Ändringar i namnlagen
Betänkande 1990/91:LU3
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU03
Ändringar i namnlagen
Innehåll
1990/91 LU3
Sammanfattning
I betänkandet behandlas en motion som gäller reglerna om mellannamn och rätten att som en särskild namnenhet få bära namn bildat på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Motionen
1989/90:L418 av Birger Hagård (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen att namnenheten mellannamn placeras sist, att rätten att bära mellannamn utvidgas samt att patronymikon/metronymikon blir en särskild namnenhet.
Gällande ordning
Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet. Till grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon eller han vill bära.
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.
Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.
Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn (24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja bära den andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är dock att denne samtycker till det.
Även barn får bära mellannamn. Denna möjlighet tillkommer barn till föräldrar med skilda efternamn. När barnet förvärvat efternamn, som bärs av enbart den ena av föräldrarna, får barnet bära den andres namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar den nya makens efternamn krävs den nya makens samtycke till att barnet bär det namnet som mellannamn.
Adoptivbarn, som förvärvat adoptivföräldrarnas gemensamma efternamn eller ensam adoptants efternamn, får som mellannamn bära sitt namn från tiden före adoptionen. Har adoptivföräldrarna skilda efternamn och adoptivbarnet förvärvat det ena namnet, får adoptivbarnet bära antingen det andra namnet eller sitt efternamn från tiden före adoptionen som mellannamn. Har adoptivbarnet behållit sitt efternamn från tiden före adoptionen, får barnet som mellannamn bära efternamn som bärs av adoptivföräldrarna eller en av dem. Om en av adoptivföräldrarna gifter om sig och förvärvar den nya makens efternamn, krävs den nya makens samtycke till att barnet bär det namnet som mellannamn.
Även fosterbarn, dvs. barn under 18 år som för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem tagits emot av några andra än barnets föräldrar, har möjlighet att bära mellannamn. Det gäller det fallet att fosterföräldrarna har skilda efternamn och fosterbarnet förvärvat det ena. Barnet får då bära det andra namnet som mellannamn, om namnhavaren samtycker till det.
Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att samtidigt bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan härom göras till pastorsämbetet (29 §). Till skillnad från efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.
Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck. Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle kunna tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom mellannamn.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan, anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).
Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan till pastorsämbetet. Om byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte ske även till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. För att ett barn skall kunna följa sina föräldrars eller endera av dem vid alla slag av namnbyten -- genom ansökningar eller genom nya familjebildningar -- och sålunda kunna behålla namngemenskap finns inget hinder mot att barnet byter namn flera gånger, så länge det inte fyllt 18 år. Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning till föräldrarna däremot ske endast en gång (5 §). Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn utan anknytning till föräldrarna får göra ansökan därom hos patent- och registreringsverket, varvid vissa begränsningar gäller i fråga om namnvalet (11 §). Namnet skall vara lämpligt som efternamn här i landet och får t.ex. inte väcka anstöt, befaras leda till obehag för bäraren eller vara förväxlingsbart med annat efternamn eller annans firma eller varumärke (12 och 13 §§). Namnlagen medger också med vissa begränsningar byte till makes efternamn. En make som under äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den andre makens efternamn (9 och 10 §§).
Med patronymikon och metronymikon avses namn som är bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter. Sådana namnbildningar kan godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln (34 §). Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller ansökan hos patent- och registreringsverket (31 och 33 §§). Det är också möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock endast om det föreligger särskilda skäl (14 §). Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda skäl för namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU 1981/82:41, s. 28).
Motionsmotivering
I motion L418 av Birger Hagård (m) föreslås ändringar i namnlagen som gäller dels placeringen av mellannamnet, dels en utvidgning av rätten att bära mellannamn och dels införandet av patronymikon/metronymikon som en särskild namnenhet.
