Amsterdamfördraget
Betänkande 1997/98:UU13
Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU13
Amsterdamfördraget
Innehåll
1997/98 UU13
1 Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 1997/97:58 Amsterdamfördraget. Propositionen tar upp resultatet av den fördragsöversyn som unionens medlemsländer har genomfört inom ramen för den regeringskonferens som inleddes 1996 och regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna Amsterdamfördraget. Därutöver behandlar utskottet i betänkandet motioner väckta med anledning av propositionen och ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden samt ytterligare ett yrkande. Motionerna tar bl.a. upp frågor kring beslutsprocessen inför riksdagens beslut om eventuellt godkännande av Amsterdamfördraget, samarbetets övergripande karaktär och frågan om utträde ur unionen. Motionerna tar även upp resultatet inom enskilda förhandlingsområden som öppenhet, den fria rörligheten för personer, asyl och invandring, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, samarbetet i polis-, tull- och straffrättsliga frågor samt maktfrågorna inom unionen. Som underlag för utskottets överväganden har yttranden inhämtats från andra utskott. Utskottet konstaterar att framsteg har skett på de områden som riksdagen i sin behandling av ovan nämnda skrivelser angav som angelägna att från svensk sida ta upp i regeringskonferensen. Det gäller sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor och män och konsumentfrågor. Utskottet framhåller i betänkandet att Sveriges agerande i regeringskonferensen starkt har bidragit till fokuseringen på dessa sakfrågor som är viktiga för medborgarna. Detta gäller även unionens förstärkta möjligheter till humanitära insatser och krishantering. Utskottet menar att eftersom framsteg har skett på många av de områden där det finns svenska intressen måste förhandlingsresultatet i sin helhet betraktas som gott samtidigt som det innebär betydelsefulla steg framåt för det europeiska samarbetet. Ett viktigt skäl för Sverige att bli medlem i Europeiska unionen var att endast genom medlemskapet har Sverige möjlighet att påverka utvecklingen i centrala frågor i en alltmer internationaliserad värld. Som EU-medlem har Sverige säte och stämma i unionens beslutande organ och därmed möjlighet att direkt påverka beslut. Utskottet menar att utfallet av regeringskonferensen visar att Sverige har kunnat ge avgörande bidrag i förhandlingarna och påverka dessa i en riktning som svarar både mot svenska intressen och mot behovet av att bygga ett effektivare och för medborgarna mer relevant europeiskt samarbete. Utskottet konstaterar att, förutom de två skrivelser som nämnts ovan, har fortlöpande information till och samråd med riksdagen ägt rum både under förberedelserna inför konferensen i reflexionsgruppen och under hela den period som konferensen pågick. Därutöver har ett flertal debatter i EU-frågor ägt rum. Med anledning härav framhåller utrikesutskottet i betänkandet att detta har betytt att riksdagen har kunnat följa förhandlingarnas utveckling, även i enskilda frågor, på ett heltäckande sätt och att den dialog som har ägt rum inneburit att riksdagen har kunnat lämna synpunkter på regeringens förslag till förhandlingsupplägg. Utskottet ser positivt på den stora öppenhet som karakteriserat regeringens dialog med riksdagen inför och under regeringskonferensen. Utskottet konstaterar att samarbetet även fortsättningsvis kommer att förbli i grunden mellanstatligt med vissa överstatliga inslag inom EG-samarbetet i den första pelaren. Utskottet framhåller att de förändringar som genomförs inte förändrar samarbetets karaktär i förhållande till vad som gällde när Sverige blev medlem i EU 1995. Utskottet avvisar därför i betänkandet motioner om att godkännandet av Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning. Ett godkännande av Amsterdamfördraget innebär att ytterligare beslutsbefogenheter överförs till EG. Enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen skall en sådan överlåtelse underställas vissa villkor. Liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet finner utrikesutskottet att den överlåtelse av beslutanderätt som föranleds av Amsterdamfördraget sker inom de ramar som anges av regeringsformen. Det sker även inom ramarna för uttalandena i förarbe- tena (1993/94:KU21) till 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, dvs. inskränker inte regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder eller berör andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Vidare anser utskottet att överlåtelsen av dessa nya beslutsbefogenheter, även sammanvägda med vad som redan har överlåtits till EG, sker inom de angivna ramarna. Utskottet konstaterar vidare, liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet, att det ej sker någon överföring av beslutanderätt till EU. Sammanfattningsvis anser utskottet att förhandlingsresultatet är gott utifrån vad riksdagen angivit i tidigare betänkanden, att EU som mellanstatlig organisation ej har förändrat karaktär sedan Sverige blev medlem 1995, att villkoren i regeringsformen för överlåtelse av de beslutsbefogenheter som sker med Amsterdamfördraget är uppfyllda och att det således inte föreligger några konstitutionella hinder för Sverige att tillträda Amsterdamfördraget. Utskottet föreslår riksdagen att den skall godkänna Amsterdamfördraget och de i slutakten till fördragen förtecknade protokollen. När det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var utgångspunkten i regeringskonferensen att en anpassning måste ske till en ny säkerhetspolitisk verklighet. Till detta kommer att ett flertal reformer inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste övervägas inför en utvidgning av EU när antalet medlemmar på sikt kan bli fler än tjugofem länder. Utfallet av regeringskonferensen vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken svarar enligt utskottets uppfattning mot förväntningarna och ligger väl i linje med vad utskottet framhållit i tidigare betänkanden i an- slutning till regeringskonferensen. EU och dess medlemsstater måste, enligt utskottets uppfattning, kunna agera med olika medel, från preventiv diplomati till fredsbevarande insatser. Enligt Amsterdamfördraget kommer den preventiva förmågan att förstärkas genom att en enhet för politisk planering och tidig förvarning upprättas vid rådets generalsekretariat. Särskilt tillfredsställande är enligt utskottets uppfattning att Petersbergsuppgifterna förs in i fördraget - till följd av ett svensk-finskt initiativ - vilket innebär att samarbetet kommer att utvecklas vad gäller humanitära, fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Samtliga motioner som behandlas i föreliggande betänkande avstyrks eller anses besvarade. Med det som anförts i betänkandet föreslår utskottet att riksdagen godkänner att ytterligare beslutsbefogenheter överlämnas till EG, att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget och de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget samt att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Unionsfördraget i dess nya lydelse. Samtliga beslut skall av riksdagen i enlighet med regeringsformen fattas med tre fjärdedels majoritet. Reservationer och särskilda yttranden har på enskilda avsnitt i betänkandet lämnats av Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet de gröna samt Kristdemokraterna.
2 Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1997/98:58 att riksdagen: 1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, 2. godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget, 3. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel K 7.2 och K.7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya lydelse.
3 Motionerna
3.1 Motioner väckta med anledning av propositionen 1997/98:U14 av Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås (s) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nästa regeringskonferens inriktning på att ge tillbaka självbestämmande till medlemsländerna. 1997/98:U15 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan vidtas för att förhindra EU:s fortgående federalistiska utveckling. 1997/98:U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning vid riksdagsvalet 1998, 2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att Amsterdamfördraget skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av grundlag, 3. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, beslutar att beslut om Amsterdamfördraget skall skjutas upp till efter riksvalet 1998, 4. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2 och 3, avslår regeringens proposition 1997/98:58, 5. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2, 3 och 4, avslår regeringens förslag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, 6. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2, 3 och 4, inte godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, inte heller fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna eller de akter som hör samman med dem eller de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget, 7. att riksdagen inte godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artiklarna K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya lydelse, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring angående asylprövning, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall avsluta sitt observatörskap i VEU, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark erhållit, 11. att riksdagen preciserar gränserna för det överlåtbara området. 1997/98:U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 om Amsterdamfördraget, 2. att riksdagen vid bifall till yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inhämta Lagrådets yttrande, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förstärka den demokratiska legitimiteten, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkomröstning om Amsterdamfördraget, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje i EU-arbetet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öppenhet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnens rättigheter, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte införa skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asyl- ansökningar, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsättning, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete i rättsliga och inrikes frågor, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte tillåta andra länders polis att arbeta operativt i Sverige, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte utveckla kontrollsystemet Eurodac, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillämpa protokollet om de nationella parlamenten också för hela tredje pelarområdet, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om institutionerna. 1997/98:U18 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget, 2. att riksdagen beslutar avgöra frågan om ratificering av Amsterdamfördraget efter Danmarks folkomröstning i frågan. 1997/98:U19 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget, 2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. 1997/98:U20 av Roland Larsson och Erik Arthur Egervärn (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar av Amsterdamfördragets artikel 5 a för att Sverige skall kunna utveckla sitt samarbete med EU så att vårt självbestämmande stärks, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av Euratomfördraget. 1997/98:U21 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen uttalar sitt stöd för Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräftar Sveriges asylpraxis, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om asyl. 3.2 Övriga motionsyrkanden 1994/95:U503 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att miljöavgifter beslutas som miljöfrågor och inte som skattefrågor i EU. 1997/98:U412 av Eva Goes m.fl. (mp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Euratom och ett nytt energifördrag. 1997/98:U501 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom EU bör verka för en regelrevision, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för en union för företagande och arbete, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för en effektiv och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. 1997/98:U503 av Peter Eriksson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inför rådet skall presentera ett förslag om utträdesparagraf. 1997/98:U504 av Sven Bergström och Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synen på EU som ett mellanstatligt samarbete, 2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheter att lämna EU i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om alternativa samarbetsformer i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:U505 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öppenheten inom EU. 1997/98:K239 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en rådgivande folkomröstning före riksdagens ratificering av Amsterdamfördraget. 1997/98:K253 av Peter Eriksson och Birger Schlaug (mp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall öppnas och demokratiseras. 1997/98:K254 av Sven Bergström m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att en rådgivande folkomröstning om Amsterdamfördraget skall genomföras innan riksdagen tar ställning till om fördraget skall ratificeras eller ej. 1997/98:K703 av Sten Andersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU. 1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införlivande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter i EU-fördragen, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall förhindra att EU disponerar gemensamma kärnvapen, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de mindre ländernas relativt starka ställning i rådet skall bibehållas, 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fullgod representation i Europaparlamentet för mindre länders politiska ?landskap?.
4 Regeringskonferensen och tillkomsten av Amsterdamfördraget
I slutskedet av den regeringskonferens som resulterade i Unionsfördraget i december 1991 stod det klart att det inte var möjligt att nå ett så långtgående resultat som vissa medlemsstater önskade. Därför kom de dåvarande medlemsstaterna överens om att en ny regeringskonferens skulle sammankallas år 1996 för att undersöka vilka delar och enskilda bestämmelser i fördraget som kunde behöva revideras. Detta kom dels till uttryck i vissa artiklar i fördraget, dels i artikel N 2 i Unionsfördraget. I enlighet med detta inleddes en regeringskonferens vid Europeiska rådets möte i Turin den 29 mars 1996. De politiska förhandlingarna om ett nytt fördrag avslutades vid Europeiska rådets möte i Amsterdam den 17 juni 1997. Det nya fördraget - Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem - och dess slutakt undertecknades den 2 oktober 1997 i Amsterdam. Ansvaret för, och ledningen av, förhandlingarna ankom på medlemsstaternas utrikesministrar och kommissionens representant, kommissionsledamoten Marcelino Oreja. De grundläggande förhandlingarna skedde i en grupp av chefsförhandlare som bestod av personliga representanter för utrikesministrarna. De övergripande politiska riktlinjerna för arbetet i regeringskonferensen gavs av Europeiska rådet. Regeringskonferensen föregicks av ett förberedelsearbete inom den s.k. reflektionsgruppen. Beslut om inrättandet av gruppen fattades vid Europeiska rådets möte på Korfu i juni 1994 under grekiskt ordförandeskap. Gruppen bestod av personliga representanter för medlemsstaternas utrikesministrar. Även representanter för kommissionen och Europaparlamentet deltog i gruppens arbete. Reflektionsgruppens förberedelsearbete redovisades den 5 december 1995 i en slutrapport till Europeiska rådets möte i Madrid den 15-16 december 1995 under spanskt ordförandeskap. Slutrapporten kom att få ett avgörande inflytande på dagordningen för regeringskonferensen. Representant för Sveriges utrikesminister i reflektionsgruppen liksom svensk chefsförhandlare under regeringskonferensen var statssekreteraren i Utrikesdepartementet Gunnar Lund. Vid den officiella startpunkten för regeringskonferensen vid Europeiska rådets möte i Turin lade unionens stats- och regeringschefer fast konferensens huvudinriktning på grundval av reflektionsgruppens slutrapport. Dagordningen kom i enlighet härmed att delas in i huvudsakligen tre delar: unionen och medborgaren, en effektiv och sammanhängande utrikespolitik samt institutionella frågor. Vid sidan härav diskuterades även två andra frågor under egna dagordningspunkter, dels frågan om närmare samarbete, s.k. flexibel integration, dels frågan om en förenkling av fördragen. Under andra halvåret 1996 gick konferensen in i en mera aktiv förhandlingsfas. Medlemsstaterna, däribland Sverige, presenterade egna förslag. Under ledning av ordförandelandet Irland började ett konkret förhandlingsresultat att växa fram. Ett första utkast till ett nytt fördrag förelåg vid Europeiska rådets möte i Dublin den 13-14 december 1996. På grundval av detta dokument fortsatte förhandlingarna under Nederländernas ordförandeskap första halvåret 1997, och ytterligare förslag till förhandlingslösningar lades fram. Efter slutförhandlingar inom ramen för Europeiska rådet kunde ordförandelandet den 17 juni 1997 konstatera att de politiska förhandlingarna var avslutade. Det nya fördraget var framförhandlat. Enligt artikel 14 i Amsterdamfördraget skall det godkännas av de höga fördragsslutande parterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Enligt regeringsformen skall riksdagen godkänna vissa internationella avtal. Med anledning därav har regeringen lagt fram proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget för godkännande av riksdagen. Regeringen framhåller i propositionen att konferensens inriktning i stor utsträckning kom att bestämmas av två frågor, dels att säkerställa det folkliga stödet för Europaprojektet, dels vilka fördragsändringar som föranleds av den förestående utvidgningen. Vad gäller den första frågan anför regeringen att den problemfyllda ratifikationsprocessen efter Unionsfördragets undertecknande visade att det fanns grundläggande problem när det gällde det folkliga stödet. Den allmänna ekonomiska nedgången i Europa under början av 1990-talet och inte minst den oacceptabelt höga arbetslösheten ställde krav på att EU på ett mer ändamålsenligt sätt skulle ta sig an medborgarnas problem och ställa medborgaren mer i centrum för verksamheten. Vad gäller utvidgningen framhåller regeringen att det politiska beslutet antogs vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn redan år 1993. Därför handlade regeringskonferensen inte bara om att etablera en väl fungerande union med 15 medlemsstater utan det gällde även att försöka finna samarbetsformer som kan säkra effektiviteten i en union med på sikt fler än 20 medlemsstater. Vidare menar regeringen att inom ramen för dessa båda huvudfrågor rymdes ett stort antal frågor och områden där det fanns ett svenskt intresse att reformera EU-samarbetet. För att säkerställa största möjliga påverkan på det slutliga resultatet i en förhandling med en så stor deltagarkrets måste de mest aktiva svenska insatserna koncentreras till ett begränsat antal punkter på dagordningen, dvs. präglas av en stark prioritering, anför regeringen i propositionen. Regeringen framhåller att det var mot denna bakgrund som det offensiva svenska agerandet i regeringskonferensen främst kom att inriktas på områdena sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor och män, konsumentfrågor samt frågan om att förbättra unionens krishanteringsförmåga. Med undantag för konsumentfrågorna innefattade det svenska agerandet i dessa frågor att egna formella förslag lades fram under konferensen. Vad gäller konsumentfrågorna kunde det svenska agerandet inriktas på att stödja förslag som lades fram av bl.a. Finland.
5 Handläggningen i riksdagen av frågor kring regeringskonferensen och Amsterdamfördraget, yttranden från andra utskott
Regeringen presenterade ramarna för den svenska förhandlingsinriktningen i sin skrivelse till riksdagen 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996. I skrivelsen lämnades en redogörelse för förberedelsearbetet inför regeringskonferensen och för vissa principiella ställningstaganden i de frågor som konferensen kunde komma att behandla. Regeringen har vidare i skrivelse 1996/97:80 Verksamheten i Europeiska unionen under 1996 redogjort för förhandlingsläget i regeringskonferensen såsom det tedde sig vid årsskiftet 1996/1997. De båda skrivelserna har utförligt behandlats i betänkandena 1995/96:UU13 och 1996/97:UU13, vilka riksdagen sedermera ställt sig bakom (rskr. 1995/96:199 och rskr. 1996/97:269). Därutöver har regeringen löpande informerat och haft samråd med riksdagen, både under förberedelsearbetet och under förhandlingarnas gång, med EU-nämnden och med vissa utskott, vilkas beredningsområden berördes i förhandlingarna. Information och samråd inleddes med riksdagen redan första halvåret 1995 inför reflektionsgruppens arbete. Denna dialog fortsatte under 1995/96 inför förhandlingarnas igångsättande i mars 1995 och ägde rum regelbundet under förhandlingarnas gång. Samrådet skedde i stor utsträckning i EU-nämnden, men även ett flertal utskott hade en dialog med regeringen inom förhandlingsområden som berör de enskilda utskottens beredningsområde. Dessutom genomfördes ett flertal samråd med utrikesutskottet när det gäller konferensfrågorna som helhet. Regeringen har även vid ett flertal tillfällen informerat riksdagen i kammaren och i anslutning till denna information, samt i anslutning till riksdagsbehandlingen av regeringens skrivelser, har riksdagsdebatter kring olika frågor som diskuterats i regeringskonferensen ägt rum. Regeringen har även besvarat ett flertal interpellationer kring olika frågor i regeringskonferensen. Regeringen framhåller i skrivelsen att riksdagsbehandlingen av regeringens båda skrivelser visade att det förelåg en grundläggande samsyn mellan regeringen och en bred riksdagsmajoritet när det gäller de allra flesta frågor som aktualiserades i regeringskonferensen. Regeringen menar vidare att den nära samsynen med riksdagen var en styrka i det svenska förhandlingsarbetet. Regeringskrivelsen 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 gav enligt vad regeringen framhåller i propositionen en fast grund att stå på samtidigt som det löpande samrådet mellan regering och riksdag innebar att ramarna för den svenska förhandlingen kunde anpassas och preciseras på ett ändamålsenligt sätt allteftersom förhandlingarna utvecklade sig. Därigenom kunde Sverige uppträda som en aktiv och konstruktiv medlem under den första stora regeringskonferensen inom EU med svenskt deltagande, framhåller regeringen. Vidare tillsattes en parlamentarisk kommitté, EU 96-kommittén (dir. 1995:15). Kommittén, som arbetade under perioden mars 1995-juli 1996, hade i uppdrag att utreda viktiga sakfrågor som konferensen kunde komma att behandla, att stimulera den offentliga debatten om dessa frågor och att ge såväl förespråkare som motståndare till olika EU-frågor utrymme att argumentera för sina uppfattningar. Kommittén lät publicera ett tjugotal expert-rapporter samt ett antal informationsskrifter. Vidare anordnades seminarier och regionala möten över hela landet. Kommittén överlämnade i februari 1996 sitt betänkande Sverige, EU och framtiden, EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen (SOU 1996:19). Därutöver, framhåller regeringen i propositionen, har ett intensivt informationsarbete genomförts i Utrikesdepartementets regi. Den nu föreliggande propositionen om Amsterdamfördraget behandlas av utrikesutskottet. Utrikesutskottet har berett övriga utskott tillfälle att yttra sig över propositionen samt de motioner som behandlas i anslutning till denna i de delar som har samband med respektive utskotts beredningsområde. Yttranden till utrikesutskottet har inkommit från konstitutionsutskottet, justitieutskottet, socialförsäkringsutskottet, utbildningsutskottet, näringsutskottet samt arbetsmarknadsutskottet. I de frågor som inte faller inom utrikesutskottets primära beredningsområde har relevanta avsnitt ur de andra utskottens yttranden refererats eller citerats relativt utförligt. Yttrandena återges även in extenso i bilaga 4 till betänkandet. I anslutning till behandlingen av Amsterdamfördraget har konstitutionsutskottet enligt lagrådsremiss den 19 mars 1998 beslutat inhämta yttrande från Lagrådet över regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Yttrandet återfinns som bilaga i konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet (bilaga 4 till betänkandet).
6 Amsterdamfördragets och betänkandets disposition Amsterdamfördraget består av tre delar. Den första delen (artiklarna 1-5) innehåller materiella ändringar i - Unionsfördraget, - EG-fördraget, - Kol- och stålfördraget, - Euratomfördraget och - Akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet. Den andra delen av fördraget (artiklarna 6-11) innehåller resultatet av arbetet med att förenkla fördragen. Fördragets tredje del (artiklarna 12-15) innehåller allmänna och avslutande bestämmelser. Bland dessa slutbestämmelser finns en bestämmelse i artikel 12 om att artiklarna i Unionsfördraget och EG-fördraget skall numreras om. Vid regeringskonferensen antogs 13 protokoll. Dessa har samma rättsliga status som de fördrag till vilka de fogas. Vid regeringskonferensen antogs även 51 gemensamma förklaringar samt beaktades 8 ensidiga förklaringar av olika medlemsstater. Regeringskonferensens slutakt innehåller en förteckning över de texter som medlemsstaterna i konferensen antog eller beaktade, nämligen Amsterdamfördraget, protokollen och förklaringarna. Till slutakten har slutligen, i informativt syfte, fogats konsoliderade versioner av Unionsfördraget och EG-fördraget. Regeringen framhåller i propositionen att till skillnad från fördraget och protokollen utgör slutakten inte en del av gemenskapsrätten. Den omfattas emellertid av den allmänna folkrätten. Den rättsliga statusen av de förklaringar som har fogats till slutakten bör ses mot bakgrund av de tolkningsbestämmelser som finns i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten, vilken kodifierar den allmänna folkrättens regler vad gäller tolkning av internationella överenskommelser, anför regeringen. Regeringen framhåller avslutningsvis i denna del att det emellertid ytterst är EG-domstolen som avgör vilken rättslig verkan som förklaringarna skall tillerkännas. Fördragstexten utgör bilaga 3 i regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget. De protokoll som medlemsstaterna antog finns i bilaga 4. Fördragets slutakt med de förklaringar som medlemsstaterna i konferensen antog eller beaktade finns som bilaga 5 till propositionen. Bilagorna 10 och 11 utgör konsoliderade versioner av Unionsfördraget respektive EG-fördraget men utgör inte en del av Amsterdamfördraget. I de konsoliderade versionerna har artiklarna i de två fördragen givits en ny numrering som alltså kommer att gälla från den dag Amsterdamfördraget träder i kraft. I detta betänkande avses vid hänvisningar till artiklar i fördragen, om inte annat anges deras lydelse enligt Amsterdamfördraget, dvs. före omnumrering. Vid hänvisningar i detta betänkande till protokoll och förklaringar anges den beteckning som de har fått i slutakten. Betänkandet tar i avsnitt 7 i ett inledande avsnitt upp vissa frågor gällande Sveriges godkännande av Amsterdamfördraget och de konstitutionella förutsättningarna för detta beslut. Därefter följer ett antal avsnitt som redovisar de olika samarbetsområden som har behandlats i regeringskonferensen. Dessa avsnitt behandlar bl.a. öppenhetsfrågorna och frågan om hur grundläggande rättigheter skall regleras i fördragen, förändringarna i EG-fördraget (första pelaren), den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) samt förändringarna vad gäller polis-, tull- och straffrättsligt samarbete (tredje pelaren). Därutöver behandlas i särskilda delar de institutionella frågorna samt frågan om förenkling av fördagen. Amsterdamfördraget medför förändringar vad gäller regleringen av den fria rörligheten för personer. Detta behandlas i avsnittet om samarbetet inom EG. Varje avsnitt inleds med en redogörelse för huvudpunkterna i regeringens proposition och en sammanfattning av de motionsyrkanden som behandlas i avsnittet. Detta följs av utskottets överväganden.
7 Utskottet
7.1 Sveriges godkännande av Amsterdamfördraget, konstitutionella förutsättningar, beslutsprocedur och ändring i anslutningslag Propositionen Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget förutsätter att regeringsformens krav för ingående av internationella överenskommelser är uppfyllda. Regeringen framhåller i propositionen att Amsterdamfördraget innebär förändringar av de fördrag som gemenskapssamarbetet i första pelaren bygger på. Enligt regeringens bedömning utökas befogenheten för gemenskapen (EG), dvs. vad gäller samarbetet inom den första pelaren, att meddela bindande föreskrifter (normgivningskompetens). Dessutom innebär Amsterdamfördraget förändringar i Unionsfördraget som reglerar samarbetet kring den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, dock utan att det innebär överlåtande av beslutanderätt inom dessa samarbetsområden. Regeringen anför i propositionen att i det fall det är fråga om en internationell överenskommelse som innebär att beslutanderätt överlåts till ett mellanstatligt organ är reglerna i 10 kap. 2 § andra stycket i regeringsformen tillämpliga. Riksdagen skall i detta fall godkänna den internationella överenskommelsen. Detta kan ske med tre fjärdedelars majoritet eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag, vilket följer av 10 kap. 5 § i regeringsformen. Enligt denna paragraf i regeringsformen kan riksdagen besluta om att överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I propositionen framhåller regeringen att bestämmelserna i 10 kap. 5 § första stycket i regeringsformen gör det möjligt att överlåta beslutanderätt till EG. Vidare framhåller regeringen att det faktum att bestämmelsen pekar ut EG - och inte EU - som mottagare av beslutsbefogenheter motiverades i förarbetena av att det inom ramen för EU endast är till EG som överlåtelse kan komma i fråga (prop. 1993/94:114 s. 32). Det övriga samarbetet inom Europeiska unionen är mellanstatligt, och något behov av att överlåta beslutanderätt föreligger inte. Vidare anför regeringen att Amsterdamfördraget leder till ett mer effektivt och mer öppet samarbete mellan medlemsstaterna men menar emellertid att fördraget inte ändrar EU:s grundläggande karaktär. EU förblir en sammanslutning av suveräna stater. Fördragsförändringar skall även i fortsättningen beslutas enhälligt och godkännas i enlighet med samtliga medlemsstaters konstitutionella bestämmelser. Den grundläggande pelarstruktur som etablerades genom Unionsfördraget består. De mellanstatliga delarna av samarbetet kvarstår i form av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom den andra pelaren och den tredje pelarens polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt samarbete. Regeringen ser sammanfattningsvis mycket goda skäl som talar för att Sverige skall ansluta sig till det nya fördraget och regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget och de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget (yrkande 2 i propositionen). Regeringen noterar vidare i propositionen att Amsterdamfördraget innebär att beslutanderätt överlåts i viss omfattning till EG, främst genom att samarbetsområden som har nära samband med den fria rörligheten för personer flyttas från den mellanstatliga delen av samarbetet till gemenskapsarbetet i första pelaren. Enligt regeringens bedömning ligger överlåtelsen väl inom ramarna för riksdagens möjlighet att besluta om överlåtelse av beslutanderätt till EG enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen. Vidare anför regeringen att fördraget innebär viktiga steg framåt för det europeiska samarbetet i en riktning som i allt väsentligt överensstämmer med svenska intressen. Samtidigt förblir EU samma typ av organisation som den som Sverige anslöt sig till den 1 januari 1995. Därför anser regeringen att en folkomröstning om Amsterdamfördraget inte är påkallad. Regeringen framhåller vidare i propositionen att överlåtelsen av beslutsbefogenheter till EG i samband med Sveriges anslutning till Europeiska unionen skedde genom anslutningslagen. Enligt 3 § anslutningslagen får EG efter Sveriges anslutning till Europeiska unionen fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av de fördrag och andra instrument som anges i 4 §. Sistnämnda paragraf innehåller en förteckning över dessa fördrag och andra instrument. Regeringen föreslår att Amsterdamfördraget fogas till förteckningen i 4 § (yrkande 1 i propositionen). Detta innebär att Amsterdamfördraget införlivas med den svenska nationella rätten och blir gällande här i landet under samma förutsättningar som andra fördrag. Protokollen som har förtecknats i slutakten kommer vid Amsterdamfördragets ikraftträdande att fogas till respektive grundläggande fördrag. Vidare anför regeringen att resultatet av förenklingsarbetet innebär att två internationella överenskommelser kan upphävas (artikel 9 i Amsterdamfördraget). Regeringen föreslår därför att konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna och fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna tas bort från förteckningen i 4 § anslutningslagen. Emellertid menar regeringen att protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, som fogats till det sistnämnda fördraget, skall förbli i kraft och därför fogas till förteckningen. Därutöver föreslår regeringen vissa redaktionella ändringar i 4 § anslutningslagen. I en ny punkt 21 bör anges de bilagor och protokoll som hör till de fördrag och andra instrument som anges i punkterna 1-20. Regeringen anför att punkten motsvarar avslutningsorden i 4 § i dess nuvarande lydelse och ej utgör någon ändring i sak. Eftersom ändringarna bör träda i kraft först vid Amsterdamfördragets ikraftträdande (artikel 14.2 i Amsterdamfördraget) åtar sig regeringen att bevaka detta och besluta när lagändringarna skall träda i kraft. Regeringen föreslår således ett antal ändringar i 4 § anslutningslagen. Lagens nuvarande lydelse samt den föreslagna nya framgår av bilaga 1 till detta betänkande. Motionerna I partimotion U16 (mp) yrkande 1 med anledning av regeringens proposition framhåller motionärerna att Danmark, Portugal och Irland under första halvåret 1998 håller folkomröstningar huruvida länderna skall ratificera Amsterdamfördraget och menar att riksdagen bör fatta beslut om att Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning i samband med riksdagsvalet 1998. I motion K239 (v) liksom i motion K254 (c) från allmänna motionstiden menar motionärerna att en rådgivande folkomröstning om Amsterdamfördraget bör hållas i Sverige innan riksdagen tar ställning till fördraget. Motionärerna bakom motion U16 (mp) yrkande 2 med anledning av regeringens proposition framhåller att beslut om överlåtelse av beslutsbefogenheter enligt 10 kap. 5 § i regeringsformen antingen kan fattas av riksdagen varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag, dvs. två beslut med mellanliggande allmänt val. Motionärerna anför att den nuvarande parlamentariska sammansättningen av riksdagen avgjordes innan Sverige blev medlem av EU. Den nuvarande riksdagen kan därmed inte anses ha väljarnas mandat att besluta om ytterligare överlåtelser av beslutsbefogenheter. Därför vill Miljöpartiet att Amsterdamfördraget (om partiets yrkande 1 faller) skall underställas samma beslutsprocedur som för stiftande av grundlag. Vidare anför motionärerna att Sverige bör invänta folkomröstningen i Danmark innan man fattar beslut beträffande Amsterdamfördraget och yrkar (yrkande 3), om partiets yrkanden 1 och 2 faller, att beslut om godkännande av Amsterdamfördraget flyttas fram till efter de allmänna valen hösten 1998. I partimotion U17 (v) yrkande 4 framhåller Vänsterpartiet att de förutsättningar som rådde vid folkomröstning om EU-medlemskapet 1994 har förändrats betydligt. Dessutom kommer det att genomföras folkomröstningar i andra EU-länder, framhåller partiet. Motionärerna vill därför att även det svenska folket bör få avgöra frågan om Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget i en folkomröstning och att detta bör ges regeringen till känna. Vänsterpartiet anser (yrkande 2) att Amsterdamfördraget är ett för svensk lagstiftning och ur allmän synpunkt genomgripande förslag och finner det anmärkningsvärt att inte Lagrådet beretts tillfälle att yttra sig över fördraget. Förslaget behöver granskas utifrån hur det förhåller sig till Sveriges grundlagar och rättsordningen i övrigt. Partiet begär ett riksdagens tillkännagivande om att regeringen bör inhämta Lagrådets yttrande. I motion U18 (c) yrkande 2 yrkar motionären att riksdagen skall besluta att avgöra frågan om godkännande av Amsterdamfördraget efter Danmarks folkomröstning i frågan. Ett flertal motioner innehåller yrkandet att riksdagen skall avslå regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget eller enskilda yrkanden i denna. I motion U14 (s) yrkande 1 med anledning av regeringens proposition anför motionärerna att Amsterdamfördraget innebär att det ekonomiska samarbetet utvecklas mot alltmer av överstatlighet. Vidare noterar motionärerna att fördraget i propositionen av regeringen beskrivs som en framgång vad gäller offentlighetsprincipen, sysselsättningen och en aktiv miljöpolitik. Motionärerna delar ej regeringens bedömning och menar att besluten vid regeringskonferensen i dessa avseenden lämnar mycket övrigt att önska. Vidare noterar motionärerna att enligt regeringens bedömning innebär Amsterdamfördraget inte en sådan överlåtelse till EG av beslutsbefogenheter att regeringsformens regler om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Motionärerna är av motsatt uppfattning. Enligt dessa kan man inte längre säga att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. De lagar riksdagen stiftar är i allt högre grad underställda EG:s lagar, och riksdagen beslutar inte längre suveränt om beskattningen. Därmed, menar motionärerna, hotas statsskickets grunder av Amsterdamfördraget och utfästelserna i de bifogade förklaringarna och yrkar avslag på propositionen. Motionärerna bakom motion U16 (mp) framhåller att Miljöpartiets förhoppning var att det nya fördraget skulle ändra EU-projektets riktning och ge en öppnare union där överstatligheten inom områden som lämpar sig bättre för mellanstatlighet tonades ner, där det tydligt preciserades vad som skall beslutas på EU-nivå och vad som skall beslutas på nationell nivå och där en utträdesparagraf reglerar vad som händer om ett land vill lämna unionen. I stället har regeringskonferensen, menar motionärerna, sett som sin främsta uppgift att effektivisera EU genom att stärka dess institutioner på medlemsstaternas bekostnad. De framhåller vidare att innebörden av Amsterdamfördraget är att ytterligare steg tas i riktning mot mer överstatlighet och minskad demokrati. Därför yrkar Miljöpartiet att, om riksdagen inte bifaller något av partiets tidigare yrkanden i samma motion, regeringens proposition skall avslås (yrkande 4 delvis). Motionärerna anför i yrkande 5 att om riksdagen avslår partiets yrkanden 1, 2, 3 och 4 i samma motion skall riksdagen avslå regeringens förslag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Vidare yrkar Miljöpartiet att riksdagen inte godkänner Amsterdamfördraget, om partiets yrkanden 1, 2, 3 och 4 i samma motion avslås (yrkande 6). I samma motion yrkande 11 framhåller motionärerna att bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen inte ger möjlighet att överlåta beslutanderätt till mellanstatligt organ om vissa grundläggande principer i Sveriges konstitutionella system rubbas. Som exempel härpå anför motionärerna tryckfrihetsförordningen och yttrandefriheten och deras betydelse för den fria åsiktsbildningen. Därför yrkar Miljöpartiet att gränserna för den beslutskompetens som kan överlåtas till mellanstatligt organ preciseras av riksdagen. I partimotion U17 (v) yrkande 1 hävdas att Amsterdamfördraget innebär att viktiga delar av Sveriges självbestämmande överlåts till EU, genom att en rad områden förs över från mellanstatligt till överstatligt samarbete och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fördjupas ytterligare. Vänsterpartiet vill att självbestämmande och demokratisk legitimitet skall förstärkas vilket enligt motionärerna kan ske genom att mer reell beslutsmakt återförs till nationell nivå. Därmed skulle de nationella parlamentens inflytande öka och samarbetet få en mer mellanstatlig prägel. Vänsterpartiet menar därför att proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget bör avslås. I motion U18 (c) (yrkande 1) anförs att tre fjärdedelar av alla beslut inom EG fattas med kvalificerad majoritet, och motionären menar att det innebär överstatlighet. Amsterdamfördraget för in nya samarbetsområden under den första pelaren och därmed EG-rätten. Det innebär att ytterligare steg tas mot en europeisk federation, anför motionären. Denna process urholkar statsskickets grunder, menar motionären vidare, och yrkar att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget. Även i motion U19 (fp) yrkande 1 yrkas avslag på propositionen men av andra skäl. Motionären anför att den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam hade uppgifter som är nödvändiga för att möjliggöra en omfattande utvidgning av EU till de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Motionären menar att uppgiften ej löstes och anför att oförmågan och oviljan till förändring tyder på en bristande vilja från medlemsstaternas sida att genomföra en snabb och omfattande utvidgning till de nya demokratierna. Orsaken till denna bristande vilja ser motionären i att det skulle ske till priset av mindre gynnsamma regler för de gamla medlemmarna. När det gäller de avgörande frågorna som skjuts upp till ytterligare en regeringskonferens - främst de institutionella reformerna och en förändring av jordbruks- och strukturpolitiken - kommer de nationella egenintressena att stå i vägen för den nödvändiga politiska beredskapen för en omfattande EU-utvidgning, menar motionären. Att i detta läge godkänna Amsterdamfördraget innebär att förändringstrycket gentemot medlemsstaternas regeringar även i fortsättningen blir svagt, anför motionären och föreslår att riksdagen avslår förslaget att godkänna Amsterdamfördraget och därmed ger en signal om att EU måste reformeras och utvidgas med det snaraste. I ett flertal motioner tas frågor upp som berör samarbetets övergripande karaktär samt frågor angående utträde ut unionen. I partimotion U17 (v) yrkande 3 hävdas att medlemskapet i EU bidrar till att urholka demokratin eftersom makten utövas av en elit. Som ett särskilt uttryck för eliternas makt ser Vänsterpartiet kommissionens monopol på initiativrätt till lagstiftning. Det leder till att EU-samarbetet brister i demokratisk legitimitet. Motionärerna menar att den demokratiska legitimiteten kan förstärkas genom att beslutsmakt återförs till nationell nivå och att de nationella parlamentens ställning stärks. Vänsterpartiet förordar att den mellanstatliga delen av samarbetet stärks på bekostnad av det överstatliga samarbetet. Vänsterpartiet anför i samma motion, yrkande 14, att de förändringar beträffande EU:s institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet. Vänsterpartiet motsätter sig samtliga dessa steg som man menar pekar mot en utveckling i federalistisk riktning. I motion 1997/98:U503 (mp) från allmänna motionstiden föreslår motionären att regeringen till ministerrådet skall presentera ett förslag om en utträdesparagraf samt att det i en sådan paragraf bör stadgas att ett land som vill lämna det fulla medlemskapet skall ha rätt att välja en annan samarbetsform med Europeiska unionen. I motion U504 (c) yrkande 1 från allmänna motionstiden anför motionärerna att Europeiska unionen är en konstitutionell skvader. EU är både en renodlad mellanstatlig organisation och union med federala inslag. Amsterdamfördraget utökar unionens kompetensområde, gör tidigare mellanstatliga frågor till överstatliga och stärker Europaparlamentets makt på bekostnad av ministerrådet som är ett centralt element i samarbetets mellanstatliga del. Motionärerna menar att EU:s utveckling mot en union medför problem för ett medlemsland som vill lämna unionen, och det är därför nödvändigt, menar motionärerna, att regering och riksdag klart markerar att Sverige ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete och önskar se en utveckling i sådan riktning. Motionärerna begär ett riksdagens tillkännagivande om synen på EU som ett mellanstatligt samarbete. Motionärerna vill även att riksdagen av regeringen begär en utredning om möjligheten att lämna EU (yrkande 2) samt att riksdagen av regeringen begär en utredning om alternativa samarbetsformer inom unionen (yrkande 3). I motion U15 (m) med anledning av regeringens proposition anför motionären att Amsterdamfördraget innebär ytterligare steg i federalistisk - eller överstatlig - riktning. Motionären menar att det är en äventyrlig politik att successivt och med många små steg förvandla EU till en övervägande federal statsbildning. Motionären vill att Sverige i framtida regeringskonferenser skall deklarera att landet inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande överstatlighet inom EU. Sverige bör inte på ytterligare områden acceptera majoritetsbeslut. Motionären vill att regeringen till nästa regeringskonferens inom EU skall utarbeta konkreta förslag om hur EU:s grundlag bör ändras så att beslut, som syftar till att fler överstatliga beslut fattas, förhindras inom unionssamarbetet. Även motionärerna bakom motion U14 (s) yrkande 2 hävdar att Amsterdamfördraget innebär att EG-samarbetet utvecklas mot alltmer överstatlighet. Som exempel därpå anför motionärerna att: - Europaparlamentets makt ökar genom att det får medbeslutanderätt på ett antal nya områden, - andelen beslut med kvalificerad majoritet ökar och därmed tas den nationella vetorätten bort på dessa områden och - i den tredje pelaren kommer vissa beslut att kunna fattas med kvalificerad majoritet. Motionärerna menar att Amsterdamfördraget utgör ytterligare ett steg mot överstatlighet utan demokrati. För att förstärka demokratin måste beslutskompetens återföras till den nationella nivån, och det kan ske genom att EG-samarbetet blir mer mellanstatligt, menar motionärerna. Därför vill motionärerna ha ett riksdagens tillkännagivande om att inriktningen på nästa regeringskonferens bör vara att ge tillbaka beslutskompetens till medlemsländerna och därmed stärka deras självbestämmande. I partimotion U16 (mp) yrkande 10 menar motionärerna att regeringen i regeringskonferensen i många fall alltför lätt givit upp vad som kan anses vara självklara svenska ståndpunkter. Därför, menar motionärerna, är det en växande kritik mot EU i Sverige och den borde av regeringen ses som en signal att inte nu fortsätta gemenskapens utveckling mot ett alltmer överstatligt samarbete. Motionärerna framför även kritik mot regeringen som förhandlare och menar att det hade varit möjligt att få fler undantag. Det visas av att Danmark, Storbritannien och Irland erhöll undantag från delar av grundfördragen. Motionärerna framhåller att Danmark genom ett särskilt protokoll kunnat behålla ett mellanstatligt förhållande till EU vad gäller EMU, försvarspolitik samt polis, tull och det straffrättsliga samarbetet. Därför begär motionärerna att riksdagen ger regeringen till känna att Sverige skall begära att erhålla samma särställning som Danmark i unionssamarbetet. Motionärerna bakom motion U20 (c) yrkande 1 framhåller att Amsterdamfördraget innebär att ytterligare beslutskompetens förs över från ett mellanstatligt samarbete till ett överstatligt. Emellertid menar motionärerna att Amsterdamfördraget har sådana fördelar att det bör ratificeras. Dock bör Sverige i framtiden ej gå med på att ytterligare beslutskompetens förs över till EG. Motionärerna noterar att Amsterdamfördragets nya artikel 5 a ger möjlighet för en grupp medlemsländer att upprätta ett närmare och fördjupat samarbete. Till nästa regeringskonferens vill motionärerna att Sverige utarbetar ett förslag till fördragstext som kompletterar artikel 5 a och som skall ge de länder som så önskar möjlighet att återta beslutskompetensen över områden som betecknats vara av gemensamt intresse. Medlemsstaterna skall kunna göra detta ensamma eller i förening med andra stater. Detta skulle innebära en möjlighet till mer självbestämmande för de medlemsländer som så önskar. Utskottets överväganden Europeiska unionens viktigaste uppgift är att trygga freden, friheten, demokratin och välfärden i hela Europa. Det är utskottets uppfattning att en fördjupad integration och en utvidgad medlemskrets är den bästa vägen för att skapa bestående fred och för att nå en socialt och miljömässigt hållbar utveckling, som kan lägga en stabil grund för välfärden och för nya arbetstillfällen. Regeringskonferensen som resulterade i Amsterdamfördraget hade till syfte att göra samarbetet mer relevant för medborgarna, att nå fram till lösningar som effektiviserar och som lägger en fast grund för EU-samarbetet inför framtiden samt banar vägen för en utvidgad medlemskrets. Regeringen har i den nu aktuella propositionen lämnat en redogörelse för resultatet i regeringskonferensen samt för vissa konstitutionella förutsättningar för Sveriges tillträde till fördraget. I propositionen framhåller regeringen att när det gällde utvecklingen av de delar inom EU- samarbetet som är relevanta för medborgarna, som sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor och män samt konsumentskydd, kommer unionen att få en klarare inriktning. Vidare framhåller regeringen att framsteg har skett när det gäller möjligheterna till krishantering. Utskottet kan för sin del konstatera att framsteg har skett på de områden som riksdagen i sin behandling av regeringens skrivelser 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 och 1996/97:80 Berättelse om verksamheten inom Europeiska unionen 1996 angav som angelägna att ta upp i regeringskonferensen (bet. 1995/96:UU13 och bet. 1996/97:UU13). Utskottet vill framhålla att Sveriges agerande i regeringskonferensen starkt har bidragit till fokuseringen på sakfrågor som är viktiga för medborgarna. Detta gäller även unionens förstärkta möjligheter till humanitära insatser och krishantering där Amsterdamfördraget enligt utskottets uppfattning lägger grunden för ett förstärkt samarbete på området. Eftersom framsteg har skett på många av de områden där det finns svenska intressen måste förhandlingsresultatet i sin helhet betraktas som gott samtidigt som det innebär viktiga steg framåt för det europeiska samarbetet. Många av de frågor som ryms inom ramen för EU-samarbetet är angelägna ur ett svenskt perspektiv. I en så omfattande förhandling som en regeringskonferens - med ett stort antal deltagande stater - är det enligt utskottets uppfattning emellertid centralt att det sker en prioritering för att goda resultat skall kunna uppnås. Utskottet menar att den prioritering som under förhandlingarna, i samråd med riksdagen, gjordes till vissa områden (sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet, konsumentfrågor, krishantering) betydde mycket för slutresultatet. Konkreta svenska förslag presenterades på dessa områden utom beträffande konsumentfrågor där Sverige i stället gav stöd till ett finskt förslag. Enligt utskottets uppfattning har den aktiva svenska förhandlingslinjen och den starka prioritering som skett varit betydelsefulla faktorer som lagt grunden för de svenska framgångarna i förhandlingarna. Ett viktigt skäl för Sverige att bli medlem i Europeiska unionen var att endast genom medlemskapet har Sverige möjlighet att påverka utvecklingen i centrala frågor i en alltmer internationaliserad värld. Som EU-medlem har Sverige säte och stämma i unionens beslutande organ och därmed möjlighet att direkt påverka beslut. Utskottet menar att utfallet av regeringskonferensen visar att Sverige har kunnat ge avgörande bidrag i förhandlingarna och påverka dessa i en riktning som svarar både mot svenska intressen och mot behovet av att bygga ett effektivare och för medborgarna mer relevant europeiskt samarbete. Sverige medverkar som EU-medlem även i den för freden och avspänningen i Europa mycket betydelsefulla utvidgningen av EU till de öst- och centraleuropeiska kandidatländerna samt Cypern. Efter regeringskonferensens avslutande har unionen fattat ett antal betydelsefulla beslut för att ta ytterligare steg i denna riktning. I betänkande 1996/97:UU13 framhöll utrikesutskottet att en av unionens grundläggande drag är att säkerhet uppnås genom samverkan och integration. Samarbetet genom EU har inneburit att många trådar har tvinnats mellan människorna i Europa, det har inneburit en ökad förståelse för varandras situation och behov, vilket i sin tur bidragit till insikten om att krig i Europa är otänkbart och till att befästa demokratins idé. Utrikesutskottet anförde i betänkande 1996/97:UU13 även följande: Att utsträcka samarbetet till länderna i Central- och Östeuropa - och ge de länder som så önskar möjlighet att bli medlemmar i unionen - är enligt ut- skottets uppfattning ett viktigt steg på vägen mot den alleuropeiska freds- och säkerhetsordning som Sverige eftersträvar. Syftet är inte endast att dessa länder skall samarbeta mera med unionen, ett centralt mål är även att de skall samarbeta mer med varandra. Det är också grundtanken bakom det alltmer utvecklade samarbetet mellan unionen och länderna i södra och östra Medelhavsområdet. Detta samarbete - EU-Medelhavspartnerskapet - skapar dels en grogrund för hållbar ekonomisk utveckling i regionen, dels förutsättningar för ökad samverkan och integration mellan dessa länder. Det har därmed, enligt utskottets uppfattning, liksom det alltmer utvecklade samarbetet med Central- och Östeuropa, en viktig stabilitetsfrämjande roll. Regeringskonferensen nådde inte sina mål när det gällde att skapa en institutionell bas för en utvidgad medlemskrets. Regeringen framhåller i propositionen att det hade varit en fördel för utvidgningsprocessen, om de grundläggande maktfrågorna hade fått en varaktig lösning redan i samband med den nu avslutade regeringskonferensen. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning men konstaterar samtidigt att fördraget försågs med vissa utvecklingsklausuler som innebär att dessa frågor kommer att diskuteras igen i anslutning till utvidgningen. Medlemsländerna har åtagit sig att återkomma till dessa frågor, och en regeringskonferens kommer att sammankallas för att särskilt överväga de institutionella frågorna. Som framgått tidigare i detta betänkande har regeringen tillställt riksdagen två skrivelser som behandlat dels förslag till svenska utgångspunkter inför förhandlingarna i regeringskonferensen, dels läget i förhandlingarna vid årsskiftet 1996/97 och inför slutfasen första halvåret 1997. I sitt yttrande till utrikesutskottet med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:30 framhöll konstitutionsutskottet vikten av att en fortsatt förankring av konkreta ställningstaganden skulle äga rum både i EU-nämnden och i utskotten. Utrikesutskottet framhöll i betänkande 1995/96:UU13 att utskottet delade uppfattningen om vikten av en fortsatt förankring av konkreta ställningstaganden i EU-nämnden och om utskottens betydelsefulla roll i det generella samrådsförfarandet i EU-sammanhang. Mot bakgrund av vad som redovisats ovan kan utrikesutskottet nu konstatera att fortlöpande information till och samråd med riksdagen har ägt rum både under förberedelserna inför konferensen i reflexionsgruppen och under hela den period som konferensen pågick. Därutöver har ett flertal debatter i EU-frågor ägt rum. Med anledning härav vill utrikesutskottet särskilt framhålla att detta har betytt att riksdagen har kunnat följa förhandlingarnas utveckling, även i enskilda frågor, på ett heltäckande sätt och att den dialog som har ägt rum inneburit att riksdagen har kunnat lämna synpunkter på regeringens förslag till förhandlingsupplägg. Utskottet ser positivt på den stora öppenhet som karakteriserat regeringens dialog med riksdagen inför och under regeringskonferensen. Ett lovvärt initiativ i detta sammanhang var tillsättandet av den parlamentariska EU 96-kommittén. Utskottet menar att kommittén utförde ett värdefullt arbete för att skapa kunskap kring de frågor som skulle komma att behandlas i regeringskonferensen och att bidra till den allmänna debatten i dessa frågor. Detta var så mycket mer angeläget eftersom Sverige då nyligen hade blivit medlem i Europeiska unionen och skulle komma att ställas inför många frågor i regeringskonferensen där erfarenheten från svensk sida vid den tiden var begränsad. Ett flertal motioner tar upp den svenska beslutsproceduren gällande Amsterdamfördraget. I motion U17 (v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör inhämta Lagrådets yttrande. Utrikesutskottet konstaterar att konstitutionsutskottet enligt en lagrådsremiss den 19 mars 1998 har beslutat att inhämta yttrande över regeringens förslag till laga om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (Lagrådets yttrande har bifogats konstitutionsutskottets yttrande, se bilaga 4 i detta betänkande). Utrikesutskottet, liksom konstitutionsutskottet i sitt yttrande 1997/98:KU9y till utrikesutskottet, konstaterar att yrkandet om Lagrådets hörande har tillgodosetts och anser att motion U17 (v) yrkande 2 därmed är besvarad. I motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c) anförs att frågan om godkännande av Amsterdamfördraget bör underställas en folkomröstning. Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:KU9y till utrikesutskottet att det i likhet med regeringen inte kan finna att samarbetet inom EU ändrar karaktär på något avgörande sätt genom Amsterdamfördraget. Vidare konstaterar konstitutionsutskottet att Lagrådet i sitt yttrande funnit att Amsterdamfördraget inte medför några i sak omvälvande nyheter i förhållande till den mycket omfattande rättsliga reglering som Sverige accepterat genom sin anslutning till EU. Konstitutionsutskottet förslår att utrikesutskottet avstyrker motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c). Utrikesutskottet vill framhålla att Lagrådet i sitt yttrande konstaterar att det står klart att de fördragsslutande parternas avsikt varit att bevara den mellanstatliga karaktären av andra och tredje pelarna. Där en reglering som ger möjlighet att meddela EG-rättslig lagstiftning ansetts behövlig har dessa ämnesområden förts över till första pelaren, anför Lagrådet i sitt yttrande. Utrikesutskottet konstaterar att samarbetet även fortsättningsvis kommer att förbli i grunden mellanstatligt med vissa överstatliga inslag inom EG- samarbetet i den första pelaren och att de förändringar som genomförs inte förändrar samarbetets karaktär i förhållande till vad som gällde när Sverige blev medlem i Europeiska unionen 1995. Utskottet delar regeringens och konstitutionsutskottets bedömning och menar att någon folkomröstning om fördraget inte är påkallad. Utskottet avstyrker således motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c). I motion U16 (mp) yrkande 2 krävs att Amsterdamfördraget skall underställas samma beslutsprocedur som för stiftande av grundlag. Som har framhållits ovan är kravet för överlåtande av beslutanderätt enligt 10 kap. 5 § regeringsformen att EG har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och Europakonventionen. Lagrådet har i sitt yttrande inte funnit att Amsterdamfördraget strider mot detta krav. Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande i likhet med regeringen att fri- och rättighetsskyddet i EG snarare stärkts genom Amsterdamfördraget och ser inget hinder i detta avseende mot att riksdagen överlåter beslutsbefogenheter till EG i den ordning som i första hand anvisas i 10 kap. 5 § regeringsformen, dvs. genom tre fjärdedels majoritet. Konstitutionsutskottet anser att utrikesutskottet bör avstyrka motion U16 (mp) yrkande 2. Utrikesutskottet delar de bedömningar som refererats ovan och avstyrker motion U16 (mp) yrkande 2. I motion U16 (mp) yrkande 3 föreslås att frågan om ratificering av Amsterdamfördraget skjuts upp till efter riksdagsvalet 1998 och i motion U18 (c) yrkande 2 att beslutet skjuts upp till efter den folkomröstning som skall hållas i Danmark den 28 maj 1998 angående fördraget. Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande att det inte anser att motionärerna framfört några bärande skäl för att skjuta upp riksdagens beslut om Amsterdamfördraget och menar att motionerna bör avstyrkas. Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets uppfattning och avstyrker motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2. I motion U16 (mp) yrkande 5 anförs att riksdagen bör avslå regeringens förslag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sverige anslutning till Europeiska unionen. Amsterdamfördraget medför förändringar i samarbetet. Som regeringen framhåller i propositionen förs vissa samarbetsområden över från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren, innebärande att beslutsbefogenheter i motsvarande mån överlämnas till EG. Andra områden där beslutsbefogenheter uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder mot diskriminering. Amsterdamfördraget ger vidare medlemsstaterna möjlighet att föra över vissa beslutsbefogenheter till EG-domstolen vad gäller förhandsbesked avseende beslut som fattas inom ramen för tredje pelaren. Det kan ske genom att en medlemsstat avger en särskild förklaring om detta. Regeringen yrkar i propositionen att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:100) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (yrkande 1). Utrikesutskottet kan konstatera att för de fall en internationell överenskommelse innebär att beslutanderätt överlåts till ett mellanstatligt organ är särskilda bestämmelser i 10 kap. 5 § regeringsformen tillämpliga. Enligt första stycket i denna bestämmelse får riksdagen, genom beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig, överlåta beslutanderätt till EG så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagens beslut kan även fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Som framgått tidigare i detta betänkande har Lagrådet inte funnit att Amsterdamfördraget strider mot kravet i 10 kap. 5 § regeringsformen om att gemenskaperna skall ha ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och Europakonventionen. Även konstitutionsutskottet gör samma konstaterande och ser inget hinder i detta avseende mot att riskdagen överlåter beslutsbefogenheter till EG. Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:KU9y att förutom krav på ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och Europakonventionen, faställdes ytterligare två reservationer i förarbetena till 10 kap. 5 § i regeringsformen, som villkor för överlämnande av beslutanderätt till EG (bet. 1993/94:KU21). I det sistnämnda betänkandet framhöll konstitutionsutskottet för det första att en överlåtelse av beslutsbefogenheter inte kan ske i sådan utsträckning att RF:s bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i väsentlig grad. För det andra uttalade konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen omfattar också andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet pekade särskilt på den fria åsiktsbildningens betydelse för vårt statsskick. Redan i den inledande paragrafen i RF slås det fast att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. En förutsättning för att den fria åsiktsbildningen skall kunna spela denna viktiga roll är offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, påpekade utskottet. Också förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet och andra viktiga tryckfrihetsrättsliga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen hade enligt utskottet stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § RF kunde enligt konstitutionsutskottet inte anses öppna möjlighet att överlåta beslutanderätt som väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig ändring av grundlag. Utrikesutskottet vill för sin del anföra att Lagrådet i sitt yttrande har granskat Amsterdamfördraget utifrån vad som konstitutionsutskottet angivit i sitt betänkande 1993/94:KU21. Lagrådet konstaterar att när det gäller Amsterdamfördraget kan det på intet sätt anses rubba det svenska statsskickets grunder. Såvitt angår offentlighetsprincipen och meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen påverkas inte dessa av Amsterdamfördraget, menar Lagrådet. Vidare konstaterar Lagrådet att i fråga om tryckfriheten och yttrandefriheten har uttalats farhågor för att överförandet av vissa civilrättsliga frågor skull kunna inskränka det svenska grundlagsskyddet för dessa rättigheter. Enligt Lagrådets uppfattning medför den gemensamma förklaringen (20) i Amsterdamfördraget, enligt vilken beslut om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete inte skall hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier, att om exempelvis framtida rättsakter från EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl lämna procedurreglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade. Konstitutionsutskottet gör ingen annan bedömning. Utrikesutskottet konstaterar att ett beslut om godkännande av Amsterdamfördraget medför att beslutanderätt överförs till EG. I samband med Sveriges EU-medlemskap reglerades överlåtelsen av beslutanderätt i en ny lag, lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Ytterligare överföring av beslutanderätt förutsätter enligt utskottet - vilket även regeringen föreslår i propositionens yrkande 1 - ett särskilt beslut av riksdagen. Att riksdagen godkänner regeringens yrkande 1 om ändring i anslutningslagen innebär att riksdagen godkänner att ytterligare beslutanderätt förs över till EG i enlighet med Amsterdamfördraget. Liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet finner utrikesutskottet att överlåtelsen av beslutanderätt sker inom de ramar som anges av regeringsformen. Det sker även inom ramarna för uttalandena i förarbetena till 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, dvs. inskränker inte regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder eller berör andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Vidare anser utskottet att överlåtelsen av dessa nya beslutbefogenheter, även sammanvägda med vad som redan har överlåtits till EG, sker inom de angivna ramarna. Utskottet konstaterar vidare, liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet, att det ej sker någon överföring av beslutanderätt till EU. Utrikesutskottet ser sammanfattningsvis, liksom konstitutionsutskottet, inga hinder mot att beslutanderätt överlåts till EG i de delar som omfattas av Amsterdamfördraget med tillhörande protokoll och i den ordning som i första hand anvisas i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, dvs. genom beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Utrikesutskottet tillstyrker därför regeringens yrkande 1 om lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt avstyrker motion U16 (mp) yrkande 5. Enligt artikel 14.2 i Amsterdamfördraget skall fördraget ratificeras av samtliga fördragsslutande parter i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Fördraget träder sedan i kraft den första dagen i den andra månaden efter den månad då det sista ratifikationsinstrumentet har deponerats hos Italienska republikens regering. För att Amsterdamfördraget skall träda i kraft fordras således att samtliga medlemsstaters ratifikationsinstrument har deponerats. Ratifikationsprocessen pågår i medlemsstaterna men exakta tidpunkter för olika medlemsländers beslut är ännu oklara. En nödvändig förutsättning för att ändringarna i anslutningslagen skall träda i kraft är att ratifikationsprocessen är avslutad i samtliga medlemsstater. Utskottet menar, liksom regeringen, att mot nu angivna bakgrund bör dagen för ikraftträdande av ändringarna i anslutningslagen inte fixeras i lagen. I stället bör det enligt utskottets uppfattning föreskrivas att lagen om ändringar i anslutningslagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I motion U16 (mp) yrkande 11 yrkar Miljöpartiet att gränserna för den beslutskompetens som kan överlåtas till mellanstatligt organ preciseras av riksdagen. Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande att när det gäller Miljöpartiets yrkande 11 i motion U16 anser utskottet att återgivna uttalanden i betänkandet 1993/94:KU21 (se ovan) med tillräcklig precision anger gränserna för det område inom vilket beslutanderätt kan överlåtas till EG utan samtidig ändring av grundlag. Konstitutionsutskottet föreslår att motionen skall avstyrkas i berörd del. Utrikesutskottet finner att syftet med motionen tillgodosetts och avstyrker därmed motion U16 (mp) yrkande 11. I motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4 (delvis) och 6, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 samt U19 (fp) yrkande 1 yrkas att riksdagen skall avslå propositionen och att riksdagen ej skall godkänna Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande 1997/98:KU9y till utrikesutskottet att samarbetsområden som är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten för personer flyttas från det mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till gemenskapssamarbetet i den första pelaren och menar att de aktuella områdena alla är sådana som redan i Unionsfördraget pekats ut som möjliga att föra över till gemensskapssamarbetet. Vidare framhåller konstitutionsutskottet att ett annat område där beslutsbefogenheter uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder mot diskriminering och konstaterar därvid att sådana åtgärder inte får vidtas generellt utan endast där gemenskapen har kompetens. Vad gäller den andra pelaren konstaterar konstitutionsutskottet att inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken införs bestämmelser som gör det möjligt att med kvalificerad majoritet fatta beslut om genomförande av en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt inom ramen för en enhälligt beslutad strategi. Konstitutionsutskottet anser inte att förändringarna påverkar den grundläggande mellanstatliga karaktären av samarbetet mot bakgrund av den vetorätt som kvarstår. Några beslutsbefogenheter överlämnas alltså inte, anför konstitutionsutskottet. Vidare behandlar konstitutionsutskottet tredje pelaren i sitt yttrande till utrikesutskottet och framhåller att Lagrådet gjort en grundlig genomgång av de nya beslutsformerna, bl.a. rambesluten inom den tredje pelaren. Konstitutionsutskottet konstaterar att Lagrådet påpekar att regeringen inte kommer att kunna delta i rambeslut som behandlar riksdagsbundna frågor annat än om det finns en svensk lag som täcker beslutet. Konstitutionsutskottet avser att följa utvecklingen beträffande rambesluten och bevaka att riksdagens inflytande över besluten tillgodoses. Vidare delar konstitutionsutskottet Lagrådets slutsats att de ändrade fördragsbestämmelserna inte påverkar den mellanstatliga karaktären av samarbetet i den tredje pelaren. Konstitutionsutskottet anser inte heller att de utökade befogenheterna för kommissionen och Europaparlamentet inom den tredje pelaren innebär någon överföring av beslutsbefogenheter. När det gäller den möjlighet till förhandsavgöranden som enligt artikel K 7 tillkommer domstolen delar konstitutionsutskottet Lagrådets bedömning att det här visserligen är fråga om överlämnande av beslutsbefogenheter, men att detta sker till EG och inte till EU. Konstitutionsutskottet tillstyrker att Sverige skall avge en förklaring enligt artikel K 7.2 och med angivande av det alternativ som regleras i artikel K 7.3 b. De möjligheter till närmare samarbete mellan en majoritet medlemsstater, s.k. flexibel integration, som införs genom fördraget måste, konstaterar konstitutionsutskottet, ske inom ramen för de befintliga bestämmelserna i Unions- och EG-fördragen. Det kan aldrig bli frågan om att ändra de grundläggande fördragen, dvs. att ändra själva förutsättningarna för EU- samarbetet. Konstitutionsutskottet menar att en ökad flexibilitet kan bli nödvändig för att säkerställa att utvidgningen inte omöjliggör ett fortsatt fördjupat samarbete. Sammanfattningsvis anser konstitutionsutskottet i likhet med Lagrådet att det inte föreligger några konstitutionella hinder mot att Sverige ansluter sig till Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottet menar i sitt yttrande att motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4 och 6, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp) yrkande 1) bör avstyrkas. I motionerna U16 (mp) yrkande 6 och U17 (v) yrkande 1 anförs som skäl för att inte godkänna Amsterdamfördraget bl.a. att såväl överföringen av frågor från tredje till första pelaren som formerna för beslutsfattandet i den tredje pelaren innebär ett steg i riktning mot en europeisk federal statsbildning med ett minskat inflytande för de enskilda medlemsstaterna. Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:JuU6y, med anledning av de delar i dessa yrkanden som berör utskottets beredningsområde, att ett viktigt syfte med Amsterdamfördraget är att skapa förutsättningar för ett av EU:s grundläggande mål, förverkligandet av den fria rörligheten för personer. En förutsättning härför är att samarbetet inom tredje pelaren i olika hänseenden förstärks och effektiviseras genom vissa åtgärder, bl.a. förs en del av de områden som i dag regleras i tredje pelaren över till första pelaren, t.ex. asyl- och invandringsfrågor. Justitieutskottet konstaterar att utskottets beredningsområde berörs i de delar som handlar om personkontrollen vid den yttre gränsen samt vissa civilrättsliga frågor som berör mer än ett medlemsland. Det straffrättsliga och polisiära samarbetet liksom resterande delar av Schengensamarbetet kommer alltjämt att regleras i tredje pelaren där en förutsättning för beslut är att medlemsländerna är överens. Justitieutskottet anför i sitt yttrande att förutsättningar för att uppnå EU:s mål i denna del knappast kan åstadkommas på något annat sätt än genom ett utvidgat samarbete i de nämnda frågorna. Amsterdamfördraget innebär ett viktigt steg framåt för samarbetet inom unionen i en riktning som i allt väsentligt överensstämmer med svenska intressen, menar justitieutskottet och konstaterar i sitt yttrande att utifrån justitieutskottets utgångspunkter bör riksdagen godkänna Amsterdamfördraget. Justitieutskottet föreslår således att motionerna U16 yrkande 6 och U17 yrkande 1 i de delar som berör utskottets beredningsområde skall avstyrkas. Utrikesutskottet delar justitieutskottets bedömningar och vill för sin del anföra att regeringskonferensen hade två huvudsakliga mål. Det första målet var att säkerställa det folkliga stödet för EU-samarbetet och det andra målet var att förbereda unionen för en utvidgad medlemskrets. Amsterdamfördraget innebär enligt utskottets uppfattning klara och viktiga framsteg när det gäller det första målet. Detta återspeglas inte minst i de nya bestämmelserna om sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor och män samt unionens krishanteringsförmåga. Dessa var också de frågor som Sverige prioriterade under regeringskonferensen. Vad gäller det andra målet är det utskottets uppfattning att det hade varit att föredra om de grundläggande maktfrågorna som aktualiseras i ett utvidgningsperspektiv hade fått en varaktig lösning i Amsterdamfördraget. Detta var nu inte möjligt även om medlemsstaterna har kunnat enas om vissa förberedelser, bl.a. ett åtagande att vid en senare tidpunkt återigen ta upp de institutionella frågorna till behandling. Utskottet vill emellertid framhålla att de institutionella reformer som kommer att genomföras när Amsterdamfördraget träder i kraft ligger i linje med vad som behöver göras inför utvidgningen av unionen till en större medlemskrets. Utskottet finner, till skillnad från motionären bakom motion U19 (fp) yrkande 1, att det ligger i Sveriges intresse att godkänna Amsterdamfördraget trots vissa tillkortakommanden i regeringskonferensen vad det gäller unionens förberedelser inför nästa utvidgning. Med anledning av vad som åberopas i motionerna U16 (mp) yrkande 4 och U17 (v) yrkande 1 vill utskottet framhålla att även om Amsterdamfördraget innebär att vissa nya beslutsbefogenheter överförs till EG innebär detta inte att fördraget förändrar unionens grundläggande struktur och karaktär. Utskottet konstaterar att den genom Unionsfördraget överenskomna pelarstrukturen består och att samarbetets grundläggande mellanstatliga karaktär ej förändras samt att samarbetet i de andra och tredje pelarna även fortsättningsvis förblir mellanstatligt. Utskottet menar att EU som mellanstatlig organisation ej har förändrat karaktär sedan Sverige blev medlem den 1 januari 1995. En relevant fråga rörande beslutet om godkännandet av Amsterdamfördraget är vad som gäller i det fall något medlemsland inte godkänner fördraget. Om detta skulle inträffa gäller fortfarande de övriga fördrag som samarbetet bygger på, dvs. främst EG- och Unionsfördragen. Samarbetet fortsätter således även vid ett ickegodkännande av Amsterdamfördraget men på den rättsliga grund som de tidigare godkända fördragen utgör. Utrikesutskottet konstaterar att Lagrådet anser att det inte föreligger några konstitutionella hinder för Sverige att tillträda Amsterdamfördraget. Utrikesutskottet, liksom konstitutionsutskottet, delar denna uppfattning. Utrikesutskottet tillstyrker regeringens yrkande 2 om godkännande av Amsterdamfördraget och de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Enligt vad som föreskrivs i 10 kap. 2 § regeringsformen skall ett beslut om godkännande av en internationell överenskommelse - i det fall en särskild ordning (i detta fall 10 kap. 5 § RF) är föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsätts - fattas i samma ordning som det beslutet. Det innebär att riksdagen skall fatta beslut om godkännande av Amsterdamfördraget och de i slutakten till fördraget förtecknade protokollen med tre fjärdedels majoritet. Med det anförda avstyrker utrikesutskottet motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4 (delvis) och 6, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 samt U19 (fp) yrkande 1 samt tillstyrker propositionens yrkande 2 om godkännande av Amsterdamfördraget. I ett flertal motioner tas samarbetets övergripande karaktär upp av motionärerna. I motion U17 (v) yrkande 3 anförs att mer reell beslutsmakt bör återföras till nationell nivå och att den mellanstatliga delen av samarbetet bör stärkas. I samma motion yrkande 14 anförs att de förändringar beträffande EU:s institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet. Motionärerna motsätter sig dessa steg som man menar pekar mot en utveckling i federalistisk riktning. I motion U504 (c) yrkande 1 begär motionärerna ett riksdagens tillkännagivande om att Sverige ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete. I motion U15 (m) efterlyses konkreta förslag om hur grundfördragen skall ändras så att ytterligare inslag av överstatlighet förhindras. Ett liknande yrkande framförs i motion U14 (s) yrkande 2 vari motionärerna begär ett riksdagens tillkännagivande om att inriktningen på nästa regeringskonferens bör vara att föra tillbaka beslutskompetens till medlemsstaterna. Ett likartat yrkande utgör yrkande 1 i motion U20 (c) vari motionärerna efterlyser regeringsförhandlingar för att ändra Amsterdamfördragets artikel 5a, så att Sveriges självbestämmande stärks. Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande att utskottet delar regeringens uppfattning att legitimitet och effektivitet i EU-samarbetet likaväl som medbestämmande och demokratisk kontroll bör vara ledstjärnor för Sveriges agerande även i det framtida EU-samarbetet. Konstitutionsutskottet ser ingen anledning för riksdagen att, som motionärerna begär, på förhand ta avstånd från alla ytterligare steg mot ökad överstatlighet eller begära att regeringen verkar för att fördragen ändras i mer mellanstatlig riktning. En fördjupning av samarbetet kan inom vissa områden bidra till att EU:s mål förverkligas snabbare och effektivare. Det vore därför oklokt att nu låsa sig för att inte inom vissa områden kunna öka inslagen av överstatligt samarbete, anför konstitutionsutskottet. Samtidigt finns det enligt konstitutionsutskottet frågor som bäst hanteras på nationell nivå. Olika delar av samarbetet måste alltid kunna förändras i riktning mot mer eller mindre överstatlighet, inte minst beroende på hur utvidgningsprocessen utvecklar sig. Det sagda innebär emellertid inte att konstitutionsutskottet förespråkar en utveckling i federalistisk riktning. Konstitutionsutskott menar att motionerna U14 yrkande 2, U15, U17 yrkandena 3 och 14, U20 yrkande 1 samt U504 yrkande 1 bör avstyrkas. Utrikesutskottet delar konsitutionsutskottets bedömning och vill för sin del anföra att Sveriges inställning har varit och är alltjämt att tyngdpunkten i beslutsfattandet skall ligga i ministerrådet. Ministerrådet utgörs av medlemsstaternas regeringsrepresentanter som är ansvariga inför respektive lands folkvalda församling, i Sverige riksdagen. Genom de skrivelser och propositioner som regeringen tillställer riksdagen för avgörande i olika EU- frågor och det informations- och samrådsförfarande som har etablerats mellan regeringen å ena sidan och EU-nämnden samt berörda utskott å den andra sidan, har riksdagen både insyn och möjlighet att påverka regeringens ställningstaganden inför möten i ministerrådet. Till yttermera visso skall varje ändring i grundfördragen godkännas av respektive medlemsland i enlighet med de konstitutionella regler som gäller i medlems-landet. Dessa faktorer sammantaget understryker samarbetets grundläggande mellanstatliga karaktär. Utrikesutskottet vill anföra att de delar av samarbetet som är överstatliga har överenskommits enhälligt mellan företrädare för medlemsländerna och godkänts av varje medlemsstats parlament. Anledningen till att länderna på vissa områden har valt denna linje är att man har ansett att det finns ett mervärde med ett europeiskt samarbete inom dessa områden. Utrikesutskottet vill samtidigt framhålla att den överstatliga delen av samarbetet fordrar självständiga och starka institutioner för att garantera en likvärdig övervakning och tillämpning av det gemensamma regelverket. Detta ligger enligt utskottets uppfattning inte minst i de mindre medlemsstaternas intresse. Utrikesutskottet vill vidare anföra att genom det nya fördraget överlåts vissa nya, men begränsade, beslutsbefogenheter till Europeiska gemenskaperna. Däremot överlåts ej någon beslutanderätt till Europeiska unionen. Utskottet menar att det är en praktisk fråga i vilken mån ytterligare beslutskompetens skall överlåtas till EG, eller om det överstatliga inslaget på något område skall minskas. Detta må avgöras från fall till fall och beroende på de behov och de beslut som fastställts för varje substansområde i samarbetet. Enligt utskottets mening kan ett samarbete med överstatliga inslag vara att föredra för att få till stånd en effektiv lösning, t ex. bekämpning av miljöföroreningar i luft och vatten. I andra fall är mellanstatliga lösningar att föredra, t.ex. vad gäller samarbetet inom det straffrättsliga området. I bl.a. motion U14 (s) yrkande 2 hävdas att exempel på ökad överstatlighet är att beslut kommer i ökande grad att kunna fattas med kvalificerad majoritet inom samarbetet i de andra och tredje pelarna. Utskottet vill med anledning härav anföra följande: Samarbetet inom de andra och tredje pelarna är mellanstatligt. Detta innebär att när rådet samlas för att fatta beslut inom dessa samarbetsområden har det karaktären av en mellanstatlig konferens mellan företrädare för suveräna stater. Det faktum att ett beslut fattas med kvalificerad majoritet (eller att kommissionen, liksom medlemsländerna, har initiativrätt) innebär enligt utskottets uppfattning inte att samarbetet övergår från att vara mellanstatligt till att vara överstatligt. Det är inte beslutsformen som är avgörande utan i vad mån beslutsbefogenheter som annars tillkommer nationella organ förs över eller ej till en mellanstatlig organisation. Utskottet menar att såsom samarbetet är organiserat, både för närvarande och efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, sker ingen överlåtelse av beslutanderätt inom dessa områden. Därmed förblir samarbetet mellanstatligt. Utskottet vill i sammanhanget också understryka att både när det gäller den andra pelaren och den tredje pelaren skall ett beslut som fattas med kvalificerad majoritet föregås av ett grundläggande beslut som fattas med enhällighet. Ett sådant enhälligt grundbeslut krävs bl.a. för en gemensam strategi inom den andra pelaren och för ett rambeslut inom den tredje. Till yttermera visso finns vissa möjligheter att inlämna veto mot ett beslut som fattas med kvalificerad majoritet i den andra pelaren (se avsnitt 7.4). Utskottet välkomnar de utökade möjligheterna till att fatta beslut med kvalificerade majoritet inom de andra och tredje pelarna. Syftet med de förändringar som genomförs är, som utskottet ser det, inte att omvandla samarbetet i överstatlig riktning utan att effektivisera samarbetet och beslutsfattandet samt att lägga grunden för ett väl fungerande samarbete i en union med ett utökat antal medlemsstater. Utskottet anser, till skillnad från motionären bakom motion U14 yrkande 2, att detta är eftersträvansvärt. Utskottet vill vidare framhålla att med den i Amsterdamfördraget fastlagda och utvecklade subsidiaritetsprincipen är det klart att beslut inte i något fall bör fattas längre från de direkt berörda än vad som är nödvändigt för en effektiv lösning i den aktuella frågan. Med det anförda avstyrker utrikesutskottet motionerna U14 (s) yrkande 2, U15 (m), U17 (v) yrkandena 3 och 14, U20 (c) yrkande 1 och U 504 (c) yrkande 1. I motion U16 (mp) yrkande 10 anför motionärerna att Sverige skall begära att erhålla samma särställning som Danmark i unionssamarbetet. Socialförsäkringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:SfU4y med anledning av denna motion att utskottet tillstyrker att frågorna om asyl, invandring och gränskontroll förs över till samarbetet i den första pelaren. Motionärernas begäran om att Sverige skall erhålla samma särställning som Danmark skulle innebära att Sverige inte skulle kunna delta i eller omfattas av de beslut som fattas enligt bestämmelserna i avdelning IIIa. Socialförsäkringsutskottet föreslår att utrikesutskottet avstyrker motion U16 (mp) yrkande 10 i de delar som berör socialförsäkringsutskottets beredningsområde. Justitieutskottet framhåller med anledning av motion U16 (mp) yrkande 10 i sitt yttrande 1997/98:JuU6y att den särställning Danmark kommer att ha med avseende på den nya avdelning IIIa i EG-fördraget innebär att Danmark ställs utanför beslutsprocessen i den första pelaren när det gäller den fria rörligheten för personer. För svenskt vidkommande vore detta inte en lyckad lösning, menar justitieutskottet. Det är tvärtom angeläget att Sverige på olika sätt aktivt kan medverka i samarbetet mellan medlemsstaterna och verka pådrivande i olika frågor. Detta gäller inte minst i frågor som rör personkontrollen där t.ex. frågor om gränsöverskridande brottslighet liksom om asyl och invandring aktualiseras. Justitieutskottet framhåller även i sitt yttrande att Danmark under ratifikationsprocessen av Unionsfördraget gjorde förbehåll beträffande samarbetet i tredje pelaren. Danmarks särskilda ställning enligt Amsterdamfördraget är således en konsekvens av tidigare gjorda förbehåll, anför justitieutskottet och konstaterar att Sverige vid inträdet i unionen inte gjorde några motsvarande begränsningar i sina åtaganden. Vidare framhåller justitieutskottet i sitt yttrande att det ligger obestridliga fördelar i att frågorna om yttre gränskontroll och det civilrättsliga samarbetet, såsom det definieras genom Amsterdamfördraget, förs över till den första pelaren. Dessa delar är av omedelbar betydelse för förverkligandet av den fria rörligheten, och genom att föra över dem till den första pelaren skapas det enligt utskottets mening bättre förutsättningar för att genomföra den fria rörligheten. Justitieutskottet framhåller även att genom ett närmare samarbete i t.ex. gränskontrollfrågor förbättras också möjligheterna att bekämpa framför allt den grova organiserade brottsligheten. Angående införlivandet av Schengensamarbetet i EU anser justitieutskottet att detta på ett betydelsefullt sätt kommer att bidra till att målet om fri rörlighet för personer inom unionen uppfylls samtidigt som möjligheterna till bekämpning av gränsöverskridande brottslighet förstärks. Enligt justitieutskottets mening bör motion U16 (mp) yrkande 10 i de delar som berör utskottets beredningsområde avstyrkas. Utrikesutskottet delar de uppfattningar som socialförsäkrings- och justitieutskottet anfört i denna fråga och kan för sin del konstatera att artikel N i Unionsfördraget innehåller bestämmelser som reglerar ordningen för hur de grundläggande fördragen ändras. Där framgår att de ändras vid en regeringskonferens och att dessa ändringar beslutas enhälligt och träder i kraft när de har ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. I Sverige skall riksdagen godkänna fördraget. Utrikesutskottet kan konstatera att förhandlingsresultatet ligger väl i linje med vad riksdagen uttalat i tidigare betänkanden som behandlat frågor i regeringskonferensen. Utskottet vill vidare anföra att 1996 års regeringskonferens är avslutad och resulterade i Amsterdamfördraget med tillhörande protokoll och förklaringar. Utskottet konstaterar att slutresultatet innebär att Sverige har fått gehör för sina förhandlingsståndpunkter på ett flertal centrala samarbetsområden. Utskottet vill avslutningsvis framhålla att den särställning som motionärerna efterlyser inte ligger i svenskt intresse. Utrikesutskottet anser att motion U16 (mp) yrkande 10 med det anförda är avstyrkt. I motion 1997/98:U503 (mp) begärs att Sverige skall presentera ett förslag till utträdesparagraf. I motion U504 (c) yrkande 2 vill motionärerna att riksdagen av regeringen begär en utredning om möjligheten att lämna EU. Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:KU9y följande med anledning av dessa yrkanden: I konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet över skrivelsen om EU:s regeringskonferens (1995/96:KU5y) lämnades en utförlig bakgrund till frågan om suspension och utträde ur unionen. Utskottet avstyrkte motionsyrkanden om införande av en utträdesparagraf av flera skäl. För det första skulle en bestämmelse om utträde inte ligga i linje med målsättningen i fördraget att skapa en allt fastare förening mellan medlemsstaterna. För det andra ansåg utskottet det inte heller ligga i linje med Sveriges intressen att, drygt ett år efter inträdet i unionen, driva en fråga som måste uppfattas som att Sverige avsåg att lämna unionen. För det tredje ansåg utskottet att det visserligen måste anses föreligga en möjlighet för en stat att utträda ur unionen. Utskottet ansåg dock inte att det finns anledning att ?i förtid? tynga den förestående regeringskonferensen med problem som antingen inte kommer att aktualiseras eller, om de aktualiseras, ändå kommer att kräva omfattande förhandlingar mellan staterna. Enligt utskottets mening skulle dessutom en fastställd utträdesform i onödan kunna låsa medlemsstaternas handlingsutrymme. Vidare anför konstitutionsutskottets att det i yttrande till utrikesutskottet över regeringens skrivelse Berättelsen om verksamheten i Europeiska unionen under 1996 (1996/97:KU8y) vidhöll sin uppfattning att en utträdesparagraf inte borde införas i fördraget. Konstitutionsutskottet vidhåller sin tidigare inställning och föreslår att utrikesutskottet avstyrker motionerna 1997/98:U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2. Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets bedömningar och avstyrker motionerna 1997/98:U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2. I motion U504 (c) yrkande 3 yrkas att riksdagen av regeringen begär en utredning om alternativa samarbetsformer inom unionen. Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande att eftersom det inte är aktuellt för Sverige att lämna EU saknas anledning att utreda alternativ till EU- samarbetet. Konstitutionsutskottet föreslår att motion U504 (c) yrkande 3 skall avstyrkas. Utrikesutskottet instämmer i vad konstitutionsutskottet anfört och avstyrker U504 (c) yrkande 3. 7.2 Unionen och medborgaren
Propositionen Öppenhetsreglerna Regleringen kring öppenheten förstärks i fördragen. De nya reglerna finns i artiklarna 1.4, 2.39 och 2.45 i Amsterdamfördraget. Genom fördraget görs ett tillägg i artikel A i Unionsfördraget som innebär att besluten skall fattas så öppet som möjligt. Enligt den nya artikeln 191a i EG- fördraget har alla unionsmedborgare samt fysiska och juridiska personer som är bosatta eller som har sitt säte i en medlemsstat rätt att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Detta gäller både handlingar som har upprättats inom institutionerna och handlingar som inkommit till dessa. Reglerna är tillämpliga även på sådana handlingar som rör de andra och tredje pelarna genom att artikel J 18 och K 13 nämns i artikel 191a. Allmänna principer för och begränsningar i öppenheten, dvs. sekretessregler, skall fastställas av rådet i en rättsakt, gällande alla tre institutionerna, senast två år efter det att det nya fördraget har trätt i kraft. Beslutet skall fattas enligt förfarandet i artikel 189b vilket ger Europaparlamentet medbeslutanderätt i denna fråga. Vidare skall rådet, enligt den nya lydelsen i artikel 151.3, i sin arbetsordning fastställa de fall då rådet anses handla i egenskap av lagstiftare. Rådet skall i dessa fall medge större tillgång till handlingar. Rådet skall alltid offentliggöra omröstningsresultaten, röstmotiveringarna och enskilda medlemsländers uttalanden till protokollet (röstningsförklaringar). Genom de ovan nämnda förändringarna i fördragen skapas en fördragsmässig grund för handlingsoffentlighet. Enligt huvudregeln har medborgarna rätt att ta del av de tre centrala institutionernas handlingar. Sekretess skall gälla i undantagsfall och i enligt med den i denna del nya arbetsordning som rådet skall fastställa. Regeringen menar att en vidsträckt definition av handlingar och preciserade sekretessgrunder som inte går längre än nödvändigt utgör viktiga element i den rättsakt som skall utarbetas med stöd i det nya fördraget. Vidare framhåller regeringen att den kommer att verka aktivt för att upprättande av offentliga register blir en huvudfråga när rättsakten enligt artikel 191a skall utarbetas. Regeringen framhåller att förhandlingsresultatet vad gäller öppenhet är mycket tillfredsställande ur svensk synvinkel. Resultatet innebär dels att det i fördragen införs en allmän öppenhetsprincip, dels bestämmelser om handlingsoffentlighet och informationsskyldighet. Regeringen framhåller vidare att de nya skrivningarna i fördragen inte omfattar medlemsstaternas offentlighetslagstiftning, dvs. inte kommer att leda till harmonisering inom detta område. De nya reglerna gäller endast för den verksamhet som de aktuella institutionerna inom EU bedriver. Grundläggande rättigheter Regeringen framhåller i propositionen att principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och rättsstatsprincipen är av grundläggande betydelse för samarbetet inom EU. Genom unionsfördraget har de grundläggande rättigheternas betydelse i samarbetet inom EU, uttryckta som gemensamma principer för medlemsstaterna, fördragsfästs i artikel F (artikel 1.9 i Amsterdamfördraget). I regeringskonferensen diskuterades möjligheten att ytterligare förstärka den fördragsmässiga grunden för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och enighet kunde vinnas om detta. Genom en ändring av artikel F1 slås fast att dessa principer inte bara är gemensamma för medlemsstaterna utan även utgör principer som unionen och unionssamarbetet bygger på. Genom denna ändring kommer de grundläggande principerna till tydligt uttryck i Unionsfördraget vilket utgör grundvalen för samarbetet inom EU. Därmed skapas även en fördragsmässig grund för att vidta åtgärder mot en medlemsstat som inte respekterar dessa principer. Genom ett tillägg i artikel O i fördraget fastslås att som villkor för ansökan om medlemskap skall gälla att ansökarstaten respekterar de grundläggande principerna i artikel F.1 (artikel 1.9 i Amsterdamfördraget). Ändringen innebär att det i fördraget slås fast att en europeisk stat som inte respekterar de grundläggande principerna inte heller kan bli medlem av unionen. Ytterligare tillägg i fördraget skapar möjligheten att landet, om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de grundläggande principerna, skall kunna bli föremål för suspensionsåtgärder. Dessa åtgärder innebär att vissa rättigheter som tillkommer medlemsländerna enligt fördraget, inklusive rösträtten i rådet, tillfälligt upphävs för den staten. Förfarandet regleras i en ny artikel i EG-fördraget, artikel 236, som i sin tur bygger på de nya formuleringarna i artikel F.1 (artikel 2.57 i Amsterdamfördraget). Regeringen framhåller i propositionen att detta inte innebär att den ifrågavarande statens medlemskap i unionen tillfälligt upphävs. Statens skyldigheter enligt respektive fördrag skall under alla omständigheter fortsätta att vara bindande. Genom ett tillägg till artikel L får EG-domstolen uttrycklig behörighet att pröva frågor om institutionerna respekterar de grundläggande rättigheterna i sin verksamhet. I artikel L enligt dess lydelse i Amsterdamfördraget slås även fast att EG-domstolen är behörig att tolka och tillämpa artikel F.2 också på institutionernas verksamhet inom ramen för samarbetet i tredje pelaren där EG- domstolen är behörig enligt fördraget (artikel 1.13 i Amsterdamfördraget). Regeringen framhåller att innebörden av ändringarna är att EG-domstolen får behörighet att pröva om institutionerna respekterar de grundläggande rättigheterna vid tolkningen och tillämpningen inte bara av gemenskapsrätten, utan även andra beslut som enligt fördragen kan komma under EG-domstolens prövning. För att ge rådet möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering beslutade vidare medlemsländerna att införa en ny artikel 6a i EG-fördraget (artikel 2.7 Amsterdamfördraget). Artikeln innebär att rådet kan vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Åtgärder kan bara vidtas på områden där gemenskapen har kompetens. Åtgärder enligt den nya artikeln 6a i EG-fördraget skall enligt samma artikel beslutas enhälligt av rådet på förslag av kommissionen och efter hörande av Europaparlamentet. Vidare antog regeringskonferensen gemensamma förklaringar om religiösa sammanslutningar m.m., om personer med funktionshinder samt om avskaffandet av dödsstraffet. Vissa frågor kring unionsmedborgarskapet klargörs i Amsterdamfördraget. I EG- fördraget införs ett förtydligande att unionsmedborgarskapet skall komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet (artikel 2.9 i Amsterdamfördraget). Vidare slås fast i de nya skrivningarna i artikel 8 i EG- fördraget att varje unionsmedborgare skriftligen skall kunna vända sig till EG:s institutioner, ombudsmannen eller till Regionkommittén och Ekonomiska och Sociala kommittén på något av gemenskapsspråken och få svar på samma språk (artikel 2.11 i Amsterdamfördraget). När det gäller skydd för personuppgifter (automatiserad behandling av personuppgifter och manuell behandling av personregister) införs en ny artikel 213b som innebär att gemenskapsrättsakter om skydd för enskilda även skall tillämpas på EG:s institutioner och organ fr.o.m. den 1 januari 1999 (artikel 2.54 i Amsterdamfördraget). Motionerna I partimotion U17 (v) yrkande 6 med anledning av regeringens proposition finner motionärerna att det är bra att öppenheten ges en fördragsmässig reglering i Amsterdamfördraget, men finner att den reglering det är fråga om är behäftad med alltför många svagheter. En svaghet är enligt motionärerna att handlingsoffentligheten begränsas till rådet. Domstolen, kommittéerna inom kommissionen, Ständiga representanternas kommitté (Coreper), arbetsgrupperna inom rådssekretariatet samt förlikningskommittéer borde även omfattas av offentlighetsreglerna. Vidare finner motionärerna att det utgör en begränsning av de nya reglernas värde att respektive institution (rådet, kommissionen och parlamentet) skall utforma sina egna regler. Det kan komma att innebära att reglerna skiljer sig åt mellan dessa institutioner. Motionärerna finner även att reglerna är kringskurna av olika inskränkningar i tillämpligheten och finner det beklagligt att införandet av diarier och meddelarfrihet inte har fördragsfästs. Motionärerna anser sammansfattningsvis att Sveriges ambitioner vad gäller öppenheten inte har satt tillräckliga spår i Amsterdamfördragets texter. Även i motion U505 (fp) yrkande 5 från allmänna motionstiden framhålls att det är väsentligt att öppenhet präglar unionen. Kravet på öppenhet innebär att EU måste tillämpa en offentlighetsprincip. Motionärerna menar att ett exempel på ökad öppenhet som bör genomföras är att när rådet sammanträder som lagstiftare (dvs. antar förordningar och direktiv vilka utgör bindande beslut för medlemsstaterna) skall debatten och besluten vara offentliga. I motion K253 (mp) yrkande 4 från allmänna motionstiden menar motionärerna att EU:s kommittéväsende måste präglas av större öppenhet. De åsikter och positioner som den svenska regeringen driver i dessa organ måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion, menar motionärerna. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i kommittéväsendet skall kunna bedrivas under större öppenhet och demokratiseras. Motionärerna bakom motion K715 (kd) yrkande 1 från allmänna motionstiden framhåller att respekten för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna utgör stommen i ett demokratiskt samhälle. Skyddet för de mänskliga rättigheterna förstärks genom Amsterdamfördraget, vilket Kristdemokraterna välkomnar. Emellertid har partiet förespråkat en mer långtgående förändring vilken innebär att Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna införlivas i grundfördragen. Kristdemokraterna anser att det är en besvikelse att så inte blev fallet och begär ett riksdagens tillkännagivande om att Europarådets konvention införlivas i grundfördragen. Utskottets överväganden I motionerna U17 (v) yrkande 6, K253 (mp) yrkande 4 och U505 (fp) yrkande 5 anförs att ytterligare insatser behöver göras för förstärka öppenheten i unionens inre arbete. Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:KU9y följande med anledning av dessa motioner: Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att förhandlingsresultatet när det gäller öppenheten för unionsmedborgarna är mycket tillfredsställande ur svensk synvinkel. Utskottet vill dock understryka vikten av att de tillämpningsregler som rådet enligt artikel 191a skall utarbeta inom två år från fördragets undertecknande verkligen motsvarar intentionerna att offentlighet skall vara huvudregeln och sekretess bara gälla i undantagsfall. Det bör också klargöras att en medlemsstats begäran enligt den gemensamma förklaringen (35) inte automatiskt skall tillmötesgås. Utskottet ser med tillfredsställelse på att regeringen avser att göra offentliga register till en huvudfråga när tillämpningsreglerna skall utarbetas. Enligt vad konstitutionsutskottet inhämtat har ett arbete inletts i rådet i syfte att upprätta ett diarium över rådets icke hemligstämplade handlingar, vilket skall vara sökbart på Internet. Diariet kommer troligen att rymma ca 20 000 titlar. Diariet skall vara ett flerspråkigt instrument och erbjuda ett tillräckligt urval hjälpmedel för att varje medborgare skall kunna identifiera rådets handlingar. Konstitutionsutskottet har vidare inhämtat att när det gäller de s.k. kommittologikommittéerna pågår ett mål i förstainstansrätten om huruvida dessa är delar av kommissionen och därmed omfattade av kommissionens regler om handlingars offentlighet. Vidare framhåller konstitutionsutskottet att av redovisningen av innehållet i propositionen i denna del finns det anledning anta att den rättsakt som skall utarbetas enligt artikel 191a kommer att tjäna som förebild för andra EU- institutioner och för EU-organen när de reviderar sina regler om handlingsoffentlighet eller utformar nya sådana regelverk. Konstitutionsutskottet anser att motionerna U17 yrkande 6, K253 yrkande 4 och K505 yrkande 5 tillgodoses med det anförda och därför inte bör föranleda något vidare uttalande. Utrikesutskottet noterar vad konstitutionsutskottet har anfört och betraktar motionerna U17 (v) yrkande 6, K253 (mp) yrkande 4 och U505 (fp) yrkande 5 som besvarade. I motion K715 (kd) yrkande 1 begärs ett riksdagens tillkännagivande om att Europarådets konvention avseende de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna införlivas i grundfördragen. Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande följande med anledning av dessa motioner: Konstitutionsutskottet beklagar att medlemsstaterna inte kunde enas om sådana fördragsändringar att gemenskapen kunnat ansluta sig till Europakonventionen. Utskottet ser dock positivt på att de grundläggande fri- och rättigheterna förstärks i Amsterdamfördraget genom att de fördragsfästs i artikel F. Unionens engagemang i fråga om icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män förstärks också. Konstitutionsutskottet anser att det är för tidigt att ta ställning till i vilken utsträckning regeringen skall fortsätta att driva frågan om en anslutning till Europakonventionen vid kommande regeringskonferenser och föreslår att utrikesutskottet avstyrker motion K715 (kd) yrkande 1. Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets uppfattning och vill för sin del framhålla att även om Europakonventionen nu inte inarbetas i grundfördragen gäller Europakonventionens regelverk om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i samtliga medlemsstater. På motsvarande sätt krävs av alla blivande medlemsländer att de har tillträtt och respekterar regelverket i denna konvention. Till yttermera visso kan anföras, vilket även konstitutionsutskottet framhåller, att den nya artikeln F 1 slår fast att ?unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna?. I artikel F 2 slås dessutom fast att som allmänna principer för gemenskapsrätten skall unionen respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen. Inom Europarådet finns sedan länge en domstol för att ta sig an fall av klagomål på grundval av konventionen, Europadomstolen. Både regelverk och den institutionella ordningen är enligt utskottets uppfattning tillfyllest för det mål man vill uppnå, nämligen att garantera respekten i Europarådets medlemsländer för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utrikesutskottet avstyrker motion K715 (kd) yrkande 1. 7.3 Samarbetet inom EG (första pelaren) Propositionen Samarbetet inom den första pelaren, det samarbete som regleras i EG-fördraget, får genom Amsterdamfördraget en starkare inriktning på sådana frågor och problem som människor möter i vardagen. Regeringen framhåller att de nya bestämmelserna som rör det konkreta samarbetet inom första pelaren innebär att ytterligare beslutanderätt överförs till EG. Det sker främst genom att de samarbetsområden som har betydelse för den fria rörligheten för personer flyttas från det mellanstatliga samarbetet inom den tredje pelaren till den första pelaren. Vidare förstärks de fördragsmässiga grunderna för samarbetet vad gäller miljö och konsumentskydd. Jämställdhetsfrågornas ställning i EU-samarbetet förstärks i stor utsträckning genom Amsterdamfördraget. De sociala och arbetsrättsliga områdena kommer genom Amsterdamfördraget att omfatta samtliga medlemsländer genom att avtalet om socialpolitik blir en del av EG-fördraget. Fri rörlighet för personer Grundläggande för samarbetet inom den första pelaren är den fria rörligheten för varor, kapital, tjänster och personer (artikel 7a i EG-fördraget). Medan de tre förstnämnda i stort har förverkligats har medlemsländerna haft svårare att nå framsteg vad gäller den fria rörligheten för personer. Genom Unionsfördraget infördes ett nytt samarbetsområde omfattande rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren i EU-samarbetet). Samarbetet skulle vara mellanstatligt till sin karaktär. Syftet var att underlätta förverkligandet av den fria rörligheten för personer genom att att avskaffa den tradtionella kontrollen av personer vid gränserna mellan medlemsländerna. Samarbetet har emellertid varit behäftat med vissa brister. Regeringen framhåller att en orsak till detta har bland medlemsländerna ansetts vara den mellanstatliga karaktären av samarbetet som har krävt enhällighet för beslut och i många fall ratifikation av medlemsstaterna. Detta till skillnad mot samarbetet i den första pelaren, där besluten i de flesta fall fattas med kvalificerad majoritet och där det nationella genomförandet av besluten, i den mån detta alls behövs, skall ske inom en bestämd tid. I regeringskonferensen koncentrerades därför ansträngningarna på att effektivisera samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Detta ledde till att vissa frågor som enligt Unionsfördraget skall behandlas i den tredje pelaren flyttas till den första pelaren och fortsättningsvis regleras i EG-fördraget, till att formerna för samarbetet i de frågor som blir kvar i den tredje pelaren förändras samt till att det s.k. Schengensamarbetet förs in i EU-samarbetet. I regeringskonferensen kom medlemsländerna överens om att i Amsterdamfördraget införa en ny avdelning IIIa i EG-fördraget (artikel 2.15 i Amsterdamfördraget) med bestämmelser om yttre gränskontroller, fri rörlighet för personer mellan medlemsländerna, asyl och invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor. Förändringar inom det kvarvarande samarbetet i tredje pelaren samt Schengensamarbetet behandlas senare i detta betänkande (avsnitt 7.5). Syftet med den nya avdelningen IIIa i EG-fördraget är enligt regeringen att upprätta ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa. För att åstadkomma detta skall rådet på grundval av de i denna del nya fördragstexterna besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa fri rörlighet för personer i enlighet med artikel 7a i EG-fördraget, besluta om åtgärder i fråga om asyl och invandring och besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete. Regeringen framhåller att i och med att dessa samarbetsområden förs över från den mellanstatliga tredje till gemenskapsarbetet i den första pelaren kommer de institutionella reglerna i EG-fördraget att gälla på dessa områden med de för EG sedvanliga beslutsinstrumenten och beslutsformerna. Under en övergångstid om fem år gäller dock att alla beslut skall fattas med enhällighet och att kommissionens initiativrätt skall delas med medlemsstaterna. Enligt den nya avdelningens inledande artikel 73i skall rådet åstadkomma följande för att gradvis upprätta ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa: inom fem år genomföra den fria rörligheten för personer samtidigt som åtgärder skall vidtas i fråga om kontroller av yttre gränser, asyl och invandring enligt artiklarna 73j och 73k samt, vad gäller förebyggande och bekämpning av brott, i enlighet med artikel K 3e i Unionsfördraget, besluta om andra åtgärder i fråga om asyl, invandring och skydd för rättigheter för medborgarna i tredje land enligt artikel 73k, besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete enligt artikel 73m, besluta om åtgärder för att förstärka det administrativa samarbetet enligt artikel 73n, besluta om andra åtgärder som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete enligt avdelning VI i Unionsfördraget. Regeringen framhåller att samarbetet i rättsliga och inrikes frågor genom artikel 73i har getts en klarare målformulering än vad som är fallet i Unionsfördraget. Vidare har en tidsgräns för att genomföra den fria rörligheten för personer ställts upp. Vidare framhålls i propositionen att i artikel 73l första punkten fastställs att bestämmelserna i den nya avdelningen IIIa inte skall påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten. I en gemensam förklaring (19) klargörs att medlemsstaterna därvid får ta hänsyn till utrikespolitiska överväganden. Artikel 73l innefattar i den andra punkten en rättslig grund för att rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen kan besluta om tillfälliga åtgärder för en tid av högst sex månader till förmån för den eller de berörda medlemsstaterna, om en eller flera medlemsstater ställs inför en nödsituation som kännetecknas av en plötslig inströmning av tredjelandsmedborgare. När det gäller den särskilda frågan om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater kom medlemsländerna överens om att upprätta ett protokoll (C.6) för reglering av denna fråga. I protokollet anges tre situationer i vilka asylansökningar från medborgare i andra medlemsstater får prövas. Regeringen framhåller att alla tre situationerna är exceptionella. Den första gäller när en medlemsstat i enlighet med artikel 15 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har anmält att staten i fråga vidtar åtgärder som innebär avvikelser från skyldigheterna enligt konventionen. De båda övriga fallen knyter an till olika stadier av ett sådant suspensionsförfarande inom EU som kan initieras enligt den nya artikel F 1 i Unionsfördraget. Av protokollet framgår vidare att om en medlemsstat beslutar att en ansökan från en medborgare skall prövas, skall rådet omedelbart underrättas och ansökningen behandlas med utgångspunkt i antagandet att den är uppenbart ogrundad, utan att det påverkar medlemsstatens befogenhet att fatta beslut. Regeringens bedömning är att underrättelseskyldigheten till rådet bör föranleda författningsreglering. Den behöver dock inte göras i utlänningslagen utan kan tas in i en förordning. Vidare menar regeringen att protokollet inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Det kommer inte att föranleda någon ändring av de regler som gäller för prövning av asylansökningar i Sverige. Varje asylansökan skall enligt regeringen även fortsättningsvis tas upp till individuell prövning. Belgien har i en ensidig förklaring till protokollet klargjort att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Regeringen har valt att inte ansluta sig till den belgiska förklaringen. Regeringen framhåller i propositionen att anledningen till det är att protokollet, särskilt då det ses tillsammans med den gemensamma förklaringen (48), inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Det civilrättsliga samarbetet som under Unionsfördraget äger rum inom den tredje pelaren förs efter Amsterdamfördragets ikraftträdande över till den första pelaren. Regeringen framhåller att omfattningen av det nuvarande civilrättsliga samarbetet inom tredje pelaren inte är närmare preciserat i Unionsfördraget än vad som följer av att det skall handla om samarbete för att förverkliga unionens mål och särskilt den fria rörligheten för personer (artikel K.1 och K.3 i avdelning VI i Unionsfördraget). Genom den nya bestämmelsen (artikel 73m) preciseras samarbetet till att omfatta vissa särskilt uppräknade områden. Regeringen framhåller att preciseringen är naturlig mot bakgrund av att överflyttningen till första pelaren innebär att beslutanderätt överlåts från medlemsstaterna till EG. Enligt en gemensam förklaring (20), som har sin grund i ett svenskt initiativ under förhandlingarna, skall åtgärder som beslutas enligt denna artikel inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Regeringen menar att det genom denna förklaring bör stå klart att överlåtelsen av beslutsbefogenheter i denna del inte omfattar de frågor som i svenska lagar regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I propositionen erinras om att Storbritannien och Irland samt Danmark erhållit särskild status i samarbetet inom avdelning IIIa. Detta regleras i artikel 73q vilken i sin tur bygger på protokollen B.3, B.4 och B.5. Enligt dessa skall länderna inte vara bundna av beslut som fattas på grundval av artiklar inom avdelning IIIa. De kan däremot inom vissa tidsfrister anmäla att de önskar ansluta sig till de beslut som fattas av övriga medlemsländer, vilket i Danmarks fall förutsätter att motsvarande bestämmelser införs i nationell lagstiftning. I samband med att de kompetensområden som beskrivits ovan flyttas över till den första pelaren skulle gemenskapsmetoden (dvs. samma ordning som enligt EG- fördraget gäller i övrigt i första pelaren) komma att gälla över hela samarbetsområdet som regleras i avdelning IIIa. I regeringskonferensen kom emellertid medlemsländerna överens om att under en övergångsperiod införa vissa begränsningar i gemenskapsmetoden för detta samarbetsområde. Under fem år från ikraftträdandet av Amsterdamfördraget skall rådet i frågor som omfattas av den nya avdelningen i EG-fördraget fatta beslut med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet. Förslagsrätten skall under den tiden vara delad mellan kommissionen och medlemsstaterna. Efter den femåriga övergångsperioden skall kommissionen ha ensamrätt att lägga fram förslag till åtgärder. Kommissionen skall dock vara förpliktad att pröva varje begäran från en medlemsstat om att kommissionen skall lägga fram ett förslag för rådet. Vidare skall rådet efter övergångsperioden enhälligt och efter att ha hört Europaparlamentet fatta beslut om att hela eller delar av den nya avdelningen skall omfattas av medbeslutandeförfarandet. Regeringen framhåller i propositionen att kommissionens och Europaparlamentets inflytande ökar i förhållande till vad som gäller för närvarande inom de områden som kommer att omfattas av den nya avdelningen IIIa i EG-fördraget. Även EG-domstolens roll förändras (artikel 73p) och blir densamma som för övriga samarbetsområden inom EG. Regeringens bedömning är att artikel 73p för medlemsstaterna innebär att EG-domstolen kommer att få en klart större och i väsentliga delar ny roll när det gäller tolkningen av de regler som omfattas av avdelning IIIa, t.ex. tredjelandsmedborgares rätt till inresa och bosättning. Sysselsättning Regeringen framhåller i propositionen att grundfördragen hittills har saknat en samlad och tydlig grund för EU-ländernas samarbete på sysselsättningsområdet. Regeringen konstaterar att Europeiska rådet, mot bakgrund av den höga arbetslösheten i Europa, vid upprepade tillfällen har slagit fast att kampen mot arbetslösheten och främjandet av ökad sysselsättning måste ges högsta prioritet av EU och dess medlemsstater. Vidare framhåller regeringen att den har prioriterat sysselsättningsfrågan mycket högt i EU-samarbetet. Regeringen identifierade i regeringskonferensen som en av Sveriges viktigaste målsättningar att ett reviderat förslag måste markera att medlemsstaterna höjer sin gemensamma ambition när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Därför presenterade Sverige tidigt ett förslag i konferensen om att förstärka målformuleringarna i fördragen när det gäller sysselsättning och att föra in en ny avdelning om sysselsättning i EG- fördraget. Genom Amsterdamfördraget förstärks målen om sysselsättning genom ändringar i artikel B i Unionsfördraget och artiklarna 2 och 3 i EG-fördraget (artiklarna 1.5, 2.2 och 2.3 i Amsterdamfördraget). Samtidigt införs en ny avdelning om sysselsättning i EG-fördraget, närmast efter avdelning VI om ekonomisk och monetär politik (artikel 2.19 i Amsterdamfördraget). Den nya avdelningen inleds med artikel 109n där det slås fast att medlemsstaterna och gemenskapen skall arbeta för att utveckla en samordnad strategi för sysselsättning och särskilt främja kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar. Regeringen framhåller emellertid att fördragsförändringarna inte innebär att sysselsättningspolitiken skall harmoniseras på gemenskapsnivå. Huvudansvaret för sysselsättningspolitiken kommer även fortsättningsvis att ligga hos medlemsstaterna. Tyngdpunkten i det nya fördraget i denna del ligger i stället på samordning. I en central formulering i den nya avdelningen (artikel 109o.2) slås fast att medlemsstaterna skall betrakta främjande av sysselsättningen som en fråga av gemensamt intresse och samordna sina åtgärder på området inom rådet. Ytterligare ett uttryck för den höjda ambitionsnivån är enligt propositionen att de nya fördragsmässiga grunderna slår fast (artikel 109p.2) att en hög sysselsättningsnivå skall beaktas i utformandet och genomförandet av all gemenskapspolitik. Ett särskilt övervakningsförfarande införs som bygger på den modell som tillämpas för övervakningen av den ekonomiska politiken enligt artikel 103 i EG-fördraget. Regeringen anför att sysselsättningspolitiken härigenom behandlas på ett sätt som motsvarar andra delar av den ekonomiska politiken. En sysselsättningskommitté med rådgivande funktion skall inrättas (artikel 109s) för att främja samordningen av medlemsstaternas sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik. Rådet får befogenhet att besluta om stödåtgärder för att främja samarbete mellan medlemsstaterna och stödja deras arbete på sysselsättningsområdet (artikel 109r). Med stödåtgärder avses främst informations- och erfarenhetsutbyte, särskilt genom pilotprojekt, dock ej finanspolitiska stimulanser. Åtgärderna behandlas även i en gemensam förklaring (23). Regeringen framhåller i propositionen att förhandlingsresultatet inom detta område har stora likheter med det förslag som Sverige presenterade under konferensen och menar att resultatet utgör en betydande framgång för Sverige och de andra medlemsstater som verkat för en bättre grund för EU-ländernas gemensamma ansträngningar att bekämpa arbetslösheten. Miljösamarbetet Diskussionen kring miljöfrågorna i regeringskonferensen koncentrerades kring principen om hållbar utveckling, integrering av miljön i alla politikområden samt förhållandet mellan miljöregler och den inre marknaden. Regeringen framhåller i propositionen att fördraget på dessa områden innehåller viktiga nyheter vilka enligt regeringens bedömning innebär att Amsterdamfördraget medför en betydelsefull utveckling av de grundläggande principerna för EU:s miljöpolitik. Genom det nya fördraget klarläggs att hållbar utveckling är ett grundläggande mål för EU. I en ny formulering i artikel B i Unionsfördraget anges att unionen skall ha som mål bl.a. att ?uppnå en väl avvägd och hållbar utveckling?. I artikel 2 i EG-fördraget har också hållbar utveckling förts in, samtidigt som det anges att gemenskapen skall främja ?... en hög nivå i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns kvalitet ...?. Principen om hållbar utveckling nämns även i det ändrade sjunde stycket i ingressen till Unionsfördraget (artiklarna 1.2, 1.5 och 2.2 i Amsterdamfördraget). Regeringens bedömning är att genom att hållbar utveckling har införts som ett grundläggande mål skall det gälla för alla enskilda politikområden som kan beröras av samarbetet inom EG. Detta markeras även genom en ny artikel 3c i den inledande delen av EG- fördraget vilken innehåller en hänvisning till principen om hållbar utveckling (artikel 2.4 i Amsterdamfördraget). Regeringen menar att miljön därmed får en viss särställning jämfört med andra allmänna intressen av övergripande karaktär som skall beaktas vid utformningen av EG:s politik. I en gemensam förklaring (12) noterar medlemsstaterna att kommissionen åtar sig att genomföra studier av miljökonsekvenserna av nya förslag som kan ha betydande miljöpåverkan. Kommissionen har också efter förhandlingarnas slutförande på nytt uttalat att alla förslag som kan ha beaktansvärd inverkan på miljön i framtiden skall åtföljas av en analys av miljökonsekvenserna. Genom ändringar i den s.k. miljögarantin (artikel 100a.4) klarläggs bl.a. rätten att under vissa förutsättningar införa nationella regler på områden där det redan finns harmoniserade regler. Vidare klarläggs att en medlemsstat inte behöver ha röstat mot en rättsakt för att åberopa miljögarantin. Andra nyheter i de nya skrivningarna i artikel 100a.4 är att miljögarantin kan tillämpas på rättsakter som beslutas av kommissionen efter delegation från rådet och parlamentet och att kommissionen får en tidsfrist (sex månader i normalfallet) för beslut när regeln åberopas av en medlemsstat. När det gäller beslutsprocedurer inom miljöområdet framhåller regeringen att det är av stor betydelse att medbeslutandeproceduren (artikel 189b) blir tillämplig vid beslut enligt artikel 130s, i likhet med vad som redan gäller för artikel 100a. Europaparlamentet får därmed ett ökande inflytande i frågor som rör miljösamarbetet. Fortfarande gäller emellertid enligt artikel 130s.2 att vissa miljöbeslut, bl.a. gällande skatter, skall fattas med enhällighet i rådet efter det att parlamentet har hörts. Jämställdhet Jämställdhet mellan kvinnor och män förs in som ett grundläggande mål för gemenskapen genom ett tillägg i artikel 2 i EG-fördraget. Jämställdhetsper- spektivet skall vidare enligt ett tillägg till artikel 3 i EG-fördraget beaktas och främjas i alla gemenskapens aktiviteter (artiklarna 2.2 och 2.3 i Amsterdamfördraget). I det socialpolitiska kapitlet förstärks och utvidgas artikel 119 i EG- fördraget om lika lön för kvinnor och män för lika arbete (artikel 2.2 i Amsterdamfördraget). Genom ett tillägg i artikelns första stycke klargörs att principen om lika lön inte bara gäller lika arbete utan även likvärdigt arbete. Regeringen menar att detta utgör ett viktigt förtydligande av löndediskrimineringsförbudet. En ny bestämmelse i artikel 119.3 innebär att rådet, med kvalificerad majoritet, skall besluta om åtgärder för att säkerställa tillämpningen av principen om lika möjligheter och lika behandling i frågor som rör anställning och yrke, inklusive principen om lika lön för lika eller likvärdigt arbete. Regeringen menar att det härigenom skapas en specifik rättslig grund för åtgärder för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och när det gäller lön. Vidare klargörs i artikel 119.4 att likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsstaterna att använda sig av positiv särbehandling av underrepresenterat kön i syfte att åstadkomma jämställdhet på arbetsmarknaden. När sådana åtgärder vidtas skall de, enligt en gemensam förklaring (28), i första hand syfta till att främja kvinnors situation i arbetslivet. Regeringen konstaterar sammanfattningsvis att Amsterdamfördraget speglar den ökande politiska vikt som medlemsstaterna fäster vid frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män. Konsumentpolitiken Regeringen framhåller att det genom Amsterdamfördraget införs en tydligare och mer vittgående målformulering vad gäller konsumentpolitiken genom en ny skrivning i artikel 129a.1 (artikel 2.27 i Amsterdamfördraget). Genom fördraget blir det även tydligare att konsumentpolitiken är ett självständigt politikområde. Enligt artikelns nya utformning kan rådet, vid sidan av åtgärder enligt artikel 100a, med stöd av artikel 129a besluta om åtgärder med huvudsyfte att uppnå målen att främja konsumenternas intressen och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Åtgärderna kan enligt regeringen i likhet med vad som gäller i dag för särskilda insatser vara inriktade på att stödja och komplettera medlemsstaternas politik. Genom ett tillägg i artikeln kan emellertid även åtgärder vidtas som innebär att man övervakar medlemsstaternas politik, dvs. att gemensamt fattade beslut efterlevs. Genom en ny bestämmelse i artikel 129a.2 slås fast att konsumentskyddskravet skall beaktas vid utformningen och genomförandet av gemenskapens övriga politik och verksamhet. Regeringen menar att detta utgör en viktig markering av konsumentpolitikens betydelse inom gemenskapen och att konsumentskyddsintresset beaktas även inom gemenskapens övriga politik-områden. Regeringen framhåller även att Europaparlamentet, inom veterinär- och växtskyddsområdena, ges medbeslutanderätt när det gäller åtgärder som direkt syftar till att skydda folkhälsan (artikel 129). Arbetslivsfrågor, sociala frågor m.m. Regeringen framhåller i propositionen att ett viktigt resultat av regeringskonferensen är att det sociala protokollet nu avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras i fördraget. Utöver de ändrade förutsättningar som således tillskapas redan genom integreringen av avtalet om socialpolitik i fördraget, tillkommer även nya möjligheter att ytterligare utveckla samarbetet genom de ändringar i det materiella innehållet som införs genom Amsterdamfördraget. De nya sociala bestämmelserna i avdelning VIII i EG-fördraget bygger på innehållet i avtalet om socialpolitik, till vilket har fogats merparten av de element i de existerande artiklarna 117-122 som inte innefattas i avtalet (artikel 2.22 i Amsterdamfördraget). I samband härmed görs även vissa ändringar i och förstärkningar av det materiella innehållet. De mest omfattande ändringarna (artikel 119 gällande jämställdhet) har redovisats ovan. Därutöver kan nämnas följande förändringar: - när kommissionen lägger fram socialpolitiska förslag har arbetsmarknadens parter alltid möjlighet att meddela att man vill inleda ett förfarande som kan leda till avtal på gemenskapsnivå (artikel 118b), - gemenskapen har befogenhet att genomföra programsamarbete för att bekämpa social utslagning (artikel 118.2), - vad gäller grundläggande sociala rättigheter införs i fjärde stycket av ingressen till Unionsfördraget en referens till såväl Europarådets sociala stadga, undertecknad i Turin den 18 oktober 1961, som gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från år 1989. En motsvarande referens förs in i den inledande målsättningsartikeln , artikel 117, i det socialpolitiska kapitlet i EG-fördraget. Den nya fördragstexten innehåller däremot inte någon särskild artikel om fackliga rättigheter, vilket Sverige hade föreslagit. Regeringen framhåller emellertid att fackliga rättigheter omfattas av de båda angivna stadgorna, - medbeslutandeproceduren blir tillämplig för det stora flertalet beslut inom området vilket ökar Europaparlamentets inflytande över dessa frågor. Folkhälsa Regeringen framhåller att genom Amsterdamfördraget förstärks samarbetet inom folkhälsoområdet genom att artikel 129 i EG-fördraget ges en ny skrivning (artikel 2.26 i Amsterdamfördraget). En hög hälsoskyddsnivå för människor skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder. Artikel 129 innefattar i enlighet med de nya skrivningarna befogenheter att vidta åtgärder för att bidra till folkhälsomålen. Det blir möjligt att fatta beslut om gemensamma minimiregler på ett par områden. Gemenskapen skall vidare i sitt handlande på folkhälsoområdet fullt ut respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård. Regeringen framhåller vidare att gemenskapen nu får befogenhet enligt artikel 129 att vidta vissa åtgärder inom veterinär- och växtskyddsområdena vilket har sin bakgrund i erfarenheterna från BSE-frågans behandling. Genom att beslut kommer att kunna fattas med stöd av artikel 129 i stället för artikel 43 får Europaparlamentet ett avgörande inflytande genom att medbeslutandeproceduren blir tillämplig. Regeringen framhåller vidare att folkhälsoområdet inte fanns med bland de områden där det på svensk sida hade identifierats ett behov av fördragsförändringar men att de beslutade förändringarna, enligt regeringens bedömning, i allt väsentligt är positiva. Djurskydd En fördragsreglering tillskapas genom ett protokoll (C.10) i EG-fördraget. Protokollet föreskriver att såväl gemenskapen som medlemsländerna vid utformning och genomförande av gemenskapens politik om jordbruk, transport, inre marknad och forskning i full utsträckning skall ta hänsyn till djurens välbefinnande. Regeringen anför att protokollet innebär att djur inte längre betraktas enbart som jordbruksvaror och att det utgör en konkret fördragsmässig grund för att driva frågor om djurskydd och djurens välfärd inom relevanta politik-områden. Den gemensamma handelspolitiken Regeringen konstaterar i propositionen att under regeringskonferensen diskuterades ett tillägg i EG-fördraget som skulle ge kommissionen ensamrätt att förhandla även på områdena tjänstehandel, immaterialrätt och direktinvesteringar i syfte att åstadkomma en högre grad av effektivitet och enhetlighet i gemenskapens externa ekonomiska relationer med omvärlden. Resultatet i denna del av regeringskonferensen blev endast ett förslag om ett mindre tillägg i artikel 113 i EG-fördraget. Enligt detta tillägg skall det öppnas en möjlighet för rådet att med enhällighet - och efter att ha hört Europaparlamentet - fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet på området för den gemensamma handelspolitiken till att även omfatta immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken (artikel 2.20 i Amsterdamfördraget). Motionerna I partimotion U17 (v) yrkande 8 uppmärksammar motionärerna det till Amsterdamfördraget fogade protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater (protokoll C.6). Vänsterpartiet menar att protokollet i det närmaste upphäver rätten för EU-medborgare att söka asyl i ett annat EU- land. Motionärerna anför att bestämmelserna innebär att EU-länderna inför en geografisk begränsning i tillämpningen av flyktingdefinitionen i artikel 1 a 2 i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen). En sådan begränsning är inte tillåten enligt 1967 års New York-protokoll som alla EU:s medlemsstater skrivit under, framhålles det i motionen. Vidare menar Vänsterpartiet att de undantagsfall som anges i protokollet - vilka anger grunderna för när en asylansökan från en EU-medborgare skall behandlas i ett annat EU-land - är så utformade att de praktiskt taget aldrig kan bli tillämpliga. När så emellertid sker skall ministerrådet omedelbart underrättas och ansökan skall behandlas från förutsättningen att den är ogrundad. Vänsterpartiet menar att denna plikt att underrätta ministerrådet strider mot asylrättens grundidé och att förslaget politiserar asylrätten. Vänsterpartiet yrkar därför att en författningsreglerad skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s medlemsstater inte bör införas i Sverige. I motion U21 (fp) yrkande 1 anför motionärerna att protokoll C.6 om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater inte är förenligt med svensk flyktinglagstiftning. De menar även att protokollet innebär en geografisk begränsning av Genèvekonventionens tillämpning och står därmed i strid med folkrätten. Motionärerna framhåller att rätten att söka och åtnjuta skydd från förföljelse är en mänsklig rättighet som stadfästs i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 14 till vilken 1951 års Genèvekonvention hänvisar. Motionärerna menar att det ligger utanför såväl enskilda länders som regionala mellanstatliga organisationers kompetensområde att besluta om en asylansökan skall godkännas eller ej. I motionen hemställs om att riksdagen måtte uttala sitt stöd till Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräfta Sveriges asylpraxis. Även Miljöpartiet uppmärksammar protokollet i sin partimotion U16 (mp) yrkande 8. Partiet konstaterar att det är på förslag av Spanien som ett protokoll har upprättats som innebär att en ansökan om asyl som lämnas in i ett EU-land av en medborgare i ett annat medlemsland endast får behandlas under vissa betingelser. Miljöpartiet anser att Amsterdamfördraget därmed inte är förenligt med Genèvekonventionen. Vidare konstaterar motionärerna att Belgien i en ensidig förklaring som fogats till slutakten framfört att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Miljöpartiet begär ett tillkännagivande om att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring angående asylprövning. I motion U19 (fp) yrkande 2 anförs att protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater är principiellt otillfredsställande. Genèvekonventionen utgör en tillräcklig rättslig grund för flyktingpolitiken, anser motionären. Därför bör Sverige ansluta sig till den ensidiga förklaring som av Belgien avges i slutakten till Amsterdamfördraget, menar motionären. I motion U21 (fp) yrkande 2 anförs att en flyktingpolitik som säkerställer att alla ansökningar om asyl behandlas i enlighet med de grundläggande konventionerna på området behövs. Utan en gemensam europeisk flyktingpolitik och ett förtroende mellan EU:s medlemsstater är risken stor, menar motionärerna, att varje land fortsätter att skärpa sin nationella flyktingpolitik i syfte att undvika ansvar för asylprövning och flyktingar. I stället förordar motionärerna att det genom samarbete mellan stater, myndigheter och enskilda organisationer dels skapas en gemensam europeisk praxis för tillämpningen av 1951 års Genèvekonvention, dels utvecklas en gemensam uppfattning om vilka personer som har skyddsbehov utöver Genèvekonventionens definition. I motion U17 (v) yrkande 7 finner motionärerna det anmärkningsvärt att regeringen under regeringskonferensen inte gjorde gemensam sak med de länder som uttalade sig positivt om barnens rättigheter. I yrkande 9 i samma motion tar Vänsterpartiet upp Amsterdamfördragets sysselsättningskapitel och menar att det kan ses som en viss framgång. Partiet anför att det behövs ett internationellt samarbete för att verksamt kunna bekämpa arbetslösheten men anser att det inte är trovärdigt att diskutera en sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. De krav på ekonomisk konvergens som ställs inom EMU-samarbetet samt stabilitetspakten medför alltför snäva ramar för att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt, framhåller Vänsterpartiet. I motion U501 (m) yrkande 5 från allmänna motionstiden anför motionärerna att hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som har drabbat många av EU:s medlemsstater. Efter att ha slagit fast att ansvaret för sysselsättningspolitiken bör ligga på nationell nivå framhåller motionärerna att det krävs en union där företag kan skapas och växa för att skapa anställningsmöjligheter och motverka arbetslösheten. Metoderna för detta är enligt motionärerna fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder och monopol. Motionärerna begär ett riksdagens tillkännagivande om att Sverige i EU bör verka för en union för företagande och arbete. I samma motion yrkande 3 anför motionärerna att det ännu återstår mycket för att fullborda den inre marknaden. Konkurrenshinder, monopol och subventioner snedvrider fortfarande marknadsvillkoren och hämmar utvecklingen. Ett stort problem är enligt motionärerna att regeringarna i flera länder endast motvilligt avvecklar och privatiserar offentliga monopol. De finner det angeläget att öka konkurrensen inom tjänstesektorer med ett starkt inslag av offentlig finansiering. Inför en kommande utvidgning anser motionärerna att det är särskilt viktigt att snedvridande regler och subventioner tas bort. Vidare finner motionärerna att det är oroande att endast ca 65 % av direktiv gällande förverkligandet av den inre marknaden beräknas vara genomförda i alla medlemsstater. De efterlyser hårda krav på de länder som underlåter att implementera och efterleva de gemensamma reglerna. Medlemsländerna bör uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella regelverk för att undanröja hinder för konkurrens, anför motionärerna och menar att EG:s regelverk måste genomgå en motsvarande analys. Miljöpartiet de gröna anför i motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis) att handelspolitiken integreras ytterligare genom en möjlighet för rådet att med enhällighet fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet till att också omfatta immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken. Vidare anförs att EG:s exklusiva rättighet att ingå handelsavtal med tredje land utvidgas också genom att ett sådant beslut av rådet kan åtföljas av ett beslut om provisorisk tillämpning i avvaktan på avtalets ikraftträdande. Miljöpartiet menar att detta innebär att medlemsländernas egna godkännandeprocedurer förbigås. Partiet menar att Sverige på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor och motsätter sig denna utveckling. Enligt motionärerna har EU:s handelspolitik orsakat stora skador, både i form av försämringar för konsumenterna i Sverige och i form av utsugning av den tredje världen. I motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5 förordar motionärerna att miljöavgifter används som instrument i miljöpolitiken och finner det angeläget att en koldioxidavgift införs för alla medlemsstater inom gemenskapen. Motionärerna konstaterar emellertid att ett sådant beslut ses som en skattefråga och måste därmed beslutas med enhällighet. Folkpartiet liberalerna anser att sådana frågor i stället bör betraktas som miljöfrågor vilket enligt EG:s regelverk gör det möjligt att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Partiet begär ett riksdagens tillkännagivande om att miljöavgifter beslutas som miljöfrågor och ej som skattefrågor inom EU. Utskottets överväganden Flera betydelsefulla förändringar kommer att ske vad gäller den första pelaren. Ett antal motioner tar fasta på dessa förändringar. I motion U17 (v) yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om att inte införa skyldighet i svenska förordningar att underrätta rådet om asylansökningar. I motion U21 (fp) yrkande 1 begärs att riksdagen uttalar sitt stöd för Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräfta den praxis som finns i Sverige beträffande asyl. