Alkoholpolitiken
Betänkande 1992/93:SoU17
Socialutskottets betänkande
1992/93:SOU17
Alkoholpolitiken
Innehåll
1992/93 SoU17
Sammanfattning
I betänkandet behandlas nära 70 motionsyrkanden om olika alkoholfrågor från den allmänna motionstiden 1993.
I syfte att kasta nytt ljus över alkoholfrågorna ordnade utskottet tillsammans med regeringens alkoholpolitiska kommission den 26 november 1992 en utfrågning om svensk alkoholpolitik i ett framtidsperspektiv. Den stenografiska utskriften från utfrågningen fogas till betänkandet som bilaga.
Utskottet ställer sig ånyo bakom målet för alkoholpolitiken att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska alkoholskadorna. Utskottet avstyrker samtliga motioner främst med hänvisning till pågående utredningsarbete.
Motionerna
1992/93:So203 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att sänka åldersgränsen för inköp av alkohol från nuvarande 20 år till myndighetsåldern 18 år, 2. att riksdagen beslutar att sänka åldern för införsel av alkohol till Sverige från nuvarande 20 år till myndighetsåldern 18 år.
1992/93:So205 av Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkning av åldern vid alla inköp av alkoholhaltiga drycker från 20 år till 18 år.
1992/93:So208 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar ge Systembolaget rätt att bestämma över sin verksamhet i enlighet med vad som i motionen anförts, 2. att riksdagen beslutar upphäva Systembolagets monopol på detaljförsäljning av öl och vin i enlighet med vad som i motionen anförts, 3. att riksdagen beslutar avskaffa regler om viss alkoholhalt i enlighet med vad som i motionen anförts, 4. att riksdagen beslutar ändra lagen (1977:293) om handel med drycker i enlighet med vad som i motionen anförts.
1992/93:So209 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen om handel med drycker bör ändras så att skillnad görs mellan stora och små förpackningar och tillstånd därmed skulle kunna beviljas svenska vingårdar som på gården önskar sälja souvenirflaskor.
1992/93:So215 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med lågalkoholhaltiga drycker.
1992/93:So224 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att beräkna omfattningen av den oregistrerade alkoholkonsumtionen och med uppgift att föreslå åtgärder för att minska denna konsumtion.
1992/93:So231 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av SFS 1978:763 lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.
1992/93:So236 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snabbutredning av särskild årlig avgift för serveringstillstånd för alkoholdrycker för att få bättre kontroll av verksamheten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mera omfattande utredning om särskild omsättningsavgift alternativt prisreglering vid alkoholservering.
1992/93:So237 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för indragning av tillstånd för alkoholservering, då given lagstiftning inte efterlevs, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avgiften för erhållandet av tillståndet förutsätts vara årligt och omprövas vart tredje år, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till besvär av serveringstillstånd och behovet av en översyn av gällande lagstiftning.
1992/93:So239 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av alkoholförebyggande arbete.
1992/93:So250 av Göran Magnusson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av rätten till besvär över beslut om serveringstillstånd.
1992/93:So251 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skärpt tillsyn och kontroll av alkoholserveringstillstånd inom ramen för gällande lagstiftning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgift för beslut om tillstånd för alkoholservering, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att snarast föreslå erforderliga ändringar i lagstiftningen i syfte att förhindra oseriösa krögares verksamhet.
1992/93:So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk legitimation vid restaurangbesök och inköp av alkoholdrycker på systemet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgräns på 20 år vid inköp och servering av alkohol.
1992/93:So264 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam.
1992/93:So265 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör stiftas en lag som förbjuder all försäljning i detaljhandeln samt på restauranger av starksprit och vin, som uppblandats med läskedrycker i form av buteljerade varor.
1992/93:So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att Alkoholpolitiska kommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en beredskapsplan för ett eventuellt inträde i EG, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av registrering vid inköp av alkohol, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets ansvar för information kring alkohol, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen om handel med drycker (LHD), 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en satsning på att bygga upp alkoholfria fritidsmiljöer i kommunerna, 14. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till att avgiftsbelägga teknisk sprit enligt vad i motionen anförts om 35000000 kr till förebyggande och vårdande insatser.
1992/93:So270 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lördagsstängt på Systembolaget.
1992/93:So276 av Harald Bergström och Karin Israelsson (kds, c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts som motiv för införande av varningstexter på vin- och spritflaskor, 2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta varningstexter på vin- och spritflaskor.
1992/93:So279 av Wiggo Komstedt m.fl. (m, c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt utreda formerna för import och export samt distribution och försäljning av alkohol, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för vilka monopol som kan avvecklas och vilka regler som krävs för upprätthållandet av en nationell alkoholpolitik.
1992/93:So280 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för en minskad alkoholkonsumtion i Norden.
1992/93:So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl i vanliga livsmedelsbutiker m.m., 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det statliga försäljningsmonopolet på alkoholhaltiga drycker bör upphöra, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lördagsöppet på Systemet så länge det statliga försäljningsmonopolet kvarstår, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en massiv undervisnings- och upplysningskampanj om alkoholens skador och kostnader för samhället bör startas i skolor och massmedia, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åldern för inköp av alkoholhaltiga drycker bör sänkas till 18 år, 8. att riksdagen beslutar om ändring i lagen så att försäljning av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på restauranger m.m., 9. att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter, 10. att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges, om inte synnerliga skäl talar däremot, 11. att riksdagen beslutar att bara kommunerna skall vara tillståndsmyndighet, 12. att riksdagen beslutar att indragning av tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsad till högst 2 månader, dock skall möjlighet finnas att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet permanent, 13. att riksdagen beslutar att importerat öl skall få hålla den alkoholhalt som orginalet i tillverkningslandet.
1992/93:So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enhetlig åldersgräns vid köp och servering av alkohol, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om langning till ungdomar under 20 år, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäljningsställen för öl klass II samt förstärkt åldersövervakning.
1992/93:So305 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att alternativ till alkoholmonopolen skyndsamt utreds enligt vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär en plan för vilka monopol som kan avvecklas och vilka kompletterande regler som krävs för upprätthållande av en restriktiv alkoholpolitik enligt vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att distributions- och detaljistmonopolen är de monopol som skall försöka bevaras.
1992/93:So309 av Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade informationsinsatser om alkoholens skadeverkningar på foster för gravida kvinnor.
1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att forskningen om alkoholfrågan bör inriktas på och program utarbetas för tidig upptäckt av olika riskgrupper, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste få en bättre och utökad utbildning i alkoholfrågor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommuner och landsting bör samarbeta och utarbeta lokala program för att minska alkoholkonsumtionen med 25% till år 2000, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige måste slå vakt om sina alkoholmonopol, i första hand detaljhandelsmonopolet, och därmed begränsa privata intressens inflytande över detaljhandeln, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör anslå stora resurser till utbildning och information för att upprätthålla och förbättra svenska folkets medvetenhet om alkoholens skadeverkningar och därmed om behovet av en effektiv och restriktiv alkoholpolitik, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att insatser för alkoholfria miljöer och bättre utbildning i alkoholfrågor är av avgörande betydelse för att ungdomars bruk av alkohol skall kunna motverkas.
1992/93:So401 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att projektet Föräldrar och alkohol, FA-projektet, bör införas som en naturlig del i mödra- och barnhälsovårdens verksamhet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att projektet Alkohol, Länssjukvård och Primärvård bör införas som en metod i det alkoholförebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården.
1992/93:So503 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en sjukvårdsekonomisk studie av alkoholvanornas verkliga belastning på sjukvårdsapparaten och kostnaderna för detta.
1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra Stockholm till försöksområde för försäljning av alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utskänkningsregler för alkoholhaltiga drycker.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsinsatser för att förebygga drogberoende hos kvinnor.
Utskottet
Allmän bakgrund
Riksdagen antog år 1977 ett samlat alkoholpolitiskt program (prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). I samband härmed antogs också de lagregler som styr alkoholhanteringen. Målsättningen var -- och är alltjämt -- att begränsa den totala alkoholkonsumtionen och att komma till rätta med alkoholmissbruket. I riktlinjerna ingår en aktiv prispolitik, försäljning av alkohol i kontrollerade former och en omfattande opinionsbildning. Sverige har också ställt sig bakom Världshälsoorganisationens (WHO) hälsostrategi för Europa, i vilken bl.a. ingår att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000.
I folkhälsopropositionen 1990/91:175 redogörs för riktlinjerna för den fortsatta alkoholpolitiken. Dessa riktlinjer, som riksdagen ställt sig bakom, innebär sammanfattningsvis att målet för den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis skall vara att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens skadeverkningar. Folkhälsoinstitutet skall ha en framträdande roll såvitt avser området alkohol och folkhälsa. Vissa teman har särskilt hög prioritet i institutets alkoholpreventiva arbete. Vid behandlingen av folkhälsopropositionen uttalade utskottet våren 1991 i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 41) att det delade regeringens bedömning att det inte föreföll omöjligt att nå 25-procentsmålet inom ramen för den förda alkoholpolitiken och att det därför knappast fanns skäl för vare sig en drastisk skärpning eller liberalisering av den svenska alkoholpolitiken.
Regeringen beslöt i december 1991 att tillsätta en parlamentarisk alkoholpolitisk kommission (dir. 1991:124) vars främsta uppgift är att formulera en strategi för att nå målet att minska den totala alkoholkonsumtionen och att begränsa alkoholens skadeverkningar. Till grund för kommissionens överväganden bör bl.a. ligga en utvärdering av den hittills förda alkoholpolitikens effekter. Kommissionen bör jämföra den svenska alkoholpolitikens mål och medel med den politik som andra jämförbara länder för på detta område. Kommissionen bör beskriva skillnader i konsumtions- och skadenivåer mellan länderna och i möjligaste mån analysera effekterna av den förda politiken i olika länder. I den mån kommissionen finner att delar av det svenska regelsystemet inom detta område behöver förändras med hänsyn till EG:s regelverk, bör kommissionen lägga fram förslag till sådan reviderad lagstiftning. Kommissionen kan även av andra skäl föreslå förändringar i lagstiftningen, om den t.ex. finner att vissa bestämmelser kan förenklas eller helt utmönstras för att de inte längre fyller någon alkoholpolitisk funktion. I andra fall kan reglerna behöva förtydligas eller skärpas för att bättre fylla ett alkoholpolitiskt syfte. Kommissionen bör även lämna förslag till metoder att löpande följa även den icke registrerade alkoholkonsumtionen. Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall presentera förslag till insatser som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppnås, även inom ramen för EG-integrationen. Kommissionen bör överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet inom detta område kan förstärkas. Kommissionen bör bedöma hur såväl de primär- som de sekundärpreventiva insatserna kan utvecklas ytterligare. Kommissionen bör lägga fram förslag till långsiktig inriktning av Folkhälsoinstitutets arbete med alkoholfrågorna. Kommissionen skall vidare genomlysa de problem som föreligger inom vården av alkoholmissbrukare och bedöma behoven av förändringar av vårdformer och vårdinnehåll. De kvinnliga missbrukarnas vårdbehov skall därvid uppmärksammas särskilt. Kommissionen skall också kartlägga och analysera missbrukets konsekvenser för missbrukarnas familjer och bedöma vilka insatser som behöver göras för att möta de anhörigas, särskilt barnens, behov av stöd. Kommissionen skall enligt direktiven avsluta sitt arbete före utgången av innevarande år.
I budgetpropositionen (1992/93:100 bil. 6 s. 134, 135 och 137) sägs bl.a. följande. Målet för alkoholpolitiken är att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska alkoholskadorna. Sverige har ställt sig bakom WHO:s hälsopolitiska strategi där bl.a. målet att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000 ingår. Överkonsumtion och missbruk av alkohol för med sig omfattande sociala och medicinska problem. Samhällets kostnader för exempelvis socialtjänst och sjukvård, produktionsbortfall och rehabilitering är mycket höga. Därtill kommer det psykiska, sociala och ekonomiska lidande som drabbar enskilda och deras anhöriga. Mot denna bakgrund för vi i Sverige en restriktivt hållen alkoholpolitik, vars grunddrag slogs fast av riksdagen år 1977. I framtiden bör avsevärt större vikt än tidigare läggas vid förebyggande insatser utifrån ett folkhälsoperspektiv. EES-avtalet innebär inte förändringar av den svenska alkoholpolitikens mål. I vissa avseenden kan emellertid ändringar i alkohollagstiftningen behöva genomföras som en anpassning till EG:s regelsystem. De svenska alkoholmonopolen kan inte karaktäriseras som diskriminerande i Romfördragets mening. Vid behandlingen av EES-propositionen har riksdagen hävdat att monopolen kan försvaras under åberopande av att deras syfte är att värna befolkningens hälsa och inte att skydda inhemsk produktion mot konkurrens. En sådan linje bör också med framgång kunna hävdas under EES-samarbetet. En resolution och en aktionsplan antogs den 17 september 1992 av WHO:s regionalkommitté för Europa. Planen bygger på den s.k. totalkonsumtionsmodellen och ligger väl i linje med den svenska alkoholpolitikens inriktning. Vidare betonas i planen vikten av att länder med en ambitiös alkoholpolitik får stöd för att fullfölja denna. Folkhälsoinstitutet har ansvar för att bl.a. samordna samhällets alkohol- och drogpreventiva verksamhet. Det alkohol- och drogpreventiva arbetet kommer vid sidan av hiv/aids-programmet att bli institutets mest omfattande område. En av institutets uppgifter är att ta fram och tillhandahålla basfakta och informationsmaterial inom alkohol- och drogområdet för olika avnämares behov, bl.a. kommuner, landsting, arbetsplatser och föreningsliv. Institutet skall i sin verksamhet stimulera, utveckla och stödja lokala drogförebyggande verksamheter som bedrivs av organisationer och myndigheter. Andra viktiga uppgifter för Folkhälsoinstitutet är att initiera forskning och samla annan kunskap för att få fram underlag för samhällets fortsatta insatser inom det alkohol- och drogpolitiska området. Att utveckla nya och effektiva metoder för det förebyggande arbetet är också en central uppgift för institutet. Folkrörelsernas drogförebyggande insatser utgör viktiga komplement till det arbete som myndigheterna bedriver.
Fr.o.m. 1988/89 års riksmöte behandlas de alkoholpolitiska frågorna av socialutskottet. Alkoholskattefrågorna tillhör dock fortfarande skatteutskottets beredningsområde. Alkoholpolitiken har varit föremål för socialutskottets behandling bl.a. hösten 1989 i betänkandet 1989/90:SoU2, i samband med behandlingen av folkhälsopropositionen i betänkandet 1990/91:SoU23 samt förra våren i betänkandet 1991/92:SoU15. Riksdagen har sålunda vid upprepade tillfällen uttalat sitt stöd för en fortsatt aktiv svensk alkoholpolitik. För en mer djupgående redovisning hänvisas till nämnda betänkanden.
Alkoholpolitiken och EG
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att Alkoholpolitiska kommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en beredskapsplan för ett eventuellt inträde i EG (yrkande 1). Motionärerna menar att ett svenskt medlemskap i EG utgör ett hot mot den svenska alkoholpolitiken och att Alkoholkommissionen bör göra upp en plan för hur Sverige skall kunna hålla stånd mot EG-ländernas mindre restriktiva alkoholkultur.
I motion So279 av Wiggo Komstedt m.fl. (m, c) begärs tillkännagivanden dels om att skyndsamt utreda formerna för import och export samt distribution och försäljning av alkohol (yrkande 1), dels om en plan för vilka monopol som kan avvecklas och vilka regler som krävs för upprätthållandet av en nationell alkoholpolitik (yrkande 2). I motion So305 av Anita Johansson m.fl. (s) begärs dels att alternativ till alkoholmonopolen skyndsamt utreds (yrkande 1), dels en plan för vilka monopol som kan avvecklas och vilka kompletterande regler som krävs för upprätthållande av en restriktiv alkoholpolitik (yrkande 2), dels ett tillkännagivande om att distributions- och detaljistmonopolen är de monopol som bör bevaras (yrkande 3). För att man skall kunna ha kvar kontrollen över handeln med alkoholdrycker är det enligt samtliga motionärer angeläget att man ser över och anpassar det svenska regelsystemet till en möjlig EG-framtid. Motionärerna befarar att det kan komma att bli omöjligt att bevara de svenska alkoholmonopolen varför bolagen redan nu måste ges möjlighet att förbereda sig för en fri marknad.
Alkoholkommissionen skall enligt sina direktiv överväga om det svenska regelsystemet på alkoholområdet behöver förändras med hänsyn till EG:s regelverk. Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall också presentera förslag till insatser, som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppnås även inom ramen för EG-integrationen.
I ett interpellationssvar underströk socialminister Bengt Westerberg helt nyligen den ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit, nämligen att alkoholmonopolen inte är diskriminerande i Romfördragets mening och att monopolen har ett klart socialt och hälsopolitiskt syfte (snabbprot. 1992/93:55 s. 15).
Europaminister Ulf Dinkelspiel framhöll följande i sitt tal i Bryssel den 1 februari 1993 när medlemsförhandlingarna med EG inleddes (Svensk version): Sverige har redan i EES-avtalet godtagit fördragsbestämmelserna rörande handelsmonopol, samtidigt som vi har gjort klart att våra alkoholmonopol grundas på viktiga hälso- och socialpolitiska motiv. Dessa arrangemang utgör en strategisk del av en vittomfattande politik som syftar till att reducera den totala alkoholkonsumtionen och minska de risker som följer av den. Alkoholmonopolstrukturen får givetvis inte diskriminera eller snedvrida konkurrensen i strid med bestämmelserna i Romfördraget.
I utskottets betänkande 1991/92:SoU15 behandlades förra våren ett antal motioner (s, v) om konsekvenserna för vår alkoholpolitik av ett svenskt närmande till EG. Utskottet (s. 106) stod fast vid sin uppfattning att det europeiska integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik försvåras. Denna inställning hade riksdagen redan tidigare givit regeringen till känna (1990/91:SoU23). Utskottet hänvisade vidare till Alkoholkommissionens breda översyn av den svenska alkoholpolitiken med utgångspunkt i bl.a. det pågående närmandet till EG. Det fanns inte skäl för riksdagen att ta något initiativ i anledning av då aktuella motioner, ansåg utskottet.
Information och förebyggande insatser
I ett stort antal motioner betonas vikten av förebyggande verksamhet i form av bl.a. informationsinsatser och skapandet av alkoholfria zoner i samhället.
I motion So239 av Gudrun Norberg (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om behovet av alkoholförebyggande arbete (delvis). Motionären pekar på den s.k. punktnykterhetens betydelse och förordar aktiva informationsinsatser, som tar sikte på att undvika alkohol bland ungdom, hos gravida kvinnor, under arbetstid samt i trafiken. Motionären nämner även att åtgärder mot bl.a. hembränning bör prioriteras. (Motionsyrkandet i övrigt behandlas nedan under rubriken Åldersgränser för servering.)
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vill motionärerna ha ett tillkännagivande om behovet av en satsning på att bygga upp alkoholfria fritidsmiljöer i kommunerna (yrkande 12). För att kunna möta det sydeuropeiska dryckesmönstret och förlänga ungdomars alkoholfria uppväxttid menar motionärerna att samhället bör satsa på alkoholfria nöjesställen såsom musikcaféer och aktivitetshus.
I motion So280 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om insatser för en minskad alkoholkonsumtion i Norden. Motionären hänvisar till Nordiska rådets socialutskott och efterlyser en ny handlingsplan innefattande bl.a. informationskampanjer som är inriktade på att skapa alkoholfria zoner i samhället. Sådana zoner är arbetslivet, graviditeten, småbarnsföräldrar, barn och ungdom samt trafiken, inte minst fritidsbåtarna.
I motion So309 av Lena Klevenås (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av ökade informationsinsatser för gravida kvinnor om alkoholens skadeverkningar på foster. Varje vecka föds två gravt alkoholskadade barn i Sverige, sägs det i motionen. Trots att vi har en väl utbyggd barn- och mödravård verkar informationen till gravida kvinnor om alkoholens skadliga inverkningar på foster vara bristfällig.
I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) hemställs om ett flertal tillkännagivanden; dels om att personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste få en bättre och utökad utbildning i alkoholfrågor (yrkande 2), dels om att kommuner och landsting bör samarbeta och utarbeta lokala program för att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000 (yrkande 3), dels om att regeringen bör anslå stora resurser till utbildning och information för att upprätthålla och förbättra svenska folkets medvetenhet om alkoholens skadeverkningar och därmed om behovet av en effektiv och restriktiv alkoholpolitik (yrkande 6), dels om att insatser för alkoholfria miljöer och bättre utbildning i alkoholfrågor är av avgörande betydelse för att ungdomars bruk av alkohol skall kunna motverkas (yrkande 8). Ur folkhälsoperspektiv är det enligt motionärerna angeläget att samhällets insatser är såväl generella som riktade mot dokumenterade riskgrupper. Många är beredda att ändra sin konsumtion om de ges information om sambanden mellan konsumtion och skador, andra behöver mer personligt riktad information. Information och utbildning är särskilt viktigt i en situation då några av våra viktigaste alkoholpolitiska instrument kan komma att ryckas undan, anförs det vidare. Folkrörelserna och skolan spelar viktiga roller i detta arbete.
I motion So401 av Margareta Viklund (kds) hemställs om tillkännagivanden om att projektet Föräldrar och alkohol, FA-projektet, bör införas som en naturlig del i mödra- och barnhälsovårdens verksamhet (yrkande 1) och om att projektet Alkohol, Länssjukvård och Primärvård bör införas som en metod i det alkoholförebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården (yrkande 2). Motionären menar att dessa projekt, som Landstingsförbundet genomfört i samarbete med vissa landsting, kan utgöra modeller för alkoholförebyggande och behandlande arbete dels inom mödra- och barnhälsovården, dels inom primär- och länssjukvård i övrigt.
I motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om informationsinsatser för att förebygga drogberoende hos kvinnor (yrkande 29). Genom ökad information och insatser för unga flickor i syfte att öka deras självförtroende skapas möjligheter till ett drogfritt ungdomsliv, anser motionärerna, som påpekar att det bör vara Alkoholkommissionens uppgift att belysa kvinnornas situation.
Information, opinionsbildning och andra förebyggande åtgärder skall ha en framträdande roll i den svenska alkoholpolitiken. Detta framgår bl.a. av folkhälsopropositionen. Informationen skall bl.a. betona vikten av att avhålla sig från alkohol under uppväxtåren, under graviditet, i arbetslivet samt i vissa situationer såsom i trafik till lands och sjöss. Folkhälsoinstitutets alkoholprogram är inriktat på alkoholprevention samt information och opinionsbildning. Teman som bör få hög prioritet i institutets alkoholpreventiva arbete är enligt propositionen följande. Ingen alkohol under uppväxttiden eller i arbetslivet, motverka langning, hembränning och annan illegal alkoholhantering samt stöd till alkoholfria miljöer och umgängesformer. En av institutets uppgifter är att ta fram och tillhandahålla basfakta och informationsmaterial inom alkohol- och drogområdet för olika avnämares behov, bl.a. kommuner, landsting, arbetsplatser och föreningsliv. Inom ramen för sitt arbete bör institutet vidare följa alkoholutvecklingen samt stödja forskningsinsatser på alkoholområdet varvid folkhälsoperspektivet bör lyftas fram.
Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv bl.a. överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet på alkoholområdet kan förstärkas. I direktiven framhålls kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver särskild belysning. En särskild fråga, som kommissionen bör uppmärksamma, är vidare gravida kvinnors alkoholvanor.
Förra våren behandlade socialutskottet ett antal motioner (m, s, nyd, kds) om informationsfrågor. Utskottet delade uppfattningen, som kommit till uttryck i flera motioner, att information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Riksdagen hade också redan tidigare gett regeringen detta till känna, påpekade utskottet, som mot bakgrund av Folkhälsoinstitutets och Alkoholkommissionens pågående arbete inte ansåg att det behövdes något initiativ av riksdagen. Motionerna i ämnet avstyrktes (1991/92:SoU15 s. 109). I betänkandet behandlades även en motion (kds), som motsvarar nu aktuella So401. Utskottet (s. 125) uttalade som sin mening att arbetet med att bekämpa alkoholmissbruk måste bedrivas på alla nivåer i samhället. Landstingen med sitt ansvar för hälso- och sjukvård och sina betydande resurser har självfallet en viktig uppgift i detta sammanhang, anförde utskottet, som såg positivt på att landstingen bedriver olika projekt inriktade mot alkoholmissbruket. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl för riksdagen att uttala sig särskilt om de projekt som nämndes i motionen. Denna avstyrktes.
Systembolagets riskinformation m.m.
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om Systembolagets ansvar för information kring alkohol (yrkande 6). Enligt motionärerna är det angeläget att Systembolaget också i framtiden bedriver ett eget aktivt informationsarbete om alkohol. Systembolaget skall därför ha egna pengar till sådan verksamhet, menar motionärerna.
I motion So276 av Harald Bergström och Karin Israelsson (kds, c) yrkas dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts som motiv för införande av varningstexter på vin- och spritflaskor (yrkande 1), dels att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta sådana varningstexter (yrkande 2). Motionärerna påpekar att saklig information är det främsta sättet att minska alkoholkonsumtionen och att varningstexterna givetvis skall kompletteras med annan informationsverksamhet.
I folkhälsopropositionen föreslogs att viss allmän information om alkoholpolitiken och dess regelsystem, liksom den riskinformation som Folkhälsoinstitutet skulle framställa, skall tillhandahållas i systembutikerna. Uppgiften att producera riskinformationen skulle dock uteslutande åvila Folkhälsoinstitutet.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 37) ansåg utskottet det vara en stor fördel om alkoholinformationen kommer från flera håll eftersom det ger större trovärdighet åt innehållet. Utskottet betonade vikten av att Systembolaget har möjlighet att självt utforma en allsidig information om sina produkter. I en sådan allsidig information måste givetvis ingå saklig upplysning om alkoholens skadeverkningar. Utskottet delade därför flera motionärers uppfattning att Systembolaget även i fortsättningen bör producera egen riskinformation. Detta gav riksdagen regeringen till känna (rskr. 376). Förra våren uttalade utskottet att man vidhöll sin inställning att Systembolaget bör framställa egen riskinformation (1991/92:SoU15, s. 109).
Motioner om varningstexter på alkoholförpackningar har behandlats av utskottet flera gånger tidigare. I betänkandet 1990/91:SoU23 hänvisade utskottet bl.a. till den riskinformation som Systembolaget producerar, i vilken ingår information om alkoholens skadeverkningar. Utskottet ansåg inte att sådana varningstexter som motionärerna begärde borde införas. Utskottet stod i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 109) fast vid sin tidigare redovisade mening. Motionsyrkandena (kds) avstyrktes även denna gång.
Alkoholreklam
I motion So231 av Karin Israelsson (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om en översyn av lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.
Även i motion So264 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam. Enligt motionärerna visar konsumentverkets och radionämndens handläggning av ärenden, som gäller otillåten marknadsföring av alkohol, att myndigheterna antingen saknar tillräcklig kunskap eller att lagstiftningen på området är uddlös.
En motion (c, s, fp) som motsvarar So264 var föremål för utskottets behandling förra våren (1991/92:SoU15). Utskottet (s. 122) ansåg som sin mening att resultatet av den pågående översynen av lagstiftningen borde avvaktas innan riksdagen övervägde något initiativ i fråga om alkoholreklamen. Motionen avstyrktes. I betänkandet återfinns en redogörelse för gällande lagregler på området. Vidare redogörs för den sittande marknadsföringsutredningen (C 1991:10), som har att beakta behovet av samordning mellan marknadsföringslagen (1975:1418) och den lagstiftning som reglerar alkoholreklamen. I sammanhanget bör också frågorna om att begränsa marknadsföringen av snabbvinsatser utredas, sägs det i direktiven (dir. 1991:70).
Ett delbetänkande om EES-anpassningen av marknadsföringslagstiftningen avlämnades i maj förra året. Ett slutbetänkande från utredningen väntas under år 1993.
Inköpsregistrering
Motionärerna i motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vill ha ett tillkännagivande om behovet av registrering vid inköp av alkohol (yrkande 3). En hög totalkonsumtion av alkohol ger fler högkonsumenter och fler alkoholskadade, påpekas det i motionen. Om alkoholkonsumtionen skulle öka bör en inköpsregistrering övervägas. En sådan registrering skulle kunna ha en konsumtionsbegränsande effekt, menar motionärerna.
I betänkandet 1989/90:SoU2 om en aktiv alkoholpolitik (s. 41) uttalade utskottet som sin uppfattning att alkoholpolitiken måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd medicinsk och social erfarenhet, och att den inte får upplevas som krångel och onödig kontroll. I nuläget är det därför i första hand andra åtgärder än inköpsrestriktioner som bör komma till användning, anförde utskottet, som dock ansåg att frågan om inköpsrestriktioner fick prövas om utvecklingen mer påtagligt skulle försämras, särskilt vad gäller ungdomens alkoholvanor. I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47) vidhöll utskottet sin inställning och förra våren uttalade utskottet med anledning av motioner (v, kds) i ämnet att det inte ville stödja förslag, som skulle innebära en påtaglig skärpning av den förda alkoholpolitiken (1991/92:SoU15 s. 110).
Systembolagets försäljning
Åldersgränsen för inköp m.m.
I flera motioner föreslås att åldersgränsen för inköp på Systembolaget sänks från 20 till 18 år. Sådana åtgärder föreslås i motion So203 av Knut Billing m.fl. (m) där det i konsekvensens namn även föreslås att åldersgränsen för införsel av alkohol till Sverige sänks i motsvarande mån (yrkandena 1 och 2).
Även i motionerna So205 av Kurt Ove Johansson (s) och So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 7) hemställs om en sänkning av åldersgränsen för inköp av alkoholhaltiga drycker till 18 år.
Motioner med samma innehåll från den allmänna motionstiden 1992 avstyrktes i betänkandet 1991/92:SoU15.
Öppettiderna m.m.
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att Systembolaget ges rätt att självt bestämma över sin verksamhet (yrkande 1). I motion So270 av Bertil Persson (m) och i motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 3) begärs tillkännagivanden om att Systembolaget bör ha lördagsöppet. Gemensamt för motionärerna är att de anser att de nuvarande öppettiderna onödigt försvårar inköpen för vanliga människor. Vidare påtalas att det begränsade öppethållandet leder till samhällsekonomiska förluster genom att inköpen ofta måste ske på arbetstid och föregås av långvarigt köande. I motion So208 föreslås också att Systembolaget skall få rätt att etablera nya butiker och att utforma dessa efter konsumenternas behov, exempelvis genom att utöka antalet självbetjäningsbutiker.
Det har anförtrotts åt Systembolaget att självt bestämma över butikernas öppettider. Lördagsstängningen av systembutikerna ansågs dock vara en fråga för riksdagen. Även i fråga om butiksetableringar och försäljningsformer är Systembolaget i huvudsak självbestämmande. För en mera fyllig bakgrund hänvisas till betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 111 f.).
Alkoholhalterna
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar avskaffa regler om viss alkoholhalt (yrkande 3). Bestämmelserna om högsta tillåtna alkoholhalt bör tas bort, menar motionärerna.
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att riksdagen beslutar att importerat öl skall få hålla den alkoholhalt som originalet i tillverkningslandet (yrkande 13).
Systembolagets detaljhandelsmonopol
I flera motioner höjs kritiska röster mot detaljhandelsmonopolet.
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar upphäva Systembolagets monopol på detaljförsäljning av öl och vin (yrkande 2). Motionärerna anser att försäljning av alkohol skall kunna ske även i vanliga affärer. Sådana affärer skall dock ha licens för verksamheten.
I motion So209 av Sigrid Bolkéus (s) anser motionären att lagen om handel med drycker bör ändras så att skillnad görs mellan stora och små förpackningar och tillstånd därmed skulle kunna beviljas svenska vingårdar, som önskar sälja souvenirflaskor på gården. I motionen hänvisas till Braenna vingård i Överkalix, som tillverkar vin och glögg av svarta vinbär. Motionären anser att vingården skall få tillåtelse att sälja små souvenirflaskor.
I motion So215 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs ett tillkännagivande om en försöksverksamhet med lågalkoholhaltiga drycker. Man måste komma till rätta med alkoholmissbruket med andra metoder än genom en restriktiv vinförsäljning, anser motionären, som förespråkar en försöksverksamhet med försäljning av alkoholdrycker i vanliga affärer.
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas dels beslut om att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl i vanliga livsmedelsbutiker m.m. (yrkande 1), dels tillkännagivanden om att det statliga försäljningsmonopolet på alkoholhaltiga drycker bör upphöra (yrkande 2) och om att en massiv undervisnings- och upplysningskampanj om alkoholens skador och kostnader för samhället bör startas i skolor och massmedia (yrkande 6). Motionärerna anser att Systembolagets monopol innebär ett förmynderi, som inte är anpassat till verkligheten och kommande tider med EG-medlemskap och öppna gränser. Monopolets avskaffande skall enligt motionärerna föregås av en intensiv informationskampanj om alkoholen. Denna skall innehålla utbildning om alkoholens skadeverkningar men framför allt avdramatisera frågorna kring alkohol.