Vad först gäller placeringen av mellannamn yrkar motionären att riksdagen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen att mellannamnet skall placeras sist, dvs. efter efternamnet. Enligt motionären har stor förvirring uppkommit genom den placering den sekundära namnenheten mellannamn fått i förvandlingen från tilläggsnamn till mellannamn. För en person som bär både mellannamn och efternamn, t.ex. Karin Lindberg Nilsson, betraktas i vardagligt bruk det första namnet som huvudsakligt tillnamn, dvs. Lindberg. Därmed inordnas personen också felaktigt i alfabetiska uppställningar under detta namn: "Lindberg Nilsson, Karin" i stället för det korrekta "Nilsson, Karin Lindberg". I sådana situationer där både mellannamn och efternamn i en viss situation befinns onödigt långt förekommer det enligt motionären regelmässigt att sista tillnamnet utesluts. Personen i exemplet skrivs då Karin Lindberg, vilket enligt lagens tanke är felaktigt. Detta innebär ovisshet om vilket namn som är det huvudsakliga och som bl.a. skall vara utgångspunkt för alfabetisk inordning. Motionären menar att namnenheten mellannamn är konstruerad och inte finns naturligt i medvetandet hos medborgarna. Dessa kan omöjligen vara så initierade på namnrättens område att de känner till lagstiftarens vilja att placera det underordnade tillnamnet först och därmed samtidigt i alfabetiska uppställningar sist. Särskilt problematiskt är det när som dessa regler strider mot vad som uppenbarligen redan har uppfattats som naturligt och blivit sedvänja. I motionen förordas en ordning med tilläggsnamnet efter efternamnet, vilket enligt motionären uppfattas som det naturliga för ett andrahandsnamn.
När det gäller mellannamn anser motionären vidare att denna rätt bör utvidgas så att man som sådant namn får bära den ene förälderns födelseefternamn, även om föräldrarna bär gemensamt namn. Ur jämlikhetssynpunkt borde det vara en självklarhet att varje svensk på detta sätt ges rätt till lika anknytning till både sin fars och sin mors släkt, dvs. rätt att bära båda sina föräldrars släktnamn, det ena som efternamn och det andra som tilläggsnamn. En av de främsta målsättningarna med den nya namnlagen är att främja jämställdheten, både mellan makar och mellan ett barns föräldrar när det gäller vilket av föräldrarnas namn barnet skall få. De nu gällande reglerna missgynnar klart kvinnosidan. Att bära båda föräldrarnas släktnamn framstår som det enklaste och mest naturliga sättet att uppfylla namnlagens jämställdhetssträvan, menar motionären. Vidare påpekar han att det genom manipulation med lagreglerna nu är möjligt för dem som befinner sig i en gynnsam situation att uppnå den åsyftade anknytningen till båda föräldrarna. Det kan ske genom att den förälder vars födelseefternamn på direkt väg är oåtkomligt tillfälligt genom en enkel anmälan byter till detta sitt ursprungliga efternamn. Därigenom kommer föräldrarna att bära olika efternamn, och barnet blir då berättigat att som mellannamn anlägga det namn som han eller hon inte bär som efternamn. Härefter byter föräldern lika enkelt tillbaka till sitt nyss övergivna efternamn. Enligt motionären vore det mera tillfredsställande att legalisera denna möjlighet.
I motionen begärs också införande av patronymikon och metronymikon som en ny särskild namnenhet. Motionären anför att namnlagens möjligheter att få ett sådant namn som efternamn visat sig högst olämpliga och gett upphov till mycket märkliga situationer. Om ett barn förvärvar sin mors efternamn och det är ett patronymikon kan enligt en huvudregel i namnlagen en pojke komma att heta t.ex. Johan Bengtsdotter trots att han inte är någons dotter och än mindre Bengts dotter. Bengt är ju hans morfar. Det hela tyder enligt motionären på en fundamental lagteknisk brist. Missförhållanden av detta slag kommer att bli alltmera tydliga och talrika när de som nu antagit patronymikon som efternamn får barn. Detta kan enligt motionären endast förhindras genom att patronymikon görs till en egen namnenhet så att dess icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande särart kommer till sin rätt. Erik Svenssons barn blir Eva Eriksdotter och Nils Eriksson etc. Eftersom patronymikon har en så framträdande plats i den svenska namnseden anser motionären att det borde vara självklart att ge det rättsligt skydd som en särskild namnenhet. Nästan alla infödda svenskars förfäder har under många århundraden och in i vår egen tid brukat patronymikon. Med stärkt ställning för patronymikon som egen namnenhet skulle man enligt motionären också undvika de oklarheter som den nuvarande situationen innebär med patronymikon.
