Ändringar i fastighetsbildningslagen
Betänkande 1992/93:BoU1
Bostadsutskottets betänkande
1992/93:BOU01
Ändringar i fastighetsbildningslagen
Innehåll
1992/93 BoU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1991/92:127 om ändringar i fastighetsbildningslagen (1970:988) m.m. och den motion som väckts med anledningen av propositionen. Föreslagna ändringar syftar till att bl.a. vidga möjligheterna att använda fastighetsregleringsinstitutet vid genomförande av detaljplan och att anpassa ersättningsreglerna vid fastighetsreglering närmare till dessa regler i expropriationslagen (1972:719). Propositionen tillstyrks och motionens förslag att fastighetsreglering inte bör underlättas i förevarande situation m.m. avstyrks.
I betänkandet behandlas vidare fyra motioner om fastighetsbildning m.m. som väckts under den allmänna motionstiden 1992. Även dessa motioner avstyrks.
Tre reservationer (nyd) har fogats till betänkandet.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1991/92:127 dels föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) 4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan 5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1).
Motionerna
I betänkandet behandlas dels den med anledning av propositionen väckta motionen
1991/92:Bo18 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen avslår förslaget om kommunens markåtkomst genom fastighetsreglering vid plangenomförande, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningsmöjligheterna vid expropriation måste förbättras, 3. att riksdagen beslutar att införa regler för ersättning till sakägare för kostnader som har uppkommit vid en förrättning i enlighet med vad som föreslås i motionen.
dels de under allmänna motionstiden 1992 väckta motionerna
1991/92:Bo402 av Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att små allmänningar återförs till sina ursprungliga fastigheter.
1991/92:Bo408 av Per-Ola Eriksson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. fastighetsbildningslagen att nybildning av fastigheter på landsbygden underlättas.
1991/92:Bo409 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socknarnas betydelse för utvecklingen av den svenska landsbygden och vikten av att utnyttja sockennamnen som enheter vid samhällsplaneringen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sockennamnen bör tilläggas i fastighetsbeteckningarna.
1991/92:Bo411 av Stina Gustavsson och Rune Backlund (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagens tillämpning.
Utskottet
Bakgrund
Fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, innehåller regler om nybildning och ombildning av fastigheter. Fastighetsbildning sker som avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser nybildning av fastighet och som fastighetsreglering om den avser ombildning. I det följande kommer i huvudsak reglerna för fastighetsreglering att behandlas.
Fastighetsbildning prövas vid en förrättning. Förrättningen handläggs av fastighetsbildningsmyndighet (FBM). Vid förrättningen skall FBM utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen. Som huvudregel gäller att sammanträde skall hållas med sakägarna. FBM skall då redogöra för den ansökan om fastighetsbildningsåtgärd som föreligger och för sakägarna klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder. Sakägarna skall beredas möjlighet att yttra sig och ställa frågor samt också presentera egna utredningar i saken.
FBM:s beslut kan överklagas till fastighetsdomstol. Prövningen i domstolen sker i regel efter huvudförhandling. Fastighetsdomstolens utslag kan överklagas till hovrätt och vidare till Högsta domstolen.
Åtkomst av mark för genomförande av plan
Fastighetsreglering innebär bl.a. att mark överförs mellan fastigheter. Genom fastighetsreglering kan vidare servitut bildas, ändras eller upphävas. För vissa fall av fastighetsreglering finns regler om inlösen i fastighetsbildningslagen. Frågan under vilka förutsättningar fastighetsreglering kan ske regleras av olika villkor i bl.a. 5 kap. FBL.
Fastighetsregleringsinstitutet används i stor utsträckning vid överföring av mark som behövs för att genomföra kommunala planer. På grund av de skyddsregler som finns för enskilda intressen vid fastighetsreglering är det dock inte alltid möjligt att överföra marken genom fastighetsreglering. Så skall t.ex. fastigheten efter fastighetsregleringen vara lika lämpad för sitt ändamål som före regleringen. Storleksförändringar av en fastighet som medför att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren får inte heller genomföras (5 kap. 8 § FBL). Dessa regler tar sikte på att skydda fastigheten. Det finns skydd också för byggnader (5 kap. 7 § FBL). Om fastigheten är bebyggd får mark på vilken det finns en byggnad m.m. inte överföras till en annan fastighet annat än i vissa undantagsfall. Avsteg från skyddsbestämmelserna får vid fastighetsreglering enligt 5 kap. ske endast efter överenskommelse med sakägare m.m. (5 kap. 18 § FBL).
