Ändringar i allemanssparandet
Betänkande 1990/91:FiU7
Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU07
Ändringar i allemanssparandet (prop. 1990/91:45)
Innehåll
1990/91 FiU7
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att högsta tillåtna månadsinsättning i allemanssparandet höjs till 1200 kr. och att taket för det samlade sparandet justeras upp till 150000 kr.
Utskottet tar i ärendet också ett eget initiativ och föreslår att man avvecklar den särskilda sparbonus på högst 300 kr. som betalas ut till alla som fyller högst 25 år det år de börjar spara i allemanssparandet. Syftet med bonusen har varit att stimulera ungdomar att börja spara i allemanssparandet. Eftersom nuvarande nedre åldersgräns på 16 år i allemanssparandet avskaffas vid årsskiftet 1990-1991 skulle sparbonusen komma att omfatta även mindre barn vars föräldrar börjar spara för barnens räkning. Sparbonusen fyller därmed inte längre sitt syfte som särskild ungdomsstimulans och bör med hänsyn härtill avskaffas.
Propositionen
I proposition 1990/91:45 har regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink -- föreslagit riksdagen att anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande.
Lagförslaget har följande lydelse:
Förslag till Lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande
Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1983:890) om allemanssparande1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§2
Varje sparare får sätta in högst 800 kronor i månaden i allemanssparandet. Spararens insättningar, i förekommande fall minskade med uttag, får sammanlagt inte överstiga 100000 kronor.
Varje sparare får sätta in högst 1200 kronor i månaden i allemanssparandet. Spararens insättningar, i förekommande fall minskade med uttag, får sammanlagt inte överstiga 150000 kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
1 Lagen omtryckt 1986:522. 2 Senaste lydelse 1989:989.
Utskottet
I propositionen föreslås att gränsen för högsta tillåtna insättning i allemanssparandet skall höjas från 800kr. till 1200kr. per månad från och med januari 1991. Från samma tidpunkt skall också taket för de samlade insättningarna i allemanssparandet ökas till 150000 kr.
Några motioner har inte väckts i ärendet. Utskottet har för egen del inget att erinra utan tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget till ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande.
De ökade månadsinsättningarna aktualiserar emellertid vissa andra frågor som har anknytning till den särskilda sparbonus som utgår i allemanssparandet för att främja ungdomars sparande.
Enligt gällande regler får den som börjar spara i allemanssparandet och som är lägst 16 år och högst 25 år tillgodoräkna sig ett särskilt tillägg, en bonusränta, motsvarande 5 % årlig ränta på det första kalenderårets insättningar. Bonusräntan bekostas av staten och är begränsad till högst 300 kr. Under 1989 fick ca 45000 personer bonusränta på i genomsnitt ca 150 kr. Statens kostnader för sparbonusen var därmed knappt 7 milj.kr.
Med ett högsta tillåtet månadssparande på 800 kr. kan bonusräntan maximalt uppgå till 240 kr. En sparare kan fördela sitt allemanssparande på tre konton, dvs. på ett allemanssparkonto och två allemansfondskonton. Bonusräntan på de olika kontona tillsammans kan uppgå till 300 kr. endast under sådana år då extrainsättningar är tillåtna. Om en sparare erhållit mer än 300 kr. i bonusränta genom att spara i olika banker har detta kommit fram vid de efterkontroller som riksgäldskontoret regelmässigt företar. Kontoret har därvid uppmanat berörda banker att i efterhand reducera bonusräntan till 300 kr. Dessa korrigeringar förorsakar betydande administrativa problem.
Med ett högsta tillåtet sparbelopp på 1200 kr. per månad kommer betydligt fler personer att beröras av detta tak i och med att bonusräntan även utan extrainsättning kan överstiga 300 kr. Administrativa skäl talar sålunda för att bonussystemet nu bör omprövas eller att taket för bonusräntan höjs alternativt slopas helt.