Vissa uttalanden under förarbetena till namnlagen
I proposition 1981/82:156 framlade regeringen förslag till en ny namnlag som skulle ersätta 1963 års lag i ämnet. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget konstaterade lagutskottet (bet. 1981/82:41) att det kännetecknades av att ett betydande utrymme gavs åt den enskilde att själv bestämma vilket namn han eller hon önskade bära. Sålunda fick bl.a. makar rätt att när som helst under äktenskapet genom en enkel anmälan till pastorsämbetet byta från ett gemensamt efternamn till de ursprungliga namnen och därefter åter till ett gemensamt namn, varvid såväl mannens som hustruns namn kunde användas. Även barn gavs vidsträckta möjligheter att på ett enkelt sätt upprepade gånger byta efternamn. I kombination med förenklade regler om tillägg och strykning av förnamn öppnade regeringens lagförslag enligt utskottet möjligheter för den som så önskade att genom en enkel anmälan till pastorsämbetet helt byta namnidentitet. I lagstiftningsärendet framhöll utskottet att namnet är det naturliga medlet att ange en persons identitet i det dagliga umgänget människor emellan. Det sagda gällde i praktiken även för sådana myndigheter som har en nära kontakt med allmänheten. Alltför täta namnbyten kunde därför leda till betydande olägenheter, och utskottet ansåg att namnstabilitet således hade ett särskilt värde. Mot bl.a. den bakgrunden delade utskottet den uppfattning som framförts i flera motioner att vissa spärrar borde införas i lagen såvitt gällde dels byte av makars och barns efternamn, dels förändringar av förnamn. Också vissa andra ändringar i lagförslaget borde göras. En sådan ändring avsåg de föreslagna reglerna om mellannamn.
I propositionen föreslogs att de möjligheter som fanns enligt 1963 års namnlag att bära s.k. tilläggsnamn skulle utvidgas. Det skulle således inte längre vara förbehållet gifta kvinnor att bära tilläggsnamn utan sådana namn skulle även få användas av gifta män. Med hänsyn till att namnen i likhet med vad som redan gällde skulle bäras närmast före efternamnet och således mellan förnamn och efternamn föreslogs att tilläggsnamnen skulle betecknas mellannamn. Förslagen rörande makes mellannamn tillstyrktes av utskottet, som därvid framhöll att det rent allmänt sett kan vara viktigt för en make som av olika skäl valt att behålla sitt tidigare efternamn att kunna markera sin familjetillhörighet med den andra maken genom att ta dennes namn som mellannamn. Även för make som bytt till den andra makens efternamn ansåg utskottet att det kan vara värdefullt att visa sin tidigare familjeanknytning genom att använda mellannamn. Utskottet konstaterade att en ordning med mellannamn gav möjlighet att visa både sin nuvarande och tidigare familjeanknytning och tillstyrkte att ordningen med mellannamn för makar behölls och att den utsträcktes till att även gälla gifta män. Vidare anslöt sig utskottet till ståndpunkten att makar inte bör få använda mellannamn korsvis.
När det gäller rätten till mellannamn för barn föreslogs i 1982 års proposition att en sådan rätt liksom i 1963 års lag endast skulle tillkomma adoptivbarn. Efter förslag av utskottet infördes emellertid den ovan redovisade bestämmelsen om att barn som har förvärvat ett efternamn, som endast den ena av föräldrarna bär, som mellannamn får bära den andra förälderns efternamn (25 §). Utskottet konstaterade därvid att det visserligen förelåg vissa praktiska skäl mot en ordning med mellannamn för barn. För en sådan ordning talade emellertid enligt utskottets mening andra skäl, framför allt att familjesamhörigheten kunde stärkas om barnet hade namngemenskap med båda föräldrarna. Enligt utskottets mening hade dessa skäl en sådan tyngd att bestämmelsen om rätt för barn att bära mellannamn borde införas. Vid utformandet av sådana bestämmelser borde enligt utskottet beaktas att ändamålet med mellannamn för barn är att visa samhörighet mellan barnet och den av föräldrarna vars efternamn barnet inte förvärvat. För detta ändamål var det enligt utskottets mening tillräckligt att barnet som mellannamn fick bära det efternamn som den föräldern bär. Utskottet ansåg däremot att anledning saknades att ge barnet rätt att som mellannamn ta t.ex. förälderns namn som ogift. Inte heller borde komma i fråga att barn som mellannamn får välja moderns eller faders mellannamn.
Också frågan om patronymikon och metronymikon behandlades under förarbetena till 1982 års namnlag. Enligt 1963 års namnlag fick patronymikon användas som förnamn. Patronymikon som efternamn fick förvärvas endast under förutsättning att det inte kunde förväxlas med ett efternamn som någon annan hade eller hade rätt att bära enligt lag. I propositionen till nuvarande namnlag föreslogs ingen ändring i förhållande till 1963 års lag i fråga om patronymikon. Under riksdagsbehandlingen väcktes motioner med yrkanden om ändringar som i större utsträckning möjliggjorde användandet av patronymikon men också metronymikon som efternamn.
