Alternativ till burhållning av värphöns
Betänkande 1993/94:JoU14
Jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JOU14
Alternativ till burhållning av värphöns
Innehåll
1993/94 JoU14
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas skrivelse 1993/94:106 där regeringen lämnar en redogörelse för utvecklandet av nya system för hållande av värphöns. Utskottet anordnade i december 1993 en offentlig utfrågning i ämnet. Efter ingående överväganden ansluter sig utskottet till regeringens bedömning att förbudet att hålla värphöns i bur skall träda i kraft den 1 januari 1999 i enlighet med riksdagens ursprungliga beslut år 1988 om omställning av det nuvarande burhönssystemet (1987/88:JoU22). Med instämmande i två motioner (s, fp) föreslår utskottet ett tillkännagivande av innebörd att regeringen årligen bör redovisa utvecklingen av omställningsarbetet för riksdagen, med början hösten 1994. I övrigt avstyrker utskottet motionerna, dock med vissa uttalanden om fortsatt inhemsk äggproduktion och om inriktningen på den fortsatta forsknings- och utvecklingsverksamheten m.m.
Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden (s och nyd).
Skrivelsen
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för utvecklandet av nya system för hållande av värphöns och för regeringens bedömning och ställningstaganden i fråga om förbudet att hålla värphöns i bur fr.o.m. år 1999. Regeringens ställningstagande innebär att ikraftträdandet av förbudet år 1999 ligger fast. Regeringen anser vidare att ett system liknande EG:s för frivillig märkning av ägg efter produktionssätt bör införas.
Motioner
Motioner väckta med anledning av skrivelsen
1993/94:Jo13 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att avvecklingen av nuvarande bursystem skall ske på ett sätt som innebär att Sverige behåller sin självförsörjning av ägg,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Jordbruksverket får i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen av alternativa produktionssystem och att regeringen varje höst under 1990-talet med början 1994 lämnar riksdagen en rapport om läget.
1993/94:Jo14 av Bo Arvidson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtida svensk äggproduktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och utveckling av olika alternativ till konventionella bursystem.
1993/94:Jo15 av Max Montalvo och Christer Windén (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprövning av frågan om inhysning av värphöns i bur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ordentlig avstämning 1997,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av en definition av bur.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Jo219 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om burhöns.
1993/94:Jo510 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om årliga redogörelser till riksdagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmiljön,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsindustrins behov av ägg.
1993/94:Jo516 av Stig Bertilsson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk burhållning av värphöns,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter att fram till år 2004 genomföra en omställning som medför att äggproduktionen stannar i landet.
Offentlig utfrågning m.m.
Utskottet har den 13 december 1993 hållit en offentlig utfrågning med representanter för Statens jordbruksverk, Statens konsumentverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens veterinärmedicinska anstalt, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Veterinärförbund, Svenska lantarbetareförbundet, Konsumentberedningen, Sveriges konsumentråd, Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel, Svenska Lantägg AB, Kronägg ek. för. och KabiPharmacia AB. En utskrift av utfrågningen bifogas.
Utskottets presidium har i november 1993 företagit en studieresa till Schweiz för att inhämta information om alternativa inhysningssystem i äggproduktionen.
Ett flertal skrivelser har inkommit från allmänheten och intresseorganisationer m.fl.
Utskottet
Inledning
Djurskyddslagen (1988:534), som trädde i kraft den 1 juli 1988, föreskriver bl.a. att djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt djurskyddsförordningen (1988:539) får höns för äggproduktion inte inhysas i burar. Enligt en övergångsbestämmelse till förordningen får vid ikraftträdandet befintliga anläggningar för burhöns användas intill utgången av år 1998.
I samband med riksdagens beslut om den nya djurskyddslagen (prop. 1987/88:93, bet. 1987/88:JoU22, rskr. 1987/88:327) beslutade riksdagen att en utvärdering av arbetet med forskning och försök beträffande olika system för hållande av värphöns skulle göras i form av en s.k. kontrollstation efter en femårsperiod, dvs. år 1993. I samband därmed skulle regeringen i lämpligt sammanhang för riksdagen redovisa resultatet av detta arbete.
I övrigt anförde utskottet bl.a. följande.
Vissa undersökningar har emellertid också genomförts i fråga om stallar för golvhöns. Utskottet anser det angeläget att utvecklingsarbetet i första hand inriktas på andra inhysningssystem än burhållningssystemet. Oberoende av vilken innebörd som kan läggas i begreppet burhållning bör det understrykas att sådana alternativa system som nu avses inte får leda till försämringar från djurhälso- eller arbetsmiljösynpunkt. Det bör t.ex. inte accepteras att medicineringen ökar eller s.k. näbbtrimning kommer till användning. De upplysningar som varit tillgängliga för utskottet om hittillsvarande erfarenheter inom forskningen m.m. ger inte något entydigt belägg för att t.ex. nuvarande golvuppfödningssystem i alla avseenden skulle vara överlägsna andra alternativ. Tills vidare bör således forskning och försök beträffande olika system bedrivas parallellt.
Utöver den tidigare beslutade kontrollstationen beslöt riksdagen i mars 1991 om en lägesavstämning under våren 1991 för pågående försök med alternativa produktionsmetoder (bet. 1990/91:JoU18, rskr. 1990/91:137). I regeringens skrivelse den 31 oktober 1991 beredde regeringen riksdagen tillfälle att ta del av en redogörelse för pågående försök rörande alternativ till burhållning av värphöns (skr. 1991/92:68, bet. 1991/92:JoU11, rskr. 1991/92:113).
Statens jordbruksverk har den 1 september 1993 på uppdrag av regeringen bl.a. presenterat en utvärdering av den forskning och de försök kring alternativ till burhållning av värphöns som bedrivits och en redovisning av utvecklingen inom äggproduktionen (Jordbruksverkets rapport 1993:14 Alternativa inhysningssystem för värphöns). Rapporten har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet, dnr 1413/93.
Jordbruksverket har den 30 september 1993 på regeringens uppdrag redovisat hur de medel som anvisats under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder använts och bedömt vilka resultat som de gjorda insatserna har gett. Jordbruksverket har redovisat uppdraget i rapporten (1993:15) Djurskyddsfrämjande åtgärder: Forsknings-, försöks- och utvecklingsprojekt 1990/91--1993/94.
Jordbruksverkets rapport om alternativa inhysningssystem för värphöns har den 12 november 1993 varit föremål för en diskussion med företrädare för bl.a. berörda myndigheter, för äggproducenter samt djurskydds-, konsument- och arbetstagarorganisationer.
Propositionen
Allmänna utgångspunkter
År 1992 var antalet värphöns i Sverige drygt 6 miljoner och den genomsnittliga besättningsstorleken 528 höns per besättning. Majoriteten av antalet besättningar, drygt 10 500, hade färre än 200 höns. Flertalet höns, 96 %, fanns dock i besättningar med fler än 200 höns och 82 % av värphönsen fanns i besättningar med fler än 5 000 höns. Ca 90 % av värphönsen hålls i bur.
År 1992 var den totala produktionen 100 miljoner kilo ägg. Ca 2/3 av äggproduktionen levereras till partihandeln.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om hållande av höns finns i djurskyddslagen (1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539) och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.
I 4 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur som föds upp eller hålls för produktion av bl.a. livsmedel skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
Enligt 9 § djurskyddsförordningen får höns för äggproduktion inte inhysas i burar. Enligt en övergångsbestämmelse till förordningen får vid ikraftträdandet befintliga anläggningar för burhöns användas intill utgången av år 1998.
I Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1993:129) om djurhållning inom lantbruket m.m. finns bestämmelser om utrymme, inredning, stallklimat, fönster och belysning, buller, utfodring, vattning och renhållning av stallar, m.m.
Endast hönsraser som har en medelvikt under 2,4 kilo får hållas i burar, och hönsen får hållas i burar i högst 2 år. Vid burhållning av höns skall varje höna ha minst 600 cm2 utrymme om det i buren hålls 3 eller flera höns. Antalet burvåningar får vara högst tre. Inredningar i hönsstallar skall vara utformade så att djuren inte utsätts för foder-, vatten- och gödselspill. Fr.o.m. den 1 januari 1994 skall hönsburar vara försedda med täta sidoväggar och klonötare. I stallar som förprövas enligt bestämmelserna i 7 § djurskyddsförordningen skall burarna dessutom vara försedda med sittpinnar.
När höns hålls på nätgolv eller annat dränerande golv, skall minst en tredjedel av stallgolvet vara försett med ströbädd. Den högsta tillåtna beläggningsgraden är exempelvis 6 höns/m2 om stallet inte har gödselbinge. Om en gödselbinge upptar 2/3 av golvarean och hönsrasens medelvikt understiger 2,5 kilo får beläggningsgraden vara 9 höns/m2. Det skall finnas minst 165 mm sittstång för varje höna. Vidare finns det bl.a. bestämmelser om utrymme vid foder- och vattentråg och om ett högsta antal höns per värprede.
EG/EU
Inom EG finns minimibestämmelser i direktiv 88/166/EEG om hur höns får hållas i bur. Direktivet trädde i kraft den 1 januari 1988 för nyproduktion. För buranläggningar som var i bruk vid denna tidpunkt träder bestämmelserna i kraft den 1 januari 1995.
Enligt direktivet skall burarna vara konstruerade så att varje höna har minst 450 cm2 fri horisontell rörelseyta. Vidare finns bestämmelser om lägsta burhöjd, maximal golvlutning, utrymme vid fodertråg och vattentillförsel. Burar får endast placeras i fler än tre våningar om det är möjligt att inspektera varje våning utan svårighet.
Enligt direktivet får medlemsländerna ha strängare nationella bestämmelser än de som anges i direktivet. Det är för närvarande endast två länder inom EG som har strängare utrymmeskrav. I Danmark gäller att varje höna skall ha minst 600 cm2 utrymme. I Tyskland är motsvarande krav 500 cm2. I övriga EG-länder gäller således direktivets minimikrav om 450 cm2/höna.
I EG:s förordning (1274/91/EEG) om vissa handelsnormer för ägg finns bl.a. bestämmelser om frivillig märkning av ägg med avseende på produktionssystem. Reglerna innebär att märkning av ägg efter produktionssystem är frivillig men om sådan märkning görs får endast vissa i förordningen definierade märkningstermer användas. Bestämmelserna gäller inte för ekologiskt eller biologiskt producerade ägg. I förordningen är följande märkningstermer och produktionssystem definierade.
"Ägg från utehöns" (free range eggs) skall produceras av höns som bl.a. har möjlighet till utevistelse dagtid. Marken måste till största delen vara täckt med vegetation, och beläggningen får inte vara högre än 1 000 höns per hektar eller en höna per 10 m2.
"Ägg från utehöns med begränsad areal" (semi-intensive eggs) skall produceras av höns som har möjlighet till utevistelse dagtid. Marken måste till största delen vara täckt med vegetation, och beläggningen får inte vara högre än 4 000 höns per hektar eller en höna per 2,5 m2.
"Ägg från höns på ströbädd" (deep litter eggs) skall produceras av höns i anläggningar där beläggningen inte får vara högre än 7 höns per m2 tillgänglig golvyta. Minst en tredjedel av golvytan skall vara täckt med strömaterial såsom halm, träspån, sand eller torv. En tillräckligt stor del av den tillgängliga golvytan skall användas för uppsamling av hönsens spillning.
"Ägg från höns i voljärer" (perchery eggs) skall produceras av höns i anläggningar där beläggningen inte får vara högre än 25 höns per m2 tillgänglig golvyta. I anläggningen skall finnas sittpinnar med en längd motsvarande minst 15 cm per höna.
Andra länder
Efter en folkomröstning år 1978 beslöt Schweiz att införa förbud mot konventionell burhönshållning fr.o.m. år 1992. I den schweiziska djurskyddslagen anges bl.a. att värphöns skall ha tillgång till sittpinnar och reden för äggläggning. I stallar med gödselbinge och ströbädd får hållas högst 7 höns/m2 om hönsens vikt inte överstiger 2 kilo. Om hönsens vikt överstiger 2 kilo får beläggningen vara högst 6 höns/m2. I anläggningar där hönsen hålls på nätgolv eller i bursystem gäller följande utrymmeskrav. För höns som hålls i grupper om upp till 10 djur skall vara höna ha 1 400 cm2. I gruppstorlekar om 11--20 höns skall varje höna ha 1 200 cm2. I grupper om 21--40 höns skall varje höna ha 1 000 cm2 och om hönsen hålls i grupper om fler än 40 höns skall varje höna ha minst 800 cm2. Om värpreden eller andra inredningar som ökar den tillgängliga ytan är arrangerade vertikalt i flera våningsplan får en proportionell reducering av beläggningen per kvadratmeter golvyta göras.
Enligt den norska djurskyddslagen skall värphöns i bur ha minst 700 cm2 och högst 3 hönor får hållas per bur. I Finland gäller att varje höna skall ha 480 cm2 och högst 4 hönor får hållas per bur.
Forskning och utvecklingsarbete
De nya system för hållande av värphöns som nu utvecklas är i princip en vidareutveckling av de traditionella golvsystemen. Genom att fler våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i anläggningen och beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas. Som redovisats ovan är den högsta tillåtna beläggningsgraden enligt nu gällande föreskrifter under vissa förutsättningar 9 höns/m2 vid golvhållning av höns. I de nya systemen har de försöksmässiga beläggningsgraderna vanligtvis varit mellan 15 och 20 höns/m2 byggnadsyta.
I regeringens inledningsvis nämnda skrivelse till riksdagen i oktober 1991 om forskning och försök rörande alternativ till burhållning av värphöns redogjordes bl.a. för de resultat som forskningen redovisat och de problem som uppgavs förekomma i de nya systemen. Institutionen för husdjurens utfodring och vård vid Sveriges lantbruksuniversitet uppgav i sin summering av då framkomna resultat att det varit möjligt att förbättra systemen i flera avseenden. Det gällde t.ex. utformningen av reden och sittpinnar, sänkning av frekvensen golvägg och förbättring av äggkvaliteten. Förutom att alternativen till burhållningen ger hönsen ett kraftigt utökat beteendemönster visade försöken att skelettstyrkan påverkas positivt. De problem som hade förekommit gällde bl.a. förekomst och behandling av endo- och ektoparasiter, risk för att medicinering ger restsubstanser i äggen och därmed förlorad produktion samt uppkomst av fotbölder och bröstbensdeformationer. Höga dödlighetstal på grund av fjäderplockning/hackning/kannibalism hade förekommit i vissa fall. Arbetsmiljön var ett problem både i fråga om luftkvalitet och ergonomi.
Hösten 1991 beslutade Jordbruksverket och Skogs- och jordbrukets forskningsråd om ett samlat program för forskning, utveckling och försök inom området alternativ till burhållning av värphöns. I programmet delades problemställningarna in i tre huvudområden, nämligen biologi, ekonomi och teknik inkl. arbetsmiljö. Programmet löper under perioden 1992--1994. Jordbruksverket beräknar den totala kostnaden för programmet till ca 7 miljoner kronor. De biologiska frågeställningar som studeras i programmet är bl.a. fjäderhackning och kannibalism, koccidios och djurmaterial. Inom området teknik och arbetsmiljö studeras bl.a. hur utformningen av olika inredningsdetaljer, t.ex. sittpinnar, inverkar på hygien samt på fot- och bröstbenshälsa. Vidare har medel anslagits till utveckling av ventilationssystem för utsugning av gödselgaser och till en litteraturstudie om ljus i värphönsstallar. Medel har också avsatts för uppföljning av nya system i praktisk drift. I ett särskilt projekt studeras djurhälsan och djurmiljön i ett traditionellt golvsystem med totalt 40 000 höns.
Jordbruksverket och Stiftelsen lantbruksforskning beslutade i september 1993 om ett samordnat forskningsprogram för alternativa inhysningssystem för värphöns. Programmet skall löpa under perioden 1994--1996. Forskningsprogrammet har som mål att utveckla inhysningssystem för värphöns som uppfyller djurskyddslagens krav och riksdagens uttalande att alternativa system inte får leda till försämringar från djurhälso- eller arbetsmiljösynpunkt. Samtidigt skall systemen ge producenterna en lönsam produktion som klarar en internationell konkurrens.
Den huvudsakliga forskningen om alternativ till burhållning av värphöns bedrivs vid Sveriges lantbruksuniversitet. Vid institutionen för husdjurens utfodring och vård fokuseras forskningen på djurhälsa, beteende, produktion och äggkvalitet. Vid institutionen för husdjurshygien bedrivs forskning med målet att skapa grundläggande kunskaper om hönans biologi samt kunskaper om samspelet mellan miljö och värphönans hälsa och beteende för att göra det möjligt att skapa inhysningsformer som medger ett gott hälsotillstånd under rationella produktionsformer. Vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik bedrivs forskning som främst rör olika miljöfaktorer i inhysningssystemen såsom luftföroreningar, ergonomi och olycksfallsrisker samt betydelsen av naturligt ljus. Vid institutionen för husdjursförädling och sjukdomsgenetik startades våren 1993 ett projekt med målet att utvärdera de i landet tillgängliga värphönshybridernas produktionskapacitet på golv. Lantbruksuniversitetet bedriver också i samarbete med Ekhagastiftelsen försök kring rationell hönshållning inom ekologiskt lantbruk.
Vid Statens veterinärmedicinska anstalt pågår ett projekt som syftar till att erhålla kunskap om de parasiter som orsakar sjukdomen koccidios hos värphöns. Målet är att kunna anvisa förebyggande hygieniska åtgärder mot sjukdomen och att utvärdera effekterna av i dag tillgängliga vacciner. På längre sikt är målet att producera och studera experimentella vacciner baserade på definierade antigener från i Sverige isolerade arter och stammar av en parasit som orsakar sjukdomen. Vid anstalten pågår vidare kontinuerlig hälsoövervakning och registrering av försöken med alternativa inhysningssystem vid Lantbruksuniversitetets Lövstaanläggning.
Svenska lantmännens riksförbund bedriver på sin försöksgård Smedsmora försök med ett nytt uppfödningssystem för unghöns. Systemet är anpassat till de nya alternativa systemen för äggproduktion med frigående höns. Principen är att hönsen skall vara vana vid olika våningsplan vid insättningen i den slutliga produktionsanläggningen.
Finansiering
Särskilda medel för djurskyddsfrämjande åtgärder har avsatts under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder. Under budgetåret 1993/94 får Jordbruksverket disponera 4,4 miljoner kronor för prövning från djurskyddssynpunkt av nya djurhållningsmetoder, inredning m.m. i stallar och för andra djurskyddsfrämjande åtgärder.
Totalt har Jordbruksverket under perioden 1990/91--1993/94 beviljat 7 792 000 kr till olika forskningsprojekt om alternativa system för hållande av värphöns. Här ingår 500 000 kr om året för den provning av nya system som beskrivs i avsnittet Program för provning av teknik. Stiftelsen Lantbruksforskning har hittills beviljat bidrag med totalt ca 3,2 miljoner kronor till sju forskningsprojekt. Till det av Jordbruksverket och Stiftelsen Lantbruksforskning beslutade forskningsprogrammet under treårsperioden 1994--1996 planerar verket och stiftelsen att anslå totalt 13 miljoner kronor, varav 7 miljoner kronor anslås av Jordbruksverket och 6 miljoner kronor av stiftelsen.
Den huvudsakliga forskningen på området bedrivs som nämnts vid Sveriges lantbruksuniversitet. Jordbruksverket uppskattar att universitetet har avsatt 3--4 miljoner kronor i form av löner, hyra av försöksanstalt, m.m. under perioden 1988/89--1993/94.
Flera djurskyddsorganisationer har lämnat stöd till forskningen om alternativa inhysningssystem för värphöns. Jordbruksverket uppskattar dessa bidrag till 2 092 300 kr. Arbetsmiljöfonden har bidragit med 1 848 000 kr till forskningen kring arbetsmiljön i alternativa inhysningssystem. Hushållningssällskapet i Skaraborgs län, Västsvenska lantmän, Svenska lantägg AB, Gimranäs Hönsgård m.fl. har totalt investerat 1 miljon kronor under två år i försök som bedrivs vid Götala försöksgård. Stiftelsen Veterinär fjäderfäforskning anslog 200 000 kr under åren 1988--1992 till Lantbruksuniversitetet för forskning om golvhöns. Tillverkare av inredningar har bl.a. svarat för inredningarna vid försöksanläggningarna Marielund, Lövsta och Stora Segerstad. Föreningen Svensk fjäderfäskötsel, Kronägg ek. för. och AB Vallberga kontrollhönseri har bidragit med medel till en beräknad summa av 300 000 kr för studieresor till Schweiz. Kronägg ek. för. har anslagit ca 150 000 kr om året under perioden 1988--1992 för praktiska tillämpningar vid forskning om alternativa inhysningsförsök på höns. Fori (Lantmännen) har subventionerat foder under tiden 1988--1992 motsvarande en summa av 75 000 kr.
Hittills gjorda forskningsinsatser avseende alternativa inhysningssystem för värphöns uppskattas av Jordbruksverket till sammanlagt ca 17 miljoner kronor.
Vissa frågeställningar vid utvecklandet av nya inhysningssystem
De problem som har uppstått i de nya inhysningssystemen är enligt Jordbruksverkets rapport framför allt fjäderplockning och hackning, risk för parasitangrepp, dålig arbetsmiljö (damm och ergonomi) samt fotbölder och bröstbensdeformationer hos hönsen.
Fjäderplockning och kannibalism. Hackskador och kannibalism har visat sig vara den vanligaste dödsorsaken i system med frigående höns. Flockens storlek, unghönsens uppfödningsförhållanden samt fodrets sammansättning och struktur anses ha betydelse i sammanhanget. Försök tyder dock på att risken för kannibalism varierar betydligt mellan olika djurmaterial. Orsakerna till fjäderplockning och efterföljande kannibalism är sannolikt många och kan variera från en flock till en annan.
