Ändrat arbetsskadebegrepp
Betänkande 1992/93:SfU8
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SFU08
Ändrat arbetsskadebegrepp
Innehåll
1992/93
SfU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:30 med förslag om ändring av begreppet arbetsskada. I propositionen föreslås vidare en ändring i lagen om allmän försäkring avseende kravet att avräkning vid retroaktiva utbetalningar skall ske månad för månad.
I betänkandet behandlas även sju motioner väckta med anledning av propositionen och sex motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 vilka tar upp olika frågor rörande arbetsskadeförsäkringen.
I propositionen föreslås en skärpning av kravet på skadlighet vid bedömning av arbetsskador. Med annan skadlig inverkan i arbetet skall förstås inverkan av en arbetsmiljöfaktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. En sådan skärpning innebär att skillnaden mellan den försäkringsmässiga och den medicinskt-vetenskapliga bedömningen minskar. Enligt propositionen leder detta till att försäkringen bättre fyller funktionen som ett instrument att förebygga ohälsa till följd av skadliga faktorer i arbetet. Förslaget innebär ingen principiell förändring vad avser det generella skadebegreppet. I enlighet med nuvarande praxis skall med skadlig inverkan förstås varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt.
Vidare föreslås att bevisregeln ändras så att orsakssamband skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för det. Med en sådan bevisregel blir det enligt propositionen lättare att upprätthålla en gräns mellan skador till följd av förhållanden i arbetet och skador uppkomna på annat sätt. Eftersom syftet med arbetsskadeförsäkringen är att lämna kompensation för den extra risk som är förenad med förvärvsarbete är en skärpning motiverad. I anslutning till denna ändring föreslås en följdändring i lagen om statligt personskadeskydd så att det ökade beviskravet gäller även olycksfall som skall bedömas enligt denna lag.
I propositionen föreslås att när livränta beviljas för förfluten tid skall livränteunderlaget utgöras av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller hennes sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden. Med detta uppnås att såväl retroaktiva livräntor som framåtverkande livräntor fastställs enligt samma principer. Förslaget innebär att ett retroaktivt verkande löneavtal, som har träffats före försäkringskassans beslut om livränta, kommer att påverka storleken av livränteunderlaget under förutsättning att avtalet omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan. Vidare föreslås att vid omprövning av livränta skall om löneavtal träffas med retroaktiv verkan sedan livränta börjat utges livränteunderlaget få höjas om avtalet omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade ansöker om omprövning av livränteunderlaget inom två år från det beslutet meddelades.
Utskottet har inför sin behandling av propositionen gett företrädare för LO, TCO, SACO, SAF, LRF och AMF möjlighet att framföra synpunkter på propositionen och motionerna.
Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet. Utskottet förordar med anledning av en motion (nyd) ett tillkännagivande om att det för den kommande beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringen kan finnas anledning att undersöka en modell där den allmänna försäkringen enbart kompenserar arbetsskador med samma nivå som sjukförsäkringen. Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.
I en reservation (s) yrkas att propositionen avslås av riksdagen. Om denna reservation inte vinner bifall yrkas i en annan reservation (s) att riksdagen beslutar att äldre bestämmelser skall gälla för skador som inträffat före ikraftträdandet.
Propositionen
I proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motioner
Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:30
1992/93:Sf5 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada.
1992/93:Sf6 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada enligt vad i motionen anförts om att avvakta översynsarbetet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna.
1992/93:Sf7 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att definitionen på arbetsskada stramas upp ytterligare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att färdolycksfallen tas bort ur arbetsskadeförsäkringen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa regler om inkomstersättning som överensstämmer med reglerna i lagen om allmän försäkring (AFL), 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beräkningen av livräntorna görs om för att bättre svara mot faktisk inkomst, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att privatisera arbetsskadeförsäkringen.
1992/93:Sf8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 i sin helhet.
1992/93:Sf9 av Barbro Evermo Palmerlund och Iréne Vestlund (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:30.
1992/93:Sf10 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa vid bedömning av arbetsskada.
1992/93:Sf11 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30, 2. att riksdagen hos regeringen begär att förslaget utreds i den beredning som får till uppgift att utreda överförandet av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till arbetsmarknadens parter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergångsbestämmelser.
Motion 1992/93:Sf6 yrkande 2 och motion 1992/93:Sf7 yrkande 4 behandlas i betänkande 1992/93:SfU9.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf229 av Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagen om allmän försäkring.
1991/92:Sf258 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1991/92:Sf287 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett nytt rapporteringssystem för arbetsskador.
1991/92:A260 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en differentierad arbetsgivaravgift i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om differentierade arbetsgivaravgifter.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 11. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad i motionen anförts.
Utskottet
Bakgrund
Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977 och avser arbetsskador som visat sig fr.o.m. nämnda tid.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.
I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall eller skada till följd av annan skadlig inverkan. Även olycksfall vid färd till och från arbetet täcks av försäkringen om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar mot det.
