Ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifter, m.m. (Betänkande 1988/89:TU2 Trafikutskottet)

Trafikutskottets betänkande
1988/89:TU2

Ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifter, 1988/89

m.m. TU2

Sammanfattning

1 betänkandet behandlas förslag i propositionen om vissa ändringar i lagen
om felparkeringsavgift och lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering
samt två motioner.

Propositionens förslag innebär bl.a. att det införs krav på prövningstillstånd
för att ärenden om felparkeringsavgift skall få prövas av hovrätten.

Vidare föreslås i lagen om felparkeringsavgift en regel om s.k. preklusion,
som innebär begränsningar av möjligheterna att i tingsrätten och hovrätten
åberopa omständigheter eller bevisning som inte angetts hos den första
instansen, polismyndigheten.

I de båda motionerna motsätter sig m och fp dessa regeringsförslag.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motionerna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

Till betänkandet är fogat två gemensamma m-, fp- och mp-reservationer.

Propositionen

I proposition 1988/89:6 föreslår regeringen (kommunikationsdepartementet)
riksdagen att anta förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

2. lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering.

Lagförslagen har tagits in som bilaga till detta betänkande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
och i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Ändringarna i lagen om felparkeringsavgift innebär att det införs krav på
prövningstillstånd för att ärenden om felparkeringsavgifter skall få prövas av
hovrätten. Vidare föreslås begränsningar i rätten att i tingsrätten eller
hovrätten åberopa omständigheter eller bevisning som inte angetts hos
polismyndigheten. Besvär över polismyndighetens beslut skall ges in till
polismyndigheten och inte, som nu sker i praxis, till tingsrätten.

Dessutom föreslås en precisering av vem som vid ägarbyte skall anses vara
fordonsägare och därmed svara för felparkeringsavgift och kontrollavgift 1

enligt lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.

1 Riksdagen 1988/89.15 sami. Nr 2

Slutligen föreslås en ändring av punkt 3 i 15 § lagen om felparkeringsavgift 1988/89:TU2
angående återbetalning av avgift. Syftet med ändringsförslaget är att
närmare klargöra tillämpningsområdet för den bestämmelsen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

Motionerna

1988/89:T1 av Rolf Clarkson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen avslår
proposition 1988/89:6 såvitt avser begränsningarna av rätten att åberopa ny
bevisning samt begränsningen av rätten att få sin sak prövad av hovrätten.

1988/89:T2 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen avslår
förslaget till förändringar i 10 § och 10 a § lagen om felparkeringsavgift.

Nu gällande ordning

I syfte att skapa ett effektivt sanktionssystem för parkeringsförseelser
infördes den 1 april 1977 lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och
förordningen (1976:1128) om felparkeringsavift. Dessa författningar tar
sikte på parkering på gator och andra allmänna platser (offentligrättslig
parkering eller gatumarksparkering).

För parkering på privat mark, parkeringshus e.d. (privaträttslig parkering
eller tomtmarksparkering) gäller sedan den 1 juli 1984 lagen (1984:318) om
kontrollavgift vid olovlig parkering. Genom den lagen har sanktionssystemet
vid tomtmarksparkering i betydelsefulla hänseenden anpassats till vad som
redan gällde vid gatumarksparkering.

Förfarandet enligt lagen om felparkeringsavgift inleds med att en polis
eller en kommunal trafikövervakare meddelar en parkeringsanmärkning.
Parkeringsanmärkningen innehåller en uppmaning till det felparkerade
fordonets ägare att inom viss tid, normalt åtta dagar, betala felparkeringsavgiften
(5 §). Fordonsägaren är skyldig att betala avgiften inom denna tid,
även om parkeringsanmärkningen är oriktig och även om han för talan om att
betalningsansvaret skall undanröjas (7 §).

