Äktenskapsrättsliga frågor

Betänkande 1988/89:LU22

Lagutskottets betänkande
1988/89:LU22

1988/89

LU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner med anknytning till de år
1987 genomförda reformerna beträffande äkta makars och sambors förhållanden.
I fyra motioner (tre m, en fp) framställs önskemål om ändring av
bodelningsreglerna i äktenskapsbalken bl.a. i fråga om privata pensionsförsäkringar
och i en motion (c) begärs en kartläggning m.m. av regler som
missgynnar äktenskapet som samlevnadsform. I en motion (m) yrkas ändring
av reglerna om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. Önskemål
om ändring av bestämmelserna rörande makes arvsrätt framförs i två
motioner (s resp. vpk). I två av motionerna (fp resp. vpk) yrkas införandet av
en ny rättsligt reglerad samlevnadsform för homosexuella par. Härutöver
behandlas i betänkandet en motion om försäkringsbolags informationsskyldighet
gentemot dödsbon.

Med anledning av den sistnämnda motionen förordar utskottet att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anför om
införandet av en underrättelseplikt. Övriga motionsyrkanden avstyrks av
utskottet. Till betänkandet har fogats en reservation (m, fp, c) till förmån för
motionen om kartläggning samt en (vpk) beträffande makes arvsrätt. Till
betänkandet har fogats två särskilda yttranden, det ena (m, fp) beträffande
pensionsförsäkringar och det andra (en m-ledamot) angående internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap.

Motionerna

1988/89:L401 av förste vice talman Ingegerd Troedsson och Ann-Cathrine
Haglund (båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan
ändring av 12 kap. 1 § äktenskapsbalken att bodelning kan ske efter en
skälighetsbedömning till förmån för båda makarna och med beaktande av
pensionsförsäkringar.

1988/89:L402 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
dels en kartläggning av de ekonomiska konsekvenserna av äktenskap främst
jämfört med övrigt samboende, dels förslag till åtgärder för att äktenskapet
ej skall missgynnas.

1988/89:L403 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

1 Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 22

begär förslag om sådan ändring i ärvdabalken att hel- och halvsyskon
jämställs när det gäller rätten att omedelbart få ut sitt arv vid förälderns död.

1988/89:L404 av Bengt Harding Olson och Charlotte Branting (båda fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behandling av privata pensionsförsäkringar vid bodelning.

1988/89:L405 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring i äktenskapsbalkens bestämmelser om jämkning vid
bodelning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:L406 av Charlotte Cederschiöld och Margit Gennser (båda m) vari
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 10 kap.
3 § äktenskapsbalken att giftorätt återinförs för privata pensionsförsäkringar
vid bodelning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 12 kap.
1 § äktenskapsbalken som angivits i motionen.

1988/89:L415 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari - med hänvisning till vad som
anförs i motion 1988/89: A808 - yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om möjligheterna att förändra lagstiftningen beträffande äktenskap
mellan kvinnliga svenska medborgare och utländska medborgare i
enlighet med vad som i motionen anförs.

1988/89:L418 av Berith Eriksson (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar
öppna möjlighet för ingående av arvsavtal i enlighet med vad som anförs i
motionen.

1988/89:L419 av Kent Carlsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ny lag om registrerad samlevnad för homosexuella i enlighet
med vad i motionen anförts.

1988/89:L421 av Maria Leissner (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär ett skyndsamt förslag om registrerat partnerskap i enlighet med vad
som anförs i motionen.

1988/89:L619av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringsbolagens
skyldighet att informera dödsbon om den avlidnes försäkringar.

Inledning

Den familjerättsliga lagstiftningen har under de senaste två årtiondena varit
föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer
under denna tid fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, LU18) i april 1987
beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk,
äktenskapsbalken (ÄktB). Samtidigt beslöts viktiga ändringar i ärvdabalken
(ÄB) och införandet av en ny lag om sambors gemensamma hem (sambolagen).
Samma år beslöt riksdagen (prop. 1986/87:124, LU28) också att anta en
lag om homosexuella sambor. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1
januari 1988.

1988/89:LU22

I förhållandet till GB innebär ÄktB betydelsefulla förändringar främst i
fråga om förmögenhetsordningen i äktenskapet och fördelningen av makarnas
egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med förändringarna
har varit att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan
makarna vid äktenskapsskillnad. Ändringarna i ÄB syftar till att skapa
möjligheter för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens
kvarlåtenskap och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av
sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att tillförsäkra den
svagare parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det
gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. Avsikten har däremot
inte varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar reglering av
samboförhållanden. Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen
och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella samboförhållanden.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera nyheter i fråga
om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om
likadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har vidgats
genom att den allmänna jämkningsregel som fanns även tidigare givits ett
något utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga
äktenskap. Vidare har en förenkling skett av de s.k. vederlagsreglerna, vilka
vid bodelning ger en make kompensation i vissa fall då den andra maken har
minskat sitt gift orättsgods. En annan nyhet är att också enskild egendom kan
dras in i bodelningen, om makarna är överens om det.

Den nya sambolagen innebär att när ett samboförhållande upplöses
samborna får en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det
gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande.
Huvudregeln är alltså att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget i
den skall delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan dock - på
samma sätt som för makar - frångås om en likadelning skulle framstå som
oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden
har en möjlighet öppnats att avtala om att lagens delningsregler inte skall
gälla i deras samboförhållande.

Sambor har vidare givits rätt att överta inte bara den andra sambons bostad
utan också dennes bohag. Denna rättighet har fått i huvudsak samma
utformning som för makar. I fall då ett samboförhållande upphör genom den
ena sambons död har den efterlevande alltid rätt att erhålla så mycket av den
egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt
begagnande - så långt egendomen räcker - att dess värde motsvarar två
basbelopp.