Koccidios. Den kontakt med strö och gödsel som höns har i frigående system ökar risken för koccidios jämfört med höns som hålls i bursystem. Utbrott av koccidios speciellt i samband med att hönsen börjar värpa har registrerats i både svenska och norska försök. En ökad stresspåverkan under denna period på grund av transport, miljöombyte och hönornas omställning till äggproduktion kan vara viktiga faktorer i sammanhanget. För att undvika utbrott av koccidios hos höns i golvsystem under produktionsperioden är det viktigt att det sker en immunisering under uppfödningen. Vid Statens veterinärmedicinska anstalt pågår forskning om och utvärdering av vacciner mot koccidios.
Kvalster. Problem med hönskvalster har rapporterats både från svenska och utländska försök med frigående höns. Risken för att få in hönskvalster i anläggningarna är troligen oberoende av inhysningssystem. Erfarenheterna från flera försök tyder dock på att kvalstren har bättre förutsättningar att föröka sig i system med frigående höns än i bursystem.
Fot- och bröstbensskador. Deformation av bröstbenskammen förekommer ofta hos höns som har tillgång till sittpinnar. Bröstbensskadorna uppträder tillsammans med infekterade sår eller bölder i huden över bröstbenskammen. Frekvensen fotbens- och bröstbensskador har kunnat reduceras bl.a. med en förbättrad utformning av sittpinnarna. En fotskada som förekommer i konventionella bursystem men inte i system för frigående höns är s.k. hyperkeratos i klofalsen. Det har i försök visat sig vara stor skillnad mellan olika djurmaterial framför allt i fråga om frekvensen fotskador.
Skelettkvalitet. Benbrott i samband med transporter av värphöns till slakterier och vid hantering av djuren vid slakteriet är i många länder ett betydande djurskyddsproblem. Registreringar vid slakt och mätningar av skelettets brottstyrka har visat att höns i frigående system och i burar med sittpinnar har ett betydligt starkare skelett än höns inhysta i konventionella burar.
Ströbäddens funktion och egenskaper har stor betydelse för luftkvalitet och djurmiljö i fjäderfästallar. Ströbädden påverkar bl.a. avgivningen av ammoniak, fukt, koldioxid, damm, djurens hygien och hälsa samt risken för utbredning av koccidios. Viktiga egenskaper hos ströbädden som påverkar miljön är fukthalt, andelen strömedel, pH-värde, konsistens, volym per enhet och ålder. Det behövs emellertid ytterligare kunskaper om hur ströbäddar skall anläggas och skötas.
Gödselhanteringen påverkar både avgivningen av gödselgaser i stallet och fjäderdräktens renhet. För att begränsa förekomsten av gödselgaser bör gödselns uppehållstid i stallet begränsas. Vilken teknik som används för hanteringen av gödseln påverkar också möjligheten att med ventilationstekniska metoder begränsa avgivningen av ammoniak från t.ex. gödselmattor och gödselbingar. Kunskaperna om hur ströbäddar och gödsellager i form av gödselbingar inne i stallbyggnaden påverkar avgivningen av gödselgaser är ännu ofullständiga.
Fellagda ägg. Andelen ägg som inte värps i reden kan minskas om man föder upp unghönsen i ett liknande system som de senare skall producera ägg i. Djuren skall således vara vana vid att söka sig upp på pinnar och haft tillgång till nätvåningar med foder och vatten. På mörka ostörda platser är det attraktivt för hönan att placera ägget. Genom att belysa olämpliga värpplatser kan man minska andelen fellagda ägg. Ökad ljusstyrka ökar dock risken för utbrott av kannibalism.
Ljus och fönster. Vilken ljusintensitet som når olika delar av ett stall är beroende av fönstrens placering och byggnadens utformning. Eftersom ljuset har en direkt påverkan på djurens beteende och produktion är kunskap om hur dagsljusinsläpp skall utformas samt dess påverkan på djuren viktig.
Ventilation och uppvärmning. Stallarnas konstruktion och planlösning påverkar värmebalansen och möjligheterna att åstadkomma en väl fungerande ventilation. Valet av uppvärmnings- och ventilationssystem kan vidare påverka förekomsten av ammoniak.
Arbetsmiljö. De arbetsmiljöaspekter som måste beaktas vid införande av nya system inom värphönshållningen är enligt Jordbruksverket följande: luftkvaliteten med avseende på ammoniak, koldioxid, damm och endotoxiner samt olycksfallsrisker, arbetsställningar och arbetsrörelser, arbetsorganisation och arbetstidsåtgång samt övriga faktorer såsom psykisk belastning, buller och belysning.
Högre halter av ammoniak, damm och endotoxiner har konstaterats i de alternativa systemen jämfört med bursystemen. Genom vissa skötselåtgärder och tekniska lösningar kan enligt Jordbruksverkets bedömning halterna minskas till fullt acceptabla nivåer.
I djurstallar bildas ammoniak vid bl.a. mikrobiell omsättning av kväve i gödseln. Ventilationsflöde, gödselns lagringstid i stallarna, gödselns fukthalt, storleken av de ytor som är belagda med gödsel och temperatur påverkar emission och koncentration av ammoniak. Begränsning av gödselns lagringstid är den viktigaste åtgärden för att minska ammoniakemissionen. En annan åtgärd är att minska fukthalten i gödseln, t.ex. med golvvärmesystem och genom ventilationstekniska lösningar.
Huvuddelen av den koldioxid som förekommer i stallar kommer från djurens utandningsluft. En viss mängd kan också avges genom nedbrytning av gödseln. Halten av koldioxid ger främst ett mått på ett stalls luftkvalitet. Med normala ventilationsflöden för värphönsstallar skall koldioxidhalten enligt Jordbruksverket kunna hållas på nivåer som med god säkerhetsmarginal underskrider Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden.
De faktorer som påverkar dammförekomsten i stallar är främst djurens aktivitet, djurtäthet och fuktförhållanden. Ventilation, foderslag och strömedel bedöms ha relativt liten inverkan jämfört med nyss nämnda faktorer. Vid pågående projekt vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik testas olika tekniker för att reducera dammet. Resultaten av dessa kommer att redovisas efter hand. Exponering för organiskt damm kan också reduceras med lämpligt andningsskydd. Vid insättning och uttagning av fjäderfä i burar och stallar för lösgående höns kan filterskydd med fläkt behöva användas.
De arbetsmoment som är besvärligast i alternativa inhysningssystem är insamling av fellagda ägg och renhållning. Inredningar i alternativa system är oftast av material och utformning som gör rengöringen besvärlig och tidsödande.
Olycksfallsrisker finns vid den direkta djurhanteringen (hackning, rivsår etc.) och vid hantering av teknisk utrustning såsom utgödslingsanläggningar. Bullret i fjäderfästallar ligger ofta på så hög nivå att det finns risk för hörselskador. Jordbruksverket anser det svårt att bedöma riskerna för att olycksfall och bullerskador ökar eller minskar vid arbete i alternativa system jämfört med i bursystem.
Belysningen i fjäderfästallar, oberoende av system, är ofta mycket svag (endast några lux). Det kan bidra till dåliga arbetsställningar och ökad olycksfallsrisk. Det kan också medföra en allmän otrivsel. Tillsynen av djur samt foder- och vattenautomater innebär besvärliga arbetsställningar både i alternativa system och bursystem. Den maskinella utgödslingen med s.k. gödselmattor är densamma i båda systemen. Utplockning av djur bedöms vara mer ansträngande i stallar för frigående höns än i burhönsstallar. Vid insättning av djur råder det omvända förhållandet.
Den nära kontakten med hönsen i frigående system kan av skötare upplevas som psykiskt pressande. Andra skötare kan se positiva aspekter i en närkontakt med djuren där de kan se mer av djurens naturliga beteende. Kunskapen om attityderna bland djurägare och skötare avseende alternativa system är dock bristfällig.
Tidsåtgången och hur arbetet organiseras är viktiga faktorer som påverkar dels lönsamheten, dels i vilken utsträckning personal utsätts för olika miljöfaktorer och risker. En välplanerad arbetsorganisation utnyttjar också tillgänglig personal på ett optimalt sätt vad gäller omväxlande arbetsuppgifter, ökat ansvar, fördjupade kunskaper och en minskad arbetsbelastning.
I en enkätundersökning som Jordbruksverket genomfört bland 30 äggproducenter med fler än 500 golvhöns har 15 av 22 svarande uppgett att de inte hade några problem med arbetsmiljön medan två producenter uppgav att de hade problem med damm. De övriga fem angav olika problem nämligen rengöring, avsaknad av automatisk utgödsling, fukt på vintern, golvägg samt att lokalen inte var anpassad för djurhållningen.
När det gällde stallmiljön uppgav 19 av de 22 svarande producenterna att de inte hade några problem medan tre angav problem med fukt, hög ammoniakhalt resp. damm.
Program för provning av ny teknik
Enligt 7 § djurskyddsförordningen skall nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning ha godkänts från djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas. Frågor om godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket.
Jordbruksverket tillsatte i september 1991 en särskild referensgrupp med uppgift att vara rådgivande till verket vid uppläggning och utvärdering av försöksmässig provning av nya system för värphönshållning. I gruppen ingår bl.a. representanter för forskningen på området, näringen, arbetarskyddet och djurskyddsorganisationer.
I mars 1992 fastställde Jordbruksverket ett program för utvärderingen av nya system för frigående värphöns. Programmet innebär att varje enskilt fabrikat provas. Provningen genomförs i två faser, en experimentell fas och en fältfas. För provningarna ansvarar en forskare.
Den experimentella provningsfasen omfattar minst två produktionsomgångar och kontrolleras av den provningsansvarige forskaren. Fasen syftar till att ge detaljerade kunskaper om systemets funktion och till att ge underlag för beslut om fortsatt provning av systemet i fältfas.
Fältfasen omfattar minst 15 produktionsomgångar och syftar till att ge ett bredare och säkrare kunskapsunderlag än vad som finns från den experimentella provningen. Fältfasen är begränsad till 10 anläggningar eller 100 000 höns.
Utvärderingen sker med utgångspunkt från dels vissa fastställda gränsvärden och godtagbara nivåer, dels särskilda bedömningar av ansvarig forskare. Gränsvärden och godtagbara nivåer omfattar bl.a. hönsens befjädring, skador, dödlighet och luftkvalitet i systemet. För andra parametrar såsom djurbeteende och arbetsmiljö görs särskilda bedömningar av i första hand den provningsansvarige forskaren. För att ett fabrikat skall godkännas krävs enligt Jordbruksverket i princip att provningsresultaten på alla punkter uppfyller kraven i det av verket fastställda utvärderingsprogrammet.
Jordbruksverket beviljar ersättning till den provningsansvarige forskaren och dennes medarbetare. Djurägare som medverkar i fältprovningsfasen ersätts med 20 000 kr per omgång.
För närvarande provas tre olika fabrikat varav två fabrikat genomgår provning i fältfasen och ett fabrikat genomgår provning i den experimentella fasen. Det fabrikat som kommit längst i provningen kan prövas för godkännande tidigast sommaren 1995. Jordbruksverket uppskattar att det fabrikat som provas i den experimentella fasen kan bli klart för prövning för godkännande tidigast sommaren år 1996.
Produktionskostnader
Enligt Jordbruksverkets redovisning är jämförelser mellan lönsamheten i äggproduktion i bursystem och i alternativa system svåra att göra eftersom det ännu är oklart vilka alternativa system som kommer att vara godkända i framtiden. Likaså råder delade meningar om kostnaderna i alternativa system. Ett problem vid kalkylering av kostnaderna i alternativa system är, enligt Jordbruksverket, svårigheterna att förutsäga och kalkylera för eventuella produktionsstörningar såsom kvalsterangrepp och koccidiosutbrott.
Jordbruksverket redovisar i sin rapport en jämförande kalkyl utförd av Kronägg ek. för. Enligt kalkylen är produktionskostnaden i alternativa system 3,83 kr högre per kilo ägg i alternativa system jämfört med i bursystem. Beräkningarna är gjorda på en buranläggning för 7 500 höns med en beläggning på 20 höns/m2 golvyta och en alternativ anläggning för 5 625 höns med 15 höns/m2 golvyta.
Vid beräkningarna har bl.a. följande antaganden gjorts. Inköpspriset för unghönsen antas vara högre på grund av att andra krav ställs vid uppfödningen av höns avsedda för golvsystem. Foderförbrukningen antas vara 8 % högre i det alternativa systemet på grund av en sämre befjädring och ett ökat foderspill. Produktionen antas vara 10 % lägre i alternativsystemet. Vidare antas byggnadskostnaden vara högre på grund av en lägre beläggning och kostnaden för inredning beräknas också vara högre.
Arbete är den kostnadspost som står för den största andelen av den merkostnad som uppstår vid produktion i alternativa system. I den ovan refererade kalkylen har arbetstidsåtgången beräknats vara 3 gånger större i det alternativa systemet jämfört med bursystemet. Jordbruksverket bedömer dock att denna uppskattning kan vara något hög eftersom andra studier har visat en motsvarande ökning med 2,5 gånger. Verket bedömer vidare att ökade kunskaper om djurhållningen och ökade tillverkningsvolymer av inredningar kommer att medföra sänkta kostnader för äggproduktion i alternativa system.
Regeringens ställningstagande
Under rubriken Regeringens ställningstagande redovisas i korthet Jordbruksverkets förslag och remissinstansernas synpunkter. Vidare anför regeringen bl.a.:
Den nya djurskyddslagen innebär bl.a. att det för djur inom husdjursskötseln ställs särskilda krav som innebär att sådana djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
Burhållningen av värphöns är ett av de mest intensiva produktionssystemen inom husdjurshållningen. I propositionen om djurskyddslagen (prop. 1987/88:93) konstaterades att även om en utveckling av bursystemet hade skett under den tid som systemet tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de mest grundläggande behoven hos hönorna, som t.ex. att kunna röra sig, sprätta, flaxa, sandbada och putsa fjädrarna och att kunna lägga sina ägg i reden. Riksdagens beslut om förbud mot att hålla värphöns i bur fr.o.m. år 1999 innebar att det gavs en övergångstid på tio år för utveckling av nya system för hållande av värphöns.
Av remissbehandlingen och den diskussion som den 12 november 1993 hölls i Jordbruksdepartementet framgår att det i dag råder enighet om att nuvarande bursystem skall avvecklas men att uppfattningarna är delade om vid vilken tidpunkt förbudet kan genomföras samt om vilka system som bör vara tillåtna i framtiden.
Före år 1960 hölls värphöns i Sverige med några få undantag uteslutande på golv. I början av 1960-talet installerades vanligen burar och i dag hålls ca 90 % av värphönsen i bur. De nya system för hållande av värphöns som nu utvecklas är i princip en vidareutveckling av de traditionella golvsystemen. Genom att fler våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i anläggningen, och beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas. Utvecklingen av de nya systemen har dock inte varit problemfri. Enligt Jordbruksverkets rapport kvarstår flera problem att lösa. Detta gäller framför allt fjäderplockning och hackning. Även inom området stall- och arbetsmiljö samt bekämpning av koccidier och kvalster kvarstår vissa problem att lösa. Produktionen måste enligt verket nå en viss säkerhet innan systemen kan bli allmänt förekommande och accepterade.
Av Jordbruksverkets rapport framgår dock också att golvsystemen i flera avseenden har kunnat förbättras genom den forskning som hittills bedrivits. Enligt verket kan halterna av ammoniak, damm och endotoxiner komma ner till fullt acceptabla nivåer genom vissa skötselåtgärder och tekniska lösningar. Vidare har bl.a. frekvensen fotbens- och bröstbensskador kunnat reduceras genom en förbättrad utformning av sittpinnarna. Andelen golvägg har kunnat minskas genom bättre anpassade uppfödningssystem för unghönsen. Vidare har identifierats flera faktorer som bedöms vara av betydelse för resultaten i de alternativa systemen såsom djurmaterial, uppfödningsförhållandena, fodrets sammansättning och struktur, ströbäddens sammansättning och egenskaper samt tekniker för gödselhantering och ventilation, m.m.
Jordbruksverkets program för utvärdering av de nya systemen innebär att varje enskilt fabrikat provas. Provningen genomförs i en experimentell fas omfattande minst två produktionsomgångar och en fältfas omfattande minst 15 produktionsomgångar. Vid provningen utvärderas systemen med utgångspunkt i gränsvärden och godtagbara nivåer. Enligt regeringens bedömning behöver inte kriterier för ett godkännande av de nya systemen för hållande av värphöns nödvändigtvis innebära att de måste vara bättre för djurhälsan och arbetsmiljön än nuvarande burhållningssystem. Resultaten skall dock vara i överensstämmelse med de krav som skall ställas på en godtagbar arbetsmiljö och djurhälsa. Den samlade bedömningen måste innefatta hänsyn inte bara till djurhälsan och arbetsmiljön utan också till hönsens möjligheter att utöva ett naturligt beteende.
Jordbruksverkets rapport är emellertid inte tillräcklig som underlag för en direkt jämförelse mellan de problem som förekommer i bursystemen och de som förekommer i andra system för hållande av höns. Sveriges veterinärförbund anser att rapporten inte tillräckligt väl belyser för- och nackdelarna med bursystem resp. alternativa system. Vidare anför Veterinärförbundet att det i rapporten inte nämns att samma djurhälso- och arbetsmiljöproblem som beskrivs vid golvhållning av höns delvis också förekommer i bursystemen. Förbundet har uppfattat rapporten som delvis tendentiös. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anför i ett gemensamt yttrande att organisationerna saknar en beskrivning av hälsoläget i burar och de vanliga produktionssjukdomarna såsom äggledarinflammationer, leverförfettningar, bölder, skelett- och muskelsvaghet samt beteendestörningar. Vidare nämner organisationerna flera av de problem som sammanhänger med bursystemet.
Regeringen delar dessa remissinstansers uppfattning att problemen i de nuvarande burhållningssystemen inte är tillräckligt belysta i rapporten. Det hade enligt regeringens mening varit värdefullt med en redovisning av förekommande inhysningsformer och en jämförelse mellan dessa med avseende på djurhälsa, beteende och arbetsmiljö.
Flera remissinstanser har riktat kritik mot att forsknings- och utvecklingsarbetet inte kom i gång år 1988 när beslutet om burförbudet fattades. Trots detta har som nyss nämnts systemen redan nu i flera avseenden kunnat förbättras. Provningsresultaten måste dock komma upp till godtagbara nivåer för att de skall kunna godkännas. Mot bakgrund av bl.a. det forskningsprogram som Jordbruksverket och Stiftelsen Lantbruksforskning beslutat om bedömer regeringen att förutsättningarna för att målet skall kunna nås till år 1999 har ökat betydligt. Som verket och stiftelsen understryker i sitt forskningsprogram är dock en grundläggande förutsättning för att uppnå uppställda krav att utvecklingsarbetet bygger på en helhetssyn och ett samarbete mellan berörda forskare. Eftersom allt fler länder i Europa, såsom Schweiz, Storbritannien, Norge, Danmark, Holland och Tyskland, engagerar sig i alternativa inhysningssystem för höns är det även angeläget att på det internationella planet samordna arbetet mellan olika forskargrupper för att påskynda processen. Regeringen bedömer också att takten i utvecklingsarbetet har ökat betydligt och bedöms öka ytterligare ju mer kunskaper som erhålls om de nya systemen och om de faktorer som påverkar bl.a. djurhälsa och miljö.
Mot bakgrund av detta är regeringens samlade bedömning att förbudet mot att inhysa värphöns i bur fr.o.m. år 1999 skall ligga fast i enlighet med riksdagens beslut. Det återstår fortfarande fem år tills förbudet träder i kraft, och forskningsresultaten i de alternativa systemen bör under den tiden kunna nå godtagbara nivåer. Regeringen vill dock betona vikten av att tillräckliga resurser satsas både från näringen och andra forskningsfinansiärer, såsom Lantbruksuniversitetet, på forskningen och utvecklingen av nya system.
Föreningen Svensk fjäderfäskötsel uttrycker farhågor om möjligheterna att byta ut nuvarande buranläggningar mot alternativa system till år 1999. Föreningen anför bl.a. att för närvarande hålls 90 % av Sveriges 6 miljoner värphöns i buranläggningar och att det för att ersätta samtliga burar krävs att ca 1 miljon hönsplatser årligen ersätts med alternativa system fram till år 1999. Vidare anför föreningen att prövning och godkännande av godtagbara alternativa system kan ske tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en bytestakt av ca 2 miljoner hönsplatser per år. Föreningen anser att detta skulle vara en omöjlighet.
Regeringen är medveten om att vissa svårigheter kan uppstå när ett stort antal buranläggningar skall ersättas med alternativa system. Enligt regeringens mening är det emellertid för tidigt att i nuläget göra en bedömning av hur lång tid som i praktiken kan komma att krävas för att ersätta buranläggningarna, bl.a. eftersom något system ännu inte är färdigprovat.
Det är emellertid viktigt att utvecklingen noga följs på området. Regeringen uppdrog i september 1991 åt Jordbruksverket att fortlöpande följa utvecklingen inom äggproduktionen. Uppdraget skall redovisas årligen i verkets anslagsframställning till regeringen. Regeringen förutsätter att Jordbruksverket i sina redovisningar av uppdraget årligen lämnar en lägesbeskrivning av utvecklingen av nya system och i vilken omfattning som nuvarande buranläggningar byts ut mot alternativa system.
För att få en samlad bedömning av eventuella åtgärder som kan behöva vidtagas för att kunna genomföra förbudet bör en kontrollstation inrättas år 1997. Regeringen har för avsikt att ge Jordbruksverket i uppdrag att inför kontrollstationen redovisa till regeringen de eventuella problem som då kvarstår samt ge förslag till åtgärder för att lösa dessa till år 1999.
