Ändring i jordförvärvslagen m.m.
Betänkande 1990/91:JoU26
Jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JOU26
Ändring i jordförvärvslagen m.m.
Innehåll
1990/91
JoU26
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas förslag om ändringar i jordförvärvslagen m.fl. lagar. Förslaget innebär en omfattande avreglering av jordförvärvslagen. Bestämmelserna som tar sikte på jordbrukets och skogsbrukets rationalisering utmönstras ur lagstiftningen utom i fråga om starkt ägosplittrade områden. Även reglerna om prisprövning föreslås slopade. Lagstiftningen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers förvärvsrätt begränsas på samma sätt som tidigare.
Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av beslut om förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i fortsättningen kunna överklagas till kammarrätten i stället för till regeringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Utskottet tillstyrker förslaget i dess helhet och avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet fogas 12 reservationer.
Propositionen
Regeringen (jordbruksdepartementet) föreslår i proposition 1990/91:155 att riksdagen antar förslagen till 1. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), 2. lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), 3. lag om ändring i förköpslagen (1967:868), 4. lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället, 5. lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället. Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i jordförvärvslagen (1979:230). Förslagen innebär en omfattande avreglering. Bl.a. föreslås att reglerna om prisprövning slopas. Även bestämmelserna som tar sikte på jordbrukets och skogsbrukets rationalisering utmönstras ur lagstiftningen utom i fråga om starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers förvärvsrätt begränsas på samma sätt som för närvarande.
Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av beslut om förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i fortsättningen kunna överklagas till kammarrätten i stället för till regeringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Jo142 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att endast juridiska personers och offentliga organs förvärv skall prövas i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Jo143 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den föreslagna lagen om jordförvärv är otillräcklig och bör utvidgas i enlighet med motion 1990/91:JoU252.
1990/91:Jo144 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att endast juridiska personers och offentliga organs förvärv skall prövas i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Jo145 av Martin Olsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar utvidga begreppet glesbygd i förhållande till förslaget i propositionen enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att jordförvärvslagen icke skall gälla -- förutom make eller avkomling -- förälder, far- och morförälder, syskon, syskons make, syskons avkomling eller dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är delägare.
1990/91:Jo146 av Anne Wibble (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i den föreslagna jordförvärvslagen att tillståndsprövning avskaffas i glesbygd enligt vad som anförts i motionen.
1990/91:Jo147 av Viola Furubjelke (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jordfondens möjligheter till fastighetsförvärv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppföljning av lagändringen i jordförvärvslagen.
1990/91:Jo148 av Eivor Husing (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det livsmedelspolitiska beslutet bör vara utgångspunkten för jordförvärvslagens avgränsning av glesbygdsområde,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om församlingarna som grund för områdesindelningen.
1990/91:Jo149 av Nils-Olof Gustafsson och Rune Berglund (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frihet från förvärvsprövning inom geografiskt vidsträckta kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av arrendatorernas situation genom den nya jordförvärvslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad ram för jordförvärvslagen.
1990/91:Jo150 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bo- och brukarprincipen skall gälla i hela landet.
1990/91:Jo151 av Maggi Mikaelsson (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt bo- och brukarplikt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att bo- och brukarplikten skall gälla hela länet,
3. att riksdagen beslutar att i Västerbottens län skall församling utgöra det geografiska område för vilket tillståndsplikt ej erfordras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utländska medborgares fastighetsförvärv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det livsmedelspolitiska beslutet som grund för jordförvärvslagens avgränsning av glesbygdsområde.
1990/91:Jo152 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:155,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vitessanktionering,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att boplikten skall gälla hela landet,
4. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skärpa lagstiftningen vad gäller juridiska personers förvärv,
5. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad förhandlingsstrategi hos de nordiska länderna i EES-förhandlingarna vad gäller förvärv av fastigheter och mark.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:Jo224 av Owe Andréasson och Ulla-Britt Åbark (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av 4 § fjärde stycket jordförvärvslagen.
1990/91:Jo234 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen.
1990/91:Jo236 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i jordförvärvslagen att prisprövning och prövning av fysiska personers förvärv upphör senast vid årsskiftet 1991-1992.
1990/91:Jo252 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning snarast tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till lag om bo- och brukarplikt samt förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen, allt i enlighet med de principer som angivits i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana skärpningar i skötsellagen att effektivt ingripande kan ske mot den som missbrukar odlingsmark.
1990/91:Jo268 av Bengt Rosén m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av jordförvärvslagen så att fysiska personer undantas från tillståndsplikt.
1990/91:Jo306 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagstiftningen.
1990/91:Jo314 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i jordförvärvslagen i enlighet med vad som i motionen anförts.
Utskottet
Utskottet behandlar i betänkandet regeringens proposition 1990/91:155 om lag om ändring i jordförvärvslagen m.m. samt de motioner som väckts med anledning av propositionen. Utskottet tar i sammanhanget upp även motioner om jordförvärvslagen väckta vid den allmänna motionstiden i januari 1991.
Inledning
Den 23 februari 1989 förordnade chefen för jordbruksdepartementet professorn Sören Wibe att utreda vissa frågor rörande jordförvärvslagstiftningen. Utredaren avlämnade i september 1989 en rapport över resultatet av utredningsarbetet. Rapporten har remissbehandlats.
Under rubriken Allmänna överväganden anför jordbruksministern bl.a. att det i den jordpolitiska lagstiftningen sedan länge har uppställts hinder mot vissa förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter i syfte att begränsa jordinnehavet till vissa ägarkategorier och att underlätta rationalisering av fastigheterna. I lagstiftningen har också ställts krav när det gäller skötseln av jordbruk och skogsbruk.
Såväl gällande jordförvärvslag som lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark kom till för att tillgodose de riktlinjer för jordbrukspolitiken som hade antagits under år 1977. Det jordbrukspolitiska beslutet år 1977 byggde på grundsatsen att jordbrukspolitiken skulle främja ett rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innebar bl.a. att den brukningsvärda åkerarealen skulle behållas i ungefär dåvarande omfattning och att den skulle brukas på ett ändamålsenligt sätt. Såväl jordförvärvslagen som skötsellagen kom att innehålla samverkande bestämmelser som syftade till att tillgodose ett effektivt och rationellt brukande av jordbruksmarken.
En omfattande översyn av gällande jordförvärvslag genomfördes under år 1987. I proposition 1986/87:122 med förslag till ändringar i lagen framhölls bl.a. att behovet av storleksrationalisering inte var lika stort som tidigare. Mot bakgrund av att ett rationellt utnyttjande av jordbruks- och skogsmarken får anses vara ett samhällsintresse var det emellertid viktigt att även i fortsättningen fortlöpande förbättra ägoförhållandena i jordbruket och skogsbruket. En modernisering av lagen var i det sammanhanget viktig. Ändringarna år 1987 tog sikte på att jordförvärvslagen skall slå vakt om familjejordbruket, främja främst skogsbrukets rationalisering, begränsa juridiska personers förvärvsrätt och göra det möjligt att i glesbygderna ta till vara sysselsättningsmöjligheterna i jordbruket och skogsbruket. Dessa syften skulle förenas med lättnader i möjligheterna att få förvärvstillstånd, vilket skulle stimulera till en ökad omsättning av fastigheter.
