Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen
Betänkande 1994/95:JuU20
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU20
Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen
Innehåll
1994/95 JuU20
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen beträffande anstaltsindelningen och fördelningen av intagna mellan anstalter m.m. Förslaget syftar bl.a. till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera intagna på anstalter med lämplig verksamhetsinriktning, bekämpa förekomsten av narkotika och att i övrigt förbättra ordningen och säkerheten vid fängelserna.
I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden i år.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag; i fråga om närhetsprincipen och åtgärder mot dopning även med anledning av en motion.
Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.
Till betänkandet har fogats två reservationer från (m) och en reservation från (kds).
Propositionen
I proposition 1994/95:124 har regeringen föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1994/95:Ju15 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att 29 § i förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt utformas i enlighet med lagrådsremissens förslag.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995
1994/95:Ju506 av Dan Ericsson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten att gå igenom Kriminalvårdsstyrelsens handläggning av visitationspatrullerna och deras avveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en redovisning av narkotikabeslag på kriminalvårdsanstalterna före och efter visitationspatrullernas avveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att på nytt bygga upp en effektiv narkotikabekämpning på kriminalvårdsanstalterna.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotika- och drogfria fängelser,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner och utbildning för de intagna.
Utskottet
Bakgrund till propositionen
Kriminalvårdslagstiftningen bygger i allt väsentligt på de principer som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Grundtankar för reformen var att så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna av frihetsberövandet.
År 1992 tillkallades en parlamentarisk kommitté (Fängelseutredningen, dir. 1992:36) med uppgift att se över kriminalvården i anstalt. Fängelseutredningens uppdrag var att göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Huvuduppgiften var att, efter en avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna narkotikafria skulle därvid särskilt uppmärksammas.
I augusti 1993 överlämnade utredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff. I betänkandet föreslår utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall ersättas med en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). I sitt betänkande behandlar utredningen inledningsvis de grundläggande målen för kriminalvården i anstalt. Utredningen tar vidare upp anstaltsindelningen och reglerna för placering av de intagna och föreslår därvid även särskilda bestämmelser om placeringen av ungdomar och kvinnor. Utredningen lämnar också förslag till ändringar bl.a. beträffande straffverkställigheten för vissa långtidsdömda, de intagnas kontakter med yttervärlden, vistelser utanför anstalten, innehav av personliga tillhörigheter, kontrollåtgärder mot intagna samt det disciplinära sanktionssystemet. Betänkandet har remissbehandlats.
I januari 1994 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5), i vilket tas upp frågan om behandling av intagna som är psykiskt sjuka eller störda samt frågan om behandling av män som är dömda för övergrepp mot kvinnor och barn. Även detta betänkande har remissbehandlats.
Propositionen bygger på vissa av Fängelseutredningens förslag i det förstnämnda betänkandet. Regeringen anför att den avser att vid ett senare tillfälle återkomma till Fängelseutredningens övriga förslag.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i KvaL, vilka bl.a. syftar till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera de intagna på en anstalt med lämplig verksamhetsinriktning. Ändringarna syftar också till att bekämpa förekomsten av narkotika och i övrigt förbättra ordningen och säkerheten i fängelserna.
Indelningen i riks- och lokalanstalter avskaffas. I stället föreslås att anstalterna endast delas in i öppna respektive slutna beroende på graden av säkerhet. Den som kan befaras missbruka eller på annat sätt ta befattning med narkotika under verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten anstalt.
Vid fördelningen av intagna mellan anstalter av samma slag skall enligt förslaget i propositionen den som har behov av utbildning eller behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras i denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen. Sammantaget innebär regeringsförslaget att den s.k. närhetsprincipen, enligt vilken en intagen om möjligt skall placeras på en anstalt nära hemorten, inte längre skall upprätthållas som en övergripande norm för anstaltsplaceringarna.
Försändelser till eller från de intagna i alla slutna anstalter skall enligt regeringens förslag få granskas för att undersöka om de innehåller otillåtna föremål.
I propositionen föreslås vidare att, om det behövs för att bedöma om ett besök skall tillåtas eller ej och om det i så fall skall vara bevakat, det i förväg skall undersökas om den besökande är dömd eller misstänkt för brottslig verksamhet.
Enligt förslaget skall kroppsvisitation alltid göras när en intagen i en sluten anstalt återkommer till anstalten efter vistelse utanför denna eller när han har haft ett obevakat besök, om det inte är uppenbart obehövligt. Möjligheterna att i vissa situationer göra även annat än ytlig kroppsbesiktning, trots att det inte finns någon konkret misstanke i det enskilda fallet, utvidgas till att omfatta alla intagna på slutna anstalter. Kroppsbesiktning i form av urinprov och liknande föreslås få tas även i syfte att utröna om den intagne har använt dopningsmedel.