Bodelning mellan makar
Äktenskapsbalkens bodelningsregler

När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas mellan dem
genom bodelning. I likhet med GB bygger ÄktB på principen att makarnas
giftorättsgods vid bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera

1988/89:LU22

1* Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 22

maken erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur
giftorättsgodset (11 kap. 2 § ÄktB). Är skulderna förenade med särskild
förmånsrätt i enskild egendom eller har de eljest särskild anknytning till
enskild egendom, t.ex. skulder för underhåll av en fastighet som är enskild
egendom, får en make dock täckning för skulden ur sitt giftorättsgods endast
i den mån värdet av den enskilda egendomen inte räcker till för betalning av
skulden.

Enligt bestämmelser i 10 kap. ÄktB har vardera maken rätt att undanta
viss egendom eller rättighet från bodelning trots att egendomen eller
rättigheten utgör giftorättsgods. Bland vad som sålunda får undantas märks
rätt till pension på grund av en försäkring som någon av makarna äger, dock
endast om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och om försäkringen
gäller rätt till (1) ålderspension eller invalidpension, eller (2) efterlevandepension
i fall då rätt till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen (10
kap. 3 § ÄktB).

De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag vid bodelning
saknar direkt motsvarighet i ÄktB. GB:s bestämmelser innebar att en make
under äktenskapet skulle vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen
minskades till den andra makens nackdel. Om den makens intressen
åsidosatts på ett otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli kompenserad vid
bodelningen så att resultatet i huvudsak blev detsamma som om den andra
maken inte brutit mot sin vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt till
vederlag endast för det fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad
gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från GB är rätten till
kompensation inte beroende av att den maken handlat i illojalt syfte.
Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4 §) innebär att bodelningen skall korrigeras
om den ena maken inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad genom
gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt
giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma gäller
när giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring
som enligt 10 kap. 3 § ÄktB (se ovan) inte skall ingå i bodelningen.
Korrigeringen i fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den
andra makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade
funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och
korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon av
makarna gjort inom ett år från ansökan om äktenskapsskillnad, skall som
huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna
princip kan emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt fasthållande vid
en likadelningsregel skulle leda till ett oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12
kap. 1 § ÄktB att ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än sin
andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn
särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt. Med stöd av denna bestämmelse kan
alltså den av makarna som har mest giftorättsgods i särskilda fall helt eller
delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den andra maken.
Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i anspråk vad som hör till
den andra makens giftorättsgods.

1988/89:LU22

Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns det
andra särskilda skäl att över huvud taget inte dela giftorättsgodset skall
vardera maken behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.
Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till
förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas
utan avseende vid bodelningen (12 kap. 3 § ÄktB).

Motionsmotiveringar

I motion L401 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson och AnnCathrine
Haglund (m) framhålls att de nya äktenskapsreglerna inte ger något
tillfredsställande skydd åt den av makarna som har den svagare ekonomin.
Illojala transaktioner från den andra makens sida medför sålunda rätt till
vederlag endast i de fall transaktionerna utförts under en tid av ett år före
ansökan om äktenskapsskillnaden. Har transaktionerna skett tidigare saknar
den ekonomiskt svagare parten möjlighet att få kompensation. För den
ekonomiskt starkare maken ställer sig saken däremot annorlunda. Denne
kan nämligen trots att rätten till vederlag gått förlorad kompensera sig genom
att begära jämkning och på så vis få behålla större del av sitt giftorättsgods än
som följer av likadelningsprincipen. Eftersom det fortfarande enligt motionärerna
är kvinnan som är den ekonomiskt svagare parten i äktenskapet är
det främst hon som drabbas av bristerna i äktenskapsbalken. Ojämlikheten
mellan makarna förstärks av att pensionsförsäkringar numera inte skall ingå i
bodelningen. Motionärerna anser att jämkningsregeln i 12 kap. 1 § ÄktB bör
ändras så att jämkning kan ske till förmån för inte bara den ekonomiskt
starkare utan också den ekonomiskt svagare maken. Även översyn av
ÄktB:s regler om pensionsförsäkringar är angelägen.

Också i motion L405 av Mona Saint Cyr (m) kritiseras bodelningsreglerna i
ÄktB såsom ensidigt gynnande den ekonomiskt starkare maken och
motionären anser att jämkningsregeln bör ändras så att den kan utnyttjas till
förmån även för den ekonomiskt svagare maken.

Tankegångar liknande dem i motionerna L401 och L405 förs också fram i
motion L406 av Charlotte Cederschiöld och Margit Gennser (m). Motionärerna
anser det särskilt allvarligt för den ekonomiskt svagare parten, dvs.
oftast kvinnan, att pensionsförsäkringar inte skall ingå i bodelningen. Enligt
motionärerna har premiebetalningen belastat båda makarnas ekonomi och
värdet av försäkringen är ett resultat av uppoffringar från båda makarnas
sida. Motionärerna upplever det därför som stötande och orättvist att endast
den ena maken skall ha rätten till pensionsförsäkringarna vid en eventuell
skilsmässa. Enligt motionärerna kan de nuvarande reglerna inte anses
stimulera makarna att ta gemensamt ansvar för hemmet och därmed för
barnens skötsel. Mot bakgrund härav anser motionärerna att ÄktB behöver
ändras så att det blir möjligt att jämka bodelningar inte bara till förmån för
den rikare utan också för den fattigare maken samt att pensionsförsäkring
som tagits tidigare än ett år från ansökan om äktenskapsskillnad skall ingå i
bodelning i anledning av äktenskapsskillnad.