Samtidigt med denna översyn ändrades också reglerna i skötsellagen. Visserligen behölls det gällande tillståndskravet för den som ville ta jordbruksmark ur produktion, men bestämmelserna ändrades så att sådant tillstånd lättare skulle kunna erhållas. Bakgrunden till ändringarna var produktionsutvecklingen inom jordbruket som innebär att landets åkerareal är för stor i förhållande till möjligheterna att på ett lönsamt sätt avsätta produktionen. Under sådana förhållanden kunde det inte anses skäligt att jordbruksföretagarna skulle vara skyldiga att hålla all den dåvarande åkerarealen i produktion.
Sedan år 1987 har de jordbrukspolitiska förutsättningarna förändrats. Riksdagen har under våren 1990 fattat beslut om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327). Den nya livsmedelspolitiken innebär en marknadsanpassning och avreglering av jordbruket. En utgångspunkt för den ändrade politiken har varit att jordbruksproduktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra näringar. Producenterna skall endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. Avregleringen kommer att leda till att produktionen av traditionella jordbruksprodukter minskar och att marken får ny användning. Med hänsyn till detta och att lantbrukarna skall agera på en avreglerad inhemsk marknad är det enligt propositionen inte lämpligt att bevara bestämmelser som hindrar en jordbruksföretagare att själv avgöra hur marken skall utnyttjas. En anpassning av skötsellagen till den nya livsmedelspolitiken har redan skett. Bl.a. har brukningsplikten upphört liksom kravet på tillstånd för den som vill ta mark ur jordbruksproduktion.
Behovet av åtgärder
Propositionen
Med en ändrad livsmedelspolitik där större krav ställs på lantbrukarna att agera som företagare på en marknad måste enligt jordbruksministern lantbrukarna ges en ökad handlingsfrihet vid överlåtelse av mark. Onödiga regler bör utmönstras ur lagstiftningen och kvarvarande regler omformas så att de effektivt kan verka för att uppställda mål uppnås. Det är framför allt i tre skilda hänseenden som förvärvslagstiftningen bör upprätthållas i fortsättningen. Det gäller 1)prövning av juridiska personers förvärv, 2)möjligheten att förvärva egendom i glesbygd och 3)möjligheten att förvärva egendom i särskilt ägosplittrade områden.
Någon generell prövning av samtliga förvärv av jordbruksmark med hänsyn till jordbrukets rationalisering kan knappast anses ändamålsenlig när brukningsplikten och tillståndskravet i skötsellagen har slopats. I den utsträckning en fortsatt rationalisering är påkallad bör den i framtiden ske med andra medel. Prövningen bör i stället begränsas till att avse endast arronderingsförbättringar i mycket starkt ägosplittrade områden. En ytterligare förutsättning för att behålla kravet på förvärvsprövning bör vara att det finns en särskild plan för att förbättra ägostrukturen i området. Prövningen kan då bli ett led i planens genomförande. Härigenom kan prövningen begränsas till områden där den kan utgöra ett effektivt medel för att uppnå redan uppställda och preciserade mål. I mycket starkt ägosplittrade områden bör tillstånd kunna vägras, om ett genomförande av strukturrationaliseringen skulle försvåras.
Det regionalpolitiska inslaget i jordförvärvslagen har efter hand fått allt större betydelse. De ändringar som gjordes år 1987 innebar bl.a. ett ökat sådant hänsynstagande. Det måste anses angeläget att det tillgängliga sysselsättningsunderlaget inom jordbruket och skogsbruket kan tas till vara. Det är också av stor betydelse för en levande landsbygd med tillfredsställande samhällsservice att tillräckligt många är bosatta på en ort. Jordbruksministern anser att möjligheterna att genom bestämmelser i jordförvärvslagen beakta glesbygdsintressena bör förstärkas så att bestämmelserna kan användas som ett självständigt regionalpolitiskt instrument. Om en förvärvsegendom är belägen i ett glesbygdsområde, bör den som redan bor i området och den som avser att bosätta sig på fastigheten i minst fem år få förvärva egendomen utan tillstånd. I andra fall skall förvärvet liksom hittills tillståndsprövas. Tillstånd skall då kunna vägras om egendomen behövs för sysselsättningen eller bosättningen i området. Avsikten med bestämmelserna är inte att i första hand ta till vara sysselsättningen i lantbruket. Också annan verksamhet än jordbruk skall kunna bedrivas på fastigheterna. Det område inom vilket glesbygdsbestämmelserna skall kunna tillämpas bör i huvudsak överensstämma med det område som gäller för glesbygdsstöd enligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd. Med glesbygd avses då stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar.
Med en sådan definition ger en mycket grov uppskattning till resultat att ungefär hälften av alla överlåtelser som i dag kräver tillstånd kan antas komma att ske inom område som klassas som glesbygd enligt jordförvärvslagen. Det bosättningskrav och den kontroll i övrigt som föreslås gälla för förvärv inom glesbygdsområde får också den effekten att förvärv som görs i kapitalplaceringssyfte motverkas. Förvärvsregeln inom ett glesbygdsområde av den omfattning som föreslås bidrar därför till att de särskilda bestämmelserna om prisprövning bör kunna slopas.
En lagstiftning enligt de riktlinjer som nu har redovisats innebär en mycket begränsad tillståndsplikt. En stor del av den omfattande prövning som för närvarande sker kan då helt slopas. Lagstiftningen bör i fortsättningen ha följande innehåll. Bestämmelserna som enbart tar sikte på jordbrukets och skogsbrukets rationalisering utmönstras ur lagstiftningen, utom i fråga om starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers förvärvsrätt begränsas på samma sätt som för närvarande.
Motionerna
I centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkas avslag på propositionen (yrkande 1). Enligt motionen behövs prisprövningen för att dämpa prisutvecklingen och ge dem som vill möjlighet att försörja sig som lantbrukare. Vidare ökar risken för ägosplittring i hela landet om regeringens förslag skulle genomföras, vilket bl.a. skulle försvåra möjligheterna att bedriva ett rationellt lantbruk. Framför allt inom skogsbruket finns det behov av en fortsatt strukturrationalisering. En förändring av jordförvärvslagen bör vänta till dess omläggningen av jordbrukspolitiken är klar. Omläggningens syfte kan riskeras om många enskilda jordägare uppmuntras att sälja fastigheter till spekulanter som bjuder höga priser. Lättnader i lagstiftningen kan också leda till omfattande försäljning av fastigheter till personer som inte har för avsikt att vare sig bo på eller bruka fastigheten. Detta innebär att hela omställningen av jordbruket till annan produktion riskeras.
Moderata samlingspartiet anser enligt kommittémotionerna Jo142 och Jo314 yrkande 5 samt enligt motion Jo144 att fysiska personers förvärv av fastigheter inte skall prövas enligt jordförvärvslagen. I motionerna anförs att lagen är otidsenlig. Vidare görs gällande att lagen har inneburit en oacceptabel inblandning i handeln med jordbruksfastigheter och att den har satt normala marknadskrafter ur spel. Som styrinstrument har lagen haft negativa följder. I motionerna yrkas sådana ändringar av jordförvärvslagen att bara juridiska personers och offentliga organs förvärv skall prövas. I motion Jo236 (m) yrkas sådana ändringar i jordförvärvslagen att prisprövningen av fysiska personers förvärv upphör senast vid årsskiftet 1991-1992.
Folkpartiet liberalerna yrkar i kommittémotionen Jo268 yrkande 4 en sådan ändring av jordförvärvslagen att fysiska personer undantas från tillståndsplikt. I motion Jo146 (fp) yrkas att den i propositionen föreslagna tillståndsprövningen i glesbygd avskaffas.
