Ändringar i förmånsrättsordningen

Betänkande 1988/89:LU20

Lagutskottets betänkande

1988/89 :LU20

1988/89

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner i vilka begärs att förmånsrättsordningen
skall ändras i olika avseenden.

En av motionerna rör frågan om förmånsrätt för fordran på grund av
företagshälsovård. Utskottet hemställer att den motionen jämte utskottets
betänkande i denna del överlämnas till utredningen med uppdrag att utreda
vissa konkursrättsliga frågor. De båda övriga motionerna avstyrks med
hänvisning till pågående utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande (m).

Motionerna

1988/89:L301 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av nu gällande bestämmelser för prioriterade
fordringar i samband med konkurs så att även avgifter till företagshälsovården
räknas som prioriterad fordring.

1988/89:L302 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (båda m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i förmånsrättslagen i
samband med konkurs enligt vad som anförts i motionen.

1988/89:L303 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson (båda s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av förmånsrättsordningen.

Gällande ordning

När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först
utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit
sig (s.k. massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till
borgenärerna i en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser
om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i förmånsrättslagen
(1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer mellan särskilda och allmänna
förmånsrätter. De särskilda förmånsrätterna (4-8 §§) belastar endast viss
egendom och har i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna.
Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en
säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa egendom (5 §),

1 Riksdagen 1988189.8sami. Nr 20

och inteckning i fast egendom (6 §). Vidare ger betalningssäkring förmånsrätt
i den egendom som har tagits i anspråk.

De allmänna förmånsrätterna (10-13 §§) avser all egendom som ingår i
gäldenärens konkursbo. Enligt 10 § FRL har till en början vissa fordringar,
som står de egentliga konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör
exempelvis borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. 111 § FRL
regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt och allmän avgift -det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen regleras i 12 och 13 §§ den förmånsrätt som
arbetstagare har i arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension,
det s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs. oprioriterade
fordringar, har inbördes lika rätt (18 §). Det innebär att varje borgenär får
betalt i förhållande till fordringsbeloppet. Om egendom, vari särskild
förmånsrätt gäller, inte räcker till för fordringen, skall återstoden av
fordringen behandlas som fordran utan förmånsrätt.

Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt meå företagshypotek. Vilken
egendom som omfattas av företagshypotek framgår av lagen (1984:649) om
företagshypotek. Enligt den lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om
företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en näringsidkares lösa
egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. Vissa
slag av lös egendom ingår dock inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och
banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp, luftfartyg och
annan egendom som kan vara föremål för panträtt på grund av inteckning.
Om en näringsidkare överlåter sin intecknade verksamhet kan säkerhetshavaren
göra gällande sin rätt också hos förvärvaren (s.k. förföljelserätt).

Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av skatteprivilegiet
framgår av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. Som exempel på skatter och avgifter som omfattas kan nämnas de som
anges i 1 § första stycket uppbördslagen - bl.a. de viktigaste direkta skatterna
- samt bivillningsavgift, sjömansskatt, kupongskatt, tillfällig vinstskatt,
mervärdeskatt, åtskilliga punktskatter, tull och socialavgifter. Förmånsrätt
föreligger även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är
betalningsansvarig för skatten eller avgiften (2 §), något som kan få betydelse
bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för handelsbolags skulder och i fråga om
det ansvar för gjorda skatteavdrag som företrädare för juridisk person har
enligt särskilda bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar. En
begränsning föreligger så till vida att fordran enligt uppbördslagen på slutlig
skatt har förmånsrätt endast om den tidrymd till vilken skatten är att hänföra
har gått till ända före konkursbeslutet (3 §).

Av betydelse för det allmännas möjligheter att få betalt för skattefordringar
är vidare vissa särskilda regler om personligt betalningsansvar. I 77 a §
uppbördslagen stadgas sålunda att den som i egenskap av företrädare för
arbetsgivare, som är j uridisk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna beloppet i rätt
tid och ordning själv är - solidariskt med den juridiska personen -betalningsskyldig för skattebeloppet och tillkommande restavgift. Liknande
ansvarsbestämmelser finns i lagen om mervärdeskatt och ytterligare ett antal
författningar.