När det gäller produktionskostnader i de alternativa systemen understryker flera remissinstanser att produktionen måste ge en rimlig lönsamhet. Enligt Jordbruksverkets redovisning råder dock delade meningar om kostnaderna i dessa system. Flera remissinstanser har också ifrågasatt den ekonomiska kalkyl med kostnadsjämförelser mellan äggproduktion i bur och i alternativa system som redovisas i Jordbruksverkets rapport. Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar att kalkylen är baserad på beräkningar från branschföreträdare och från försöksresultat som i sin tur är grundade på försök utförda med den kunskap som då var tillgänglig om lösgående höns. Vidare ifrågasätter Länsstyrelsen beräkningen av tidsåtgången i de båda systemen och anför att detta är väsentligt eftersom en avsevärd del av merkostnaden för ägg producerade i golvhållningssystem härrör från skillnader i arbetstid. Bl.a. Sveriges veterinärförbund, Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser att den beräknade tidsåtgången i kalkylen för burhönsproduktion innebär att djurskyddslagstiftningens krav på tillsyn och skötsel av djuren inte uppfylls.
Oavsett vilken merkostnad som dagens alternativa system medför i jämförelse med burhållningssystem bör enligt regeringens mening förutsättningarna för en lönsam produktion öka i och med att kunskaperna ökar och systemen därmed successivt kan förbättras. Inredningskostnaderna bör också såsom Jordbruksverket bedömer minska i framtiden med ökade tillverkningsvolymer. Konsumentforum anför i sitt yttrande att konsumenterna är beredda att betala något mer för etiskt och kvalitetsmässigt riktigt producerade produkter och att ägg hör till ett av våra billigaste livsmedel. Liknande synpunkter framförs av Konsumentgillesförbundet som anger att en prishöjning på 3 kr/kg inte skulle utgöra något hinder.
Det är viktigt att värna om den svenska äggproduktionen så att riksdagens beslut att avveckla nuvarande burhållningssystem inte innebär att svensk äggproduktion slås ut och ersätts med ägg producerade i andra länders bursystem.
Beslutet innebär en stor fysisk omställning av en produktionsgren. I enlighet med vad som anförs i proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor kan selektiva stödåtgärder behöva vidtagas om utvecklingen visar att svårigheter föreligger att genomföra åtgärder t.ex. för införande av alternativa former till hållande av burhöns.
Jordbruksverket anser att djurskyddsföreskrifterna i likhet med vad som gäller i Schweiz inte bör förbjuda burhållning eftersom ordet bur har vissa begränsningar och att en framtida hönshållning på något sätt måste begränsa hönsens rörlighet. Jordbruksverket föreslår i stället att det i djurskyddsföreskrifterna införs krav på att höns skall kunna utöva vissa naturliga beteenden såsom sandbada, ha möjlighet att utnyttja sittpinnar och att lägga ägg i rede samt ha möjlighet till viss rörlighet.
Lantbruksuniversitetet anser att begreppet bur bör definieras snarast. Statens veterinärmedicinska anstalt förordar att vägen öppnas för en förutsättningslös forskning på större burar med särskild utrustning där hönsen har möjlighet att utöva vissa naturliga beteenden. Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen Svensk fjäderfäskötsel, Kronägg och Sveriges veterinärförbund anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det är ytterst väsentligt att forskningen helt är inriktad på att få fram vettiga alternativa system för lösgående höns och ingenting annat. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser att det vore olyckligt om det öppnades möjlighet att ha någon typ av modifierade burar.
I propositionen om djurskyddslag, m.m. konstaterades att även om en utveckling av bursystemet hade skett under den tid som systemet tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de mest grundläggande behoven hos hönorna. Detta gäller t.ex. hönornas möjlighet att kunna röra sig, sprätta, flaxa, sandbada och putsa fjädrarna, sitta på pinne och att kunna lägga sina ägg i reden.
De bursystem som hittills har forskats på uppfyller endast få av de nämnda kriterierna. Enligt regeringens mening är det viktigt att de nya systemen ger hönsen en tillräcklig rörelsefrihet och att djurens beteendebehov i de nyss nämnda avseendena tillgodoses för att systemen skall kunna anses uppfylla djurskyddslagens krav på att djuren skall hållas på ett sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Systemen skall naturligtvis också i övrigt uppfylla de krav som bör ställas från djurhälso- och arbetsmiljösynpunkt. Det bör inte heller accepteras att s.k. näbbtrimning kommer till användning. Oberoende av vilken innebörd som kan läggas i begreppet bur skall arbetet således inriktas på att utveckla system som uppfyller de ställda kraven vilket enligt regeringens bedömning innebär att utvecklingsarbetet skall inriktas på andra system än burhållningssystem. Riksdagens beslut att nuvarande burhållningssystem skall avvecklas och bör vara avvecklat år 1998 bör således ligga fast.
Som redovisats i avsnittet om gällande regler inom EG har EG särskilda bestämmelser om hur ägg får märkas med avseende på produktionssystem. Jordbruksverket har i sin rapport föreslagit att ett sådant system införs också i Sverige. Som skäl anförs att det föreligger en begreppsförvirring på marknaden när det gäller märkning av ägg. Vidare att konsumenternas reaktioner med en entydig märkning kunde bli tydligare och avläsas lättare. Flera remissinstanser understryker också vikten av att ett märkningssystem införs.
Regeringen delar Konsumentverkets bedömning att ett frivilligt märkningssystem med utgångspunkt från produktionssättet bör ge konsumenten möjlighet att välja önskad vara och att förekomsten av vilseledande begrepp vid försäljning av alternativt producerade ägg till konsumenter då kan minska. Riksdagen beslutade i december 1992 bl.a. om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:243). Ändringarna, som avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet, innebär bl.a. att nu gällande märkningsbestämmelser i 13 § livsmedelslagen ersätts av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av livsmedel. Regeringen har för avsikt att när lagändringen trätt i kraft låta införa ett system liknande EG:s för frivillig märkning av ägg efter produktionssystem.
Motionerna
I motion Jo13 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) anförs att framtiden för svensk äggproduktion är en alltför viktig fråga för att behandlas så passivt som är fallet i skrivelsen. Man framhåller bl.a. att all livsmedelsproduktion kommer att utsättas för ökad internationell konkurrens. Motionärerna redovisar en utförlig diskussion angående förutsättningarna för svensk äggproduktion att fortleva med ett högre produktionskostnadsläge än våra konkurrentländer. Man ställer sig tvivlande eller negativ till alternativen att merkostnaderna för svensk äggproduktion kan komma att ersättas med skattemedel eller genom att konsumenterna visar sig villiga att betala ett högre pris för inhemska ägg. Med hänsyn till de stora värden och det stora antalet sysselsättningstillfällen som står på spel och med beaktande av att svensk äggproduktion i dag är internationellt konkurrenskraftig och världsledande när det gäller kvalitet anser motionärerna att riksdagen till de tidigare ställda kraven på alternativa system skall foga ett övergripande mål av innebörd att avvecklingen av nuvarande bursystem skall ske på ett sätt som säkrar svensk självförsörjning med ägg. Vidare föreslås att Jordbruksverket kontinuerligt följer utvecklingen och årligen företar lägesavstämningar. På grundval härav bör regeringen varje höst med början år 1994 avge en rapport till riksdagen.
Även i motion Jo14 av Bo Arvidson (m) framhålls att möjligheterna till framtida svensk äggproduktion måste vidmakthållas. Motionären anser vidare att det bör bedrivas forskning kring alternativa bursystem, i likhet med vad som sker på flera håll i världen, t.ex. Australien, Holland och England.
I motion Jo15 av Max Montalvo och Christer Windén (nyd) anförs att det finns flera skäl till tveksamhet när det gäller förbud mot burhållning från och med år 1999. Det förutsätter bl.a. att producenterna och/eller konsumenterna skapar en efterfrågan på kvalitetsprodukter som samtidigt lämnar utrymme för högre priser. Vi är inte där ännu. Enligt motionärerna har regeringen inte gjort tillräckligt när den endast lagt in ett EU-perspektiv på frågan om märkning av ägg. Produktionen löper risk att slås ut av importerade burhönsägg. Som motionärerna ser det är dessutom selektiva stödåtgärder förkastliga. En ordentlig avstämning av läget måste göras t.ex. år 1997, innan förbudet träder i kraft. Det är ytterst viktigt att vi kan konkurrera på lika villkor med EU-länderna om vi vill behålla äggproduktion i Sverige. Det är också nödvändigt att göra en definition av begreppet bur. Var slutar bur att vara bur och går över till att vara mindre frigående avdelning?
Enligt motion Jo219 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) har utvecklingen av alternativ till burhönssystemet gått långsamt. För att vinna tid och erfarenheter måste antalet anläggningar i praktisk funktion ökas. Regeringen måste se till att stimulera utvecklingen av alternativen.
Motion Jo510 av Margareta Winberg m.fl. (s) tar som utgångspunkt att 1988 års beslut skall bestå. Det är emellertid inte tillräckligt att nästa information till riksdagen kommer år 1997. Då återstår endast två år av avvecklingstiden. För att följa den utveckling som pågår måste riksdagen av regeringen erhålla en årlig redogörelse för hur arbetet med alternativ till nuvarande produktionsformer fortskrider, vilka framsteg och svårigheter man möter och hur kostnaderna kan bli i de olika systemen. Motionärerna vill också slå fast att Sverige även i fortsättningen skall ha en äggproduktion av ungefär den omfattning som finns i dag. För att stärka och om möjligt påskynda forskningen om alternativa produktionsformer föreslås en förstärkning av Lantbruksuniversitetets anslag med 2 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Denna del av motionen har överlämnats till utbildningsutskottet för behandling.
Under rubriken arbetsmiljö och information framhåller motionärerna att arbetsmiljön i fjäderfästallarna är en viktig fråga som måste ägnas stor uppmärksamhet i FoU-arbetet. Vidare måste information och utbildning till ägare och anställda inom äggproduktionen jämte andra nyckelgrupper öka under tiden fram till förbudets ikraftträdande.
Motionärerna påpekar slutligen att den svenska läkemedelsindustrin har höga krav på de ägg som används för medicinskt bruk. Det är viktigt att särskilt studera förutsättningarna för att läkemedelsindustrin skall kunna använda svenska ägg även i fortsättningen.
Stig Bertilsson m.fl. (m) anför i motion Jo516 att förbudet mot burar bör skjutas ytterligare på framtiden för att den svenska äggnäringen skall få realistiska möjligheter att ställa om produktionen. De möjligheter till forskning om alternativa bursystem som inskränktes genom 1988 års beslut bör öppnas på nytt. På andra håll i världen arbetar man med konkurrenskraftiga system som bygger på burar.
Utskottets överväganden
Som framgår av bakgrundsredovisningen ovan beslutade riksdagen år 1988 om en ny djurskyddslag som ställer stora krav på animalieproduktionen när det gäller hänsynstagande till djurens miljö och hälsa. Vid behandlingen av lagförslaget ägnade utskottet särskild uppmärksamhet åt de från djurskyddssynpunkt otillfredsställande förhållanden som rådde inom äggproduktionen och systemet med burhållning av värphöns. Utskottets av riksdagen godkända uttalanden har redovisats ovan på s. 3. Enligt riksdagens beslut skulle burhållningssystemet avvecklas under en tioårsperiod, vilket innebär att ett generellt förbud att hålla värphöns i bur träder i kraft den 1 januari 1999. Vidare skulle en s.k. kontrollstation upprättas år 1993 för utvärdering av arbetet med forskning och försök beträffande olika system för hållande av värphöns. I den nu behandlade skrivelsen, som framlagts med anledning av riksdagens begäran om en kontrollstation, lämnar regeringen en redogörelse för utvecklandet av nya system för hållande av värphöns och för regeringens bedömning i fråga om förbudet att hålla värphöns i bur fr.o.m. år 1999. Jordbruksverket har på regeringens uppdrag i september 1993 utvärderat den forskning och de försök kring alternativa inhysningssystem som bedrivs och redovisat utvecklingen inom äggproduktionen. Enligt verkets bedömning bör tidpunkten för förbudet mot burhållningssystemet flyttas fram till den 1 januari 2004. Regeringens ställningstagande innebär emellertid att den av riksdagen tidigare beslutade tidpunkten, den 1 januari 1999, ligger fast.
Utskottet har ingående prövat frågan om det finns anledning att i något avseende ompröva riksdagens beslut år 1988 om avveckling av burhönssystemet enligt den tidsplan som beslutet innefattar. Bl.a. har en offentlig utfrågning hållits med representanter för berörda myndigheter och forskningsorgan, producentorganisationer och djurskyddsintressen (se bilaga). Det kan redan här nämnas att utskottet -- utöver de synpunkter som regeringen redovisat från sin egen beredning av ärendet -- fått information om att en stor del av äggproduktionen i Sverige används inom läkemedelsindustrin för framställning av näringslösningar m.m. Från läkemedelsindustrins sida anser man sig för närvarande, av hygieniska och medicinska skäl, inte kunna acceptera importerade ägg. Ett stort antal skriftliga opinionsyttringar har vidare inkommit till utskottet, däribland några från utländska djurskyddsorganisationer.
En av grundpelarna i 1988 års djurskyddsreform är att djur inom husdjursskötseln skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet till ett naturligt beteende. Som framhålls i propositionen och flera av följdmotionerna är det viktigt att att det även i fortsättningen ställs höga krav på den svenska djurhållningen och att intentionerna i djurskyddslagstiftningen verkligen genomförs. Detta bör i särskilt hög grad gälla för burhållningen av värphöns, som är ett av de mest intensiva produktionssystemen inom husdjurshållningen. Som framgår av propositionen råder också stor enighet om att det nuvarande bursystemet skall avvecklas. Däremot är uppfattningarna delade om vid vilken tidpunkt förbudet kan genomföras samt om vilka system som bör vara tillåtna i framtiden. Utskottet delar härvidlag regeringens uppfattning att arbetet på att avveckla bursystemet bör fortsätta i enlighet med den tidsplan som riksdagen tidigare fastställt. Utskottet ställer sig således bakom regeringens överväganden i denna del och avstyrker motion Jo516 yrkande 2.
Vad utskottet anfört innebär givetvis inte att utskottet förringar de svårigheter som kan uppstå när en produktionsgren ställs inför kravet att genomgå stora förändringar. I samband med den offentliga utfrågningen framfördes en rad synpunkter angående de svårigheter som näringen kommer att möta i samband med omställningen och som enligt utskottets mening måste tas på allvar. En av de faktorer som i dagsläget framstår som en komplikation är att forsknings- och utvecklingsverksamheten rörande de alternativa systemen ännu inte nått så långt att den motsvarar kraven som ställdes i 1988 års beslut rörande arbetsmiljö och djurhälsa. Från Jordbruksverkets sida har anförts att prövning och godkännande av godtagbara alternativa system kan ske tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en bytestakt av ca 2 miljoner hönsplatser per år.
Som framhålls i flera motioner måste man också under överblickbar framtid räkna med en ökande internationell konkurrens från länder som har lägre krav och lägre produktionskostnader i äggproduktionen. Utskottet vill tillägga att den nyligen avslutade GATT-rundan innefattar ett åtagande från Sveriges sida att successivt dra ned gränsskyddet för ägg. Ett eventuellt EU-medlemskap kommer givetvis också att påverka möjligheterna att skydda svensk produktion gentemot import från övriga medlemsländer. Enligt uppgift från Jordbruksverket är emellertid importen av skalägg för närvarande begränsad på grund av de stränga hygieniska kraven. I dagsläget är det mycket få länder som uppfyller dessa krav.
I likhet med vad som anförs i skrivelsen och flera motioner anser utskottet att det är viktigt att värna om den svenska äggproduktionen. Det bör starkt understrykas att beslutet om avveckling av burhönssystemet inte får innebära att svensk äggproduktion slås ut och ersätts med ägg producerade i andra länders bursystem. Så till vida instämmer utskottet med motionerna Jo13 yrkande 1 och Jo14 yrkande 1. Utskottet är emellertid inte berett att nu föreslå något riksdagsuttalande med den innebörd som motionerna syftar till. Det bör i sammanhanget påpekas att regeringen i skrivelsen berör frågan om vilka selektiva stödåtgärder som kan behövas för att underlätta omställningen (s. 19). Utskottet utgår från att det senare under omställningsperioden kommer att finnas anledning att mer ingående pröva förutsättningarna för en fortsatt svensk äggproduktion och vilka medel som kan behövas för det angivna syftet.
Utskottet ansluter sig till vad som anförs i flera motioner att den fortsatta utvecklingen inom äggproduktionen måste följas med stor uppmärksamhet. Utskottet delar synpunkterna i motionerna Jo13 yrkande 2 och Jo510 yrkande 1 att regeringen årligen i lämpligt sammanhang, med början hösten 1994, bör redovisa den fortsatta utvecklingen så att en årlig lägeskontroll kan göras i riksdagen. Vad utskottet anfört med anledning av dessa motionsyrkanden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I övrigt föranleder regeringens uttalande att en mer omfattande kontrollstation bör göras år 1997 inte nu något definitivt ställningstagande från utskottets sida.
I likhet med regeringen vill utskottet vidare betona vikten av att tillräckliga resurser satsas både från näringen och andra forskningsfinansiärer, såsom Lantbruksuniversitetet, på forskningen och utvecklingen av nya system. Vad särskilt gäller arbetsmiljön, som tas upp i motion Jo510, erinrar utskottet om att 1988 års beslut utgår från att arbetsmiljön i de alternativa systemen blir ett högt prioriterat forskningsområde. Såväl den utförliga information som framfördes vid utskottets utfrågning som redovisningen i regeringens skrivelse pekar på behovet av prioritering av arbetsmiljöproblemen i det fortsatta forsknings- och utvecklingsarbetet. Utskottet utgår från att så kommer att ske och avstyrker därmed motion Jo510 yrkande 2. Beträffande läkemedelsindustrins behov av ägg för tillverkning av näringslösningar m.m. anser utskottet att detta måste beaktas vid bedömningen av behovet av en fortsatt svensk äggproduktion. Utskottet utgår från att även detta beaktas och avstyrker med det anförda motion Jo510 yrkande 4.
I anslutning till motionerna Jo14 yrkande 2, Jo15 yrkande 3 och Jo516 yrkande 1 vill utskottet understryka vikten av att forskningen rörande alternativ till de nuvarande bursystemen blir så mångsidig som möjligt. Liksom hittills bör verksamheten kunna omfatta även modifierade bursystem, under förutsättning att dessa bedöms kunna uppfylla kraven från arbetsmiljö- och djurskyddssynpunkt. Motionerna får anses tillgodosedda med vad utskottet här anfört.
Återstående motioner (Jo15 yrkandena 1 och 2 och Jo219) avstyrks i den mån de ej tillgodoses genom utskottets uttalanden ovan.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ikraftträdande av förbudet mot burhållning av värphöns
att riksdagen lämnar skrivelsen utan erinran i denna del och avslår motionerna 1993/94:Jo15 yrkande 1 och 1993/94:Jo516 yrkande 2,
2. beträffande självförsörjning med ägg
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo13 yrkande 1 och 1993/94:Jo14 yrkande 1,
3. beträffande redovisning av utvecklingsarbetet m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo13 yrkande 2 och 1993/94:Jo510 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt avslår motion 1993/94:Jo15 yrkande 2,
4. beträffande fortsatt forskning och utveckling m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo219 och 1993/94:Jo510 yrkandena 2 och 4,
5. beträffande alternativ till nuvarande bursystem
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo14 yrkande 2, 1993/94:Jo15 yrkande 3 och 1993/94:Jo516 yrkande 1,
6. beträffande skrivelsen i övrigt
att riksdagen lämnar skrivelsen utan erinran i de delar som ej berörs av utskottets hemställan ovan.
Stockholm den 24 februari 1994
På jordbruksutskottets vägnar
Margareta Winberg
I beslutet har deltagit: Margareta Winberg (s), Ivar Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Åke Selberg (s), Mona Saint Cyr (m), Kaj Larsson (s), Max Montalvo (nyd), Ulla Pettersson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Lena Klevenås (s), Björn Ericson (s), Carl Olov Persson (kds) och Stina Gustavsson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilda yttranden
1. Margareta Winberg, Åke Selberg, Kaj Larsson, Ulla Pettersson, Sinikka Bohlin, Lena Klevenås och Björn Ericson (alla s) anför:
För att stärka och om möjligt påskynda forskningen om alternativa inhysningssystem för äggproducerande höns har den socialdemokratiska gruppen i jordbruksutskottet föreslagit en utökning med 2 000 000 kr på anslaget I 1 Sveriges lantbruksuniversitet under nionde huvudtiteln. Detta yrkande behandlas av utbildningsutskottet i betänkande 1993/94:UbU5.
2. Max Montalvo (nyd) anför:
Selektiva stödåtgärder till omställningen av burhöns kan snedvrida den inhemska konkurrensen och sätta marknadens spelregler ur spel, varför vi anser att utskottets skrivning icke bör tolkas så att stödåtgärder måste införas.