Motion Jo149 (s) tar upp arrendatorernas ställning. I motionen påpekas att bestämmelserna i jordförvärvslagen gjort det möjligt att förhindra att en ägare sålt sin egendom till tredje person i de fall då egendomen varit arrenderad och varit en betydande del av arrendatorns samlade markinnehav. Denna möjlighet försvinner nu vilket innebär en påtaglig försämring för arrendatorerna. Problemet bör enligt motionen tas upp via en förändring av den lagstiftning som reglerar jordbruksarrende (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Utskottet instämmer i vad jordbruksministern anfört om de allmänna utgångspunkterna för en avreglering. Den gällande lagstiftningen har inte varit något effektivt instrument för att nå uppställda mål. I vissa fall har lagen t.o.m. motverkat sina syften. Även mot bakgrund av den nya livsmedelspolitiken framstår en avreglering som motiverad. Utskottet delar regeringens bedömning att regler som begränsar lantbrukarnas frihet vid överlåtelse av mark så långt möjligt bör utmönstras ur lagstiftningen.
Avregleringen inom livsmedelssektorn kommer att leda till att produktionen av traditionella jordbruksprodukter minskar och marken får ny användning. Förslaget till en avreglering av jordförvärvslagen bör således ses som ett led i ett genomförande av den nya livsmedelspolitiken och inte som en reform som bör anstå till dess att politiken har genomförts.
Sedan lång tid har det riktats kritik mot jordförvärvslagens bestämmelser vad avser storleksrationalisering. Det har ansetts att lagen har bidragit till att minska befolkningsunderlaget i glesbygden och därmed underlaget för en tillfredsställande samhällsservice. När lagen ändrades år 1987 framhölls också att produktionsresurserna inom svenskt jordbruk betydligt överstiger den inhemska efterfrågan på jordbruksprodukter. Det kunde därför inte längre anses lika angeläget från allmän synpunkt att främja en storleksrationalisering inom jordbruket. Dagens jordbrukspolitiska riktlinjer innebär också en positiv inställning till deltidsjordbruket.
Med hänsyn till den beslutade avregleringen av jordbruket är det vidare viktigt att en strukturomvandling av näringen och en alternativ användning av marken underlättas. Det är också viktigt att mark inte onödigtvis undanhålls marknaden och att den som måste lämna näringen får det pris som marknaden är villig att betala. Liksom regeringen anser utskottet att det står i överensstämmelse med det livsmedelspolitiska beslutet att rationaliseringssträvandena i fortsättningen i princip överlåts till näringen.
Prisprövningsregeln har liksom lagens övriga regler syftat till att främja sambandet mellan ägande, brukande och boende. Enbart det förhållandet att priserna stiger på jordbruksfastigheter kan inte utgöra grund för en sådan regel. Att i ett längre perspektiv försöka hålla priserna på jordbruksfastigheter på en nivå under marknadspriset genom bestämmelser om prisprövning torde dessutom knappast vara möjligt. Är avsikten att trygga boendet bör det, som regeringen framhåller, inte ske genom en prisprövningsregel som endast kan verka indirekt utan genom regler som direkt tar sikte på att skapa förutsättningar för ett boende. Inom de områden där ett ökat boende är särskilt angeläget tillgodoses detta önskemål genom de särskilda bestämmelser för glesbygd som föreslås i propositionen.
Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion Jo152 yrkande 1.
Rationaliseringssträvandena i jordförvärvslagen har bidragit till att göra lantbruken större. Därigenom har lagen också medverkat till att avfolka glesbygden. När rationaliseringsmålet i princip slopas skapas förutsättningar för att göra lagstiftningen till ett effektivt instrument för regionalpolitik. Utskottet delar regeringens bedömning att det är angeläget att de medel tas till vara som kan verka för en positiv landsbygdsutveckling.
Även om rationaliseringssträvandena i fortsättningen i princip överlåts på näringen bör prövningen, i enlighet med regeringens förslag, behållas i vissa områden med mycket stark ägosplittring. Som exempel på sådana områden nämns i propositionen vissa kommuner i Kopparbergs län. Som regeringen framhåller i propositionen bör bestämmelserna ses som ett undantag från huvudregeln att rationaliseringsprövningen skall slopas.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts avstyrks motionerna Jo142, Jo144, Jo146, Jo236, Jo268 yrkande 4 och Jo314 yrkande 5.
Med stöd av gällande bestämmelser har förvärvstillstånd kunnat vägras när arrenderad mark förvärvats av någon annan än arrendatorn, om marken av rationaliseringsskäl bör läggas till en fastighet som arrendatorn själv äger. Denna möjlighet försvinner när rationaliseringsbestämmelserna slopas. Samtidigt är det emellertid enligt utskottets mening viktigt att arrendatorernas ställning inte försämras genom ändringarna i jordförvärvslagen. Arrendatorernas situation är föremål för översyn också med anledning av det livsmedelspolitiska beslutet. Översynen är en del av det löpande uppdrag som jordbruksverket har med anledning av reformen. Utskottet utgår ifrån att jordbruksverket utan något särskilt uttalande från riksdagens sida beaktar också konsekvenserna av de nu aktuella lagändringarna vid den översyn som i övrigt redan pågår. Något särskilt uttalande härom såsom yrkas i motion Jo149 yrkande 2 torde inte behövas från riksdagens sida.
Utländska förvärv av jordbruksegendom
Propositionen
Utländska bolags förvärv av skogsmark i Sverige kan ske antingen genom förvärv av ett svenskt bolag eller genom förvärv av marken direkt. Frågan om utländska förvärv regleras för närvarande i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. och i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Inom ramen för pågående EES-förhandlingar torde det bli aktuellt med en ändring av bestämmelserna. Icke-diskrimineringsprincipen inom EG innebär nämligen att föreskrifter som innebär särskilda inskränkningar för medlemsstaternas medborgare att etablera sig bara får meddelas för att tillgodose säkerhetsintressen och liknande intressen. En minskad reglering av utländska förvärv kommer således att aktualiseras. Skulle ett ökat utländskt ägande medföra problem för den svenska skogsindustrin, genom t.ex. minskad avverkning, är detta en fråga som får lösas genom bestämmelser i den svenska skogsvårdslagstiftningen och inte i en lagstiftning som jordförvärvslagen. Den sittande skogspolitiska kommittén har självfallet anledning att följa och överväga också frågor av det här slaget.
Motionerna
I centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkas att riksdagen gör ett tillkännagivande om vikten av att de nordiska länderna har en samordnad förhandlingsstrategi i de pågående EES-förhandlingarna vad gäller utländska förvärv av fastigheter och mark (yrkande 5). I annat fall kommer det land som har den minst restriktiva lagstiftningen att få det största efterfrågetrycket. Ett ökat utländskt ägande innebär enligt motionen risk för ett minskat hänsynstagande till naturvårdens intressen vid brukandet av marken eftersom ägaren inte är bosatt på orten. Det finns dessutom risk för att mark överförs från enskilt ägande till bolagsägande vilket kan få negativa effekter för såväl skötseln av marken som för utvecklingen av landsbygden.
I motion Jo151 (v) anförs att det utan en stark bo- och brukarplikt finns risk att fastigheter köps upp av kapitalstarka utländska medborgare som inte har för avsikt att bosätta sig på fastigheten, vilket leder till utarmning av landsbygden (yrkande 4).
Utskottets överväganden
Enligt gällande EG-direktiv skall investeringar i fast egendom kunna göras av fysiska och juridiska personer hemmahörande i en EG-stat. Existerande nationella regler om köp av "secondary residences" får dock tills vidare behållas, om de inte strider mot andra EG-regler. En möjlighet till undantag finns också i första hand inom militärt känsliga områden.
