varit inbjudna att gå in genom den där dörren som var stängd hade det kanske varit lättare att ta del av de synpunkter som till exempel Vänsterpartiets företrädare i det läget hade. Jag har riktat kritik mot det nuvarande pensionssystemet. Jag har gjort det för att man introducerar pensionärernas pengar på börsen. Den kritiken står fast. Jag har gjort det för att man inte har ett system som innebär politiskt ansvarstagande när det är nödvändigt att göra förändringar. Den kritiken står fast. Jag har gjort det för att det ger pensionärer mindre pengar än de annars skulle ha fått. Den kritiken står fast. Bo Könberg och jag är oense. Det är inget jätteproblem - förmodligen inte för Bo Könberg, definitivt inte för mig. Låt oss fortsätta debatten om pensionssystem, för det är vid få tillfällen man får så pass tydligt ideologiska debatter som vid de här. Det är nämligen fråga om vilken syn man har på människor i vårt samhälle. Jag ser många missnöjda, ledsna och besvikna pensionärer. Jag möter många i pensionärernas organisationer som kräver de saker som Vänsterpartiet kräver. Och det är inte för att de har missförstått allt och inte förstått sitt eget bästa utan det är för att de är drabbade av det system som fem partier här i kammaren har infört.

Fru talman! En sak har vi alla gemensamt: Vi blir alla äldre. Pensionärernas livsvillkor och behov varierar. Därför kan vi inte betrakta pensionärskollektivet som en homogen samhällsgrupp. De flesta pensionärer är friska och aktiva. Andra har ett behov av vård och omsorg. De - eller jag får väl snart säga vi - är en viktig resurs i samhället. De har viktiga erfarenheter, men de bidrar också konkret med kärlek och omsorg och stöd till barn, barnbarn, barnbarnsbarn, makar och livskamrater. Konkret står de själva för den största delen av äldreomsorgen genom insatser för anhöriga och bekanta. De är inte en grupp individer som enbart är i behov av vård och omsorg, utan i högsta grad människor som tillför mycket till samhällets utveckling. Jag tycker att det är viktigt att i vår åldersfixerade tid framhålla detta. Fru talman! Grundtryggheten och självbestämmandet står i centrum för Centerpartiets politik för äldre. Vi har en lång tradition av att värna de pensionärer som har de lägsta pensionerna. Skälet till att de har låg pension är ofta att de varit egenföretagare och stått utanför de offentliga systemen. Men de allra flesta är kvinnor som oftast arbetat hårt med hushåll och barn, på gården eller i det egna företaget. De har lika stor rätt till en trygg ålderdom som de som varit yrkesarbetande. För att öka levnadsstandarden för pensionärer med låga eller genomsnittliga pensioner har Centerpartiet i årets budget föreslagit höjd garantipension, sänkt skatt på låga inkomster och justerade regler för bostadstillägget. Det ger större resurser för de pensionärer som har låga inkomster. Men genom förändringarna av BTP ökar också möjligheterna för pensionärerna att påverka sin faktiska boendekostnad. Vår politik ger alltså både större resurser och större möjlighet att påverka sina utgifter. Den ger grundtrygghet och självbestämmande! Vi har tidigare år fått kritik för att våra förslag när det gällde ändrad BTP skulle leda till försämrad ekonomi för pensionärer med lite högre bostadskostnader. Vi har tittat närmare på det, och i vårt nya förslag har vi gjort sådana ändringar att alla pensionärer med låga eller genomsnittliga pensioner får en välbehövlig förstärkning av sin ekonomi om vårt förslag vinner riksdagens stöd, detta oavsett bostadskostnad. Både större disponibla inkomster och mer pengar kvar efter att hyran är betald - så ser Centerpartiets satsning på pensionärerna ut. Konkret innebär våra förslag att garantipensionen för de sämst ställda pensionärerna skulle höjas med 4 500 kr per år. Vi föreslår också att bostadstillägget ska ersätta boendekostnader upp till 4 750 kr per månad med 82 % av kostnaden. Tillsammans med våra förslag till sänkta skatter medför detta en samlad ekonomisk förstärkning för de flesta pensionärer med låg och normal pension på mellan 50 kr och 450 kr i månaden. Fru talman! God livskvalitet är något som borde vara en självklarhet på ålderns höst. Men hur ser det egentligen ut för äldre i dag? Sju av tio svenskar är oroliga för att bli gamla bland annat för att de inte litar på att de kan få tillgång till en bra omsorg när de inte längre själva klarar hushåll och personlig omvårdnad. Det är klart att det blir tuffare att klara äldreomsorgen när alltfler blir äldre, men i grunden tror jag att oron är överdriven. Det finns resurser, och faktum är att alltfler pensionärer har högre pensioner. Det tråkiga är att regeringen förvärrat problemen inom äldreomsorgen. När maxtaxorna för äldreboenden och hemtjänst infördes skedde det mot bakgrund av massmediernas rapportering om missbruk. Det hade förekommit att enstaka kommuner tagit ut högre taxor än sina faktiska kostnader. Men regleringen gick för långt. Om vi ska klara av en bra äldreomsorg är det nödvändigt att pensionärer med höga pensioner bidrar med en större del av sina omsorgskostnader än de pensionärer som har låga inkomster. Det är ju så, fru talman, att när kommuner med begränsade resurser ska tillhandahålla en starkt subventionerad service blir det också nödvändigt att ransonera servicen. Och när regeringen fattar beslut om att äldre med högre pensioner ska betala en mindre del av hemtjänstens eller äldreomsorgens kostnader blir det helt enkelt mindre pengar kvar till hemtjänstpersonal och äldreboenden. Det blir färre hemtjänsttimmar och färre särskilda boenden. Vi ser i dag en mycket snabb nedläggning av äldreboenden. Visst kan och vill många äldre bo kvar hemma, men samtidigt känner sig många också otrygga eftersom de vet att det är nästan omöjligt att få en plats på ett boende med större trygghet, omsorg och tillsyn. Nedläggningen av äldreboendena, som drivs fram genom att kommunerna inte får ta ut en skälig hyra för äldrebostäder, minskar den verkliga valfriheten för gamla människor. Jag vet att det är en stark källa till oro. Fru talman! Beslut om införandet av maxtaxa har medfört att många kommuner tvingas minska kostnaderna för verksamheten. De försöker kompensera intäktsbortfallet genom att höja andra avgifter. Eventuellt får införandet av maxtaxan därför den märkliga omfördelningseffekten att de sämst ställda pensionärerna får betala för de bättre lottades avgiftsreduktion samtidigt som allas kvalitet försämras. Centerpartiet anser att regeringen snarast bör utvärdera konsekvenserna av den nu införda maxtaxereformen. Fru talman! Våra pensionärer lever allt längre och för många pensionärer har ekonomin också förbättrats. Men när krafterna avtar och man är i behov av hjälpinsatser för att klara av olika sysslor som fönsterputsning, storstädning, trädgårdsarbete eller snöröjning är det ofta så att kommunernas hemtjänst inte ställer upp på alla de önskemål som pensionären har. För att underlätta för våra pensionärer att få dessa tjänster utförda vill vi i Centerpartiet införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster. En skattereduktion på 50 % för dessa tjänster, utförda i det egna hemmet, bör utgå med upp till 25 000 kr per år och hushåll. Det skulle ge alla äldre ökade möjligheter att erhålla den omsorg de behöver. Dessutom skapar lägre kostnader för hushållsnära tjänster möjlighet att få flexibel hjälp, eftersom det är de äldre som själva bestämmer vad som ska utföras. För vad är det som är fel, fru talman, när regeringen med ena handen gör det svårare att få äldreomsorg och driver fram en allt hårdare ransonering av äldreomsorgen, och samtidigt förmenar de pensionärer som så vill att själva köpa hjälp med inköp eller städning? Fru talman! Jag brukar avsluta mina anföranden med en uppmaning om en ny regering. Det kanske finns en större samsyn mellan de politiska blocken inom äldrepolitiken än inom många andra områden. Men när det gäller de gamla med låga pensioner, som i dag drabbas av högre avgifter, en mer ransonerad hemtjänst och allt mindre möjligheter att få komma in på äldreboenden, är det nog ändå så att en borgerlig regering skulle kunna lösa en del problem. Och återigen: En tryggad äldreomsorg och goda pensioner förutsätter en dynamisk ekonomi med många och växande företag. Det är då kommunernas och statens kassakistor fylls på och pengarna räcker. Här ger helt klart en borgerlig politik bättre trygghet än dagens. Eftersom våra förslag inom detta utgiftsområde har budgetpåverkan och de redan avslagits har jag inga förslag att yrka bifall till.

Fru talman! Det är inte lyckat att ha ett pensionssystem som så få människor förstår sig på. Vi i Miljöpartiet anser att ett pensionssystem ska vara lättbegripligt. Människor ska veta vad som gäller och kunna planera och känna trygghet. De orangeröda kuverten ger inte någon trygghet - tvärtom. Gå ut på gatan och fråga 50 människor vad de tycker om pensionssystemet och jag lovar att merparten kommer att skaka på huvudet. Antingen vet de inte hur det fungerar eller så är de uppgivna och säger att det bestämts av några som redan har det bra ekonomiskt. Det nya pensionssystemet är ett krångligt system, och faktum är att många till slut kommer att hamna på en garantipensionsnivå. Om PPM-delen kan man också säga ett och annat. Att försöka styra människor till att de ska ägna en stor del av sin tid och sitt liv åt att välja på aktiemarknaden är ett tvivelaktigt mål för oss. Många människor känner sig kritiska och frustrerade, vilket också visar sig i att andelen aktivt valda fonder successivt minskar och de unga väljer fonder i liten utsträckning. Vi i Miljöpartiet anser att om man över huvud taget ska fortsätta att ha premiepensionsfonder måste tydliga etiska alternativ finnas. Ännu hellre bör alla fonder ha en grundläggande etik i sin placeringspolicy. Etik i placeringar är en viktig fråga för oss. Då menar vi inte bara sådant som att man inte placerar i tobaksindustri eller vapenindustri, vilket ofta brukar lyftas fram. Grundläggande etik måste innebära att vi står upp för innehållet i alla de konventioner som Sverige står bakom och som vi lovat att efterleva. Det kan handla om barnarbete, fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. AP-fonderna ska enligt regelverket ta hänsyn till miljö och etik i sina placeringar. Hur man lyckas efterleva detta är inte helt klart, och regeringen belyste i sin senaste skrivelse om AP-fondernas verksamhet inte alls frågan. Vi har motionerat om detta i utskottet, och utskottet stödde också tanken på att arbetet måste utvärderas och återges i kommande skrivelser. Glädjande nog har regeringen vaknat till. I måndags hölls ett seminarium inom ramen för Globalt Ansvar. Frågan var hur denna etik kan efterlevas, hur Tredje AP-fonden gör och hur saken hanteras i Norge. Vi tycker att det är bra att något händer och hoppas att fler ska engageras i frågan. FN har utropat år 2005 till International Year of Microcredit. Att ge finansiella möjligheter till människor som inte redan har kapital eller företag för att förverkliga sina idéer har en enorm sprängkraft. Det kan gälla den lokala ekonomin i den egna hemtrakten, men det kan också gälla att kanalisera kreditmöjligheter till utvecklingsländer och till gräsrötter där. Som bekant vill vi i Miljöpartiet göra människor medvetna om att det spelar stor roll vad deras pengar åstadkommer. Herr talman! Att bostadstillägget nu ökar är bra. Många äldre oroar sig, med fog, för hyreshöjningar. Om marknadshyror införs kommer det att ställa krav på ännu mer höjda bostadstillägg över landet. Vi i Miljöpartiet vill inte se en utveckling där pensionärer med låg pension tvingas flytta från sina hem. Jag yrkar bifall till reservation 58.

Herr talman! Det finns flera saker att kommentera, men jag nöjer mig med att kommentera två. Den ena kommentaren gäller vad Mona Jönsson säger om att många kommer att hamna på garantipensionsnivån i det nya pensionssystemet. Men den nya garantipensionen - som är just vad namnet antyder, nämligen en garantipension - ersätter den gamla folkpensionen och pensionstillskotten - det gäller också de särskilda skattereglerna. Det får man ha i minnet när man resonerar om detta, och det hade säkert Mona Jönsson. Men själva sakpåståendet är väl, för att uttrycka det vänligt, ganska missvisande. När det gäller dem som redan nu är pensionärer är det väl med den här översättningen och den lite generösare tolkning som infördes i samband med övergången ungefär 50 % som omfattas av tilläggen med garantipension, medan det för varje ny årgång av dem som går i pension är en ständigt sjunkande andel. Således får vi väl betrakta den bild som getts som ganska missvisande. Eller vad säger Mona Jönsson? Den andra kommentaren gäller själva kritiken mot det nya systemet. Kritik kan man förstås rikta, om man så vill. Men det vore intressant att få Miljöpartiets system lite utvecklat. Jag antydde tidigare i dag i ett inlägg att jag har uppfattat det som att man i praktiken skulle få samma pension. Det kan ju låta bra, men det betyder förstås ett mycket sämre samband mellan vad man betalar in och vad man får ut. Därmed betyder det givetvis en kraftigt ökad andel skatt vad gäller det vi betalar in. De så kallade skattekilarna i ekonomin ökar alltså. De flesta som deltar i den samhällsekonomiska debatten vill väl närmast minska skattekilarna, men Miljöpartiet har konsekvent genom åren velat höja skattekilarna. Jag är intresserad av att höra en antydan om vilket ekonomiskt resonemang som ligger i botten.

