Ändringar i namnlagen m.m.
Betänkande 1990/91:LU28
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU28
Ändringar i namnlagen m.m.
Innehåll
1990/91 LU28
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet två motioner som gäller reglerna i namnlagen (1982:670) om byte till nybildade efternamn, placeringen av mellannamn och förfarandet m.m. vid namnbyten.
Utskottet avstyrker bifall till båda motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation (v) och ett särskilt yttrande (c).
Motionerna
1990/91:L409 av Börje Hörnlund (c), vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrars rätt att utan kostnad och byråkratiska hinder avgöra vems efternamn barnen skall bära.
1990/91:L415 av Elisabeth Persson (v), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av namnlagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Gällande ordning
Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan, anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).
Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan till pastorsämbetet. Om byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte ske även till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Så länge ett barn är under 18 år kan barnet med stöd av de redovisade bestämmelserna flera gånger byta till ett efternamn som har anknytning till någon av föräldrarna. Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning till föräldrarna däremot ske endast en gång (5 §).
Beträffande makars byte av efternamn innebär namnlagen i huvudsak att makarna vid äktenskapets ingående kan välja mellan att antingen få namngemenskap genom att en av dem tar den andras efternamn eller behålla sina efternamn från tiden före giftermålet. Om makarna bär olika efternamn kan den ena av dem under äktenskapet byta till den andras efternamn. Har den ena maken vid giftermålet eller senare bytt till den andras efternamn kan den maken ta tillbaka sitt efternamn som ogift. Som en generell regel (10 §) gäller att en make som en gång bytt sitt efternamn inte därefter kan byta till den andra makens efternamn.
Den som i andra fall än som ovan redovisats vill byta sitt efternamn kan få tillstånd härtill efter ansökan hos patent- och registreringsverket. Byte kan ske både till ett nybildat efternamn eller till något annat efternamn. Om sådant namnbyte skett en gång krävs det särskilda skäl för ytterligare byten (11 §). Som nybildat efternamn får inte godkännas namn som till bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som efternamn här i landet. Namn som är i bruk som förnamn får godkännas som nybildat efternamn endast i undantagsfall. Inte heller namn som kan uppfattas som en benämning på järnvägsstationer, postkontor eller liknande och därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda allmänheten får godkännas som nybildade efternamn. Detsamma gäller för namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som bär det (12 §). Vidare gäller -- vare sig det är fråga om ett nybildat eller annat efternamn -- att som efternamn inte får godkännas namn som lätt kan förväxlas med efternamn som någon annan har rätt att bära enligt namnlagen, allmänt känt efternamn som burits av en utdöd släkt, allmänt känt utländskt efternamn, konstnärsnamn eller likartat namn, beteckning för stiftelse, ideell förening eller liknande, annans firma, varumärke eller annat kännetecken eller titel på litterärt eller konstnärligt verk. Om någon efter ansökan har förvärvat ett nybildat namn kan vissa anhöriga till sökanden med dennes samtycke få förvärva samma efternamn (13 §). Detta gäller dock inte sökandens make.
Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse som medger byte till ett efternamn utan hinder av de begränsningar som redovisats ovan (14 § andra stycket). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på särskilda fall, då det kan föreligga starka skäl att tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren inte är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14§ andra stycket skall medges krävs synnerliga skäl. Som exempel på sådana nämns i förarbetena (prop. 1963:33, s. 99) att en person under lång tid faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell rätt att bära namnet eller att en person vill förvärva ett namn som tidigare burits i hans släkt.
Med patronymikon och metronymikon avses namn som är bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter. Enligt namnlagen kan sådana namnbildningar godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln (34 §). Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller ansökan hos patent- och registreringsverket (31 och 33 §§). Det är också möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock endast om det föreligger särskilda skäl (14 § första stycket). Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda skäl för namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU 1981/82:41, s. 28). Av 14 § första stycket namnlagen framgår att bestämmelsen endast är tillämplig vid byte till patronymikon och metronymikon som bildats med de svenska ändelserna -son eller -dotter. Vid byten till patronymikon och metronymikon med utländska ändelser gäller reglerna i 12 och 13§§.
Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan även för medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta här i landet. Andra utländska medborgare som har hemvist i Sverige, bl.a. här boende islänningar, har möjlighet att förvärva och ändra namn i enlighet med namnlagens bestämmelser -- med undantag dock för reglerna om automatiska namnförvärv -- men de kan välja att i stället vända sig till myndigheterna i sitt hemland och byta namnet enligt lagen där. Att islänningar jämställts med utomnordiska medborgare har sin förklaring i att det isländska namnskicket bygger på seden med patronymikon och metronymikon. Om svenska regler skulle tillämpas på en här bosatt islänning skulle han endast kunna få ett efternamn i enlighet med namnskicket på Island genom en ansökan till patentverket enligt 14 § namnlagen. De isländska medborgarna har därför fått valfrihet mellan svenska och isländska namnbestämmelser (prop. 1984/85:124, bet. LU 38).
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.
Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.
Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn för make (24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja bära den andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är dock att denne samtycker till det.
Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att samtidigt bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan härom göras till pastorsämbetet (29 §). Till skillnad från efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.
Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck. Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle kunna tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom mellannamn.
När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen ankommer det som tidigare berörts på pastorsämbetet att handlägga frågor om förvärv av barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k. familjerättsliga namnförvärv). Pastorsämbetet har också hand om så gott som alla frågor som gäller mellannamn och förnamn. Ärenden om namnförvärv som inte sker automatiskt tas upp genom anmälan. Någon avgift utgår inte. När det gäller frågor om byte till efternamn som inte kan fås genom ett familjerättsligt namnförvärv (s.k. administrativa namnförvärv) och vissa ändringar av förnamn är patent- och registreringsverket behörig myndighet som tar upp ärendet efter ansökan. Ansökningsavgiften uppgår enligt 1 § namnförordningen (1982:1136) till 450 kr. om ansökan avser förnamn och 850 kr. om den avser efternamn. När det gäller byte av barns efternamn uppställs i några fall krav på att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. Det gäller dels då barn under 18 år står under vårdnad av endast den ena av föräldrarna men bär den andras efternamn och vill byta detta utan att den andra lämnar samtycke därtill (6 §), dels då adoptivbarn vill i motsvarande fall byta efternamn (7 §) och dels då fosterbarn vill byta till fosterföräldrarnas namn (8 §).
Beslut av pastorsämbetet får överklagas till domkapitlet. Den som inte är nöjd med domkapitlets beslut får överklaga det till kammarrätten. Patent- och registreringsverkets beslut får överklagas till patentbesvärsrätten. Kammarrättens och patentbesvärsrättens beslut enligt namnlagen kan, under vissa förutsättningar, överklagas till regeringsrätten.
För den som är under 18 år gäller att anmälan eller ansökan i mål eller ärende enligt namnlagen skall göras av barnets vårdnadshavare. Om barnet fyllt 12 år krävs samtycke av barnet. Kravet på samtycke gäller dock inte när barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av något psykiskt eller fysiskt handikapp (48 §).
Motionsmotiveringar
I motion L409 av Börje Hörnlund (c) beskrivs ett fall där två föräldrar -- fadern född på Island och modern i Sverige -- vägrats att som efternamn ge sin dotter faderns förnamn följt av dòttir. Först efter ansökan till patent- och registreringsverket tilläts föräldrarna att ge sin dotter ett efternamn i enlighet med det isländska namnskicket dock endast med svensk stavning av ordet dotter. Enligt motionärens mening är det fel att svenska myndigheter i ljuset av det nordiska samarbetet skall kunna neka föräldrarna att själva välja ett isländskt eller svenskt efternamn på sin dotter. Motionären kritiserar också att byte av efternamn är avgiftsbelagt och föreslår ändringar i namnlagen som innebär att föräldrar med anknytning till Island skall få rätt att utan kostnader välja sina barns efternamn i enlighet med isländsk sed och därvid få använda den isländska stavningen. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
I motion L415 begär Elisabeth Persson (v) en översyn av namnlagens bestämmelser om förfarandet och placeringen av mellannamn. Enligt motionären är det svårt för enskilda att förstå varför patent- och registreringsverket mot avgift handhar vissa namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift handlägger andra. -- I motionen redovisas bestämmelsen i namnlagen som innebär att mellannamn skall placeras mellan förnamnet och efternamnet. Enligt motionären förväxlas därigenom ofta mellannamnet med efternamnet och förvirring uppstår vilket av namnen som är det riktiga efternamnet. Oftast torde det också vara så att efternamnet inte kommer till användning i t.ex. register där det inte finns utrymme för både mellannamn och efternamn. Till följd härav får mellannamnet ofta status som efternamn. Motionären menar att rådande osäkerhetsförhållanden när det gäller mellannamn och efternamn borde rättas till, vilket lämpligen kan ske om mellannamnet kallades tilläggsnamn och placerades efter efternamnet. Ett annat sätt att undvika osäkerhet om vad som är det egentliga efternamnet vore att låta den enskilde i högre grad än vad som nu är fallet själv bestämma vad som skall vara efternamn och tillåta att det nuvarande mellannamnet får förbindas med efternamnet med ett bindestreck och därigenom bli en del av efternamnet. I motionen redovisas ett exempel som enligt motionären väl visar att regeln om mellannamns placering, trots att den gällt i 30 år, innebär att mellannamnet uppfattas som efternamnet.