1988/89:LU22

I motion L404 av Bengt Harding Olson och Charlotte Branting (fp)
framhålls att privata pensionsförsäkringar till skillnad från tidigare inte skall
beaktas vid bodelning. Enligt motionärerna uppfattas de nya reglerna som
orättvisa och det kan finnas skäl för att man i bodelningssammanhang bör
göra skillnad mellan sådana försäkringar som inte är kopplade till yrkesverksamhet
och sådana som helt bekostats med egna medel. Ett annat problem
anser motionärerna vara avsaknaden av särskilda övergångsbestämmelser.
De nya bodelningsreglerna är tillämpliga också på pensionsföräkringar som
tecknats före ikraftträdandet. Till följd härav finns det risker för att
ekonomiska skador drabbar den ekonomiskt svagare parten, dvs kvinnan.
Problemet bör lösas genom en särskild övergångsbestämmelse som innebär
att de bodelningsbestämmelser som gällde vid försäkringsavtalets ingående
skall tillämpas på de försäkringar som tecknats före ikraftträdandet.

Frågornas tidigare behandling

Sorn tidigare nämnts skall enligt ÄktB privata pensionsförsäkringar numera
inte ingå i bodelningen om vissa förutsättningar är uppfyllda. Som skäl för en
sådan ordning anförde departementschefen i proposition 1986/87:1 om
äktenskapsbalken m.m. (s. 162 f.) att det stora flertalet människor har sin
pensionering ordnad på det sättet att förmånen inte ingår i en bodelning.
Pension som utgår på grund av pensionsförsäkring skulle emellertid, enligt
då gällande regler, ingå i bodelningen. Till försvar för denna ordning brukade
enligt departementschefen anföras att betalningen av försäkringspremierna i
realiteten belastar bägge makarnas ekonomi och därför får anses utgöra
resultatet av deras gemensamma uppoffringar. Det hade också framhållits att
pensionsförsäkringar ofta innefattade mycket stora ekonomiska tillgångar.
Skatteaspekter och andra hänsyn hade medverkat till att pensionsförsäkringar
ofta hade karaktär av kapitalplacering.

Emellertid hade enligt departementschefen också kritik riktats mot att
pensionsförsäkringarna inte följde samma regler som annan pension.
Kritiken mot att dessa försäkringar omfattades av bodelning efter äktenskapsskillnad
framträdde med särskild styrka i det fallet att den andra maken
hade en rätt till pension vars värde inte ingick i bodelningen. 1 anslutning till
detta uttalande erinrade departementschefen om att pensionsförsäkringar i
kommunalskattelagens bemärkelse numera är inskränkta till sådana former
av försäkring som tillgodoser pensioneringsbehov. Vid inkomstbeskattningen
tillåts inte heller avdrag för högre premier än som anses behövliga för att
försäkringstagaren skall erhålla en normal pension. Försäkringstagaren
saknar vidare - med vissa i sammanhanget betydelselösa undantag -möjligheter att disponera över det förmögenhetsvärde som försäkringen
representerar.

Med hänsyn till anförda förhållanden ansåg departementschefen att det
inte längre borde göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension
och pensionsförmåner från pensionsförsäkring. En lagändring i enlighet
härmed skulle dessutom innebära ett närmande till vad som gäller i Finland
och Norge. Motsvarande försäkringar i dessa länder hade nämligen sedan

1988/89:LU22

länge betraktats som sådana personliga rättigheter som inte skall ingå i
bodelning.

Vid behandlingen av regeringens förslag till äktenskapsbalk föranledde de
föreslagna reglerna om privata pensionsförsäkringar inte några särskilda
uttalanden från utskottets sida. I sitt av riksdagen godkända betänkande i
lagstiftningsärendet (LU 1986/87:18) tillstyrkte utskottet propositionen i
denna del liksom förslaget om makes rätt till vederlag och till jämkning vid
bodelning. Vad gällde frågan om betydelsen av de sistnämnda reglerna för
den ekonomiskt svagare av makarna i äktenskapet erinrade utskottet (s. 17
f.) om att en tillämpning av likadelningsprincipen medför att den maken vid
bodelningen får ut egendom till större värde än om han eller hon endast fått
behålla sitt giftorättsgods. Regeln innebär att den ekonomiskt svagare parten
i allmänhet får en förmögenhetsökning genom bodelningen samtidigt som
han eller hon aldrig riskerar att behöva avstå från sitt eget giftorättsgods. Det
fanns därför enligt utskottets mening knappast anledning att inom ramen för
en mera vidsträckt jämkningsregel ge den ekonomiskt svagare parten en
större jämkningsmöjlighet. En regel som inte bara tillät en make att behålla
mer av sitt giftorättsgods än som följer av likadelningsprincipen utan också
medgav att bodelningsresultatet korrigerades i andra avseenden med hänsyn
till den ena makens transaktioner under äktenskapet ansåg utskottet skulle
föra med sig praktiska svårigheter och kunna leda till att den ekonomiskt
svagare riskerade att behöva dela med sig av sin egendom. En jämkningsregel
som tog sikte på den maken som har det mindre värdefulla giftorättsgodset
skulle vidare enligt utskottet inte ha någon praktisk betydelse. I
sammanhanget påpekade utskottet att vederlagsreglerna i GB visat sig vara
föga ändamålsenliga.