Den fordonsägare eller fordonsförare som anser att en parkeringsanmärkning
inte borde ha meddelats kan ansöka om rättelse hos polismyndigheten i
det polisdistrikt där anmärkningen meddelades. Om polismyndigheten
finner att ansökan skall bifallas, skall myndigheten undanröja fordonsägarens
betalningsansvar. Beslut med anledning av en rättelse kan inte
överklagas (8 §). Institutet rättelse är avsett för uppenbara fall. Någon
närmare utredning sker inte.

För en mer regelrätt prövning får fordonsägaren skriftligen bestrida
betalningsansvaret hos polismyndigheten i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen
meddelades. Han skall då ange grunden för sitt bestridande.

Bestridandet måste ske senast sex månader efter det att avgiften betalats eller
åtgärd för indrivning av avgiften vidtagits. Polismyndigheten gör den
utredning som behövs och meddelar därefter beslut med anledning av
bestridandet (9 §). Myndigheten har rätt att infordra skriftliga berättelser.

Om det behövs, får också muntliga förhör hållas.

Allmänna regler om hur beslut överklagas finns i 23-25 §§ förvaltningsla -

gen (1986:223). För förfarandet i tingsrätten finns det vissa bestämmelser i
lagen om felparkeringsavgift. I övrigt gäller bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Bestämmelserna innebär
följande.

En polismyndighets beslut överklagas genom att en skriftlig handling ges in
till tingsrätten. Tiden för överklagande är tre veckor från det att klaganden
fick del av polismyndighetens beslut. Fordonsägaren skall då han överklagar
ange grunden för sin talan och de skriftliga handlingar han vill åberopa.
Tingsrätten infordrar därefter polismyndighetens handlingar i ärendet. I
tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan. Om tingsrätten
finner att det behövs, kan den hålla muntlig förhandling. Fordonsägaren och
andra som kan bidra till utredningen kan därvid höras.

Vid en muntlig förhandling gäller rättegångsbalkens bestämmelser om
huvudförhandling i tvistemål i tillämpliga delar. Tingsrätten är dock alltid
domför med endast en lagfaren domare. Enligt förordningen (1979:572) med
tingsrättsinstruktion är tingsnotarier med ett år och sex månaders tjänstgöringstid
behöriga att besluta i ärenden om felparkeringsavgifter.

Tingsrättens beslut får överklagas hos hovrätten. Besvärsinlagan skall
lämnas till tingsrätten som sänder inlagan och sin egen akt i ärendet till
hovrätten. Hovrätten är i allmänhet domför med tre lagfarna domare. Målen
avgörs i hovrätten normalt efter ett skriftligt förfarande. Det finns dock
möjlighet att även i hovrätten höra parter och eventuella vittnen. Hovrättens
beslut får inte överklagas.

Bakgrund

I proposition 1984/85:6 föreslogs bl.a. att tingsrätten skulle bli den sista
instansen i ärenden om felparkeringsavgifter. Riksdagen godtog emellertid
inte regeringens förslag utan uttalade att ärendet skulle övervägas ånyo inom
regeringskansliet (TU 1984/85:6, rskr. 80).

I TU:s betänkande redovisades ett från justitieutskottet inhämtat yttrande.
Justitieutskottet hade i sin tur inhämtat yttranden från Svea hovrätt och
från Stockholms tingsrätt. Av de båda domstolarnas yttranden framgick att
antalet mål om felparkeringsavgift under åren 1983-1984 hade ökat mycket
starkt till följd av Parkeringsjuridiska föreningens verksamhet. Föreningen
synes ta som sin främsta uppgift - framhölls det vidare i dessa yttranden - att
försöka sabotera parkeringssystemet i främst Stockholm men även annorstädes
genom att överhopa berörda instanser med överklaganden enligt vissa
mallar. Föreningen missbrukar lagreglerna - sade tingsrätten - genom att i
princip aldrig ”visa korten”, dvs. utveckla grunderna för talan och redogöra
för de närmare omständigheterna i de enskilda fallen. Sker det - fortsatte
tingsrätten - så sker det först i tingsrätt eller möjligen i hovrätt, trots att man
enligt lagen skall ange grunderna redan hos polismyndigheten och klaganden
dessutom i princip alltid i skrivelse bereds tillfälle att ”utveckla sin talan”
redan där.