Bilaga
Jordbruksutskottets utfrågning den 13 december 1993 om burhönssystemet
Inbjudna:
Bengt Nordblom, avdelningschef, Statens jordbruksverk Agneta Brasch, byråchef, Statens jordbruksverk Jan-Olof Rönnegård, veterinärråd, Statens jordbruksverk Agneta Gillback, avdelningsdirektör, Statens konsumentverk Bo Algers, docent, Sveriges lantbruksuniversitet Gösta Gustafsson, statsagronom, Sveriges lantbruksuniversitet Ragnar Tauson, försöksledare, Sveriges lantbruksuniversitet Björn Engström, statsveterinär, Statens veterinärmedicinska anstalt Eva Tejle Ekbjörn, lantbrukare, Lantbrukarnas Riksförbund Gunnela Ståhle, agronom, Lantbrukarnas Riksförbund Lars Audell, veterinär, Sveriges Veterinärförbund Ingvar Ekesbo, professor, Sveriges Veterinärförbund Mats Hansson, regionalt skyddsombud, Svenska lantarbetareförbundet Jan-Erik Nyberg, ordförande, Konsumentberedningen Anders Lönnblad, sekreterare, Konsumentberedningen Turid Ström, ordförande, Sveriges konsumentråd John Erik Trollsten, ordförande, Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund Kristina Odén, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök Birgitta Carlsson, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök Torbjörn Eriksson, vice ordförande, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel Olle Winfridsson, agronom, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel Per-Olof Sallin, äggproducent, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel Håkan Andersson, vd, Svenska Lantägg AB Jan-Olof Bohlin, produktionschef, Svenska Lantägg AB Rune Fredell, ordförande, Kronägg ek. för. Mary Ann Sörensen, personal- och informationschef, Kronägg ek. för. Lennart Geneborg, inköpschef, KabiPharmacia AB
Från jordbruksutskottet deltog:
Margareta Winberg (s), ordförande Ivar Virgin (m), vice ordförande Ingvar Eriksson (m) Inga-Britt Johansson (s) Bengt Rosén (fp) Inge Carlsson (s) Kaj Larsson (s) Max Montalvo (nyd) Carl G Nilsson (m) Lena Klevenås (s) Lennart Daléus (c) Björn Ericson (s) Carl Olov Persson (kds) Jan Jennehag (v) Christer Windén (nyd)
Referat från jordbruksutskottets utfrågning den 13 december 1993 om burhönssystemet
Utskottets ordförande, Margareta Winberg: Jag vill hälsa er välkomna till den här offentliga utfrågningen om alternativ till burhönssystem. Bakgrunden är ju det beslut som riksdagen fattade i slutet av 80-talet om den kontrollstation som skulle ligga i mitten av den tioårsperiod under vilken det nya systemet skulle utvecklas. Det var Jordbruksverket som fick i uppdrag att genomföra den kontrollstationen. Detta har man gjort, och resultatet har överlämnats till regeringen. Regeringen har sedan med anledning av rapporten författat en skrivelse till riksdagen.
Innan vi i riksdagen slutligen fattar ett beslut i ärendet har vi valt att genomföra en utfrågning. Frågan är nämligen ingalunda enkel. Den är dessutom kontroversiell, det vet vi. Motstående intressen står mot varandra, och många frågor tycks fortfarande vara obesvarade.
Upplägget för den här dagen är följande: Jordbruksverket inleder med att under 15 minuter redovisa sin rapport. Därefter redovisar Lantbruksuniversitetet den forskning och det utvecklingsarbete som pågår. Därefter kommer utskottets ledamöter att ställa frågor. Kl. 11.15 bryter vi för kaffe, som vi bjuder på, och sedan fortsätter vi efter ungefär 20 minuter utfrågningen. I mån av tid -- och det kommer säkert att finnas tid över -- får även andra än de inbjudna komma med synpunkter. Vi har tänkt att vi skall vara klara senast kl. 13.
Ni är alltså allihop hjärtligt välkomna hit. Jag lämnar nu ordet till Jordbruksverket.
Agneta Brasch: Jag heter Agneta Brasch och kommer från Jordbruksverket, där jag i vanliga fall är enhetschef på djurmiljöenheten. I dag är jag däremot här därför att Jordbruksverket utsåg mig till ordförande i den referensgrupp som arbetar med att ta fram nya tekniska system. Vi har också i referensgruppen varit med om att ta fram underlaget till den kontrollstation som vi skall diskutera. Jag vill direkt påpeka att Jordbruksverket stod för själva beslutet, medan vi i referensgruppen har hjälpt till att ta fram underlaget.
Som jag nämnde tillkom förbudet mot att hålla höns i bur i och med djurskyddslagen 1988. De som då redan hade befintliga anläggningar skulle få ha sina höns kvar fram till 1999. Någon nyinvestering i bursystem fick däremot inte ske. Man fick under den här tiden lov att byta gamla burar mot nya, men någon nyinvestering fick inte ske, enligt det som står skrivet i djurskyddslag och djurskyddsförordning.
Riksdagen fattade också som nämnts ett beslut om en kontrollstation. Jag skall senare återkomma till vilka förutsättningar som gällde för oss när vi tog itu med kontrollstationen.
En annan mycket viktig punkt som vi kommer att prata mycket om är att ny teknik numera skall godkännas från djurhälso- och djurskyddssynpunkt. Den bestämmelsen trädde i kraft 1990. Den kom till för att vi inte skall göra misstag vad gäller djursystem. Man har under årens lopp sett att sådana misstag har kunnat ske. Det är bra att vi kan se till att det inte startas för många anläggningar med olika felaktigheter utan att ny teknik skall prövas innan den blir allmänt godkänd och kan användas allmänt.
I vårt uppdrag från regeringen stod att vi skulle beakta vad jordbruksutskottet hade skrivit. Jordbruksutskottet hade när det gäller de nya systemen ställt upp fyra krav: Djurhälsan fick inte försämras, arbetsmiljön fick inte försämras, medicineringen skulle inte få öka, och näbbtrimning skulle inte tillåtas. Det var mot bakgrund av de kraven som vi skulle genomföra kontrollstationen.
Förutom dessa krav var det två andra faktorer som låg till grund för kontrollstationen. Vi skulle i första hand grunda oss på de svenska resultat som kommer fram. År 1988, när djurskyddslagen antogs, hade vi i Sverige inte några direkta erfarenheter av de här nya systemen, men under de fem år som gått har vi fått erfarenheter. En hel del forskning har genomförts, och det gäller att utnyttja de resultat som har kommit fram. Vi kommer senare att få mer redovisning också om det.
Vi fick heller inte föreslå några fördyrande omkostnader för budgeten eller för samhället. Det står inte klart uttalat, men på Jordbruksverket ansåg man att det var underförstått när det gäller sådana här utredningar.
Vi har satsat en hel del på forskning. Vi fick pengar i samband med den forskningspolitiska propositionen. I februari 1991 fick vi genom ett beslut vissa medel att satsa på forskning. Det anslaget har nu funnits kvar i flera år och ökat något. I dag är det på 5 miljoner, varav 600 000 går till utbildning av djurskyddsinspektörer. Vi har alltså ungefär 4,4 miljoner per år till forskningen.
Forskningen skulle ske i samarbete med SJFR. Vi har inom ramen för denna forskning tagit fram ett program, och när 1994 startar är det inne på sitt sista år. Vi har, som redovisas i rapporten, också tagit fram ett nytt forskningsprogram tillsammans med Stiftelsen Lantbruksforskning, och detta skall pågå i ytterligare tre år. Vi kommer förmodligen tillbaka till detta i samband med att vi talar om vart pengarna skall gå, och talare som kommer efter mig kommer att redovisa resultaten.
Något som är viktigt och som har legat på oss är programmet för provningen. Jag skall litet närmare redovisa det.
Som jag sade står det i 7 § djurskyddsförordningen skrivet om prövning av ny teknik. Vi anser att utarbetandet av nya, alternativa system för värphönsen är något så stort och omfattande, som berör en hel näring, att det är nödvändigt med den mest kvalificerade prövning av ny teknik som man kan tänka sig och att det därför också behövs en referensgrupp som arbetar med detta. Vi har också hela tiden varit beredda att satsa medel ur det anslag jag har talat om för att stödja den här provningen.
Vi tog fram ett program, som kortfattat ser ut så här. Man startar med en experimentell fas, som skall pågå i två omgångar. Ni får komma ihåg att en sådan omgång tar ganska lång tid när det gäller höns. Alla är också överens om att man måste köra en hel omgång innan man kan tolka resultaten. Om man skall arbeta med två omgångar tar en sådan här provning ungefär två och ett halvt år.
För att snabba på det hela litet har vi sagt att vi, om det inte framkommer några allvarliga resultat eller några problem i systemet, kan släppa ut provningen i vad vi kallar en fältfas. Detta innebär att jordbrukare på olika sätt köper systemen. Vi har sagt att fältfasen skall omfatta 15 omgångar.
För att kunna jämföra om systemen är godtagbara ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt har vi satt upp olika parametrar för olika egenskaper. Det var relativt komplicerat att genomföra, men vi hade god hjälp av SLU:s forskare.
Antalet anläggningar är bestämt genom en uppgörelse mellan fabrikanten och köparen. Vi har kunnat stödja själva provningsprogrammet, att betala de provningsansvariga forskarna. För varje nytt system utses nämligen en ansvarig forskare. Vi har kunnat ge dessa lantbrukare en mindre ersättning för att de gör vissa registreringar, men vi har inte haft någon möjlighet att ge stöd för investeringar som gjorts.
Det kommer här att talas mycket om ribborna. Vi hade också mycket diskussion kring det här provningsprogrammet. När vi satte upp ribborna sade vi litet schematiskt att de skall vara godtagbara ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Vi förde en diskussion kring om vi skulle sätta ribborna lika högt som jordbruksutskottet hade krävt, dvs. att det inte fick vara fråga om några försämringar. Vi sade att vi måste ge de nya systemen en chans, så vi satte ribborna till vad vi kunde anse vara godtagbart ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt i de olika parametrarna.
Det är fråga om en rad olika parametrar, och jag tänker inte gå igenom allihopa. Det är produktionssiffror, dödlighet, olycksfall, olika skador, sjukdomar, osv.
Vi har nu börjat få in resultat från de olika fabrikaten. Två fabrikat har gått igenom den experimentella fasen och är nu ute i fältfasen, och det tredje systemet skall tas upp till diskussion nu efter jul. I de olika systemen är det nu fråga om 10--15 besättningar.
Vi får resultat från de provningsansvariga forskarna, som redovisar för de olika systemen. Vi har tittat på kontrollstationen och kommit fram till att resultaten på flera parametrar inte har varit godtagbara ur djurskyddssynpunkt. Det gäller sådant som fjäderplockning, som sedan kan övergå i kannibalism. Jag tror att vi senare kommer att få höra mer om detta av forskarna.
Man har på olika platser där systemen har provats undersökt hur många procent av hönsen som har haft nakna områden som har varit större än 5 cm på rygg och vingar. Vi hade lagt vår ribba till 25 %, och inte i någon av dessa omgångar var man i närheten av den ribba vi hade satt.
Så här har vi gjort på de olika parametrarna. För vissa av dem ligger resultaten klart under vår ribba. Vissa resultat visar en glädjande trend, att det blir bättre, att man lär sig systemen vartefter man arbetar inom dem.
Vi har i våra undersökningar i första hand prövat jordbruksutskottets krav att djurmiljön inte får försämras. I fråga om dödligheten satte vi upp en ribba på 9 %. Det visade sig att det kunde vara stora variationer, och det är framför allt om det utbryter kannibalism som dödlighetssiffrorna förändras.
Var skall man då säga att en ribba för dödlighet borde ligga när det gäller burhöns? Naturligtvis dör höns också i burarna, och det finns också nakna höns i burarna. Dödligheten ligger kanske på 5--6 %.
När vi skall göra jämförelser tittar vi inte så mycket på gamla resultat utan på de krav som gäller i dag, nämligen tre höns per bur, hela mellanväggar och klonötare.
Vi har alltså föreslagit att beslutet om ett burförbud skall skjutas upp i avvaktan på att vi får godkända system. Tidigast sommaren 1995 kan vi se om systemen kan godkännas. Vi fordrar då att de skall ha uppfyllt kraven i vårt provningsprogram. Om det kommer signaler om att kraven skall modifieras kan vi självfallet diskutera själva provningsprogrammet, men nu skall vi ändå följa det som vi i alla fall i referensgruppen var relativt eniga om, nämligen att vi 1995 kan ta upp en diskussion om ifall det första systemet kan godkännas.
Sammanfattningsvis har jag tagit upp kontrollstationen och den ribba vi har satt upp ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt, vilken alltså inte direkt kan jämföras med burarna. Jordbruksutskottet har alltså sagt att inga försämringar får ske när det gäller djurhälsan, att näbbtrimning inte får ske och att medicineringen inte får öka. Jag upplever att jordbruksutskottets krav ligger på en högre nivå än var vi i dag befinner oss. Vi behöver därför tid för att lära oss de nya systemen och finna lösningar på de problem som ni kommer att få höra mer om senare i dag.
Ragnar Tauson: Fru ordförande! Mitt namn är Ragnar Tauson, och jag är docent och försöksledare på institutionen för husdjurens utfodring och vård på Sveriges lantbruksuniversitet. Vi är i dag tre forskare från SLU som skall berätta litet grand om vår forskning. Vi har tänkt lägga upp det som så, att jag först redovisar de olika försök som pågår på de tre olika institutionerna och att var och en av forskarna sedan kommer att ge kommentarer till sina resultat och också kanske ge synpunkter på hur detta kan hanteras i fortsättningen.
På min institution har vi djurskyddslagen som utgångspunkt. Där sägs att djuren skall kunna utföra naturliga beteenden och skyddas mot sjukdom och onödigt lidande. Där sägs också att de alternativa systemen inte får innebära försämringar -- det kanske är onödigt att ta upp det i den här församlingen, eftersom det är ni i jordbruksutskottet som har uttalat detta, men jag tycker ändå att det är väldigt viktigt, och det är vår måttstock.
De projekt som pågår hos oss inbegriper studier av hälsa, beteende och produktion. Jag har rangordnat projekten efter den ekonomiska satsning som har varit möjlig.
Det första projektet kom i gång i början av 1988. Det innebär att vi har vidareutvecklat olika alternativa system för lösgående höns, och vi har här burhöns som jämförelse. Anledningen till att vi gör en sådan jämförelse är de krav som finns. Vi tittar på effekter av djurmaterial, fodersammansättning, etc. Försöket pågår på Lövsta försöksstation. Det är det s.k. Marielundssystemet, ett modifierat kontinentalt, schweiziskt system. Flera av er har varit ute på Marielund. Också ett annat system, Lövstasystemet, används, men det har betydligt lägre beläggning. Kännetecknande för de här systemen är att det finns olika våningar med gödselmattor där man tar ut gödseln. De här systemen har betydligt högre beläggning än gammaldags system.
På gården Marielund sattes den första anläggningen med ett sådant här system upp. Det var 1988, och den byggdes 1987. Tillsammans med Statens veterinärmedicinska anstalt och LBT i Lund har vi studerat hur ett sådant här system fungerar på sikt. Agneta Brasch redovisade de stora variationer som förekommer mellan omgångar, och det är väldigt typiskt. Vi tittar därför på systemet såväl ur djurhälsosynpunkt och beteendesynpunkt som arbetsmiljösynpunkt. Jag återkommer senare till resultaten.
Jag kan här nämna ett exempel på forskarnas svårigheter att få medel -- detta är ett problem som vi har allihop. Svenska djurskyddsföreningen ryckte i detta fall in med ett mycket betydande bidrag, och utan detta hade nog inte projektet kommit i gång ekonomiskt sett. Det finns även andra finansiärer, men vi får alltså närmast lov att skapa ekonomiska lapptäcken. Man skall nog ha detta som bakgrund för sin uppfattning av om forskarna har hunnit långt eller inte.
Det bedrivs också studier av smågrupper av höns av olika ras i ett ekologiskt perspektiv. Det är ett samarbete mellan två forskare på HUV och Ekhagastiftelsen, och de studerar verkligt gammaldags, traditionell hönshållning.
Vi tittar på utveckling av sittpinnar och redesutnyttjande i smågruppssystem. Det gäller olika typer av modifierade burar. På detta sätt kan man snabbt skapa många replikat och säkerställa olika effekter på djurhälsan. För att undvika eventuella missförstånd vill jag med en gång göra klart att de här modifierade burarna inte skall jämföras med de burar med upp till 40 djur som man har tittat på i Schweiz. Låt mig speciellt påpeka det.
Vi genomför också en kartläggning av ett inhemskt djurmaterial i system för lösgående djur i djupströbädd. Detta äger rum i Hinseberg utanför Örebro, och det är ett samarbete mellan vår institution och husdjursförädlingen.
Till slut är vi alltså också provningsansvariga för Marielundssystemet, som nu är ute i fältfasen.
Det är vad som pågår, och allt detta sattes i gång 1987--88.
På institutionen för husdjurshygien i Skara bedriver man ett försök som handlar om utrymmesbehov och beteende. Det syftar till att studera sambandet mellan avstånd mellan fåglar och deras beteendeaktivitet samt hur beteendet påverkas av olika yta.
Man studerar golvhållning och värphöns i ett s.k. voletagesystem, något som säkert Bo Algers kommer att berätta mer om. Syftet är att bygga upp både praktisk och teoretisk kompetens kring den här typen av värphönshållning.
Man tittar också på uppfödningen i de här systemen. Jag tror att det är något som i hög grad har glömts bort vid behandlingen av den här frågan. Djuren behöver alltså en speciell uppfödning. Det är inte så att det kommer en 16-veckors unghöna som är färdig, utan den skall födas upp på ett väldigt speciellt sätt.
Man utvärderar nya inhysningssystem för golvhöns, och man tittar då på ett konventionellt golvsystem med förhöjd beläggning. Detta görs i Götdala. Jag tror att en del av jordbruksutskottets ledamöter har varit där och tittat för inte länge sedan.
Man tittar också på riskfaktorer för utveckling av bumble-foot (klumpfot) hos golvhöna/värphöns. Vi bedriver liknande projekt, då vi utvecklar sittpinnar och tittar på olika detaljer. Förekomsten av fotbölder är ju ett känt problem bland lösgående höns.
Det finns också ett projekt som studerar fjäderhackning och kannibalism hos värphöns i alternativa inhysningssystem. Syftet är att studera orsakerna till att fjäderhackning och fjäderplockning utvecklas och att komma fram till hur man i framtiden skall kunna förebygga detta.
Det bedrivs också ett projekt om sittpinnar och deras inflytande på beteendet, hur djuren upplever olika typer av plattformar och sittpinnar i de här systemen.
I ett annat projekt studeras rationell värphönshållning enligt KRAV:s regler.
Slutligen är man provningsansvarig för voletagesystemet, som är det andra systemet som är ute i provning.
På institutionen för lantbrukets byggnadsteknik sysslar man framför allt med byggnadsfrågor och arbetsmiljöfrågor. Gösta Gustafsson kommer att tala om detta senare. Där arbetar man för Jordbruksverkets räkning bl.a. med ett projekt angående utarbetande av normer för utvärdering av klimat och luftföroreningar i nya inhysningssystem för värphöns. Man arbetar också med utveckling av ventilationssystem för utsugning av gödselgaser i inhysningssystem för lösgående värphöns. Även detta projekt finansieras av Jordbruksverket. Man har gjort en litteraturstudie och funderar också på att starta försök med ljus i värphönsstallar. Som ni alla känner till är det fr.o.m. nästa år krav på naturligt ljus i nya värphönsstallar. Det kan bli problematiskt. Man vill ha en utvärdering av effekterna av det. Man arbetar också med arbetsmiljön. Arbetsmiljön är en oerhört viktig punkt. Det gäller luftkvalitet och ergonomi i nya inhysningssystem för värphöns. Det gäller effekter av olika tekniska åtgärder. Arbetsmiljöfonden betalar det projektet.
Jag skulle nu vilja övergå till en redovisning av hur jag ser på våra projekt. Vi har ett antal problemställningar att ta hand om dagligen och försöka finna lösningar på. Hur det ser ut om ett antal år vet vi inte. Det är viktigt när man satsar i fortsättningen att veta vilka som är de största problemen.
Jag vill visa er en bild från anläggningen ute i Marielund. Där kan man se att djuren är fint befjädrade. Vi har en sådan omgång just nu. Tyvärr är den inte särskilt representativ. Så är det i alla fall just nu.
Jag vill också visa en bild där man kan se ett utbrott av fjäderhackning i ett Oli-fri-system. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Marielundssystemet. Problemet är att detta sprider sig i ett system av detta slag. När det övergår i kannibalism får vi ett verkligt djurskyddsproblem. De resultat som vi har kommit fram till är problematiska av djurskyddsskäl.
Kloakkannibalism är någonting annat. Vi har själva en omgång djur som har drabbats av det nu. Djuren börjar hacka i kloak. Det gäller speciellt bruna djur. Det slutar med att djuren drar tarmarna ur det levande djuret, som förblöder och dör. Det gör att det blir våldsamma kast vad beträffar dödlighet. Det kan bli dödlighetstal på upp till 35 %. Det beror just på kloakkannibalism. Å andra sidan är talen väldigt låga ibland. Detta är mycket svårt att hantera. Om vi visste vad kannibalismen verkligen beror på vore vi hjälpta på vägen.
Det har visats olika dödlighetstal från olika länder. I de länder vi har samarbete med har man gjort en jämförelse mellan djurhållning i bur och på golv. Det bästa svenska resultatet är i genomsnitt 21 % högre dödlighet. Det sämsta är 35 % högre dödlighet. I Norge kom för två månader sedan en avhandling som visar samma sak. Där har man haft tre system: Marielundssystemet, voletagesystemet och det holländska TWF-systemet. Där har man också noterat en ökad genomsnittlig dödlighet. Här döljer sig mycket stora variationer mellan omgångarna. I Danmark kom en undersökning för ungefär tre veckor sedan. Där har man undersökt näbbtrimmade djur och ej näbbtrimmade djur. Man kunde då konstatera en genomsnittlig ökad dödlighet på 84 % jämfört med normalt i burar. Från Schweiz kom en ekonomisk redovisning i september förra året. Där räknar man med en ökad genomsnittlig dödlighet på 58 % i de alternativa systemen.
Det är alltså samma tendens överallt. Det är i huvudsak kannibalism som är det stora problemet. Där måste man få tillfälle att studera olika system mera, smågrupper osv. Man måste också titta på olika djurmaterial, foderstruktur osv. Det finns en uppsjö av olika idéer om vad som är ursprunget till kannibalism. Problemet är att det sannolikt finns olika anledningar till kannibalism i olika anläggningar.
