Ändringar i konsumentkreditlagen
Betänkande 1992/93:LU38
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU38
Ändringar i konsumentkreditlagen
Innehåll
1992/93 LU38
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tre motioner, vari begärs ändringar i konsumentkreditlagen i skilda hänseenden, nämligen utökade möjligheter till ränteändring, reglering av marknadsföring av krediter och reglering av leasingavtal till privatkonsumenter.
I ärendet har inkommit skrivelser från Finansinspektionen, Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund och Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing ägt rum inför utskottet den 16 mars 1993 med företrädare från Justitiedepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket, Svenska bankföreningen och Sveriges försäkringsförbund.
Utskottet förordar med anledning av en motion (m, s) dels ett tillägg i 11§ konsumentkreditlagen som innebär att bostadsinstituten ges möjlighet att bestämma räntan för långfristiga krediter på villkorsändringsdagen till motsvarande nyutlåningsränta, dels ett tillkännagivande om att en utökad möjlighet att använda referensränta bör införas.
Utskottet avstyrker bifall till de två övriga motionerna.
Motionerna
1992/93:L702 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglering av marknadsföring av krediter.
1992/93:L708 av Tom Heyman och Lisbet Calner (m, s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
1992/93:L709 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagreglering av leasingavtal till privatkonsumenter.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar i förevarande betänkande tre motioner från den allmänna motionstiden i vilka det begärs ändringar i konsumentkreditlagen i olika hänseenden. De i motionerna begärda ändringarna rör frågor om ränteändring, reglering av marknadsföring av krediter och reglering av leasingavtal till privatkonsumenter.
I ärendet har inkommit skrivelser från Finansinspektionen, Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund och Sveriges trähusfabrikers riksförbund. Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing ägt rum inför utskottet den 16 mars 1993 med företrädare från Justitiedepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket, Svenska bankföreningen och Sveriges försäkringsförbund.
Utskottet behandlar nedan -- efter en redovisning av allmän bakgrund -- de olika motionsyrkandena under skilda rubriker.
Allmän bakgrund
Riksdagen beslutade våren 1992 att anta en ny konsumentkreditlag, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319). Syftet med den nya lagen var främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om konsumentkrediter. Genom denna anpassning har konsumenterna fått ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Lagen innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet, och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till betalning i förtid har inskränkts. Konsumenten har å sin sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet. Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när avtalet löper med bunden ränta. Konsumenten har vidare ett bättre skydd än tidigare i sådana fall då det förekommer flera parter på näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig betalningen.
Marknadsföring av krediter
I motion L702 av Rose-Marie Frebran (kds) riktas kritik mot att konsumentkreditlagen inte innehåller några klara regler för marknadsföring av krediter. Enligt motionären kan varken det i konsumentkreditlagen angivna kravet på god kreditgivningssed eller marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig marknadsföring anses tillräckligt för att hindra oetiska förfaranden. Kreditgivarna har, enligt motionären, inte visat sådan återhållsamhet och måttfullhet när det gäller erbjudande av krediter som är önskvärd. Motionären anser att det bör vara förbjudet för kreditgivare att tillhandahålla en handling för ansökan eller avtal om kredit utan att mottagaren har efterfrågat krediten. Mot bakgrund av det anförda begärs i motionen att regeringen skall framlägga förslag om tydliga regler för marknadsföring av krediter i konsumentkreditlagen.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att ett motionsyrkande med samma syfte behandlades av utskottet under våren 1992 samband med behandlingen av förslaget till ny konsumentkreditlag (se bet. 1991/92:LU28). Utskottet konstaterade därvid att i den till grund för propositionen liggande departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag föreslogs ett sanktionerat förbud mot tillhandahållande av ansökningsformulär för kredit i vissa sammanhang. Undantag från förbudet föreslogs gälla för det fall att konsumenten efterfrågade krediten eller tillhandahållandet skedde i lokaler som disponeras av kreditgivaren eller den som förmedlar krediten. Förslaget motiverades främst med behovet av regler för att motverka överskuldsättningen. I propositionen framhöll emellertid föredragande statsrådet att det enligt hennes mening inte behövdes några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsättning. I propositionen anfördes vidare att det föreslagna förbudet mot tillhandahållande av ansökningsformulär skulle medföra betydande konkurrensnackdelar för exempelvis postorderföretag, som har sin huvudsakliga kundkontakt medelst postbefordran. Nackdelar i konkurrenshänseende kunde också tänkas uppkomma för svenska kreditgivare i förhållande till utländska kreditgivare. Ytterligare nackdelar med förslaget var enligt propositionen de svårlösta tillämpningsproblem som skulle uppkomma. Slutsatsen i propositionen blev att det inte borde införas något förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för kredit.