I hovrättens yttrande framhölls att ett typfall av mål om parkeringsavgift,
där en representant för Parkeringsjuridiska föreningen företräder klaganden,
innehåller följande moment: I besvären till polisstyrelsen anges att bilen

1988/89: TU2

stått uppställd för ”lastning/lossning”. (Parkering omfattar definitionsmässigt-
enligt 2 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) - inte uppställning av fordon
för på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods). Polisstyrelsen
förelägger klaganden att inom viss tid genom fakturor, intyg eller liknande
styrka att uppställning föranletts av på- eller avlastning. Så sker inte.
Polisstyrelsen ogillar besvären. Klaganden överklagar till tingsrätten men
anger inte helier där några omständigheter, t.ex. om det var lastning eller
lossning som pågick vid tillfället, vad som lastades eller lossades och
anledningen härtill. Några skriftliga bevis ges inte heller in. Tingsrätten
uttalar att klaganden inte ens gjort sannolikt att uppställning föranletts av påeller
avlastning och ogillar besvären. Hovrätten finner inte skäl att göra
någon ändring i tingsrättens beslut.

Justitieutskottet framhöll i sitt yttrande att ett förbud att fullfölja talan till
hovrätt inte skulle lös: • utan snarare förvärra - de problem som Parkeringsjuridiska
föreningens verksamhet medförde, i första hand för Stockholms
tingsrätt. Detta sades gälla särskilt om det samtidigt med förbudet skulle
föreskrivas att parkeringsärenden ej fick avgöras av tingsnotarie. Och så
måste - betonade justitieutskottet - rimligen ske. Justitieutskottet förordade
att ärendet på nytt övervägdes i regeringskansliet och att sådana överväganden
bl.a. skulle omfatta en ordning enligt vilken tingsrätts avgörande får
prövas av hovrätt endast då hovrätten meddelat prövningstillstånd. Vidare
fann justitieutskottet det särskilt angeläget att förnyade överväganden också
skulle omfatta ett av Stockholms tingsrätt uttalat önskemål att för handläggningen
av ärenden om felparkeringsavgifter få till stånd en regel om
preklusion, motsvarande den som enligt rättegångsbalken gäller för tvistemål
och som innebär att omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts
får åberopas endast om giltig ursäkt för tidigare underlåtenhet finns.

Trafikutskottet anslöt sig till justitieutskottets uppfattning.

Av den departementspromemoria Felparkeringsavgift (Ds K 1987:18) som
ligger till grund för nu förevarande proposition framgår att det i januari 1985
kom in 334 ärenden om felparkeringsavgift till Stockholms tingsrätt.
Motsvarande siffra för januari 1986 var 68. Inte i något av de ärenden som
kom in under januari 1986 förekom Parkeringsjuridiska föreningen som
ombud. Föreningen har inte heller därefter förekommit som ombud.
Anledningen till nedgången i antalet ärenden torde vara - framhålls det i
promemorian - ett beslut av högsta domstolen i september 1985, vari HD
fastställde ett beslut av Svea hovrätt att döma en representant för Parkeringsjuridiska
föreningen till dagsböter för att mot bättre vetande ha fört talan mot
beslut av lägre instanser i frågor om felparkeringsavgift.

Propositionens förslag

Propositionens lagförslag innebär i huvudsak följande.

- Den som bestrider betalningsansvar för felparkeringsavgift skall hos
polismyndigheten ange inte bara de omständigheter som bestridandet
grundas på utan också den bevisning som åberopas.

- En regel motsvarande den som finns i 50 kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken om preklusion av rätten att i tingsrätten och hovrätten

1988/89 :TU2

åberopa nya omständigheter eller ny bevisning införs i lagen om felparkeringsavgift.
Detta innebär att omständigheter eller bevis som inte angetts vid
polismyndigheten får åberopas i tingsrätten eller hovrätten endast om parten
gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange
omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan
särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

-1 lagen om felparkeringsavgift införs en regel enligt vilken ett överklagande
av tingsrättens beslut i huvudsaken inte får prövas av hovrätten om inte
denna meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas
om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre
rätt eller om det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten
kommit eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan.