Mark kan också tas i anspråk genom bestämmelserna om inlösen i plan- och bygglagen, PBL (1987:10). I 6 kap. 17 § första stycket PBL stadgas att kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Frågan om bestämmandet av ersättningen prövas av fastighetsdomstol, och expropriationslagens regler i 4 kap. skall i princip tillämpas.
Mark kan vidare tas i anspråk genom expropriation enligt bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) och efter tillstånd av regeringen eller i vissa fall länsstyrelse. Expropriationsmål prövas av fastighetsdomstol.
I avsikt att underlätta möjligheten att använda förrättningsförfarandet föreslås i propositionen att reglerna om fastighetsreglering ändras så att fastighetsregleringsinstitutet alltid skall kunna användas om marken skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 § första stycket PBL. Detsamma föreslås gälla vid upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Slutligen föreslås den nu refererade ordningen gälla också om servitut skall bildas för en allmän trafikanläggning på mark som är avsedd för enskilt bebyggande.
Den föreslagna ändringen kritiseras i motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1. Motionären anser att regeringsförslaget bör avvisas. Han vänder sig mot några av de skäl som anförts i propositionen, bl.a. att nuvarande regler kan medföra fördröjningar och andra svårigheter i plangenomförandet och också fördyringar genom att den enskilde kan komma att få mer betalt än vad som kan vara motiverat vid en objektiv värdering av fastigheten. Motionären befarar att förslaget kan hota den enskildes rätt. Han erinrar om att sakkunniga remissinstanser har avstyrkt förslaget eller ställt sig tvekande.
Enligt utskottets mening har förrättningsförfarandet genom att det är snabbt, enkelt och billigt uppenbara fördelar framför domstolsförfarandet vid överföring av mark mellan fastigheter. Utskottet delar inte motionärens farhågor att regeringsförslaget att utöka möjligheterna till fastighetsreglering skulle försämra den enskildes rätt till ersättning. Den enskilde sakägaren kan enligt utskottets mening förlita sig på att FBM gör objektiva värderingar och i övrigt agerar så att den enskildes berättigade intressen tillgodoses. Utskottet delar således den bedömning som görs i propositionen att förrättningsförfarandet, och de möjligheter till överprövning som finns, ger den enskilde en god rättstrygghet. Denna säkerhet får anses stärkas ytterligare om de i propositionen föreslagna ändringarna i reglerna om rättegångskostnader vid överklagande av fastighetsbildningsbeslut förverkligas. Denna fråga behandlas ytterligare nedan. Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen att införa en ny bestämmelse i FBL -- 5 kap. 8 a § -- om genomförande av detaljplan genom fastighetsreglering i vissa fall och avstyrker motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1.
Ersättning vid marköverföring
Bestämmelserna i FBL om ersättning vid bl.a. fastighetsreglering skiljer sig i vissa avseenden från bestämmelserna i expropriationslagen som skall tillämpas vid inlösen enligt PBL. För en redovisning av gällande rätt hänvisas till propositionen s. 40--41. I propositionen föreslås att ersättningsreglerna i FBL på olika sätt knyts närmare till motsvarande regler i expropriationslagen.
Enligt regeringsförslaget bör ersättningsreglerna i FBL utformas på följande sätt.
Huvudregeln föreslås vara att ersättning skall bestämmas med tilllämpning av reglerna om ersättning i 4 kap. expropriationslagen. Dessa regler föreslås tillämpas fullt ut vid fastighetsreglering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 och 2 §§ PBL och vid värdering i andra fall där det är uppenbart att marken kan tas i anspråk tvångsvis. Ersättningsfrågan kommer således att prövas enligt samma ersättningsregler när ett tvångsförfogande är aktuellt. Vid tillämpningen av 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen bör tiden för värdestegring räknas från dagen tio år före det att fastighetsregleringen begärdes.