Betydelse har vidare lagen (1970:880) om betalningssäkring för skatter,

1988/89 :LU20

tullar och avgifter. Syftet med den lagen är att stärka det allmännas ställning 1988/89:LU20

som borgenär vid uppbörd och indrivning av fordran på skatt m.m. För att ett

beslut om betalningssäkring skall kunna fattas, krävs att det allmänna har en

fordran mot gäldenären som avser betydande belopp. Om fordringen hänför

sig till en viss tidsperiod, skall tiden ha gått till ända eller fordringen

dessförinnan ha förfallit till betalning. Slutligen krävs att det finns en påtaglig

risk att gäldenären inte kommer att betala fordringen. Att ett beslut om

betalningssäkring har verkställts innebär att gäldenären inte får förfoga över

den egendom som omfattas av betalningssäkringen. Den ger också, som ovan

anförts, enligt 8 § FRL förmånsrätt i den egendom som har tagits i anspråk.

Förmånsrätten räknas från den dag beslutet om betalningssäkring verkställdes.

I olikhet med vad som gäller för fordringar i allmänhet får betalning av
sådana skatter eller avgifter som avses i 1 § i den ovan nämnda lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. inte göras till föremål för återvinning
i konkurs (4 kap. 1 § konkurslagen).

I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar m.m. följer
som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön och pension, det s.k.
löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt gäller för alla arbetstagare utom för
dem som har väsentlig andel i och väsentligt inflytande över företaget.

Förmånsrätten gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst
sex månader. Till lön räknas i förevarande sammanhang allt som kan
hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning.

För den enskilde arbetstagarens vidkommande begränsas betydelsen av
löneprivilegiet till följd av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs. Innebörden av den lagen är i korthet att staten svarar för betalning
av arbetstagarens lönefordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. I fråga
om utbetalt belopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären
vilket innebär att statens fordran på lönegarantin har förmånsrätt enligt
löneprivilegiet. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.

En särskild fråga, vilken aktualiserats genom motion L301, avser karaktären
av de fordringar för utförd företagshälsovård som kan uppkomma
gentemot ett företag som drivs vidare efter konkurs. Enligt 3 kap. 2 §
arbetsmiljölagen (1977:1160) skall arbetsgivare, om arbetsförhållandena
påkallar det, föranstalta om företagshälsovård i den omfattning verksamheten
kräver. Vanligen regleras dock frågan om tillhandahållande av företagshälsovård
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Ett övervägande
flertal av alla anställda omfattas av sådana avtal. För verksamheten med
företagshälsovård lämnar staten bidrag enligt särskilda regler. Bidragen
finansieras genom arbetsgivaravgifter.

I ett företag kan företagshälsovården vara anordnad antingen så att
företaget självt svarar för hälsovården, något som är vanligt i större företag,
eller så att företaget uppdragit åt någon utomstående att ombesörja vården. I
det sistnämnda fallet uppkommer fordringar mot företaget för hälsovården
vilka i princip är av samma beskaffenhet som de fordringar som leverantörer
av varor och tjänster kan ha gentemot företaget. Om företaget försätts i
konkurs är vid konkurstillfället obetalda avgifter för företagshälsovården
följaktligen inte förenade med någon förmånsrätt i konkursen.

1 * Riksdagen 1988189.8sami. Nr 20

Med avseende på tjänster som företagshälsovården utför åt ett företag efter
det att företaget försatts i konkurs torde följande gälla. Konkursen medför
inte automatiskt att avtalet mellan företaget och anordnaren av företagshälsovården
upphör att gälla. Om avtalet inte sägs upp får anordnarens anspråk
på betalning karaktär av - oprioriterad - fordran i företagets konkurs.
Anordnaren är emellertid för sin del enligt allmänna kontraktsrättsliga regler
berättigad att i anledning av konkursen säga upp avtalet. Om så sker och
anordnaren träffar ett nytt avtal med konkursboet får de anspråk avseende
meddelad företagshälsovård som därefter uppkommer karaktär av massafordran.