Aven om lagutskottet således avvisade tanken på en generell regel om
jämkning av bodelningsresultatet till förmån för den make som äger minst
giftorättsgods framhöll utskottet (s. 15) att det alltjämt kunde finnas ett
behov att korrigera bodelningsresultatet med hänsyn till transaktioner som
en make företagit inför en förestående äktenskapsskillnad. Såsom föreslagits
i propositionen borde därför i ÄktB tas in en regel som medgav att en make
vid bodelningen fick kompensation för att den andra maken en viss tid före
ansökan om äktenskapsskillnad minskat sitt giftorättsgods genom vederlagsfria
överlåtelser eller därmed jämförbara förfoganden. Tidsgränsen borde
bestämmas till ett år. Utskottet tilläde att de särskilda jämkningsreglerna i 12
kap. 1 och 3 §§ ÄktB i vissa fall kunde tillämpas för att korrigera
bodelningsresultatet när en make under lång tid före separationen systematiskt
minskat sitt giftorättsgods till nackdel för den andra maken. Det sagda
gällde inte minst när maken hade använt giftorättsgodset för att öka värdet av
sin enskilda egendom. Som utskottet närmare utvecklade i betänkandet
borde i sådana fall det äktenskapsförord varigenom egendomen gjorts
enskild kunna jämkas.

Frågan om jämkning till förmån för den ekonomiskt svagare maken
aktualiserades åter i riksdagen år 1988 med anledning av motioner med
samma syfte som motionerna L401, L405 och L406. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1987/88:19 avstyrkte utskottet bifall till de då
aktuella motionerna. Utskottet hänvisade därvid - utan att i sak ta ställning

1988/89:LU22

1“ Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 22

till motionärernas ändringsförslag - till att de nya reglerna i ÄktB då hade
tillämpats under föga mer än två månader och framhöll att erfarenheterna
från den praktiska tillämpningen borde avvaktas innan frågan om en översyn
togs upp till närmare prövning.

Vissa allmänna frågor om äktenskap m.m.
Motionsmotivering

I motion L402 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) framhålls att
det självklart skall vara helt fritt för varje par att välja samlevnadsform men
att det är väsentligt att de ekonomiska konsekvenserna av äktenskap är
sådana att det stora flertalet kan finna att äktenskapet är en lämplig och
naturlig samlevnadsform. Enligt motionärerna är det både ett samhällsintresse
och en rättighet för berörda personer att äktenskapet inte diskrimineras.
Äktenskapet är resultatet av en aktiv och överlagd handling och skall ge
trygghet åt kontrahenterna. Motionärerna anser att det är synnerligen
nödvändigt att skatte- och bidragsregler m.m. inte är så utformade att
äktenskapet leder till sådana konsekvenser att människor av ekonomiska
skäl väljer att bo samman utan äktenskap i stället för att gifta sig. Enligt
motionärerna framhålls det ofta att flera regler för beskattning, bidrag, stöd
m.m. är utformade så att äktenskapet missgynnas, och i motionen ges
exempel på sådana regler.

Motionärerna anser att det bör göras en fullständig kartläggning av de
olika ekonomiska konsekvenserna av äktenskap jämfört med samboende
och även jämfört med förhållandet för dem som avstår från direkt samboende.
Genom en sådan kartläggning skulle enligt motionärerna främst två
fördelar vinnas. Dels skulle klarhet erhållas om de olika konsekvenserna av
olika samlevnadsformer, dels skulle en sådan kartläggning ge underlag för
utarbetande av förslag till erforderliga ändringar av regler så att äktenskapet
inte diskrimineras. I sammanhanget framhåller motionärerna att det är
naturligt att det för ogifta sambor inte kan och bör tillämpas alla de regler
som gäller för dem som är gifta med varandra. Motionärerna eftersträvar
alltså inte att olika samlevnadsformer skall jämställas på alla områden. Enligt
motionärerna bör riksdagen uttala sig för att en kartläggning sker och för att
förslag till sådana lagändringar läggs fram att diskrimineringen av äktenskapet
upphör.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med äktenskapsreformen år 1987 (LU 1986/87:18) behandlade
utskottet med anledning av motioner också vissa allmänna frågor om
äktenskap m.m. Utskottet underströk därvid (s. 48 f.) att det bör vara ett mål
för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga
formen för familjebildning för det helt övervägande antalet människor.
Genom att ingå äktenskap får parterna tillgång till ett regelsystem som
tillhandahåller lösningar på praktiska problem och ger dem skydd i åtskilliga
hänseenden. Jämfört med andra samlevnadsformer ger alltså äktenskapet

1988/89 :LU22

betydande fördelar. Trots detta, konstaterade utskottet, väljer många
människor av olika skäl att sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta
förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till. Utrymme måste därför ges
människorna att själva forma sitt personliga liv och bestämma vilka normer
som skall gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det beaktas att en
ordning där människors grundläggande behov och väsentliga intressen blir
sämre tillgodosedda eller helt åsidosatta enbart av den anledningen att de
inte vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt samhälle. På åtskilliga
områden måste därför eftersträvas att reglerna i sak blir enhetliga för alla
sammanlevande oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller ej. Vid
utformningen av sådana regler är det självfallet angeläget att man inte
påverkar människors val av samlevnadsform så att de förlorar på att gifta sig
eller vinner på att separera. Enligt utskottets mening kunde det inte heller
med fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt sett missgynnar
äktenskapet. Mot bakgrund härav fann utskottet inte anledning för riksdagen
att - såsom hade begärts i två motioner - uttala att lagstiftningen inom
familje-, skatte- och socialrätten skall ges en sådan utformning att den
uppmuntrar till ingående av äktenskap.