Utskottet konstaterade att det fanns ett visst allmänt intresse av att använda det gamla namnskicket med patronymikon och att det i olika sammanhang framförts önskemål om att använda sådan namnbildning även som efternamn. Enligt utskottets mening borde man vidga möjligheterna att som efternamn ta ett patronymikon eller ett metronymikon. Ett alltför vanligt bruk av sådana namnbildningar kunde dock enligt utskottet medföra olägenheter för folkbokföringen. Vidare ansåg utskottet att vissa namnkombinationer kan vara mindre väl lämpade att använda som efternamn. Med hänsyn härtill fann utskottet att det inte var lämpligt att göra något generellt undantag från kravet på att som efternamn inte får godkännas ett patronymikon som någon annan redan enligt lag bär. Ett undantag från kravet borde få ske endast efter prövning i det enskilda fallet. Den möjlighet till undantag som fanns i propositionens lagförslag ansåg utskottet alltför snäv. Efter förslag av utskottet infördes i 14 § möjlighet att om det finns särskilda skäl byta till efternamn som är bildat av faderns eller moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter. Vad som i sammanhanget enligt utskottet kan utgöra särskilda skäl har redovisats ovan under avsnittet om Gällande ordning.
Utskottet
I betänkandet behandlas en motion som gäller reglerna om mellannamn och om s.k. patronymikon och metronymikon. Bestämmelser om personnamn -- efternamn, mellannamn och förnamn -- finns i namnlagen (1982:670), som den 1 januari 1983 ersatte 1963 års lag i ämnet. Den nya namnlagen kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära.
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall, liksom vad som gällde beträffande tilläggsnamn, alltid bäras mellan förnamnet och efternamnet.
En make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andres samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Ett barn som har förvärvat ett efternamn som bärs enbart av den ene av föräldrarna får bära den andre förälderns namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar den nya makens efternamn får barnet bära det namnet som mellannamn om den nya maken samtycker till det. För adoptivbarn finns enligt namnlagen härutöver möjlighet att som mellannamn bära sitt namn från tiden före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt efternamn från tiden före adoptionen, får barnet som mellannamn bära efternamn som bärs av adoptivföräldrarna eller en av dem. Även barn under 18 år som för stadigvarande vård och fostran i enskilt hem har tagits emot av andra än barnets föräldrar (fosterbarn) får bära mellannamn om fosterföräldrarna har skilda efternamn och fosterbarnet förvärvat det ena. Barnet får då bära det andra namnet som mellannamn, om namnhavaren samtycker till det.
Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan göras till pastorsämbetet. Mellannamnet är personligt och kan inte föras vidare till make eller barn. Namnlagen tillåter inte att fler än ett namn bärs som mellannamn.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. rätt att byta namn som har förvärvats vid födseln till ett annat namn som bärs av någon av föräldrarna. Om byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap med annan än den andre av föräldrarna, krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även ske till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Barn som inte fyllt 18 år kan byta efternamn flera gånger. Byte till namn med anknytning till föräldrarna får efter fyllda 18 år endast ske en gång. Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn utan anknytning till föräldrarnas får göra ansökan därom hos patent- och registreringsverket, varvid särskilda regler gäller i fråga om namnvalet. Namnlagen medger också med vissa begränsningar byte till makes efternamn. En make som under äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den andre makens efternamn.
Enligt namnlagen kan namn som bildats på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter (patronymikon resp. metronymikon) godkännas som förnamn och ges ett barn vid födseln eller förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller ansökan till patent- och registreringsverket. Om det föreligger särskilda skäl är det också möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller metronymikon som efternamn. Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda skäl för ett sådant namnbyte kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU 1981/82:41, s. 28).