Tidigare behandling av frågan om mellannamns placering
Hösten 1990 behandlade riksdagen en motion vari yrkades bl.a. förslag till sådana ändringar i namnlagen att namnenheten mellannamn placeras sist. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU3) förklarade sig utskottet inte kunna ställa sig bakom en sådan tanke. Utskottet ifrågasatte därvid inte motionärens påstående att mellannamnet ibland uppfattas som efternamnet men framhöll att ordningen för mellannamnets och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag placering funnits i närmare 30 år och att förväxlingsrisker säkerligen skulle uppkomma också med den av motionären förordade placeringen. Utskottet avstyrkte på anförda skäl bifall till motionen.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet två motioner som gäller reglerna i namnlagen (1982:670) om byte till nybildade efternamn, placeringen av mellannamn och förfarandet m.m. vid namnbyten.
Enligt namnlagen kan byte till förälders eller makes efternamn ske genom anmälan till pastorsämbetet (s.k. familjerättsliga namnförvärv). Frågor om byten till namn utan någon sådan familjerättslig anknytning eller till nybildade efternamn prövas av patent- och registreringsverket efter ansökan (s.k. administrativa namnförvärv). Vid dessa namnförvärv gäller vissa begränsningar i fråga om namnvalet. Som nybildat efternamn får bl.a. inte utan synnerliga skäl godkännas namn som till bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som efternamn här i landet (12 § och 14 § andra stycket).
Namn som är bildat av faders eller moders förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter (patronymikon resp. metronymikon) kan godkännas som förnamn och ges barn vid födseln eller förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller ansökan hos patent- och registreringsverket (31, 33 och 34 §§). Om det föreligger särskilda skäl kan sådana namnbildningar också godkännas som efternamn vid byte (14 § första stycket). Namnlagens bestämmelser om byte till ett patronymikon eller ett metronymikon gäller inte beträffande utländska stavningar av ändelsen -son eller -dotter.
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn. Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn för make (24--29 §§) innebär att en make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja bära den andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är dock att denne samtycker till det.
Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan även för medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta här i landet. Andra utländska medborgare som har hemvist i Sverige, t.ex. här boende islänningar, kan också byta namn i enlighet med namnlagens bestämmelser. Utomnordiska medborgare och islänningar kan emellertid i stället välja att vända sig till myndigheterna i sitt hemland och byta namnet enligt lagen där. Att islänningar jämställts med medborgare i utomnordiska länder har sin förklaring i att det isländska namnskicket bygger på seden med patronymikon och metronymikon. Om svenska regler skulle tillämpas på en här i landet bosatt islänning skulle han inte kunna få ett efternamn i enlighet med namnskicket på Island utan särskild ansökan till patent- och registreringsverket. De isländska medborgarna har därför fått valfrihet mellan svenska och isländska namnbestämmelser (prop. 1984/85:124, bet. LU 38).
När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen ankommer det som nämnts på pastorsämbetet att handlägga frågor om barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k. familjerättsliga namnförvärv). Pastorsämbetet har också hand om så gott som alla frågor som gäller mellannamn och förnamn. Någon avgift för pastorsämbetets befattning med namnärenden utgår inte. Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller ett annat namn som inte kan fås genom ett familjerättsligt namnförvärv (s.k. administrativa namnförvärv) får göra ansökan därom hos patent- och registreringsverket varvid verket prövar om det önskade efternamnet kan godkännas. För ansökan utgår en avgift som enligt 1 § namnförordningen (1982:1136) för närvarande uppgår till 850 kr.
I motion L409 av Börje Hörnlund (c) föreslås ändringar i namnlagen i syfte att möjliggöra för föräldrar med anknytning till Island att välja sina barns efternamn i enlighet med isländsk namnsed och därvid få använda den isländska stavningen. I motionen beskrivs ett fall där två föräldrar, varav fadern har anknytning till Island, vägrats att som efternamn ge sin dotter faderns förnamn följt av dòttir. Vidare kritiserar motionären att byte av efternamn är avgiftsbelagt.