Herr talman! Vi talar om att människor får garantipension i fortsättningen, men vi ser att väldigt mycket av pensionärernas pengar försvinner. Förra veckan var det ett stort upprop i medierna angående placeringar som bankerna gör. Jag gissar att mycket av det handlar om tilltänkta pensionspengar, om pengar som man skulle ha på äldre dar. Jag inbegriper alltså mer än själva pensionssystemet i vad människor har att leva av på äldre dar.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna under utgiftsområde 11 som vi nu diskuterar. Målet för det här politikområdet är att personer med låg inkomst eller ingen inkomstrelaterad pension ska garanteras ett värdesäkrat grundskydd. Efterlevande make eller maka ska ges ett rimligt ekonomiskt stöd för att klara omställningen efter ett dödsfall. Enligt regeringen är en grundläggande förutsättning för området att den pensionsreform som genomfördes fullt ut den 1 januari 2003 ligger fast. Tryggheten är naturligtvis en central och viktig del när man blir gammal eller när en älskad make eller maka går bort. Därför måste pensionssystemet och efterlevandepensionen vara stabila och värdesäkrade. Med garantipensionen och äldreförsörjningsstödet finns det nu ett heltäckande grundskydd för personer över 65 år. Man kan hoppas att partierna bakom pensionsöverenskommelsen fortfarande står fast vid denna. Men det kan man kanske ha funderingar kring när man ser en del av förslagen, så jag får kanske återkomma till den saken. Herr talman! Sedan regeringen klarade saneringen har flera åtgärder vidtagits som inneburit stora förbättringar för pensionärerna, speciellt för pensionärer med låga inkomster. Det gäller då bland annat införandet av följsamhetsindexeringen, som inneburit att pensionerna har ökat med ca 3 % mer än de skulle ha gjort om man bara hade gjort en kostnadsökningsuppräkning, alltså med KPI. Jag har i varje fall mött många pensionärer som varit nöjda med det - alltså lite grann tvärtemot vad Kalle Larsson sade. Bostadstillägget har förbättrats, och åtgärder har vidtagits på skattesidan. Äldreförsörjningsstödet infördes i fjol, som jag tidigare sagt, och väsentliga förbättringar har gjorts för att garantera att pensionärer ska kunna leva på en skälig levnadsnivå. Vi i utskottsmajoriteten har också sagt att när det finns ett ekonomiskt utrymme bör detta användas selektivt, i första hand för att komma personer med låga inkomster till del. Därför är jag glad över de förbättringar som nu ska göras vad gäller bostadstillägget från januari 2005. Jag känner mig väldigt nöjd med detta därför att en höjning av bostadstillägget är den mest träffsäkra åtgärden för att förbättra för pensionärer med låga inkomster. Herr talman! När det gäller den övergångsvisa garantipensionen har Kristdemokraterna ett förslag till förändringar. Man vill höja den övergångsvisa garantipensionen med 100 kr i månaden. Därför skjuter man i sin budget till 700 miljoner. Kristdemokraterna vill på sikt också ha en höjning med 700-800 kr till pensionärerna, men naturligtvis har de ingen medelsanvisning för detta. Jag hade här inte tänkt rikta mig till Centerpartiet, men Birgitta Carlsson lurar in mig på det. Birgitta Carlsson säger att man ska värna de kvinnor som jobbat hemma, i företag eller vad det nu kan vara fråga om. Man vill sänka ersättningsnivån i bostadstillägget från 91 % till 82 %. Det ska kompenseras genom en ändring av garantipensionen. På det sättet höjer man alltså. Men det blir en omfördelning från dem som har låga inkomster. Den övergångsvisa garantipensionen reduceras inte på grund av inkomst. Det finns alltså en snedfördelning där. Vi får kanske anledning att återkomma till den saken. Vänsterpartiet har en sak som de gång efter annan har återkommit om. Det handlar då om att återställa pensionen till 1990 års värde. Man kan fundera på hur de har resonerat. Redan år 1999, eller om det var år 2000, hade ju löftet uppfyllts om att återställa för pensionärerna. Sedan har vi också gjort andra förbättringar. Jag tror att Vänsterpartiet inser att detta är sant, men man vill inte gå ifrån sitt. Man säger ungefär så här - jag tar det ur minnet: De förbättringar som gjorts i pensionssystemet ska inte betraktas annat än som skäliga uppräkningar, så nu måste det här återställas till 1990 års värde. Jag får inte det hela att gå ihop. Kanske har Kalle synpunkter i det avseendet. Är det skillnad på pengar, eller vad är det som händer? Vi har, som jag sagt, vidtagit en hel del åtgärder, bland annat när det gäller bostadstillägg och skattesänkningar och även när det gäller följsamhetsindexeringarna. Vidare har Vänsterpartiet en varje år återkommande "långtradare". Det gäller då återbetalning av yrkesskadelivräntor vid uttag i form av engångsbelopp. Där är svaret det svar som man fått i alla år. De människor som väljer att byta ut livräntan mot ett engångsbelopp är medvetna om konsekvenserna av att man har en reducering av pensionen så länge den kommer att betalas ut. Kenneth Lantz var inne på fastigheten och bostadstillägget när det gäller fritidsfastigheter, som man från kd vill tillskjuta 70 miljoner. Vi har sagt från Socialdemokraternas sida att vi tycker att inte bara kapitalavkastningen ska vara det som utgör grunden för bostadstillägg utan också förmögenhetsinnehav. Det är väl ingen tvekan, Kenneth Lantz, om att en fritidsfastighet är ett förmögenhetsinnehav som går att omvandla till likvida medel. Herr talman! Jag ska ägna den resterande delen av talartiden åt att ta upp det största hotet mot det pensionssystem som vi har. Jag är glad att Anna Lilliehöök är kvar. Moderaternas förslag innebär att människor måste ta ut ålderspensionen från 61 års ålder och leva med det resten av livet. I slutändan innebär det att Moderaterna tar 25-30 % av den pension man eljest skulle ha fått från 65 års ålder. Det är någonting som jag upplever väldigt anmärkningsvärt. Människor har litat på att vi har ett pensionssystem som ger en pension som man ska kunna leva på på sin ålders höst. Jag noterade med nöjsamhet när Anna sade att man ska kunna leva hyfsat på sin ålders höst - jag skrev ned det. Så lägger man fram ett förslag i sin motion som är ett dråpslag mot alla äldre. Var och en kan studera det orangefärgade kuvertet och se vad man skulle få i pension vid 65 respektive 61 års ålder. Jag har gjort det, och många med mig har gjort det. Det handlar om inkomster på runt 1 miljon som man går miste om med Moderaternas förslag om man lever till 85 år. Det här tycker jag Moderaterna får stå till svars för. I en tidningsartikel säger en moderat företrädare att vi socialdemokrater är ohederliga därför att vi inte har beaktat deras skatteförslag. Anna Lilliehöök sade det själv, men bara för att påminna kammaren ska jag upprepa vad Moderaterna föreslår. Det är att statsskatten ska sänkas för dem som är över 65 år, även för dem som har miljoninkomster. Man ska sänka arbetsgivaravgiften för dem som är över 61 års ålder. På vilket sätt, Anna Lilliehöök, kommer de här åtgärderna de människor till del som ni vill plocka pengar ifrån, kanske 2 500-4 000 kr i månaden? Hur kommer de här skattesänkningarna de människorna till del? Det skulle jag verkligen vilja få ett svar på. Jag har ytterligare en fråga till Anna: Ska pensionärerna kompenseras på något sätt? I varje fall kunde jag inte läsa mig till det. Om man tvingas att ta ut ålderspensionen från 61 års ålder, kompenseras det? Jag har inte hittat det, men kanske Anna i så fall kan vägleda oss. Möjligen skulle man kunna spekulera och säga att man kanske ska få bostadstillägg. Men med dagens regler är det så att bostadstillägg inte kan utgå om man tar ut ålderspension före 61 års ålder. Likadant är det med garantipensionen, den kan inte heller utgå. Är det detta ni har tänkt genomdriva och förändra? Det är ett hårt slag mot pensionsöverenskommelsen. Jag skulle uppskatta om Anna Lilliehöök sade att det där förslaget inte var så bra, det kan vi stoppa i papperskorgen. Kära kamrater, ni som står bakom pensionsöverenskommelsen, vad tycker ni om Moderaternas hänsynslösa förslag? Kommer ni att acceptera det om ni råkar vinna makten vid nästa val? Det skulle jag vilja höra. Vad har ni tänkt ska hända?

Herr talman! Jag vill gå tillbaka till frågan om fritidsfastigheten. Herr Klockare tycker att fritidsfastigheten bör säljas, om jag uppfattade det rätt. Är det det beskedet som vi ska ta med oss hem till våra pensionärer när vi möter och de säger att pengarna inte räcker till för förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och liknande därför att de äger en fritidsfastighet? Ska den då säljas? Det är väl det svar som jag förstår att Klockare vill ge pensionärerna. Varifrån det kommer kan jag erinra mig. Det var väl vår tidigare finansminister som gav det svaret, men då gällde det en permanentbostad. Han sade: Sälj den, så slipper du betala hög fastighetsskatt. Det är ett ganska smart svar men inte särskilt väl genomtänkt. Är det det svaret vi ska ge till våra pensionärer: Sälj arvegodset, fritidsfastigheten, så att du har råd att bo kvar i din permanentbostad?

Herr talman! Jag vill gå tillbaka till frågan om fritidsfastigheten. Herr Klockare tycker att fritidsfastigheten bör säljas, om jag uppfattade det rätt. Är det det beskedet som vi ska ta med oss hem till våra pensionärer när vi möter och de säger att pengarna inte räcker till för förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och liknande därför att de äger en fritidsfastighet? Ska den då säljas? Det är väl det svar som jag förstår att Klockare vill ge pensionärerna. Varifrån det kommer kan jag erinra mig. Det var väl vår tidigare finansminister som gav det svaret, men då gällde det en permanentbostad. Han sade: Sälj den, så slipper du betala hög fastighetsskatt. Det är ett ganska smart svar men inte särskilt väl genomtänkt. Är det det svaret vi ska ge till våra pensionärer: Sälj arvegodset, fritidsfastigheten, så att du har råd att bo kvar i din permanentbostad?

Herr talman! Nej, det har inte jag sagt, Kenneth Lantz. Jag har inte sagt att de ska sälja den. Det finns pensionärer som är så lyckligt lottade att de har placerat sina pengar i eller till och med fått ärva en fritidsfastighet som kan omvandlas till likvida medel. Det är precis som att stoppa pengarna på banken som man sedan kan ta ut. Man kanske också har konst, eller vad man nu har investerat i. Det ger en trygghet för dessa människor att veta att den här fastigheten är värd någonting. Under de här åren när det varit en liten nedgång på bankränta och tillväxt har väl den här fastigheten varit en större trygghet än att ha pengarna i aktier eller i aktiefonder.

Herr talman! Jag inser också att det finns ett värde. Problemet med en fritidsfastighet jämfört med att ha tavlor på väggarna är att jag kan sälja en och annan av min tavelkonst, men vad tycker herr Klockare att jag ska sälja av mitt fritidshus? Är det taket, grunden, några fönster eller dörrar? Det går inte. Vill man ha kvar fastigheten får man vara så vänlig och betala de skatter som finns. Då avstår man från förmånen med ett bostadsbidrag för permanentbostaden. Argumenten håller inte riktigt.

Herr talman! Nej, Kenneth Lantz, jag säger inte vad en enskild individ som äger en fritidsfastighet ska göra. Var och en måste faktiskt få avgöra själv hur man ska använda de medel som man har. Vi skulle kunna vända på problemet. Menar Kenneth Lantz att om man äger en förmögenhet i form av en fritidsfastighet ska samhället, för att man ska kunna behålla den - ett stort värde - gå in med bostadsbidrag eller vad det kan vara fråga om? Du kan fundera på om det är riktigt. Min grundtes är att var och en sköter sin ekonomi. Dem som har det svårt ska vi värna särskilt.

Herr talman! Tidigare år när vi debatterat det här utgiftsområdet har Lennart Klockare haft rätt när han har kritiserat mitt förslag. Det får jag erkänna. Jag har räknat på det. Men den här gången är kritiken helt obefogad. Höjningen ser annorlunda ut. Dessutom innebär vårt skatteförslag - vi har verkligen räknat på och tagit hjälp av riksdagens utredningstjänst - en höjning för alla pensionärer men låg och normal pension på mellan 50 och 450 kr i månaden. Det är viktigt att höja golvet för pensionerna, och det sade Lennart Klockare också. Det är viktigt att de som har det sämst ska få det bättre. Vi tror att de föredrar att få det i form av pension framför att få det i form av bidrag. Vi har fortfarande bostadstillägget kvar i vårt förslag, men i mindre omfattning än regeringen. Men sammantaget ger vårt förslag vad gäller både bostadsbidrag och höjning av garantipensionen mer pengar kvar i plånboken. Nu är kritiken inte längre berättigad, Lennart Klockare.

Herr talman! Jag får tacka Birgitta Carlsson för de varma orden om att jag råkar ha rätt. Det var väldigt trevligt att höra. Den lösning som ni här har föreslagit slår inte på samma sätt som er gamla lösning, men den innebär en sänkning till 82 %. Det blir 355 kr mindre i månaden för en pensionär. Den kompensation som lämnas med hjälp av garantipensionen uppgår till 375 kr. Man kan alltså säga att pensionären tjänar en tjuga på detta. Men det är de facto så att de pengar som man satsar kommer att gå till människor som har ersättningar, höga pensioner och så vidare, för de reduceras inte. Jag vill använda varenda krona rätt, så att pengarna går till den som behöver mest.

Herr talman! Också jag tycker att vi ska ge pengar till dem som mest behöver dem, men Lennart Klockare har fel. Jag kan sedan lämna över papper till honom som visar hur vårt förslag slår jämfört med regeringens förslag. Alla pensionärer får det bättre, även de som är beroende. De som får det ännu bättre är de som inte har så dyra hyror. De får mer pengar kvar i plånboken än de som har valt en dyrare bostad. Men alla, oavsett vad de haft tidigare, får det bättre med vårt förslag. Jag ska alltså gärna lämna över de här papperen till Lennart Klockare, så att han själv kan läsa vad riksdagens utredningstjänst har kommit fram till. Jag tror att den klarar att räkna ut detta. Vi har lämnat ifrån oss de uppgifter som vårt förslag innehåller och fått svart på vitt att det ger mer till alla med låg pension.

Herr talman! Jag tar gärna emot de beräkningar som Birgitta Carlsson vill lämna över till mig, och jag ska också noga läsa dem. Men, Birgitta Carlsson, det är faktiskt så att BTP klockrent är mest träffsäkert när det gäller att garantera äldre med låga inkomster en bra trygghet i sitt boende. Jag tycker därför att man inte ska sänka bostadstillägget på det drastiska sätt som ni föreslår, alltså genom att sänka kompensationen från 91 % till 82 %.

Herr talman! Jag vill till Lennart Klockare bara säga att vi moderater som vår största utmaning ser att få fler tillbaka i arbete. Vi vill också se till att fler äldre ges möjlighet att arbeta. Vi vill ta bort de hinder som finns för äldre att komma in på arbetsmarknaden. Vi är oroade över att folk blir förtidspensionerade på grund av ålder. Det sker på grundval av en text i proposition 1996/97:28, där regeringen skriver att det kan röra sig om en person som har nära till den allmänna pensionsåldern och som är i en socialt och arbetsmarknadsmässigt utsatt situation enligt förhållandena i det enskilda fallet. Vi menar att det här blir väldigt godtyckligt och att detta är en av de punkter där det behövs en uppstramning av förtidspensions- och sjukskrivningsreglerna. Vi utgår från en rörlig pensionsålder och menar att en pensionering vid 61 års ålder bör ligga inom pensionssystemet. Vi har inga yrkanden i vår anslagsmotion i år när det gäller det här, men vi menar att de som har inarbetad inkomstpension där tanken är att man ska kunna välja pensionsålder ska ha ålderspension från 61 års ålder. Jag vill vända frågan tillbaka till Lennart Klockare: Tycker Lennart Klockare att det är bra med förtidspension av åldersskäl?