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om asyl i motionen. Motionärerna bakom motion U16 (mp) yrkande 8 begär att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring angående asylprövning. Samma yrkande framkommer i motion U19 (fp) yrkande 2. Socialförsäkringsutskottet har behandlat dessa yrkanden i sitt yttrande 1997/98:SfU4y till utrikesutskottet och framhåller där att socialförsäkringsutskottet vid flera tillfällen haft anledning att uttala sig om överförande av asyl- och invandringsfrågorna från tredje pelaren till samarbetet i första pelaren. Så skedde i socialförsäkringsutskottets yttrande 1995/96:SfU3y med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 (bet. 1995/96:UU13) och i socialförsäkringsutskottets yttrande 1996/97:SfU5y angående regeringens skrivelse 1996/97:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen 1996 (bet. 1996/97:UU13). Socialförsäkringsutskottet framhåller att man därvid uttalade sitt stöd för överflyttning av asyl- och invandringsfrågorna till första pelaren samt när det gäller det senare yttrandet att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett senare skede. Socialförsäkringsutskottet anför vidare: Utskottet har således tidigare uttalat sitt stöd för en överföring av asyl- och invandringsfrågor från tredje pelaren till gemenskapskompetensen i första pelaren men också att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett senare skede. Enligt utskottets uppfattning är det därför positivt att asyl- och invandringsfrågorna genom Amsterdamfördraget nu förs över till gemenskapssamarbetet i första pelaren. Det innebär, enligt utskottets mening, att samarbetet i dessa frågor effektiviseras och även att det nås en ökad öppenhet och en bättre demokratisk och rättslig kontroll inom dessa områden. Det bör vidare påpekas att bestämmelserna beträffande asyl och invandring kommer att få karaktär av miniminormer och att varje medlemsstat inom sig således kan besluta om generösare regler. Vidare konstaterar socialförsäkringsutskottet i det nu föreliggande yttrandet att när frågan uppmärksammades i yttrande 1996/97:SfU5y framhöll utskottet vikten av att Sverige i alla sammanhang värnar om asylrätten. Socialförsäkringsutskottet anför vidare: Socialförsäkringsutskottet vill framhålla att Sverige alltid i internationella sammanhang har lagt stor vikt vid att verka för en solidarisk ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga skydd. Utskottet kan inte godta någon som helst inskränkning vad gäller tillämpningen av Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och andra internationella åtaganden avseende asyl. Regeringen framhåller i propositionen att protokollet inte på något sätt inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Protokollet kommer inte att föranleda någon ändring av de regler som gäller för prövningen av asylansökningar i Sverige. Varje ansökan skall enligt regeringen även fortsättningsvis tas upp till individuell prövning. Sverige har i likhet med övriga medlemsstater valt att inte ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring till protokollet att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Anledningen till det är enligt regeringen att man anser att protokollet, särskilt då det ses tillsammans med den nämnda gemensamma förklaringen (48), inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Eftersom det i ingressen till asylprotokollet slås fast att Genèvekonventionen beaktats och protokollet tar hänsyn till konventionens syften och slutgiltiga karaktär, och detta sett tillsammans med den gemensamma förklaringen, är det utskottets bestämda uppfattning att protokollet inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Med det anförda anser socialförsäkringsutskottet att syftet med motion U21 yrkande 1 i huvudsak är tillgodosett och bör avslås av riksdagen. Motionerna U17 yrkande 8, U16 yrkande 8, U19 yrkande 2 och U21 yrkande 2 bör avstyrkas. Utrikesutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning och anser att syftet med motion U21 (fp) yrkande 1 i huvudsak är tillgodosett med det anförda och anser att motionen är besvarad. Motionerna U17 (v) yrkande 8, U16 (mp) yrkande 8, U19 (fp) yrkande 2 samt motion U21 (fp) yrkande 2 avstryks. Motionärerna bakom motion U17 (v) yrkande 7 finner det anmärkningsvärt att regeringen under regeringskonferensen inte uttalade sig positivt om barnets rättigheter. Utrikesutskottet har tidigare behandlat ett yrkande om frågan om barnets rättigheter skulle tas med i fördraget om Europeiska unionen (bet. 1996/97:UU13). Socialutskottet yttrade sig därvid i frågan (1996/97:SoU5y) och konstaterade då att FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och trädde i kraft ett år senare. I konventionen stipuleras om barnets rättigheter till liv och utveckling, om rätt till trygghet och skydd samt om rätt till talan och respekt. Socialutskottet framhöll att samtliga länder inom EU har ratificerat FN-konventionen. Samtidigt konstaterade utskottet att mycket återstår att göra i de enskilda länderna när det gäller genomförandet av konventionen. Utskottet framhöll att barnets bästa bör beaktas vid utarbetande av förordningar, direktiv och förslag men att detta kan ske utan att EU ges kompetens att lagstifta på området. Utrikesutskottet har inhämtat att frågan om att föra in barnets rättigheter i Amsterdamfördraget diskuterades i positiv anda av många länder i samband med regeringskonferensen. Emellertid framlades inte något konkret förslag till tillägg i fördraget från något medlemsland under konferensen. Utskottet vill, liksom socialutskottet tidigare gjort, framhålla att alla EU:s medlemsstater har ratificerat FN:s barnkonvention och är folkrättsligt bundna av konventionens bestämmelser. Därmed måste medlemsstaterna i praktiken respektera barnkonventionens bestämmelser även vad gäller verksamheten inom EU och när medlemsstaterna agerar i ministerrådet. Därmed betraktar utrikesutskottet motion U17 (v) yrkande 7 som besvarad. I motion U501 (m) yrkande 5 begär motionärerna att Sverige bör verka för en union för företagande och arbete. I yrkande 3 i samma motion begärs att Sverige inom EU bör verka för en regelrevision. Näringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:NU3y till utrikesutskottet att det i betänkande 1997/98:NU10 behandlat olika motioner om avreglering. Näringsutskottet redogjorde i det nämnda betänkandet bl.a. för arbetet inom Småföretagsdelegationen, vilken har till uppgift att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i småföretag. Vidare behandlades i betänkandet det arbete som bedrivs inom EU på regelförenklingsområdet genom det s.k. SLIM-projektet (Simpler Legislation for the Internal Market). Näringsutskottet anför vidare i sitt yttrande: Enligt näringsutskottets mening bör de två aktuella yrkandena i motion 1997/98:U501 (m) inte leda till någon åtgärd från riksdagens sida. Att inrätta ett nytt gemenskapsorgan i form av en regelrevision riskerar, menar utskottet, att leda till ytterligare byråkratisering av Europasamarbetet och till en organisatorisk överlappning i förhållande till kommissionens arbete. I stället bör det nuvarande arbetet med att förenkla regelverket inom ramen för EU:s gällande organisation energiskt fullföljas. De här behandlade yrkandena i motion 1997/98:U501 (m) avstyrks av näringsutskottet med det nu sagda. Utrikesutskottet delar näringsutskottets bedömning vad gäller yrkande 3 i motion U501 (m) och avstyrker därmed yrkandet. Även arbetsmarknadsutskottet behandlar i sitt yttrande 1997/98:AU6y till utrikesutskottet motion U501 (m) yrkande 5 samt därutöver motion U17 (v) yrkande 9. I den senare motionen menar motionärerna att de krav på ekonomisk konvergens som ställs inom EMU-samarbetet samt stabilitetspakten medför alltför snäva ramar för att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt. Arbetsmarknadsutskottet konstaterar i sitt yttrande 1997/98:AU6y att utrikesutskottet behandlade regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 i betänkande 1995/96:UU13. Arbetsmarknadsutskottet yttrade sig då över vissa delar i skrivelsen i yttrande 1995/96:AU3y. I yttrandet uttalade arbetsmarknadsutskottet bl.a. att en övergripande målsättning för regeringskonferensen borde vara att öka unionens medborgerliga förankring. Utskottet ansåg att en sådan målsättning förutsatte att EU kunde visa upp resultat i sysselsättningsfrågan. Arbetsmarknadsutskottet uttalade också att den låga sysselsättningen och den höga arbetslösheten är ett av EU:s och de enskilda medlemsländernas största problem. Kampen mot arbetslösheten borde därför ges en lika stor tyngd i det europeiska samarbetet som ambitionerna på det monetära området. Arbetsmarknadsutskottet, liksom finansutskottet, ställde sig bakom regeringens vilja att arbeta för att det i grundfördraget fördes in ett avsnitt om sysselsättningspolitik. Ett sådant avsnitt skulle slå fast gemensamma mål, gemensamma procedurer och ett gemensamt åtagande att följa vissa princi- per för sysselsättningspolitiken. Finansutskottet ansåg vidare att en särskild sysselsättningskommitté borde inrättas med företrädare på statssekreterarnivå från Finans- och Arbetsmarknadsdepartementen. Arbetsmarknadsutskottet anför vidare i sitt yttrande: Liksom regeringen anser utskottet att förhandlingsresultatet är gott och att det visar stora likheter med de ståndpunkter riksdagen intog inför regeringskonferensen. Att målet att uppnå en hög sysselsättning skall beaktas vid genomförandet av all gemenskapspolitik ger en sådan ökad tyngd åt sysselsättningsfrågorna i EU-samarbetet som riksdagen hoppats på. Arbetsmarknadsutskottet underströk i sitt tidigare yttrande att det borde ankomma på varje medlemsland att välja var tyngdpunkten skall ligga i det nationella sysselsättningsprogrammet. Fördragsändringarna innebär inte heller någon harmonisering av sysselsättningspolitiken på gemenskapsnivå. Genom Amsterdamfördraget och det övervakningsförfarande som medlemsstaterna enats om har dock bättre förutsättningar skapats att på mer fasta grunder och i mer ordnade former gemensamt bekämpa arbetslösheten. Vad gäller motionerna framhåller arbetsmarknadsutskottet följande: Moderaterna förefaller i motion U501 att vara emot ett ökat europeiskt samarbete vad gäller sysselsättningspolitiken och synes mena att arbetslösheten endast kan bekämpas genom sådana avregleringar som är till förmån för företagen. Erfarenheterna visar att så inte är fallet. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden är önskvärd, men en positiv sådan. Den skall komma till stånd genom att individens kompetens och möjligheter stärks. Utskottet är i motsats till Moderaterna övertygat om att sysselsättningsfrågan måste lösas med mer europeiskt samarbete. Detta innebär dock inte att arbetsmarknadspolitiken inte även i fortsättningen kommer att vara en nationell angelägenhet. Arbetsmarknadsutskottet anser att motion U501 yrkande 5 bör avstyrkas. Utskottet delar inte heller Vänsterpartiets uppfattning att den monetära politiken och konvergenskraven skulle motverka möjligheterna att bekämpa arbetslösheten. Tvärtom utgör de konvergensregler som är fastställda för EMU tillsammans med sysselsättningsmålet vad som bör känneteckna en sund och stark ekonomi. Även motion U17 yrkande 9 bör därför enligt arbetsmarknadsutskottet mening avstyrkas. Utrikesutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning vad gäller motion U17 (v) yrkande 9 och avstyrker motionen i berörd del. I den del som berör motion U501(m) yrkande 5 konstaterar utrikesutskottet att motionärerna vill att ansvaret för sysselsättningspolitiken skall ligga kvar på nationell nivå. Vidare framhåller motionärerna att konkurrenshinder, monopol, subventioner samt bristande regelefterlevnad snedvrider marknadsvillkoren och hämmar utvecklingen av den inre marknaden och därmed möjligheten till nya anställningsmöjligheter. Utrikesutskottet behandlade i betänkande 1996/97:UU13 ett liknande yrkande och framhöll då att utskottet delade motionärernas uppfattning att arbete med att säkerställa en väl fungerande inre marknad är en viktig del i ansträngningarna att uppnå hållbar tillväxt och högt välstånd. Utskottet delade också uppfattningen att den inre marknadens funktionssätt ytterligare bör förbättras. Vidare anförde utskottet att för ett litet och exportberoende land är en väl fungerande inre marknad av största vikt. Utrikesutskottet anförde även följande i det nämnda betänkandet: Utskottet anser vidare att det är viktigt att verka för ett förstärkt samarbete mellan unionens medlemsländer på sysselsättningsområdet. Regeringen har också tagit till vara den möjlighet som den pågående regeringskonferensen erbjuder för att förstärka de fördragsmässiga grunderna för samarbetet inom detta område, vilket har framgått tidigare i detta betänkande. Utskottet delar vidare motionärernas uppfattning att det inte är tillrådligt att centralisera ansvaret för arbetsmarknadspolitiken, dvs. överföra ansvaret till EU-nivå. Utskottet vill i denna del återigen framhålla att det svenska förslaget som presenterats i regeringskonferensen inte innebär någon förändring vad gäller kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsländerna på det sysselsättningspolitiska området. Huvudansvaret kommer fortsättningsvis, liksom i dag, att ligga på nationell nivå. Utskottet konstaterade vidare att motionärerna i sin motion framförde uppfattningen att initiativet till en förstärkning av sysselsättningsmålet i fördraget i stället borde ha varit ett initiativ till att bygga en union för företagande och arbete. Utrikesutskottets uppfattning var att detta inte står i motsättning till Sveriges ambitioner på området. Åtgärder för att främja sysselsättningen innebär även åtgärder för att skapa goda förutsättningar för företagande och inte minst för småföretagens tillväxt. Utrikesutskottet finner inte anledning att nu ändra dessa bedömningar och anser därmed att motion U501 (m) yrkande 5 är besvarad. I sitt yttrande 1997/98:AU6y tar arbetsmarknadsutskottet även upp andra frågor som behandlas i regeringskonferensen och som berör arbetsmarknadsutskottets beredningsområde. När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män anför arbetsmarknadsutskottet följande: Utskottet var av den uppfattningen inför regeringskonferensen att Sverige borde arbeta för ett ökat samarbete på jämställdhetsområdet bl.a. genom att verka för att det klargörs att jämställdheten måste beaktas i alla gemenskapens aktiviteter (s.k. mainstreaming). Utskottet ansåg också att artikel 119 i EG- fördraget borde ändras så att den omfattade också andra frågor i arbetslivet än frågan om lika lön. Det viktigaste var dock enligt utskottet att det slogs fast att jämställdheten mellan kvinnor och män skall främjas och att s.k. aktiva åtgärder är tillåtna. Slutligen ansåg utskottet att positiv särbehandling av icke tvingande slag borde kunna tillåtas som en åtgärd att främja jämställdhetsarbetet. Utskottet ser med tillfredsställelse på resultatet av förhandlingarna också på jämställdhetspolitikens område. Jämställdhet skall nu genomsyra alla aktiviteter på gemenskapsnivå. Detta har redan kommit till uttryck i de sysselsättningsriktlinjer som fastställdes av rådet strax före årsskiftet och som bl.a. innebar att sysselsättningen skall ha som mål att stärka jämställdheten. Ett annat viktigt resultat är att det nu fastställts att likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsländerna att tillåta positiv särbehandling i syfte att främja jämställdheten. Beträffande sociala frågor framhåller arbetsmarknadsutskottet att begreppet socialpolitik i EU-terminologin rymmer frågor som rör såväl arbetsrätt, arbetsliv, arbetsmiljö och jämställdhet som socialpolitiska frågor i gängse svensk bemärkelse. Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande följande vad gäller socialpolitik och det sociala protokollet: Arbetsmarknadsutskottet ställde sig inför regeringskonferensen bakom ett förslag att Sverige skulle verka för att det sociala protokollet skrivs in i EG-fördraget. Samarbetet på det sociala området kommer i och med att det sociala protokollet avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras i fördraget att förstärkas. Enligt utskottet ligger det i hög grad i svenskt intresse att krav på arbetslivets område värnas och att alltför stora skillnader mellan medlemsländernas lagstiftning undanröjs. Genom integreringen av avtalet förstärks också arbetsmarknadsparternas roll i EU-samarbetet på det sociala området, något som arbetsmarknadsutskottet välkomnar. Utskottet har noterat att utrikesutskottet i betänkande 1996/97:UU13 ansåg att det kunde finnas skäl att överväga om föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätt att vidta stridsåtgärder borde fördragsfästas. Den nya artikeln 117 slår fast de socialpolitiska mål som medlemsstaterna enats om med tillägget ?under beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den europeiska sociala stadgan som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961?. Även om någon artikel om fackliga rättigheter inte införts direkt i EG- fördraget får det enligt utskottets mening ses som en viss framgång att fördraget hänvisar till den sociala stadgan som bl.a. omfattar fackliga rättigheter. Det är dock osäkert om EG-domstolen måste beakta denna referens när den tolkar EG-rätten. Utrikesutskottet delar de bedömningar som arbetsmarknadsutskottet framför i sitt yttrande och konstaterar att grunden har lagts för ytterligare framsteg när det gäller jämställdhetsarbetet och de sociala och arbetslivsfrågorna inom EU-samarbetet. I motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis) anförs att Sverige inte skall godkänna de föreslagna förändringarna vad gäller vissa frågor inom den gemensamma handelspolitiken. Näringsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:NU3y följande med anledning av detta yrkande: Enligt näringsutskottets mening är det angeläget att Sverige fortlöpande bevakar frihandelsintresset i EU-samarbetet och driver på övriga medlemsstater i riktning mot en större öppenhet mot omvärlden, inte minst mot u-länderna. Genom EU-medlemskapet deltar Sverige fullt ut i utformandet av den inre marknaden, som svarar för den avgörande delen av svensk utrikeshandel. Vidare skapas genom EU:s tyngd i internationell samverkan större möjlighet för Sverige att påverka den internationella dagordningen på handelsområdet. Enligt uppgift i propositionen har utvecklingen av de multilaterala ekonomiska relationerna - främst inom ramen för WTO - fört med sig vissa samordningsproblem som har sin grund i den nuvarande kompetensfördelningen mellan EG och dess medlemsstater. Näringsutskottet har mot denna bakgrund inget att erinra mot det föreslagna tillägget i artikel 113, som måste betraktas vara av begränsad betydelse; som tidigare nämnts krävs det att rådet, efter att ha hört Europaparlamentet, fattar enhälligt beslut för att tillämpningen av den berörda artikeln skall kunna utsträckas. Det sagda innebär att näringsutskottet tar avstånd från vad som i denna fråga anförs i motion 1997/98:U16 (mp). Utrikesutskottet har för sin del inget att anföra utöver vad näringsutskottet anfört i denna fråga och avstyrker motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis). I motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5 föreslås att miljöavgifter och miljöskatter skall kunna beslutas med kvalificerad majoritet. Likartade yrkanden har framförts inför och i anslutning till regeringskonferensen vilka utskottet utförligt har behandlat i betänkandena 1995/96:UU13 och 1996/97:UU13. Därvid har skatteutskottet yttrat sig till utrikesutskottet i bl.a. denna fråga och har då avstyrkt att beslut fattas med kvalificerad majoritet när det gäller miljöskatter. Skatteutskottet konstaterade i sitt yttrande 1996/97:SkU4y att frågan om beslut med kvalificerad majoritet hade diskuterats i regeringskonferensen men att det visat sig att flertalet medlemsstater hade svårt att acceptera en ändrad beslutsordning när det gäller skatter på miljöområdet. Skatteutskottet framhöll vidare i nämnda yttrande som sin mening att det är ett viktigt svenskt intresse att gemensamma minimiregler för beskattningen av energi och koldioxid kommer till stånd inom EU. Utskottet noterade att Sverige och några andra medlemsstater valt att ligga steget före vid beskattningen av koldioxidutsläpp och menade att Sverige på detta sätt tagit ett särskilt ansvar. Även jordbruksutskottet konstaterade i sitt yttrande 1996/97:JoU3y att ett av de mål inom miljöområdet som Sverige verkade för i regeringskonferensen var att utveckla den gemensamma lagstiftningen med skärpta minimiregler och miljöavgifter. Utrikesutskottet delade skatte- och jordbruksutskottens bedömning och avstyrkte ändrad beslutsordning inom detta område. Nya aspekter som skulle kunna föranleda att utrikesutskottet ändrar sin bedömning har inte framkommit. Utrikesutskottet kan dessutom konstatera att regeringskonferensen nu är avslutad och att medlemsländerna när det gäller vissa artiklar beslöt att en övergång kan ske från enhällighet till kvalificerad majoritet vid beslut i rådet (se bilaga 2 till detta betänkande samt avsnitt 7.7). Detta gäller dock inte artiklarna 99 och 130.2 i EG-fördraget där beslutsordningen för skatter regleras. Med det anförda avstyrker utrikesutskottet motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5. 7.4 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) Propositionen Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) tillkom i sin nuvarande utformning och omfattning genom Unionsfördraget. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken regleras i artiklarna J-J.11 i Unionsfördragets avdelning V. Regeringen framhåller att i regeringskonferensen var det Sveriges strävan att GUSP borde förstärkas så att EU bättre skulle förmå möta de nya risker och utmaningar som Europa stod inför. En effektivisering av samarbetet kunde i första hand ske genom att medlemsstaterna i än högre grad visade den solidaritet som krävdes för att finna en gemensam linje i enskilda frågor. En förändring av beslutsordningen i GUSP sågs också som en viktig fråga. Sverige hade vidare som målsättning att stärka den gemensamma strukturen för förberedelse och uppföljning av beslut. Vidare framhåller regeringen att Sverige inför regeringskonferensen underströk att ett aktivt engagemang för fredsbevarande verksamhet, katastrofhjälp, evakueringsinsatser och krishantering i vid mening borde vara en självskriven och högt prioriterad uppgift för EU-länderna i deras arbete för att säkra freden i Europa. Amsterdamfördraget innebär att de nuvarande artiklarna J-J.11 i Unionsfördraget ersätts av artiklarna J-J 18. De nya bestämmelserna J-J 18 om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken återfinns i artikel 1.10 i Amsterdamfördraget. Genom Amsterdamfördraget görs ett tillägg i artikel J.1 som innebär att den gemensamma politiken skall ha som mål att också skydda unionens integritet i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga och principerna om yttre gränser i stadgan, Helsingforsavtalets slutakt och Parisstadgan. Ett annat tillägg i den nämnda artikeln klargör att medlemsstaterna skall arbeta för att stärka sin ömsesidiga politiska solidaritet. Europeiska rådet får genom Amsterdamfördraget delvis nya uppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel J 3). Vid sidan av att bestämma de allmänna riktlinjerna ges Europeiska rådet uppgiften att besluta om gemensamma strategier i frågor där medlemsstaterna har viktiga gemensamma intressen. Alla beslut i Europeiska rådet avseende GUSP skall även i fortsättningen fattas med enhällighet. Regeringen framhåller i propositionen att de gemensamma strategierna förutses bli mer omfattande och detaljerade än de allmänna riktlinjerna och menar att det sannolikt kommer att leda till att unionens övergripande inriktning och prioriteringar på det säkerhets- och utrikespolitiska området tydliggörs. Vad gäller ministerrådet får det, i förhållande till de gemensamma strategierna, dels uppgiften att lämna rekommendationer till Europeiska rådet, dels uppdraget att genomföra de gemensamma strategierna, särskilt genom att besluta om gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter. Vad gäller beslutsfattande inom GUSP skall enligt Amsterdamfördraget huvudregeln även i fortsättningen vara enhällighet (artikel J 13.1). Samtidigt införs genom fördraget en möjlighet att fatta vissa beslut med kvalificerad majoritet (artikel J 13. 2). Det gäller beslut i rådet som fattas inom ramen för en gemensam strategi eller som gäller genomförandet av en gemensam åtgärd eller ståndpunkt. En medlemsstat kan dock alltid motsätta sig att beslut fattas med kvalificerad majoritet under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik. Regeringens bedömning är att dessa bestämmelser innebär att en minoritet av medlemsstaterna kan bli nedröstad i frågor av begränsad räckvidd men att vetorätten ändå består eftersom varje medlemsstat själv avgör vilka frågor som är av sådant nationellt politiskt intresse att vetorätten måste utnyttjas. Vidare regleras i artikel J 13 möjligheten till konstruktivt avstående, dvs. en medlemsstat blir inte skyldig att tillämpa ett beslut samtidigt som de medlemsstater som önskar fatta beslut inte hindras att göra det. Regeringen framhåller att detta skall ses som ett komplement till vetorätten inom ramen för enhälliga beslut och syftar till att effektivisera beslutsfattandet. När det gäller försvarsdimensionen framhåller regeringen i propositionen att alla beslut skall fattas med enhällighet. I syfte att förstärka analys- och planeringsfunktionerna inom GUSP skall enligt en gemensam förklaring (6) en enhet för politisk planering och tidig förvarning upprättas vid rådets generalsekretariat. Enligt fördraget får rådets generalsekreterare funktionen som s.k. hög representant för GUSP (artikel J 16). Trojkans funktion kommer efter att Amsterdamfördraget har trätt i kraft att utövas av ordförandelandet, generalsekreteraren och tillträdande ordförandelandet (artikel J 8). I dag ingår det närmast föregående ordförandelandet i trojkan men ej någon deltagare från rådssekretariatet. Gemenskapsfinansiering blir genom Amsterdamfördraget huvudregel för alla utgifter inom GUSP (artikel J 18), med undantag för utgifter inom försvarsdimensionen inklusive Petersbergsuppgifterna. I regeringskonferensen diskuterades möjligheten att göra unionen till en juridisk person med möjlighet att ingå bindande avtal med tredje land eller part. Regeringen framhåller att det inte var möjligt att nå framgång i detta arbete och i stället införs en procedur varigenom rådet genom ett enhälligt beslut kan ge ordförandelandet ett bemyndigande att inleda förhandlingar med tredje part (artikel J 14). I en gemensam förklaring (4) understryks att varken fördraget eller de avtal som den nya proceduren kan resultera i skall innebära någon överföring av beslutanderätt från medlemsstaterna till EU. När det gäller försvarsdimensionen har formuleringarna genom Amsterdamfördraget till viss del ändrats och utvecklats. Artikel J 4.1 skall enligt Amsterdamfördraget ersättas av artikel J 7.1. Förändringarna i skrivningarna framgår nedan.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
(Artikel J 4.1) Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive utformningen på sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar.
(Artikel J 7.1 första stycket) Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen i enlighet med andra stycket av en gemensam försvarspolitik som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet beslutar det. Europeiska rådet skall i så fall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Andra stycket i artikel J 7.1 reglerar förhållandet mellan EU och VEU vari anges att ett införlivande av VEU med unionen är en möjlighet. Regeringen framhåller i propositionen att de förändrade formuleringarna inte medför några åtaganden av medlemsstaterna vare sig att successivt utveckla ett gemensamt försvar inom unionen eller att integrera VEU med EU. Vidare anger regeringen att om Europeiska rådet enhälligt skulle fatta beslut om ett gemensamt försvar och rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut, skulle frågan i Sverige underställas riksdagen i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. regeringsformen. I propositionen framhålls att de viktigaste förändringarna avseende försvarsdimensionen i Amsterdamfördraget gäller humanitära, fredsfrämjande och fredsbevarande insatser, de s.k. Petersbergsuppgifterna. Dessa lyfts fram som viktiga uppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel J 7.2). Enligt artikel J 7.3 kommer unionen att anlita VEU för dessa uppgifter. När detta sker skall alla medlemsstater vara berättigade att delta fullt ut i planeringen och i beslutsfattandet inom VEU liksom fullt ut i genomförandet av insatserna. Regeringen understryker att det inte föreligger någon skyldighet att delta. I denna del innebär Amsterdamfördraget att huvudlinjerna i det svensk-finländska initiativet om förstärkt krishanteringsförmåga och införlivande av Petersbergsuppgifterna med Unionsfördraget har förverkligats. Motionerna I kommittémotion U501 (m) yrkande 6 från allmänna motionstiden ger motionärerna en rad exempel på vad man anser är en effektiv gemensam utrikespolitik från medlemsländernas sida. Särskilt omnämns att EU har en välutvecklad långsiktig politik gentemot länder i Medelhavsområdet och i Central- och Östeuropa. Vidare omtalas att kvarvarande Eftaländer i stor utsträckning är integrerade i den inre marknaden genom EES-avtalet, att med länder inom OSS finns, eller pågår förhandlingar om, partnerskaps- och samarbetsavtal och att med ett 70-tal utvecklingsländer finns Loméavtalet som ger tullfritt tillträde till den inre marknaden och etablerar ett biståndssamarbete mellan EU och dessa länder. Motionärerna finner att den långsiktiga inriktningen av den gemensamma utrikespolitiken är kraftfull men anför att EU har svårare att hantera akuta spänningar, kriser och konflikter. Dessa svårigheter var särskilt påtagliga under inledningen till och under större delen av de jugoslaviska krigen, menar motionärerna. Det är mycket angeläget att EU kan genomföra en verkligt kraftfull, effektiv och gemensam utrikespolitik för att bättre kunna förebygga och/eller förhindra kriser och konflikter i Europa och Medelhavsområdet, menar motionärerna, och begär ett riksdagens tillkännagivande om att Sverige i EU bör verka för en effektiv och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. I partimotion U16 (mp) yrkande 9 med anledning av regeringens proposition framhåller motionärerna att genom Amsterdamfördraget ges EU möjligheter att anlita VEU för humanitära aktioner, fredsbevarande operationer och krishantering med militära medel, de s.k. Petersbergsuppgifterna. Miljöpartiet ifrågasätter varför en regional organisation som EU ges befogenheter att agera militärt i andra länder. Även om det rör sig om fredsbevarande operationer menar motionärerna att denna uppgift uteslutande borde ligga i FN. Motionärerna anför att Sveriges ställning som observatör i VEU har inneburit en helt ny och olycklig linje i svensk utrikespolitik. Miljöpartiets ståndpunkt är i stället att den svenska säkerhetspolitiken borde bygga på aktiv neutralitetspolitik och solidaritet med den tredje världen. Därför yrkar partiet att Sverige skall avstå från observatörsskapet i VEU. I kommittémotion K715 (kd) från allmänna motionstiden framhåller motionärerna att EU skulle kunna ha gjort mer för att förhindra kriget i Bosnien men menar att vid tidpunkten för konflikten hade inte EU formella strukturer för att kunna agera. Amsterdamfördraget har förbättrat förutsättningarna för medlemsländerna att agera gemensamt: - Petersbergsuppgifterna skrivs in i fördraget, - en enhet för planering och förvarning inrättas i rådssekretariatet, - inom beslutsfattandet införs möjligheten till konstruktivt avstående. Motionärerna ser positivt på denna utveckling och välkomnar även att EU kommer att kunna anlita VEU när det gäller att utföra operationer i enlighet med Petersbergsuppgifterna. Slutligen anför motionärerna att Sverige aktivt skall förhindra att EU disponerar gemensamma kärnvapen (yrkande 12). Utskottets överväganden Freden i Europa hotas efter det kalla krigets slut främst av inomstatliga motsättningar, politiska och sociala konflikter orsakade av etnisk och religiös polarisering, fattigdomsklyftor, svag ekonomisk utveckling, bristande demokrati och brist på respekt för de mänskliga rättigheterna. Det gemensamma för dessa situationer är att de bara kan mötas i samverkan med våra europeiska grannar. Få utrikespolitiska problem är i dag av sådan karaktär att ett enskilt land med trovärdighet kan göra anspråk på att ha egna lösningar. När det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var utgångspunkten i regeringskonferensen att en anpassning måste ske till denna nya säkerhetspolitiska verklighet. Till detta kommer att ett flertal reformer inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste övervägas inför en utvidgning av EU när antalet medlemmar på sikt kan bli fler än tjugofem länder. Det är utskottets uppfattning att EU-samarbetet vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiska frågor måste effektiviseras och förstärkas för att EU och dess medlemsstater skall stå bättre rustade både inför de nya utmaningarna och inför en kommande utvidgning. Utfallet av regeringskonferensen vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken svarar enligt utskottets uppfattning mot förväntningarna och ligger väl i linje med vad utskottet framhållit i tidigare betänkanden i an- slutning till regeringskonferensen (bet. 1995/96:UU13 och 1996/97:UU13). EU och dess medlemsstater måste, enligt utskottets uppfattning, kunna agera med olika medel, från preventiv diplomati till fredsbevarande insatser. Enligt Amsterdamfördraget kommer den preventiva förmågan att förstärkas genom att en enhet för politisk planering och tidig förvarning upprättas vid rådets generalsekretariat. Viktigare är dock att formerna för beslutsfattande förändras och förstärks. Särskilt tillfredsställande är enligt utskottets uppfattning att Petersbergsuppgifterna förs in i fördraget - till följd av ett svensk-finskt initiativ - vilket innebär att samarbetet kommer att utvecklas vad gäller humanitära, fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Sverige har observatörsstatus inom VEU. När det gäller beslutsproceduren för genomförandet av insatser inom ramen för Petersbergsuppgifterna kan EU ta initiativet till dessa och anlita VEU för genomförandet. Beslut om deltagande i en insats fattas av varje medlemsland för sig (deltagande förutsätter utan undantag ett särskilt nationellt beslut) och de medlemsstater som väljer att bidra till en insats, även icke-medlemsländer, har möjlighet att delta fullt ut på lika villkor i planering och beslutsfattande vad gäller insatsen. Utskottet finner att den överenskomna ordningen dels skapar förutsättningar för att kunna genomföra effektiva insatser, dels ger möjlighet för alla deltagande länder att fullt ut vara delaktiga i planering, beslut och genomförande av olika insatser. Inför regeringskonferensen framhöll utskottet i betänkande 1995/96:UU13 att reformer av beslutsreglerna måste övervägas. Utskottet framhöll därvid att det hade visat sig svårt att finna kompromisser som kunnat tillfredsställa samtliga femton medlemsstater och att enhällighetskravet därför borde omprövas för beslut i frågor av begränsad räckvidd. Huvudregeln är även fortsättningsvis att beslut fattas med enhällighet. Inom ramen för en enhälligt beslutad gemensam strategi kan emellertid beslut fattas med kvalificerad majoritet. Dessutom kan som tidigare (i enlighet med Unionsfördraget) beslut fattas med kvalificerad majoritet när det gäller genomförandebeslut som grundar sig på gemensamma åtgärder eller ståndpunkter. Det grundläggande beslutet skall emellertid, liksom när det gäller en gemensam strategi, fattats enhälligt (artikel J 13). Möjligheten att votera ett beslut som skall fattas med kvalificerad majoritet kommer att föreligga. Varje medlemsstat kan motsätta sig att beslut fattas med kvalificerad majoritet under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik. Det är varje medlemsstat som självständigt bedömer vilken eller vilka frågor som påkallar att vetorätten utnyttjas (artikel J 13.2). Vidare föreligger möjligheten till konstruktivt avstående, dvs. att en rådsmedlem avstår från att rösta vid ett enhälligt beslut och samtidigt motiverar sitt avstående. Medlemsstaten är i detta fall inte bunden av beslutet men accepterar att unionen blir bunden och att övriga medlemsstater genomför beslutet. Medlemsstaten förbinder sig att avstå från att handla i konflikt med övriga medlemsstaters beslut. Utskottet ser positivt på förhandlingsresultatet vad gäller beslutsfattandet inom GUSP. Utskottet finner att resultatet i denna del kommer att leda till en större effektivitet och handlingsförmåga inom GUSP och kommer att ta sig uttryck i att gemensamma ställningstaganden underlättas. Enligt utskottets mening visar resultatet vidare att det har varit möjligt att kombinera bibehållen rätt till nationellt veto i alla frågor av vitalt nationellt intresse med utökade möjligheter att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Utskottet anser även att den politiska viljan i medlemsstaterna givetvis har betydelse för de framsteg som kan göras, samtidigt som det är klart att den överenskomna reformeringen av de formella beslutsreglerna är av särskild vikt. En fråga som inställer sig är om de nya beslutsreglerna som omfattar möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet ändrar samarbetets karaktär. Som utskottet redan har framhållit är det främsta syftet att nå en högre effektivitet i beslutsfattandet. De beslut som kan komma i fråga har närmast karaktären av verkställighetsbeslut som är nödvändiga för att genomföra en gemensam strategi, en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd om vilka ett grundläggande beslut har fattats enhälligt. Enligt utskottets mening innebär de nya bestämmelserna inte att beslutsbefogenheter överlåts som annars tillkommer svenska beslutsorgan. Den mellanstatliga karaktären av samarbetet i den andra pelaren ändras därför inte, anser utskottet. Utskottet konstaterar avslutningsvis att alla beslut som avser försvarsdimensionen även fortsättningsvis skall fattas med enhällighet, och de påverkas inte av de nya möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad majoritet inom GUSP. I motion U501 (m) yrkande 6 framhåller motionärerna att den långsiktiga inriktningen av den gemensamma utrikespolitiken är kraftfull men anför att det är angeläget att EU bättre kan förebygga och/eller förhindra kriser och konflikter i Europa och Medelhavsområdet. Utskottet instämmer i den beskrivning som motionärerna gör av det nuvarande läget beträffande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och delar uppfattningen - som även framgått ovan - att GUSP bör effektiviseras och förstärkas, i synnerhet när det gäller de fredsbevarande uppgifterna. Amsterdamfördraget skapar bättre förutsättningar för detta, anser utskottet, och betraktar därmed yrkande 6 som besvarat. Något riksdagens tillkännagivande med anledning av motionen i denna del är ej erforderligt. I motion U16 (mp) yrkande 9 yrkar Miljöpartiet att Sverige skall avstå från observatörsskapet i VEU. Utskottet behandlade denna fråga i betänkande 1995/96:UU13 och konstaterade då att en ökad arbetsfördelning mellan FN och regionala organisationer har öppnat nya möjligheter för preventiv diplomati. Utskottet framhöll att särskilt OSSE, som knutits närmare FN, har skaffat sig en bred erfarenhet men även andra regionala organisationer, i Europa främst EU och NATO, utifrån sina olika utgångspunkter, utför värdefullt konfliktförebygande arbete. Utskottet menade att EU-länderna, för att säkra freden i Europa, också i framtiden måste lägga ner betydande arbete på fredsbevarande verksamhet, katastrofhjälp, evakueringsinsatser och krishantering. Utskottet anser att det är väsentligt för Sverige att kunna följa den säkerhetspolitiska diskussion som förs mellan de europeiska stater som i olika former deltar i VEU. Därvid vill utskottet särskilt framhålla att Sverige i VEU kan bidra med betydande erfarenheter från en mångårig erfarenhet av fredsbevarande och fredsfrämjande insatser, katastrofhjälp och humanitära insatser. Utskottet menar att Sverige måste vara berett att ta sin del av ansvaret för dessa uppgifter. Att så är fallet visas bl.a. av svenskt deltagande i den fredsbevarande insatsen i Bosnien liksom det svenska engagemanget i Partnerskap för fred och i VEU. Utskottet konstaterar att genom Amsterdamfördraget erhåller Sverige och övriga observatörer i VEU rätt att bidra till en insats som EU tagit initiativ till och, när så sker, rätt att delta fullt ut i planering och beslutsfattande i VEU. Sverige och andra medlemsstater är emellertid inte skyldiga att delta. Beslut om deltagande är i varje enskilt fall ett nationellt beslut. För svenskt vidkommande är en förutsättning för deltagande med svensk trupp att det föreligger ett mandat beslutat av FN eller OSSE. Enär VEU:s fördrag innehåller en förpliktelse om militärt bistånd som inte är förenlig med Sveriges militära alliansfrihet har utskottet vid flera tillfällen uttalat att medlemskap i VEU inte skulle gagna svenska säkerhetspolitiska intressen. Däremot är det riksdagens uppfattning att obeservatörskap är förenligt med Sveriges militära alliansfrihet. Observatörskap i VEU ger Sverige den nödvändiga insynen i verkställigheten av de EU-beslut som har försvarspolitiska implikationer. Utskottet avstyrker därmed motion U16 (mp) yrkande 9. I motion K715 (kd) yrkande 12 anförs att Sveriges aktivt skall förhindra att EU disponerar gemensamma kärnvapen. Utskottet, som tidigare har behandlat ett liknande yrkande (bet. 1996/97:UU13), får därvid erinra om följande: Enligt artikel I i NPT (icke-spridningsavtalet) har kärnvapenstaterna förbundit sig att inte till någon som helst mottagare överlåta kärnvapen eller andra kärnladdningar eller kontrollen över sådana vapen eller laddningar, vare sig direkt eller indirekt till icke-kärnvapenstater. I artikel II har icke- kärnvapenstaterna förbundit sig att inte ta emot kärnvapen eller kontroll över sådana vapen. Unionens båda kärnvapenmakter, Storbritannien och Frankrike, som båda är parter till NPT, kan således inte överlåta kontrollen av sina kärnvapen till andra stater. Vidare kan EU:s övriga stater, som i kapacitet av icke-kärnvapenstater är parter till NPT, inte acceptera att ta över en sådan kontroll. NPT ger således dubbla garantier för att någon överlåtelse inte kan ske. Frågan äger ingen gilitighet eftersom någon framställning i den riktning som motionärerna anger ej har gjorts i regeringskonferensen. Vidare kan framhållas att samarbetet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är mellanstatligt till sin karaktär och att detta återigen har bekräftats av resultatet vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken såsom den är formulerad i Amsterdamfördraget. Det kan därvid konstateras att frågor som rör de brittiska och franska kärnvapeninnehaven, liksom frågor gällande territorialförsvaret, även fortsättningsvis ligger utanför EU-samarbetet. Med det anförda betraktar utskottet motion K715 (kd) yrkande 12 som besvarad. 7.5 Polis-, tull- och straffrättsligt samarbete (tredje pelaren) Propositionen Amsterdamfördraget innebär, som tidigare framgått i detta betänkande (se avsnitt 7.2), att flera samarbetsområden som efter Unionsfördraget ligger i den tredje pelaren flyttas till den första pelaren. Det gäller samarbete om yttre gränskontroller, asyl och invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor. Kvar i tredje pelaren blir polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt samarbete. I propositionen framhåller regeringen att förhandlingsarbetet kring samarbete i den tredje pelaren i regeringskonferensen tidigt kom att kanaliseras i tre huvudinriktningar: - till EG-fördraget (första pelaren) flytta vissa frågor som i dag behandlas inom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren), se avsnitt 7.2 - ändra förutsättningarna för samarbetet i de frågor som fortsättningsvis skall hanteras i den tredje pelaren, bl.a. vad gäller beslutsfattande och institutionernas roller - föra in Schengensamarbetet i EU. Samarbetet inom den tredje pelaren får enligt Amsterdamfördragets artikel 1.1 en ny rubrik. Från att tidigare ha varit benämnt ?Bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor? skall det efter Amsterdamfördragets ikraftträdande benämnas ?Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete?. Enligt den nya artikeln B första stycket fjärde strecksatsen i Unionsfördraget skall ett av unionens övergripande mål vara att bevara och utveckla unionen som ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga förebyggande åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet (artikel 1.5 i Amsterdamfördraget). Målsättningsformuleringarna återfinns även i den inledande artikeln i Unionsfördragets avdelning VI (artikel K 1). Där anges att målet skall vara att åstadkomma en hög säkerhetsnivå för medborgarna i ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa. Inom ramen för samarbetet skall medlemsstaterna även förebygga och bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Vidare framgår av artikel K 1 att målet skall uppnås med förebyggande och bekämpning av brottslighet, vare sig den är organiserad eller ej, särskilt terrorism, människohandel och brott mot barn, olaglig narkotika- och vapenhandel, korruption och bedrägeri. De medel som anges är polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt samarbete. När det gäller kampen mot narkotikamissbruk och kampen mot bedrägerier i stor skala framhåller regeringen i propositionen att det har visat sig under de år som Unionsfördraget har varit i kraft att de viktigaste inslagen i denna kamp i allt väsentligt ingår dels i polis-, tull- och straffrättssamarbetet enligt avdelning VI i Unionsfördraget, dels i det samarbete som äger rum på grundval av artikel 129 i EG-fördraget gällande folkhälsa respektive artikel 209a gällande bedrägeribekämpning. I propositionen framhålls att innehållet i de båda sistnämnda artiklarna genom Amsterdamfördraget har justerats i syfte att åstadkomma en klarare avgränsning och en bättre samordning av de åtgärder som skall vidtas inom EU på dessa områden. I artikel K 2 beskrivs i den första punkten närmare vad polis- och tullsamarbetet i allmänhet skall bestå av och i den andra punkten hur arbetet inom Europol skall främjas. Enligt en gemensam förklaring (7) skall insatserna på polis- och tullsamarbetsområdet, inbegripet Europols verksamhet, vara underkastade en ändamålsenlig rättslig prövning av behöriga nationella myndigheter. Regeringen framhåller i propositionen att bestämmelserna i artikel K 2.2 inte ger Europol eller dess tjänstemän några polisiära befogenheter eller någon befälsrätt över de nationella polismyndigheterna. Regeringen menar att alla beslut om polisingripanden och beslut om att engagera nationella polismyndigheters resurser även i framtiden - också efter utgången av den i artikel K 2.2 nämnda genomförandetiden - kommer att fattas av de nationella myndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning. Den närmare omfattningen av det framtida straffrättsliga samarbetet anges i artikel K 3. De gemensamma insatserna på det straffrättsliga området skall avse dels åtgärder som tar direkt sikte på att förbättra förutsättningarna för det rättsliga samarbetet, såsom bevisupptagning, utlämning och gränsöverskridande undersökningar, dels åtgärder som syftar till att fastställa minimiregler för brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och narkotikahandel. Enligt en gemensam förklaring (8) är medlemsstaterna eniga om att bestämmelserna inte innebär att en medlemsstat vars rättssystem saknar bestämmelser om lindrigaste tillämpliga påföljder är skyldig att införa sådana. Regeringen framhåller i propositionen att eftersom det är fråga om att införa minimiregler kan medlemsstaterna ha strängare regler som gäller inom det nationella territoriet. Detta är av särskild betydelse för Sverige, understryker regeringen, eftersom ingen åtgärd kan vidtas inom unionen på detta område som hindrar Sverige från att behålla sin nuvarande restriktiva narkotikapolitik. Beslutsfattandet inom polis- och straffrättsligt samarbete regleras i artikel K 6. I första punkten anges att medlemsstaterna skall informera och samråda med varandra i rådet och upprätta ett samarbete mellan behöriga nationella myndigheter. Enligt andra punkten skall rådet vidta åtgärder och främja samarbete som bidrar till att uppnå unionens mål. Detta skall ske genom att rådet på initiativ av en medlemsstat eller kommissionen enhälligt fattar beslut om - att anta gemensamma ståndpunkter som anger unionens inställning i en viss fråga, - att fatta rambeslut om tillnärmning av nationell lagstiftning som skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; rambeslutet skall inte ha direkt effekt, - att fatta andra beslut som överensstämmer med målen för avdelning VI (med undantag för tillnärmning av nationell lagstiftning); besluten skall vara bindande men inte ha direkt effekt; åtgärder som behövs för att genomföra sådana beslut kan fattas med kvalificerad majoritet, - att upprätta konventioner, som medlemsstaterna skall rekommenderas att anta (första stycket) och som skall kunna träda i kraft så snart de har ratificerats av minst hälften av medlemsstaterna (andra stycket). Ikraftträdandet gäller endast de stater som har tillträtt. Hittills har krävts att en konvention på tredje pelarens område har tillträtts av samtliga medlemsstater för att den skall kunna träda i kraft. Åtgärder som krävs för att genomföra en konvention skall beslutas inom rådet med en majoritet av två tredjedelar av de fördragsslutande parterna. Regeringen framhåller att rambesluten och besluten, som alltså uttryckligen skall vara bindande för medlemsstaterna, är - liksom kommissionens förslagsrätt, parlamentets roll (regleras i artikel K 11) och möjligheten av ett tidigare ikraftträdande av ingångna konventioner - nyheter i förhållande till vad som nu gäller och ett led i strävandena att göra arbetet i tredje pelaren mer effektivt. Rambesluten skall - i likhet med vad som gäller för direktiv i första pelaren - vara bindande för medlemsstaterna såvitt avser målet. Men medlen för att uppnå detta bestäms på nationell nivå, dvs. nationella myndigheter beslutar om form och tillvägagångssätt. Att dessa beslut skall vara bindande innebär att de - på samma sätt som gemensamma åtgärder i dag - är folkrättsligt bindande. Medlemsstaterna är således skyldiga att se till att besluten genomförs i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Vidare konstaterar regeringen att när det gäller rambesluten, som syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, är det i princip inte något nytt i förhållande till dagens gemensamma åtgärder. Även dessa kan förutsätta att medlemsstaterna anpassar sina nationella bestämmelser. Regeringen framhåller att detta heller inte är något nytt i förhållande till andra internationella åtaganden som Sverige gör. Regeringen menar att bakgrunden till att det anges i fördraget att rambeslut och beslut skall vara bindande är att det har rått delade meningar i medlems- kretsen om, och i så fall på vilket sätt, de gemensamma åtgärderna är bindande för medlemsstaterna. För svensk del har uppfattningen hela tiden varit att de gemensamma åtgärderna är bindande på samma sätt som andra folkrättsliga instrument. Det faktum att en gemensam åtgärd inte kan gälla direkt i Sverige, innebär inte att åtgärden inte är bindande för Sverige, framhåller regeringen i propositionen. Att rambesluten och besluten enligt artikel K 6.2 c blir bindande för medlemsstaterna, men inte har direkt effekt, innebär att de inte kan ligga till grund för rättigheter och skyldigheter för enskilda med mindre de har genomförts i nationell lagstiftning, anför regeringen. Mot bakgrund av det anförda drar regeringen slutsatsen att de nya beslutsformerna inte på något avgörande sätt skiljer sig från den nuvarande beslutsformen gemensam åtgärd. De påverkar inte den grundläggande mellanstatliga karaktären av samarbetet inom den tredje pelaren. De medför inte att det sker en överföring av beslutsbefogenheter från riksdagen, regeringen eller andra svenska beslutsorgan, sammanfattar regeringen i propositionen. I syfte att öka öppenheten skall, enligt en gemensam förklaring (9) till artikel K 6.2, initiativ till åtgärder och beslut enligt artikel K 6.2 offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning enligt bestämmelserna i rådets och kommissionens arbetsordningar. Genom Amsterdamfördraget öppnas en möjlighet till ett närmare samarbete (s.k. flexibel integration) mellan medlemsstaterna. Bestämmelser om ett sådant samarbete i tredje pelaren finns i artikel K 12. Bestämmelserna kompletterar de allmänna reglerna för ett närmare samarbete som finns i artiklarna K 15-K 17. Enligt första punkten i artikel K 12 kan medlemsstater som avser att ingå ett närmare samarbete med varandra på ett område som omfattas av tredjepelarsamarbetet bemyndigas att - i enlighet med artiklarna K 15 och K 16 - använda de institutioner, förfaranden och mekanismer som gäller enligt fördragen. Förutsättningarna för detta är att det närmare samarbetet dels respekterar EG:s befogenheter och de mål som uppställs i avdelning VI , dels syftar till att göra det möjligt för EU att snabbare utvecklas till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I andra punkten föreskrivs att bemyndigande enligt första punkten meddelas av rådet, som skall besluta med kvalificerad majoritet på begäran av berörda medlemsstater och efter det att kommissionen har yttrat sig. Om en medlemsstat av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik motsätter sig att tillstånd ges, skall någon omröstning inte äga rum. Frågan kan då i stället - efter beslut med kvalificerad majoritet - hänskjutas till Europeiska rådet för enhälligt beslut. Det föreligger alltså vetorätt för varje medlemsstat. Enligt tredje punkten skall varje medlemsstat som önskar delta i ett närmare samarbete anmäla sin avsikt till rådet och kommissionen. Kommissionen skall avge yttrande till rådet inom tre månader och rådet skall fatta beslut inom fyra månader från anmälan. Rådet kan med kvalificerad majoritet besluta att vilandeförklara ärendet, men måste då motivera sitt beslut och bestämma en ny tidsfrist för ärendets behandling. Fjärde punkten innehåller en bestämmelse om att artiklarna K 1-K 13 skall tillämpas på ett närmare samarbete, om inte något annat är särskilt föreskrivet. Vidare framgår att EG-fördragets bestämmelser om EG-domstolens befogenheter skall tillämpas fullt ut såvitt avser första, andra och tredje punkterna i denna artikel. Detta innebär att domstolen får behörighet att övervaka tillämpningen av bestämmelserna om ett närmare samarbete också på tredje pelarens område. Enligt femte punkten skall artikel K 12 inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i det särskilda protokollet om införande av Schengensamarbetet i EU. I artikel K 13.1, som i huvudsak motsvarar nuvarande artikel K 8.1, anges vilka bestämmelser i EG-fördraget som är tillämpliga också på tredje pelaren. Ett par ytterligare bestämmelser har lagts till, nämligen artikel 138e om Europaparlamentets ombudsman, artikel 148.3 enligt vilken rådet kan fatta beslut som kräver enhällighet även om en medlemsstat är frånvarande vid omröstningen och artikel 191a som innehåller nya bestämmelser om tillgången till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Institutionernas roll i tredjepelarsamarbetet förstärks med Amsterdamfördraget. Kommissionen får initiativrätt vad gäller polissamarbete och straffrättsligt samarbete (artikel K 6.2). Regeringen framhåller i propositionen att kommissionen i dag har initiativrätt vad gäller yttre gränskontroller, asyl och invandring samt vissa civilrättsliga frågor, områden som med Amsterdamfördraget flyttas över till EG-samarbetet. Regeringen anför att den initiativrätt som kommissionen nu får vid sidan av medlemsstaterna beträffande polis- och straffrättsligt samarbete inte i sig utgör någon principiell nyhet i det mellanstatliga samarbetet. Det som förändras med Amsterdamfördragets ikraftträdande är att initiativrätten kommer att gälla nya områden. Amsterdamfördraget innebär enligt artikel K 11.1 att rådet skall höra Europaparlamentet innan det fattar beslut enligt artikel K 6.2 b-d (dvs. fattar rambeslut, andra beslut inom tredje pelaren eller beslut om att upprätta konventioner). Någon sådan skyldighet föreligger inte enligt nu gällande fördrag. Europaparlamentet skall enligt den nya bestämmelsen avge sitt yttrande inom en tidsfrist som rådet bestämmer. Tidsfristen får inte vara kortare än tre månader. Regeringen framhåller att förändringen inte innebär att parlamentet ges något inflytande över beslutsfattandet av det slag som samtyckes- och medbeslutandeprocedurerna innebär i första pelaren. Vidare anför regeringen att reformerna när det gäller kommissionens initiativrätt och skyldigheten att höra parlamentet är ägnande att öka effektiviteten, öppenheten och den demokratiska bredden i tredjepelarsamarbetet. De medför inte någon förändring av den grundläggande mellanstatliga karaktären i detta samarbete. Beslutsbefogenheter som annars tillkommer svenska organ överlåts inte till dessa institutioner, framhåller regeringen. Amsterdamfördraget innebär nya uppgifter för EG-domstolen i enlighet med artikel K 7. Domstolen blir behörig att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av konventioner som upprättas inom tredje pelaren och om giltigheten och tolkningen av åtgärder ägnade åt att genomföra dem. Det ankommer emellertid på varje medlemsstat att själv avgöra om den för egen del vill godta domstolens behörighet i detta avseende. Domstolen får även behörighet att pröva lagligheten av rambeslut och andra beslut. Domstolen blir även behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna som rör alla tredjepelarinstrument samt tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen som rör tolkningen av tredjepelarkonventioner. Kommissionen får talerätt när det gäller giltigheten av besluten och i tvister om tolkningen av dessa. I artikel K 7.1 slås fast att domstolen skall ha behörighet att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och andra beslut inom tredje pelaren, om tolkningen av konventioner antagna inom tredjepelarområdet samt om giltigheten och tolkningen av åtgärder som gäller genomförande av konventionerna. Det står dock varje medlemsstat fritt att för egen del godta domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden. Efter förebild i Europolkonventionen ges medlemsstaterna i artikel K 7.2 en möjlighet att genom en förklaring i samband med undertecknandet av fördraget eller senare närmare ange om och, i så fall, i vilken form domstolen skall få denna behörighet. Medlemsstaterna kan enligt artikel K 7.3 välja att ge de nationella domstolarna en generell möjlighet att begära förhandsavgörande eller begränsa möjligheten till domstolar i sista instans. I en särskild gemensam förklaring (10) till artikel K 7 klargörs att medlemsstaterna kan välja att göra det obligatoriskt för domstolar i sista instans att begära förhandsavgörande. Enligt artikel K 7.4 får även medlemsstater som inte har avgivit någon förklaring rätt att inkomma med skriftliga yttranden till EG-domstolen i mål av denna typ. Artikel K 7.5 innebär en begränsning av domstolens behörighet. EG-domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av operationer av polis eller andra brottsbekämpande organ i en medlemsstat. Detsamma gäller när medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter att upprätthålla lag och ordning eller skyddet av den inre säkerheten. EG-domstolen ges i artikel K 7.6 behörighet att pröva lagligheten av rambeslut och andra beslut. Det kan ske på talan av en medlemsstat eller kommissionen under åberopande av bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk. EG-domstolen skall även enligt artikel K 7.7 vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av de beslut som har antagits med stöd av artikel K 6.2 och som rådet inte lyckas avgöra inom sex månader efter det att en tvist har hänskjutits till rådet av en av dess medlemmar. Dessutom skall domstolen vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konventioner ingångna enligt artikel K 6.2 d. Till de uppgifter som domstolen skall ha enligt artikel K 7 kommer också vissa ytterligare uppgifter enligt artikel K 12 om närmare samarbete. EG-domstolens ändrade kompetens enligt bestämmelserna i avdelning VI har föranlett en följdändring i artikel L i Unionsfördraget (artikel 1.13 i Amsterdamfördraget). Regeringens bedömning är att samarbetet i tredje pelaren efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget förblir i princip mellanstatligt. Grundbeslut kommer även i fortsättningen att fattas enhälligt och genomföras av varje medlemsstat i enlighet med dess konstitutionella bestämmelser. De gemensamma institutionerna ges visserligen en starkare roll än vad som gäller i Unionsfördraget, men något system för kontroll av att medlemsstaterna genomför besluten, eller hur de genomförs, motsvarande det system som gäller i första pelaren (artikel 169 i EG-fördraget) införs inte. Regeringens sammanfattande bedömning är att den mellanstatliga karaktären hos samarbetet inom de områden där medlemsstaterna väljer att samarbeta består. Däremot framhåller regeringen i propositionen att om en medlemsstat väljer att delta i systemet för förhandsavgöranden, förs beslutsbefogenheter över till EG och EG-domstolen. Detta kan dock ske redan i dag i särskilda fall enligt artikel K 3.2 sista stycket i Unionsfördraget. Regeringen understryker att det är fråga om en överlåtelse av beslutsbefogenheter till EG, men inte till EU. Ett system med förhandsavgöranden innebär att EG-domstolen får bedöma giltigheten och tolka innebörden av olika beslut som har fattats inom ramen för samarbetet i tredje pelaren, när sådana frågor kommer upp i ett mål vid en nationell domstol och den domstolen anser att ett förhandsavgörande är nödvändigt för att kunna döma i saken. Regeringen framhåller att vid bedömningen av frågan om Sverige bör ansluta sig till systemet med förhandsavgöranden, bör till att börja med konstateras att det är en fördel om domstolar i så många medlemsstater som möjligt ges möjligheten att begära förhandsavgöranden. På så sätt kan en rikhaltig och vägledande praxis utvecklas, vilket bidrar till att åstadkomma en enhetlig och förutsebar rättstillämpning i medlemsstaterna. Från rättssäkerhetssynpunkt är detta också av betydelse, framhåller regeringen, inte minst ur ett utvidgningsperspektiv. Regeringen finner inte att några särskilda nackdelar föreligger med att Sverige ansluter sig till systemet med förhandsavgöranden. Regeringen menar att Sverige bör avge en förklaring enligt artikel K 7.2. Vidare finner regeringen att processekonomiska skäl talar för att ge alla domstolar denna möjlighet, inte endast domstol i högsta instans. Regeringen menar att om inte alla domstolar kan begära förhandsavgöranden kan parterna tvingas driva processen till sista instans, bara för att kunna få ett tolkningsbesked från EG-domstolen. Regeringen anser därför att alla svenska domstolar bör ges möjlighet att begära förhandsavgöranden enligt artikel K 7.1. Regeringen yrkar således i propositionen att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel K 7.2, vilken bör avse det alternativ som avses i artikel K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i dess nya lydelse enligt Amsterdamfördraget. Regeringen finner inte anledning att i svensk lagstiftning meddela föreskrifter om en skyldighet för domstolar i sista instans att inhämta förhandsavgöranden av EG-domstolen på motsvarande sätt som gäller enligt artikel 177 i EG- fördraget. Bestämmelserna i artikel K 7.1-3 innebär, framhåller regeringen, att det införs en möjlighet men inte en skyldighet för medlemsstaterna att genom en förklaring ge sina domstolar möjlighet att begära förhandsavgöranden. Någon motsvarighet till den skyldighet att inhämta förhandsavgöranden som enligt artikel 177 i EG-fördraget gäller i den första pelarens samarbete och föreligger domstolar i sista instans införs inte, framhåller regeringen. Schengensamarbetet Under regeringskonferensen aktualiserades frågan om att införliva det redan fungerande Schengensamarbetet med EU, framhåller regeringen i propositionen. De nya bestämmelserna om ett närmare samarbete som diskuterades i konferensen erbjöd en modell för att fördragsmässigt genomföra ett sådant införlivande. Frågan har reglerats i ett särskilt protokoll (B.2) om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar. I Schengensamarbetet deltar för närvarande Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Spanien, Portugal, Italien och Österrike. För de nordiska länderna, som anslöt sig till Schengensamarbetet genom särskilda avtal i december 1996, beräknas ett deltagande ta sin början under år 2000. Detsamma gäller för Norge och Island, som har slutit ett särskilt samarbetsavtal med Schengenländerna eftersom de inte är medlemmar i EU. Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen om godkännande av Sveriges anslutning till Schengensamarbetet och av samarbetsavtalet med Norge och Island (prop. 1997/98:42). Propositionen kommer att behandlas av riksdagen under första halvåret 1998 i betänkande 1997/98:JuU15. Införlivandet av Schengensamarbetet inom EU innebär att detta samarbete kommer att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s institutioner enligt de regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande Schengenstaterna kommer alltså att, från den tidpunkt Amsterdamfördraget träder i kraft, fortsätta sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Schengenregelverket delas därvid upp och hänförs till relevanta bestämmelser i första och tredje pelarna. Danmark har ställt sig utanför den överföring av samarbetsområden från tredje till första pelaren som Amsterdamfördraget innebär genom ett protokoll (B.5). När det gäller de delar av Schengenregelverket som förs över till första pelaren behåller Danmark därför samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till övriga Schengenstater som tidigare. När det däremot gäller övriga delar av Schengenregelverket - de som hänförs till tredje pelaren - gäller inte några särbestämmelser för Danmark. Regeringen framhåller att samtliga nordiska länder är angelägna om att slå vakt om den nordiska passfriheten, och det var detta som var anledningen till att Norge och Island slöt särskilda samarbetsavtal med Schengenstaterna. Schengenprotokollet innehåller bestämmelser om att särskilda avtal skall ingås med Norge och Island som innebär att dessa båda länder även i fortsättningen skall kunna delta i samarbetet på de områden som Schengensamarbetet i dag omfattar. Regeringen menar att detta tillsammans med bestämmelserna i det särskilda protokollet om Danmarks ställning (B.5), gör att det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas inom ramen för det bredare europeiska samarbetet. Motionerna I partimotion U17 (v) yrkande 10 konstaterar motionärerna att Schengenavtalet och dess tillämpningsföreskrifter skall införlivas med EG- och Unionsfördragen. Rådet skall därvid enhälligt avgöra vad som utgör den rättsliga grunden för var och en av de bestämmelser eller vart och ett av de beslut som utgör regelverket för Schengensamarbetet, dvs. vilka delar som skall föras till första pelaren och vilka delar som skall föras till tredje pelaren i unionssamarbetet. Motionärerna framhåller att det föreligger en stor skillnad gällande demokratisk och rättslig kontroll mellan den första och den tredje pelaren. Därför, menar motionärerna, är det av stor vikt att de nationella parlamenten får insyn i denna process. Vänsterpartiet föreslår att protokollet om de nationella parlamenten tillämpas i dessa frågor och att beslutsförslagen överlämnas till parlamenten sex veckor innan beslut fattas av rådet. I samma motion yrkande 11 konstaterar motionärerna att Amsterdamfördragets artikel K 2.2a ger Europol möjlighet att utföra operativa insatser med gemensamma grupper som omfattar företrädare för Europol i en stödjande funktion. Emellertid, framhåller motionärerna, finns inte angivet de närmare gränserna för vad som är en stödjande funktion, och de menar att det finns risker med att understödjande enheter från Europol bedriver aktivt polisarbete i Sverige. Vänsterpartiet begär ett riksdagens tillkännagivande om att Sverige inte skall tillåta poliser från andra länder att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Vidare framhålls i samma motion yrkande 12 att medlemsstaterna utarbetar ett register med namn Eurodac i vilket fingeravtryck och person-uppgifter på alla asylsökande över 14 år skall läggas in. Motionärerna finner att detta register är ett hot mot rättssäkerheten och menar att det därför bör motarbetas. I Miljöpartiets motion U16 (mp) yrkande 7 konstateras att enligt artikel K 7.1-3 kan medlemsländerna ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgörande om giltigheten och tolkningen av rambeslut och andra beslut inom tredje pelaren, liksom om tolkningen av konventioner som upprättas inom ramen för tredjepelarsamarbetet. Partiet anser att Sverige inte skall gå med på att EG- domstolen får sådana befogenheter för svenskt vidkommande. Miljöpartiet menar att samarbetet är mellanstatligt till sin karaktär, och det vore fel att ge en överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter. Därför yrkar Miljöpartiet att riksdagen inte skall godkänna att Sverige avger en förklaring enligt artiklarna K. 7.2 och K 7.3 b i Unionsfördraget i deras nya lydelse. Utskottets överväganden Förändringarna inom den tredje pelaren syftar till att effektivisera samarbetet och att skapa ett geografiskt område präglat av frihet, säkerhet och rättvisa samt att förverkliga den fria rörligheten för personer. Grunderna för detta är att upprätta ett väl fungerande samarbetet mellan polis- och tullkriminalstyrkor samt samarbete inom det straffrättsliga området. Utrikesutskottet. finner att de förändringar i samarbetet som föreslås i Amsterdamfördraget skapar nödvändiga förutsättningar för att nå framsteg inom samarbetsområdet. Vidare kommer Schengensamarbetet på sikt att införlivas med EU-samarbetet i enlighet med nya bestämmelser (protokoll B.2) i Amsterdamfördraget. Det innebär att detta samarbete kommer att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s institutioner enligt de regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande Schengenstaterna kommer alltså att, från den tidpunkt Amsterdamfördraget träder i kraft, fortsätta sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Schengenregelverket delas upp och hänförs till relevanta bestämmelser i första och tredje pelaren. Det har därvid uppstått vissa frågor om vad denna förändring innebär för den fria rörligheten (passfriheten) mellan de nordiska länderna, något som uppmärksammas i motion U17 (v) utan särskilt yrkande. Socialförsäkringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:SfU4y i denna fråga följande: I propositionen anförs beträffande den nordiska passkontrollöverenskommelsen att samtliga nordiska länder är angelägna att slå vakt om denna. Vidare anför regeringen att Schengenprotokollet innehåller bestämmelser om att särskilda avtal skall ingås med Norge och Island som innebär att dessa båda länder även i fortsättningen skall kunna delta i samarbetet på de områden som Schengensamarbetet i dag omfattar. Detta, tillsammans med bestämmelserna i det särskilda protokollet om Danmarks ställning (B.5), gör enligt regeringen att det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas inom ramen för det bredare europeiska samarbetet på dessa områden som Schengensamarbetets införlivande i EU och Norges och Islands medverkan i detta samarbete innebär. Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga. Även justitieutskottet behandlar frågan om den fria rörligheten mellan de nordiska länderna i sitt yttrande 1997/98:JuU6y till utrikesutskottet. Justitieutskottet konstaterar att genom en gemensam förklaring (47) uttalar EU:s medlemsstater att de är eniga om att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avtalen med Norge och Island skall kunna träda i kraft samtidigt med Amsterdamfördraget. Justitieutskottet menar att ett sådant avtal tillsammans med bestämmelserna om det särskilda protokollet om Danmarks ställning bör innebära att det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan behållas inom ramen för Schengensamarbetet. Utrikesutskottet vill anföra vad gäller motion U17 (v) utan särskilt yrkande att utskottet instämmer i de bedömningar som socialförsäkrings- och justitieutskotten, liksom regeringen, har gjort på detta område och anser att de fördrags- och avtalsmässiga förutsättningarna för en bibehållen nordisk passfrihet är goda. I motion U17 (v) yrkande 10 anför Vänsterpartiet att beslutsformerna inom den tredje pelaren är komplicerade och svårbegripliga. Partiet menar även att protokollet om de nationella parlamenten tillämpas i frågor som berör införlivandet av Schengenregelverket i grundfördragen och att beslutsförslagen därmed överlämnas till parlamenten sex veckor innan beslut fattas av rådet. Justitieutskottet konstaterar i sitt yttrande 1997/98:JuU6y till utrikesutskottet att för att främja samarbetet inom tredje pelaren kan rådet genom enhälligt beslut liksom tidigare anta gemensamma ståndpunkter och upprätta konventioner. Vidare får rådet enligt den nya artikeln fatta s.k. rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Justitieutskottet framhåller att rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås, men det överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Vidare skall rambesluten inte ha direkt effekt. Rådet får också fatta beslut för alla andra ändamål än som ställs upp för rambesluten och som stämmer överens med målen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet. Även dessa beslut skall vara bindande; de skall emellertid inte ha direkt effekt. Justitieutskottet konstaterar att de grundläggande besluten i tredje pelaren även i fortsättningen skall fattas med enhällighet. Genomförandebeslut skall emellertid i vissa fall kunna fattas med kvalificerad majoritet och konventioner skall kunna träda i kraft så snart de har tillträtts av minst hälften av medlemsstaterna i stället för som i dag, av samtliga medlemsstater. Justitieutskottet anmärker i sammanhanget att riksdagen har möjlighet att överlåta beslutanderätt till EG men ej till EU till följd av bestämmelserna i 10 kap. 5 § i regeringsformen (se avsnitt 7.1). Mot den bakgrunden, menar justitieutskottet, bör regeringen bara komma att ingå rambeslut och andra bindande beslut som avser frågor som inte skall beslutas av riksdagen respektive frågor där det redan finns en lagreglering som täcker beslutet. Vidare anför justitieutskottet i sitt yttrande att det kan instämma i motionärernas uppfattning att de olika formerna för beslut inom tredje pelaren kan ge ett onödigt komplicerat intryck. Detta är, menar justitieutskottet, emellertid en följd av avvägningen mellan en tillräcklig grad av inflytande för varje medlemsland och effektiviteten i samarbetet. Justitieutskottet konstaterar slutligen att rambesluten liksom vissa andra beslut är folkrättsligt bindande och att härigenom har frågan om bundenheten såvitt avser de gemensamma åtgärderna fått en lösning helt i linje med den svenska uppfattningen. Justitieutskottet menar att de nya beslutsformerna i tredje pelaren inte på något avgörande sätt kan anses skilja sig från de gemensamma åtgärderna såsom de beslutas enligt Unionsfördraget, Avdelning VI Bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Justitieutskottet menar att motion U17 yrkande 10 bör avstyrkas. Med anledning av vad som anförs i motion U17 yrkande 10 om de nationella parlamentens insyn anför socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande 1997/98: SfU4y följande: Protokollet om de nationella parlamentens roll i EU (D.13) innebär bl.a. att kommissionens lagförslag skall göras tillgängliga i så god tid att varje medlemsstats regering kan säkerställa att dess eget parlament erhåller dem på lämpligt sätt. Protokollet är således inte tillämpligt med avseende på det förfarande i tredje pelaren som innebär en överflyttning av vissa delar av Schengenregelverket till första pelaren. Utskottet utgår dock från att regeringen på lämpligt sätt håller riksdagen informerad om denna process. Något tillkännagivande anser utskottet inte påkallat med anledning härav. Socialförsäkringsutskottet anser att motion U17 i berörd del bör avstyrkas. Utrikesutskottet delar den uppfattning som framförts av socialförsäkrings- och justitieutskotten och avstyrker motion U17 (v) yrkande 10. I samma motion U17 (v) yrkande 11 yrkas att Sverige inte skall tillåta poliser från andra länder att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Yrkandet avser tjänstemän som arbetar inom Europol. Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:JuU6y med anledning av detta yrkande att utskottet avstyrkte ett likalydande yrkande i samband med godkännandet av Europolkonventionen (bet. 1997/98:JuU2) och konstaterade då att enligt konventionen ges Europol inte någon rätt att utöva operativ verksamhet i medlemsstaterna. Vidare konstaterar justitieutskottet att, som regeringen nu framhåller i propositionen (s. 116), inte heller bestämmelserna i artikel K 2 ger Europol eller dess tjänstemän några polisiära befogenheter eller rätt till myndighetsutövning. Inte heller kommer de att ges någon befälsrätt över de nationella polismyndigheterna. Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande att alla beslut om polisingripanden och beslut om att engagera nationella polismyndigheters resurser även i framtiden kommer att fattas av de nationella polismyndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning. Vidare konstaterar justitieutskottet i sitt yttrande att med stöd av Schengenkonventionen kan företrädare för andra länders polis emellertid komma att utföra aktivt polisarbete i Sverige. Det sker i sådana fall, enligt artikel 41 i Schengenkonventionen, under samma straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvar som om åtgärden utförts av en svensk polisman (bet. 1997/98:JuU15 s. 15 och 30). Regleringen i konventionen tillgodoser således justitieutskottets tidigare intagna ståndpunkt att det är svårt att tänka sig att aktivt polisarbete i Sverige skulle utföras på något annat sätt än under straffansvar (bet. 1997/98:JuU5 s. 5). Mot bakgrund av det anförda bör enligt justitieutskottets mening motion U17 yrkande 11 avstyrkas. Utrikesutskottet delar justitieutskottets uppfattning och avstyrker U17 (v) yrkande 11. Vidare yrkas i samma motion U17 (v) yrkande 12 att Eurodac är ett hot mot rättssäkerheten, och motionärerna menar att det bör motarbetas. Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:SfU4y med anledning av detta yrkande följande: Eurodac, det datoriserade fingeravtryckssystemet för jämförelse av asylsökandes fingeravtryck, är avsett att utgöra ett komplement till Dublinkonventionen. En konvention är under förhandling och avsikten är att denna skall kunna bli färdigbehandlad under det brittiska ordförandeskapet. Sedan den 1 januari 1997 finns också enligt bestämmelser i utlänningslagen möjlighet att ta en utlännings fingeravtryck när utlänningen ansöker om uppehållstillstånd och åberopar asylskäl. Regeringen motiverade förslaget i den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25 med bl.a. att det är av stor vikt att den som söker asyl lämnar korrekta uppgifter om sina personliga förhållanden, flyktvägar och identitet. Dessa uppgifter ligger, enligt propositionen, till grund för bedömningen av sökandens behov av skydd och vilket land som har ansvaret för att ge detta skydd. Utskottet, som menar att fingeravtryckssystemet Eurodac kan öka effektiviteten i asylhanteringen, anser att utrikesutskottet bör avstyrka motion U17 yrkande 12. Utrikesutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning och avstyrker motion U17 (v) yrkande 12. I motion U16 (mp) yrkande 7 yrkas att riksdagen inte skall godkänna att Sverige avger en förklaring som ger EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden, tolkningsbesked, genomföra tvistlösning samt pröva lagenligheten vad gäller beslut och konventioner inom den tredje pelaren. Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:KU9y följande med anledning av detta yrkande: EG-domstolens nya behörighet i fråga om laglighetsprövning och tvistlösning innebär en väsentlig utökning av domstolens befogenheter. Laglighetsprövningen innebär emellertid inte att domstolen kan ålägga medlemsstaterna att vidta några åtgärder. Om ett beslut efter laglighetsprövning skulle ogiltigförklaras av domstolen påverkas inte heller giltigheten av interna rättsregler. Några beslutsbefogenheter överlåts alltså inte till domstolen såvitt nu är i fråga. Vidare ges genom artikel K 3.2 c tredje stycket i Maast-richtfördraget redan i dag möjlighet att i tredjepelarkonventioner ge EG-domstolen behörighet att avgöra tvister som gäller tolkningen eller tillämpningen av konventionerna. Att detta förfarande nu införs beträffande alla beslut som fattas enligt artikel K 6.2 innebär, enligt konstitutionsutskottets mening, inte att några beslutsbefogenheter överlåts från svenska organ till EG. När det så gäller den möjlighet till förhandsavgöranden som artikel K 7 ger EG- domstolen delar konstitutionsutskottet Lagrådets bedömning att det här visserligen är fråga om överlåtande av beslutsbefogenheter, men att detta sker till en institution inom EG och inte till EU. Konstitutionsutskottet anser att utrikesutskottet bör tillstyrka förslaget att Sverige skall avge förklaring enligt artikel K 7.2. Av främst processekonomiska skäl bör Sverige avge en förklaring enligt artikel K 7.3 b, dvs. att Sverige inte bör begränsa möjligheten att begära förhandsavgörande till sista instans. Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:JuU6y med anledning av detta yrkande följande: Vad gäller tredjepelarkonventioner förhåller det sig så redan i dag att Unionsfördraget just när det gäller EG-domstolens kompetens kopplar samman tredjepelarsamarbetet med gemenskapsrätten (nuvarande artikel L. b jämfört med nuvarande artikel K 3.2 c tredje stycket i Unionsfördraget). Unionsfördraget innebär på denna punkt att om konventionerna innehåller bestämmelser som ger EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden så skall EG-rätten tillämpas fullt ut på dessa bestämmelser. Det innebär att tillämpliga delar av nuvarande artikel 177 (artikel 234) i EG-fördraget och de principer som domstolen lagt fast genom praxis blir gällande. I detta ligger bl.a. att nationella domstolar blir bundna av EG-domstolens yttranden. I samband med att riksdagen godkände Europolkonventionen godkände riksdagen även en förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att lämna förhandsavgöranden till nationella domstolar om konventionens tolkning (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2). Samtidigt infördes en lag som innebär att svenska domstolar ges möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkning av bestämmelser i EU-konventioner som Sverige har tillträtt och som innehåller ett sådant åtagande från svensk sida (SFS 1997:895). Lagen kompletteras med tillkännagivande från regeringen om vilka konventioner som avses och vilka villkor som gäller. Justitieutskottet konstaterar i sitt yttrande att när Amsterdamfördraget träder i kraft kommer domstolen att få behörighet att meddela förhandsavgöranden dels avseende tredjepelarkonventioner, dels avseende rambeslut och andra beslut. Justitieutskottet menar att genom att riksdagen redan har godtagit att bindande förhandsavgörande meddelas på tredjepelarområdet utgör utvidgningen av domstolens behörighet inte någon principiell nyhet. Vidare framhåller justitieutskottet att det är en fördel om domstolar i så många medlemsstater som möjligt ges möjligheten att begära förhandsavgöranden. Därvid kan en rikhaltig och vägledande praxis utvecklas, vilket bidrar till att åstadkomma en enhetlig och förutsebar rättstillämpning i medlemsstaterna. Enligt justitieutskottets mening bör därför Sverige avge en förklaring enligt artikel K 7.2. Vad gäller frågan om en sådan förklaring bör avse rätten för alla domstolar att begära förhandsavgöranden eller om endast domstolar i sista instans bör omfattas av denna rätt menar justitieutskottet att processekonomiska skäl talar för att ge alla domstolar denna möjlighet. Om inte alla domstolar kan begära förhandsavgöranden kan parterna tvingas att driva processen till sista instans, endast för att kunna få ett tolkningsbesked från EG-domstolen, framhåller justitieutskottet i sitt yttrande. Alla svenska domstolar bör därför enligt utskottets mening ges möjlighet att begära förhandsavgöranden och den svenska förklaringen bör avse det alternativ som anges i artikel K 7.3 b enligt justitieutskottets uppfattning. Motion U16 (mp) yrkande 7 bör enligt justitieutskottets mening avstyrkas. Utrikesutskottet delar konstitutions- och justitieutskottens bedömningar och vill för sin del anföra att en förklaring enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget innebär överlåtelse av beslutanderätt till EG. Riksdagens godkännande skall i det fallet ske med tillämpning av reglerna i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, dvs. med en majoritet bestående av minst tre fjärdedelar av de röstande. Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utrikesutskottet motion U16 (mp) yrkande 7 samt tillstyrker yrkande 3 i regeringens proposition. 7.6 Unionen och medlemsstaterna Propositionen Regeringen framhåller i propositionen att i takt med att EU utvidgas till på sikt fler än 25 medlemsstater och medlemskretsen blir mer heterogen, kan en ökad flexibilitet bli nödvändig för att säkerställa att utvidgningen inte omöjliggör ett fortsatt fördjupat samarbete. Diskussionen i regeringskonferensen visade att alla medlemsstater var beredda att acceptera fördragsbestämmelser om flexibel integration, eller närmare samarbete, som kom att bli den slutliga benämningen i fördraget. Förhandlingarna kretsade i denna del kring de förutsättningar som borde vara uppfyllda för att ett närmare samarbete skulle få sättas i gång och formerna för beslutsfattande. De fördragsbestämmelser som blev resultatet av regeringskonferensen omfattar en allmän del med generella villkor för ett närmare samarbete i en ny avdelning, VI a i Unionsfördraget, vilken omfattar artiklarna K 15-K 17 (artikel 1.12 i Amsterdamfördraget). Till detta kommer specifika bestämmelser för första och tredje pelarna i artikel 5 a i EG-fördraget respektive artikel K 12 i Unionsfördraget (artikel 2.5 respektive 1.11 i Amsterdamfördraget). Av de allmänna föreskrifterna i artikel K 15 framgår bl.a. att ett närmare samarbete skall syfta till att främja unionens mål och till att skydda och tjäna dess intressen, att det kan användas endast som en sista utväg när fördragets mål inte kan uppnås på något annat sätt samt att ett sådant närmare samarbete skall vara öppet för alla medlemsstater och omfatta en majoritet av dessa. Dessutom skall de flexibla arrangemangen inte påverka icke deltagande medlemsstaters skyldigheter och intressen. Enligt artikel K 16 har de icke deltagande medlemsstaternas representanter i ministerrådet rätt att delta i överläggningar men inte i omröstningar inom ramen för ett närmare samarbete. Av samma artikel framgår att kostnaderna för det närmare samarbetet skall bäras av de medlemsstater som deltar i samarbetet. Vad gäller första pelaren i samarbetet regleras i artikel 5 a i EG-fördraget i vilka fall ett närmare samarbete inte skall kunna utvecklas. Hit hör t.ex. områden på vilka gemenskapen är ensam behörig. Regeringen framhåller i propositionen att det är av stor betydelse att det närmare samarbetet inte heller får påverka gemenskapens politik, åtgärder eller program och att det skall ligga inom ramen för de befogenheter som gemenskapen fått genom fördraget. Ett närmare samarbete kan således inte utgöra ett alternativ till en fördragsändring, framhåller regeringen. Vad gäller beslutsordningen (regleras i artikel 5 a) skall ett beslut om närmare samarbete fattas med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen och efter att Europaparlamentet har hörts. Om en medlem av rådet, av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik, motsätter sig att ett beslut fattas med kvalificerad majoritet skall ett sådant beslut inte fattas. Frågan kan då hänskjutas till rådet i dess sammansättning av statschefer eller regeringschefer för enhälligt beslut. Frågan om närmare samarbete inom tredje pelaren har behandlats i avsnitt 7.6. Ett beslut om att tillåta ett närmare samarbete skall, på förslag av kommissionen och efter att Europaparlamentet har hörts, fattas med kvalificerad majoritet. Medlemsstater som i ett senare skede önskar ansluta sig till samarbetet skall anställa sin avsikt till rådet och kommissionen. Regeringen finner att det är av principiellt stor betydelse att det är kommissionen och inte rådet som fattar beslut när det gäller att lägga fram ett förslag till ett närmare samarbete inom den första pelaren samt att kommissionen även har att ta ställning till frågan om nya deltagarländer från medlemskretsen av EU-länder. Detta understryker gemenskapssamarbetets särskilda karaktär och kommissionens grundläggande roll att värna om gemenskapsintresset, menar regeringen. Regeringens bedömning är att de nya bestämmelserna om ett närmare samarbete innebär en rimlig avvägning av å ena sidan behovet av att öppna möjligheter för en mindre krets av medlemsstater att gå vidare i en fördjupad integration utan att behöva invänta övriga medlemsstater och å andra sidan nödvändigheten av att bibehålla sammanhållningen inom unionen. Regeringen framhåller vidare i propositionen att några medlemsstater under regeringskonferensen förordade en utförligare reglering av subsidiaritetsprincipen i EG-fördraget. Vissa medlemsstater ville öka möjligheten till rättslig kontroll av hur principen tillämpas medan andra menade att regionala beslutsnivåer borde lyftas fram. Resultatet i denna del av regeringskonferensen blev att ett protokoll om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (C 7) fogas till EG-fördraget. Protokollet bygger på slutsatserna från Europeiska rådets möte i Edinburgh år 1992 samt en överenskommelse mellan gemenskapens institutioner. Regeringens bedömning är att protokollet inte i sak förändrar innebörden av artikel 3 b i EG-fördraget. Dock menar regeringen att principerna för tillämpningen blir rättsligt bindande för institutionerna och kan ligga till grund för EG-domstolens bedömning i de fall tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna blir föremål för EG-domstolens prövning. 7.7 Institutionerna Propositionen Amsterdamfördraget medför förändringar vad gäller institutionerna och när det gäller vissa regler för beslutsfattande. Frågor kring rådet och kommissionen var centrala i regeringskonferensen. Vad gäller rådet koncentrerades diskussionen kring frågan om en ändring av nuvarande regler för röstviktning vid beslut i rådet med kvalificerad majoritet skulle genomföras eller ej. Regeringen framhåller i propositionen att flera av de större medlemsstaterna önskade en ändring av röstviktningen till sin förmån. Andra länder förordade i stället att krav på s.k. dubbel majoritet skulle införas, dvs. att den kvalificerade majoriteten skall representera en viss majoritet av befolkningen inom unionen. Sverige visade i regeringskonferensen en öppenhet för att diskutera en förändring av röstviktningen. Skälet till detta var emellertid inte att det behövs en ombalansering mellan stora och mindre medlemsländer när det gäller röstviktning. Däremot, anför regeringen, är det väsentligt att i utvidgnings- perspektivet beakta att de flesta av kandidatländerna motsvarar små eller mellanstora medlemsstater. Vad gäller kommissionens sammansättning ansåg vissa medlemsländer att antalet kommissionärer borde minskas och vara färre än antalet medlemsländer. Det skulle medföra att inte alla medlemsstater skulle vara representerade i kommissionen. Andra medlemsstater hävdade att det var viktigt för kommissionens trovärdighet att det finns en ledamot från varje medlemsland i kommissionen. Regeringen framhåller att Sverige i regeringskonferensen inte var berett att diskutera att avstå från en av Sveriges regering nominerad svensk ledamot i kommissionen. På båda dessa punkter visade det sig att det inte var möjligt att nå en gemensam och av alla parter accepterad lösning. Resultatet i denna del blev i stället att en överenskommelse i form av ett protokoll upprättades, Protokollet om institutionerna inför en utvidgning av Europeiska unionen (D 11). Protokollet innebär att, när den första utvidgningsomgången träder i kraft, kommissionen skall bestå av en ledamot från varje medlemsstat förutsatt att en reform av röstreglerna i rådet då har vidtagits, antingen genom ändrad röstviktning eller införande av dubbel majoritet. Enligt artikel 2 i samma protokoll skall, minst ett år innan antalet medlemsstater i EU överstiger 20, en regeringskonferens sammankallas för att genomföra en översyn av fördragets regler om institutionernas sammansättning och funktionssätt. Regeringen framhåller i propositionen att det var en besvikelse att regeringskonferensen inte kunde enas om åtgärder vad gäller röstviktning, kommissionens sammansättning och andra institutionella frågor. Regeringen kommer därför att verka för att en lösning nås så snart som möjligt och att denna lösning avser en utvidgning med alla de stater som är en del av den gemensamma utvidgningsprocessen. Som en av de viktigaste frågorna under regeringskonferensen sågs utökandet av tillämpningsområdet för beslut med kvalificerad majoritet för att förbättra effektiviteten i rådets beslutsfattande. Regeringen framhåller att enighet fanns om att vissa frågor av konstitutionell karaktär inte var lämpade för beslutsfattande med kvalificerad majoritet. I övrigt var länderna villiga att gå olika långt. Regeringen bedömer att resultatet av regeringskonferensen på detta område blev relativt begränsat. Det resultat som uppnåddes redovisas i betänkandets bilaga 2. Undantagna från beslutsfattande med kvalificerad majoritet är, förutom frågor av konstitutionell karaktär, frågor som ligger nära nationalstatens kärna, bl.a. skatter. I artikel 151 görs vissa förändringar vad gäller rådets arbete (artikel 2.39 i Amsterdamfördraget): - Ständiga representanternas kommitté kommer att kunna fatta procedurbeslut i vissa fall, - en funktion som ställföreträdande generalsekreterare i rådssekretariatet inrättas - en bestämmelse införs om att när rådet agerar i egenskap av lagstiftare (beslutar om förordningar och direktiv) skall alltid omröstningsresultaten och eventuella röstningsförklaringar offentliggöras. Vidare framhåller regeringen i propositionen att medlemsländerna under regeringskonferensen var eniga om att minska antalet beslutsprocedurer som gäller för rådet och Europaparlamentet samt att förenkla en av dessa procedurer, medbeslutandeproceduren. Det finns enligt EG-fördraget fyra grundläggande beslutsprocedurer för gemenskapen: konsultationsproceduren, samarbetsproceduren, medbeslutandeproceduren samt samtyckesproceduren. En av procedurerna, samarbetsproceduren (artikel 189 c i EG-fördraget) avskaffas utom för de EMU-relaterade frågor där den i dag är tillämplig. I övriga fall kommer besluten, som i dag fattas i enlighet med artikel 189 c, efter Amsterdamfördragets ikraftträdande att fattas enligt medbeslutandeproceduren (artikel 189 b i EG-fördraget). Vad gäller samtyckesproceduren förs artikel 8 a.2, som innehåller bestämmelser för att underlätta för unionsmedborgare att utöva sina rättigheter och fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, över till medbeslutandeproceduren (artikel 2.10 i Amsterdamfördraget). Vissa frågor som i dag behandlas under konsultationsprocedurerna övergår till medbeslutandeproceduren. Det gäller dels frågor om etableringsrätt för egenföretagare enligt artikel 57.2, dels de folkhälsoinriktade åtgärder inom veterinär- och växtskyddsområdena som enligt EG-fördraget skall beslutas enligt artikel 129 (artikel 2.14 och 2.26 i Amsterdamfördraget). För en sammanfattning hänvisas till bilaga 3 i detta betänkande. Regeringen anför att den utvidgade användningen av medbeslutandeproceduren bl.a. innebär att Europaparlamentets ställning renodlas och förstärks något. Vad avser förenkling av medbeslutandeproceduren gav regeringskonferensen till resultat att den s.k. lilla förlikningsproceduren avskaffas samt att rådets möjlighet att anta en text som förkastats av Europaparlamentet - den s.k. tredje läsningen - utmönstras. Regeringen framhåller att förenklingen inte innebär att parternas respektive ställning i det bikamerala beslutsfattandet i grunden förändras utan att vissa överflödiga beslutsteg avskaffas. Regeringen framhåller vidare i propositionen att det i utvidgningsperspektivet är viktigt att stärka kommissionsordförandens ställning, liksom dennes möjlighet att påverka kommissionens sammansättning och att leda arbetet inom kommissionen. I detta syfte beslutades om vissa ändringar i artiklarna 158.2 och 163 i EG-fördraget (artikel 2.40 respektive 2.41 i Amsterdamfördraget). Europaparlamentet har i dag 626 ledamöter. Inför kommande utvidgningar enades man i regeringskonferensen om att antalet ledamöter i Europaparlamentet inte skall överstiga 700, vilket regleras genom en ändring i artikel 137 i EG- fördraget (artikel 2.37 i Amsterdamfördraget). Regeringen framhåller att i enlighet med den uppfattning som företräddes av bl.a. den svenska regeringen får denna regel dock inte tillämpas så att medlemsstater med liten folkmängd inte får en adekvat representation. När fördelningen av platserna skall ändras efter nya utvidgningar skall därför, genom en ändring av artikel 138 i EG- fördraget, antalet ledamöter från varje land garantera lämplig rep-resentation av folken i de stater som har slutit sig samman i gemenskapen (artikel 6.I.65 i Amsterdamfördraget). Vad beträffar de nationella parlamentens roll i samarbetet var den svenska utgångspunkten att det i princip är genom sina respektive regeringar som de nationella parlamenten skall utöva sitt inflytande inom EU, framhålls det i propositionen. Regeringskonferensen enades om ett protokoll om de nationella parlamentens roll i EU (D 13). I den första delen av protokollet fastslås att kommissionens samrådsdokument skyndsamt skall göras tillgängliga för de nationella parlamenten. När det gäller lagstiftningsförslag skall de göras tillgängliga för de nationella regeringarna i så god tid att de skall kunna se till att de nationella parlamenten får del av förslagen på ett lämpligt sätt. En central bestämmelse är att sex veckor skall förflyta från den dag då ett lagstiftningsförslag (eller ett förslag inom den tredje pelaren) görs tillgängligt för Europaparlamentet och rådet, på alla de officiella språken, till den dag då förslaget sätts upp på rådets dagordning för beslut. Den andra delen av protokollet rör de nationella parlamentens kollektiva roll. Protokollet innebär att COSAC (konferensen mellan parlamentariska organ för EG- frågor) allmänt ges rätt att bidra med allt som COSAC finner att unionens institutioner bör uppmärksamma, särskilt när det gäller utkast till lagstiftning som medlemsstaternas regeringar i samförstånd beslutat tillställa COSAC. Regeringen framhåller i propositionen att COSAC genom protokollet får en fördragsfäst pådrivande roll. Sverige och flera andra medlemsstater hade principiella invändningar mot en sådan ordning mot bakgrund av att de nationella parlamenten inte kan låta sig representeras av COSAC. Protokollet kunde dock accepteras sedan en uttrycklig bestämmelse införts om att COSAC:s bidrag inte är bindande för de nationella parlamenten eller föregriper deras ståndpunkt. EG-domstolens ställning inom EU kommer även i fortsättningen att vara mycket stark, framhåller regeringen i propositionen. De viktigaste konsekvenserna av Amsterdamfördraget för domstolen blir att den får en vidgad behörighet. Nya typer av mål kommer att prövas av domstolen. Det gäller dels enligt den nya artikeln 73 p och den ändrade artikeln 173 i EG-fördraget (artikel 2.15 respektive 2.42 i Amsterdamfördraget), dels den nya artikeln K 7 och den ändrade artikeln L i Unionsfördraget (artikel 1.11 respektive 1.13 i Amsterdamfördraget). Vad gäller Revisionsrätten klargörs genom en ändring av artikel 188c.3 i EG- fördraget, att denna får utföra granskning av alla gemenskapsmedel oavsett vem som förvaltar medlen och var det sker (artikel 2.43 i Amsterdamfördraget). Vidare kommer Revisionsrätten i enlighet med ändringen i artikel 173 att kunna väcka talan i EG-domstolen för att tillvarata sin rättigheter (artikel 2.42 i Amsterdamfördraget). Regeringens uppfattning är att förstärkningen av Revisionsrätten är ett viktigt led i kampen mot bedrägerier mot EG:s budgetmedel. Positivt är även, menar regeringen, att medlemsstaternas skyldighet att samarbeta med kommissionen för att säkerställa att anslagsmedlen används i enlighet med sund ekonomisk förvaltning fastslås i fördraget genom en ändring av artikel 205 (artikel 2.50 i Amsterdamfördraget). Med förändringar i artikel 209 a slås fast att EU:s institutioner och medlemsstater är skyldiga att se till att gemenskapsmedlen ges ett effektivt skydd i hela unionen. Regeringskonferensen enades vidare om ett protokoll (D 12) till EG-fördraget som reglerar sätet för EU:s institutioner samt vissa andra organ och avdelningar. Motionerna I partimotion U17 (v) yrkande 5 med anledning av regeringens proposition konstaterar motionärerna att Amsterdamfördraget kommer att medföra att de nationella parlamenten skall erhålla handlingar sex veckor före beslut i ministerrådet. Det är emellertid inte tillräckligt för att stärka de nationella parlamentens ställning i samarbetet, menar motionärerna. I stället föreslår Vänsterpartiet att de nationella parlamenten skall vara med under hela processen när förslagen formas, exempelvis genom parlamentens fackutskott. Riksdagen bör ha egen rätt till information från EU:s institutioner för att kunna förbereda sitt samråd med regeringen inför EU-beslut. Motionärerna vill även att det skall införas en möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje och begär på denna punkt ett riksdagens tillkännagivande. I samma motion, yrkande 13 (v), anför Vänsterpartiet att sexveckorsregeln - som enligt Amsterdamfördraget omfattar första pelaren - skall utsträckas till att gälla även viktiga beslutsunderlag och förslag till beslut inom den tredje pelaren. Partiet begär ett tillkännagivande om detta för att riksdagen skall tillförsäkras insyn och kontroll även inom detta samarbetsområde. Motionärerna bakom motion K715 (kd) yrkande 18 från allmänna motionstiden menar att de mindre ländernas ställning i rådet och förmåga att utöva ett betydelsefullt inflytande måste värnas. Kristdemokraterna anser att det är en angelägen uppgift för Sverige att föra fram krav på att de mindre ländernas relativt starka ställning i rådet skall bibehållas. Vidare menar Kristdemokraterna i yrkande 19 i samma motion att representationen i Europaparlamentet även i framtiden måste ha en sådan utformning att även de mindre ländernas politiska landskap får fullgod representation. Motionärerna finner det även beklagligt att antalet ledamöter begränsas till 700 i framtiden, oavsett utvidgningar av medlemskretsen. Motionären bakom motion K703 (m) från allmänna motionstiden menar att Sverige inom EU bör verka för att unionens beslut och agerande i högre grad förankras för att erhålla tilltro bland medlemsländernas invånare samt att onödig byråkrati motarbetas. Utskottets överväganden Som regeringen framhåller i propositionen ägde under regeringskonferensen en viktig diskussion rum angående utökad tillämpning av beslut med kvalificerad majoritet i rådet. Resultatet framgår av betänkandets bilaga 2. Där framgår att förändringarna berör ett flertal sakområden där beslut, när Amsterdamfördraget har trätt i kraft, kommer att fattas med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet. Vidare fördes i konferensen en diskussion dels om att minska antalet beslutsprocedurer (utmönstra samarbetsproceduren), dels förenkla medbestämmandeproceduren. Utbildningsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:UbU5y till utrikesutskottet att berörda sakområden, och förändringar gällande dessa områden, inom utbildningsutskottets beredningsområde omfattar följande: - artikel 130 i 1.2 Forskning och utveckling - ramprogram, beslut med kvalificerad majoritet, - artikel 130 o första stycket - gemensamma företag, beslut med kvalificerad majoritet, - artikel 127.4 Yrkesutbildning - vissa åtgärder, medbeslutandeproceduren samt - artikel 130 o andra stycket, medbeslutandeproceduren. Utbildningsutskottet framhåller vidare att innehållet i EU:s ramprogram för forskning är ett viktigt svenskt intresse. Eftersom EU:s bidrag till forskning i allmänhet förutsätter att halva kostnaden för ett projekt finansieras från hemlandet påverkas användningen av inhemska forskningsresurser av vilken forskning som svenska forskare får EU-medel för att bedriva. Utskottet anför att den hittillsvarande ordningen gör det möjligt för ett land att blockera beslut intill dess det fått igenom sitt önskemål. Självfallet har man sökt kompromisser för att beslut över huvud taget skulle kunna fattas, menar utskottet. Utbildningsutskottet framhåller att det kommer att behövas omfattande förberedelser och mycket kompromissande även när beslut i rådet skall fattas med kvalificerad majoritet. Utskottet anser emellertid inte att förändringen som Amsterdamfördraget innebär är negativ för Sveriges möjligheter att hävda sina intressen på forskningsområdet. Vidare framhåller utbildningsutskottet i sitt yttrande att det ställer sig bakom den förstärkning av Europaparlamentets ställning som det innebär att samarbetsproceduren ersätts med medbeslutandeproceduren. Såvitt avser förändringar inom utbildningsutskottets beredningsområde har utbildningsutskottet inte några invändningar mot att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget. Utrikesutskottet delar utbildningsutskottets bedömning och kan liksom regeringen konstatera att resultatet när det gäller ökad tillämpning av beslut med kvalificerad majoritet blev relativt begränsat. Utrikesutskottet vill emellertid för sin del framhålla att kvalificerad majoritet även kommer att tillämpas på andra viktiga sakområden, exempelvis bekämpning av bedrägerier (artikel 209 a), tillfälligt upphävande av rättigheter (artikel 236.2-3), allmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingar (artikel 191 a) samt jämställdhet (artikel 119.3), vissa sociala frågor (artikel 118.2) och sysselsättning - riktlinjer och stödåtgärder (artikel 109 q och 109 r). Särskilt värdefullt är enligt utskottets uppfattning att kvalificerad majoritet kommer att tillämpas vad gäller flera av de nya artiklar som tillkommer med Amsterdamfördraget. Utskottet menar vidare att inom samarbetet har det visat sig att beslutsfattande med kvalificerad majoritet i vissa fall leder till ett effektivare samarbete. Samtidigt bör beslut av konstitutionell karaktär och sådana som ligger nära nationalstatens kärna (exempelvis skatter) beslutas med enhällighet. Inom dessa ramar är det, menar utskottet, möjligt att överväga en övergång till kvalificerad majoritet med en enskild prövning, som får ske artikel för artikel. Så har också skett i regeringskonferensen, vilket utskottet ser positivt på. Utskottet ser även positivt på att antalet beslutsprocedurer som gäller mellan rådet och Europaparlamentet reduceras samt att det sker en förenkling av medbeslutandeproceduren. Resultatet blir i båda fallen ett något ökat inflytande för Europaparlamentet, vilket är viktigt för insyn och öppenhet i de delar av samarbetet där beslutanderätt har överlåtits till EG. Utrikesutskottet noterar i denna del att Europaparlamentets insyn och inflytande i beslutsfattandet ökar vad gäller gemenskapens utvecklingssamarbete (artikel 130 w i EG-fördraget), och utskottet vill framhålla att det ser positivt på denna utveckling. Motionärerna bakom partimotion U17 (v) yrkande 5 vill att riksdagen skall kunna binda regeringen vid en viss handlingslinje när det gäller frågor inom EU där samråd äger rum med riksdagen. I yrkande 13 begärs att sexveckorsregeln skall tillämpas även vad gäller beslutsunderlag och förslag till beslut inom tredje pelaren. Konstitutionsutskottet anför följande i sitt yttrande 1997/98:KU9y till utrikesutskottet: I betänkandet 1994/95:KU22 om samverkan mellan riksdag och regering med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen avstyrkte utskottet motioner, i vilka föreslogs att riksdagen skulle kunna binda regeringen med fastställda förhandlingsdirektiv i EU-förhandlingarna. Om riksdagen redan från början skulle binda regeringen med fastställda direktiv skulle, enligt utskottet, regeringens ansvar för agerandet i EU-förhand-lingarna uttunnas avsevärt. Utskottet påpekade också att ett riksdagsorgans uttalanden inte kan bli bindande för hela riksdagen och att sådana uttalanden saknar formell konstitutionell betydelse. Det är regeringen som företräder Sverige vid ministerrådets möten och det är därigenom regeringen som har det politiska ansvaret för förhandlingarna, anförde utskottet. Riksdagen fick genom EU- nämnden, enligt utskottets bedömning, ett reellt inflytande när det gäller Sveriges ståndpunkter vid rådsmötena. Man borde nämligen kunna utgå från att regeringen inte skulle komma att företräda en ståndpunkt som stod i strid med vad nämnden hade gett uttryck för i samrådet. Det utskottet anfört om innebörden av samverkan hade enligt utskottet betydelse för det politiska ansvarstagandet. EU-nämndens medverkan vid uppläggningen av förhandlingarna påverkade således inte riksdagens möjligheter att använda de kontrollinstrument som anges i 12 kap. regeringsformen (bl.a. kritik mot statsråd med anledning av konstitutionsutskottets granskning eller avgivande av misstroendeförklaring). Riksdagen följde utskottet. Konstitutionsutskottet vidhåller den uppfattning utskottet gav uttryck för i betänkandet 1994/95:KU22 och som riksdagen ställt sig bakom och avstyrker motion U17 yrkande 5. Vidare anför konstitutionsutskottet att sexveckorsfristen enligt protokollet om de nationella parlamentens roll gäller även beträffande förslag inom den tredje pelaren, i den mån kommissionen lagt fram förslaget. Konstitutionsutskottet konstaterar att kommissionens initiativrätt inom den tredje pelaren ökar genom Amsterdamfördraget och kommer att gälla även de kvarvarande samarbetsområdena, dvs. polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Någon åtgärd med anledning av motion U17 yrkande 13 kan därför inte anses påkallad. Utrikesutskott delar konstitutionsutskottets uppfattningar och avstyrker motion U17 (v) yrkande 5 och anser att yrkande 13 i samma motion är besvarat. I motion K715 (kd) yrkande 18 anförs att de mindre medlemsstaternas relativt starka ställning i rådet skall bibehållas. I yrkande 19 framhålls att presentationen i Europaparlamentet även i framtiden måste ha en sådan utformning att även de mindre ländernas politiska landskap får fullgod representation. I dessa frågor anför konstitutionsutskottet följande i sitt yttrande till utrikesutskottet: Konstitutionsutskottet uttalade i yttrande 1996/97:KU8y angående regeringens skrivelse 1996/97:80 om regeringskonferensen att utskottet inte ville motsätta sig ett tak på omkring 700 ledamöter i Europaparlamentet, under förutsättning att det vid fördelningen av platserna fortfarande på ett lämpligt sätt togs hänsyn till folkmängden, samtidigt som det garanterades att de stater som har lägst folkmängd blev adekvat representerade. Utrikesutskottet delade denna bedömning (bet. 1996/97:UU13 s.63). I propositionen anförs nu att när fördelningen av nya platser skall ändras, skall, enligt en ny artikel i fördraget, antalet ledamöter från varje land garantera en adekvat representation. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion K715 (kd) yrkande 19 behövs därmed inte enligt konstitutionsutskottets mening. Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att en reform när det gäller röstviktningen i rådet måste ske med beaktande av de mindre medlemsstaternas intressen. Eftersom EU är ett samarbete mellan självständiga stater är det naturligt att fördelningen av rösterna i rådet inte motsvarar den befolkningsmässiga fördelningen. Inte heller med anledning av motionens yrkande 18 är något tillkännagivande till regeringen påkallat. Konstitutionsutskottet föreslår att utrikesutskottet skall avstyrka motionen i berörda delar. Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets bedömningar och avstyrker motion K715 (kd) yrkandena 18 och 19. Motionären bakom motion K703 (m) menar att Sverige inom EU bör verka för att unionens beslut och agerande i högre grad förankras och erhåller tilltro bland medlemsländernas invånare och att onödig byråkrati motarbetas. Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande att det utgår från att de åtgärder som redovisats i propositionen, särskilt antagandet av protokollet om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, kommer att leda till ett effektivare unionssamarbete och till att beslut fattas där de hör hemma och därmed till en minskad byråkrati. Konstitutionsutskottet anser att motionen bör avstyrkas. Utrikesutskottet instämmer i detta och avstyrker motion K703 (m). 7.8 Förenkling av fördragen Propositionen Regeringen framhåller i propositionen att medlemsstaterna kom överens om en relativt omfattande förenkling av fördragen innebärande att ett stort antal artiklar och text i artiklar stryks på grund av att de inte längre är aktuella. Vidare kom medlemsstaterna överens om att numrera om artiklarna i både Unionsfördraget och EG-fördraget. Däremot lyckades man inte enas om en sammanslagning av de viktigaste grundfördragen (Kol- och stålfördraget, EG- fördraget, Euroatomfördraget och Unionsfördraget) till ett enda fördrag. Man kunde inte heller enas om någon omstrukturering av fördragen. Som en följd av förenklingsarbetet kan 47 artiklar i EG-fördraget samt 2 respektive 18 artiklar i respektive Kol- och stål- och Euroatomfördragen helt tas bort på grund av att de är obsoleta. Därutöver kan ett antal bilagor och protokoll till fördragen upphävas eftersom även de är obsoleta (artiklarna 6-8 i Amsterdamfördraget). Förenklingsarbetet innebär att två primärrättsakter, konventionen om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna från år 1957 och fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna från år 1965 (det s.k. Fusionsfördraget), kan upphävas. De bestämmelser som fortfarande är relevanta förs i stället över till respektive gemenskapsfördrag samt kompletteras med artikel 9 i Amsterdamfördraget. Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, som utgör en bilaga till Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna, kommer dock att förbli i kraft. I detta protokoll införs en artikel 23 som i dag finns i protokoll nr 7 till EG- fördraget. På så sätt kan protokoll nr 7 upphävas samtidigt som bestämmelserna om immunitet och privilegier finns samlade i ett enda protokoll. För att garantera och tydliggöra att ändringarna inte påverkar rättsläget finns en särskild artikel (10) i Amsterdamfördraget som anger att den omständigheten att obsoleta artiklar i fördraget upphävs och utgår ur fördraget inte påverkar de rättsliga verkningarna av bestämmelserna i fördraget. En förklaring om artikel 10 (gemensam förklaring 51) förtydligar dessutom förenklingens exakta räckvidd. Sekundärrättsakter, dvs. förordningar och direktiv, som har antagits med någon nu aktuell artikel som rättslig grund, förlorar inte sin rättsliga status utan fortsätter att vara giltiga. Även det följer av artikel 10 i Amsterdamfördraget. Amsterdamfördraget innebär också att artiklarna i såväl Unionsfördraget som EG- fördraget numreras om. Detta framgår av artikel 12 i Amsterdamfördraget. I bilagan till fördraget finns en tabell som anger de gamla och nya artikelbeteckningarna i Unionsfördraget och EG-fördraget. Bilagan utgör en integrerad del av fördraget. Regeringen framhåller i propositionen att Sverige var en av de medlemsstater som stödde förslagen till en mer omfattande reformering av texterna i syfte att främja tillgängligheten. Medlemsstaterna kunde emellertid inte enas om en kodifiering, dvs. ett rättsligt bindande beslut om en sammanslagning av fördragen till ett enda fördrag. I stället för en kodifiering har en konsolidering av Unions- och EG-fördragen gjorts. Konsolideringen innebär att artiklarna har fogats samman till en enhet för vart och ett av fördragen där hänsyn har tagits till såväl de ändringar och tillägg till fördragen som Amsterdamfördraget innebär, som förenklingen och omnumreringen. De konsoliderade texterna har fogats till slutakten i informativt syfte. De båda versionerna finns som bilaga 10 och 11 till propositionen. 7.9 Övriga frågor Euratomfördraget Euratom är en av de tre ursprungliga europeiska gemenskaperna. Dess tidigaste uppgift var att skapa erforderliga förutsättningar för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna och därigenom bidra till en höjning av levnadsstandarden i medlemsstaterna och till en utveckling av förbindelserna med övriga länder. Sedan Euratomfördraget undertecknades har förhållandena emellertid ändrats, vilket har lett till att det i väsentlig omfattning är föråldrat. Delar av fördraget tillämpas därför inte enligt sin lydelse utan enligt en successivt utvecklad praxis. Vissa avsnitt behandlar dock frågor som fortfarande är aktuella. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt kontrollen för att garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än dem för vilka de är avsedda (s.k. safeguards). Efter anslutningen till EU gäller Euratomfördraget i Sverige i enlighet med lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Våren 1995 beslutade riksdagen (prop. 1994/95:118, bet. 1994/95:NU21) om vissa lagändringar som en följd av anslutningen till Euratom. I samband med medlemskapsförhandlingarna förklarade de avtalsslutande parterna gemensamt att det är varje medlemsstat som i överensstämmelse med sin specifika nationella politik avgör om den skall producera kärnenergi eller inte liksom om den politik som skall föras när det gäller slutstegen i kärnbränslecykeln. Genom Amsterdamfördraget föreslås vissa ändringar i Euratomfördraget. Ändringarna är dock enbart formella konsekvensändringar som inte innebär att det materiella innehållet i Euratomfördraget förändras. Motionerna I motion U20 (c) yrkande 2 konstaterar motionärerna att Amsterdamfördraget medför ändringar i de ursprungliga traktaten, däribland fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen Euratom. Dock menar motionärerna att det endast är fråga om formella ändringar, utan att det materiella innehållet förändras, vilket innebär att artikel 2 om kärnenergi i fördraget kommer att kvarstå. Motionärerna finner att det är obegripligt att EU:s medlemsstater i samband med en fördragsöversyn inte tar tillfället i akt att ta bort denna artikel i fördraget. Delvis liknande synpunkter utvecklas i motion U412 (mp) yrkande 4. Där pläderas för att Sverige skall lägga fram förslag om upphävande av Euratomfördraget. I stället borde ett nytt energifördrag om utveckling av förnybara energikällor utarbetas. Utskottets överväganden Näringsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:NU3y till utrikesutskottet att energi inte är ett gemensamt politikområde inom EU. Däremot förekommer det samarbete på energiområdet i flera olika frågor, och näringsutskottet lämnar i sitt yttrande ett flertal exempel på sådant samarbete. Näringsutskottet framhåller vidare i sitt yttrande: Näringsutskottet konstaterar att det inom EU förekommer ett omfattande samarbete på energiområdet rörande bl.a. energieffektivisering och främjande av förnyelsebara energikällor. Som tidigare nämnts är delar av Euratomfördraget föråldrade och tillämpas inte enligt sin lydelse. Utskottet förutsätter att fördraget i lämpligt sammanhang kommer att moderniseras och detta utan att riksdagen tar något initiativ i frågan. De två här behandlade motionsyrkandena avstyrks således av näringsutskottet. Utrikesutskottet har inget att tillägga utöver det anförda och avstyrker därmed motionerna U20 (c) yrkande 2 samt U412 (mp) yrkande 4.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande ändring i anslutningslagen att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:58 yrkande 1 samt med avslag på motion 1997/98:U16 yrkande 5 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, res. 1 (v, mp) 2. beträffande folkomröstning om Amsterdamfördraget att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U16 yrkande 1, 1997/98:U17 yrkande 4, 1997/98:K239 och 1997/98:K254, res.2 (v, mp) 3. beträffande beslutsprocedur som för stiftande av grundlag att riksdagen avslår motion 1997/98:U16 yrkande 2, res. 3 (v, mp) 4. beträffande beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U16 yrkande 3 och 1997/98: U18 yrkande 2, res. 4 (v, mp) 5. beträffande godkännande av Amsterdamfördraget att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:58 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1997/98:U14 yrkande 1, 1997/98:U16 yrkandena 4 (delvis) och 6, 1997/98:U17 yrkande 1, 1997/98:U18 yrkande 1 och 1997/98:U19 yrkande 1 godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget, res. 5 (v, mp) 6. beträffande EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:58 yrkande 3 samt med avslag på motion 1997/98:U16 yrkande 7 godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i dess nya lydelse, res. 6 (v, mp) 7. beträffande yttrande från Lagrådet att riksdagen förklarar motion 1997/98:U17 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört, 8. beträffande överlåtelse av beslutskompetens att riksdagen avslår motion 1997/98:UU16 yrkande 11 res. 7 (v, mp) 9. beträffande EU-samarbetets övergripande karaktär att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U14 yrkande 2, 1997/98: U15, 1997/98:U17 yrkandena 3 och 14, 1997/98:U20 yrkande 1 och 1997/98:U504 yrkande 1, res. 8 (v) 10. beträffande särställning i unionssamarbetet att riksdagen avslår motion 1997/98:U16 yrkande 10, res. 9 (v, mp) 11. beträffande utträdesparagraf i Unionsfördraget att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U503 och 1997/98:U504 yrkande 2, res. 10 (v, mp) 12. beträffande utredning om alternativa samarbetsformer att riksdagen avslår motion 1997/98:U504 yrkande 3, 13. beträffande öppenhet i unionens inre arbete att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U17 yrkande 6, 1997/98:K253 yrkande 4 och 1997/98:U505 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört, res. 11 (v) res. 12 (mp) 14. beträffande Europarådets konvention att riksdagen avslår motion 1997/98:K715 yrkande 1, res. 13 (kd) 15. beträffande asyl att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U16 yrkande 8, 1997/98: U17 yrkande 8, 1997/98:U19 yrkande 2 och 1997/98:U21 yrkande 2 samt förklarar motion 1997/98:U21 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört, res. 14 (v) res. 15 (mp, kd) 16. beträffande barnets rättigheter att riksdagen förklarar motion 1997/98:U17 yrkande 7 besvarad med vad utskottet anfört, 17. beträffande regelrevision att riksdagen avslår motion 1997/98:U501 yrkande 3, res. 16 (m, fp) 18. beträffande sysselsättning att riksdagen avslår motion 1997/98:U17 yrkande 9, res. 17 (v) 19. beträffande den inre marknaden att riksdagen förklarar motion 1997/98:U501 yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört, res. 18 (m) 20. beträffande den gemensamma handelspolitiken att riksdagen avslår motion 1997/98:U16 yrkande 4 (delvis), res. 19 (v, mp) 21. beträffande miljöpolitiken att riksdagen avslår motion 1994/95:U503 yrkande 5, res. 20 (c, fp, mp, kd ) 22. beträffande unionens krishanteringsförmåga att riksdagen förklarar motion 1997/98:U501 yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört, 23. beträffande Sveriges observatörskap i VEU att riksdagen avslår motion 1997/98:U16 yrkande 9, res. 21 (v, mp) 24. beträffande EU och kärnvapen att riksdagen förklarar motion 1997/98:K715 yrkande 12 besvarad med vad utskottet anfört, 25. beträffande beslutsformerna inom tredje pelaren att riksdagen avslår motion 1997/98:U17 yrkande 10, res. 22 (v, mp) 26. beträffande Europoltjänstemännens befogenheter att riksdagen avslår motion 1997/98:U17 yrkande 11, res. 23 (v, mp) 27. beträffande Eurodac att riksdagen avslår motion 1997/98:U17 yrkande 12, res. 24 (v, mp) 28. beträffande samrådet med regeringen att riksdagen avslår motion 1997/98:U17 yrkande 5 och förklarar motion 1997/98:U17 yrkande 13 besvarad med vad utskottet anfört, res. 25 (v) 29. beträffande rådet och Europaparlamentet att riksdagen avslår motion 1997/98:K715 yrkandena 18 och 19, res. 26 (kd) res. 27 (v, mp) 30. beträffande Sveriges agerande inom EU att riksdagen avslår motion 1997/98:K703, 31. beträffande Euratomfördraget att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U20 yrkande 2 och 1997/98: U412 yrkande 4. res. 28 (v, mp) Stockholm den 21 april 1998 På utrikesutskottets vägnar Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Helena Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Magnus Johansson (s), Tuve Skånberg (kd) och Eva Thede (mp).