I motion L415 begär Elisabeth Persson (v) en översyn av namnlagens bestämmelser om förfarandet och placeringen av mellannamn. Enligt motionären är det svårt för enskilda att förstå varför patent- och registreringsverket mot avgift handhar vissa namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift handlägger andra. I motionen kritiseras också bestämmelsen i namnlagen som innebär att namnenheten mellannamn skall placeras mellan förnamnet och efternamnet. Enligt motionären förväxlas därigenom ofta mellannamnet med efternamnet och förvirring uppstår vilket av namnen som är det riktiga efternamnet. I register och andra handlingar där det inte finns utrymme för både mellannamn och efternamn kommer inte efternamnet till användning och till följd härav får mellannamnet ofta status som efternamn. Motionären menar att rådande osäkerhetsförhållanden när det gäller mellannamn och efternamn borde rättas till, vilket lämpligen kan ske om mellannamnet kallades tilläggsnamn och placerades efter efternamnet. I motionen anvisas också andra förslag till lösningar i syfte att förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamnet.
Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L409 kan utskottet inte finna annat än att nuvarande bestämmelser i namnlagen väl tillgodoser intresset hos i Sverige bosatta islänningar att kunna följa den isländska namntraditionen. Bestämmelserna i fråga har tillkommit efter nordiska departementsöverläggningar och torde ligga väl i linje med de önskemål som därvid framfördes från isländskt håll (prop. 1984/85:124, bet. LU 38). Innebörden av reglerna är som tidigare redovisats att en här i landet bosatt islänning liksom utomnordiska medborgare har möjlighet att vända sig till sitt hemlands myndigheter och därvid förvärva efternamn enligt de bestämmelser som gäller där. Ett sådant beslut av en utländsk namnmyndighet blir gällande i Sverige och pastorsämbetet skall i egenskap av folkbokföringsmyndighet göra anteckning härom i kyrkoböckerna.
Om en isländsk medborgare i stället, såsom namnlagen också medger, väljer att få sin ansökan om namnbyte prövad i Sverige av svenska myndigheter anser utskottet att det enda möjliga är att en sådan ansökan prövas med utgångspunkt från vad man i Sverige kan anse som lämpligt i fråga om namnets bildning, uttal eller stavning. Enligt utskottets mening bör det inte gärna komma i fråga att som nybildade efternamn i Sverige skall godkännas namn som inte är förenliga med vårt inhemska namnskick. En annan ordning skulle nämligen innebära en mängd praktiska svårigheter och dessutom vara oförenlig med det synsätt i fråga om namnval som gällt i Sverige under lång tid och som innebär att nya namn skall vara inhemska i den meningen att de skall vara bildade enligt här gängse släktnamnsmönster och bestå av inhemska språkelement (se prop. 1963:37 s. 84).
När det sedan gäller frågan om placeringen av mellannamn som tas upp i motion L415 vill utskottet erinra om att riksdagen hösten 1990 behandlade ett liknande motionsyrkande. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU3) förklarade sig utskottet inte kunna ställa sig bakom ett förslag som innebar att mellannamnet skulle placeras efter efternamnet. Utskottet ifrågasatte därvid inte motionärens påstående att mellannamnet ibland uppfattas som efternamnet men framhöll att ordningen för mellannamnets och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag placering funnits i närmare 30 år och att förväxlingsrisker säkerligen skulle uppkomma också med den av motionären förordade placeringen. Utskottet avstyrkte på anförda skäl bifall till motionen.
Utskottet finner inte skäl att nu frångå sitt tidigare ställningstagande beträffande mellannamnets placering.
Beträffande kritiken mot förfarandet i namnärenden vill utskottet framhålla att namnlagen bygger på principen att man på ett enkelt sätt automatiskt eller genom anmälan till pastorsämbetet skall kunna förvärva vissa förnamn, mellannamn eller förälders eller makes efternamn utan någon närmare prövning. Den som i andra fall vill byta namn är hänvisad att ansöka därom hos patent- och registreringsverket, som har att göra en särskilt prövning om det önskade namnet kan godkännas. Den nuvarande ordningen kan inte anses annat än ändamålsenlig, och något behov av en översyn i enlighet med önskemålen i motion L415 anser utskottet inte föreligga. I sammanhanget vill utskottet erinra om att regeringen i proposition 1990/91:153 om ny folkbokföringslag m.m. föreslagit bl.a. att handläggningen av namnärenden skall överflyttas från pastorsämbetet till skattemyndigheten.