I motion A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) föreslås att Stockholm görs till försöksområde för försäljning av alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker (yrkande 12). Motionärerna hänvisar bl.a. till positiva erfarenheter från Quebec, Canada, av friare försäljningsregler kombinerat med en massiv informationskampanj.
Två motioner försvarar den nuvarande ordningen med ett statligt försäljningsmonopol. I motion So265 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om att det bör stiftas en lag som förbjuder all försäljning i detaljhandeln samt på restauranger av starksprit och vin, som uppblandats med läskedrycker i form av buteljerade varor. Motionärerna syftar på en relativt ny, lågalkoholhaltig dryck på marknaden, som innehåller starksprit blandat med läskedryck och som säljs i vanliga livsmedelsbutiker. I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande om att Sverige måste slå vakt om sina alkoholmonopol, i första hand detaljhandelsmonopolet, och därmed begränsa privata intressens inflytande över detaljhandeln (yrkande 5). Motionärerna påpekar att detaljhandelsmonopolet inte heller torde strida mot EG:s regler.
En noggrann redogörelse för regleringen av de svenska alkoholmonopolen och den tidigare behandlingen av dessa frågor återfinns i utskottets betänkande 1991/92:SoU15. I detta betänkande uttalade utskottet också följande (s. 114).
I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att göra alkoholdrycker mera lättillgängliga i detaljhandeln. Motionerna gäller åldersgränsen för inköp på Systembolaget, bolagets öppettider samt möjligheten att köpa alkoholdrycker i livsmedelsbutiker. Var och en av de åtgärder som föreslås skulle enligt utskottets mening resultera i en ökning av den totala alkoholkonsumtionen. En sådan utveckling skulle stå i strid med riksdagens vid upprepade tillfällen uttalade alkoholpolitiska målsättning att få till stånd en varaktig minskning av alkoholkonsumtionen. En sänkning av åldersgränsen för inköp på Systembolaget skulle dessutom allvarligt motverka strävandena att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom de olika förslag om en friare och utvidgad detaljhandel som läggs fram i motionerna.
Det saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av de motioner som gäller frågor om ett fortsatt statligt detaljhandelsmonopol, om att Systembolaget även fortsättningsvis skall ha lördagsstängt samt om Systembolagets affärsetableringar och försäljningsformer. Utskottet vill i sammanhanget erinra om vad det tidigare i detta betänkande uttalat om att alkoholpolitiken självfallet måste anpassas till en föränderlig verklighet. Inte minst den svenska europeiska integrationen kan komma att ställa krav på vissa ändringar av lagstiftningen kring alkohol. Alkoholkommissionen har i uppdrag att se över den svenska alkoholpolitiken utifrån bl.a. denna utgångspunkt.
Med det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
Socialministern besvarade den 24 mars 1992 en fråga om försäljningen av s.k. souvenirflaskor på svenska vingårdar. Socialministern var inte beredd att medverka till en lagändring men framhöll att den alkoholpolitiska kommissionen har möjlighet att granska även denna fråga (prot. 1991/92:83 s. 19).
Servering av alkoholdrycker
Åldersgränser för servering
I några motioner föreslås en höjning av utskänkningsåldern på restauranger från 18 till 20 år. Yrkanden med detta innehåll framförs i motionerna So239 av Gudrun Norberg (fp) (delvis), So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) (yrkande 2) och So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) (yrkande 1).
Motioner (s, c, fp, mp) med motsvarande innehåll behandlades av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 med anledning av folkhälsopropositionen. I propositionen angavs att vissa skäl talade för en höjning av åldersgränsen till 20 år. Det inger å andra sidan betänkligheter att inskränka myndiga personers handlingsfrihet utöver vad som redan gäller, anförde regeringen, som ansåg att sådana åtgärder inte borde ske utan att det förelåg mycket starka skäl och att andra åtgärder visade sig verkningslösa. Enligt regeringen skulle en höjd åldersgräns för servering av alkoholdrycker kunna få till följd att ungdomar under 20 år utestängdes från olika nöjesställen i än högre grad än vad som sker i dag. Vidare finns det risk att langningen av alkoholdrycker till ungdomar skulle öka, sades det i propositionen. Regeringen ansåg därför inte att det var nödvändigt att då förändra gällande åldersgräns vid servering av alkoholdrycker. Regeringen ansåg att insatserna i stället borde koncentreras till ökad information och opinionsbildning, en aktivare tillsyn av restaurangerna och ökade förebyggande insatser, bl.a. stöd till alkoholfria miljöer och alternativ för ungdomar under fritiden (prop. s. 120). Utskottet (s. 62) var för sin del inte berett att då föreslå någon ändring av utskänkningsåldern på restauranger.
Mattvång och tidsgränser
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar ändra lagen om handel med drycker i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 4 delvis). Motionärerna menar att det borde vara möjligt att få tillstånd att servera alkoholdrycker även om inte mat serveras. Vidare anser motionärerna att tidsbegränsningarna för alkoholservering skall tas bort. (Motionsyrkandet i övrigt behandlas nedan under rubriken Tillståndsgivningen.)
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att försäljning av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på restauranger (yrkande 8) och så att öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter (yrkande 9).
I motion A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om utskänkningsregler för alkoholhaltiga drycker (yrkande 13). Motionärerna vänder sig mot förbudet att driva renodlade barer. Reglerna om mattvånget leder enligt motionärerna också till oönskade ekonomiska konsekvenser för krögarna.
Liknande motioner (m, s, nyd) behandlades av utskottet i betänkandet 1991/92:SoU15. I det betänkandet finns en återgivning av gällande rätt på området. Mot bakgrund främst av vad utskottet tidigare hade uttalat om den svenska alkoholpolitikens mål att varaktigt sänka alkoholkonsumtionen och att begränsa ungdomars tillgång till alkohol var utskottet inte berett att tillstyrka motionerna (s. 119).
Tillståndsgivningen
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar ändra lagen om handel med drycker i enlighet med vad som sägs i motionen (yrkande 4 delvis). Enligt motionärerna borde tillstånd för alkoholservering generellt alltid ges. Vidare borde tillståndsprövningen utföras av kommunerna.
I motion So236 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c) begärs tillkännagivanden dels om snabbutredning av en särskild årlig avgift för serveringstillstånd för alkoholdrycker för att få bättre kontroll av verksamheten (yrkande 1), dels om en mera omfattande utredning om en särskild omsättningsavgift alternativt prisreglering vid alkoholservering (yrkande 2). Antalet serveringstillstånd ökar snabbt, sägs det i motionen. Årliga avgifter för tillstånden skulle kunna finansiera en bättre kontroll av utskänkningen. Genom en särskild omsättningsavgift eller en bestämd prisnivå skulle omsättningen av alkoholdrycker på restauranger kunna bringas ned och kontrollen öka, anför motionärerna vidare.
I motion So237 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (c) hemställs om tillkännagivanden om behovet av översyn av regelverket för indragning av tillstånd för alkoholservering, då lagstiftningen inte efterlevs (yrkande 1), om att avgiften för erhållande av tillståndet förutsätts vara årlig och omprövas vart tredje år (yrkande 2) och slutligen om rätten till besvär över serveringstillstånd och behovet av en översyn av gällande lagstiftning (yrkande 3). Det finns enligt motionärerna restauranger, som inte följer reglerna för servering av alkohol. Det behövs en sanering av branschen, och antalet serveringstillstånd bör minskas. Vidare sägs det i motionen att alkoholkommissionen bör utreda möjligheten för länsstyrelserna att ta ut en årlig avgift för tillståndet om 4000 kr. Härigenom skapas resurser för en omprövning av tillstånden vart tredje år. Slutligen anser motionärerna att besvärsrätten såvitt avser beviljade serveringstillstånd bör utredas.
I motion So250 av Göran Magnusson och Gunnar Thollander (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om ändring av rätten till besvär över beslut om serveringstillstånd. Motionärerna anser att alla kommuninnevånare skall ha rätt att besvära sig över ett beviljat serveringstillstånd.
I motion So251 av Göran Magnusson m.fl. (s) finns yrkanden om tre tillkännagivanden; dels beträffande behovet av skärpt tillsyn och kontroll av alkoholserveringstillstånd inom ramen för gällande lagstiftning (yrkande 1), dels beträffande en avgift för beslut om tillstånd för alkoholservering (yrkande 2), dels beträffande behovet av att snarast föreslå erforderliga ändringar i lagstiftningen i syfte att förhindra oseriösa krögares verksamhet (yrkande 3). För att komma till rätta med överetableringen av restauranger och den oseriösa restaurangverksamheten efterlyser motionärerna en mer noggrann prövning av restauratörens vandel och en rejält tilltagen avgift för erhållande av tillstånd.
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas ett tillkännagivande om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen om handel med drycker (yrkande 11). Enligt motionärerna har det inom restaurangbranschen skett en förskjutning från restaurangverksamhet till dryckes- och nöjesverksamhet för ungdom. Utvecklingen har enligt motionärerna skett i strid med gällande rätt, och det är därför dags att se till att branschen följer de lagar och förordningar som finns.
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att riksdagen beslutar dels om en ändring i lagen så att ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges, om inte synnerliga skäl talar däremot (yrkande 10), dels att kommunerna skall vara tillståndsmyndighet (yrkande 11), dels att indragningen av tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsad till högst två månader, dock skall möjlighet finnas att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet permanent (yrkande 12).
Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Frågor om tillståndsgivning och tillsyn enligt LHD behandlades i folkhälsopropositionen (s. 116 ff. och 121 f.). Enligt regeringen borde tillsynsmyndigheterna inom ramen för tillgängliga resurser kunna intensifiera tillsynsverksamheten. Regeringen anförde vidare att det fanns flera skäl som talade för en överföring av tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna.
Det ingår i uppdraget för Alkoholkommissionen att särskilt uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt LHD, liksom bestämmelserna om serveringens bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen. Kommissionen skall även analysera hur denna lagstiftning tillämpas i praktiken. Kommissionen kommer enligt uppgift inom kort med ett delbetänkande om olika utskänkningsfrågor.
I maj 1992 beslutade regeringen tillkalla en särskild utredare (S 1992:09) för att göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt LHD överförs från länsstyrelserna till kommunerna (LHD/LVM-utredningen). Utredningen förväntas lägga fram sitt förslag under våren 1993. Enligt direktiven (dir. 1992:68) skall utredaren också överväga vilken besvärsordning som bör gälla och vem som skall ha rätt att överklaga beslut enligt LHD. Utredningen torde också komma att behandla frågan om avgifter.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 64) anförde utskottet att det delade regeringens uppfattning att det finns flera skäl som talar för att överföra tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna och att det såg positivt på att regeringen hade för avsikt att utreda förutsättningarna härför. Utskottet uttalade vidare (s. 61) att det är mycket angeläget att tillsynen enligt LHD skärps.
I betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 119 f.) menade utskottet att servering av alkoholdrycker är en verksamhet som måste vara underkastad viss reglering och att serveringstillstånd inte kan ges generellt till den som så önskar utan en närmare prövning i skilda hänseenden. Utskottet vidhöll sin uppfattning att det finns skäl som talar för att tillståndsgivningen enligt LHD överförs till kommunerna. Med hänsyn till att den närmare utformningen av bestämmelserna om servering av alkoholdrycker var föremål för översyn dels inom regeringskansliet, dels av alkoholkommissionen avstyrktes då aktuella motioner (m, s, c, v, nyd) i ämnet.
Frågan om ansökningsavgifter behandlades av finansutskottet i betänkandet 1989/90:FiU38 med anledning av proposition 1989/90:138 om ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga myndigheter. Utskottet ställde sig bl.a. bakom principen full kostnadstäckning som mål för verksamheten inom det område där avgiften tas ut. Avgift skall tas ut oavsett om ansökan bifalls eller inte.
Langning m.m.
I motion So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om obligatorisk legitimation vid restaurangbesök och inköp av alkoholdrycker på systembolaget (yrkande 1). Eftersom det är svårt att avgöra människors ålder bör alla som köper eller serveras alkohol få visa legitimation, anser motionärerna.
I motion So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) yrkas tillkännagivanden om langning till ungdomar under 20 år (yrkande 2) och om försäljningsställen för öl klass II samt förstärkt åldersövervakning (yrkande 3). Motionärerna anser att langarna bör avstängas från möjligheten att göra inköp i systembutikerna. Vidare anser motionärerna att de butiker som saluför folköl inte tillräckligt noga kontrollerar köparnas ålder. Antalet försäljningsställen bör därför begränsas och folköl bör endast få säljas i välsorterade livsmedelsaffärer, menar motionärerna.
Enligt folkhälsopropositionen visade olika rapporter att det är vanligt med överträdelser av de åldersgränser som gäller för alkoholinköp vid restauranger och systembolag samt inom livsmedelshandeln. Regeringen ansåg i likhet med bl.a. Socialstyrelsen att tillsynsinsatserna borde kunna intensifieras. En effektivare tillsyn kan förväntas resultera i ett ökat antal åtgärdsärenden och bidra till en förändring av branschen genom självsanering, anfördes det.
Motioner (m, c) om åtgärder mot langning behandlades av utskottet i samband med dess behandling av folkhälsopropositionen. Som tidigare angetts är åtgärder för att motverka langning m.m. ett särskilt prioriterat tema i Folkhälsoinstitutets alkoholpreventiva arbete. Utskottet (1990/91:SoU23 s. 53) ansåg liksom tidigare att det var angeläget med en förstärkt opinionsbildning mot langning och ökad medvetenhet om farorna med alkoholkonsumtion i ungdomsåren. Attityder och beteenden hos både ungdomar och föräldrar måste påverkas, ansåg utskottet. Målet för opinionsbildningen måste vara att få langningen av alkohol till ungdomar att upphöra och att verka för konsekvens i föräldrars attityder till alkohol, uttalade utskottet vidare. Utskottet hänvisade till prioriteringen i Folkhälsoinstitutets alkoholprogram och ansåg därmed att syftet med då aktuella motioner fick anses vara tillgodosett.
Teknisk sprit
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att regeringen skall komma med förslag om att avgiftsbelägga teknisk sprit för att tillföra statskassan 35miljoner kronor för förebyggande och vårdande insatser (yrkande 14). Enligt motionärerna föreligger ett klart samband mellan regelbundet missbruk av tekniska alkoholprodukter och social utslagning med arbetslöshet, bostadslöshet och ohälsa som följd. En avgift om ca en krona per liter sprit skulle enligt motionärerna ge medel till förebyggande verksamhet och omvårdnad av grava missbrukare.
I betänkandet 1989/90:SoU2 behandlade socialutskottet en motion (fp) om insatser för att förhindra att teknisk sprit utnyttjades som berusningsmedel. Av utskottets bakgrundsredovisning framkommer bl.a. att Socialstyrelsen år 1984 anordnat ett s.k. rådslag rörande missbruk av alkoholhaltiga preparat med företrädare för socialvården, polisen, nykterhetsorganisationer m.fl. Vid rådslaget konstaterades att det totala antalet missbrukare av alkoholhaltiga preparat kan uppskattas till 4000 i landet och att de vanligaste preparaten är brännvätskor. Vidare konstaterades att det i allmänhet rör sig om personer med ett långt framskridet missbruk av såväl alkoholdrycker som tekniska alkoholprodukter. Motivet till att någon dricker dessa preparat i stället för varor från Systembolaget är främst det låga priset men också tillgängligheten. Socialstyrelsen har utgivit en rapport från rådslaget, PM 78/84. Socialutskottet uttalade följande (s. 45 f.).
Socialutskottet behandlade frågan om åtgärder mot missbruk av teknisk sprit våren 1988. Utskottet uttalade då att tillgängligheten av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat måste begränsas. Vidare borde olika ersättningsmedel med mindre risk för missbruk så långt möjligt ersätta nuvarande preparat, främst T-röd (SoU 1987/88:17 s. 30--31). Vad utskottet anfört om åtgärder mot missbruk av teknisk sprit gav riksdagen regeringen till känna.
Regeringen uppdrog därefter åt socialstyrelsen att överväga åtgärder för att minska missbruket av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Som ett led i regeringsuppdraget har socialstyrelsen träffat en överenskommelse med olika branschorganisationer om att T-röd och liknande preparat i enlitersförpackningar fr.o.m. den 1 juli 1989 endast skall säljas över disk. Socialstyrelsen har därefter i en rapport till regeringen lagt fram ytterligare förslag till åtgärder mot missbruk av tekniska alkoholprodukter. Socialstyrelsen anser att det i första hand krävs insatser på vård- och behandlingsområdet för att förhindra pågående missbruk. Som stöd och komplement till dessa insatser och för att begränsa nyrekryteringen till gruppen som missbrukar tekniska alkoholprodukter föreslår socialstyrelsen att de aktuella preparaten i fortsättningen endast får försäljas över disk och att försäljningsförbudet i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, LFTA, förtydligas. Socialstyrelsen föreslår också att regeringen avsätter resurser till forskning på området.
Som utskottet tidigare understrukit är missbruket av teknisk sprit och liknande preparat ett allvarligt socialt och medicinskt problem. De som berörs är oftast grava alkoholmissbrukare och mycket vårdkrävande. Utskottet finner det tillfredsställande att socialstyrelsen nu lagt fram förslag till åtgärder i syfte att nedbringa missbruket. Det är dock viktigt att regeringen följer denna fråga och även i fortsättningen uppmärksammar problemet med missbruk av tekniska alkoholprodukter.
För en mer utförlig bakgrundsredovisning hänvisas till betänkandet.
I betänkandet 1990/91:SoU17 behandlade utskottet proposition 1990/91:139 om avgifter för kontrollen av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt en motion liknande So268 yrkande 14. Utskottet framhöll bl.a. att enligt den propositionen var avsikten att avgifterna inte skulle tas ut i vidare mån än som behövdes för att täcka läkemedelsverkets kostnader för tillståndsgivningen och den övriga kontrollen och tillsynen. Utskottet tillstyrkte det i propositionen framlagda lagförslaget och avstyrkte motionen med hänvisning till vad utskottet anfört. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning att en specialdestinering av inkomster för vissa ändamål borde undvikas. Utskottet ansåg vidare att frågan om behovet av insatser för bl.a. grava alkoholmissbrukare borde prövas i samband med andra missbruks- och alkoholpolitiska frågor.
Förra våren behandlade skatteutskottet ett motionsyrkande (v) som motsvarar det nu aktuella. Skatteutskottet instämde i uppfattningen att det är viktigt att i möjligaste mån motverka missbruket av teknisk sprit. Detta är emellertid frågor som bör lösas på andra vägar än genom beskattningsåtgärder, anförde utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes (1991/92:SkU25 s. 11).
Alkoholforskning
I motion So224 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson (c) begärs en utredning för att beräkna omfattningen av den oregistrerade alkoholkonsumtionen och föreslå åtgärder för att minska denna konsumtion. Enligt motionärerna borde arbetet med att minska alkoholkonsumtionen i högre grad inriktas på att också minska den oregistrerade konsumtionen av alkohol, som införts från utlandet eller är hembränd. En utredning bör tillsättas för att se över detta.
I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att forskningen om alkoholfrågan bör inriktas på och program utarbetas för tidig upptäckt av olika riskgrupper (yrkande 1).
I motion So503 av Göran Magnusson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om behovet av en sjukvårdsekonomisk studie av alkoholvanornas verkliga belastning på sjukvårdsapparaten och kostnaderna för detta. Folkhälsoinstitutet bör enligt motionärerna ta initiativ till en landsomfattande, heltäckande studie av alkoholens kostnader för sjukvården.
I folkhälsopropositionen uttalades bl.a. att Folkhälsoinstitutet inom ramen för det alkohol- och drogpreventiva arbetet bör följa alkohol- och drogutvecklingen samt stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet. Institutet skall också initiera eller självt genomföra forsknings- och utvecklingsarbete inom eftersatta områden (prop. s. 110--115).
Motioner (s, c) som motsvarar vissa av de nu aktuella behandlades av utskottet i samband med behandlingen av folkhälsopropositionen. Utskottet uttalade att det utgick från att Folkhälsoinstitutet beaktar de förslag till forsknings- och utredningsarbete som framfördes i motionerna. Dessa påkallade därför ingen åtgärd utan avstyrktes (1990/91:SoU23, s. 69).
I utskottsbetänkandet 1991/92:SoU15 (s. 120) finns en redogörelse för olika uppskattningar av den oregistrerade alkoholkonsumtionen. Vid besvarandet av en motion (c) som motsvarar So224 förklarade utskottet att arbetet med att minska den totala alkoholkonsumtionen i landet även måste inriktas mot drickandet av hemtillverkad alkohol och alkohol som införts från utlandet. Såväl alkoholkommissionen som Folkhälsoinstitutet skall uppmärksamma dessa frågor, uttalade utskottet, som inte ansåg att det fanns behov av en särskild utredning om den oregistrerade alkoholkonsumtionen.
Utskottets bedömning
Överkonsumtionen och missbruket av alkohol i Sverige för med sig omfattande sociala och medicinska problem. Kostnaderna för samhället är omfattande. Lidandet för den enskilde och hans anhöriga är stort. I budgetpropositionen vidhåller regeringen det mål för alkoholpolitiken som uppställdes 1977, nämligen att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska alkoholskadorna. Utskottet vill ånyo ställa sig bakom detta mål för alkoholpolitiken.
Vid bedömningen av det stora antalet motionsyrkanden på alkoholområdet i detta betänkande måste enligt utskottet beaktas att regeringen tillsatt en parlamentarisk alkoholpolitisk kommission med ett mycket brett uppdrag att se över den förda alkoholpolitiken. Inom kort lägger kommissionen fram ett delbetänkande om olika utskänkningsfrågor. Kommissionen skall avsluta sitt arbete under året. När det gäller frågor om marknadsföring pågår också ett omfattande utredningsarbete. Vidare behandlar LHD/LVM-utredningen frågor om överförande av tillståndsgivningen enligt LHD från länsstyrelserna till kommunerna. Det nyinrättade Folkhälsoinstitutet har nyligen fått ett ansvar för bl.a. samordningen av samhällets alkoholförebyggande verksamhet.
I tre motioner tas upp frågor om det europeiska integrationsarbetet (motionerna So268, So279 och So305). Utskottet framhöll vid sin behandling av dessa frågor förra våren att utskottet ansåg att det europeiska integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en svensk effektiv alkoholpolitik försvåras. Utskottet hänvisade vidare till alkoholkommissionens uppdrag. Det fanns enligt utskottet inte skäl för riksdagen att ta något initiativ. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Flera motioner tar upp behovet av information och andra förebyggande insatser liksom behovet av alkoholfria miljöer (So239, So268, So280, So309, So318, So401 och A811). När motsvarande frågor behandlades av utskottet förra våren framhöll utskottet bl.a. att utskottet delade uppfattningen att information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Mot bakgrund av Folkhälsoinstitutets pågående arbete ansåg utskottet att det inte behövdes något initiativ av riksdagen. Utskottet fann inte skäl för riksdagen att uttala sig särskilt om bl.a. det s.k. FA-projektet. Utskottet vidhåller dessa uppfattningar.
I två motioner (So268 och So276) begärs tillkännagivanden om Systembolagets riskinformation. I sitt betänkande 1990/91:SoU23 betonade utskottet vikten av att Systembolaget har möjlighet att självt utforma en allsidig information om sina produkter i vilken måste ingå saklig upplysning om alkoholens skadeverkningar. Varningstexter på alkoholförpackningar ansågs inte böra införas. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
I två motioner (So231 och So264) begärs översyn av lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. När motsvarande fråga behandlades förra våren ansåg utskottet att resultatet av den pågående översynen av lagstiftningen genom Marknadsföringsutredningen borde avvaktas innan riksdagen övervägde något initativ i fråga om alkoholreklamen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Behovet av registrering vid inköp av alkohol tas upp i motion So268. När frågan senast behandlades av utskottet förra våren ville utskottet inte stödja ett förslag, som skulle innebära en påtaglig skärpning av den förda alkoholpolitiken. I dessa frågor, som bl.a. berör den personliga integriteten, har utskottet inte ändrat inställning.
I åtskilliga motioner behandlas olika frågor om Systembolagets försäljning (So203, So205, So208, So209, So215, So265, So270, So292, So318 och A444). Alkoholpolitiken kan visserligen behöva anpassas till en föränderlig verklighet, men ändringarna får inte motverka strävandena att minska alkoholkonsumtionen, framför allt hos ungdomar. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av dessa motioner.
Åtskilliga motioner behandlar också frågor om servering av alkoholdrycker (So208, So209, So236, So237, So239, So250, So251, So253, So268, So292, So293 och A444). Alkoholkommissionen överlämnar inom kort ett delbetänkande i dessa frågor. LHD/LVM-utredningen överlämnar också sitt betänkande inom kort. Betänkandet behandlar frågor om överförande av tillståndsgivningen till kommunerna och avgifterna för sådana tillstånd. Utskottet anser att något initiativ från riksdagen i dessa frågor inte behövs.
Frågor om langning m.m. tas upp i två motioner (So253 och So293). Såväl Folkhälsoinstitutet som Alkoholkommissionen kan ta upp sådana frågor som aktualiseras i dessa motioner. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte.
I motion So268 begärs förslag om avgiftsbeläggning av teknisk sprit. Utskottet har tidigare behandlat frågor såväl om åtgärder mot missbruk av teknisk sprit som frågan om avgiftsbeläggning (1990/91:SoU17). Utskottet ansåg att avgift inte skulle tas ut i vidare mån än som behövdes för att täcka Läkemedelsverkets kostnader för tillståndsgivningen och den övriga kontrollen och tillsynen. En specialdestinering av inkomster för vissa ändamål borde vidare undvikas. Behovet av insatser för bl.a. grava missbrukare borde prövas i samband med andra missbruks- och alkoholpolitiska frågor. Utskottet har inte ändrat inställning.
Frågor om forskning om alkohol slutligen behandlas i tre motioner (So224, So318 och So503). Mot bakgrund av Folkhälsoinstitutets uppdrag anser utskottet att något initiativ av riksdagen inte behövs.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So203, 1992/93:So205, 1992/93:So208, 1992/93:So209, 1992/93:So215, 1992/93:So224, 1992/93:So231, 1992/93:So236, 1992/93:So237, 1992/93:So239, 1992/93:So250, 1992/93:So251, 1992/93:So253, 1992/93:So264, 1992/93:So265, 1992/93:So268 yrkandena 1, 3, 6, 11, 12 och 14, 1992/93:So270, 1992/93:So276, 1992/93:So279, 1992/93:So280, 1992/93:So292 yrkandena 1--3 och 6--13, 1992/93:So293 yrkandena 1--3, 1992/93:So305, 1992/93:So309, 1992/93:So318 yrkandena 1--3, 5, 6 och 8, 1992/93:So401, 1992/93:So503, 1992/93:A444 yrkandena 12 och 13 samt 1992/93:A811 yrkande 29.
Stockholm den 25 februari 1993 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Martin Nilsson (s), Birthe Sörestedt (s) och Chatrine Pålsson (kds).
Offentlig utfrågning i socialutskottet den 26 november 1992 om den framtida svenska alkoholpolitiken
Bilaga
Kl. 09.30--12.30, 13.30--16.00
Inbjudna deltagare i socialutskottets och den alkoholpolitiska kommissionens utfrågning:
Dr. Peter Andersson, Världshälsoorganisationen (WHO) Köpenhamn Departementsrådet Anders Olander, UD/H Professor Mats Berglund, Lunds Universitet Direktör Robert Fägersten, Svenska Bryggareföreningen Direktör Björn Hibell, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) Direktör Egon Jacobsson, Vin & Sprit AB Förbundsordförande Kjell E Johansson, IOGT/NTO Förbundssekreterare Birgitta Kihlberg, Hotell- och restauranganställdas förbund Professor Eckart Kühlhorn, Stockholms Universitet Överdirektör Jakob Lindberg, Folkhälsoinstitutet Direktör Gabriel Romanus, Systembolaget Förbundsordförande Erik Trost, Verdandi Alkoholforskaren Esa Österberg, Finland
Under utfrågningen visade de inbjudna talarna ett antal diabilder innehållande faktauppgifter, diagram m.m. Bilderna har tagits med som bilagor till den stenografiska utskriften.
Ordföranden (Bo Holmberg): Jag vill från socialutskottet och regeringens alkoholpolitiska kommission hälsa er alla välkomna till dagens hearing om svensk alkoholpolitik. Vi är självfallet glada över att så många kunde komma hit, och ni representerar ju ett brett register av det kunnnande, de erfarenheter och det engagemang som finns i Sverige kring alkoholfrågorna.
Syftet med dagens utfrågning är att diskutera tre principområden. Det gäller för det första våra möjligheter att fortsätta att bedriva en aktiv alkoholpolitik vid ett eventuellt medlemskap i EG. Det gäller för det andra bärigheten i totalkonsumtionsmodellen och därmed möjligheten att fortsättningsvis bedriva en restriktiv alkoholpolitik. Det gäller för det tredje vad som är bra och vad som är dåligt och vad som bär framåt i det regelsystem som vi har i dag.
Våra erfarenheter är att sådana här utfrågningar på en kort stund ger en bra och sammanfattande bild av situationen kring olika frågeområden. Det har visat sig vara ett bra instrument för oss parlamentariker att på kort tid sammanfatta sakdiskussion och opinionsläge.
Jag vill be er inledare att respektera den överenskommelse vi har haft under hand att hålla tiderna, dvs. att tala i högst 15 minuter. Vi är serviceinriktade från det här presidiet, och vi kommer därför att knacka när det har gått 14 minuter, så att ni på ett snyggt sätt skall kunna avrunda era inlägg om ni har behov av det.
Som ni ser kommer det sedan att finnas tid för frågor. Den tiden är mycket begränsad. I normalfallet är det enbart utskottets ledamöter som har möjlighet att ställa frågor. Vi har noga diskuterat hur vi skall hantera det här i dag, och vi har fastnat för att utskottet och kommissionen kan ställa frågor och att även ni andra inbjudna skall ha den möjligheten i mån av tid och i den mån frågorna är av den karaktären att de är befogade att tas upp.
Vi måste vara rätt hårda i formen, och det betyder att när frågestunden kommer har ni möjlighet att anmäla er. Får jag då en lista på 10--15 personer, ger jag först ordet till nummer ett på listan. Jag får då be er att vara väldigt sammanfattande och konkreta i frågeställningen och att ni med er fråga riktar er till den som skall svara. När tiden är ute enligt programmet, avbryts frågestunden. Det är den enda möjligheten att hantera det här på ett demokratiskt sätt.
Vi har en föreläsare, Peter Andersson, som talar på engelska. Det finns under hans anförande möjlighet att utnyttja tolkset.
Vi hoppas att det här skall gå bra, att det skall bli en spännande dag och att alla skall känna att det har varit meningsfullt.
Björn Hibell: Vi fyra som står först på talarlistan har försökt samordna våra inlägg. Jag kommer först att redovisa litet grand om hur konsumtionsutvecklingen har sett ut, diskutera en del kring den icke registrerade alkoholkonsumtionen och ge några mått på alkoholskadornas utveckling. Eckart Kühlhorn kommer efter mig att prata en del om hur den reella alkoholkonsumtionen ser ut i olika grupper i samhället och också diskutera litet grand kring den s.k. preventionsparadoxen. Esa Österberg kommer att gå igenom effekter av olika alkoholpolitiska åtgärder, som finns utvärderade i litteraturen. Mats Berglund kommer att redovisa en del erfarenheter från behandlingsforskningen och vikten av tidiga insatser.
Jag kommer att visa en hel del bilder (se bilaga 1). Den första beskriver försäljningsutvecklingen i Sverige under efterkrigstiden (figur 1). Vi hade en ganska kraftig ökning av alkoholkonsumtionen, med försäljningen som indikator, under 1960-talet. Vi hade en topp i försäljningen 1976, och därefter skedde en drygt 20-procentig minskning under ett antal år, närmare bestämt fram till 1984. Efter 1984 har det varit fråga om en uppåtgående tendens, med undantag för de senaste två åren.
Den kraftiga ökningen av den totala försäljningen sammanfaller med att mellanölet introducerades. Den sammanfaller också delvis med en ständigt ökande konsumtion av vin under hela efterkrigstiden. Minskningen från 1976 och framåt sammanfaller dels med att mellanölet försvann och dels, efter något år, med en stadigt minskad spritförsäljning. Några andra karaktäristika är att konsumtionen av starköl och öl klass 2 ökade i anslutning till att mellanölet togs bort. Det har också skett en viss ökning av konsumtionen under senare år.
Under det senaste halvåret har vi haft en fortsatt minskning av spritförsäljningen, en viss ökning av vinförsäljningen och en kraftig ökning av försäljningen av starköl och öl klass 2. Totalt har det skett en ökning på drygt 4 % (mätt i alkohol 100 %) mellan det första halvåret i år och det första halvåret förra året.
I jämförelse med andra länder har vi i Sverige en förhållandevis låg alkoholkonsumtion, mätt med försäljningen (figur 2). De siffror detta grundar sig på gäller inte i alla fall försäljningen. I vissa länder är det i stället fråga om produktionssiffror. Man får därför alltid lov att vara väldigt försiktig med sådana här jämförelser mellan länder. Det undanskymmer ändå inte det faktum att Sverige ligger förhållandevis långt ner i en sådan internationell jämförelse, som toppas av bl.a. de traditionella vinländerna.