Jordförvärvslagen innehåller inte några bestämmelser som särbehandlar utländska fysiska eller juridiska personer vid prövningen av förvärvstillstånd. Inte heller föreslås i propositionen några sådana regler. Frågan om utlänningars rätt att förvärva fast egendom i Sverige regleras i stället i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Regeringen aviserar i propositionen att det kan bli aktuellt med en ändring av bestämmelserna inom ramen för de pågående EES-förhandlingarna. Några förslag i det hänseendet framläggs emellertid inte nu.
Jordförvärvslagens regler har emellertid också betydelse i sammanhanget eftersom de skall tillämpas jämsides med utlänningsförvärvslagen. Vad gäller den i motion Jo152 uttalade oron för ett ökat utländskt bolagsägande kan framhållas att det för att en juridisk person skall få tillstånd till förvärvet enligt jordförvärvslagen fordras i princip att det finns särskilda skäl. Som framgår av redogörelsen för propositionen föreslås ingen ändring i det hänseendet. Alla sådana förvärv kommer således på samma sätt som hittills att vara underkastade särskild prövning enligt jordförvärvslagen. Den genomförda utvärderingen av lagstiftningen har visat att lagen har varit effektiv just då det gällt att förhindra bolagsköp av jord och skog.
För fysiska personer innebär de i propositionen föreslagna reglerna med krav på bosättning inom stora delar av landet att förvärv i första hand får göras av personer som skall bo på eller redan bor i närheten av förvärvsfastigheten. Detta gäller även då utländska medborgare vill förvärva fastighet i Sverige.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts avstyrker utskottet motionerna Jo151 yrkande 4 och Jo152 yrkande 5.
Förvärv i glesbygdsområde
Propositionen
Jordbruksministern framlägger sammanfattningsvis följande förslag.
Lagen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Såväl sysselsättningen som bosättningen i glesbygd skall främjas.
Den som är bosatt i ett glesbygdsområde och den som åtar sig att bo på förvärvsfastigheten i minst fem år skall kunna förvärva egendomen utan särskilt tillstånd. Anmälan om förvärvet skall dock göras till länsstyrelsen.
I andra fall skall liksom hittills fordras tillstånd till förvärvet. Sådant tillstånd skall kunna vägras om egendomen behövs för sysselsättningen eller bosättningen i glesbygdsområdet.
Jordbruksministern anser att de regionalpolitiska målen i jordförvärvslagen bör formuleras så att de bättre överensstämmer med gällande landsbygdspolitiska ambitioner. Detta innebär att lagen i fortsättningen bör kunna användas både för att främja sysselsättningen och för att främja bosättningen i glesbygd. Bosättningen bör ges en självständig betydelse. Detta är viktigt eftersom boendet utgör grunden för såväl offentlig som kommersiell service och därför är en nödvändig förutsättning för en levande landsbygd.
Avsikten är inte att i första hand ta till vara sysselsättningen i jordbruket. Som en följd av det livsmedelspolitiska beslutet kommer denna att minska. I större utsträckning än hittills kommer således annan verksamhet än jordbruk att bedrivas på fastigheterna. Sådan verksamhet stimuleras genom olika åtgärder för att underlätta övergången till ett mer marknadsinriktat system.
Genom en sådan inriktning av bestämmelserna som föreslås blir lagstiftningen i det här hänseendet ett rent regionalpolitiskt instrument. Utgångspunkten bör vara att antalet boende i glesbygden blir så stort som möjligt.
När det gäller att avgränsa de områden inom vilka de regionalpolitiska bestämmelserna skall tillämpas framhåller jordbruksministern att glesbygd inte är något entydigt begrepp. Det föreligger också stora skillnader mellan glesbygdsområden i olika delar av landet vad gäller tillgång till service och sysselsättning. Enligt propositionen bör de områden inom vilka jordförvärvslagens bestämmelser skall kunna tillämpas i huvudsak överensstämma med de områden som gäller för glesbygdsstöd, dvs. i huvudsak stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar.
Liksom hittills bör det vara möjligt för staten att lösa egendomen om en förvärvare inte uppfyller ett åtagande att bo på egendomen. Jordbruksministern anser däremot inte att en bosättningsplikt skall kunna vitessanktioneras. Vid tillkomsten av jordförvärvslagen yttrade lagrådet bl.a. följande (prop. 1978/79:85 s. 125 f.). Ett åläggande av myndighet att under viss tid vara bosatt på en viss fastighet strider mot grundlagsstadgandet i 2kap.8§ regeringsformen som tillförsäkrar varje medborgare frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Enligt lagrådet gäller detta även om åläggandet kan ses som en följd av en frivillig ansökan om att få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefriheten blir dock tillåtlig enligt 2kap.12§ regeringsformen, om den görs endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Ett åläggande av den art som föreslogs ansåg lagrådet rymdes inom den gränsen, men åläggandet får då enligt samma bestämmelse inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda ändamålet. Det syfte som angavs vid lagens tillkomst var att säkerställa att ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbruk skulle komma att brukas och bebos av ägaren själv. Lagrådet utgick ifrån att beslut om tvångsbosättning bara fick meddelas på grund av den berördes eget åtagande. Syftet med de nu föreslagna bestämmelserna är renodlat regionalpolitiskt, och avsikten är att motverka avfolkningen av glesbygden. Även detta syfte är emellertid av den arten att en bosättningsplikt får anses vara förenlig med gällande grundlagsstadganden. Att myndigheterna skulle kunna framtvinga en efterlevnad av ett åtagande om bosättning genom vitesföreläggande innebär emellertid att större inskränkningar görs i den enskildes rörelsefrihet än som är nödvändigt. En sådan möjlighet bör därför inte införas. För att uppnå det avsedda syftet måste det anses tillräckligt att den som inte uppfyller sitt åtagande kan förlora fastigheten.
Med stöd av gällande bestämmelser i jordförvärvslagen kan föreläggande meddelas inte bara om boende utan också om brukande. Jordförvärvslagens regler om skyldighet för ägaren att själv bruka marken kompletterades tidigare av bestämmelser i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Fram till den 1 juli 1990 gällde enligt skötsellagen krav på att jordbruksmark skulle brukas så att markens produktionsförmåga togs till vara. Jordbruksmark fick inte heller tas ur jordbruksproduktion utan tillstånd. Bestämmelserna om brukningsplikt och kravet på tillstånd för den som vill ta mark ur produktion upphävdes i samband med att riksdagen beslutade en ny livsmedelspolitik. Med hänsyn bl.a. till det behov av omställning inom jordbruksproduktionen som uppstår till följd av reformen ansåg riksdagen att det var naturligt att brukningsplikten enligt skötsellagen avskaffades.
Att behålla och eventuellt också skärpa reglerna om brukande i jordförvärvslagen strider mot riksdagens ställningstagande till brukningsplikten i övrigt. Denna skyldighet har nyligen avskaffats och den bör inte på nytt införas, inte ens i begränsad omfattning genom regler i jordförvärvslagstiftningen.
Motionerna
I ett flertal motioner yrkas att boplikten skall utvidgas och gälla i hela landet i stället för enbart i det glesbygdsområde som regeringen föreslår. Centerpartiet anser i sin kommittémotion Jo152 att lagen bör utformas så att boplikten gäller hela landet (yrkande 3). För att boplikten skall få någon direkt verkan bör vidare bosättningsplikten vitessanktioneras (yrkande 2). Möjligheten till inlösen av fastigheten då bosättning ej skett är enligt motionen inte tillräcklig.
Även vänsterpartiet anser i sin kommittémotion Jo150 att bo- och brukarprincipen skall gälla hela landet.