Lagförslagen i övrigt innebär bl.a. följande.

- När ett parkeringsärende överklagas till tingsrätten skall skrivelsen med
överklagandet ges in till polismyndigheten. Nu tillämpas en ordning som
innebär att skrivelsen ges in till tingsrätten.

- Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än
en part, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut
angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse
eller beslut varigenom anmälan av bestridande avvisats.

- En ändring görs i 15 § punkt 3 lagen om felparkeringsavgift som innebär att
felparkeringsavgifter skall återbetalas när parkeringsanmärkningen inte har
prövats av domstol och det är uppenbart att anmärkningen inte borde ha
meddelats.

- Med fordonets ägare enligt lagen om felparkeringsavgift skall i fortsättningen
avses den som i något av de i lagen angivna registren var antecknad eller
senare har antecknats som fordonets ägare vid tidpunkten för överträdelsen.
Motsvarande ändring görs i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering.

- Statens andel av förhöjt avgiftsbelopp - enligt 16 § i lagen om felparkeringsavgift
- höjs från hälften till tre fjärdedelar.

Utskottet

I motionerna TI (m) och T2 (fp) yrkas avslag på propositionens förslag till
regler om preklusion och om att ett överklagande av tingsrättens beslut i
ärenden om felparkeringsavgift skall få prövas av hovrätten endast om denna
meddelat parten prövningstillstånd.

I den förstnämnda motionen framhålls att den föreslagna preklusionsregeln
ställer mycket stora krav på den enskilde. Vederbörande måste ju -säger motionärerna - kunna bedöma hur bevisning värderas i en domstol,
och därmed hur stark bevisning han måste kunna åstadkomma inför sin
anmälan till polismyndigheten. I sammanhanget bör vidare beaktas -framhåller motionärerna - att bevisfrågor är oerhört svåra att bedöma. Inte
minst av det skälet bör man inte låta tingsrätten bli sista instans, eftersom
frågorna där kan komma att avgöras av tingsnotarier med endast 18
månaders tjänstgöringstid. Vidare framhåller motionärerna att påförandet

1988/89:TU2

av en felparkeringsavgift av dem som berörs i allmänhet torde uppfattas som 1988/89:TU2
jämställt med att bötfällas och att det i brottmål inte finns några begränsningar
i rätten att åberopa ny bevisning.

I fp-motionen framhålls att det krävs utomordentligt starka skäl för att
göra inskränkningar i människors möjligheter att få sina beslut eller domar
prövade i en instansordning med i vart fall tre steg. Den i och för sig vällovliga
ambitionen att minska domstolarnas arbetsbörda får inte leda till förändringar
i grundläggande rättsprinciper. Om domstolarna inte har tillräckliga
resurser att tillämpa lagarna bör i första hand ytterligare resurser anslås eller
de materiella reglerna ändras. Vidare framhåller motionärerna att den
personal hos polismyndigheterna som beslutar i ärenden om felparkeringsavgift
ofta saknar rättsutbildning. I tingsrätterna är det också vanligt att det är
tingsnotarierna som handlägger ärendena. Det är sålunda först efter ett
eventuellt överklagande till hovrätten som den enskilde kan få sin sak prövad
av erfarna domare. Därvid är det även angeläget - betonar motionärerna -att nya omständigheter och bevis skall kunna åberopas.