Jag sade tidigare att vi hade en konsumtionsökning i Sverige från början av 60-talet och framåt. Utvecklingen av alkoholkonsumtionen i vårt land överensstämmer ganska väl med utvecklingen i ett snitt av ett 15-tal andra länder, fastän vår topp kanske låg något tidigare (figur 3 ). Det finns således en del generella trender, som återkommer också i andra delar av världen och inte bara i Sverige.
Ett genomsnitt av ett antal länder döljer förstås individuella skillnader. Om man jämför några som hade en hög alkoholkonsumtion 1965 med en del länder som låg i närheten av Sveriges nivå, ser man att några av högkonsumtionsländerna -- det gäller Frankrike, och under senare år även Italien -- visar tendenser till en minskad alkoholkonsumtion (figur 4). I de länder som tidigare låg i närheten av Sveriges nivå har man däremot snarast haft en viss ökning av konsumtionen. Gapet mellan länderna 1965 är betydligt större än gapet 1989.
Det finns också andra tendenser till utjämningar, nämligen att de traditionella alkoholkulturerna i vissa länder tenderar att försvagas betydligt. Exempelvis börjar man i traditionella vinländer att dricka mer öl, och i Sverige, som är ett gammalt spritland, dricker vi mer vin och öl.
Det görs kontinuerliga undersökningar i Sverige av alkoholvanorna i olika grupper. Dessa görs bl.a. av SIFO och CAN.
SIFO:s undersökningar belyser skillnaderna i alkoholkonsumtion mellan män och kvinnor. Kvinnorna har, vilket är ganska välkänt, totalt sett en betydligt lägre alkoholkonsumtion än männen (figur 5). Kvinnornas konsumtion är knappt hälften av männens. De förändringar som skett i alkoholkonsumtionen under senaste decenniet återspeglar sig ganska väl både bland männen och bland kvinnorna.
Från SIFO-undersökningarna redovisas också en uppgift om hur konsumtionen ser ut i olika åldersgrupper. SIFO gör undersökningar bland individer mellan 18 och 70 år. Den yngsta åldersgruppen, 18--29-åringarna, har högst konsumtion, och konsumtionen minskar sedan med stigande ålder (figur 6). De fluktuationer som har funnits i alkoholkonsumtionen under 80-talet verkar ha varit mest betydande i den yngsta åldersgruppen, dvs. både upp- och nergångar märks mer i den gruppen än i de andra två grupperna, som är litet mer stabila.
SIFO genomför också årliga undersökningar gruppen 12--24-åringar. Bland pojkarna är konsumtionen totalt sett förhållandevis låg i den yngsta åldersgruppen, vilket beror på att de flesta i den gruppen inte dricker alls eller dricker förhållandevis litet (figur 7). Det finns ganska klara gränser mellan åldersgrupperna. Den förändring i form av en minskad alkoholkonsumtion i början på 80-talet som fanns i den vuxna befolkningen, med Systembolagets försäljning som indikator, återfinns även bland ungdomarna. Även ökningen från mitten på 80-talet och några år framåt återfinns bland pojkarna i ungdomsgruppen.
Även i den yngsta flickgruppen är konsumtionen förhållandevis låg (figur 8). Differensen mellan åldersgrupperna 16--19 och 20--24 är väldigt liten bland flickorna jämfört med pojkarna, där det var kraftiga skillnader mellan de båda åldersgrupperna. Vi kan också notera att flickorna i de båda äldsta åldersgrupperna ligger betydligt lägre än pojkarna i motsvarande åldersgrupper. Det gäller speciellt för flickorna i åldersgruppen 20--24 år.
Det förekom en markant ökning av pojkarnas (16--24 år) totala alkoholkonsumtion från mitten av 80-talet och några år framåt, vilket i första hand är att hänföra till en ökad starkölskonsumtion. I den äldsta åldersgruppen finns de tendenserna kvar också det senaste året. Även i de två äldsta flickgrupperna kan en viss ökning av starkölskonsumtionen noteras från mitten på 80-talet och framåt.
I dag är starköl den alkoholhaltiga dryck som är vanligast att man dricker i ungdomsgrupperna. Det gäller både bland pojkarna och flickorna. Hos flickorna är vin det näst vanligaste, och bland pojkarna sprit.
På CAN görs årliga undersökningar i skolornas årskurs 9. Vi har bl.a. studerat berusningsutvecklingen under perioden från 1971 och framåt, och man kan säga att berusningsutvecklingen ganska väl speglar den totala bilden av förändringarna i elevernas alkoholkonsumtion. Det har visat sig att den andel bland pojkarna som uppger att de blir berusade varje eller nästan varje gång de dricker alkohol är ganska konstant fram till mitten på 70-talet, medan det sker en ganska påtaglig minskning från slutet av 70-talet och några år in på 80-talet (figur 9). Därefter uppvisar den kurva som avspeglar denna utveckling en viss utplaning.
Flickorna skiljer sig litet från pojkarna genom att de redovisar ökningar i konsumtionen i början på 70-talet. Den minskning som finns bland pojkarna från 1977 och framåt återfinns också bland flickorna, med en utplaning från början av 80-talet och framåt. Det finns vissa svaga tendenser till en något ökad konsumtion under de senaste åren bland pojkar, mätt med berusningsfrekvensen men också redovisad för ett par enskilda alkoholvariabler. Det är inget som är starkt och påtagligt, men det finns alltså en svag tendens.
Det finns olika sätt att mäta alkoholskadorna, men tyvärr finns en ganska begränsad mängd av valida data. Ett sätt som brukar användas för att mäta alkoholskadenivån i samhället är att studera dödligheten. Om man jämför den alkoholrelaterade dödligheten totalt sett med försäljningen av alkohol ser man ett ganska påtagligt samband mellan förändringar i konsumtionsnivån och förändringar i skadenivån (figur 10). Sambandet finns med den totala alkoholrelaterade dödligheten. Det finns däremot inte för varje enskild dödsorsak, utan där kan man tänka sig att också andra faktorer spelar in, exempelvis vilka diagnoser som ställs.
En annan relation mellan alkoholskadenivåerna och den totala konsumtionen kan man se om man tittar på hur stor andel som är alkoholpåverkade av samtliga förare som är delaktiga i trafikolyckor. Även här finns ett ganska markant samband mellan totalkonsumtionen, mätt med försäljningen, och alkoholskadeindikatorn (figur 11).
Jag skall inte beröra den s.k. totalkonsumtionsmodellen, eftersom Esa Österberg kommer att ta upp den. Jag vill dock kortfattat beröra dess relation till andra förklaringar.
Det finns data som pekar på att det finns ett antal riskfaktorer för enskilda individer, exempelvis genetiska faktorer. Detta faktum sätts ibland i motsats till totalkonsumtionsmodellen, fastän man kanske snarare bör se dem som komplement till varandra. Genetiska aspekter ökar risken för vissa individer att utveckla en alkoholskada, men huruvida alkoholskadan utvecklas eller inte och hos hur många den utvecklas påverkas sannolikt av den totala alkoholkonsumtionen i samhället.
Den norska alkoholforskaren Ole Jörgen Skog menar att av de personer som har en förhöjd risk att få alkoholskador kommer en högre andel av dem som lever i ett "våtare" samhälle att verkligen få alkoholskador än vad som är fallet i ett "torrare" samhälle, där tillgången på alkohol är mindre.
Jag redovisade tidigare litet grand om hur konsumtionen har utvecklats, men i den utvecklingen döljer sig naturligtvis en mängd olikheter, t.ex. skillnader mellan olika åldersgrupper. I de SIFO-undersökningar jag hänvisade till tidigare kan man också se att strukturen är ganska olika i olika åldersgrupper. Vin och sprit är vanligt förekommande i alla åldersgrupper, medan starkölet dominerar i den yngsta (figur 12). Vinet dominerar i den mellersta åldersgruppen, där det har skett en ökning av konsumtionen jämfört med för tio år sedan. Det är viktigt att studera hur strukturen ser ut i olika åldersgrupper och hur den förändras över tid.
Restaurangernas andel av den sprit, vin och starköl som säljs ökade från 8,5 till 13,5 % mellan 1985 och första halvåret 1992 (figur 13). Det som bidragit mest till den ökningen är starkölet; ungefär 40 % av konsumtionen av starköl sker i dag på restauranger.
Några ord avslutningsvis om den icke registrerade alkoholkonsumtionen. Jag håller själv på att göra en del bedömningar av den, men eftersom jag ännu inte är klar med det arbetet använder jag i stället den beräkning som gjordes av Thomas Kolk för något år sedan. Den legala införseln beräknades då till ungefär 10 miljoner liter alkohol 100 % och konsumtionen utomlands till ungefär 2 miljoner liter (figur 14). Härtill kommer en hemtillverkning av vin, öl och sprit. Den hemtillverkade spriten beräknades till 3,7 miljoner liter. Jag tror att mina beräkningar kommer att ligga något lägre än Kolks, men jag skall inte polemisera om det, utan bara avslutningsvis göra några korta reflektioner om den icke registrerade konsumtionen.
Med Thomas Kolks beräkning skulle man behöva lägga till ungefär 40 % av den registrerade konsumtionen för att få den totala. Eller omvänt: Den icke registrerade konsumtionen utgör ungefär 30 % av den totala konsumtionen. Den illegala delen utgör ungefär en fjärdedel av den icke registrerade konsumtionen. Den största delen är alltså legal, i första hand införsel av alkohol utifrån. Den bästa indikatorn på förändringar i den icke registrerade konsumtionen är kanske resandefrekvensen, eftersom införsel efter resor utomlands är det största bidraget till den icke registrerade konsumtionen. Ungefär två tredjedelar av alla som reser utomlands tar med sin ranson hem.
Om man jämför totalkonsumtionen i Sverige med den i andra länder är det rimligt att lägga till den icke registrerade konsumtionen "ovanpå" den registrerade. Man måste dock beakta att det tillägget också får göras för andra länder. I de nordiska länderna har vi vissa mått på den icke registrerade konsumtionen, men jag är övertygad om att en icke obetydlig del av produktionen i exempelvis ett land som Frankrike inte registreras skattemässigt utan går direkt in i familjehushållet.
Det viktiga är inte bara hur den icke registrerade konsumtionen ser ut vid ett tillfälle utan också hur den förändras över tid. Det man diskuterar mest i det sammanhanget är hembränningen. Man kan från den undersökning jag själv håller på med konstatera att det i början av 80-talet fanns en tendens till att hembränningen i landet ökade medan den med början 1982 eller 1983 verkar ha planat ut. Det ser alltså inte ut att finnas någon tendens till en kontinuerlig ökning av hembränningen, vilket man ibland kan få en känsla av genom massmedia.
Eckart Kühlhorn: Björn Hibell talade om att det inte bara är den alkohol som saluförs av Systembolaget som existerar utan att det också förekommer alkohol som konsumeras här men som har inhandlats på annan ort eller bryggts någon annanstans. När man i undersökningar frågar personer hur mycket de dricker tar man egentligen inte reda på var de har köpt eller hur de har fått alkoholdryckerna, utan man frågar bara efter den totala konsumtionen. Det är då intressant att få veta hur den totala konsumtionen verkligen ser ut, såsom respondenter i stora undersökningar rapporterar den, och vilka beräkningar man kan göra på grundval av detta. Jag tänkte helt enkelt redovisa hur tre typer av undersökningar ser ut i det hänseendet och vad man kan göra med dessa undersökningsdata.
Jag skall redovisa tre olika undersökningar, som alla har samma registrerade konsumtion. En väldigt stor studie genomfördes 1988. Det var en mycket fin undersökning. En annan undersökningsserie tar upp hur mycket respondenterna dricker och sätter det i relation till vad vi antar är den realistiska mängden, nämligen vad Systembolaget säljer plus den konsumtion som redovisas i Kolks utredning, dvs. alkohol som köps utomlands, dricks på semester, osv. Den ena undersökningen reproducerar 20 % per respondent, den andra 36 %, den tredje 54 %. Det är den tredje undersökningen som är den bästa, och den är också internationellt på en mycket hög standard. De undersökningar som alkoholpolitiska utredningar har satsat på under 70-talet ligger i den kategorin, liksom de riktigt fina internationella undersökningarna. Tack vare Systembolaget har man lyckats utveckla en frågeteknik som ligger ungefär på det här planet.
Vad innebär det här i termer av individer? Vi kan inordna våra individer i olika riskgrupper. Det finns en riskvärdering som baserar sig på skaderisker, väldigt ofta långvariga, kroniska sjukdomar. De som hamnar i riskgrupp fyra eller fem får ett par varningssignaler enligt den här riskvärderingen och enligt den broschyr, "Testaren", som Systembolagets kunder kan få. Internationellt ligger de allmänna uppskattningarna på fyra och fem.
Enligt de tre studier som jag visade ligger 1,5 %, 3,1 % resp. 5,2 % i riskzonen. Med andra ord: En alkoholpolitiker som vill minska alkoholkonsumtionen med 50 % och även minska antalet som befinner sig i riskzonen med 50 % behöver bara anlita rätt dataföretag för att göra det från en dag till en annan.
Vi har frågat oss om vi kan utveckla metoder för att ta reda på hur konsumenterna svarar på frågor rörande alkoholkonsumtion. Vad vi gör är att vi helt enkelt jämför de bästa undersökningarna med de sämsta. Vi har gjort detta i tre steg. För det första beräknar man underrapportering för respondenter på grundval av den givna faktiska konsumtionen. Vi utgår då från 8,83 liter, vilket är medelkonsumtionen. För det andra måste man korrigera storkonsumenternas uppgifter, så att de inte avviker från konsumtionsmönstret i en alkoholistpopulation. Det är alltså inte så att alla underrapporterar lika mycket, utan de som dricker mest är också mest medvetna om sin konsumtion. Man måste därför korrigera deras värden med en formel. Vi har gjort det utifrån stora intervjuundersökningar, utifrån rapporter från AA-rörelsen och Länkarna. För det tredje missar man i undersökningarna ungefär 40 % av de sociala alkoholisterna. Vi har helt enkelt lagt till det beräknade bortfallet av sociala alkoholister.
Man kan se betydande skillnader mellan de undersökningar som har gjorts innan vi har bearbetat dem och efter det att vi har använt vår formel. Resultaten sammanfaller till en del. I "Testarens" riskgrupp 4 och 5 finns enligt en undersökning 10 resp. 8 % och enligt en annan 9 %. Vår formel tycks alltså vara rätt tillförlitlig som ett medel att uppskatta den verkliga andelen konsumenter som dricker för mycket.
SIFO frågar i en av sina undersökningar: Hur mycket dricker du -- så mycket du tål eller mer än du tål? Enligt svaren tycker 3 % av befolkningen att man dricker så mycket som man tål eller mer än man tål. Alla andra tycker att deras alkoholkonsumtion ligger under den nivån. Enligt våra undersökningar är det däremot 20 % som dricker mer än de tål.
Jag skall ta upp ett annat projekt, där vi har intresserat oss för någonting som kallas preventivparadox. Det betyder att det finns så många normalkonsumenter att det antal problem som de producerar är så pass stort, att det lönar sig mycket mera att angripa deras dryckesvanor än den lilla gruppen storkonsumenter. Vi har varit litet tveksamma inför det här, och vi har därför gjort en undersökning.
Vi har delat in olika alkoholrelaterade problem i mindre allvarliga och allvarligare problem. De allvarligare problemen är mera koncentrerade till den grupp som dricker mycket. Om vi ser på de mindre allvarliga problemen, faller 17% på gruppen storkonsumenter -- testaren 4--5. De allvarligare problemen är 29%. Ju allvarligare problemen blir, desto mer intressant blir den lilla gruppen storkonsumenter.
Fortfarande är det fråga om hur det hela beräknas. I det här exemplet har vi bara kunnat ha tre värden under ett år: man har många problem, man har få problem eller man har inga problem.
När det gäller att känna sig berusad har respondenterna tillfrågats hur ofta de har upplevt sig vara berusade under en tolvmånadersperiod. Det var 27% i testaren 4--5. När man räknar på ett mera vederhäftigt sätt än i den första tabellen, får man en större koncentrationseffekt till de grupper som dricker mycket. Man kan tänka sig att det är många som har varit med om att känna sig berusade och då har slutat dricka.
Hur många dricker då så pass mycket att de åker dit för berusning? Vi har hittat en undersökning, "Bot eller böter", av Fylleristraffkommittén, som var verksam i början av 70-talet. Där hade man tagit samtliga män födda i juni 1917 och tittat på hur många fylleriförseelser gruppen hade producerat. Det är verkligen någonting att ta i. De skulle alltså ha varit så berusade att polisen hade tagit dem.
Vi ser på tabellen att 85% av samtliga dessa män aldrig hade åkt dit för någon förseelse, och de var alltså vita. 7% av männen svarade för 85,6% av årgångens förseelser. En liten grupp svarar för en väldigt stor del av förseelserna, när man ser på registrerade data, som alltså inte baserar sig på intervjuer. Det gäller då förseelser som inte är bagatellartade.
Det här kostar väldigt mycket. Vi vet att det kostar så pass mycket att omhänderta en berusad person att man hittills inte har kunnat införa humana metoder för det.
Vår utgångspunkt i kommande undersökningar är att vi får ta preventivparadoxen med en nypa salt och nyansera den. Det är förmodligen olika på olika områden. Man kanske kan dra den alkoholpolitiska slutsatsen att våra åtgärder på den allmänna nivån, som drabbar medelkonsumenten, är effektiva även på storkonsumenterna. Men vi får inte glömma bort storkonsumenterna; det krävs extra åtgärder för dem. Varje åtgärd i den gruppen lönar sig, därför att den producerar rätt många av de allvarliga problemen.
Esa Österberg: Ärade åhörare, mina damer och herrar, bästa vänner! År 1975, alltså för 17 år sedan, kom det ut en bok med namnet "Alcohol Control Policies in Public Health Perspective". Denna bok är slutrapporten för det av Kettil Bruun ledda internationella projekt vilket undersökte relationen mellan alkoholpolitik och folkhälsa. De huvudsakliga argumenten i slutrapporten var följande: "Förändringar i alkoholdryckernas totalkonsumtion påverkar folkhälsan i alla samhällen. Alkoholpolitiska åtgärder kan användas för att begränsa totalkonsumtionen; således blir kontrollen av alkoholens åtkomlighet folkhälsofråga."
Under de gångna åren har "Purple Book", som den brukar kallas i forskarkretsar, påverkat speciellt den nordiska men även den internationella alkoholdebatten. Om man t.ex. läser formuleringen och motiveringen av mål 17 i Världshälsoorganisationens Europakontors plan för Hälsa för alla år 2000, kan man där hitta den ovannämnda argumentationen.
Det är förstås viktigt att de politiska beslutsfattarna har blivit förtrogna med det resonemang som presenterats av forskarna. Men för dagens tema är det ännu viktigare att det nya tankesättet har stimulerat forskning kring dessa frågor. Motståndarna till totalkonsumtionsmodellen har givetvis försökt påvisa att argumentationen i "Purple Book" är felaktig, medan anhängarna eller helt neutralt inställda forskare har velat se hur de påstådda sammanhangen och processerna ser ut i sina resp. länder. Oberoende av motiven bakom den ökade forskningsinsatsen är det ett faktum att vi i dag vet mycket mera om effekter av alkoholpolitiska åtgärder än vad som var fallet för två årtionden sedan.
I mitten av 1970-talet visste man redan mycket om prispolitikens effekter. Detta berodde på att ekonometrin hade utvecklats redan tidigare och att man hade tillämpat denna metod ganska mycket för att studera alkoholprisernas effekter. Den generella slutsats man kunde dra av dessa undersökningar var att alkoholdryckerna betedde sig på marknaden på samma sätt som alla andra varor. Alltså: om man höjde priser på alkoholdrycker så minskade alkoholkonsumtionen, och om man sänkte alkoholpriser så ökade alkoholkonsumtionen. Här bör man komma ihåg, att när en ekonomist talar om effekter av prisförändringar så talar han om förändringar i realpriser.
Trots åtskilliga nominella prishöjningar förblev alkoholdryckernas realpris ungefär detsamma i Finland från år 1951 till slutet av 1960-talet på grund av inflationen. Alltså: varje gång då priset på alkoholdrycker höjdes sjönk alkoholkonsumtionen, men då alkoholpriserna sedan förblev oförändrade och priserna på andra varor ökade så sjönk alkoholdryckernas realpris, och det ledde till ökad alkoholkonsumtion.
På sätt och vis kan man säga, att från år 1951 till slutet av 1960-talet hade prispolitiken ingen verkan i Finland, inte därför att prisförändringarna inte skulle ha påverkat alkoholkonsumtionen både uppåt och nedåt, utan därför att man som helhet inte använde prisinstrumentet för konsumtionsstyrande ändamål; det enda man gjorde var att man med nominella prisökningar bibehöll alkoholdryckernas realpris, dvs. alkoholdryckernas pris gentemot priser på andra varor. Detsamma torde ha hänt även i Sverige.
En annan viktig sak beträffande alkoholprisernas verkan är att effekten av en viss prisökning inte är densamma i alla länder eller beträffande alla dryckeskategorier. Tvärtom är de s.k. priselasticiteterna, vilka beskriver hur konsumtionen reagerar gentemot prisförändringar, inte inneboende egenskaper hos alkoholdryckerna, utan deras värden reflekterar olika ekonomiska, samhälleliga, sociala och kulturella omständigheter. Om t.ex. vin för det mesta används som måltidsdryck och vinet så till vida är en nödvändighetsartikel, är priselasticiteten hos vinet liten, vilket betyder att en prisökning med 5% kanske minskar vinkonsumtionen bara med 1 eller 2%. Å andra sidan, om vinet bland befolkningen anses och används som en lyxartikel kan en prisökning på 5% leda till att vinkonsumtionen minskar med 10% eller även mera.
Priskänsligheten kan alltså i ett och samma land variera bland olika dryckeskategorier och under olika tidsperioder. Oaktat det kan man dock säga att en höjning av alkoholskatten är ett säkert alternativ från statens synvinkel. Saken är nämligen den, att om värdet på priselasticiteten är litet, kommer prisökningen att minska alkoholkonsumtionen ganska litet, medan skatteintäkterna ökar ganska mycket. Om alkoholskadorna alltså inte minskar så väldigt mycket kommer staten i alla fall att få in mera skattepengar. Och å andra sidan, om värdet på priselasticiteten är stort kommer konsumtionen och de därmed förknippade alkoholskadorna att minska jämförelsevis mycket, medan skatteinkomsterna blir ungefär desamma eller kanske rentav sjunker litet. Men även i det sistnämnda fallet kan nettoeffekten vara gynnsam för statsfinanserna, eftersom de minskade alkoholskadorna även betyder minskade alkoholutgifter för statens del.
Vi har alltså inte lärt oss särskilt mycket alkoholpolitiskt sett beträffande alkoholprisernas effekter. Men även här har forskningen framskridit och metoderna utvecklats, vilket betyder att vi i dag kan vara mycket mera säkra på att det som blev skrivet för nästan två decennier sedan ännu håller streck.
Vad sedan beträffar effekter av andra alkoholpolitiska åtgärder kan man säga att forskningen har gjort stora framsteg. Även här har man dock inte varit tvungen att förändra de gamla föreställningarna. Vad som hänt är, att när man tidigare var tvungen att fästa sina argument på få undersökningar och vara mycket försiktig med hur man formulerade sina slutsatser, kan man i dag hänvisa till resultat från många undersökningar.
I de nordiska länderna har man sedan länge forskat i effekterna av olika alkoholpolitiska åtgärder. Jag skall bara nämna Pekka Kuusis klassiska verk, där han med hjälp av paneldata och jämförbara kontrollkommuner studerade vilken inverkan etablerandet av en alkoholbutik hade i tidigare torra kommuner. Detta hände på 1940-talet. Denna undersökning visade att totalkonsumtionen växte ansenligt, medan den olagligt framställda alkoholens och surrogatalkoholens andel tydligt minskade. Införandet av mellanöl i Sverige och Finland samt öl på Island har också erbjudit möjligheter att studera hur ett utvidgat distributionsnät inverkat på alkoholkonsumtionen. I Finland släpptes mellanölet fritt samma dag som den nya alkohollagen trädde i kraft, alltså den 1 januari 1969, samtidigt som förbudet mot alkoholbutiker och restauranger på landsbygden upphörde. Vid samma tidpunkt sänktes även åldersgränserna i utminuteringen. Det är därför svårt att hålla de olika åtgärdernas verkningar isär och skilja dem från andra faktorer. I alla fall kan man konstatera att alkoholkonsumtionen under år 1969 ökade med hela 46%, medan konsumtionen per invånare mellan år 1968 och 1975 ökade från 2,9 liter till 6,2 liter, dvs. mera än en fördubbling på sju år.
På Island trädde förbudslagen i kraft år 1915, och det tog 74 år innan ölet igen blev lagligt sålt på Island. Införandet av ölet 1989 tycks ha minskat vinkonsumtionen med en fjärdedel och konsumtionen av spritdrycker med en femtedel. Öldrickandets omfattning var dock så pass stor att totalkonsumtionen ökade år 1989 med 23%.
I Sverige har Stanley Noval och Tom Nilsson estimerat att konsumtionsnivån mellan åren 1965 och 1977, alltså under den tidsperiod då mellanöl såldes i Sverige i livsmedelsbutiker, var i genomsnitt 15% högre än den skulle ha varit om inte mellanölet introducerats. För Sveriges vidkommande bör man också nämna den försöksverksamhet med fri starkölsförsäljning som bedrevs i Göteborgs och Bohus län samt i Värmlands län mellan november 1967 och juli 1968. Konsumtionen av starköl steg avsevärt i de båda länen, och man var tvungen att avbryta försöket ett halvt år tidigare än beräknat.
På andra sidan Atlanten har man undersökt effekter av utvidgat distributionsnät för vin. Efter år 1970 har man i sex av USA:s delstater samt i provinsen Quebec på den kanadensiska sidan upphävt monopolsystem antingen för alla viner, för importvin eller för starkviner. I Iowa har man även upphävt alkoholmonopol för spritdrycker. Scott Macdonalds analys av Idaho, Maine, Virginia och Washington visade att upphävandet av monopolet ökade vinkonsumtionen avsevärt i tre av de fyra delstaterna. Reginald Smart kunde inte hitta någon påverkan i sin studie av Quebec, medan Alexander Wagenaar och Harald Holder kunde påvisa att upphävandet av monopol i Iowa och West Virginia klart påverkade både vinkonsumtionen och toltalkonsumtionen. Enligt deras analys steg vinkonsumtionen i Iowa med 93% och i West Virginia med 48%.
Effekten av förändrade åldersgränser är också något som har studerats intensivt under de senaste åren, delvis därför att man på 1970-talet sänkte åldersgränserna i många av USA:s delstater, medan man under 1980-talet igen har höjt dem så att den lagliga minimiåldern för att köpa alkoholdrycker numera är 21 år i alla USA:s delstater. I sin översikt om olika undersökningar konstaterar australiensaren Ian Smith bl.a. att sänkningen av åldersgränsen vanligen, men inte alltid, har lett till ökade trafikolyckor bland de nya lagliga konsumenterna samt i åldersgruppen under dem. I sin undersökning beträffande höjningen av åldersgränsen kunde Alexander Wagenaar och Patric O'Malley konstatera att detta ledde till minskad konsumtion bland de unga samt till att deras konsumtionsnivå förblev även lägre än väntat då de nådde den lagliga dryckesåldern.
Det finns en massa olika studier. Jag har tagit med mig några artiklar, och om ni vill kan ni titta bland referenserna om det finns undersökningar som ni vill veta mer om.
Till sist tänkte jag nämna, att då man har studerat alkoholstrejker har man också kunnat titta litet närmare på hur en inskränkning av alkoholens åtkomlighet påverkar olika slags konsumenter. I Finland har vi undersökt två alkoholstrejker, som båda varade litet över en månad. Under båda strejkerna minskade alkoholkonsumtionen med en tredjedel. Samtidigt minskade olika slags skadeverkningar påtagligt, somliga av dem mera än totalkonsumtionen. Vidare hade båda strejkerna en verkan på både storkonsumenter och måttlighetsdrickare. Och om man skall peka på den grupp strejken påverkade mest, så faller valet på storkonsumenter och alkoholister.
År 1969 studerade vi i Finland även hur den nya alkohollagen påverkade olika konsumentgrupper. Det gjordes bl.a. av Klaus Mäkelä. Salme Ahlström gjorde en speciell studie beträffande alkoholister, där hon kunde påvisa att även alkoholisterna påverkades i mycket hög grad av den nya alkohollagen och den ökade åtkomligheten.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi nu för tiden har till vårt förfogande ett brett dataunderlag, som tydligt påvisar att alkoholpolitiska åtgärder påverkar alkoholkonsumtionen och alkoholskador. Det tycks inte heller råda någon större oenighet om att en åtstramning av åtkomligheten påverkar alla grupper, och åtminstone i vissa fall är det storkonsumenter och alkoholister som påverkas allra mest. Å andra sidan måste man komma ihåg att sådana generaliseringar är litet vilseledande, i den meningen att en viss åtgärd inte har exakt samma verkan i olika länder och inte ens i samma land under olika tidsperioder.
Mats Berglund: Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag har blivit ombedd att ge en översikt över behandlingsområdet vad gäller både intervention och behandling av personer med en hög alkoholkonsumtion, och behandling av personer med ett etablerat missbruk. Sammantaget har vi goda kunskaper om hur behandlingen skall effektiviseras.
(Bild 1) (se bilaga 2) Alkoholmissbruket medför stora kostnader för samhället. I kostnaderna ingår de stora resurser som samhället satsar på vård av personer med alkoholproblem. Detta är siffror dels från NIAAA, det amerikanska forskningsrådet för alkoholfrågor, dels från Anders Johnsons studie. I bilden har endast markerats vård, produktionsbortfall och egendomsskador, som i USA uppgår till 800 miljarder 1982 och i Sverige till 60 miljarder. Vårdkostnaderna i Sverige beräknas till 24% av detta belopp, enligt Johnsons beräkningar. Det är omkring 14 miljarder kronor, varav 11% inom sjukvården och 13% inom socialtjänsten. Detta är stora summor och motsvarar ungefär en tredjedel av det produktionsbortfall som alkoholen orsakar. Även om de amerikanska siffrorna relativt sett är betydligt lägre, finner man motsvarande relation mellan behandlingskostnader och produktionsbortfall.
Jag nämner dessa siffror för att visa omfattningen av vårdkostnaderna. Ett effektivare behandlingssystem medför att produktionsbortfallet minskar. Fler missbrukare deltar i produktionen. Svenska ekonomiska beräkningar har visat att det företagsekonomiskt är motiverat att satsa upp till 235000 kr på behandling av en 50-årig akademiker om det finns 50% chans att missbruket upphör efter behandling. Det rör sig således om stora pengar. Hur skall då ett effektivt behandlingssystem vara upplagt?
(Bild 2) Behandlingssystemet måste ses som en helhet. Till vänster ser vi primärvård och till höger specialistvård. Primärvård är distriktsläkarvård men också socialtjänst, företagshälsovård, mödravårdscentraler, försäkringskassa osv. I primärvården måste man kunna fråga om alkohol och identifiera högkonsumenter av alkohol. Det är män som dricker mer än 280 gram alkohol per vecka, dvs. två burkar starköl eller 50 cl vin om dagen. För kvinnor är motsvarande mängd 210 gram alkohol per vecka. Man måste inom primärvården hjälpa klienten/patienten att ändra sin livsstil och sina alkoholvanor. För detta finns utvecklade metoder. Det initiala samtalet kräver omkring 20 minuter extra tid, och några uppföljande samtal bör ingå. Studier har visat att högkonsumenten minskar sin konsumtion med i genomsnitt en tredjedel under de följande åren efter en sådan intervention. Detta är ur folkhälsosynpunkt av stor betydelse. Jag skall ge ett exempel och sedan återkomma till bedömning och behandling på specialistnivå.
(Bild 3) På avdelningen för förebyggande medicin i Malmö genomfördes för några år sedan en liknande intervention av Kristenson och Hood i samband med en hälsoundersökning av medelålders män. Hälften av männen med högkonsumtion av alkohol erhöll rådgivning, och den andra hälften var kontrollgrupp och erhöll ej rådgivning. Det är nödvändigt att slumpvis fördela patienter till olika alternativ för att kunna utvärdera effekter av olika åtgärder och behandlingar. Högkonsumenter som fick rådgivning hade 22 dagars lägre sjukskrivning nästföljande år och i genomsnitt en dag mindre vård på sjukhus. Den ekonomiska vinsten är uppskattningsvis 12000 kr plus 3000 kr, dvs. 15000 kr per år. Antalet högkonsumenter är lågt räknat 100000 i Sverige. En konsekvent genomförd rådgivning av denna typ skulle medföra en ekonomisk vinst på 15000 kr gånger 100000 individer, vilket är lika med 1,5 miljarder kronor.