Reservationer
1. Ändring i anslutningslagen (mom. 1) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Lagrådet konstaterar? och på s. 24 slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet noterar vad regeringen och konstitutionsutskottet anför och vill för sin del framhålla följande: Utrikesutskottet vill för sin del betona att risken för att utvecklingen går mot en europeisk federal stat med försvagat inflytande för medborgarna i de enskilda länderna och för de nationella parlamenten är uppenbar. Utskottet konstaterar att medlemsstaterna har ansett att regeringskonferensens viktigaste uppgift var att effektivisera EU genom att stärka dess institutioner på medlemsstaternas bekostnad. Såväl Europaparlamentet som rådet, kommissionen och EG-domstolen ges genom fördraget ökad makt och ökade befogenheter. Dessutom utökas möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad majoritet vilket medför att det enskilda medlemslandets vetorätt bortfaller på ännu fler samarbetsområden. Enligt utskottets mening innebär detta att Amsterdamfördraget väsentligt utökar det överstatliga inslaget i EU-samarbetet. Utskottet vill framhålla att detta medför att inflytandet för riksdagen i motsvarande mån minskar och att det demokratiska inflytandet över politiska beslut tunnas ut. Utskottet menar att riksdagens ställning som det främsta statsorganet urholkas i än högre grad genom att ytterligare normgivningsmakt överlåts till EG. Sammanfattningsvis ges mer makt åt EG:s institutioner, mindre makt åt Sveriges riksdag och därmed också mindre makt åt det svenska folket. Utskottet finner således att de förändringar som Amsterdamfördraget medför inte är förenliga med ett av de villkor som har uttalats i förarbetena till 10 kap. 5 § regeringsformen (1993/94:KU21). Utrikesutskottet avstyrker med hänvisning till vad som ovan anförts yrkande 1 i propositionen och tillstyrker motion U16 (mp) yrkande 5. dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande ändring i anslutningslagen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 5 avslår yrkande 1 i proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget. 2. Folkomröstning om Amsterdamfördraget (mom. 2) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utrikesutskottet vill? och slutar med? och K254 (c).? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet vill för sin del anföra att opinionen mot Sveriges medlemskap i EU har vuxit sig mycket stark, och den djupare integration av EU som Amsterdamfördraget leder till har inte självklart ett brett folkligt stöd. Utskottet konstaterar att det i det alternativ som vann folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige skulle bli medlem i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och EU. De förutsättningar som gavs vid folkomröstningen har nu ändrats betydligt, menar utrikesutskottet. Utskottet noterar vidare att folkomröstning om Amsterdamfördraget kommer att hållas i vissa andra medlemsstater. Den nya fördragsmässiga grunden för samarbetet genom Amsterdamfördraget och samarbetets ändrade karaktär i överstatlig riktning talar enligt utskottets mening för att en folkomröstning om Amsterdamfördraget genomförs i Sverige. Utrikesutskottet förordar således att en folkomröstning om Amsterdamfördraget genomförs i Sverige och tillstyrker därmed motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c). dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande folkomröstning om Amsterdamfördraget att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U16 yrkande 1, 1997/98:U17 yrkande 4, 1997/98:K239 och 1997/98:K254 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 3. Beslutsprocedur som för stiftande av grundlag (mom. 3) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande på s. 23 som börjar ?Utrikes- utskottet delar? och slutar med ?U16 (mp) yrkande 2? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet konstaterar för sin del att den nuvarande parlamentariska sammansättningen av riksdagen valdes innan Sverige blev medlem i EU. Den nuvarande riksdagsrepresentationen kan därmed inte anses ha väljarnas mandat att besluta om ytterligare överlåtelser av beslutanderätt till EU. Enligt 10 kap 5 § regeringsformen kan riksdagen överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Utrikesutskottet anser att Amsterdamfördraget skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av grundlag. Utskottet tillstyrker därmed motion U 16 (mp) yrkande 2. dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande beslutsprocedur som för stiftande av grundlagatt riksdagen bifal 4. Beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt (mom. 4) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utrikes- utskottet delar? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet noterar vad konstitutionsutskottet anfört i denna fråga men menar att ett beslut om Amsterdamfördragets eventuella godkännande mycket väl kan fattas vid en senare tidpunkt och att starka skäl talar för detta. Utskottet vill framhålla dels att fördraget inte kommer att kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1999, dels att Danmark kommer att hålla folkomröstning om Amsterdamfördraget den 28 maj 1998. Det vore enligt utskottets mening olyckligt om Sveriges ställningstagande påverkar resultatet av folkomröstningen i Danmark, och därför bör riksdagens beslut skjutas upp till efter höstens riksdagsval. Tillräckligt med tid står till förfogande fram till årsskiftet och dessutom kan väljarna i riksdagsvalet ge uttryck för sin mening om det nya fördraget. Den nuvarande riksdagen valdes före folkomröstningen om medlemskap i EU och denna riksdag kan därför inte entydigt anses ha mandat att överföra ytterligare makt till EU. Utrikesutskottet anser således till skillnad från konstitutionsutskottet att beslut om eventuellt godkännande av Amsterdamfördraget bör fattas av riksdagen först efter riksdagsvalet i september 1998, och utskottet tillstyrker därmed motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2. dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U18 yrkande 2 och med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 3 beslutar att beslut om Amsterdamfördraget skall skjutas upp till efter riksdagsvalet 1998. 5. Godkännande av Amsterdamfördraget (mom. 5) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?I motionerna? och på s. 28 slutar med ?av Amsterdamfördraget.? bort ha följande lydelse: Som utrikesutskottet tidigare framhållit i detta betänkande medför Amsterdamfördraget att det överstatliga inslaget i samarbetet utökas väsentligt. I första hand sker detta genom att ytterligare beslutsbefogenheter överförs till den första pelaren i samarbetet. Utskottet vill vidare framhålla att beslut i framtiden i mycket större utsträckning kommer att fattas med kvalificerad majoritet inom de andra (gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och tredje pelarna (polis-, tull- och strafffrättsligt samarbete). Det innebär att i fördraget, både vad gäller andra och tredje pelarna, föreslås beslutsprocedurer som medför att vetorätten i än högre grad luckras upp eller kringgås. Samtidigt stärks de gemensamma institutionernas roller i de andra och tredje pelarna. Utskottet menar att dessa förändringar sammantaget innebär att samarbetets karaktär i ännu större utsträckning blir överstatlig. Till skillnad från konstitutionsutskottet och Lagrådet anser utrikesutskottet att denna ytterligare överföring av normgivningsmakt i väsentlig grad urholkar riksdagens ställning som det främsta statsorganet, och förändringen står därmed i strid med ett av de villkor som uttalats i förarbetena till 10 kap. 5 § regeringsformen (1993/94:KU21). Utrikesutskottet ser vidare en risk för att artikel 5 a om s.k. flexibel inte- gration kommer att utnyttjas för att driva utvecklingen inom EU mot en federation. Artikeln borde ha kompletteras så att de länder som önskar återta beslutanderätten över vissa områden som betecknats vara av gemensamt intresse för unionen ges rätt att göra detta, ensamma eller i förening med andra medlemsländer. Med det anförda avstyrker utrikesutskottet propositionens yrkande 2 och tillstyrker motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4 (delvis) och 6, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp) yrkande 1. dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5 . beträffande godkännande av Amsterdamfördraget att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 4 (delvis) och med bifall till motionerna 1997/98:U14 yrkande 1, 1997/98:U16 yrkande 6, 1997/98:U17 yrkande 1, 1997/98:U18 yrkande 1 och 1997/98:U19 yrkande 1 avslår yrkande 2 i proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget. 6. EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden (mom. 6) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med ?Konstitu- tionsutskottet anför? och på s. 76 slutar med ?regeringens proposition.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet konstaterar att enligt Amsterdamfördraget kan medlemsländerna ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av tredjepelarkonventioner och om giltigheten och tolkningen av åtgärder att genomföra dem. För den medlemsstat som väljer att ansluta sig till systemet innebär detta att de egna domstolarna blir bundna av EG-domstolens förhandsavgörande i det enskilda fallet. Utskottet anser att Sverige inte skall ge EG-domstolen sådana befogenheter, eftersom det innebär att en överstatlig institution (EG-domstolen) tilldelas kontroll över frågor inom ett samarbete som är mellanstatligt (tredje pelaren). Inom den tredje pelaren införs en ny beslutsform, rambeslut, som i allt väsentligt kommer att väga lika tungt som direktiv. En förutsättning för rambeslutens bindande effekt skall inte vara att de - som mellanstatliga konventioner - i efterhand har godkänts av de nationella parlamenten. Utrikesutskottet ifrågasätter därför hur rambesluten förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 2 § RF om att regeringen får ingå vissa internationella överenskommelser endast med riksdagens godkännande. Rambesluten innebär också en uttrycklig kompetensöverflyttning enligt 10 kap. 5 § första stycket RF. Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion U16 yrkande 7 skall avslå förslaget i propositionen om att avge en förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden. dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande EG-domstolens behörighet att meddela förhands-avgöranden att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 7 avslår propositionens yrkande 3. 7. Överlåtelse av beslutskompetens (mom. 8) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med ?Utrikesutskottet finner? och slutar med ?U16 (mp) yrkande 11? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet konstaterar för sin del att utvecklingen inom EU stegvis går mot allt mer överlåtelse av beslutskompetens och därmed ökad överstatlighet. Amsterdamfördraget är inte på något sätt EU:s slutstation, tvärtom öppnar enligt utskottets mening fördragets avsnitt om flexibel integration möjligheterna för EU att än snabbare utvecklas i federalistisk riktning. Utrikesutskottet noterar konstitutionsutskottets uppfattning men vill för sin del framhålla vikten av att riksdagen preciserar gränserna för det överlåtbara området. Utskottet tillstyrker motion U 16 (mp) yrkande 11. dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande överlåtelse av beslutskompetens att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 8. EU-samarbetets övergripande karaktär (mom. 9) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Konstitu- tionsutskottet anför? och på s. 31 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet anser att Sverige vid nästa regeringskonferens bör deklarera att EU:s hittillsvarande utveckling med alltfler och alltmer omfattande överstatliga inslag måste hejdas och självbestämmande ges tillbaka till medlemsländerna. Det är utskottets uppfattning att denna utveckling i federalistisk riktning måste hejdas. Utskottet vill vidare framhålla att regeringen bör utarbeta förslag till fördragstext som skall syfta till att förhindra fler överstatliga och federalistiska drag i styrningen av EU samt klart markera att Sverige ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete. Utskottet menar att verksamheten i EU:s institutioner givetvis bör omformas för att anpassa till en mellanstatlig karaktär av samarbetet. Därvid måste kommissionens monopol på initiativrätt brytas och rådets möjligheter att avvika från kommissionens förslag måste stärkas. Sådana förslag presenterades också under regeringskonferensen. Slutligen vill utskottet framhålla i denna del att domstolen måste få mindre karaktär av författningsdomstol. Utrikesutskottet tillstyrker att riksdagen med anledning av motionerna U14 (s) yrkande 2, U15 (m), U20 (c) yrkande 1, U17 (v) yrkandena 3 och 14 samt U504 (c) yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om samarbetets övergripande karaktär och EU:s fortsatta utveckling. dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande EU-samarbetets övergripande karaktär att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U14 yrkande 2, 1997/98:U15, 1997/98:U20 yrkande 1, 1997/98:U17 yrkandena 3 och 14 samt 1997/98:U504 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 9. Särställning i unionssamarbetet (mom. 10) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Social- försäkringsutskottet framhåller? och på s. 31 slutar med ?är avstyrkt.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet vill inledningsvis framhålla att den växande kritiken mot EU i Sverige och det ökade stödet för ett utträde ur unionen borde ha beaktats av regeringen under förhandlingarna om Amsterdamfördraget. I stället för att med hastiga steg fortsätta EU:s utveckling mot ökad överstatlighet i olika frågor borde regeringen, enligt utskottets uppfattning, ha strävat efter att bibehålla ett mellanstatligt samarbete också i de frågor som nu genom fördraget förs över - och med anledning av Schengensamarbetet kommer att föras över - till första pelaren. Det är utskottets uppfattning att regeringen har misslyckats med att ta till vara svenska medborgares intressen därvidlag. Enligt utskottets uppfattning har Danmarks, Irlands och Storbritanniens förhandlare vid regeringskonferensen visat att det går att få undantag från delar i Amsterdamfördraget som innebär ökad överstatlighet. Danmark har genom ett särskilt protokoll kunnat bibehålla ett mellanstatligt förhållande till EU bl.a. vad gäller rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär att Danmark exempelvis kan ansluta sig till en utbyggnad av Schengenregelverket i den mån man så önskar, men också att man när som helst kan avstå från att införa ytterligare direktiv. Utskottet anser att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark erhållit genom protokollet om Danmarks ställning (B.5). Det må ankomma på regeringen att förhandla fram ett sådant protokoll. Det anförda bör ges regeringen till känna, och utrikesutskottet tillstyrker således motion U16 yrkande 10. dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande särställning i unionssamarbetet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 10. Utträdesparagraf i Unionsfördraget (mom. 11) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Konstitu- tionsutskottet anför? och på s. 32 slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse: Enligt utrikesutskottets mening är det av avgörande betydelse att möjligheterna till utträde ur unionen regleras i fördraget. Härigenom betonas att unionen är en sammanslutning av självständiga stater och att kommande generationer har möjlighet att fatta egna beslut om unionstillhörighet. Utskottet menar att frågan om utträdesrätt rör inte bara utträdet som sådant utan i synnerhet villkoren för detta. Om inte metoderna för hur de ekonomiska och organisatoriska relationerna mellan medlemsstaterna skall klaras upp vid ett utträde finns det stora risker för konflikter. Regeringen bör efter företagen utredning således inför rådet presentera ett förslag till utträdesparagraf. Enligt utskottets mening bör det anförda, med anledning av motionerna 1997/98:U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2, ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande utträdesparagraf iUnionsfördraget att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U503 och 1997/98:U504 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 11. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Konstitutionsutskottet anför? och som på s. 36 slutar med ?som besvarade.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet anser att det är bra att öppenheten med Amsterdamfördraget ges en fördragsmässig status, även om det inte handlar om att införa en offentlighetsprincip av svenskt snitt. En svaghet med det nya regelverket i denna del är dock enligt utskottets uppfattning att handlingsoffentligheten begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet. Även EG-domstolen och andra institutioner borde ha omfattats av de grundläggande öppenhetsreglerna. Enligt utskottets uppfattning borde de också ha utsträckts till det stora antalet kommittéer som verkar inom kommissionen, till Coreper samt till förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet. En annan svaghet med det nya regelverket är att öppenheten kan komma att skilja sig åt mellan olika organ eftersom respektive institution skall utarbeta sina egna regler. Vidare finns det enligt utskottets mening ingen garanti för att handlingar som kommer in till institutionerna och har ursprung i medlemsstaterna kommer att omfattas av handlingsoffentligheten. Utskottet menar att det är tveksamt om artikel 191 a kommer att innebära att sekretess bara kommer att gälla i undantagsfall. Utskottet anser också att det är beklagligt att införandet av diarier inte fördragsfästs. Diariesystem är enligt utskottets mening en grundförutsättning för att handlingsoffentlighet skall kunna tillämpas. Utskottet vill även framhålla att meddelarfrihet inom unionens institutioner borde ha fördragsfästs. Vad gäller frågan om offentlighet då förordningar och direktiv antas i rådet har regeringen enligt utskottets mening inte varit pådrivande i den grad som är önskvärd. Det anförda bör riksdagen med anledning av motionerna U17 (v) yrkande 6, K253 (mp) yrkande 4 och U505 (fp) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande öppenhet i unionens inre arbete att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U17 yrkande 6, 1997/98:K253 yrkande 4 och 1997/98:U505 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 12. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13) Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Konsti- tutionsutskottet anför? och som på s. 36 slutar med ?som besvarade.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet delar uppfattningen i motion K253 (mp) att EU:s kommittéväsende måste genomlysas i betydligt större utsträckning. Utskottet menar att de åsikter och hållningar som den svenska regeringen genom olika representanter driver i kommittéerna måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion. Det är inte rimligt, menar utskottet, att den svenska regeringens och därmed Sveriges hållning hålls hemlig för det stora flertalet. Enligt utskottets mening bör därför riksdagen uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall öppnas och demokratiseras. Utrikesutskottet hemställer att riksdagen med bifall till motion K253 (mp) yrkande 4 och med anledning av motionerna U17 (v) yrkande 6 och K505 (fp) yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts. dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande öppenhet i unionens inre arbete att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K253 yrkande 4 och med anledning av motionerna 1997/98:U17 yrkande 6 och 1997/98:U505 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 13. Europarådets konvention (mom. 14) Tuve Skånberg (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ?Utrikes- utskottet delar? och som på s. 37 slutar med ?K715 (kd) yrkande 1.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet delar ej konstitutionsutskottets uppfattning utan anser att Europarådets konvention bör införlivas i grundfördragen. Utskottet tillstyrker motion K715 (kd) yrkande 1 av de skäl som framgår av nämnda motion. dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande Europarådets konvention att riksdagen men anledning av motion 1997/98:K715 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 14. Asyl (mom. 15) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Social- försäkringsutskottet har? och på s. 50 slutar med ?yrkande 2 avstyrks.? bort ha följande lydelse: Till Amsterdamfördraget finns fogat ett protokoll om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. Enligt utskottets mening upphäver bestämmelserna i protokollet i det närmaste rätten för medborgare i ett EU-land att söka asyl i ett annat EU- land. Utskottet noterar att efter det att fördraget undertecknats har UNHCR uttryckt sin allvarliga oro över asylprotokollet. Det strider enligt UNHCR:s uppfattning mot EU-ländernas åtaganden enligt Genèvekonventionen. Asylprotokollet innebär vidare enligt UNHCR:s mening att man i efterhand inför en geografisk begränsning i tillämpningen av flyktingkonventionen. En sådan begränsning är enligt det s.k. tilläggsprotokollet till flyktingkonventionen inte tillåten. Samtliga EU-länder har godkänt detta tilläggsprotokoll. UNHCR har också påpekat att asylprotokollet strider mot en artikel i flyktingkonventionen som kräver att staterna skall tillämpa konventionen utan diskriminering med avseende på den asylsökandes hemland. EU-staternas beslut om asylprotokollet kan också enligt UNHCR bli ett farligt prejudikat för andra regioner i världen. De undantagsfall när en asylansökan från en EU-medborgare enligt asylprotokollet skall tillåtas är enligt utskottets uppfattning utformade på ett sådant sätt att de praktiskt taget aldrig kommer att bli tillämpliga. En medlemsstat kan visserligen ensidigt fatta beslut om att behandla en asylansökan. Då skall dock rådet omedelbart underrättas, och ansökan skall behandlas utifrån förutsättningen att den är uppenbart ogrundad. Det sistnämnda innebär enligt utskottets uppfattning en diskriminering utifrån den asylsökandes hemland, vilket är förbjudet enligt flyktingkonventionen. Utrikesutskottet konstaterar vidare att flera tunga remissinstanser har förklarat att asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen. Utskottet anser att Sverige inte bör införa en författningsreglerad skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s medlemsstater. Vidare menar utskottet att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring angående asylprövning. Utrikesutskottet anser att syftet med motion U21 (fp) yrkande 1 därmed är tillgodosett och föreslår att det anförda med bifall till motionerna U16 (mp) yrkande 8, U17 yrkande 8 och U19 (fp) yrkande 2 och med anledning av motion U21 (fp) yrkande 2 ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande asyl att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:U16 yrkande 8, 1997/98:U17 yrkande 8, 1997/98:U19 yrkande 2 och med anledning av motion 1997/98:U21 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion 1997/98:U21 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört. 15. Asyl (mom. 15) Eva Thede (mp) och Tuve Skånberg (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Social- försäkringsutskottet har? och på s. 50 slutar med ?yrkande 2 avstyrks.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet vill framhålla att Genèvekonventionen stadgar att ?envar har rätt att söka och åtnjuta fristad från förföljelse i ett annat land?. Utskottet menar, i linje med vad ett antal frivilligorganisationer har framhållit i sina remissvar över promemorian Amsterdamfördraget EU:s regeringskonferens 1996-1997 (Ds 1997:64), att asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen. Enligt utskottets mening är det förvånansvärt att regeringen har motsatt uppfattning, allra helst som UNHCR har uttalat att asylprotokollet riskerar att urholka de internationella flyktingreglerna. Belgien har i en ensidig förklaring gjort klart att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Utskottet anser att Sverige skall ansluta sig till denna förklaring. Utrikesutskottet föreslår att det anförda med bifall till motion U16 (mp) yrkande 8 och med anledning av motionerna U17 (v) yrkande 8, U19 (fp) yrkande 2 och U21 (fp) yrkandena 1 och 2 ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande asyl att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 8 och med anledning av motionerna 1997/98:U17 yrkande 8, 1997/98:U19 yrkande 2 och 1997/98:U21 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 16. Regelrevision (mom. 17) Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) och Karl-Göran Biörsmark (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ?Näringsutskottet framhåller? och slutar med ?därmed yrkandet.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet anser att arbetet med att säkerställa en väl fungerande inre marknad utgör en viktig del i ansträngningarna att uppnå en hållbar tillväxt och ett högt välstånd. Utrikesutskottet ansluter sig därför till uppfattningen att Sverige inom EU bör verka för att en systematisk genomgång av såväl EG:s eget regelverk som de nationella regelverken kommer till stånd i syfte att undanröja de formella hindren mot en väl fungerande konkurrens på den inre marknaden. Ett sätt att stärka detta arbete vore - i likhet med vad som föreslås i motion 1997/98:U501 (m) - en regelrevision, med uppgift att fortlöpande granska både gemensamma och nationella regler. Resultatet av granskningarna bör enligt utskottets mening offentliggöras, och rådet skall därefter ha i uppgift att rekommendera hur bristerna skall åtgärdas. Utskottet vill framhålla att framsteg i strävandena att fördjupa den inre marknaden och att avreglera nationella hinder och monopol är av stor vikt för att skapa en union för företagande så att EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt. Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utrikesutskottet yrkande 3 i motion U501 (m). dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande regelrevision att riksdagen men anledning av motion 1997/98:U501 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 17. Sysselsättning (mom. 18) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Arbets- marknadsutskottet konstaterar? och på s. 52 slutar med ?i berörd del.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet anser att Amsterdamfördragets sysselsättningsavsnitt är en viss förhandlingsframgång för Sverige. Utskottet anser att det är positivt att skärpta skrivningar om sysselsättningen förs in i fördraget och att dessa frågor kommer att behandlas mer samordnat, regelbundet och inom ramen för de gemensamma institutionerna. Utskottet menar dock att förändringarna i fördraget inte är så långtgående att det med fog kan påstås att sysselsättningsfrågorna kommer att få högsta prioritet inom EU. Utskottet vill framhålla att det inte går att diskutera sysselsättningspolitiken frikopplad från besluten avseende den ekonomiska politiken. EMU, konvergenskrav och stabilitetspakt sätter med rigida krav på prisstabilitet och budgetdisciplin snäva ramar för möjligheterna att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt, enligt utskottets mening. Utskottet noterar att åtgärder i kampen mot arbetslösheten medges endast om de inte hotar denna rigida tillämpning av reglerna om prisstabilitet och budgetdisciplin, något som utskottet ser som en brist. Utskottet är övertygat om att det behövs ett internationellt samarbete för att verksamt kunna bekämpa arbetslösheten. För att ett sådant samarbete skall vara verksamt och effektivt krävs emellertid en helt annan ekonomisk politik än den som är dominerande i dag. Utskottet anser att om regelverket för EMU bryts upp skulle det finnas utrymme för sådana mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter. Utrikesutskottet anser att riksdagen med anledning av motion U17 (v) yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande sysselsättning att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 18. Den inre marknaden (mom. 19) Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?I den del? och slutar med ?är besvarad.? bort ha följande lydelse: Vad gäller yrkande 5 i motion U501 (m) konstaterar utrikesutskottet att en hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar många av EU:s medlemmar. Den inre marknaden ger enligt utskottets mening goda förutsättningar för uthållig tillväxt och högt välstånd. De faktorer som bestämmer arbetslösheten är däremot föremål för nationella beslut. Utskottet vill framhålla att ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna. Enligt utskottet finns det inte förutsättningar för en centralisering av en sådan politik. De kommer att bli än mindre i takt med att unionen utvidgas och blir än mer heterogen. Utskottet menar att det måste i stället finnas ett rikt utbud av anställningsmöjligheter av olika slag så att varje individ kan hitta något arbete som passar hans eller hennes förutsättningar. För det krävs en union där företag kan skapas och växa. Utskottet anser att en fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder för företagande är de bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är en uppgift för EU att verka i denna riktning. Enligt utskottets mening är framgång i dessa strävanden betydelsefullt för att hela EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt. Med det anförda tillstyrker utrikesutskottet motion U501 (m) yrkande 5. dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande den inre marknaden att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U501 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 19. Den gemensamma handelspolitiken (mom. 20) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ?Utrikes- utskottet har? och slutar med ?yrkande 4 (delvis).? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet noterar vad näringsutskottet anfört men vill för sin del framhålla att även om ändringen kan förefalla vara av mindre betydelse innebär den, i linje med vad som påpekas i motionen, en ytterligare uppluckring av svensk suveränitet i handelspolitiska sammanhang. Med denna ändring kan enligt utskottets uppfattning unionens handelspolitik inte längre sägas vara en samordning av självständiga länders handelspolitik. Medlemsländernas egna godkännandeprocedurer förbigås helt - den enda reella avtalsslutande parten blir EG. Utrikesutskottet avvisar att Sverige på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor och instämmer sålunda i vad som i denna del anförs i motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis). dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande den gemensamma handelspolitiken att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 4 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 20. Miljöpolitiken (mom. 21) Helena Nilsson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Thede (mp) och Tuve Skånberg (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ?Skatte- utskottet konstaterade? och på s. 55 slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottets uppfattning avviker från vad skatteutskottet har redovisat i sina yttranden. Utskottet menar att kravet på enhällighet vid beslut om miljöskatter utgör en allvarlig begränsning vad gäller möjligheten att vidta de åtgärder som behövs för att uppnå de gemensamma miljömålen. Svårigheterna att nå enighet kring en miniminivå för koldioxidskatten visar enligt utskottets mening på problemen med dagens beslutsregler. Utskottet beklagar därför starkt att regeringskonferensen inte kunde komma fram till beslut om att ändra ordningen i artiklarna 99 och 130.2 i EG-fördraget på sådant sätt att beslut angående miljöskatter i rådet kan fattas med kvalificerad majoritet. Utskottet menar att regeringen borde ha lagt fram ett förslag i regeringskonferensen om att miljöskatter skall avgöras som miljöbeslut och ej som skattebeslut. På detta område har ett tillfälle till en positiv förändring därmed gått förlorat. Utskottet uppmanar därför regeringen att vid nästa regeringskonferens driva denna fråga och på ett tidigt stadium lägga fram förslag om en ändring i EG- fördraget som gör det möjligt att med kvalificerad majoritet införa miljöavgifter som syftar till att motverka gränsöverskridande miljöproblem. Av ändringen bör det enligt utskottets mening framgå vilka föroreningar som kan avgiftsbeläggas, att intäkten tillfaller det enskilda medlemslandet och att det skall vara fråga om minimiavgifter. Det är också utskottets mening att Sverige bör verka för att beslut om miljöavgifter fattas i miljöministerrådet i stället för i finansministerrådet. Utskottet tillstyrker således motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5. dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse: 21. beträffande miljöpolitiken att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U503 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 21. Sveriges observatörskap i VEU (mom. 23) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med ?Utskottet behandlade? och slutar med ?yrkande 9.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening tar medlemsstaterna med Amsterdamfördraget ett steg närmare en gemensam försvarspolitik genom en formulering i artikel J 7 att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik. Utskottet noterar att EU får militär kompetens genom att unionen ges möjlighet att anlita VEU för utförande av Petersbergsuppgifter (fredsbevarande operationer, humanitära insatser och krishantering med militära medel). Utskottet konstaterar att den nyordning som Amsterdamfördraget medför innebär att Sverige - som är ett alliansfritt land - genom medlemskapet i EU kommer att delta i beslut att anlita VEU för militära uppdrag som utförs av NATO. Utskottet ifrågasätter varför en regional organisation som EU ges befogenheter att besluta om militära insatser i andra länder. Även om det rör sig om fredsbevarande operationer menar utskottet att denna uppgift uteslutande borde ligga på FN. Utskottet menar att den svenska anslutningen som observatör i VEU har inneburit en helt ny och olycklig linje i svensk utrikespolitik. Utskottets ståndpunkt är att i stället borde den svenska säkerhetspolitiken bygga på aktiv neutralitetspolitik och solidaritet med tredje världen. Utskottets uppfattning är därför att Sverige bör dra sig ur allt samarbete inom VEU. Utskottet tillstyrker därmed motion U16 (mp) yrkande 9. dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse: 23. beträffande Sveriges obeservatörskap i VEU att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 22. Beslutsformerna inom tredje pelaren (mom. 25) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med ?Justitie- utskottet konstaterar? och på s. 73 slutar med ?yrkande 10.? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att såväl vad gäller de samarbetsområden som förs över från tredje till första pelaren som de områden som blir kvar under tredje pelaren införs nya former för beslutsfattande. Enligt utskottets mening bildar beslutsformerna enligt Amsterdamfördraget en oöverskådlig blandning av bestämmelser för olika typer av beslut. Vidare konstaterar utskottet att det genom rambesluten i tredje pelaren i princip införs en beslutsform som liknar den som gäller för de direktiv som antas inom första pelaren. Detta står enligt utskottets mening inte i överensstämmelse med att samarbetet inom tredje pelaren skall vara mellanstatligt. Utskottets uppfattning är att regeringen bör arbeta för en förenkling av beslutsformerna och för att den typ av bindande beslut i tredje pelaren som rambesluten utgör avskaffas. Utskottet vill vidare uttrycka sin oro över att den nordiska passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet med nationell kontroll vid gränserna, försvinner i och med att gränskontrollerna mellan EU-länderna avskaffas. Utskottet menar vidare att gränskontrollernas avskaffande kommer att få följdverkningar vad gäller varusmuggling. Utskottet noterar att Schengenregelverket enligt ett protokoll (B.2) som fogats till Unionsfördraget och EG-fördraget skall införlivas inom Europeiska unionens ramar. Regelverket kommer att delas upp och hänföras till relevanta bestämmelser i första och tredje pelaren. Rådet skall med enhällighet fastställa till vilken pelare delar av regelverket skall hänföras. Med avseende på de stora skillnader som föreligger beträffande såväl rättslig som demokratisk kontroll i första respektive tredje pelaren är det enligt utskottets mening av stor betydelse att de nationella parlamenten får en fullständig insyn i denna process. Utskottet anser därför att protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen (D.13) skall tillämpas i detta förfarande. Särskilt viktig i detta sammanhang är enligt utskottets mening en punkt i protokollet om att förslag till åtgärder skall lämnas till de nationella parlamenten sex veckor innan de antas av rådet. Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion U17 (v) yrkande 10 som sin mening bör ge regeringen till känna vad som ovan anförts. dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse: 25. beträffande beslutsformerna inom tredje pelaren att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 23. Europoltjänstemännens befogenheter (mom. 26) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med ?Justitie- utskottet anför? och slutar med ?yrkande 11.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet konstaterar att enligt Amsterdamfördraget kommer det att bli möjligt för företrädare för Europol att delta i operativa insatser av gemensamma grupper i en stödjande funktion. Enligt utskottets mening är det oklart var gränserna går för vad som är en stödjande funktion. Utskottet kan inte se att det enligt regelverket föreligger några hinder mot att företrädare för Europol får rätt till myndighetsutövning här i landet. Det är utskottets uppfattning att företrädare för Europol inte skall tillåtas att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Detsamma gäller polisens verksamhet inom Schengensamarbetets ramar - inte heller dessa bör tillåtas verka på svensk mark. Det må ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som behövs med anledning av vad utskottet nu anfört. Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion U17 yrkande 11 som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse: 26. beträffande Europoltjänstemännens befogenheter att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 24. Eurodac (mom. 27) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med ?Social- försäkringsutskottet anför? och slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande lydelse: Utskottet har noterat att medlemsstaterna diskuterar ett utkast till en konvention om ett datoriserat fingeravtrycks- och personregister för alla asylsökande som är över 14 år. Detta kontrollsystem, Eurodac, är enligt utskottets mening ett uppenbart hot mot rättssäkerheten och bör därför undvikas. Utrikesutskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motion U17 yrkande 12. dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande Eurodac att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 25. Samrådet med regeringen (mom. 28) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 83 börjar med ?Konsti- tutionsutskottet anför? och på s. 84 slutar med ?är besvarat.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet konstaterar att utvecklingen sedan EU-nämnden inrättades för drygt tre år sedan har visat att regeringen vid några tillfällen frångått det handlingsupplägg som förankrats i nämnden. Det bör därför enligt utskottets mening införas en möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje, på liknande sätt som sker i en del andra medlemsländer. Det anförda bör med bifall till motion U17 (v) yrkande 5 ges regeringen till känna. Vidare är det utskottets uppfattning att sexveckorsfristen när det gäller att presentera underlag till de nationella parlamenten skall gälla även beträffande förslag inom den tredje pelaren, både när det gäller förslag från kommissionen och förslag från en eller flera medlemsstater. Utskottet tillstyrker yrkande 13 i motion U17 (v). dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse: 28. beträffande samrådet med regeringen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U17 yrkande 5 och med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 26. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29) Tuve Skånberg (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 84 börjar med ?I dessa frågor? och slutar med ?yrkandena 18 och 19.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet delar motionärernas uppfattning och tillstyrker motion K715 (kd) yrkandena 18 och 19 med de motiv som framgår av nämnda motion. dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse: 29. beträffande rådet och Europaparlamentetatt riksdagen med anledning av motio mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 27. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 85 börjar med ?Konsti- tutionsutskottet delar? och slutar med ?yrkandena 18 och 19.? bort ha följande lydelse: Utrikesutskottet menar att de mindre ländernas ställning i rådet och förmåga att utöva ett betydelsefullt inflytande måste värnas. Ett välfungerande EU förutsätter att även de mindre länderna finner det värt att bidra med kreativa lösningar på gemensamma problem och att dessa länders medborgare upplever delaktighet i europeisk politik. Det är därför enligt utskottets uppfattning en angelägen uppgift för Sverige att vid nästa regeringsförhandling föra fram krav på att nuvarande proportioner när det gäller viktningen av röster i rådet bevaras. Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utrikesutskottet motion K715 (kd) yrkande 19 och tillstyrker att riksdagen med anledning av motion K715 (kd) yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om röstviktningen i rådet. dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse: 29. beträffande rådet och Europaparlamentet att riksdagen avslår motion 1997/98:K715 yrkande 19 och med anledning av motion 1997/98:K715 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 28. Euratomfördraget (mom. 31) Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 87 börjar med ?Närings- utskottet anför? och slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse: Som framgår av den föregående redovisningen är en väsentlig del av Eur- atomfördraget föråldrad. Enligt utskottets mening bör regeringen ta initiativ till en omförhandling av detta fördrag. Politiken bör enligt utskottets mening inriktas på avveckling av de icke förnybara energislagen, på skyddande av naturresurser, på främjande av förnybara energislag och på energieffektiviseringsåtgärder. Utskottet tillstyrker därmed motionerna U20 (c) yrkande 2 och U412 (mp) yrkande 4. dels att utskottets hemställan under moment 31 bort ha följande lydelse: 31. beträffande Euratomfördraget att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U20 yrkande 2 och 1997/98:U412 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. Särskilda yttranden 1. Sysselsättning och jämställdhet Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anför: Arbetsmarknadsutskottet kommenterar i sitt yttrande 1997/98:AU6y Amsterdamfördraget till utrikesutskottet bl.a. frågan om partsdeltagande i den sociala beslutsprocessen och möjligheterna till s.k. positiv särbehandling i relationen mellan män och kvinnor. Den senare frågan behandlar även utrikesutskottet i betänkandet. Enligt vår uppfattning redovisar Arbetsmarknadsutskottet korrekt vad Amsterdamfördraget innehåller på dessa båda punkter liksom utrikesutskottet när det gäller den senare punkten. I anslutning härtill vill vi för vår del understryka vår övertygelse om att den europeiska arbetsmarknaden måste utvecklas bort från kollektiva lösningar och i riktning mot mer individuella och flexibla lösningar. Sker inte detta kan inte den europeiska massarbetslösheten bekämpas. Dessa åtgärder, som var mycket kontroversiella när de introducerades, har efter att erfarenhet vunnits fått ett närmast enigt politiskt stöd i Storbritannien. I fråga om särbehandling av män och kvinnor är det vår uppfattning att jämställdhet normalt bäst främjas genom att alla kvinnor och män uppfattas och behandlas som unika individer med de kompetenser, rättigheter, möjligheter och förpliktelser som följer av detta. 2. Kompetenskatalog Karl-Göran Biörsmark (fp) anför: Enligt Folkpartiets uppfattning skall beslut fattas så nära den enskilde som möjligt och allra helst av den enskilde själv och hans familj. Där det inte är möjligt med individuella beslut bör besluten fattas på den lägsta praktiska politiska nivån. Vi anser att Sverige borde ha varit mer pådrivande för att stärka subsidiaritetsprincipen i EU:s fördrag. Regeringen borde ha agerat för att införa en kompetenskatalog i fördraget, av vilken det bort framgå vilka frågor EU skall syssla med. Unionsnivån bör bara användas i de fall då nationella nivåer eller nivåer inom medlemsländerna inte är till fyllest för att lösa problemen. 3. Kvalificerad majoritet Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anför: Vi instämmer i utskottsmajoritetens uppfattning att EU:s ramprogram för forskning är en för Sverige viktig fråga. Grundforskningens villkor i Sverige påverkas av ramprogrammet, enligt vår erfarenhet i huvudsak på ett negativt sätt. Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna 1997/98: U14, 1997/98:U15, 1997/98:U16 och 1997/98:U17 att Amsterdamfördraget innebär en utveckling av EU i federalistisk riktning. Denna utveckling anser vi olycklig. Sverige är inne på en farlig väg om vi nu går med på att ta bort kravet på enhällighet i rådet vid beslut om t.ex. ramprogram för forskning. Förstärkning av Europaparlamentets ställning och försvagningen av nationernas röst i ministerrådet innebär ytterligare inskränkningar i svensk demokrati, folkets möjlighet att genom valda ombud i Sveriges riksdag själv bestämma, t.ex. över svensk forskningspolitik.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse4 §De fördrag och andra instrument som avses i 2 och 3 §§ är: 1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen 3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen4. Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemen-skaperna5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemen-skapen i syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska länder och terri-torier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antil-lerna4. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemen-skapen i syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska länder och terri-torier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antil-lerna6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna5. Protokollet den 8 april 1965 om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa budget-bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av Europeiska gemen-skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna6. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa budget-bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av Europeiska gemen-skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Stor-britannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekono- miska gemenskapen och Euro-peiska atomenergigemenskapen7. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Stor-britannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekono-miska gemenskapen och Euro-peiska atomenergigemenskapen9. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen8. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen 10. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet om Europeiska investe-ringsbankens stadga9. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet om Europeiska investe- ringsbankens stadga 11. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av Europeiska gemen- skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna10. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av Europeiska gemen-skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna12. Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i församlingen (Europa- parlamentet) samt beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda akt11. Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i församlingen (Europa-parlamentet) samt beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda akt13. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslut-ning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen12. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslut-ning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen14. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen13. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen15. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemen-skaperna i fråga om Grönland14. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemen-skaperna i fråga om Grönland16. Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemen-skapen och Europeiska atomenergi-gemenskapen15. Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemen-skapen och Europeiska atomenergi- gemenskapen17. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 11 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens an-slutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen16. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 11 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens an-slutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen18. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 198617. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 198619. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen 18. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen20. Fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Repub-liken Österrikes, Republiken Fin-lands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen i samtliga fall med tillhörande bilagor och protokoll.19. Fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Repub-liken Österrikes, Republiken Fin-lands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen 20. Amsterdamfördraget den 2 oktober 1997 om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem, med förklaring av Sverige enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i deras lydelse enligt Amsterdam-fördraget 21. Bilagor och protokoll som hör till de fördrag och andra instrument som anges i 1-20.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer Omröstning med kvalificerad majoritet
Omröstning med kvalificerad majoritet skall till följd av Amsterdamfördraget tillämpas enligt följande artiklar
Artikel 5a.2 Närmare samarbete - bemyndigandeArtikel 56.2Etableringsrätt - samordning av vissa bestämmelser om särbehandling av utländska medborgareArtikel 731.2Provisoriska åtgärderArtikel 109qSysselsättning - riktlinjerArtikel 109rSysselsättning - stödåtgärderArtikel 116TullsamarbeteArtikel 118.2Sociala frågor - vissa åtgärder mot social utslagningArtikel l19.3Jämställdhet - lika möjligheter och lika behandlingArtikel 129.4Folkhälsa - vissa minimikrav när det gäller organ m.m. samt vissa åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdenaArtikel 130i.1-2Forskning och teknisk utveckling - ramprogramArtikel l30o första stycketForskning och teknisk utveckling - gemensamma företagArtikel 19laAllmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingarArtikel 209aBekämpning av bedrägerierArtikel 213aStatistikArtikel 2l3bInrättande av ett övervakningsorgan för skydd av personuppgifterArtikel 227.2De yttersta randområdenaArtikel 236.2-3Tillfälligt upphävande av rättigheter
Medbeslutandeproceduren
Medbeslutandeproceduren enligt artikel l89b i EG-fördraget skall till följd av Amsterdamfördraget tillämpas enligt följande artiklar
Artikel 6Bestämmelser i syfte att förbjuda diskriminering på grund av nationalitetArtikel 8a.2Unionsmedborgarskap - bestämmelser för att underlätta medborgarnas utövande av vissa rättigheter (rådet beslutar enhälligt)Artikel 51Fri rörlighet för personer - regler för social trygghet för migrerande arbetstagare inom gemenskapen (rådet beslutar enhälligt)Artikel 56.2Etableringsrätt - samordning av vissa bestämmelser om särbehandling av utländska medborgareArtikel 57.2Etableringsrätt - vissa direktiv om samordning av bestämmelser avseende egenföretagare (rådet beslutar enhälligt)Artikel 75.1 och artikel 84Transporter - åtgärder för att genomföra transportpolitiken Artikel 109rSysselsättning - stödåtgärderArtikel 116TullsamarbeteArtikel 118.2Sociala frågor - minimikrav, vissa åtgärder mot social utslagningArtikel 119.3Jämställdhet - lika möjligheter och lika behandlingArtikel 125Europeiska socialfonden - genomförandebestämmelserArtikel 127.4Yrkesutbildning - vissa åtgärderArtikel 129.4Folkhälsa - vissa minimikrav när det gäller organ m.m. samt vissa åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdenaArtikel l29dTranseuropeiska nät - vissa åtgärderArtikel l30eEuropeiska regionala utvecklingsfonden - genomförandebestämmelserArtikel l30o andra stycketForskning och utveckling - vissa åtgärder Artikel l30s. lMiljöArtikel l30wUtvecklingssamarbeteArtikel 191aAllmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingarArtikel 209aBekämpning av bedrägerierArtikel 213a StatistikArtikel 213bInrättande av ett övervakningsorgan för skydd av personuppgifter Yttranden från andra utskott
Konstitutionsutskottets yttrande 1997/98:KU9y Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 beslutat att bereda bl.a. konstitutionsutskottet tillfälle att senast den 27 mars 1998 yttra sig över proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget i de delar som har samband med utskottets beredningsområde samt över motioner väckta med anledning av skrivelsen och motioner från den allmänna motionstiden. Konstitutionsutskottet yttrar sig över följande motioner: 1997/98:U14 yrkandena 1 och 2, U15, U16 yrkandena 1-7 och 11, U 17 yrkandena 1-6 och 13-14, U 18 yrkandena 1 och 2, U 19 yrkande 1 och U 20 yrkande 1 samt över motionerna 1997/98:U503 och 1997/98:U504 yrkandena 1-3. Med eget yttrande överlämnar konstitutionsutskottet följande motioner: 1997/98:K239, 1997/98:K253 yrkande 4, 1997/98:K254, 1997/98:K703, 1997/98:K715 yrkandena 1, 18 och 19 samt 1997/98:U505 yrkande 5. Konstitutionsutskottets yttrande hänför sig till de konstitutionella frågor som aktualiseras i Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över propositionens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Lagrådets yttrande återges i bilaga. Konstitutionsutskottet har också hållit en utfrågning i ärendet med professorn Ulf Bernitz och rättschefen Göran Schäder. Sammanfattning Konstitutionsutskottet tillstyrker i yttrandet att Sverige tillträder Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottet finner att förutsättningarna enligt 10 kap. 5 § regeringsformen för överlämnande av beslutsbefogenheter utan samtidig ändring av grundlag är uppfyllda och att det inte föreligger några konstitutionella hinder mot att Sverige ansluter sig till Amsterdamfördraget. Samtliga de motioner som behandlas i yttrandet föreslås avstyrkas. Till yttrandet har fogats tolv avvikande meningar och ett särskilt yttrande.
Utskottet Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (Amsterdamfördraget) samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Amsterdamfördraget innehåller dels materiella ändringar i de grundläggande fördragen, dels en förenkling av fördragen genom att ett stort antal bestämmelser som inte längre är aktuella upphävs och genom att artiklarna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen numreras om. Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från den s.k. tredje pelaren (mellanstatligt samarbete om rättsliga och inrikes frågor) till den s.k. första pelaren (överstatligt samarbete). Det gäller samarbete inom områdena yttre gränskontroller, asyl- och invandringspolitik och vissa civilrättsliga frågor samt vissa åtgärder mot diskriminering. Detta innebär att beslutsbefogenheter i motsvarande grad lämnas över till Europeiska gemenskapen (EG). Enligt en gemensam förklaring (20) skall åtgärder som beslutas inom det civilrättsliga samarbetet inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Enligt propositionen består den mellanstatliga karaktären på samarbetet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken (den s.k. andra pelaren) och rättsliga och inrikes frågor i övrigt. Reformerna inom den andra pelaren sägs främst innebära ett effektivare beslutsfattande. Enhällighet kvarstår som en grundläggande beslutsform för samarbetet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utanför försvarsdimensionen modifieras emellertid enhällighetsregeln något. Beslut skall tas med kvalificerad majoritet om det ligger inom ramen för en av Europeiska rådet enhälligt beslutad strategi. Den grundläggande vetorätten kvarstår dock. Varje medlemsstat har rätt att motsätta sig att beslut fattas under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik. En enhet för politisk planering och tidig förvarning inrättas i rådets generalsekretariat. Inom den tredje pelaren införs nya beslutsformer, rambeslut och vissa andra beslut, samtidigt som den nuvarande beslutsformen gemensam åtgärd bortfaller. De nya beslutsformerna anses dock inte påverka den grundläggande mellanstatliga karaktären av tredjepelarsamarbetet. Enligt propositionen innebär de inte någon överföring av beslutsbefogenheter från riksdagen, regeringen eller andra svenska organ till EU. Amsterdamfördraget öppnar vidare en möjlighet, men inte en skyldighet, för medlemsstaterna att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden när det gäller giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, tolkningen av konventioner inom tredje pelaren samt giltigheten och tolkningen av genomförandeåtgärder. Det kan ske genom att en medlemsstat avger en förklaring med denna innebörd. Genom att utnyttja möjligheten att begära förhandsavgörande blir de nationella domstolarna bundna av EG-domstolens avgörande. Förklaringen innebär alltså en överföring av beslutsbefogenheter till EG, men inte till EU. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att Sverige lämnar en sådan förklaring. Genom ett särskilt protokoll införlivas det nuvarande s.k. Schengensamarbetet med EU. Särskilda samarbetsavtal skall ingås med Norge och Island. Reformer genomförs som tar sikte på att åstadkomma ett effektivare beslutsfattande. I rådet utökas möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Detta skall gälla dels ett antal av de nya samarbetsområden som införs genom Amsterdamfördraget, dels ett begränsat antal befintliga beslutsområden, där det nu gäller krav på enhällighet. Antalet beslutsprocedurer där Europaparlamentet medverkar minskas i princip till tre, nämligen samtycke, konsultation och medbeslutande. Medbeslutande blir den normala proceduren i frågor där samarbetsproceduren tidigare har tillämpats. Proceduren innebär att parlamentet och rådet gemensamt fattar beslut och parlamentet därvid har vetorätt. Kommissionsordförandens ställning stärks. Medlemsstaternas nominering av ordförande i kommissionen skall godkännas särskilt av Europaparlamentet. Medlemsstaternas nominering av ledamöter skall ske i samförstånd med den nominerade ordföranden. Kommissionens initiativrätt ökar genom att denna kommer att gälla även de kvarvarande samarbetsområdena inom tredje pelaren, dvs. polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Antalet ledamöter i Europaparlamentet maximeras till 700. Fördelningen av ledamöter skall säkerställa en lämplig representation av folken i de stater som har slutit sig samman i gemenskapen. De nationella parlamenten får en kollektivt rådgivande roll genom samarbetsorganet COSAC. För att underlätta de nationella parlamentens deltagande i beslutsprocessen skall enligt ett protokoll om de nationella parlamentens roll i EU en minsta tid om sex veckor förflyta från det att ett förslag görs tillgängligt för Europaparlamentet och rådet på alla de officiella språken till dess att förslaget förs upp på rådets dagordning för beslut. Revisionsrättens ställning stärks. Reformerna innebär bl.a. att det görs klart att Revisionsrätten har rätt att utföra granskning av alla gemenskapsmedel, oavsett vem som förvaltar medlen. Revisionsrätten ges också befogenhet att väcka talan i EG-domstolen för att ta till vara sina rättigheter. Genom Amsterdamfördraget införs generella bestämmelser som gör det möjligt för rådet att tillåta ett närmare samarbete mellan en majoritet av medlemsstaterna. Ett beslut om att tillåta s.k. flexibel integration skall kunna fattas med kvalificerad majoritet. Varje medlemsstat garanteras emellertid en möjlighet att lägga in sitt veto under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik. En grundläggande offentlighetsprincip införs, som ger medborgare och de som är bosatta i EU rätt att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Handlingsoffentlighet blir därmed huvudregel inom de tre centrala institutionerna. De närmare bestämmelserna om öppenheten, bl.a. sekretessbestämmelser, skall läggas fast i en rättsakt som beslutas av parlamentet och rådet gemensamt. Rådets skyldighet att offentliggöra omröstningsresultat när det handlar i egenskap av lagstiftare fördragsfästs. EG-domstolens rättsliga kontroll av att institutionerna respekterar de fri- och rättigheter som garanteras i Europakonventionen fördragsfästs och skall även omfatta samarbetet i tredje pelaren. En medlemsstat som allvarligt och ihållande åsidosätter mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer skall kunna bli föremål för suspensionsåtgärder. En europeisk stat som ansöker om medlemskap i unionen måste respektera de nämnda principerna. Amsterdamfördraget innebär också att gemenskapens befogenhet att vidta åtgärder för att förhindra diskriminering utökas. Rådet får enhälligt besluta om åtgärder för att förhindra diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Genom Amsterdamfördraget införs vidare nya bestämmelser som ger en grund för ett strukturerat samarbete på sysselsättningsområdet, den s.k. miljögarantin skärps, jämställdhet mellan kvinnor och män blir ett grundläggande mål, lönediskrimineringsförbudet förtydligas, reglerna om konsumentskydd förstärks och politiken på det sociala området blir ett intresse fullt ut för samtliga medlemsstater genom att avtalet om socialpolitik integreras i EG-fördraget. Ett tillträde till Amsterdamfördraget förutsätter en ändring av lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I propositionen läggs fram förslag till en sådan lagändring. Lagändringen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Beslutsproceduren Propositionen Amsterdamfördraget innebär förändringar av de befogenheter som tillkommer gemenskapen på de områden som ryms inom gemenskapssamarbetet inom första pelaren. Som redovisats ovan förs vissa samarbetsområden över från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren. Fördraget innebär i denna del att beslutsbefogenheter i motsvarande mån överlämnas till EG. Ett annat område där beslutsbefogenheter uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder mot diskriminering (se ovan s. 3). För de fall en internationell överenskommelse innebär att beslutanderätt överlåts till ett mellanstatligt organ finns särskilda bestämmelser i 10 kap. 5 § regeringsformen. Enligt första stycket i denna bestämmelse får riksdagen, genom beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig, överlåta beslutanderätt till EG så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och i Europakonventionen. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Av 10 kap. 2 § andra stycket regeringsformen följer att samma ordning skall gälla för riksdagens godkännande av den internationella överenskommelsen. Överlåtelse av beslutsbefogenheter får dock inte utan grundlagsändring ske i sådan omfattning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga (bet. 1993/94:KU21 s. 27). Inför Sveriges medlemskap i EU gjordes bedömningen att fri- och rättighetsskyddet i EG inte var identiskt med men motsvarade, dvs. låg i nivå med, det som gällde i Sverige (bet. 1993/94:KU 21 s. 26 f.). Regeringen anser inte att tre års medlemskap har givit anledning att ändra denna bedömning. Regeringen anser inte heller att Amsterdamfördraget innebär någon förändring i detta hänseende, utan att det resultat som uppnåddes i regeringskonferensen snarare innebär att fri- och rättighetsskyddet stärks. Enligt regeringen leder inte fördraget till några dramatiska förändringar, men det innebär viktiga steg framåt för det europeiska samarbetet i en riktning som i allt väsentligt överensstämmer med svenska intressen. Fördraget innebär inte heller att samarbetet inom EU ändrar karaktär på något avgörande sätt. EU förblir samma typ av organisation som den som Sverige anslöt sig till den 1 januari 1995. Regeringen har därför inte ansett att en folkomröstning om Amsterdamfördraget är påkallad. Motionerna I motion U16 yrkar Miljöpartiet i första hand att riksdagen beslutar att Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning vid riksdagsvalet 1998 (yrkande 1), i andra hand att Amsterdamfördraget skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av grundlag (yrkande 2). Om båda dessa yrkanden skulle avslås, vill Miljöpartiet att beslut om Amsterdamfördraget skall skjutas upp till efter riksdagsvalet 1998 (yrkande 3). Enligt motionärerna har opinionen mot Sveriges medlemskap i EU vuxit sig mycket stark, och den djupare integration av EU som Amsterdamfördraget leder till har inte självklart ett brett folkligt stöd. Danmark, Portugal och Irland håller under våren 1998 folkomröstningar om huruvida deras respektive länder skall ratificera Amsterdamfördraget. Miljöpartiets förstahandsyrkande är att en folkomröstning om fördraget skall ordnas i samband med valet 1998. Den nuvarande parlamentariska sammansättningen av riksdagen uppkom innan Sverige blev medlem i EU. Miljöpartiet anser därför inte att riksdagen har väljarnas mandat att besluta om ytterligare överlåtelser av makt och kompetens till EU på det sätt som nu föreslås. Om det första yrkandet faller bör Amsterdamfördraget underställas samma procedur som gäller för stiftande av grundlag. Skulle både första- och andrahandsyrkandena falla bör beslutet skjutas upp till efter höstens riksdagsval, dels för att svenska folket därigenom skall ha en möjlighet att säga sitt om fördraget, dels för att inte påverka resultatet av den danska folkomröstningen. Miljöpartiet anser också att riksdagen måste precisera gränserna för det område inom vilket beslutanderätt kan överlåtas till EG utan samtidig ändring av grundlag (yrkande 11). Även Vänsterpartiet anser i motion U17 att svenska folket i en folkomröstning borde få avgöra frågan om Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget (yrkande 4). I det alternativ som vann folkomröstningen om ett svenskt EU-medlemskap angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige skulle bli medlem i EU i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och EU. De röstandes val var alltså inte helt ovillkorligt. De förutsättningar som gavs vid folkomröstningen har förändrats betydligt, anser motionärerna. Denna situation talar för en folkomröstning om Amsterdamfördraget. Vänsterpartiet anser det också anmärkningsvärt att Lagrådet inte beretts tillfälle att yttra sig över ett för svensk lagstiftning och ur allmän synpunkt så ingripande förslag och hemställer att detta ges regeringen till känna (yrkande 2). Yrkanden om rådgivande folkomröstning om Amsterdamfördraget före ratificeringen framförs också i motionerna 1997/98:K239 av Bengt Hurtig m.fl. (v) och 1997/98:K254 av Sven Bergström m.fl. (c), båda väckta under den allmänna motionstiden. I motion U18 hemställer Birgitta Hambraeus m.fl. (c) att riksdagen inte avgör frågan om ratificering av Amsterdamfördraget förrän efter Danmarks folkomröstning i frågan, vilken äger rum den 28 maj 1998 (yrkande 2). Konstitutionsutskottets bedömning I likhet med regeringen kan konstitutionsutskottet inte finna att samarbetet inom EU genom Amsterdamfördraget ändrar karaktär på något avgörande sätt. Inte heller Lagrådet har funnit att Amsterdamfördraget medför några i sak omvälvande nyheter i förhållande till den mycket omfattande rättsliga reglering som Sverige accepterat genom sin anslutning till EU. Utskottet delar regeringens bedömning att någon folkomröstning om fördraget inte är påkallad och föreslår alltså att utrikesutskottet avstyrker motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c). Genom beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig får riksdagen överlåta beslutanderätt till EG utan samtidig ändring av grundlag så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen, RF, och Europakonventionen. I förarbetena till 10 kap. 5 § RF knöts dessutom ytterligare två reservationer till den svenska EU-anslutningen (bet. 1993/94:KU21). För det första kan en överlåtelse av beslutsbefogenheter inte ske i sådan utsträckning att RF:s bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i väsentlig grad. För det andra uttalade konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen omfattar också andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet pekade särskilt på den fria åsiktsbildningens betydelse för vårt statsskick. Redan i den inledande paragrafen i RF slås det fast att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. En förutsättning för att den fria åsiktsbildningen skall kunna spela denna viktiga roll är offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, påpekade utskottet. Också förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet och andra viktiga tryckfrihetsrättsliga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen hade, enligt utskottet, stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § RF kunde, enligt utskottet, inte anses öppna möjlighet att överlåta beslutanderätt som väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig ändring av grundlag. Lagrådet har i sitt yttrande inte funnit att Amsterdamfördraget strider mot kravet i 10 kap. 5 § RF. Enligt Lagrådet står det klart att fördraget på intet sätt kan anses rubba det svenska statsskickets grunder (se vidare nedan s. 10). Lagrådet har inte heller funnit några andra konstitutionella hinder mot en svensk anslutning till Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottet gör ingen annan bedömning. Konstitutionsutskottet anser, i likhet med regeringen, att fri- och rättighetsskyddet i EG snarare stärks genom Amsterdamfördraget och ser alltså inget hinder i detta avseende mot att riksdagen överlåter beslutsbefogenheter till EG i den ordning som i första hand anvisas i 10 kap. 5 § första stycket RF, dvs genom tre fjärdedels majoritet. Motion U16 (mp) yrkande 2 förelås alltså avstyrkas. Konstitutionsutskottet anser inte heller att motionärerna anfört några bärande skäl för att skjuta upp riksdagens beslut om Amsterdamfördraget och föreslår att utrikesutskottet avstyrker även motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2. Vänsterpartiets yrkande om Lagrådets hörande har tillgodosetts och bör därför inte föranleda någon åtgärd (U17 yrkande 2). Miljöpartiet har hemställt att riksdagen skall precisera gränserna för det område som enligt 10 kap. 5 § RF kan överlåtas till EG utan samtidig ändring av grundlag. Konstitutionsutskottet anser att utskottets ovan återgivna uttalanden i betänkande 1993/94:KU21 med tillräcklig precision anger gränserna för det område inom vilket beslutanderätt kan överlåtas till EG utan samtidig ändring av grundlag. Utrikesutskottet bör därför avstyrka motion U16 (mp). Fråga om godkännande av Amsterdamfördraget Motionerna I flera motioner har yrkats avslag på propositionens förslag om godkännande av Amsterdamfördraget. I motionerna U14 av Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås (båda s) yrkande 1, U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkande 4, U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1, U18 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) yrkande 1 yrkas avslag på propositionen. Miljöpartiet har också avgivit separata avslagsyrkanden avseende propositionens tre delförslag (motion U16 yrkandena 5-7). Gemensamt för motionärerna är att de anser att Amsterdamfördraget innebär att institutionernas ställning stärkts alltför mycket på medlemsländernas bekostnad, att Sveriges självbestämmande minskat och att fördraget därför inte bör godtas. I motion U14 (s) anför motionärerna bl.a. att Europaparlamentets makt ökar i alltför hög grad liksom andelen majoritetsbeslut i rådet, att det blir en oklar ansvarsfördelning inom den tredje pelaren, att dörren till en försvarsun-ion har öppnats på glänt och att EG-domstolen får en kraftigt ökad roll. Enligt Miljöpartiet (motion U16) är det fel att flytta beslutsområden från tredje till första pelaren. Miljöpartiet anser också att gränsen mellan den tredje och den första pelaren suddas ut. Den nya beslutsformen rambeslut kommer att väga lika tungt som direktiv och den innebär ett överförande av beslutskompetens från riksdagen till EG enligt 10 kap. 5 § RF. Miljöpartiet motsätter sig att EG-domstolen ges tolkningsrätt inom den tredje pelaren eftersom det innebär att en överstatlig institution ges kontroll över mellanstatliga angelägenheter. Miljöpartiet är också kritiskt mot att Schengensamarbetet införlivas i EU. Miljöpartiets avslagsyrkanden är villkorade av att partiet inte fått bifall till sina yrkanden om folkomröstning om fördraget, alternativt beslut i samma ordning som vid stiftande av grundlag eller uppskjutande av riksdagens beslut till efter valet 1998. I motion U17 anför Vänsterpartiet bl.a. att den utökade användningen av medbeslutandeproceduren försvagar den nationella självbestämmanderätten och ger Europaparlamentet för stort inflytande. Vänsterpartiet är också kritiskt mot att områden förs över från mellanstatligt till överstatligt samarbete, att gränskontrollerna avskaffas och att samarbetet på det utrikes- och säkerhetspolitiska området ökar. Birgitta Hambraeus, m.fl. (c) anser i motion U 18 att statsskickets grunder hotas genom anslutningen till Amsterdamfördraget. Enligt motionärerna kan fördragets bestämmelser om tillnärmning eller harmonisering av bestämmelser i medlemsstaternas nationella civilprocessrätt (artikel 73m) innebära brott mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Den gemensamma förklaringen (20) säkerställer inte att vi inte tvingas ge upp delar av vår tryck- och yttrandefrihet, heter det i motionen. I motion U19 av Lennart Rohdin (fp) yrkande 1 yrkas också avslag på propositionen, men av andra skäl. Motionären anser att Amsterdamfördraget inneburit ett misslyckande i arbetet med att reformera EU och skapa förutsättningar för att snabbt integrera de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Riksdagen bör genom att avslå förslaget att godkänna Amsterdamfördraget ge en signal om att EU måste reformeras och utvidgas med det snaraste. Propositionen Enligt regeringen leder Amsterdamfördraget till ett mer effektivt och mer öppet samarbete mellan medlemsstaterna, men det förändrar inte EU:s grundläggande karaktär. EU förblir en sammanslutning av suveräna stater, framhåller regeringen. Fördragsändringar skall även i fortsättningen beslutas enhälligt och godkännas i enlighet med samtliga medlemsstaters konstitutionella bestämmelser. Den grundläggande pelarstruktur som etablerades genom Unionsfördraget består. Omfattningen av överlåtelsen av de samarbetsområden som flyttas från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren (se ovan s. 2) ligger enligt regeringens bedömning väl inom ramen för riksdagens möjlighet att besluta om överlåtelse av beslutanderätt till EG enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen. Regeringen anser inte heller att Amsterdamfördraget rubbar balansen mellan medlemsstaterna. Regeringen beklagar att frågorna om viktningen av medlemsstaternas röster i rådet vid beslut med kvalificerad majoritet och om kommissionens sammansättning skjutits på framtiden. En lösning i dessa frågor hade underlättat den fortsatta utvidgningsprocessen. Regeringen avser emellertid att verka för att dessa frågor kan lösas så snart som möjligt och på ett sätt som beaktar en utvidgning av unionen med samtliga de nu aktuella kandidatländerna (prop. s. 27). Lagrådets yttrande Lagrådet har sett som sin främsta uppgift att granska hur nyheterna i Amsterdamfördraget förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 5 § första stycket första meningen RF (se ovan s. 6). Eftersom bestämmelsen inte medger möjlighet att överlåta beslutanderätt till annan än Europeiska gemenskaperna blir enligt Lagrådet den inledande frågan om fördraget innebär att beslutanderätt överlåts till Europeiska unionen. De nya beslutsformerna inom de andra och tredje pelarna, alltså inom Europeiska unionen, har enligt Lagrådet blivit komplicerade och svåra att genomskåda. Lagrådet delar den uppfattning som kommit till uttryck i remissyttrandet från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, nämligen att utvecklingen går mot en minskad uppdelning mellan en gemenskapsdel och övriga delar av unionssamarbetet. Enligt Lagrådet står det dock klart att de fördragsslutande parternas avsikt varit att bevara den mellanstatliga karaktären av andra och tredje pelarna; bl.a. har vissa ämnesområden förts över till första pelaren, främst sådana som är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten för personer. I frågan om det kan anses att beslutanderätt överlåts till den Europeiska unionen anser Lagrådet att det största intresset knyts till de s.k. rambesluten inom den tredje pelaren, om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar (artikel K 6.2 b). Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de skall inte ha direkt effekt. Det sistnämnda innebär att de inte kan åberopas inför svenska domstolar och andra myndigheter. Lagrådet konstaterar att rambesluten i detta avseende inte medför annan verkan än andra folkrättsliga förpliktelser, så länge vi i Sverige vidhåller den dualistiska uppfattningen om folkrättens förhållande till den nationella rätten, dvs. att internationella överenskommelser skall transformeras till svensk rätt för att tillämpas av domstolar och andra myndigheter. Lagrådet påpekar vidare att rambesluten till skillnad från konventioner inte kräver någon efterföljande ratificering, men att de skall antas genom ett enhälligt beslut. Detta innebär enligt Lagrådet att regeringen inte kan delta i ett sådant rambeslut om det behandlar riksdagsbundna frågor annat än om det redan finns en svensk lag som täcker beslutet. Lagrådets slutsats är att någon beslutanderätt inte kan anses vara överlåten åt Europeiska unionen genom föreskrifterna om rambeslut. Lagrådet har inte något att erinra mot förslaget att Sverige avger förklaring enligt artiklarna K 7.2 och K 7.3 b om att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden när det gäller giltigheten och tolkningen av rambeslut och andra beslut, tolkningen av tredjepelarkonventioner och giltigheten och tolkningen av genomförandeåtgärder. Lagrådet påpekar att det här visserligen är fråga om överlåtande av beslutsfunktioner, men att detta sker till en institution inom EG och att det inte innebär någon nämnvärd utvidgning av den omfattande kompetens som riksdagen genom anslutningen till EG-fördraget redan givit domstolen. Inte heller i övrigt kan lagrådet finna att beslutanderätt genom Amsterdamfördraget överlåts till Europeiska unionen. Som nämnts ovan under avsnittet Beslutsproceduren har Lagrådet inte heller funnit att en anslutning till Amsterdamfördraget strider mot kravet i 10 kap. 5 § RF på att Europeiska gemenskaperna skall ha ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och Europakonventionen eller att fördraget skulle rubba det svenska statsskickets grunder eller strida mot andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Lagrådet påpekar att enligt Amsterdamfördraget skall i artikel F 1 tas in föreskriften att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, principer som är gemensamma för medlemsstaterna. Enligt Lagrådet står det också klart att Amsterdamfördraget på intet sätt kan anses rubba det svenska statsskickets grunder. Lagrådet konstaterar vidare att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, enligt tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen, inte påverkas av Amsterdamfördraget. Vidare medför förklaringen nr 20, enligt Lagrådets uppfattning, att om exempelvis framtida rättsakter från EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl lämna procedurreglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade. Sammanfattningsvis har Lagrådet inte funnit att några konstitutionella hinder föreligger för en svensk anslutning till Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottets bedömning Amsterdamfördraget innebär att Sverige på ett antal nya områden överlåter beslutsbefogenheter som annars skulle tillkomma svenska organ. Som Lagrådet funnit är det inte i något fall fråga om överlåtelse av beslutsbefogenheter till EU, utan till EG. Beträffande den första pelaren innebär fördraget bl.a. att de samarbetsområden som är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten för personer flyttas från det mellanstatliga samarbetet om rättsliga och inrikes frågor i den tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren. De aktuella områdena är alla sådana som redan i Maastrichtfördraget pekats ut som möjliga att föra över till gemenskapssamarbetet. Ett annat område där beslutsbefogenheter uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder mot diskriminering. Sådana åtgärder får dock inte vidtas generellt, utan endast där gemenskapen redan har kompetens. Vidare får Europaparlamentet ett ökat inflytande i lagstiftningsprocessen genom att medbestämmandeproceduren görs till den normala beslutsproceduren för frågor som kan betecknas som egentliga lagstiftningsfrågor. Förändringarna i detta hänseende innebär emellertid inte någon överlåtelse av beslutsbefogenheter till parlamentet. När det gäller frågan om huruvida överförandet av civilrättsliga frågor till första pelaren skulle kunna inskränka det svenska grundlagsskyddet av tryckfrihet och yttrandefrihet delar konstitutionsutskottet Lagrådets uppfattning att den gemensamma förklaringen (20) medför att om exempelvis framtida rättsakter från EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl lämna procedurreglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade. Konstitutionsutskottet finner, i likhet med Lagrådet, att förutsättningarna enligt 10 kap. 5 § RF med förarbeten för överlämnande av beslutsbefogenheter utan samtidig ändring av grundlag är uppfyllda, såvitt nu är i fråga. Inom den andra pelaren, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, införs bestämmelser som gör det möjligt att med kvalificerad majoritet fatta beslut om genomförande av en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt inom ramen för en enhälligt beslutad strategi. Konstitutionsutskottet anser inte att förändringarna påverkar den grundläggande mellanstatliga karaktären av samarbete mot bakgrund av den vetorätt som kvarstår. Några beslutsbefogenheter överlämnas alltså inte. Som framgått av den ovan lämnade redovisningen har Lagrådet gjort en grundlig genomgång av de nya beslutsformerna, bl.a. de s.k. rambesluten, i den tredje pelaren. Lagrådet påpekar att regeringen inte kommer att kunna delta i ett rambeslut som behandlar riksdagsbundna frågor annnat än om det redan finns en svensk lag som täcker beslutet. Hur rambesluten i praktiken kommer att hanteras återstår att se. Konstitutionsutskottet avser att följa utvecklingen beträffande rambesluten och bevaka att riksdagens inflytande över besluten tillgodoses. Konstitutionsutskottet delar Lagrådets slutsats att de ändrade fördragsbestämmelserna inte påverkar den mellanstatliga karaktären av samarbetet i tredje pelaren. Konstitutionsutskottet anser inte heller att de utökade befogenheterna för kommissionen och Europaparlamentet inom den tredje pelaren innebär någon överföring av beslutsbefogenheter. EG-domstolens nya behörighet i fråga om laglighetsprövning och tvistlösning innebär en väsentlig utökning av domstolens befogenheter. Laglighetsprövningen innebär emellertid inte att domstolen kan ålägga medlemsstaterna att vidta några åtgärder. Om ett beslut efter laglighetsprövning skulle ogiltigförklaras av domstolen påverkas inte heller giltigheten av interna rättsregler. Några beslutsbefogenheter överlåts alltså inte till domstolen såvitt nu är i fråga. Vidare ges genom artikel K 3.2 c tredje stycket i Maastrichtfördraget redan i dag möjlighet att i tredjepelarkonventioner ge EG-domstolen behörighet att avgöra tvister som gäller tolkningen eller tillämpningen av konventionerna. Att detta förfarande nu införs beträffande alla beslut som fattas enligt artikel K 6.2 innebär, enligt konstitutionsutskottets mening, inte att några beslutsbefogenheter överlåts från svenska organ till EG. När det så gäller den möjlighet till förhandsavgöranden som artikel K 7 ger EG- domstolen delar konstitutionsutskottet Lagrådets bedömning att det här visserligen är fråga om överlåtande av beslutsbefogenheter, men att detta sker till en institution inom EG och inte till EU. Konstitutionsutskottet anser att utrikesutskottet bör tillstyrka förslaget att Sverige skall avge förklaring enligt artikel K 7.2. Av främst processekonomiska skäl bör Sverige avge en förklaring enligt artikel K 7.3 b, dvs. att Sverige inte bör begränsa möjligheten att begära förhandsavgörande till sista instans. De möjligheter till ett närmare samarbete mellan en majoritet medlemsstater, s.k. flexibel integration, som införs genom fördraget måste ske inom ramen för de befintliga bestämmelserna i Unions- och EG-fördragen. Det kan aldrig bli frågan om att ändra de grundläggande fördragen, dvs. att ändra själva förutsättningarna för EU-samarbetet. För detta krävs samtliga medlemsstaters godkännande, och fördragsändringarna måste ratificeras av alla medlemsstater. I ett utvidgningsperspektiv kan, såsom påpekas i propositionen, en ökad flexibilitet bli nödvändig för att säkerställa att utvidgningen inte omöjliggör ett fortsatt fördjupat samarbete. Sammanfattningsvis anser konstitutionsutskottet, i likhet med Lagrådet, att det inte föreligger några konstitutionella hinder mot att Sverige ansluter sig till Amsterdamfördraget. Även konstitutionsutskottet beklagar att frågorna om viktningen av medlemsstaternas röster i rådet, vid beslut med kvalificerad majoritet och om kommissionens sammansättning, skjutits på framtiden. En lösning av dessa frågor hade underlättat den fortsatta utvidgningsprocessen. Regeringen har emellertid förklarat sig vilja verka för att en lösning nås så snart som möjligt och att denna lösning avser en utvidgning med alla de stater som är en del av den gemensamma utvidgningsprocessen. Med det anförda föreslår konstitutionsutskottet att utrikesutskottet avstyrker samtliga de motioner i vilka yrkats avslag på propositionen (motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4-7, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp) yrkande 1). EU:s fortsatta utveckling Motionerna I ett antal motioner framförs yrkanden som på olika sätt syftar till att åstadkomma mer av mellanstatlighet och mindre av överstatlighet inom EU. I motion U14 (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om att nästa regeringskonferens bör inriktas på att ge tillbaka självbestämmande till medlemsländerna (yrkande 2). Enligt motionärerna innebär Amsterdamavtalet ett ytterligare steg mot överstatlighet utan demokrati. EU skall emellertid inte demokratiseras, anför motionärerna, eftersom det är detsamma som federalism, utan EU skall bygga på ett mellanstatligt samarbete. Inriktningen på nästa regeringskonferens bör därför, enligt motionärerna, vara att ge tillbaka makt till den demokratiska sfären, inte att gå vidare på den federalistiska vägen. I motion U15 begär Margit Gennser (m) ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder som kan vidtas för att förhindra EU:s fortgående federalistiska utveckling. Vid framtida regeringskonferenser bör regeringen deklarera att Sverige inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande federalism inom EU. Detta innebär att Sverige inte kommer att acceptera utvidgade majoritetsbeslut på ytterligare områden förrän betydande institutionella förändringar har genomförts, t.ex. ändringar som innebär att länder i vissa frågor kan stå utanför det gemensamma beslutsfattandet eller att utvidgningen av EU:s beslutanderätt på ett område leder till en omprövning av beslutanderätten på andra områden. Till nästa regeringskonferens bör regeringen utarbeta konkreta förslag till hur EU:s grundlag bör ändras så att beslut som syftar till alltfler federalistiska inslag i styrningen av EU förhindras. I motion U20 vill Roland Larsson och Erik Arthur Egervärn (båda c) ha ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om regeringsförhandlingar för att ändra Amsterdamfördragets artikel 5 a, så att Sveriges självbestämmande stärks (yrkande 1). Den nya artikel 5 a innebär att en majoritet medlemsländer, som beslutar upprätta ett närmare samarbete sinsemellan, kan få rätt att göra detta inom EU:s ramar. Till nästa regeringskonferens bör Sveriges regering ha utarbetat förslag till fördragstext som kompletterar artikel 5 a, anser motionärerna. Kompletteringen skall syfta till att de länder som önskar återta beslutanderätten över vissa områden, som betecknats vara av gemensamt intresse för unionen, bör ha rätt att göra detta, ensamma eller i förening med andra medlemsländer. I motion U17 vill Vänsterpartiet ha ett tillkännagivande till regeringen om att mer reell beslutsmakt bör återföras till nationell nivå, så att de nationella parlamenten och den demokratiska legitimiteten stärks (yrkande 3). Den mellanstatliga karaktären av samarbetet förstärks därmed, anför motionärerna, som anser att detta bör bli en uppgift vid en omförhandling av Amsterdamfördraget. Vänsterpartiet anser också att de förändringar beträffande EU:s institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet, och att regeringen vid konferensen borde ha verkat för ändringar i mer antifederalistisk riktning (yrkande 14). I motion 1997/98:U504 av Sven Bergström och Birgitta Hambraeus (båda c), som väckts under den allmänna motionstiden, begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om synen på EU som ett mellanstatligt samarbete (yrkande 1). Enligt motionärerna innebär EU:s utveckling mot mer union och federation problem för ett medlemsland som vill lämna unionen, eftersom det inte är självklart att folkrättens principer om bland annat uppsägning av internationella avtal längre gäller i EU. Motionärerna anser att det därför är nödvändigt att regering och riksdag klart markerar att Sverige ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete. Propositionen Enligt regeringen är EU:s mål att göra krig i Europa otänkbart, att befästa demokratins idé, att säkra kontinentens miljö och att forma ett medborgarnas Europa. Europasamarbetets grundval är insikten om nationalstatens begränsningar när det gäller möjligheten att klara de riktigt stora problemen, de problem som endast kan lösas i samarbete över nationsgränserna. Legitimiteten och effektiviteten i EU-samarbetet fordrar enligt regeringen självständiga och starka institutioner, men också medbestämmande och demokratisk kontroll. Regeringen uppger att denna syn vägledde Sveriges agerande i regeringskonferensen och att den kommer att göra det också i det framtida EU- samarbetet (prop. s.26-27). Konstitutionutskottets bedömning Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att legitimitet och effektivitet i EU-samarbetet likaväl som medbestämmande och demokratisk kontroll bör vara ledstjärnor för Sveriges agerande även i det framtida EU- samarbetet. Konstitutionsutskottet ser ingen anledning för riksdagen att, som motionärerna begär, på förhand ta avstånd från alla ytterligare steg mot ökad överstatlighet eller begära att regeringen verkar för att fördragen ändras i mer mellanstatlig riktning. En fördjupning av samarbetet kan inom vissa områden bidra till att EU:s mål förverkligas snabbare och effektivare. Det vore därför oklokt att nu låsa sig för att inte inom vissa områden kunna öka inslagen av överstatligt samarbete. Samtidigt finns det, enligt utskottet, frågor som bäst hanteras på nationell nivå. Olika delar av samarbetet måste alltid kunna förändras i riktning mot mer eller mindre överstatlighet, inte minst beroende på hur utvidgningsprocessen utvecklar sig. Det sagda innebär emellertid inte att konstitutionsutskottet förespråkar en utveckling i federalistisk riktning. Utskottet vill också framhålla att en eventuell omvandling av EU till en federation inte kan genomföras utan att samtliga medlemsländer har enats om detta och respektive länders konstitutioner ändrats. För Sverige del skulle en sådan utveckling kräva omfattande ändringar av regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder. Motionerna U14 yrkande 2, U15, U20 yrkande 1 och U17 yrkandena 3 och 14 samt U504 yrkande 1 bör avstyrkas av utrikesutskottet. Öppenhet och insyn i EU:s institutioner Propositionen Enligt gällande lydelse av andra stycket i artikel A i Unionsfördraget markerar fördraget en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Genom Amsterdamfördraget görs nu ett tillägg som innebär att besluten också skall fattas så öppet som möjligt. Enligt en ny artikel, 191a, i EG-fördraget skall alla unionsmedborgare samt fysiska och juridiska personer som är bosatta eller som har sitt säte i en medlemsstat ha rätt att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Artikeln är så utformad att den kan avse både handlingar som har upprättats av institutionerna och handlingar som har kommit in till dem. Allmänna principer för och begränsningar i denna rätt skall fastställas av rådet i en rättsakt som skall gälla alla tre institutionerna. Reglerna blir tillämpliga även på sådana handlingar som rör andra och tredje pelaren. Offentlighet skall vara huvudregeln och sekretess skall gälla bara i undantagsfall. En övergripande rättsakt som inte motsvarar dessa intentioner riskerar, enligt propositionen, att underkännas av EG-domstolen. Sverige hade under förhandlingarna förordat att rättsakten skulle föreskriva en skyldighet för institutionerna att registrera sina handlingar i offentliga register, men detta blev inte en del av förhandlingsresultatet. När rättsakten utarbetas avser Sverige att göra offentliga register till en huvudfråga. I en gemensam förklaring (35) uttalar konferensen att en medlemsstat skall ha rätt att begära att kommissionen eller rådet inte vidarebefordrar en handling från den staten till tredje man, om inte medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande. Den gemensamma förklaringen kan enligt regeringen ses som en bekräftelse på att inkomna handlingar i princip skall omfattas av de tillämpningsregler som nu skall utformas. Regeringen anser att förklaringen skall användas restriktivt. I artikel 151.3 i EG-fördraget har gjorts vissa tillägg. Rådet skall i sin arbetsordning fastställa de fall då rådet skall anses handla i egenskap av lagstiftare i syfte att medge större tillgång till handlingar i dessa fall, samtidigt som effektiviteten i beslutsprocessen bevaras. Rådet skall alltid offentliggöra omröstningsresultaten, röstmotiveringarna och uttalandena till protokollet, när rådet handlar i egenskap av lagstiftare. Det sistnämnda innebär enligt propositionen ett fördragsfästande av den praxis i riktning mot ökad öppenhet som rådet redan i hög grad tillämpar. Sverige tog upp frågan om meddelarfrihet för anställda vid EG:s institutioner och organ i början av regeringskonferensen, men fick ringa stöd från övriga medlemsstater. Att det inte finns bestämmelser om meddelarfrihet innebär dock inte att de anställda helt saknar yttrandefrihet, påpekar regeringen. Av EG- domstolens praxis kan utläsas att Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet gäller också för anställda och att institutionernas tjänsteföreskrifter inte får tolkas så att de strider mot denna grundläggande rättighet. Enligt propositionen har på senare tid både Revisionsrätten och ett antal decentraliserade myndigheter antagit regler om handlingsoffentlighet, i allmänhet efter mönster av de bestämmelser som rådet och kommissionen tidigare beslutat på detta område. Av propositionen framgår också att det för närvarande pågår ett arbete inom EG-domstolen med att införa regler av detta slag. Det finns enligt propositionen anledning att anta att även den rättsakt som nu skall utarbetas kommer att tjäna som förebild för andra institutioner och för EU-organen, när de reviderar sina regler om handlingsoffentlighet eller utformar nya sådana regelverk. Motionerna I motion U17 begär Vänsterpartiet ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om öppenhet (yrkande 6). Motionärerna anser att det är en svaghet att handlingsoffentligheten begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet. Domstolen och andra institutioner borde också omfattats av de grundläggande öppenhetsreglerna. De borde också ha utsträckts till de hundratals kommittér som verkar inom kommissionen, till Coreper och dess undergrupper samt till förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet. Motionärerna anser vidare att det är en alltför optimistisk tolkning regeringen gör när den gör gällande att artikel 191a avser även inkommande handlingar. De anser också att beskrivningen av att sekretess bara skall gälla i undantagsfall är alltför skönmålande och inte har något uttryckligt stöd i artikel 191a. Frågan avgörs i stället under uppföljningsarbetet, som skall ske under en tvåårsperiod efter Amsterdamfördragets ikraftträdande. Motionärerna beklagar också att införandet av diarier och frågan om meddelarfrihet inte fördragsfästs. Sammanfattningsvis anser motionärerna att Sveriges ambitioner inför regeringskonferensen inte på långt när satt tillräckliga spår i Amsterdamfördragets slutgiltiga texter. I motion 1997/98:K505, väckt under den allmänna motionstiden, begär Folkpartiet ett tillkännagivande om öppenheten inom EU (yrkande 5). Enligt motionärerna är det synnerligen väsentligt att unionen präglas av öppenhet. För att invånarna i medlemsländerna skall få ett förtroende för EU måste ansvar, närhet, öppenhet och mångfald vara grundprinciper för all maktutövning. Kravet på öppenhet innebär enligt motionärerna att EU måste tillämpa en offentlighetsprincip. Detta innebär till exempel att när EU:s ministerråd sammanträder som lagstiftare skall debatterna och besluten vara offentliga. I motion 1997/98:K253, som också väckts under den allmänna motionstiden, vill Peter Eriksson och Birger Schlaug, (båda mp), att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall öppnas och demokratiseras (yrkande 4). Motionärerna anser att de åsikter och hållningar som den svenska regeringen genom olika representanter driver i kommittéerna måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion. Det är enligt motionärerna inte rimligt att den svenska regeringens och därmed Sveriges hållning hålls hemlig för det stora flertalet. Konstitutionsutskottets bedömning Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att förhandlingsresultatet när det gäller öppenheten för unionsmedborgarna är mycket tillfredsställande ur svensk synvinkel. Utskottet vill dock understryka vikten av att de tillämpningsregler som rådet enligt artikel 191a skall utarbeta inom två år från fördragets undertecknande verkligen motsvarar intentionerna att offentlighet skall vara huvudregeln och sekretess bara gälla i undantagsfall. Det bör också klargöras att en medlemsstats begäran enligt den gemensamma förklaringen (35) inte automatiskt skall tillmötesgås. Utskottet ser med tillfredsställelse på att regeringen avser att göra offentliga register till en huvudfråga när tillämpningsreglerna skall utarbetas. Enligt vad konstitutionsutskottet inhämtat har ett arbete inletts i rådet i syfte att upprätta ett diarium över rådets icke hemligstämplade handlingar, vilket skall vara sökbart på Internet. Diariet kommer troligen att rymma ca 20 000 titlar. Diariet skall vara ett flerspråkigt instrument och erbjuda ett tillräckligt urval hjälpmedel för att varje medborgare skall kunna identifiera rådets handlingar. Konstitutionsutskottet har vidare inhämtat att när det gäller de s.k. kommittologikommittéerna pågår ett mål i förstainstansrätten om huruvida dessa är delar av kommissionen och därmed omfattade av kommissionens regler om handlingars offentlighet. Som framgått av redovisningen ovan av innehållet i propositionen finns det anledning anta att den rättsakt som skall utarbetas enligt artikel 191a kommer att tjäna som förebild för andra EU-institutioner och för EU-organen när de reviderar sina regler om handlingsoffentlighet eller utformar nya sådana regelverk. Konstitutionsutskottet anser att motionerna U17 yrkande 6, K253 yrkande 4 och K505 yrkande 5 tillgodoses med det anförda och därför inte bör föranleda något vidare uttalande.