Föredragande departementschefen framhåller att det är nödvändigt med
bestämmelser som begränsar möjligheten att i högre instans åberopa nya
omständigheter eller ny bevisning för att få till stånd en effektivare
handläggning av ärenden om felparkeringsavgift. De omständigheter vid
parkeringsöverträdelser som är av betydelse för saken är - fortsätter
föredraganden - i regel enkla att klargöra. Det bör därför i allmänhet inte
vara svårt att redan hos polisen ange dessa omständigheter och den bevisning
som åberopas. Utskottet delar föredragandens uppfattning och finner den av
regeringen föreslagna preklusionsregeln - med de undantag som den
möjliggör - väl avvägd.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet den av regeringen
föreslagna preklusionsregeln, medan motionerna i motsvarande delar avstyrks.

Utskottet har för sin del inte heller något att erinra mot att prövningstillstånd
införs som en förutsättning för att mål om felparkeringsavgift skall få prövas i
hovrätten. Härigenom begränsas - som föredraganden framhåller - antalet
mål i denna instans, något som i sin tur givetvis innebär att mindre resurser
behöver användas för dessa mål. Att så sker synes väl motiverat med hänsyn
till målens jämförelsevis underordnade betydelse och deras för den enskilde
tämligen begränsade rättsverkningar. Härtill kommer att dessa mål i regel
torde vara av enkel beskaffenhet. En överprövning i hovrätten kan emellertid
enligt regeringens förslag komma till stånd, om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt eller om det finns
anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller om det annars
finns synnerliga skäl att pröva talan.

Sammantaget finner utskottet de sålunda utformade bestämmelserna om
prövningstillstånd väl avvägda. Härav följer att utskottet tillstyrker regeringens
förslag och avstyrker motionsyrkandena i motsvarande delar.

Lagförslagen i övrigt har inte heller givit utskottet anledning till erinran. De
tillstyrks följaktligen.

Hemställan

1988/89 :TU2

Utskottet hemställer

1. beträffande preklusion

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:T1 (m) i denna del
och 1988/89:T2 (fp) i denna del antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift såvitt avser 10 § tredje stycket,

2. beträffande prövningstillstånd

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:T1 (m) i denna del
och 1988/89:T2 (fp) i denna del antar det under moment 1 nämnda
lagförslaget såvitt avser 10 a §,

3. beträffande lagen om felparkeringsavgift i övrigt

att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i de delar
det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

4. beträffande lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering

Stockholm den 8 november 1988
På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

Närvarande: Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Ove Karlsson (s), Olle
Östrand (s), Kenth Skårvik (fp), Anna Wohlin-Andersson (c), Margit
Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström (s), Sten Andersson i
Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Viola Claesson (vpk), Roy Ottosson (mp),
Jarl Lander (s), Tom Heyman (m), Anita Jönsson (s) och Eva Rydén (c).

Reservationer

1. Preklusion (mom. 1)

Rolf Clarkson (m), Kenth Skårvik (fp), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo
Bergdahl (fp), Roy Ottosson (mp) och Tom Heyman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Föredragande
departementschefen” och slutar med ”delar avstyrks” bort ha följande
lydelse:

Lagrådet framhåller i sitt yttrande över regeringens förslag till lag om
ändring i lagen om felparkeringsavgift att det i dag - sedan Parkeringsjuridiska
föreningens verksamhet i ärenden om felparkering upphört - inte längre
råder sådana förhållanden att det är nödvändigt att lagstiftningsvägen vidta
drastiska åtgärder för att stävja organiserat rättegångsmissbruk.

Utskottet delar lagrådets uppfattning och finner den av regeringen

föreslagna preklusionsregeln alltför långtgående. Alltför stora krav ställs
enligt utskottets mening på den enskilde om man begär att han redan vid ett
överklagande till polismyndigheten skall kunna bedöma vad som är juridiskt
gångbar bevisning. Rättssäkerheten kräver därför att man inte begränsar
nuvarande möjligheter att åberopa nya omständigheter och ny bevisning i
högre instanser. Om problem med organiserat rättegångsmissbruk ånyo
skulle uppstå kan problemet lösas genom att vederbörande - såsom skedde i
Parkeringsjuridiska föreningens fall - döms till dagsböter med stöd av
bestämmelserna i 9 kap. rättegångsbalken.