Motionsmotiveringar

I motion L301 av Ove Karlsson m.fl. (s) framhålls att ett företag som drivs
vidare efter konkurs fortfarande är anslutet till företagshälsovården och har
rätt att anlita dess tjänster. Företagshälsovårdens ersättningskrav utgör
emellertid ofta en mycket osäker fordran eftersom den inte är prioriterad i
konkursen. Vid detta förhållande ligger det enligt motionärerna i sakens
natur att företagshälsovården kan vara mindre benägen till några insatser i
konkursföretagen, något som är särskilt olyckligt då den psykiska pressen på
de anställda i konkursföretagen gör behovet av företagshälsovård större än
under normala förhållanden. Med hänvisning till det anförda hemställer
motionärerna om en översyn av förmånsrättsordningen så att även avgifter
till företagshälsovården räknas som prioriterad fordran.

I motion L302 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (båda m) kritiseras
det förhållandet att det allmännas fordran på skatter och avgifter har
företräde framför fordringar som tillkommer företagets leverantörer och
andra oprioriterade fordringsägare. Motionärerna påpekar att flertalet
leverantörer är småföretagare som har förhållandevis svårt att skydda sig mot
förluster. Staten har däremot genom skatte- och kronofogdemyndigheter
god möjlighet att på ett tidigt stadium upptäcka om ett företag brister i
redovisning och betalning. Genom snabba och effektiva ingripanden i sådana
fall skulle staten kunna förebygga en fortsatt ekonomisk nedgång i företaget.
Härtill kommer att staten i vissa fall kan hålla den som företräder ett
aktiebolag personligt ansvarig för bolagets skatter och avgifter. Den
förmånliga ställning som sålunda tillkommer staten vid en konkurs är orimlig
och leder till att många småföretagare med fordringar på konkursföretaget
råkar i ekonomiska svårigheter. Förmånsrättslagen bör därför ändras så att
leverantörerna snarare får bättre förmånsrätt än staten.

En ändring av annat slag i förmånsrättsordningen förordas i motion L303
av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson (båda s). Motionärerna
hävdar att en bidragande orsak till det ökande antalet konkurser är det
rådande lönegarantisystemet, som gör ett konkursförfarande ekonomiskt
mera fördelaktigt än en rekonstruktion av företaget genom ackord. Denna
oönskade effekt av lagstiftningen skulle upphöra om lönefordringar gavs
förmånsrätt före företagsinteckningar. En lagändring av angiven innebörd
skulle skapa incitament att åstadkomma rekonstruktioner av företag utan
konkursförfarande. Motionärerna begär i enlighet med det anförda att en
översyn av förmånsrättsordningen kommer till stånd.