I propositionen föreslås också att det skall införas en uttrycklig bestämmelse om rätt för kriminalvården att omhänderta egendom i avvaktan på beslut om beslag.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Överväganden
Allmänt
Utskottet har tidigare konstaterat (se bl.a. 1992/93:JuU25 s. 9 f) att det i huvudsak har rått politisk enighet om den kriminalpolitik som kriminalvårdsreformen var ett uttryck för men att utvecklingen i samhället varit en annan än det fanns anledning att förutse i början av 1970-talet när kriminalvårdsreformen utformades. Inte minst narkotikaproblemen har försvårat genomförandet av en del av ambitionerna i reformen. Utskottet uttalade därutöver i 1993 års ärende att det ligger ett stort värde i den ökade specialiseringen inom anstaltsorganisationen när det gäller verksamhetens inriktning på särskilda motivations- och behandlingsavdelningar m.m. och att detta tillsammans med intresset av att hindra spridningen av narkotikamissbruket och att kunna erbjuda rehabilitering även på lokalanstalterna väger så tungt, att det kan motivera att den dömde i strid mot närhetsprincipen placeras på en annan anstalt än den som ligger närmast hemorten.
Utskottet har i fråga om narkotikapolitiken på kriminalvårdens område tidigare uttalat (senast 1993/94:JuU17) att självklara riktmärken måste vara att intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.
Utskottet vill redan nu lägga fast att utskottet ser positivt på regeringens förslag som ligger väl i linje med utskottets nu redovisade ståndpunkter. Till enskildheter i förslaget kommer utskottet i det följande.
Närhetsprincipen
I motion Ju801 (m) framhålls att fängelsetiden måste fyllas med meningsfull vård och sysselsättning så att den intagne har goda möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter avtjänat straff. I motionen anförs att det är av central betydelse att det reformarbete som nu pågår inom kriminalvården med bl.a. differentiering av fångarna efter vård- och behandlingsbehov ges förutsättningar att vidareutvecklas. Mot bakgrund härav yrkas att den s.k. närhetsprincipen inte längre skall upprätthållas som övergripande norm vid anstaltsplaceringen. I motionen understryks också att möjligheter till bl.a. grundläggande skolutbildning är en förutsättning för att de intagna skall kunna få en ny start i samhället efter avtjänat straff.
Den 1 januari 1989 trädde nya bestämmelser om påföljdsbestämningen i kraft (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404, SFS 1988:942). Den generella bestämmelsen i 1 kap. 7 § brottsbalken (BrB) upphävdes och i stället infördes en detaljerad reglering om påföljdsval och straffmätning. Utgångspunkten skall därvid vara straffvärdet av det eller de brott som läggs den dömde till last och inte vård- eller behandlingsaspekter.
När påföljden skall verkställas skall alltjämt tas största möjliga hänsyn till den dömdes personliga förutsättningar och till strävan att anpassa honom till ett liv i frihet utan kriminalitet. Ambitionen är att inom ramen för den ådömda påföljden så långt som möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta den dömdes anpassning i samhället, och alla krafter skall sättas in för att minska de negativa effekterna av frihetsberövandet för den intagne. Stora ansträngningar skall också göras för att komma till rätta med den intagnes personliga och sociala problem för att på så sätt minska risken för ny brottslighet efter straffverkställigheten.
Utskottet har som ovan nämnts vid olika tillfällen tidigare (se bl.a. 1992/93:JuU25 s. 9 f) uttalat att det ligger ett stort värde i den ökade specialiseringen inom anstaltsorganisationen när det gäller verksamhetens inriktning på särskilda motivations- och behandlingsavdelningar m.m. och att värdet av att kunna erbjuda de intagna rehabilitering även på lokalanstalterna väger så tungt, att det kan motivera att den dömde placeras på en annan anstalt än den som ligger närmast hemorten.
När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets anstalter tämligen likartad. Under senare år har det skett en utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens inriktning vid såväl riks- som lokalanstalter. Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering som statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Några anstalter erbjuder särskilda behandlingsprogram för intagna som har missbruksproblem och på många håll bedrivs ett omfattande arbete för att motivera missbrukande intagna att genomgå behandling. Vissa anstalter eller avdelningar har avdelats för intagna som inte missbrukar narkotika, så att de t.ex. inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka. På vissa anstalter har man samlat den mycket svårbehandlade grupp av intagna som missbrukar och som inte vill gå igenom behandling för sitt missbruk. Avsikten är att härigenom bl.a. förbättra möjligheterna att hålla andra anstalter och avdelningar fria från narkotika.
Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol, t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har dömts för rattfylleribrott. I propositionen som låg till grund för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott bör genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Ett antal kriminalvårdsanstalter har inrättats speciellt för detta ändamål.
Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig mot kvinnor eller barn. Riksdagen gav 1991 (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154) regeringen till känna att denna behandling bör utökas och intensifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling.
Vid ett antal anstalter bedrivs olika utbildningar och särskild vård eller behandling med inriktning på speciella grupper intagna, såsom Kriminalvårdsanstalten Mariefred, som företrädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa strafftider.
I anslutning till Fängelseutredningens arbete gjordes en undersökning av anstaltsklientelet, vilken omfattar samtliga personer som frigavs under oktober månad 1992. Av undersökningen framgår bl.a. att 31 % av gruppen bedömdes ha ett aktuellt narkotikamissbruk (inom senaste två månaderna före frihetsberövandet). 44 % bedömdes vara missbrukare av alkohol. 6 % hade varit föremål för psykiatrisk slutenvård genom tvång eller frivillighet. Omkring hälften av dem som frigavs under denna tid var arbetslösa före frihetsberövandet. 10 % av samtliga hade avbrutit folk- eller grundskola. Fullföljd utbildning över grundskolenivå redovisades för 31 % där merparten avsåg gymnasial yrkesutbildning. Tidigare undersökningar visar att omkring en tredjedel av de intagna har behov av att förbättra sina baskunskaper och basfärdigheter i att läsa, skriva och räkna. Utskottet har som en jämförelse inhämtat att andelen personer i normalbefolkningen med läs- och skrivsvårigheter uppgår till omkring 5 %.