Enligt motion Jo145 (c) yrkande 1 bör glesbygdsbegreppet utvidgas till att omfatta alla icke tätortsnära områden, och enligt motion Jo151 (v) bör vad gäller Västerbottens län kravet på bosättning gälla hela länet (yrkande 2).
Krav på att bo- och brukarplikten skall hävdas i lagens tillämpning framförs i centerpartiets kommittémotion Jo306 yrkande 2 och i motion Jo234 (c) yrkande 3.
Den närmare avgränsningen av glesbygdsområdet tas upp i flera motioner. Enligt motion Jo148 yrkande 1 och motion Jo151 yrkande 5 bör det livsmedelspolitiska beslutet ligga till grund för avgränsningen av glesbygdsområdet. I båda motionerna anförs att det är en förutsättning för jordbruket i Västerbottens inland att också kustlandets jordbruk kan förbli intakt.
Miljöpartiet anser enligt motion Jo143 att den föreslagna lagen om jordförvärv är otillräcklig och bör utvidgas enligt förslagen i miljöpartiets partimotion Jo252. I partimotionen yrkas att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppgift att utarbeta förslag till lag om bo- och brukarplikt samt förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen (yrkande 1). Vidare yrkas sådana skärpningar av skötsellagen att effektivt ingripande kan ske mot den som missbrukar odlingsmark (yrkande 2). Med bo- och brukarplikt avses i motionen att huvudregeln för jordens brukande skall vara att ägaren är bosatt på eller invid den odlingsmark han äger och i görligaste mån tar ansvar för och deltar i bruket av jord och skog. Eftersom jorden är en för mänskligheten oskattbar tillgång är det enligt motionen förenat med ansvar att äga jord. Därför bör det finnas en fungerande lag som gör det möjligt för det allmänna att ingripa mot den som uppenbart vansköter sin jord. Odlingsmark skall inte utan tillstånd få användas för andra ändamål än odling.
I motion Jo151 (v) framhålls det som en viktig förutsättning för en levande landsbygd att människor har möjlighet att bo på och bruka de jord- och skogsbruksfastigheter som finns. Därför bör enligt motionen bo- och brukarplikten skärpas (yrkande1).
Några motioner är kritiska mot propositionens förslag att egendom i glesbygd skall få förvärvas utan tillstånd av den som bor i glesbygden i den kommun där egendomen är belägen. I motion Jo148 (s) yrkande2 och Jo149 (s) yrkande1 pekas särskilt på att vissa kommuner i norra Sverige är mycket vidsträckta och att således en förvärvare skulle kunna köpa fastigheter fritt även när dessa är belägna långt bort från bosättningsorten. Problemet skulle kunna reduceras om i stället församling gjordes till det område inom vilket tillståndsfria förvärv får ske. I motion Jo151 åberopas samma förhållanden. I motionen yrkas att i Västerbottens län skall församling utgöra det geografiska område för vilket tillståndsplikt inte fordras (yrkande3).
För att säkerställa lagändringens syfte måste enligt motion Jo147 (s) en uppföljning ske för att utröna om de fastighetsförvärv som sker leder till ökad bosättning och sysselsättning i glesbygd (yrkande2).
Utskottets överväganden
Jordförvärvslagen har inte varit något effektivt instrument för att uppnå de uppställda målen för lagstiftningen. Såsom jordbruksministern anfört kan det antas att detta delvis berott på att reglerna i lagen inte har varit tillräckligt differentierade och preciserade i förhållande till de mål som skall uppnås.
Behovet av att reglera förvärven varierar mellan landets olika delar. Bakom förslagen i propositionen ligger en strävan att i största möjliga utsträckning differentiera reglerna och mera direkt inrikta dem på de olika behov som gör sig gällande i olika delar av landet. Utskottet delar uppfattningen att utgångspunkten för ändringarna bör vara att bestämmelserna skall vara så effektiva som möjligt samtidigt som onödiga hinder inte skall ställas upp för omsättningen av jordbruksfastigheter.
Avsikten med de föreslagna bestämmelserna om bosättning är att lagen skall kunna användas som ett regionalpolitiskt instrument i glesbygden för att främja en positiv landsbygdsutveckling. Utskottet delar uppfattningen att detta är en angelägen uppgift. Att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna till att omfatta hela landet kan emellertid inte anses ändamålsenligt. Det är ett känt faktum att befolkningsutvecklingen i den tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den utpräglade glesbygden. Liksom i övrigt när fråga är om särskilda glesbygdsinsatser från statsmakternas sida bör glesbygd i det här sammanhanget skiljas ut från övrig landsbygd.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motionerna Jo145 yrkande1, Jo150, Jo151 yrkande2 och Jo152 yrkande3.
I två fristående motioner Jo234 yrkande3 och Jo306 yrkande2 har framförts allmänt hållna krav på att bo- och brukarplikten skall hävdas i lagens tillämpning. Utskottet avstyrker dessa motioner i den del de inte tillgodoses genom propositionens förslag till bestämmelser om förvärv i glesbygd och utskottets ställningstagande till dessa förslag.
Inom det s.k. åtgärdsprogrammet för norra Sverige kan stöd tillfalla företag såväl inom det avgränsade glesbygdsområdet som utanför detta. Det främsta syftet med programmet är att upprätthålla produktionsnivån i jordbruket i norra Sverige. Avsikten med bestämmelserna om bosättning i jordförvärvslagen däremot är inte att i första hand ta till vara sysselsättningen inom jordbruket. Lagstiftningen är i stället i det här hänseendet avsedd som ett rent regionalpolitiskt instrument. Enligt utskottets mening finns det därför inte någon anledning att knyta avgränsningen av glesbygdsområdet i jordförvärvslagstiftningen till åtgärdsprogrammet. Utskottet avstyrker motionerna Jo148 yrkande 1 och Jo151 yrkande5.
Bestämmelserna som syftade till att motverka att jordbruksmark läggs ned fanns tidigare i lagen om skötsel av jordbruksmark. Bestämmelserna hävdes i samband med att riksdagen antog en ny livsmedelspolitik våren 1990. Att nu på nytt införa en lagstadgad brukningsplikt skulle strida mot det beslutet. Riksdagen avstyrker med hänvisning härtill motionerna Jo143 och Jo252 yrkandena1 och2.
Motion Jo151 yrkande1 innehåller ett allmänt formulerat krav på skärpt bo- och brukarplikt. Även det motionsyrkandet avstyrks med hänvisning till det anförda.
Rättigheten att fritt förflytta sig inom riket är grundlagfäst. Begränsningar i rätten får dock göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt för ändamålet. Om ett åtagande eller ett föreläggande om bosättning inte efterlevs föreslås i propositionen att staten skall kunna lösa in fastigheten. Enligt utskottets mening får detta anses vara en tillräcklig påföljd. En möjlighet till vitesföreläggande skulle medföra större inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet än som är nödvändigt. Utskottet konstaterar att yrkandet om vitesföreläggande i centermotionen Jo152 inte överensstämmer med den tolkning av regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter som förankrats bl.a. i lagrådets yttrande till proposition 1978/79:85. Utskottet ansluter sig således till jordbruksministerns överväganden i den här delen och avstyrker motion Jo152 yrkande2.
Propositionens förslag innebär bl.a. att egendom i glesbygd får förvärvas utan tillstånd av den som viss tid har varit bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen är belägen. Eftersom vissa kommuner i Norrlands inland är mycket vidsträckta innebär detta att en förvärvare kan vara bosatt ganska långt bort från förvärvsegendomen och ändå inte behöva söka tillstånd till förvärvet. Den risk för ett ökat utboägande som detta kan innebära skulle enligt några motioner kunna minskas genom att tillståndsfriheten knöts till församlingen i stället för till kommunen.