Utskottet delade den i propositionen framförda uppfattningen att något direkt förbud mot tillhandahållande av ansökningsformulär då inte borde införas. Utskottet framhöll dock att frånvaron av ett direkt förbud inte innebär att det blir fritt fram för oseriös marknadsföring. I och med att en särskild regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter införs skall näringsidkaren vara skyldig att iaktta "god kreditgivningssed" i sitt förhållande till konsumenten. Häri ligger, framhöll utskottet, att kreditgivaren både inför ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Genom kravet på god kreditgivningssed ställs således vissa anspråk också på kreditgivarens marknadsföring. Bestämmelsen bör ses som en särskild markering av kravet på god sed vid marknadsföring av krediter vid sidan av det mer generella ansvar som åläggs näringsidkaren genom regeln om otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen. Kravet på god kreditgivningssed får i detta sammanhang anses innefatta att näringsidkaren är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin marknadsföring. En kredit får exempelvis inte framställas på ett sätt som är ägnat att missleda konsumenten i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av krediten. Även sådan marknadsföring som framställer krediten som en helt bekymmersfri lösning på kundens eventuella ekonomiska problem får anses strida mot god sed. Detsamma gäller sådan marknadsföring som lockar kunden att fatta ett oöverlagt beslut om att binda sig för krediten. Enligt utskottets mening bör ett grundläggande synsätt vid kreditgivning vara att initiativet till att söka kredit skall ligga hos konsumenten. Utskottet underströk vidare att marknadsföring av krediter i princip bör vara neutral, eller med andra ord bör det överlåtas åt konsumenten själv att avgöra i vad mån krediten är förmånlig för honom. Det sagda innebär dock inget hinder mot att fördelarna med en kredit jämfört med andra krediter framhålls på ett sakligt sätt.
Utskottet erinrade också om att marknadsföring som står i strid med god kreditgivningssed samtidigt ofta torde innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen, och således blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det innebär att Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen kan förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med marknadsföringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen).
Utskottet finner inte nu -- endast tre månader efter den nya lagens ikraftträdande -- skäl att frångå sin ovan redovisade uppfattning och förorda en särskild reglering av marknadsföring av krediter. I den mån den framtida utvecklingen skulle utvisa att behov av någon sådan reglering föreligger utgår utskottet från att regeringen vidtar erforderliga åtgärder. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L702.
Ränteändring
Genom den nya konsumentkreditlagen har kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtalsperiod begränsats. Enligt 11§ skall förutsättningarna för ändringar i räntesatsen anges i avtalet, och räntan får höjas endast som en följd av vissa i lagen angivna händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vidare är kreditgivaren skyldig att tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens fördel som till hans nackdel. Dessutom är kreditgivaren skyldig att underrätta konsumenten om beslutade ränteändringar.