I andra fall av fastighetsreglering skall värderingen också ske med tillämpning av ersättningsreglerna i expropriationslagen. Skälig hänsyn skall även tas till det särskilda värde egendomen har för den tillträdande fastigheten. Det innebär att den som avträder egendom såsom tidigare kommer att få en skälig del av regleringsvinsten. I dessa fall av fastighetsreglering tillämpas inte bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 §§ expropriationslagen om att värdestegring i vissa fall inte skall beaktas. Avdrag för företagsnytta, dvs. den höjande inverkan på marknadsvärdet som regleringsföretaget kan ha haft, skall således inte ske. Inte heller skall den s.k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen beaktas. Det innebär att en fastighetsägare utan inskränkning får räkna sig till godo en ökning av fastighetens marknadsvärde.
Möjligheterna till ersättning för personlig skada i fastighetsbildningslagen föreslås utvidgas och utformas på samma sätt som reglerna om övrig skada i expropriationslagen. Den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till regeln i expropriationslagen bör enligt propositionen bli vägledande. Ersättningsreglerna i FBL anpassas till expropriationslagens regler så att det finns möjlighet i vissa fall att skjuta upp prövningen av ersättningsfrågor i högst tio år när det gäller svårbedömda skador. Vidare öppnas genom regeringsförslaget en möjlighet att även i fastighetsregleringssammanhang pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med regleringen men som rör ett rättsförhållande som skall prövas enligt annan lag än FBL.
Utskottet tillstyrker 10, 10 a, 10 b, 12 och 12 a--c §§ i regeringens förslag om ändrade ersättningsregler vid fastighetsreglering.
Ersättning vid expropriation
I promemorian Ds Bo 1984:2 föreslogs bl.a. omfattande redaktionella ändringar i expropriationslagens ersättningskapitel och kodifiering av viss praxis. En saklig ändring föreslogs också. Den var föranledd av en av riksdagen (CU 1979/80:10) begärd översyn av reglerna när det gäller ett byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad handelsvinst resp. förlust av byggnadsarvode vid expropriation av företagets mark beträffande vilken det s.k. markvillkoret för statliga bostadslån inte gällde.
Enligt propositionen finns det inte tillräckliga skäl att genomföra förslagen i 1984 års promemoria. Föredragande statsrådet uttalar bl.a. att det inte kan komma i fråga att generellt ta bort rätten till ersättning för förlorad handelsvinst, vilket föreslagits i promemorian. Inte heller anser hon att ersättningsrätten bör begränsas eller att några lagstiftningsåtgärder nu bör vidtas. Vad sålunda anförts i denna fråga bereds riksdagen tillfälle att ta del av.
I motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 2 hemställs att riksdagen som sin mening ger regering till känna att ersättningsreglerna vid expropriation måste förbättras. Enligt motionärens uppfattning har rättspraxis mera sett till exploatörens intresse än den enskilde fastighetsägarens. Som exempel nämns att ersättningarna inte bedöms över tiden, att det krävs en förhållandevis hög grad av miljöstörning för att ersättning skall utgå och att sådana intrång värderas lågt.
I propositionen erinras om de direktiv (dir. 1991:119) som finns för den kommitté som utreder frågan om grundlagsskydd för äganderätten m.m. Enligt dessa ingår i uppdraget att överväga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden. Enligt utskottets mening bör resultatet av de pågående övervägandena avvaktas. Motion Bo18 (nyd) yrkande 2 avstyrks med hänvisning till det anförda. Vad i propositionen anförts i fråga om ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1.) bör riksdagen lägga till handlingarna.
Sakägares rätt till ersättning för kostnader
Sakägare har vid fastighetsbildningsförrättning inte rätt till ersättning för ombuds- och biträdeskostnader, utredningskostnader eller kostnader för sin inställelse. Rättshjälp beviljas inte i ärenden hos FBM, och rättsskyddsförsäkringar gäller inte heller.
Dessa förhållanden har sin grund i att FBM har en aktiv processledande uppgift med skyldighet att vägleda sakägarna och att upplysa dem om det krävs t.ex. ett yrkande för att en viss fråga skall tas upp. FBM skall också informera om olika handlingsalternativ och deras konsekvenser. En av grundpelarna i förfarandet är FBM:s utredningsskyldighet. Sakägare har därför ansetts kunna föra sin talan utan juridiskt biträde.