Herr talman! Det sista, om att man får förtidspension av åldersskäl, förstod jag inte. Anna Lilliehöök! Förtidspension eller, som det nu heter, sjukersättning får man faktiskt därför att man har drabbats av ohälsa som lett till att man har en arbetsoförmåga innebärande att man inte kan arbeta och försörja sig. Anna Lilliehöök pratar om att vi har en rörlig pensionsålder. Det är helt rätt. Vi har möjligheten att gå i pension vid 61 års ålder, men det har vissa konsekvenser. Skillnaden ligger i valfriheten. Ni vill tvinga människor att ta ut ålderspension i förtid. Det står i er motion. Det är bara att läsa innantill. Detta gör mig upprörd. I den proposition som Anna Lilliehöök nämnde står det att man kan ge den som är nära pensionsåldern förtidspension. Ja visst, om man har ett eller ett par år kvar till 65 års ålder satsar man kanske inte på rehabiliteringsåtgärder utan får i stället förtidspension. Men det är inte det som ni föreslår. Ni föreslår ålderspension i dessa fall. Det är en väsentlig skillnad eftersom det som personen i fråga har tjänat in ska fördelas på de år som återstår på grundval av medellivslängden. Enligt ert förslag ska fördelningstiden förlängas med fyra år, vilket gör att pensionen kommer att minska med kanske 2 000-4 000 kr i månaden. Detta tycker jag, Anna Lilliehöök, är hänsynslöst mot människor som har jobbat och trott att de har en god pension. Det är som att en som har slutfört ett arbete får besked från arbetsgivaren att han bara får 75 % av den ersättning som han har lovats.

Herr talman! Jag vill bara upplysa Lennart Klockare att han kan läsa Riksförsäkringsverkets vägledning på den här punkten. Där står det att man när det gäller äldre personer ser betydligt enklare på förtidspensionering. Det är faktiskt fråga om ett politiskt beslut. Detta redovisas i bakgrundstexten i propositionen från 1996/97. Jag kommer tillbaka till våra krav på en uppstramning av reglerna för förtidspension och sjukskrivning som den enda vägen för att strama upp sjukskrivningsprocessen. Det visar sig när man tittar på domsluten i olika rättsfall att vad som händer när man har sådana här skrivningar är inte någon uppstramning utan att det för varje gång blir en vidgad tillämpning. Vid det här laget är ålder och arbetsmarknadsmässiga problem godkända grunder för förtidspension. Vi tycker att detta är fel, och det slår slumpmässigt särskilt med den formulering som finns. Därför tycker vi att det är bättre om man i framtiden ser till att utnyttja våra möjligheter att tillämpa en flexibel pensionsålder. Vill man gå i pension vid 61 års ålder ska man kunna göra det, men jag ska också kunna välja att arbeta vidare. Det är faktiskt en av grundtankarna i pensionssystemet.

Herr talman! Det skrämmer mig att höra Anna Lilliehöök säga att det här är en av grundtankarna i pensionssystemet. Anna Lilliehöök säger att arbetsmarknadsskäl är giltigt skäl för förtidspension. Har det genomförts i dag? Det är faktiskt så att det är ohälsa och arbetsoförmåga som ska prövas som grund för beviljande av förtidspension, om vi nu ska använda det uttrycket. Det är fullständigt klart. Anna Lilliehöök säger vidare att man ska använda pensionssystemet flexibelt. Det gör ni inte. Ni tvingar ju ut människor i ålderspension från 61 års ålder. Det måste du väl ändå inse. Du säger att du vill ha flera tillbaks i arbete. Det vill vi allihop. Men lägg förslag om det, vidta åtgärder för det och ställ upp på de drivkrafter som finns för att människor ska kunna arbeta! Det är vad vi behöver göra, inte att rasera ett välfärdssystem och ett pensionssystem som fem partier står bakom. Jag är oerhört rädd för ert förslag, Anna Lilliehöök. Jag har inte fått något svar än från de andra som står bakom förslaget.

Herr talman! Jag ska börja med att instämma i Anna Lilliehööks yrkande om bifall till reservation 1 och dessutom tillägga ett yrkande om bifall till reservationerna 9 och 24. Herr talman! Det är första gången som jag debatterar från den här platsen, till skillnad från föregående talare som sade att det var hans sista stund. Jag hoppas att vi inte senare kommer att ha det gemensamt. Herr talman! Föräldrar älskar sina barn. Föräldrar känner sina barn. Föräldrar känner sina barns behov, deras tankar och funderingar. Jag tror att när vi diskuterar familjepolitik måste vi vara ödmjuka och många gånger inse att vi kan göra större nytta för våra egna barn som mamma eller pappa än som politiker. Familjen är viktig. Familjen måste vara utgångspunkten också när vi för den här debatten. Det är jag som mamma eller pappa som vet när det är jobbigt på dagis eller i skolan. Jag tror inte att det finns någonting som kan göra en förälder så frustrerad som de gånger man känner att man inte räcker till för att ge barnen det stöd de behöver. Många gånger leder frustrationen till att föräldrarna mår dåligt. Många gånger leder den också till den ohälsa som har diskuterats så länge i dag. Jag tror att politiken inte får ha för mycket pekpinnar och alltför snäva ramar. Då riskerar vi att förhindra och försvåra för människor att lösa de problem som de vill lösa i stället för att hjälpa dem. I dag ser vi alltför många människor som känner frustration, och det drabbar barnen. Det kan finnas olika anledningar. En anledning är att många känner att oavsett hur mycket man än strävar efter det kan man inte förbättra den ekonomiska situationen för vare sig själv eller sina barn. En annan frustration som många känner är just att tiden inte räcker till, att man som förälder inte kan ge barnen det som barnen så väl behöver i form av omsorg och tanke. Jag tror att det är angeläget att försöka lösa de problemen. Jag tror att det också skulle bidra till att lösa en hel del av ohälsoproblemen. Departementsskrivelsen Ekonomiskt utsatta barn visar att det är barn till ensamstående föräldrar och barn till utrikesfödda föräldrar som är de barn som är mest ekonomiskt utsatta. Det är ingen slump att de här människorna också är de som har det svårast på arbetsmarknaden. Jag tror att en av de mest angelägna saker vi kan göra är att se till att de utrikesfödda barnens föräldrar får en större tillgång till arbetsmarknaden. Där måste vi börja på den statliga sidan. Jag känner alltför många människor med utländsk härkomst som har haft svårigheter just när de har sökt jobb på den statliga sidan. Det är heller ingen slump att många av de ensamstående föräldrarna är i den här situationen. På 70- och 80-talen togs de högsta skatterna på de sist intjänade kronorna ut av dem som tjänade mest. I dag är det låg- och medelinkomsttagarna som betalar mest av en inkomstökning på arbete. Det har blivit resultatet av att vi har världens högsta skattetryck på låg- och medelinkomsttagare i kombination med bidrag. Det skapar ett bidragsberoende därför att den totala summan av detta blir enormt höga marginalskatter för dessa människor, många gånger just de ensamstående föräldrarna. I långtidsutredningen konstateras att för hälften av de arbetslösa är skillnaden mellan arbete och fortsatt arbetslöshet mindre än 10 %. Det är bara för en tredjedel som nyttan är större än 10 % att gå från långtidssjukskrivning till arbete. Det här är farligt. Det är farligt för framtiden och för den ekonomi som våra barn i framtiden ska hantera. Men det leder också till att vi får fattigdomsklyftor som faktiskt drabbar barnen och som är otillständiga. Därför är det viktigt att vi genomför en inkomstskattereform i det här landet, att vi tar ett helhetsgrepp, så att vi stimulerar till arbete, och naturligtvis också ser till att ha en bra företagspolitik, så att det är lättare att få ett arbete. Arbete ska alltid löna sig mer än bidrag. Det är också viktigt att bidragen blir rätt konstruerade. I stället för att ha inkomstprövade bostadsbidrag ska vi se till att vi ger extra barnbidragsstöd just till ensamstående föräldrar och de som studerar. Frustration tror jag att många föräldrar känner också av andra skäl, inte bara ekonomin. Det handlar om att ibland inte kunna välja bort en skola och en undervisning som inte fungerar. Det handlar om att vara tvungen att ha sitt barn på ett dagis som inte fungerar och där det av någon anledning har gått snett mellan barnet och personalen. Jag tror att det är viktigt att vi satsar på valfriheten. Av den anledningen föreslår vi 36 000 kr i bidrag per år till de familjer som vill använda sig av en annan barnomsorgsform än just den kommunala. Det viktiga tror jag dock är att vi har en tillåtande politik som tillåter olika former av omsorg, skola och andra välfärdstjänster just därför att ingen människa ska vara prisgiven utifrån den ram som vi har fastställt här eller på andra politiska områden. Alldeles för många föräldrar känner, som jag också inledde med, otillräcklighet när det gäller tiden och att räcka till. Man ska räcka till för arbetet, barnen, hemmet, ibland sina egna föräldrar och för sina vänner. Jag tror att det är en effekt av att vi har ett annat samhälle än tidigare, ett modernare samhälle. Men jag tror att politiken måste anpassa sig till detta samhälle. Det kommer inte att gå att göra det den andra vägen. Därför tror jag att avdrag för hushållsnära tjänster är väldigt viktigt. Många barnfamiljer känner igen sig i bilden: Veckan är slut, man har hunnit med alla inplanerade aktiviteter och man ska ändå ha den där lilla tiden kvar. Då får man kanske alltför många gånger ägna tiden åt att gräla om när man ska städa i stället för att göra städningen. Många barnfamiljer efterfrågar en möjlighet att köpa hushållsnära tjänster. Därför vill vi införa ett avdrag för hushållsnära tjänster som innebär en avdragsrätt på 50 %. Slutligen, herr talman, vill jag peka på några av de orättvisor som vi har tagit upp i våra reservationer. Den första gäller försäkringsskyddet för sjuka ensamstående föräldrar som inte kvalificerar sig för ersättning förrän efter det att barnet har blivit 240 dagar. De råkar väldigt illa ut. Det kostar väldigt lite men justeras något oförklarligt inte. Den andra är den diskriminering av företagare som pågår. En företagare måste beräkna sin inkomst på 365 dagar i stället för en löntagares 260 dagar. På något sätt är det väl symtomatiskt för den företagspolitik vi har i det här landet, där den egna företagarens arbete nedvärderas jämfört med löntagarens. Det bör korrigeras. Vi pekar också i vår reservation på det stöd som behövs vid adoptioner utomlands. Vi ser gärna att stödet höjs från 40 000 till maximalt 55 000 kr. I detta anförande instämde Anna Lilliehöök (m).

Herr talman! Det mesta av arbetet i socialförsäkringsutskottet har hittills under den här mandatperioden handlat om asyl- och integrationspolitik och om skenande sjukskrivningar och förtidspensioneringar, och det har handlat om pengar som rinner som ur ett såll ur verksamheterna. Riksrevisionen konstaterar till exempel att Migrationsverkets senfärdighet med asylärendena har kostat skattebetalarna 1 miljard under de senaste åren. Bidragsberoendet och utanförskapet på grund av en havererad asyl- och integrationspolitik kostar samhället enorma summor och lidanden. Kostnaderna för ohälsan är gigantiska. Sammantaget är detta ett hot mot hela välfärden. Så länge vi inte löser dessa problem kommer det knappast att finnas pengar till annat som är angeläget till exempel inom familjepolitikens område. I skenet av de här stora utmaningarna har familjepolitiken haft en undanskymd roll. Betänkandet innehåller inte särskilt mycket nytt, och i övrigt hänvisas till utredningar och kommande propositioner. Inget parti, inte Folkpartiet heller, har varit särskilt nytänkande eller tagit grepp om hela familjepolitiken. Folkpartiets förslag vad gäller familjepolitik är att det ska finnas en stor valfrihet. Vi anser till exempel att det bör vara möjligt för föräldrarna att ta ut en del av föräldraförsäkringen samtidigt. En sådan ordning skulle innebära mer tid tillsammans som familj. Och varför ska politiker sätta hinder för sådana enkla önskemål? Vi anser också, som övriga partier i den borgerliga alliansen, att det bör införas ett förstärkt försäkringsskydd för föräldrar med barn yngre än 240 dagar. Det nuvarande systemet för tillfällig föräldrapenning fungerar inte om en ensamstående förälder är sjuk och har ett barn som är yngre än 240 dagar. Vi anser också fortfarande att taket i föräldraförsäkringen ska höjas till tio prisbasbelopp. Socialdemokraterna är nu också inne på den linjen, men de vill vänta till 2006. Detta vill vi naturligtvis göra för att stimulera männen, som i regel har högre inkomster, att vara hemma i större utsträckning. För att uppmuntra fler föräldrar att dela på föräldraförsäkringen återkommer vi med förslaget om att införa en jämställdhetsbonus. Det innebär att en högre ersättning på 90 % utbetalas för varje månad som tas ut i föräldraledighet och som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut. Jag tycker att denna jämställdhetsbonus är en riktigt bra idé. Vi tycker också att utgifterna inom underhållsstödet kan minska genom att föräldrarna ska ta ett större ansvar. Föräldrar ska ta ett gemensamt ekonomiskt ansvar även om den ena föräldern inte bor tillsammans med barnet. Vi kan också göra besparingar genom att vidta åtgärder mot felaktiga utbetalningar. Det är roligt att familjepolitiken har fått ny aktualitet på senare tid. I våras tillsatte regeringen en föräldraförsäkringsutredning. Nu blåser vindar i samhället som förordar kvotering i föräldraförsäkringen som innebär att det är staten och politikerna och inte föräldrarna själva som ska bestämma hur föräldraledigheten fördelas mellan mamma och pappa. Personligen tycker jag att talet om kvotering av föräldraförsäkringen handlar om ett teoretiskt tankeexperiment som utgår från en kärnfamilj med en mamma och en pappa som båda har anställningar. Det finns många exempel på när en kvotering inte skulle fungera, och det kanske jag kan återkomma till en annan gång. Men det ska bli intressant att följa vad utredningen kommer fram till. I tider då det ofta pratas om barns bästa och om jämställdhet, eller bristen på jämställdhet, är det viktigt att fundera på om dagens familjepolitik är den klokaste. Familjepolitik är ett komplicerat område med olika bidragsformer. Inom vårt utgiftsområde ligger till exempel föräldraförsäkringen, barnbidraget och underhållsstödet. Inom andra utgiftsområden finns bostadsbidraget, maxtaxan och försörjningsstödet. Det finns en risk att om man rör i ett bidrag faller allt ihop som ett korthus. Vi vet att det finns barnfamiljer som har det ekonomiskt besvärligt i dag och att det finns en barnfattigdom i Sverige. Vi känner till bidragsberoendets marginaleffekter. Jag tycker att det är viktigt att vi strävar efter att det ska löna sig att arbeta även för föräldrar och barnfamiljer. Många familjer har svårt att få livspusslet att gå ihop på grund av många krav och stress i tillvaron. Det är därför sorgligt att familjer inte kan få möjlighet att köpa hushållstjänster till ett lågt pris. Det är sorgligt att regeringen inte vill göra svarta jobb till vita jobb vilket skulle ge ökade skatteintäkter och samtidigt ge social trygghet för arbetstagarna och kanske också öka barnens välfärd. Det här området tycker jag också hör till familjepolitiken, om man vill ha en helhetssyn. Det är min förhoppning att den framtida familjepolitiken kommer att inriktas både på barns bästa och på jämställdheten - både-och och inte antingen-eller. Jag står bakom alla Folkpartiets reservationer, men jag yrkar bifall endast till alliansens reservation 72.