Utskottet vill emellertid av även andra skäl sätta i fråga bonussystemet som sådant. Den nedre åldersgränsen i allemanssparandet kommer enligt ett tidigare riksdagsbeslut (1989/90:FiU40 s. 55, rskr. 358) att avskaffas vid årsskiftet. Från och med år 1991 blir det således möjligt för föräldrar att börja allemansspara för sina barns räkning. Denna förändring har vidtagits i sparstimulerande syfte och skall enligt riksdagsbeslutet ses mot bakgrund av att den nuvarande skattefriheten för allemanssparandet upphör vid årsskiftet och görs enhetlig på all avkastning. Något behov av bestämmelser som syftar till att begränsa möjligheterna för föräldrar att överföra redan existerande sparkapital till barnens allemanssparande kvarstår därför inte, har riksdagen uttalat.
Enligt utskottets mening framstår det inte som angeläget att genom en utvidgad sparbonus stimulera föräldrar att börja spara åt sina barn. En annan åtgärd som kan väntas stimulera föräldrar att börja spara för sina barn är nämligen regeringens nyligen framlagda förslag till reformerad arvs- och gåvobeskattning (prop. 1990/91:54). Enligt förslaget skall grundavdraget vid gåvobeskattningen nästa år höjas från 2000 kr. till 10000 kr. per år. I fortsättningen kommer därmed två föräldrar att årligen kunna ge vart och ett av sina barn 20000 kr. utan att gåvoskatteplikt föreligger.
Som nämnts upphör skattefriheten för allemanssparandet från och med nästa år, men sparformen kommer även i fortsättningen att vara skattemässigt fördelaktig. Sparbonusen skulle således komma att utgå på sparande som redan omfattas av andra sparstimulanser. De statsfinansiella kostnaderna för denna subvention kommer att bli höga. I och med att den nedre åldersgränsen slopas kommer ytterligare 15 årskullar med barn att bli berättigade till sparbonusen. Statens kostnader för bonusen skulle därmed under nästa år övergångsvis komma att öka med ett belopp som kan uppskattas till mellan 50--75 milj.kr. för att under efterföljande år begränsas till i runt tal 10 milj.kr. per år. Även rent statsfinansiella skäl talar sålunda för att sparbonusen bör omprövas.
Det bör slutligen också uppmärksammas att sparbonusen beräknas per kalenderår och således ger störst utdelning för den som påbörjar sitt sparande tidigt under året. Detta kan paradoxalt nog fungera som ett motiv för att skjuta upp sparstarten till efterföljande årsskifte. Därmed motverkar bonusen till en del sitt eget syfte.
Vad utskottet här anfört leder utskottet till slutsatsen att sparbonusen bör avvecklas med utgången av år 1990. Föreskrifterna om bonusräntan återfinns i 5§ lagen (1983:890) om allemanssparande. Denna paragraf bör alltså upphävas. Detta föranleder en följdändring i lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparande och ungdomsbosparande. Utskottets förslag till ändringar i dessa båda lagar har fogats till betänkandet i form av en bilaga.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av vad utskottet anfört antar de i bilagan framlagda förslagen till a) lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande, b) lag om ändring i lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparande och ungdomsbosparande. res. 1 (mp) res. 2 - motiv. (m) res. 3 - motiv. (fp) res. 4 - motiv. (c)
Stockholm den 20 november 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).
Reservationer
1. Ändringar i allemanssparandet
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med "Med ett högsta" och på s. 3 slutar med "en bilaga" bort ha följande lydelse:
Med ett högsta tillåtet sparbelopp på 1200 kr. per månad kommer betydligt fler personer att beröras av detta tak i och med att bonusräntan även utan extrainsättningar kan överstiga 300 kr. Administrativa skäl talar sålunda för att taket för bonusränta avvecklas. Den merbelastning på statsbudgeten som en sådan förändring ger upphov till är liten. Föreskrifter om bonusräntan återfinns i 5§ lagen (1983:890) om allemanssparande. Denna paragraf bör således ändras.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av vad utskottet anfört antar följande som reservanternas förslag betecknade ändringar av 4 och 5 §§ lagen (1983:890) om allemanssparande
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
4 §
Varje sparare får sätta Varje sparare får sätta in högst 800 kronor i in högst 1200 kronor i månaden i månaden i allemanssparandet. Spararens allemanssparandet. Spararens insättningar, i insättningar, i förekommande fall minskade förekommande fall minskade med uttag, får sammanlagt med uttag, får sammanlagt inte överstiga 100000 inte överstiga 150000 kronor. kronor.