Principen bakom LAF är att den skadade i ekonomiskt hänseende skall försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador och sjukdomar som uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 180 dagar. Under de första 180 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för ersättningen till den skadade. Under dessa 180 dagar kan bl.a. sjukpenning utges. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid 65 eller 80 %. I de fall sjuklön utges är kompensationsnivån 75 eller 90 %. Om sjukdomen består efter samordningstidens slut och medför en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen med 100% av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter samordningstidens utgång har arbetsgivare samma skyldighet utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid andra sjukfall. I dessa fall utges således inte ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir i dessa fall således 75 eller 90 %.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte inträffat och den inkomst han trots skadan beräknas få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en fjärdedel och inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid ingången av det år livräntan skall börja utgå. Livränteunderlaget utgörs i princip av den försäkrades inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges. När livränta skall utges för förfluten tid skall, enligt gällande praxis, om det föreligger inkomstvariationer för olika tidsperioder, livränta beräknas för varje period för sig. Retroaktivt verkande löneavtal som föreligger vid tidpunkten för försäkringskassans slutliga fastställande av underlaget skall beaktas fr.o.m. dagen för dess tillkomst men inte för tid dessförinnan. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom sociala avgifter och avkastning från Arbetsskadefonden. Avgiften utgör för närvarande 1,20 % av avgiftsunderlaget.
Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd reglerar ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig verksamhet. Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som fullgör tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret och den som fullgör räddningstjänst. Även de som är intagna på anstalt omfattas av lagen. Personskadeskyddet omfattar skada som någon ådragit sig under den s.k. skyddstiden. Beträffande samband mellan skada och olycksfall under skyddstiden gäller samma bevisregel som i 2 kap. 2 § LAF.
I 17 kap. 1 § AFL ges regler om sammanträffande av förmåner i olika retroaktivsituationer. Dessa regler gäller enligt 6 kap. 7 § LAF även ersättningar från arbetsskadeförsäkringen. Reglerna innebär att om en person har uppburit förtidspension och senare beviljas ersättning retroaktivt enligt LAF för samma tid skall den retroaktiva ersättningen minskas. Minskningen skall ske med det belopp som överstiger vad som skulle ha utgetts om beslut om båda ersättningarna hade förelegat samtidigt. Avräkningen mellan ersättningarna skall därvid ske månadsvis.
Propositionen
Arbetsskadebegreppet och skadlig inverkan
I propositionen anförs att det generella skadebegreppet omfattar i princip varje skada som kan härledas till en skadlig faktor i arbetet. I praxis har intagits den ståndpunkten att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller en annan faktor i arbetet i och för sig kan medföra skada. Det krävs också någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. I ett senare led prövas med tillämpning av bevisregeln om den skadebringande faktorn har föranlett skadan i det enskilda fallet.
Enligt vad som anförs i propositionen har det förhållandet att det inte ställs högre krav på skadlig inverkan än att denna inverkan skall vara sannolikt skadlig medfört att skillnaden blivit för stor mellan vad som försäkringsmässigt godtas som skadlig inverkan och vad som skall anses skadligt utifrån medicinskt-vetenskaplig synpunkt. Enligt propositionen är det viktigt att det inom försäkringen upprätthålls en väl uppbyggd gräns för vad som skall förstås med arbetsskada. Försäkringen bör därför utformas utifrån kriteriet att den tillgodoser de försäkrades krav på ett skydd för de risker som kan föreligga i förvärvsarbete och att den samtidigt upplevs som rättvis, likformig och förutsägbar.
I propositionen föreslås därför att kravet på skadlighet höjs från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Detta skulle innebära, anförs det i propositionen, att vid bedömningen av skador måste den samlade kunskapen med en betydande grad av sannolikhet tala för att en faktor i miljön är skadlig och att detta blir fallet först då det föreligger en väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att faktorn har en sådan skadebringande egenskap. Denna uppfattning måste också vara relativt allmänt accepterad, och detta kan inte sägas vara fallet om uppfattningarna på ett mera markant sätt går isär inom det vetenskapliga området. Det räcker inte heller med att en faktor i och för sig har konstaterats vara skadlig, utan det måste också i det enskilda fallet framgå att exponeringen för denna faktor varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att dessa förhållanden sammantaget medger den bedömningen att hög grad av sannolikhet föreligger. I vissa fall kan det dock, enligt propositionen, förekomma att exponering för en skadlig faktor under kort tid med hög grad av sannolikhet ger upphov till skada.
I propositionen framhålls vidare att principen om att man är försäkrad i "befintligt skick", dvs. att skadeprövningen relateras till den försäkrades särskilda förutsättningar, även fortsättningsvis skall klargöras av praxis. I propositionen uttalas dock att principen rimligen måste tillämpas så att faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses som skadliga inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan.
I ett nytt andra stycke i 2 kap. 1 § LAF undantas, i enlighet med vad Lagrådet föreslagit, vissa skador som är av psykisk eller psykosomatisk natur. Undantaget avser samma skador som hittills inte ersatts av försäkringen enligt uttalanden i proposition 1975/76:197.
Bevisregeln
I propositionen anförs att mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av LAF kan konstateras att kombinationen av ett generellt arbetsskadebegrepp och en mycket generös bevisregel kan ha lett till svårigheter att upprätthålla en klar avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade sjukdomar. Framför allt är det problematiskt att rätt värdera omständigheter som ligger utanför arbetet men som i sig kan ha betydelse för en sjukdoms uppkomst och utveckling. För att uppnå en sådan klarare gränsdragning och då syftet med arbetsskadeförsäkringen är att lämna kompensation för den extra risk som är förenad med förvärvsarbete är det efter vad som anges i propositionen ofrånkomligt att ändra den nuvarande bevisregeln.