Herr talman! Häromdagen träffade jag en ledsen kvinna på tåget. Hon berättade med en gnutta förtvivlan i rösten om alla val hon får göra i fråga om elleverantör, telefonbolag, mobiltelefonoperatör, allt för att om möjligt spara några tior eller någon hundring i månaden. Men, och det var detta som hon inte förstod, hon får inte ta de beslut som hon själv vill fatta när det gäller hur hennes familj ska leva och vilken omsorg barnen ska ha. Det är en ögonblicksbild från Sverige. Skiljelinjen i dagens debatt går mellan oss som vill ha valfrihet och dem som tror att politiker vet bäst. Samtidigt växer runtom i landet gräsrötternas uppror mot centralstyrningen av familjerna. I flera kommuner har lokala folkomröstningar, trots Socialdemokraternas motstånd, genomförts och visat ett massivt stöd för att ge föräldrar valfrihet. Önskan hos föräldrarna har varit självklar - att få välja hur deras barns omsorg ska se ut. Det borde inte vara svårt. Sverige står ju bakom internationella konventioner som stadgar att föräldrar ska få ha inflytande över sina barns uppväxt. Men i ett land där det går bra att välja bensinstation förblir det för de flesta en ouppnåelig dröm att få mer tid med sina barn. Ändå är tid den stora bristvaran för dagens familjer. Undersökningar visar att det som barn mest av allt önskar är mer tid med sina föräldrar. Familjen är viktigast och föräldrarna den viktigaste relationen för dem. Fyra av tio föräldrar med barn under två år vill tillbringa mycket mer tid med barnen. Av alla som har barn anser fyra av tio att det är mycket eller ganska svårt att kombinera arbetsliv och föräldraskap. Det är inte konstigt att de mest stressade i vårt land är småbarnsföräldrarna. Det är inte konstigt att människor går sönder när de kläms mellan kraven att ha det perfekta familjelivet, yrkeskarriären, det sociala umgänget och kärlekslivet. Livspusslet går inte ihop. Familjen är viktig. Det tål att sägas när Vänstern blivit så allergisk mot blotta ordet att man vill ha bort det från dagens debatt. Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små gemenskaper. Barn är olika och unika personer. En del mår bäst av förskolan, som ska ha hög kvalitet. Andra mår bra av familjedaghem, som Socialdemokraterna har bekämpat. En del barn mår bra av att vara hemma längre på hel- eller deltid. Varför ska inte föräldrar själva få avgöra vad som är bra för deras barn? Vi kristdemokrater vill se en familjepolitik som bejakar familjerna, en familjepolitik med trygghet, valfrihet och mångfald. Trygghet därför att det är i familjen som familjemedlemmarna får möjlighet att möta villkorslös kärlek, omtanke och förståelse men också ställs inför krav och ansvar. Familjen knyter an till människans djupaste behov av att bli sedd, att vara en person som inte är utbytbar. Under de första levnadsåren är det lilla barnets behov av trygghet och närhet störst. Därför vill vi ha valfrihet. Föräldrarna ska få ett större inflytande över hur vardagen ser ut än de har i Socialdemokraternas Sverige. Mångfald för att valfriheten ska bli verklig. Kontrasten mot vänsterkartellen är slående. Det är inget litet ansvar som socialdemokratin tar på sig när den pekar med hela handen och säger: Alla barn ditåt! För Socialdemokraterna verkar det till och med vara okej att i strid med grundlagens principer trotsa de beslut som riksdagen har fattat. Riksdagen fattade ett beslut våren 2003 om en inriktning på valfrihet och mångfald i barnomsorgen. Det har regeringen ignorerat. Makten är trött. Herr talman! Vi kristdemokrater vill göra det möjligt med mer tid tillsammans för alla familjer, för alla föräldrar och barn, oavsett om de är rika eller fattiga, oavsett hur mycket eller lite de jobbar, oavsett var de bor och oavsett om det finns en eller två föräldrar i vardagen. Vi vill flytta makt från denna kammare, från kommunhusen och från politikernas sammanträdesbord till familjerna och till köksborden så att det blir möjligt för alla att bestämma mer över sin tid och den omsorg som passar just de egna barnen. Vi lägger fram en rad förslag i vår budgetmotion för att göra detta möjligt. Jag står förstås, herr talman, bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men väljer att för tids vinnande endast yrka bifall till reservation 62. Varje barn får i vår modell 300 helt nya barndagar värda 200 kr styck som tar vid när föräldraförsäkringen tagit slut. Dagarna kan användas fritt av föräldrarna och tas ut i klump eller i delar under längre tid för att förlänga föräldraledigheten, för att lönearbeta lite mindre eller för att välja något annat. Detta kompletteras med ett vårdnadsbidrag som föräldrarna kan använda om de vill. Vårdnadsbidraget ska vara 80 % av kostnaden för en plats i kommunal barnomsorg och kan användas helt eller delvis av de föräldrar som väljer att inte använda kommunal barnomsorg. När vårdnadsbidraget en gång tidigare prövats blev det succé. Nu bygger vi kristdemokrater ut det så att det blir möjligt för alla som vill använda det. För detta anslår vi 1,5 nya miljarder för år 2006. Graviditeten ska vara trygg och en av de mest förväntansfulla perioderna. I dag är den ekonomiska tryggheten ihålig trots att tre av fyra kvinnor - naturligt nog - inte kan arbeta fram till födseln. Vi föreslår därför en ny graviditetspeng under de 30 sista dagarna före beräknad nedkomst. Herr talman! Det går ytterligare en skiljelinje i dagens debatt. Socialdemokraterna och stödpartierna Vänstern och Miljöpartiet lånar pengar och skuldsätter kommande generationer för att inför valrörelsen 2006 kunna framstå som alla goda gåvors givare. De gör detta för att hälla ut pengar i till exempel det höjda barnbidraget. Det är ett dyrt och oansvarigt slöseri som hjälper föga för de familjer som har svårt att få pengarna i plånboken att räcka lika länge som månadens alla dagar. Det måste vara ett slag i ansiktet att se miljonärerna plocka ut samma bidrag som dem. Makten är trött. Är det vänsterkartellens fördelningspolitik att ge lika mycket till fattiga och rika? Robin Hood måtte gråta i sin Sherwoodskog. Vi kristdemokrater gör i stället en riktad satsning där de som behöver mest också får mest. Vi höjer den barnrelaterade delen av bostadsbidraget. Då kommer pengarna rätt. Eftersom det är tufft att klara sig på miniminivån i föräldraförsäkringen höjer vi golvet så att de med lägst inkomst får en ökning till 230 kr om dagen. Vi vill även ha en reform som för somliga kan te sig statsfinansiellt marginell, men för de personer som berörs är den angelägen. I det kristdemokratiska budgetförslaget finns medel för att biståndsarbetare ska kunna få vårdbidrag om de har handikappade barn. Herr talman! Papporna är - liksom mammorna - viktiga i barns liv. Åtta av tio svenska småbarnsföräldrar är nöjda med att i dag kunna fördela föräldraledigheten som de själva önskar. Då ska inte någon komma farande och tala om hur de ska göra. I stället för att ta på sig överförmyndarblicken och spänna ögonen i svenska folket - som de som behandlar symtomen gör när de vill ha kvotering av föräldraförsäkringen - vill vi kristdemokrater komma åt orsakerna till att män inte lika ofta är föräldralediga. Den främsta anledningen är - enligt männen själva - taknivån i försäkringen. För att fler ska få plats i försäkringen och inte minst stimulera fler män att ta ut sin del vill vi på sikt höja taken till elva basbelopp. Ett stort och viktigt arbete är också att påverka attityderna i arbetslivet. Eftersom barn är ett delat ansvar vill vi dela premiepensionen mellan föräldrarna. Det är rimligt att båda får räkna sig till godo den tid som barnaåren innebär. Herr talman! Makten är inte bara trött. Den är på väg att somna helt till ljudet av en tickande låneskuld och familjers rop på tid och valfrihet. Den tid är tack och lov förbi då pekpinnar accepterades. Dagens småbarnsföräldrar kräver en mer modern familjepolitik än så. Vi kristdemokrater vill ge utrymme för trygghet, valfrihet och mångfald för en trygg miljö för barnen och för familjerna.

Herr talman! Det är många diskussioner jag hade velat ta i denna kammaren denna dag. Inte minst hade jag velat fråga Solveig Hellquist hur det går till när pengar rinner som ett såll. Men jag släpper den diskussionen och går vidare och diskuterar i stället något med Torsten Lindström. Makten är trött, säger Torsten Lindström. Inte känner jag till om makten är trött eller inte. Men den som verkar mest trött är nog Torsten Lindström och hans gammaldags familjefundamentalistiska uppfattning om att strukturer i samhället ska vi göra vårt bästa inte för att bryta utan för att bevara. Var och en är sig själv närmast. Det kan tyckas riktigt. Men det som vi har att tala om i dag är hur vi med politiska medel gemensamt kan åstadkomma förändring i en tid när det är det mest nödvändiga. Det handlar om att förändra de relationer som bygger upp över- och underordning mellan människor i samhället. Herr talman! Det talas om att det skulle vara en semantisk förändring och att vi vill byta begrepp från ekonomisk familjepolitik till ekonomisk barnpolitik. Vi gör just det som så många talar om att de vill göra. Vi sätter barnen i centrum. Det finns en mängd olika familjebildningar. Just därför är begreppet familj olämpligt att använda. Låt oss utgå ifrån vad barnens bästa egentligen innebär. Låt oss också därför kalla detta politikområde för just ekonomisk barnpolitik. Herr talman! Vi har tidigare angivit att vi står bakom de ekonomiska summor som ligger i detta utgiftsområde. Låt mig konstatera att vi också har ett antal reservationer. Medan jag ändå gör det, och jag står bakom samtliga, kan jag passa på att yrka bifall till reservation 70 under punkt 75. De sista minuterna av anförandet vill jag ägna åt en av de absolut viktigaste feministiska jämställdhetsfrågorna som vi har att göra med i vår tid. Frågan om vem som ska vara hemma med barnen är inte, som Torsten Lindström och andra antyder, en banal och enkel fråga som avgörs utifrån vad man har lust med och kommer överens om runt köksbordet. Det är snarare en fråga som handlar om maktdimensioner av stora mått. Vem som är hemma med barnen avgör också vilka löner som betalas ut i arbetslivet. Vem som är hemma med barnen avgör vem som lär sig familjelivets närmaste uppgifter, att städa och laga mat och se till att allt fungerar. Det är anledningen till att det är så viktigt att se till att man åstadkommer en jämn fördelning av det oavlönade hemmaarbetet, städningen och matlagningen, och att man åstadkommer en jämn fördelning av föräldraförsäkringen. Det handlar inte om något tvång. Ingen är tvingad att ta ut sina föräldrapenningdagar. Men låt oss göra det klart att den ordning som vi i dag har innebär att föräldraskapet förvandlas till något som är obligatoriskt för kvinnan men frivilligt och mer som ett fritidsintresse för mannen. Om man vill bevara den ordningen gör man som kristdemokrater mest gör. Man upplöser och förändrar och försöker att se till att så lite som möjligt kan göras för att ytterligare förstärka jämställdheten. Ojämlikheten på arbetsmarknaden grundläggs i hemmet i den märkliga uppdelningen mellan visst betalt arbete i yrkeslivet och visst obetalt hemarbete. Vi är förstås, herr talman, medvetna om att det har tillsatts en utredning och att den arbetar för att se över hur försäkringen ska förändras. Men vi tänker inte vänta på resultatet av en sådan utredning för att driva opinion, föra debatt, ställa förslag och se till att påverka. I stället kommer vi att göra vad vi kan för att åstadkomma den förändring som är nödvändig och bryta könsmaktsordningen i samhället och i familjelivet. Därför har vi föreslagit att den utredning som sitter ska se över hur man kan övervinna de hinder som finns just för att individualisera föräldraförsäkringen. Om det finns en enda maktfråga i dag när det gäller barnpolitiken som är avgörande för att också påverka samhällslivet är det detta, att åstadkomma en individuell föräldraförsäkring. Det är nödvändigt för att bekämpa ojämlikheten mellan män och kvinnor men också för att barn ska kunna få växa med nära relationer till båda sina föräldrar i ett jämlikt samhälle.

Herr talman! Kalle Larsson är ideologiskt mycket tydlig. Han har skådat ljuset. Han vet vad som är bäst för svenska folket och han ska införa det vare sig svenska folket tycker om det eller inte. Det som Kalle Larsson förespråkar är en gammaldags vanlig kvotering - ett gammaldags sätt att se på människor. Det är att tvinga på människor politiska uppfattningar när man inte kan vinna majoritet för dem i demokratiska val. Det är gammaldags av Kalle Larsson att förespråka kvotering. Å andra sidan, herr talman, är det kanske inte så särdeles förvånande när det kommer från ett gammalt kommunistparti. Jag har en mycket tydlig och konkret fråga till Kalle Larsson. För ett par år sedan höll en numer före detta medlem av Vänsterpartiet ett mycket beryktat tal. Personen i fråga var då Vänsterns stora affischnamn i Sverige. Den här personen, som numer har lämnat Kalle Larssons parti, utropade att familjen är död. Min fråga till Kalle Larsson är: Delar han den uppfattningen?

Herr talman! Jag trodde det var religiösa människor som skådade ljuset. Torsten Lindström har möjligen erfarenheter nog för att kunna uttala sig i frågan. Vi har inte tvingat på någon något, vad jag känner till. Vi lämnar ett förslag i form av en motion. Den skickas till ett utskott. Den diskuteras emellanåt också. Den går vidare i ett betänkande. Den föreläggs kammaren. Den utsätts för en debatt. Torsten Lindström har möjlighet att yrka, föreslå, diskutera och så småningom också rösta för eller emot detta förslag. Jag har svårt att begripa på vilket sätt det skulle vara att tvinga på någon något. Torsten Lindström kan kanske klargöra den frågan. På vilket sätt är det att tvinga på någon något om man får en majoritet i kammaren för sina förslag? Det är fråga nummer ett. Sedan undrar Torsten Lindström om jag står bakom uttrycket familjen är död. Torsten Lindström borde kanske minnas det lite bättre eller använda citatletare som är mer pålästa. Uttrycket var inte familjen är död. Det var faktiskt i omvänd ordning, död åt familjen. Det syftade på att kärnfamiljen inte längre är den enhetliga konstruktion som den en gång var. Formuleringen syftade på att det finns många olika samlevnadsformer som alla har samma värde, till exempel om man lever ensam med barn eller om man lever två män tillsamman. Om Torsten och jag skulle bilda en familj skulle vi ha samma värde som den familj som Torsten Lindström i allt väsentligt blir alltmer ensam i denna kammare om att förespråka. Svaret är helt enkelt: Om man menar det som min tidigare partiordförande Gudrun Schyman avsåg, är det inget konstigt alls med det påståendet. Om Torsten Lindström håller med om det eller inte är en helt annan fråga, och den får han svara på.