Med anledning av bl.a. en motion med samma syfte som den nu aktuella
motionen L402 framhöll utskottet att det i många fall kan vara svårt att
utforma reglerna så att inte en samlevnadsform framstår som mera förmånlig
i ett särskilt hänseende. Vissa speciella bestämmelser, exempelvis i skatteoch
socialförsäkringslagstiftningen, kan uppfattas så att lagstiftningen prioriterar
en samlevnadsform på bekostnad av en annan. Utskottet framhöll att
en sådan prioritering inte bör få förekomma. Att skillnad ändå i vissa fall görs
mellan äktenskap och annan samlevnad har sin orsak i att - medan äktenskap
är ett lätt konstaterbart förhållande - det är svårt att konstruera enkla och
objektiva kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall anses föreligga
vilka kan användas på olika lagstiftningsområden och i skilda syften.
Kriterier som kan utnyttjas i civilrättsliga sammanhang därför att parterna
har motstridiga intressen kan sålunda vara mindre användbara i offentligrättslig
lagstiftning på grund av att parterna kan ha ett gemensamt intresse av
hur bedömningen utfaller. Enligt utskottets mening skulle de nämnda
svårigheterna komma att kvarstå oavsett om den då föreslagna sambolagen
genomfördes eller ej.

Mot bakgrund av det anförda förklarade sig utskottet inte kunna finna att
en kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser skulle kunna
fylla någon annan funktion än att visa att i vissa särskilda hänseenden
äktenskap och andra samlevnadsformer rent faktiskt behandlas olika. Ett
tillrättaläggande av sådana brister i lagstiftningen som leder till att en
samlevnadsform uppfattas som mera prioriterad än en annan borde kunna
göras i samband med en översyn av reglerna i fråga och utan någon
föregående kartläggning. Utskottet förklarade sig förutsätta att så också
skulle komma att ske. Utskottet fann inte heller att det hade framkommit
några bärande skäl för att den av motionärerna begärda kartläggningen
skulle tillgodose något verkligt behov. På anförda skäl avstyrkte utskottet de
motionsyrkanden som framställs om en sådan kartläggning.

Spörsmålet om en kartläggning togs åter upp vid 1987/88 års riksmöte med

1988/89 :LU22

anledning av en motion. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande LU1987/
88:19 avstyrkte utskottet bifall till motionen med hänvisning till sina tidigare
uttalanden i saken.

Internationella rättsförhållanden rörande
äktenskaps rättsverkningar

Gällande ordning

ÄktB är i princip tillämplig endast på rättsförhållanden mellan makar som är
svenska medborgare. Är den ena eller båda makarna utländska medborgare
får frågan om vilken lag som skall tillämpas avgöras enligt internationellt
privaträttsliga normer. Sådana normer kan medföra att svensk domstol har
att tillämpa främmande stats äktenskapsrätt i ett äktenskapsmål mellan två
utländska medborgare eller mellan en svensk och en utländsk medborgare,
som anhängiggjorts här i landet. Bestämmelser om tillämplig lag beträffande
rättsverkningar av äktenskap mellan medborgare i olika länder har sedan
1912 funnits i en särskild lag, lagen (1912:69) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Lagstiftningen föranleddes
av att Sverige år 1912 ratificerade en i Haag år 1905 avslutad
konvention angående konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar
av äktenskap. Enligt 1912 års lag fick regeringen rätt att under
förutsättning av ömsesidighet förordna att i fråga om tillämpning av
främmande stats lag de bestämmelser som meddelats i 1912 års lag och som
var upptagna i Haagkonventionen skulle tillämpas här i landet.

Haagkonventionen och 1912 års lag bygger i huvudsak på principen att det
är medborgarskapet och inte var makarna bor som är avgörande för vilket
lands lag som skall tillämpas. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden
stadgas sålunda att äktenskapets rättsverkningar i brist på avtal mellan
makarna skall bestämmas av lagen i den stat som mannen tillhörde vid tiden
för äktenskapets ingående. Vidare gäller att frågan huruvida makar får
upprätta avtal om förmögenhetsförhållandena under äktenskapet eller ändra
eller upphäva redan ingångna avtal skall avgöras enligt lagen i makarnas
hemland. Den rättsliga giltigheten av sådana avtal eller vilken verkan avtalen
kan ha skall däremot bedömas enligt lagen i den stat som mannen tillhörde då
äktenskapet ingicks. Har avtalet slutits under äktenskapet tillämpas dock
lagen i makarnas hemland vid avtalets ingående.

Sedan vissa stater tillträtt Haagkonventionen förordnade regeringen
genom kungörelser år 1912 och år 1929 med stöd av det ovannämnda
bemyndigandet i 1912 års lag att bestämmelserna i lagen och konventionen
skulle tillämpas i Sverige. Konventionen har sedermera sagts upp av Sverige.
Eftersom ömsesidighetskravet i 1912 års lag i och med Sveriges frånträde inte
längre är uppfyllt har regeringen år 1977 upphävt de båda nämnda
kungörelserna om tillämpningen av Haagkonventionen. Något upphävande
av 1912 års lag har däremot inte kommit till stånd. Lagen är emellertid inte
längre direkt tillämplig i något fall. Det har dock ansetts att lagen än så länge
ger uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser på

1988/89:LU22

området och därför fortfarande i viss mån är vägledande för rättstillämpningen
(se NJA 1970 s. 420 och prop. 1973:158 s. 24).

Beträffande medborgare i de nordiska länderna finns särskilda bestämmelser
om bl.a. makars förmögenhetsförhållanden i förordningen (1931:429) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och
förmynderskap. Till skillnad från 1912 års lag bygger den nämnda förordningen
på principen att rättsförhållandena mellan makar skall bedömas
enligt lagen i makarnas hemland.