5 §
Den som börjar spara och Den som börjar spara och
som det första som det första
kalenderåret han sparar kalenderåret han sparar
fyller högst 25 år fyller högst 25 år
får för detta år ett får för detta år ett
särskilt tillägg särskilt tillägg
(bonusränta) motsvarande (bonusränta) motsvarande
fem procent årlig ränta, fem procent årlig ränta.
dock högst 300 kronor. Bonusräntan bekostas av
staten och tillförs
Bonusräntan bekostas av sparmedlen senast vid
staten och tillförs utgången av februari
sparmedlen senast vid månad året efter det
utgången av februari år då sparandet
månad året efter det inleddes.
år då sparandet
inleddes.
2. Ändringar i allemanssparandet (motiveringen)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med "Med ett högsta" och på s. 3 slutar med "eget syfte" bort ha följande lydelse:
Med ett högsta tillåtet sparbelopp på 1200 kr. per månad kommer betydligt fler personer att beröras av detta tak i och med att bonusräntan även utan extrainsättningar kan överstiga 300 kr. Administrativa skäl talar sålunda för att bonussystemet nu bör avvecklas.
En annan omständighet som talar för en sådan åtgärd är sparbonusens konstruktion. Bonusen beräknas per kalenderår och ger således störst utdelning för den som påbörjar sitt sparande tidigt under året. Detta kan paradoxalt nog fungera som ett motiv för att skjuta upp sparstarten till efterföljande årsskifte. Därmed motverkar bonusen till en del sitt eget syfte.
Av betydelse i sammanhanget är också att allemanssparandet till den del det inte utgör ett fondsparande enligt utskottets mening bör avvecklas på sikt. Barn- och ungdomssparandet bör i stället stimuleras genom att man inför en ny sparform -- kallad startsparande -- som ger föräldrar och andra anhöriga möjlighet att vardera sätta in upp till ett visst maximibelopp per år på ett särskilt bankkonto vars avkastning är befriad från skatt. Å andra sidan bör kontot vara spärrat för uttag tills barnet fyller 18 år.
3. Ändringar i allemanssparandet (motiveringen)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med "Med ett högsta" och på s. 3 slutar med "eget syfte" bort ha följande lydelse:
Med ett högsta tillåtet sparbelopp på 1200 kr. per månad kommer betydligt fler personer att beröras av detta tak i och med att bonusräntan även utan extrainsättningar kan överstiga 300 kr. Administrativa skäl talar sålunda för att bonussystemet nu bör avvecklas.
En annan omständighet som talar för en sådan åtgärd är sparbonusens konstruktion. Bonusen beräknas per kalenderår och ger således störst utdelning för den som påbörjar sitt sparande tidigt under året. Detta kan paradoxalt nog fungera som ett motiv för att skjuta upp sparstarten till efterföljande årsskifte. Därmed motverkar bonusen till en del sitt eget syfte.
Av betydelse i sammanhanget är också att allemanssparandet till den del det inte utgör ett fondsparande enligt utskottets mening bör avvecklas på sikt. Barn- och ungdomssparandet bör i stället stimuleras genom att man inför en ny sparform -- kallad startsparande -- som ger föräldrar och andra anhöriga möjlighet att vardera sätta in upp till ett visst maximibelopp per år på ett särskilt bankkonto. Å andra sidan bör kontot vara spärrat för uttag tills barnet fyller 18 år.
4. Ändringar i allemanssparandet (motiveringen)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med "Med ett högsta" och på s. 3 slutar med "eget syfte" bort ha följande lydelse:
Med ett högsta tillåtet sparbelopp på 1200 kr. per månad kommer betydligt fler personer att beröras av detta tak i och med att bonusräntan även utan extrainsättningar kan överstiga 300 kr. Administrativa skäl talar sålunda för att bonussystemet nu bör avvecklas.