EG:s anslutning till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, m.m. Propositionen I ingressen till Europeiska enhetsakten från 1986 har medlemsstaterna uttalat att de är fast beslutna att verka tillsammans för att främja demokratin på grundval av de grundläggande rättigheter som erkänns i medlemsstaternas konstitutioner och andra lagar, i Europakonventionen samt i Europeiska sociala stadgan. I ingressen till Unionsfördraget har medlemsstaterna vidare bekräftat den vikt som de fäster vid principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt vid rättsstatsprincipen. Genom unionsfördraget har de grundläggande rättigheternas betydelse i samarbetet inom EU också kommit att fördragsfästas i artikel F. Av artikel F.1 framgår att medlemsstaternas styrelseformer bygger på demokratiska principer. Enligt artikel F.2 i unionsfördraget skall unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Genom Amsterdamfördraget läggs fast att EU bygger på ett antal gemensamma principer, däribland frihet, demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna. Dessa principer måste ovillkorligen respekteras av såväl medlemsstater som stater som aspirerar på medlemskap. Det införs en procedur som gör det möjligt att tillfälligt upphäva rättigheter, som enligt fördragen tillkommer en medlemsstat, om den inte respekterar de grundläggande principerna (prop. s. 44). EG-domstolens rättsliga kontroll av att institutionerna respekterar de fri- och rättigheter som garanteras i Europakonventionen fördragsfästs och skall även omfatta samarbetet i tredje pelaren (s.45). Amsterdamfördraget innebär också att gemenskapens befogenhet att vidta åtgärder för att förhindra diskriminering utökas. Rådet får enhälligt besluta om åtgärder för att förhindra diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Medlemsstaterna är eniga om att de funktionshindrades situation skall beaktas när inremarknadslagstiftning beslutas (s.46-47). Samtliga medlemsstater är anslutna till Europakonventionen. Frågan om EG:s anslutning till konventionen har länge diskuterats inom gemenskapen. Frågan huruvida en sådan anslutning är förenlig med EG-fördraget har också underställts EG-domstolen enligt artikel 228.6 i EG-fördraget. EG-domstolen fann emellertid i sitt yttrande den 28 mars 1996 i mål O-2/94 att en sådan anslutning av EG som organisation inte var möjlig enligt fördraget i dess nuvarande lydelse. Under regeringskonferensen diskuterades frågan om fördragsändringar som skulle göra det möjligt för gemenskapen att ansluta sig till Europakonventionen. Sverige stödde för sin del en sådan ordning. Medlemsstaterna kunde emellertid inte enas på denna punkt. Däremot kunde enighet vinnas om de ovan beskrivna förstärkningarna av de grundläggande rättigheterna i fördraget. Här kan också nämnas att regeringskonferensen antagit gemensamma förklaringar om avskaffandet av dödsstraffet (1), om religiösa sammanslutningars och samfunds ställning i medlemsstaterna (11) och om personer med funktionshinder (22). Motionen I motion 1997/98:K715 begär Alf Svensson m.fl. (kd) ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om införlivande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter i EU-fördragen (yrkande 1). Kristdemokraterna anser att det var en besvikelse att konventionen inte införlivas genom Amsterdamfördraget, men att detta inte får innebära att frågan faller i glömska. Enligt motionärerna har bland andra Amnesty International starkt kritiserat reformens otillräcklighet och pekat på att det krävs ett införlivande av Europarådets konvention för att få en extern rättslig kontroll. Kristdemokraterna anser att Sverige skall fortsätta att driva denna fråga i Europasamarbetet. Konstitutionsutskottets bedömning Konstitutionsutskottet beklagar att medlemsstaterna inte kunde enas om sådana fördragsändringar att gemenskapen kunnat ansluta sig till Europakonventionen. Utskottet ser dock positivt på att de grundläggande fri- och rättigheterna förstärks i Amsterdamfördraget genom att de fördragsfästs i artikel F. Unionens engagemang i fråga om icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män förstärks också. Konstitutionsutskottet anser att det är för tidigt att ta ställning till i vilken utsträckning regeringen skall fortsätta att driva frågan om en anslutning till Europakonventionen vid kommande regeringskonferenser och föreslår att utrikesutskottet avstyrker motion K715 (kd) yrkande 1. Institutionerna i ett utvidgningsperspektiv Propositionen Under regeringskonferensen visade det sig inte möjligt att nå enighet om att nu genomföra en reform av röstviktningssystemet i rådet eller om kommissionens sammansättning. Resultatet blev i stället en överenskommelse i form av ett protokoll om hur frågorna skall hanteras i samband med utvidgningsprocessen. Protokollet om institutionerna inför en utvidgning av Europeiska unionen (D:11) innebär följande. Från det att den första utvidgningen träder i kraft, skall kommissionen bestå av en ledamot från varje medlemsstat, förutsatt att en reform av röstreglerna då har vidtagits, antingen genom ändrad röstviktning eller genom införande av krav på s.k. dubbel majoritet (artikel 1). Enligt artikel 2 i protokollet skall, minst ett år innan antalet medlemsstater i EU överstiger 20, en regeringskonferens sammankallas för att genomföra en omfattande översyn av fördragets regler om institutionernas sammansättning och funktionssätt. Regeringen anför i propositionen (s. 142) att det naturligtvis var en besvikelse att regeringskonferensen inte kunde enas om en mera slutgiltig institutionell reform. Ett beslut om en sådan hade utan tvivel underlättat den fortsatta utvidgningsprocessen. Regeringen avser därför att verka för att en lösning nås så snart som möjligt och att denna lösning avser en utvidgning med alla de stater som är en del av den gemensamma utvidgningsprocessen. Regeringen understryker att en reform när det gäller röstviktningen och kommissionens sammansättning måste ske med beaktande av de mindre medlemsstaternas intressen. Sverige bör emellertid i utvidgningsperspektivet visa fortsatt öppenhet för en röstviktningsreform som innebär att det säkerställs att den befolkningsmajoritet som motsvaras av ett beslut med kvalificerad majoritet i rådet inte får understiga en viss nivå. Det torde, enligt regeringen, t.ex. stå klart att en ordning där kvalificerad majoritet kan uppnås genom röstetal från länder som motsvarar mindre än hälften av EU:s samlade befolkning inte är rimlig. Det är självklart inte heller rimligt att i fördraget ge vissa medlemsstater en rätt till representation i kommissionen som inte tillkommer samtliga. När det gäller Europaparlamentet, som i dag har 626 ledamöter, enades man i regeringskonferensen inför kommande utvidgningar om att antalet ledamöter inte skall överstiga 700. Detta kommer till uttryck genom ett nytt stycke i artikel 137 i EG-fördraget (artikel 2.37 i Amsterdamfördraget). I enlighet med den uppfattning som bl.a. Sverige företrädde får denna regel dock inte tillämpas så att medlemsstater med liten folkmängd inte får en adekvat representation. När fördelningen av platserna skall ändras efter nya utvidgningar skall därför, genom en ändring av artikel 138 i EG-fördraget, antalet ledamöter från varje land säkerställa en lämplig representation av folken i de stater som har slutit sig samman i gemenskapen (artikel 6.I.65 i Amsterdamfördraget). Hur detta skall ske får enligt propositionen avgöras genom en senare fördragsändring. Motionen I motion 1997/98:K715 begär Kristdemokraterna att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om att de mindre ländernas relativt starka ställning i rådet skall bibehållas (yrkande 18). Enligt motionärerna förutsätter ett välfungerande EU att även de mindre länderna finner det värt att bidra med kreativa lösningar på gemensamma problem och att dessa länders medborgare upplever delaktighet i europeisk politik. Motionärerna anser att det därför är en angelägen uppgift för Sverige att föra fram krav på att nuvarande proportioner när det gäller viktningen av röster i rådet bevaras. I samma motion begärs också ett tillkännagivande till regeringen om fullgod representation i Europaparlamentet för mindre länders politiska ?landskap? (yrkande 19). Motionärerna beklagar att antalet ledamöter i parlamentet enligt Amsterdamfördraget permanent begränsas till maximalt 700, oavsett utvidgningar av medlemskretsen. Konstitutionsutskottets bedömning Konstitutionsutskottet uttalade i yttrande 1996/97:KU8y angående regeringens skrivelse 1996/97:80 om regeringskonferensen att utskottet inte ville motsätta sig ett tak på omkring 700 ledamöter i Europaparlamentet, under förutsättning att det vid fördelningen av platserna fortfarande på ett lämpligt sätt togs hänsyn till folkmängden, samtidigt som det garanterades att de stater som har lägst folkmängd blev adekvat representerade. Utrikesutskottet delade denna bedömning (bet. 1996/97:UU13 s. 63). I propositionen anförs nu att när fördelningen av nya platser skall ändras, skall, enligt en ändring av artikel 138 i EG-fördraget, antalet ledamöter från varje land garantera en adekvat representation. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion K715 (kd) yrkande 19 behövs därmed inte enligt konstitutionsutskottets mening. Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att en reform när det gäller röstviktningen i rådet måste ske med beaktande av de mindre medlemsstaternas intressen. Eftersom EU är ett samarbete mellan självständiga stater är det naturligt att fördelningen av rösterna i rådet inte motsvarar den befolkningsmässiga fördelningen. Inte heller med anledning av motionens yrkande 18 är något tillkännagivande till regeringen påkallat. Utrikesutskottet föreslås därför avstyrka motionen. Gemenskapslagstiftningens kvalitet, subsidiaritetsprincipen, m.m. Propositionen Frågan om gemenskapslagstiftningens kvalitet uppmärksammades i regeringskonferensen i samband med diskussionerna om att skapa en större öppenhet inom unionen. Medlemsstaterna enades i regeringskonferensen om en gemensam förklaring (39) om gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet. I förklaringen konstateras att gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet är av avgörande betydelse för att de behöriga nationella myndigheterna skall kunna tillämpa reglerna korrekt samt för att medborgarna och de ekonomiska aktörerna skall kunna förstå dessa bättre. Enligt förklaringen skall institutionerna även göra sitt yttersta för att påskynda kodifieringen av rättsakter, varmed i huvudsak förstås beslut om omtryck av rättsakter som blivit ändrade. När det gäller subsidiaritetsprincipen var den svenska utgångspunkten i regeringskonferensen att en väl avvägd tillämpning av subsidiaritetsprincipen leder till ett effektivare unionssamarbete och till att beslut fattas där de hör hemma. Den svenska uppfattningen var dock att det inte var nödvändigt att ytterligare fördragsfästa subsidiaritetsprincipen. Resultatet av regeringskonferensen blev att ett protokoll om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (C.7) fogas till EG-fördraget. Där anges att gemenskapens åtgärder skall begränsas till frågor som har gränsöverskridande aspekter eller som inte i tillräcklig utsträckning kan hanteras på nationell nivå. Gemenskapen skall endast lagstifta i den mån det är nödvändigt, och de åtgärder som gemenskapen vidtar skall lämna så mycket utrymme som möjligt för beslut på nationell nivå. Gemenskapens institutioner skall noga pröva om och motivera varför åtgärder skall vidtas på gemenskapsnivå. Regeringens bedömning är att protokollet inte i sak förändrar innebörden av artikel 3b om subsidiaritet i EG-fördraget. Att principerna för tillämpning nu kommer till uttryck i ett protokoll till EG-fördraget innebär emellertid att de blir rättsligt bindande för institutionerna och att de skall ligga till grund för EG-domstolens bedömning. I detta hänseende innebär det nya protokollet ett stärkande av principernas ställning, påpekar regeringen. Motionen Sten Andersson (m) vill i motion 1997/98:K703, väckt under den allmänna motionstiden, ha ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om EU. Enligt motionären måste svenska företrädare i EU med kraft driva frågor med målet att onödig byråkrati skall bekämpas. EU bör eftersträva och åstadkomma en fungerande union med ett så okomplicerat regelsystem som möjligt. Sverige bör enligt motionären verka inom EU för att unionens beslut och agerande i högre grad förankras och erhåller tilltro bland medlemsländernas invånare och att onödig byråkrati motarbetas. Konstitutionsutskottets bedömning Konstitutionsutskottet utgår från att de åtgärder som ovan redovisats, särskilt antagandet av protokollet om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, kommer att leda till ett effektivare unionssamarbete och till att beslut fattas där de hör hemma och därmed till en minskad byråkrati. Motion K703 (m) får därmed anses tillgodosedd och den bör således avstyrkas av utrikesutskottet. Utträde ur unionen Motionerna I motion 1997/98:U503, väckt under den allmänna motionstiden, begär Peter Eriksson (mp) att regeringen inför rådet skall presentera ett förslag till utträdesparagraf. Enligt motionären måste det finns en juridisk möjlighet för Sverige och andra medlemsländer att utträda ur Europeiska unionen. Frågan om utträdesrätt handlar inte bara om utträdet som sådant, utan framför allt om villkoren. Om inte de ekonomiska och organisatoriska relationerna är reglerade på förhand finns det enligt motionären stora risker för konflikter. Det vore därför bättre för alla parter om man på förhand var överens om hur ett utträde skall gå till, vilka kostnader det skulle medföra och vilka nya relationer mellan det utträdande landet och unionen som skall råda. I motion 1997/98:U504 (c), som också väckts under den allmänna motionstiden, begärs en utredning om möjligheterna att lämna EU (yrkande 2). Motionärerna anser att alla EU-fördrag måste få en utträdesparagraf, som gör det möjligt för ett land att lämna EU som helhet, lämna ett fördragsfäst samarbetsområde (till exempel Euratom) eller få varaktiga undantag från delar av samarbetet som enhetlig valuta, militära frågor och juridiskt samarbete. Riksdagen bör också hos regeringen begära en utredning om vilka alternativa samarbetsformer som står eller bör kunna stå till buds för ett land som lämnar EU, främst i form av EES-avtal, omförhandlat EES-avtal eller frihandelsavtal utan de omfattande bindningar till EG:s regelverk som EES-avtalet innebär (yrkande 3). Tidigare riksdagsbehandling I konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet över skrivelsen om EU:s regeringskonferens (1995/96:KU5y) lämnades en utförlig bakgrund till frågan om suspension och utträde ur unionen. Utskottet avstyrkte motionsyrkanden om införande av en utträdesparagraf av flera skäl. För det första skulle en bestämmelse om utträde inte ligga i linje med målsättningen i fördraget att skapa en allt fastare förening mellan medlemsstaterna. För det andra ansåg utskottet det inte heller ligga i linje med Sveriges intressen att, drygt ett år efter inträdet i unionen, driva en fråga som måste uppfattas som att Sverige avsåg att lämna unionen. För det tredje ansåg utskottet att det visserligen måste anses föreligga en möjlighet för en stat att utträda ur unionen. Utskottet ansåg dock inte att det fanns anledning att ?i förtid? tynga den förestående regeringskonferensen med problem som antingen inte kommer att aktualiseras eller, om de aktualiseras, ändå kommer att kräva omfattande förhandlingar mellan staterna. Enligt utskottets mening skulle dessutom en fastställd utträdesform kunna i onödan låsa medlemsstaternas handlingsutrymme. Utrikesutskottet såg, i likhet med konstitutionsutskottet, inget behov av en reglering av utträdesfrågan. I konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet över regeringens skrivelse Berättelsen om verksamheten i Europeiska unionen under 1996 (1996/97:KU8y) vidhöll utskottet sin uppfattning att en utträdesparagraf inte borde införas i fördraget. Konstitutionsutskottets bedömning Konstitutionsutskottet vidhåller sin tidigare inställning och föreslår att utrikesutskottet avstyrker motionerna U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2. Eftersom det inte är aktuellt för Sverige att lämna EU saknas anledning att utreda alternativ till EU-samarbetet. Även yrkande 3 i motion 504 bör alltså avstyrkas av utrikesutskottet. De nationella parlamentens roll Propositionen Den svenska utgångspunkten i förhandlingarna var att det i princip är genom sina regeringar som de nationella parlamenten skall utöva inflytande inom EU. Reglerna för rådets beslutsfattande måste därför säkerställa att det finns tillräcklig tid för erforderlig behandling i de nationella parlamenten. Regeringskonferensen enades om ett protokoll om de nationella parlamentens roll i EU (D.13). Den viktigaste bestämmelsen i protokollet gäller en tidsfrist om sex veckor, som skall föreligga från den dag då ett lagstiftningsförslag eller ett förslag inom ramen för den tredje pelaren av kommissionen görs tillgängligt för Europaparlamentet och rådet på alla de officiella språken, till den dag då förslaget sätts upp på rådets dagordning för beslut. Härigenom underlättas de nationella parlamentens deltagande i beslutsprocessen, i enlighet med den ståndpunkt Sverige intog under förhandlingarna. Protokollet ger också en roll för COSAC, den s.k. konferensen mellan organ för EG-frågor, som är ett samarbetsorgan för de nationella parlamentens EU-nämnder och motsvarande. Protokollet innebär att COSAC allmänt ges rätt att bidra med allt som unionens institutioner bör uppmärksamma, särskilt när det gäller utkast till lagstiftning som medlemsstaternas regeringar i samförstånd beslutat att tillställa COSAC. På ett område skall COSAC alltid få granska lagförslag eller initiativ, nämligen när det gäller upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Motionen I motion U17 begär Vänsterpartiet ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om att tillämpa protokollet om de nationella parlamenten också för hela tredjepelarområdet (yrkande 13). Motionärerna hänvisar till att det i Storbritannien föreslås att en viss tid måste förflyta från det att regeringen lämnar ett dokument för yttrande till vederbörande parlamentsutskott till den tidpunkt när regeringen får ge sitt samtycke till ett beslut i rådet. Vänsterpartiet vill också att regeringen skall ges till känna vad som i motionen anförts om möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje i EU-arbetet (yrkande 5). Sådana möjligheter finns i andra länder, påpekar motionärerna. Tidigare riksdagsbehandling I betänkande 1994/95:KU22 om samverkan mellan riksdag och regering med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen avstyrkte utskottet motioner, i vilka föreslogs att riksdagen skulle kunna binda regeringen med fastställda förhandlingsdirektiv i EU-förhandlingarna. Om riksdagen redan från början skulle binda regeringen med fastställda direktiv skulle, enligt utskottet, regeringens ansvar för agerandet i EU-förhandlingarna uttunnas avsevärt. Utskottet påpekade också att ett riksdagsorgans uttalanden inte kan bli bindande för hela riksdagen och att sådana uttalanden saknar formell konstitutionell betydelse. Det är regeringen som företräder Sverige vid ministerrådets möten, och det är därigenom regeringen som har det politiska ansvaret för förhandlingarna, anförde utskottet. Riksdagen fick genom EU- nämnden, enligt utskottets bedömning, ett reellt inflytande när det gäller Sveriges ståndpunkter vid rådsmötena. Man borde nämligen kunna utgå från att regeringen inte skulle komma att företräda en ståndpunkt som stod i strid med vad nämnden hade gett uttryck för i samrådet. Det utskottet anfört om innebörden av samverkan hade enligt utskottet betydelse för det politiska ansvarstagandet. EU-nämndens medverkan vid uppläggningen av förhandlingarna påverkade således inte riksdagens möjligheter att använda de kontrollinstrument som anges i 12 kap. regeringsformen (bl.a. kritik mot statsråd med anledning av konstitutionsutskottets granskning eller avgivande av misstroendeförklaring). Riksdagen följde utskottet. Konstitutionsutskottets bedömning Sexveckorsfristen enligt protokollet om de nationella parlamentens roll gäller även beträffande förslag inom den tredje pelaren, i den mån kommissionen lagt fram förslaget. Som ovan framgått (s. 3) ökar kommissionens initiativrätt inom den tredje pelaren genom Amsterdamfördraget och kommer att gälla även de kvarvarande samarbetsområdena, dvs. polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Någon åtgärd med anledning av motion U17 yrkande 13 kan därför inte anses påkallad. När det gäller frågan om riksdagen skall kunna binda regeringen vid en viss handlingslinje i EU-arbetet vidhåller konstitutionsutskottet den uppfattning utskottet gav uttryck för i betänkande 1994/95:KU22 och som riksdagen ställt sig bakom. Utrikesutskottet bör alltså avstyrka motion U17 yrkande 5.
Stockholm den 14 april 1998 På konstitutionsutskottets vägnar Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Margitta Edgren (fp) och Nikos Papadopoulos (s).
Avvikande meningar 1. Uppskjutande av riksdagens beslut om Amsterdamfördraget Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Beslutsproceduren som börjar med ?Konstitutionsutskottet anser inte? och slutar med ?U18 (c) yrkande 2? bort ha följande lydelse: Det finns inget behov av en forcerad handläggning av Amsterdamfördraget i riksdagen. Fördraget kommer inte att kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1999. Danmark kommer att folkomrösta om Amsterdamfördraget den 28 maj. För att inte Sveriges ställningstagande skall påverka resultatet av danskarnas folkomröstning bör riksdagens beslut skjutas upp till efter höstens val. Då får också det svenska folket möjlighet att säga sitt om fördraget. Utrikesutskottet bör därför tillstyrka motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2. 2. Folkomröstning om Amsterdamfördraget Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ?I likhet med? och slutar med ?K254 (c)? bort ha följande lydelse: Opinionen mot Sveriges medlemskap i EU har vuxit sig mycket stark, och den djupare integration av EU som Amsterdamfördraget leder till har inte självklart ett brett folkligt stöd. I det alternativ som vann folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige skulle bli medlem i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och EU. De förutsättningar som gavs vid folkomröstningen har nu ändrats betydligt. Denna situation talar för en folkomröstning om Amsterdamfördraget. I Danmark, Portugal och Irland kommer det att anordnas folkomröstningar. Även det svenska folket borde direkt få avgöra frågan om Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget. Utrikesutskottet bör tillstyrka motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c). 3. Avslag på propositionen Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Fråga om godkännande av Amsterdamfördraget som börjar med ?Amsterdamfördraget innebär? och slutar med ?U19 (fp) yrkande 1? bort ha följande lydelse: Genom Amsterdamfördraget tas ytterligare steg i riktning mot mer överstatlighet och minskad demokrati i EU. Regeringskonferensen har sett som sin viktigaste uppgift att ?effektivisera? EU genom att stärka dess institutioner på medlemsstaternas bekostnad. Såväl Europaparlamentet som rådet, kommissionen och EG-domstolen ges genom fördraget ökad makt och ökade befogenheter. Risken för att utvecklingen går mot en europeisk federal stat utan inflytande för de nationella parlamenten och medborgarna i de enskilda länderna är enligt konstitutionsutskottets mening uppenbar. Beslut som har stor betydelse för den enskildes vardag kan i fortsättningen i praktiken komma att fattas av andra länders företrädare genom överstatliga beslut, eftersom besluten inte kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Sammanfattningsvis ges mer makt åt EU:s institutioner, mindre makt åt Sveriges riksdag och därmed också mindre makt åt det svenska folket. I fördraget finns beslutsprocedurer i både andra (gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och tredje (rättsliga och inrikes frågor) pelaren som innebär att vetorätten luckras upp eller kringgås. Inom den tredje pelaren införs en ny beslutsform, rambeslut, som i allt väsentligt kommer att väga lika tungt som direktiv. En förutsättning för rambeslutens bindande effekt skall inte vara att de - som mellanstatliga konventioner - i efterhand har godkänts av de nationella parlamenten. Konstitutionsutskottet ifrågasätter därför hur rambesluten förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 2 § RF om att regeringen får ingå vissa internationella överenskommelser endast med riksdagens godkännande. Rambesluten innebär också en uttrycklig kompetensöverflyttning enligt 10 kap. 5 § första stycket RF. Konstitutionsutskottet ser vidare en risk för att artikel 5 a om s.k. flexibel integration kommer att utnyttjas för att driva utvecklingen inom EU mot en federation. Artikeln borde ha kompletteras så att de länder som önskar återta beslutanderätten över vissa områden som betecknats vara av gemensamt intresse för unionen givits rätt att göra detta, ensamma eller i förening med andra medlemsländer. Om inte beslutet om Amsterdamfördraget skjuts upp eller underställs en folkomröstning bör utrikesutskottet med anledning av motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4-7, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp) yrkande 1 avstyrka propositionen. 4. EU:s fortsatta utveckling Birgitta Hambraeus (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken EU:s fortsatta utveckling som börjar med ?Konstitutionsutskottet delar? och slutar med ?avstyrkas av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: Regeringen bör vid nästa regeringskonferens i EU deklarera att de medlemsländer som så önskar skall ha rätt att återta självbestämmande. Regeringen bör utarbeta förslag till fördragstext med en komplettering av artikel 5a så att de länder som önskar återta beslutanderätten över vissa områden som betecknats vara av gemensamt intresse för unionen ges rätt att göra detta ensamma eller i förening med andra medlemsländer. Utrikesutskottet bör tillstyrka att riksdagen med bifall till motion U20 (c) yrkande 1 och med anledning av motionerna U14 (s) yrkande 2, U15 (m), U17 (v) yrkandena 3 och 14 samt U504 (c) yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört om EU:s fortsatta utveckling. 5. EU:s fortsatta utveckling Kenneth Kvist (v) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken EU:s fortsatta utveckling som börjar med ?Konstitutionsutskottet delar? och slutar med ?avstyrkas av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: Konstitutionsutskottet beklagar att de förändringar beträffande EU:s institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet. Regeringen borde vid konferensen ha verkat för ändringar i mer antifederalistisk riktning. Vid en omförhandling av Amsterdamfördraget bör regeringen deklarera att Sverige inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande federation inom EU, utan att i stället mer beslutsmakt bör återföras till nationell nivå, så att de nationella parlamenten och den demokratiska legitimiteten stärks. Utrikesutskottet bör tillstyrka att riksdagen med anledning av motionerna U14 (s) yrkande 2, U15 (m), U20 (c) yrkande 1, U17 (v) yrkandena 3 och 4 samt U504 (c) yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört om EU:s fortsatta utveckling. 6. Öppenhet och insyn i EU:s institutioner Kenneth Kvist (v) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Öppenhet och insyn i EU:s institutioner som börjar med ?Konstitutions- utskottet delar? och slutar med ?vidare uttalande? bort ha följande lydelse: Konstitutionsutskottet anser att det är bra att öppenheten nu ges en fördragsmässig status i Amsterdamfördraget, även om det inte handlar om att införa en offentlighetsprincip av svenskt snitt. En svaghet är dock att handlingsoffentligheten begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet. Domstolen och andra institutioner borde också ha omfattats av de grundläggande öppenhetsreglerna. De borde också ha utsträckts till de hundratals kommittéer som verkar inom kommissionen, till Coreper samt till förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet. En annan svaghet är att öppenheten kan komma att skilja sig åt mellan olika organ eftersom respektive institution skall utarbeta sina egna regler. Vidare finns det enligt utskottets mening ingen garanti för att handlingar som kommer in till institutionerna och har ursprung i medlemsstaterna kommer att omfattas av någon handlingsoffentlighet. Det är också tveksamt om artikel 191a kommer att innebära att sekretess bara kommer att gälla i undantagsfall. Utskottet anser också att det är beklagligt att införandet av diarier inte fördragsfästs, eftersom det är själva förutsättningen för att handlingsoffentlighet skall kunna tillämpas. Vidare borde frågan om meddelarfrihet ha fördragsfästs. De svenska förhandlarna verkar också ha ignorerat frågan om offentlighet då lagarna antogs i rådet. Vad utskottet här uttalat om öppenhet bör riksdagen med bifall till motion U17 (v) yrkande 6 och med anledning av motionerna K505 (fp) yrkande 5 och K253 (mp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. 7. Öppenhet och insyn i EU:s institutioner Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Öppenhet och insyn i EU:s institutioner som börjar med ?Konstitutions- utskottet delar? och slutar med ?vidare uttalande? bort ha följande lydelse: Konstitutionsutskottet delar uppfattningen i motion K253 (mp) att EU:s kommittéväsende måste genomlysas i betydligt större utsträckning. De åsikter och hållningar som svenska regeringen genom olika representanter driver i kommittéerna måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion. Det är inte rimligt att den svenska regeringens och därmed Sveriges hållning hålls hemlig för det stora flertalet. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall öppnas och demokratiseras. Utrikesutskottet bör alltså hemställa att riksdagen med bifall till motion K253 (mp) yrkande 4 och med anledning av motionerna U17 (v) yrkande 6 och K505 (fp) yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts. 8. Institutionerna i ett utvidgningsperspektiv Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Institutionerna i ett utvidgningsperspektiv som börjar med ?Konstitutions- utskottet delar? och slutar med ?avstyrka motionen? bort ha följande lydelse: De mindre ländernas ställning i rådet och förmåga att utöva ett betydelsefullt inflytande måste värnas. Ett välfungerande EU förutsätter att även de mindre länderna finner det värt att bidra med kreativa lösningar på gemensamma problem och att dessa länders medborgare upplever delaktighet i europeisk politik. Det är därför en angelägen uppgift för Sverige att vid nästa regeringsförhandling föra fram krav på att nuvarande proportioner när det gäller viktningen av röster i rådet bevaras. Utrikesutskottet bör hemställa att riksdagen med bifall till motion K715 (kd) yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts om röstviktningen i rådet. 9. Gemenskapslagstiftningens kvalitet, m.m. Birgitta Hambraeus (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Gemenskapslagstiftningens kvalitet, subsidiaritetsprincipen, m.m. som börjar med ?Konstitutionsutskottet utgår? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: Konstitutionsutskottet delar uppfattningen i motion K703 (m) att svenska företrädare i EU måste driva frågan om att onödig byråkrati skall bekämpas. Sverige måste också eftersträva ett så okomplicerat regelsystem som möjligt inom EU samt att unionens beslut och agerande i högre grad förankras och erhåller tilltro bland medlemsländernas medborgare. Utrikesutskottet bör hemställa att riksdagen med bifall till motion K703 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts om motarbetande av onödig byråkrati, m.m. 10. Utträde ur unionen Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Utträde ur unionen som börjar med ?Konstitutionsutskottet vidhåller? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det av avgörande betydelse att möjligheterna till utträde ur unionen regleras i fördraget. Härigenom betonas att unionen är en sammanslutning av självständiga stater och att kommande generationer har möjlighet att fatta egna beslut om sin unionstillhörighet. Frågan om utträdesrätt rör inte bara utträdet som sådant, utan framför allt villkoren. Om inte de ekonomiska och organisatoriska relationerna är reglerade finns det stora risker för konflikter. Regeringen bör således inför rådet presentera ett förslag till utträdesparagraf. Det anförda bör med anledning av motionerna U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2 ges regeringen till känna. 11. Utredning om alternativa samarbetsformer Birgitta Hambraeus (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Utträde ur unionen som börjar med ?Eftersom det? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: Följderna av att ett medlemsland utträder ur EU är inte belysta i svenskt perspektiv. Därför bör i en särskild utredning beskrivas konsekvenserna av att Sverige lämnar Europeiska unionen och vilka alternativ som står eller bör kunna stå till buds för ett land som lämnar EU, främst i form av EES-avtal, omförhandlat EES-avtal eller frihandelsavtal. Det anförda bör med bifall till motion U504 (c) yrkande 3 ges regeringen till känna. 12. Bindande förhandlingsdirektiv Kenneth Kvist (v) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken De nationella parlamentens roll som börjar med ?När det gäller? och slutar med ?U17 yrkande 5? hade bort ha följande lydelse: Utvecklingen sedan EU-nämnden inrättades för drygt tre år sedan har visat att regeringen vid några tillfällen frångått det handlingsupplägg som förankrats i nämnden. Det bör därför, som föreslås i motion U17 (v), införas en möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje, på liknande sätt som sker i en del andra länder. Det anförda bör med bifall till motion U17 (v) yrkande 5 ges regeringen till känna. Särskilt yttrande Bo Könberg och Margitta Edgren (båda fp) anför: Enligt Folkpartiets uppfattning skall beslut fattas så nära den enskilde som möjligt och allra helst av den enskilde själv och hans familj. Där det inte är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska politiska nivån. Vi anser att Sverige borde ha varit mer pådrivande för att stärka subsidiaritetsprincipen i EU:s fördrag. Regeringen borde ha agerat för att införa en kompetenskatalog i fördraget, av vilken det bort framgå vilka frågor EU skall syssla med. Unionsnivån bör bara användas i de fall då nationella nivåer eller nivåer inom medlemsländerna inte är tillfyllest för att lösa problemen.
LAGRÅDET Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-30 Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg. Enligt en lagrådsremiss den 19 mars 1998 har Konstitutionsutskottet beslutat inhämta Lagrådets yttrande över regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättschefen Lotty Nordling, hovrättsassessorn Henrik Jermsten och kammarrättsassessorn Annika Sandström. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: Det kan inte sägas att Amsterdamfördraget medför några i sak omvälvande nyheter i förhållande till den mycket omfattande rättsliga reglering som Sverige accepterat genom sin anslutning till den Europeiska unionen. Fördraget innehåller dock en hel del formella nyheter. Lagrådet har sett som sin främsta uppgift att granska hur dessa förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 5 § första stycket första meningen regeringsformen om att riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Eftersom 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen uttryckligen - och med avsikt - inte medger möjlighet att överlåta beslutanderätt till annan än Europeiska gemenskaperna blir den inledande frågan, om fördraget innebär att beslutanderätt överlåts till Europeiska unionen. De nya beslutsformerna inom de andra och tredje pelarna, alltså inom Europeiska unionen, har blivit komplicerade och är svåra att genomskåda. Lagrådet delar den uppfattning som kommit till uttryck i remissyttrande från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, nämligen att utvecklingen går mot en minskad uppdelning mellan en gemenskapsdel och övriga delar av unionssamarbetet. Det står dock vid ett studium av fördraget klart att de fördragsslutande parternas avsikt varit att bevara den mellanstatliga karaktären av andra och tredje pelarna; bl.a. har vissa ämnesområden förts över till första pelaren, främst sådana som är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten för personer, där en reglering som ger möjlighet att meddela EG-rättslig lagstiftning ansetts behövlig. I frågan om det kan anses att beslutanderätt överlåts till den Europeiska unionen knyter sig det största intresset till de s.k. rambesluten inom den tredje pelaren, om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar (artikel K 6.2 b). Dessa rambeslut skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de skall inte ha direkt effekt. De kommer med andra ord att medföra folkrättslig förpliktelse för Sverige att bl.a. vid behov genomföra lagstiftning som krävs för att införliva beslutens innehåll med svensk rätt. De får däremot inte direkt effekt, dvs. de kan inte åberopas inför svenska domstolar och andra myndigheter. Härutinnan medför de inte annan verkan än andra folkrättsliga förpliktelser, så länge vi i Sverige vidhåller den dualistiska uppfattningen om folkrättens förhållande till den nationella rätten, dvs. att internationella överenskommelser skall transformeras till svensk rätt för att tillämpas av domstolar och andra myndigheter. Ett särskilt problem med rambesluten är emellertid att de till skillnad från exempelvis en konvention inte kräver någon efterföljande ratificering - detta torde närmare bestämt vara orsaken till deras införande eftersom man därigenom slipper en utdragen ratifikationsprocess. De skall emellertid antas genom enhälligt beslut. Detta innebär att regeringen inte kan delta i ett sådant rambeslut om det behandlar riksdagsbundna frågor annat än om det redan finns en svensk lag som täcker beslutet. På så sätt kan inte genom föreskrifterna om rambeslut någon beslutanderätt anses vara överlåten åt Europeiska unionen; de beslut om genomförandeåtgärder som kan fattas med kvalificerad majoritet måste antas avse endast praktiska frågor som i allt fall inte ankommer på svenska myndigheter. Vad angår den möjlighet till förhandsavgöranden som artikel K 7 ger åt Europeiska gemenskapernas domstol kan denna inte anses utgöra någon principiell nyhet. Här är det visserligen fråga om ett utpräglat överlåtande av beslutsfunktioner, men detta sker till en institution inom Europeiska gemenskaperna och innebär inte någon nämnvärd utvidgning av den omfattande kompetens som riksdagen genom anslutningen till EG-fördraget redan gett åt domstolen. Lagrådet har inte något att erinra mot förslaget att Sverige skall avge förklaring enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b. Inte heller i övrigt kan Lagrådet finna att genom Amsterdamfördraget beslutanderätt överlåts till Europeiska unionen. Utöver begränsningen att överlåtande av beslutanderätt endast får ske till Europeiska gemenskaperna innehåller 10 kap. 5 § första stycket första meningen inte några andra förutsättningar än att gemenskaperna skall ha ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och Europakonventionen. Även om Europeiska gemenskaperna inte som sådana är anslutna till Europakonventionen tillämpas dess principer av gemenskapernas domstol och de enskilda medlemsstaterna är anslutna till konventionen. Enligt Amsterdamfördraget skall i artikel F.1 tas in den föreskriften att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna. I nu behandlat hänseende strider Amsterdamfördraget således inte mot kravet i 10 kap. 5 § regeringsformen. Även om regeringsformens ordalydelse inte innehåller några andra förutsättningar än de nu nämnda för överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna finns det anledning att också beakta förarbetena till det aktuella stadgandet i regeringsformen. Av dessa framgår att riksdagen knöt ytterligare två reservationer till den svenska EU-anslutningen (bet. 1993/94KU21 s. 27 ff). För det första kan en överlåtelse av beslutsbefogenheter inte ske i sådan utsträckning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i väsentlig grad. Enligt Lagrådets mening är bedömningen av frågan, när ett överlämnande av ytterligare befogenheter till EG från dessa utgångspunkter skulle kräva grundlagsändring, mer av politisk än rättslig natur, särskilt som den bygger på riktlinjer som riksdagen dragit upp motivledes. Såvitt angår Amsterdamfördraget står det dock för Lagrådet klart att detta på intet sätt kan anses rubba det svenska statsskickets grunder. För det andra uttalade Konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen omfattar också andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet pekade härvid särskilt på den fria åsiktsbildningens stora betydelse för vårt statsskick och nämnde dels offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, dels olika viktiga tryckfrihetsrättsliga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Såvitt angår offentlighetsprincipen och meddelarfriheten enligt tryckfrihets- förordningen och sekretesslagen påverkas inte dessa av Amsterdamfördraget. En fördel med fördraget är däremot att det ökar öppenheten inom EU:s institutioner, visserligen ännu i blygsam skala men ändå som ett steg i rätt riktning. I fråga om tryckfriheten och yttrandefriheten har uttalats farhågor för att överförandet av vissa civilrättsliga frågor skulle kunna inskränka det svenska grundlagsskyddet för dessa rättigheter. Till skillnad från offentlighetsprincipen är yttrandefriheten djupt rotad i europeisk tradition och skyddad i Europakonventionen (artikel 10). Däremot kan problem tänkas uppkomma på grund av svårigheter att anpassa EG-direktiv till tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens detaljerade regler; ett typexempel på detta utgjorde EG:s direktiv om skydd för personuppgifter. Konferensen antog emellertid en förklaring (nr 20) enligt vilken beslut om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete inte skall hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra media. Som Lagrådet tidigare framhållit är en viss försiktighet tillrådlig i frågan om EG-rättens förhållande till de nationella konstitutionerna. Frågan kan inte till alla delar anses ha fått någon slutgiltig lösning. I det förut åberopade betänkandet av Konstitutionsutskottet yttrade utskottet att enligt utskottets bedömning kunde de regler som gemenskapens institutioner får besluta om inte ges en sådan räckvidd att de rubbar de principer på vilka svensk tryck- och yttrandefrihet och svenska offentlighetsregler bygger. Förklaringen nr 20 medför enligt Lagrådets uppfattning att om exempelvis framtida rättsakter från EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl lämna procedur- reglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade. Sammanfattningsvis kan Lagrådet inte finna att några konstitutionella hinder föreligger för en svensk anslutning till Amsterdamfördraget. Vad angår frågan om flyktingars rättsliga ställning utgår Lagrådet från att Sverige även i fortsättningen kommer att följa Genèvekonventionen. Lagrådet har för sin del i övrigt inte funnit anledning till invändningar mot förslaget med utgångspunkt från rättssäkerhetens krav. Såvitt gäller frågan om hur Amsterdamfördraget förhåller sig till den svenska rättsordningen i övrigt vill Lagrådet erinra om att fördraget genom en svensk anslutning blir en del av den svenska rättsordningen som, frånsett den förut anförda konstitutionella aspekten, enligt principen om EG-rättens supremati tar över tidigare gällande svensk lagstiftning i händelse av oförenlighet. Hu- ruvida de rättsregler som därigenom införlivas med svensk rätt är ändamålsenliga eller ej är en politisk bedömningsfråga. Mot formuleringen av vissa rättsregler i fördraget skulle säkert erinringar kunna riktas från strikt juridiska utgångpunkter, men en sådan granskning är naturligtvis meningslös eftersom fördraget får ses som en samlad förhandlingslösning som numera inte kan rubbas utan får antas eller förkastas i sin helhet. Mot det remitterade lagförslaget har Lagrådet inte några erinringar. Justitieutskottets yttrande 1997/98:JuU6y Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet Inledning Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 beslutat bereda bl.a. justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte motionerna 1997/98:U14-U21 som väckts med anledning av propositionen samt motionerna U501 yrkandena 3, 5 och 6, U503, U504 yrkandena 1-3, K715 yrkande 12 från allmänna motionstiden 1997/98 och motion 1994/95:U503 yrkande 5, allt i de delar som har samband med respektive utskotts beredningsområde. Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet. Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (Amsterdamfördraget) samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Amsterdamfördraget innehåller dels materiella ändringar i de grundläggande fördragen, dels en förenkling av fördragen genom att ett stort antal bestämmelser som inte längre är aktuella upphävs och artiklarna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen numreras om. I propositionen redovisas dessa ändringar. Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från det mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till gemenskapsarbetet. Detta innebär att beslutsbefogenheter i motsvarande grad lämnas över till Europeiska gemenskapen (EG). Den mellanstatliga karaktären på samarbetet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och rättsliga och inrikes frågor i övrigt består. Amsterdamfördraget öppnar en möjlighet för medlemsstaterna att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden när det gäller giltigheten och tolkningen av vissa beslut och tolkningen av konventioner inom tredje pelaren. Det kan ske genom att en medlemsstat avger en förklaring med denna innebörd. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att Sverige lämnar en sådan förklaring. Ett tillträde till Amsterdamfördraget förutsätter en ändring av lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I propositionen läggs fram förslag till en sådan lagändring. Lagändringen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Utskottet Yttrandets omfattning De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom justitieutskottets beredningsområde behandlas i första hand i propositionens avsnitt 5-7, 10 och 12 i de delar som rör frågor om överföring av samarbetet kring bl.a. gränskontroll och civilrättsligt samarbete från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor under tredje pelaren. I motionerna U16 yrkandena 6 (delvis), 7 och 10 (delvis) av Birger Schlaug m.fl. (mp) och U17 yrkandena 1 (delvis), 10 och 11 av Gudrun Schyman m.fl. (v) tas hithörande frågor också upp. Amsterdamfördraget aktualiserar också olika konstitutionella frågor. Dessa ligger utanför utskottets beredningsområde. Konstitutionsutskottet, som inhämtat yttrande från Lagrådet, kommer att yttra sig till utrikesutskottet i ärendet, varför dessa frågor kan förväntas bli belysta i det sammanhanget. Justitieutskottets ställningstaganden görs sålunda i första hand i ett straff- och processrättsligt perspektiv. För att underlätta jämförelser med gällande lydelse av olika artiklar avses vid hänvisningar i betänkandet till artiklar i fördragen dessa artiklar i deras lydelse enligt Amsterdamfördraget. Inom parentes anges det nummer artikeln fått efter omnumreringen, dvs. i den s.k. konsoliderade versionen av fördragen. Godkännande av Amsterdamfördraget Fördraget om Europeiska unionen (Unionsfördraget) innehåller i dag i avdelning VI (artiklarna K-K.9) bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Detta samarbete, som är mellanstatligt, utgör den s.k. tredje pelaren inom EU. Det utmärkande för samarbetet inom tredje pelaren är att staterna inte blir bundna genom överstatliga beslut. Samarbetet förutsätter enighet mellan länderna och måste i många fall följas upp med t.ex. lagstiftning på det nationella planet. Samarbetet omfattas alltså inte av EG-rätten (första pelaren) och dess principer, som bl.a. innebär att EG-rätten har företräde framför nationell lag. Vidare har inte EU:s institutioner samma roll inom tredje pelaren som i det överstatliga samarbetet inom EG. Nämnda artiklar i fördraget definierar inte närmare samarbetet i tredje pelaren utan anger i stället nio områden som medlemsstaterna skall betrakta som frågor av gemensamt intresse (artikel K.1). Områdena är asylpolitiken, personers överskridande av yttre gränser, invandringspolitiken, kampen mot narkotikamissbruk, kampen mot bedrägerier i internationell skala, civilrättsligt samarbete, straffrättsligt samarbete samt tull- och polissamarbete för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Syftet med samarbetet inom tredje pelaren är att förverkliga EU:s mål, särskilt den fria rörligheten för personer. Som utskottet anfört vid tidigare tillfällen är det en utbredd uppfattning bland medlemsstaterna att samarbetet på det rättsliga och inrikes området inte har fungerat tillräckligt bra (se 1995/96:JuU3y s. 5 f och 1996/97:JuU4y s. 7). En orsak har ansetts vara den mellanstatliga karaktären av samarbetet som i många fall har krävt såväl enhällighet för beslut som efterföljande ratifikation i medlemsstaterna. Förhandlingsarbetet bakom Amsterdamfördraget såvitt gäller tredje pelaren inriktades därför på tre huvudlinjer, samtliga med syftet att effektivisera samarbetet i rättsliga och inrikes frågor; nämligen att till första pelaren flytta vissa frågor som i dag behandlas i tredje pelaren, att ändra förutsättningarna för samarbetet i de frågor som blir kvar i tredje pelaren samt att föra in Schengensamarbetet i EU. De beslutade fördragsändringarna innehåller också motsvarande tre huvuddelar: dels en ny avdelning som förs in i EG-fördraget (som avdelning IIIa) med bestämmelser om yttre gränskontroller, fri rörlighet för personer, asyl och invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor, dels nya regler för polis- och tullsamarbetet och samarbetet i straffrättsliga frågor i tredje pelaren och dels integreringen av Schengensamarbetet i EU. Amsterdamfördraget skall ratificeras av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Regeringen föreslår därför i propositionen att riksdagen skall godkänna Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. I motionerna U16 (mp) och U17 (v) anser motionärerna att riksdagen inte skall godkänna Amsterdamfördraget och således yrkas avslag (i motion U16 villkorat till formerna för beslutet) på propositionen. Som skäl härför anförs, såvitt avser utskottets beredningsområde, sammanfattningsvis att fördraget genom såväl överflyttandet av samarbetsområden från tredje till första pelaren som formerna för samarbete i tredje pelaren samt genom införlivandet av Schengensamarbetet i EU innebär ett steg i riktning mot en europeisk federal stat med ett minskande inflytande för de enskilda medlemsstaterna. Ett viktigt syfte med Amsterdamfördraget är att skapa förutsättningar för ett av EU:s grundläggande mål, nämligen den fria rörligheten för personer. En förutsättning härför är att samarbetet inom tredje pelaren i olika hänseenden förstärks och effektiviseras. Detta åstadkoms genom åtgärder som utskottet ovan redovisat, bl.a. förs vissa områden som i dag regleras i tredje pelaren över till första pelaren. Detta gäller i första hand frågor som rör den fria rörligheten för personer, t.ex. asyl- och invandringsfrågor. Såvitt berör utskottets beredningsområde handlar det om personkontrollen vid den yttre gränsen och vissa civilrättsliga frågor som berör mer än ett medlemsland. Det straffrättsliga och polisiära samarbetet liksom resterande delar av Schengensamarbetet kommer alltjämt att regleras i tredje pelaren där en förutsättning för beslut är att medlemsländerna är överens. Enligt utskottets mening kan förutsättningar för att uppnå EU:s mål i denna del knappast åstadkommas på något annat sätt än genom ett utvidgat samarbete i här nämnda centrala frågor. Amsterdamfördraget innebär ett viktigt steg framåt för samarbetet inom unionen i en riktning som i allt väsentligt överensstämmer med svenska intressen. Sett utifrån justitieutskottets beredningsområde bör riksdagen godkänna Amsterdamfördraget. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna U16 yrkande 6 (delvis) och U17 yrkande 1 (delvis). Utskottet övergår nu till att behandla enskilda frågor i propositionen. Dessa behandlas i tre avsnitt motsvarande de tre huvuddelarna för fördragsändringarna som nämnts ovan. Samarbetet inom EG (första pelaren) Genom Amsterdamfördraget flyttas de samarbetsområden som är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten för personer från det mellanstatliga samarbetet om inrikes och rättsliga frågor i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren. De samarbetsområden som berörs - och som faller inom utskottets beredningsområde - är yttre gränskontroller och civilrättsligt samarbete. Vidare berörs frågor om asyl och invandring. De nya reglerna förs in i en ny avdelning - IIIa - i EG-fördraget under rubriken Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer. Syftet är att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. För att åstadkomma detta skall rådet enligt den nya avdelningen i EG-fördraget inom fem år efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa fri rörlighet för personer genom att avskaffa personkontroller vid inre gränser samtidigt som åtgärder vidtas i fråga om kontroller av yttre gränser. Såvitt gäller frågan om personkontroll vid inre gränser bör nämnas att när Amsterdamfördraget träder i kraft kommer Sverige och de övriga Schengenstaterna att genomföra den fria rörligheten inom ramen för EU (se närmare om införlivandet av Schengensamarbetet nedan). De åtgärder som rådet skall vidta vad gäller de yttre gränserna är bl.a. att fastställa normer och förfaranden som medlemsstaterna skall följa när de utför personkontroller vid sådana gränser. Rådet skall också inom femårsperioden besluta om åtgärder för förebyggande och bekämpande av brott genom gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och olaglig narkotikahandel i enlighet med bestämmelserna i Unionsfördraget. Rådet skall vidare, utan angivande av tidsramar, besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete på vissa särskilt uppräknade områden, om åtgärderna har gränsöverskridande följder och om de är nödvändiga för att den inre marknaden skall fungera. Rådet skall också vidta åtgärder för att säkerställa samarbetet mellan de relevanta enheterna i medlemsstaternas förvaltningar inom de områden som omfattas av den nya avdelningen i fördraget samt mellan dessa enheter och kommissionen. För att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall rådet slutligen besluta om åtgärder som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete för att uppnå en hög säkerhetsnivå genom att förebygga och bekämpa brottslighet inom unionen i enlighet med bestämmelserna i Unionsfördraget. För de nya samarbetsområdena som förs över från tredje till första pelaren kommer särskilda regler att gälla för beslutsfattande. Under en övergångsperiod om fem år från ikraftträdandet av Amsterdamfördraget skall rådet i frågor som omfattas av den nya avdelningen i EG-fördraget fatta beslut med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet. Såväl kommissionen som medlemsstaterna har initiativrätt. Det är en beslutsordning som i stort sett motsvarar den som gäller i dag inom tredje pelaren, men med en utökad roll för Europaparlamentet. Efter den femåriga övergångsperioden skall kommissionen ha ensamrätt att lägga förslag till åtgärder, dvs. samma ordning som enligt EG-fördraget gäller i övrigt i första pelaren. Kommissionen skall dock vara förpliktad att pröva varje begäran från en medlemsstat om att kommissionen skall lägga fram ett förslag för rådet. Vidare skall rådet efter femårsperioden besluta i vilken utsträckning medbeslutandeproceduren - dvs. att parlamentet och rådet gemensamt fattar beslut - skall tillämpas på de nya områdena och anpassa bestämmelserna om domstolens behörighet. Dessa beslut skall rådet fatta enhälligt och efter att ha hört Europaparlamentet. EG-domstolen får genom Amsterdamfördraget en roll också på de områden som omfattas av den nya avdelningen IIIa; domstolen får en behörighet att meddela förhandsavgöranden under vissa särskilt angivna förutsättningar. För Storbritanniens och Irlands respektive Danmarks deltagande i samarbetet enligt den nya avdelningen i EG-fördraget gäller särskilda bestämmelser. Danmark har valt att ställa sig utanför samarbetet enligt avdelning IIIa. Enligt del I i protokollet om Danmarks ställning (B.5) skall Danmark sålunda inte delta i eller vara bundet av beslut som fattas i det samarbete som regleras i avdelning IIIa. När det gäller nya beslut som medlemsstaterna kommer att anta enligt reglerna i avdelning IIIa och som har sin grund i Schengen- regelverket skall Danmark inom sex månader besluta huruvida man skall genomföra dem i sin nationella lagstiftning. Om Danmark beslutar att göra detta, kommer beslutet i enlighet med internationell rätt att ge upphov till en förpliktelse mellan Danmark och de övriga medlemsstater som är bundna av Schengenregelverket. Om Danmark däremot beslutar att inte genomföra ett sådant beslut av rådet kommer övriga stater att överväga vilka lämpliga åtgärder som skall vidtas. Vidare innehåller protokollet bl.a. bestämmelser om att Danmark när som helst - i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser - kan meddela att Danmark inte vill använda sig av något av sina undantag enligt protokollet. I sådana fall kommer Danmark att till fullo tillämpa alla relevanta åtgärder som då är i kraft och som har vidtagits inom ramen för EU. I motion U16 (mp) begärs att Sverige skall få samma särställning i unionen som Danmark såvitt avser den nya avdelningen IIIa. Utskottet vill först nämna att Danmark under ratifikationsprocessen av Unionsfördraget gjorde förbehåll beträffande samarbetet i tredje pelaren. Danmarks särskilda ställning enligt Amsterdamfördraget är således en konsekvens av tidigare gjorda förbehåll. Sverige gjorde inte vid inträdet i unionen några motsvarande begränsningar i sina åtaganden. Härtill kommer - vilket framgår av den nyss lämnade redogörelsen - att Danmark också ställs utanför beslutsprocessen i här aktuella frågor som alltså gäller den fria rörligheten för personer. För svenskt vidkommande vore detta inte en lyckad lösning. Det är tvärtom angeläget att Sverige på olika sätt kan aktivt medverka i samarbetet mellan medlemsländerna och verka pådrivande i olika frågor. Det gäller inte minst i frågor som rör personkontrollen där t.ex. frågor om gränsöverskridande brottslighet liksom om asyl och invandring aktualiseras. I sakfrågan - nämligen om vissa områden skall överföras till första pelaren - har utskottet tidigare uttalat att samarbetet på det rättsliga och inrikes området, såvitt det rör utskottets beredningsområde, alltjämt i huvudsak bör förbli mellanstatligt (bet. 1995/96:JuU3y s. 6 och 1996/97:JuU4 s. 7). Detta samarbete berör rättsstatliga kärnområden där det är viktigt att behålla ett nationellt självbestämmande. Ett område som utskottet ansett vara särskilt svårt att tänka sig att överlåta beslutanderätten över är den straffrättsliga delen av narkotikapolitiken. I de nämnda betänkandena avstyrkte utskottet visserligen bifall till motionsyrkanden om överförande av delar av tredjepelarsamarbetet till första pelaren, bl.a. ett yrkande om överförande av det juridiska samarbetet. De samarbetsområden som utskottet då närmast haft i åtanke är det straffrättsliga samarbetet och polissamarbetet, vilka områden även enligt Amsterdamfördraget skall vara föremål för mellanstatligt samarbete. Utskottet vidhåller sin uppfattning då det gäller dessa områden men vill samtidigt framhålla att det ligger obestridliga fördelar i att frågorna om yttre gränskontroll och det civilrättsliga samarbetet, såsom det definierats genom Amsterdamfördraget, förs över till första pelaren. Dessa delar av samarbetet är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten, och genom att föra över dem till första pelaren skapas det enligt utskottets mening bättre förutsättningar för att genomföra en sådan fri rörlighet. Genom ett närmare samarbete i t.ex. yttre gränskontrollfrågor förbättras också möjligheterna att bekämpa framför allt den grova organiserade brottsligheten. Enligt utskottets mening bör motion U16 yrkande 10 (delvis) avstyrkas. Samarbete i rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren) Mål och inriktning Tredjepelarsamarbetet skall i framtiden endast omfatta polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Polissamarbete utgör en samlingsbeteckning för samarbete mellan tull och polis och andra behöriga myndigheter på området för förebyggande och bekämpning av brott. Bestämmelserna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete har genom Amsterdamfördraget utvecklats betydligt. Formellt förändras dock inte samarbetets karaktär genom det nya fördraget. Polisiär verksamhet och straffrätt tillhör nationalstatens kärnområden och kommer även i fortsättningen att vara en nationell angelägenhet. Samarbetet kommer även fortsättningsvis att vara mellanstatligt och beslut om åtgärder skall fattas med enhällighet. Målet för medlemsstaternas gemensamma agerande i tredje pelaren skall enligt artikel K 1 (artikel 29) vara att åstadkomma en hög säkerhetsnivå för medborgarna i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta skall åstadkommas genom att gemensamma insatser utformas bland medlemsstaterna på områdena för polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt genom att rasism och främlingsfientlighet förebyggs och bekämpas. Målet skall uppnås med förebyggande åtgärder och bekämpning av brottslighet genom närmare samarbete mellan polis, tull och andra myndigheter, både direkt och genom Europol, genom närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter och andra berörda myndigheter samt genom tillnärmning, när det är nödvändigt, av nationella straffrättsliga regler. Enligt artikel K 4 (artikel 32) skall rådet bestämma de villkor och begränsningar som skall gälla för gränsöverskridande samarbete mellan nationella myndigheter på polis- och straffrättsområdet. Vad som här avses är bl.a. sådana regler om rätt till fortsatt övervakning och förföljande över gräns som för närvarande regleras i Schengenkonventionen respektive en konvention om ömsesidigt bistånd och samarbete på tullområdet. Polis- och tullsamarbete De nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget innehåller en mer detaljerad beskrivning av vad samarbetet på polis- och tullområdet skall omfatta. Sålunda finns i artikel K 2 (artikel 30) föreskrifter om operativt samarbete - dvs. sådan verksamhet som bedrivs i form av gemensamma utredningar och samordnade kontrollaktioner m.m. - informationsutbyte, samarbete i fråga om utbildning och utbyte av sambandsmän m.m. samt samarbete när det gäller utvärdering av särskilda utredningstekniker för att upptäcka grov organiserad brottslighet. Föreskrifterna tar närmast sikte på sådant samarbete som redan förekommer och bestämmelsen innebär således inte några sakliga nyheter. Vidare tar föreskrifterna i artikel K 2 (artikel 30) sikte på Europol och dess verksamhet. Utgångspunkten är att Europol skall kunna ta en mer aktiv del i utredningar som bedrivs i medlemsstaterna på sådana områden där Europol har särskilda expertkunskaper. Rådet skall därför bl.a. göra det möjligt för Europol att underlätta och stödja förberedelser av samt främja samordning och utförande av särskilda utredningsinsatser från medlemsstaternas behöriga myndigheters sida. Detta omfattar operativa insatser av gemensamma grupper där företrädare för Europol deltar i en stödjande funktion. Rådet skall vidare besluta om åtgärder som tillåter Europol att anmoda medlemsstaternas behöriga myndigheter att genomföra och samordna sina utredningar i särskilda fall och att utveckla specialiserad sakkunskap som kan ställas till medlemsstaternas förfogande för att biträda dem vid utredning av fall av organiserad brottslighet. I motion U17 (v) begärs att Sverige inte skall tillåta företrädare för andra länders polis att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Yrkandet tar sikte på tjänstemän som arbetar inom Europol. Utskottet avstyrkte ett likalydande yrkande i samband med godkännandet av Europolkonventionen (bet. 1997/98:JuU2) och konstaterade då att Europol enligt konventionen inte ges någon rätt att utöva operativ verksamhet i medlemsländerna. Som regeringen nu framhåller i propositionen (s. 116) ger inte heller bestämmelserna i artikel K 2 (artikel 30) Europol eller dess tjänstemän några polisiära befogenheter eller rätt till myndighetsutövning. Inte heller kommer de att ges någon befälsrätt över de nationella polismyndigheterna. Alla beslut om polisingripanden och beslut om att engagera nationella polismyndigheters resurser kommer även i framtiden att fattas av de nationella polismyndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning. Med stöd av Schengenkonventionen kan företrädare för andra länders polis dock komma att utföra aktivt polisarbete i Sverige. Det sker i sådana fall, enligt artiklarna 41-43 i Schengenkonventionen, under samma straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvar som om åtgärden utförts av en svensk polisman (bet. 1997/98:JuU15 s. 15 och 30). Regleringen i konventionen tillgodoser således utskottets tidigare intagna ståndpunkt att det är svårt att tänka sig att aktivt polisarbete i Sverige skulle utföras på något annat sätt än under straffansvar (bet. 1997/98:JuU5 s. 5). Mot bakgrund av det sagda bör enligt utskottets mening motion U17 yrkande 11 inte föranleda någon åtgärd, och den bör således avstyrkas. Straffrättsligt samarbete Innehållet i det straffrättsliga samarbetet blir enligt Amsterdamfördraget tydligare. Insatserna på området skall dels ta sikte på att direkt förbättra förutsättningarna för det praktiska samarbetet, såsom utlämning, bevisupptagning och gränsöverskridande undersökningar, dels syfta till att göra de nationella materiella reglerna mer lika varandra. Vad gäller det sistnämnda skall samarbetet enligt artikel K 3 e (artikel 31 e) omfatta gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler för brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och narkotikahandel. Enligt en gemensam förklaring (8) till artikeln är medlemsstaterna eniga om att bestämmelsen inte innebär att en medlemsstat vars rättssystem saknar bestämmelser om lindrigaste tillämpliga påföljder är skyldig att införa sådana. Reglerna innebär i teorin att beslut kan fattas som medför att Sverige åtar sig att straffbelägga förfaranden som i dag inte är straffbara. Det bör enligt utskottets mening dock framhållas att sådana beslut måste fattas enhälligt och att något hinder mot att fatta sådana beslut inte heller finns i nu gällande fördrag. Vidare bör framhållas att det är fråga om minimiregler. Det innebär att medlemsstaterna kan ha strängare regler på sitt eget territorium. Detta är enligt utskottets mening av särskild betydelse för Sverige när det gäller narkotikafrågan. Ingen åtgärd på detta område som vidtas inom unionen kan således hindra Sverige från att behålla sin nuvarande restriktiva narkotikapolitik. Beslutsfattande m.m. I tredje pelaren finns enligt nuvarande artikel K 3 i Unionsfördraget tre olika beslutsformer, nämligen gemensam ståndpunkt, gemensam åtgärd och konventioner. Även rekommendationer och yttranden används, liksom särskilda beslut i vissa frågor. Alla beslut som rådet fattar i tredje pelaren kräver i princip enhällighet. Alltsedan Unionsfördragets tillkomst har det rått delade meningar om, och i så fall på vilket sätt, de gemensamma åtgärderna är bindande för medlemsstaterna. För svensk del har uppfattningen hela tiden varit att de gemensamma åtgärderna är bindande på samma sätt som andra folkrättsliga instrument. Den folkrättsliga bundenheten innebär att det föreligger en skyldighet att se till att Sverige uppfyller de åtaganden som har gjorts i den gemensamma åtgärden. Vilka åtgärder som kan bli aktuella för Sveriges del beror helt på vilka åtaganden som har gjorts i den gemensamma åtgärden; det finns dock ingen rätt att välja mellan att uppfylla åtagandena och att låta bli. Det faktum att en gemensam åtgärd inte kan gälla direkt här i riket, innebär alltså inte att den inte är bindande för Sverige. Genom Amsterdamfördraget regleras beslutsfattandet i tredje pelaren i artikel K 6 (artikel 34). För att främja samarbete under tredje pelaren som bidrar till att unionens mål uppnås får rådet genom enhälligt beslut liksom tidigare anta gemensamma ståndpunkter och upprätta konventioner. Vidare får rådet enligt den nya artikeln fatta s.k. rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambesluten skall inte ha direkt effekt. Rådet får också fatta beslut för alla andra ändamål än de som ställs upp för rambesluten och som stämmer överens med målen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet. Även dessa beslut skall vara bindande; de skall inte ha direkt effekt. De grundläggande besluten i tredje pelaren skall således även i fortsättningen fattas enhälligt. Genomförandebeslut skall dock i vissa fall kunna fattas med kvalificerad majoritet, och konventioner skall kunna träda i kraft så snart de har tillträtts av minst hälften av medlemsstaterna i stället för som i dag av samtliga medlemsstater. Utskottet vill i sammanhanget anmärka att riksdagen inte har möjlighet att överlåta beslutanderätt till EU; härför skulle krävas en grundlagsändring (jfr 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen där det slås fast att riksdagen med vissa förbehåll kan överlåta beslutanderätt till EG). Regeringen bör mot den bakgrunden bara komma att ingå rambeslut och andra bindande beslut som avser frågor som inte skall beslutas av riksdagen respektive frågor där det redan finns en lagreglering som täcker beslutet. I motion U17 (v) görs gällande att formerna för beslutsfattande blir alltför komplicerade genom Amsterdamfördragets ändringar. Utskottet kan i och för sig instämma i att de olika formerna för beslut inom tredje pelaren kan ge ett onödigt komplicerat intryck. Detta är emellertid en följd av avvägningen mellan en tillräcklig grad av inflytande för varje medlemsland och effektiviteten i samarbetet. Utskottet konstaterar slutligen att rambesluten liksom vissa andra beslut är folkrättsligt bindande; härigenom har frågan om bundenheten såvitt avser de gemensamma åtgärderna fått en lösning helt i linje med den svenska uppfattningen. Mot bakgrund av Sveriges ovan redovisade inställning i den frågan kan de nya beslutsformerna i tredje pelaren enligt utskottets mening inte på något avgörande sätt anses skilja sig från de gemensamma åtgärderna. Utskottet avstyrker bifall till motion U17 yrkande 10. Institutionernas roll Kommissionen får enligt Amsterdamfördraget initiativrätt när det gäller de kvarvarande samarbetsområdena inom tredje pelaren, dvs. polissamarbete och straffrättsligt samarbete, vilket kommissionen i dag saknar. Däremot har kommissionen redan i dag initiativrätt beträffande de områden som enligt Amsterdamfördraget skall flyttas över från tredje till första pelaren. Denna kommer naturligtvis att bestå - detta är ju vad som normalt gäller inom första pelaren. Enligt den ordning som gäller i dag är ordförandelandet skyldigt att höra Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna av tredjepelarsamarbetet. Amsterdamfördraget innebär att rådet nu blir skyldigt att rådfråga Europaparlamentet innan rådet fattar ett rambeslut, ett annat beslut eller upprättar en konvention. Förändringen innebär emellertid inte att parlamentet ges något inflytande över beslutsfattandet av det slag som förekommer i första pelaren. Reformerna när det gäller kommissionens initiativrätt och skyldigheten att höra parlamentet syftar till att öka effektiviteten, öppenheten och den demokratiska bredden i tredjepelarsamarbetet. De medför emellertid inte någon förändring av den grundläggande mellanstatliga karaktären hos detta samarbete. När det gäller EG-domstolen innebär reglerna i artikel K 7.1 (artikel 35.1) att domstolen blir behörig att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av tredjepelarkonventioner och om giltigheten och tolkningen av åtgärder för att genomföra dem. Det ankommer emellertid enligt artikel K 7.2 (artikel 35.2) på varje medlemsstat att själv avgöra om den för egen del vill godta domstolens behörighet i detta avseende. Enligt artikel K 7.3 (artikel 35.3) kan medlemsstaterna välja mellan att ge de nationella domstolarna en generell möjlighet att begära förhandsavgörande eller begränsa möjligheten till sista instans. Ett förhandsavgörande innebär att EG-domstolen fattar ett bindande tolkningsbeslut som den nationella domstolen inte får avvika från. Förutom möjligheten att meddela förhandsavgöranden får EG-domstolen genom Amsterdamfördraget också behörighet att pröva lagenligheten av rambeslut och andra beslut. Detta innebär att domstolen kan ogiltigförklara sådana beslut på någon av grunderna bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av Unionsfördraget eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller, slutligen, maktmissbruk. Slutligen får domstolen också behörighet att avgöra tvister mellan medlemsstaterna som rör alla tredjepelarinstrument samt tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen som rör tolkningen av tredjepelarkonventioner. I nämnda fall får kommissionen talerätt både när det gäller giltigheten och tolkningen av besluten. Avslutningsvis bör också nämnas att ett område uttryckligen undantagits från EG-domstolens kompetens. Den får således enligt artikel K 7.5 (artikel 35.5) inte pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polisen och andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat. Detsamma gäller medlemsstaternas sätt att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner en förklaring om behörighet för EG- domstolen att meddela förhandsavgöranden på förfrågan av svenska domstolar enligt artikel K 7.3 b (artikel 35.3 b). I motion U16 (mp) yrkas avslag på propositionen såvitt avser förslaget om att avge en sådan förklaring. Motionärerna anser att Sverige inte skall ge EG- domstolen befogenhet att avge förhandsbesked eftersom detta vore att ge en överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter. Vad gäller tredjepelarkonventioner förhåller det sig så redan i dag att Unionsfördraget just när det gäller EG-domstolens kompetens kopplar samman tredjepelarsamarbetet med gemenskapsrätten (nuvarande artikel L.b jämfört med nuvarande artikel K 3.2 c tredje stycket). Unionsfördraget innebär på denna punkt att om konventionerna innehåller bestämmelser som ger EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden så skall EG-rätten tillämpas fullt ut på dessa bestämmelser. Det innebär att tillämpliga delar av nuvarande artikel 177 (artikel 234) i EG-fördraget och de principer som domstolen lagt fast genom praxis blir gällande. I detta ligger bl.a. att nationella domstolar blir bundna av EG-domstolens yttranden. I samband med att riksdagen godkände Europolkonventionen godkände riksdagen även en förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att lämna förhandsavgöranden till nationella domstolar om konventionens tolkning (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2). Samtidigt infördes en lag som innebär att svenska domstolar ges möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkning av bestämmelser i EU-konventioner som Sverige har tillträtt och som innehåller ett sådant åtagande från svensk sida (SFS 1997:895). Lagen kompletteras med tillkännagivande från regeringen om vilka konventioner som avses och vilka villkor som gäller. Genom Amsterdamfördraget kommer domstolen att få behörighet att meddela förhandsavgöranden såvitt avser dels tredjepelarkonventioner, dels rambeslut och andra beslut. Genom att riksdagen som framgått redan godtagit att bindande förhandsavgöranden meddelas på tredjepelarområdet utgör utvidgningen av domstolens behörighet enligt utskottets mening inte någon principiell nyhet. Enligt utskottets mening är det också en fördel om domstolar i så många medlemsstater som möjligt ges möjligheten att begära förhandsavgöranden. På så sätt kan en rikhaltig och vägledande praxis utvecklas, vilket bidrar till att åstadkomma en enhetlig och förutsebar rättstillämpning i medlemsstaterna. Också från rättsäkerhetssynpunkt är detta av särskild betydelse. Sverige bör därför enligt utskottets mening avge en förklaring enligt artikel K 7.2 (artikel 35). Frågan är då om en sådan förklaring bör avse rätten för alla domstolar att begära förhandsavgöranden eller om endast domstolar i sista instans bör omfattas av denna rätt. Enligt utskottets mening talar processekonomiska skäl starkt för att ge alla domstolar denna möjlighet. Om inte alla domstolar kan begära förhandsavgörande kan parterna tvingas att driva processen till sista instans, bara för att kunna få ett tolkningsbesked från EG-domstolen. Alla svenska domstolar bör därför enligt utskottets mening ges möjlighet att begära förhandsavgöranden. Den svenska förklaringen bör således avse det alternativ som anges i artikel K 7.3 b (artikel 35.3 b). Motion U16 yrkande 7 bör enligt utskottets mening avstyrkas. Sammanfattningsvis kan konstateras att institutionerna kommer att ges starkare roller än i dag. Något system för kontroll av att medlemsstaterna genomför besluten, eller hur de genomförs, motsvarande det system som gäller i första pelaren införs emellertid inte på tredje pelarens område. Den mellanstatliga karaktären hos samarbetet inom de områden där medlemsstaterna väljer att samarbeta består. Systemet med förhandsavgöranden innebär emellertid en överlåtelse av beslutsbefogenheter till EG, men inte till EU. Införlivande av Schengensamarbetet År 1985 ingick Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg det s.k. Schengenavtalet. Syftet med avtalet är att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer inom gemenskapen som följer av EG-fördragets regler. Avtalet är ett särskilt mellanstatligt avtal och alltså inte ett av EU:s avtal. Varje stat inom EU har emellertid rätt att ansluta sig till avtalet. En tillämpningskonvention till Schengenavtalet (Schengenkonven-tionen) undertecknades år 1990. I denna konvention finns bestämmelser om åtgärder för att avveckla kontrollen av personer vid gränserna mellan medlemsstaterna samt övriga nödvändiga åtgärder. Åtgärderna innefattar bl.a. polissamarbete, kontroll vid gemenskapens yttre gränser, narkotikabekämpning och dataskydd. Dessa åtgärder brukar sammanfattas under beteckningen kompensatoriska åtgärder. För närvarande deltar förutom de ovan nämnda staterna Spanien, Portugal, Italien och Österrike fullt ut i Schengensamarbetet. För Grekland är ett sådant deltagande aktuellt inom en nära framtid. Sverige, Danmark och Finland undertecknade den 19 december 1996 avtal om att ansluta sig till Schengensamarbetet. Norge och Island undertecknade samtidigt ett omfattande avtal om samarbete med de till Schengenavtalet anslutna staterna. Innebörden av ett inträde i Schengensamarbetet är att personer kan röra sig fritt över gränserna till övriga Schengenstater, när de kompensatoriska åtgärderna genomförts. Någon passkontroll vid inresa blir inte erforderlig. Den fria rörligheten och passfriheten mellan de nordiska länderna kan alltså behållas; för det fall samarbetsavtalet med Norge och Island skulle upphöra har Schengenstaterna emellertid i en förklaring uttalat att Schengenkonventionens regler om gränskontroll kommer att tillämpas. Vidare ökar möjligheterna till brottsbekämpning, eftersom Schengensamarbetet som antytts ovan innebär ett utökat rättsligt och polisiärt samarbete. Med anledning av regeringens proposition 1997/98:42 har utskottet nyligen beslutat föreslå riksdagen att godkänna Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (se bet. 1997/98:JuU15). Genom ett särskilt protokoll till Amsterdamfördraget införlivas det nuvarande Schengensamarbetet med EU. Det innebär att detta samarbete kommer att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s institutioner enligt de regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande Schengenstaterna kommer alltså att, från den tidpunkt då Amsterdamfördraget träder i kraft, fortsätta sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Storbritannien och Irland kan vid vilken tidpunkt som helst begära att få omfattas av hela eller delar av Schengenregelverket, och Norge och Island kommer att associeras genom särskilda samarbetsavtal. Rådet skall med enhällighet vidta alla nödvändiga åtgärder för att föra över samarbetet till EU. Rådet skall också med tillämpning av de relevanta bestämmelserna i fördragen fastställa till vilken pelare olika delar av regelverket skall hänföras. Danmark har som tidigare nämnts ställt sig utanför den överföring av samarbetsområden från tredje till första pelaren som Amsterdamfördraget innebär. När det gäller de delar av Schengenregelverket som förs över till första pelaren behåller Danmark därför samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till övriga Schengenstater som tidigare. När det däremot gäller övriga delar av Schengenregelverket - de som hänförs till tredje pelaren - gäller inte några särbestämmelser för Danmark. Motionärerna i motion U16 (mp) anser som ovan nämnts att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark. Som framgått tidigare delar utskottet inte denna uppfattning. Härutöver anser utskottet att införlivandet av Schengensamarbetet i EU på ett betydelsefullt sätt kommer att bidra till att målet om fri rörlighet för personer inom unionen uppfylls samtidigt som möjligheterna till bekämpning av gränsöverskridande brottslighet förstärks. Utskottet anser att motion U16 yrkande 10 bör avstyrkas. I sammanhanget bör här slutligen också nämnas något om den nordiska passunionen. Genom en gemensam förklaring (47) uttalar EU:s medlemsstater att de är eniga om att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avtalen med Norge och Island skall kunna träda i kraft samtidigt med Amsterdamfördraget. Ett sådant avtal tillsammans med bestämmelserna om det särskilda protokollet om Danmarks ställning bör enligt utskottets mening innebära att det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan behållas inom ramen för Schengensamarbetet. Sammanfattning Såvitt avser de frågor som faller inom justitieutskottets beredningsområde tillstyrker utskottet således regeringens förslag om att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Vidare anser utskottet att riksdagen skall godkänna dels Amsterdamfördraget jämte de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget, dels att regeringen avger en förklaring enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b (artikel 35.2 och 35.3 b) i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya lydelse. Stockholm den 2 april 1998 På justitieutskottets vägnar Gun Hellsvik I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Cinnika Beiming (s). Avvikande meningar 1. Godkännande av Amsterdamfördraget Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Risken för att utvecklingen går mot en europeisk federal stat utan inflytande för de nationella parlamenten och medborgarna i de enskilda länderna är enligt vår mening uppenbar. Beslut som har stor betydelse för den enskildes vardag kan i fortsättningen i praktiken komma att fattas av andra länders företrädare genom överstatliga beslut, eftersom besluten inte kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Vi nöjer oss här med att - inom justitieutskottets beredningsområde - peka på överförandet av kompetens från tredje till första pelaren. För de områden som blir kvar inom tredje pelaren införs en beslutsordning med starka överstatliga inslag. Enligt vår bedömning är risken uppenbar att det överstatliga samarbetet snart omfattar också polissamarbetet och straffrättsliga frågor. Denna utveckling kan vi inte acceptera. Riksdagen bör avstyrka Amsterdamfördraget. Vi anser att riksdagen med bifall till motionerna U16 yrkande 6 (delvis) och U17 yrkande 1 (delvis) skall avslå proposition 1997/98:58. 2. Samarbetet inom EG (första pelaren) samt införlivande av Schengensamarbetet Kia Andreasson (mp) anför: Den växande kritiken mot EU i Sverige och det ökade stödet för ett utträde ur unionen borde ha beaktats av regeringen vid förhandlingarna om Amsterdamfördraget. I stället för att med hastiga steg nu fortsätta EU:s utveckling mot ökad överstatlighet i olika frågor borde regeringen ha strävat efter att behålla ett mellanstatligt samarbete också i de frågor som nu genom fördraget förs över - och med anledning av Schengensamarbetet kommer att föras över - till första pelaren. När nu regeringen har misslyckats att ta till vara svenska medborgares intressen bör riksdagen begära att få samma särställning i unionen som Danmark givits genom protokollet om Danmarks ställning. Det får ankomma på regeringen att förhandla fram ett sådant protokoll. Jag anser att riksdagen med bifall till motion U16 yrkande 10 (delvis) som sin mening bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört. 3. Polis- och tullsamarbete - Europol Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Enligt Amsterdamfördraget skall det bli möjligt för företrädare för Europol att delta i operativa insatser av gemensamma grupper i en stödjande funktion. Enligt vår mening är det oklart var gränserna går för vad som är en stödjande funktion; det synes inte föreligga några hinder mot att företrädare för Europol får rätt till myndighetsutövning här i landet. Det är vår bestämda uppfattning att företrädare för Europol inte skall tillåtas att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Detsamma gäller polisen inom Schengensamarbetets ramar - inte heller dessa bör tillåtas på svensk mark. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som behövs med anledning av vad vi nu anfört. Vi anser att riksdagen med bifall till motion U17 yrkande 11 som sin mening bör ge regeringen till känna vad vi nu anfört. 4. Beslutsfattande m.m. inom tredje pelaren Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Såväl vad gäller de samarbetsområden som förs över från tredje till första pelaren som de områden som blir kvar under tredje pelaren införs nya former för beslutsfattande. Enligt vår mening blir det en fullständigt oöversiktlig snårskog av bestämmelser för olika typer av beslut. Vidare inför man genom rambeslutet i princip en beslutsform som liknar den som råder för direktiv som antas inom första pelaren. Detta står enligt vår mening inte i överensstämmelse med att samarbetet inom tredje pelaren skall vara mellanstatligt. Enligt vår mening måste regeringen arbeta för en förenkling av beslutsformerna och för att denna typ av bindande beslut i tredje pelaren avskaffas. Vi anser att riksdagen med bifall till motion U17 yrkande 10 som sin mening bör ge regeringen till känna vad vi nu anfört. 5. Förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Enligt Amsterdamfördraget kan medlemsländerna ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av tredjepelarkonventioner och om giltigheten och tolkningen av åtgärder att genomföra dem. För den medlemsstat som väljer att ansluta sig till systemet innebär detta att de egna domstolarna blir bundna av EG-domstolens förhandsavgörande i det enskilda fallet. Vi anser att Sverige inte skall ge EG-domstolen sådana befogenheter, eftersom det vore att ge en överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter. Vi anser att riksdagen med bifall till motion U16 yrkande 7 skall avslå förslaget i propositionen om att avge en förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden.