I motion L418 av Birger Hagård (m) föreslås ändringar i namnlagen som gäller dels placeringen av mellannamnet, dels en utvidgning av rätten att bära mellannamn och dels införandet av patronymikon/metronymikon som en särskild namnenhet. Vad först gäller placeringen av mellannamn yrkas att riksdagen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen att mellannamnet skall placeras sist. I motionen pekas på vissa olägenheter med den nuvarande placeringen, och enligt motionären är det naturligt att det underordnade mellannamnet placeras efter efternamnet. Motionären vill också att rätten att bära mellannamn utvidgas så att man som sådant namn också får bära den ene förälderns födelseefternamn, även om föräldrarna bär gemensamt efternamn. En sådan rätt skulle enligt motionären bl.a. främja jämställdheten mellan kvinnor och män. En möjlighet att bära båda föräldrarnas släktnamn framstår, menar motionären, som det enklaste och naturligaste sättet att uppfylla namnlagens jämlikhetssträvanden. Enligt motionären missgynnar de nu gällande reglerna kvinnosidan. I motionen anförs att det genom manipulation med gällande regler är möjligt att få bära den ena förälderns födelseefternamn som mellannamn, även om föräldrarna bär gemensamt namn. Om den ene föräldern byter till sitt ursprungliga efternamn kan barnet ta det namnet som efternamn varefter föräldern byter tillbaka till sitt tidigare namn som gift. I motionen begärs också införande av patronymikon och metronymikon som en ny särskild namnenhet. Motionären anför att namnlagens möjligheter att få ett sådant namn som efternamn visats sig olämpliga och tyder på en fundamental lagteknisk brist. Som exempel nämner motionären att en pojke kan komma att heta Johan Bengtsdotter trots att han inte är någons dotter och än mindre Bengts dotter. Sådana missförhållanden kan enligt motionären endast förhindras genom att patronymikon resp. metronymikon görs till en egen särskild namnenhet så att dess icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande särart kommer till sin rätt.
Utskottet vill erinra om att reglerna i 1982 års namnlag bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål att själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära. Enligt utskottets mening bör det därför krävas starka skäl för att man i något mer väsentligt avseende skall frångå den nuvarande ordningen.
Som framgår av redovisningen ovan har rätten att bära mellannamn tillkommit främst i syfte att bereda möjlighet för make att visa både nuvarande och tidigare familjeanknytning. Härutöver har det öppnats en möjlighet för barn att bära mellannamn eftersom familjesamhörigheten ansetts kunna stärkas om barnet har namngemenskap med båda föräldrarna i de fall dessa bär skilda efternamn. För detta ändamål är det tillräckligt att barnet får som mellannamn bära den förälderns efternamn som barnet inte förvärvat. Som utskottet framhöll vid riksdagsbehandlingen av förslaget till namnlag (se bet. LU 1981/82:41) saknas däremot anledning att ge barnet rätt att som mellannamn ta en förälders efternamn som ogift. Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionärens önskemål i denna del. I sammanhanget vill utskottet understryka att motionärens påstående att föräldrarna med utnyttjande av reglerna om byte av efternamn kan åstadkomma att barnet som mellannamn får bära den ene förälderns efternamn som ogift synes bygga på en missuppfattning. Har den ene föräldern under äktenskapet tagit tillbaka sitt namn som ogift kan nämligen den föräldern inte senare åter byta till den andre förälderns efternamn.
Vad härefter angår frågan om patronymikon och metronymikon får enligt utskottets mening gällande ordning anses till fyllest. Såvitt utskottet har sig bekant har de möjligheter som namnlagen ger den enskilde att förvärva ett sådant namn som förnamn eller efternamn inte inneburit några komplikationer eller eljest medfört problem. När det särskilt gäller det av motionären anförda exemplet vill utskottet påpeka att namnlagen ger barnet möjlighet att byta efternamnet till ett patronymikon eller metronymikon, dvs. ett namn som bildats på faderns eller moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son resp. -dotter. Barnet har också möjlighet att byta till ett efternamn som den ene föräldern bär eller som någon av föräldrarna burit som ogift. Utskottet kan således inte dela motionärens uppfattning om att det finns behov av regler som innebär att patronymikon och metronymikon görs till en särskild namnenhet. Införandet av sådana regler skulle för övrigt ytterligare komplicera regelsystemet.
Inte heller kan utskottet ställa sig bakom tanken på en ändrad placering av namnenheten mellannamn. Utskottet vill visserligen inte ifrågasätta motionärens påstående att mellannamnet ibland uppfattas som efternamnet. Ordningen för placeringen av mellannamnet och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag har emellertid funnits i snart 30 år, och förväxlingsrisker skulle säkerligen uppkomma också med den av motionären förordade placeringen.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1989/90:L418.
Stockholm den 4 september 1990
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp), Sven-Åke Nygårds (s), Ulla-Britt Åbark (s) och Viola Claesson (v).