1988/89:LU20

Tidigare riksdagsbehandling

1988/89:LU20

Frågan om förmånsrätten för skatter har åtskilliga gånger prövats av
riksdagen. Senast behandlades frågan våren 1988 (se LU 1987/88:21) med
anledning av en motion, vari det förhållandet kritiserats att det allmännas
fordran på skatter och avgifter har företräde framför fordringar som
tillkommer företagets kunder och andra oprioriterade fordringsägare. I
betänkandet, som godkändes av riksdagen, avstyrkte lagutskottet motionen
med hänvisning bl.a. till att det inom justitiedepartementet pågick arbete
med riktlinjer för en mera omfattande utredning rörande obeståndsfrågor
och att vid det arbetet även övervägdes behovet av en översyn av förmånsrättsordningen.
Beträffande de närmare skälen till ställningstagandena i
övrigt rörande skatteprivilegiet hänvisas till redogörelsen i LU 1987/88:21.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1986 ersattes lagen om
företagsinteckningar av en ny lagom företagshypotek (prop. 1983/84:128, LU
1983/84:36). I samband med riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet
hade lagutskottet att ta ställning till en motion om en översyn av förmånsrättsordningen
vid konkurs, syftande till att företagshypotek skulle ges en
sämre förmånsrätt än fordran på lön eller pension. Enligt motionärernas
mening skulle en sådan ändring i förmånsrättsordningen föranleda att banker
och kreditgivare fick ett ökat incitament att nära följa och ingripa i
utvecklingen hos ett företag på nedgång. Lagutskottet avstyrkte motionsyrkandet
och anförde (s. 13) att en förändring av förmånsrätten i enlighet med
motionärernas förslag skulle innebära att företagshypoteket fick förmånsrätt
först efter såväl skatter och avgifter som löner och pensioner. En sådan
ordning skulle enligt utskottets mening allvarligt försämra företagshypotekets
kreditvärde och således stå i klar strid med de syften som låg bakom
propositionen. En förändring i förmånsrättsordningen skulle vidare medföra
mycket besvärliga övergångsproblem. Enligt utskottets mening borde det
inte komma i fråga att vidta sådana ändringar i förmånsrättslagen som
förordats i motionen.

Pågående arbete m.m.

Statens industriverk (SIND) har i en rapport (SIND 1985:7) Konkursutredningen
kommit fram till att det finns ett behov bl.a. av ett nytt rekonstruktionsförfarande,
alltså ett förfarande som syftar till att återställa livskraften
hos ett företag som hamnat i ekonomisk kris. Enligt rapporten är det inte
ovanligt att nybildade företag hamnar i ekonomisk kris trots att den affärsidé
eller produkt som företaget bygger sin verksamhet på har en marknad och
kan utgöra grund för en stabil rörelse. Problemen kan ha sitt ursprung i olika
omständigheter såsom för litet eget kapital, okunnighet hos företagsledningen
i ekonomiska frågor eller bristande erfarenhet av företagande i allmänhet.
En konkurs kan i och för sig ofta medverka till en rekonstruktion av
företaget. Den medför emellertid ofta stora kapitalförluster och försvagar
den drabbade företagarens möjligheter att få nödvändiga krediter hos
banker och leverantörer. Konkursen drabbar också ofta leverantörer och
andra borgenärer med oprioriterade fordringar på ett sätt som hade gått att
undvika med en annan form av rekonstruktion. Ackordsinstitutet har - i sin
nuvarande utformning - enligt rapporten inte heller fått den praktiska

betydelse som man kunde önska. Beträffande omfattningen av det allmännas
fordringar på skatter och avgifter i konkurser refererar SIND bl.a. till studier
utförda av brottsförebyggande rådet, enligt vilka dessa fordringars andel av
de sammanlagda fordringsbeloppen på senare år avsevärt minskat, särskilt
vid jämförelse med det sammanlagda värdet av leverantörsfordringarna.

Lönegarantiutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin
och förmånsrättsordningen föreslagit ändringar i förmånsrättslagen
som innebär att huvuddelen av lönefordringarna i en konkurs ges bättre
förmånsrätt än företagshypotek. Syftet med förslaget anges vara att minska
den attraktionskraft som konkursinstitutet har fått på grund av den statliga
lönegarantin.