(Bild 2) Vi går tillbaka till organisationsbilden. Vi vet således att våra metoder för identifikation och intervention vid högkonsumtion av alkohol är effektiva. Svårigheten både nationellt och internationellt är att få primärvårdsarbetarna att systematiskt fråga om alkoholkonsumtionen och ge råd vid högkonsumtion. Utbildning är viktigt -- i läkarutbildningen, sjuksköterskeutbildningen, på socialhögskolan osv. Varje primärvårdsarbetare måste praktiskt ha lärt sig att ta en alkoholanamnes och att kunna ge råd vid högkonsumtion. Vi har långt till detta i dagens utbildning. Det är samtidigt nödvändigt att det finns en fungerande specialistvård. Den fungerar som stöd för primärvården genom att hjälpa den med de patienter/klienter den inte klarar av. Om inte specialistvården fungerar blir primärvårdsarbetaren snart utbränd och upphör med aktiva åtgärder vad gäller alkoholproblemet. Specialistvården måste också ge systematisk utbildning och handledning till primärvården. Vi börjar få en aktiv specialistvård på många ställen i Sverige på särskilda alkoholkliniker och inom psykiatrin. Fortfarande finns dock på många håll stora brister inom specialistvården som måste åtgärdas.
På specialistnivå genomförs en mer omfattande bedömning och utredning av alkoholproblemens svårighetsgrad, den sociala situationen och förmågan, den psykiska hälsan och den kroppsliga hälsan för att välja rätt behandling till rätt patient. Olika patienter behöver olika behandling. I de flesta fall kan behandlingen med fördel ske i öppen vård, men i andra fall är inledande vård på institution nödvändig. I många fall krävs psykiatrisk behandling mot olika typer av underliggande psykiska störningar, som depression och panikångest. En viktig utveckling är framtagandet av nya mediciner, som har visat sig reducera alkoholsug och alkoholkonsumtion med 10--15%. Dessa har ännu ej kommit i rutinbruk i Sverige.
Vi måste ha bra behandlare för att kunna genomföra olika typer av terapi. Nyare forskning har visat att behandlarens skicklighet är lika betydelsefull som patientens motivation och egenskaper för att det skall bli ett bra resultat. Fortfarande är behandlarnas kompetens mer varierande inom alkoholområdet än t.ex. inom psykoterapin. Vi behöver en formell kompetensnivå inom området.
Vi måste också kvalitetsutvärdera de olika behandlingarna, både i öppen vård, på institutionerna och på behandlingshemmen. Här ligger vi långt efter många andra länder, t.ex. USA.
Intresset för en systematisk utvärdering av effekten av olika behandlingar har ökat de senaste åren, särskilt inom den privata sektorn. En sådan utvärdering är en av de grundläggande förutsättningarna för ett effektivt behandlingssystem. Den måste göras standardiserad och inkludera en personlig intervju av missbrukaren och dessutom oberoende mått som intervju med anhöriga, leverprover eller mått på sjuklighet och dödlighet.
På specialistnivån finns möjligheter till förebyggande åtgärder. Barn till alkoholister är kanske vår allra största riskgrupp när det gäller framtida alkoholproblem. Vi inom vården kommer mer och mer i kontakt med barnen, då våra behandlingsprogram blir alltmer familjeinriktade. Vi saknar dock fortfarande dokumenterat effektiva program för att förhindra utveckling av alkoholproblem i denna utsatta grupp. Metodutveckling pågår inom detta område bl.a. på Ersta här i Stockholm.
(Bild 4) Under 1980-talet ifrågasattes effektiviteten av alkoholistbehandlingen i Sverige. Flera internationella auktoriteter, såsom Bill Miller från USA, menade däremot att kunskaper om effektiva behandlingsmetoder var väldokumenterade i ett stort antal kontrollerade studier, dvs. studier där patienterna slumpvis fördelades mellan olika behandlingsalternativ. Denna bild är en sammanfattning av olika typer av behandling, vilkas effektivitet har dokumenterats i kontrollerade studier. I parterapi och familjeterapi arbetar missbrukaren och hans familj tillsammans för att finna bättre alternativ för att ta itu med alhoholproblemet. Dessa metoder är effektivast när de sociala funktionerna är intakta. Olika program som betonar en aktiv social träning, oftast i patientens egen miljö, har också effekt. Det gäller patienter som är socialt dåligt fungerande.
Om 14 dagar kommer Holder från USA hit till Alkoholkommissionen. I en artikel för något år sedan kunde han tillsammans med bl.a. Miller visa att välutvärderade alkoholbehandlingar också var de mest kostnadseffektiva, medan de dyraste behandlingarna ofta var dåligt utvärderade. I ett annat arbete som nyligen publicerades visade han att hälso-och sjukvårdskostnaderna för behandlade alkoholmissbrukare var 28% lägre än kostnaderna för obehandlade missbrukare under 14 års uppföljningstid.
Sammanfattningsvis har vi goda kunskaper om hur en effektiv behandling skall genomföras. Den angelägna uppgiften är att tillämpa våra kunskaper.
(Bild 5) Följande fem punkter anser jag vara aktuella för närvarande:
1. Bättre utbildade behandlare. 2. Identifikation och intervention i primärvård och socialtjänst. 3. Rätt behandling till rätt patient inom specialistvården. 4. Kvalitetskontroll. 5. Systematisk uppföljning.
Vi har utvecklat detta resonemang i en artikel som finns tillgänglig vid utgången.
Bo Holmberg: Därmed är vi färdiga med det första blocket. Jag lämnar nu ordet fritt för frågor.
Rosa Östh: Jag har först en fråga till Björn Hibell. Du korrigerade dig själv ett par gånger. Du höll på att säga totalkonsumtion, men ändrade det till försäljningsstatistik. Det antyder en vanlig företeelse, nämligen att man likställer totalkonsumtionen med det som kan utläsas ur försäljningsstatistiken. Du avslutade med att säga att den illegala konsumtionen inte har ökat under de senaste tio åren. Min fråga är då: Hur säkra är dina indikationer för det påståendet?
Jag vill samtidigt ställa en fråga till Mats Berglund. När vi nu är mer inriktade på att tydliggöra prioriteringarna inom hälso-och sjukvården, är du utifrån dina erfarenheter då beredd att placera de alkoholskadade längst ned på listan med tanke på att det är en självförvållad skada?
Björn Hibell: Jag vill inte på något sätt påstå att dessa uppgifter är säkra. När det gäller den icke registrerade alkoholkonsumtionen är det svårast att ha någon uppfattning om den illegala delen, dvs. hembränningsdelen och i viss mån även smugglingen. Det är helt klart. De indikatorer som finns i det fallet är osäkra. Men de fyra undersökningar som jag här redogjorde för indikerar en ungefär likartad utveckling. Därmed inte sagt att det är den sanna utvecklingen. Dessa fyra undersökningar som är dåliga, men de enda tillgängliga, visar en likartad bild. Jag vill dock understryka att det inte är några bra indikatorer.
Sedan vill jag göra en allmän kommentar. Att de stora förändringar som har skett i alkoholkonsumtionen i Sverige med utgångspunkt från försäljningsstatistiken, bl.a. minskningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet, skulle kompenseras av en förändrad illegal icke registrerad konsumtion förefaller av flera skäl osannolikt. Ett skäl är att minskningen var så omfattande, drygt 20%. Ett annat skäl är att flera av alkoholskadeindikatorerna visar ett samband med förändringen av försäljningssiffran, vilket pekar på att det förefaller osannolikt att den icke registrerade konsumtionen skulle ha kompenserat denna minskning.
Mats Berglund: Jag är inte beredd att göra den typen av prioritering mot bakgrund av att orsakerna till att man blir svårt alkoholberoende är multifaktoriella. Det är såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer som spelar in. Man måste klargöra symtomen för att de som har alkoholproblem skall bli medvetna om dem. Därefter får de i behandlingen ta ansvar för sin situation.
De olika nivåerna hänger ihop. En effektiv alkoholpolitik, primärprevention, sekundärprevention och en effektiv behandling är delar av samma system. Det viktigaste är att göra hela systemet effektivare, vilket mycket väl kan åstadkommas inom de kostnadsramar som för närvarande finns.
Martin Nilsson: Jag har två frågor, en till Björn Hibell och en till Esa Österberg. De handlar om ungdomar och ungdomars konsumtionsmönster.
Enligt en undersökning som Björn Hibell redogjorde för var 30% av pojkarna i årskurs nio storkonsumenter av alkohol någon gång varje månad. Detsamma gäller för ca 20% av flickorna. Detta är ganska oroande siffror, men för dem som närmare har granskat ungdomars konsumtionsmönster är det nog inte några orealistiska siffror, tilltagna i överkant, utan snarare tvärtom. Dessa siffror är oroväckande, eftersom de skjuter i sank mycket av den argumentation som vi politiker använder oss av när vi diskuterar huruvida åldersgränser fungerar eller är otillräckliga.
När det gäller ungdomars konsumtion utomlands naturligtvis med hänsyn tagen till resp. lands konsumtionsmönster i hela populationen, undrar jag: Kan man se någon skillnad i länder med olika åldersgränser beträffande ungdomars konsumtion? Finns det några undersökningar som visar vad det är som styr ungdomars konsumtion? Är det tillgängligheten i sig? I vilken utsträckning har tillgängligheten någon betydelse? I vilken grad spelar bildningen av attityder och värderingar någon roll?
Jag har den misstanken att man under 80-talet, då kommuner och landsting fick allt mindre resurser, skar ner på insatser för aktiv upplysning och information om alkoholens skadeverkningar. Finns det några belägg för min misstanke? Är detta ett område som har varit eftersatt under 80-talet?
Björn Hibell: När det gäller ungdomars konsumtion utomlands i relation till olika åldersgränser, kan jag inte på rak arm ge något bra svar. När man jämför ett land med ett annat land, är det emellertid viktigt att också beakta alkoholkulturen i resp. land vilket gör det litet komplicerat att göra sådana jämförelser.
Det finns naturligtvis en rad åtgärder som påverkar ungdomars alkoholkonsumtion. Frågan är om det går att ange någon åtgärd som är viktigare än de andra. I det här sammanhanget kan det vara av intresse att notera att ungdomars alkoholvanor i stor utsträckning verkar förändras parallellt med att de vuxnas alkoholvanor förändras. Den viktigaste styrande faktorn här är sannolikt priset.
Det finns säkert också särskilda faktorer som styr ungdomars alkoholvanor, bl.a. kopplade till åldersgränserna och en benägenhet att vara mer eller mindre positiv till att pröva olika typer av droger. Det finns trender i samhället även på det här området. Under ett antal år har trenden varit att ungdomar har varit mindre positivt inställda till att pröva alkohol och andra droger. Några menar att denna trend håller på att förändras. Det är kanske för tidigt att säga något bestämt om detta, men vissa anser att experimentlustan har ökat.
När det gäller nedskärningarna i kommunernas förebyggande åtgärder, kan jag på rak arm inte plocka fram data som bevisar det ena eller andra. Rent generellt, och med tanke på Mats Berglunds påpekande tidigare, finns det naturligtvis en risk för att en förändring i en ände av systemet påverkar den andra änden, även om det sannolikt tar en viss tid innan effekterna syns.
I de skolundersökningar som vi gör av alkohol- och narkotikavanorna frågar vi också om den s.k. ANT-informationen. Det finns klara tecken på att den informationen är av mindre omfattning i dag än tidigare. Många skolungdomar vill gärna ha mer information. De tycker inte att den information som erbjuds är dålig, vilket ibland påstås att eleverna skulle tycka.
Karin Israelsson: Kvinnor tål ju alkohol betydligt sämre än män. Det vore intressant att höra om vilken typ av forskning som pågår för att ge ökat stöd åt denna missbruksgrupp. Man har räknat ut om det lönar sig att satsa på en 50-årig akademiker. Hur mycket skulle det löna sig att satsa på en ung ensamstående mamma med begynnande missbruksproblem? Är det någon som undersöker den satsningens nyttighet ur ett samhällsperspektiv?
Det vore också intressant att höra om det finns intresse för ett utökat samarbete med de ideella organisationernas vårdalternativ. Här nämndes Ersta som ett alternativ, men det finns också en lång rad andra frivilligorganisationer som har bra vårdprogram. Det sprider sig en viss oro. Jag undrar vad Mats Berglund ser för möjligheter i en förändrad struktur av sjukvården med husläkare. Vad innebär det för möjligheter att kunna driva en effektiv förebyggande verksamhet och även en verksamhet i primärvården som tidigt kan spåra ett alkoholmissbruk? Finns det några moln på himlen i skenet av husläkarreformen?
Mats Berglund: Kvinnliga missbrukare är ett område som är mycket angeläget. I Sverige har Lena Dahlgren på Karolinska sjukhuset visat i kontrollerade studier att vård av kvinnliga missbrukare ger mycket goda resultat. Dessutom har hon betonat vikten av att man har särskilda kvinnomottagningar, där man tar hänsyn till de kvinnliga missbrukarnas särskilda problem. Det finns olikheter när det gäller missbruk, bl.a. en ökad depression och ångest hos kvinnor jämfört med hos män. Man måste ta särskild hänsyn till kvinnliga missbrukares problem, och det finns modeller för detta på flera håll i Sverige.
Alla former av organisation innebär att man särskilt måste beakta just den här typen av förebyggande åtgärder inom olika områden inkl. primärvården. Vid vissa ekonomiska förändringar, listsystem osv. finns det en risk för att alkoholberoende individer, tidiga högkonsumenter m.fl. kommer bort. Om man bara beaktar dessa aspekter i framtidens omorganisation -- t.ex. inom husläkarsystemet -- kan man nog klara av denna mycket centrala uppgift inom folkhälsoarbetet.
Ulla Orring: Min fråga handlar delvis om kvinnliga missbrukare, men även om barnen i det här sammanhanget. Mats Berglund uppehöll sig vid att det var viktigt att välja rätt behandling till rätt patient. Det måste ju finnas fördelar med ett samarbete mellan primärvård och socialtjänst? Finns det några legala hinder i det avseendet? På vilket sätt kan familjepreventionen stärkas, så att man tidigare kommer i kontakt med barnen och kan hjälpa dem?
Sedan har jag en fråga till Björn Hibell, som handlar om ungdomar. Det sägs att åtkomligheten ökar konsumtionen. Flickorna har än så länge en lägre alkoholkonsumtion. Kan ni ifrån er organisation se om det finns fler alkoholfria miljöer som har bidragit till att flickorna och kvinnorna har en lägre alkoholkonsumtion?
Mats Berglund: När det gäller den första frågan arbetar jag praktiskt som behandlare en stor del av min tid. Det är genomgående att socialtjänstens resurser riktas just mot kvinnliga missbrukare med barn. När vi inom sjukvården har kontakt med inneliggande kvinnliga missbrukare, har de vanligtvis sedan tidigare haft kontakt med socialtjänst, och de har fått stöd just för barnens skull. I praktiken fungerar det arbetet -- åtminstone där jag arbetar -- bra. Men detta är en viktig funktion som bör kunna utökas.
Däremot har vi sedan lång tid tillbaka vetat att barn till alkoholmissbrukare är den stora riskgruppen. Där har vi inte tillräckliga kunskaper. I USA har barn till alkoholmissbrukare ställt krav på att få hjälp av samhället, och det har varit en mycket omfattande diskussion. Jag tror att vi kommer att få den diskussionen under de närmaste åren också i Sverige. Det finns mycket att vinna genom en riktad satsning.
Det är ingen som talar med en alkoholmissbrukares barn på ett tillräckligt omfattande sätt. Hitintills har man i stort sett försummat denna riskgrupp som är mycket angelägen.
Claes Örtendahl: I normalfallet finns det inga legala hinder för ett gott samarbete mellan hälso-och sjukvården och socialtjänsten. De problem som kan uppstå gäller i stor utsträckning patientsekretess. Det finns naturligtvis en grundfråga som måste respekteras, nämligen patientens egen medverkan till ett gott samarbete mellan olika grupperingar, där patientsekretessen utgör hinder för att information skall kunna överlämnas utan patientens godkännande. Eftersom patientens medverkan är ett så viktigt inslag i behandlingen, får man anta att patientsekretessfrågorna ofta kan lösas på ett tillfredsställande sätt.
Leif Carlsson: Jag skulle vilja ställa en något provokativ fråga till Mats Berglund. Det finns mycket stora undersökningar från hela världen rörande olika befolkningselement, yrkeselement osv., som visar att en måttlig alkoholförbrukning -- t.ex. ca 50 g per dag -- minskar både insjuknandet och dödligheten i kranskärlssjukdomar med ca 40%. Det är ju en säkrare relation mellan denna skyddsverkan än mellan de flesta andra som vi lägger ner mycket pengar på, t.ex. matfetter m.m. Studierna är så omfattande att de borde vara mycket säkra. Det läggs ned stora samhällsresurser på kranskärlssjukdomar. Du visade här vad detta kostar, men vad sparar en måttlighetsförbrukning i andra ändan? Är det någon som har undersökt den saken?
Mats Berglund: Det är en viktig fråga, och det är riktigt att en liten mängd vin -- 1--2 glas, dvs. 12--25 g per dag -- medför en reducering av hjärtinfarktdödligheten. Detta är någonting som vi också diskuterar med våra patienter, som dock inte ser detta som en lösning på deras problem. Om man ser till samhället i stort är den stora nackdelen med den här typen av rekommendation att samtidigt som hjärtinfarktdödligheten sänks, ökar annan dödlighet i form av t.ex. våldsam död. Rekommendationen att varje svensk skulle dricka ett glas vin om dagen skulle ge en kraftigt ökad dödlighet av andra orsaker än hjärtinfarkt.
Svenskar skiljer sig en hel del från människor i andra länder när det gäller alkoholkonsumtion. Vi har ingen regelbunden alkoholkonsumtion från måndag till fredag. I de flesta studier förutsätts att man har en sådan alkoholkonsumtion i samhället. Innan man kan gå ut med en rekommendation, måste motsvarande studier göras i Sverige. Jag vill poängtera att en av de studier som inte visar dessa resultat är den första delen av studien från Karelen. Alla finländska alkoholkonsumenter dricker inte måttligt. Antingen dricker de inte alls eller också dricker de i berusningssyfte. De svenska alkoholvanorna är ungefär likadana. Dessa två argument mot att ge den här typen av rekommendationer i Sverige är alltså för närvarande mycket tunga.
Chatrine Pålsson: Det har nyligen kommit skrämmande uppgifter om att det brister i stödet till missbrukande gravida kvinnor. Man har beräknat att upp till 80% av alla blivande mödrar dricker så pass mycket alkohol att fostret riskerar att skadas. Det uppskattas att ca 400 barn per år föds med alkoholrelaterade skador. Jag vill först fråga Mats Berglund: Vilka åtgärder anser du att man från samhällets sida skall vidta? Pågår det någon forskning i dag, t.ex. i Lund där ni ju är framgångsrika?
Den andra frågan gäller hur utvecklingen av alkoholfria alternativ har framskridit. Det finns ju alkoholfria alternativ, men görs det någonting för att få fram goda alkoholfria alternativ? Det är väldigt viktigt att samhället också tillhandahåller sådana alternativ.
Bo Holmberg: Mats Berglund, kan det verkligen vara 80% av de blivande mammorna som föder skadade barn till följd av alkoholkonsumtion?
Mats Berglund: Siffrorna låter något höga. Men denna diskussion är mycket viktig. Den attitydförändring som skedde för tio år sedan när det gäller gravida kvinnor är en av de stora framgångarna som media, propaganda och annan information har bidragit till. För tio år sedan ändrade gravida kvinnor sina alkoholvanor på så sätt att de i stor utsträckning upphörde med sin alkoholkonsumtion under graviditeten. I dag, tio år senare, kan vi se att gravida kvinnors alkoholkonsumtion ökar på nytt. De kunskaper som vi har har i och för sig inte helt försvunnit, men vi har blivit mindre aktiva.
Vi vet hur detta problem skall lösas. Man måste satsa på mödravårdscentralerna och barnavårdscentralerna. Barnmorskorna måste ta upp och diskutera alkoholproblemen med de gravida kvinnorna. De måste också få stöd av den specialiserade sjukvården. Detta är alltså inte i första hand ett kunskapsproblem -- vi vet hur vi skall göra -- utan problemet är att få systemet att fungera på ett optimalt sätt.
Bo Holmberg: Jag undrar om Mats Berglund kan kommentera siffran. Kan det verkligen röra sig om 80% av de blivande mödrarna?
Mats Berglund: Jag kan inte ange någon exakt siffra, men det kan jag återkomma med. 80% måste vara en felaktig siffra.
Bo Holmberg: Chatrine, var fick du denna siffra ifrån? Chatrine Pålsson: Jag har läst att 80% av de gravida kvinnorna dricker så mycket att de kan riskera att föda ett alkoholskadat barn. Det är alltså inte 80% som gör det, utan det är 80% som löper den risken.
Bo Holmberg: Det är ju en betydande nyansskillnad.
Gabriel Romanus: Jag kan nog inte uttala mig särskilt mycket om alkoholfria miljöer. Enligt lagen om handel med drycker skall alla som säljer alkoholhaltiga drycker också tillhandahålla alkoholfria alternativ, och det gäller både restauranger och systembutiker.
På Systembolaget tillhandahålls alternativ i form av framför allt alkoholfria festdrycker, eller som vi brukar säga: lättdrycker. De är oftast inte helt alkoholfria, utan de har samma alkoholhalt som lättöl, dvs. 2,25 volymprocent. Det har skett en kraftig utveckling när det gäller alkoholfria festdrycker eller lättdrycker. Kvaliteten på produkterna har blivit bättre, och dessa för vi fortlöpande in i sortimentet. Visserligen tillhandahåller vi mycket alkoholsvagt öl och mineralvatten, men där har livsmedelshandeln betydligt större möjligheter och större försäljning.
Även om vi säljer små volymer av alkoholfria festdrycker, fyller det ändå en viktig funktion, nämligen att den som vill minska sin alkoholkonsumtion eller avstå från alkohol utan att dra uppmärksamhet till sig skall kunna ha ett festligt och välsmakande alternativ av bra kvalitet. Vi arbetar intensivt och marknadsför också dessa varor aktivt.
Ulla Tillander: Jag vill ställa en fråga till Mats Berglund om samhällets kostnader. Räknar man också med kostnaderna för de skador, lemlästning och t.o.m. död, som blir följden av t.ex. trafikolyckor vid rattonykterhet och med de konsekvenser som följer för de anhöriga i form av produktionsbortfall och liknande?
Bo Holmberg: Den frågan vågar jag svara ja på, eftersom det skall ingå i samhällskostnaderna.
Mats Berglund: Det är riktigt. Johnsons beräkningar av kostnaderna var ju 100 miljarder. Jag redogjorde, i min bild, bara för 60 miljarder av dessa, men svaret är ja.
Kjell Roos: Det som Kühlhorn tog upp om allvarliga handlingar hos högkonsumenter stämmer väldigt bra på rattfylleristerna. Om patienten inte vill medverka har Mats Berglund och jag, som läkare, egentligen inga lagliga möjligheter att laboratoriemässigt ställa diagnosen högkonsument. Vi har ännu mindre möjlighet att genomföra något slags rehabilitering. Detta är ganska vanligt hos högkonsumenter i ett tidigt skede.
Men det går, i litet olika sammanhang, att använda lagstiftningen, t.ex. vid rattfylleri. Det har vi gjort när det gäller grova rattfyllerister. Vi har sänkt alkoholkonsumtionen, och därmed också återfall till ny rattfylla, ifrån 32% till 3% i Uppsala län. Det finns även andra sådana möjligheter.
Frågan är om man, i ett sådant perspektiv, har möjlighet att avstå från att gå in i den ganska snurriga diskussion som i dag förs kring rattfylleri, straff och promillegränser. Det finns ingen representant för folkhälsan i den diskussionen. Men vinsterna är naturligtvis väldigt stora. Det är givetvis inte alls fråga om någon generallösning, men man kommer åt just den delen av högkonsumenterna som Kühlhorn talar om och som kanske utgör det allvarligaste problemet. Man kommer åt dem på ett så tidigt stadium att det går att genomföra en rehabilitering, vilket är ganska ovanligt i alkoholsammanhang.
Bo Holmberg: Jag vill bara fråga om jag har tolkat Esa Österberg rätt. En stor och viktig fråga på förmiddagen har handlat om den sociala alkoholpolitiken, totalkonsumtionsmodellen, att man arbetar med skatteinstrument, att man inte skall slappa med tillgängligheten och att dessa kunskaper står sig inom forskningen. Förstod jag dig rätt om detta?
Esa Österberg: Ja, du har förstått mig rätt. Jag kan tillägga att det just nu pågår ett projekt som kallas Alcohol and Public Policy Projekt, som leds av professor Griffith Edwards från London. I det projektet skall den argumentation som Kettil Bruun och hans kollegor presenterade gås igenom. Projektet borde vara färdigt år 1994. Det görs i samarbete med Världshälsoorganisationens Europakontor.
Bo Holmberg: Du sade också att det finns de som är för och de som är emot totalkonsumtionsmodellen.
Esa Österberg: Det finns förstås vissa kretsar som på grund av ekonomiska intressen är emot. De kan t.ex. vara kopplade till alkoholindustrin. The Portman Group i Storbritannien säger helt klart att man är emot totalkonsumtionsmodellen, därför att den orsakar för stora problem för deras produktion av, och handel med, alkoholdrycker. De försöker därför motverka alkoholskador via selektiva åtgärder och information.
Ur förebyggande synpunkt har en väl balanserad alkoholkontrollpolitik visat sig ha ett uppenbart värde. Det har emellertid funnits en trend mot liberalisering i de flesta länderna, och den nationella alkoholpolitiken påverkas av denna trend.
Politiska förändringar i länderna i centrala och östra Europa har lett till att den statliga kontrollen på produktion och distribution av alkohol har tagits bort. Om man skall få fram en bra folkhälsopolitik är en mycket stark ansträngning nödvändig. Ett särskilt stöd kommer att ges för att skydda de medlemsstater som har en stark alkoholpolitik och för att hjälpa de medlemsstater där den statliga kontrollen har tagits bort.
Peter Andersson: God morgon! Tack för att jag fått möjligheten att delta i denna viktiga hearing.
Den europeiska hälsopolitiken, som den uttrycks i målen i "Hälsa för alla", enar de 850 miljoner människor som ingår i WHO:s europeiska del. Detta är ett område vars gränser markeras av Grönlands västra stränder, Medelhavet och Ryska federationens stränder mot Stilla havet.
Politiken stakar ut den förbättring av européernas hälsa som förväntas fram till år 2000, och beskriver strategierna för att uppnå denna.
1991 antog WHO:s Europakommitté -- en samling av medlemsstater -- på sin fyrtioförsta session det reviderade Mål 17 (Target 17) i "Hälsa för alla". Detta reviderade Mål 17 anger att den skadliga konsumtionen av beroendeframkallande medel såsom alkohol, tobak och psykofarmaka bör ha minskat betydligt i alla medlemsstater år 2000.
Undertexten fortsätter: Detta mål kan nås om en välbalanserad politik och ett program för konsumtion och produktion av dessa substanser genomförs på alla nivåer och i olika sektorer. Syftet är att reducera konsumtionen av alkohol med 25% mellan 1980 och 2000. Man riktar speciell uppmärksamhet på att reducera missbruk.
På WHO:s Europakommittés fyrtioandra session i september i år beslöt sig representanter för 45 europeiska medlemsstater att anta den europeiska alkoholhandlingsplanen. Man betonade att de europeiska medlemsstaterna skulle betrakta handlingsplanen som föredömliga riktlinjer som skall följas.
I det första beslutet 1991 förband sig alla europeiska medlemsstater att genom ett tydligt uppsatt mål stödja det europeiska ledarskapet med nationell handling. I det andra beslutet 1992 bad de europeiska länderna WHO att inta en ledarskapsroll. Målet är att förhindra hälsorisker och sociala problem som kommer ur alkoholkonsumtion.
Alkohol är en speciell angelägenhet för Europa, därför att produktion, global handel och konsumtion och därmed relaterade problem ligger på en hög nivå. Europa står inför en komplex framtida miljö. Trenden går mot politisk liberalisering och åtföljande svårigheter att värdera och förutspå förändringar i länderna i centrala och östra Europa.
Den europeiska handlingsplanen för alkohol har utvecklats på begäran av medlemsstaterna och har formulerats genom en utförlig konsultationprocess som inkluderar ett möte med experter i mars i år.
Handlingsplanen anger att drickandet för många människor i Europa är en normal del av umgängeslivet. Den anger också att vissa människor föredrar att inte dricka alkohol, trots att alkohol kan vara en källa till välbefinnande. Andra kan inte göra det av hälsoskäl.
Handlingsplanen föreslår att de hälsovinster som är förbundna med ett minskat drickande skall betonas, och att positiva framställningar av minskat drickande skall föras fram. Handlingsplanen understryker också behovet av en säker miljö, där man inte riskerar att utsättas för alkoholrelaterade olyckor och våld i hemmet.
Handlingsplanen anger att man bör betrakta alkohol som en speciell vara på grund av dess beroendeframkallande egenskaper och de svåra och omfattande problem som är förbundna med dess bruk. Alkohol behöver vara en specialreglerad produkt, vilket inte kan åstadkommas på en helt fri marknad.
Den europeiska handlingsplanen för alkohol utgörs av en skadereduceringsstrategi. Målet är att stödja uppnående av Mål 17 (Target 17) genom betydlig reduktion av den skadliga konsumtionen av alkohol. Handlingsplanens mål kan uppnås genom åtgärder syftande till att övergripande minska alkoholkonsumtionen -- ett befolkningsbaserat närmande -- och specifika åtgärder riktade mot dem med riskbeteenden -- ett högrisknärmande.
Högrisknärmandet gäller huvudsakligen att uppmärksamma dem med riskbeteenden. Man skall använda effektiva medel såsom bestämmelser om åldersgräns för alkoholkonsumtion -- detta riktar in sig på de skador som uppkommer när unga människor dricker -- och kontroll-och åtgärdsprogram i primärvården, som riktar sig till dem som riskerar hälsoproblem till följd av alkoholmissbruk.
Det befolkningsbaserade närmandet rör hela befolkningen och använder sig av effektiva åtgärder som pris-och skattehöjningar och kontroll av tillgänglighet och reklam.
Handlingsplanen anger att möjligheten till hälsovinster är större när man inriktar sig på hela befolkningen än på en högriskgrupp. Detta beror inte bara på att en heltäckande nedskärning i konsumtionen reducerar de problem som uppstår i samband med alla nivåer av alkoholbruk, utan också på att missbruk och därmed förbundna problem är speciellt mottagliga för åtgärder riktade mot hela befolkningen.
Ett befolkningsbaserat närmande inriktar sig på att förändra uppfattningen om vad som är normalt drickande och normala dryckesmönster. En sådan förändring skulle få viktiga långsiktiga kulturella konsekvenser. En miljö där måttligt drickande är norm skulle utöva en kraftig press på missbrukare att reducera sin konsumtion. På så sätt möjliggörs närmandet mot högriskgrupperna.
Handlingsplanen tillkännager behovet av en omfattande ansats för att minska skadeverkningarna. Man använder därför the Ottawa Charter for Health Promotion som ramverk för integrerat agerande när man efterlyser omfattande åtgärder vad gäller att bygga upp en folkhälsopolitik, skapa stöttande omgivningar, stärka det samhälleliga agerandet, utveckla individuella färdigheter och omorganisera hälsovården.
För den första fasen i handlingsplanen, som sträcker sig till slutet av 1995, har tre prioritetsområden valts ut: Det första är att bygga ut en god allmän folkhälsopolitik. Trots att alla europeiska medlemsstater driver alkoholpolitik med olika grad av kontroll på produktion, distribution, försäljning, hälsoinformation och behandling finns omfattande program endast i ett fåtal länder.
Den politik som man har funnit vara effektiv för att minska alkoholrelaterade problem innehåller lagstiftande åtgärder vad gäller åldersgräns för alkoholkonsumtion, pris-och skatteökningar samt kontroll av tillgängligheten.
Statliga monopol är uttryck för en politik för att begränsa alkoholdryckerna. Genom en begränsning minskar alkoholkonsumtionen och därmed relaterade problem. Ett monopol har sin största möjlighet att minska sådana problem när detta är ett fastställt mål och, vilket är ännu viktigare, monopolet administreras enligt detta mål. Bevis från Förenta staterna visar att när ett monopol har ersatts av en fri marknad, med vissa restriktioner, har alkoholkonsumtionen ökat.
Nationell alkoholpolitik behöver också ha stöd -- av europeiska mellanstatliga organisationer, såsom EG -- i ett folkhälsoprogram när det gäller alkohol. Samarbetet mellan stater borde omfatta förhandlingar om förändringar för att öka organisationernas bidrag för att befrämja hälsa genom en utveckling av en folkhälsopolitik när det gäller alkohol.
De medlemsstater inom EG som har en mer ambitiös alkoholpolitik skall få stöd för att fullfölja denna. WHO:s Europakommitté har uppmanat europeiska mellanstatliga organisationer att samarbeta med Europakontoret för att förstärka stödet till Europa och få en så stor effekt som möjligt för att minska alkoholkonsumtionen.