Mot bakgrund härav föreslås i propositionen att bevisregeln utformas så att orsakssamband skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för ett sådant samband.
Förslaget om ett högre beviskrav i försäkringen innebär enligt propositionen inte någon ändring av principen att man är försäkrad i befintligt skick. Individfaktorer som kan bidra till exempelvis längre läkningstider skall fortfarande beaktas. I detta sammanhang framhålls i propositionen att vid bedömningen av de s.k. försämringsskadorna, dvs. av arbetet utlösta sjukdomsbesvär i en icke arbetsrelaterad grundsjukdom, kommer den föreslagna bevisregeln att innebära att i många sådana fall kommer försämringar att godkännas som arbetsskada under en mer begränsad tid än vad som sker i dag.
Livränta
I propositionen föreslås att såväl retroaktiva som framåtverkande livräntor fastställs enligt samma principer. Enligt de nuvarande reglerna tillämpas olika principer i detta avseende. I propositionen föreslås därför att livränteunderlaget när livränta beviljas för förfluten tid skall fastställas med utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller hennes sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden. Denna tidpunkt blir således avgörande för livräntans storlek och det fastställda underlaget kommer att gälla för den framtida livräntan.
De föreslagna reglerna innebär att när försäkringskassan fattar beslut om livränta kan löneavtal som träffats fram till beslutstidpunkten beaktas. En retroaktivt höjd inkomst skall därvid påverka inkomstunderlaget till den del höjningen avser inkomsten vid livräntans begynnelsetidpunkt, men ej för tid härefter. I propositionen föreslås dock att vid omprövning av livränta skall, om löneavtal träffas med retroaktiv verkan sedan livränta börjat utges, underlaget få höjas om avtalet omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade gör ansökan om omprövning av underlaget inom två år från det beslutet fattades.
Lagen om statligt personskadeskydd
För de i 7 § LSP reglerade olycksfallen föreslås i propositionen en följdändring så att bevisregeln får samma utformning som den som föreslagits beträffande LAF.
Samordningsregler i lagen om allmän försäkring
I propositionen anförs att den administrativa hanteringen vid retroaktiva utbetalningar till personer som uppburit olika ersättningar är omfattande. Är retroaktivtiden längre än tolv månader måste ärendet handläggas helt manuellt. Hanteringen blir därmed synnerligen tidskrävande. I propositionen föreslås med anledning härav att kravet på att avräkning mellan ersättningarna skall ske månad för månad slopas.
Övergångsbestämmelser
De nu föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser föreslås gälla för bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF om skadan inträffat före den 31 december 1992 och anmälts till försäkringskassan senast den 30 juni 1993.
Motioner
I sex motioner föreslås avslag på propositionen.
I motion 1992/93:Sf5 anför Doris Håvik m.fl. (s) att regeringen och Socialdemokraterna kommit överens om att tillsätta en beredning som syftar till att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten och att arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för försäkringarna. Om parterna på arbetsmarknaden skall överta ansvaret för försäkringen är det rimligt att dessa också får diskutera innehållet i försäkringen. Det är därför felaktigt att nu föreslå stora förändringar beträffande villkoren inom arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna framhåller också att det saknas ordentliga konsekvensanalyser av de föreslagna förändringarna. I detta sammanhang är de föreslagna övergångsbestämmelserna av stor betydelse eftersom dessa bestämmelser kan komma att innebära en övervältring av kostnadsansvaret från arbetsskadeförsäkringen till trygghetsförsäkringarna. Beräkningar inom AMF-Trygghetsförsäkringar visar att kostnaden till följd av den föreslagna övergångsbestämmelsen kan uppgå till 10--20 miljarder kronor.
Barbro Evermo Palmerlund och Iréne Vestlund anför i motion 1992/93:Sf9 (s) att om de föreslagna förändringarna genomförs kommer det s.k. ohälsotalet att gå ned samtidigt som den faktiska ohälsan kommer att öka. De som främst kommer att drabbas av det nya skadebegreppet är lågavlönade och kvinnor. Dessutom menar motionärerna att det förebyggande arbetsmiljöarbetet riskerar att avstanna, eftersom ett antal skadeorsaker inte kommer att relateras till arbetet.
I motion 1992/93:Sf10 (yrkande 1) av Monica Öhman m.fl. (s) anförs att förslaget bör avslås med beaktande av att den kommande beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör få möjlighet att ta ställning till innehållet i försäkringarna i sin helhet utan att det nu görs förändringar i den ena försäkringen.
Anita Johansson m.fl. (s) gör i motion 1992/93:Sf11 (yrkande 1) gällande att förslaget skulle stå i strid med Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 121) om förmåner vid yrkesskada. Motionärerna menar att den nu föreslagna bevisregeln strider mot den rekommendation som är fogad till konventionen. I denna stadgas att om medlemsstat upprättat en förteckning över yrkessjukdomar skall det under vissa angivna förutsättningar föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan sjukdom under arbetet. I denna motion (yrkande 2) begärs också att det föreliggande förslaget om ändring av begreppet arbetsskada utreds i den beredning som får till uppgift att utreda överförandet av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till arbetsmarknadens parter. Slutligen begärs i denna motion (yrkande 3) ett tillkännagivande om övergångsbestämmelserna. Motionärerna anför att de föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att en försäkrad som drabbas av en arbetsskada före den 1 januari 1993 men som inte anmäler denna skada förrän efter den 30 juni 1993 har möjlighet att vända sig till trygghetsförsäkringen med sitt ersättningsanspråk. Om skadan godkänns vid en sådan prövning har AMF-trygghetsförsäkring att lämna ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. Beräkningar som har gjorts inom AMF har visat att de föreslagna övergångsbestämmelserna kan medföra en merkostnad för TFA i storleksordningen 10--20 miljarder kronor. Motionärerna föreslår att övergångsbestämmelserna ges innebörden att äldre bestämmelser skall tillämpas på skador som inträffat före lagens ikraftträdande.