I propositionen konstateras att intagnas behov av behandling och utbildning är stort. Kriminalvårdens möjligheter att uppnå ett bra resultat i arbetet med att förmå de intagna att leva ett liv utan kriminalitet beror enligt regeringen i stor utsträckning på vilka förutsättningar det finns att erbjuda dem lämplig behandling eller utbildning under verkställighetstiden. Mot denna bakgrund är det enligt regeringen värdefullt att utvecklingen av verkställighetens innehåll inom anstalterna fortsätter. När närhetsprincipen infördes hade de flesta anstalter som ovan anförts en likartad verksamhet, varför säkerhetsaspekter och närheten till hemorten ofta var det enda som behövde beaktas vid valet av anstalt. Allt eftersom det har utvecklats olika behandlings- och utbildningsprogram måste hänsyn också tas till vilket av dessa som är bäst lämpat för den intagne. Det är givetvis inte möjligt att erbjuda samma behandling och utbildning vid landets alla anstalter, utan anstalterna måste specialiseras på olika inriktningar. För att en intagen skall kunna erbjudas en verkställighet som är anpassad till hans behov av utbildning, behandling eller liknande, måste han i många fall placeras på en anstalt som ligger relativt långt från hans hemort. I vissa fall kan det också vara bra för den dömde att för en tid komma ifrån närheten till ett för honom skadligt umgänge. Mot denna bakgrund och eftersom behandlingshänsynen måste tillmätas stor vikt anser regeringen att närhetsprincipen inte bör ha samma övergripande betydelse som tidigare vid anstaltsplaceringarna.
I sammanhanget bör nämnas att det i propositionen också föreslås nya regler om indelningen av anstalter. Den nuvarande indelningen i riks- och lokalanstalter föreslås upphöra och anstalterna bli indelade enbart i öppna resp. slutna, beroende på graden av säkerhet. Liksom i dag föreslås placering i öppen anstalt äga företräde och placering i sluten anstalt ske endast om det finns särskilda skäl. Den som kan befaras missbruka eller på något annat sätt ta befattning med narkotika under verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten anstalt.
Förslaget i propositionen går ut på att utöka möjligheterna att placera en intagen i en anstalt där han kan få adekvat vård och behandling under anstaltstiden, vilket innebär att närhetsprincipen inte längre skall ha samma övergripande betydelse som tidigare. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget. Motion Ju801 om prioritering av rehabiliterande åtgärder under anstaltstiden får härigenom anses tillgodosedd.
Drogfria anstalter m.m.
Kontrollerade besök
I ett antal motioner berörs frågor med inriktning på narkotika- och drogbekämpningen inom kriminalvården.
I motionerna Ju15 och Ju801 (båda m) yrkas att det införs möjligheter att genomföra besök till en i anstalt intagen under sådana former att han och besökaren varken kan överlämna föremål eller komma i fysisk kontakt med varandra, t.ex. genom att de skiljs åt med hjälp av en glasskiva. I motionerna anförs att besöken är en vanlig införselväg för narkotika.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen (senast 1993/94:JuU17 s. 17 f) behandlat motionsönskemål som rör krav på effektivare kontroll inom anstalterna av intagna och besökande m.m.
Utskottet har under lång tid kunnat konstatera att narkotikasituationen utgör ett svårbemästrat problem inom kriminalvården. Enligt kriminalvårdens statistik bedöms ungefär en tredjedel av de intagna i anstalt ha ett aktuellt missbruk av narkotika vid intagningen. Trots att stora ansträngningar vidtas inom kriminalvården för att hindra att narkotika kommer in i anstalterna händer det att så sker. Utskottet vill inledningsvis erinra om sina tidigare uttalanden (senast i det ovan angivna ärendet) om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område måste vara att intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.
Huvudregeln i gällande lagstiftning (29 § KvaL) är att en intagen i anstalt får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske, dvs. i en omfattning som är praktiskt genomförbar. Vid besök får den intagne och besökaren normalt umgås ensamma tillsammans i ett särskilt besöksrum. Som villkor för ett besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket. Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten kan vidare föreskrivas att en tjänsteman skall vara närvarande vid besöket (bevakat besök).
Fängelseutredningen har i sitt betänkande (SOU 1993:76 s. 240 f) föreslagit att besök skall kontrolleras i större utsträckning än för närvarande och att kontrollen även skall kunna ske genom att besöket genomförs i ett besöksrum, som utformats så att den intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra, t.ex. genom att den intagne och besökaren skiljs åt genom en glasruta.
Regeringen anför i propositionen (s. 35) att kontroll genom att en tjänsteman är närvarande vid besöket kan användas både för att hindra införsel av otillåtna föremål och i fall där man t.ex. misstänker planläggning av brott eller avvikande. Användning av besöksrum som är så utformade att de omöjliggör överlämnande av föremål skulle i och för sig kunna vara ett verksamt medel för att hindra att narkotika och andra otillåtna varor kommer in till anstalten genom besöket. Denna form av kontrollerat besök framstår dock enligt regeringen som främmande för svenska förhållanden, och regeringen anser att det finns risk för att den skulle kunna leda till en avsevärd försämring av anstaltsklimatet. Enligt regeringens mening finns det därför för närvarande inte tillräckliga skäl att vid sidan om den nuvarande ordningen införa en möjlighet att kontrollera besök genom att det äger rum i besöksrum som är så utformade att den intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra.