Stats-och privatägda alkoholindustrier måste också anta en internationell kod för marknadsföring av alkoholhaltiga drycker, så att hänsyn till folkhälsan tas i handelsavtal och så att man inte minskar den omåttliga tillgången på alkohol i Europa genom att dra fördel av länder som befinner sig i en ekonomisk och politisk övergångsperiod där det inte finns adekvata säkerhetsanordningar.
WHO skapar nu med stöd av ett antal länder, däribland Frankrike, Tyskland och Nederländerna, ett europeiskt alkoholpolitiskt forum för att stödja utvecklingen av en alkoholkontrollpolitik.
Det andra prioriteringsområdet gäller att samhällen och kommuner skall agera för att förhindra de skadliga effekterna av alkoholkonsumtion. Internationell och nationell politik måste stödjas genom lokal handling och politik. Samhälleliga program, som innefattar informella målsättningar, är viktiga för att uppnå samhällsvida förändringar vad gäller livsstil. De är också viktiga för att försäkra sig om stöd för den politik som omfattar både försäljning och konsumtion av alkohol.
Dessutom kan internationell och nationell politik antingen utföras, eller åtminstone påverkas, genom agerande på lokal nivå. I hela Europa har det visat sig att omfattande samhälleliga program har en positiv effekt när det gäller kontroll av hjärt-och kärlsjukdomar. Det finns en världsomfattande litteratur som stödjer uppfattningen om hur effektivt ett sådant program kan vara för att förhindra skador som följer av alkoholkonsumtion.
Det finns många miljöer, t.ex. hem, skolor, arbetsplatser och vårdinstitut, som ger möjligheter att uppmuntra hälsosamt beteende, förbättra det sociala stödet och stärka de normer och vanor som uppmuntrar måttlig alkoholkonsumtion.
Handlingsplaner för alkohol håller på att utvecklas med särskilt stöd av Danmark, Grekland och Italien. Genom WHO:s försorg skall dessa genomföras i hela Europa och omfatta hälsosamma städer, skolor som främjar hälsa och hälsosamma arbetsplatser. I detta sammanhang bör man koncentrera sig på program som riktar sig mot unga människor.
Unga människor är särskilt mottagliga för problem vid berusning och regelbundet drickande. Alkoholkonsumtionen kan leda till olyckor, brott, osäker sex och dåliga utbildningsprestationer. Våldsam död ökar bland unga människor i takt med ökad alkoholkonsumtion. Att förhindra sådan död bland unga människor är ett av de bästa sätten att investera i hälsa.
Det tredje och sista prioriteringsområdet gäller att förstärka aktiviteten i hälso-och välfärdssektorerna. Det gäller särskilt primärvården. Primärvården är inte bara viktig för att identifiera potentiella högkonsumenter och hjälpa dem att minska sin alkoholkonsumtion. Den spelar också en stor roll för att stötta familjer och självhjälpsgrupper samt för att agera som förespråkare för folkhälsan i samhällen.
Att vidta åtgärder redan på primärvårdsnivå har visat sig leda till en genomsnittlig minskning av alkoholkonsumtionen på ca 30% och till en minskning bland missbrukare på ca 40%.
Med särskilt stöd av Österrike, Portugal och Storbritannien tillhandahåller WHO resurser för utbildning och för att förverkliga kontroll- och åtgärdsprogram i primärvården liksom för att förstärka primärvårdens förebyggande roll.
Kort sagt: Vi hoppas att vi inom fem år får se tre saker. För det första vill vi se förekomsten av en stark och sund politik i relation till alkohol i alla europeiska länder och mellanstatliga organisationer. För det andra vill vi se ett ihärdigt agerande på samhällsnivå mot de skadliga effekterna av alkoholkonsumtion. För det tredje vill vi se en aktiv, och bättre utbildad, hälsovårdssektor med tonvikten särskilt lagd på primärvård.
Om dessa tre saker verkställs kan vi förvänta oss att handlingsplanen har en inverkan för att investera i hälsa för framtida generationer och för att förbättra européernas hälsa genom att överallt reducera alkoholkonsumtionen.
Anders Olander: Herr ordförande, mina damer och herrar! Min föredragning skall handla om de svenska alkoholmonopolen i förhållande till EES-avtalet och ett eventuellt EG-medlemskap.
Inledningsvis vill jag nämna att frågan om anpassningen av existerande "statliga handelsmonopol" i EFTA-länderna till EG:s regler var föremål för ingående överläggningar under EES-förhandlingarna. Utgångspunkten från EG:s sida var att sådana monopol, i enlighet med EG:s regler, Romfördragets artikel 37, inte får vara diskriminerande och om de är så måste de anpassas. Från svensk sida hävdades att våra båda alkoholmonopol inte diskriminerar samt är motiverade av hälsovårds- och sociala hänsyn.
Enligt artikel 16 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 37 i Romfördraget, skall de avtalsslutande parterna tillse att "statliga handelsmonopol" skall vara så anpassade, att de fr.o.m. EES-avtalets ikraftträdande fungerar så att de inte diskriminerar med avseende på anskaffnings- och avsättningsvillkor. Så står det i den relevanta artikeln.
Den svenska ståndpunkten var alltså, och är fortfarande, att de båda kvarvarande svenska monopolen av betydelse, Vin & Sprit och Systembolaget, redan är anpassade och att de inte diskriminerar mellan svenska och utländska produkter. Denna ståndpunkt hävdades med kraft från svensk sida under EES-förhandlingarna, och det är mitt bestämda intryck att vi lyckades vinna förståelse för denna ståndpunkt. Finland, Island och Norge framförde under förhandlingarna liknande ståndpunkter.
Vi överlämnade från svensk sida under förhandlingarna ett omfattande faktaunderlag till EG-kommissionen. Syftet var naturligtvis att visa att de svenska alkoholmonopolen tillkommit av helt andra skäl än att skydda inhemsk produktion samt att monopolen inte diskriminerar utländska produkter. Vi visade bl.a. på att Vin & Sprits inköpspolitik gjort det möjligt för exempelvis leverantörer av spanska rödviner att finna nya avsättningsmarknader i Sverige.
EG-sidan reagerade inte officiellt på denna dokumentation under förhandlingarna, men denna dokumentation torde likväl ha gjort ett visst intryck.
I en till EES-avtalet fogad deklaration har de nordiska EFTA-länderna uttalat att våra resp. alkoholmonopol är grundade på hälso- och socialpolitiska hänsynstaganden. Liechtenstein och Schweiz har på motsvarande sätt uttalat att deras alkoholmonopol är grundade på viktiga jordbruks-, hälso- och socialpolitiska hänsyn.
Dessa två deklarationer, alltså den nordiska samt Schweiz och Liechtensteins, är ensidiga och har således inte godkänts av EG-sidan. De ger därför ingen vägledning för hur EG värderar de anförda hälso- och socialpolitiska skälen bakom alkoholmonopolen. Deklarationerna är därför, i första hand, att betrakta som politiska uttalanden utan någon given juridisk betydelse.
Det är viktigt att slå fast detta. Sedermera har nämligen, både officiellt och under hand, framkommit att EG-kommissionen anser att de svenska, och sannolikt också de övriga nordiska, alkoholmonopolen strider mot artikel 16 i EES-avtalet resp. artikel 37 i Romfördraget. Denna ståndpunkt kommer bl.a. till uttryck i Kommissionens yttrande, den s.k. avin, om Sveriges ansökan om medlemskap i EG, där Kommissionen uttalar sig tämligen kritiskt om alkoholmonopolen.
Jag citerar direkt ur yttrandet i en fri översättning till svenska:
EES-avtalets ikraftträdande kommer att tvinga Sverige att anpassa situationen till gällande gemenskapslagstiftning där så inte redan har skett. Inför den 1 januari 1993 vore det lämpligt om den svenska regeringen redan nu inledde en översyn av lagstiftningen. Kommissionen kommer att noggrant följa utvecklingen inom denna sektor. Den mest bekymmersamma frågan tycks vara alkoholmonopolen. Sverige upprätthåller regler om exklusiva rättigheter inom denna sektor: produktion, marknadsföring och import av alla former av alkohol, export av sprit och starköl. Dessa exklusiva rättigheter motiveras av att de utgör ett medel för att bekämpa alkoholism och för att skydda folkhälsan. I sin dom av den 12 mars 1987 i mål 174/84 fann EG-domstolen att upprättande av handelshinder med hänvisning till hälsoskydd bör tillåtas endast om detta är absolut nödvändigt. Enligt Kommissionens uppfattning bör hälsomålet med alkoholmonopolet kunna uppnås genom medel som är mindre konkurrenshindrande. Som regel skall hänsyn tas, vid beviljande av exklusiva rättigheter, till den grundläggande principen om lika möjligheter för alla näringsidkare, både inhemska och andra.
Kommissionen avslutar detta stycke i sitt yttrande med att framföra att den svenska regeringen "ännu inte vidtagit några åtgärder för att rätta till denna situation".
För fullständighetens skull bör påpekas att det av EG-kommissionen citerade rättsfallet i EG-domstolen avser den tyska bryggerilagen i fråga om s.k. Reinheitsgebot, frågan om förbud mot tillsatser i öl utgör ett sådant handelshinder som är tillåtet enligt artikel 36 i Romfördraget för att skydda människors hälsa. EG-domstolen fann i detta uppmärksammade mål att så inte var fallet. Av detta rättsfall kan man dock knappast dra några säkra slutsatser om alkoholmonopolens förenlighet med artiklarna 30 och 36 i Romfördraget, som reglerar villkoren för den fria varucirkulationen, och därmed om de överensstämmer med motsvarande bestämmelser i EES-avtalet.
I EG-kommissionens yttrande över Finlands ansökan om medlemskap, som lades fram för kort tid sedan, framförs liknande synpunkter. Kommissionen framhåller att även det finländska alkoholmonopolet "ger anledning till bekymmer". En liknande formulering återfinns i yttrandet över Sverige. Kommissionen pekar i yttrandet över Finland också på den bristande proportionaliteten i förhållande till den hälsopolitiska målsättningen för monopolet. Förutom målet om det s.k. Reinheitsgebot citeras i yttrandet EG-domstolens dom av den 19 mars 1991 (mål 202/88). Detta rörde lagligheten av direktiv utfärdat av EG-kommissionen, vilket ålade medlemsstaterna att upphöra med vissa exklusiva rättigheter på telekommunikationsområdet. Domstolen uttalade att exklusiva rättigheter för ett eller några företag att importera eller sälja terminaler för telekommunikation potentiellt utgjorde ett icke tillåtet handelshinder enligt artikel 30 i Romfördraget. Sådana exklusiva rättigheter, menade domstolen, hotade att snedvrida konkurrensen.
EG-kommissionen förefaller alltså vilja åberopa resonemanget i detta mål som stöd för ståndpunkten att exklusiva rättigheter för alkohol hotar att snedvrida konkurrensen i strid mot artikel 30 i Romfördraget.
En fråga som vi också på svensk sida måste ställa oss är om detta synsätt är relevant resp. kan accepteras med hänsyn till de uttalade hälso- och socialpolitiska motiven för våra alkoholmonopol, för vilka artikel 36 i Romfördraget borde kunna åberopas, alltså att åtgärder för att skydda människors hälsa går före regler om den fria varucirkulationen.
Som torde ha framgått av min redogörelse kan vi sannolikt räkna med att frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet med reglerna om marknadstillträde, fri konkurrens och fri varucirkulation i EES-avtalet -- och bakomliggande EG-lagstiftning -- kan komma att aktualiseras sedan väl EES-avtalet har trätt i kraft.
Som framgått av citatet ur EG-kommissionens yttrande om Sveriges ansökan är frågan också relevant inför kommande förhandlingar om medlemskap.
En fråga som man enligt min mening därför måste ställa sig är om de hälso- och socialpolitiska motiven kan anföras med lika övertygande argument och styrka för båda de svenska alkoholmonopolen. Underhandskommentarer från EG-kommissionens sida ger anledning att förmoda att det kan bli svårt för oss att hävda att ett grossist- och importmonopol är nödvändigt för att slå vakt om de uttalade hälso- och socialpolitiska målsättningarna, dvs. att de konkurrensbegränsande åtgärder som följer av ett monopol står i "rimlig proportion" till syftet. Detta är en viktig princip i EG-lagstiftningen. En sådan åtgärd måste stå i rimlig proportion till syftet. Däremot torde det finnas en viss förståelse för distributionsmonopolets, Systembolagets, betydelse och roll i detta sammanhang. Några garantier för att Systembolagets roll inte kommer att ifrågasättas finns emellertid inte.
Med dessa kommentarer vill jag på intet sätt föregripa vad som kan komma ut av våra kommande medlemskapsförhandlingar i denna fråga. Vi har deklarerat en klar linje från den svenska regeringens sida. Jag vill här citera vad Europaminister Ulf Dinkelspiel sade i riksdagen den 8 oktober i denna fråga:
Kommissionen efterlyser en anpassning av de svenska alkoholmonopolen till EG:s konkurrensregler. Enligt vår mening är alkoholmonopolen redan anpassade till Romfördragets bestämmelser, som också har intagits i EES-avtalet. De svenska alkoholmonopolen diskriminerar inte mellan olika länder och leverantörer. De snedvrider således inte handeln. Alkoholmonopolen grundas på viktiga hälso- och social-politiska hänsynstaganden. Sverige kommer att hävda denna linje i förhandlingarna.
Detta är alltså vår linje.
Jag har velat peka på några faktorer som bör ingå i underlaget för en bedömning om det trots allt kan finnas anledning att i ljuset av EG-kommissionens kommentarer pröva vissa aspekter av den svenska alkohollagstiftningen -- och då särskilt om en åtskillnad eventuellt bör, eller kanske måste, göras mellan å ena sidan grossist- och importmonopolet Vin & Sprit och distributionsmonopolet Systembolaget å den andra. I det här sammanhanget är det viktigt att påpeka att Systembolaget breddat sitt sortiment och vidtagit andra åtgärder som ökat öppethållande och tillgänglighet, vilka kan anföras som ett argument mot de EG-länder som kan visa sig vara kritiska beträffande marknadstillträde för sina produkter i Sverige.
Det finns anledning att räkna med att motsvarande överväganden är aktuella också i övriga nordiska länder, särskilt i Finland. Tack, herr ordförande.
Jakob Lindberg: Herr ordförande! Jag antar att huvudskälet till att jag bjudits in i dag är att jag har fått ansvaret för att utveckla de förebyggande insatserna inom bl.a. alkohol- och drogområdet i det nya Folkhälsoinstitutet. Man skulle möjligen kunna tillägga ytterligare ett skäl, nämligen att jag som Socialdepartementets representant har deltagit i de diskussioner och de förhandlingar som ägt rum i samband med EES-avtalet och inför ett eventuellt medlemskap i EG, dvs. de diskussioner som har gällt alkoholmonopolens roll och framtid.
Jag tänker inte upprepa något av det Anders Olander har sagt i sin redovisning. Jag skulle vilja börja med att säga några ord om mina erfarenheter från dessa diskussioner -- egentligen för att göra ett enda påpekande. Vi har i diskussionerna med EFTA-ländernas representanter i Genève och EG-kommissionens företrädare i Bryssel och i våra bilaterala kontakter med olika EG-länder naturligtvis bl.a. försökt förklara betydelsen av våra monopol och vår alkoholpolitik över huvud taget. Framtiden får utvisa om något av det vi har sagt eller det material som vi överlämnat gjort något intryck.
Vad som slagit mig i dessa diskussioner är hur viktigt det är att inte bara försöka belysa de medicinska konsekvenserna av en liberal resp. en restriktiv alkoholpolitik utan också alkoholens sociala skador, t.ex. sambandet mellan alkohol och gatuvåld, alkohol och kvinnomisshandel, alkohol och trafikolyckor. Det är viktigt att peka på just de senare sambanden, om vi skall få förståelse för den politik som vi för på det här området. Det är viktigt också därför att de sociala skadorna faktiskt utgör en avgörande del av bakgrunden till att vårt restriktionssystem en gång byggdes upp, en långt viktigare del än de medicinska skadorna. Det var inte i första hand de söndersupna svenska levrarna som fick läkaren Ivan Bratt att föra sin mycket framgångsrika kamp en gång i världen för att lägga in försäljningen i ett statligt monopol, utan det var i första hand kvinnomisshandel, gatuvåld och den sociala misär som det redlösa supandet leder till som var huvudmotivet för honom liksom för andra som deltog i det arbetet.
Under de senaste två decennierna har vi i Sverige liksom internationellt lyft fram de medicinska aspekterna, de medicinska skadorna, på mycket goda grunder. Som bekant är alkoholen en huvudorsak till sjukdomar och även sådan sjukdom som leder till en för tidig död. Det har vi gjort i anslutning till totalkonsumtionsmodellen med de data som visar på sambandet mellan den totala alkoholkonsumtionen och nivån på de medicinska alkoholskadorna. Sambandet mellan de sociala skadorna och alkoholkonsumtionen är inte alls så systematiskt studerat i olika länder, så vi har inte möjlighet att göra samma typ av jämförelser. Skillnaden mellan medicinska och sociala skador sammanfaller inte helt men till rätt stor del med skillnaden mellan långvarig överkonsumtion av alkohol å ena sidan och berusning å den andra. Många av de s.k. sociala skadorna, t.ex. våld, inträffar till följd av att gärningsmannen är akut berusad, inte därför att han under lång tid har druckit så mycket att han har dragit på sig en levercirrhos.
Vi har i de nordiska länderna ett stort inslag av spritkonsumtion i den totala alkoholkonsumtionen. Eftersom vi har ett dryckesmönster som fortfarande är mer inriktat på berusningskonsumtion än vad det är i det kontinentala Europa, är de sociala skadorna särskilt viktiga att studera. Det finns fakta som ger oss all anledning att tro att inte bara de medicinska skadorna kommer att öka vid en kraftig liberalisering av alkoholpolitiken utan också frekvensen av gatuvåld, trafikolyckor, kvinnomisshandel, barnmisshandel etc. Med tanke på vår särskilda dryckestradition som till stor del lever kvar är det särskilt viktigt för oss att uppmärksamma de här aspekterna.
Att jag talar så utförligt om detta beror inte bara på att jag tror att det är viktigt att lyfta fram när vi försöker beskriva den speciella ordning som vi har inför utomstående, utan också på att de sociala aspekterna i den interna svenska alkoholpolitiska diskussionen i någon mån har kommit i skymundan under senare år. Det finns skäl att ändra på det.
Eftersom jag i Socialdepartementet deltog i arbetet på den proposition om vissa folkhälsofrågor som innehöll förslaget om inrättande av ett nytt folkhälsoinstitut, vet jag att det faktum att man inom restriktionspolitiken inte kunde flytta fram positionerna ytterligare var ett bidragande motiv till att man över huvud taget startade ett folkhälsoinstitut. Det skulle annars inte ha kommit till. Den dåvarande regeringen hade inte kommit med något förslag. Det fanns andra motiv också som jag nu går förbi. Även om utvecklingen inte tvingar oss att luckra upp restriktionerna, så resonerade man då, kräver de höga mål som vi har inom alkoholpolitiken att vi sätter in mer av informationsinsatser, drogförebyggande insatser i övrigt, eftersom möjligheterna att ytterligare förstärka restriktionssystemet förefaller begränsade.
Folkhälsoinstitutet kom till stånd. Institutets program inom alkohol- och drogområdet är det näst största efter aidsfrågorna, som numera också härbärgeras hos oss. Vi har fått det samlade ansvaret för preventionen inom alkohol- och drogområdet. Vi har övertagit arbetsuppgifter och resurser från Socialstyrelsen och i viss mån från Statens ungdomsråd, alltså arbetsuppgifter som tidigare låg på andra. Man kan säga att vi till rätt stor del har blivit ny värd för en sedan länge etablerad verksamhet. Men vårt mandat innebär förstås också förväntningar om förnyelse.
En av nyheterna är en mycket närmare koppling till forskning än vad som tidigare har varit vanligt i det drogpreventiva arbetet. Den information som Folkhälsoinstitutet går ut med i olika former skall vara vetenskapligt väl förankrad. Den skall vara kunskapsbaserad. Det kräver att vi har goda kontakter med forskning och forskningsresultat och att vi också tar initiativ till forskning och särskilt studerar utvecklingen av problemet, i det här fallet alkohol- och drogvanornas förändringar, tillsammans med CAN. Vi vill skaffa mer kunskaper också om informationens effekter, om olika sätt att försöka påverka människors beteende, vi vill systematiskt utforska det och se på skillnader t.ex. i budskapens effekter i olika åldersgrupper etc. Vi vill försöka få förfinade strategier och vi vill också utvärdera dem mer systematiskt än vad som har varit vanligt tidigare. En annan nyhet är att man på ett mer systematiskt sätt än tidigare skall kunna göra kopplingar mellan detta område och andra stora viktiga hälsofrågor och sociala frågor som ligger inom ramen för Folkhälsoinstitutets verksamhet, t.ex. mellan alkohol och narkotika, mellan alkohol, narkotika och tobak i vissa sammanhang, mellan alkohol, narkotika och hiv/aids etc. Det gäller drogproblem och andra problem inom ungdomsgrupperna, som vi också skall arbeta med. Genom att samla dessa frågor i en relativt liten organisation ökar vi utsikterna för ett samspel. Vi skall ju enligt planerna förbli en förhållandevis liten organisation. Det är vår tro att detta kan ge positiva effekter.
Det gäller att fortlöpande och systematiskt försöka förnya och vitalisera olika områden i det preventiva arbetet, hela tiden i nära samspel med den lokala nivån -- kommuner, landsting, organisationer, enskilda företagare, kyrkan, alla som är intressenter eller engagerade aktörer inom detta område.
Folkhälsoinstitutet är nu under uppbyggnad. Mycket av planering återstår innan sikten klarnar. Jag kan ytterst kort ange några områden där vi avser att satsa. De planeringsdokument som finns ansluter nära till uppbyggnaden av och tankegångarna i WHO:s europeiska handlingsplan.
Vi har i första hand tagit upp generellt drogförebyggande insatser riktade till ungdomarna. I ett preventivt perspektiv är det självklart att insatser för att påverka dem som ännu inte har etablerat sina alkoholvanor är strategiska. Insatser för ungdomar som uppvisar olika tecken på att befinna sig i riskzonen för bl.a. missbruk är också centrala. En särskild grupp som vi tänker arbeta med i detta sammanhang är barn till missbrukande föräldrar. Vi vet på olika sätt att de utgör en utomordentligt utsatt grupp.
Vi vill lägga stor vikt vid insatser i arbetslivet. Det finns ett stort och ökande intresse i Sverige och internationellt för det området. Vi tror att det är strategiskt. Såvitt jag förstår finns ett ökande antal företagare som trots de kärva tiderna vill engagera sig aktivt, i samspel med facket och andra utomstående intressenter såsom kommunen. Det är ett viktigt område att vidareutveckla.
Det är också viktigt att stärka kunskaperna och handlingsberedskapen hos primärvårdens personal för hur man hanterar och på något sätt åtgärdar alkoholproblemen. Många av de problem som dyker upp på vårdcentralerna i form av t.ex. magåkommor är alkoholbetingade. Doktorn vet ofta det, men talar sällan om det, därför att han inte vet hur han skall hantera det. Det är mycket viktigt att förstärka möjligheterna för primärvården att på ett tidigt stadium göra insatser. Det finns något som ibland brukar kallas samordnat områdesarbete. Det betyder att man inom geografiskt avgränsade områden försöker mobilisera alla viktiga aktörer, i syfte att stärka motkrafterna mot alkohol och droger. Oftast blir perspektiven vidgade i ett sådant arbete. Det handlar om att dra in nyckelgrupper -- vårdpersonal, lärare, polis, fritidspersonal, föräldrar men också befolkningen generellt. Den typen av projekt ser jag som mycket spännande. Vi har några i gång nu i Sverige och hoppas få i gång fler, med det stöd vi kan ge.
Vi kommer att i stor omfattning arbeta genom andra. Det är huvudprincipen, att vi arbetar genom att på olika sätt stödja lokala aktörer i deras arbete. Vi kommer också att utarbeta en del kunskaps- och informationsmaterial, som kan användas som instrument i det lokala arbetet. Planering för sådant material pågår. Jag vill här nämna att vi, som en av våra första åtgärder, tänker översätta WHO:s europeiska handlingsplan, som ni just har fått presenterad för er.
Om restriktionspolitiken försvagas, kommer vi då att lyckas? Om man ser på de i och för sig osäkra forskningsresultat som föreligger finns det inte alltför stor anledning att känna optimism. Om informationens effekter kan sägas att i den mån informationen har chans att nå framgång, är det när den är samstämd med den faktiskt förda politiken. Om man går ut med en bred informationssatsning och samtidigt ger signaler från samhällets sida om en skärpning av politiken, och fattar beslut i riksdagen om det, ger det sannolikt effekt. Om man däremot å ena sidan liberaliserar och samtidigt satsar på information för att motverka liberaliseringens konsekvenser, befinner man sig i ett extremt svårt utgångsläge.
Om restriktionspolitiken skulle försvagas -- och mycket talar för att det kommer att ske, i varje fall om man ser på priserna -- är det självklart att vi ändå måste försöka. Det finns i så fall inte anledning att bara känna pessimism. I en rad länder förekommer för närvarande en alldeles uppenbar rörelse i riktning mot ökad hälsomedvetenhet. Tydliga exempel på detta är USA och Frankrike. Man kan i och för sig ta fler exempel. Där finns en klar tendens till ökad hälsomedvetenhet och en övergång till måttfullare alkoholvanor. I vissa hänseenden har där också skett en övergång till en mer restriktiv politik, vilket inte alltid uppmärksammas i den svenska debatten. I hela USA har man höjt "drinking age" till 21 år, dvs. åldersgränsen för att få köpa alkohol i butiker och på restauranger. I Frankrike har man gjort långtgående inskränkningar när det gäller vilken alkoholreklam som tillåts. Det finns även vissa tecken på att hälsovågen håller på att komma till Sverige, trots att signalerna i Sverige för närvarande får sägas gå i liberaliserande riktning, mycket beroende på osäkerheten i relationen till EG.
Jag fick häromdagen i min brevlåda en tidning som heter Euroworld. Där fanns en mycket intressant artikel som hette Att resa och representera. Där går en lång rad ledande personer i näringslivet ut och förklarar att man måste vara försiktig med alkohol. Björn Svedberg på SE-Banken säger att han nästan inte dricker alls på sina långa resor, för då klarar man inte av sitt arbete efteråt. Han är försiktig med alkoholen även efter flygresan. Han är representativ för svenska företagsledare, står det. Det gäller även på den fackliga sidan. Björn Rosengren säger att han vid all form av representation av princip dricker ytterst litet. Ulf Adelsohn häller vatten i sitt snapsglas när han bjuds på snaps -- påstår han i artikeln, i alla fall. Det är klart, folk tenderar att underskatta sin egen alkoholkonsumtion. Det vet vi av olika undersökningar. Men det man skriver om i artikeln är ett tidens tecken. Det handlar om trendsättare.
Jag tror att det finns anledning till en viss optimism när det gäller denna våg av ökad hälsomedvetenhet, som går hand i hand med en ökad hälsomedvetenhet också inom andra områden. Självfallet är det vår uppgift, bl.a. i Folkhälsoinstitutet, att med all den kraft vi är mäktiga, stödja den hälsovågen. Risken finns dock att den vågen inte fångar in alla grupper i samhället. Det finns en viss risk att den når de medelålders och redan välanpassade men kanske i mindre grad ungdomar och dem som har stora psykiska och sociala problem i bakgrunden till sitt missbruk. Det finns risk för en viss polarisering mellan de grupperna. Frågan är då hur stor den senare gruppen kommer att bli. Den gruppen är intressant också därför att det är där de stora riskerna för sociala skador föreligger. Det är där den frekvensen kan antas vara särskilt hög. Kommer denna grupp att växa? Det kan bero på missbrukets utslagningsmekanismer, men också på samhällsutvecklingen i stort, t.ex. utvecklingen av arbetslösheten.
Det finns all anledning att känna stor oro inför framtiden. Samtidigt är vi som jobbar med detta på Folkhälsoinstitutet övertygade om att vi, och alla andra som jobbar med förebyggande insatser på detta område, kommer att få mycket att göra under de närmaste åren, kanske mer än någonsin tidigare. Vi kommer inte att kunna kompensera effekterna av eventuellt långtgående liberaliseringar av politiken. Men vi kommer att kunna göra åtskilligt, och vi hänger inte läpp.
Ordföranden: Jag vill understryka vad Jakob Lindberg säger, att man i dessa diskussioner inte enbart skall ha med de medicinska effekterna utan också den sociala dimensionen. Det gäller också att se kombinationen av alkoholproblem och andra störningar, t.ex. psykiska störningar, och användande av lugnande medel.
Socialutskottet har gjort ett besök i Stockholms läns landsting. Där hänvisades till forskningsprojekt om att dödligheten hos alkoholister kunde komma att bli större på grund av kombinationen bensodiazepiner och alkohol. Denna problematik utreds nu av en särskild utredning. Tanken är att den skall komma med ett betänkande i januari. Vi vet att 15 % av svenska folket någon gång under ett år tar bensodiazepiner. En stor del av dem, framför allt kvinnor, fortsätter med detta bruk efter sju--åtta år. Vi kan redan märka ett sug när det gäller kombinationen bensodiazepiner och andra droger.
Socialutskottet har också besökt Stockholms kommun. Vi fick vid det besöket veta att det som är "nummer två" i försäljningen på "Plattan" i Stockholm är bensodiazepiner. När socialutskottet besökte Italien fick vi höra att detta är ett stort problem. Det är angeläget att vi från svensk sida i diskussionerna om alkohol inte bara tar upp den medicinska sidan utan också de sociala effekterna.
Jag skulle vilja fråga Anders Olander om han är lika bestämd i sin uppfattning att vi kan klara monopolen. EG är ju i huvudsak ett ekonomiskt projekt. Vad vi framhåller här är den sociala dimensionen. Men för att det skall bli harmoni mellan EG och de länder som söker medlemskap är det viktigt att man får respekt för argument vid sidan av de rent ekonomiska. Det är inte så många frågor där det finns en enighet mellan partierna i Sveriges riksdag. Men här finns en, och jag utgår från att det blir ett fortsatt tryck för att hävda den sociala dimensionen.
Maj-Inger Klingvall: Jag konstaterar att WHO:s handlingsplan till stor del är ett stöd för den alkoholpolitik som vi har bedrivit här i Sverige under lång tid. Jag undrar om Peter Andersson kan berätta någonting om reaktionerna i WHO:s medlemsländer. Finns det skilda reaktioner i olika länder, beroende på vilken syn man har och vilken alkoholkultur som finns i landet? Kan Peter Andersson säga någonting, litet mer hypotetiskt, om vad som eventuellt kan komma att hända när det gäller att förverkliga programmet fram till år 2000?
Peter Andersson: Det har varit ett allmänt brett stöd för handlingsplanen bland alla medlemsstater då den regionala kommittén sammanträdde. Det gäller speciellt Grekland, Danmark och Italien. Det finns ett allmänt stöd från alla länder. För att ge ett exempel på detta allmänna stöd kan jag nämna att den franska regeringen har erbjudit sig att vara värd för en stor konferens 1995.
Sten Svensson: Vi var tidigare i dag inne på frågan om barnens situation i missbrukarhem. Vi har i socialutskottet här i riksdagen ofta återkommit till detta och ansett att man måste sätta strålkastarljus på detta problem genom en bred undersökning av förhållandena. Det har vi också tagit upp i Alkoholpolitiska kommissionen. Vi fick tidigare höra av Björn Hibell att vi saknar kunskaper på detta område. Min fråga till Jakob Lindberg är vad man skulle kunna åstadkomma inom en ganska snar framtid för att förbättra kunskapsunderlaget. I anslutning till det vill jag gärna fråga Peter Andersson om WHO har tagit fram något material som kan vara användbart i detta avseende.
Jakob Lindberg: Det är svårt för mig att svara konkret på den frågan. Vad jag kan säga är att detta har klart pekats ut som ett viktigt område för oss både när det gäller forskning och konkreta åtgärder. Vi har gått ut till alla kommuner och landsting och en stor del av frivilligorganisationerna och utlyst medel för drogpreventiva projekt. Vi har tagit fram detta som ett prioriterat område. Vi räknar med att arbeta med det praktiskt, genom ett sådant stöd, och forskningsmässigt. Jag kan i detta skede dess värre inte ge några konkreta idéer om vad man skulle kunna åstadkomma på kort sikt. Frågan är också föremål för diskussion inom Alkoholpolitiska kommissionen.
Peter Andersson: WHO har inte tagit fram något sådant material. Vi inser dock betydelsen av att i framtiden få fram material som behandlar just detta ämnesområde.
Ulla Orring: Departementsrådet Anders Olander har noggrant redogjort för konkurrenssituationen och våra monopol. Ordföranden Bo Holmberg tog upp en viktig fråga i detta sammanhang, nämligen den sociala dimensionen. WHO:s Europaregion, med omkring 45 stater, har nu antagit en aktionsplan mot alkoholskador. Medlemsstaterna uppmanas att se över sin alkoholpolitik, och målet är att sänka alkoholkonsumtionen enligt aktionsplanen. Man skall följa vissa strategier när det gäller inriktning på befolkning och riskgrupper. Jag undrar om man inom EG och EES blundar för den sociala dimensionen.