I motion 1992/93:Sf6 (yrkande 1) av Berith Eriksson m.fl. (v) föreslås avslag på propositionen med beaktande av den kommande beredningens arbete.
Sten Söderberg (-) anför i motion 1992/93:Sf8 att det är fel och inkonsekvent att nu besluta om genomgripande förändringar i arbetsskadeförsäkringen och därmed föregå den kommande beredningens arbete.
Utskottet
I propositionen framhålls att antalet arbetsskador under 1980-talet steg kraftigt fram till år 1988. Under åren 1988--1991 har dock antalet anmälda skador minskat. En rad åtgärder har vidtagits av Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för att komma till rätta med ärendebalanser och väntetider i arbetsskadeärenden.
Kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen har sedan år 1985 ökat i avsevärd omfattning. I propositionen anges att år 1985 var kostnaderna för arbetsskadesjukpenning 670 miljoner kronor och kostnaderna för livräntor 223 miljoner kronor. Motsvarande kostnader år 1991 var 6744 resp. 3312 miljoner kronor.
Arbetsskadefondens medelsbehållning har alltsedan år 1987 visat ett underskott. Vid utgången av maj månad 1992 var underskottet 23000 miljoner kronor. Det är främst arbetsskadesjukpenningen som orsakar de stora kostnaderna men på sikt, framhålls det i propositionen, är det kostnaderna för arbetsskadelivräntor som inger störst oro. Orsakerna till nämnda förhållande är enligt propositionen den rättspraxis som har utbildats inom arbetsskadeförsäkringen och att kostnaderna i de enskilda fallen är förhållandevis höga. Det finns skäl anta att kostnaderna för försäkringen kommer att stiga avsevärt de kommande åren.
Mot bakgrund av dessa perspektiv utfärdade den förutvarande regeringen i augusti 1991 direktiv för en kommitté för översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen. Uppgiften för kommittén var i huvudsak att göra en analys av bestämmelserna i 2 kap. LAF och bedöma om dessa bestämmelser om arbetsskadebegreppet hade fått en ändamålsenlig utformning. Uppdraget var i så måtto begränsat att förslag om någon ändring av bevisregeln i 2 kap. 2 § inte skulle läggas fram.
I december 1991 beslöt regeringen att kommitténs verksamhet skulle övertas av en särskild utredare. Denne hade enligt direktiven bl.a. att överväga förslag till ändring av grunderna för vad som skall anses som arbetsskada. I direktiven ingick också att överväga under vilka förutsättningar försäkringsskyddet för arbetsskadade kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom en obligatorisk försäkring i ett privat försäkringsbolag.
I april 1992 lämnade utredaren delbetänkandet (SOU 1992:39) Begreppet arbetsskada.
Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna den 22 september 1992 ingick att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ut ur statsbudgeten. Enligt uppgörelsen är avsikten att arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för försäkringarna och att en beredning skall tillsättas för ett genomförande av modellen.
Utskottet anser att de i propositionen föreslagna ändringarna inom arbetsskadeförsäkringen på relativt kort sikt kan komma att innebära nödvändiga kostnadsminskningar eller i vart fall att kostnaderna för försäkringen inte ökar. Med den tillämpning av reglerna i arbetsskadeförsäkringen som för närvarande råder är det också enligt utskottets mening tveksamt om gränserna för de i grunden arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade skadorna kan upprätthållas. Utskottet anser att ett genomförande av de föreslagna reglerna kan innebära bättre möjligheter i detta hänseende och på så sätt stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Den kommande beredningen, vars uppgift innebär att arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna, får en svår och grannlaga uppgift. Utskottet förutser att det kan komma att ta lång tid innan beredningen fullgjort sin uppgift och ny lagstiftning kan träda i kraft. Utskottet anser därför att man i rådande ekonomiska läge inte kan avvakta resultatet av det förestående beredningsarbetet. Utskottet avstyrker med beaktande härav bifall till motion 1992/93:Sf11 (yrkande 2).
I ILO-konventionen (121) om förmåner vid yrkesskada anges i artikel 7 en definition av begreppet yrkesskada i vilken ingår såväl olycksfall i arbetet som yrkessjukdomar. Det ankommer på medlemsstaterna själva att specificera vad som skall förstås med yrkesskada. Beträffande yrkessjukdomar anvisas i konventionens artikel 8 olika möjligheter. En möjlighet är att upprätta en förteckning över de fall som skall ersättas. Denna förteckning måste då minst vara av samma omfattning som den till konventionen fogade förteckningen över yrkessjukdomar. I den till konventionen fogade rekommendationen anges att medlemsstaterna under föreskrivna villkor såsom yrkessjukdom bör anse sådana sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt uppkommer genom att vederbörande utsätts för inverkan av ämnen eller farliga situationer i arbetsprocessen och så vida inte motsatsen bevisas bör det föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan skadan under arbetet. Ett annat alternativ är att i medlemsstaternas lagstiftning ingår en allmän definition av yrkessjukdomar. Detta alternativ är inte kombinerat med en särskild presumtionsregel. En kombination av de båda metoderna är också möjlig. Den i propositionen föreslagna förändringen i 2 kap. 1 § LAF innebär inte någon förändring av ett generellt skadebegrepp. Den generella definitionen kommer även fortsättningsvis att täcka samtliga yrkessjukdomar. Utskottet kan inte finna att denna regel strider mot ILO-konventionen.