Till en början kan konstateras att tillståndsfrihet inom den församling där en förvärvare är bosatt skulle vara alltför begränsad i de södra delarna av Sverige där församlingarna ofta är mycket små. Olika bestämmelser skulle således erfordras i olika delar av landet. Det kan också ifrågasättas om några verkliga vinster skulle göras, bl.a. mot bakgrund av att också församlingarna i Norrlands inland kan vara mycket stora till sin utbredning och glest befolkade. Att knyta tillståndsfriheten till en församling skulle dessutom vara administrativt krångligt och leda till en betydligt mer omfattande tillståndsprövning än vad som avses med propositionens förslag. Utskottet avstyrker motionerna Jo148 yrkande2, Jo149 yrkande1 och Jo151 yrkande3.
I anslutning till yrkande2 i motion Jo147 om uppföljning av lagändringarna utgår utskottet från att jordbruksverket fortlöpande följer upp effekterna av de nya bestämmelserna för såväl sysselsättningen som bosättningen i glesbygd. Något särskilt uttalande härom från riksdagens sida torde inte behövas.
Juridiska personers förvärv
Propositionen
I propositionen föreslås att gällande bestämmelser behålls oförändrade.
Enligt jordbruksministern måste det bl.a. från samhällsekonomisk synpunkt anses vara en fördel om man genom ett omfattande privat ägande kan säkerställa en mångfald i fråga om olika metoder i jord- och skogsbruket. Ett ökat bolagsägande innebär vidare bl.a. att mark i stor utsträckning undandras marknaden. Dessutom gäller att om jordbruksmark kan överlåtas till ny ägare genom förvärv av aktier eller andelar i bolaget kommer heller ingen ny prövning av förvärvets lämplighet till stånd, vilket kan innebära nackdelar framför allt från regionalpolitisk synpunkt.
Motionen
Enligt centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkande4 bör lagen skärpas så att enskilt ägande stärks och att juridiska personers möjligheter till förvärv ytterligare begränsas. Familjejordbruket som bedrivs i bolagsform skall dock behandlas på samma sätt som enskild person. För en positiv landsbygdsutveckling är ett enskilt ägande väsentligt eftersom det leder till en bättre skötsel av fastigheten.
Utskottets överväganden
Avsikten med bestämmelserna om juridiska personers förvärvsrätt har varit att behålla balansen mellan olika ägarkategorier. Som framgår av propositionen har lagstiftningen också varit effektiv i det hänseendet. Utskottet ser därför ingen anledning att frångå propositionens förslag att nuvarande regler skall behållas oförändrade. Utskottet avstyrker således motion Jo152 yrkande 4.
Undantag från lagens tillämpningsområde
Motionen
Enligt motion Jo145 (c) yrkande 2 är det inte tillräckligt att make och avkomling får förvärva jordbruksfastighet utan särskild tillståndsprövning. Sådan rätt bör tillkomma också föräldrar, far- och morföräldrar, syskon, syskons make, syskons avkomling och dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är delägare.
Utskottets överväganden
Enligt 3 § 5 jordförvärvslagen behövs med visst undantag inte tillstånd till förvärv av jordbruksegendom om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling. Någon ändring av den s.k. frikretsen föreslås inte i propositionen.
Jordförvärvslagen påverkar för närvarande endast en mindre del av det totala antalet överlåtelser av jordbruks- och skogsfastigheter. Endast ca 30 % av alla överlåtelser prövas enligt lagen. Den nu genomförda utvärderingen visar att lagen inte har varit något effektivt medel för att nå uppställda mål. De ändringar som föreslås i propositionen syftar till att effektivisera lagstiftningen. Att samtidigt inskränka lagens tillämpningsområde skulle verka i motsatt riktning. Utskottet avstyrker därför motion Jo145 yrkande 2.
Jordfonden
Propositionen
I propositionen föreslås att verksamheten i jordfonden skall fortgå i stort sett oförändrad.
Jordfonden, som förvaltas av lantbruksstyrelsen, skall enligt gällande föreskrifter (SFS 1989:281) användas främst för att främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling av bl.a. skogsbruket. Jordfonden uppgår för närvarande till 367 milj.kr. Förutom att fonden används för inlösen av fastigheter enligt jordförvärvslagen kan den användas för att på den fria marknaden direkt förvärva fastigheter i konkurrens med andra köpare. Fonden har således en från jordförvärvslagen fristående funktion. De fastigheter som tillförs fonden skall säljas ut på ett sådant sätt att fastighetsstrukturen och arronderingsförhållandena förbättras. En fastighet skall avyttras så snart ändamålet med förvärvet kan tillgodoses. Fonden har stor betydelse för arbetet med de genomgripande fastighetsregleringar som görs i områden med mycket splittrad fastighetsindelning, särskilt i Kopparbergs län. Detta beror bl.a. på att fonden möjliggör uppbyggandet av den markreserv som är en nödvändig förutsättning för en sådan reglering.
Motionerna
Enligt motion Jo147 (s) yrkande 1 bör jordfonden tillföras medel som gör det möjligt för fonden att aktivt och i fri konkurrens förvärva skärgårdsfastigheter. Detta skulle öka möjligheterna till boende och näringsverksamhet i skärgården och minska risken för att skärgården i ännu högre grad omvandlas till ett område för fritids- och sommarboende. I motion Jo149 (s) framhålls att jordfondens betydelse ökar vid en omfattande förändring av lagstiftningen. En utökad ram för verksamheten i form av en rörlig kredit är därför enligt motionen motiverad (yrkande 3).
Utskottets överväganden
I proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor tar regeringen upp frågan om medel för jordfondens verksamhet. Bl.a. föreslås att en rörlig kredit på 50 milj.kr. skall disponeras för jordfondsändamål budgetåren 1990/91 och 1991/92. Frågan om medel för jordfonden bör behandlas i det sammanhanget. Utskottet vidtar därför ingen åtgärd med anledning av motionerna Jo147 yrkande 1 och Jo149 yrkande 3.
Övriga frågor
Utskottet tillstyrker regeringens förslag även i de delar som ej särskilt kommenterats i det föregående.
En fristående motion Jo224 (s) behandlar bestämmelserna om prisprövning enligt jordförvärvslagen. Enligt motionen bör bestämmelserna ses över och förtydligas. Motionen framstår efter regeringens proposition som inaktuell och bör kunna lämnas utan någon vidare åtgärd från riksdagens sida.