Anders Olander: Som jag framhöll i mitt anförande har vi från svensk sida och från de övriga nordiska ländernas sida i EES-förhandlingarna starkt betonat de sociala och hälsomässiga aspekterna. Vi har också mött respekt och förståelse för dessa målsättningar. Jag tror att jag kan säga att ingen i EG, allra minst EG-kommissionen, ifrågasätter målsättningarna för vår alkoholpolitik. Det är medlen man kan ha olika uppfattning om. Här måste man också skilja mellan vad EG-kommissionen säger, som företrädare för Gemenskapen, och de ekonomiska och andra intressen som finns i enskilda medlemsstater. Där finns fullt legitima ekonomiska intressen av att avsätta produkter såsom viner på rimliga villkor, som inte är diskriminerande i förhållande till andra leverantörer av motsvarande eller liknande drycker.
Det blir som alltid en diskussion om balansen mellan medel och mål. Vi anser att målen helgar medlen. Det är viktigt att ta övergripande sociala hänsyn när man diskuterar medlen för att uppnå målen. På den punkten har vi mött förståelse, men det är inte säkert att vi kommer att kunna genomdriva denna linje fullt ut i medlemskapsförhandlingarna. Det vill jag ärligt säga. Men det är vår bestämda linje att hävda dessa synpunkter, när vi så småningom kommer så långt.
Ordföranden: Jag vill fullfölja Ulla Orrings fråga till Anders Olander. När man läser igenom WHO:s handlingsplan konstaterar man att det inte bara är målen som stämmer, utan också medlen. Planen bygger helt och hållet på totalkonsumtionsmodellen. Den avvisar att man ensidigt skulle arbeta med riskgrupper och riktar in sig på hela befolkningen. Lagstiftningsåtgärder för att kontrollera tillgängligheten betonas. Det gäller ålder, dryckesskatter osv. Jag känner igen huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken!
Jag undrar om inte detta kommer att bli ett ytterligare argument för oss i fortsättningen. Har Anders Olander någon kommentar till detta?
Anders Olander: Jag har en spontan kommentar. Jag talade om monopolen och deras roll i sammanhanget. EG och EG-länderna har självfallet olika restriktioner när det gäller åldersgränser, prispolitik, licensieringsförfarande, öppethållande, detaljist- och försäljningsregler osv. Den fråga som var föremål för min föredragning och som har varit föremål för diskussioner under EES-förhandlingarna, fast inte utifrån alkoholpolitiska utgångspunkter utan från kommersiella och konkurrensmässiga, var huruvida monopol kan motiveras med hänsyn till syftena, nämligen att minska alkoholskadorna. Frågan är om det kan finnas andra, lika verkningsfulla medel, som inte innebär inskränkningar i den fria konkurrensen och den fria varuhandeln. Där finns olika uppfattningar i EG-kommissionen och i de nordiska länderna i fråga om mål och medel.
Claes Örtendahl: Jag vill bara komplettera det som Anders Olander och Peter Andersson har sagt med att redovisa att det inom WHO pågår ett arbete som innebär att överläggningar om samarbete mellan EG och WHO i frågor som bl.a. kan beröra hälsonormativa funktioner är på väg att upptas. Man har förhoppningar om att ett första möte skall äga rum under våren mellan EG-företrädare och WHO-företrädare kring det som kallas "rapprochement" mellan EG och WHO i hälsosammanhang.
Karin Israelsson: Jag är väl medveten om att man på UD/H måste vara med och diskutera många frågor i dessa sammanhang och att det bedrivs en viss informationsverksamhet i EG/EES. Det vore intressant att höra hur stora resurser UD/H lägger ner på att informera EG/EES om svensk alkoholpolitik. Det är viktigt att informationen når rätt beslutsfattare, att den når dem som nu sitter i den positionen att de skall avgöra för svenskt vidkommande hur svensk alkoholpolitik skall få utformas med avseende på monopolen. Det finns ju monopol i Europa av en viss karaktär. Vilka har skälen varit till att man har kunnat behålla dem i EG? Kommer de att försvinna i en europeisk union eller i den inre marknaden?
Anders Olander: Det är svårt att kvantifiera de resurser vi har till förfogande för just denna fråga. Det har varit och är en mycket viktig fråga i vår löpande dialog med EG-länderna och med EG-kommissionen. Det har varit så under EES-förhandlingarna och kommer att vara så när vi så småningom skall förhandla om medlemskap, och också i de förberedande samtal vi för i dessa frågor. Jag tror nog att vår politik är väl känd på olika håll i EG.
Det har förekommit och finns fortfarande monopol i EG -- tobaksmonopol i bl.a. Italien och Frankrike. Samtliga har, såvitt jag vet, ifrågasatts mot bakgrund av EG:s generella förbud mot diskriminerande statliga handelsmonopol enligt artikel 37. Flera fall har varit uppe i EG-domstolen. Generellt är det mitt intryck att EG-domstolen har uttalat att monopol måste anpassas till gällande regler, så att de inte diskriminerar. De måste också uppfylla EG:s regler mot konkurrensbegränsning, i första hand artiklarna 85 och 86 i Romfördraget.
De länder som ansluter sig till EG och som vid anslutningen har haft monopol har i allmänhet beviljats övergångsperioder, anpassningsperioder, som i flera fall har varit ganska långa. Det finns inom EG en realistisk syn på vad som är möjligt och rimligt i dessa sammanhang. Övergångsperiod för en anpassning är en vanlig metod.
Rinaldo Karlsson: Hur skall vi nå WHO:s mål att sänka alkoholkonsumtionen till år 2000, om vi avhänder oss alla vapen -- prisvapnet, restriktionerna på monopolsidan, öppettiderna osv? Hur skall vi kunna skilja ut alkoholliberalerna, som gömmer sig bakom EG:s normer och säger att vi är tvungna att genomföra liberaliseringar på grund av EG, för att uppnå andra politiska syften? Det är väl närmast Folkhälsoinstitutets representant som skall svara på den frågan.
Jakob Lindberg: Jag kan inte svara på den frågan som den ställdes. Enligt min personliga övertygelse kommer WHO-målet inte att nås om det blir en sänkning av priserna i kombination med ökad tillgänglighet. Det vore ett mirakel om man då nådde det mål som riksdagen har fastställt.
Ordföranden: Jag vill fråga Mats Berglund eller Esa Österberg om ni känner till några studier som skulle peka på en ökad dödlighet bland högkonsumenter av alkohol beroende på att de kombinerar alkohol med bensodiazepiner. Finns det studier som visar att det skulle ha skett en förändring som innebär ökad dödlighet i lägre åldrar på grund av detta fenomen?
Mats Berglund: Jag kan inte nämna några studier inom detta område. Detta är komplicerat. 25 % av alla patienter som söker till alkoholkliniker har också bensodiazepiner i blodet. Bruket är utbrett och kräver en mer utförlig undersökning från rättsmedicinskt håll. Det finns studier som talar för att den nya typen av bensodiazepiner, medel som Halcion och Rohypnol, skulle vara farligare än den gamla typen. Den typen av beskrivning är inte helt etablerad i den vetenskapliga världen. Man är orolig när det gäller de nya bensodiazepinerna.
Ordföranden (Ingemar Mundebo): Dagens utfrågning återupptas nu efter lunch. Jag hälsar Egon Jacobsson välkommen.
Egon Jacobsson VD, Vin & Sprit AB: Ordförande, mina damer och herrar! Apropå damer så undrar jag hur många som har gjort samma reflektion som jag gjorde när jag gick igenom programmet. Det är i dag 17 medverkande. Av dessa 17 är en kvinna. Jag skall inte börja mitt anförande med att analysera detta faktum. Det var bara en reflektion.
I Vin & Sprit AB har vi under den gångna hösten haft möjlighet att inför EES-utskottet och Alkoholkommissionen framföra vår analys om hur vi bedömer den framtida svenska alkoholpolitiken och om möjligheterna att behålla monopolen i ett EES/EG-perspektiv.
Låt mig börja med den svenska alkoholpolitiken. Enligt vår bedömning föreligger en bred politisk enighet om att svensk framtida alkoholpolitik skall vara fortsatt restriktiv. Hörnstenarna i den nuvarande svenska alkoholpolitiken kan förenklat uttryckt sägas vara följande: hög beskattning i konsumtionshämmande syfte, aktiv upplysning om alkoholens skadeverkningar, begränsad tillgänglighet och statliga handelsmonopol som hanterar den operativa verksamheten, varvid de privata vinstintressena minimeras.
Detta har också inneburit, vilket vi har hört här under förmiddagen, att man från svensk sida deklarerat inför EG att monopolen av hälso- och socialpolitiska skäl skall behållas även vid ett medlemskap i EG och att man i kommande förhandlingar avser att driva denna uppfattning.
Låt mig redan nu -- för att det inte skall uppstå missförstånd -- säga följande. Vin & Sprit har självfallet inget emot att även i framtiden vara ett monopolföretag. Men styrelse och ledning anser det vara oerhört viktigt att också hålla beredskap för andra tänkbara scenarier. Det innebär att vi redan nu vidtar åtgärder för att vi inom alla våra verksamhetsområden skall kunna se till att vi är konkurrenskraftiga, om en förändrad situation uppstår. För oss gäller det naturligtvis att slå vakt om företaget och de anställda och att se till att Vin & Sprit är ett kostnadseffektivt, rationellt och vinstgivande företag. Vi upplever dagens situation som något frustrerande.
För det första är vi, som jag redan har sagt, väl medvetna om den svenska officiella linjen som innebär att Sverige skall försöka behålla sina monopol. För det andra inger EG-kommissionens avier till både Sverige och Finland oro. Den svenska avin har redan kommenterats av Anders Olander. Alla som är närvarande här är medvetna om innehållet. Men alla kanske inte är medvetna om innehållet i den avi som kom till Finland den 4 november.
Såvitt vi kan förstå av den avin har EG-kommissionen skärpt tonen och kraven när det gäller möjligheterna att bevara monopolen. Kommissionen hänvisar till EG-domstolens beslut, som Olander föredrog här för någon timme sedan. I domen från den 12 mars 1987 sägs att man inte kan förhindra fri handel av hälsomässiga skäl, förutom i de fall då det inte finns något alternativ. Kommissionen nämner därefter samtliga finska monopol och konstaterar att de står i konflikt med 30, 34 och 37 §§ i Romfördraget.
I EES-propositionen till den svenska riksdagen aviserade för det tredje socialministern en proposition under denna höst gällande den framtida hanteringen av utländskt starköl på restauranger. Det är för oss fortfarande oklart vad propositionen kommer att innehålla. Men i Konkurrensverkets rapport över konkurrensförhållandena inom bryggerisektorn föreslår verket att man skall avskaffa såväl Vin & Sprit AB:s import- och partihandelsmonopol avseende starköl som Systembolagets monopol för distribution av starköl till restauranger. Frågan uppstår självfallet om detta är ett första steg till ett uppbrytande av de övriga monopolen.
Efter det att EG-kommissionens avi till Finland blev känd har för det fjärde en av den finska regeringen tillsatt utredning lämnat förslag till regeringen om att de finska import-, tillverknings- och exportmonopolen bör upphöra. Utredningen har i ett andra steg föreslagit en avmonopolisering även av partihandelsmonopolet.
Ytterligare en viktig frågeställning är, för det femte, att bedöma riskerna för att monopolföretagen och Sverige blir indragna i processer. Vår bedömning -- vi tillhör trots allt branschen -- är att riskerna är utomordentligt stora. Det gäller anmälningar från såväl leverantörer och företag inom EG som svenska företag. Vi utesluter inte heller att anmälningar riktade mot monopolföretagen kan komma från aktörer inom dagligvaruhandeln. Om monopolfrågan är anhängiggjord i en eller flera domstolar innan förhandlingar om svenskt medlemskap påbörjas, finns det, enligt samstämmiga uppgifter som vi inhämtat, inga möjligheter att förhandla i denna fråga. Det blir då domstolens eller domstolarnas dom som kommer att gälla.
Systembolaget har för det sjätte föreslagit en igångsättning av s.k. testförsäljning, som nu förbereds inom de båda bolagen. Denna testförsäljning avses ske utanför det normala sortimentet och skall bestå av produkter som annars inte skulle ha fått tillträde till den svenska marknaden. Frågan är om EG kommer att anse att denna testförsäljning är tillräcklig för att öppna den svenska marknaden för ytterligare EG-produkter.
För det sjunde vill jag ta upp en annan fråga som är mycket viktig för företaget Vin & Sprit. Finns det en politisk ambition att slå vakt om svensk alkoholindustri? Eller skall den internationella alkoholindustrin tillåtas ta över denna industriverksamhet?
Vin & Sprit är i dag ett företag som sysselsätter ca 1000 personer med produktionsanläggningar i Stockholm, Sundsvall, Falkenberg och Åhus. Vi har i år en omsättning på ca 3,8 miljarder. Vinsten år 1991 uppgick till 562 miljoner. Det är med andra ord stora värden som står på spel för staten som ägare av detta företag.
Som framgår av vad jag hittills sagt finns det många frågeställningar. Vår framtid måste formas så, att vi snabbt kan ställa om till ett annat scenario än monopolverksamhet. Vi -- dvs. styrelse, ledning och de fackliga organisationerna -- ser som vår målsättning att slå vakt om och försöka utveckla företaget. Det ansvaret känner vi såväl gentemot ägare som mot det svenska folket.
Riksdagen har nu fattat beslut om att anta EES-avtalet, och nya lagar kommer att gälla fr.o.m. ikraftträdandet. Om Sverige och de svenska företagen blir indragna i processer är risken stor att den slutliga lösningen av monopolfrågan på alkoholområdet avgörs av domstolarna och inte av svenska politiker. Därför har vi redan inför EES-utskottet och den alkoholpolitiska kommissionen påtalat att det är angeläget att Sverige har en beredskap för andra alternativ än monopol. I annat fall är risken stor att andra än vi själva kommer att fatta beslut om hur den framtida svenska alkoholhandeln skall bedrivas.
Låt mig återknyta till vad jag sade inledningsvis. Enigheten förefaller stor om att Sverige även i framtiden skall ha en restriktiv alkoholpolitik. Den målsättningen ställer sig Vin & Sprit AB helt bakom. Vi anser också att man skall fatta beslut om Sveriges framtida alkoholpolitik i Sverige. Det beslutet skall fattas av de svenska politikerna och inte av domstolarna i EFTA och EG.
Gabriel Romanus, VD, Systembolaget: Herrar ordförande, kära vänner! Jag skall säga några ord om den framtida alkoholpolitiken från Systembolagets horisont. Onekligen har det skett en snabb perspektivförskjutning på det här området. För några år sedan diskuterade man hur vi skulle skärpa vår politik och vilka nya instrument vi skulle kunna använda för att uppnå det mål som riksdagen tidigt ställde sig bakom, dvs. en minskning av den svenska alkoholkonsumtionen med 25 %.
I dag är diskussionen främst fokuserad på frågan hur vi skall undvika en nedmontering av den svenska alkoholpolitiken, något som skulle kunna leda till en kraftig ökning av konsumtionen och därmed skadorna. Även den som tycker att det är bra med internationellt samarbete måste göra den reflektionen, att det är litet konstigt om en av de främsta effekterna av ett intensifierat internationellt samarbete skulle bli att medicinska och sociala alkoholskador skulle öka i vårt land. Det är onekligen ett egendomligt perspektiv på internationellt samarbete.
Som statligt företag är Systembolaget naturligtvis inriktat på att verka i enlighet med riksdagens mål om minskad alkoholkonsumtion. Man kan gruppera de faktorer som påverkar alkoholkonsumtionen på många olika sätt.
En viktig faktor är inkomstutvecklingen. Vi har här sett uppgifter från olika studier om att inkomstelasticiteten ligger någonstans i närheten av siffran 1. Det verkar inte som om vi står inför någon kraftig ökning av inkomsterna just nu. En av hypoteserna bakom tanken på ett närmare samarbete i Europa är dock att vi på sikt skall få en ökning av svenskarnas köpkraft. Den kan väntas leda till en ökning av alkoholkonsumtionen om inget annat sätts in som motverkar denna utveckling.
Den andra tunga ekonomiska faktorn är priserna. EG:s mål är att minska handelshindren. Det skall nere i Europa bli möjligt redan från årsskiftet att t.ex. föra med sig 300 liter öl, 90 liter vin och 10 liter starksprit när man åker över från ett land till ett annat. Jag utgår ifrån att Sverige kommer att verka för att få göra undantag från de bestämmelserna om vi blir medlemmar i EG. Vi vet dock att det är svårt att få annat än tidsbegränsade undantag från de här reglerna. Det finns betydande risk för att det -- vilket också sägs i direktiven till kommissionen -- i framtiden kommer att bli svårare att använda prisinstrumentet. Det kommer att vara ytterligare en faktor som pressar konsumtionen uppåt.
En tredje faktor, som kanske verkar långsiktigt och som är ännu mera grundläggande än de två ekonomiska faktorerna, är attityder, kunskaper och trender när det gäller alkohol -- det som vi kan sammanfatta i begreppet dryckeskultur. I många länder har man haft en våg av hälsomedvetande och minskad alkoholkonsumtion. Det är kanske inte bara jag som har upptäckt att vi nu riskerar att påverkas av andra budskap. Någon nämnde tidigare att vi står inför en situation där kommersiella och även medicinska budskap med innebörden att det kan vara positivt att dricka alkoholdrycker, rent av varje dag, påverkar svenskarna.
Ett närmande till Europa och därmed till länder som ser på alkoholdrycker som vardagsdrycker kan förväntas bidra till en annan syn på alkoholdrycker i Sverige. De kan bli mera av vardagsdryck. På så sätt ökas konsumtionen. Var och en som öppnar en kvällstidning -- det gäller även för många av veckotidningarna -- vet att man de flesta av veckans dagar möter budskapet att det är kul och bra att dricka alkohol. Denna inställning förekommer i en stor del av det populärkulturella utbudet.
Den fjärde gruppen av faktorer består av våra regler som både begränsar marknadsföringen av alkoholdrycker och tillgängligheten till alkoholdrycker. Om det finns ett tryck uppåt på konsumtionen av ekonomiska skäl, på grund av inkomster och priser, och av kulturella skäl, blir det viktigare än någonsin att hålla fast vid de instrument som på olika sätt kan begränsa konsumtionen. Dit hör bl.a. lagstiftningen om åldersgränser och tillgänglighet. Monopolen hör naturligtvis också dit.
Detta är ganska viktigt när det gäller den argumentering som Anders Olander var inne på om den s.k. proportionalitetsprincipen inom EG. Den innebär att man inte får vidta mera ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt för att åstadkomma det önskvärda målet. Såvitt jag har förstått ifrågasätter EG inte våra mål på alkoholområdet. Det kan man knappast göra, eftersom EG-länderna har varit med om att i Världshälsoorganisationen själva ställa sig bakom just dessa mål. Vårt mål är dock mer ambitiöst, eftersom vi startar på en lägre konsumtionsnivå. Jag tycker att det borde vara möjligt för Sverige att hävda att om vi får minskad användning av prisinstrumentet, blir utsatta för starkare kulturellt tryck som går ut på att alkohol är en vardagsvara och får ökade inkomster, är det praktiskt taget otänkbart att åstadkomma en minskad alkoholkonsumtion, om vi inte får ha kvar de regleringar och instrument som vi har i dag, inklusive monopolen.
Som Egon Jacobsson nämnde kommer EG:s regelverk beträffande monopolen att gälla för Sverige i och med EES-avtalet. Det innebär inte att monopolen blir förbjudna eller att de måste avskaffas, men det innebär att monopolen inte får vara diskriminerande. Liksom regeringen, riksdagen och Egon Jacobsson anser jag inte att våra monopol är diskriminerande. Vi anser att vi tvärtom har goda möjligheter att peka på att vi i vår verksamhet närmast har främjat produkter från EG. Vi har nämligen verkat för en övergång från starkare drycker, bl.a. svenskt brännvin, till alkoholsvagare produkter, t.ex. vin tillverkat i EG. Vi kan också peka på en statistik som visar på en kraftig minskning av försäljningen av svensk alkohol och en kraftig ökning av försäljningen av alkohol från EG -- inom ramen för en minskad alkoholkonsumtion. Vi har således ett gott utgångsläge.
Vi måste självfallet också se över detaljerna i vår hantering av produkterna från EG. Vi kan peka på att prissättningen i de svenska monopolen inte diskriminerar produkter från något land. Systembolagets handelsmarginal är densamma för alla varor av samma kategori, oberoende av vilket land de kommer ifrån. Vi kan peka på att vår presentation av varorna i systembutikerna är märkesneutral. Vi gynnar inte svenska produkter, och vi missgynnar inte produkter från något land.
Man har fokuserat punkten "tillträde till marknaden". Vi hävdar att vi har ett balanserat sortiment där vi inte underlåter att ta hem produkter från något land. Den juridiska expertis som vi har haft till förfogande har pekat på att det är en styrka i diskussionen med EG om vi inte behöver säga nej till några produkter från EG. Det är bra om vi kan säga: Var så god att pröva er lycka på den svenska marknaden, enligt vissa förutsättningar. Om produkten uppskattas av de svenska konsumenterna kommer den in i sortimentet. Om den inte säljs är säkert producenten och vi överens om att den inte skall vara kvar i sortimentet. EG kräver naturligtvis inte heller att vi skall tillhandahålla produkter som det inte finns någon efterfrågan på. Detta görs för att ytterligare stärka vårt försvar mot den kritik som framförs i bl.a. EG-kommissionens uttalanden av olika slag.
Vi menar givetvis -- vilket också har sagts här tidigare i dag -- att det från alkoholpolitisk synpunkt säkert är möjligt att argumentera starkare för detaljhandelsmonopolet än för de övriga monopolen. Det är ju i detaljhandeln som man har den omedelbara kontakten med konsumenterna. Vår ståndpunkt är givetvis densamma som ägarnas -- riksdagens och regeringens -- nämligen att alla monopol bör bevaras.
Som motivering nöjer jag mig för närvarande med att hänvisa till den grundläggande principen om begränsning av privat vinstintresse som finns i svensk alkoholpolitik. Det är uppenbart att om man får in starka privata ekonomiska intressen så verkar de som en lobbygrupp med propaganda mot den restriktiva alkoholpolitiken och för sina egna kommersiella intressen. Det finns ingen anledning att moralisera över det. Det är bara att konstatera att man beter sig på det sättet i marknadsekonomin. Man verkar för sina ekonomiska intressen. De ekonomiska intressena hos alkoholindustrin är naturligtvis att sälja alkohol.
Man kan möjligen argumentera och säga att alkoholindustrin har ett intresse av att alkoholskadorna inte blir alltför påtagliga eftersom det skadar produkten. Man kan nog få den ansvarsfulla delen av alkoholindustrin att ställa upp på detta. Det kan man hänvisa till när man ser de initiativ på det socialpolitiska området som Svenska Bryggareföreningen har tagit, även om jag förvisso inte delar föreningens uppfattning i alla stycken. Det är Robert Fägersten, som skall tala här senare, väl medveten om.
Man brukar säga att hälften av alkoholkonsumtionen är hänförlig till storkonsumenterna. Det innebär att om man får ned konsumtionen hos storkonsumenterna, så blir alkoholindustrin av med en mycket stor del av sin försäljning. Därför kan man i det långa loppet inte förlita sig på att alkoholindustrin skall ha med staten sammanfallande intressen. Det är naivt och romantiskt att tro det.
Jag tycker ändå att det är viktigt att man samarbetar med alkoholindustrin och lyfter fram möjligheten att ge en riktig konsumentupplysning så att man hjälper konsumenten att undvika skador. Men, som sagt, jag tror inte att man skall ha någon romantisk uppfattning om att det i längden kan råda någon djupare enighet.
Det finns alltså ett klart intresse av att begränsa de privatekonomiska intressena och konkurrensen. Om det blir konkurrens kommer tyvärr även statliga bolag att så småningom dras med i konkurrensen. Det har vi sett på andra områden. Jag behöver inte gå in på det, men det är lätt att ge sådana exempel. Om ett statligt bolag förlorar marknadsandelar får det tryck på sig från ägaren att marknadsandelarna måste tas tillbaka. Det statliga bolaget kommer då successivt att uppträda alltmer kommersiellt. Det sociala ansvarstagandet blir då allt mindre påfallande. Därför är monopolen viktiga. Marknadsekonomi passar inte för produkter som är beroendeframkallande.
Om detaljhandelsmonopolet -- om jag håller mig till det -- skulle upphävas och man t.ex. skulle få sälja alkoholdrycker i livsmedelshandeln med dess 8 000 försäljningsställen, är det nästan självklart att det leder till ökad konsumtion. I Nordamerika har man monopol som är mycket mera kommersiella än det svenska monopolet. Man har där mer och mer gått in för att vara en ekonomisk organisation och inte en socialpolitisk. Men till och med i Nordamerika märker man, med något undantag, en ökning när man privatiserar. Ökningen skulle naturligtvis bli ännu mer påfallande i de nordiska länderna.
Chris Ottander, rektor för IHR, har i en intervju sagt följande, som jag tycker är en ganska bra sammanfattning: Om alkoholförsäljningen släpps fri kommer vi att få en påtaglig volymuppgång. Det kommer helt enkelt att säljas mera alkohol. Ju större butikstätheten är, desto snabbare åstadkommer man denna volymökning. Han pekar också på närheten mellan impuls och förverkligande. Han säger att vin är en av de allra bästa lockvaror man kan tänka sig, vilket dagligvaruhandeln är väl medveten om. De stora livsmedelskedjorna vet exakt hur de skall göra för att få in pengarna. -- Detta är inte sagt av någon alkoholpolitiker utan av en expert på reklam och marknadsföring.
Om man inte kan upprätthålla monopolet behöver man kanske inte gå så långt att man släpper alkoholen fri i livsmedelshandeln, även om de ekonomiska intressena på området anordnade en stor konferens på det temat nyligen. Ett alternativ är att ge licens till ett mindre antal butiker. Men erfarenheterna från bl.a. restaurangvärlden pekar på att det på längre sikt blir mycket svårt att hålla nere antalet licenser för sådana här speciella butiker. Det kommer att bli ett tryck i media och bland näringsidkarna för att fler skall få sälja alkoholdrycker. På orter där det inte finns underlag för en särskild butik kommer livsmedelshandeln att vilja vara med och konkurrera. Det här är naturligtvis ett bättre alternativ än att släppa ut alkoholdrycker i livsmedelshandeln, men det är ändå ett dåligt alternativ som leder till en ökning av alkoholkonsumtionen -- något som vi vill undvika.
Det finns krafter inom EG som inser att en uppluckring av de svenska monopolen inte nödvändigtvis ligger i deras intresse. Det är sådana krafter som vi bör söka samarbete med. Handelsrådet vid den franska ambassaden gjorde ett uppmärksammat uttalande där han pekade på att de svenska monopolen leder till att man har ett bra sortiment även på mindre orter, att personalen är kunnig osv. Det är inte därför vi har monopol på alkoholdrycker. Men det måste vara tillåtet för oss som företräder monopolen att peka på att det blir vissa försämringar även service- och effektivitetsmässigt om man skulle avskaffa monopolen. Det är onekligen något som kan vara av intresse för producenterna i EG-länderna. Vi bör verkligen ta fasta på vad man säger från de franska diplomaternas sida.
Naturligtvis bör inte en domstol i EG eller EFTA -- jag instämmer helt i vad Egon Jacobsson sade -- avgöra vilken alkoholpolitik som skall föras i Sverige. Det bör svenska folkets valda ombud i riksdagen göra.
Riksdagen har nu godkänt EES-avtalet, och det kommer troligen att träda i kraft ganska snart. När avtalet är antaget kan vi inte styra om den här frågan kommer upp i rättsmaskineriet. Det är ytterligare ett skäl för Sverige att i samband med förhandlingarna om medlemskap göra vad vi kan för att få garantier för att vi skall kunna fullfölja vår politik, som ju på intet sätt avser att diskriminera produkter från EG utan som har en hälsomässig grund. En fördel med den här processen är trots allt att statsmakterna har blivit mera tydliga än någonsin tidigare när det gäller att betona att de svenska alkoholmonopolen har en socialpolitisk bakgrund. Man har ibland varit litet otydlig på den punkten. Enligt vår uppfattning bör det klarläggas i förhandlingarna att monopol med denna inriktning kan fortsätta.
Sten Svensson: Gabriel Romanus talade om att man skall främja tillgången på nya EG-produkter i sortimentet. Vidare sade han att vi inte missgynnar produkter från något EG-land. I det sammanhanget skulle jag vilja vidarebefordra en fråga som vi i socialutskottet fick när vi besökte Spanien i september. Vi var bl.a. i Galicien, där man framförde klagomål gentemot Sverige när vi redovisade den politiska linje som tidigare har framkommit här idag genom denna utfrågning när Anders Olander presenterade regeringens linje. I Galicien säger man: Vi har försökt att få in kvalitetsviner på den svenska marknaden, men det har varit stört omöjligt. Vi får inte ens kontakt med importbolaget. Vi har också via ambassaden försökt att skapa förståelse, men det går inte. Man ifrågasatte därför om det verkligen var möjligt för Sverige att leva upp till den här politiken. Vi lovade att vidarebefordra denna fråga. Det är ett utsökt tillfälle att idag ställa frågan både till Egon Jacobsson och till Gabriel Romanus. Vilket är det svar som ni kan ge? Bl.a. ledande företrädare för parlamentet inkl. talmannen i Galicien framförde denna kritik mot Sverige.
Egon Jacobsson: Självfallet kan jag inte uttala mig om det enskilda fallet och den enskilda firman. Ca 8000--10000 viner provas av våra provare och inköpare varje år. Det är en bråkdel av antalet vinföretag som finns i Europa. Ni har kanske följt den debatt som pågår med de franska bönderna. Det finns 150000 vinföretag i Frankrike, varav 25000 är exporterande företag. Det ger kanske en uppfattning om hur många exportföretag som finns bara på vinsidan inom EG-området. Jag tror säkert att vi kan hitta fler än detta företag som är missnöjda med Vin & Sprit, även om vår ambition naturligtvis är att prova allas produkter som vi kommer i kontakt med. Det är inte heller säkert att kvaliteten var sådan att våra provare och inköpare bedömde vinet så, att det hade en plats i sortimentet. De kriterier som gäller för att få en placering på den svenska marknaden idag är pris, kvalitet och det sortimentsbygge som vi har. Sortimentet skall tillgodose alla smakriktningar och alla minoritetsgruppers intressen etc. Vi har idag ca 1200 produkter i sortimentet.
Gabriel Romanus: Jag vill bara ytterligare betona att de spanska vinproducenterna som helhet knappast kan säga att de har varit missgynnade av utvecklingen i Sverige. Tvärtom har vi ett stort sortiment och en stor försäljning av spanska viner.
När man bedömer frågan om diskriminering får man jämföra vad som är rimligt att kräva i handeln med andra länder. Jag tror att man generellt kan säga att vi i de nordiska monopolländerna, framför allt i Sverige, har en bredare representation från olika länder än vad som är vanligt på andra håll. Självfallet har man fler franska viner i Frankrike. Men vi har en god försäljning av spanska viner jämfört med andra EG-länder. Man kan också jämföra systembutikernas ölsortiment med detaljhandelns. Vid en jämförelse mellan den privata och den kooperativa detaljhandeln av öl klass II och vad som säljs i systembutikerna klass III, tror jag man kommer att finna att vi står oss ganska väl i konkurrensen vad gäller både svenska och utländska produkter. Med den möjlighet till testförsäljning som vi avser att ge, skulle de här producenterna kunna få svaret: Om ni är beredda att ta del av risken, som man alltid måste vara när man går in på en ny marknad, kommer ni att få en möjlighet att se om de svenska konsumenterna är intresserade av era produkter.
Karin Israelsson: Jag har en fråga till Egon Jacobsson. Du sade att vinsten i Vin & Sprit uppgick till 562 miljoner kronor. Det vore intressant att få veta hur stor andel som kommer från den export som också Vin & Sprit står för.
Det är alldeles riktigt att Vin & Sprit också skall stå på svensk alkoholpolitiks grund. Därmed undrar jag hur pass inblandad Vin & Sprit har varit i EG och EES. Har man haft någon egen lobbyverksamhet för att hävda svensk alkoholpolitik i den utformning som vi ställer upp på? Vilket intresse har man från Vin & Sprits sida att också importera alkoholsvaga och alkoholfria drycker? Framför allt vin kan komma att utgöra en stor andel, eftersom det finns ett ökat intresse för den typen av produkter.
Egon Jacobsson: Svar på fråga 1: Drygt en tredjedel 1991.
Svar på fråga 2: Nej, vi har inte ansett det vara vår uppgift att utöva lobbyverksamhet. Vi är i det avseendet, vilket vi ofta betonat, neutrala i förhållande till svensk alkoholpolitik och följer lojalt de spelregler som gäller.