I propositionen anförs att gängse lagstiftningsprincip på socialförsäkringsområdet, dvs. att ny lagstiftning tillämpas på fall som inträffat efter lagens ikraftträdande, skulle leda till att det tar mycket lång tid innan den nya lagstiftningen får fullt genomslag. Det innebär också olägenheter för de tillämpande organen att under lång tid tillämpa två olika regelsystem på samma typ av fall. Olägenheterna med en övergångsregel som innebär att äldre lag skall gälla för skador som inträffat före lagändringen och ny lag på fall som inträffar efter ändringen är, enligt propositionen, så stora att en sådan lösning bör undvikas. De föreslagna förändringarna får, enligt propositionen, följder för de avtalsbundna avtalsförsäkringarna. Villkoren i dessa försäkringar gäller för ett år i taget och är utformade så att de omfattar de arbetsskador som inträffat under detta år. Hittills har villkoren innehållsmässigt stämt överens med vad arbetsskadeförsäkringen föreskriver om vad som skall anses som en arbetsskada. De föreslagna reglerna kan därför komma att innebära en övervältring av kostnadsansvaret från arbetsskadeförsäkringen till trygghetsförsäkringen. Enligt vad som anförs i propositionen strider inte förslaget mot grundlag eller mot allmänt vedertagna principer om retroaktiv lagstiftning.
Utskottet ansluter sig till de bedömningar som gjorts i propositionen och avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf11 (yrkande 3). Med beaktande av det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen och avstyrker bifall till motionerna 1992/93:Sf5, 1992/93:Sf6 (yrkande 1), 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10 (yrkande 1) och 1992/93:Sf11 (yrkande 1).
Övriga frågor väckta i motioner
Förändringar i arbetsskadeförsäkringen
Som tidigare nämnts är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket försäkrad för arbetsskada genom lagen om arbetsskadeförsäkring.
I motion 1991/92:A805 (yrkande 11) av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) i denna del begärs en översyn av LAF i syfte att även barn med fosterskador skall omfattas av lagen. Motionärerna påpekar att vid hantering av vissa kemikalier samt vid bildskärmsarbete kan det ibland föreligga misstankar om samband med fosterskador.
Frågan om fosterskador skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen har utskottet tidigare behandlat (se senast 1990/91:SfU16). Utskottet har därvid anfört att skyddet för fostret bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom en utvidgning av LAF. Gravida kvinnor bör således skyddas från arbetsmiljöer som kan medföra risk för fosterskador. Utskottet erinrade om att kunskaperna om fosterskador var begränsade och att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var oklart. Utskottet förutsatte dock att Arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamt följde det fortlöpande forskningsarbetet på området och skyndsamt utfärdade föreskrifter i de fall risken för fosterskador upptäcktes i arbetsmiljön.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motion 1991/92:A805 (yrkande 11).
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 1) av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att definitionen på arbetsskada bör stramas upp ytterligare. Motionärerna framhåller att en listning av sjukdomar eller en skärpning av bevisregeln vore en bättre lösning än den föreslagna.
I utredningen diskuterades att direkt i lagen ange vilka skador som skall anses som arbetsskador, antingen genom en koppling till vissa angivna sjukdomar eller genom en koppling till vissa skadliga faktorer. En sådan metod skulle enligt utredningen mera exakt kunna avgränsa försäkringen. Utredningen förordade dock att ett generellt skadebegrepp bibehålls. Ett sådant begrepp, framhålls det, innebär att ingen sjukdom som kan hänföras till påfrestningar i arbetet utestängs från försäkringsskydd. Med ett generellt skadebegrepp går det också att fånga in den tekniska och medicinska utvecklingen som ger kunskaper om hur sjukdomar förhåller sig till faktorer i arbetet, och därvid erhålls ett bättre förebyggande skydd inom arbetsmiljöområdet.
Utskottet anser att en ytterligare uppstramning av arbetsskadebegreppet i nuvarande läge inte är erforderlig. Utskottet förutsätter dock att denna fråga skyndsamt blir föremål för prövning i den kommande beredningen, och med hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motion 1992/93:Sf7 (yrkande 1).
Till arbetsskador räknas även olycksfall vid färd till och från arbetet om färden var föranledd av och stod i nära samband med arbetet.
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 2) av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen. I motionen anförs att dessa olycksfall inte har någon direkt koppling till arbetet och att arbetsgivarna inte kan påverka risken för sådana olycksfall.
Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas synpunkter allra helst som att de som drabbas av ett färdolycksfall får anses ha ett fullgott skydd genom den allmänna sjukförsäkringen och trafikförsäkringen. Utskottet vill dock inte i nuvarande läge förorda att färdolycksfallen tas ur försäkringen men anser det mycket angeläget att denna fråga behandlas med förtur av den kommande beredningen. Statsrådet har också i propositionen anfört att han avser att i det fortsatta arbetet med att reformera arbetsskadeförsäkringen ta initiativ till en ändring. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1992/93:Sf7 (yrkande 2).
Tre motioner tar upp frågan om kvinnors svårigheter att få sina sjukdomar godkända som arbetsskador. I motion 1992/93:Sf10 (yrkande 2) av Monica Öhman m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om rättvisa vid bedömning av arbetsskador som drabbar kvinnor. Motionärerna anför att tusentals kvinnor drabbas av förslitningsskador bl.a. beroende på att arbetslivet ofta är organiserat av och för män. Den kraftiga utbyggnaden av vård och omsorg har gjort att många kvinnor arbetar inom yrken med många tunga lyft och arbeten på platser som inte är anpassade ur miljösynpunkt. I motion 1991/92:A805 (yrkande 11) av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar i denna del begärs en översyn av LAF med avseende på kvinnors arbetssjukdomar. Motionärerna framhåller att studier har visat att kvinnor med monotona arbeten har svårt att få sina sjukdomsbesvär godkända som arbetsskador. I motion 1991/92:Sf258 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om särbehandling av tandsköterskor och om åtgärder för att hindra särbehandling av denna grupp. Motionären anför att den risk som är förenad med arbete med amalgam hittills inte uppmärksammats. Det finns ett stort antal tandsköterskor som fått sådana hälsoproblem att de inte kunnat fortsätta inom sitt yrke. Trots intyg från läkarexpertis har försäkringskassan inte klassat deras besvär som arbetsskada.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU3 behandlas bl.a. arbetsmiljörisker inom tandvården. Utskottet anförde därvid att Arbetarskyddsstyrelsen år 1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i augusti 1992 lagt fram en expertrapport om möjligheterna att avveckla amalgam som tandlagningsmedel (Ds 1992:95). I rapporten presenterades förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling. Utskottet vill i sammanhanget peka på att mäns och kvinnors sjukdomar skall bedömas utifrån samma regler. Vid tillämpningen av principen "försäkrad i befintligt skick" bör också beaktas att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än mäns. Utskottet förutsätter dock att berörda myndigheter följer den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1992/93:Sf10 (yrkande 2), 1991/92:A805 (yrkande 11) i denna del och 1991/92:Sf258.
Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl begär i motion Sf7 (yrkande 3) ett tillkännagivande om införande av ersättningsnivåer inom LAF som överensstämmer med ersättningsnivåerna inom AFL. Utskottet vill erinra om att arbetsskadeförsäkringen till skillnad från den allmänna försäkringen vilar på skadeståndsrättsliga principer. Det kan emellertid finnas anledning, inte minst av administrativa skäl, att inom den kommande utredningen om hur sjuk- och arbetsskadeförsäkringen skall finansieras och administreras i framtiden även undersöka en modell där socialförsäkringssystemet kompenserar arbetsskador med samma nivå som sjukpenningförsäkringen. Vad utskottet med anledning av motion 1992/93:Sf7 (yrkande 3) sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 5) av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att beräkningen av livräntor görs om så att dessa bättre svarar mot faktisk inkomst. Motionärerna framhåller att många med nuvarande regler under kort tid kan arbeta dubbelt och därefter erhålla livslång livränta beräknad på dubbel lön.
Vid fastställande av ett livränteunderlag utgår försäkringskassan i princip från den gällande sjukpenninggrundande inkomsten. Vid fastställande av den sjukpenninggrundande inkomsten beaktas vad den försäkrade kan antas komma att åtnjuta av eget arbete under sex månader i följd samt av eget årligen återkommande arbete. Detta innebär att rent tillfälliga variationer av inkomsten inte beaktas vid fastställande av livränteunderlaget. Riksförsäkringsverket har nyligen i en rapport (RFV anser 1992:4) gjort en översyn av reglerna om sjukpenninggrundande inkomst och föreslagit vissa ändrade regler som om de genomförs understryker detta, vilket också får betydelse för livränteunderlaget. Utskottet, som erinrar om den nyss nämnda principen om att en skadad skall försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade skadats, avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf7 (yrkande 5).
Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) begär i motion 1991/92:Sf287 ett tillkännagivande om behovet av ett nytt rapporteringssystem för arbetsskador. Motionärerna menar att det nuvarande systemet inte fungerar som ett instrument för företag och myndigheter att tidigt upptäcka sådana brister i arbetsmiljön som negativt påverkar människorna.
Enligt 8 kap. 1 § LAF är en arbetsgivare skyldig att göra anmälan till försäkringskassan vid en inträffad arbetsskada. En kopia på anmälan skall sändas till Yrkesinspektionen på den ort där skadan inträffat. Kassan skall också rapportera till Yrkesinspektionen, och i vissa fall också direkt till informationssystemet om arbetsskador (ISA-enheten), om hur lång sjukskrivning varje skada gett upphov till m.m. När beslut fattats i ärendet meddelas detta till ISA. Inom ISA-enheten kodas och registreras uppgifterna. Den sålunda framställda statistiken ges ut i form av halvårsstatistik och årsstatistik.
