Ändringar i trafikskadelagen
Betänkande 1993/94:LU8
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU08
Ändringar i trafikskadelagen
Innehåll
1993/94 LU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:71, vari föreslås ändringar i tidigare beslutade ändringar i trafikskadelagen med anledning av EES-avtalet. Propositionens förslag i den delen är föranlett av att regeringen nu gjort en annan tolkning av en artikel i ett av EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv.
Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller enligt trafikskadelagen ett självriskbelopp om 5 % av basbeloppet på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon. I propositionen föreslås att något självriskbelopp inte skall räknas av när okända fordon orsakar skador på renar.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag.
Propositionen
I proposition 1993/94:71 föreslår regeringen (Justitiedepartementet), efter hörande av Lagrådet, att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till
1. lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
4. lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Utskottet
Anpassningen till EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv
För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller bestämmelser om skyldigheten att ha trafikförsäkring, om meddelande av sådan försäkring samt även bestämmelser om ersättning för person- eller sakskada som uppkommer vid trafik med motordrivet fordon. De svenska reglerna om trafikskadeersättning skiljer sig i detta avseende från vad som i allmänhet gäller inom EG-länderna. I dessa länder gäller i princip att de skadeståndsrättsliga frågorna om när ansvar föreligger och om ersättningens storlek inte regleras i lagstiftningen om obligatorisk motorfordonsförsäkring. I den lagstiftningen regleras endast skyldigheten att inneha en försäkring som täcker det skadeståndsrättsliga ansvar som följer av särskilda regler eller allmänna principer på området.
Bland de regler som ingår i EES-avtalet finns tre direktiv om motorfordonsförsäkring, första, andra resp. tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet (72/166/EEG, 84/5/EEG och 90/232/EEG). Direktiven syftar till att öka den fria rörligheten för personer och att förbättra skyddet för trafikoffren oberoende av var inom gemenskapen en olycka inträffar. I det första motorfordonsförsäkringsdirektivet föreskrivs därför att medlemsländerna skall se till att alla motorfordon hemmahörande inom landet har en ansvarsförsäkring som täcker skador i ett annat medlemsland enligt där gällande lag och som åsamkas medborgare i EG-land vid direkt färd mellan två medlemsländer.
Enligt det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet skall den obligatoriska motorfordonsförsäkringen täcka vissa närmare angivna ersättningsbelopp (artikel 1.2). De belopp som kan utgå enligt den svenska trafikskadelagen täcker väl vad som sålunda föreskrivs i direktivet. Det högsta ersättningsbelopp som enligt lagen kan utgå från en trafikförsäkring med anledning av en och samma händelse uppgår till 300 miljoner kronor, ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade (14 §).
Av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet (artikel 2) framgår att medlemsländerna skall se till att trafikförsäkringen för samma premie täcker hela gemenskapens territorium. Denna enda premie skall tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta är högre.
Hösten 1992 beslutade riksdagen om vissa ändringar i trafikskadelagen i syfte att få EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv, i erforderliga delar, införlivade i svensk rätt (prop. 1992/93:8, LU7, rskr. 45, SFS 1992:1121). De sålunda beslutade bestämmelserna innebär till att börja med att det svenska ersättningssystemet enligt trafikskadelagen skall gälla även skador som en svenskregistrerad bil orsakar i ett annat EES-land eller vid direkt färd mellan två EES-länder (8 §). Vad gäller skada som uppkommit i ett annat EES-land skall den skadelidande dessutom kunna välja om ersättningen skall bestämmas enligt de regler som gäller i Sverige eller enligt de regler som gäller i det land där skadan inträffade. Vidare infördes en motsvarande valmöjlighet för det fall en skada uppkommer i Sverige med ett fordon som hör hemma i ett annat EES-land. Den skadelidande kan i detta fall begära att -- i stället för trafikskadelagens ersättningsregler -- reglerna i det land där fordonet hör hemma skall tillämpas (8 a §). Bestämmelserna skall träda i kraft den dag regeringen beslutar, vilket avses bli den dag då EES-avtalet träder i kraft.
Utgångspunkten i 1992 års lagstiftningsärende var att ordet
"skydd" ("cover" i den engelska texten) artikel 2 i det tredje
motorfordonsförsäkringsdirektivet i princip motsvarade
ersättningssystemet enligt trafikskadelagen, dvs. även de
skadeståndsrättsliga frågorna. En konsekvens av detta synsätt
blir att en skadelidande i Sverige kommer att kunna åberopa den
materiella skadeståndsrätten i andra länder. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till att artikel 2 kommit att tolkas på ett mer
inskränkt sätt i andra länder föreslås i föreliggande
proposition ändringar i den tidigare beslutade lagstiftningen
med anledning av EES-avtalet. Utgångspunkten för de nu
föreslagna ändringarna är att artikeln endast tar sikte på
regler om begränsningar i det obligatoriska försäkringsskyddet,
och inte på de materiella reglerna om vilken ersättning som
skall betalas. Artikelns innebörd blir då att den skadelidande
skall tillförsäkras det försäkringsskydd som föreskrivs enligt
reglerna i det land där det skadeorsakande fordonet hör hemma,
om det skyddet är mer förmånligt än det försäkringsskydd som
föreskrivs i det land där skadan regleras.