I övrigt noterar utskottet att de föreslagna ändringarna i 10§ och införandet av en ny 10a§ i jordförvärvslagen fordrar vissa följdändringar i 15§ som inte har tagits upp i regeringens proposition. Paragrafen bör ändras så att talan om inlösen enligt 10a§ första stycket skall väckas före femårstidens utgång.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 1,
res. 1 (c)
2. beträffande inskränkning av lagens tillämpningsområde
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144, 1990/91:Jo146, 1990/91:Jo236, 1990/91:Jo268 yrkande 4 och 1990/91:Jo314 yrkande 5,
res. 2 (m)
res. 3 (fp)
3. beträffande utländska medborgares förvärv
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo151 yrkande 4 och 1990/91:Jo152 yrkande 5,
res. 4 (c)
res. 5 (v)
4. beträffande glesbygdsbegreppet
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) såvitt avser 1 § samt avslår motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1, 1990/91:Jo148 yrkande 1, 1990/91:Jo150, 1990/91:Jo151 yrkandena 2 och 5 samt 1990/91:Jo152 yrkande 3,
res. 6 (c)
res. 7 (v, mp)
5. beträffande släktförvärv
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo145 yrkande 2,
6. beträffande bo- och brukarplikt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo143, 1990/91:Jo151 yrkande 1, 1990/91:Jo234 yrkande 3, 1990/91:Jo252 och 1990/91:Jo306 yrkande 2,
res. 8 (v)
res. 9 (mp)
7. beträffande församling som tillståndsfritt område
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 2, 1990/91:Jo149 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande 3,
res. 10 (v)
8. beträffande juridiska personers förvärv
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 4,
res. 11 (c)
9. beträffande vitessanktionering av boplikten
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 2,
res. 12 (c)
10. beträffande jordfonden
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo147 yrkande 1 och 1990/91:Jo149 yrkande 3,
11. beträffande uppföljning av effekterna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo147 yrkande 2 och 1990/91:Jo149 yrkande 2,
12. beträffande översyn av prisprövningsregeln
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo224,
13. beträffande 15 § jordförvärvslagen att riksdagen dels beslutar att 15 § jordförvärvslagen (1979:230) skall ha följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
15 §
Talan om inlösen enligt 10 Talan om inlösen enligt § andra stycket skall 10a§ första stycket väckas vid skall väckas vid fastighetsdomstolen före fastighetsdomstolen före utgången av den tid som har femårstidens utgång. I föreskrivits med stöd av fråga om sådan 10 § första stycket. I inlösen gäller i fråga om sådan övrigt expropriationslagen inlösen gäller i (1972:719) i tillämpliga övrigt expropriationslagen delar. Bestämmelserna i 4 (1972:719) i tillämpliga kap. 3§ expropriationslagen delar. Bestämmelserna i 4 skall tillämpas i fråga kap. 3 § om värdeökning som har expropriationslagen skall ägt rum under tiden från tillämpas i fråga om dagen tio år före det värdeökning som har talan väcktes vid domstol. ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
dels beslutar om den ändring i ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) som föranleds härav.
14. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar förslagen till a) lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) i de delar som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,
b) lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
c) lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
d) lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället,
e) lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället,
Stockholm den 16 maj 1991
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Håkan Strömberg (s), Grethe Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s), Bengt Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne Samuelsson (mp), Ove Karlsson (s) och Dag Ericson (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 9 slutar med "yrkande1" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Jo152 behövs prisprövningen i jordförvärvslagen dels för att de människor som vill försörja sig som lantbrukare skall ha möjlighet att göra detta, dels för att stoppa ren kapitalspekulation i jordbruksfastigheter.
I juni 1990 fattade riksdagen beslut om en ny jordbrukspolitik. Under en femårsperiod skall jordbruket avregleras och en del av produktionen ställas om. Det finns därför anledning att vänta med en förändring av jordförvärvslagen till den tidpunkt då omläggningen är klar. Att ändra lagen nu leder till att osäkerheten ökar för de jordbrukare som håller på att lägga om. Om lättnader i jordförvärvslagen genomförs kan detta leda till omfattande försäljning av fastigheter till personer som ej har för avsikt att vare sig bo eller bruka fastigheten. Detta innebär att hela omställningen av jordbruket till annan produktion riskeras.
Vidare finns det, såsom framhålls i motionen, risk för att ägosplittringen i hela landet ökar om regeringens förslag bifalls. Det finns fortfarande behov av strukturrationalisering framför allt inom skogsbruket i många delar av landet.
Utskottet biträder mot bakgrund av det anförda motionärernas förslag att riksdagen bör avslå propositionen (yrkande1).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Jo152 yrkande1 avslår propositionen,
2. Inskränkning av lagens tillämpningsområde (mom.2)
Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Rationaliseringssträvandenai" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att jordförvärvslagen är otidsenlig. I propositionen framhålls att måluppfyllelsen är dålig utom i ett viktigt avseende, nämligen då det gäller juridiska personers ägande. Lagstiftningen innebär enligt utskottet en oacceptabel inblandning i handeln med jordbruksfastigheter. Lagstiftningen får till följd att normala marknadsmekanismer har satts ur spel. Den genomförda utvärderingen visar tydligt de negativa följderna av jordförvärvslagen som styrinstrument.
Utskottet biträder mot bakgrund av det anförda motionärernas förslag att förvärvshinder för fysiska personer helt skall avskaffas. I fortsättningen bör det bara ske en prövning av juridiska personers förvärv. Även stat, kommun och landstingskommuns förvärv bör omfattas av den prövningen. Riksdagen bör med anledning av motionerna Jo142, Jo144 och Jo314 yrkande 5 hemställa hos regeringen om nytt förslag.
Härigenom tillgodoses även motionerna Jo236 och Jo268 yrkande 4. Motion Jo146 avstyrks i den mån den inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande inskränkning av lagens tillämpningsområde
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144 och 1990/91:Jo314 yrkande 5 samt med avslag på motion 1990/91:Jo146 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1990/91:Jo236 och 1990/91:Jo268 yrkande 4,
3. Inskränkning av lagens tillämpningsområde (mom.2)
Bengt Rosén och Sören Norrby (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Rationaliseringssträvandena i" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den mening som framförs i motion Jo146 att starka skäl talar för att det föreslagna bosättningskravet i glesbygd avskaffas. Riksdagen bör med anledning av motionen hos regeringen hemställa om ett nytt förslag med anledning härav.
Motionerna Jo142, Jo144, Jo236, Jo268 yrkande 4 och Jo314 yrkande 5 avstyrks i den mån de inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande inskränkning i lagens tillämpningsområde
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo146 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144, 1990/91:Jo236, 1990/91:Jo268 yrkande 4 och 1990/91:Jo314 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Utländska medborgares förvärv (mom. 3)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Jordförvärvslagens regler" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
I propositionen framhålls enbart att ett ökat utländskt ägande kan leda till problem för skogsindustrin. Enligt utskottets mening riskerar emellertid ett ökat utländskt ägande också att minska hänsynen till naturvården eftersom detta ägande är ett fjärrägande där ägaren inte kan följa skogens utveckling på det sätt en ägare boende i bygden kan. Dessutom kommer med stor sannolikhet köptrycket att komma från utländska storföretag. Därmed riskerar det enskilda ägandet, som dominerar det svenska skogsbruket i dag, att minska kraftigt. Det vore enligt utskottets mening en olycklig utveckling för den samlade skogsnäringen eftersom flera undersökningar visat att det enskilda skogsbruket i flera avseenden sköts bättre än bolagsägt eller statligt.
Vid de pågående EES-förhandlingarna diskuteras bl.a. utländska förvärv av fast egendom, t.ex. fastigheter och mark. Det är enligt utskottets mening viktigt att de nordiska länderna har en samordnad förhandlingsstrategi på detta område. I annat fall kommer det land som har den minsta restriktiva lagstiftningen att få det största efterfrågetrycket. Detta kan t.ex. innebära utarmning av landsbygden genom ökat fritidsboende i stället för permanentboende.
Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 5 ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet avstyrker motion Jo151 yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande utländska medborgares förvärv
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 5 samt med avslag på motion 1990/91:Jo151 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utländska medborgares förvärv (mom. 3)
Annika Åhnberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "För fysiska" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Vid den översyn som för närvarande pågår av reglerna för utländska medborgares köp av fastigheter i Sverige mot bakgrund av ansökan om svenskt medlemskap i EG bör enligt utskottets mening betonas att det utan en stark bo- och brukarplikt finns risk att fastigheter köps upp -- som kapitalplacering eller för jordbruk -- av människor som inte har för avsikt att bosätta sig på fastigheten. Detta leder till en utarmning av landsbygden. Regeringen bör med anledning av motion Jo151 yrkande 4 ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet avstyrker motion Jo152 yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande utländska medborgares förvärv
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:Jo152 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Glesbygdsbegreppet (mom. 4)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Jordförvärvslagen har" och på s. 15 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att bestämmelserna om boplikt bara skall gälla de områden som får glesbygdsstöd. Detta innebär att den föreslagna boplikten bara får begränsad betydelse. Skall lagen förstärkas som regionalpolitiskt instrument bör lagen enligt utskottets mening såsom föreslås i motion Jo152 utformas så att boplikten gäller hela landet. För skogsfastigheter bör boende i bygden vara ett tillräckligt krav. Riksdagen bör med anledning av yrkande 3 i motionen och motion Jo145 yrkande 1 ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
Härigenom tillgodoses även motionerna Jo150 och Jo151 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande glesbygdsbegreppet
att riksdagen antar -- -- -- (lika med utskottet) -- -- -- 1§ samt med anledning av motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1 och 1990/91:Jo152 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1990/91:Jo150 och 1990/91:Jo151 yrkande 2,
7. Glesbygdsbegreppet (mom. 4)
Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Jordförvärvslagen har" och på s. 15 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion Jo150 att bo- och brukarprincipen måste hävdas starkare för att det aktiva brukandet på hel- och deltid skall kunna främjas. Utskottet anser därför att denna princip skall gälla i hela landet och inte enbart i det som i propositionen definieras som glesbygd. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.
Härigenom tillgodoses även motionerna Jo145 yrkande 1, Jo151 yrkande 2 och Jo152 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande glesbygdsbegreppet
att riksdagen antar -- -- -- (lika med utskottet) -- -- -- 1§ samt med anledning av motion 1990/91:Jo150 och med avslag på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1, 1990/91:Jo151 yrkande 2 och 1990/91:Jo152 yrkande 3,
8. Bo- och brukarplikt (mom. 6)
Annika Åhnberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Bestämmelserna som" och slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
En viktig förutsättning för en levande landsbygd är att människor har möjlighet att bo och bruka de jord- och skogsbruksfastigheter som finns. Utboägande och bolagsägda fastigheter ger inget underlag för vare sig skolor, affärer eller annan service. Därför bör enligt utskottets mening bo- och brukarplikten på jord- och skogsbruksfastigheter skärpas.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo151 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo143 och Jo252 yrkandena 1 och 2 avstyrks i den mån de inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande bo- och brukarplikt
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo143, 1990/91:Jo234 yrkande 3, 1990/91:Jo252 och 1990/91:Jo306 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Bo- och brukarplikt (mom. 6)
Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Bestämmelserna som" och slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med miljöpartiet att innehav och bruk av jord och skog inte enbart får betraktas som en finansiell placering eller som ett produktionsredskap för skog eller livsmedel. Jord och skog måste i stället betraktas som oersättliga naturtillgångar vilka av den nu levande generationen skall förvaltas med ansvar inför allt levande och inför kommande generationer.
Med bo- och brukarplikt förstås att huvudregeln för jordens bruk skall vara att ägaren är bosatt på eller invid den odlingsmark han äger och i möjligaste mån tar ansvar för och deltar i bruket av jord och skog.
En sådan omställning av svenskt jordbruk måste få ta avsevärd tid men bör samtidigt genom en effektiv lagstiftning påbörjas snarast möjligt. Huvudregeln skall vara att principen skall aktualiseras vid varje ägarskifte och varje gång ett arrende skall förnyas.
När det gäller skogsfastigheter behöver inte brukarplikten gälla, däremot boplikten. Detta beror på att skogen har så många andra användningsområden än att producera virke och dessutom är skogens omloppstider så långa att det är svårt att avgöra vad som är brukande. För naturvårdens del är det tvärtom positivt om inte skogsmarken utnyttjas så hårt för virkesproduktion.
Eftersom jorden är en för mänskligheten oskattbar tillgång är det förenat med ansvar att äga jord. Därför måste det enligt utskottets mening finnas en fungerande lag som gör det möjligt för det allmänna att ingripa mot den som uppenbart vansköter sin jord. Odlingsmark bör inte utan särskilt tillstånd få användas för andra ändamål än odling. Utskottet anser att lagen om skötsel av jordbruksmark bör skärpas i det avseendet.
Riksdagen bör med hänvisning till det anförda begära att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att utarbeta ett förslag till lag om bo- och brukarplikt samt förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen i enlighet med de principer som anges i motion Jo252. Riksdagen bör vidare hos regeringen begära förslag att ett effektivt ingripande kan ske mot den som missbrukar odlingsmark.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo143 och Jo252 yrkandena 1 och 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också motion Jo151 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande bo- och brukarplikt
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Jo143 och 1990/91:Jo252 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo234 yrkande 3 och 1990/91:Jo306 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motion 1990/91:Jo151 yrkande 1,
10. Församling som tillståndsfritt område (mom. 7)
Vid bifall till utskottets hemställan i mom. 4
Annika Åhnberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Propositionens förslag" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att tillståndsplikten vid förvärv skall slopas för personer bosatta inom kommunen. Eftersom kommunerna i Västerbotten är stora och det är långa avstånd inom kommunens gränser bör det tillståndsfria området inom Västerbottens län enligt utskottets mening begränsas till den församling där fastigheten finns. Riksdagen bör hemställa om ett nytt förslag till 3b§ i enlighet med yrkande 3 i motion Jo151. Motionerna Jo148 yrkande 2 och Jo149 yrkande 1 avstyrks till den del de inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande församling som tillståndsfritt område
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 2 och 1990/91:Jo149 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Juridiska personers förvärv (mom. 8)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Avsikten med" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att rådande förvärvshinder för juridiska personer behålls oförändrade. Vid 1987 års förändring av jordförvärvslagen gavs juridiska personer på orten visst företräde till förvärv av fastighet. Utskottet anser att lagen skall skärpas så att enskilt ägande stärks och att juridiska personers möjligheter till förvärv ytterligare kraftigt begränsas. Enligt utskottets uppfattning leder ett enskilt ägande till att fastigheten sköts på ett bättre sätt. För en positiv utveckling av landsbygden är ett enskilt ägande väsentligt. Familjejordbruk som bedrivs i bolagsform skall dock behandlas som enskild person.
Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 4 ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande juridiska personers förvärv
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Vitessanktionering av boplikten (mom. 9)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Rättigheten att" och på s. 16 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
För att boplikten skall få någon direkt verkan måste den kunna villkoras av myndigheten. Regeringen föreslår på detta område att kontroll skall ske av att förvärvaren bosatt sig på fastigheten. Inlösen av fastigheten skall kunna ske om bosättning ej skett. Detta är enligt utskottets mening inte tillräckligt. Det är nödvändigt att myndigheten ges möjlighet att vitessanktionera bosättningsplikten. Utskottet delar ej lagrådets uppfattning att vitessanktionering skulle vara oförenlig med bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande fri- och rättigheter. Myndigheten bör få befogenhet att vid vite kräva villkorsuppfyllelse. Vitets storlek bör anknyta till fastighetens taxeringsvärde, utgå årligen till dess villkoret uppfylls, samt vara av en storlek som medför kännbara ekonomiska effekter.
Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 2 ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande vitessanktionering av boplikten
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.