Herr talman! Kalle Larsson säger plötsligt att han inte vill tvinga på någon sin uppfattning. Det innebär alltså att Kalle Larsson tar avstånd från kvotering av föräldraförsäkringen som innebär att 80 % av svenska folket underkastas den politiskt korrekta åsikt som Kalle Larsson vill hävda är den riktiga och rätta. Här har vi, herr talman, en avsevärd ideologisk skillnad mellan den vänster som vill tvinga på människor sina uppfattningar och oss som vill stå upp för valfrihet och möjligheter för alla att bestämma oavsett hur familjen ser ut. Vi kristdemokrater menar att även om familjen förändras och ser olika ut i olika skeden av livet och kan variera under tid, är det ändå den naturliga bastryggheten för barnen och dem som finns i familjen. Här finns det en avsevärd skillnad mellan Vänstern och oss kristdemokrater. Herr talman! Sedan är det en smula förvånande att samtidigt som Kalle Larsson ofta talar om att stå upp för dem som har det sämst och dem som har det svårast, tillhör han nu ett stödparti som applåderar en politik som, till exempel på familjepolitikens område, inte riktar in sig på dem som har de sämst ställt. Vi kristdemokrater vill höja grundnivån i föräldraförsäkringen betydligt mer än vänsterkartellen klarar av. Vi vill rikta bostadsbidraget och höja barndelen av bostadsbidraget för barnfamiljer eftersom det ger den bästa träffsäkerheten i ett solidariskt Sverige där alla får möjlighet att utvecklas och ingen lämnas efter. Herr talman! Hur går dessa olika åsikter ihop för Kalle Larsson? Jag, och många med mig, väntar nyfiket på svaret.

Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att Torsten Lindström ger mig beröm. Det tackar jag för. Han har sett mig som en person som står upp för dem som har det sämst ställt, de svagaste i samhället. Det är ett beröm jag gärna tar åt mig. Det är inte säkert att jag kan återgälda berömmet, men jag ska leta efter tillfällen framöver. Låt oss uttrycka det på det sättet. Ännu finns de icke att finna. Tidigare sade jag att jag tycker att vi med majoritetsbeslut i den här kammaren ska avgöra hur politiska frågor ser ut. Torsten Lindström anklagar mig för att vilja genomföra en förändring, om jag får stöd för den i denna kammare, som en majoritet inte vill ha. Låt mig vända på frågan. Vem är det som vill köra över vem och i vilket avseende? I dag gick det ut ett påbud från den socialdemokratiska regeringen tillsammans med de fyra borgerliga partierna, om jag minns TT-meddelandet rätt, som sade att folket inte ska få vara med och bestämma om den nya EU-konstitutionen. Tala om att inte vilja lyssna på vad människor tycker! Jag förespråkar att vi ska få en föräldraförsäkring som innebär en ökad jämställdhet. Det ger utrymme för att barn ska kunna växa upp tillsammans med båda sina föräldrar eller med flera andra vuxna som delar föräldraförsäkringen mellan sig. Det kallas att vilja driva på människor åsikter uppifrån. Men att förvägra dem rätten att ta ställning till den viktigaste framtidsfrågan i det här landet just nu, EU-konstitutionen, handlar uppenbarligen, enligt vissa, om en fullständigt självklar sak som man bara ska finna sig i. Vår demokratisyn skiljer sig kanske, men jag är inte den som vill pressa människor till något de inte önskar. Det får stå för Torsten Lindström.

Herr talman! Betänkandet för utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn , bygger på majoritetens syn på var gränsen går mellan familjens och det offentligas ansvar för barnen under deras uppväxt. Centerpartiet vill stärka familjens möjligheter och ansvar att själva bestämma och planera för att få ihop sin vardag. Då har också det offentliga större möjligheter att stödja där det verkligen behövs. I vår motion Bättre barndomar kan man läsa vilka pusselbitar vi vill bidra med till barnfamiljers vardagsliv. Någonting har hänt med barndomen. Trots att många familjer har det bättre ställt finns det tydliga tecken på att barnens psykiska villkor har försämrats. Att så många barn och ungdomar mår dåligt är en allvarlig varningssignal om att något är på tok. Det är svårt att se exakt vad orsakerna är, men det visar tydligt att livsvillkoren för barn och ungdomar har förändrats till det sämre. Varje barn som mår dåligt är en personlig tragedi. När samhället förändras i en riktning som systematiskt gör att barn blir mindre trygga och mår sämre är det dessutom ett långsiktigt hot mot samhällets utveckling när det gäller livskvalitet, folkhälsa, kriminalitet, sociala förhållanden och samhällsekonomi. Men allvarligast är att varje barn som mår dåligt är en personlig tragedi. Barn måste mötas med respekt, känna tillit, uppleva gemenskap, höra hemma någonstans. Det är i familjen som barnen får grunderna, värderingar präntas och karaktären tar form. Den kan och ska inte ersättas med kommunal omsorg. En stark familjepolitik formad utifrån dagens verklighet med stor mångfald i familjemönster och livsstil är därför avgörande för de uppväxande generationerna och för Sveriges utveckling på lång sikt. Herr talman! Den ökande förekomsten av diagnostiserade bokstavsbarn i skolan, den växande belastningen på ungdomsmottagningar och barn- och ungdomspsykiatrin talar sitt tydliga språk. Var tredje 10-18-åring har flera gånger i veckan huvudvärk, magont eller sömnsvårigheter. Samtidigt ökar alkoholkonsumtionen bland barn och ungdomar. Också det är en signal om att allt inte står rätt till. I samhällsdebatten utvecklas olika teorier och föreställningar om vad som är orsaken till att så många barn vantrivs och mår dåligt. Enligt vissa handlar det om en förändrad föräldraroll där föräldrarna antingen vägrar ta sitt ansvar som vuxen eller går för långt i sitt stöd till barnen. Enligt andra handlar det om en hänsynslös exploatering i tidningar, TV och reklam av unga människors behov av att identifiera sig med andra och bli bekräftade. Hur den tekniska utvecklingen som ständigt är närvarande, med Internet, alltfler TV-kanaler, mobiler, dataspel med mera, inverkar på förhållandet mellan människor anges också som tänkbara förklaringar. Det är en avgörande framtidsfråga hur våra barn mår. Därför måste vi öka kunskapen om vad som ligger bakom försämringarna i barnens livsvillkor. Orsakerna kanske är svåra att komma åt med traditionella politiska förslag eller reformer. Eller kanske de har sin grund i tekniska, ekonomiska eller sociala förutsättningar. Eller så har de senaste årens reformer kanske gått fel. Med förbättrad kunskap ges åtminstone jag som förälder, vi som politiker och andra samhällsaktörer möjlighet att påverka vårt agerande så att barnens villkor förbättras. Centerpartiet kräver därför en undersökning om orsakerna till barns och ungdomars försämrade psykiska hälsa för att höja kunskapen om varför barn mår så dåligt. Herr talman! Det finns problemområden som måste uppmärksammas. Exempel på detta är en ökad andel psykosomatiska besvär, otrygghet och mobbning. En form av mobbning som ökar är sexuella trakasserier. Utseendefixeringen kryper allt längre ned i åldrarna och bidrar hos många unga till en dålig självkänsla, psykiska besvär och ätstörningar. Ofta finns det dessutom en svag relation mellan barn och förälder. Bra barndom är en bra måttstock på ett bra civiliserat samhälle. För att så många barn som möjligt ska må bra och få goda förutsättningar att växa upp till trygga, välmående och ansvarstagande vuxna måste det finnas ett gott föräldraskap, sunda och nära sociala nätverk, en väl fungerande skola och en politisk vilja att också i handling anpassa samhället utifrån barnens behov. Att vara förälder är ett livslångt åtagande. Inga statliga eller kommunala insatser kan eller ska ersätta ett gott och kärleksfullt föräldraskap. Släktingar, vänner och grannar är viktiga stöd i föräldraskapet. Hos dem står hjälp ofta att få i besvärliga situationer och med dem kan råd och erfarenheter bytas. Bra mödravårds- och barnavårdscentraler är enormt viktiga för att skapa trygghet, inte bara runt själva barnafödandet utan också för de nyblivna föräldrarna vid deras egna första stapplande steg. Föräldragrupper där pappor och mammor får utveckla sina kunskaper, diskutera problem och attityder samt inte minst lära känna andra på en spännande mötesplats har visat sig ha positiva effekter när det gäller kunskapen och tryggheten inför det som komma skall. De sociala nätverken runt föräldraskapet stärks också på ett mycket bra sätt via grupperna. Både familjesammanhållningen och pappornas delaktighet i barnets första tid har visat sig bli bättre. Föräldragrupper är därför ett kraftfullt instrument för att på samma gång stärka jämställdheten mellan könen och stärka familjerna. Centerpartiet vill på ett aktivt sätt stimulera en spridning av föräldragrupper. Herr talman! Något har hänt med barndomen. Trots att familjernas materiella villkor är bättre än någonsin finns det tydliga tecken på att barnens psykiska villkor har försämrats. Den kraftiga ökningen av psykisk ohälsa bland barn och ungdomar är ett krissymtom som det är svårt att se alla orsaker till, men det avslöjar att livsvillkoren för barn och ungdomar har förändrats till det sämre. Ser regeringen något eget ansvar? Vill man ta reda på orsakerna, eller tänker man fortsätta blunda? I detta anförande instämde Birgitta Carlsson (c).

Herr talman! År 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention om barnets rättigheter. I artikel 3 i konventionen sägs bland annat att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. I artikel 12 sägs att hänsyn ska tas till barnets egen åsikt. Nu undrar ni nog varför jag säger detta. Det vet vi väl redan. Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram där man berättade om en skola. Jag tror att det var i Haninge kommun. Där hade man haft det stökigt, och alla föräldrar i en klass hade kallats in till ett möte. Man pratade bland annat om hur man kan stödjas i rollen som förälder och om när och hur man kan sätta gränser. På mötet beslöts att man skulle träffas ett antal gånger med jämna mellanrum under de närmaste veckorna. Innan föräldrarna gick hem fick de en hemläxa till nästa gång. Uppgiften bestod i att 17 minuter av dagen under den kommande veckan ägna sig åt barnet på barnets egna villkor, inte på föräldrarnas villkor. När föräldrarna träffades nästa gång var flera av dem chockade. De var chockade över att de inte trott att så lite som 17 minuter per dag på barnets egna villkor skulle vara så svårt att få till. Flera föräldrar vittnade om att de trodde att de tidigare ägnat sig åt barnen men kommit på att de då samtidigt lagat mat eller gjort någonting annat när de pratat med barnen. Det är en av bilderna av vardagen för barn i Sverige. I betänkandet står att barnets bästa måste sättas i centrum och vara utgångspunkten för familjepolitikens utformning. Samhällets insatser måste inriktas på att skapa förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla barn. Föräldrar måste kunna klara de ekonomiska åtaganden som är viktiga under barnens uppväxttid. Samhället ska erbjuda möjligheter att kombinera föräldraskap med förvärvsarbete eller studier. Föräldraförsäkringen utreds just nu, och vi ser fram emot att se vad utredningen kommer fram till. I propositionen och förslaget i betänkandet i dag görs möjligt för föräldrar som har svårt sjuka barn med en livshotande sjukdom att ta ut tillfällig föräldrapenning för barn ända upp till 18 år. Tidigare var det möjligt för barn som inte fyllt 12 år och i vissa fall 16 år. Vi anser att förbättringen gör att föräldrarna nu helt kan ägna sig åt det sjuka barnet i stället för att slussas runt i systemen. Förslaget gäller från och med den 1 januari nästa år. Vi i Miljöpartiet har drivit frågan att barn i de mest ekonomiskt utsatta familjerna ska få stöd. Nu kommer underhållsstödet, barndelen i bostadsbidraget, flerbarnstillägg från andra barnet och lägstanivån i föräldrapenningen att öka. Herr talman! Barn och barns uppväxt är grunden till välfärden i framtiden. Låt oss då se till att vi här i riksdagen, i kommuner och landsting och i våra myndigheter använder oss av barnkonventionen i vårt arbete! Vi måste bli bättre på att aktivt prioritera och på att utbilda i vad barnkonventionen innebär. Regeringen kan göra detta genom att ge det i uppgift i regleringsbreven till våra myndigheter.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget som rör utgiftsområde 12 i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. När man kommer in så här i slutet på debatten och vi har debatterat sedan kl. 9 i morse är mycket sagt. Vi känner oss naturligtvis nöjda och trötta. Därför har jag valt att korta ned mitt anförande lite grann, men jag ska väl ta med det väsentliga i alla fall, däremot inte ge någon kommentar till de anföranden som har varit från borgerligt håll tidigare. Jag förutsätter att jag får någon sorts replikskifte på mitt anförande. Att alla barn har rätt att växa upp under trygga och jämlika förhållanden är de flesta överens om. Men för att barnen ska känna trygghet måste också deras föräldrar må bra och känna trygghet. Därför är barnens bästa tillsammans med den generella välfärden grundläggande principer för oss socialdemokrater. Barnbidrag, föräldraförsäkring, väl utbyggd barnomsorg tillsammans med maxtaxa är viktiga bitar i barnfamiljernas vardag. För barnens bästa är det också viktigt att båda föräldrarna aktivt deltar under barnens uppväxt. Där spelar de båda mamma- och pappamånaderna stor roll. De har också lett till att fler pappor än tidigare har valt att stanna hemma med sina barn. Ur barnens perspektiv är det oerhört viktigt att få den nära kontakten i tidiga år inte bara med mamman utan även med sin pappa. Det är också viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv. Även om vi är en bra bit på väg vad det gäller männens uttag av föräldraförsäkringen är det en betydande bit kvar. Vad kan man då göra ytterligare? kan man fundera. Och var finns hindren? Det handlar en hel del om attityder och inställningar. Det lagstiftar vi, som bekant, inte om. Där måste vi ständigt hålla debatten vid liv. Det handlar också om en annan viktig sak, nämligen mäns och kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Män har förvisso fortfarande högre lön än vad kvinnorna har. För den samlade familjeekonomin blir det då så att kvinnan stannar hemma med barnen, och männen går ut i arbete. Det är en viktig sak för arbetsmarknadens parter att ta tag i. Här har fackföreningsrörelsen en avgörande roll att spela, tycker jag. En viktig stimulansåtgärd för att få pappor att ta ut en större del av föräldraförsäkringen är också att höja taket i den. Glädjande nog kan vi nu konstatera att regeringen gör det från den 1 juli 2006, från 7 ½ basbelopp till 10. Föräldraförsäkringen utreds nu, som bekant. Ytterligare åtgärder som aviseras av regeringen är en höjning av barnbidraget med 100 kr från 2006. Man föreslår ett flerbarnstillägg med 100 kr från andra barnet och att flerbarnstillägget höjs med 100 kr från det tredje barnet. Även lägstanivån inom föräldraförsäkringen höjs, från 60 kr till 180 kr per barn och dag. Det gäller barn födda från och med den 1 juli 2006. Det är ytterligare välkomnade ekonomiska förstärkningar för barnfamiljerna. Som sagts här förut har tyvärr inte alla barn trygga och jämlika uppväxtförhållanden. I höst fick vi presenterat en rapport om ekonomiskt utsatta barn. Den var framarbetad av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet. Med utgångspunkt i den hade vi i utskottet en utfrågning, eller seminarium, där bland annat Barnombudsmannen medverkade. Det var en mycket intressant förmiddag, tycker jag. Det tycker också mina partivänner. Vi pratade mycket om det sedan. Vi kunde med utgångspunkt både i rapporten och utfrågningen konstatera att det var vissa barn som fanns i ekonomiskt utsatta familjer. Det är, som tidigare också har sagts, barn till utlandsfödda föräldrar och till ensamstående föräldrar. Man bör i rättvisans namn också nämna att svenska barns ekonomiska situation trots allt är mycket bra i internationell jämförelse. Att vissa barn lever under dessa förhållanden kan man naturligtvis inte acceptera. Därför har man från regeringens sida aviserat att man ska fortsätta arbetet med den här frågan. I budgetpropositionen finns ju också pengar avsatta för det. Det är viktigt att alla barn ges förutsättningar att växa upp under trygga och rättvisa förhållanden. Det låga barnafödandet har tidigare år varit föremål för många och långa diskussioner. Glädjande nog kan vi på senare tid se att den negativa trenden har vänt och att barnafödandet återigen har ökat. En bidragande orsak till det är den trygghet som unga människor känner, inte minst genom de system som finns inom familjepolitikens område. Det handlar naturligtvis också om att ha arbete. Jag tycker att det är ett bra kvitto på att socialdemokratisk familjepolitik håller. Den har dessutom hög legitimitet ute bland människorna. Det finns alltså ett stöd för generell välfärdspolitik som sätter trygghet, välfärd och rättvisa före stora skattesänkningar. Vi ska förbättra inom de system vi har i dag och i den takt som tiderna och behoven förändras, men det finns ingen som helst anledning att göra en kursändring - som dessutom spretar inom det borgerliga blocket - som förordas i de motioner som vi har haft att ta ställning till i utskottet. Dessutom finns det inte något stöd för en sådan kursändring ute bland allmänheten. Krister Hammarbergh sade inledningsvis i sitt anförande att han tyckte att man som vuxen gjorde bättre nytta som förälder än som politiker. Är det inte då en fördel om vi som är politiskt aktiva fattar de rätta besluten till fromma för barnfamiljerna? Det tycker jag vore något att tänka på.