En annan omständighet som talar för en sådan åtgärd är sparbonusens konstruktion. Bonusen beräknas per kalenderår och ger således störst utdelning för den som påbörjar sitt sparande tidigt under året. Detta kan paradoxalt nog fungera som ett motiv för att skjuta upp sparstarten till efterföljande årsskifte. Därmed motverkar bonusen till en del sitt eget syfte.
Av betydelse i sammanhanget är också att allemanssparandet till den del det inte utgör ett fondsparande enligt utskottets mening bör avvecklas på sikt. Sparandet bör i stället stimuleras genom att man inför en ny sparform, kallad personliga investeringskonton. Denna sparform kan enligt utskottets mening aktivt bidra till ett ökat enskilt sparande. Personliga investeringskonton bör sålunda införas för att stimulera ett långsiktigt målsparande. Insättningarna på kontot bör begränsas till ett halvt basbelopp per person och år. Avkastningen skall vara skattefri och uttag utan skattekonsekvenser skall få göras bara för investeringar i egen permanentbostad eller i eget företag. Vid uttag för annat ändamål skall beskattningen ske omedelbart.
Särskilt yttrande
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anför:
Den del av allemanssparandet som sker på allemanssparkonton utgör dels en form av hushållssparande, dels en metod för statsupplåning. Vi har länge riktat kritik mot hur systemet fungerar i det senare avseendet. Omfattningen bestäms av spararna/långivarna själva och står alltså utanför riksgäldskontorets kontroll, vilket är särskilt allvarligt i detta fall, eftersom inlåningen i princip är a vista. I dagsläget, när det offentliga sparandet visar ett stort överskott, bör dessutom det enskilda sparandet i första hand ställas till näringslivets förfogande.
När det tidigare varit aktuellt att höja maximigränserna i allemanssparandet, har vi därför velat begränsa åtgärden till allemansfonderna. En sådan åtskillnad försvåras emellertid i dag av att det numera råder full frihet att flytta tillgångar mellan de båda sparformerna. Skulle taket höjas endast för insättningar i allemansfond, skulle det inte längre bli möjligt att flytta hela beloppet till allemanssparkonto.
Den fria flyttningsrätten ökar emellertid instabiliteten i den statsupplåning som allemanssparandet står för. Vid oro för en förestående kursnedgång på aktiebörsen kan mycket stora belopp flyttas från allemansfonderna till allemanssparkonton, även om staten inte har något behov av en sådan ökning av sin upplåning. Vi vidhåller därför att det finns skäl att avveckla allemanssparkontona som statlig upplåningsform.
Utskottets lagförslag Bilaga
1Förslag till Lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:890) om allemanssparande1
dels att 5§2 skall upphöra att gälla,
dels att 4§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§2
Varje sparare får sätta Varje sparare får sätta in högst 800 kronor i in högst 1200 kronor i månaden i månaden i allemanssparandet. Spararens allemanssparandet. Spararens insättningar, i insättningar, i förekommande fall minskade förekommande fall minskade med uttag, får sammanlagt med uttag, får sammanlagt inte överstiga 100000 inte överstiga 150000 kronor. kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
1 Lagen omtryckt 1986:522. 2 Senaste lydelse 1989:989 av 4 och 5 §§.
2Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparande och ungdomsbosparande
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparande och ungdomsbosparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§1
Av ränta på sparmedel Av ränta på sparmedel som satts in i som satts in i allemanssparandet samt allemanssparandet utgör bonusränta enligt 5§ endast två tredjedelar lagen (1983:890) om skattepliktig inkomst vid allemanssparande utgör taxering enligt lagen endast två tredjedelar (1947:576) om statlig skattepliktig inkomst vid inkomstskatt. taxering enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Av realisationsvinst och utdelning på andel i allemansfond tas två tredjedelar upp som skattepliktig inkomst. Avdrag för realisationsförlust på sådan andel grundas på två tredjedelar av förlusten.
För utdelning enligt 18§ sista stycket lagen om allemanssparande skall gåvoskatt betalas i den mån skattskyldighet föreligger enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
1 Senaste lydelse 1990:675.