Lantmäteriverket (LMV) har i rapporten 1988:28 Markåtkomst och ersättning föreslagit att FBM i vissa expropriationsliknande fall skall kunna besluta om ersättning till sakägare för kostnader för ombud eller biträde och för utredning.
Föredragande statsrådet avvisar förslaget. Regler som gör det möjligt för sakägare att få ersättning för kostnader som har uppkommit vid en förrättning bör enligt propositionen inte införas. I stället föreslås att möjligheterna till ersättning för rättegångskostnader i domstol vidgas. I fastighetsdomstol får sakägare i mål om inlösen ersättning för sina kostnader oberoende av utgången i målet. Bl.a. föreslås att detta skall gälla också i mål om ersättning för marköverföring eller reglering av rättighet som hade kunnat genomföras enligt 14 kap. 1 eller 2 §§ PBL eller som uppenbarligen hade kunnat genomföras genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv.
Sakägares rätt till ersättning för sina egna kostnader vid förrättningsförfarande har tagits upp i motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 3. Enligt motionen bör regler införas som medger ersättning till sakägare för ombuds- eller biträdeskostnader, utredningskostnader samt kostnader för personlig inställelse.
Enligt utskottets mening är det viktigt att förrättningsförfarandet även framgent kännetecknas av snabbhet och enkelhet samt låga kostnader. Om rätt till kostnadsersättning skulle införas kan befaras att förrättningarna kommer att ta längre tid till en högre kostnad utan att några egentliga fördelar kommer att uppnås. Problemet med ojämbördiga parter bör kunna mötas med utökade rådgivnings- och uredningsinsatser. FBM besitter i regel stor kompetens och erfarenhet när det gäller att bestämma ersättningars storlek. Genom den precisering och skärpning av riktlinjerna för lantmäteriets uppdragsverksamhet som enligt propositionen har aviserats bör risken för partiskhet ytterligare komma att minska. En aktiv officialprövning och de möjligheter som står till buds att i högre instans presentera utredningar, med de förslag om bl.a. sakägares rätt till ersättning för sina kostnader i domstol, ger enligt utskottet tillfredsställande möjligheter att tillvarata deras rätt på ett godtagbart sätt. Utskottet förutsätter att regeringen med noggrannhet kommer att följa tillämpningen av de nu föreslagna utvidgade möjligheterna till fastighetsreglering och vidtar de åtgärder som kan visas nödvändiga.
Enligt utskottets bedömning bör en fastighetsägare även i fortsättningen kunna bevaka sina intressen vid lantmäteriförrättningar utan ersättning för kostnader för sin inställelse till sammanträde.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 3 om rätt till ersättning för kostnader vid förrättningsförfarandet.
Övriga lagförslag
Utskottet lämnar lagförslagen i övrigt utan erinran eller särskilt yttrande. Lagförslagen tillstyrks.
Andra frågor om fastighetsbildning m.m.
I motion 1991/92:Bo402 (m) föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtas så att små allmänningar i form av grus- och jordtag mot ersättning kan återföras till de fastigheter som de en gång tillhörde.
De allmänningar som motionären åsyftar synes vara sådana samfälligheter som till största delen upphört att användas för sitt ändamål. I Fastighetsbildningsutredningens delbetänkande SOU 1983:37, Avveckling av samfällda vägar och diken, diskuterades olika tänkbara tillvägagångssätt för att komma till rätta med eller i vart fall minska olägenheterna med onyttiga samfälligheter. I utredningen lämnades förslag till avveckling av väg- och dikessamfällligheter som enligt utredningen vållar mest problem i förrättningssammanhang. Förslaget remissbehandlades men ledde inte fram till något lagstiftningsförslag. I stället föreslogs vissa ändringar i FBL, bl.a. bestämmelserna om delgivning, i avsikt att underlätta avvecklingen av onyttiga samfälligheter av ringa värde.
En samfällighet av detta slag kan enligt gällande rätt bara avvecklas genom en fastighetsbildningsförrättning, t.ex. genom fastighetsreglering. Särskilda bestämmelser om sådan fastighetsreglering finns i 6 kap. 6 och 7 §§ FBL. Kostnaderna fördelas på delägarna.