Av det anförda följer att utskottet avstyrker regeringens förslag, såvitt nu
är i fråga, och tillstyrker motionerna i motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande preklusion

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:T1 (m) i denna del och
1988/89:T2 (fp) i denna del avslår det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
såvitt avser 10 § tredje stycket,

2. Prövningstillstånd (mom. 2)

Rolf Clarkson (m), Kenth Skårvik (fp), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo
Bergdahl (fp), Roy Ottosson (mp) och Tom Heyman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av rättssäkerhetsskäl angeläget att ärenden
om felparkeringsavgift alltid skall kunna prövas i åtminstone två domstolsinstanser.
Regeringens förslag om prövningstillstånd finner sig utskottet därför
inte kunna tillstyrka. Utformningen av ifrågavarande lagrum - 10 § a - i de
delar som inte avser prövningstillstånd föranleder däremot ingen erinran från
utskottets sida. Motionerna, i de delar som nu är i fråga, tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande prövningstillstånd

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del samt med
bifall till motionerna 1988/89:T1 (m) och 1988/89:T2 (fp) i motsvarande
delar antar 10 a § i det under moment 1 nämnda lagförslaget med
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

10 a §

Talan mot tingsrättens beslut förs
genom besvär i hovrätten. Talan får
inte prövas av hovrätten om inte
hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Talan mot tingsrättens beslut förs
genom besvär i hovrätten.

Hovrättens beslut får inte över
klagas.

1988/89:TU2

Prövningstillstånd behövs inte vid 1988/89:TU2

talan mot beslut som rör någon annan
än en part, beslut varigenom
tingsrätten ogillat jäv mot en domare,
beslut angående utdömande av förelagt
vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse
eller beslut varigenom
anmälan av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövningstillstånd
skall 54 kap. 11 § andra stycket
rättegångsbalken gälla i tillämpliga
delar.

Prövningstillstånd får meddelas
endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prövas av
högre rätt,

2. det finns anledning till ändring i
det slut vartill tingsrätten kommit
eller

3. det annars finns synnerliga skäl
att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens beslut
prövas av hovrätten endast om denna
meddelat prövningstillstånd, skall
tingsrätten i samband med underrättelse
om vad som gäller i fråga om
fullföljd av talan upplysa parterna
om detta och därvid också ange innehållet
i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

Propositionens lagförslag 1988/89:TU2

1 Förslag till Bilaga

Lag om ändring i lagen (1976:206)' om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
dels att 4, 9, 10, 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas. Ägaren
ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet

1. den som när överträdelsen
skedde var antecknad sorri fordonets
ägare i något av de register

som avses i 1 § 1 eller 2 eller den

som senare har antecknats där som
ägare av fordonet vid tiden för
överträdelsen.

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 1 § 3,

den som vid samma tid innehade licensen.

9 §

Ägare av fordon, i fråga om vilket
parkeringsanmärkning har meddelats,
får hos polismyndigheten i
det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen
meddelades skriftligen
anmäla att han bestrider betalningsansvar.
Därvid skall han ange de
omständigheter som bestridandet
grundas på och den bevisning som
åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer polismyndigheten den utredning
som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar polismyndigheten
beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten att parkeringsanmärkning
ej hade bort meddelas eller att betalningsansvar av annan
anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Anmäles bestridande senare än sex månader efter det att avgiften har
erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften,
avvisas anmälan.

frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som när överträdelsen
skedde var antecknad som fordonets
ägare i något av de register
som avses i 1 § 1 eller 2 eller

1 Lagen omtryckt 1987:25.

1988/89:TU2

Ett beslut enligt 9 § som innebär
att betalningsansvaret undanröjts
får inte överklagas.

Andra beslut enligt 9 § överklagas
skriftligen hos den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet
ges in till polismyndigheten.
Den skall ha kommit in dit senast
tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet. Vid prövning
av överklagandet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden om inte annat anges
i denna lag.