I motion L708 av Tom Heyman (m) och Lisbet Calner (s) framhålls att bestämmelsen i 11§ konsumentkreditlagen fått en -- framför allt för bostadsfinansieringen -- olycklig utformning som i vissa fall leder till ett försämrat konsumentskydd. Anledningen till att konsumentskyddet försämras är enligt motionärerna följande. Före år 1990 använde bostadsinstituten i sin bundna utlåning skuldebrev enligt vilka kredittagaren erhöll en kredit med en löptid om i allmänhet 5 eller 10 år. Krediten var emellertid baserad på en betydligt längre amorteringstid, som vanligen uppgick till 30 eller 40 år. Kreditgivarens avsikt var normalt att vid kredittidens slut förnya krediten. En förnyelse av krediten skedde på så sätt att kreditgivaren aviserade kredittagaren om att den befintliga krediten skulle upphöra och att kredittagaren hade möjlighet att teckna ny kredit. Vid förlängning tecknades nytt skuldebrev och ny pantsättning gjordes. Detta system medförde stora administrativa kostnader för kreditgivaren och även besvär för kredittagaren. Mot denna bakgrund började instituten år 1990 att använda en ny typ av skuldebrev. Enligt den nya typen motsvarar kreditens löptid redan från början den tänkta amorteringstiden, dvs. 30--40 år. Räntan för krediten binds för en viss bestämd tid, villkorsperiod, som exempelvis är 2 eller 5 år, och dagen för en ny sådan period kallas villkorsändringsdag. På villkorsändringsdagarna har räntan på krediten anpassats till den för nyutlåning gällande nivån. Med den nuvarande utformningen av 11§ råder enligt motionärerna stor osäkerhet huruvida räntesatsen på villkorsändringsdagen kan ändras till nyutlåningsräntan för motsvarande krediter. Kreditinstituten har därför ansett sig tvungna att återgå till den tidigare tekniken med skuldebrev med kortare löptider, vilket medför ökade administrativa kostnader och ytterst högre priser för konsumenterna.
Utformningen av 11§ har enligt motionärerna också medfört problem när det gäller försäkringsbolagens utlåning. Bolagens verksamhet skiljer sig nämligen från övrig utlåningsverksamhet eftersom utlåningen inte finansieras med någon egentlig upplåning utan bara är ett av flera sätt för bolagen att förvalta eget och försäkringstagarnas kapital. Räntenivån bestäms av alternativa placeringar i statsskuldväxlar och obligationer. Med en strikt tillämpning av 11§ är det enligt motionärerna tveksamt om bolagen kan höja räntesatsen för sin utlåning vid ränteändringar på statsskuldväxlar och obligationer. Denna osäkerhet kan enligt motionärerna leda till att försäkringsbolagen inte anser sig kunna tillhandahålla långa krediter till rörlig ränta i fortsättningen. En sådan utveckling skulle vara olycklig ur konkurrenssynpunkt och till men för konsumenterna.
Sammanfattningsvis anser motionärerna att 11§ har utformats så att i realiteten en prisreglering har införts på en i övrigt avreglerad marknad, vilket står i strid med lagstiftarens intentioner. Enligt motionärerna bör bestämmelsen utformas så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår, och i motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Under utskottets beredning av ärendet har liknande önskemål framförts i skrivelser från Finansinspektionen, Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund och Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Utskottet tar till en början upp frågan om ränteändring när det gäller långfristiga krediter för bostadsändamål. Såväl i motionen som i inkomna skrivelser framhålls att osäkerhet råder huruvida bostadsinstituten på villkorsändringsdagen kan fastställa räntan för krediten till nyutlåningsräntan för motsvarande form av kredit.
Enligt utskottets mening kan en räntehöjning på villkorsändringsdagen till nyutlåningsräntan för motsvarande krediter med nuvarande lagreglering göras endast i den mån som nyutlåningsräntan fastställts enbart med hänsyn till ökade upplåningskostnader eller till andra kostnadsökningar som inte skäligen kunde förutses vid kreditavtalets ingående. Om kreditinstituten däremot genom nyutlåningsräntan också ökat sin marginal får en motsvarande höjning inte tillämpas på villkorsändringsdagen för långfristiga krediter.
Frågan om möjligheterna att ändra räntan på villkorsändringsdagen för långfristiga krediter aktualiserades redan i samband med behandlingen av förslaget till ny konsumentkreditlag med anledning av skrivelser från AB Spintab och Stadshypotek. Utskottet var dock inte då berett att förorda någon särreglering med fri räntesättning på villkorsändringsdagen för ifrågavarande krediter. Frågan har emellertid nu kommit i ett delvis annat läge. Det har nämligen visat sig att bostadsinstituten mot bakgrund av rådande rättsläge alltmer återgår till den före år 1990 gällande skuldebrevstypen med kortare löptider på exempelvis fem år. I det allt övervägande antalet kreditavtal av denna typ beviljas visserligen kredittagaren en ny kredit vid avtalstiden slut, men räntan för den nya krediten kan bestämmas fritt.