Parasiter anses vara något mindre allvarligt. Men vi kan konstatera att förekomsten av parasiter hittills har lett till en ökad användning av medikamenter. Vi måste jobba mera med naturlig immunisering. Jag tror också att vi måste komma fram till ett vaccin. Björn Engström på Statens veterinärmedicinska anstalt sitter här. Han kanske senare kan redovisa hur långt han tycker att vi har kommit med det. I ett av de system som förekommer i Jordbruksverkets rapport har 6 av 10 anläggningar använt någon form av medikamenter, i besprutning eller annan form, mot endo- och ektoparasiter, dvs. coccidios eller kvalster. Vi kanske också måste jobba med biologisk bekämpning av kvalster, med rovkvalster, om det är möjligt.
Arbetsmiljö -- damm och ergonomi -- är någonting man absolut inte får glömma. Det är människor som skall arbeta i dessa system. Marielund är det enda system där man i en praktiskt fungerande anläggning med full beläggning har mätt dammet. Man har då kunnat konstatera vissa stora skillnader. Dammet ökar allteftersom aktiviteten ökar. På natten är det nästan inte någon skillnad om man jämför med system med burhönshållning.
Ni kanske också har hört talas om fotbölder och bröstbensdeformationer. Vi har jobbat mycket med olika typer av sittpinnar. Det ser jag som det mest positiva hittills. Man har fått ner dessa sjukdomar med ungefär 40 %. Det går säkert att komma ännu lägre. Men vi är inte där ännu.
I dag sitter våra burhöns tre stycken i varje bur. Det ställs, vad jag förstår, krav på sittpinnar också i fortsättningen.
Jag vill påpeka att dessa problemställningar är av dokumenterat komplex natur. De har sysselsatt utländsk forskning. Vi har haft mycket samarbete med fem sex olika länder om detta under lång tid. Det visar att de inte har varit lättlösta. Jag vill också påpeka att vi sysslar med ett biologiskt material, som varierar oerhört mycket mellan olika omgångar. Jag vill göra en drastisk jämförelse och säga att detta inte är som att ta fram en ny bilmodell. Det handlar om djur, och de varierar oerhört. Det är viktigt att ta till sig det när man bedömer hur långt man har hunnit.
Jag nämnde de modifierade burarna, EMC-systemet. En anledning till att vi tycker att det är värt att gå vidare med dessa system är forskningsresultat som också bekräftats av en forskare i Storbritannien. Han har skrivit brev till Jordbruksverket och departementet och uttalat sig om dessa system. Dödligheten ligger i dag på 5--20 % i de alternativa systemen. Den ligger på 0,3 % i detta system. Det är en mycket bra siffra. Det är inte troligt att den kommer att hålla sig genom alla omgångar. Den visar dock att detta är någonting man kan gå vidare med. Djuren kan sitta på pinne och lägga ägg i rede. Det sistnämnda tror jag är det som djur saknar mest i en konventionell bur. Här har de också möjlighet att sandbala. Befjädringen är också bättre för höns i detta system. Alla problem är inte på långt när lösta i detta system. Men det är naturligt att en forskare går vidare med ett sådant system, när han får sådana resultat.
Summan av det hela när det gäller fördelar med olika system anser jag vara följande. De alternativa systemen har fördelar i och med att de ger djuren större beteenderepertoar. De ger en större skelettstyrka. Det har vi och många andra funnit. De ger en större rörelseyta. Detta är otvetydigt. Alternativet till burarna är den lilla gruppen, för att inte få en spridning av kannibalism och ett så starkt tryck. Djuren kan bilda en liten grupp. De har ett starkt skydd mot parasiter. Det ger en acceptabel arbetsmiljö. Det ger också en god förutsägbarhet av resultaten: produktion, äggkvalitet, dödlighet, etc. Det ger en god äggkvalitet i fråga om smuts och knäckägg. Vi har minimal risk för restsubstanser, i och med att vi i stort sett inte behöver använda sådant. Sedan gäller det om vi kan få fram ett sådant system som kan vara en kompromiss, där vi får så mycket som möjligt av fördelarna med golvhönshållning och så litet som möjligt av nackdelarna med burhönshållning.
Bo Algers: Jag kommer från institutionen för husdjurshygien på Sveriges lantbruksuniversitet och skall redovisa litet av den forskning vi har bedrivit vid institutionerna. Den har varit upplagd så att vi på ett tidigt stadium, genom att studera internationell litteratur och genom egen forskning, försökt identifiera problemområden, för att sedan kunna koncentrera oss på de problemområden vi anser vara mest angelägna.
Jag skall inte gå in på detaljer utan hålla mig till det som är angeläget i dag.
Vi har på Jordbruksverkets uppdrag sysslat med utvärdering av ny teknik för dessa djurbesättningar. En stor del av min framställning kommer att handla om de resultaten.
När vi studerar besättningarna passar vi på att göra vissa klimatmätningar. Vi har i dag ett tiotal besättningar med Oli-voletagesystemet, som är ute i den s.k. fältprövningen. Vi har dessutom ett par avdelningar med ett system som heter Vencomatic i en experimentell fas.
Vi har gjort ammoniakmätningar i ett antal omgångar på olika gårdar. När det gäller ammoniak och koldioxid ligger de mätningar vi har gjort under de gränsnivåer som Agneta Brasch har talat om.
Äggproduktion ingår i de gränsvärden som Jordbruksverket satt upp. En av gårdarna ligger under den gräns som satts upp. Det beror på en foderstörning, som gav upphov till ruggning hos djuren. De slutade värpa och bytte fjäderdräkt, därav den minskade produktionen. Det var ett tekniskt fel i systemet.
När det gäller fellagda ägg har Jordbruksverket en gräns på 2 %. Vi har haft problem med fellagda ägg i två omgångar. Djuren var uppfödda i burar -- det gick då inte att få tag på djur som var uppfödda i ett sådant system som krävs för dessa anläggningar. Vi fick därför problem med golvägg. Detta är ett välkänt fenomen. Naturligtvis skall djuren födas upp i riktiga system för att fungera väl.
Vi har studerat förekomsten av olycksfall. Det har varit en ganska hög frekvens av olycksfall i vissa omgångar, och då har detaljer i inredningen inte varit riktigt rätt konstruerade. Vi har omedelbart kunnat gå ut till tillverkaren och säga vilka fel som föreligger. Felen har rättats till, och sedan har man fått ner olycksfallen på en acceptabel nivå, enligt Jordbruksverkets gräns.
Man kan också studera förekomsten av brutna klor. De resultat som noterats har samband med de omgångar djur som råkade ut för många olycksfall. Djuren fastnade med fötterna och bröt många klor. I övriga omgångar har detta inte varit något problem.
Vi har nu fått resultat från några jämförbara omgångar. I två av systemen har vi också några burrader. Vi kan alltså jämföra. Det skall sägas att burarna inte har högsta tillåtna beläggning, dvs. det sitter tre fåglar i varje bur, men burarna står inte så tätt som de skulle kunna göra. Inte i någon av burarna har vi funnit klonötare. Även där förekommer dock brutna klor.
Hos en omgång djur har vi haft problem med fotbölder. Det är samma omgång där vi hade problem med brutna klor. Det är mycket möjligt att dessa fenomen hänger ihop just i detta fall. I buranläggningarna har vi inte haft några sådana problem.
Hackskador på kam kan vara ett uttryck för aggression. Detta är viktigt att studera. Vid ett tillfälle har vi haft stora problem med det. Det var när den belysning som användes vid äggplockning i anläggningen hade lämnats tänd över natten. Det illustrerar ett problem som jag anser vara mycket viktigt att nämna i dag, nämligen problemet med bra, professionell skötsel av dessa anläggningar. Det krävs för att de skall fungera och vi skall få resultat som utvärderar själva anläggningen snarare än skötseln av anläggningen.
Man kan också notera att hackskador inte har förekommit i någon större utsträckning hos de omgångar burhöns vi har studerat.
Bröstbensdeformationer har vi inte sett i någon större utsträckning.
Ett stort problem som redan har nämnts, också av Agneta Brasch, är fjäderplockning. Oerhört många djur i dessa anläggningar blir nakna. Det är bara att konstatera att konsekvenserna av den fjäderplockning som förekommer såväl i burar som i dessa anläggningar sprider sig på ett helt annat sätt i dessa anläggningar. Vi kan jämföra med buranläggningarna och se att de inte heller håller måttet hela tiden, enligt Jordbruksverkets gränsvärde. Det kan vara värt att komma ihåg när man diskuterar hur säkra olika system är.
Dödligheten har varit hög i en del omgångar. Så har det varit även i denna utvärdering av ny teknik. Faktorn kannibalism kan variera ganska mycket. Utbrott av kannibalism ger naturligtvis en hög dödlighet.
En nyligen gjord utvärdering i Schweiz av 241 besättningar med golvhållning visar på att det trots allt är möjligt att klara ganska låg dödlighet även i sådana anläggningar. Möjligheten finns alltså. Återigen måste man ställa sig frågan: Är det systemet det beror på eller hanteringen av systemet, eller är det andra faktorer? Här finns andra faktorer som också kan vara väsentliga.
Jag skall nu gå över till att tala om vad vi försöker koncentrera oss på när det gäller forskningsinsatser på institutionen för husdjurshygien. Fjäderhackning och kannibalism ser vi som de helt dominerande problemen. Man kan konstatera att beteendet fjäderhackning förekommer framför allt där det finns sittpinnar och viloplan. Vi kan i fältstudierna försöka identifiera var detta problem förekommer för att se i vilket sammanhang vi skall studera det. Vi har ställt upp några frågor som vi nu arbetar med: Hur vanligt är fjäderplockning eller fjäderhackning? Hur många höns i en flock hackar? Under vilka omständigheter sker det? Hur betedde sig den hackade hönan innan hon blev hackad? Är det samma höna som svarar för fjäderhackning och kannibalism?
Jag kan redan nu berätta om några resultat. Det har framgått ganska klart av studier som har gjorts att det inte är samma djur som står för fjäderhackning och kannibalism. Vi måste alltså söka roten till dessa beteenden på olika håll.
Det finns två sorters fjäderhackning. Det har vi kunnat fastställa så här långt i projektet. En sort skulle man kunna kalla för mjuk fjäderplockning, ofta mot sandbadande höna, och är sannolikt inte ett patologiskt beteende utan ett naturligt beteende. En annan sort skulle kunna kallas för hård fjäderplockning. Den är oberoende av beteendet hos den utsatta hönan och kan möjligen relateras till ätande. Det är bara den hårda fjäderplockningen som resulterar i att fjädrarna dras ut och försvinner från hönan. Det är bara ett fåtal hönor som utför denna hårda fjäderplockning. Men det är inte samma hönor som är kannibaler.
Vi vill nu gå vidare med dessa studier. Samtidigt kan vi konstatera att det inte är någon större idé att försöka bygga upp ett system och se hur mycket fjäderhackning det blir där och sedan bygga upp ett annat system och studera samma sak. Då kommer vi aldrig fram till problemets kärna. Vi vill i stället försöka hitta roten till det hela. Jag vill dra en parallell med svansbitning hos grisar. Man har försökt hantera svansbitning hos grisar genom att släcka ljuset i svinstallarna. Ett annat sätt är att klippa av grisarnas svansar. Med sådana åtgärder kommer man aldrig åt orsakerna. Man botar symtomen. Vi tror inte att vi kan få vare sig burar, alternativsystem eller något annat system att fungera om vi inte angriper orsakerna till problemen.
För att illustrera hur jag tänker vill jag visa en bild på en kycklinghjärna i genomskärning. I en sådan kan man identifiera olika nervcentra, bl.a. ett som vi för enkelhetens skull kallar IMHV. Man kan påverka utvecklingen av detta nervcentrum på olika sätt. Genom att träna en nyfödd kyckling kan man påverka längden av vissa nervceller i vänster del av hjärnan. Kycklingar som har fått träna ett visst beteende skiljer sig från kycklingar som inte har fått göra det. Genom att föda upp kycklingar i mörker kan man uppnå samma effekt. En kyckling som föds upp i mörker får sämre utvecklat nervsystem och beteende -- vi talar om det centrala nervsystemet. I dag föds i allmänhet våra kycklingar upp i mörker.
Vi menar att det är här man måste attackera problemen med fjäderhackning och kannibalism, och inte genom att kanske modifiera någon sittpinne i det ena eller andra systemet. De problemen kan vi bara lösa genom att sätta in våra forskningsinsatser här. Den framtida inriktningen måste, som jag ser det, vara en fortsatt prövning av ny teknik där vi kan identifiera samband mellan hälsotillstånd och beteende. Vi måste dessutom identifiera och riskvärdera dessa olika orsaksfaktorer för uppkomst av fjäderhackning, kannibalism och även fotskador.
Slutligen måste vi inrikta oss på att studera effekter av uppfödningen på anpassningsförmågan hos värphöns. När det gäller utvärderingen av ny teknik är det inte några djur som har fötts upp i en exakt likadan anläggning som de senare som värphöns har levt i.
Jag vill avsluta med ett par kommentarer. Den första kommentaren vill jag göra med anledning av Jordbruksdepartementets förslag, i vilket man betonar vikten av att få bättre kontakter med internationella aktiviteter. Man skall snabbutreda om den schweiziska tillståndsgivningen i fråga om de nya systemen kan användas av oss i Sverige som den är eller möjligen med vissa kompletteringar. På så sätt skulle man snabbt kunna få fler system på marknaden. Jag menar att det är nödvändigt för att ge uppfödare och äggproducenter erfarenheter. Många av problemen i dagens besättningar beror på brist på erfarenheter. Det finns en hel del tillgänglig kunskap som vi skulle kunna använda.
Gösta Gustafsson: Mitt namn är Gösta Gustafsson. Jag är statsagronom vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik i Lund. Som namnet säger är det en institution som först och främst arbetar med frågor kring byggnadernas utformning. Inom forskningen för nya inhysningssystem för värphöns är vi först och främst verksamma när det gäller arbetsmiljöfrågor, klimatteknik och luftföroreningar.
Beträffande arbetsmiljön i nya inhysningssystem är det följande frågeställningar som vi vill ta upp: luftföroreningar, ergonomi och olycksfallsrisk.
När det gäller luftföroreningar finns det några komponenter som bör beaktas, nämligen damm, ammoniak, koldioxid, endotoxin och en del andra föroreningar.
Beträffande ergonomi och olycksfall ingår sådana frågor som arbetsställningar, arbetsrörelser, risken för olycksfall, arbetsorganisation och tidsåtgång i systemen samt psykisk belastning, buller och belysning.
Jag vill göra några kommentarer angående nivåer när det gäller luftföroreningar. Det finns hygieniska gränsvärden som är angivna av Arbetarskyddsstyrelsen och Jordbruksverket. Arbetarskyddsstyrelsen anger ett nivågränsvärde på 25 ppm i fråga om ammoniak. Föroreningen ammoniak härrör egentligen enbart från gödsel. Den finns i alla stallsystem och är i mycket hög grad beroende av lagringstiden eller mängden lagrad gödsel i stallarna.
Nya inhysningssystem för värphöns innebär automatiskt en ökad mängd gödsel inne i stallarna. Det bör dock poängteras att det finns burhönssystem där det också förekommer stora mängder gödsel. Även i dessa fall kan mycket höga halter uppnås.
Koldioxid produceras i huvudsak av djuren själva genom utandningsluften. Vi menar att de nivåer som förekommer inte är något hygieniskt problem. Man klarar gränsvärdena.
Svavelväte är en förorening som normalt inte förekommer i värphönsstallar. Däremot är damm en förorening som innebär ett problem i djurstallar. Fjäderfästallar och svinstallar är de stalltyper som uppvisar de högsta halterna. Damm produceras från flera källor. En källa är djuren själva, men även foder och strömedel kan bidra. En viktig faktor när det gäller nivåerna av damm är djurens aktivitet. Vi har gjort en hel del mätningar och också inventerat utländska undersökningar. Vi drar den slutsatsen att dammhalten ligger högre i lösgående system än i burhönssystem. Det bör också poängteras att exponeringen av damm varierar kraftigt över dygnet. Vid skötselarbete är det normalt en högre aktivitet i stallmiljön. Det innebär att halterna kan bli så höga som uppemot 25 mg per kubikmeter.
Vad är det då för faktorer som påverkar dessa föroreningar? Dessa kan ge en indikation på hur problemen kan lösas.
Det är väldigt många faktorer i stallmiljön som påverkar avgivning och koncentration av ammoniak. Alla dessa miljöfaktorer kan inte påverkas, men jag vill först och främst peka på mängden gödsel och gödselns ålder. Man kan inte uppnå en ideal utspädning genom att öka ventilationen. En ökning av luftväxlingen ökar avgivningen och produktionen av ammoniak. Vi vill betona följande åtgärdstekniker för en förbättring av situationen: kortare lagringstider av gödsel och en utveckling av utformningen av ventilationssystem så att föroreningen fångas upp där den alstras. En upptorkning av ströbäddar kan innebära en minskad avgivning och koncentration av ammoniak.
När det gäller damm är det ett flertal faktorer som påverkar halterna och avgivningen. Den viktigaste faktorn är aktiviteten. Halterna är alltid höga vid arbete i stallmiljön. Andra faktorer är djurtäthet, antalet djur per kvadratmeter. Djurens ålder har en viss betydelse beroende på fjäderdräktens kondition. Fuktförhållanden, strömedel och ventilation kan också ha en viss inverkan.
Vi bedömer dammproblematiken som svårare än förekomsten av ammoniak. Vi har arbetat en hel del med åtgärdsteknik när det gäller damm i svinstallar. Tyvärr är inte alla modeller tillämpbara i fjäderfästallar. De metoder som vi ändå anser väsentliga att pröva är dimspridning -- dvs. tillförsel av fukt -- och eventuell behandling av fjäderdräkten. Typ av fodermedel kan också ha en viss betydelse.
Jag vill avsluta med att tala litet om ergonomi och olycksfallsfrågor. Dessa problemställningar måste beaktas. När det gäller arbetsställningar och arbetsrörelser måste man beakta golväggsfrekvens, renhållningsarbete, tillsyn av djur, vatten och foder. Man bör vara medveten om att det är fråga om ganska trånga inhysningssystem där det finns djur överallt, vilket innebär ett problem när det gäller arbetsställningar, arbetsrörelser och ergonomi. Beträffande olycksfallsriskerna finns det först och främst en risk för rivskador vid den rena djurhanteringen.
Arbetsorganisation är en viktig del både när det gäller att förbättra ergonomi och att minska exponeringen av föroreningar. Psykisk belastning bör beaktas. Det är ofta ett ensamarbete inne i stallarna, där det kan förekomma flera tusen djur. Buller och belysning bör också beaktas.
Till sist vill jag göra en lista över det som vi ser som utvecklingsbehoven när det gäller att förbättra situationen i lösgående system. Damm är nog fortfarande det svåraste problemet från arbetsmiljösynpunkt. Dammet kan också innehålla vissa skadliga substanser, t.ex. endotoxiner och olika typer av mikroorganismer. Golvägg: utveckling av teknik för att plocka fellagda ägg. Strömedel tillsammans med gödsel är en miljöfaktor som är av central betydelse i stallmiljön. Den påverkar både dammförekomst och ammoniakavgivning och även risken för utbredning av smittotyp. Här är det angeläget att det sker en fördjupad forskning av hur en ströbädd skall skötas och fungera.
Arbetsorganisation och ljus är områden som ytterligare bör undersökas. Det gäller t.ex. förekomsten av fönster och psykosociala frågeställningar. Gödselhantering över huvud taget bör ytterligare utvecklas för att förekomsten av gödsel i stallsystem skall kunna minskas. Det är vidare angeläget att utveckla teknik för att hantera djuren, att utveckla material och att arbeta med olika klimatiseringsfrågor.
Ordföranden: Jag vill tacka samtliga föredragshållare. Det var väldigt intressant att lyssna till er, och vi fick en del svar på de frågor som vi i förväg hade tänkt ut. Jag föreslår nu att vi tar en 20 minuter lång paus.
Ordföranden: Vi går nu över till frågorna. Jag har en talarlista, där ledamöterna har anmält sig i förväg för att få ställa frågor.
Ingvar Eriksson: Vi har här hört en hel del om den forskning och de försök som har pågått under ett antal år. Det som kan konstateras är att de framsteg som man hoppades på inte har uppnåtts. Jag ställer mig oroligt frågan: Klarar man av detta inom den tid och med de målsättningar som avsågs från början? Jag vill gärna ställa frågan till näringen.
Från det att man har godkända kontrollsystem för inhysning av värphöns tar det en viss tid att få fram djur, att få fram nya byggnader och att över huvud taget komma i gång med produktionen. Det är då mycket angeläget för oss i jordbruksutskottet att få fakta på bordet. När systemen är godkända bör man om möjligt komma i gång med målsättningen 1999.
Rune Fredell: Jag representerar Kronägg, Lantbrukskooperationen och en del av näringen. De förutsättningar som ges i regeringens skrivning är helt oacceptabla från näringens sida. Om den skrivningen skulle antas har nedmonteringen av svensk äggproduktion redan börjat.
Vi satt i ett sammanträde på Jordbruksverket i förra veckan och fick där uppgiften att vi var tvungna att ha ett extra sammanträde här för att eventuellt diskutera import. Vi har alltså ett investeringsförbud i dag, och det sker praktiskt taget ingen investering i alternativa system. Dessutom måste alla -- kläckeriföretag, uppfödare, äggpackerier och producenter -- ha en betydligt längre framförhållning. Här har alltså jordbruksutskottet, med sin breda kunskap, en unik möjlighet att ändra på regeringens skrivning och ge näringen den övergångstid som behövs, endera med ett tidsbegränsat dispensförfarande eller genom att inte ange 1999 som tidpunkt för burförbud i den här lagstiftningen.
Ordföranden: Jag vill fråga om LRF har samma uppfattning.
Eva Tejle Ekbjörn: Jag överlät frågan till Kronägg, därför att jag tyckte att den var mer detaljerad och gällde hur lång tid detta tar.
LRF:s uppfattning är att det inte finns -- det framgår av redovisningar -- något system som fungerar eller som är acceptabelt i dag. Därför har vi från LRF föreslagit att en kontrollstation sätts in redan 1996. Innan vi har ett alternativt system kan vi absolut inte bestämma avvecklingstiden. Därför har vi sagt att avvecklingstidpunkten år 1999 är oacceptabel. Det är LRF:s inställning.