Inte heller kan utskottet ställa sig bakom kritiken som framförs i båda motionerna mot att ansökningar om namnbyten hos patent- och registreringsverket är avgiftsbelagda. Som framgår av bl.a. expeditionskungörelsen (1964:618) och förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna är den gängse ordningen att den som vill ha en ansökan prövad av en myndighet eller domstol har att betala en viss avgift. Några skäl att undanta ansökningar hos patent- och registreringsverket i fråga om namnbyten från avgiftsskylighet föreligger inte enligt utskottets mening.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L409 och L415.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L409 och 1990/91:L415. res. (v)
Stockholm den 16 april 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Sven-Åke Nygårds (s).
Reservation
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Vad först" och på s. 9 slutar med "och L415" bort ha följande lydelse:
Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L409 finner utskottet att nuvarande bestämmelser i namnlagen endast tillgodoser intresset hos i Sverige bosatta isländska medborgare att kunna följa den isländska namntraditionen. Däremot har t.ex. en kvinna som är svensk medborgare med isländska föräldrar inte möjlighet att som efternamn förvärva faders förnamn med tillägg av ändelsen -dòttir. Enligt utskottets mening finns det anledning att se över namnlagens bestämmelser i dessa avseenden. Det kan inte uteslutas att det här i landet finns många svenska medborgare med någon anknytning till Island eller något utomnordiskt land som önskar förvärva efternamn i enlighet med ett namnskick som inte är förenligt med det svenska. Enligt utskottets mening finns det inte skäl att med dagens värderingar upprätthålla det sedan lång tid tillbaka gällande synsättet att nya namn skall vara inhemska i den meningen att de skall vara bildade endast enligt här i landet gängse släktnamnsmönster och bestå uteslutande av inhemska språkelement.
När det sedan gäller placeringen av mellannamn delar utskottet de synpunkter som förs fram i motion L415. På grund av mellannamnets placering är det mycket vanligt att tveksamheter uppstår i det dagliga livet om mellannamnets status. Förutom de exempel som motionären beskriver vill utskottet också peka på ytterligare fall där mellannamnet felaktigt kommer att behandlas som efternamn, nämligen på kontokort och patientbrickor, där det liksom i en del register av utrymmesskäl inte finns plats för mer än ett namn utöver förnamnet. Att det i förhållande till efternamnet underordnade mellannamnet i så stor utsträckning fortfarande efter närmare 30 år uppfattas felaktigt som efternamn måste enligt utskottets mening bero på att nuvarande regler inte står i överensstämmelse med vad som de flesta människor uppfattar som en naturlig och ändamålsenlig ordning. Enligt utskottets mening finns det skäl att mot bakgrund av det anförda se över gällande bestämmelser för mellannamn. En lämplig nyordning skulle kunna vara att mellannamn ersattes med en annan namnenhet, lämpligen benämnd tilläggsnamn, med placering efter efternamnet. Även andra förslag till lösningar i syfte att förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamn bör givetvis studeras.
Beträffande kritiken mot förfarandet i namnärenden anser utskottet i likhet med motionärerna att nuvarande ordning i flera avseenden är onödigt krånglig och för många människor helt obegriplig. Som framgår av redovisningen ovan är det en mängd olika instanser som har att befatta sig med namnfrågor av olika slag. Enligt utskottets mening finns skäl att se över också namnlagens bestämmelser i dessa avseenden i syfte att få fram en förenklad handläggningsordning. I samband därmed bör också bestämmelserna som innebär att avgift utgår för vissa slags namnbyten bli föremål för behandling med syfte att i så stor utsträckning som möjligt låta namnbyten vara avgiftsfria.
Vad utskottet sålunda med tillstyrkan till motionerna L409 och L415 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L409 och 1990/91:L415 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför.
I motion L409 (c) tas frågan upp om rätt att få anta ett nytt efternamn. En ansökan om att få anta ett namn med isländsk stavning refereras därvid. Även om vi skall slå vakt om svenska namntraditioner finner vi det med hänsyn till vikten av att utveckla nordiskt samarbete och nordisk kulturgemenskap naturligt att den som har anknytning till annat nordiskt land kan få anta efternamn enligt det landets namnskick och med dess stavning. Vi förutsätter att när en översyn efter hand kommer att göras av namnlagen mot bakgrund av dess tillämpning och framkomna problem även det i motionen aktualiserade spörsmålet tas upp. Inom Nordiska rådet bör det även vara lämpligt att eftersträva så långt möjligt likartade regler i Norden för rätt till namn och namnbyte för personer med anknytning till annat nordiskt land.