Enligt utskottets mening skulle det vara en fördel om onyttiga samfälligheter kunde avvecklas på ett enklare och billigare sätt än vad som nu är fallet. Det system som finns för närvarande ger emellertid garantier för att alla frågor blir tillförlitligen utredda och att den enskilde sakägaren rätt beaktas på ett godtagbart sätt. Enligt utskottets bedömning är olägenheterna med de onyttiga samfälligheterna inte så stora att de för närvarande bör föranleda nya överväganden om andra avvecklingsåtgärder än de som FBL anvisar. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo402 (m).
I motion 1991/92:Bo408 (c) föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. FBL att nybildning av fastigheter på landsbygden underlättas. Enligt motionären har avregleringen gått betydligt längre i jordförvärvslagen än i fastighetsbildningslagen. Motivuttalandet i förslaget till den ändring av 3 kap. FBL som riksdagen beslöt år 1990 (1990/91:BoU3) och som innebär bl.a. att företagaren skall ha sin huvudsakliga utkomst från företaget på fastigheten har enligt motionären lett till skärpta storlekskrav vid nybildning av jord- och skogsbruksfastigheter. Detta befaras leda till att angelägna fastighetsbildningar på landsbygden förhindras.
LMV har i en promemoria till Justitiedepartementet den 13 augusti 1992 utarbetat förslag till ändringar i 3 kap. FBL i syfte att åstadkomma bättre överensstämmelse med rådande jordpolitik och för att underlätta en positiv landsbygdsutveckling. Enligt regeringsförklaringen förbereds en ändrad lagstiftning i syfte att förenkla möjligheterna att bilda små lantbruksfastigheter. Arbetet pågår inom regeringskansliet, och en proposition kan förväntas under våren 1993.
Med hänvisning till pågående överväganden får syftet med motionen anses tillgodosett. Ett tillkännagivande till regeringen om att nybildning av fastigheter på landsbygden bör underlättas kan inte anses tjäna något reellt syfte. Motion 1991/92:Bo408 (c) avstyrks.
En fråga som rör jordförvärvslagen behandlas i motion 1991/92:Bo411 (c) yrkande 1. I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att jordförvärvslagens tillämpning vad gäller bosättningstvånget måste skärpas. Enligt motionärerna är det inte ovanligt att köparen, som säger sig ha för avsikt att bosätta sig på fastigheten, mantalsskriver sig på denna under viss tid, men inte flyttar dit.
Jordförvärvslagen har genom ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1991 fått en markerad regionalpolitisk prägel. Ett viktigt syfte med lagen är att främja bosättning och sysselsättning i glesbygd. Numera får egendom i glesbygd som inte ingår i omarronderingsområde utan tillstånd förvärvas av den som i minst ett halvår varit bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen är belägen. Detsamma gäller förvärvare som i ett särskilt åtagande förbinder sig att vara bosatt på fastigheten. I dessa två fall är det tillräckligt med en anmälan till länsstyrelsen. Anmälan skall göras inom tre månader från den dag då förvärvshandlingen undertecknades. Åtagandet innebär att förvärvaren inom sex månader från förvärvet skall bosätta sig på fastigheten och därefter bo på den i minst fem år. Vid alla övriga förvärv inom glesbygdsområden och inom omarronderingsområden krävs tillstånd. Uppfyller en förvärvare inte sitt åtagande om bosättning eller överlåter han egendomen före femårstidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte är oskäligt. Länsstyrelsen skall genast anmäla till Jordbruksverket om förutsättningar föreligger för att lösa egendomen.
De nu refererade reglerna har varit i kraft i endast drygt ett år. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening för tidigt att dra några bestämda slutsatser om jordförvärvslagens tillämpning. Ytterligare erfarenheter av den nyligen införda ordningen bör vinnas. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo411 (c) yrkande 1.