Herr talman! Att socialdemokratisk familjepolitik håller kan vi ha lite olika uppfattningar om. Att barnen ska ha en trygg uppväxt och att föräldrarna är viktiga, verkar vi trots allt vara överens om, även om vi ser lite olika vägar för att nå målet. I mitt anförande pratade jag mycket om utvecklingen av barns psykiska hälsa, eller snarare ohälsa som ju ökar. Jag skulle vilja höra hur Kerstin Kristiansson Karlstedt ser på den utveckling vi ser i Sverige i dag.

Herr talman! Jag är naturligtvis informerad kring det. Jag vet inte om det ligger precis under det här utgiftsområdet. Man bör vidta åtgärder på ett brett spektrum. Det är inte bara familjepolitiken som kan styra det, eller i varje fall inte föräldraförsäkringar och andra trygghetssystem. Det är mycket annat som också måste in. Det tror jag att du är medveten om.

Herr talman! Det jag egentligen vill komma till är de styrmedel och reformer som har satts i sjön via socialförsäkringsutskottet eller socialförsäkringarna. Man kan fundera över på vilket sätt maxtaxan påverkar utvecklingen på det här området.

Herr talman! Jag tror inte att maxtaxan har gjort att barn har blivit psykiskt sjuka. Det är väl andra komponenter som ligger i det. Maxtaxan är en mycket positiv reform för barnfamiljerna. Jag förutsätter att Annika Qarlsson såväl som jag är ute på möten och träffar de många människor som alla, måste jag säga, nästan mangrant lovordar den. Det är ett mycket bra tillskott för småbarnsfamiljerna eller barnfamiljerna i stort.

Herr talman! Kerstin Kristiansson Karlstedt talar om de undersökningar som visar att det finns en hel del att göra när det gäller barns situation i vårt land. Många barn har det svårt och har en utsatt ekonomisk situation i sina familjer. Min fråga är egentligen inriktad på det förslag som finns i vänsterkartellens budget om en generell höjning av barnbidraget, där 100 kr går till såväl fattig som rik, till såväl miljonär som arbetslös, till såväl statsråd som arbetssökande. Min fråga är: Anser Kerstin Kristiansson Karlstedt att detta är i linje med en god fördelningspolitik?

Herr talman! Ja, det anser jag. Vi socialdemokrater värnar de generella välfärdssystemen. Vi vill inte, till skillnad från Kristdemokraterna och vissa andra borgerliga partier, ha selekterade system. De generella välfärdssystemen håller och det finns hög legitimitet även för dem.

Herr talman! Vi är nog överens om att vi värnar den generella välfärden. Frågan är hur den ska se ut. Vi kristdemokrater ser att det i dag finns barn som har det svårt och som lever i en ekonomiskt utsatt situation. Just därför vill vi sätta in de åtgärder som har den största träffsäkerheten och som är fördelningspolitiskt försvarbara. Vi vill till exempel höja barndelen av barnbidraget och höja grundnivån i föräldraförsäkringen så att de som har det tuffast att dra runt ekonomin, att klara vardagen och att ha råd med vardagens nödtorft får stödet. Vi gör en skillnad. Vi ger inte samma stöd till miljonärer som Socialdemokraterna gör. Min följdfråga till Kerstin Kristiansson Karlstedt är, också mot bakgrund av att den här reformen sker med lånade pengar: Anser Kerstin Kristiansson Karlstedt att det är rimligt att öka statens upplåning för att sprätta i väg pengar på det här sättet?

Herr talman! Jag tycker inte att man sprätter i väg pengar när man ger dem via barnbidrag. Såväl Torsten Lindström som jag förstår ju att de tillfaller också de ekonomiskt utsatta barnen. Man får titta på detta i dess helhet. Höjda barnbidrag, underhållsstöd - för det handlar ofta om barn till ensamstående förälder; underhållsstödet är nu också på väg att bli en proposition som kommer att behandlas här i kammaren under våren - och sådana saker, allt sammantaget hjälper de här barnen. Jag vill dock understryka att jag som socialdemokrat stöder den generella välfärden och generella system.

Herr talman! Jag har också en fråga om de ekonomiskt utsatta barnen och familjerna. Jag tänker på de familjer och kanske ensamstående som måste gå till socialbyrån för att få försörjningsstöd. I det fallet kan en förälder ha bostadsbidrag och barnbidrag, och då påverkar det inte levnadsstandarden eftersom det kommer att inräknas i socialbidragsnormen. Det hjälper inte heller om en mamma som bor i en trea söker en tvårumslägenhet i stället, utan hon kan inte påverka sin situation. Bostadsbidrag har väldigt stora marginaleffekter. I förlängningen innebär de att det kanske inte lönar sig att arbeta. Hur ser Kerstin Kristiansson Karlstedt på problematiken kring marginaleffekter av vissa bidrag?

Herr talman! Det här med marginaleffekterna som Solveig Hellquist pratar om kan man ju alltid diskutera. Ytterst handlar dock detta om att få de här ensamstående föräldrarna i arbete. Det lönar sig alltid att arbeta, att försörja sig själv och att på så sätt stärka självkänslan. Det är alltid någonting som lönar sig. Solveig Hellquist tillhör ju alliansen, som säger att folk inte ska leva på bidrag. Ändå står Solveig Hellquist här och ömkar sig över människor som befinner sig i den situationen. På något sätt går det inte ihop för mig. Vi ska se till att människor får ett arbete som man kan försörja sig på, oavsett kön. Vi ska se till att vi har generella välfärdssystem i det här landet som är värda namnet.

Herr talman! Då har regeringen ett viktigt uppdrag, nu när 1,4 miljoner människor står utanför arbetsmarknaden och alla enklare jobb i princip har försvunnit. Det är klart att jag hoppas att både socialdemokrater och alliansen och alla andra tycker att det är viktigt att man arbetar och att det ska löna sig att arbeta. Men då tror jag att Kerstin Kristiansson Karlstedt ska prata med statsrådet Morgan Johansson, som härförleden sade att är det någon som är beroende av försörjningsstöd så måste föräldern tjäna upp till 24 000 kr för att det ska löna sig att arbeta.

Herr talman! Jag vet inte vad jag ska svara på. Det var mest påståenden. Har Morgan Johansson sagt detta här i kammaren under frågestund eller annat har inte jag hört det och kan svara för det. Vad jag tycker är viktigt generellt sett är att människor får ett arbete så att man kan försörja sig själv och att vi har välfärdssystem i det här landet som ser till att hjälpa människor i utsatta situationer. Det är det vi värnar. Sedan går det inte an att plocka ut enskilda argument från frågestunder och pådyvla mig dem nu.

Herr talman! Jag är glad att Kerstin Kristiansson Karlstedt lyssnade på mig, även om det kanske delvis var kursivt. Jag vill nog hävda att jag själv som person gör större nytta för mina egna barn som pappa än vad jag kanske gör i min roll som politiker. Med det vill jag hävda att det är viktigt att vi har en viss ödmjukhet inför uppgiften. Jag hoppas att vi har samma uppfattning. Jag måste följa upp den tidigare frågeställaren. Jag upplevde inte riktigt att det blev ett svar i kammaren. För de ekonomiskt utsatta familjer som har den typen av problem att man hamnat i en fattigdomsfälla är en stor del av problemet just att kombinationen av skatter och bidrag gör att man lätt hamnar i fattigdomsfällan. Vad tycker Kerstin Kristiansson Karlstedt att man ska göra åt det? Hur ska marginaleffekterna sänkas?

Herr talman! Nu är inte detta ett skatteutskottsbetänkande. Vi debatterar just nu familjepolitik. Naturligtvis hör saker och ting ihop. Samtidigt handlar det om att ha en generell syn på familjepolitiken, och den har jag försökt klargöra i flera replikskiften nu. Jag hoppas att Krister Hammarbergh har lyssnat på mig vad gäller detta. Samtidigt tror jag att Krister Hammarbergh skulle göra dubbel nytta om han både agerade som förälder och samtidigt fattade de rätta besluten till fromma för barnen i samhället.

Herr talman! Snälla Kerstin Kristiansson Karlstedt, det är ju det jag gör! Vad jag däremot funderar på och känner att jag har svårt att tolka är om Socialdemokraterna fortfarande står kvar vid arbetslinjen i svensk politik eller om det är bidragslinjen som gäller. När jag försöker tolka det som nu sägs i kammaren verkar det tyvärr vara det senare.

Herr talman! Då tror jag att Krister Hammarbergh har lyssnat väldigt dåligt på mig. Jag har i olika inlägg försökt göra gällande att det är oerhört viktigt att människor har ett arbete som man kan försörja sig på. Det är viktigt från många utgångspunkter och även för självkänslan att inte känna sig beroende av andra. Sedan måste man även som moderat skilja på bidrag och bidrag. I debatten på senare tid har ni kallat försäkringar av skilda slag för bidrag. Detta får man inte blanda ihop. Det är någonting som ni borde förtydliga.