Håkan Andersson: Man har gett en stoppsignal för näringen genom avvecklingsbeslutet, men det finns ingen startsignal för uppsättningen av ny produktion. Det finns inte ekonomiska incitament för enskilda lantbrukare att påbörja investeringar. På den punkten måste det fattas ytterligare beslut från riksdagens sida.
När äggbrist uppstår är det normala att någon begär att införselavgiften sänks eller tas bort. Det kommer säkert att ske under den närmaste tiden, därför att det kommer att uppstå en brist på ägg i landet. I det läget blir importen mer eller mindre fri, och det betyder att priset på ägg i Sverige kommer att stabiliseras på en nivå som importpriset anger. Den prisnivån är inte tillräckligt hög för att producenter skall starta produktion med alternativa system, eftersom produktionskostnaderna är högre i alternativa system än i burproduktion.
Vi ser det alltså som praktiskt taget omöjligt att få i gång en omställning av branschen med de förutsättningar som är givna.
Torbjörn Eriksson: Jag är vice ordförande i SFS, Svenska Ägg, och vi företräder hela näringen. Jag kan först säga att det här är klart på en punkt: Vi är positiva till tanken att man skall försöka hitta ett system som fungerar på ett bättre sätt än den nuvarande buren.
När det gäller frågan om huruvida det är möjligt att klara det här fram till 1999 är vår inställning mycket tydlig: Det är helt omöjligt. Som redovisades här tidigare, kan möjligen det första systemet släppas 1995. På den korta tid som återstår till dess är det inte fysiskt möjligt att byta ut 6 miljoner hönsplatser -- även om vi skulle konstatera att alla de problem som redovisats vore lösta.
Vi är därför mycket bestämda i vår uppfattning att det måste bli en förskjutning av tidpunkten för ikraftträdandet. Jag instämmer i LRF:s uppfattning att en kontrollstation bör införas 1996, då man kan ta ställning till hur lång tid som behövs för att genomföra en seriös omställning.
Jag kan också tillägga att jag själv har haft alternativ produktion sedan 1988--1989. Vi har också byggt ut den verksamheten i år. Jag ser personligen mycket positivt på den typen av system, men det innebär också att jag är mycket medveten om dess begränsningar -- förutom dess fördelar.
Ingvar Eriksson: När vi här får höra att näringen säger att nedmonteringen av svensk äggproduktion redan har börjat måste vi se väldigt allvarligt på det. Man kan diskutera dispenssystem och annat för att få mera tid, men jag vet inte om näringen är intresserad av det. Problemet är uppenbarligen, om vi får för låg produktion i landet, att vi kommer att bli beroende av import av ägg, av allt att döma från höns som har det väsentligt mycket sämre.
Då bör denna fråga ställas till konsumentsidan: Är man beredd att acceptera ägg från utlandet, med sämre förutsättningar för uppfödning, och kanske till betydligt högre priser? Är man beredd att ta hänsyn till de praktiska problem som uppstår på grund av att utvecklingen tyvärr inte går tillräckligt fort?
Rune Fredell: Jag skulle vilja visa en overheadbild som visar situationen på marknaden vid en eventuell import av ägg från utlandet, innan konsumentsidan kommer in.
(Bild visas) Det här är alltså situationen beträffande självförsörjningsgraden i de olika länder som det är tänkbart att vi kan importera ägg från. Sverige har en självförsörjningsgrad på 102 %, Finland 103 %, Norge 101 % och Danmark 104 %. Även om de här siffrorna nu skulle behöva justeras upp några procent, är det mycket marginella kvantiteter som vi kan komma över vid en import.
Det land som har den i särklass största produktionen är Holland. Jag vill rikta det här till konsumentfolket: Vi vet under vilka förhållanden äggen produceras i Holland. Vi önskar inte att det skall bli nödvändigt att börja importera skalägg för humankonsumtion från Holland.
Det finns vissa andra små partier ägg att komma över, under vissa tider av året, men det kan inte ske en kontinuerlig import till Sverige, med de system som finns utomlands. Det som kommer att ske är möjligtvis att svenska företag etablerar sig utomlands för att producera ägg för den svenska marknaden, t.ex. i östländerna eller i våra grannländer. Det är absolut ingen väg som vi borde tillåta.
Man har också i alla papper sagt att vi skall värna om den svenska äggproduktionen, den svenska spannmålsodlingen, det öppna landskapet, sysselsättningen och framför allt säkra livsmedel.
Jan-Erik Nyberg: Jag kommer från Konsumentberedningen. Det är en fråga som har kommit bort i föredragningarna, som naturligtvis är den centrala ur konsumentsynvinkel, och det är att det är viktigt att vi kan upprätthålla den höga hygieniska standarden och hälsostandarden på både ägg och fågelkött i Sverige. Salmonellafriheten står som symbol för det här. Det bör skjutas fram litet mer i diskussionen. Det är viktigt att det är tryggt och bra för konsumenterna. Det är naturligtvis också viktigt att det är bra för hönorna.
Ingvar Eriksson ställde två frågor. Det är självklart att import av sämre ägg inte är i konsumenternas intresse. Vi skall inte ställa till det så att vi måste importera sådant som är sämre än det vi skulle kunna producera själva. Däremot får man naturligtvis räkna med -- som det egentligen alltid har varit -- att fylla på med viss andel import när efterfrågan är som störst.
Den andra frågan var: Är man från konsumentsidan beredd att beakta praktiska problem? Ja, det blir man tvungen att göra. Det är självklart.
Vi har skrivit till Jordbruksdepartementet i den här frågan, vilket också många andra har gjort. Vår huvudsynpunkt är att det vore fel signal att nu fatta beslut om att flytta fram tidpunkten för burförbudets ikraftträdande. Det är nödvändigt att vi sätter ett större tryck på omställningsarbetet, innefattande bl.a. ett ökat stöd till intensivare forskningsinsatser. Vad man möjligen skulle kunna göra är att införa en kontrollstation, som LRF föreslår, kanske 1996--1997.
Att flytta fram tidpunkten vore olyckligt också från en annan synpunkt. Anläggningarna med burar blir allt äldre, och det vore naturligtvis olyckligt för näringen och dess struktur om den här situationen mer eller mindre permanentades långt in på 2000-talet.
Turid Ström: Jag är ordförande i en nybildad konsumentorganisation som heter Sveriges konsumentråd. Den består av elva riksorganisationer. Vi har deltagit i diskussionen litet vid sidan om, eftersom en del av våra organisationer är aktiva inom Konsumentberedningen.
Jag vill bara säga att vi givetvis står bakom den uppfattning som organisationerna inom Konsumentberedningen har, dvs. de synpunkter som Jan-Erik Nyberg här gav uttryck för.
Jag blir litet förvånad över frågan om konsumenterna skulle kunna acceptera import av ägg. Jag tycker kanske att diskussionen i första hand bör handla om huruvida vi kan klara vår självförsörjningsgrad. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att understryka att den produktion som sker i landet i dag uppskattas väldigt mycket av konsumenterna, givetvis i synnerhet av hälsoskäl, när det gäller salmonellafrihet och liknande.
Jag vill gärna i diskussionen föra in en synpunkt som framkommit tidigare, nämligen att det inte finns något ekonomiskt incitament. Från konsumentsynpunkt vore det värdefullt om man nu kunde starta ett arbete med ett märkningssystem, så att konsumenterna får möjlighet att visa i praktisk handling vilket system de föredrar och om de är villiga att betala mera för vissa sorters ägg. Det är kanske den viktigaste konsumentsynpunkten som vi kan åstadkomma här i dag.
Hur detta skall göras och vem som skall ha ansvaret för det -- Konsumentverket, Livsmedelsverket eller någon annan -- är en fråga som egentligen inte har kommit upp på dagordningen ännu. Kanske Konsumentverket kan säga något om det.
Agneta Gillback: Det är inte bara hälsoskälen utan även de etiska aspekterna som har stor betydelse. Konsumentverket har sagt att ett uppskjutande av burförbudet är olyckligt.
Ett införande av ett märkningssystem skulle kunna innebära att konsumenterna kan välja vad de önskar köpa. Vi är villiga att medverka till ett märkningssystem. Vi vill också framföra att det inte bara är begreppen utan även dekor och bild som har stor betydelse när det gäller märkning.
Ordföranden: Det är många som vill ha ordet, men vi måste låta ledamöterna ställa sina frågor. I mån av tid får vi återkomma till detta på slutet.
Inga-Britt Johansson: Det påstås att Jordbruksverket vid behandlingen av den här rapporten inte har låtit sitt djurskyddsråd yttra sig. Det kanske är fel, men jag tolkar det så att det möjligtvis även på den veterinära sidan finns olika uppfattningar om hur långt forskningen har kommit och hur den har bedrivits.
Jag skulle därför vilja höra Sveriges veterinärförbunds synpunkter på den utveckling vi kan se och vad man skulle kunna göra ytterligare inom forskningen för att skynda på processen.
Dessutom skulle jag vilja påpeka, i samband med den tidigare diskussionen, att vissa butikskedjor faktiskt inte får tag på den mängd alternativägg som konsumenterna efterfrågar i dag.
Lars Audell: Jag är vald av Sveriges veterinärer att ingå i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Jag är inte expert på äggproduktion, men jag har sedan tolv dagar tillbaka vid min sida pensionerade professorn Ingvar Ekesbo från Skara. Jag har själv begärt att få vara med både vid departementets utfrågning och här i dag, just av den anledningen att jag sitter med i djurskyddsrådet.
Vi har under drygt ett halvt års tid diskuterat alternativ i produktionen, och vi hade hoppats få framföra våra synpunkter, som vi ansåg vara väl underbyggda. Djurskyddsrådet är ju initierat av den tidigare regeringen, för att förbereda och ge råd till Jordbruksverket. Vi blev inte hörda i den här frågan, och vi väntar fortfarande på att få veta varför vi inte utnyttjades som ett beredningsorgan. Jag kan inte tala för rådet i dess helhet när det gäller vilken åsikt rådet hade om rapporten. Jag är alltså inte expert själv, men jag har en relativt stor erfarenhet av vetenskapliga utvärderingar.
När man försöker granska den här rapporten objektivt blir man besviken på avsaknaden av kontrollgrupp. Problemen med nuvarande system, där var fjärde bur i landet i dag är mer än 13 år gammal, beskrivs dåligt, för att inte säga inte alls. Det är alltså bara 10 % av burarna som är gjorda de senaste fyra åren, dvs. som är så bra som diabilden på burhöns tidigare visade. Vi får alltså inte veta.
Det pratas hela tiden om ribban, den acceptabla ribban, men i rapporten får vi inte veta var ribban ligger i dag. Var ligger ribban för dagens burhöns? Vi får visserligen veta vad som gäller för ammoniakutsläpp -- det är det enda som jag kan tolka.
Vi får heller inte veta hur mycket en utvärdering kostar och hur hälsovådlig en korrekt tillsyn är i dagens system. Går man in i dagens bursystem och gör en ordentlig tillsyn blir det ett fruktansvärt kackalorum. Dammnivåerna och de ohygieniska nivåerna nämns inte alls i rapporten.
Sveriges veterinärförbund har alltså varit kritiskt i sitt svar. Vi anser att utredningen delvis är otillfredsställande. Jag ser inte att rapporten ger tillräcklig grund för att skjuta på förbudet.
Björn Engström: Jag är veterinär och har jobbat med fjäderfä på SVA sedan 1976. Jag håller med Lars Audell om att det i den rapport som Jordbruksverket framtagit finns vissa brister, just på den punkten att det inte har gjorts någon jämförelse med situationen för burhöns. Det beror troligen på att man hade det som grund när man började det här arbetet.
Ribban, som Ragnar Tauson nämnde i sitt föredrag, utgick från burhönsen och låg på ungefär 5 %. Man lade sedan ribban på 9 %, därför att man vet att det blir litet högre dödlighet så fort man släpper lös hönsen.
Det finns alltså riktiga synpunkter i kritiken. Det finns expertis inom veterinärkåren som Veterinärförbundet kunde ha vänt sig till i frågan. Andra delförbund har gett svar till Veterinärförbundet i den här remissomgången. Det är litet märkligt att Veterinärförbundet inte har vänt sig till experterna på värphöns innan man yttrar sig.
Ragnar Tauson: Det frågas om ribban. Jag är förvånad över den frågan. Åtminstone hela vår forskning har haft burarna som norm, så hade man läst rapporten och sett på de tal vi angivit hade detta inte framstått som någon stor fråga, tror jag. Däremot har väl Jordbruksverket inte kommenterat det här i sina utlåtanden -- det är en annan sak. Det gäller de senaste tolv åren i Danmark och dödlighet hos golv- och burhöns. Det stämmer ganska bra som Björn Engström sade: Siffran för burhöns ligger någonstans mellan 5,5 och 7,5 %. Materialet från Danmark är mycket omfattande -- det avser ungefär 2,1 miljoner höns. Siffrorna från Funbo-Lövsta visar hur stor dödligheten har varit under de senaste tio åren, och de stämmer också ganska bra med de danska resultaten. Jag var själv med i den referensgrupp som diskuterade sig fram till siffran 9 %, och den är satt med relativt hög marginal. Sådant här material saknas egentligen inte någonstans i dag, utan det är mycket lätt att få tag på.
Lars Audell: Jag tvivlar inte alls på att det finns material på massor av punkter och kanske även material som visar prydligare resultat än vad vi ser från de golvförsök som redovisas här. Vad jag saknar är ribbans läge i rapporten, som gjorde att vi i Veterinärförbundet tyckte att vi inte kunde ta ställning.
Ordföranden: Då har du fått svar, Inga-Britt Johansson. Vill du ställa någon följdfråga?
Inga-Britt Johansson: Vad är det för politiska beslut som skulle behövas för att man skulle kunna snabba upp forskningen? Går det att snabba upp den? Det antyddes även från Jordbruksverket att det fanns för litet pengar. Men finns det tänkbara program som skulle kunna komma i gång snabbt?
Ordföranden: Du vänder dig till Jordbruksverket?
Agneta Brasch: Jag berättade litet grand om detta.
Det har ju ibland sagts i kritiken: Varför kommer man inte i gång? I den forskningspolitiska propositionen 1990 förde man fram det anslag som redan fanns till djurskyddsfrämjande åtgärder. Men det dröjde fram till februari 1991 innan vi fick den regeringsskrivelse som gjorde att vi kunde gå ut och aktivt arbeta med frågan. I den skrivelsen från regeringen stod det att en stor del av de här pengarna skulle användas till alternativa inhysningssystem. Det stod också att vi skulle dela ut pengarna i samarbete med SJFR. Vi tog då tillsammans fram ett program -- det var två professorer, Hans Victorsson och Göran Jönsson -- som på dåvarande Lantbruksstyrelsen och SJFR:s uppdrag lade fram programmet på hösten, och sedan gick vi ut med ett erbjudande att man kunde söka pengar. När det gäller den biten är det fyra institutioner som vi har satsat på. I regel är det treårsprojekt, och de löper 1992, 1993 och 1994. Det gäller Lövsta, Institutionen för husdjurshygien, SVA beträffande coxidios och Lantbrukets byggnadsteknik nere i Lund med olika klimatiseringsfaktorer osv.
Vi har hela tiden känt till att problemen i de nya systemen är stora, och vi har försökt se efter vilka möjligheter vi har att få fram nya resultat litet snabbare. Det blev ömsesidig kontakt med Stiftelsen Lantbruksforskning som var beredd att satsa 2 miljoner per år. Vi sade att vi skulle kunna öka satsningarna med 1 miljon per år. Det här året har Stiftelsen och vi skrivit ner ett forskningsprogram tillsammans, och vi kommer i dagarna att kungöra vilka forskningsprojekt som beviljas medel.
Detta upplever jag som en nysatsning. Sedan har vi möjligheter att så småningom sätta in mera medel i det nya forskningsprogrammet i och med att vårt program tillsammans med SJFR löper till sista året, 1994.
Förutom forskningsinsatserna, som ni sett resultatet av i dag, har vi varje år avsatt ungefär 1/2 miljon till prövningen av ny teknik. Dessa pengar går till de forskningsansvariga, och en liten bit går -- som jag sade -- till de olika lantbrukarna som svarar för registreringen. Det är ju egentligen meningen att det anslag som vi får skall användas även till andra djurslag, men utrymmet i fortsättningen för dessa är mycket begränsat; vi tar så stor andel vi någonsin kan till just fjäderfäsidan.
Ordföranden: En direkt fråga: Vad skulle behövas för att ni skulle klara det här till 1999? Kan vi som politiker göra någonting?
Agneta Brasch: Ge oss tid! Om vi får mera forskningsmedel tycker jag att ni också skall fråga forskarna vad de specifikt vill satsa på om de skulle få mera forskningsmedel. Men problemet löses inte bara genom mera resurser. Jag har lärt mig under åren att när det gäller forskningen rör det sig om kunnigt folk som kan arbeta med de olika bitarna. Det är inte så att de här forskarna finns tillgängliga plötsligt bara därför att man har medel. Naturligtvis underlättar tillgång till medel alltid forskning och utvecklingsarbete. Sedan är tiden viktig och möjligen också -- något som vi inte har diskuterat så mycket och som jag sade att vi inte i någon större utsträckning kunde svara för från Jordbruksverkets sida -- någon form av stimulansbidrag till dem som vill ändra om sina system.
Bo Algers: Jag som forskare vill bara göra en kort kommentar, för jag tror att alla vi inblandade forskare är överens om att det har varit allt annat än en långsiktig forskningssatsning som har präglat medelstilldelningen i det här sammanhanget. Man borde redan 1988 ha gått igenom vilka satsningar som behövde göras och så upprätta en tioårig plan för den satsningen, med utvärderingar naturligtvis under hand.
Vi får inte göra om misstaget nu. De satsningar som vi kan göra fr.o.m. i dag får heller inte bli för kortsiktiga, utan de måste bli långsiktiga, särskilt när det gäller ett sådant här ämnesområde. Det är nämligen så, att utanför de forskningsinstitutioner vi har står inte en kö av mycket kompetenta forskare på fjäderfäområdet och väntar på att komma in och få jobb, utan vi måste bygga upp kompetens här. Mot den bakgrunden är det närmast otroligt att vi har kunnat övervintra -- jag vill nästan kalla den period som har varit tills nu för en vinter.
Jag vädjar om fortsatta satsningar men också långsiktiga satsningar, och jag tror inte att året 1999 när det gäller de satsningarna får bli något magiskt år.
Ordföranden: Nu är det flera som vill komma in i diskussionen. Jag ber er fatta er kort.
Ragnar Tauson: Jag håller med Bo Algers om att det måste vara långsiktighet när det ges medel, så att man slipper att vartenda år söka medel för projekt som borde löpa naturligt. Det frågades hur forskningen kan vara hjälpt. Jag tror att den kan vara hjälpt också genom att vi är mer flexibla när vi tittar på projekten. Vi har nu sagt att höns inte skall få hållas i bur. Fortfarande kan ingen definiera vad detta med bur är. Jag redovisade några resultat från EMC-systemet som nu startas upp i fyra olika länder som vi samarbetar med. Vi måste kunna se till andra system och inte göra någon klassificering till bur eller ej. Vi borde se till vad djuren skall utföra i stället. Vi måste alltså nå mer flexibilitet. Vi kan inte slå huvudet i samma dörr fem år i rad. Vi måste pröva att slå huvudet i andra dörrar och se om de också öppnar sig och vad det hela leder till.
Björn Engström: Som har framgått tidigare här i dag är ju de två stora problemen fjäderplockning och kannibalism. Dessa har man utrett och forskat kring under många år i många länder utan att man direkt löst dem. Man har sett att har man strö får man mindre problem än om man använder nätgolv osv. Men man har kommit väldigt liten bit på väg i den här forskningen. Det är en rad faktorer som oberoende av varandra påverkar hönsen och kan ge upphov till sådana här utbrott. Det är djurmaterialet, fodret, själva utrustningen och skötaren. En massa faktorer dyker upp. Bara vid en överljudsbang händer det en mängd saker som man inte själv kan kontrollera och som får stora följder.
Det är väldigt svårt att säga att ger man större resurser till forskningen löser man problemen till ett visst datum. Man kan jämföra det här med utvecklingen av bilmodeller. Den kan man ju bestämma, men utvecklingen av ett system för hållande av husdjur kan man inte tidsbestämma. I och med att så många faktorer samtidigt måste undersökas finns det stor anledning att skjuta på det hela för att komma fram till bra lösningar.
Ordföranden: Jag tror att vi stoppar här litet för att få fram några nya frågor, så återkommer vi till de här sakerna i slutet av utfrågningen.
Bengt Rosén: Låt mig först för dem som kanske inte känner mig tala om, att innan jag kom in i riksdagen 1985 var jag verksam i ett släktföretag inom spannmåls- och foderbranschen. Eftersom riksdagsarbetet är ett heltidsarbete är det åtta år sedan jag lämnade mitt tidigare arbete, men jag blir ständigt påmind om det. Jag blev det under kaffepausen, och jag brukar bli det när sakargumenten tryter i djurvännernas tidning och när professor Ekesbo och jag debatterar hemma i Skaratidningen. Även om det inte stör mig -- som politiker måste man tåla det mesta -- tycker jag det är litet svagt att man försöker misstänkliggöra en debattör genom att ange ett visst ursprung.
Nog om detta. För att använda djurskyddslagens uttryck har jag betett mig en smula naturligt nu -- som hackkyckling har jag hackat igen.
