Ändringar i upphovsrättslagen
Betänkande 1996/97:LU22
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU22
Ändringar i upphovsrättslagen
Innehåll
1996/97 LU22
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1996/97:129 Ändringar i upphovs- rättslagen jämte en motion som har väckts med anledning av propositionen. Vidare behandlas ett motionsyrkande rörande avgift på oinspelade band. I propositionen lägger regeringen fram förslag till en anpassning av den svenska lagstiftningen till artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG. Förslaget innebär att det i upphovsrättslagen skall införas en regel om att upphovsmän alltid skall ha rätt till skälig ersättning när de överlåter sin uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder till en framställare av sådana upptagningar. Avtalsvillkor som inskränker denna rätt skall vara ogiltiga. Samma rätt till ersättning skall gälla för utövande konstnärer. Förslaget syftar till att ge ett visst skydd åt den svagare avtalsparten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för Justitiedepartementet. Utskottet tillstyrker propositionens lagförslag. Med anledning av ett motionsyrkande förordar utskottet dock en viss justering av övergångsbestämmelserna. I övrigt avstyrks motionsyrkandena.
Propositionen
I proposition 1996/97:129 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Lagförslaget har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:129 1996/97:L15 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att övergångsbestämmelserna till förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, punkt 3, skall ges följande lydelse: "De nya bestämmelserna tillämpas även på avtal om överlåtelse som har ingåtts före ikraftträdandet, men inte tidigare än 19 november 1992, om krav på ersättning har framställts före den 1 januari 1998", 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall utvärdera denna ersättningsmodell.
Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättning skall utgå vid försäljning av tomkassetter, såväl video- som ljudbandskassetter.
Utskottet
Inledning I betänkandet behandlar utskottet under två skilda rubriker dels proposition 1996/97:129 Ändringar i upphovsrättslagen jämte en motion som har väckts med anledning av propositionen, dels ett motionsyrkande rörande avgift på oinspelade band. I propositionen föreslås att lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ändras så att upphovsmän alltid har rätt till skälig ersättning när de överlåter sin uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder till en framställare av sådana upptagningar. Avtalsvillkor som inskränker denna rätt skall vara ogiltiga. Samma rätt till ersättning skall gälla för utövande konstnärer. Ändringarna syftar till att ge ett visst skydd åt den svagare parten i avtalet. Därmed genomförs artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. Motionen rörande avgift på oinspelade band har väckts med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik och har av kulturutskottet överlämnats till lagutskottet. Som en allmän bakgrund till de i betänkandet behandlade spörsmålen bör erinras om att upphovsrätten är en del av den grundläggande förmögenhetsrätten. Upphovsrätten reglerar villkoren och de rättsliga förutsättningarna för det litterära och konstnärliga skapandet. Upphovsrättslagen ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt. Det upphovsrättsliga skyddet löper numera - till följd av lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1966 - som regel under upphovsmannens livstid och till utgången av det sjuttionde året efter hans död (se prop. 1994/95:51, bet. 1995/96:LU4). Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en uteslutande ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra det tillgängligt för allmänheten. Krav på upphovsmannens tillstånd vid uthyrning av exemplar av ett konstverk infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58, LU4). Upphovsrättslagens regler om s.k. närstående rättigheter ger musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke sändas ut i exempelvis radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. För de utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från framförandet. Om en upptagning av framförandet har getts ut eller offentliggjorts, skall utgångspunkten i stället vara tidpunkten för den första av dessa åtgärder. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58, bet. LU4) fick de närstående rättighetshavarna en ensamrätt att göra exemplar av sina prestationer tillgängliga för allmänheten - även genom uthyrning - vilket innebär att samma grundbefogenheter numera gäller för dessa rättighetshavare som för upphovsmännen. En upptagning av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk får således inte utan hans samtycke göras tillgängligt för allmänheten. Exempelvis har skådespelare och musiker vilkas framföranden finns på filminspelningen rätt att bestämma vilka villkor som skall gälla för uthyrning av en video. En följd av upphovsrättens karaktär av förmögenhetsrättslig tillgång är att den helt eller delvis kan överlåtas. Detsamma gäller för de utövande konstnärernas rättigheter till sina framföranden. En film är regelmässigt produkten av insatser av ett stort antal upphovsmän, vilka var och en får upphovsrätt till filmen eller delar av filmen. I regel förvärvar producenten de rättigheter som behövs för den aktuella produktionen genom särskilda avtal med upphovsmännen och de utövande konstnärerna. I den mån något annat inte har avtalats, omfattar överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på film rätten att genom filmen på biograf, i television eller på annat sätt göra verket tillgängligt för allmänheten. En sådan presumtionsregel finns i 39 § upphovsrättslagen. Den innebär t.ex. att om en författare har givit någon rätt att göra en filminspelning av en roman, anses han även ha överlåtit rätten att bestämma över uthyrning av sådana exemplar av verket, om inte annat har avtalats. Presumtionsregeln gäller på motsvarande sätt för de utövande konstnärernas prestationer. Den svenska lagstiftningen bygger liksom motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i flera internationella konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention om upphovsrätt med drygt 100 anslutna stater, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventionerna har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung i ett stort antal andra länder. Europeiska gemenskapernas råd antog den 19 november 1992 direktivet 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter. Direktivet har, med undantag av artikel 4, genomförts i svensk rätt per den 1 juni 1995 (prop. 1994/95:58, bet. LU4). Som skäl för att avvakta med att genomföra de lagstiftningsåtgärder som krävs för att uppfylla artikel 4 angavs i den då aktuella propositionen att frågan krävde ytterligare samråd inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Vid de överläggningar som nu har hållits mellan företrädare för de berörda departementen i de nordiska länderna har man enats dels om hur artikeln bör tolkas, dels om hur den skall uppfyllas i den nationella lagstiftningen. Under hösten 1996 skrevs i Justitiedepartementet en promemoria om bl.a. genomförandet i svensk rätt av artikel 4 i direktivet, (Ds 1996:61) Kassettersättning m.m. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
Genomförandet av artikel 4 Avsikten med bestämmelsen i artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG är att ge ett visst skydd åt den svagare parten i ett avtal om överlåtelse av upphovsrätt. Detta syfte skall uppnås genom att upphovsmännen och de utövande konstnärerna alltid skall ha rätt till skälig ersättning för en överlåtelse av uthyrningsrätten. Bakgrunden är att rätten att bestämma över uthyrning till allmänheten har visat sig vara av stort ekonomiskt värde, och det har ansetts att upphovsmän och utövande konstnärer inte sällan står främmande för affärsmässiga och ekonomiska överväganden och att de ofta saknar den erfarenhet som behövs för att bedöma värdet av den rätt som överlåts. Genom en rätt till skälig ersättning som de inte kan avstå från får de ett visst skydd i dessa avseenden. Det resultat som sålunda skall uppnås vid genomförandet av artikel 4 kan åstadkommas på olika sätt. Den närmast till hands liggande lösningen är att rätten till skälig ersättning skall gälla gentemot den som genom överlåtelsen förvärvar uthyrningsrätten, dvs. en obligationsrättslig reglering. Ett alternativ kunde vara att genom en sakrättslig reglering låta rätten till ersättning gälla gentemot var och en som förfogar över verket eller framförandet genom att hyra ut exemplar av det till allmänheten, trots att upphovsmannen och den utövande konstnären egentligen har överlåtit sin uthyrningsrätt. Enligt regeringen bör det resultat som avses med artikeln uppnås genom en obligationsrättslig reglering. Regeringen föreslår därför att upphovsrättslagen skall ändras så att en upphovsman och en utövande konstnär alltid har rätt till skälig ersättning om han överlåter sin uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder till en framställare av sådana upptagningar och att villkor som inskränker denna rätt skall vara ogiltiga. I motion L15 av Tanja Linderborg m.fl. (v) framförs farhågor om att den valda modellen kan leda till att den underlägsna ställning som rättighetshavare ofta har i förhållande till den som förvärvar uthyrningsrätten befästs. Det hade enligt motionärerna varit önskvärt att regeringen i stället valt en reglering där rätten till ersättning