Motionsmotivering

I motion L415 av Sonja Rembo m.fl. (m) påpekas att nuvarande regler
innebär att förhållandena i äktenskap mellan en svensk kvinna och en
utländsk medborgare kan vara att bedöma enligt reglerna i det land från
vilket mannen kommer och detta även i fall då båda makarna är bosatta i
Sverige. Motionärerna anser att rättsläget är otillfredsställande och att
regeringen omedelbart bör låta utreda hur denna form av diskriminering kan
upphävas.

Utredningsarbete

Familjelagssakkunniga avlämnade år 1987 sitt slutbetänkande (SOU
1987:18) Internationella familjerättsfrågor. I betänkandet läggs fram förslag
till internationellrättslig lagstiftning beträffande äktenskaps ingående, äktenskapsmål,
underhåll till make och barn, makars förmögenhetsförhållanden
och arv. Förslaget innebär bl.a. att makars förmögenhetsförhållanden
inte längre skall bedömas enligt lagen i den stat mannen tillhörde då
äktenskapet ingicks. I stället skall lagen i den stat där makarna bosatte sig vid
äktenskapets ingående bli tillämplig. Har makarna sedermera flyttat till ett
annat land och bott där i minst två år skall lagen i deras nya hemland
tillämpas. Det innebär att om en svensk medborgare gifter sig med en
utländsk och bosätter sig i den senares land så skall i princip lagen i det landet
gälla. Flyttar makarna senare till Sverige blir efter två år den svenska
lagstiftningen tillämplig.

Familjelagssakkunnigas förslag har remissbehandlats och övervägs för
närvarande inom justitiedepartementet.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner med samma syfte som den aktuella har flera gånger tidigare
behandlats av riksdagen, senast i samband med äktenskapsreformen våren
1987. I sitt av riksdagen godkända betänkande i lagstiftningsärendet
(LU1986/87:18) framhöll utskottet att de principer på vilka Haagkonventionen
och 1912 års lag bygger inte är förenliga med en modern syn på
äktenskapet och strävandena mot jämställdhet mellan makar. En annan
nackdel med 1912 års lag ansåg utskottet vara att tillämpningen av de
internationellt privaträttsliga normer som den och konventionen innehåller
kan leda till otillfredsställande och för vår rättsuppfattning främmande
resultat i de enskilda fallen. Utskottet hänvisade till att familjelagssakkunni -

1988/89 :LU22

ga avsåg att våren 1987 avlämna sitt slutbetänkande och framhöll att en
lagstiftning i enlighet med det väntade förslaget skulle komma att i väsentlig
mån undanröja de nackdelar som är förknippade med nuvarande rättstillämpning.
Med hänsyn till att ett betydande antal människor här i Sverige
lever i äktenskap där någon av makarna eller båda är utländska medborgare
underströk utskottet - utan att ta ställning i sak till familjelagssakkunnigas
förslag - vikten av att riksdagen snarast möjligt förelädes en proposition med
förslag till en mera tidsenlig lagstiftning på området.

Regler om barns arvsrätt, m.m.

Gällande regler

Enligt ÄB:s regler om rätt till arv är bröstarvingar, dvs. barn och deras
avkomlingar i första hand berättigade till arv när någon avlidit. Arvet skall
fördelas lika mellan barnen. Om något barn till den avlidne dött och
efterlämnat egna barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna
barnets lott lika. Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till
enligt arvsreglerna kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att få ut
som arv efter arvlåtaren.

Om den döde var gift och efterlämnar både make och bröstarvingar har
den efterlevande maken rätt till arv före makarnas gemensamma bröstarvingar.
Vad den efterlevande maken ärver i sådana fall innehar maken med
s.k. fri förfoganderätt, dvs. han eller hon får fritt disponera över kvarlåtenskapen
under sin livstid men får inte förfoga över den genom testamente. När
den efterlevande i sin tur avlider har bröstarvingarna till den först avlidne rätt
till efterarv, dvs. rätt att ärva en andel av behållningen i boet som svarar mot
vad som den avlidna innehaft med fri förfoganderätt. Därutöver har de i sin
egenskap av bröstarvingar till den sist avlidna maken rätt att ärva den
egendom som maken själv ägt. De redovisade bestämmelserna gäller även i
fråga om laglotten. Bröstarvingarna får alltså i princip också vänta med att få
ut sin laglott i kvarlåtenskapen efter den först avlidne till dess att också den
andra föräldern avlidit. Däremot kan bröstarvingar göra sin laglottsrätt
gällande vid den först avlidne makens död om denna make upprättat ett
testamente som inkräktar på laglotten.

Finns det bröstarvingar efter den avlidne som inte också är den efterlevandes
barn, särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn har rätt att få ut sitt
arv efter en avliden förälder omedelbart. Särkullbarn kan dock avstå från sin
rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående
blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas
gemensamma bröstarvingar.

Ett avstående från rätten att omedelbart få ut sin arvslott kan ske sedan
arvlåtaren avlidit. Några hinder mot att ett särkullbarn avstår från sin rätt
redan under arvlåtarens livstid finns inte. Ett sådant avstående torde bli att
bedöma enligt bestämmelserna om arvsavtal i ÄB. Av 17 kap. 2 § ÄB följer
att en arvinge med bindande verkan skriftligen kan avsäga sig sin rätt till arv.
Bröstarvinge har dock oavsett att avsägelse skett rätt att få ut sin laglott

1988/89 :LU22

såvida han inte avstått från denna mot skäligt vederlag eller vissa andra
förutsättningar är uppfyllda.