Svar på fråga 3: Vi har importerat alkoholsvaga produkter. Vi har också själva utvecklat alkoholsvaga viner, dock utan större framgång. Trots att vi gjorde en stor satsning på detta ville förmodligen svenska folket inte dricka alkoholsvagare viner. När det gäller alkoholfria drycker ligger det inte inom Vin & Sprits ansvarsområde. Det finns många andra företag som är bättre på att utveckla alkoholfria drycker än Vin & Sprit.
Bert-Inge Karlsson: Denna fråga riktar sig i första hand till Anders Olander med anledning av något av det som Egon Jacobsson tog upp i sitt inlägg.
Förutsättningarna för att nå framgång i en förhandling är dels att man internt håller en gemensam linje, vilket vi har hört hur det har skett, dels att man söker stöd från andra länder som man kan samverka med i förhandlingarna.
De nordiska ländernas situation i monopolfrågan är som vi har hört likartad. Därför tycker jag att det är oroväckande med dessa signaler, som var nya för mig, om tveksamhet beträffande hållningen i monopolfrågan från finsk sida. I vilken utsträckning samordnar de nordiska medlemsförhandlarna sina insatser i dessa frågor? Sker det någon samordning eller kör så att säga varje land renodlat sitt lopp?
Anders Olander: När det gäller EES-förhandlingarna vill jag starkt understryka att vi självfallet hade mycket nära kontakter i denna och andra frågor, inte bara med övriga nordiska EFTA-länder utan med samtliga EFTA-länder. Alldeles speciellt hade vi kontakter med de nordiska EFTA-länderna i fråga om våra alkoholmonopol. Resultatet av dessa samråd, kontakter och gemensamma överväganden var att vi så småningom lyckades övertyga EG:s förhandlare om rimligheten i att ta in en deklaration i avtalet som förklarade motiven bakom de nordiska alkoholmonopolen, dvs. de sociala och hälsomässiga motiven. Som jag tidigare sade i mitt inlägg motsatte sig inte EG-kommissionen detta, utan man accepterade detta tillägg till avtalet. Sedan återstår att se vilken juridisk betydelse detta tillägg kan visa sig få om frågan skulle komma upp till prövning. Detta var alltså ett utslag av en nära nordisk samordning i en viktig fråga.
Självfallet har vi för avsikt att hålla nära kontakt med övriga kandidatländer i Norden för medlemskap i EG. Vi kommer dock att förhandla bilateralt varje land för sig med EG, men det är alldeles givet att vi kommer att hålla ett nära samråd i denna och andra frågor som är av gemensamt nordiskt intresse.
Claes Örtendahl: Herr ordförande! Jag skulle vilja fälla några kommentarer som inte bara har med gränshandelsfrågorna att göra. Vidare skulle jag vilja höra något om de synpunkter som kan finnas från Vin & Sprit resp. Systembolaget på den effekt som en friare gränshandel kan tänkas få i ett läge med stora prisskillnader mellan svenska och andra länders alkoholhaltiga drycker. Jag ställer frågan bl.a. med hänsyn till den diskussion som ordföranden under förmiddagen tog upp om bensodiazepiner.
Vi har en situation i Sverige för närvarande som innebär att vi har en något för liten konsumtion av bensodiazepiner i förhållande till en del grupper som har starka behov av den typen av mediciner, medan vi har en påtagligt för stor konsumtion av bensodiazepiner i förhållande till patienter som inte har något stort om ens något behov av bensodiazepiner. De får emellertid tillgång till bensodiazepiner ändå genom att recept skrivs ut i onödan, men också -- vilket är en viktig del -- genom en ökande illegal import av bensodiazepiner tillverkade i vissa fall i fullt rimliga former. I andra fall sker tillverkningen i illegala fabriker.
Det vi fruktar nu är att gränshandeln och gränskontrollen kommer att försvagas inom ramen för det som för närvarande sker inom Europasamarbetet. Jag skulle gärna vilja höra med Anders Olander om den svenska regeringens inställning till restriktioner i gränshandel när det gäller alkohol och andra produkter som kan betraktas som hälsovådliga samt vilka kontrollåtgärder som vi i fortsättningen kommer att disponera för att i så fall fullfölja sådana begränsningar i gränshandeln.
Ingemar Mundebo: Claes, kan du som chef för Socialstyrelsen göra en fortbildande insats genom att för dem som eventuellt inte vet tala om vad det är för fina grejor du talar om?
Claes Örtendahl: Bensodiazepiner är lugnande medel, som framför allt används av patienter med svåra ångest- och orostillstånd. Det är emellertid inte så att alla patienter som har sådana svåra orostillstånd skall använda sig av bensodiazepiner. En del av patienterna har sina oros- och ångesttillstånd till följd av alkoholmissbruk. Därför kräver Socialstyrelsen att man skall vara särskilt försiktig när man förskriver den typen av mediciner till patienter.
Gabriel Romanus: När det gäller gränshandeln kan man se vad som har hänt i handeln mellan Danmark och Tyskland, där prisskillnaderna har varit påtagliga om än inte riktigt så stora som de skulle bli mellan Sverige och Danmark om Danmark anpassar sig till den tyska prisnivån. Finländare och norrmän reser till Sverige för att handla, medan svenskar åker till Danmark och danskarna åker till Tyskland. Den dansk--tyska gränshandeln har varit betydande. Den har också lett till att den danska regeringen numera känner sig tvingad att sänka skatten på både öl och vin. När det gäller sprit har man fortsatta restriktioner. Man har lyckats få undantag inom EG och kan alltså fortsätta med begränsningen av införsel av sprit. När det gäller öl och vin kommer det i praktiken att bli obegränsad införsel. Därför anser man numera i Danmark att man inte kan ha en högre prisnivå än den tyska plus ca 20%. Man måste ju ta hänsyn till trycket från ett stort antal konsumenter och detaljhandlare i södra Danmark.
I Sverige är situationen något annorlunda när det gäller alkoholdrycker, eftersom det framför allt är genom Systembolaget, som är statens bolag, som dessa varor säljs. Därför finns det ingen anledning att vänta sig samma politiska tryck. Däremot skulle effekten av en fri införsel säkert bli att försäljningen i systembutikerna framför allt i södra Sverige minskade kraftigt. Konsumtionen skulle förmodligen också öka på grund av gränshandeln. Hur man från regering och riksdag kommer att reagera på det tryck som skulle uppstå från människor bosatta i norra Sverige för att få tillgång till lika billig alkohol vet kanske en del här närvarande bättre än jag. Det är nog en inte alltför vågad gissning att man i alla fall så småningom skulle få en sänkning av de svenska realpriserna och därmed en konsumtionsökning i hela landet, och återigen en försäljningsökning i systembutikerna.
Jakob Lindberg: Jag vill bara ge en kort kommentar och komplettering till vad Anders Olander sade om den nordiska sammanhållningen. För det första gjordes nyligen ett uttalande vid ett gemensamt möte mellan de nordiska socialministrarna och deras företrädare och representanter för Nordiska rådets socialutskott. Där underströks vikten av en fortsatt nordisk restriktiv alkoholpolitik och ett vaktslående om monopolen.
För det andra föreligger icke något politiskt ställningstagande i Finland som skiljer sig från det svenska ställningstagandet. Däremot har där funnits en utredning som har haft andra tankegångar. Det har nyligen varit överläggningar mellan representanter för de svenska och finska regeringskanslierna i denna fråga. En del tecken tyder på samstämmighet, men man måsta avvakta innan man kan säga något särkert om det. Det finns i dagsläget inget avvikande finskt officiellt ställningstagande.
Anders Olander: Jag vänder mig till Claes Örtendahl beträffande frågan om gränshandel med alkohol. Vi får rimligen först avvakta Alkoholpolitiska kommissionens överväganden och förslag. Det kan finnas anledning för Sverige att i kommande medlemskapsförhandlingar begära den typ av undantag som Danmark har. På den punkten vill jag emellertid inte uttala någon bestämd mening.
När det gäller gränskontroller i övrigt kan konstateras att EG visserligen nu står inför etablerandet av den fria marknaden, men man är långtifrån färdig med avskaffandet av gränskontrollerna fullt ut. Man har kommit långt i fråga om gränskontroller för varor, medan gränskontroller för personer fortfarande är föremål för överläggningar. Man förefaller vara ganska långt ifrån målet att ta bort gränskontrollerna för personer. När man en dag kommer så långt, kommer man att ersätta den kontroll av olika slag som idag sker vid gränserna med ett förstärkt samarbete mellan myndigheterna -- skattemyndigheter, polismyndigheter osv. -- i de enskilda länderna. Inför medlemskapsförhandlingarna måste vi naturligtvis mycket noga studera åt vilket håll utvecklingen går inom EG på dessa områden innan vi tar ställning till våra förhandlingsmål och prioriteringar. Självfallet är vi angelägna om en effektiv kontroll för att förhindra handel med illegala produkter och farliga ämnen.
Egon Jacobsson: Först till Jakob Lindberg: Det är korrekt. Jag sade också i min inledning att det har gjorts en utredning. Dock var utredningen helt enig i de förslag som lämnades till regeringen.
Ytterligare en kommentar till frågan om gränshandel. Vi kan ta Norge som ett exempel på att skillnaderna inte behöver vara så stora för att det skall bli stora effekter.
I Sverige gjordes en skatteförändring den 1 juli i år, en skattereform som den svenska riksdagen beslutade om. Den fick sådana effekter att Gabriels butiker på Västkusten ökade omsättningen. Jag tror att en butik ökade sin försäljning med 300%. Jag var kanske gladare än Gabriel. Detta har inneburit att norrmännen förbereder ett förslag som mycket kommer att likna det svenska. Det finns en sak som jag tycker att man hela tiden bortser från när man talar om gränshandel i ett längre perspektiv. Om man inte når tillräckligt långt i harmoniseringsarbetet, trots att den fria marknaden finns, är vi ganska övertygade om att en omfattande postorderhandel med alkoholdrycker kommer att uppstå.
Slutligen vill jag att Olander bekräftar det som jag nämnde i min inledning och som har nämnts i frågorna, nämligen detta med förhandlingar. Om frågan när det gäller monopolen eller om Sverige som stat blir anhängiggjord i domstol är det så att säga kört för möjligheten att förhandla. Då blir domstolarnas utslag avgörande. Är inte detta den korrekta tolkningen, Olander?
Anders Olander: Svaret är att vi självfallet inte kan ingripa i en domstolsprocess. Men jag anser att man måste skilja på vad som kan komma att hända som en följd av EES-avtalet i dessa avseenden och de förhandlingar som vi kommer att föra förhoppningsvis inom kort om ett svenskt medlemskap i EG. Jag vill upprepa vår linje, nämligen att slå vakt om monopolen som viktiga inslag i vår alkoholpolitik.
Ingemar Mundebo: Det är dags att påbörja den sista omgången av dagens utfrågning. Först kommer två personer som handhar alkoholfrågor i sina yrken.
Birgitta Kihlberg: Mina damer och herrar! Jag skall be att få tacka för inbjudan till dagens hearing. Än så länge har diskussionen varit intressant för min del.
Jag skall ärligt säga att jag hade problem när jag satte mig för att fundera litet grand kring dagens rubrik och hur min egen inledning skulle se ut. Därför har jag valt att inleda med några ordspråk från olika länder.
I Sverige brukar vi säga: Där spriten går in, går vettet ut. I Frankrike säger man: Vinet är oskyldigt, bara suputen är skyldig. I Spanien sade myggan till paddan: "Hellre dö i vin än leva i vatten." Jag slutar med ett ordspråk från vinlandet Italien: Ett fat vin kan göra fler underverk än en hel kyrka full med änglar.
För mig speglar ofta, även i det här fallet, små deviser, ordspråk eller aforismer hur olika inställningen kan vara till olika saker i olika länder. Just i dag pratar vi om dryckeskulturen.
I de sydeuropeiska länderna hör mat, vin, social samvaro och glädje samman på ett naturligt sätt. I våra nordiska länder har vi på något märkligt sätt fått kombinationen mat, vin och social samvaro att vara uttryck för skam och elände. Under förmiddagen tangerade flera talare särskilt det sistnämnda.
I min dagliga gärning på fackföreningen företräder jag en bransch vars huvudprodukt är att sälja service, mat och husrum. Det är enkla, genuina hantverksprodukter som människan har använt sig av i alla tider. Precis som ordföranden nämnde när jag fick ordet, är alkoholhaltiga drycker ett normalt vardagsinslag för oss.
Vårt land står nu inför ett närmande till EG och de där ingående ländernas mat-och alkoholkulturer. Vår bransch kommer i högsta grad att beröras av detta. Utländska besökare tar, precis som vi, sitt lands vanor med sig. Detta gäller även alkoholmönster. Det här märker många av landets 25000 servitörer och servitriser dagligen. Från fackets sida kan vi ärligt och rakt erkänna att våra medlemmar adopterar mycket gärna den sydeuropeiska mat-och spritkulturen. Den är olik den svenska i många positiva bemärkelser. Vi vill därför medverka till en förfining i umgängesformerna med alkohol. Då är det viktigt att bruk av alkohol accepteras.
Vi är däremot starka motståndare till ett alkoholintag i sådana mängder som i dagligt tal benämns råsupande. Vi är dessutom motståndare till alkoholmönster som leder till ett regelrätt missbruk. Jag understryker detta så att det inte skall råda några tvivel om vår inställning.
En viktig förutsättning för att uppnå ett av samhället acceptabelt alkoholmönster är dock att den enskilda individen till stor del delar de värderingar och signaler som normgivaren presenterar. Om diskrepansen är för stor, skapas förvirring och oginhet hos den enskilde individen -- vilken ju i slutändan är ytterst ansvarig för sitt eget alkoholbeteende. Jag tänker på en särskild grupp människor, nämligen ungdomar, och jag kommer att tala om dem en stund framöver. Morgonen inleddes med att tala om ungdomar och deras beteendemönster.
Vi anser att det är viktigt att så tidigt som möjligt påverka ungdomarnas dryckesvanor i en odramatisk och utpräglat social riktning. Grupptryck från kompisar och gängbildning och det kanske viktigaste, nämligen avsaknad av föräldratillsyn och positiva förebilder, leder i alltför många fall till en snedvriden inställning till alkoholen. Tyvärr ser vi i både massmedia och andra sammanhang nästan dagligen bevis på detta. Förenklat kallas detta för att öla i buskarna på gator och torg.
Även om priserna på alkohol självklart är högre på en restaurang än på Systembolaget, anser vi att det är bättre att alkoholintaget hos de yngre sker under uppsikt och ordnade former. Våra medlemmar kan därmed komplettera föräldraansvaret och lära ungdomen hantera och balansera alkoholintaget. Vår bransch är beredd att ta sitt ansvar. Vi är beredda att gå långt i vårt ansvarstagande. Vi anser det därför viktigt att samhället ger oss möjligheten att medverka till att kunna ta detta ansvar, samt att alkoholvanorna till stor del grundläggs på restauranger och inte på gator och torg. Jag tänker närmast på sprittillståndsgivningen.
Vi är för en striktare kontroll av de företag som skall få möjlighet att servera alkoholhaltiga drycker. Tyvärr är branschens parter inte helt ense om vilka metoder som är bäst för att värna de seriösa företagarna och samtidigt kunna vara anvarskännande företag. Vi är dock ense om att ett ökat kommunalt inflytande med nödvändighet innebär en politisering av tillståndsgivningen. Vi begär att tillståndsgivningen och kontrollen ligger kvar på länsstyrelserna.
Vi från facket anser dessutom att länsstyrelserna skall utfärda någon typ av kompetensbevis, som i sin tur kan ligga till grund för att bevilja sprittillstånd. Kompetensbevis trollar naturligtvis inte bort alla oseriösa företag. Men det är ett sätt att ha överblick över branschens vilja till ansvar, kompetens och utveckling. Troligen skulle det även försvåra för företag som ägnar sig åt ekonomiska brott. Dessa företag förstör för vår väl ansedda hantverks-och servicenäring, samtidigt som de fullständigt struntar i det ansvar som en restaurang måste ta när det gäller gästernas alkoholintag.
Vi tänker också på den monopolställning som Vin & Sprit AB intar. Jag skall inte i detta inlägg direkt kommentera frågan om monopol. Från fackets sida ser vi en avmonopolisering delvis som en hägring för alla fifflare i branschen.
Vår bransch är annars intresserad, även vi från facket, av en fri konkurrens, där öl-, vin-och spritimportörer kan sälja sina varor direkt till restaurangerna. Detta skulle säkert kunna öppna vägen för lägre priser på restaurangerna, som i sin tur skulle kunna öka försäljningsvolymen och gästernas intresse för att äta och dricka under trevliga, ordnade och sociala former.
Avslutningsvis några punkter om den framtida alkoholpolitiken.
Folk måste begripa restriktioner och regler för att kunna ta till sig och rätta sig efter dem. Vi behöver faktiskt bara gå till oss själva för att inse denna sanning.
Vi vill medverka till en avglorifiering och avdramatisering av alkohol som en lyckodrog med hjälp av positivt påverkande information som inte får individen att känna skuld och skam.
Vi är för en något liberalare alkoholpolitik. Men särskilda och riktade informationsinsatser måste då ägnas ungdomar. Dessa måste lära sig att mat och dryck hör samman och skall intas under civiliserade och ordnade, sociala former. Förbud skapar ofta hos yngre människor nyfikenhet, protesthandlingar och liknande mot det etablerade.
Vi säger kanske ja till avmonopolisering av Vin & Sprit så att egenimport kan bli ett konkurrensmedel -- men inte på ett sådant sätt att det blir till oseriösa företags fördel.
Utskänkningstillstånd skall utfärdas av länsstyrelserna. De skall vara behörighetsgrundande. Samma regler skall gälla över hela landet. Det är en oerhört viktig fråga om rättssäkerhet. Subjektiv samt politisk påverkan och kommunala veton tar vi från fackets sida helt avstånd från.
Egon Jacobsson: Får jag göra ett litet tillrättaläggande? Under dagen har det talats om ett företag som inte existerar, nämligen Vin & Spritcentralen. Sedan tre år tillbaka heter företaget Vin & Sprit AB.
Robert Fägersten: I det jag har att säga er i dag finns två påståenden, nämligen ett förslag och en vädjan.
Mitt första påstående är att alkoholkonsumtionen kommer att öka (se bilaga 3) (bild 1). De kontinentala dryckesmönstren tränger in fortare än de gamla svenska supsederna försvinner. De två grundvalarna för svensk alkoholpolitik, tillgångsrestriktioner och höga priser, sviktar (bild 2). Vi menar att det borde gå att ha kvar tillgångsrestriktionerna såsom de är knutna till monopolen. De har åtminstone fördelen av att vara föremål för förhandlingar, och i värsta fall måste de tas bort först efter ett utslag i en domstol. Det andra instrumentet är inte lika lätthanterligt, eftersom det är föremål för marknadskrafter. Det är osannolikt att det går att upprätthålla den nuvarande prispolitiken.
Här står vi i Sverige med ett mål att sänka alkoholkonsumtionen med 25% med åtminstone det ena av de två huvudsakliga verktygen vridna ur våra händer. Vad gör vi då?
Jag önskar att denna konferens hade handlat litet mer om vad vi skall göra i stället och inte bara om hur mycket det går att ha kvar av det gamla. Jag tänkte berätta om de erfarenheter vi har från vår verksamhet på området.
Vi måste agera. Vi kan inte bara avvakta utvecklingen. Det finns nya saker att göra, och det krävs en ny alkoholpolitik.
Alkoholkonsumtionen kommer alltså att öka. Marknadstrender brukar beskrivas på följande sätt. Vi gör undersökningar utifrån demografiska utgångspunkter. Vi konstaterar att män dricker mer än kvinnor och att unga dricker mer än äldre, osv.
Vi i Svenska Bryggareföreningen menar att det är intressantare att kartlägga människors attityder, information, kunskaper och känslor inför alkoholen. SIFO har hjälpt oss med en sådan undersökning. Den har resulterat i en gruppering. Ni kan läsa mera om detta i det material som finns tillgängligt. Jag hinner inte gå in på detta nu (bilderna 3--5).
Det finns en gruppering som beskrivs som de klassiska svenska supsederna. De människorna befinner sig i riskzonen. Där finns de nya vin-och ölentusiasterna. Där finns en mellangrupp, och det finns en grupp alkoholmotståndare.
Det intressanta är förändringen i mönstren över tiden. Under tiden 1990--1992 har grupperna principfasta eller pragmatiska motståndare minskat. Det ökar konsumtionen.
De som är i riskzonen, och som dricker mycket, har också minskat i antal. Men det kompenserar inte för den ökning som har uppstått i andra grupper. Framför allt vingourméerna och de i mellangruppen ökar sin alkoholkonsumtion.
Vi kan säkert säga att vi har en ökning av alkoholkonsumtionen framför oss. Om det blir en ökning av missbruket eller inte beror på om man bekänner sig till modellen om totalkonsumtion eller inte.
Mitt andra påstående är att alkoholpolitikens grundvalar sviktar, åtminstone prisinstrumentet.
Låt oss då se på gällande beskattning i Europa i dag för ett europeiskt öl, som i Sverige kallas för mellanöl. Tyskland ligger med 50 öre per liter och under EG:s nuvarande minimital, som är ungefär 70 öre. Danmark har sänkt från 4-kronorsnivån till 2:40. Sverige ligger på 9 kr. Den flaska öl som man i dag kan köpa för 2--3 kr kostar hos Gabriel 10--11 kr.
Resulterar det här i köp utomlands? Är det inte för jobbigt att resa utomlands för att köpa öl eller annan alkohol? Bilden (bild 6) visar hur det såg ut innan danskarna sänkte skatten från 4 kr till 2:40. 45 miljoner liter öl köps utomlands. I Systembolaget säljs 100 miljoner liter öl. Systembolaget har alltså ungefär två tredjedelar av marknadsandelarna. Den siffran är nu 20% högre sedan danskarna sänkte priset. Svenska staten förlorar ungefär 800 miljoner kronor i skatte-och momsbortfall på gränshandeln.
Ett annat sätt är att jämföra hur mycket starköl som säljs i en genomsnittlig Systembolagsbutik i Stockholm, Göteborg och Malmö (bild 7). Vi vet från andra undersökningar att Malmöbor dricker ungefär lika mycket öl som folk gör i de andra två städerna. Den gula stapeln motsvarar vad Malmöborna köper på andra ställen än på Systembolaget. Ni ser att den marknaden hela tiden ökar. Gränshandeln finns redan i dag.
Vi såg resultatet av Tomas Kolks undersökning redan i morse. Jag skall inte gå in på den nu. Men vi kan konstatera att den oregistrerade konsumtionen är ungefär en tredjedel av den registrerade. Det intressanta är inte hembränningen, som vi normalt tror är den största boven. I stället är det gränshandeln, dvs. den privata införseln. Har privat införsel ökat eller inte? Vi kan konstatera att resandet har ökat med ungefär 25%. 13 miljoner människor rör sig in över de svenska gränserna. De har med sig 75% av den totala tillgången. Åtminstone på det sättet har mörkertalet ökat (bild 8 och 9).
Gabriel Romanus nämnde att man nu kommer att kunna ta med sig 10 liter sprit, 90 liter vin och 110 liter öl om EG-gränserna införs. Men om vi endast får ta in ungefär en fjärdedel av volymen inom EG-gränserna under en övergångsperiod blir det möjligt att totalt ta in 20 miljoner liter sprit, 200 miljoner liter vin och 240 miljoner liter öl. I andelar av den nuvarande försäljningen är det 55%. Det är dubbelt så mycket vin som säljs i Sverige i dag, och det är hälften av den mängd öl som säljs i dag.
Slutsatsen är att prisinstrumentet har gått förlorat. Skulle det upprätthållas kommer svensk bryggerinäring att gå under. Vi räknar med att ungefär 50% av försäljningsvolymen kommer att försvinna. Det är ett bortfall på 3 miljarder kronor (bild 10).
Ni säger nu att detta inte är en näringspolitisk konferens. Men jag hävdar att det är bättre även från nykterhetspolitisk synpunkt att samarbeta med svensk bryggerinäring än med Heineken osv. Från nykterhetspolitisk synpunkt finns det ett värde i att behålla en svensk bryggerinäring.
Det finns oprövade element (bild 11 och 12). Jag önskar att vi kunde tala mer om det. Vi har i vårt socialpolitiska program de senaste fem åren gjort en del erfarenheter.
Tesen är att det går att vara optimistisk beträffande nya möjligheter att förändra ungdomars attityder, kunskaper och beteendemönster. Vi har arbetat med att påverka attityderna, men då med hjälp av ungdomarna själva och inte med hjälp av pekpinnar.
Vi tycker att Fryshuset är ett bra exempel, vilket nu äventyras. Vi har satsat mycket pengar där. Detta finns också beskrivet i det skrivna materialet.
Information om skador bör ske på ungdomarnas egna villkor. Team 717 är ett program som har drivits på försöksbasis i Dalarna. Ungdomar mellan 7 och 70 år har fått information och kunskaper om vilka skador som kan finnas i samband med konsumtion av alkohol.
Om alkoholen skall tas bort ur ungdomarnas liv måste de erbjudas något annat. Ungdomarnas stora intresse i dag är ju musik och disco. När jag var 25 år fanns det 50 ställen att gå på i Stockholm. I dag finns det två ställen som inte erbjuder alkohol. Det finns stora förutsättningar för att skapa ett program som erbjuder ungdomarna ett liv utan alkohol.
Använd alla kanaler! Vi har jobbat i skolan. En Luciaaktivitet 1987 gav 6000 svar från unga människor om hur man skulle kunna arrangera verksamheter utan alkohol.
Vi har jobbat på Alnö tillsammans med aktiva socialassistenter. Jag skulle kunna fortsätta länge med att beskriva sådana aktiviteter.
Det är uppenbart att det finns mycket att göra med hjälp av den aktiva friskvården. 75% av svenska folket går på hälsoundersökningar i dag. Nästan ingen får i samband med dessa information om alkohol, trots att levervärden brukas testas vid dessa undersökningar.
Det finns en provkarta på områden som jag önskar att den Alkoholpolitiska kommissionen skall syssla med. Det är nödvändigt med ett nytt alkoholpolitiskt program (bild 13 och 14). Först måste skatterna harmoniseras successivt för att behålla kontrollen. Tillgångsrestriktionerna inom monopolen måste avvecklas, men bara i den takt som EG-domstolen kräver. Låt oss inte gå för fort fram där. Dessutom behövs en treårig kampanj kring attityder och information till unga människor. En stark samordnande kommission, medverkan från hela samhället och entydiga och mätbara mål behövs.
Alla känner igen högersymbolen -- H (bild 15). Vi är litet misstänksamma mot social ingenjörskonst i Sverige. Ändå finns det bästa exemplet i högertrafikkampanjen. År 1963 upptäckte Tage Erlander att Sverige var på väg in i en internationell trafikvärld. Fyra år senare genomfördes den mest framgångsrika förändringen av ett gammalt beteendemönster som någonsin hade genomförts i Sverige. Kanske skulle en ny symbol kring ett treårigt alkoholprojekt tillsammans med information till framför allt unga människor vara en framgångsrik väg -- A (bild 16).
Kjell E Johansson: Herr ordförande och värderade åhörare! Inbjudan till att ställa upp i denna utfrågning kom i så pass god tid att det var möjligt att ägna några sommarveckor åt att skriva ner en mer utförlig argumentation kring grundläggande alkoholpolitiska fakta. Denna sammanställning finns tillgänglig för alla och har även överlämnats till Alkoholpolitiska kommissionens ordförande och socialutskottets ordförande (Alkoholpolitikens ABC, Sober Förlags AB).
Jag utgår i den här skriften från föreställningen om alkoholens två ansikten -- dess positiva och negativa sidor. Med stöd av delar av moderatledaren Carl Bildts regeringsförklaring för drygt ett år sedan och socialminister Bengt Westerbergs direktiv till den Alkoholpolitiska kommissionen har jag utvecklat på område efter område fakta, synpunkter och även granskat myter.
En utgångspunkt är några av de viktiga samband som berörts tidigare här i dag. Det gäller totalkonsumtionsteorin, dvs. sambandet mellan bruk och missbruk. Sambandet mellan tillgänglighet och konsumtionens omfattning. Sambandet mellan pris- och konsumtionsnivå. Det finns också en koppling mellan alkohol och narkotika. Alkohol kan faktiskt utgöra grogrund för narkotikamissbruk.
Det är ingen tillfällighet att länder med betydligt generösare alkoholpolitik än den svenska har starka legaliseringsrörelser för narkotika. Det är inte heller någon tillfällighet att i de länderna är narkotikamissbruket mera utspritt än i Sverige.
Ett samband som jag inte tar upp i boken, men som borde ha granskats utförligare, gäller ungdomsarbetslöshet och missbruk. Självklart är det inte så att varje ung arbetslös människa automatiskt hotas av missbruk. Den påfrestning det innebär när man ställs utanför arbetsmarknaden under månader, kanske under år, leder till håglöshet och vilsenhet. Det innebär att det byggs upp en social explosion i det som kallar sig för ett välfärdssamhälle. Samtidigt öppnas vägen till omfattande missbruk och kriminalitet.
Men det är inte tillräckligt att diskutera de här nämnda sambanden. Vi måste också fråga oss: Vilka alternativa strategier finns i alkoholpolitiken? Från nykterhetsrörelsens sida vill vi betona satsningen på punktnykterhet: nykterhet i trafiken, i arbetslivet, under graviditeten och under ungdomsåren.
Punktnykterheten har ett värde på två sätt. Dels är det en strategi som har ett egenvärde oberoende av hur det ser ut med den restriktiva alkoholpolitiken. Dels får åtgärder för att främja punktnykterhet ännu starkare effekter om de kombineras med en restriktiv alkoholpolitik.
Vid sidan av betoningen av punktnykterhet finns det också anledning att lyfta fram några strategiska yrkesgrupper, som i sitt professionella arbete kommer i kontakt med alkoholen och dess skadeverkningar: läkare, sjuksköterskor och annan medicinalpersonal, lärare och andra som är verksamma inom skolan, socialarbetare, fältassistenter, poliser, ungdoms- och fritidsledare.
Skall vi komma till rätta med de hot som i dag växer sig starka inför den hittillsvarande relativt framgångsrika svenska alkoholpolitiken, är det nödvändigt med en kraftfull satsning på de strategiska yrkesgruppernas grundutbildning och fortbildning liksom främjandet av samspel dem emellan.
Vi arbetar under en tid med starka ekonomiska begränsningar. Vad som kan vara viktigt att än mer lyfta fram i en sådan period är inte enbart bristen på resurser i vissa lägen utan också på vilket sätt vi faktiskt använder de resurser som finns.
Vi kan konstatera att det i många avseenden finns en låt-gå-politik, som försvårar tidig upptäckt och tidiga åtgärder. Det är inte så att socialt arbete automatiskt behöver kosta mera pengar än vad det gör i dag. Om man satsar på tidig upptäckt och tidiga åtgärder, kan vi åstadkomma sociala behandlingsinsatser i ett tidigt skede och på ett relativt odramatiskt sätt, till låga kostnader och med betydligt större framgång än vad vi i dag gör. Skall vi lyckas härmed måste självfallet inte minst några av de strategiska yrkesgrupper som jag här nämnt lyftas fram i sitt professionella arbete.
Med detta är jag också inne på missbrukarvårdens former och innehåll. Jag har fört en ganska långtgående diskussion i boken "Alkoholpolitikens ABC". En förutsättning för framgångsrikt socialt behandlingsarbete är att primärvården flyttas över till kommunerna. Primärvård och socialtjänst bör läggas in under en gemensam nämnd med en gemensam chef. Jag påstår inte att detta är den slutgiltiga lösningen på några problem, men det är en av förutsättningarna för att vi skall riva barriärer mellan det sociala och det medicinska arbetet. Primärvården måste får en mer framskjuten roll då det gäller det oupptäckta missbruket och missbruk i ett tidigt skede.
Låt mig bara göra en liten parentes. Den gäller något som möjligen är en symbolfråga, en inte alls oviktig sådan. Jag pläderar för en höjning av det kvalitativa sociala arbetet. Socionomutbildningen skall ges ett annat innehåll. Det är inte rimligt att nyutbildade socionomer måste börja sin anställning på en socialförvaltning med att undervisas i missbruksarbete. På institutionerna för socionomutbildning måste man fjärma sig från de byråkratiska lösningarna till förmån för socialarbetets metodik, gängbearbetning, uppsökande verksamhet, missbruksarbete och andra praktiska frågor.
Jag tror personligen inte på socialarbetare som är färdigutbildade vid 21--22 års ålder. Att höja inträdesåldern för socionomutbildning borde vara en självklarhet. De sökande måste ha åtminstone fem års erfarenhet av praktiskt yrkesarbete.
Det som jag nu tagit upp kan uppfattas som en detalj. Det finns mängder av sådana exempel inom svenskt socialt och medicinskt arbete. Om situationen inte hyfsas till, vilket inte kostar något, kvarstår svårigheterna.
Alkoholupplysning, hälso- och ungdomsfostran är några av de andra strategiska framgångsvägarna i kampen mot missbruket och den sociala utslagningen. Vi återkommer därvid till den roll som olika yrkesgrupper kan spela när det gäller ungdomar i kris och i riskzonen. Tiden medger inte ett utförligt resonemang. Jag hänvisar till det tryckta materialet.