*Socialförsäkringsutskottets yttrande 1997/98:SfU4y Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 beslutat bereda bl.a. socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte motioner väckta med anledning av propositionen samt fyra motioner från allmänna motionstiden år 1997 och ytterligare en motion, allt i delar som har samband med respektive utskotts beredningsområde. Socialförsäkringsutskottet behandlar i det följande godkännandet av Amsterdamfördraget utifrån propositionens avsnitt 10.1 Fri rörlighet för personer och avsnitt 12.2.2 Införlivande av Schengensamarbetet samt motionerna U14 yrkande 1, U16 yrkandena 8 och 10, U17 yrkandena 1, 8, 10 (delvis) och 12, U19 yrkande 2 samt U21. Inledning Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från det mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till gemenskapsarbetet. Det gäller bl.a. samarbetet inom områdena yttre gränskontroller och asyl- och invandringspolitik. Följden härav är att beslutsbefogenheter i motsvarande grad lämnas över till Europeiska gemenskapen (EG). I och med att dessa samarbetsområden förs över från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren kommer de institutionella reglerna i EG-fördraget att gälla på dessa områden med de för EG sedvanliga beslutsinstrumenten och beslutsformerna. Under en övergångstid om fem år gäller dock att alla beslut skall fattas med enhällighet och att kommissionens initiativrätt skall delas med medlemsstaterna. Fri rörlighet för personer (avsnitt 10.1) Propositionen Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (avsnitt 10.1.1) Genom Amsterdamfördraget förs frågorna om asyl, invandring och gränskontroll över till samarbetet i första pelaren. Detta innebär enligt propositionen, förutom att dessa frågor i framtiden kommer att behandlas i den sedvanliga institutionella ramen i första pelaren, att målen för samarbetet görs tydligare och att de för första pelaren gällande beslutsformerna kommer att användas. De nya reglerna förs in i en ny avdelning IIIa i EG-fördraget under rubriken Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer. Enligt den nya avdelningens inledande artikel skall rådet, för att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bl.a. inom fem år efter ikraftträdandet besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa fri rörlighet för personer samtidigt som åtgärder vidtas i fråga om kontroller av yttre gränser, asyl och invandring enligt vissa bestämmelser i den nya avdelningen. Vidare skall beslutas om andra åtgärder i fråga om asyl, invandring och skydd av rättigheterna för medborgare i tredje land. Enligt en gemensam förklaring (15) skall de åtgärder som rådet i framtiden beslutar om - och som ersätter bestämmelserna om avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna som finns i Schengenkonventionen - tillhandahålla minst samma nivå av säkerhet och skydd som de bestämmelser i Schengenkonventionen som de ersätter. Gränskontroll och visering (avsnitt 10.1.2) Inom fem år efter det Amsterdamfördraget trätt i kraft skall rådet enligt propositionen besluta om åtgärder i syfte att säkerställa att det inte förekommer någon kontroll av personer när de passerar inre gränser och åtgärder som avser passage av medlemsstaternas yttre gränser. Rådet skall besluta om bl.a. förteckning över länder vars medborgare är undantagna från krav på visering. Asyl och invandring (avsnitt 10.1.3) Enligt Amsterdamfördraget skall åtgärder vidtas för att fastställa vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan ingiven av tredjelandsmedborgare. Numera regleras denna fråga inom EU av Dublinkonventionen, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 oktober 1997. Konsekvensen av Amsterdamfördraget blir att Dublinkonventionens regelverk överförs till första pelaren. Rådet skall vidare fastställa miniminormer för mottagande av asylsökande, varmed avses villkoren för de asylsökande som väntar på att deras ansökningar skall avgöras. Denna fråga regleras inte inom tredje pelaren utan är helt en nationell fråga. För Sveriges del finns bestämmelserna härvidlag främst i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Vidare finns en punkt som gäller miniminormer för när tredjelandsmedborgare skall betraktas som flyktingar. I propositionen framhålls att det bör understrykas att utgångspunkten för denna harmonisering av materiella asylregler skall ske i form av en miniminorm som utgår från flyktingbegreppet enligt Genèvekonventionen. Det finns således ingen möjlighet att etablera en miniminivå som avviker från Genèvekonventionens krav. Regleringen hindrar inte heller en medlemsstat från att anta generösare regler än vad miniminormen anger. En punkt i fördraget rör miniminormer för medlemsstaternas förfarande för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Syftet är att harmonisera regelsystemen för asylprövning i medlemsstaterna med beaktande av de krav som rättsstatsprincipen innebär. Genom Amsterdamfördraget öppnas enligt regeringen möjligheten att besluta om gemensamma miniminivåer på området. I Sverige kommer dessa regler att gälla för handläggningen av sådana enskilda utlänningsärenden som regleras i utlänningslagen (1989:529). Enligt en gemensam förklaring (17) skall i frågor som rör flyktingpolitik samråd ske med UNHCR och andra relevanta organisationer. I fördraget finns också en artikel som gäller miniminormer för att ge tillfälligt skydd åt fördrivna personer från tredje land och för personer som i andra avseenden behöver internationellt skydd. Bestämmelsen tar sikte på andra grupper av skyddsbehövande tredjelandsmedborgare än flyktingar enligt Genèvekonventionen. Medlemsstaterna har enligt propositionen ansett att det finns ett behov av harmonisering på detta område, bl.a. mot bakgrund av den massflykt från f.d. Jugoslavien som skedde under första hälften av 1990-talet. Vidare finns en artikel som behandlar åtgärder inom ramen för invandringspolitiken på två olika områden. Det gäller åtgärder som anger villkor för inresa och bosättning samt normer för medlemsstaternas förfarande när det gäller visering för längre tid och uppehållstillstånd. Vidare gäller det åtgärder om illegal invandring och olaglig bosättning, däri inbegripet avvisning och utvisning av dem som olagligen uppehåller sig i medlemsstaterna. Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater (avsnitt 10.1.3) Det s.k. asylprotokollet gäller behandlingen i medlemsstaterna av asylansökningar ingivna av medborgare i andra medlemsstater. Enligt propositionen anges i protokollet tre situationer i vilka asylansökningar från medborgare i andra medlemsstater får prövas. Enligt regeringen är alla tre situationerna exceptionella. Den första situationen gäller när en medlemsstat, i vilken asylsökanden är medborgare, i enlighet med artikel 15 i Europakonventionen vidtar åtgärder som innebär avvikelser från skyldigheter enligt konventionen. De båda övriga fallen knyter an till olika stadier av ett sådant suspensionsförfarande som regleras i den nya artikeln F 1 i Unionsfördraget (sanktioner mot en medlemsstat som begår allvarliga och upprepade brott mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer). En medlemsstat kan enligt propositionen ensidigt besluta att pröva en asyl- ansökan. Om medlemsstaten gör det, skall rådet omedelbart underrättas och ansökningen behandlas med utgångspunkt i antagandet att den är uppenbart ogrundad, utan att detta påverkar medlemsstaternas befogenhet att fatta beslut. Detta kan enligt propositionen innebära en smärre förändring när det gäller tolkningen av relevanta svenska bestämmelser. I en gemensam förklaring (48) anges att protokollet inte påverkar medlemsstaternas rätt att vidta de organisatoriska åtgärder som de anser vara nödvändiga för att uppfylla sina förpliktelser enligt Genèvekonventionen. Belgien har i en ensidig förklaring (5) till protokollet klargjort att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Beslutsfattande (avsnitt 10.1.6) Under en övergångsperiod om fem år från ikraftträdandet av Amsterdamfördraget skall rådet i frågor som omfattas av den nya avdelningen IIIa i EG-fördraget fatta beslut med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet. Förslagsrätten skall under den tiden vara delad mellan kommissionen och medlemsstaterna. Efter den femåriga övergångsperioden skall kommissionen ha ensamrätt att lägga fram förslag till åtgärder, dvs. samma ordning som enligt EG-fördraget gäller i övrigt i första pelaren. Kommissionen skall dock vara förpliktad att pröva varje begäran från en medlemsstat om att kommissionen skall lägga fram ett förslag för rådet. Vidare skall rådet efter övergångsperioden enhälligt och efter att ha hört Europaparlamentet fatta beslut om att hela eller delar av den nya avdelningen skall omfattas av medbeslutandeförfarandet i artikel 189b, dvs. beslut med kvalificerad majoritet. Vidare får EG-domstolen meddela förhandsavgöranden i frågor som regleras i den nya avdelningen. I en artikel i fördraget erinras om att tillämpningen av bestämmelserna i avdelning IIIa är underkastad bestämmelserna i de tre protokoll som rör Storbritanniens och Irlands respektive Danmarks ställning i samarbetet enligt avdelning IIIa. Danmarks ställning behandlas särskilt nedan. I protokollet om Storbritanniens och Irlands ställning (B.4) anges att dessa länder inte skall delta i och inte vara bundna av beslut som fattas enligt avdelning IIIa i Unionsfördraget. Dessa länder kan dock inom en viss tidsfrist anmäla att de önskar delta i ett föreslaget beslut eller i efterhand ange att de önskar följa ett beslut som har fattats enligt avdelning IIIa. Motioner I två motioner yrkas avslag på propositionen med hänvisning bl.a. till asyl- och invandringsfrågorna samt det s.k. asylprotokollet. Några motioner tar sikte enbart på asylprotokollet eller Belgiens ensidiga förklaring. Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås (s) begär i motion U14 yrkande 1 att riksdagen avslår propositionen. I motionen framförs kritik mot fördraget på olika områden. Motionärerna hänvisar bl.a. till att majoritetsbeslut i praktiken kommer att införas efter den femåriga övergångsperioden. Vidare framhålls att till fördraget är fogat ett kontroversiellt protokoll om asyl som innebär att ett EU-land inte självständigt kan behandla en ansökan om asyl av en medborgare i ett annat medlemsland. Protokollet har enligt motionärerna av människorättsorganisationer kritiserats för att strida mot Genèvekonventionen. Motionärerna anser också att fördragstexterna inom området är så komplicerade att systemet är som gjort för att stärka byråkraternas makt på politikernas bekostnad. Även i motion U17 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen avslår propositionen. Motionärerna hänvisar därvid bl.a. till protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. Enligt motionärerna upphäver i det närmaste bestämmelserna i protokollet rätten för EU-medborgare att söka asyl i ett annat EU-land. UNHCR har allvarligt kritiserat protokollet för att strida mot staternas åtaganden enligt Genèvekonventionen. Motionärerna anser att protokollet innebär att Sverige genom att ratificera Amsterdamfördraget skulle bryta mot sina åtaganden enligt Genèvekonventionen. I motionen framförs vidare kritik mot att ministerrådet skall underrättas om asylansökningar gjorda av medborgare från ett EU-land och att ansökan skall behandlas utifrån förutsättningen att den är ogrundad. Enligt motionärerna strider detta mot asylrättens grundidé att asylprövning är en humanitär handling som inte skall ha någon betydelse för ländernas goda diplomatiska förbindelser. I yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om att inte införa någon skyldighet om att underrätta rådet om asylansökningar. I motion U19 yrkande 2 av Lennart Rohdin (fp) begärs ett tillkännagivande om asylprotokollet. Enligt motionären är protokollet principiellt otillfredsställande. Sverige bör enligt motionären ansluta sig till den ensidiga förklaring om protokollet som avgivits av Belgien. Även Birger Schlaug m.fl. (mp) är starkt kritiska till asylprotokollet och hävdar att Sverige bör ansluta sig till denna ensidiga förklaring samt begär i motion U16 yrkande 8 ett tillkännagivande härom. I motion U21 av Margitta Edgren m.fl. (fp) framhålls att det inom EU behövs en flyktingpolitik som säkerställer att alla ansökningar om asyl behandlas enligt Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll. Utan en gemensam europeisk flyktingpolitik och ett förtroende mellan EU-länderna är enligt motionärerna risken stor att varje land fortsätter att skärpa sin nationella flyktingpolitik i syfte att undvika ansvar för asylprövning och för flyktingar. Miniminormer är enligt motionärerna ett steg mot en mer sammanhållen politik. I yrkande 1 begärs att riksdagen måtte uttala sitt stöd för Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräfta den praxis som finns i Sverige vad gäller asyl. Motionärerna är också starkt kritiska till asylprotokollet och anser att detta är oförenligt med den svenska lagstiftning som gäller vid prövning av en ansökan om asyl. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om det anförda. Utskottets ställningstagande Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft anledning att uttala sig om överförande av asyl- och invandringsfrågorna från tredje pelaren till samarbetet i första pelaren och det s.k. asylprotokollet. I socialförsäkringsutskottets yttrande 1995/96:SfU3y över regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 delade utskottet regeringens uppfattning att lämpliga delar av asyl- och invandringsfrågorna borde kunna föras över till gemenskapskompetens. I yttrande 1996/97:SfU5y över regeringens skrivelse 1996/97:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen 1996 anförde utskottet bl.a. följande. I samband med information till riksdagen från regeringen om EU:s regeringskonferens den 10 april 1997 uppgav utrikesministern att Sverige var berett att flytta över asyl- och invandringsfrågorna till första pelaren. Detta borde enligt utrikesministern ske för att få större kraft att genomföra beslut och skapa större öppenhet kring frågorna. Enligt utrikesministern borde majoritetsröstning först så småningom bli aktuell. Utskottet delade denna uppfattning om såväl överflyttning av asyl- och invandringsfrågorna till första pelaren som uppfattningen att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett senare skede. Utrikesutskottet hade ingen annan uppfattning än socialförsäkringsutskottet (bet. 1996/97:UU13). Utskottet har således tidigare uttalat sitt stöd för en överföring av asyl- och invandringsfrågor från tredje pelaren till gemenskapskompetensen i första pelaren men också att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett senare skede. Enligt utskottets uppfattning är det därför positivt att asyl- och invandringsfrågorna genom Amsterdamfördraget nu förs över till gemenskapssamarbetet i första pelaren. Det innebär, enligt utskottets mening, att samarbetet i dessa frågor effektiviseras och även att det nås en ökad öppenhet och en bättre demokratisk och rättslig kontroll inom dessa områden. Det bör vidare påpekas att bestämmelserna beträffande asyl och invandring kommer att få karaktär av miniminormer och att varje medlemsstat inom sig således kan besluta om generösare regler. Flera motioner vänder sig mot innehållet i det s.k. asylprotokollet. Utskottet uppmärksammade redan i det nämnda yttrandet 1996/97:SfU5y att frågan om rätt för medborgare i en medlemsstat att söka asyl i annan medlemsstat diskuterades inom ramen för regeringskonferensen. Utskottet konstaterade därvid att statssekreteraren i Utrikesdepartementet, tillika Sveriges chefsförhandlare vid regeringskonferensen, Gunnar Lund vid EU-nämndens överläggningar den 7 februari 1997 hade uppgett att Sveriges syn var att man givetvis inte kan beröva en medborgare i ett EU-land den rätt att söka asyl som denne har i kraft av internationella konventioner. Samtidigt uppgavs att Sverige har förståelse för den grundsynen att det rimligen inte skall bli aktuellt för någon medborgare i ett EU-land att söka eller känna sig behöva söka asyl i ett annat EU-land. Hur detta till äventyrs skulle komma till uttryck i fördraget skulle fortsättningsvis diskuteras. Vidare konstaterade utskottet att utrikesministern den 10 april 1997 vid informationen till riksdagen bekräftat att Sverige intar den ståndpunkten att internationella konventioner har företräden framför den nämnda principen. Socialförsäkringsutskottet framhöll i yttrandet vikten av att Sverige i alla sammanhang och utan inskränkningar värnar om asylrätten. Sedan regeringskonferensen avslutats har utskottet under hösten 1997 haft en utfrågning med statssekreterarna i Utrikesdepartementet Gun-Britt Andersson och Gunnar Lund om innebörden av asylprotokollet. Socialförsäkringsutskottet vill framhålla att Sverige alltid i internationella sammanhang har lagt stor vikt vid att verka för en solidarisk ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga skydd. Utskottet kan inte godta någon som helst inskränkning vad gäller tillämpningen av Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och andra internationella åtaganden avseende asyl. Regeringen framhåller i propositionen att protokollet inte på något sätt inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Protokollet kommer inte att föranleda någon ändring av de regler som gäller för prövningen av asylansökningar i Sverige. Varje ansökan skall enligt regeringen även fortsättningsvis tas upp till individuell prövning. Sverige har i likhet med övriga medlemsstater valt att inte ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring till protokollet att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Anledningen till det är enligt regeringen att man anser att protokollet, särskilt då det ses tillsammans med den nämnda gemensamma förklaringen (48), inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Eftersom det i ingressen till asylprotokollet slås fast att Genèvekonventionen beaktats och protokollet tar hänsyn till konventionens syften och slutgiltiga karaktär, och detta sett tillsammans med den gemensamma förklaringen, är det utskottets bestämda uppfattning att protokollet inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Detta bekräftades också vid utskottets nämnda utfrågning och är enligt vad som anges i propositionen regeringens uppfattning. Med utgångspunkt från de frågor utskottet har att bereda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget. Utskottet anser vidare att syftet med motion U21 yrkande 1 i huvudsak får anses tillgodosett med det anförda och motionen bör avslås av riksdagen. Motionerna U14 yrkande 1, U17 yrkandena 1 och 8, U16 yrkande 8, U19 yrkande 2 och U21 yrkande 2 bör avstyrkas av utrikesutskottet. Utskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till att utskottet i det ovan nämnda yttrandet 1996/97:SfU5y framhållit vikten av att tredjelandsmedborgare som är bosatta i ett unionsland ges ökade möjligheter att erhålla arbets- och uppehållstillstånd. Detta förutsätter dock att tillståndsreglerna i de olika medlemsländerna blir mer likartade. Utskottet förutsatte att Sverige verkar för detta kommer att ske. Protokollet om Danmarks ställning (avsnitt 10.1.5) Propositionen I propositionen anförs att Danmark valt att ställa sig utanför samarbetet enligt avdelning IIIa i konsekvens med det förbehåll beträffandet samarbetet i tredje pelaren som gjordes inför andra folkomröstningen i Danmark om ratifikationen av Unionsfördraget. Danmarks ställningstagande föranledde ett särskilt beslut av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte den 12 december 1992 i Edinburgh. I linje härmed anges i del I i protokollet om Danmarks ställning (B.5) att Danmark inte skall delta i eller vara bundet av beslut som fattas i det samarbete som regleras i avdelning IIIa. Däremot kan Danmark inom sex månader efter det att ett beslut har fattats enligt reglerna i IIIa och som har sin grund i Schengenregelverket besluta att införa motsvarande bestämmelser i sin nationella lagstiftning. Enligt del III i protokollet kan Danmark när som helst - i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser - meddela att Danmark inte vill använda sig av något av sina undantag enligt protokollet. I sådana fall kommer Danmark att till fullo tillämpa alla relevanta åtgärder som då är i kraft och som har vidtagits inom ramen för EU. Motion I motion U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs i yrkande 10 ett tillkännagivande om att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark erhållit. Enligt motionärerna har Danmark, Irland och Storbritannien visat att det gick att få undantag mot obehagliga delar av fördraget. Danmark har enligt ett särskilt protokoll kunnat behålla ett mellanstatligt förhållande till EU vad gäller EMU, försvarspolitik samt rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär enligt motionärerna att Danmark exempelvis kan ansluta sig till en utbyggnad av Schengenregelverket i den mån man själv önskar, men också att man när som helst kan avstå från att införa ytterligare direktiv. Utskottets ställningstagande Utskottet har ovan tillstyrkt att frågorna om asyl, invandring och gränskontroll förs över till samarbetet i första pelaren. En begäran om att erhålla samma särställning som Danmark med avseende på de nämnda frågorna skulle innebära att Sverige inte skulle kunna delta i eller omfattas av de beslut som fattas enligt bestämmelserna i avdelning IIIa. Utskottet avstyrker motion U16 yrkande 10. Införlivande av Schengensamarbetet (avsnitt 12.2.2) Propositionen I propositionen anförs att det nuvarande Schengensamarbetet införlivas med EU genom ett särskilt protokoll (B.2). Det innebär att detta samarbete kommer att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s institutioner enligt de regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande Schengenstaterna kommer alltså att, från den tidpunkt Amsterdamfördraget träder i kraft, fortsätta sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Schengenregelverket delas upp och hänförs till relevanta bestämmelser i första och tredje pelaren. Vad som skall avses med Schengenregelverket är angivet i en särskild bilaga till protokollet. Rådet skall med enhällighet vidta alla nödvändiga åtgärder för att föra över samarbetet till EU. Rådet skall också med tillämpning av de relevanta bestämmelserna i fördragen fastställa till vilken pelare olika delar av regelverket skall hänföras. Innan rådet fattat dessa beslut skall Schengenregelverket anses tillhöra den tredje pelaren. Motion I motion U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) är motionärerna starkt kritiska till de texter som reglerar samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Det är en snårskog av överstatliga och mellanstatliga EU-regler, mellanstatliga avtal, konventioner och tilläggs- och undantagsprotokoll. Enligt motionärerna kommer den nordiska passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet och nationell kontroll vid gränserna, att försvinna i och med att gränskontrollerna avskaffas. När det gäller införlivandet av Schengenavtalet och dess tillämpningsföreskrifter med EU framhåller motionärerna att regelverket delas upp och hänförs till bestämmelser i såväl första pelaren som tredje pelaren. Med tanke på de stora skillnader som föreligger beträffande både demokratisk och rättslig kontroll i första och tredje pelaren är det av yttersta vikt att de nationella parlamenten får en fullständig insyn i denna process. Enligt motionärerna bör protokollet (D.13) om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen tillämpas i detta förfarande. I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Motionärerna anser också att Eurodac, dvs. systemet med att ta fingeravtryck på asylsökande som är över 14 år, hotar rättssäkerheten och därför bör motarbetas. I yrkande 12 begärs ett tillkännagivande om att inte utveckla Eurodac. Utskottets ställningstagande Utskottet kan ha förståelse för motionärernas synpunkter med avseende på bestämmelserna som reglerar samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Det är dock främst en följd av skillnaderna i samarbetsformer inom första respektive tredje pelaren. I propositionen anförs beträffande den nordiska passkontrollöverenskommelsen att samtliga nordiska länder är angelägna att slå vakt om denna. Vidare anför regeringen att Schengenprotokollet innehåller bestämmelser om att särskilda avtal skall ingås med Norge och Island som innebär att dessa båda länder även i fortsättningen skall kunna delta i samarbetet på de områden som Schengensamarbetet i dag omfattar. Detta, tillsammans med bestämmelserna i det särskilda protokollet om Danmarks ställning (B.5), gör enligt regeringen att det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas inom ramen för det bredare europeiska samarbetet på dessa områden som Schengensamarbetets införlivande i EU och Norges och Islands medverkan i detta samarbete innebär. Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga. Protokollet om de nationella parlamentens roll i EU (D.13) innebär bl.a. att kommissionens lagförslag skall göras tillgängliga i så god tid att varje medlemsstats regering kan säkerställa att dess eget parlament erhåller dem på lämpligt sätt. Protokollet är således inte tillämpligt med avseende på det förfarande i tredje pelaren som innebär en överflyttning av vissa delar av Schengenregelverket till första pelaren. Utskottet utgår dock från att regeringen på lämpligt sätt håller riksdagen informerad om denna process. Något tillkännagivande anser utskottet inte påkallat med anledning härav. Utskottet anser således att utrikesutskottet bör avstyrka motion U17 yrkande 10 i denna del. Eurodac, det datoriserade fingeravtryckssystemet för jämförelse av asylsökandes fingeravtryck, är avsett att utgöra ett komplement till Dublinkonventionen. En konvention är under förhandling och avsikten är att denna skall kunna bli färdigbehandlad under det brittiska ordförandeskapet. Sedan den 1 januari 1997 finns också enligt bestämmelser i utlänningslagen möjlighet att ta en utlännings fingeravtryck när utlänningen ansöker om uppehållstillstånd och åberopar asylskäl. Regeringen motiverade förslaget i den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25 med bl.a. att det är av stor vikt att den som söker asyl lämnar korrekta uppgifter om sina personliga förhållanden, flyktvägar och identitet. Dessa uppgifter ligger, enligt propositionen, till grund för bedömningen av sökandens behov av skydd och vilket land som har ansvaret för att ge detta skydd. Utskottet, som menar att fingeravtryckssystemet Eurodac kan öka effektiviteten i asylhanteringen, anser att utrikesutskottet bör avstyrka motion U17 yrkande 12. Stockholm den 26 mars 1998 På socialförsäkringsutskottets vägnar Börje Nilsson I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Anita Jönsson (s), Margit Gennser (m), Lennart Klockare (s), Sven-Åke Nygårds (s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona Berglund Nilsson (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Marina Pettersson (s), Åke Sundqvist (m), Karin Israelsson (c) och Tuve Skånberg (kd). Avvikande meningar Fri rörlighet för personer (avsnitt 10.1) 1. Ulla Hoffmann (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: Till Amsterdamfördraget finns fogat ett protokoll om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. Enligt utskottets mening upphäver bestämmelserna i protokollet i det närmaste rätten för medborgare i ett EU-land att söka asyl i ett annat EU- land. Efter det att fördraget undertecknats har UNHCR uttryckt sin allvarliga oro över asylprotokollet. Det strider enligt UNHCR:s uppfattning mot EU- ländernas åtaganden enligt Genèvekonventionen. Asylprotokollet innebär vidare enligt UNHCR:s mening att man i efterhand inför en geografisk begränsning i tillämpningen av flyktingkonventionen. En sådan begränsning är enligt det s.k. tilläggsprotokollet till flyktingkonventionen inte tillåten. Samtliga EU-länder har godkänt detta tilläggsprotokoll. UNHCR har också påpekat att asylprotokollet strider mot en artikel i flyktingkonventionen som kräver att staterna skall tillämpa konventionen utan diskriminering med avseende på den asylsökandes hemland. EU-staternas beslut om asylprotokollet kan också enligt UNHCR bli ett farligt prejudikat för andra regioner i världen. De undantagsfall när en asylansökan från en EU-medborgare enligt asylprotokollet skall tillåtas är enligt utskottets uppfattning utformade på ett sådant sätt att de praktiskt taget aldrig kommer att bli tillämpliga. En medlemsstat kan visserligen ensidigt fatta beslut om att behandla en asylansökan. Då skall dock rådet omedelbart underrättas, och ansökan skall behandlas utifrån förutsättningen att den är uppenbart ogrundad. Det sistnämnda innebär också en diskriminering utifrån den asylsökandes hemland, vilket är förbjudet enligt flyktingkonventionen. Flera tunga remissinstanser har vidare förklarat att asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att asylprotokollet innebär att Sverige genom att ratificera Amsterdamfördraget skulle bryta mot sina åtaganden enligt flyktingkonventionen och att en ratificering därför är utesluten. Utskottet anser således att utrikesutskottet bör tillstyrka motion U17 yrkande 1. Motion U14 yrkande 1 får anses tillgodosedd med det anförda. Utskottet anser vidare, för den händelse att riksdagen inte avslår propositionen, att det inte kan komma i fråga att införa en författningsreglerad skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s medlemsstater. Utrikesutskottet bör föreslå att det anförda med bifall till motion U17 yrkande 8 ges regeringen till känna.
2. Ragnhild Pohanka (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse: För den händelse att riksdagen inte skulle bifalla Miljöpartiets framställda yrkande om avslag på propositionen vill utskottet framhålla följande. Genèvekonventionen stadgar att ?envar har rätt att söka och åtnjuta fristad från förföljelse i ett annat land?. Utskottet anser, liksom ett antal frivilligorganisationer gjort i sina respektive remissvar över promemorian Amsterdamfördraget EU:s regeringskonferens 1996-1997 (Ds 1997:64), att det s.k. asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen. Enligt utskottets mening är det förvånansvärt att regeringen har motsatt uppfattning, allra helst som UNHCR har reagerat och uttalat att asylprotokollet riskerar att urholka de internationella flyktingreglerna. Belgien har i en ensidig förklaring gjort klart att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Utskottet anser att Sverige skall ansluta sig till denna förklaring. Utrikesutskottet bör föreslå att det anförda med bifall till motion U16 yrkande 8 ges regeringen till känna. Protokollet om Danmarks ställning (avsnitt 10.1.5) 3. Ragnhild Pohanka (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets uppfattning har Danmarks, Irlands och Storbritanniens förhandlare vid regeringskonferensen visat att det gick att få undantag från obehagliga delar i Amsterdamfördraget. Danmark har genom ett särskilt protokoll kunnat behålla ett mellanstatligt förhållande till EU bl.a. vad gäller rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär att Danmark exempelvis kan ansluta sig till en utbyggnad av Schengenregelverket i den mån man så önskar, men också att man när som helst kan avstå från att införa ytterligare direktiv. Utskottet anser att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark erhållit genom protokollet om Danmarks ställning (B.5). Utrikesutskottet bör således tillstyrka motion U16 yrkande 10. Införlivande av Schengensamarbetet (avsnitt 12.2.2) 4. Ulla Hoffmann (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ?Utskottet kan? och slutar med ?yrkande 12? bort ha följande lydelse: Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor avseende bl.a. asyl, invandring, yttre gränsskydd och visumregler är enligt utskottets mening till sin uppbyggnad så komplicerat att även en expert inom området har svårigheter att få grepp om det. Den nordiska passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet med nationell kontroll vid gränserna, försvinner i och med att gränskontrollerna mellan EU-länderna avskaffas vilket kommer att få följdverkningar vad gäller exempelvis varusmuggling. Schengenregelverket skall enligt ett protokoll (B.2) som fogats till Unionsfördraget och EG-fördraget införlivas inom Europeiska unionens ramar. Regelverket kommer att delas upp och hänföras till relevanta bestämmelser i första och tredje pelaren. Rådet skall med enhällighet fastställa till vilken pelare delar av regelverket skall hänföras. Med avseende på de stora skillnader som föreligger beträffande såväl rättslig som demokratisk kontroll i första respektive tredje pelaren är det enligt utskottets mening av stor betydelse att de nationella parlamenten får en fullständig insyn i denna process. Utskottet anser därför att protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen (D.13) skall tillämpas i detta förfarande. Särskilt viktigt i detta sammanhang är en punkt i protokollet om att förslag till åtgärder skall lämnas till de nationella parlamenten sex veckor innan de antas av rådet. Mot bakgrund av det anförda bör utrikesutskottet tillstyrka motion U17 yrkande 10 i denna del. EU:s medlemsstater diskuterar för närvarande ett utkast till en konvention om ett datoriserat fingeravtrycks- och personregister för alla asylsökande som är över 14 år. Detta kontrollsystem, Eurodac, är enligt utskottets mening ett uppenbart hot mot rättssäkerheten och bör motarbetas. Utrikesutskottet bör föreslå att det anförda med bifall till motion U17 yrkande 12 ges regeringen till känna. Utbildningsutskottets yttrande 1997/98:UbU5y Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 berett utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte motioner väckta med anledning av propositionen samt vissa motionsyrkanden från allmänna motionstiden. När utrikesutskottet våren 1996 behandlade regeringens skrivelse 1995/96: 30 med redogörelse för förberedelsearbetet inför EU:s regeringskonferens fann man att utbildningsutskottets beredningsområde inte berördes, varför utbildningsutskottet inte då bereddes tillfälle att avge yttrande. Inte heller den nu aktuella propositionen behandlar frågor som i sak faller inom utbildningsutskottets beredningsområde utbildning och forskning. Av betydelse ur utbildningsutskottets synvinkel är dock de förändringar i beslutsformerna inom EU som ingår i Amsterdamfördraget och som bl.a. berör formerna för beslut om ramprogram för forskning och Europaparlamentets del i beslutsfattandet dels om sådana ramprogram, dels om vissa yrkesutbildningsfrågor. Utbildningsutskottet går i det följande endast in på dessa förändringar och de motioner som till någon del berör dem, nämligen 1997/98:U14 (s), 1997/98:U15 (m), 1997/98:U16 (mp) och 1997/98:U17 (v). Majoritetsbeslut i stället för enhällighet i rådet Enligt Amsterdamfördraget utökas möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet i rådet något. Enligt vad regeringen skriver (prop. s. 143 f.) har vissa medlemsstater under regeringskonferensen förordat en mycket långtgående övergång till majoritetsbeslut, medan Sverige har ingått i en mittgrupp som visat relativt stor öppenhet för att diskutera en övergång till beslut med kvalificerad majoritet, i syfte att förbättra effektiviteten i rådets beslutsfattande. Till de ärenden som enligt Amsterdamfördraget övergår från beslut med enhällighet till majoritetsbeslut hör ramprogram för forskning. Samarbetsproceduren med Europaparlamentet ersätts med medbeslutandeproceduren I Amsterdamfördraget förenklas rådets beslutsprocedurer med Europaparlamentet. Den s.k. samarbetsproceduren avskaffas utom för de EMU-relaterade frågor där den i dag är tillämplig. De frågor som hittills har beslutats enligt samarbetsproceduren - bl.a. vissa bestämmelser och åtgärder för genomförandet av ramprogram för forskning och vissa åtgärder på yrkesutbildningsområdet - skall i fortsättningen beslutas enligt medbeslutandeproceduren. Detta innebär att Europaparlamentets ställning förstärks något i förhållande till rådet. Möjligheten som rådet haft enligt samarbetsproceduren att, under vissa förutsättningar, genom ett enhälligt beslut slutgiltigt anta ett förslag som parlamentet motsätter sig, försvinner. Motionerna Vänsterpartiet föreslår i motion 1997/98:U17 att riksdagen skall avslå regeringens förslag om godkännande av Amsterdamfördraget och att frågan skall underställas en folkomröstning. Motionärerna anser att fördraget innebär att viktiga delar av Sveriges självbestämmande överlåts till EU. De vill att mer reell beslutsmakt skall överföras till de nationella parlamenten och att samarbetets mellanstatliga karaktär skall förstärkas. Därför bör Amsterdamfördraget enligt deras mening omförhandlas. Miljöpartiet yrkar i motion 1997/98:U16 i första hand att Amsterdamfördraget underställs en folkomröstning i anslutning till riksdagsvalet 1998. Motionärerna anser att fördraget innebär ytterligare steg i riktning mot mer överstatlighet och minskad demokrati. Som exempel nämns bl.a. förändringen av beslutsformerna när det gäller ramprogram för forskning. I motion 1997/98:U14 (s) yrkas att riksdagen skall avslå propositionen. Motionärerna vill att EU skall vara ett mellanstatligt samarbete. De motsätter sig en förstärkning av Europaparlamentets ställning, eftersom det skulle innebära mera federalism. Enligt motion 1997/98:U15 (m) bör åtgärder vidtas för att förhindra EU:s fortgående federalistiska utveckling. Sverige bör enligt motionären inte acceptera övergång till majoritetsbeslut på ytterligare områden, förrän betydande institutionella förändringar har genomförts. De övriga motioner som utrikesutskottet avser att behandla tillsammans med propositionen berör inte utbildningsutskottets beredningsområde. Utbildningsutskottets bedömning Innehållet i EU:s ramprogram för forskning är ett viktigt svenskt intresse. Användningen av inhemska forskningsresurser påverkas av vilken forskning svenska forskare får EU-medel för att bedriva, eftersom EU:s bidrag i allmänhet förutsätter att halva kostnaden för ett projekt finansieras från hemlandet. Kravet på enhällighet i rådet, som hittills rått vid beslut om ramprogram för forskning, har givit medlemsstaterna möjligheter att förhindra att beslutet får ett innehåll som strider mot respektive lands intresse. Den hittillsvarande ordningen gör det möjligt för ett land att blockera beslut intill dess det fått igenom sitt önskemål. Självfallet har man sökt kompromisser för att beslut över huvud taget skulle kunna fattas. Enhällighetskravet har inte medfört att t.ex. Sverige har kunnat få igenom allt som vårt land önskat eller kunnat förhindra alla inslag som Sverige ansett vara dåliga. Utskottet utgår från att det kommer att behövas omfattande förberedelser och mycket kompromissande även när beslut i rådet skall fattas med kvalificerad majoritet. Utskottet anser inte att den förändring som Amsterdamfördraget innebär är negativ för Sveriges möjligheter att hävda sina intressen på forskningsområdet. Den förstärkning av Europaparlamentets ställning som det innebär att samarbetsproceduren ersätts med medbeslutandeproceduren kan utbildningsutskottet ställa sig bakom. Såvitt avser utbildningsutskottets beredningsområde anser utskottet således att utrikesutskottet bör förorda att riksdagen bifaller regeringens förslag och därmed avslår motionerna 1997/98:U14, 1997/98:U15, 1997/98:U16 och 1997/98:U17. Utbildningsutskottet avser att även i fortsättningen hålla sig väl underrättat om förberedelsearbetet för ett femte ramprogram för forskning. Stockholm den 1 april 1998 På utbildningsutskottets vägnar Jan Björkman I beslutet har deltagit: Jan Björkman (s), Beatrice Ask (m), Bengt Silfverstrand (s), Ingegerd Wärnersson (s), Rune Rydén (m), Agneta Lundberg (s), Torgny Danielsson (s), Majléne Westerlund Panke (s), Hans Hjortzberg- Nordlund (m), Gunnar Goude (mp), Nalin Baksi (s), Catharina Elmsäter-Svärd (m), Marie Wilén (c), Margareta Sandgren (s), Charlotta L Bjälkebring (v) och Siri Dannaeus (fp).
Avvikande mening Gunnar Goude (mp) och Charlotta L Bjälkebring (v) anför: Vi instämmer i utskottsmajoritetens uppfattning att EU:s ramprogram för forskning är en för Sverige viktig fråga. Grundforskningens villkor i Sverige påverkas av ramprogrammet, enligt vår erfarenhet i huvudsak på ett negativt sätt. Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna 1997/98: U14, 1997/98:U15, 1997/98:U16 och 1997/98:U17 att Amsterdamfördraget innebär en utveckling av EU i federalistisk riktning. Denna utveckling anser vi olycklig. Sverige är inne på en farlig väg om vi nu går med på att ta bort kravet på enhällighet i rådet vid beslut om t.ex. ramprogram för forskning. Frågan om röstviktning i rådet kommer att tas upp på nytt i en framtida regeringskonferens, och vi vet att de stora länderna trycker på för att förstärka sin egen makt i rådet. Förstärkning av Europaparlamentets ställning och försvagningen av nationernas röst i ministerrådet innebär ytterligare inskränkningar i svensk demokrati, folkets möjlighet att genom valda ombud i Sveriges riksdag själv bestämma, t.ex. över svensk forskningspolitik. Vi anser således att utrikesutskottet bör föreslå riksdagen att bifalla de nämnda motionerna. Näringsutskottets yttrande 1997/98:NU3y Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet Utrikesutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1997/98:58 om Amsterdamfördraget jämte motioner i de delar som har samband med näringsutskottets beredningsområde. Till näringsutskottet har från den allmänna motionstiden hänvisats ett yrkande (4) i motion 1997/98:U412 (mp) om Euratom som lämpligen bör be-handlas i det nu aktuella sammanhanget. Detta yrkande överlämnas därför till utrikesutskottet - under förutsättning av dess medgivande - med detta yttrande. Näringsutskottet Inledning I proposition 1997/98:58 föreslås att riksdagen godkänner det s.k. Amsterdamfördraget samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Förslagen i propositionen bygger på resultaten av den s.k. regeringskonferensen, som inleddes under våren 1996 och som avslutades vid Europeiska rådets möte i Amsterdam i juli 1997. Amsterdamfördraget innehåller dels materiella ändringar i bl.a. Unionsfördraget, EG-fördraget och Euratomfördraget, dels en förenkling av fördragen genom att ett stort antal bestämmelser som inte längre är aktuella upphävs. Vidare görs en omnumrering av artiklarna i Unionsfördraget och EG- fördraget. Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från det mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till gemenskapssamarbetet. Detta innebär att beslutsbefogenheter i motsvarande grad lämnas över till EG. Förslagen i Amsterdamfördraget ligger i allt väsentligt utanför näringsutskottets beredningsområde. Ett av förslagen gäller den gemensamma handelspolitiken, som näringsutskottet berör i det följande. Vidare behandlar utskottet två yrkanden i motion 1997/98:U501 (m) om den inre marknaden (yrkandena 3 och 5) samt yrkanden i motionerna 1997/98:U20 (c) och 1997/98:U412 (mp) om Euratomfördraget (yrkandena 2 respektive 4).