Till förmån för den efterlevande maken finns i ÄB vidare en särskild
garantiregel. Enligt den bestämmelsen har den efterlevande alltid rätt att
ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med hans
eller hennes andel i giftorättsgodset och enskilda egendom motsvarar fyra
basbelopp. Garantiregeln gäller oavsett om den avlidne disponerat över sin
egendom genom testamente eller efterlämnat särkullbarn. Vad den efterlevande
erhåller med stöd av bestämmelsen innehas med fri förfoganderätt.
När den efterlevande i sin tur avlider har alltså den avlidnes särkullbarn och
makarnas gemensamma bröstarvingar rätt till efterarv.

Motionsmotiveringar

I motion L403 av Rinaldo Karlsson (s) framhålls att det i dag inte är ovanligt
med familjebildningar där makarna har både gemensamma barn och barn
från tiden före äktenskapet. När en av makarna dör kommer barnen att
behandlas olika i arvsrättsligt hänseende, vilket kan skapa otrygghet hos den
efterlevande och och ge upphov till problem syskonen emellan. Enligt
motionären är nuvarande ordning inte tillfredsställande, och motionären
anser att ÄB bör ändras så att hel- och halvsyskon behandlas lika.

Även i motion L418 av Berith Eriksson (vpk) tas upp frågan om
särkullbarns arvsrätt. Motionären påpekar att den efterlevande maken inte
har några garantier för att få sitta i orubbat bo när den avlidne efterlämnar
särkullbarn. Inte ens om den avlidne testamenterat allt till den efterlevande
kan maken erhålla kvarlåtenskapen eftersom särkullbarnet i vart fall har rätt
till sin laglott. Enligt motionären bör det öppnas en möjlighet för makar som
har särkullbarn att redan under sin livstid träffa avtal med barnen om att de
inte skall göra sin rätt till arv gällande förrän båda makarna avlidit. Sådana
avtal bör vara bindande för framtiden under förutsättning att bröstarvingarna
vid avtalstillfället inte är underåriga eller har förvaltare.

Uttalanden under förarbetena till äktenskapsreformen

Sorn tidigare redovisats fick reglerna i ÄB om makes och barns arvsrätt sin
nuvarande utformning i samband med införandet av äktenskapsbalken. I
lagstiftningsärendet övervägdes frågan huruvida den efterlevande maken
skulle ha rätt att utan några inskränkningar få behålla kvarlåtenskapen efter
sin avlidne make. Vad som talade mot en sådan ordning var enligt
departementschefen (se prop. 1986/87:1 s. 83) att den avlidna kan ha
efterlämnat bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. En sådan
arvinge har, fortsatte departementschefen, ofta inte samma känslomässiga
förhållanden till den efterlevande maken som en gemensam bröstarvinge.
Det är därför förståeligt om bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma
inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för
att få ut sitt arv efter sin avlidne förälder. Departementschefen ansåg att det
också föreligger en risk för att det vid efterlevande makens död inte finns
kvar något för dessa barn att ärva efter sin förälder. I sammanhanget
påpekades att i dansk, isländsk och norsk rätt problemet lösts genom

1988/89: LU22

införandet av ett krav på samtycke från sådana barn för att deras lotter skall
ingå i det oskiftade boet som den efterlevande har rätt att sitta i.
Departementschefen stannade därför för att bröstarvingar som inte är också
den efterlevande makens barn skulle ha rätt att genast få ut sin arvslott. Han
framhöll därvid att i de fall sådana bröstarvingar sammanlever i en familj med
den efterlevande maken det framstår som mest naturligt att de begagnar sig
av möjligheten att avstå från sin rätt och väntar med att få ut arvet tills även
den efterlevande maken har avlidit.

Den i propositionen förordade ordningen att bröstarvingar som inte är
makarnas gemensamma skulle ha rätt att få ut sitt arv omedelbart vid
arvlåtarens död tillstyrktes av utskottet utan några särskilda uttalanden.
Arvsreglernas betydelse för särkulibarnen behandlades däremot närmare av
utskottet i samband med laglottsreglerna. Utskottet underströk därvid att
laglotten som en ekonomisk garanti för bröstarvingarna hade mindre vikt än
förr. Laglotten kunde dock inte anses ha spelat ut sin roll för bröstarvingarna.
Särskilt för särkulibarnen hade den enligt utskottet fortfarande betydelse.
Utskottet påpekade att i ett äktenskap där makarna har gemensamma barn
den ena maken av olika skäl kan vilja prioritera dessa barn på bekostnad av
barn som maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammmans med en
förälder som han eller hon inte varit gift med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet
skulle innebära att fältet lämnades fritt för makarna att helt utesluta
särkulibarnen från arvsrätt. En sådan ordning framstod inte som tillfresställande
med tanke särskilt på att barn till föräldrar som inte varit gifta med
varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin fader och dennes
släkt och att denna reform inte helt slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen.
I synnerhet gällde det sagda de barn som fötts före de nya
arvsreglernas ikraftträdande och som för sin arvsrätt i praktiken är beroende
av att de antecknats i faderns personakt. Utskottet erinrade om att utskottet
då frågan om arvsrätten för barn till ogifta föräldrar tidigare behandlats
understrukit betydelsen av att reformen fick en sådan genomslagskraft som
med rimliga åtgärder var möjlig att uppnå.

Information till dödsbon om utfallande försäkringar
Gällande ordning

Civilrättsliga regler om försäkringsförhållanden finns i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal. Försäkringsavtalslagen är tillämplig på bl.a. liv- och
pensionsförsäkringar liksom andra typer av personförsäkringar. I lagen finns
inte intagen någon bestämmelse om en allmän skyldighet för försäkringsbolag
att informera ett dödsbo om att den avlidne haft en personförsäkring som
medför att försäkringsersättning utgår vid dödsfallet. Har någon insatts som
förmånstagare till försäkringen är försäkringsbolaget dock enligt 49 § lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skyldigt att lämna kontrolluppgift till
beskattningsmyndigheten inom en månad från det att bolaget erhöll kännedom
om dödsfallet. Uppgiftsskyldighet föreligger endast när det utfallande
försäkringsbeloppet överstiger 5 000 kr. eller, vid periodiska utbetalningar,
5 000 kr. per år.