I november 1987 behandlade lagutskottet fem riksdagsmotioner vari hade
tagits upp frågor om skuldsanering för fysiska personer och rekonstruktionsformer
för företag i ekonomisk kris. Beträffande den sistnämnda frågan
anförde lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1987/
88:12, s. 25) inledningsvis att ett konkursförfarande i sig ofta ger goda
möjligheter till rekonstruktion av företag som är på obestånd men som på sikt
kan vara livskraftiga. Konkurs som instrument för företagsrekonstruktioner
innebär emellertid vissa nackdelar. En sådan är att konkurs regelmässigt
innebär värdeförstöring samt kan leda till sysselsättningsproblem och
svårigheter för underleverantörer och legotillverkare. Till bilden hör också
att det kan vara svårt för ett konkursdrabbat företag att fortsätta sin
verksamhet eftersom möjligheterna att få erforderliga krediter från banker
och leverantörer är små. Mot denna bakgrund fanns det enligt utskottets
mening anledning att närmare överväga om man inte lagstiftningsvägen kan
införa en ordning som medger att företag i kris får rådrum för att lösa sina
problem. Rekonstruktionsförsök skulle därmed kunna påbörjas på ett tidigt
stadium och utsikterna till en ändamålsenlig återuppbyggnad av livskraftiga
företag kunna öka. På anförda skäl förordade utskottet att riksdagen gav
regeringen till känna att frågan om nya former för rekonstruktion av företag
borde bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen år 1988
utredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda vissa konkursrättsliga
frågor. I direktiven (dir. 1988:52) för utredningen anförs bl.a. att frågan om
rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen
på det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet för
sina fordringar ofta saknar intresse av att ta initiativ till åtgärder när de ser att
gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk situation. Vidare framhålls
att det ibland påstås att borgenärer med säkerhet i företagshypotek, vilka ju
ofta är professionella kreditgivare, saknar tillräckligt incitament att aktivt
följa upp kreditgivningen. I det sammanhanget berörs den slutsats vartill
lönegarantiutredningen kommit i sitt ovan nämnda betänkande, nämligen att
huvuddelen av lönefordringarna i en konkurs bör ges bättre förmånsrätt än
företagshypotek. Mot den angivna bakgrunden finns det enligt direktiven
anledning att nu mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av
förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Utredningen
bör dock vara oförhindrad att - i den mån utredningsarbetet ger anledning
till det - komma in på även andra delar av förmånsrättsordningen.
Utredningen beräknas avsluta sitt arbete under år 1990.

1988/89 :LU20

Utskottet

1988/89:LU20

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner i vilka begärs att förmånsrättsordningen
ändras i olika avseenden.

När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först
utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit
sig (s.k. massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till
borgenärerna i viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser
om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i förmånsrättslagen
(1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer mellan särskilda och allmänna
förmånsrätter. De särskilda förmånsrätterna (4-8 §§) belastar endast viss
egendom och har i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna.
Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en
säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa egendom, och
inteckning i fast egendom. Vidare ger betalningssäkring förmånsrätt i den
egendom som har tagits i anspråk.

De allmänna förmånsrätterna (10-13 §§) avser all egendom som ingår i
gäldenärens konkursbo. Enligt 10 § FRL har till en början vissa fordringar,
som står de egentliga konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör
exempelvis borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11 § FRL
regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt och allmän avgift,
det s.k. skatteprivilegiet. De skatter och avgifter som omfattas av skatteprivilegiet
är bl.a. de viktigaste direkta skatterna, mervärdeskatt och socialavgifter.
Slutligen regleras i 12 och 13 §§ den förmånsrätt som arbetstagare har i
arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det s.k.
löneprivilegiet.

Fordringar utan förmånsrätt har inbördes lika rätt och får betalt i
förhållande till fordringsbeloppet i den mån egendomen i konkursboet
räcker till.

Nära samband med förmånsrättsordningen har reglerna om statlig lönegaranti
vid konkurs. Bestämmelserna innebär i korthet att staten svarar för
betalning av arbetstagarens lönefordran hos arbetsgivare som försatts i
konkurs. I fråga om utbetalt belopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot
konkursgäldenären vilket innebär att statens fordran för lönegarantin har
förmånsrätt enligt löneprivilegiet. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.