Utskottet är medvetet om att det föreligger vissa brister inom rapporteringssystemet. Bl.a. kan detta ha sin orsak i mindre väl utformade anmälningsblanketter samt de långa handläggningstiderna av arbetsskadeärenden. Företag kan dock ifrån Arbetarskyddsstyrelsen exempelvis erhålla information och statistiska sammanställningar som är anpassade till den egna verksamheten. Sådana uttag görs också fortlöpande av olika branschorganisationer, fackförbund och myndigheter. Frågor om ett väl fungerande rapporteringssystem är av synnerlig vikt, och utskottet kan förutse att dessa frågor kan komma att behandlas av den kommande beredningen. Utskottet är mot bakgrund av det anförda inte berett att tillstyrka ett nytt rapporteringssystem och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf287.
Sjukpenning vid restarbetsförmåga
I motion 1991/92:Sf229 av Sonia Karlsson (s) begärs ett tillkännagivande om ändring i lagen om allmän försäkring. I motionen anförs att den som har hel förtidspension har möjlighet att arbeta i viss omfattning utan att detta påverkar pensionen. För den som har en godkänd arbetsskada och samtidigt hel förtidspension och livränta och arbetar i nämnda omfattning görs däremot ett avdrag på livräntan motsvarande arbetsinkomsten. Vid sjukdom innebär detta en inkomstförlust genom att sjukpenning inte utges. Denna effekt motverkar en aktiv rehabilitering och verkar passiviserande.
Den arbetsinsats varom här kan komma i fråga utgör högst en sjättedel av normal arbetstid. Denna regel är inte lagreglerad utan har utbildats genom domstolspraxis. Utskottet behandlar för närvarande ett förslag från regeringen i proposition 1992/93:31 om ändring av bl.a. ersättningsnivåerna för förtidspension. Enligt propositionen försvårar de nuvarande reglerna för förtidspension för många personer med nedsatt arbetsförmåga att erhålla förtidspension på en nivå som motsvarar den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan. I proposition 31 föreslås därför att förtidspension skall kunna utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förtidspension. Hel förtidspension skall utges endast om arbetsförmågan är helt nedsatt. Tre fjärdedels pension utges om arbetsförmågan inte är helt nedsatt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar. På detta sätt, anförs det i propositionen, kan på längre sikt flera människor bibehålla kontakten med arbetsmarknaden.
Utskottet kan inte förorda att det inom sjukförsäkringen införs en regel som innebär att den som har hel förtidspension samtidigt kan erhålla en sjukpenninggrundande inkomst och därmed sjukpenning. I framtiden kommer de föreslagna reglerna i proposition 31 att innebära att den som har en restarbetsförmåga beviljas tre fjärdedels förtidspension. Därmed blir restarbetsförmågan sjukpenninggrundande. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1991/92:Sf229.
Ekonomiska styrmedel
I två motioner, 1991/92:Sk351 (yrkande 10) av Lars Werner m.fl. (v) och 1991/92:A260 (yrkande 2) av Lars Werner m.fl. (v), begärs tillkännagivande och förslag till differentierade arbetsgivaravgifter. I motion 1992/93:Sf6 (yrkande 3) av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna. Motionärerna anför att differentierade arbetsgivaravgifter kan stimulera till en förbättrad arbetsmiljö om differentieringen är rätt utformad.
Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter har tidigare behandlats av utskottet. I utskottets betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att det var angeläget att ekonomiska styrmedel införs som kan medverka till att åstadkomma bättre miljöer. Med anledning härav begärde utskottet att regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som kunde fungera som sådant styrmedel. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1990/91:303). I utredarens uppdrag skulle ingå att överväga under vilka förutsättningar försäkringsskyddet för arbetsskadade kunde tillgodoses i annan ordning än den nuvarande. Om ett försäkringssystem av hittillsvarande modell bedömdes som mest ändamålsenligt, skulle utredaren överväga om och i så fall hur arbetsskadeavgifter borde differentieras för att stimulera till arbetsmiljöförbättringar.
Utskottet vidhåller sin tidigare intagna principiella inställning i fråga om differentierade arbetsgivaravgifter men anser att den kommande beredningens arbete angående sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör avvaktas innan något ytterligare uttalande görs och avstyrker därför bifall till motionerna 1991/92:Sk351 (yrkande 10), 1991/92:A260 (yrkande 2) och 1992/93:Sf6 (yrkande 3).
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 6) begär Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) ett tillkännagivande om en privatisering av arbetsskadeförsäkringen.
Utskottet anser att även detta är en fråga som får prövas av den kommande beredningen och avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf7 (yrkande 6).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:30 och med avslag på motionerna 1992/93:Sf5, 1992/93:Sf6 yrkande 1, 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10 yrkande 1 och 1992/93:Sf11 antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, res. 1 (s) res. 2 (s) - villk. 1
2. beträffande fosterskador att riksdagen avslår motion 1991/92:A805 yrkande 11,
3. beträffande arbetsskadebegreppet att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 1,
4. beträffande färdolycksfall att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 2,
5. beträffande kvinnors arbetsskador att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf10 yrkande 2 och 1991/92:Sf258,
6. beträffande ersättningsnivåer att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf7 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande arbetsskadelivränta att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 5,
8. beträffande rapportering av arbetsskador att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf287 yrkande 4,
9. beträffande sjukpenning vid restarbetsförmåga att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf229,
10. beträffande differentiering av arbetsgivaravgifter att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sk351 yrkande 10, 1991/92:A260 yrkande 2 och 1992/93:Sf6 yrkande 3, res. 3 (s)
11. beträffande privatisering av arbetsskadeförsäkringen att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 6.