Utskottet delar regeringens uppfattning och avstyrker bifall till motionerna Ju15 och Ju801 i nu behandlad del.
Åtgärder mot dopning
I motion Ju801 (m) framhålls att dopningspreparat som t.ex. anabola steroider inte bör få förekomma på fängelserna.
Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel i kraft (prop. 1990/91:199, SoU7, rskr. 59). Lagen innehåller straffbestämmelser för den som uppsåtligen överlåter, framställer, förvärvar i överlåtelsesyfte, bjuder ut till försäljning eller innehar anabola steroider eller andra dopningsmedel som avses i lagen. Bruk av dopningsmedel är däremot inte kriminaliserat.
En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, enligt 52 d § KvaL skyldig att på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.
Bestämmelsen i 52 d § KvaL ändrades den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:142, JuU17, rskr. 221, SFS 1993:210). De intagnas generella skyldighet att lämna urin- och utandningsprov utvidgades till att även omfatta blodprov. I propositionen anförde regeringen (s. 21 och 28) att blodprov kunde komma till användning vid olika sorters droger. Bestämmelsen formulerades därför så att provtagningen kunde avse varje form av beroendeframkallande medel och någon specificering av medlen sker inte i lagtexten. Frågan om kontroll av anabola steroider behandlades inte trots att KVS aktualiserade frågan i sitt remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott som låg till grund för propositionen.
I den proposition som nu behandlas konstateras (s. 42) att mot bakgrund av vad som anförs i förarbetena till lagen om förbud mot vissa dopningsmedel kan formuleringen "beroendeframkallande medel" i 52 d § KvaL för närvarande inte anses omfatta dopningsmedel. En intagen är således inte enligt nuvarande lagstiftning skyldig att lämna urinprov för kontroll om han använt dopningsmedel.
Regeringen anför i propositionen att kriminalvården skulle få ett instrument som visar när det finns skäl att vidta mer ingripande åtgärder mot förekomsten av dopningsmedel om de intagna var skyldiga att på anmaning lämna prov för kontroll av om de använt sådant medel. Att bruket av dopningsmedel inte är kriminaliserat utgör enligt regeringen inte något hinder mot en skyldighet för de intagna att lämna prov för kontroll av att de inte använt dopningsmedel. De intagna är skyldiga att lämna prov för kontroll av om de använt alkohol, trots att det inte är kriminaliserat att dricka alkohol. Skyldigheten att lämna urinprov för kontroll av att den intagne inte använt narkotika fanns också innan eget bruk av narkotika kriminaliserades. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att tillämpningsområdet för 52 d § KvaL utvidgas så att urinprov och andra provtagningar bör få användas även för kontroll av att den intagne inte använt sådant dopningsmedel som anges i 1 § lagen om förbud mot vissa dopningsmedel.
Utskottet delar regeringens bedömning och tillstyrker regeringsförslaget. Motion Ju801 får anses tillgodosedd i nu behandlad del.
Övriga motionsönskemål
Kontrollinsatser mot narkotika
I motion Ju506 (kds) yrkas en undersökning av KVS handläggning av visitationspatrullernas avveckling samt en redovisning av narkotikabeslag på kriminalvårdsanstalterna före och efter denna avveckling. Vidare yrkas i motionen att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det föreligger ett behov av att på nytt bygga upp en effektiv narkotikabekämpning på anstalterna.
Särskilda visitationspatruller inom kriminalvården fanns tidigare vid sju större anstalter spridda över landet från Malmö i söder till Härnösand i norr. Det totala antalet tjänster uppgick till drygt 20. Patrullerna disponerade också ett antal hundar. Kostnaderna för verksamheten uppgick till ca 8 miljoner kronor per år. Patrullerna utförde visitationer dels på den anstalt vid vilken de var stationerade, dels vid andra anstalter.
I början av december 1992 beslutade KVS att de särskilda visitationspatrullerna skulle avvecklas. Åtgärden föregicks av en genomgripande översyn och analys av en arbetsgrupp som redovisade sitt arbete i rapporten Visitationspatrullernas verksamhet och organisation -- en översyn.
Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att inrättandet av de särskilda visitationspatrullerna var en nödvändighet i början av 1970-talet eftersom personalens kunskaper inom narkotikaområdet var bristfälliga och alternativen få. Beroende på ändrade förutsättningar och ett mera decentraliserat synsätt kom patrullverksamheten efter hand att framstå som en hämsko i ansträngningarna att mobilisera hela kriminalvårdsorganisationen i att förebygga och stävja narkotikamissbruk.
I regeringens planeringsdirektiv för kriminalvården avseende innevarande budgetår anförs i denna del dels att KVS skall redovisa hur respektive regionmyndighet inom kriminalvården valt att organisera och planera narkotikakontrollinsatserna bl.a. mot bakgrund av avvecklingen av visitationspatrullerna, dels att kriminalvården skall bedöma resultatet av omorganisationen av narkotikakontrollinsatserna. Vidare skall KVS i årsredovisningen över budgetåret 1994/95 redovisa hur förekomsten och missbruket av narkotika vid anstalter och häkten har förändrats samt hur insatserna för bekämpning av narkotikamissbruk och hiv/aids utvecklats.