I motion L302 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (båda m) kritiseras
det förhållandet att det allmännas fordran på skatter och avgifter har
företräde framför fordringar som tillkommer företagets leverantörer och
andra oprioriterade fordringsägare. Den förmånliga ställning som sålunda
tillkommer staten vid en konkurs anser motionärerna vara orimlig och
förhållandet leder enligt dem till att många småföretagare med fordringar på
konkursföretaget råkar i ekonomiska svårigheter. Motionärerna begär att
förmånsrättslagen ändras så att leverantörerna snarare får bättre förmånsrätt
än staten.

En ändring av annat slag i förmånsrättsordningen förordas i motion L303
av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson (båda s). Motionärerna
hävdar att det rådande lönegarantisystemet bidrar till att konkursförfarandet

uppfattas som ekonomiskt mera fördelaktigt än andra rekonstruktionsformer
och att denna icke önskvärda effekt av lagstiftningen skulle upphöra om
lönefordringar gavs förmånsrätt före företagshypotek. Motionärerna begär
att en översyn av förmånsrättsordningen kommer till stånd.

Frågan om vilken förmånsrätt som skall tillkomma olika fordringar i
händelse av konkurs har prövats av riksdagen vid åtskilliga tillfällen under
1970- och 1980-talen. Som en följd härav har flera ändringar gjorts i
förmånsrättsordningen. Sålunda förbättrades genom lagstiftning år 1975
förmånsrätten för fordringar med säkerhet i företagsinteckning (numera
företagshypotek) och för skatter och avgifter på så sätt att dessa fordringar
gavs företräde framför löne- och pensionsfordringar. År 1978 beslutades att
särskild förmånsrätt skulle gälla i egendom som varit föremål för betalningssäkring.

Sedan riksdagen på hemställan av lagutskottet (LU 1987/88:12) givit
regeringen till känna att frågan om nya former för rekonstruktion av företag
borde bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning tillkallade
regeringen år 1988 utredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda vissa
konkursrättsliga frågor. I direktiven (dir. 1988:52) för utredningen anförs
bl.a. att det finns anledning att nu mer förutsättningslöst se över i första hand
de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna.
Vidare framhålls att utredningen skall vara oförhindrad att - i den mån
utredningsarbetet ger anledning till det - också komma in på andra delar av
förmånsrättsordningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförs i utredningsdirektiven utgår utskottet
från att de spörsmål som tas upp i motionerna L302 och L303 kommer att
behandlas av utredningen angående vissa konkursrättsliga frågor. Någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionerna är därför inte
påkallad.

En särskild fråga angående förmånsrätt i konkurs tas upp i motion L301 av
Ove Karlsson m.fl. (s). I motionen framhålls att fordran gentemot ett företag
på grund av företagshälsovård, som utförs efter det att företaget försatts i
konkurs, inte är förenad med förmånsrätt i konkursen. Förhållandet kan
enligt motionärerna leda till negativa konsekvenser för anställda i företag
som drivs vidare efter konkurs, eftersom den som anordnar företagshälsovården
torde vara mindre benägen till insatser i konkursföretagen om det är
osäkert i vad mån betalning härför kan påräknas. Motionärerna hemställer
att förmånsrättsordningen ses över så att även kostnader för företagshälsovård
räknas som prioriterad fordran.

Utskottet konstaterar att det av motionärerna aktualiserade problemet
kan uppkomma när det företag som sedermera drabbas av konkurs uppdragit
åt någon utomstående att ombesörja företagshälsovården. I sådana fall
saknar fordringarna på företaget för den meddelade vården förmånsrätt på
samma sätt som andra krav på företaget för levererade varor och tjänster.

Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget att en fullgod
företagshälsovård kan åtnjutas också av dem som är anställda i företag som
drivs vidare efter konkurs. Utskottet kan därför instämma i uppfattningen att
det inte är tillfredsställande om gällande regler leder till en sämre företagshälsovård
för personer som arbetar i ett konkursdrabbat företag än för andra

1988/89 :LU20

anställda. Utskottet vill emellertid understryka att även om den som
ombesörjer företagshälsovården inte har förmånsrätt för sina fordringar det
inte saknas möjligheter för honom att skydda sina anspråk. Den som
ombesörjer företagshälsovården har nämligen lagenlig rätt att i anledning av
konkursen säga upp det avtal om tillhandahållande av vård som finns mellan
honom och företaget. Om så sker och ett nytt avtal träffas med konkursboet
får de anspråk avseende meddelad företagshälsovård som därefter uppkommer
karaktär av massafordran, för vilken betalning skall utgå innan någon
utdelning får ske för konkursfordringarna.

Av det anförda framgår att det av motionärerna påtalade problemet i
många fall bortfaller om den som åtar sig uppdrag att ombesörja företagshälsovård
håller sig informerad om det uppdragsgivande företagets ställning och
aktivt tillvaratar sin rätt i fall då företaget försätts i konkurs. I sammanhanget
bör understrykas att också konkursförvaltaren i företag som fortsätter driften
efter konkurs har ett ansvar för att hälsovården för de anställda fungerar
tillfredsställande. Enligt utskottets mening torde det aktuella spörsmålet
därför huvudsakligen kunna karakteriseras som ett informationsproblem och
i mindre mån ha att göra med frågan om förmånsrätt för fordran på grund av
företagshälsovård. Frågan är emellertid av den beskaffenheten att den
förtjänar att övervägas ytterligare. Sådana överväganden synes lämpligen
kunna göras inom ramen för den ovan nämnda utredningen med uppdrag att
utreda vissa konkursrättsliga frågor. Motionen jämte utskottets betänkande i
ärendet bör därför överlämnas till utredningen för att tas i beaktande under
utredningens arbete.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förmånsrätt för fordran pä grund av företagshälsovård att

riksdagen med anledning av motion 1988/89:L301 hos regeringen
hemställer att motionen jämte utskottets betänkande i denna del
överlämnas till utredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda vissa
konkursrättsliga frågor,

2. beträffande översyn av förmånsrättsordningen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L302 och 1988/89:L303.

Stockholm den 9 mars 1989
På lagutskottets vägnar

Lennart Andersson

Närvarande: Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström
(m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans Rosengren (s), Ewy
Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson
(vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Charlotte Cederschiöld
(m).

1988/89:

Särskilt yttrande

1988/89 :LU20

Förmånsrätt för fordran på grund av företagshälsovård
(mom. 1)

Allan Ekström (m), Ewy Möller (m) och Charlotte Cederschiöld (m) anför:

I motion L301 framhålls att fordran gentemot företag på grund av företagshälsovård,
som utförs efter det att företaget försatts i konkurs, ej är förenad
med förmånsrätt i konkursen, något som skulle kunna leda till negativa
konsekvenser för anställda i företag som drivs vidare efter konkurs. Den som
anordnar företagshälsovården torde nämligen vara mindre benägen till
insatser i konkursföretagen, om det är osäkert i vad mån betalning därför kan
påräknas. Motionen utmynnar i begäran att förmånsrättsordningen ändras så
att även kostnader för företagshälsovården räknas som prioriterad fordran.

Som utskottet uttalat kan den som anordnar hälsovård (uppdragstagaren)
undgå att utsättas för den påtalade ekonomiska risken genom att säga upp
avtalet med sin uppdragsgivare och göra fortsatt tillhandahållande av
hälsovård beroende av nytt avtal med konkursboet. För fordran som därefter
uppkommer åtnjuter uppdragstagaren bästa rätt. Den risk som uppdragstagaren
utsätter sig för är fördenskull inskränkt till fordran som uppkommit
före konkursen. Detta anspråk är emellertid enligt vår mening icke mera
”skyddsvärt” än andra krav på betalning för tillhandahållna varor och
tjänster.

T rots denna vår principiella inställning har vi emellertid icke velat motsätta
oss att motionen hanteras på sätt utskottet föreslagit.

88296, Stockholm 1989