Stockholm den 3 december 1992
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik (s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Liselotte Wågö (m) och Widar Andersson (s).
Reservationer
1. Ändring av arbetsskadebegreppet (mom. 1)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "I propositionen" och på s. 11 slutar med "ILO-konventionen" och på sid. 12 börjar med "Med beaktande" och slutar med "(yrkande 1)" bort ha följande lydelse:
Regeringen och Socialdemokraterna har den 22 september 1992 kommit överens om att tillsätta en beredning i syfte att genomföra en ny försäkringsmodell, som innebär att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen flyttas ut ur statsbudgeten och att arbetsmarknadens parter får huvudansvaret för försäkringarna.
De i propositionen framlagda förslagen innebär djupgående förändringar i arbetsskadeförsäkringen. Utvecklingen i rättspraxis har enligt utskottets mening inneburit en allt generösare tillämpning av vad som skall anses som en arbetsskada. Det föreligger därför ett behov av en översyn av arbetsskadebegreppet och en djupgående analys av utvecklingen. En sådan analys saknas i såväl utredningen som i propositionen. En förändring av arbetsskadeförsäkringen innebär inte att arbetsskadorna minskar. Därför måste de bakomliggande orsakerna till arbetsskadorna angripas genom förändringar inom arbetsmiljön så att skador förebyggs. Endast på detta sätt kan man på sikt, enligt utskottets mening, på ett långsiktigt sätt komma till rätta med problemen.
De föreslagna förändringarna kan enligt utskottets mening anses stå i strid med ILO-konvention 121 om förmåner vid yrkesskada. I en till konventionen fogad rekommendation stadgas bl.a. att medlemsstaterna under föreskrivna villkor bör anse såsom yrkessjukdom sådana sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt kan anses uppkomma till följd av inverkan av ämnen eller genom farliga situationer i arbetsprocesser, verksamhet eller sysselsättning. Vid nu angivna sjukdomar bör det föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan sjukdom i arbetet om han varit exponerad för risken under viss minsta tid och visat sjukdomssymtom inom viss tid efter det han lämnat den anställning där han utsatts för risken.
De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF skall dock gälla för skador som inträffat före nämnda tidpunkt under förutsättning att de anmälts till försäkringskassan senast den 30 juni 1993. Dessa bestämmelser strider mot gängse lagstiftningsprinciper på socialförsäkringsområdet, dvs. att ny lagstiftning tillämpas endast på fall som inträffat efter denna lagstiftnings ikraftträdande. De föreslagna bestämmelserna får till konsekvens att en försäkrad som anmäler en skada, som inträffat före lagens ikraftträdande, efter den 30 juni 1993 har möjlighet att vända sig till AMF trygghetsförsäkring med sitt ersättningsanspråk. Trygghetsförsäkringen är därvid skyldig att pröva om arbetsskada föreligger i enlighet med de för skadeåret gällande gynnsammare avtalsvillkoren. Enligt utskottets mening kan detta innebära en betydande övervältring av kostnader till trygghetsförsäkringen.
Som tidigare nämnts skall en kommande beredning pröva en modell där arbetsmarknadens parter får huvudansvaret för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Enligt utskottets mening är det då också rimligt att parterna inom ramen för den kommande beredningen ges möjlighet att diskutera innehållet i försäkringen innan några genomgripande förändringar genomförs.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf5, 1992/93:Sf6 yrkande 1, 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10 yrkande 1 och 1992/93:Sf11 samt med avslag på proposition 1992/93:30 avslår de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 2. lag om ändring i lagen (1976:265) om statligt personskadeskydd, 3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. Ändring av arbetsskadebegreppet (mom. 1) (Vid avslag på reservation 1)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar Andersson (alla s) anser
att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf11 yrkande 3 och med anledning av proposition 1992/93:30 och motionerna 1992/93:Sf5, 192/93:Sf6 yrkande 1, 1992/92:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10 yrkande 1 och 1992/93:Sf11 yrkandena 1 och 2 antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, med den ändringen att ikraftträdande och övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller för skador som har inträffat före ikraftträdandet, 2. lag om ändring i lagen (1976:265) om statligt personskadeskydd, 3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
3. Differentierade arbetsgivaravgifter (mom. 10 motiveringen)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar Andersson (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Förslag om" och slutar med "(yrkande 3)" bort ha följande lydelse:
Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter har tidigare behandlats av utskottet. I reservation 17 till betänkande 1990/91:SfU16 anfördes att det enligt utskottets mening var viktigt att ett system med differentierade arbetsgivaravgifter inte leder till ökad utslagning och utestängning av arbetskraft. Frågan måste därför utredas och övervägas noga. Därvid bör även beaktas vilka administrativa konsekvenser ett sådant system skulle få.
Denna principiella inställning vidhålles. Utskottet anser att den kommande beredningens arbete angående sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör avvaktas innan något ytterligare uttalande görs och avstyrker därför bifall till motionerna 1991/92:Sk351 yrkande 10, 1991/92:A260 yrkande 2 och 1992/93:Sf6 yrkande 3.
I propositionen framlagt lagförslag