KVS har i bilaga till anslagsframställningen för budgetåret 1995/96 (bilaga 12 s. 73 f) redovisat kriminalvårdens organisation och planering av narkotikakontrollinsatserna inom den slutna kriminalvården.
Av redovisningen framgår bl.a. att de specialdestinerade resurserna för narkotikabekämpning utökades i samband med att visitationspatrullerna avvecklades. Förutom de ca 8 miljoner kronor som frigjordes när patrullerna lades ned, vilka fördelats regionvis, har regionmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö sammantaget tillförts ytterligare drygt 6 miljoner kronor. Medlen är i första hand avsedda att inriktas mot det extremt krävande, brottsintensiva och gravt narkomaniserade klientel som i huvudsak finns koncentrerat till de tre storstadsregionerna. Strafftiderna inom denna klientkategori är relativt korta och motivationen att komma till rätta med sitt missbruk är enligt vad som anförs i redovisningen generellt sett låg.
I redovisningen anför KVS rörande omställnings- och utvecklingsarbetet på narkotikakontrollområdet i regionerna sammanfattningsvis bl.a. följande:
Narkotikakontrollinsatserna måste sättas in i ett helhetsperspektiv där även andra åtgärder, såsom att utveckla en ny arbetsorganisation med bl.a. kontaktmannaskap, utbyggnad av påverkansprogram och lokalförändringar m.m. är nödvändiga för att bedriva en kvalitativ och kostnadseffektiv verksamhet.
Det framgår klart att arbetet med att organisera och utveckla narkotikakontrollinsatserna har intensifierats och fått en ökad betydelse på regional och lokal nivå.
Den 1 juni 1994 var samtliga visitationspatruller avvecklade utom en, som läggs ned i oktober 1994.
Det finns en gemensam grundstruktur i regionernas nya organisation som innebär att säkerhetsansvariga har utsetts på såväl regional nivå som vid samtliga anstalter och häkten. Därutöver har varje myndighet ett antal tjänstemän bland baspersonalen som har tilldelats ett särskilt funktionsansvar inom säkerhetsområdet. Tyngdpunkten i det dagliga säkerhetsarbetet ligger hos den lokala baspersonalen. Fyra regioner har därutöver inrättat en regional säkerhetsgrupp eller har enskilda lokalt stationerade specialister som har hela regionen som arbetsområde. Fem regioner har tillgång till hundekipage. Olika former för regional samordning, intern samverkan och uppföljning prövas.
Regionerna har prioriterat utbildning och annan kompetensutveckling inom säkerhetsområdet för att kvalitetssäkra den nya organisationen.
Samverkan mellan kriminalvården och andra myndigheter har intensifierats.
En genomtänkt differentieringsstrategi är av stor betydelse för en framgångsrik narkotikabekämpning. Som en följd av ändrad anstaltsklassificering och omfattande nybyggnation håller regionerna på att se över och omarbeta befintliga strategier. Den ansträngda beläggningssituationen har varit ett hinder för att differentiera intagna på önskvärt sätt.
Det finns ett klart uttalat behov av fortsatt utbildning och andra utvecklingsinsatser inom narkotikakontrollområdet och sådana insatser har prioriterats i regionernas verksamhetsplaner för kommande verksamhetsår.
I redovisningen anför KVS också att regionmyndigheternas bedömning är att den nya organisationen medfört ett tydligare ansvar, ett effektivare resursutnyttjande och att narkotikakontrollinsatserna har ökat i såväl omfattning som kvalitet.
Det bör i sammanhanget anmärkas att anstaltsutbyggnaden inte kommer att ske i den takt som förutsattes när KVS presenterade sin redovisning (se prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 67 f).
Kriminalvården har tidigare använt sig av uppgifter från enkätundersökningar, urinprovskontroller (ca 80 000 prov/år), uppgifter om beslag och antalet intagna narkotikamissbrukare för att bedöma narkotikasituationen vid anstalterna. För att pröva en ny metodik i arbetet med att försöka konstatera omfattningen av narkotikamissbruket i anstalt har kriminalvården vid två tillfällen under år 1994, dels den 18 april, dels den 24 oktober, genomfört samtidiga urinprovskontroller vid landets anstalter. Undersökningsgrupperna utgjordes av samtliga fysiskt närvarande intagna födda dag 1--6 (april) och dag 13--18 (oktober). I april togs 879 av 4 381 intagna ut för urinprov. Av dessa lämnade 6,5 % positiva eller manipulerade (utspädda) prov och 7,0 % vägrade lämna prov. I oktober ingick i undersökningsgruppen 782 av 4 484 intagna. Vid detta tillfälle lämnade 6,2 % positiva eller manipulerade prov och 11,4 % vägrade. De positiva proven härrörde i 1,9 resp. 2,6 % av fallen från legalt förskrivna läkemedel. Vid undersökningarna lämnades 84,1 resp. 78,5 % negativa prov. Detta innebär att för 86,5 resp. 82,4 % av de undersökta intagna kunde inte konstateras spår av narkotika i urinen som härrör från missbruk i anstalt. Resultat och slutsatser av undersökningarna redovisas i rapporten (KVS-PBU-serien 95/1) Narkotikamissbruk i anstalt -- resultat från undersökningar i april och oktober 1994. Regeringen konstaterar mot bakgrund av undersökningsresultatet för april, vilket fanns tillgängligt när propositionen beslutades, att det förekommit ett visst missbruk av narkotika i anstalt men att detta missbruk inte är så omfattande som ibland har befarats.