Fastighetsbeteckningsreformen
Sockenbegreppet behandlas i motion 1991/92:Bo409 (c). I yrkande 1 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socknarnas betydelse för utvecklingen på den svenska landsbygden och vikten av att sockennamnen utnyttjas som enheter vid samhällsplaneringen. Enligt motionären måste myndigheter och massmedia använda sockenbegreppet i större utsträckning än för närvarande. I yrkande 2 förordas att sockennamnen finns med i fastighetsbeteckningarna.
Utskottet delar motionärens uppfattning att det är viktigt att sockenbegreppet hålls levande. Så är också fallet i stora delar av landet, vilket noteras i motionen. Att det förhåller sig så beror inte minst på den betydelse som sockenbegreppet har i den levande namntraditionen. Det ligger, som utskottet tidigare anfört (BoU 1983/84:16 s. 2), också ett stort värde i att socknar redovisas på kartor och därmed ges en lokaliserande betydelse. Utskottet håller för troligt att dessa förhållanden kommer att bidra till att sockenbegreppet även i framtiden kommer att tillmätas stor betydelse. Ett tillkännagivande enligt förslaget i motionen kan inte anses erforderligt. Utskottet avstyrker således motion 1991/92:Bo409 (c) yrkande 1 om användande av sockenbegreppet i samhällsplaneringen.
Beträffande yrkande 2 i motionen om att sockennamn skall finnas med i fastighetsbeteckningen vill utskottet anföra följande. År 1968 beslutades att ett enhetligt datoriserat fastighetsregister skulle införas i Sverige. I reformen ingick också att ett enhetligt beteckningssystem skulle införas. Kommunerna skulle vara registerområde. Inom registerområdet skulle beteckningen innehålla namn med anknytning till allmänt kända geografiska begrepp. Beteckningsbyten skulle ske med stor försiktighet, och vikten av att registerbeteckningarna inte blev komplicerade eller omfattande underströks. Reformen kommer att vara fullt genomförd år 1995.
I motioner till riksdagen har därefter föreslagits att sockennamnen skulle finnas med i fastighetsbeteckningen. Riksdagen har hållit fast vid sin ursprungliga inställning att den beslutade fastighetsbeteckningsreformen skall genomföras och att utgångspunkten skall vara att kommunen är registerområde. I nyss nämnda betänkande (BoU 1983/84:16) erinrade utskottet om att en fastighets sockentillhörighet m.m. förs in i det nya fastighetsregistret genom att församlingsnamnet i princip anges på fastighetsbeviset. Utskottet uttalade också att konsekvenserna av ett genomförande av beteckningsreformen på Gotland borde prövas. Om en särlösning avseende reformen skulle visa sig lämplig utgick utskottet från att överväganden om en sådan gjordes.
LMV har studerat förhållandena på Gotland och gör i sin anslagsframställning för budgetåret 1993/94 den bedömningen att beteckningsreformen där bör modifieras. Förslaget innebär bl.a. att sockennamnet alltid skall ingå som en del i fastighetsbeteckningen.
Den hittillsvarande ordningen, som i korthet beskrivits ovan, får anses acceptabel när det gäller sockennamnens ställning i det datoriserade fastighetsregistersystemet. Därutöver vill utskottet anföra att om LMV:s förslag genomförs får yrkande 2 i motion 1991/92:Bo409 (c) anses i allt väsentligt tillgodosett i vad avser vissa delar av landet där genomförandet av fastighetsbeteckningsreformen ännu inte påbörjats. Utskottet, som utgår från att frågan kommer att aktualiseras i riksdagen våren 1993 i samband med behandlingen av LMV:s anslagsframställning, avstyrker motionsyrkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande genomförande av detaljplan genom fastighetsreglering i vissa fall att riksdagen antar i propositionen intaget och som bilaga till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 8 a § och avslår motion 1991/92:Bo18 yrkande 1, res. 1 (nyd)
2. beträffande ersättningsregler vid fastighetsreglering att riksdagen antar i propositionen intaget och som bilaga till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 10, 10 a, 10 b, 12, 12 a--c §§,
3. beträffande ersättning vid expropriation att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Bo18 yrkande 2 lägger propositionen i denna del till handlingarna, res. 2 (nyd)
4. beträffande ersättning för kostnader vid förrättningsförfarandet att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo18 yrkande 3, res. 3 (nyd)
5. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar i propositionen intagna och som bilaga till detta betänkande fogade förslag till lag om ändring i a. fastighetsbildningslagen (1970:988) i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1 och 2, b. anläggningslagen (1973:1149), c. ledningsrättslagen (1973:1144), d. lagen (1987:11) om exploateringssamverkan och e. lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,
6.beträffande onyttiga samfälligheter att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo402,
7.beträffande nybildning av fastigheter på landsbygden att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo408,
8.beträffande jordförvärvslagens tillämpning att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo411 yrkande 1,
9.beträffande sockenbegreppet i samhällsplaneringen att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo409 yrkande 1,
10.beträffande fastighetsbeteckningsreformen att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo409 yrkande 2.