Den gemensamma handelspolitiken EU:s gemensamma handelspolitik regleras i EG-fördragets artikel 113. Den gemensamma handelspolitiken omfattar all handel med varor och gränsöverskridande tjänster. Övriga former av tjänstehandel faller utanför handelspolitiken, liksom immaterialrättsliga frågor och direkta investeringar. Kommissionen agerar på uppdrag av medlemsstaterna i handelspolitiska frågor och svarar för förhandlingsarbetet, såväl bilateralt som regionalt och multilateralt. Det innebär att det är kommissionen som efter samråd med medlemsländerna för unionens talan både i Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, WTO) och i andra handelspolitiska sammanhang. Under regeringskonferensen diskuterades ett tillägg i EG-fördraget som skulle ge kommissionen ensamrätt att förhandla även på områdena tjänstehandel, immaterialrätt och direktinvesteringar i syfte att åstadkomma en högre grad av effektivitet och enhetlighet i gemenskapens externa ekonomiska relationer med omvärlden. Resultatet i denna del av regeringskonferensen blev endast ett förslag om ett mindre tillägg i den aktuella artikeln. Enligt detta tillägg skall det öppnas en möjlighet för rådet att med enhällighet - och efter att ha hört Europaparlamentet - fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet på området för den gemensamma handelspolitiken till att även inkludera immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken. Miljöpartiet de gröna motsätter sig skarpt att Sverige på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor, anförs det i motion 1997/98:U16 (mp), där det - om inte andra yrkanden med bl.a. krav på folkomröstning om Amsterdamfördraget vinner bifall - yrkas att propositionen skall avslås. Enligt motionärerna har EU:s handelspolitik orsakat stora skador, både i form av försämringar för konsumenterna i Sverige och i form av utsugning av den tredje världen. Enligt näringsutskottets mening är det angeläget att Sverige fortlöpande bevakar frihandelsintresset i EU-samarbetet och driver på övriga medlemsstater i riktning mot en större öppenhet mot omvärlden, inte minst mot u-länderna. Genom EU-medlemskapet deltar Sverige fullt ut i utformandet av den inre marknaden, som svarar för den avgörande delen av svensk utrikeshandel. Vidare skapas genom EU:s tyngd i internationell samverkan större möjlighet för Sverige att påverka den internationella dagordningen på handelsområdet. Enligt uppgift i propositionen har utvecklingen av de multilaterala ekonomiska relationerna - främst inom ramen för WTO - fört med sig vissa samordningsproblem som har sin grund i den nuvarande kompetensfördelningen mellan EG och dess medlemsstater. Näringsutskottet har mot denna bakgrund inget att erinra mot det föreslagna tillägget i artikel 113, som måste betraktas vara av begränsad betydelse; som tidigare nämnts krävs det att rådet, efter att ha hört Europaparlamentet, fattar enhälligt beslut för att tillämpningen av den berörda artikeln skall kunna utsträckas. Det sagda innebär att näringsutskottet tar avstånd från vad som i denna fråga anförs i motion 1997/98:U16 (mp). Inre marknaden Den inre marknaden utgör det europeiska områdets kärna, framhålls det i motion 1997/98:U501 (m). Enligt motionärerna återstår det dock mycket innan den inre marknaden är fullbordad. Konkurrenshinder, monopol och subventioner snedvrider fortfarande konkurrensen och hämmar utvecklingen, sägs det. Medlemsländerna borde uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella regelverk för att undanröja hinder för konkurrens. Motionärerna menar också att EG:s regelverk måste underkastas en motsvarande analys. I motionen begärs att ett nytt gemenskapsorgan, en regelrevision, skall inrättas med uppgift att systematiskt granska både gemensamma och nationella regler; resultatet av granskningarna skulle offentliggöras, och rådet skulle därefter rekommendera hur bristerna skall åtgärdas. Motionen innehåller också ett yrkande om att Sverige i EU bör verka för en union för företagande och arbete. Den inre marknaden ger goda förutsättningar för uthållig tillväxt och högt välstånd men nästan alla de faktorer som bestämmer arbetslösheten är föremål för nationella beslut, anförs det. Fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder och monopol undanröjer hindren för företagande, anför motionärerna och menar att sådana åtgärder är de bästa medel som kan tillgripas på unionsnivå mot arbetslösheten. Enligt motionärerna är en framgång i dessa avseenden av betydelse för att hela EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt. Näringsutskottet har nyligen i ett betänkande om vissa näringspolitiska frågor (bet. 1997/98:NU10) behandlat olika motioner om avreglering. Därvid lämnade utskottet i ett särskilt avsnitt (s. 19) vissa kompletterande uppgifter av betydelse i detta sammanhang. Utskottet redogjorde bl.a. för arbetet inom Småföretagsdelegationen, vilken har till uppgift att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i småföretag. Vidare informerades om det arbete inom EU som bedrivs på regelförenklingsområdet genom det s.k. SLIM-projektet (Simpler Legislation for the Internal Market). Utskottet går här inte vidare in på dessa uppgifter utan hänvisar till nämnda betänkande. Riksdagen har i dagarna på näringsutskottets förslag avslagit de aktuella motionerna, som dock följdes upp i reservationer (m, fp, kd; c; mp). Enligt näringsutskottets mening bör de två aktuella yrkandena i motion 1997/98:U501 (m) inte leda till någon åtgärd från riksdagens sida. Att inrätta ett nytt gemenskapsorgan i form av en regelrevision riskerar, menar utskottet, att leda till ytterligare byråkratisering av Europasamarbetet och till en organisatorisk överlappning i förhållande till kommissionens arbete. I stället bör det nuvarande arbetet med att förenkla regelverket inom ramen för EU:s gällande organisation energiskt fullföljas. De här behandlade yrkandena i motion 1997/98:U501 (m) avstyrks av näringsutskottet med det nu sagda. Euratom Euratom är en av de tre ursprungliga europeiska gemenskaperna. Dess tidigaste uppgift var att skapa erforderliga förutsättningar för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna och därigenom bidra till en höjning av levnadsstandarden i medlemsstaterna och till en utveckling av förbindelserna med övriga länder. Sedan Euratomfördraget undertecknades har förhållandena emellertid ändrats, vilket har lett till att det i väsentlig omfattning är föråldrat. Delar av fördraget tillämpas därför inte enligt sin lydelse utan enligt en successivt utvecklad praxis. Vissa avsnitt behandlar dock frågor som fortfarande är aktuella. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt kontrollen för att garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än dem för vilka de är avsedda (s.k. safeguards). Efter anslutningen till EU gäller Euratomfördraget i Sverige i enlighet med lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Våren 1995 beslutade riksdagen (prop. 1994/95:118, bet. NU21) om vissa lagändringar som en följd av anslutningen till Euratom. I samband med medlemskapsförhandlingarna förklarade de avtalsslutande parterna gemensamt att det är varje medlemsstat som i överensstämmelse med sin specifika nationella politik avgör om den skall producera kärnenergi eller inte liksom om den politik som skall föras när det gäller slutstegen i kärnbränslecykeln. Genom Amsterdamfördraget föreslås vissa ändringar i Euratomfördraget. Ändringarna är dock enbart formella konsekvensändringar som inte innebär att det materiella innehållet i Euratomfördraget förändras. I motion 1997/98:U20 (c) föreslås att Sverige skall ta initiativ till att Eur- atomfördraget ses över och moderniseras. Motionärerna är kritiska till bestämmelserna i fördraget om bl.a. utveckling av kärnenergin och menar att det är obegripligt att sådana bestämmelser får kvarstå i Euratomfördraget. Delvis liknande synpunkter utvecklas i motion 1997/98:U412 (mp). Där pläderas för att Sverige skall lägga fram förslag om upphävande av Euratomfördraget. I stället borde ett nytt energifördrag om utveckling av förnybara energikällor utarbetas. Energi är inget gemensamt politikområde i EU. Det förekommer emellertid samarbete på energiområdet i flera olika frågor. Som exempel kan nämnas att rådet i december 1996 antog ett direktiv (92/22/EG) om gemensamma regler för den inre marknaden för el. Direktivet, som innehåller regler om handel och investeringar inom elsektorn, skall vara genomfört i nationell lagstiftning till februari 1999. För närvarande är ett motsvarande direktiv om naturgas under behandling. Vidare presenterade kommissionen i december 1997 ett förslag till ramprogram för energi i vilket bl.a. de gällande programmen för energieffektivisering (SAVE II) och främjande av förnybara energikällor (ALTENER II) skall inordnas. Avsikten är att ramprogrammet skall möjliggöra tydligare prioriteringar och bättre samordning av gemenskapens arbete inom energiområdet. Näringsutskottet konstaterar att det inom EU förekommer ett omfattande samarbete på energiområdet rörande bl.a. energieffektivisering och främjande av förnybara energikällor. Som tidigare nämnts är delar av Euratomfördraget föråldrat och tillämpas inte enligt sin lydelse. Utskottet förutsätter att fördraget i lämpligt sammanhang kommer att moderniseras och detta utan att riksdagen tar något initiativ i frågan. De två här behandlade motionsyrkandena avstyrks således av näringsutskottet. Stockholm den 27 mars 1998 På näringsutskottets vägnar Birgitta Johansson I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp), Reynoldh Furustrand (s), Karin Falkmer (m), Mats Lindberg (s), Mikael Odenberg (m), Barbro Andersson (s), Marie Granlund (s), Dag Ericson (s), Lennart Beijer (v), Nils-Göran Holmqvist (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kd), Hans Hoff (s), Sten Tolgfors (m) och Kerstin Warnerbring (c). Avvikande meningar 1. Den gemensamma handelspolitiken Eva Goës (mp) anser att den del av näringsutskottets yttrande - under rubriken Den gemensamma handelspolitiken - som börjar med ?Enligt näringsutskottets? och slutar med ?motion 1997/98:U16 (mp)? bort ha följande lydelse: Även om ändringen kan förefalla vara av mindre betydelse innebär den, i linje med vad som påpekas i motion 1997/98:U16 (mp), en ytterligare uppluckring av svensk suveränitet i handelspolitiska sammanhang. Med denna ändring kan unionens handelspolitik inte längre sägas vara en samordning av självständiga länders handelspolitik. Medlemsländernas egna godkännandeprocedurer förbigås helt - den enda reella avtalsslutande parten blir EG. Näringsutskottet avvisar att Sverige på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor och instämmer sålunda i vad som i denna del anförs i nyssnämnda motion. 2. Inre marknaden Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Ola Karlsson (m), Sten Tolgfors (m) och Göran Hägglund (kd) anser att den del av näringsutskottets yttrande - under rubriken Inre marknaden - som börjar med ?Enligt näringsutskottets? och slutar med ?nu sagda? bort ha följande lydelse: För ett litet och exportberoende land som Sverige är en väl fungerande inre marknad av största betydelse. Arbetet med att säkerställa en sådan inre marknad utgör en viktig del i ansträngningarna att uppnå en hållbar tillväxt och ett högt välstånd. Näringsutskottet ansluter sig därför till uppfattningen att Sverige inom EU bör verka för att en systematisk genomgång av såväl EG:s eget regelverk som de nationella regelverken kommer till stånd i syfte att undanröja de formella hindren mot en väl fungerande konkurrens på den inre marknaden. Ett sätt att stärka detta arbete vore att - i likhet med vad som föreslås i motion 1997/98:U501 (m) - inrätta ett nytt gemenskapsorgan, en regelrevision, med uppgift att fortlöpande granska både gemensamma och nationella regler. Resultatet av granskningarna bör offentliggöras, och rådet skall därefter ha i uppgift att rekommendera hur bristerna skall åtgärdas. Som sägs i nämnda motion är en framgång i strävandena att fördjupa den inre marknaden och avreglera nationella hinder och monopol av stor vikt för att skapa en union för företagande så att EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt. Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker näringsutskottet de två här berörda yrkandena i motion 1997/98:U501 (m). 3. Euratom Lennart Beijer (v), Eva Goës (mp) och Kerstin Warnerbring (c) anser att den del av näringsutskottets yttrande - under rubriken Euratom - som börjar med ?Näringsutskottet konstaterar? och slutar med ?av näringsutskottet? bort ha följande lydelse: Som framgår av den föregående redovisningen är en väsentlig del av Eur- atomfördraget föråldrat. Enligt näringsutskottets mening bör regeringen inom EU ta initiativ till en omvandling av detta fördrag. Politiken bör inriktas på avveckling av de icke förnybara energislagen, på skyddande av naturresurser, på främjande av förnybara energislag och på energieffektiviseringsåtgärder. Ett uttalande av riksdagen i enlighet med vad näringsutskottet här förordat skulle innebära att de två aktuella yrkandena i motionerna 1997/98:U20 (c) och 1997/98:U412 (mp) blir tillgodosedda. Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1997/98:AU6y Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet Utrikesutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte två motions- yrkanden som avser arbetsmarknadsutskottets beredningsområde. Utskottet yttrar sig i det följande över propositionens avsnitt 10.2 Sysselsättning, 10.4 Jämställdhet mellan kvinnor och män och 10.6 Sociala frågor samt motionerna U501 yrkande 5 av Moderata samlingspartiet och U17 yrkande 9 av Vänsterpartiet. Inledning Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i Europeiska unionen. Samarbetet inom EU grundar sig främst på Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (Kol- och stålfördraget), Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) samt Fördraget om Europeiska unionen (Unionsfördraget). Enligt artikel N 2 i Unionsfördraget skulle en regeringskonferens sammankallas år 1996 för att se över vilka bestämmelser i fördragen som skulle behöva revideras. En sådan regeringskonferens inleddes i mars 1996 i Turin, och de politiska förhandlingarna avslutades vid Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997. Det nya Amsterdamfördraget, som innehåller ändringar i EG-fördraget och Unionsfördraget, undertecknades i oktober samma år. Enligt artikel 14 i Amsterdamfördraget skall det ratificeras av de höga fördragsslutande parterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Sysselsättning Propositionen Regeringen har konsekvent prioriterat sysselsättningsfrågan mycket högt i EU- samarbetet. Inför regeringskonferensen såg regeringen som en av Sveriges viktigaste målsättningar att ett reviderat fördrag måste markera att medlemsstaterna i EU höjer sin gemensamma ambitionsnivå när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Riksdagen har ställt sig bakom den målsättningen. Sverige presenterade därför på ett tidigt stadium av konferensen ett förslag till fördragsändringar i syfte att stärka grunden för samarbetet om sysselsättningen. Det svenska förslaget syftade till att förstärka målformuleringarna när det gäller sysselsättningen i fördragen och att föra in en ny avdelning om sysselsättning i EG-fördraget. I EG-fördraget skulle en procedur för samordning och övervakning av sysselsättningspolitiken slås fast. Förhandlingsresultatet på sysselsättningsområdet har stora likheter med det förslag som Sverige presenterade under konferensen. Resultatet är enligt regeringen en betydande framgång för Sverige och de andra medlemsstater som inom regeringskonferensen verkat för fördragsändringar som syftar till att skapa en bättre grund för EU-ländernas gemensamma ansträngningar att bekämpa arbetslöshet. Målen Genom Amsterdamfördraget blir främjandet av en hög sysselsättningsnivå ett uttryckligt mål för unionen. Genom ett tillägg till EG-fördraget (artikel 3) framhålls att gemenskapens verksamhet skall innefatta att samordning av medlemsstaternas sysselsättningspolitik främjas. Syftet med en sådan samordning skall enligt artikeln vara att göra sysselsättningspolitiken mer effektiv. En ny avdelning om sysselsättning införs i EG-fördraget. Det slås fast att medlemsstaterna och gemenskapen skall arbeta för att utveckla en samordnad strategi för sysselsättning och särskilt främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar. Gemenskapen skall vidare medverka till att målen om en hög sysselsättningsnivå uppnås genom att uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna samt stödja och vid behov komplettera deras åtgärder, samtidigt som de enskilda staternas befogenhet skall respekteras. Ett ytterligare uttryck för den ökade tyngd sysselsättningsfrågan får i det nya fördraget är enligt regeringen att målet att uppnå en hög sysselsättningsnivå skall beaktas i utformandet av all gemenskapspolitik. Samordning och övervakning av sysselsättningspolitiken Europeiska rådet skall varje år, på grundval av en gemensam rapport från rådet och kommissionen, bedöma sysselsättningssituationen i gemenskapen och anta slutsatser om denna. På grundval av dessa slutsatser skall rådet varje år med kvalificerad majoritet lägga fast riktlinjer för sysselsättningspolitiken. Dessa riktlinjer skall medlemsstaterna beakta i sin sysselsättningspolitik. Medlemsstaterna skall årligen lämna en rapport till rådet och kommissionen om de viktigaste åtgärder som vidtagits för att genomföra sysselsättningspolitiken mot bakgrund av sysselsättningsriktlinjerna. Rådet skall på grundval av dessa rapporter granska genomförandet av medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Rådet kan också under vissa förutsättningar lämna rekommendationer till medlemsstaterna. Sysselsättningskommittén En sysselsättningskommitté med rådgivande funktion skall inrättas för att främja samordningen av medlemsstaternas sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik. Kommittén skall ha till uppgift att övervaka sysselsättningssituationen och sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna och gemenskapen och att bistå rådet i dess arbete på detta område. Kommittén skall också samråda med arbetsmarknadens parter. Stödåtgärder Rådet får befogenheter att besluta om stödåtgärder för att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och stödja deras arbete på sysselsättningsområdet. Med stödåtgärder åsyftas främst informations- och erfarenhetsutbyte, särskilt genom pilotprojekt. Motionerna Moderata samlingspartiet har i motion U501, som väckts under allmänna motionstiden hösten 1997, anfört bl.a. följande. Hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar många av EU:s medlemmar. Därmed är det inte givet att problemet kan lösas gemensamt. Nästan alla de faktorer som bestämmer arbetslösheten är föremål för nationella beslut. Arbetsmarknadens regler och funktionssätt avgörs i allt väsentligt på nationell nivå. Förutsättningar för en centralisering av en sådan politik finns inte. Sverige är ett exempel på ett land som kännetecknas av en stel arbetsmarknad med hög arbetslöshet och låga reallöner. Stora grupper har ställts utanför arbetsmarknaden. Ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna. Tryggheten måste komma genom ett rikt utbud av anställningsmöjligheter av olika slag. För det krävs en union där företag kan skapas och växa. Fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder och monopol undanröjer hindren för företagande och är det bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är en uppgift för EU att verka i denna riktning (yrk. 5). Vänsterpartiet anser i motion U17 att Amsterdamfördragets sysselsättningskapitel kan ses som en viss framgång. Partiet anser att det är bra att skärpta skrivningar förs in i fördraget och att sysselsättningsfrågorna fortsättningsvis skall behandlas mer samordnat, regelbundet och institutionaliserat. Det är dock, menar partiet, en rejäl överdrift när regeringen påstår att sysselsättningen nu har högsta prioritet inom EU. Alltjämt är prisstabilitetsmål och budgetdisciplin överordnade kampen om arbetslösheten. Partiet menar att det inte är trovärdigt att diskutera en sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. EMU, konvergenskrav och stabilitetspakt sätter snäva ramar för möjligheterna att bekämpa arbetslösheten. Tyvärr har regelverket för EMU inte förändrats det minsta med det nya fördraget. Vid toppmötet i Luxemburg bekräftades också att alla sysselsättningsåtgärder måste vara förenliga med de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken. Enligt partiet behövs visserligen internationellt samarbete för att verksamt bekämpa arbetslösheten. Det krävs emellertid en helt annan ekonomisk politik med en helt annan inriktning än den som är dominerande i EU i dag. Om de dogmatiska reglerna för EMU och stabilitetspakten bryts upp, skulle det finnas utrymme för mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter (yrk. 9). Utskottets ställningstagande Utrikesutskottet behandlade regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 i betänkande 1995/96:UU13. Arbetsmarknadsutskottet yttrade sig över vissa delar i skrivelsen i yttrande 1995/96:AU3y. Utskottet skall här något kort redogöra för de ståndpunkter som riksdagen intog inför förhandlingarna vid regeringskonferensen om sysselsättningspolitiken. Arbetsmarknadsutskottet uttalade bl.a. att en övergripande målsättning för regeringskonferensen borde vara att öka unionens medborgerliga förankring. Utskottet ansåg att en sådan målsättning förutsätter att EU kunde visa upp resultat i sysselsättningsfrågan. Arbetsmarknadsutskottet uttalade också att den låga sysselsättningen och den höga arbetslösheten är ett av EU:s och de enskilda medlemsländernas största problem. Kampen mot arbetslösheten borde därför ges en lika stor tyngd i det europeiska samarbetet som ambitionerna på det monetära området. Arbetsmarknadsutskottet, liksom finansutskottet, ställde sig bakom regeringens vilja att arbeta för att det i grundfördraget fördes in ett avsnitt om sysselsättningspolitik. Ett sådant avsnitt skulle slå fast gemensamma mål, gemensamma procedurer och ett gemensamt åtagande att följa vissa principer för sysselsättningspolitiken. Finansutskottet ansåg vidare att en särskild sysselsättningskommitté borde inrättas med företrädare på statssekreterarnivå från Finans- och Arbetsmarknadsdepartementen. Liksom regeringen anser utskottet att förhandlingsresultatet är gott och att det visar stora likheter med de ståndpunkter riksdagen intog inför regeringskonferensen. Att målet att uppnå en hög sysselsättning skall beaktas vid genomförandet av all gemenskapspolitik ger en sådan ökad tyngd åt sysselsättningsfrågorna i EU-samarbetetet som riksdagen hoppats på. Arbetsmarknadsutskottet underströk i sitt tidigare yttrande att det borde ankomma på varje medlemsland att välja var tyngdpunkten skall ligga i det nationella sysselsättningsprogrammet. Fördragsändringarna innebär inte heller någon harmonisering av sysselsättningspolitiken på gemenskapsnivå. Genom Amsterdamfördraget och det övervakningsförfarande som medlemsstaterna enats om har dock bättre förutsättningar skapats att på mer fasta grunder och i mer ordnade former gemensamt bekämpa arbetslösheten. Moderaterna förefaller i motion U501 att vara emot ett ökat europeiskt samarbete vad gäller sysselsättningspolitiken och synes mena att arbetslösheten endast kan bekämpas genom sådana avregleringar som är till förmån för företagen. Erfarenheterna visar att så inte är fallet. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden är önskvärd, men en positiv sådan. Den skall komma till stånd genom att individens kompetens och möjligheter stärks. Utskottet är i motsats till Moderaterna övertygat om att sysselsättningsfrågan måste lösas med mer europeiskt samarbete. Detta innebär dock inte att arbetsmarknadspolitiken inte även i fortsättningen kommer att vara en nationell angelägenhet. Arbetsmarknadsutskottet anser att motion U501 yrkande 5 bör avstyrkas. Utskottet delar inte heller Vänsterpartiets uppfattning att den monetära politiken och konvergenskraven skulle motverka möjligheterna att bekämpa arbetslösheten. Tvärtom utgör de konvergensregler som är fastställda för EMU tillsammans med sysselsättningsmålet vad som bör känneteckna en sund och stark ekonomi. Även motion U17 yrkande 9 bör därför enligt arbetsmarknadsutskottet avstyrkas. Jämställdhet mellan kvinnor och män Propositionen Amsterdamfördraget innebär en väsentlig förstärkning av jämställdhetsfrågorna i EG-fördraget. Jämställdhet mellan kvinnor och män förs in som ett grundläggande mål. Jämställdhetsperspektivet skall beaktas och främjas i alla gemenskapens aktiviteter (s.k. mainstreaming). Genom ett tillägg till den artikel som behandlar lika lön för kvinnor och män klargörs att likalöneprincipen inte bara gäller lika arbete utan också likvärdigt arbete. Innebörden av förändringen är att EG-domstolens praxis blir fördragsfäst, vilket utgör ett viktigt förtydligande av lönediskrimineringsförbudet. En ny bestämmelse införs i EG-fördraget som innebär att rådet med kvalificerad majoritet skall besluta om åtgärder för att säkerställa tillämpningen av principen om lika möjligheter och lika behandling av frågor som rör anställning och yrke, inklusive principen om lika lön vid lika eller likvärdigt arbete. Slutligen klargörs det att likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsstaterna att använda sig av positiv särbehandling av underrepresenterat kön i syfte att åstadkomma jämställdhet i praktiken på arbetsmarknaden. När sådana åtgärder vidtas skall de, enligt en gemensam förklaring, i första hand syfta till att främja kvinnors situation i arbetslivet. Utskottets ställningstagande Utskottet var av den uppfattningen inför regeringskonferensen att Sverige borde arbeta för ett ökat samarbete på jämställdhetsområdet bl.a. genom att verka för att det klargörs att jämställdheten måste beaktas i alla gemenskapens aktiviteter (s.k. mainstreaming). Utskottet ansåg också att artikel 119 i EG- fördraget borde ändras så att den omfattade också andra frågor i arbetslivet än frågan om lika lön. Det viktigaste var dock enligt utskottet att det slogs fast att jämställdheten mellan kvinnor och män skall främjas och att s.k. aktiva åtgärder är tillåtna. Slutligen ansåg utskottet att positiv särbehandling av icke tvingande slag borde kunna tillåtas som en åtgärd att främja jämställdhetsarbetet. Utskottet ser med tillfredsställelse på resultatet av förhandlingarna också på jämställdhetspolitikens område. Jämställdhet skall nu genomsyra alla aktiviteter på gemenskapsnivå. Detta har redan kommit till uttryck i de sysselsättningsriktlinjer som fastställdes av rådet strax före årsskiftet och som bl.a. innebar att sysselsättningen skall ha som mål att stärka jämställdheten. Ett annat viktigt resultat är att det nu fastställts att likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsländerna att tillåta positiv särbehandling i syfte att främja jämställdheten. Sociala frågor Bakgrund Begreppet socialpolitik rymmer frågor som rör såväl arbetsrätt, arbetsliv, arbetsmiljö och jämställdhet som socialpolitiska frågor i gängse svensk bemärkelse. Det har sedan tidigare funnits två parallella fördragsmässiga grunder för gemenskapssamarbetet på det sociala området, dels de sociala bestämmelserna i artiklarna 117-122 EG-fördraget, dels artiklarna i avtalet om socialpolitik som fogats till det s.k. sociala protokollet. I det sociala protokollet medger Storbritannien att de övriga medlemsländerna går vidare i det gemensamma arbetet på det sociala området med utnyttjande och hjälp av gemenskapens institutioner och procedurer utan att Storbritannien tar del i detta arbete. År 1989 antog elva av EG:s medlemsländer - Storbritannien ställde sig utanför - EG:s sociala stadga om grundläggande sociala rättigheter för arbetstagare. Propositionen Ett viktigt resultat av regeringskonferensen är att det sociala protokollet nu kan avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras med fördraget. Detta har Sverige verkat för. Avtalet om socialpolitik har endast fått en begränsad tillämpning. Genom den förändring som föreslås skapas förutsättningar för att fullt ut utnyttja de nya möjligheter som bestämmelserna i avtalet om socialpolitik innebär. Arbetsmarknadens parter Integreringen av avtalet om socialpolitik med EG-fördraget medför att kommissionen innan den lägger fram socialpolitiska förslag alltid skall samråda med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om den möjliga inriktningen av en gemenskapsåtgärd. Parterna har alltid möjlighet att meddela att man vill inleda ett förfarande som kan leda till avtal på gemenskapsnivå. Detta innebär enligt regeringen en förstärkning av arbetsmarknadsparternas roll i EU-arbetet på det sociala området. Dialogen mellan parterna på gemenskapsnivå kan leda till avtalsbundna relationer. Grundläggande sociala rättigheter Den nya fördragstexten innehåller inte någon särskild artikel om fackliga rättigheter, vilket Sverige hade föreslagit. Fackliga rättigheter omfattas dock av Europarådets sociala stadga undertecknad i Turin den 18 oktober 1961 och Gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande rättigheter från år 1989. Utskottets ställningstagande Arbetsmarknadsutskottet ställde sig inför regeringskonferensen bakom ett förslag att Sverige skulle verka för att det sociala protokollet skrivs in i EG-fördraget. Samarbetet på det sociala området kommer i och med att det sociala protokollet avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras i fördraget att förstärkas. Enligt utskottet ligger det i hög grad i svenskt intresse att krav på arbetslivets område värnas och att alltför stora skillnader mellan medlemsländernas lagstiftning undanröjs. Genom integreringen av avtalet förstärks också arbetsmarknadsparternas roll i EU-samarbetet på det sociala området, något som arbetsmarknadsutskottet välkomnar. Utskottet har noterat att utrikesutskottet i betänkande 1996/97:UU13 ansåg att det kunde finnas skäl att överväga om föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätt att vidta stridsåtgärder borde fördragsfästas. Den nya artikeln 117 slår fast de socialpolitiska mål som medlemsstaterna enats om med tillägget ?under beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den europeiska sociala stadgan som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961?. Även om någon artikel om fackliga rättigheter inte införts direkt i EG- fördraget får det enligt utskottets mening ses som en viss framgång att fördraget hänvisar till den sociala stadgan som bl.a. omfattar fackliga rättigheter. Det är dock osäkert om EG-domstolen måste beakta denna referens när den tolkar EG-rätten. Stockholm den 26 mars 1998 På arbetsmarknadsutskottets vägnar Johnny Ahlqvist I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Berit Andnor (s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson (mp), Paavo Vallius (s), Christer Erlandsson (s), Anna Åkerhielm (m), Ingrid Burman (v) och Michael Stjernström (kd). Avvikande meningar 1. Sysselsättning Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser att utskottets ställningstagande under rubriken Sysselsättning från det som börjar med ?Liksom regeringen? till det som slutar med ?bör avstyrkas.? bort ha följande lydelse: Hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar många av EU:s medlemmar. Det betyder dock inte att problemet kan lösas gemensamt. Den inre marknaden ger goda förutsättningar för uthållig tillväxt och högt välstånd. De faktorer som bestämmer arbetslösheten är däremot föremål för nationella beslut. Ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna. Enligt utskottet finns det inte förutsättningar för en centralisering av en sådan politik. De kommer att bli än mindre i takt med att unionen utvidgas och blir än mer heterogen. Det måste i stället finnas ett rikt utbud av anställningsmöjligheter av olika slag så att varje individ kan hitta något arbete som passar hans eller hennes förutsättningar. För det krävs en union där företag kan skapas och växa. Utskottet anser att en fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder för företagande är de bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är en uppgift för EU att verka i denna riktning. Framgång i dessa strävanden är betydelsefullt för att hela EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt. Av det anförda följer att arbetsmarknadsutskottet anser att Moderaternas motion U501 yrk. 5 bör tillstyrkas. 2. Sysselsättning Ingrid Burman (v) anser att utskottets ställningstagande under rubriken Sysselsättning från det som börjar med ?Liksom regeringen ? till det som slutar med ?gemensamt bekämpa arbetslösheten? och från det som börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?arbetsmarknadsutskottet avstyrkas ? bort ha följande lydelse: Amsterdamfördragets sysselsättningsavsnitt får anses vara en viss framgång för Sverige. Utskottet anser att det är bra att skärpta skrivningar om sysselsättningen förs in i fördraget och att dessa frågor nu behandlas mer samordnat, regelbundet och institutionaliserat. Fördraget innehåller dock inte några sådana förändringar att man kan påstå att sysselsättningsfrågorna nu har högsta prioritet inom EU. Utskottet menar att det inte går att diskutera en sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. EMU, konvergenskrav och stabilitetspakt sätter snäva ramar för möjligheterna att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt. Några åtgärder i kampen mot arbetslösheten som kan hota prisstabilitet och budgetdisciplin medges inte, vilket utskottet ser som en brist. Utskottet är övertygat om att det behövs ett internationellt samarbete för att verksamt kunna bekämpa arbetslösheten. För att ett sådant samarbete skall vara verksamt krävs emellertid en helt annan ekonomisk politik än den som är dominerande i dag. Om regelverket för EMU bryts upp skulle det finnas utrymme för sådana mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter. Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motion U17 yrk. 9 bör tillstyrkas. Särskilda yttranden 1. Sysselsättningspolitikens ställning i EU Barbro Johansson (mp) anför: I viss mån är den nu höga svenska arbetslösheten kopplad till den förda EU- anpassningspolitiken. Min förhoppning att EU med Amsterdamfördraget skulle slå in på en ny väg, bort från den i EU generellt höga arbetslösheten, har grusats. I stället har medlemsländerna i och med Amsterdamfördraget i allt väsentligt missat en möjlighet att lösa arbetslöshetsproblemen. Även om fördraget talar om en hög sysselsättningsnivå ges inte något juridiskt bindande sysselsättningsmål. Detta innebär konkret att sysselsättningspolitiken fortfarande är underordnad inflationsbekämpning och budgetdisciplin. 2. Den sociala beslutsprocessen m.m. Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anför: Utskottet kommenterar i yttrandet över Amsterdamfördraget bl.a. frågan om partsdeltagande i den sociala beslutsprocessen och möjligheterna till s.k. positiv särbehandling i relationen mellan män och kvinnor. Utskottet redovisar korrekt vad Amsterdamfördraget innehåller på dessa båda punkter. I anslutning härtill vill vi för vår del understryka vår övertygelse att den europeiska arbetsmarknaden måste utvecklas bort från kollektiva lösningar och i riktning mot mer individuella och flexibla lösningar. Sker inte detta kan inte den europeiska massarbetslösheten bekämpas. Den hållning i dessa frågor som intagits bl.a. av flera engelska regeringar, med olika politisk inriktning, finner vi värd att främja. I fråga om särbehandling av män och kvinnor är det vår uppfattning att jämställdhet normalt bäst främjas genom att alla kvinnor och män uppfattas och behandlas som unika individer med de kompetenser, rättigheter, möjligheter och förpliktelser som följer av detta.
Vissa termer och förkortningar
ACP/AVS70 stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (African, Caribbean and Pacific States ) som är associerade till gemenskapen genom Lomékonven- tionen. Konventionen, som har sitt ursprung i EU-staternas tidigare samarbete med de forna kolonierna, är ett avtal om handel, samarbete och bistånd. ALAAsia and Latin-America - samlingsbegrepp för EU-staternas bistånd till länder i Asien och Latinamerika. Associationsavtal EG:s associationsavtal enligt Romfördragets artikel 238. Överenskommelserna är baserade på ömsesidighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, men medger vanligen viss förmånsbehandling av den associerade parten. Associationsavtal finns med bl.a. Turkiet och Cypern. Sedan 1991 har särskilda associationsavtal, s.k. Europaavtal, undertecknats med Polen, Ungern, Tjeckien m.fl. central- och östeuropeiska stater. Europaavtalen innehåller en referens till framtida EU- medlemskap. Jämför Europaavtal. Associerade transoceana länder och territorierLänder och territorier utanför gemenskapen med associationsstatus på grund av sina juridiska bindningar med vissa medlemsstater (t.ex. Martinique med Frankrike). Benelux Ekonomisk union etablerad genom Haagöverenskommelsen 1948 mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Beslut Är bindande för dem de riktar sig till. Beslut har t.ex. fattats om införande av system för informationsutbyte om vattenkvalitet. BNI/BNPBruttonationalinkomst/Bruttonationalprodukt. Bulletin of the European CommunitiesEn EG-publikation som redogör för kommissionens och andra gemenskapsinstitutioners arbete. Publiceras 11 gånger om året. CAP/PACCommon Agricultural Policy/Politique Agricole Commune - EG:s gemensamma jordbrukspolitik. I artikel 39 i Romfördraget fastställs att gemenskapens jordbrukspolitik syftar till att öka produktionen av jordbruksprodukter, garan- tera jordbrukare en dräglig levnadsstandard, stabilisera jord- bruksmarknaderna samt garantera rimliga priser för konsumenterna. Knappt 60 % av EG:s totala budget går till CAP. CECommunauté Européenne (CE)/Europeiska gemen-skapen (EG). CECACommunauté Européenne du Charbon et de l'Acier/Europeiska kol- och stålge- menskapen (EKSG). CELEX EG-kommissionens rättsdatabas. Innehåller i full text bl.a. EG:s grundläggande traktater (t.ex. Rom-fördraget), sekundär lagstiftning (förordningar, direktiv, beslut, etc.), avtal mellan EG och tredje land samt rättsfallen från EG- domstolen. CERNConseil Européen pour la Recherche Nucléaire/ European Organization for Nuclear Research - Europeiska atomforskningscentret med säte utanför Genève. Bildades 1954 för att utföra och koordinera forskning inom partikelfysik. CFPCommon Fisheries Policy - EG:s gemensamma fiskeripolitik. Enligt dess grundläggande bestämmelser skall fiskeresurserna mellan EU:s medlemsstater fördelas utifrån följande kriterier: traditionellt fiske, förlust av fiskemöjligheter på grund av införande av 200-milsgräns för fiskezoner, prioritering av områden som är starkt beroende av fiske (Irland, norra Storbritannien). CISCustom Information System. Konvention undertecknad i juli 1995 syftande till att möjliggöra ett gemensamt agerande av tullmyndigheterna i EU och utbyte av information för brottsbekämpande verksamhet. Citizen´s Europe/Europe des CitoyensMedborgarnas Europa. Blev i mitten av 1980- talet ett samlingsnamn för de fördelar som de enskilda medborgarna i EG skulle få av den inre marknaden. Medborgarnas Europa har ingen egen tidtabell. Det syftar på alla de åtgärder på arbetsmarknadens, socialpolitikens, konsumentpolitikens, ut-bildningens, miljöns och den fria rörlighetens områden som direkt gagnar de enskilda EU-medborgarna. Cohesion (Sammanhållning)EU:s målsättning att uppnå ekonomisk och social utjämning inom gemenskapen. Detta påverkar all verksamhet inom unionen men bedrivs främst genom de tre strukturfonderna - regionalfonden, socialfonden och jordbruksfondens utvecklingssektion. Enligt Unionsfördraget i Maastricht skall en särskild utjämningsfond (cohesion fund) för de ekonomiskt mindre utvecklade medlemsstaterna inrättas. Community Support Frameworks (CSFs) Utfästelser gjorda av EG-kommissionen till medlemsländerna om på vilka områden och med hur mycket regionalfonderna kan användas för nationella regionalpolitiska stödåtgärder. Som regel lämnar EU bidrag motsvarande högst 70 % av totalkostnaderna för ett projekt. CoreperComité des Représentants Permanents/Committee for Permanent Represen- tatives: de ständiga representanternas kommitté som består av medlemsstaternas EG-ambassadörer och deras ställföreträdare. Coreper sammanträder varje vecka och har till huvuduppgift att förbereda ministerrådets möten. Kommittén leder hela den mångfald arbetsgrupper som bearbetar kommissionens förslag inför be- handling i ministerrådet. COREU Correspondence Européen, EU:s interna kommunikationsnät för det utrikes- politiska samarbetet mellan medlemsstaterna. Correspondence Centres Motsvarande Euro-Info-Centres inom EU som vänder sig till tredje land med prioritering av EFTA-länderna och länderna i Central- och Östeuropa. Council of MinistersEU:s ministerråd. Se ministerrådet. Davignonrapporten EG:s medlemsstater ingick i oktober 1970 en överenskommelse om att inleda ett närmare och oförbindligt utrikespolitiskt samarbete. Riktlinjerna till detta samarbete hade skisserats i en rapport av Etienne Davignon, belgisk diplomat och sedermera framträdande ledamot av EG-komissionen. Beslutet om närmare utri- kespolitiskt samarbete inom gemenskapen var bl.a. ett avgörande skäl för Sveriges beslut att inte ansöka om EG-medlemskap vid denna tidpunkt. Delors Plan/ReportEuropeiska rådet tillsatte 1988 en kommitté under ledning av EG-kommissionens dåvarande president Jacques Delors med uppgift att utreda och föreslå steg i riktning mot en ekonomisk och monetär union, EMU. På våren 1989 presenterade kommittén sitt förslag som rekommenderar att EMU införs i tre faser och omfattar gemensam penning- och valutapolitik, samordning av den ekonomiska politiken, gemensam centralbank och en enhetlig valuta. DGDirectorate General - generaldirektorat. EG-kommissionens sekretariat är organiserat i sju stabsfunktioner och 23 generaldirektorat (GD) för olika fack- områden. Dessa är externa förbindelser (GD I), ekonomi och finans (GD II), inre marknad och industripolitik (GD III), konkurrens (GD IV), sysselsättning, arbetsmarknads- och socialpolitik (GD V), jordbruk (GD VI), transporter (GD VII), bistånd (GD VIII), personal och administration (GD IX), information, kommunikation och kultur (GD X), miljö, nukleärsäkerhet och civilskydd (GD XI), vetenskap, forskning och utveckling (GD XII), informationsteknologi och innovation (GD XIII), fiske (GD XIV), finansinstitutioner och direkta skatter (GD XV), regionalpolitik (GD XVI), energi (GD XVII), kredit och investeringar (GD XVIII), budget (GD XIX), revision (GD XX), tullunion och indirekta skatter (GD XXI), samordning av strukturpolitiken (GD XXII) och företagspolitik, handel, turism och kooperation (GD XXIII). DirektivÄr bindande för EU:s medlemsstater när det gäller målen som skall uppnås, men ger varje stat valfrihet beträffande medlen. Ofta innehåller di- rektiven åtaganden om tid för införande. DublinkonventionenEU:s konvention om asyl undertecknades i Dublin 11 juni 1990 av 11 medlemsstater. ECEuropean Community - Europeiska gemenskapen. Se EG. ECB/ECBSEuropean Central Bank/European Central Bank System - den europeiska centralbanken respektive det europeiska centralbankssystemet (inkl. de nationella centralbankerna) som avses upprättas i EMU:s fas tre i slutet av 1990-talet (jämför EMU). Ecofin Ministerrådsmöte i EU sammansatt av medlemsstaternas ekonomi- och finans- ministrar. Är tillsammans med General Affairs Council (som behandlar frågor av allmän och utrikespolitisk karaktär) ett av de viktigaste ministerrådsmötena i EU. EDF European Development Fund - Europeiska utvecklingsfonden som förvaltar EU:s biståndsmedel till AVS/ACP-staterna under Lomékonventionen. Har sitt säte i Luxemburg. Medel tillskjuts i femårsramar knutna till Lomékonventionen. EEA1. European Environment Agency - Europeiska miljöbyrån med säte i Köpenhamn. Dess roll är främst rådgivande till EG i miljöfrågor samt ett informations- center för statistik över miljösituationen i medlemsstaterna.2. European Economic Area - Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Se EES. EEGEuropeiska ekonomiska gemenskapen. Se EG/EC/CE. EESEuropeiska ekonomiska samarbetsområdet, be- stående av EG:s och EFTA:s samtliga medlemsstater. Avtalet om att upprätta EES trädde i kraft den 1 januari 1994. Avtalet omfattar de fyra friheterna samt angränsande politikområden (t.ex. utbildnings- och forskningssamarbete). Det omfattar också de legala och institutionella frågor som ligger till grund för avtalet. Avtalet bygger på EG:s regelverk - acquis communautaire - exklusive den gemensamma jordbrukspolitiken, fiskepolitiken, handelspolitiken och skatte- politiken, m.fl. områden. Medlemmar är Island, Norge och Liechtenstein. EFTAEuropean Free Trade Association - den europeiska frihandelssammanslutningen som grundades 1960. Medlemmar är Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. Sverige, Finland, Österrike, Danmark, Portugal och Storbritannien var medlemmar av EFTA fram till dess de anslutit sig till EG/EU. EG-fördraget Detta fördrag som slöts år 1957 om den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), med senare tillägg och ändringar, kan kallas EG:s grundlag och regeringsform. Till sin egentliga natur är fördraget en överenskommelse mellan stater som behåller sin nationella handlingsfrihet, men samtidigt är beredda att på klart angivna villkor och inom precist definierade områden begränsa eller avstå från sin suveräna handlingsfrihet och överlämna denna till gemenskapen. EG/EC/CE Europeiska gemenskapen (EG)/European Community (EC)/Communauté Européenne (CE). Består av EKSG, EEG och Euratom. EG:s medlemsstater är Belgien (1951), Frankrike (1951), Italien (1951), Luxemburg (1951), Nederländerna (1951), Tyskland (1951 för Västtyskland och 1990 för f.d. DDR), Danmark (1973), Irland (1973), Storbritannien (1973), Grekland (1981), Portugal (1986), Spanien (1986), Sverige (1995), Finland (1995) samt Österrike (1995). Se också EU. EG-domstolenCourt of Justice of the European Communities, med säte i Luxemburg. Är högsta uttolkare av EG-fördragen och gemenskapens lagstiftning. Domstolen består av 15 ledamöter och 9 generaladvokater (vars uppgift det är att i varje mål framlägga ett förslag till beslut) och har ca 600 anställda. EG-kommissionenÄr ett utredande, förslagsställande, verkställande och övervakande organ. Kommissionen består av 20 ledamöter - två från vart och ett av de fem stora medlemsstaterna (Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland), en från vart och ett av de övriga. Ledamöterna i kommissionen nomineras av medlemsstaterna och utses för en femårsperiod. Kommissionen leds av en president som väljs för en period av två år. Varje ledamot har ett eller flera ansvarsområden. Kommissionen biträds av ett sekretariat som är organiserat i stabsfunktioner, generaldirektorat (jämför DG) och andra enheter. Ca 13 000 tjänstemän arbetar i kommissionen, vars säte är Bryssel. EG:s regelverk Acquis communautaire, det samlade regelverket inom EG bestående av grundfördragen, förordningar, direktiv, och domstolsavgöranden. EGTEuropeiska gemenskapens officiella tidning. EG:s sammanställning av direk- tiv, förordningar, etc. som antagits av ministerrådet. Kan jämföras med Svensk författningssamling i Sverige. EIBEuropean Investment Bank - Europeiska inve-steringsbanken är ett självständigt EG-organ med egen förvaltning. Etablerades i och med Rom- fördraget, med syftet att till speciellt utsatta och mindre utvecklade regioner i EG:s medlemsstater ge lån främst för investeringar i infrastruktur, energisektorn och industriell modernisation. Lån ges också till staterna i Central- och Östeuropa och till de stater som är anknutna till Lomé- konventionen. Banken har sitt säte i Luxemburg. Styrelsen består av de 15 medlemsstaternas finans- och ekonomiministrar. EIS
European Information System. EU:s datainformationsnät som skall regleras i en konvention och som syftar till att underlätta kontrollen vid gemenskapens yttre gränser. Den skall utgöra ett komplement till konventionen om de yttre grän- serna. Ekonomiska och sociala kommittén Är ett rådgivande organ inom EU med representanter från arbetsmarknadens parter, producent- och konsumentintressen, jordbruk, m.m. Kommittén har 189 ledamöter och ett sekretariat med säte i Bryssel med ca 500 anställda. EKSGEuropeiska kol- och stålgemenskapen. Bildades 1951 genom det s.k. Parisfördraget. De sex ur-sprungliga medlemsstaterna - Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland - samordnade sina befogenheter att be-stämma i frågor som påverkar produktion och distribution av kol och stål i den nya organisationen. EMSEuropeiska monetära systemet/European Monetary System - EG:s monetära samarbetssystem skapades 1978/79 och är lagfäst i Europeiska enhetsakten från 1987. Samarbetet inriktas på att vidareutveckla växelkursmekanismen, ERM, och främja ömsesidigt ekonomisk-politiskt närmande, s.k. konvergens. EMS består av en gemensam valuta, ecu, växelkursmekanismen, ERM, den monetära samarbetsfonden, EMCF, samt kreditstödsfacili-teter. EMUEconomic and Monetary Union - EU:s ekonomiska och monetära union. En av EG:s två regeringskonferenser, som inleddes i december 1990, behandlade EMU. EMU är tänkt att genomföras i tre faser: den första innebär dels upprättandet av den inre marknaden och införandet av fria kapitalrörelser mellan EU-staterna, dels att alla valutor knyts till växelkursmekanismen i EMS. Fas två innebär huvud- sakligen en förstärkning av den ekonomisk-politiska samordningen och fas tre skapandet av en gemensam centralbank, att man låser växelkurserna mellan medlemsstaterna och att en enhetlig valuta införs. Den enhetliga valutan kommer att kallas ?euro?. Den tredje fasen skall enligt Unionsfördraget inledas senast 1999. EnhetsaktenActe Unique. Reviderade 1987 EG:s gemenskapsfördrag - Romfördraget och Parisfördraget. Innebar ökad användning av majoritetsbeslut, förstärkning av Europaparlamentets roll och fördragsfäste målet att till utgången av 1992 upprätta den inre marknaden. Fördragsfäste även områdena miljö, arbetsmiljö, regionalstöd och forskning samt det europeiska utrikespolitiska samarbetet, EPS (numera GUSP). EPUEuropean Political Union - EG:s politiska union. En central målsättning alltsedan Kol- och stålgemenskapens tillkomst 1951 har varit att skapa en politisk union. I Romfördraget från 1957 framhålls också de fördragsslutande parternas beslutsamhet att ?lägga grunden till ett ständigt fastare förbund mellan de europeiska folken?. Denna målsättning bekräftades i och med enhetsakten från 1987. I december 1990 inleddes en av två regeringskonferenser för att behandla EG:s allmänpolitiska och institutionella utveckling i riktning mot en ?politisk union?. Resultatet av denna konferens och den om ekonomisk och monetär union blev överenskommelsen i Maastricht i december 1991 om skapandet av Europeiska unionen. ERMExchange Rate Mechanism - växelkurssamarbetet inom EMS. Inom ERM har varje valuta en fastställd centralkurs uttryckt i ecu. På grundval av denna bestämmer man kurser gentemot de andra valutorna i systemet. Grekland deltar ej i ERM. EUEuropeiska unionen, dvs. den påbyggnad och fördjupning av gemenskapsarbetet som överenskoms i Maastricht i december 1991. Begreppet EU används om den övergripande helhet som omfattas av Maastrichtfördraget. Av de tre s.k. pelare som unionen vilar på är det pelare två (gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och pelare tre (området för rättsliga frågor och inrikes angelägenheter) som bildar unionens nya samarbetsområden. Begreppet EG betecknar också fort- sättningsvis det traditionella ekonomiska samarbetet inom unionen (dvs. EG, EKSG samt Euratom). Euratom European Atomic Energy Community - Europeiska atomenergigemenskapen. Bildades i samband med EEG i Rom 1957. Euratom har gemensamma regler om frågor som berör kärnsäkerhet och kärnenergi, i vilka ingår en gemensam marknad för uranförsörjning, reaktorer och delar av reaktorer. Fungerar som kontrollorgan och driver ett europeiskt fusionsforskningsprogram. Euro-Info-Centres Inom ramen för den EG-aktionsplan som särskilt inriktas på att öka möjligheterna för små och medelstora företag att tillgodogöra sig fördelarna av den inre marknaden, har informationskontor, s.k. Euro-Info-Centres, upprättats i medlemsstaterna. Syftar främst till att möjliggöra bättre information mellan företagen samt mellan företagen och allmänheten.
Europaavtal Associationsavtal mellan EU och vissa stater i Central- och Östeuropa. Avtal har undertecknats med Polen, Ungern, Tjeckien, Estland m.fl. central- och östeuropeiska stater. Europaavtalen innebär att ett frihandelsområde skall upprättas inom tio år. EG åtar sig att å sin sida avveckla handelshinder för industrivaror redan inom fem år. Avtalen innehåller vidare regler om arbetstagares rörlighet, investeringar, tjänstehandel, konkurrensrätt, ekonomiskt samarbete, kulturellt utbyte och en utrikespolitisk dialog. I avtalens inledande avsnitt anges också att de skall ses som ett första steg på vägen mot ett framtida EU-medlemskap. Jämför Asso- ciation Agreements. Europaparlamentet Är rådgivande, kontrollerande och i vissa fall - t.ex. i budgetfrågor - medbes- lutande organ. Består av 626 ledamöter, valda direkt för fem år. Parlamentet håller vanligen sina sessioner en vecka varje månad (utom i augusti) i Stras- bourg. Normalt möts utskott och partigrupper i Bryssel. Huvuddelen av parla- mentets sekretariat, som har ca 3 000 anställda, finns i Luxemburg. Europarådet Dess stadgar undertecknades 1949 i London. Syftet är att samarbeta inom en rad områden: mänskliga rättigheter, sociala frågor, utbildning, kultur, ungdoms- frågor, hälsofrågor och naturvård. Organisationen har i dag 39 medlemmar, senast upptogs Ryssland som medlem. Har sitt säte i Strasbourg. Rådets general- sekreterare är f.n. svensken Daniel Tarschys. European Convention on Human RightsEuroparådets konvention om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Se Europarådet. European Court of Human Rights Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Domstolen, med säte i Strasbourg, skall se till att Europarådets konvention från 1950 om de mänskliga rättigheterna efterföljs. European Documentation Centre I varje EU-stat finns ett antal informationscentrum med uppgift att till- handahålla information om EG:s regelverk, institutioner etc. Är oftast knutna till universitet eller högskolor. European Environmental Bureau Europeiska miljöbyrån. Upprättades 1974 med syftet att fungera som ett informationsnätverk för miljöfrågor i Europa, främst i EU:s medlemsstater. Består i dag av ca 200 miljöorganisationer. Har sitt säte i Bryssel. Europeiska rådetDetta EU:s toppmöte, som tillkom på informell basis 1974, består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer och EG-kommissionens ordförande. Europeiska rådet stadgefästes först i enhetsakten 1987 och förs i det nya unionsfördraget in i den formella beslutshierarkin. Skall sammanträda två gånger per år för att bl.a. ge politiska impulser i arbetet och behandla större frågor. Europol EU-organ för polissamarbete inom ramen för Maastrichtavtalets tredje pe- lare för att förhindra och bekämpa terrorism, narkotikahandel och annan internationell brottslighet. Ett första steg är informationssamarbete kring illegal narkotikahandel genom narkotikaenheten (Europol Drugs Unit). EU:s sociala stadgaAntogs av alla EG-stater utom Storbritannien i form av en deklaration 1989. Betraktas som ett politiskt instrument med ?moraliska förpliktelser? för medlemsstaterna att se till att de grundläggande sociala rättigheter som stadgan behandlar garanteras i respektive stat. Den ger också en uppmaning till kommissionen att lägga fram förslag till direktiv och rekommendationer eller på andra sätt söka genomföra innehållet i stadgan som bl.a. omfattar arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor, jämställdhet, ar- betsmiljö- och handikappfrågor. Har följts upp via ett speciellt handlings- program. FusionsfördragetFusionsfördraget. Överenskommelser från 1965 som samlade de tre gemenskapsfördragen - EKSG, EEG och Euratom - under gemensam kontroll av en kommission och ett ministerråd. Överenskommelsen trädde i kraft i juli 1967. Förordning Antas av EU-rådet på förslag från kommissionen. Är omedelbart bindande för alla medlemsstater liksom för företag och enskilda inom EU. Förordning tar över nationell lag. Förstainstansrätten EG:s förstainstansrätt - EG-domstolens lägre instans som handlägger konkurrens- ärenden, EKSG-mål samt arbetsrättsliga frågor mellan och inom gemenskapens institutioner. Besluten kan överklagas hos domstolens högre instans. 15 domare. GUSP/CFSP Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som EU:s medlemsstater utvecklar inom ramen för fördraget om Europeiska unionen (eng. Common Foreign and Security Policy). Gymnich Informellt utrikesministermöte inom EU varje halvår, som ägnas en allmän diskussion om övergripande utrikespolitiska frågor. Uppkallat efter den by utanför Bonn där det första mötet ägde rum. Harmonisering EU-term som syftar på ändring av nationell lagstiftning så att den överens- stämmer med EG:s regelverk. Icke-ingripandebeskedBekräftelse från EG-kommissionen att ett förfarande inte strider mot EG:s konkurrensregler. IGCInter-governmental Conference; den regerings-konferens mellan EU:s medlemsstater som enligt Maastrichtfördraget inkallades 1996 för att undersöka vilka bestämmelser i fördraget som skall revideras för att de i fördraget angivna målen skall kunna uppfyllas. Konferensen inleddes i Turin den i mars 1996 och avslutades i Amsterdam i juni 1997.IMFInternational Monetary Fund - Internationella valutafonden med säte i Washington DC, USA. Upprättades 1947 genom Bretton Woods-överenskommelsen. INFO 92 EG-kommissionens vitboksdatabas. Presenterar med en sammanfattning innehåll, syfte, användningsområde, m.m. av de 289 förslagen i EG:s vitbok. Uppgifter lämnas vidare om var i beslutsprocessen förslagen befinner sig, ikraftträdandedatum, referens till var de är publicerade, m.m. Interreg EG:s regionalpolitiska program för stöd till gränsregioner mellan medlems- staterna. Programmet syftar främst till att förbereda ekonomiskt mindre ut- vecklade gränsregioner för den ökade konkurrensen i och med upprättandet av den inre marknaden. ISOInternational Organization for Standardization - internationella standar- diseringsorganisationen. JO/OJ/EGT Journal Officiel/Official Journal/Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Se EGT. Kommitologin EU:s kommittésystem. Som ett led i strävan att effektivisera beslutsprocessen i EG-organen, få ett snabbare beslutsfattande och lösa upp blockeringar på grund av motsättningar mellan medlemsländerna tillsätts kommittéer med olika status. Vissa har beslutanderätt, andra är bara rådgivande. LomékonventionenRamavtal för EU:s bistånd till de 70 s.k. AVS-staterna i Afrika, Västindien och Stillhavsområdet. Lomékonventionen är ett avtal om handel, samarbete och bistånd. De viktigaste inslagen i konventionen gäller handelslättnader, kommersiellt, ekonomisk-finansiellt och industriellt samarbete samt bestämmelser avsedda att stabilisera utvecklingsländernas exportinkomster. Den nuvarande fjärde konventionen (Lomé IV) slöts 1990 för tio år. Biståndsåtaganden under konventionen förvaltas av Europeiska utvecklingsfonden (EDF). Jämför ACP/AVS och EDF. Luxemburg-kompromissenVid två EG-möten i januari 1966 beslutades efter franskt villkor att viktiga beslut i ministerrådet även fortsättningsvis skulle fattas enhälligt, dvs. varje medlemsstat kunde inlägga veto mot beslut vars genomförande den ansåg skada dess nationella intressen. Detta beslut, som både brukades och missbrukades under de följande åren, utgjorde en av de främsta anledningarna till att EG:s besluts-kraft försvagades fram till 1987 då enhetsakten införde ökad användning av majoritetsbeslut. Luxemburgprocessen Startade med en gemensam deklaration i anslutning till ministermötet EFTA-EG i Luxemburg år 1984, om att skapa ett breddat och fördjupat samarbete parterna emellan. Medbeslutande-procedurenEU-uttryck som syftar på Europaparlamentets medbeslutande i beslutsprocessen. I och med Maastrichtfördraget infördes en ny beslutsprocedur (artikel 189c) som för första gången ger parlamentet vetorätt inom ett femtontal områden, såsom inre marknadsfrågor, utbildning, kultur, hälsovård, konsumentskydd, transport, kommunikation, forskning och miljö. Jämför Cooperation procedure. Meddelanden Skrivelser som används av EG-kommissionen för att exempelvis informera medlemsländerna eller lägga fram förslag om förordningar, beslut, direktiv osv. MinisterrådetEU:s utrikesministrar och fackministrar sammanträder i rådet. Antar rekommendationer, fattar beslut om budget, direktiv och förordningar. NACNorth Atlantic Council - Nordatlantiska rådet består av de 16 Nato-staternas utrikesministrar. Håller regelbundet återkommande möten.NACC North Atlantic Cooperation Council - Nordatlantiska samarbetsrådet är ett sam- rådsforum för säkerhetsfrågor mellan Natos medlemsstater, de f.d. Wars- zawapaktsstaterna och OSS-staterna. Nato North Atlantic Treaty Organization - den nordatlantiska försvarsorganisationen, även kallad Atlantpakten, grundades 1949 med säte i Bryssel. De 16 medlemmarna är Island, Norge, USA, Kanada och Turkiet samt de 15 medlemsstaterna i EU med undantag för Sverige, Finland, Österrike och Irland. Notices Icke bindande tillkännagivanden av EG-kom-missionen: tolkning av gällande bestämmelser. NPTIcke-spridningsfördraget (Non Proliferation Treaty) - avtal om icke- spridning av kärnvapen. Närhetsprincipen Även benämnd subsidiaritetsprincipen. Denna EU-princip går ut på att endast det som inte kan göras effektivt på nationell, regional eller lokal nivå skall göras på gemenskapsnivå. Dvs. beslut inom gemenskapen bör fattas så nära med- borgarna som möjligt. Principen fördragsfästes i och med Maastrichtavtalet om en europeisk union men har redan tidigare varit vägledande för arbetet på många områden. OECD Organization for Economic Cooperation and Development - Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. Hette ursprungligen OEEC - Organization for European Economic Cooperation (organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete) - och skapades 1948 för att främja återuppbyggnaden i Europa efter kriget. OECD, som har sitt säte i Paris, omfattar i dag 24 ?västekonomier? (Europa, Nordamerika, Japan, Australien och Nya Zeeland) och ägnar sig främst åt informationsutbyte, analys och viss samordning av ett brett spektrum av ekonomiska frågor. OSSOberoende staters samvälde (f.d. Sovjetunionen). Oberoende staters samvälde (OSS) är en lös samarbetsorganisation mellan de f.d. Sovjetrepub-likerna utom Georgien och de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Organisationen har sitt säte i Vitrysslands huvudstad Minsk. OSSE/OSCE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa Organization for Security and Cooperation in Europe, tidigare ESK, den europeiska säkerhetsorganisationen. Kallas ibland Helsingforsprocessen då arbetet inleddes i Helsingfors 1975. Omfattar alla stater i Europa och det forna Sovjetunionen samt USA och Kanada. Till ämnen som behandlas inom OSSE hör säkerhetsfrågor av militär och politisk art; ekonomiskt, vetenskapligt, teknologiskt och miljömässigt samarbete liksom frågor med anknytning till det humanitära och kulturella området, ofta kallade ESK:s/OSSE:s mänskliga dimension. Arbetet leds av ett ordförandeland som till sitt stöd har en generalsekreterare och tre institutioner - ett sekretariat i Prag, ett konfliktlösningscenter i Wien och ett demokratistödscenter i Warszawa. ParisstadganSlutdokument från ESK:s (numera OSSE) toppmöte i Paris i november 1990, som beseglade försoningen mellan Öst- och Västeuropa. Är tillsammans med Helsingforsdokumentet från 1975 grunddokument för ESK:s (OSSE:s) verksamhet. PFF/PFP Partnerskap för fred/Partnership for Peace; samarbete på det fredsbevarande området i vilket deltar Natostaterna och nästan alla stater i Central- och Östeuropa samt Sverige och Finland. PHARE Poland and Hungary Aid for Restructuring of the Economies - den del av EU- staternas tekniska bistånd till samtliga central- och östeuropeiska stater, som kanaliseras via EU:s budget och administreras av EG-kommissionen. Har i takt med den politiska utvecklingen utsträckts till alla staterna i Central- och Östeuropa. 1992 uppgick detta bistånd till 1 miljard ecu. POCOPolitiska kommittén, som består av chefstjänstemän från medlemsstaternas utrikesdepartement, är högsta tjänstemannaorgan för det utrikespolitiska samarbetet mellan EU-staterna. PPPPolluter Pays Principle. EG:s miljöprincip om att ?förorenaren betalar?. Proportionality En EU-princip ofta använd av EG:s domstol för att hindra oproportionella åtgärder (i form av importförbud, tullar, o.d.) av en medlemsstat mot en annan. REGENEG:s energiprogram med syfte att utvidga den inre energimarknaden till ekonomiskt mer eftersatta regioner inom gemenskapen. Ett annat syfte är att uppmuntra till större gasanvändning än hittills för att på så vis undvika ett alltför stort oljeberoende. Regionkommittén Inrättades genom Maastrichtfördraget och består av företrädare för lokala och regionala organ (i Sverige kommuner och landsting) . Rekommendationer och yttranden Recommendations and Opinions. Antagna av EU-rådet på förslag från kommissionen. Saknar legal verkan och är således inte bindande. Revisionsrätten Har sitt säte i Luxemburg. Är EG:s högsta revisionsorgan. Domstolen har 15 ledamöter och ett sekretariat med drygt 300 anställda. Rådgivande kommitté Rådgivande kommittéer upprättade av EG-kommissionen. Deras uppgift är att ge råd och yttra sig över specifika frågor: exempelvis yttrar sig EG:s rådgivande kommitté för konsumentfrågor (Consumer´s Consultative Committee) över förslag till beslut som rör konsumentfrågor.
RådssekretariatetEU-ministerrådets sekretariat med över 2 300 anställda (som leds av en generalsekreterare). Rådssekretariatet bistår ministerrådet, Coreper och dem underställda arbetsgrupper i beslutsberedningen. Har sitt säte i Bryssel. SammanhållningSe Cohesion Samarbetsproceduren I Europeiska enhetsakten från 1987 fick Europaparlamentet större möjlighet att påverka EG:s lagstiftning genom det s.k. samarbetsförfarandet (artikel 189c). Detta tillämpas inom de områden där ministerrådet fattar beslut med majoritet. Det gäller framför allt den s.k. harmoniseringen av EG:s lagar för den inre marknaden. Dessutom gäller det vissa andra områden, forskningsprogram, den regionala fonden samt vissa sociala frågor. Allt som allt handlar det om ett tiotal artiklar i Romfördraget. Samarbetsförfarandet utsträcks i Maastrichtfördraget till att gälla omkring 15 nya områden, samtidigt som det bibehålls för tre gamla. Jämför Medbeslutandeproceduren. Schengen Överenskommelse 1985 mellan Beneluxländerna, Frankrike och Tyskland med syftet att avskaffa gränskontrollerna för persontrafik staterna emellan, samt etablera ökad kontroll vid de externa gränserna, gemensam viseringspolitik och utökat informationsutbyte. Flera andra EU-stater har sedermera anslutit sig till avtalet. Sverige avser, som ett första steg, att bli observatör i Schengensamarbetet. SISSchengen Information System. Ett datainformationsnät som syftar till att underlätta kontrollen av Schengenstaternas yttre gränser. Systemet utgör modell för EIS som på sikt skall omfatta samtliga EU-stater. Standing Conference of Local and Regional Authorities of Europe Konferens, med säte i Strasbourg, som bildades 1987 och som i dag samlar delegater från den regionala och kommunala nivån i Europarådets medlemsstater. Har som syfte att stödja regionalt och lokalt samarbete i Europa.StrukturfondernaFör perioden 1994-99 kommer de tre strukturfonderna (regionalfonden, socialfonden och utvecklingssektionen av jordbruksfonden) att disponera ca 1 300 miljarder kronor för regionala utvecklingsprogram med syfte att utjämna de regionala och lokala ojämlikheterna inom gemenskapen. Bidragen går huvudsakligen (70 %) till de fattigaste regionerna men även till industri- regioner på tillbakagång liksom till landsbygdsutveckling och sysselsättnings- skapande projekt i de rikare medlemsstaterna. Ytterligare bidrag för dessa ändamål kan erhållas i form av lån från EIB. Subsidiaritetsprincipen Se Närhetsprincipen.TACIS Technical Assistance to the Commonwealth of Independent States and Georgia. EG- kommissionens biståndsprogram för staterna i forna Sovjetunionen (utom de tre baltiska staterna, som faller under PHARE-programmet). 1992 uppgick detta bistånd till 450 miljoner ecu, katastrofbistånd oräknat. TBTsTechnical Barriers to Trade - tekniska handelshinder. Syftar på problem som uppstår genom att skilda stater har olika regler om hur en produkt skall vara beskaffad i fråga om t.ex. dimensioner, säkerhetsordningar och märkningsbestämmelser. Trojka Trepartsgrupp inom EU:s utrikesministerråd bestående av den tidigare, den pågående och den kommande ordförandeskapsstaten assisterade av EG-kommissionen. Trojkan företräder ofta EU gemensamt i utrikespolitiska sammanhang. VEU/WEUVästeuropeiska unionen/Western European Union - organisation för försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, som upprättades 1948. Medlemmar är EU:s medlemsstater utom Irland och Danmark (som dock båda är observatörer). Sverige är observatör.Visegradstaterna En beteckning på de fyra centraleuropeiska staterna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Dessa utvecklar ett allt närmare samarbete, med bl.a. frihandelsplaner, och söker samtidigt gemensamt ett närmande till EU och EFTA. Bl.a. har man med EU förhandlat fram associationsavtal, s.k. Europaavtal (se detta ord). VHO/WTOWorld Trade Organization, den internationella världshandelsorganisationen som omfattar, förstärker och utvidgar det hittillsvarande regelverket inom GATT (General Agreement on Tariffs and Trade).
Innehållsförteckning
1 Sammanfattning 1 2 Propositionen 3 3 Motionerna 3 3.1 Motioner väckta med anledning av propositionen 3 3.2 Övriga motionsyrkanden 6 4 Regeringskonferensen och tillkomsten av Amsterdamfördraget 7 5 Handläggningen i riksdagen av frågor kring regeringskonferensen och Amsterdamfördraget, yttranden från andra utskott 9 6 Amsterdamfördragets och betänkandets disposition 10 7 Utskottet 12 7.1 Sveriges godkännande av Amsterdamfördraget, konstitutionella förutsättningar, beslutsprocedur och ändring i anslutningslag 12 Propositionen 12 Motionerna 14 Utskottets överväganden 18 7.2 Unionen och medborgaren 32 Propositionen 32 Öppenhetsreglerna 32 Grundläggande rättigheter 33 Motionerna 35 Utskottets överväganden 36 7.3 Samarbetet inom EG (första pelaren) 37 Propositionen 37 Fri rörlighet för personer 38 Sysselsättning 41 Miljösamarbetet 42 Jämställdhet 43 Konsumentpolitiken 44 Arbetslivsfrågor, sociala frågor m.m. 44 Folkhälsa 45 Djurskydd 45 Den gemensamma handelspolitiken 45 Motionerna 46 Utskottets överväganden 48 7.4 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) 55 Propositionen 55 Motionerna 58 Utskottets överväganden 59 7.5 Polis-, tull- och straffrättsligt samarbete (tredje pelaren) 62 Propositionen 62 Schengensamarbetet 69 Motionerna 70 Utskottets överväganden 71 7.6 Unionen och medlemsstaterna 76 Propositionen 76 7.7 Institutionerna 78 Propositionen 78 Motionerna 81 Utskottets överväganden 82 7.8 Förenkling av fördragen 85 Propositionen 85 7.9 Övriga frågor 86 Euratomfördraget 86 Motionerna 87 Utskottets överväganden 87 Hemställan 88 Reservationer 91 1. Ändring i anslutningslagen (mom. 1) 91 2. Folkomröstning om Amsterdamfördraget (mom. 2) 91 3. Beslutsprocedur som för stiftande av grundlag (mom. 3) 92 4. Beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt (mom. 4) 93 5. Godkännande av Amsterdamfördraget (mom. 5) 93 6. EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden (mom. 6) 94 7. Överlåtelse av beslutskompetens (mom. 8) 95 8. EU-samarbetets övergripande karaktär (mom. 9) 95 9. Särställning i unionssamarbetet (mom. 10) 96 10. Utträdesparagraf i Unionsfördraget (mom. 11) 97 11. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13) 97 12. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13) 98 13. Europarådets konvention (mom. 14) 99 14. Asyl (mom. 15) 99 15. Asyl (mom. 15) 100 16. Regelrevision (mom. 17) 101 17. Sysselsättning (mom. 18) 101 18. Den inre marknaden (mom. 19) 102 19. Den gemensamma handelspolitiken (mom. 20) 103 20. Miljöpolitiken (mom. 21) 103 21. Sveriges observatörskap i VEU (mom. 23) 104 22. Beslutsformerna inom tredje pelaren (mom. 25) 104 23. Europoltjänstemännens befogenheter (mom. 26) 105 24. Eurodac (mom. 27) 106 25. Samrådet med regeringen (mom. 28) 106 26. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29) 107 27. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29) 107 28. Euratomfördraget (mom. 31) 108 Särskilda yttranden 109 1. Sysselsättning och jämställdhet 109 2. Kompetenskatalog 109 3. Kvalificerad majoritet 109 Bilaga 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen 111 Bilaga 2 Omröstning med kvalificerad majoritet 114 Bilaga 3 Medbeslutandeproceduren 115 Bilaga 4 Yttranden från andra utskott 117 Konstitutionsutskottets yttrande 1997/98:KU9y 117 Lagrådet 147 Justitieutskottets yttrande 1997/98:JuU6y 151 Socialförsäkringsutskottets yttrande 1997/98:SfU4y 167 Utbildningsutskottets yttrande 1997/98:UbU5y 180 Näringsutskottets yttrande 1997/98:NU3y 183 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1997/98:AU6y 189 Bilaga 5 Vissa termer och förkortningar 198