Jag skulle vilja ställa en fråga till djurskyddsvännerna, som jag i övrigt mycket uppskattar för deras arbete. Vi som var med 1988 vet att det var en enig riksdag som tog beslutet om den nya djurskyddslagen. Det är också en stor enighet om att vi skall överge det gamla bursystemet. I den skrivelse som regeringen lämnat nu skriver jordbruksministern att han uppfattar att det också finns en bred enighet i dag om att vi skall se till att vi behåller vår produktion av ägg i Sverige. Då vill jag fråga djurvännerna hur de ser på detta, och jag gör det utifrån framtidsperspektivet att oavsett om vi kommer med i EG eller det blir GATT som tar över kommer konkurrensen att öka på det här området. Vi kommer inte att internationellt kunna skilja oss alltför mycket i prisbilden här i Sverige. När jag som politiker har försökt ta fram politiska medel för att kompensera merkostnader har jag funnit att det är oerhört svårt -- ja, nästan omöjligt i det budgetläge vi har. Jag undrar inför detta perspektiv: Är det fortfarande så att ni från djurskyddsorganisationerna ser en fördel med att vi kan behålla vår produktion i Sverige, eller går det lika bra att importera ägg?
Birgitta Carlsson: På din fråga vill jag först svara att burhönsnäringen har ända sedan 1988, när beslutet togs i riksdagen, med alla medel motarbetat detta beslut. Burhönsnäringen har inte tagit några som helst initiativ för att utveckla en alternativ produktion i Sverige. Om man tittar på regeringens genomgång av de medel som har getts till utveckling av alternativ under de gångna åren kan man konstatera att de medel som kommit från näringens sida utgör det allra lägsta beloppet och att t.ex. djurskyddsorganisationerna har gett mera. Det säger ju en hel del om intresset.
Dessutom har vi här i dag från näringens sida hört fruktansvärda scenarion anges om vad som kommer att hända. Exempelvis är svenska burhönsuppfödare tydligen intresserade av att flytta sin produktion utomlands och kan t.o.m. tänka sig att flytta den till östländer och alltså fortsätta med synnerligen dåliga system för hönsen. Näringen anlägger alltså inte några djurskyddsaspekter.
Jag vill säga detta som en utgångspunkt och efterlyser ett intresse från näringens sida för att satsa på alternativa system.
När det gäller den svenska äggproduktionen framöver är det alldeles självklart att vi vill att det skall finnas en produktion i Sverige. Men förutsättningen för den svenska äggproduktionen måste vara att djuren kan leva ett bra liv, och det innebär enligt den svenska djurskyddslagen att de skall kunna få utlopp för sina naturliga beteenden. Då går det inte att föda upp djuren i burar -- även om Ragnar Tauson försöker propagera för ett större bursystem.
Låt mig bara få göra en kommentar till EMC-systemet. Ragnar Tauson angav ju väldigt bra siffror från en studie beträffande EMC-burarna, men han hade lika väl kunnat ta fram sådana bra siffror för alternativa system, om han bara hade anfört ett enda exempel.
Jag återgår till Bengt Roséns fråga.
För det första finns det i dag en större efterfrågan på ägg från frigående höns än vad det finns tillgång till. KF i Stockholm har sålt sådana ägg sedan 1986, och flera andra företag säljer den typen av ägg. Men det finns alltså inte tillräckligt många ägg i landet, och då måste man fråga sig varför burhönsnäringen inte kan tillgodose efterfrågan.
För det andra är det då det gäller import av ägg inte helt klart om dessa är från höns i burar. Holland, som nämndes som exempel, producerar till en tredjedel ägg från alternativa system.
Beträffande äggpriset säger man att det är svårt att konkurrera med importäggen därför att de är så billiga. Ett faktum är ju att priset på ägg i Sverige i dag är oerhört lågt. Äggen är ett av våra billigaste livsmedel. Det finns anledning att anta att konsumenterna är intresserade av att betala mer för alternativproducerade ägg. Detta har redan visat sig genom att tillgången är mindre än efterfrågan. Undersökningar har gjorts av en organisation som jag tror heter Samodlarnas riksförbund, och de visar att konsumenterna kan vara beredda att betala mer än 25 % högre pris för alternativproducerade livsmedel som uppfyller vissa kriterier.
Det vi önskar är att det satsas betydligt mera på utveckling av nya system. Om det behövs ekonomiska incitament genom ett politiskt beslut i riksdagen bör alltså ni som riksdagsmän överväga detta ifall det är så oerhört svårt för näringens egna producenter att ge stöd till alternativ produktion och satsa på en utveckling. Vidare är det naturligtvis mycket bra att regeringen föreslår en märkning av ägg från olika system, så att konsumenterna har möjlighet att välja. Kommer denna märkning till stånd relativt snart ställs det säkert mycket större krav på alternativproducerade ägg, och då bör det i sig självt ge incitament till att satsa på alternativ.
Ordföranden: Det är återigen så att många vill prata, men frågan var ställd till djurskyddsvännerna, och då får John Erik Trollsten ordet.
John Erik Trollsten: Birgitta Carlsson har sagt mycket och en del sammanfaller givetvis med vår uppfattning. Bl.a. har vi avgivit ett remissvar i den här frågan tillsammans med Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök.
När vi diskuterar detta tycker jag att det kommer litet i skymundan att själva grundfrågan egentligen är att hållande av värphöns i bur strider mot djurskyddslagen. Redan tio års övergångstid är ganska anmärkningsvärt när det gäller en så allvarlig fråga. Vi tycker därför att det är litet genant att Sveriges riksdag skall fatta ett beslut som man sedan inte kan se till att det uppfylls.
Vi är alltså väldigt obenägna att gå in på ytterligare förlängningar. Detta är också saker som observeras internationellt. Om man kommer ut i Europa får man med detsamma frågan: Hur går det med burhönsen? De är också mycket förvånade när vi säger att det vet vi faktiskt inte än -- vi har enligt forskarna inte hunnit tillräckligt långt för att säkert kunna ta ställning. Då frågar de givetvis varför vi inte har utnyttjat tio års erfarenhet från Schweiz. Denna erfarenhet borde ha kunnat utnyttjas.
Jag vill liksom Birgitta Carlsson understryka att jag tycker att näringens inställning har varit trist i den här frågan. Det är först nu som man äntligen har accepterat burförbudet. Det var Karl Erik Olsson som vid en föregående hearing fastslog att det var första gången han hörde någon säga att burhönsförbudet var felaktigt, och det är ju i och för sig ett positivt konstaterande.
Jag tycker inte heller att redovisningarna här i dag är helt rättvisa. Ragnar Tauson visar t.ex. upp en bild av burhöns. Så där ser det inte ut, Ragnar Tauson. Du kan leta upp en sådan bild, men du kan också leta upp många fler som är direkta motsatser. Det är alltså en skönmålning av burhönssystemen.
Vi accepterar inga nya burhönsanläggningar. Vi tycker att det är principiellt totalt felaktigt att säga att gamla dåliga anläggningar skall ersättas och att det medges sju års förlängning av den utsatta tiden. Där finns ju verkligen möjlighet att gå in med alternativ. Jag tycker att eftersom det saknas en ekonomisk stimulans är det där som myndigheterna och staten skall kunna träda in och stimulera till att man ersätter uttjänta anläggningar med alternativ.
Vi tycker inte heller att man skall satsa på burvarianter. Tydligen är det inte klarlagt än vad en bur är för någonting, men jag tycker själv att det är en strid om påvens skägg att diskutera vad som är en bur och vad som inte är en bur. Vi har nog alla rätt klart för oss vad som menas med en bur och dess begränsningar.
Det frågas hur vi ställer oss till import. Detta är i och för sig ingenting nytt. Vi har importerat ägg från Finland i ganska många år, och jag har inte hört att det varit några kraftigare protester mot det. Självklart ser vi helst att produktionen sker inom landet. Där har vi givetvis den bästa kontrollen både av djurskyddsaspekterna och -- vilket ju är viktigt i det här sammanhanget -- av den hälsomässiga situationen.
Ordföranden: Vi kanske kan stanna där, för nu har vi fått svar på den fråga som ställdes. Bengt Rosén vill fortsätta.
Bengt Rosén: Får jag ställa ett par kompletterande frågor.
Det långa svaret från Birgitta Carlsson tolkar jag så, att ni gärna ser att vi har kvar en produktion i Sverige. Både i er tidning och av kollegan här har Schweiz nämnts som ett föregångsland. Innebär det att ni accepterar näbbtrimning och förebyggande medicinering som man får använda i Schweiz?
Sedan en ytterligare fråga apropå ledaren i det senaste numret av er tidning. Där skriver ni att jag står bakom förslaget att lägga kontrollstationen år 1993, och det framställer ni -- som jag uppfattar saken -- som negativt. Jag kan då tillägga att lägesavstämningen 1991 tillkom efter en motion av mig, därför att jag såg att den forskning som hade initierats på området var alldeles otillräcklig. Vad är det för negativt med lägesavstämningen och kontrollstationen som vi har i dag?
Ordföranden: Då gör vi så att någon från Samfundet försöker svara på de här frågorna, för sedan måste vi gå vidare.
Kristina Odén: Jag representerar också Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök. Jag kan ju svara på den första frågan, nämligen den om näbbtrimningen, att givetvis är alla stympningar av djur symptombotning och ingenting som skall förekomma. Saken diskuteras ju också i Schweiz, och förhoppningsvis kommer förfarandet att förbjudas där. Man skall ha helt klart för sig att i de bäst fungerande systemen som accepteras behövs inte sådant här. Det är snarare så, att metoden infördes samtidigt som burarna kom, och sedan är det konsulenter som förespråkar att man gör på det här sättet innan man sätter in hönsen i vilket system det vara må.
Ordföranden: Förebyggande medicinering?
Kristina Odén: Det är givetvis också någonting som inte skall accepteras. Vi håller helt med dig, för jag antar att du också anser det.
Birgitta Carlsson: När det gäller kritiken mot kontrollstationen och den ledare som Bengt Rosén hänvisade till och som jag har skrivit handlar det om den anda i vilken förslaget framlades. Jag tycker att vi med rätta kan uppfatta saken så -- det har kommit till uttryck här i dag -- att burhönsnäringen, vars intressen Bengt Rosén ändå i allra högsta grad har företrätt i sina motionsyrkanden, har inte velat acceptera burhönsförbudet från 1988. På alla möjliga sätt har man försökt sätta käppar i hjulet. Vi uppfattar det fortfarande så, och därför är det tacknämligt att regeringen lagt sitt förslag och inte fallit till föga för de här intressena utan faktiskt satt djurskyddet i centrum. Jag utgår från -- eftersom Bengt Westerberg som ordförande vid regeringssammanträdet har skrivit under regeringens förslag -- att Folkpartiet kommer att ställa sig bakom förslaget i riksdagen.
Inge Carlsson: Vi har fått olika rapporter inför den här hearingen, bl.a. Jordbruksverkets rapport 1993:4. Vidare har vi fått en utredning från Projektgruppen för svenska ägg, och där har man kommit fram till några slutsatser som jag vill återge.
Man säger att svenska ägg är friska ägg och att svenska hönor har det bättre än hönor i de flesta andra industriländer, varför den svenska äggproduktionen är värdefull inte minst för konsumenterna. Av Sveriges 6 miljoner värphöns lever ungefär 90 % i burar, och hönornas livsmiljö i de befintliga burarna är karg och behöver förbättras. Vi hörde nyss att det finns mycket gamla burar. Samtidigt menar man att de befintliga golvsystemen ännu inte är tillförlitliga nog för att kunna ersätta bursystemet. Man pekar på brister -- främst hönornas hälsoproblem med fjäderplockning, kannibalism, tarmsjukdomar osv. Man tar också upp brister gällande arbetsmiljön, luft, damm, ammoniak, ergonomi och olycksfall, vilket vi har diskuterat en del.
Jag tycker att när vi tar del av Jordbruksverkets rapport, som bl.a. beskriver den uppföljning som har gjorts med en större golvhönsbesättning i Kalmar län, finner vi att de här två rapporterna motsäger varandra på många punkter.
Kannibalism exempelvis är ett så gott som okänt begrepp när det gäller de här 40 000 djuren. Inga hudskador noteras. Endast enstaka djur med fot- och kloproblem har upptäckts, och ytterst få djur uppvisar kamskador.
Man har också tittat på arbetsmiljön. Man konstaterar: Beträffande arbetsmiljön för personalen kan nämnas att den upplevs som god och på intet sätt är sämre än i buranläggningar.
Jag tycker att de här två rapporterna motsäger varandra, inte minst när det gäller arbetsmiljön. Jag skulle vilja ha ytterligare ett klarläggande här om vilken rapport vi egentligen skall ta ställning till. Jag tänker på dem som lever i den här verkligheten och vänder mig då till Svenska lantarbetareförbundets representant. Det vore intressant att få veta hur man ser på problemen när det gäller arbetsmiljön. Jag undrar alltså om ni har några egna idéer om en förbättring av densamma.
Mats Hansson: Jag besökte faktiskt i fredags det företag som Inge Carlsson här talade om. Man är väl inte riktigt lika positiv vad gäller arbetsmiljön som kanske framgår av Jordbruksverkets rapport. Även här finns alltså fjäderhackning o.d.
Vad vi speciellt har tittat på är andelen tid inne i stallarna och vilket arbete som där utförs. Ungefär litet drygt halva tiden åtgår till arbete inne i stallarna. Mycket av detta arbete består i att plocka golvägg. Det gör man fem gånger om dagen. Det kan bli sex gånger. Vidare är det ett relativt tungt och tidsödande arbete. Transportsträckorna är långa då man bär äggen i korg eller då man bär döda djur.
När det är ett ansträngande arbete ökar exponeringsgraden betydligt mera jämfört med själva arbetstiden. Vid vila är ju syreupptagningen runt 5 liter i minuten. Men vid ansträngande arbete är motsvarande siffra uppemot 200 liter i minuten. Det gör att det blir en potentiell förändring som i sin tur gör att exponeringen ökar mycket snabbt.
Man har också haft vissa problem med bl.a. kvalster. De här små djuren har en reproduktionstid på runt 60 timmar från färdiga äggläggande kvalster till nya. Därför måste man bekämpa dessa på olika sätt. Man använder då olika kemiska bekämpningsmedel. Bl.a. innehåller en del av dessa fosforföreningar som det kan vara rätt så otrevligt att hantera.
Personalen får arbeta med sådan här bekämpning. Det är min själ inte speciellt roligt att jobba med heltäckande andningsmasker, regnställ osv. Vi är således kritiska mot en sådan arbetsmiljö.
Men jag vill inte säga att arbetsmiljön i burhönsanläggningar är så himla bra. Det finns mycket att önska därvidlag också.
Jag vill också framhålla att vi inom Lantarbetareförbundet instämmer med näringen, dvs. att det måste vara en längre omställningstid. Detta är mycket viktigt. Vi vet att när en bonde, en ägare, har köpt ett system körs detta i minst tio år, beroende på att det saknas ekonomiska möjligheter att byta system. Vi vill inte medverka till att hälsan fördärvas när det gäller våra gubbar och tanter som jobbar i den här miljön.
Själv har jag hjälpt ett antal av våra medlemmar, vilka haft besvär i andningsvägar. Det gäller alltså detta med arbetsskador och arbetssjukdomar. Vidare har vi fått arbetssjukdomar godkända när man haft problem med ständig, kronisk, inflammation i ögonen beroende på förekomsten av damm och ammoniak.
Självklart vill vi mot den bakgrunden pröva de här systemen. Vi kan inte fortsätta som det har varit, alltså att man skall prova en hel näring samtidigt. Jag tror att det blir väldigt svårt framöver.
För att dra en parallell här kan jag säga att tidningen Land i dagarna har presenterat ett ekologiskt system vad gäller kall lösdrift och mjölkproduktion. Väldigt många arbetsmiljöproblem är inbyggda i det systemet. Jag vet att våra lantarbetare blir utsatta mer eller mindre året om för dessa problem. Vi vill inte medverka till att sådana här prov körs på bred front i hela näringen.
Jag återgår så till detta med golväggen. Det handlar då inte bara om själva arbetet utan också om själva kvaliteten på äggen. Jag tror att man där faktiskt måste sätta upp en ribba. Det är oerhört väsentligt att vi från näringen och våra lantarbetare kan garantera den svenska konsumenten ägg av god kvalitet och att det är fråga om minimal användning av antibiotika, vaccin o.d. Efter det målet måste vi anpassa produktionen.
Börje Westman: Jag har figurerat litet i pressen. Jag kör alltså voletagesystemet tillsammans med Bo Algers.
Jag vill tala om varför Kalmarförsöket går så bra. Mina egna erfarenheter gör att det nu går bra hos mig också. Det gäller detta med fjäderplockning och kannibalism. Dessutom är det en foderfråga.
Det är helt riktigt som riksdagsmannen nyss påpekade, att man från Jordbruksverkets sida helt och hållet har bortsett från fodrets inverkan på hönan.
Inge Carlsson: Vi ägnar ju mycket tid åt hönsen och mindre tid åt de människor som arbetar med de här sakerna. Det finns alltså en rad åtgärder som kan vidtas.
Jag håller inte med Lantarbetareförbundet om att vi måste se frågan så, att vi måste förlänga tiden. I stället måste vi sätta in ännu större forskningsresurser för att kunna komma till rätta med arbetsmiljön.
Jag vill helt kort fråga hur man ser på det här och hur lång tid som behövs. Det är kanske svårt att svara, men någon tidsram kanske kan ges.
Gösta Gustafsson: Jag ställde faktiskt för en vecka sedan samma fråga till mina kolleger i Lund.
När det gäller luftförorening är vi i vår forskargrupp ense om att det krävs fördjupad forskning kring de faktorer som jag visade kan påverka. Det gäller då både ammoniak och damm. Hittills har vi enbart haft medel att gå ut till fältbesättningar. Det blir mer av, skulle jag vilja säga, en eländesbeskrivning av hur dåligt det är.
Jag menar att det, för att man skall kunna forcera forskningen på luftföroreningssidan, krävs en mera grundläggande forskning under mer laboratoriemässiga förhållanden i anslutning till forskningsinstitutionerna.
Vår uppfattning om tidsramen är väl att denna är väldigt snäv, speciellt med tanke på att teknik skall ut till fältbesättningar. Vi måste vara övertygade om att det är en säker teknik vi går ut och rekommenderar. Vi menar alltså att det krävs förstärkta forskningsmedel. Men tiden är kort.
Christer Windén: När jag lyssnar på resonemanget här ställer jag mig en del frågor som jag vill vidarebefordra till er. Frågorna är baserade på det faktum att jag när jag lyssnar på er kommer fram till att Jordbruksverket vill ha mera tid. Det vill också forskarna. Från Föreningen Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök är man väldigt otålig. Konsumenterna vill inte betala för mycket för det här, och producenterna är ovilliga i största allmänhet att göra förändringar.
Hela tiden verkar det vara fråga om stimulans. Man skall ha pengar. Men det är alltid någon annans problem -- det är alltså inte mitt problem.
Jag tror att konsumentens makt i det här sammanhanget är oerhört stor. Det är där vi har det starkaste incitamentet. Det handlar alltså inte om producenterna eller forskarna. Finns det konsumenter som efterfrågar en sak, kommer den också att produceras. Det är A och O i all marknadsekonomi. Därför skulle jag vilja fråga er från konsumentorganisationerna:
Finns det något egentligt skäl till att inte införa frivillig märkning nu? Det finns väl ingen anledning att vänta på politiska beslut. Det här kan väl göras redan nu.
Nästa fråga ställer jag till samma grupp: Finns det i dag en efterfrågan i handeln som är så stor att det är ett tillräckligt kraftigt incitament för att verifiera vad jag har sagt, och är konsumenterna beredda att betala?
Sedan till en fråga som kanske mest gäller handlarna: Hur skyddar man sig mot att oseriösa uppfödare eller producenter använder sig av märkning för att få mera betalt för sina ägg? Konsumenten ser ju ingen skillnad på äggen. Det är egentligen inte särskilt stor skillnad mellan äggen som sådana. Här handlar det inte om en kvalitetsförbättring som man betalar för, utan här handlar det om etik -- dvs. att hönan under sin korta livstid får en drägligare tillvaro.
Jan-Erik Nyberg: Idealsituationen är väl att det är konsumenten som styr. Det är klart att mycket i jordbrukspolitiken har gått ut på att man reglerar konsumentinflytandet så att andra intressen i stället får styra.
När det gäller märkning finns frågan: Finns det något skäl att inte nu föra fram ett frivilligt märkningssystem? Christer Windén svarade väl egentligen på den frågan.
Det gäller att ha kriterier för den här märkningen, så att den inte utnyttjas av oseriösa intressen. Det måste alltså finnas kriterier så att man vet vilka krav som skall uppfyllas för att man skall få märka på ett visst sätt. Detta är inte något konstigt. Sådana här kriterier har utarbetats på andra håll också. Det går ofta bra att göra detta på frivillig väg.
Såvitt jag förstår kommer man till rätta med oseriös märkning med hjälp av marknadsföringslagen. Konsumentombudsmannen får alltså gå till Marknadsdomstolen och begära att man vid vite förbjuder sådan här märkning. Men då gäller det, som sagt, att nämnda kriterier finns.
När det gäller efterfrågan på alternativproducerade ägg har det flera gånger sagts att den efterfrågan med rådande prisnivå är större än utbudet. Frågan är om konsumenten är beredd att betala för ägg av annan kvalitet. Det är en fråga som inte kan besvaras generellt. Det finns säkert konsumentgrupper som är beredda att betala en hel del för alternativa ägg. Men det finns också konsumentgrupper som inte är beredda att betala ett öre utöver vad vanliga ägg kostar.
Skulle det vara fråga om att låta konsumenterna styra, skulle bägge systemen förmodligen finnas kvar för evärdlig tid. Det är snarast djurskyddsfrågan som är avgörande för idén om att vi inte skall ha kvar burhönsen.
Också burhönsproduktionen leder ju, har det visat sig, när det gäller den rena konsumentsynpunkten till ägg av god kvalitet, med bra hälsotillstånd osv.