Omständigheter eller bevis som
inte angelis vid polismyndigheten
får i tingsrätten eller hovrätten åberopas
endast om parten gör sannolikt,
att han haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att ange omständigheten
eller beviset vid polismyndigheten,
eller om det av annan särskild
anledning bör tillåtas att omständigheten
eller beviset åberopas.

10a §

Mot hovrätts beslut får talan ej Talan mot tingsrättens beslut
föras. förs genom besvär i hovrätten. Ta lanfår

inte prövas av hovrätten om
inte hovrätten meddelat parten
prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid talan mot beslut som rör någon
annan än en part, beslut varigenom
tingsrätten ogillat jäv mot en domare,
beslut angående utdömande
av förelagt vite eller om ansvar för
en rättegångsförseelse elter beslut
varigenom anmälan av bestridande
avvisats. I fråga om meddelade
prövningstillstånd skall 54 kap.
II § andra stycket rättegångsbalken
gälla i tillämpliga delar.

Prövningstillstånd får meddelas
endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prövas
av högre rätt,

2. det finns anledning till ändring
i det slut vartill tingsrätten
kommit eller

Mot beslut enligt 9 § som innebär
att betalningsansvaret undanröjts
får talan ej föras.

Talan mot annat beslut enligt 9 §
föres genom besvär hos den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Vid prövning av
besvären tillämpas lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden
om ej annat anges i denna lag.
Därvid gäller i fråga om besvär vad
i den lagen sägs om ansökan. Besvär
skall dock alltid anföras skriftligen.

Talan mot tingsrätts beslut föres
genom besvär i hovrätten.

Bilaga

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens beslut
prövas av hovrätten endast om
denna meddelat prövningstillstånd,
skall tingsrätten i samband med underrättelse
om vad som gäller i fråga
om fullföljd av talan upplysa
parterna om detta och därvid också
ange innehållet i närmast föregående
stycke.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

15 §

Felparkeringsavgift återbetalas om

1. betalningsansvaret har undanröjts genom beslut som har vunnit laga
kraft,

2. avgift tidigare har erlagts för samma överträdelse,

3. det i annat fall har förekom- 3. parkeringsanmärkningen inte
mit fel som avsett ärendets hand- har prövats av domstol och det är

läggning och felet har varit till men uppenbart att anmärkningen inte

för den som erlagt avgift eller borde ha meddelats, eller

4. avgiften redan har erlagts, när åtal väckes eller strafföreläggande
utfärdas i fall som avses i 14 §.

16 §

När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som själv
svarar för övervakningen enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning,
tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

Vid utbetalning till en kommun
av betalda felparkeringsavgifter
skall statens kostnader dras av med
ett belopp som fastställs av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Om avgiften
har höjts enligt 6 § andra stycket,
skall dessutom hälften av det belopp
som svarar mot höjningen tillfalla
staten.

Vid utbetalning till en kommun
av betalda felparkeringsavgifter
skall statens kostnader dras av med
ett belopp som fastställs av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Om avgiften
har höjts enligt 6 § andra stycket,
skall dessutom tre fjärdedelar av
det belopp som svarar mot höjningen
tillfalla staten.

I andra fall än som avses i första stycket tillfaller avgiften staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

I fråga om parkeringsanmärkningar som har meddelats före ikraftträdandet
gäller inte 10 a §. Beträffande sådana parkeringsanmärkningar skall 9,
10 och 16 §§ i deras äldre lydelse tillämpas även efter ikraftträdandet.

1988/89-.TU2

Bilaga

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig parkering

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig parkering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften
betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt
att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som vid tiden för den I. den som vid tiden för den
olovliga parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var antecknad

som fordonets ägare i något av de som fordonets ägare i något av de

register som avses i 2 § första styc- register som avses i 2 § första stycket
eller ket eller den som senare har an tecknats

där som ägare av fordonet
vid tiden för överträdelsen

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 2 §
första stycket 3, den som vid samma tid innehade licensen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1988/89:TU2

Bilaga