Ändringar i resegarantilagen
Betänkande 1995/96:LU25
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU25
Stärkt konsumentskydd i resegarantilagen
Innehåll
1995/96 LU25
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1995/96:182 om stärkt konsumentskydd i resegarantilagen (1972:204). I propositionen föreslås att lagens tillämpningsområde, som nu omfattar paketresor, utvidgas till att omfatta även andra resor som sker tillsammans med en paketresa. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar för att förbättra Kammarkollegiets möjligheter till tillsyn av lagens efterlevnad och för att göra Resegarantinämndens arbete effektivare. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 1996.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation.
Propositionen, som inte föranlett någon motion, tillstyrks av utskottet.
Propositionen
I proposition 1995/96:182 föreslår regeringen (Civildepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204).
Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Den första resegarantilagstiftningen, lagen om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, tillkom år 1967. Lagen ersattes den 1 juli 1972 av nuvarande resegarantilag (1972:204).
Resegarantilagen har till ändamål att ge konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsinställelse eller betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma detta skydd skall de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen ställa säkerhet för sin verksamhet.
Säkerheten skall ställas innan resorna marknadsförs och gälla för ett belopp som Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. Säkerheten skall i princip vid varje tillfälle motsvara reseföretagens ekonomiska åtagande gentemot resenärerna. Den skall som regel bestå av en betalningsutfästelse utfärdad av en bank eller ett försäkringsbolag, vilken fullgörs vid anfordran. Varje enskilt företag ansvarar bara för sina egna åtaganden. Säkerheten får tas i anspråk för återbetalning av medel som betalats för en resa som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. När en resa har påbörjats men inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner som de gått miste om till följd av att resan avkortats. Ärende om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd, Resegarantinämnden.
De resor som omfattas av resegarantilagen är paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor. För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang innehålla minst två av följande moment: 1) transport, 2) inkvartering eller 3) en annan turisttjänst som utgör en väsentlig del av arrangemanget, men som inte är direkt knuten till transport eller inkvartering. Som ytterligare villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24 timmar eller inbegripa övernattning samt att arrangemanget skall säljas eller marknadsföras till ett gemensamt pris.
Lagen om paketresor bygger på ett EG- direktiv, som syftar till att samordna medlemsländernas lagstiftning om paketresor på en hög konsumentskyddsnivå. EG-direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver. Medlemsländerna har således frihet att behålla eller införa regler som är förmånligare för konsumenterna.
I propositionen konstaterar regeringen att resandet sedan den första resegarantilagstiftningen infördes år 1967 i viss mån ändrat karaktär. Även om s.k. paketresor i traditionell mening fortfarande står för en stor andel av det totala resandet har denna typ av resor minskat. Många företag väljer att i större utsträckning ordna transporterna med reguljärt flyg. Det blir, anförs det, allt vanligare att företagen erbjuder arrangemang med stor valfrihet i fråga om reslängd, resmål, tilläggstjänster m.m. Detta medför att resorna i någon mån blir dyrare. Vidare är det, fortsätter regeringen, nu svårare för företag och myndigheter att utifrån företagens marknadsföringsmaterial avgöra om arrangemangen utgör paketresor samt för företagen att lämna underlag för beräkning av säkerhetens storlek. De betalningsvillkor som reseföretagen tillämpar har generellt sett ändrats. Tidpunkten när slutbetalning skall ske tenderar att tidigareläggas. Detta medför enligt regeringen att den tidsperiod då den enskilde resenären riskerar att förlora pengar blir allt längre. Det medför också att allt större förskottsbetalningar ackumuleras hos företagen, betalningar som skall garanteras genom de säkerheter företagen har att ställa. I propositionen lämnas vissa förslag som syftar till att inom ramen för det nuvarande garantisystemet bredda och fördjupa konsumentskyddet på reseområdet. Förslagen grundar sig på Civildepartementets promemoria den 8 januari 1996 Nya former för resegarantier.
Propositionen behandlar frågan om en utvidgning av lagens tillämpningsområde för s.k. stolsförsäljning. Med sådan försäljning avses att någon köper endast transportdelen av en resa, vilket har blivit en allt vanligare reseform. Regeringen konstaterar att det under senare år förekommit fall där resenärer som endast köpt en stol har stått helt utan ersättning vid en inträffad konkurs. Detta är givetvis inte tillfredsställande från konsumentskyddssynpunkt. Därför kan den nuvarande avgränsningen av resegarantins omfattning framstå som ologisk och omotiverad. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringen skäl att utvidga lagens tillämpningsområde till de fall där det ter sig uppenbart oskäligt att en del resenärer har ett skydd medan andra saknar det. Det gäller fall när paketresenärer och andra resenärer, som bara har köpt en transport av en paketresearrangör, reser med samma arrangör, med samma transport och till samma resmål. I propositionen föreslås därför att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta, förutom paketresor, också andra resor som sker tillsammans med en paketresa.
I propositionen föreslås vidare ett förtydligande av resegarantilagen som innebär att Kammarkollegiet får inhämta uppgifter för att göra det möjligt att ta ställning till vilken art av verksamhet som ett företag eller en person bedriver och därmed kunna bedöma om skyldighet att ställa säkerhet föreligger. Vidare föreslås en förkortning av ansökningstiden för att få ersättning från Resegarantinämnden från sex till tre månader. Enligt förslaget införs dessutom en ny regel i resegarantilagen om att Kammarkollegiet får förelägga ett företag vid vite att ge in säkerhet som företaget skall ställa enligt lagstiftningen. Därutöver föreslås vissa ändringar som syftar till att göra handläggningen hos Resegarantinämnden effektivare.
Utskottet har inte någon erinran mot det förslag till stärkt konsumentskydd i resegarantilagen som nu föreslås. En särskild fördel är att de garantier som redan har ställts, enligt vad som upplyses i propositionen, kommer att få täcka också det utökade ansvaret. Härigenom uppnås den fördelen att skyddet för stolsresenärerna blir tillämpligt redan fr.o.m. lagändringens ikraftträdande den 1 juni 1996.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande resegarantilagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204).
Stockholm den 23 april 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204)
Gotab, Stockholm 1996