Herr talman! Ett gott samhälle som är till för alla förutsätter att vi har en välfärd som också är till för alla. Den generella välfärden utjämnar ekonomiska resurser och levnadsförhållanden. Den ger goda fördelningseffekter och har en hög legitimitet. Den omfördelar över livet och mellan olika grupper. I och med att den omfattar alla har vi också skapat system som ger mest åt dem som behöver det allra bäst. Den generella välfärden skapar trovärdighet, trygghet och gynnsamma förutsättningar för ett högt barnafödande. En välfärd för alla utgör tillsammans med principen om barnets bästa grunden för regeringens arbete inom familjepolitiken. För barnets bästa är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets uppväxt och tar ansvar för barnet. I det sammanhanget är det också viktigt att belysa att jämställdheten är av central betydelse. De olika delarna i familjepolitiken samverkar och måste ses som en helhet. Föräldraförsäkringen, barnbidraget och barnomsorgen, som ska vara till för alla, samverkar och syftar gemensamt till jämlikhet och jämställdhet där barnen är i centrum. Den generella välfärden rymmer därutöver självklart också stöd till de allra mest utsatta grupperna av barnfamiljer, de med svag ekonomi och familjer med särskilda behov. Sådana stöd måste också i fortsättningen vara starka. Det är dock också viktigt att överväga formerna för de här stöden och se om man kan stärka deras påverkan när det gäller att skapa en välfärd som är generell. Barnen är det viktigaste vi har. Barnen symboliserar framtiden. Det är de som ska leva i den framtid vi skapar nu. Det är därför vi också med väldigt stor tillfredsställelse kan presentera stora satsningar på barnen i den budget som vi lägger fram. Barnbidragen och flerbarnstilläggen höjs. Taket höjs i föräldraförsäkringen. Ersättningsnivån på lägsta-nivå-dagarna höjs från 60 till 180 kr. Rätten till tillfällig föräldrapenning utvidgas för föräldrar med svårt sjuka barn. Vi avsätter också 1 miljard för att förbättra situationen för ekonomiskt utsatta barn genom höjt underhållsstöd, barntillägg för studerande och höjd barndel i bostadsbidraget. Det är regeringens uppfattning att de familjepolitiska stöden ska utformas på ett sådant sätt att skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn ska minska. En grundläggande strävan är att skapa förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla barn. De familjepolitiska stöden ska också utformas på ett sådant sätt att barnfamiljernas handlingsutrymme och möjligheten att själva påverka sin ekonomiska situation är stor. De ska skapa förutsättningar för en flexibilitet utifrån varje familjs och barns olika förutsättningar och behov, och de ska ge trygghet och rättvisa. Glädjande nog kan vi nu ta ytterligare steg framåt för att satsa på barnfamiljerna och därmed också förbättra för barnen. Särskilt innebär detta att vi prioriterar barn i ekonomiskt utsatta familjer. Att stärka den generella välfärden, den välfärd som ska vara till för alla, ger mest åt dem som behöver det allra bäst. För de ensamstående mammorna, för låginkomsttagare, för barn i ekonomiskt utsatta familjer är att stärka välfärden för alla det mest centrala och viktiga. Mot den här politiken står den selektiva, den behovsprövade politiken som i kombination med grundtrygghetsmodeller just skapar fattigdomsfällor och ökade klyftor i samhället. Till det säger vi socialdemokrater ett klart nej. Men det generella behöver också kombineras eller kompletteras med särskilda insatser. Det gör vi just genom att avsätta 1 miljard kronor 2006 för att förbättra underhållsstödet, införa barntillägg för studerande och höja den del av bostadsbidraget som utgör särskilt bidrag till barnfamiljerna. Vi föreslår att barnbidraget höjs med 100 kr liksom att flerbarnstillägget höjs med 100 kr. Det införs dessutom redan från det andra barnet. Det innebär för en familj med ett barn 1 050 kr per månad, för två barn inklusive flerbarnstillägget 2 200 kr och för en familj med tre barn 3 604 kr. Det är en stark förbättring av barnfamiljernas ekonomi men betyder allra mest för dem med de låga inkomsterna. Glädjande är också att det just nu föds fler barn än på länge. Vi kan också konstatera att många av dem som nu får barn tar för givet att man ska kunna förena föräldraskap med ett arbete. Det är glädjande att kunna konstatera det. Det är också glädjande att kunna konstatera att vi har lyckats kombinera en hög förvärvsfrekvens för kvinnor med ett högt barnafödande. Jämställdhet är positivt för ett högt barnafödande. Så ser det inte ut på alla håll i Europa. Jämför med ett land i vår närhet, som Tyskland, där man har ett barnafödande på en mycket låg nivå. Man ligger på 1,2-1,3 barn per kvinna. I Sverige kan vi nu konstatera att vi ligger på 1,73, och trenden går åt rätt håll. Det är glädjande. Något som bidragit till detta är naturligtvis att vi har världens bästa föräldraförsäkring som ger både mammor och pappor möjlighet att förena arbete med föräldraskap. Den sätter barnen i centrum och ger familjerna möjlighet att själva välja hur den ska utformas så att den passar den enskilda familjen. Det finns inget land som betalar sina föräldrar så mycket och så länge för att vara hemma med sina barn. Ett problem som vi har är att papporna tar ut alldeles för lite av föräldraförsäkringen. Det har blivit bättre, men det är oacceptabelt att det är på så låg nivå. Det gör att könsrollerna cementeras så att kvinnorna får en sämre ställning på arbetsmarknaden samtidigt som barnen går miste om en tidig och nära kontakt med sin pappa. Därför har vi, precis som flera tidigare har sagt, tillsatt en utredning som ska se hur föräldraförsäkringen bättre kan bidra till att barnen får tillgång till båda sina föräldrar. Vi höjer också taket i föräldraförsäkringen från 7 ½ prisbasbelopp till 10 prisbasbelopp. Vi höjer ersättningen för lägsta-nivå-dagarna, vi inför en utökad rätt till tillfällig föräldrapenning. Våra förslag om ökad ekonomisk trygghet för barnen och deras familjer ska ställas i kontrast mot de alternativ som vi tydligt kan se på den borgerliga kanten. Den borgerliga maktalliansen, med Moderaterna i spetsen, lägger fram olika förslag. Men eftersom vi ändå får anta att Moderaterna är det dominerande partiet i denna maktallians är det väl det förslaget som är alternativet. Alternativet från moderat sida är att ersättningen i föräldraförsäkringen sänks till 75 %, något ännu lägre faktiskt eftersom man också väljer att tricksa med det inkomstunderlag som beräkningen ska göras utifrån. Man tar bort månader i föräldraförsäkringen och säger att den bara ska vara tolv månader. Man avskaffar de två pappa-mamma-månaderna, och man säger nej till att höja taket i föräldraförsäkringen. Det leder till en kraftig försämring för barnfamiljerna och för barnen. Det blir en kortare tid för föräldrarna hemma med barnen och mindre pengar genom att man får en lägre ersättning när man är föräldraledig. När man säger nej till takhöjning innebär det att färre pappor kommer att kunna ta sitt ansvar för sina barn. Det blir sämre för barnen eftersom de inte får möjlighet till en tidig och nära kontakt med båda sina föräldrar. Det är det som är alternativet till den socialdemokratiska politiken. Det leder till ökade klyftor och försämringar för barnfamiljerna. I detta anförande instämde Agneta Lundberg (s).

Herr talman! Det verkar som om regeringen är stressad av alliansen och försöker därför ta varje tillfälle i akt att opponera mot oppositionen i stället för att prata om regeringspolitiken. Vi kan väl i alla fall i ärlighetens namn, Berit Andnor, konstatera att vi totalt sett lägger mer pengar på utgiftsområde 12 än regeringen gör, framför allt därför att vi kanske har lyssnat på Berit Andnor i det fallet och föreslår mycket kraftigt höjda barnbidrag. Det handlar om 5 ½ miljard kronor. Men det är inte bara det som är viktigt. Jag skulle vilja citera ur en artikel som handlar om hushållstjänster, som vi har diskuterat i dag, och hur pass viktiga de är för familjerna. Det sägs i artikeln att det är "sorgligt att etablerade, ansvarsfulla politiker blandar ihop de svårigheter som alltid finns behäftade med kampen om värdiga arbetsplatser med begreppet för en kvinna som försörjt sig på ett hederligt arbete. I dag är det självklart att alla oberoende av kön skall kunna försörja sig själva. Det innebär att alla har rätt till ett arbete på den nya tidens arbetsmarknad. Det moderna livet driver också fram nya sätt att tänka och nya sätt att söka lösningar." Det här är en del av en artikel av de två socialdemokraterna Inger Nordlander, som också är med i socialförsäkringsutskottet, och den tidigare riksdagsledamoten Tullia von Sydow. De propagerar på DN Debatt för att det är dags att införa hushållsnära tjänster, inte minst för barnens skull. Hur kommenterar Berit Andnor detta?

Herr talman! Jag ägnade 95 % av mitt anförande åt den socialdemokratiska politiken. Jag ägnade 5 % åt oppositionen. Skäms Moderaterna för sin politik? Är det inte så att moderater föreslår försämringar i föräldraförsäkringen? Är det inte sänkta ersättningsnivåer, kortare föräldraledighet? Är det inte ett nej till takhöjning som Moderaterna föreslår? Är det inte det? Jag har i alla fall kunnat läsa mig till att det är det som är förslaget. När det gäller hushållstjänster handlar det först och främst om hur vi ska använda de gemensamma pengar vi har. Vad är det vi ska prioritera? Vad är det som är viktigast? För mig som socialdemokrat är inte det hushållsnära tjänster. Jag ska utveckla varför. Först främst handlar det om att det finns andra ställen att lägga pengarna på. En väl utbyggd barnomsorg kan vi alltid höja kvaliteten i. Vi kan förstärka föräldraförsäkringen, och vi kan dessutom lägga mer pengar på direkta insatser till barnfamiljerna. Men det handlar också om vilket perspektiv man utgår ifrån när man diskuterar de hushållsnära tjänsterna. Det kan aldrig bli något alternativ för en ensamstående förälder, för de lågavlönade föräldrarna eller ens en gång för de som har medelinkomster. En hushållsnära tjänst kan aldrig bli ett alternativ. Jag ställer mig alltid denna fråga: Vem är det som ska städa hemma hos städerskan? Vem är det som ska utföra städarbetet hemma hos henne? Jag har ingenting emot att man anlitar städbolag för att städa. Jag har ingenting emot det. Jag tycker att det är ett bra arbete att städa. Men jag säger nej till att med våra gemensamma pengar subventionera hushållsnära tjänster för dem som redan har råd att betala.

Fru talman! Det finns väl då en skillnad mellan familjeministern och mig, därför att jag använde hundra procent av mitt anförande åt att prata om min egen politik. Jag ska fortsätta att citera ur artikeln: "För att nyansera dagens diskussion behövs en övergripande analys av de samhällsekonomiska och jämställdhetspolitiska effekterna av hushållsnära tjänster. Vardagssituationen för familjen har genomgått omfattande förändringar under de senaste 50 åren. I dag har både kvinnan och mannen lönearbete och hemarbete. Vi måste vara moderna, se att ett samhälle i förändring behöver nya angreppssätt för att lösa problemen. Inger Nordlander Riksdagsledamot (s) Tullia von Sydow F d riksdagsledamot (s)". Jag konstaterar att det gamla talesättet att droppen urholkar stenen gäller fortfarande. Nu hoppas jag också att den kan urholka betongen.

Fru talman! Krister Hammarbergh får gärna läsa innantill, men det vore på sin plats om läsa innantill kunde begränsas till den del som vi har att debattera, nämligen familjepolitiken. Jag har ännu inte fått svar på de frågor som jag ställde till Moderaterna: Är det inte frågan om att försämra för barnfamiljerna att sänka ersättningsnivåer, att förkorta föräldraledigheten, att ta bort den kvotering som vi har när det gäller mamma- och pappamånaderna, att tricksa med grunden för ersättningsnivåerna och att säga nej till takhöjningen? Varför undviker Krister Hammarbergh att ta en debatt med mig om de frågor som rör det betänkande vi just nu debatterar? Varför vill inte Krister Hammarbergh debattera den moderata politiken? Skäms Krister Hammarbergh för sin politik? När det gäller de hushållsnära tjänsterna kommer det aldrig att vara någonting som en socialdemokratisk regering lägger fram förslag om, därför att det är i grunden en djup orättvisa. Det finns andra områden som vi kan lägga pengarna på. Det finns brister i välfärden som vi vill åtgärda. Vi vill förbättra för barnfamiljerna och därmed också barnen, inte försämra. Däri skiljer vi oss, Krister Hammarberg som representant för Moderaterna och jag som representant för den socialdemokratiska regeringen.

Fru talman! Socialministern talar om fattigdomsfällan. Det är en socialminister som ingår i en socialdemokratisk regering som under tio år har urholkat välfärden och nu ska lösa fattigdomsfällan genom att ge pengar till miljonärer. Det är uppenbart att det är långt, långt till den välfärdssyn som socialdemokratin en gång i tiden åtminstone påstod sig stå för. Vi kristdemokrater vill slå vakt om den generella välfärden, och vi vill göra insatser för att de som fastnat i Socialdemokraternas och Berit Andnors fattigdomsfälla ska kunna ta sig ut därifrån. Det är skillnaden mellan socialministern och oss kristdemokrater. Låt mig, fru talman, ställa en annan fråga till socialministern som jag hoppas att hon kan ge ett konkret och tydligt svar på. Den 7 maj 2003 uttalade riksdagen följande: "Vi anser att det är viktigt med mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Det som passar den ena familjen passar inte den andra. Därför skall föräldrar ha rätt att fritt välja barnomsorg." Sedan fortsätter uttalandet genom att man lyfter fram olika sorters barnomsorg med olika inriktning, i såväl kommunal som privat eller kooperativ regi och även valfrihet för dem som önskar att i större utsträckning vara hemma med sina barn. Detta tillkännagivande gav riksdagen till regeringen. Hittills har regeringen ignorerat detta tillkännagivande. Min fråga till socialministern är: När och hur tänker regeringen följa riksdagens vilja?

Fru talman! Låt mig börja med den generella välfärden. Vad jag har förstått av de inlägg Torsten Lindström hittills har gjort, som också redovisas i den kristdemokratiska motionen, har han och hans kolleger totalt missuppfattat vad det är att prata för en generell välfärd. Det är inte en generell välfärd som Torsten Lindström pratar för, utan det är någonting annat. Det är en behovsprövad, selektiv välfärd som är det rättesnöre som Torsten Lindström representerar. Att vi har barnbidrag som är lika för alla barn är en av grundbultarna i en välfärd för alla. Genom att inte peka ut, genom att inte ställa frågan och genom att inte behovspröva barnbidragen har vi en generell välfärd som är till för alla. Den dagen vi börjar behovspröva barnbidragen börjar vi underminera grunden för den generella välfärden. Den dagen vi på det sättet börjar pröva bidrag som är till för alla leder det på sikt till att vi skapar förutsättningar för att de som redan har icke längre vill vara med och betala för dem som verkligen behöver stödet. Det visar sig i alla undersökningar - Torsten Lindström kanske ska ägna en del av julledigheten åt att studera detta - att i länder som Sverige och de nordiska länderna, där vi har en generell välfärd, har vi de minsta klyftorna mellan olika grupper och också det minsta antalet fattiga. Just den generella välfärden gör att vi har mycket pengar att fördela, och det ger mest åt dem som behöver det bäst. Det är därför vi ska ha barnbidrag som är till för alla barn.

Fru talman! Det var ett mycket klarläggande svar från socialministern. Vi vet nu att Socialdemokraterna anser att välfärd och fördelningspolitik är att gynna rika och fattiga på samma sätt, att dela ut pengar till miljonärer med lånade pengar som skuldsätter kommande generationer. Det var ett klarläggande från socialministern. Låt mig efterfråga ett klarläggande till, ett svar på min fråga om riksdagens vilja att skapa valfrihet och möjligheter för alla som vill att i större utsträckning välja sin barnomsorg. Det här är inte bara ett krav som riksdagen har uttalat utan också ett krav som har ett genuint folkligt stöd. Det har prövats i ett antal olika kommuner, senast i Örkelljunga, där 61,9 % röstade för att alla föräldrar, rika och fattiga, ska få ökade möjligheter till valfrihet. Min fråga, fru talman, som kvarstår är: Hur tänker regeringen hantera den viljeyttring som riksdagen har uttalat? Vad har Berit Andnor för besked till alla föräldrar som vill bestämma mer? Är beskedet att det också på denna punkt är de ideologiska skygglapparna som ska styra? Är beskedet på denna punkt än en gång från Socialdemokraternas sida att det går bra att välja bensinmärke, men det ska inte finnas en reell möjlighet för alla föräldrar att välja den omsorg som de önskar för sina barn oavsett hur den omsorgen ser ut? Vad har Berit Andnor för besked att komma med till alla som undrar?

Fru talman! Jag får rekommendera Torsten Lindström att inte bara ta del av internationella studier när det gäller hur klyftor och inkomstfördelning i samhället ser ut. Det finns också ett utmärkt material att ta del av i den budget som vi just nu diskuterar. Att diskutera fördelningspolitik, Torsten Lindström, förutsätter också att man verkligen analyserar de förslag som man har och som man lägger fram som alternativ till regeringens förslag. Låt mig bara konstatera att den generella välfärden innebär att vi har klyftor som är förhållandevis små i Sverige. Genom den generella välfärdspolitiken har vi skapat förutsättningar för att ge jämlika och trygga uppväxtvillkor för alla barn. Det innebär att det ger mest åt dem som behöver det bäst. Det innebär också, Torsten Lindström, att vi genom den generella välfärdspolitiken skapar förutsättningar för att se till att så få människor som möjligt har låga inkomster i vårt samhälle. Låt mig bara konstatera att det finns en valfrihet inom barnomsorgen. Barnomsorgen är en viktig del, och den ska vara till för alla. Den ska vara möjlig att utnyttja för alla utan att man ska behöva ha begränsningar till följd av att man inte har råd. Barnomsorgen tillsammans med världens bästa föräldraförsäkring och ett barnbidrag som tillkommer alla barn utgör en utmärkt grund för barnfamiljerna just att kunna välja utifrån de olika förutsättningar och de olika behov man har. Det är en modern familjepolitik som är mycket uppskattad bland barnfamiljerna, och den ger en verklig valfrihet för alla barnfamiljer, inte bara de som har de goda inkomsterna.