Utskottet har inhämtat att KVS i början av innevarande år tillsatt en narkotikaanalysgrupp med uppdrag bl.a. att utveckla och fördjupa analysen av information på narkotikaområdet och att ta fram olika typer av statistik som kan ligga till grund för var och hur narkotikakontrollinsatserna bör sättas in.
Vidare har KVS tagit initiativ till ett utvecklat inspektionsprogram inom vilket bl.a. anstalter och häkten skall bli föremål för grundliga genomlysningar på olika områden. Utskottet har inhämtat att Huddingeanstalten den 3--7 april i år blev föremål för en sådan inspektion. Av inspektionsprogrammet framgår att granskning ägde rum beträffande bl.a. rättstillämpning, verksamhetsinnehåll, säkerhet, ADB-frågor och myndighetens handlingsplaner för olika händelser. I fråga om säkerhet granskades rutiner för visitationer och dokumentation av dessa, urinprovsstrategi, narkotikabekämpning, besöksrutiner, m.m. Inspektionen genomfördes av sammanlagt ett tjugotal tjänstemän från KVS.
När utskottet senast (1993/94:JuU17 s. 17 f) behandlade motionsönskemål rörande narkotikakontrollen vid anstalterna konstaterade utskottet att resultatet av kriminalvårdens nya organisation skall följas upp. Utskottet vidhöll också sitt tidigare uttalande där utskottet utgick från att Kriminalvårdsstyrelsen organiserar narkotikabekämpningsarbetet på anstalterna på ett ändamålsenligt och från kostnadssynpunkt effektivt sätt. Utskottet fann att de då aktuella motionerna inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida och avstyrkte bifall till dem.
KVS skall i verksamhetsberättelsen för innevarande budgetår redovisa dels hur förekomsten och missbruket av narkotika vid anstalter och häkten har förändrats, dels insatserna för bekämpning av bl.a. narkotikamissbruk. Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin tidigare redovisade ståndpunkt, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju506.
Permissionsregler
I motion Ju801 (m) understryks att reglerna om permission från anstalt skall vara restriktiva. I motionen anförs att medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet skall tillmätas betydelse före den intagnes intresse av att få permission.
För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat lämna urinprov enligt 52 d §. Korttidspermission får enligt andra stycket i 32 § också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket. Intagen som avses i 7 § tredje stycket får inte beviljas permission enligt 32 § första stycket och får i övrigt beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger. För korttidspermission får ställas de villkor som anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, får det föreskrivas att den intagne under permissionen skall stå under bevakning. Intagen som avses i 7 § tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning.
I 12 § andra och tredje styckena förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF) finns vissa restriktioner beträffande korttidspermission enligt 32 § KvaL. Enligt dessa bör det föreligga särskilda skäl, om sådan permission skall beviljas intagen som dömts till fängelse i lägst två år och som ännu inte har avtjänat sex månader av straffet. Har den intagne varit häktad inräknas häktningstiden. KVS kan dock föreskriva att viss tid av straffet bör ha avtjänats i anstalt innan permission beviljas. Intagen som dömts till fängelse i lägst två år för s.k. terroristbrott bör enligt 12 § tredje stycket KvaF inte beviljas sådan korttidspermission annat än om det finns särskilda skäl härför.
Vad gäller frigivningspermission föreskrivs i 33 § KvaL att intagen till förberedande av frigivning kan beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan permission får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning kan komma i fråga. För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet och annat.
I 63--89 kriminalvårdens anstaltsföreskrifter (KVVFS 1993:3) finns ytterligare bestämmelser om permission. Enligt dessa gäller bl.a. följande. Återkommande korttidspermission (regelbunden permission) får beviljas intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två månader och som inte särbehandlas enligt 7 § tredje stycket KvaL. Regelbunden permission skall föregås av en individuellt bestämd kvalifikationstid.
Vad gäller kvalifikationstid föreskrivs i anstaltsföreskrifterna bl.a. att regelbunden permission normalt får beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda strafftiden avtjänats, s.k. minimitid. Intagen som avtjänar ett fängelsestraff på mer än åtta år får dock beviljas regelbunden permission efter en kvalifikationstid på två år. Vid fängelse på livstid får intagen beviljas regelbunden permission tidigast efter två år och sex månader av verkställigheten.
Intagen i öppen anstalt, som avtjänar ett fängelsestraff som understiger två år, får utan hinder av bestämmelserna om minimitid beviljas regelbunden permission redan efter en kvalifikationstid av en månad om strafftiden är högst ett år, och två månader om straffet överstiger ett år. Regelbunden permission får dock inte beviljas förrän minst en månad har avtjänats i anstalt.
Vid förhöjd risk för återfall i brott eller annat missbruk förlängs kvalifikationstiden. Den polis- och åklagarmyndighet som handlagt ärendet rörande den intagne skall kontaktas för information när kvalifikationstiden bestäms, om det inte är obehövligt.
För intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två år eller som är placerad i sluten anstalt finns möjlighet att frångå minimitiden. Regelbunden permission kan i sådana fall beviljas högst tre månader före den gällande minimitiden om det föreligger särskilda skäl härför.
Beträffande planering av permission anges i anstaltsföreskrifterna att en permission skall förberedas och planeras för att minska risken för missbruk, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas åt de förhållanden under vilka permissionen skall tillbringas och de villkor som behöver ställas. På begäran av polismyndighet, eller om det annars bedöms erforderligt, skall polismyndigheten på permissionsorten underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas om en bevakad permission och om permission för intagen som dömts till fängelse lägst två år. Har den intagne dömts för brott mot person skall målsäganden underrättas om en förestående permission, om det bedöms erforderligt eller om målsäganden begärt det.
När det gäller villkor för permission föreskrivs i anstaltsföreskrifterna att det för korttidspermission skall ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka misskötsamhet. Finns det en uttalad risk för att intagen kan komma att avvika under permission, men trots detta bör beviljas särskild permission, skall permissionen vara bevakad. Med bevakad permission menas att den intagne under hela vistelsen utanför anstalten skall stå under tillsyn av minst två kriminalvårdstjänstemän, varav minst en skall tillhöra anstaltens vård- och tillsynspersonal. Om tillsynen är ordnad på annat sätt föreligger obevakad permission.
År 1990 gjorde KVS en översyn av tillämpningen av permissionsreglerna. I redovisningen till regeringen (1991-01-28, C21-9011-1172) anförde styrelsen bl.a. att ett nytt permissionssystem med det övergripande målet att minska antalet misskötta permissioner hade trätt i kraft den 1 juni 1989. Utgångspunkten för det nya systemet var att detta skulle präglas av större fasthet och konsekvens. Enligt det nya systemet skulle permissionerna planeras och förberedas noggrannare, villkor ställas i större omfattning än tidigare och kontrollen av hur permissionerna hade skötts skulle förbättras.
KVS anförde vidare att det nya systemet utformats så att möjligheterna att bevilja regelbundna permissioner från främst slutna lokalanstalter minskade samtidigt som något större möjligheter öppnades att medge särskilda permissioner. Målet hade enligt KVS varit att styra över från regelbundna permissioner, som oftare missköttes, till permissioner för särskilda ändamål, vilka missköttes i mycket liten omfattning. De nya reglerna hade enligt KVS lett till ett avsevärt förbättrat resultat. Andelen misskötta regelbundna permissioner hade minskat med mer än 25 %. Vid de slutna lokalanstalterna hade antalet regelbundna permissioner minskat med 18 % och misskötsamheten vid sådana permissioner med drygt 33 %. Totalt för samtliga typer av permissioner hade misskötsamheten minskat med 20 %.
Av KVS årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår att antalet beviljade permissioner under detta budgetår uppgått till 50 886 varav 615 (1,21 %) misskötts genom uteblivande. Motsvarande siffror för permissioner som misskötts på grund av uteblivande var för budgetåret 1990/91 1,85 %, 1991/92 1,69 % och 1992/93 1,39 %.
I KVS verksamhetsplan för budgetåret 1995/96 anförs beträffande permissioner att antalet misskötta permissioner skall minskas genom en noggrann bedömning, planering och uppföljning samt att samverkan skall ske dels med anhöriga, dels med andra berörda myndigheter, särskilt polisen. Vidare anförs att ett utvecklat kontaktmannaskap förutsätts nedbringa de misskötta permissionerna.
Mot bakgrund av att andelen misskötta permissioner under några år har minskat till följd av en allmän uppstramning inom kriminalvården föreslår Fängelseutredningen (s. 265 f) att lagtexten anpassas efter den skärpta praxis som numera förekommer vid prövning av frågor om regelbunden permission. I stället för att som nu anges i 32 § första stycket KvaL, att permission kan beviljas om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk, föreslår Fängelseutredningen en bestämmelse enligt vilken permission skall vägras om det föreligger en ej obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk.
När utskottet behandlade motionsönskemål rörande permissioner m.m. senast (1993/94:JuU17) avstyrkte utskottet då aktuella motioner med hänvisning till att beredningen av bl.a. Fängelseutredningens förslag borde avvaktas. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju801 i nu behandlad del.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande närhetsprincipen att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna del och med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 7 a §,
2. beträffande kontrollerade besök att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna del och med avslag på motionerna 1994/95:Ju15 och 1994/95:Ju801 yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 29 §, res. 1 (m)
3. beträffande åtgärder mot dopning att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna del och med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 52 d §,
4. beträffande förslaget till ändring i lagen om kriminalvård i anstalt i övrigt att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
5. beträffande övriga lagförslag att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 antar regeringens förslag till a) lag om ändring i rättegångsbalken, b) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
6. beträffande kontrollinsatser mot narkotika att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju506, res. 2 (kds)
7. beträffande permissionsregler att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna del. res. 3 (m)
Stockholm den 25 april 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s) och Ingbritt Irhammar (c).