Enligt utskottets mening är avsikten vid kreditgivning för bostadsändamål i allmänhet att tillgodose ett långfristigt finansieringsbehov. För konsumenten måste det också vara fördelaktigt att redan vid kreditavtalets ingående veta att krediten beviljas på 30--40 år. Det kan visserligen hävdas att en kredittagare som har en kortare kredit på exempelvis fem år har full frihet att vid avtalstidens slut vända sig till en annan kreditgivare som erbjuder en lägre ränta. För att kredittagaren i den situationen inte skall tvingas att själv återbetala sin skuld måste han dock en viss tid före avtalstidens slut ha ansökt om kredit hos en annan kreditgivare och fått denna beviljad. Samma förhållande råder också vid en långfristig kredit på 30--40 år om kredittagaren säger upp krediten till villkorsändringsdagen. Mot denna bakgrund kan utskottet konstatera att det för konsumenten/kredittagaren i praktiken inte skulle innebära någon skillnad ur räntesynpunkt om konsumenten har en kortfristig kredit och vid avtalstidens slut beviljas en ny kredit med fri räntesättning eller om konsumenten har en långfristig kredit och räntan på villkorsändringsdagen bestäms fritt.
Utskottet vill också framhålla att ett system med kortfristiga krediter medför ökade administrativa kostnader, bl.a. genom att ett nytt skuldebrev skall tecknas och en ny pantsättning skall göras. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övertygande skäl talar för att bostadsinstituten nu bör ges möjlighet att bestämma räntan för långfristiga krediter på villkorsändringsdagen till samma nivå som tillämpas på nya krediter av motsvarande slag. Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att en kredittagare med långfristig kredit i god tid före villkorsändringsdagen underrättas härom och samtidigt informeras om att den nya räntan kommer att motsvara nyutlåningsräntan vid den aktuella tidpunkten. Härigenom skulle kredittagaren ges en berättigad möjlighet att överväga ett byte av kreditgivare. Den i 13§ konsumentkreditlagen reglerade informationsskyldigheten innebär visserligen att kreditgivaren skall lämna underrättelse om beslutad ränteändring senast när ändringen börjar gälla. Såsom uttalades i specialmotiveringen till sistnämnda bestämmelse i propositionen anger bestämmelsen endast minimiföreskrifter för informationen. God kreditgivningssed kan i vissa situationer ställa större krav på kreditgivarens informationsskyldighet.
Med anledning av motion L708 i nu behandlad del förordar utskottet sålunda ett tillägg i 11§ konsumentkreditlagen av ovan redovisad innebörd.
När det sedan gäller den i motionen upptagna frågan om ränteändring för sådana krediter som försäkringsbolagen tillhandahåller till rörlig ränta vill utskottet framhålla följande.
I propositionen med förslag till en ny konsumentkreditlag övervägdes frågan om att anknyta kreditgivares ränteändringsmöjligheter till en referensränta. I den till grund för propositionen liggande departementspromemorian (Ds 1990:94) Ny konsumentkreditlag föreslogs nämligen en regel med obligatorisk referensränta av innebörd att kreditgivare skulle få ändra räntan endast som en följd av förändringar i det allmänna ränteläget, uttryckt i någon referensränta. Med referensränta avsågs en ränta som kreditgivaren saknar inflytande över, såsom exempelvis diskontot, räntan för statsskuldväxlar och räntan på statsobligationer. I propositionen konstaterades emellertid att starka argument mot promemorieförslaget framförts under remissbehandlingen. Sammanfattningsvis hade därvid anförts att det inte går att bestämma en referensränta på ett sådant sätt att den avspeglar de faktiska upplåningskostnaderna, eftersom kreditinstitutens upplåning sker på olika marknader, såväl inhemska som utländska, i syfte att uppnå så förmånliga upplåningsvillkor som möjligt. Förslaget skulle därmed innebära en ökad ränterisk för instituten, vilket i sin tur skulle medföra ökade kostnader för kredittagarna. För att undgå ränterisken skulle kreditinstituten tvingas begränsa sin upplåning till enstaka förutbestämda marknader, vilket skulle leda till dyrare krediter för konsumenterna. Slutsatsen i propositionen blev att olägenheterna med en obligatorisk referensränta var så stora att förslaget inte borde genomföras. I stället föreslogs den ovan redovisade bestämmelsen i 11§. I propositionen framhölls dock att det står fritt för varje kreditgivare att som ett alternativ erbjuda krediter där räntan knyts till en referensränta. Om sådana krediter erbjuds och konsumenterna har intresse härav kan denna typ av krediter på sikt bli ett konkurrenskraftigt alternativ.