Stockholm den 5 november 1992 På bostadsutskottets vägnarOskar Lindkvist
I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Sören Lekberg (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Lars Stjernkvist (s) och Birgitta Carlsson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Genomförande av detaljplan genom fastighetsreglering i vissa fall (mom. 1)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det naturligtvis värdefullt om en detaljplan kan genomföras på ett så snabbt, enkelt och billigt sätt som möjligt. Det får emellertid aldrig rationaliseras så att den lilla människan blir "överkörd". Rättssäkerheten får inte äventyras. Den marköverföring som det här är fråga om liknar mycket expropriation. Den enskilde kan inte hindra att planen genomförs men är berättigad till ersättning för sin förlust. Stor risk finns att enskilda människor sätter alltför stor tilltro till FBM:s fastighetsvärderingar och inte ifrågasätter dem i önskvärd utsträckning. Detta kan medföra att ersättningen i vissa fall blir för låg då det inte finns några garantier för värderingskompetensen hos FBM. Bl.a. erfarenheter från lantbruksnämndens värderingar av jordbruksfastigheter bidrar till tveksamhet kring myndigheters kompetens och förmåga till riktiga bedömningar. Att det finns möjligheter att överklaga FBM:s beslut är enligt utskottets mening inte tillräckligt för att den enskildes rätt skall anses vara tillgodosedd. Många människor drar sig för att gå till domstol. Detta i kombination med stor tilltro till FBM:s värderingar kan leda till att den enskilde får en lägre ersättning än vad han skulle ha fått om inlösenfrågan hade prövats av domstol med de möjligheter till utredning som där finns. Förslaget kan uppenbarligen hota den enskildes rätt och bör därför inte genomföras. Utskottet förordar att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1 avslår regeringsförslaget om att införa en ny bestämmelse i 5 kap. 8 a § FBL.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 1. beträffande genomförande av detaljplan genom fastighetsreglering i vissa fall att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 1 inte antar regeringens förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 8 a §,
2. Ersättning vid expropriation (mom. 3)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "I propositionen" och på s. 6 slutar med "till handlingarna" bort ha följande lydelse:
Som framgår av propositionen utreds för närvarande frågan om ett grundlagsskydd för äganderätten m.m. I uppdraget ingår också att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att ytterligare förstärka den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden. Det är bra. Utskottet anser också att ersättningens storlek i olika skadesituationer måste övervägas. I många fall utdöms alldeles för låga ersättningar. För vissa intrång t.ex. miljöstörningar krävs förhållandevis allvarliga störningar för att ersättning skall utdömas. Fastighetsägarnas ställning måste i dessa sammanhang sättas i förgrunden och stärkas betydligt.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 3. beträffande ersättning vid expropriation att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Ersättning för kostnader vid förrättningsförfarandet (mom. 4)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar med "vid förrättningsförfarandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar LMV:s bedömning att möjligheter för den enskilde att få ersättning för sina kostnader vid FBM bör införas i vissa tvångsliknande situationer. Härigenom skulle den enskildes ställning förbättras avsevärt bl.a. genom att han skulle kunna anlita ombud och presentera egen utredning. Den enskilde skulle därigenom bli mera jämbördig med sin motpart, som ofta är stat eller kommun. Ersättning bör utgå för ombuds- och biträdeskostnader samt utredningskostnader men även för sakägarens personliga inställelse vid förrättningar med expropriativa inslag.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna,
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 4. beträffande ersättning för kostnader vid förrättningsförfarandet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens av utskottet tillstyrkta lagförslag
Bilaga