Fru talman! Det är ett hett område, och det är mycket som rör sig. Det är många utredningar och arbeten som är på gång inom området, och vi ser fram emot dem med stor spänning. I ditt anförande är det mycket ekonomi och pengar. Självklart har det en avgörande betydelse för hur familjesituationen ser ut. Precis som jag sade till Kerstin Karlstedt tidigare tror jag att vi har samma mål fast vi ser lite olika vägar att ta oss fram till målet trygga barn och föräldrar som kan styra över sin vardag. Bekymret i dag är barnens hälsa. Det finns oroande tecken på många håll, både bland de mindre barnen och bland tonåringarna. Den största ökningen av förtidspensionärer finns i de yngsta åldrarna. Det är signaler om att något går i fel riktning. Anledningen till att jag tar upp detta i dag i denna debatt som handlar mer om ekonomiska styrmedel och familjepolitik beror på att detta har en så stor betydelse för vardagen för de barn som växer upp i dag. Jag ser att det finns kopplingar till de olika reformer som har skett under de senaste åren. Jag skulle bli förvånad om socialministern höll med mig. Men vi kräver också från Centerpartiet att man ska göra en översyn av vilka orsaker som ligger bakom ökningen av ohälsotalen bland barn. Även om vi har olika politiska uppfattningar om vad orsaken är borde det ändå finnas ett gemensamt intresse att få en bra kunskapsgrund att utgå från.

Fru talman! Mycket av inriktningen i mitt anförande hänger ihop med att vi just nu diskuterar den ekonomiska familjepolitiken. Det är det som finns inom utgiftsområde 12. Jag känner också stor oro för barns och ungdomars psykiska hälsa. Vad Annika Qarlsson säger om kunskap är viktigt. Vi ska verkligen veta hur situationen är. Jag upplever att det finns mycket tyckande och att man kanske uttalar sig utifrån en obefintlig kunskapsgrund. Det är också bakgrunden till varför regeringen har tagit initiativ till och dragit i gång ett mycket stort projekt. Jag vet att det kommer att redovisas innan årsskiftet. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att återkommande undersöka barns och ungdomars psykiska hälsa så att vi verkligen får en bra kunskap om hur hälsoläget ser ut men också en fördjupad kunskap om vad det är som orsakar den ohälsa vi kan se. Det är också viktigt att kunna göra den typen av undersökningar under en längre tidsrymd. Det är ambitionen. Jag ser fram emot den redovisningen. Den kan ge en mycket viktig kunskap till oss som sitter här men kanske framför allt till dem som arbetar med barn och unga. Det handlar mycket om att ta vara på den kunskap vi kan få fram och omsätta den i olika typer av åtgärder och aktiviteter. Det är också viktigt med föräldrastödet. Även där väntar jag på en rapport från Folkhälsoinstitutet. Vi ska på ett bättre sätt än tidigare kunna stödja föräldrar i det många gånger svåra uppdrag de har som föräldrar, inte bara när barnen är små utan också när de blir lite större.

Fru talman! Det låter positivt. Jag ser fram emot även det arbetet. I fråga om maxtaxan måste jag få koppla tillbaka till tidigare replikskiften. Jag blir lite full i skratt. Maxtaxan är fördelningspolitiskt rätt och den ska vara riktad till dem som bäst behöver den. Det finns åsikter att nu ges mest till dem med de lägsta inkomsterna. Det är väl tur att vi ger så mycket till dem så att de får råd att betala världens högsta skatter. Det är också något vi är duktiga på i Sverige. Har man någon gång haft en fundering på att se över maxtaxans effekter? Det är otroligt stora pengar som läggs in. Du talar om att det inte ska vara ett selektivt bidragsgivande och så vidare. Men i det här finns familjer som faktiskt fick en ökad kostnad den dag maxtaxan infördes, och det finns familjer som har tjänat stora pengar på den. Jag har fortfarande svårt att se hur Socialdemokraterna kan vara stolta över förslaget. Kan du hjälpa mig?

Fru talman! Annika Qarlsson och jag har diskuterat det här förut. Först och främst handlar det om synen på välfärden. Ser man den som en gåva eller rättighet? Det handlar också om hur man ser på hur välfärden ska byggas upp. Ska den vara något som är till för alla eller ska den vara behovsprövad, ett selektivt välfärdssystem? Vi har valt att skapa ett samhälle där vi utgår från att vi ska ha ett välfärdssystem som omfattar alla. Det som är finessen och är det absolut bästa med detta val är att om vi jämför hur den modellen fungerar med hur andra länder har valt att göra - vi har faktiskt facit och kan jämföra - kan vi konstatera att just i och med att detta omfattar alla ger den mest åt dem som behöver den bäst. Maxtaxan är en fantastiskt fin reform som vi har genomfört inom barnomsorgen. Vi följer den mycket noga. Vi har återkommande rapportering i denna fråga från Skolverkets sida. Vi kan konstatera att den fungerar alldeles utmärkt på de allra flesta håll. Den har inte heller lett till - och det vet jag att Annika Qarlsson funderar över då och då - att tiden för barnen har ökat inom barnomsorgen. Så är det inte. Det visar den uppföljning vi har tagit del av. Målet för mig som socialdemokrat är att se detta som ett steg på vägen. Likväl som vi har en skola utan avgifter är det också en vision för mig att kunna ha en förskola som inte heller har några avgifter. Det är bra för barnen, och det är bra för barnfamiljerna. Om det är bra för barnfamiljernas ekonomi och möjligheten för alla barn att få en bra barnomsorg ger det också bra uppväxtvillkor för våra barn.

Fru talman! När jag lyssnar på socialministern låter allt bra. Socialdemokraterna och vi liberaler är också ense om vissa saker. Det gäller barnbidraget, och vi har länge velat ha ett höjt tak i föräldraförsäkringen. När jag sitter här och tänker att det här är helt enastående måste jag ändå ruska om mig själv och tänka på vad jag ser i verkligheten. Då är jag lite grann inne på Annika Qarlssons erfarenheter, det vill säga att många barn och föräldrar inte mår så bra. Det är stressigt och besvärligt. Då har vi till exempel frågan om maxtaxan. Jag gjorde ett besök i en hemkommun i Västernorrland för något år sedan. Där lyfte man fram att barnen var där upp till 50 timmar i veckan på grund av att människor jobbar heltid och har resor till jobbet. Det handlade om små barn. Även om man inrättar bra system måste man alltid ha ett kritiskt öga och följa upp så att man uppmärksammar att maxtaxan inte har varit bra för alla barn.

Fru talman! Det är klart att man ska vara ständigt beredd att ompröva och följa upp de reformer som görs eller den politik man för. Jag delar den uppfattningen. Det är också anledningen till att Skolverket har uppdraget att följa upp hur genomförandet av maxtaxan har skett. Vad har vistelsetiden inneburit för barnen? Men det gäller också antalet barn och kvaliteten i barnomsorgen. Det är också bakgrunden till varför vi inte nöjer oss med att bara införa maxtaxan utan dessutom också har infört särskilda resurser för att höja kvaliteten. Vi avser att i budgeten förstärka inom barnomsorgen så att det blir mer personal i barnomsorgen så att barngrupperna kan minska. Det är viktigt. Vi kan konstatera att den familjepolitik vi har, som ju samverkar i sina olika delar, som består av föräldraförsäkringen, bra barnomsorg för alla barn och barnbidraget, skapar en god grund för våra barnfamiljer och våra barn att leva ett bra liv. Det är viktigt att ha möjlighet att göra de val man behöver göra. Barnfamiljerna och barnen ser olika ut. Det finns olika behov och förutsättningar. Det handlar om att ha en flexibilitet i systemet som gör det möjligt att kunna göra de valen. Maxtaxan är ett exempel på detta. Det fanns kommuner där man hade för höga avgifter, vilket innebar att det fanns de som hade låga inkomster som inte hade råd med barnomsorg. Det tycker jag var en orättvisa som det var väldigt viktigt att göra någonting åt. För mig som socialdemokrat är det en självklarhet. Jag tycker att maxtaxan har fungerat bra, för den har ökat möjligheterna för alla barnfamiljer att ha en bra barnomsorg.

Fru talman! Jag tackar för svaret och har inte något att tillägga i det ämnet.

Fru talman, riksdagskolleger i socialförsäkringsutskottet och socialministern! Det är jättetrevligt att Berit Andnor är här. Även om det är en väldigt liten fråga som jag nu ska ta upp, fru talman, är det en fråga som är oerhört viktig för dem som kan ha nytta av att den blir löst. När jag lyssnade på Berit Andnors anförande använde hon uttryck som att föräldraförsäkringen ska skapa handlingsutrymme, ska vara flexibel och ge trygghet och rättvisa. Det är precis det som jag och Anita Sidén vill åstadkomma med vår motion - skapa rättvisa för en liten grupp människor som har ett jättestort problem. De fina orden solidaritet och rättvisa klingar väldigt tomt när man ser hur utskottet har behandlat vår motion. För mig som moderat är huvudsaken att samhällets skyddsnät finns för dem som verkligen behöver det, inte för alla oavsett om man har behov av det eller inte. Vår motion visar på ett problem som drabbar väldigt få, men för dem är det en jätteviktig fråga. Om riksdagen skulle bifalla motionen skulle det stärka en särskilt utsatt grupp av ensamstående föräldrar som redan nu är utsatt. Majoriteten säger sig särskilt vilja skydda denna grupp men gör tvärtom i sitt betänkande. Jag ska, fru talman, exemplifiera vad det handlar om, som är lite svårt och tekniskt. Detta kan drabba en kvinna med ett nyfött barn. Hon kan ha fler barn, men det nyfödda barnet är det centrala. Hon är själv svårt lungsjuk, och hennes läkare är tvungen att sjukskriva henne. Hon kan inte ta hand om sitt nyfödda barn. Det finns ingen annan förälder till barnet eftersom kvinnans make dog under hennes graviditet, och kvinnan kan inte få någon hjälp. Vi framhåller i vår motion, som samtliga borgerliga partier har ställt sig bakom, att försäkringsskyddet här måste förstärkas. Det finns en regel, den så kallade 240-dagarsregeln, som tillämpas vid vård av sjukt barn och som förhindrar att man samtidigt ska kunna uppbära två socialförsäkringsförmåner. Men nu är det ju inte fråga om vård av sjukt barn utan om vård av sjuk förälder. Det som vi vill införa är en möjlighet att överföra tillfällig föräldrapenning till någon annan som tar hand om barnet. Vi vill få denna möjlighet införd under förutsättning att det finns läkarintyg på att i det här fallet modern - men det kan lika gärna vara fadern - inte tillgodogör sig två ersättningar samtidigt. I betänkandet skriver majoriteten, vilket jag tycker att det är skamligt att behöva läsa upp: I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamhet på att för en förälder som uppbär föräldrapenning för ett barn som är yngre än 240 dagar är det under pågående föräldraledighet möjligt att byta ut föräldrapenningen mot sjukpenning, om förmågan att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdom. Därmed kan en annan förälder eller därmed likställd få föräldrapenning för att ta hand om barnet. Men vi pekar ju just på att det inte finns någon annan förälder och därför inte heller något skyddsnät. Vad menar majoriteten? Ska socialen omhänderta barnet? Det är ju den enda möjlighet som återstår. Det var synd att Berit Andnor nu gick ut. Hon satt nämligen i socialförsäkringsutskottet när Ingela Thalén var socialminister och införde möjligheten till utvidgning av rätten till tillfällig föräldrapenning. Då framhölls i klartext att det finns skäl att vidga möjligheten för rätt till tillfällig föräldrapenning till allmän försäkran att gälla även i de fall föräldern på grund av egen sjukdom eller smitta varken kan förvärvsarbeta eller vårda barnet. Regeringen har alltså själv sagt att den här möjligheten ska finnas. I den promemoria som låg till grund för propositionen, fru talman, anfördes: Det kan inte anses rimligt att en förälder som själv är sjuk eller smittad på sådant sätt att han eller hon inte kan vårda sitt sjuka barn ändå i vissa situationer blir nödsakad att göra detta. Det är inte rimligt. Men skulle någon i majoriteten kunna tala om för mig varför man avstyrker denna motion? Varför i hela fridens namn gör man detta? Man argumenterar inte för att regeln ska vara kvar. Jag skulle vara tacksam för ett besked. Till sist, fru talman, har det här berättats om den utredning om föräldraförsäkring som pågår. Denna utredning har inte ens fått uppdraget att titta på denna brist i skyddsnätet. Jag skulle också gärna vilja få besked i den frågan. Med dessa ord yrkar jag bifall till reservation nr 72 under punkten 77.

Fru talman! Eftersom socialministern hunnit gå känner jag mig föranledd att svara på Cecilia Magnussons fråga. Denna fråga föranledde en ganska stor diskussion i utskottet, och jag förutsätter att Cecilia Magnusson av sin partivän Anita Sidén, som är medmotionär, fått veta detta. Diskussionerna rörde sig just omkring det som nu har tagits upp. Det rör sig naturligtvis om ett problem, dock inte om något stort problem, precis som Cecilia Magnusson säger. Oavsett vad som står i betänkandet är det så att det just nu pågår en väldigt bred översyn av föräldraförsäkringen. Vi hade som ledstjärna att just den här frågan också skulle tas upp i det sammanhanget. Det är som sagt inte något jätteproblem, men det förutsätts att vid den breda översynen ska alla frågor tas upp och penetreras.

Fru talman! Tack för svaret från majoriteten. Jag skulle gärna vilja få en garanti från majoriteten att den här frågan tas upp i föräldraförsäkringsöversynen. Finns detta med i dess direktiv? Jag har inte kunnat hitta det, och jag skulle ha varit tacksam om majoriteten i så fall i sin skrivning åtminstone hade uppgivit att den förutsätter att detta tas upp i denna översyn. Då skulle frågan i alla fall bli föremål för en utredning. Så har jag inte tolkat de direktiv som finns, och jag skulle vara jättetacksam om det kommer fram förslag till beslut här i kammaren om detta. Jag kan inte förstå hur man från majoritetens sida agerar när vi pekar på ett problem som man säger sig vara medveten om och borde komma till rätta med. Jag har informerat utskottets ordförande om hur propositionen såg ut och att man inte talar om begränsningsregeln om 240 dagar. I den promemoria som låg till grund för propositionen talas det inte heller om att det skulle vara någon begränsningsregel. Varför ska vi inte låta en särskilt utsatt grupp få något skyddsnät i en prekär situation? Det handlar om väldigt få tillfällen. Man beräknar att det inte ens är 1 % av de tillfälliga föräldraförsäkringsdagar som tas ut per år som skulle utnyttjas i detta fall, alltså ingen kostnad alls. Vilka är problemen?