hänger kvar vid en överlåtelse och fortsätter att gälla mot var och en som förfogar över verket eller framförandet genom att hyra ut exemplar till allmänheten. Motionärerna pekar på att företrädare för rättighetshavarna i remissvar har hävdat att en lagreglering som utpekar uthyraren som betalningsansvarig skulle ge upphovsmän och utövande konstnärer insyn i vilka belopp som genereras av uthyrningen och därigenom också större möjligheter att överblicka värdet av rättigheterna. Trots invändningarna mot propositionens förslag anser motionärerna, under hänvisning till främst intresset av nordisk rättslikhet, att det bör genomföras. Eftersom förslaget enligt motionärerna kan komma att medföra problem för upphovsmännen är det emellertid angeläget att regeringen följer upp och utvärderar den valda lagstiftningsmodellen. En sådan utvärdering bör påbörjas senast inom ett år från ikraftträdandet. Om det framkommer att upphovsmännens ställning försvagats eller om det framkommer andra besvärande omständigheter, bör regeringen återkomma till riksdagen med nytt förslag till lagstiftning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 2). Som skäl för att vid genomförandet av artikel 4 välja en obligationsrättslig reglering har regeringen ansett det naturligt att anknyta till vad som tidigare har gällt enligt upphovsrättslagen. Vad som åsyftas är en generalklausul som gällde fram till 1976 och som påminner om artikel 4 i direktivet. Det föreskrevs att villkor som tagits in i avtal om överlåtelse av upphovsrätt fick jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörligt. Syftet med bestämmelsen var att skydda den svagare parten med tanke på att parterna inte var jämspelta, dvs. samma skäl som ligger bakom artikel 4. Bestämmelsen upphävdes i samband med införandet av den allmänna generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen. Vidare har regeringen anfört att företrädare för ansvariga departement och ministerier i de nordiska länderna har varit eniga om att den valda lösningen är den mest praktiska och också av övriga skäl den mest lämpliga för genomförandet av artikeln. Regeringen har vidare gjort den bedömningen att det torde ligga i rättighetshavarnas intresse att kunna kräva in en samlad och därmed större ersättning för uthyrningsrätten av t.ex. en filmproducent och inte vara hänvisad till att kräva in en avsevärt mindre ersättning från t.ex. en videouthyrningsbutik grundad på att butiksinnehavaren vid ett visst tillfälle hyrt ut en video med rättighetshavarens film. Utskottet kan för egen del instämma i regeringens bedömning att den valda metoden för genomförandet av direktivets artikel 4 förefaller vara den från skilda utgångspunkter mest ändamålsenliga. Också enligt utskottet finns det skäl att anta att en sakrättsligt baserad ordning skulle bli svårhanterlig till följd av att rättighetshavarna då skulle kunna få ett stort och kanske även obekant antal uthyrare att rikta sina krav mot. Från utskottets sida finns således ingen erinran mot den valda metoden för artikelns genomförande, och utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del. När det gäller motionsyrkandet utgår utskottet från att regeringen följer effekterna av den nya lagstiftningen och tar de initiativ som kan vara påkallade om de farhågor som motionärerna fört fram skulle komma att förverkligas eller om det skulle vara motiverat av andra skäl. Något formellt tillkännagivande därom är enligt utskottets mening inte påkallat. Till följd härav avstyrker utskottet bifall till motion L15 yrkande 2. Genom direktivet, som antogs den 19 november 1992, förpliktades medlemsstaterna att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet senast den 1 juli 1994. Sverige, som vid den tidpunkten ännu inte var medlem av den Europeiska unionen, hade att - i enlighet med den gemensamma EES-kommitténs beslut - uppfylla direktivet i svensk rätt senast den 1 januari 1995. Som nämnts i det föregående har direktivet med undantag för artikel 4 genomförts i svensk rätt vid den tidpunkten. När det gäller artikel 4 erbjuder emellertid direktivet möjligheten att senarelägga tidpunkten för genomförandet av den oeftergivliga ersättningsrätten under förutsättning att den tillämpas senast från den 1 juli 1997 (artikel 13.8). Enligt artikel 13.6 skall den oeftergivliga ersättningsrätten gälla avtal som träffats efter direktivets antagande, dvs. den 19 november 1992. Beträffande avtal som träffats före den 1 juli 1994, dvs. den tidpunkt då direktivet skulle vara genomfört i medlemsstaterna, föreskriver direktivet genom en särskild preskriptionsregel i artikel 13.9 att den oeftergivliga rätten till skälig ersättning enligt artikel 4 kan göras gällande endast om sådant krav har framställts före den 1 januari 1997. I propositionen föreslår regeringen