Det är självfallet önskvärt med riksomfattande kampanjer, men
det är ännu angelägnare med geografiskt avgränsade sådana --
kanske skall man välja ett annat ord än "kampanj" -- för
hälsofostran, alkoholupplysning och opinionsbildning. Jag tror
också att hela landstingsområden är för stora. Man måste välja
en avgränsning till någon eller några kommuner där man arbetar
med ungdomar i kris och i riskzonen. Där skall de strategiska
yrkesgrupperna fortlöpande tränas i samarbete, i tidig upptäckt
och i hur man åtgärdar de problem som aktualiseras. Utbildningen
förbättras. Så gör vi i vårt Ölandsprojekt ("Bättre hälsa på
Öland år 2000"): Binda ihop insatser från näringslivets, från de
kommunala förvaltningarnas, från polisens och från ideella
organisationers och enskilda intresserade personers sida. Koppla
samman föräldraskolor och skolaktivkurser. Satsa på att hos
ungdomarna själva utveckla en aktiv opinionsbildning mot alkohol
och andra droger.
En avgörande fråga är att det inte ständigt är vuxenvärlden som pekar på vad som skall göras. Vuxenvärlden behöver inte sticka under stol med sina åsikter, men vi får inte glömma bort att vuxenvärlden har en benägenhet att lämna ungdomsgrupperna mängder av goda råd som äldre har svårt att efterleva för egen del. Därmed uppstår lätt en förtroendeklyfta och ett avstånd. Alla typer av alkoholupplysning, ungdomsfostran och opinionsbildning som vi vill satsa på måste också utgå från en pedagogik där vi mobiliserar ungdomarna själva -- de som går på fritidsgårdar, de som är verksamma i ideella föreningar, inom idrottsrörelsen osv. Jag försöker i min skrift utveckla en modell för lokal opinionsbildning.
De ekonomiska kostnaderna är en särskild fråga. Men det gäller inte några överväldigande belopp. Jag har också en del idéer om hur man skall kunna lyfta fram ekonomiska resurser för att både klara denna form av alkoholupplysning och åstadkomma alkoholfria alternativ för tonårsgrupperna. Konkret återfinns förslagen i "Alkoholpolitikens ABC".
Låt mig avrunda med några ord om nykterhetsrörelsens arbete. Nykterhetsrörelsen har sprungit fram ur en politiskt medveten strävan att förbättra människornas förhållanden och att skapa ett samhälle präglat av trygghet och solidaritet, utan den misär som alkoholbruket kan leda till.
Nykterhetsrörelsen svarar för en rad olika insatser, som lätt glöms bort i dessa tider: ett omfattande och framgångsrikt barn- och ungdomsarbete. Det bedrivs både i profan nykterhetsrörelses regi och i kristna samfunds regi.
Det förekommer i dag tendenser att nonchalera ideella aktiviteters betydelse. Långtgående tankar finns på att strama åt samhällets bidrag. Jag vill nu inte ansluta mig till kravmaskiner, utan vill bara anföra ett observandum. Vi är alla medvetna om att det är nödvändigt i det internationaliserade och genomkommersialiserade samhället att satsa på aktiviteter som inte bara sysselsätter ungdomarna utan också stimulerar dem till ställningstaganden, till engagemang i livsåskådnings- och världsåskådningsfrågor. Det sista må inte vara statsmakternas eller kommunernas uppgift att finansiera.
På sysselsättningssidan finns det anledning att säga, att där ungdomsorganisationerna -- vare sig det är i helnykter regi, i idrottens regi eller dylikt -- tvingas att upphöra med delar av sin verksamhet till följd av de svårigheter som inträder med galopperande hyror osv., återstår det till sist för samhället att återta eller överta en del av de arbetsuppgifterna, till kostnader som är väsentligt högre än de som vi i dag kan registrera.
Det har i debatten och framför allt från en lotteriutrednings sida förekommit tankegångar att man finansierar barn- och ungdomsverksamheten med kasinospel. Detta uppslag måste avvisas. Signalerna är felaktiga. Barn- och ungdomsverksamhet får inte förknippas med kasinon.
Till att börja med borde kasinospel inte höra hemma i ett civiliserat samhälle, men det är en annan diskussion, som jag lämnar därhän. Om statsmakterna absolut bestämmer sig för kasinospel, må det vara en sak, men om politikerna är utomordentligt entusiastiska över öronmärkta pengar, öronmärk dem då för statens underskott på bankaffärer i stället för att låta dem gå till barn- och ungdomsverksamheten! Det är en oförskämdhet utan like mot socialt och ideellt ungdomsarbete att komma på tanken att knyta bidragsgivningen till kasinospel. Detta är fullständigt oacceptabelt.
Ett påpekande: jag instämmer helt med Egon Jacobsson när han ger uttryck för ståndpunkten att svensk alkoholpolitik skall bestämmas av svenska politiker och inte av jurister någonstans i utlandet. Men det är viktigt att man inte faller i fällan och för att behålla beslutskraften fattar de beslut som utländska jurister annars skulle ha fattat. Den poängen är ganska liten.
Från nykterhetsrörelsens sida förutsätter vi att både de byråkratiska och de politiska förhandlarna förmår hävda svensk alkoholpolitiks hittillsvarande grundpelare, så att vi inte hamnar i den positionen att svensk alkoholpolitik skall avgöras utomlands. Men skulle vi hamna i det läget att förhandlarna inte lyckas med denna uppgift, kan också svensk profan och kristen nykterhetsrörelse, med 500000--600000 anhängare, tvingas uppmana sina medlemmar och sympatisörer att rösta nej till svenskt medlemskap i EG/EU.
Erik Trost: Tiden är knapp, och jag skall begränsa mig till att ta upp sju punkter.
Som första punkt tar jag upp ett minne från barndomen, som jag kom på när jag på vägen hit såg en ovanligt blek liten flicka i femårsåldern med sin mor. Då mindes jag att jag när jag var fyra år tillbringade tre månader isolerad på sjukhus. Jag fick av min storasyster en gul och röd gummiboll, som var litet sliten och på ett ställe var intryckt. Jag låg i sängen och försökte få bort den där defekten på bollen. Men när jag fick bort den ursprungliga intryckningen, fick jag varje gång en intryckning på ett annat ställe. Så småningom kom jag ändå underfund med att om jag använde alla tio fingrarna och dessutom näsan och tryckte försiktigt, klarade jag att få bort defekten på bollen.
Man kan kanske säga att den bilden, såsom jag nu upplever den i efterhand, är en sammanfattning av den syn som vi i Verdandi har på alkoholpolitiken: det behövs ett samlat grepp, och man måste ha näsa för vad som är verkligheten. Det går inte att begränsa den alkoholpolitiska debatten till en eller ett par frågor, utan man måste ha en social helhetssyn.
Min andra punkt är att jag vill tala om att vi i Verdandi ställer upp bakom en grundläggande restriktionspolitik. Men för att restriktionspolitiken skall ge avsedd effekt måste den antingen vara förankrad i folkmedvetandet eller ha en chans att bli förankrad i folkmedvetandet inom rimlig tid. Annars ger det motsatt effekt än den avsedda.
Om man stänger en kran, är det risk att man öppnar andra kranar, och man kan därför inte diskutera en ensidig restriktionspolitik utan måste samtidigt diskutera andra förhållanden i samhället.
Det tredje som jag vill säga är, att om man inte gör någonting alls, är det en mycket aktiv handling. Passivitet inför stora problem är en handling som det finns anledning att kritisera. Vi vet att om vi inte gör någonting alls, kommer vi att möta en chockhöjning av alkoholkonsumtionen och av de s.k. alkoholproblemen, och därför måste vi handla.
Oavsett vad vi har för uppfattning om EG, för eller emot, vet vi att verkligheten kommer att förändras. Den förändras för varje minut. Gränserna rivs, vår kulturella tillvaro är inte längre avgränsad av vårt eget kvarter, utan den är beroende av vad som händer i andra delar av världen. Därför anser vi i Verdandi att det behövs en ansvarsfull anpassning till en förändrad verklighet.
Vi måste successivt trappa ner prisinstrumentet, och vi måste successivt trappa ner tillgänglighetsgränserna. Gör vi inte det, förlorar vi kontrollen över politiken helt, och då inträffar katastroferna. Jag tror att de allra flesta är medvetna om detta, men tyvärr vågar inte alla säga det annat än när man träffar dem en och en.
Men när vi gör detta, måste vi också samtidigt bygga upp kulturpolitiska insatser för gemenskap och solidaritet. Vi måste t.ex. ålägga alla kommuner att starta djupgående kulturpolitiska program för gemenskap och solidaritet och mot utslagning. Vi för vår del är beredda att i ökad utsträckning delta i det arbetet.
Den fjärde lilla punkten är ett konstaterande på grundval av våra upplevelser av verkligheten i vårt praktiska sociala arbete. Utslagningen i samhället är nu inte lika klassbunden som den har varit tidigare. Den sociala nedrustningen galopperar och drabbar nu alla grupper i samhället. Det betyder rent praktiskt att vi får en ökad skiktning. Vi kan nu inte nöja oss med att dela upp människor i tre eller fyra socialgrupper, utan det finns i verkligheten fler socialgrupper.
Vi ser i vårt praktiska arbete att de nyutslagna som kommer med i vår verksamhet och som har en god verbal träning, ett språk som stämmer överens med tjänstemännens, roffar åt sig större och större del av de resurser som tidigare gick till de mest utsatta. Det betyder att situationen för de mest utsatta förvärras katastrofalt. Vi är nu inne i en sådan situation, och vi måste med kraft se till att vi utan att rodna kan säga att vi lever i ett humant kulturellt samhälle.
Den femte punkten gäller att det ofta pratas om riskgrupper. Vi är för vår del litet rädda för att använda den beteckningen. Den leder ofta till svårigheter att stödja personer som tror att de i förväg är dömda. Dessutom inbillar man människor att det som kallas t.ex. alkoholproblem bara drabbar personer som tillhör riskgrupper. Då blir det svårare att motivera avsättande av samlade resurser för en kamp mot problemen. Därför tycker vi att det är klokare att använda beteckningen risksituationer. Alla människor hamnar, om de lever tillräckligt länge, förr eller senare i risksituationer.
Vi måste träna oss att hantera risksituationer. I samband med separationer, i samband med omorganisation av företag eller i samband med att vi eller våra anhöriga drabbas av arbetslöshet hamnar vi i risksituationer, och alla är berörda. Det betyder att alla har nytta av en solidarisk alkoholpolitik, socialpolitik och kulturpolitik. Det här tror vi är viktigt.
Den sjätte punkten gäller att vi tror att det är viktigt att öka satsningen på social forskning och på tvärvetenskaplig forskning, men framför allt att ge kraftigt ökade bidrag till s.k. aktionsforskning, dvs. där man startar olika typer av utvecklingsprojekt och samtidigt sätter av resurser för att följa processen. Man startar, man följer, man korrigerar och man styr processer. Den typen av forskning behöver vi mycket mer av, eftersom det är bråttom. Vi måste omedelbart kunna omsätta resultat av forskning i praktisk handling.
Min sjunde punkt gäller att det finns anledning för oss att se till att barn och ungdomar i väsentligt större utsträckning än nu växer upp i tryggare situationer. Barns och ungdomars situation är mycket hotad, och vi har under de senaste sex till åtta åren fått en kraftig försämring av uppväxtvillkoren för stora grupper av barn och ungdomar. Vi måste också i ökad utsträckning satsa på utsatta småbarnsfamiljer. Det är viktigt att komma in i tid. Vi behöver ha aktiva kulturpolitiska program mot ensamhet och isolering och för gemenskap och praktisk solidaritet.
Karin Israelsson: Jag har några frågor, först en som jag riktar till Robert Fägersten. Genom den proposition som föregick bildandet av Folkhälsoinstitutet tog man 50 miljoner kronor från bryggerinäringen. Jag undrar på vilket sätt dessa pengar finns med i fortsättningen. Är de något att räkna med i det förebyggande arbetet?
Vidare en fråga till Birgitta Kihlberg: Om det nu är så att restaurangerna skall vara alternativ, varför har så många av dem en 25-eller 22-årsgräns, så att ungdomar i lägre åldrar inte släpps in? Vad är det som gör att hamburgerkedjor utan alkohol trots allt kan utgöra ett alternativ för ungdomarna? Finns det inget mellanläge, där restaurangerna släpper in ungdomarna i något annat än en pubmiljö? Ökningen av alkoholkonsumtionen sker ju bevisligen i den miljön. Det är där som den måste ha inträffat, eftersom det är starkölet som står för konsumtionsökningen.
Till Kjell E Johansson: Hur förvaltar nykterhetsorganisationerna de samhällsmedel som kommer dem till godo? Kan man generera dessa medel på ett effektivt sätt?
Robert Fägersten: Det fördes överläggningar mellan den socialdemokratiska regeringen och bryggerinäringen som syftade till att i samband med borttagandet av punktskatterna på läskedrycker, som skulle ha skett inte den 1 januari 1993, som det nu blir, utan den 1 januari 1991, skulle en del av punktskatteborttagandet inte ha lämnats vidare i form av lägre konsumentpriser utan skulle ha resulterat i fonder. En tanke bakom dessa fonder var att en del av dem skulle kunna användas för samverkan med Folkhälsoinstitutet. Den tanken blev sedan aldrig fullföljd, och vi har i samband med regeringsbytet träffat överenskommelse om återhållande av sådana fonder. Medlen kommer i stället att lämnas vidare till konsumenterna och blir inte längre tillgängliga för det ändamålet.
Kjell E Johanson: På Karin Israelssons fråga vill jag svara att de medel från kommuner och landsting och från staten som kommer nykterhetsrörelsen till del i huvudsak går till verksamheter och aktiviteter som sysselsätter barn och ungdomar. Det gäller vanlig hobbyverksamhet, scoutarbete, idrottsaktiviteter, studiegrupper och mycket annat. En mycket kraftig satsning förekommer på hälsofostrande projekt och på att göra barn och ungdomar medvetna om sin situation, till att fostra dem till att aktivt ta ställning och att ta ansvar för sina egna ungdoms-och fritidsmiljöer. Det förekommer även en omfattande satsning på kulturarbete i form av bl.a. amatörteater och musikverksamhet.
De offentliga medlen används inte för den alkoholpolitiska opinionsbildningen, som inte i sig är särskilt kostsam, utan de disponeras för sysselsättningsfrämjande åtgärder inom den ideella sektorn. En stor del av finansieringen sker genom våra egna medlemsavgifter, våra egna lotterier och genom våra insamlingar. Vi gör dessutom utomordentligt stora insamlingsinsatser till stöd för nykterhetsarbetet i andra länder, både ute i Europa och i tredje världen.
Birgitta Kihlberg: Om jag förstod Karin Israelssons fråga rätt gällde den varför man har åldersgränser på vissa restauranger och varför den är satt till 22--25 år. Samtidigt ställde Karin Israelsson en fråga om varför ungdomarna släpps in i pubmiljö och på McDonalds. Förstod jag frågorna rätt?
Karin Israelsson: Det är pubmiljön som ungdomarna hänvisas till, eftersom många restauranger i vart fall i sin annonsering har åldersgränsen 22 eller 25 år.
Birgitta Kihlberg: Jag skall ärligt säga som det är, att jag inte kan ge några detaljsvar på den frågan eller komma med några absoluta sanningar. Inom facket är vår åsikt att eftersom ungdomarna söker sig, det har vi sett, till ställen där det finns ungdomar, drar vissa typer av restauranger i ett geografiskt område i en stad till sig en yngre publik. Där blir det ibland litet stökigt. Det accepteras på den restaurangen. Att det är stökigt kanske vi som är litet äldre tycker. Därför finns det företag som har valt att vända sig till en annan typ av publik. Då sätter man ofta en åldersgräns. Vissa företag bestämmer t.ex. att herrar inte får lov att komma in utan slips. Jag tror att svaret är så enkelt som att vi i vår bransch inte har lyckats bestämma att vi vill dra till oss alla åldersgrupper, utan åldersgrupperna bestämmer själva vart de vill gå. Då kan det bli så, att olika slags publik "klumpar ihop sig" på olika typer av restauranger.
Sten Svensson: Jag vill först understryka det som Kjell E Johansson sade beträffande primärvården. För att medicinska och biologiska insatser i olika sammanhang skall bli framgångsrika i det längre perspektivet är det mycket viktigt att vardagen fungerar, dvs. att den sociala dimensionen finns. Det har vi också uttryckt mycket kraftfullt i slutbetänkandet från Psykiatriutredningen, när vi har kommit in på frågor som rör de psykiskt störda, missbruksfrågor och liknande. Jag vill gärna instämma i den delen av Kjell E Johanssons synpunkter beträffande primärvården.
Mot bakgrund av att vi här i riksdagen, på regeringens förslag, har ändrat beskattningen av alkoholdrycker på ett sätt som innebär att man främjar övergången till svagare drycker, vill jag fråga: Vad kan man göra i det längre perspektivet för att ytterligare påskynda den utvecklingen? Skulle man t.ex. kunna främja ett val av svagare drycker vid tax free-försäljning?
Vi går mot ett mer mångkulturellt samhälle i Sverige genom den ökade rörligheten över gränserna och den stora invandringen. Därför är det viktigt, som många av föredragshållarna under det sista passet har påpekat, att vi försöker att finna nya former för framtiden och att vi utformar en ny politik. Jag skulle gärna vilja höra er utveckla era erfarenheter litet grand. Framför allt riktar jag mig till Birgitta Kihlberg och Robert Fägersten. Vilka erfarenheter har ni, och vad kan vi lära av de människor som har kommit hit från andra länder, av deras efterfrågan, beteende och attityder i det svenska samhället, för att kunna anpassa oss till den nya mångkulturella situationen i vårt land?
Birgitta Kihlberg: Jag börjar gärna med att svara på slutklämmen i frågeställarens fråga, vilka erfarenheter vi har av alkoholmönstret hos människor från andra länder. Vi har ett utbyte inom facket med våra brödra- och systerorganisationer i de europeiska länderna. Samtidigt är det våra medlemmar som servar turister som kommer hit eller andra typer av gäster. Det är t.ex. många av näringslivets gäster som kommer till restaurangerna här i Stockholm.
Den erfarenhet vi har är att mat och alkoholdryck hör samman på ett mer positivt sätt. Man dricker mindre starksprit. Man kommer till restaurangen och inleder mat- och alkoholintag ungefär samtidigt. Man går oftast från restaurangen utan att vara berusad, kanske litet glad, men det märks alltså knappast att ett alkoholintag gjorts.
Nu skall jag sticka ut hakan och säga att vi jämför med ett svenskt mönster. Gästen har då gärna tagit litet grand sprit innan denne kommer till krogen. Sedan tar man alkohol tillsammans med mat under den tid man är på restaurangen. Man slutar inte alltför sällan sitt restaurangbesök i baren med två bamsewhisky innan man går ut. Jag påstår att många är ganska berusade när de lämnar restaurangen.
Det är just dessa jämförelser vi har gjort. Dessa fall ser vi dagligdags. Det är därför våra medlemmar anser att vi gärna kan adoptera ett mer europeiskt mönster. Det ger mycket trevligare arbetsförhållanden för personalen på restaurangen om gästerna dricker under mer ordnade former, om de ägnar sig mer åt att äta gott än åt att dricka för mycket.
Robert Fägersten: Många av de experiment som vi har bedrivit har syftat till att försöka göra ungdomarna till språkrör för ett nytt synsätt på alkoholen, att engagera ungdomarna själva som talesmän. Non Fighting Generation t.ex. är sammansatt av ungdomar som har haft ganska allvarliga problem, ofta våldsproblem, och som är straffade. Men de har en helt annan syn på alkohol än de svenska ungdomarna har. Detta gäller även de som har levt ganska länge i Sverige. De har inte den här "fylleromantiken", utan de har känslan av att det är skamligt att synas berusad. Det är det synsättet som vi hoppas och tror kan tränga in, och som vi kan stödja. För en sådan politik är åtminstone unga invandrare utmärkta språkrör och stöd.
Owe Larsson: Jag vill ta upp frågan om hur man skall göra för att få fram vettiga alternativ till restauranger åt ungdomarna. Jag tror inte att man skall grundlägga vanor på restaurangerna.
Efter att ha varit med här i dag har jag funderat på en sak. Vad gör man egentligen i EG? Frågar man inte varandra om olika saker? Reser man inte ned till EG och diskuterar? Det gör ju stora maffiga killar, som borde kunna få ut litet av resonemangen. När man frågar om saker sägs det hela tiden att man inte vet någonting om den frågan. Detta är en fundering som förstärks varje gång jag är på ett EG-möte. Ingen vet någonting om vad som gäller. Vi borde kunna få klart besked om monopolet är den springande punkten. Detta var ingen fråga, utan en reflektion.
Men min fråga gäller alternativen. Vi har haft tre--fyra stora alkoholpolitiska utredningar, som har kommit fram till många vettiga och bra saker. Ändå har alkoholproblematiken bara ökat i samhället eller i möjligaste mån stått stilla. Vi har fått en utveckling som inneburit att exponeringen av alkohol har blivit mer omfattande. Nu kan inte mina ungdomar gå ut på restaurang utan att möta detta. De har egentligen inget val. De måste dricka åtminstone öl när de går ut.
Man har försökt att göra alternativ för ungdomar. Man hade ungdomsgårdarna. Men på ungdomsgårdarna har vi i dag 11--12-åringar. Där vill inga 17-åringar vara. Hur skall vi göra för att få alternativ till ungdomarna? Kan föreningslivet ställa upp och skapa de alternativ som vi vill ha? Det måste vara altrnativ för sådana ungdomar som inte är med i föreningar, utan som har valt bort den aktiviteten. Min undran är: Hur skall detta gå till? Vad tycker experterna att vi skall göra?
Kjell E Johanson: Blir jag utpekad som expert måste jag lämna ifrån mig ordet. Det är inte så lätt att vara expert på ungdomsfrågor, trender och ungdomskultur.
Man måste göra klart för sig att det inte går att ha festliga danskvällar i ungdomarnas vardagsmiljö, i skolans matsal eller på fritidsgården. Precis som vi vuxna vill ungdomarna in till city, speciellt de äldre ungdomarna. Därför måste man göra upp med vanföreställningen att man kan skapa attraktiva festarrangemang i vardagsmiljön. Ungdomarna är en spegelbild av vuxenvärlden. Det behövs särskilda festmiljöer, fredags- och lördagsmiljöer. Det är det första.
Det andra är att föreningslivet kan svara för en del av de aktiviteterna. Samtidigt måste vi inse att både kommunala fritidsledare och föreningsledare som regel inte har sin främsta framtoning i Topsy Lindbloms fotspår.
Jag tror också att man måste hitta en form för att stödja en restaurangägare eller privat näringsidkare som vill satsa på alkoholfria alternativ. Man kan hävda att nöjesverksamheten skall vara självbärande och lönsam. Med tanke på konkurrensläget och den roll alkoholen spelar, tror jag att det är fullständigt utsiktslöst att göra en alkoholfri ungdomsrestaurang, hur populär den än är, ekonomiskt bärkraftig. I min roll i Stockholms stad har jag mer än en gång brottats med denna konkurrens- och nöjessituation. Det har inte varit möjligt med den nuvarande lagstiftningen att stödja privata alkoholfria nöjesalternativ.
Vårt ungdomsförbund, UNF, har lyckats med alkoholfria diskotek på en del håll i landet. Men vi kan inte täcka in allt. Det måste finnas en kombination av kommersiella intressenter, ideella organisationer och samhällsstöd. Uppgiften kan klaras genom den finansiering jag föreslår i "Alkoholpolitikens ABC".
Martin Nilsson: Jag har en fråga och ett konstaterande. Jag skulle vilja börja med begreppet alkohol under kontrollerade former, som jag tror att somliga har varit inne på under debattens gång. Jag delar i mångt och mycket den uppfattningen att ett led i minskandet av den totala alkoholkonsumtionen självklart måste vara att på ett bättre sätt kunna kontrollera under vilka former alkohol sprids och nyttjas.
Man måste inse att såväl restaurangnäringen som de fackliga organisationerna har ett anvsvar. Så är det inte i dag. Delvis beror det på att det inte finns någon kontrollerad form. Precis som Birgitta Kihlberg säger är det ofta litet okontrollerade former på de ställen som har en lägre åldersgräns. Där är ofta litet stökigt och bråkigt. Där vågar man inte ingripa från marknadssidan, för man är rädd att förlora konkurrensandelar.
Karin Israelsson var tidigare inne på att den här möjligheten inte heller finns för många ungdomar. Jag tillhör själv den gruppen, trots att jag sitter i Sveriges riksdag. Jag vet att detta låter som ett uselt Ny demokrati-argument. Jag tänker inte försöka plagiera dem i övrigt. Men jag är faktiskt själv en av dem som inte kan gå ut på krog i Stockholm därför att jag är för ung. Men jag kan sitta och fatta beslut i riksdagen. Här måste självklart näringen och facket gemensamt ta sitt ansvar, vilket de faktiskt inte gör i dag. Det är någonting som jag tror att de skall fundera på själva.
Jag vill ställa en fråga till nykterhetsorganisationerna som delvis tangerar den fråga som jag ställde tidigare i dag: Vilka möjligheter upplever ni att det finns att informera och bedriva propaganda? Det har under de senaste åren bedrivits många kampanjer, t.ex. Athena-kampanjen, för att minska alkoholkonsumtionen. De har varit verkningsfulla. Frågan är: Hur se det ut på den lokala nivån? Vilka möjligheter har ni, vilka möjligheter har era ungdomsförbund och vilka möjligheter har andra organisationer? Märker ni något slags förändring bland andra organisationers vilja att arbeta med dessa frågor utanför den traditionella nykterhetsrörelsen?
Erik Trost: När man pratar om ungdomar måste man bl.a. ha klart för sig att ungdomar inte är ett enhetligt begrepp. Precis som vuxna befinner sig ungdomar i olika situationer.
En tumregel som jag tycker att man kan säga att vi har en viss framgång med är att vi inte planerar för mycket verksamhet. Vi använder 95% av våra resurser för väl planerade improvisationer. Alla som lever i en otrygg situation, och väldigt stora grupper av ungdomar lever i en otrygg situation -- tyvärr ökar den gruppen -- kräver en snabb tillfredsställelse av sina behov. Därför kan man inte planera för mycket, utan man måste kunna improvisera. Det betyder att man måste ha en organisation som har möjlighet att haka på när ungdomarna själva tar initiativ. Det går inte att vänta till om en vecka eller fjorton dagar, utan det skall ske på en gång, om fem minuter.
När vi i vår uppsökande verksamhet träffar ungdomar som har behov av att prata med vuxna, vilket är mycket vanligt, räcker det i regel inte att man gör det i en lokal en halvtimme eller en timme. Ibland behöver man snabbt sticka bort med en grupp i några dagar. Vi har verksamheten upplagd så att vi kan resa bort med tio minuters varsel. Man skall alltså kunna använda de lokaler man har på nära håll, i kvarteret, och de man har litet längre bort dygnet runt. Man måste jobba mycket, mycket informellt. Jag tror att detta är en viktig del när man tittar på de ungdomar som har det besvärligast.
En fråga som man i stort har anledning att titta på är skolungdomar och skolungdomars situation. De sociala målen för skolan och det som händer däromkring tror jag att det finns anledning att dra en särskild litania om vid ett annat tillfälle.
Kjell E Johansson: Några markeringar: Det är önskvärt med centrala kampanjer av det slag Bohman-gruppen och Athena-gruppen genomfört. De får rejäl styrka då de kombineras med lokala aktiviteter. På det lokala planet är jag övertygad om att man måste använda ett par tre olika sätt att lösa problem på. Idérörelser skall sprida information som anknyter till den egna målsättningen, vare sig det är idrott, kristet ungdomsarbete eller nykterhet. Då blir den trovärdig för egna medlemmar och anhängare, som är opinionsbildare.
Man bör också ha en tvärinformation som primärvården, landstinget, fritids- och kulturförvaltningarna, skolan, poliser och andra utformar gemensamt. Det finns behov av en mångfald, men det skall finnas en enhet i mångfalden.
Dessutom kan kopplingen förstärkas därest kommunerna på ett konsekvent sätt satsar på komplementerande och frivilliga vårdinsatser till den kommunala missbrukarvården. Enligt min uppfattning bör man i varje kommun -- det är ingen diskussion i storstäderna, för där finns detta -- överallt runt om i landet ha någon satsning på DKSN, RIA, Verdandi, Alro, Länkar, IOGT/NTO:s vårdkedja, jag lämnar därhän vad man väljer.
Din fråga gällde om det fanns intresse från andra organisationers sida. Senast i går kväll hade jag en överläggning med 30 idrottsledare i Stockholm. Bland dem som Folkhälsoinstitutet möter finns det utomordentligt många exempel på idrottsorganisationer, ideella föreningar av olika slag, även långt utanför nykterhetsrörelsen, som med stor oro ser på situationen och som är beredda att göra arbetsinsatser.
Jag tror inte att man behöver vara pessimistisk på den punkten. Det finns en bred uppslutning bakom tanken på rejäla informationsinsatser. Men de måste kombineras med fritidsaktiviteter. Alkoholupplysningen löper risk att bli ganska meningslös om fritidsgårdar samtidigt avvecklas och föreningsverksamheten inskränks. I de två Ölandskommunerna står 200 ungdomar i åldern 18--24 år utanför arbetsmarknaden. Kan inte den problemsituationen lösas hjälper alkoholinformationen föga.
Birgitta Kihlberg: Jag fick ingen fråga, men jag vill ändå kommentera det önskemål som kom upp om att vi skall ta ännu bättre ansvar för alkoholhanteringen ute på restaurangerna. Jag påstår att seriösa företag tar ansvar. De är oerhört rädda om sitt serveringstillstånd. De tar all den hänsyn och allt det ansvar som jag tycker att man kan förvänta sig. Problemet är ofta att det finns företag som inte tillhör någon av organisationerna. Det är just den typen av företag som ibland kommer i klammeri med tillståndsgivande myndighet.
Jag vill bara understryka att det mycket ofta är politiska beslut som styr tillståndsgivningen. Vilken effekt det har haft på just själva cityregionen i Stockholm ser vi dagligdags. Vi kan gå ut på kvällarna och se att man, framför allt på mindre pubar, använder lågpriser. Man kan också se att En stor stark är lockvara. Det vänder vi oss emot från fackets sida. Det vill jag ha sagt.
Robert Fägersten: Det finns två sorters alkoholfria diskotek som intresserar ungdomar. Det ena är det kommersiellt arrangerade, litet mer storslagna, som utan bidrag från alkoholen kostar 30--40 kronor per besökare och kväll. Det är mindre än ett besök på ett kommunalt bad kostar.
Det andra är de småskaliga diskotek som ungdomarna själva ordnar för 30--40 personer. Där är det fråga om att få lokal och hjälp med utrustning. Allt detta är ganska små siffror jämfört med vad mycket av missbruket, våldet och klottret på stan kostar.
Ordföranden: Riksdagens socialutskott och Alkoholpolitiska kommissionen vill säga tack till alla som har medverkat under denna dag, till dem som har medverkat genom att göra inlägg och ställa frågor och till dem som har medverkat även i andra funktioner, med att planera och genomföra denna utfrågning.
Jag tycker att det har gjorts många värdefulla inlägg. Vi har fått åtskillig viktig information. Vi är väl medvetna om att detta stora område rymmer många aspekter som inte har fått plats i programmet, som inte har blivit belysta. Vi är också medvetna om att flera hade velat få ordet och säga något ytterligare, eller åtminstone få tala litet längre. Vi har likväl arbetat i denna sal och i dess omedelbara närhet i sex och en halv timme. Det må väl sägas vara ett gott dagsverke. Jag tycker att vi har kunnat göra analyser av utveckling och nuläge som är av värde, då vi i olika grupper i samhället har att formulera strategin för den svenska alkoholpolitiken.
Tack för dagens överläggningar. De är härmed avslutade.
Bilaga 1 Figur 1 Figur 2 Figur 3 Figur 4 Figur 5
Figur 6 Figur 8
Figur 7 Figur 9 Figur 10 Figur 11 Figur 12 Figur 13 Figur 14
Bilaga 2 Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5
Bilaga 3 Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7 Bild 8 Bild 9 Bild 10 Bild 11 Bild 12 Bild 13 Bild 14 Bild 15 Bild 16
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 6 Allmän bakgrund 6 Alkoholpolitiken och EG 9 Information och förebyggande insatser 10 Systembolagets riskinformation m.m. 13 Alkoholreklam 14 Inköpsregistrering 14 Systembolagets försäljning 15 Åldersgränsen för inköp m.m. 15 Öppettiderna m.m. 15 Alkoholhalterna 15 Systembolagets detaljhandelsmonopol 16 Servering av alkoholdrycker 17 Åldersgränser för servering 17 Mattvång och tidsgränser 18 Tillståndsgivningen 19 Langning m.m. 21 Teknisk sprit 22 Alkoholforskning 23 Utskottets bedömning 24 Hemställan 26 Bilaga: Utskrift från utfrågningen den 26 november 1992 28