Turid Ström: Jag har egentligen redan svarat på frågan genom att jag i mitt första inlägg tog upp detta med märkningen. Jag undrar om det finns någon från Livsmedelsverket här. Jag tycker, som Jan-Erik Nyberg sade, att det krävs ett arbete på mera officiell nivå, där kriterier läggs fast och där man har en övervakningsfunktion. Det är ju vad som gäller i dag, t.ex. beträffande grönsaker. Där har man ju frivillig märkning.
Det här är väl något som kan starta omedelbart om intresset finns från Livsmedelsverket och Konsumentverket, som jag också anser bör vara med i det arbetet.
Lennart Geneborg: Den här frågan ställdes till konsumentorganisationerna. Själv kommer jag alltså från KabiPharmacia, men jag sällar mig till konsumenterna i det här fallet. KabiPharmacia konsumerar ju också ägg. Vi gör av med äggula om i storleksordningen 6 500 ton ägg per år, och vi har en rad synpunkter på det här.
En tidigare fråga var om vi kunde acceptera importerade ägg. Jag vill svara att vi för närvarande inte kan göra det.
En annan fråga här var hur vi ser på burhönsförbudet. Vi har tillstyrkt Jordbruksverkets förslag om förlängd dispenstid för burhönsen. Det finns tre skäl till att vi har gjort det.
Det första skälet är produktionshygienen. Vi har i dag hört från Lantbruksuniversitetet att det blir problem med hygienen, med parasiter och med kvalster och att risken finns att man måste använda medikamenter och kemikalier. Dessutom finns risken att restsubstanser blir kvar i äggen. Vi har också svårt att acceptera prisökningar.
Vi använder de här äggen i produktionen av intravenösa fullnäringsmedel, alltså näringsmedel som vi ger till patienter som av olika skäl inte kan äta. De här medlen injiceras direkt in i människors blodbanor. Vi måste få betydligt längre tid på oss att undersöka hur frågan om risken för restsubstanser i äggen skall hanteras. Vidare bör vi vänta tills det finns system för behandlingen av dessa frågor och tills ägg kan produceras lika hygieniskt som sker i burar.
Kaj Larsson: Jag tänkte egentligen fråga om arbetsmiljön. Men jag tycker att Mats Hansson gav ett bra svar i det avseendet.
Mats Hansson sade att golvägg plockas fem gånger om dagen. Då undrar jag: Hur är kvaliteten på dessa ägg i jämförelse med ägg som produceras i burar? Om äggen ligger på golvet får det mig att undra om de här äggen suger upp t.ex. ammoniak. Och hur är det med kvaliteten på äggen vid de tillfällena?
Jan-Olof Bohlin: Som f.d. kläckare vill jag tala om hur vi har gjort. I kläckleden är äggen inte användbara på grund av den stora förekomsten av bakterier.
Ragnar Tauson: I Jordbruksverkets rapport redovisas ett försök där vi just tittade på detta tillsammans med Institutionen för livsmedelshygien. Man undersökte den bakteriella växten i äggen. Den påverkades inte av inhysningssystemet i sig, däremot av var ägget hade lagts och av om det var smutsigt eller ej. Ägg som legat i ströbädd t.ex. visade på en högre halt av bakteriell växt än andra. Det finns en redogörelse i det avseendet.
Carl G Nilsson: Svenska Lantägg AB redogjorde i början av denna utfrågning ganska lättfattligt, enligt min mening, för hur prismekanismen fungerar och för skälet till att prisnivån helt enkelt blir för låg för att göra detta intressant för alternativa system.
Vad vi inte har hört är vilka kostnadsskillnader eller behov av förändringar som avses. Förändringar här handlar alltså om att helt enkelt höja referenspriset för att väcka intresse för alternativa system.
Jag skulle vilja ställa en fråga här. Det är väl närmast äggproducenterna som kan svara på min fråga: Vad är det för pengar vi talar om?
Per-Olof Sallin: Det här gäller delvis en fråga där även Torbjörn har en bra utredning. En följdfråga som måste ställas är:
Vilka utländska ägg skall vi jämföra med när vi konkurrerar?
Jag tycker att det inte har framkommit tydligt och klart här i dag att lantbrukskooperativa Kronägg äger genom sitt dotterbolag Källbergs en stor anläggning med kapacitet för närvarande för, tror jag, 750 000 djur i värpning och en maximal kapacitet på 2,6 miljoner värphöns, fullt utbyggd. Det är halva Sveriges behov.
Om jag när jag i min verksamhet har att fatta beslut skall räkna på kostnadsförhållandena, blir det så att min producent -- som har en utsliten buranläggning och som inte har ett system som är godtagbart/godkänt att sätta in i stället -- över huvud taget inte kan producera några ägg. Skulle han gå in i alternativsystemen och försöka komma med i ett provningsprogram kommer han att få ett kostnadshandikapp på 2--4 kr, jämfört med vanliga svenska ägg enligt utredningar som finns. Om jag sedan skall försöka marknadsföra de här äggen i konkurrens med de importägg som måste komma från t.ex. Iecava Poultry Farm, där man kommer att ha produktionskostnader som är helt andra än de som vi har, blir skillnaderna så svindlande att jag kanske får leverera till marknaden vart tionde efterfrågat ägg. Resten av äggen kommer att vara billigare producerade ägg från Baltikum.
Fördelen med de ägg som man skulle kunna ta från Baltikum är att man rent hygieniskt kommer att kunna styra kvaliteten. De hybrider som sätts in kan man ta från avelsdjur och far- och morföräldrar från Sverige eller Danmark, där kvaliteten på hybrider är bra. Fodret kan tas från svenska foderfabriker. Sedan kan man erbjuda konsumenten ett ägg som håller precis samma fina kvalitet som det svenska ägget och som är fritt från salmonella, läkemedelsrester och sådant som t.ex. holländska och tyska ägg har problem med.
Man kommer att kunna göra detta till ett väldigt lågt pris, inte bara på grund av de låga kostnaderna för arbetskraft, foder och effektiva produktionssystem utan också till stor del på grund av att det inte blir fråga om några "Sörgårdenregler" för hur hönshållningen skall tillgå. Det är alltså inte tre höns i burarna, utan fyra eller fem. I goda tider sätts sex stycken in. Är det riktigt strålande tider slår man vingarna av hönsen och får därmed in ett åttonde djur i samma bur.
Det går bra att studera detta i länder som inte har några som helst restriktioner. I våra trehönsburar förekommer alltså besättningar på upp till sju åtta djur.
Jag fungerar på en marknad och har ett ansvar gentemot min verksamhet, mina producenter och min personal. Jag kan bara vädja till jordbruksutskottets ledamöter: Sätt er för en kort stund in i den ekonomiska verklighet som råder ute på den svenska, hårt konkurrensutsatta äggmarknaden! Jag hoppas att ni också en gång, när det skälls på näringen för att den inte har satsat pengar i alternativa system, tar med det jag har sagt. Och kom ihåg att näringen består av 300--400 personer som producerar svenska ägg och som har varit oerhört pressade genom avregleringen. Flera företag har gått överstyr. Kom också ihåg att skälet till att vi inte har haft så hemskt mycket pengar att satsa på utveckling av konkurrenskraftiga system är att vi är 400, medan man på djurskyddssidan med 60 000 ideellt arbetande personer kanske har haft både mer tid och svängrum när det gällt att påverka opinionen, jordbruksministern och andra politiker. Det är inte alldeles onaturligt.
Håkan Andersson: Det har ställts några frågor som jag gärna skall försöka besvara.
När det gäller märkning avseende olika produktionsmetoder finns det önskemål även från äggbranschens sida. Därifrån säger man att man gärna ser att exakt det system införs som EG tillämpar. Det innebär ursprungsmärkning av metod och att man har en ordentlig kontroll. EG föreskriver journalföring. Man har en uppföljning genom statliga kontrollanter som besöker varenda besättning, vars ägg märks på detta sätt. Vi vill gärna ha ett sådant här system, både för att visa ursprunget och i förebyggande syfte för att undvika felaktigheter.
När det gäller produktionskostnaderna beräknar vi att med de metoder som är tillgängliga i dag är skillnaden 3--4 kr per kilo ägg. I konsumentledet motsvarar det 6--10 kr per kilo, med hänsyn tagen till större handelsmarginaler och momsens effekter.
Det finns en mindre andel konsumenter som är beredda att betala ett merpris. Som det har sagts tidigare här finns det en organisation inom handeln som säljer t.ex. i Stockholm. Dess andel är ungefär 20 %. Men det är ett specifikt fenomen i Stockholm. Den här 20-procentiga marknadsandelen i Stockholm utgör ungefär 0,5 % av landets ägg totalt.
Vi levererar äggen och packar dem, och vi känner därför rätt väl till förhållandena. Även om det för närvarande är julrusch och en stor försäljning går inte alla sprättägg åt som vi har tillgängliga för leverans på detta sätt. Marknaden är alltså klart begränsad.
Man anser också därifrån att detta är ett storstadsfenomen. Det är kanske ganska så enkelt att se det. All handel av färskvaror bygger ju på att det finns ett snabbt genomflöde och att varorna inte blir gamla. I småbutiker kan man inte ta hem en större mängd, om det bara är enstaka konsumenter som frågar efter dessa varor. Detta är alltså något som utvecklas helt efter marknadens önskemål och behov.
Jag menar att det här finns en begreppsförvirring. Man talar nämligen om näringen som om näringen var något enhetligt som skulle kunna ta ansvar för en omställning eller en utveckling. Det är inte på det sättet. Pelle Sallin var här inne på att producentkåren består av ett antal hundratal äggproducenter. För att man skall få till stånd en omställning till alternativa metoder fordras att varje enskild lantbrukare finner att han skall ställa om, därför att han i det långa loppet tror på en lönsamhet för denna produktion.
En samlad näring kan inte alls styra detta, utan det är den enskilde som hela tiden har initiativet.
Till slut vill jag fråga er som företräder djurskyddet och er som förespråkar en hastig omställning: Är det er mening att man nu på kort tid skall ställa om till de metoder som forskarna säger inte fungerar? Är det er mening att en större mängd producenter skall ställa om till dessa metoder? Vad händer sedan, när man konstaterar att det inte fungerar som man tänkt sig? Skall vi då avveckla igen och skapa helt nya metoder?
Jag menar att man, om man från både djurskyddets och riksdagens sida begär något sådant, också måste känna ansvar för konsekvenserna av en sådan här omställning.
Lena Klevenås: Jag har en fråga till Lars Audell: Vilken effekt har det på höns och ägg om hönsen får gå utomhus?
Jag skulle nog också vilja ha ytterligare kommentarer om fodret och dess betydelse för hälsan och hönornas beteende.
Jan Jennehag: Det gäller fodrets inverkan. Jag utgår från att det finns fler synpunkter på detta än det som Börje Westman antydde.
Jag ansluter mig alltså till vad Lena Klevenås sade.
Lars Audell: Jag måste lämna över till min expertkollega Ingvar Ekesbo. Men först vill jag helt snabbt göra en kommentar.
I rapporten nämns en enkät riktad till alla större golvproducenter. Den har inte nämnts i dag. 100 % av de tillfrågade med en stor anläggning anger "godtagbart" eller "bra" resultat i golvproduktion.
Ingvar Ekesbo: Utegång innebär ju en mindre belastning på djuren rent klimatmässigt, under förutsättning att de har skydd osv. Men sådant som fjäderplockning uppträder i dag även på höns som hålls utomhus, vilket illustrerar att det här inte är ett lidande eller ett beteende som är kopplat till inhysningssystem. I stället finns det andra orsaker.
Orsakerna är komplexa. Som docent Algers påpekade skall vi inte försöka manipulera med olika ingrepp -- ljusmässigt eller på andra sätt. I stället måste vi gå till grundorsaken. De här sakerna förekommer ju såväl i bur och på golv som utomhus. Därför tycker jag att ställda fråga egentligen inte är relevant i denna diskussion.
Jag har sysslat med höns i ganska många år. Redan under 50-talet var det ett allmänt talesätt bland alla uppfödare att man inte skall ha mer än 3 % vete i fodret. Det hörde jag som kliniker. I dag förekommer det att foderfabrikanterna har 30 % vete i fodret.
Det här har man inte tittat tillräckligt på, vare sig internationellt eller nationellt. Det är min kommentar. Detta visar att det alltså finns mörkertal i detta sammanhang.
Ragnar Tauson: När det gäller foder handlar det om struktur, om inblandning av vete osv.
Jag kan säga att i vår omgång på Marielund, som går väldigt bra befjädringsmässigt, har vi 25 % vete. Jag har hållit på med höns i mer än 20 år och har utbildning på nutrition.
När det gäller vårt veteförsök på uppdrag av Lantbrukets fond på Lövsta ser vi en viss skillnad om vi har en väldigt stor veteandel jämfört med om vi har en lägre veteandel, alltså en sämre befjädring med en stor veteandel. Tyvärr påverkar det inte kannibalismen och dödligheten.
Björn Engström: Det gäller utevistelse. Efter nyår kommer det ju att införas en bestämmelse om att alla höns i flockar som är större än 200 kommer att provtas för salmonella.
När det gäller salmonellasmitta och höns innebär utevistelse en stor risk. I England har man haft de största problemen med ägg från just utegående höns. Smitta kommer med fåglar, gnagare och andra vilda djur. Det är väldigt svårt att kontrollera en salmonellainfektion vid utevistelse. Därför behövs det speciella arrangemang för kontroll, om man vill vara säker på att inte få salmonella i äggen.
Ordföranden: Nu har alla som haft frågor fått ställa dem. Tiden är egentligen ute. Men jag vet att det finns några här som brinner av iver att få säga ytterligare något. Vi kan därför ta några minuter till i anspråk, men ni får fatta er synnerligen kort.
Torbjörn Eriksson: Sannolikt är vi medlemmar av eller på något sätt associerade till EU 1995--1996. Det innebär att vi då inte har något gränsskydd, utan då är det fritt fram för import av ägg till vårt land. Sannolikt kommer vi, som beskrevs här, att få import från Östeuropa eller från något av EU-länderna. De har redan investerat i en produktionsapparat och har möjlighet att under många år till en mycket låg produktionskostnad exportera ägg till oss i Sverige.
Samtidigt skall hela svenska äggnäringen ställa om. Alla system skall bytas ut. Sannolikt kommer hälften av husen inte att kunna användas. I stället måste man bygga nya hus, eftersom de gamla husen inte är lämpliga för de nya systemen. Detta kostar 1,5--2 miljarder kronor, och detta skall alltså de svenska producenterna klara av -- utöver de problem som här har redovisats. Detta måste man alltså klara.
Jag har, som jag tidigare sagt, golvproduktion sedan 1989. Jag har mycket erfarenheter av detta och har gjort en liten kalkyl som jag vill visa här. Den visar just merkostnaden för att producera ägg i det golvsystem som vi har diskuterat här hela förmiddagen. Detta gäller i förhållande endast till de danska priserna. Jag har inte gått på de holländska priserna eller på östeuropeiska priser.
Jag har alltså här en kalkyl som visar merkostnaden i förhållande till danska produktionspriser. Vi kan utgå från att de i dag kvarstående problemen i produktionen är lösta till 1999. Hackning, fjäderplockning osv. har fått sin lösning i den här kalkylen. Här fungerar det perfekt.
Det är mina egna kostnader som jag här har vägt in. Jag har ett mycket rationellt system, och det har fungerat väldigt fint hos mig.
Den första kolumnen gäller investering i inventarier. I det fallet har producenten alltså ett hus som kan användas. Producenten behöver bara byta inventarierna. I det andra fallet måste både inventarier och hus bytas.
Jag har låtit några titta på det här. Många säger att jag har räknat alldeles för lågt och att det kommer att bli dyrare. Men det här är alltså inga siffror i överkant.
När det gäller hönsen kommer det att bli dyrare. Eftersom foder har diskuterats här vill jag säga att vi i dag jobbar med ett foder med 15 % veteandel och en lägre energihalt. Det innebär att vi får ett pris som ligger ungefär 40 öre per kilo ägg högre. Vi har ökade arbetskostnader. De är ungefär 100 % jämfört med i ett burstall. Det gör 90 öre på ett kilo ägg.
Sedan har vi investeringskostnaderna som gäller inredning. Det är 92 kr per hönsplats. Jag har också med siffor för kyckling, som jag räknar med blir dyrare i Sverige än i Danmark. Orsaken är att det här är längre avstånd och att vi har högre hygienkrav. Sannolikt är också kronan undervärderad. 1999 kommer vi säkerligen ha ett annat läge när det gäller kronkursen.
Sist har vi en investering i hus, 220 kr per hönsplats.
Alla de här siffrorna kan jag gå i god för. Ni ledamöter i jordbruksutskottet är välkomna att komma och titta på min produktion.
Ni ser själva att merpriset är 3:10 kr i de fall där man inte behöver bygga nytt hus. Litet över 5 kr blir merpriset när man måste bygga ett nytt hus. Detta är också lågt räknat, som många har påpekat, för det kommer en ökning med mer än 100 % -- strax över 6 kr i första fallet och strax över 10 i andra fallet.
Birgitta Carlsson: Jag tycker att dagens diskussion har fått en väldigt olycklig slagsida. Det som har diskuterats här i dag är ju inte djurskyddsaspekten utan hur man skall producera ägg så billigt som möjligt.
Att döma av det som sagts här i dag från spridda håll skulle man kunna tro att det är oerhörda problem förknippade med utvecklingen av alternativa system. Samtidigt glömmer man bort att Schweiz redan har genomfört ett förbud. Det finns alltså ett antal godkända system i Schweiz som fungerar alldeles utmärkt.
Vidare är det felaktigt att uppfatta detta så, att de problem som finns i golvsystemen skulle vara olösliga eller omöjliga att hantera. I själva verket kan de forskare som sysslar med detta och som har etologisk bakgrund eller veterinärbakgrund ta fram de största problemen och koncentrera sig på dem.
Däremot har vi här i dag inte tagit fram alla de problem som finns när det gäller bursystemen. Det är något som vi har påpekat. Det har också flera andra gjort i remissvaret på Jordbruksverkets rapport. Till vår glädje noterar vi att regeringen har instämt i att det i Jordbruksverkets rapport inte finns någon jämförelse med bursystemen. Den saken har heller inte förts fram i diskussionen här i dag.
Det skulle behövas kontrollerade jämförelser mellan alternativa system och bursystem. Det som Ragnar Tauson fört fram -- vissa jämförelser med dödlighetstal osv. -- tycker jag att det finns anledning att ifrågasätta. Men det finns inte tid för det i dag.
Jag tycker alltså att vi måste komma tillbaka till djurskyddsaspekten.
Det går inte att ta upp alla detaljer. Men Pelle Sallin påstod att man från näringens sida inte hade tillräckligt med medel för att satsa på utvecklingen av alternativa system. Däremot har man haft möjlighet att satsa pengar på att ta fram en sådan här broschyr, som Pelle Sallin själv medverkat till. Jag misstänker -- och jag skulle vilja ha ett svar, om tillfälle ges -- att det kostat några miljoner kronor att ta fram den här broschyren.
Vi i djurskyddsorganisationerna har inga som helst ekonomiska möjligheter att ta fram något liknande. Därför har vi heller inte gjort det. Vi som arbetar i djurskyddsorganisationerna har mycket låga löner -- om vi nu inte jobbar helt ideellt. Den jämförelse som Pelle Sallin här gör är alltså helt felaktig. Han säger ju att vi har hur mycket tid som helst när det gäller att påverka jordbruksministern, andra politiker osv.
En mycket viktig fråga när det gäller att titta på prisjämförelser -- och där finns det en rad frågetecken, som inte alls har berörts här i dag -- är att vi, när vi jämför kostnaden för burhönsägg och ägg producerade i alternativa system, helt glömmer det faktum att tillsynen i bursystemen i dag inte sker i enlighet med djurskyddslagen. Detta har bl.a. Bo Algers tagit fram i sitt remissvar på utredningen. Han kunde räkna ut att om man skall utgå från gällande djurskyddslag och de kostnadsberäkningar som gjorts från burhönssidan, skulle alltså den dagliga tillsynen vara mindre än 1 sekund.
Om man har en sådan tillsyn av bursystemen -- dessutom vet vi att det i verkligheten förhåller sig så, ja, det är mycket mycket värre, därför att det finns ingen som helst tillsyn att tala om -- är det naturligtvis oerhört svårt att kunna bedöma hur många sjuka eller döda djur som finns i burarna.
Hur vet vi över huvud taget när det gäller kontrollerna av dödligheten hur många döda djur som räknas i bursystemen och hur många av de döda hönsen som över huvud taget tas med på slakterisidan? Där är inte mycket gjort som kan tjäna som belägg för det som har sagts.
Salmonellan nämndes som ett stort problem. Hittills har den största smittkällan för salmonella i smittat foder, och det gäller både i Sverige och utomlands, varit sjuka människor, att döma av de fall där salmonella brytit ut. I Sverige har salmonellautbrotten varit i bursystem, inte i alternativa system.
Det har alltså skett en vinkling av informationen vid denna utfrågning. Jag vill därför att alla riksdagsledamöter verkligen försöker att sila informationen. Läs remissvaren och regeringens rapport, men lyssna inte till den mycket vinklade information som kommit fram i dag! Jag beklagar att vi från djurskyddet inte har fått möjlighet att bemöta påståendena i tillräcklig utsträckning.
Ordföranden: Nu är tiden definitivt ute.
De två sista inläggen får väl spegla de båda motstående intressen som naturligtvis finns här. Jag kan försäkra att vi kommer att läsa vad som producerats i det här ämnet. Utifrån den här diskussionen och utifrån det vi läser ytterligare kommer vi så småningom att ta ställning i denna fråga.
Birgitta Carlsson tycker att informationen är vinklad. Men vi hade frågor som vi ville ha besvarade. Sannolikt har vi ytterligare frågor, men då kan vi på annat sätt ta kontakt med berörda.
Alla inbjudna har emellertid fått yttra sig här i dag. Det gäller representanter för olika verk och organisationer.
Jag vill tacka er så mycket för att ni var vänliga och kom hit. Härmed förklarar jag denna förmiddag avslutad.