i enlighet med direktivet att de nya bestämmelserna skall ges retroaktiv verkan så till vida att de skall tillämpas även på avtal som har träffats före ikraftträdandet, dock inte på avtal som har ingåtts före den 19 november 1992. I anslutning därtill föreslås att den i direktivet föreskrivna särskilda preskriptionsregeln, enligt vilken rätt till ersättning på grund av avtal som har ingåtts före den 1 juli 1994 föreligger endast om krav på ersättning har framställts före den 1 januari 1997, genomförs. I motion L15 anser Tanja Linderborg m.fl. (v) att preskriptionsregeln, som innebär att krav på ersättning skall ha framställts redan före lagens ikraftträdande, är olämpligt utformad. Rättighetshavarna måste ges en rimlig chans att hävda sina rättigheter, och de bör därför fram till den 1 januari 1998 kunna framställa ersättningskrav som grundar sig på äldre avtal. Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar om ändring av övergångsbestämmelserna i enlighet med det sagda (yrkande 1). Utskottet finner att den omständigheten att Sverige har utnyttjat möjligheten att senarelägga implementeringen av artikel 4 till den 1 juli 1997 kan få effekter som knappast är förenliga med direktivets grundläggande syften. Rätten för upphovsmän och utövande konstnärer att göra gällande anspråk enligt de nya reglerna på grundval av avtal som har ingåtts mellan den 19 november 1992 och den 1 juli 1994 har nämligen - till följd av den särskilda preskriptionsbestämmelsen - löpt ut redan den 1 januari 1997, dvs. ett halvt år innan de nya reglerna träder i kraft. Enligt utskottet bör de som får kännedom om den nya lagstiftningen först i anslutning till att den kungörs eller träder i kraft inte vara berövade möjligheten att ställa krav på skälig ersättning enligt de nya reglerna. Även om det kan antas att de berörda intressenterna genom sina organisationer sedan en tid har varit medvetna om direktivets innebörd i denna del kan det dock inte uteslutas att den föreslagna preskriptionsregeln kan komma att innebära att möjligheten att göra gällande anspråk på grundval av vissa äldre avtal i en del fall inte kan utnyttjas. För att undvika en sådan effekt bör preskriptionsregeln anpassas till det föreslagna ikraftträdandet så att krav som grundar sig på avtal träffade mellan den 19 november 1992 och den 1 juli 1994 kan framställas även under en viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande. Tidsgränsen bör dock inte sättas senare än vad som är motiverat med hänsyn till syftet. Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med anledning av motion L14 yrkande 1, anta punkt 3 i övergångsbestämmelserna till regeringens lagförslag med den ändringen att krav på ersättning skall ha framställts före den 1 september 1997. Utskottets lagförslag framgår av bilaga 2.
Avgift på oinspelade band I motion Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en särskild avgift skall utgå vid försäljning av tomkassetter, såväl video- som ljudbandskassetter. En sådan avgift skulle enligt motionärerna ge en beräknad inkomst till staten på 150 miljoner kronor. Av detta skall enligt motionärerna en bestämd del avsättas till folkmusik, där musiken ofta saknar upphovsrätt (yrkande 17). Upphovsrättsutredningen, som hade i uppdrag att göra en översyn av upphovsrättslagstiftningen, konstaterade i sitt andra delbetänkande (SOU 1983:65) år 1983 att reproduktionstekniken gör det möjligt även för enskilda människor att framställa exemplar av verk i en omfattning och med en kvalitet som var helt otänkbar när de nuvarande reglerna om exemplarframställning kom till. Tekniken möjliggör ett massutnyttjande av skyddade verk som går vida utöver syftet med vissa av reglerna i upphovsrättslagstiftningen. Det är möjligt att snabbt framställa ett stort antal exemplar, liksom kopior som i många fall är av lika hög kvalitet som originalet, något som tidigare reproduktionsteknik knappast medgav. De möjligheter som heminspelning och hemkopiering av både ljud och bild skapar har naturligtvis, anförde utredningen, sina stora fördelar. Musik och andra skyddade alster kan föras ut till allt fler människor. Däri ligger ett stort värde för dem som skapat dessa verk och för de kulturella strävandena i stort. Den negativa sidan av saken är att de som skapat och producerat dessa verk och alster och de vilkas framföranden spelas in eller kopieras inte får den kompensation som det ökande användandet i och för sig skulle ge upphov till. Utredningen föreslog mot den bakgrunden en avgift på bandmaterial som används vid ljud- och videoinspelningar. Avgiften borde konstrueras som en privaträttslig avgift och betalas av den som framställer eller importerar bandmaterial till en organisation som representerar de olika kategorierna. Frågan behandlades därefter av regeringen i proposition 1992/93:214 Ändringar i upphovsrättslagen, varvid regeringen redovisade en principiellt positiv inställning till införandet av en kassettersättning med hänsyn till att rättighetshavarna svårligen kunde få skälig ersättning på annat sätt. Om det skulle visa sig möjligt att åstadkomma en effektiv uppbörd inom ramen för en nationell ordning kunde det enligt regeringen för svenskt vidkommande finnas skäl att införa en sådan ersättning även om det slutliga resultatet av ett inom EG pågående arbete i samma fråga ännu inte var klart. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU44 anslöt sig lagutskottet våren 1993 till den bedömning som gjordes i propositionen och utskottet hälsade med tillfredsställelse propositionens tydliga markering av frågans angelägenhetsgrad. Utskottet utgick från att regeringen så snart som möjligt, med beaktande av kraven på en effektiv uppbördsordning, skulle återkomma till riksdagen med lagstiftningsförslag. Frågan har därefter behandlats av Konstnärsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1990:39) Konstnärens villkor, Utredningen om översyn av filmstödet i dess slutbetänkande (SOU 1991:105) Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige och av Kulturutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1995:84) Kulturpolitikens inriktning. Samtliga dessa utredningar har förordat att en kassettersättning införs. Sedan frågan våren 1996 beretts inom Regeringskansliet av en arbetsgrupp med representanter för berörda departement presenterades i promemorian (Ds 1996:61) Kassettersättning m.m. ett förslag till lagstiftning om kassetter- sättning. Enligt förslaget skall bestämmelserna ha en rent civilrättslig utformning och ersättning skall med vissa undantag utgå för ljudband, videoband och andra upptagningsanordningar som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för enskilt bruk. Ersättningen skall betalas av näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller importerar anordningarna. Rätten till ersättning skall tillkomma upphovsmän till skyddade verk som sänds ut i radio eller television eller som har tagits upp på anordningar genom vilka de kan återges. Även utövande konstnärer, framställare av ljudupptagningar, framställare av upptagningar av rörliga bilder och fotografer skall ha rätt till ersättning. Ersättningen skall vara drygt en krona per möjlig inspelningstimme, dock högst sex kronor per anordning. Rätten till ersättning föreslås kunna göras gällande endast av organisation som företräder ett flertal ersättningsberättigade rättighetshavare. Organisationen skall bestämma hur ersättningen skall fördelas mellan de ersättningsberättigade. Ersättningsskyldiga näringsidkare skall anmäla sig hos organisationen och redovisa för denna. Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstagande till de förslag som lagts fram i promemorian avvaktas, och mot bakgrund av riksdagens klara ställningstagande i frågan våren 1993 är någon åtgärd från riksdagens sida inte påkallad. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Kr4 yrkande 17.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande genomförandet av artikel 4 att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1996:97:LU15 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk med den ändringen att punkt 3 övergångsbestämmelserna erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag rubricerade lydelse. 2. beträffande utvärdering att riksdagen avslår motion 1996/97:L15 yrkande 2, 3. beträffande kassettersättning att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr4 yrkande 17.
Stockholm den 15 maj 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp). Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Av utskottet framlagt förslag till ändring av punkt 3 i övergångsbestäm- melserna till regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Utskottets förslag | ------------------------------------------------------- |3. De nya bestämmelserna | 3. De nya bestämmelserna| |tillämpas även på avtal om |tillämpas även på avtal om| |överlåtelse som har |överlåtelse som har| |ingåtts före |ingåtts före| |ikraftträdandet, dock inte |ikraftträdandet, dock inte| |på avtal som har ingåtts |på avtal som har ingåtts| |före den 19 november 1992. |före den 19 november 1992.| |Beträffande avtal som har |Beträffande avtal som har| |ingåtts därefter men före |ingåtts därefter men före| |den 1 juli 1994 föreligger |den 1 juli 1994 föreligger| |rätt till ersättning |rätt till ersättning| |enligt de nya |enligt de nya| |bestämmelserna endast om |bestämmelserna endast om| |krav på ersättning har |krav på ersättning har| |framställts före den 1 |framställts före den 1| |januari 1997. |september 1997. | ------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------