Reservationer
1. Kontrollerade besök (mom. 2)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars Björkman (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Besök är en vanlig väg för införsel av narkotika till intagna i kriminalvårdsanstalt. Det är inte endast aktiva missbrukare som för in narkotika, utan också intagna som inte missbrukar kan genom löften om ersättning eller genom hot om våld eller annan brottslighet förmås att medverka vid insmugglingen. Ofta förvarar besökaren narkotikan i kroppens håligheter där den inte kan upptäckas vid en ytlig kroppsbesiktning. När narkotikan överlämnats förvaras den av den intagne på liknande sätt. Enligt utskottets uppfattning är det bl.a. mot bakgrund härav nödvändigt att besök, i linje med vad som anförs i motionerna Ju15 och Ju801, kan arrangeras på ett sådant sätt att den intagne och besökaren kan hindras att lämna över föremål eller ha fysisk kontakt med varandra, t.ex. genom användande av ett besöksrum med en åtskiljande glasruta. Utskottet är alltså kritiskt till regeringsförslaget i denna del, och enligt utskottets mening borde regeringen till riksdagen ha fört fram det lagförslag som i denna del fanns i lagrådsremissen. Utskottet anser således med anledning av motionerna Ju15 och Ju801 i behandlad del att 29 § KvaL borde ha den lydelse som framgår av utskottets hemställan nedan.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kontrollerade besök att riksdagen med anledning av dels proposition 1994/95:124 i denna del, dels motionerna 1994/95:Ju15 och 1994/95:Ju801 yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 29 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse.
Regeringens förslag Utskottets förslag
29 §
En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen får inte ta emot besök som kan äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den intagne eller annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får den intagne också vägras besök i den utsträckning det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.
Om det behövs för att Om det behövs för att kunna bedöma om en intagen kunna bedöma om en intagen skall få ta emot besök i skall få ta emot besök i ett särskilt fall eller om ett särskilt fall eller om ett besök skall vara ett besök skall vara bevakat, skall i förväg kontrollerat, skall i undersökas om den förväg undersökas om besökande har dömts den besökande har dömts eller är misstänkt eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I för brottslig verksamhet. I den utsträckning det den utsträckning det behövs skall upplysningar behövs skall upplysningar också inhämtas om den också inhämtas om den besökandes personliga besökandes personliga förhållanden i förhållanden i övrigt. övrigt.
Om det behövs med hänsyn Om det behövs med hänsyn
till säkerheten, skall en till säkerheten, skall en
tjänsteman vid anstalten tjänsteman vid anstalten
vara närvarande vid vara närvarande vid
besöket (bevakat besök). besöket eller detta ske
Besök av en advokat som under sådana
biträder den intagne i en förhållanden att den
rättslig angelägenhet intagne och den besökande
skall vara bevakat bara om inte kan överlämna
advokaten eller den intagne föremål till varandra
begär det. (kontrollerat besök).
Besök av en advokat som
biträder den intagne i en
rättslig angelägenhet
skall vara kontrollerat bara
om advokaten eller den intagne
begär det.
Regeringens förslag Utskottets förslag
Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.
2. Kontrollinsatser mot narkotika (mom. 6)
Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "KVS skall" och slutar med "motion Ju506" bort ha följande lydelse:
Narkotikafria fängelser är ett viktigt led i den samlade kampen mot narkotika. Möjligheten att minska brottsligheten på detta område är kopplad till narkotikasituationen på fängelserna. Enligt utskottets uppfattning innebär avvecklandet av kriminalvårdens visitationspatruller såväl minskad kompetens som minskat informationsflöde på narkotikabekämpningsområdet. De skador som uppstått genom att den samlade kompetensen skingrats är mycket allvarliga.
Utskottet anser, i likhet med vad som anförs i motion Ju506, att KVS handläggning av ärendet rörande visitationspatrullernas avveckling snarast bör bli föremål för en genomlysning. Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motionen att det nu är nödvändigt att på nytt bygga upp en effektiv narkotikabekämpning på anstalterna. I detta sammanhang är det nödvändigt att det sker en redovisning av hur förekomsten och missbruket av narkotika vid anstalter och häkten förändrats sedan visitationspatrullerna avvecklades. Det ankommer på regeringen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att vad utskottet nu förordat skall komma till utförande. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju506 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande kontrollinsatser mot narkotika att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju506 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Permissionsregler (mom. 7)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars Björkman (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "När utskottet" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju801 att reglerna om permission från anstalt måste vara restriktiva. För den som dömts för vålds- eller narkotikabrott bör permission beviljas endast undantagsvis. Även när det gäller den som återfallit i brott finns det anledning att vara återhållsam med permissioner. Vid bedömningen av om permission skall beviljas eller inte i dessa fall måste den dömdes intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Utskottet anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med permissioner. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta avseende. Det ankommer på regeringen att till riksdagen återkomma med förslag till lagstiftning så att den ordning som utskottet nu skisserat snarast kan förverkligas. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju801 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande permissionsregler att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Regeringens lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 1 Motion väckt med anledning av propositionen 1 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995 2 Utskottet 2 Bakgrund till propositionen 2 Propositionens huvudsakliga innehåll 3 Överväganden 4 Allmänt 4 Närhetsprincipen 4 Drogfria anstalter m.m. 7 Kontrollerade besök 7 Åtgärder mot dopning 8 Övriga motionsönskemål 9 Kontrollinsatser mot narkotika 9 Permissionsregler 12 Övrigt 15 Hemställan 15 Reservationer 16 1. Kontrollerade besök (mom. 2) 16 2. Kontrollinsatser mot narkotika (mom. 6) 18 3. Permissionsregler (mom. 7) 18 Regeringens lagförslag 20