Propositionens förslag i denna del innebär att de ovan redovisade reglerna i 8 och 8 a §§ slopas. I det fall en skada har uppkommit i Sverige med ett fordon som hör hemma i ett annat EES-land ersätts 8 a § med en regel i 14 § andra stycket. Den nya bestämmelsen innebär att en skadelidande får möjlighet att välja om svenska eller utländska föreskrifter om obligatorisk motorfordonsförsäkring, dvs. sådana regler i nationell lag som anger i vilken omfattning en skada ersätts, skall tillämpas. Däremot innebär den nya bestämmelsen, till skillnad från den tidigare, att den skadelidande inte har möjlighet att välja tillämplig lag när det gäller sådana frågor som förutsättningarna för rätt till ersättning, vilka slags skador som skall ersättas, ersättningens storlek och eventuell nedsättning. Vilket lands lag som skall tillämpas på sådana frågor får avgöras genom den internationella privaträtten.
Vidare innebär förslaget att det införs en ny paragraf, 35 §, med delvis samma innehåll som den tidigare beslutade 8 §. Den nya bestämmelsen innebär att trafikförsäkring enligt trafikskadelagen -- i fråga om skador som uppkommer med en svenskregistrerad bil vid trafik i ett annat EES-land -- skall täcka det ersättningsansvar för de uppkomna skadorna som enligt lagstiftningen i det land där skadan inträffat skall vara täckt av obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detsamma skall enligt den föreslagna bestämmelsen gälla i fråga om skador vid direkt färd mellan två EES-länder. I fråga om 8 § innebär förslaget att paragrafen får den lydelse stadgandet hade före de ändringar som skedde hösten 1992. I 8 § föreskrivs åter, enligt förslaget, att trafikskadeersättning skall betalas dels för person- eller sakskada i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon, dels för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt fordon tillfogas en svensk medborgare eller den som har hemvist här i landet.
Utskottet finner, i likhet med Lagrådet, att det finns fog för den tolkning av tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet som gjorts i föreliggande proposition. Utskottet godtar förslagen.
Självrisk vid sakskada som vållas av okänt fordon
För skador som förorsakas av oförsäkrat eller okänt fordon ansvarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen om försäkring hade funnits. Försäkringsanstalterna företräds härvid av Trafikförsäkringsföreningen (16 §).
Våren 1993 beslutade riksdagen om införandet av en självrisk på ersättning av sakskada som vållats av okänt fordon (prop. 1992/93:8, bet. LU35, rskr. 307, SFS 1993:302). I propositionen hade regeringen föreslagit ett självriskbelopp om 10 % av basbeloppet. Utskottet fann för sin del att en så hög självrisk inte borde införas utan ansåg att 5 % av basbeloppet, för närvarande 1 720 kr, utgjorde en lämplig nivå. Utskottet framhöll vidare att även med det lägre självriskbeloppet kommer skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av okända fordon att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares möjligheter att utfå ersättning för trafikdödade renar minska i en utsträckning som inte kan anses godtagbart. Enligt utskottets mening borde någon form av särreglering för trafikdödade renar och eventuellt annan egendom övervägas närmare. Regeringen borde därför, framhöll utskottet, ta upp frågan till sådana överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Utskottet utgick från att erforderliga förslag kunde föreläggas riksdagen redan under hösten 1993. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I den nu föreliggande propositionen föreslås att någon självrisk enligt 16 § trafikskadelagen inte skall räknas av från den trafikskadeersättning som Trafikförsäkringsföreningen betalar för renar som trafikdödas av okända fordon. Enligt föredragande statsrådets bedömning finns det inte skäl att göra något ytterligare undantag från den självrisk om 5 % som riksdagen beslutade om våren 1993.
Utskottet ser med tillfredsställelse att regeringen nu redovisar sina bedömningar beträffande undantag från självrisk vid skador på renar och viss annan egendom, vilka saknades i den tidigare propositionen. Enligt utskottets mening bör det förslag som läggs fram godtas av riksdagen. Utskottet förutsätter att det arbete som Trafikförsäkringsföreningen och Svenska Samernas Riksförbund inlett i syfte att minska antalet renolyckor i trafiken fortsätter.
När det gäller lagförslagens utformning har utskottet uppmärksammat att riksdagen den 25 november 1993 på förslag av näringsutskottet (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 39) antagit en lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), som också avser 16 §. En samordning av detta beslut och ifrågavarande lagförslag i nu behandlad proposition bör därför ske. Utskottet lägger i bilaga 2 fram ett sådant förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förslag till lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med ändring av beslutet den 25 november 1993 (rskr. 39) såvitt gäller lagen om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) beslutar att 16 § sistnämnda lag skall ha av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lydelse,
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
dels lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
dels lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Stockholm den 30 november 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till lydelse av 16 § trafikskadelagen (1975:1410)
Bilaga 2
Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag beslut (rskr. 1993/94:39)
16 §
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring eller som hade gjort sådan anmälan som avses i 5 § tredje stycket, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter De försäkringsanstalter
som avses i första stycket som avses i första stycket
svarar även solidariskt svarar även solidariskt
för den för den
trafikskadeersättning som trafikskadeersättning som
skulle ha utgått från skulle ha utgått från
trafikförsäkringen trafikförsäkringen
för motordrivet fordon vars för motordrivet fordon vars
identitet ej kan identitet ej kan
fastställas. Från fastställas. Från
ersättning för sakskada ersättning för sakskada
skall därvid avräknas skall därvid avräknas
ett belopp som svarar mot en ett belopp som svarar mot en
tjugondedel av det basbelopp tjugondedel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som allmän försäkring som
gäller för det år gäller för det år
då skadehändelsen då skadehändelsen
inträffar. inträffar. Vid skador på
renar skall någon
avräkning inte ske.