Utskottet kan konstatera att möjligheten för kreditgivare att erbjuda rörliga krediter där räntan knyts till en referensränta också måste innefatta en möjlighet att ändra räntan på krediten i samband med ändringar i referensräntan. Den nuvarande bestämmelsen i 11§ torde emellertid begränsa möjligheten till sådan ränteändring på krediten. Såsom ovan redovisats finns det flera olika räntor som kan användas som referensräntor. Det väsentliga är att det rör sig om räntor som kreditgivaren saknar inflytande över. För exempelvis försäkringsbolag, som saknar egentliga upplåningskostnader, kan det finnas skäl att knyta sin utlåning till en referensränta. En möjlighet att använda referensränta skulle enligt utskottets mening kunna medföra ett ökat utbud av krediter till rörlig ränta och således öka konkurrensen på kreditmarknaden. Utskottet anser också att en sådan möjlighet snarare skulle innebära fördelar än nackdelar ur konsumentsynpunkt. Enligt utskottets mening finns det dock skäl att ytterligare överväga huruvida en uttrycklig regel om rätt till ränteändring vid användning av referensränta bör införas. Utskottet förordar därför att riksdagen med anledning av motion L708 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Leasing till privatkonsumenter
I motion L709 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) framhålls att olika former av leasingavtal under senare år har vuxit fram i konsumentsammanahang. Dessa nya former är, framhåller motionärerna, till sin karaktär att jämställa med kreditköp. De har emellertid inte inordnats under konsumentkreditlagens bestämmelser, och konsumenten står därmed utan det skydd som lagen ger. Detta förhållande är enligt motionärerna otillfredsställande, och behovet av lagstiftning är angeläget. Motionärerna begär därför -- i första hand -- en omedelbar ändring i konsumentkreditlagen av innebörd att leasingavtal till privatkonsumenter skall betraktas som kreditköp i lagens mening. Om en sådan ändring skulle bedömas mindre lämplig begär motionärerna att en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara till konsumenter övervägs.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att den år 1988 tillsatta leasingutredningen (Ju 1988:01) enligt sina direktiv (dir. 1988:15) skall analysera konsumentskyddsaspekterna vid s.k. finansiell leasing. I direktiven nämns särskilt att utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan finansiell leasing och kreditköp. Leasingutredningen väntas avge sitt slutbetänkande under innevarande år. Enligt utskottets mening bör en utvidgning av konsumentskyddet vid leasing anstå i avvaktan på leasingutredningens arbete. Motion L709 bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande marknadsföring av krediter att riksdagen avslår motion 1992/93:L702,
2. beträffande ränteändring att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L708 dels antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om referensränta,
3. beträffande leasing till privatpersoner att riksdagen avslår motion 1992/93:L709.
Stockholm den 30 mars 1993
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Per Erik Granström.
Förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 11 § konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §
Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet.
Räntesatsen får Räntesatsen får
ändras till konsumentens ändras till konsumentens
nackdel endast i den nackdel endast i den
utsträckning som det utsträckning som det
motiveras av kreditpolitiska motiveras av kreditpolitiska
beslut, ökade beslut, ökade
upplåningskostnader för upplåningskostnader för
kreditgivaren eller andra kreditgivaren eller andra
kostnadsökningar som kostnadsökningar som
kreditgivaren inte skäligen kreditgivaren inte skäligen
kunde förutse när kunde förutse när
avtalet ingicks. avtalet ingicks. Vid kredit
för bostadsändamål
med en sammanlagd löptid av
minst 30 år och med en
ränta som är bunden
under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock
kreditgivaren, om han har
gjort förbehåll om det i
avtalet, rätt att vid
utgången av en sådan del
av avtalstiden ändra
räntan så att den
motsvarar den ränta som
kreditgivaren vid den
tidpunkten allmänt
tillämpar för nya
krediter av motsvarande slag.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans nackdel.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1993. Äldre föreskrifter gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.