1988/89:LU22

Motionsmotivering

1988/89 :LU22

I motion L619 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) framhålls att försäkringsbolagens
rutiner är olika när det gäller personförsäkringar som berättigar till
ersättning vid dödsfall. Vissa bolag gör årliga levnadskontroller av försäkringstagarna
och inhämtar då varje vecka uppgifter om inträffade dödsfall.
Har försäkringsbolagen inte fått in en ansökan om utbetalning underrättas
dödsboet om försäkringsförhållandena. Andra bolag åter gör levnadskontroller
endast beträffande mycket gamla försäkringstagare och vissa gör över
huvud taget inte några kontroller utan förlitar sig helt på att dödsboet skall
framställa anspråk på försäkringsersättningen. Motionärerna hävdar att det
förekommer att dödsbon går miste om sina rättigheter enligt den avlidnes
försäkringar, och de anser det vara ett rimligt krav att försäkringsbolagen
skall vara skyldiga att göra regelbundna levnadskontroller och vid inträffade
försäkringsfall underrätta dödsboet om försäkringsförhållandena. Enligt
motionärerna bör frågan om en lagstadgad informationsskyldighet utredas.

Utredningsarbete

Försäkringsrättskommittén avlämnade år 1986 delbetänkandet (SOU
1986:56) Personförsäkringslag, vari läggs fram förslag till nya bestämmelser
om personförsäkringar som är avsedda att ersätta försäkringsavtalslagens
bestämmelser på området. Bl.a. föreslås att näringsrättsliga regler införs om
försäkringsbolagens information till försäkringstagarna både i samband med
tecknandet av personförsäkringar och på senare stadier. Frågan om underrättelser
till ersättningsberättigade vid inträffade försäkringsfall tas dock inte
upp av kommittén vid behandlingen av informationsfrågorna. I betänkandet
föreslås också en uttrycklig bestämmelse om att försäkringsbolaget, sedan
det fått underrättelse om ett försäkringsfall, utan uppskov skall vidta de
åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Bolaget
föreslås även bli skyldigt att utbetala försäkringsersättningen inom en månad
efter det att rätten till ersättning ur försäkringen inträtt och erforderlig
utredning skett i ärendet. I anslutning till de föreslagna reglerna om
handläggningen av försäkringsfall framhåller kommittén (s. 667 och 668) att
bolaget oftast får kännedom om försäkringsfallet först genom en anmälan
från någon som påstår sig ersättningsberättigad. Det kan dock någon gång
förekomma att bolaget på annat sätt får reda på att ett försäkringsfall
inträffat. Bolaget kan enligt kommittén t.ex. genom folkbokföringen upptäcka
att någon avlidit på vars liv en försäkring varit tecknad. Även i sådana
situationer bör bolaget kunna utgå från att de efterlevande tar kontakt med
bolaget, varefter regleringen av försäkringsärendet inleds. Om bolaget,
fortsätter kommittén, med kännedom om att ett försäkringsfall inträffat
noterar att något krav inte framställs inom rimlig tid, får det dock anses åligga
bolaget att ta initiativ till en reglering.

Homosexuella sambor

1988/89:LU22

Motionsmotiveringar

I motion L419 av Kent Carlsson (s) anförs att det är dags att ge homosexuella
par som så önskar tillgång till samma juridiska skydd som äktenskapet ger
heterosexuella. Eftersom samhället inte är moget för att låta homosexuella
ingå äktenskap återstår enligt motionären blott att skapa en ny samlevnadsform.
Motionären hänvisar till att ett förslag till lagstiftning om registerat
partnerskap framlagts för folketinget i Danmark. Förslaget syftar till att med
några undantag ge homosexuella par samma rättigheter som gifta heterosexuella
par. Enligt motionären bör det danska förslaget kunna tjäna som
mönster för en lagstiftning i Sverige. På samma sätt som föreslagits i
Danmark skulle möjligheten till gemensam adoption dock inte stå öppen för
homosexuella par.

Även i motion L421 av Maria Leissner (fp) hänvisas till det danska
förslaget. Motionären påpekar att ett liknande förslag lär vara under
utarbetande inom det norska regeringskansliet och framhåller att det finns
anledning också för Sverige att överväga införandet av regler om registrerat
partnerskap.

Frågans tidigare behandling

Till grund för den år 1987 genomförda lagstiftningen om homosexuella
sambor låg det av utredningen om homosexuellas situation i samhället
avgivna betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. I betänkandet
övervägde utredningen bl.a. frågan om det skulle öppnas en
möjlighet till äktenskap för homosexuella par. Utredningen konstaterade
dock att värderingarna om äktenskapet som en institution för familjebildning
mellan man och kvinna var så grundmurade att det inte var möjligt att införa
bestämmelser som ger två personer av samma kön möjlighet att ingå
äktenskap med varandra. Utredningen diskuterade också möjligheten att
införa en form av registrering av homosexuell samlevnad som skulle
möjliggöra att lagreglerna för äktenskap skulle kunna helt eller delvis
tillämpas vid sådan samlevnad. Utredningen påpekade att ett registreringssystem
skulle innebära ett nytt rättsinstitut som bara hänförde sig till den
homosexuella samlevnadsformen. Ett sådant nyskapande framstod som ett
onödigt utpekande av en grupp människor i samhället och utredningen
kunde inte bortse från risken att ett registreringssystem kunde befästa
rådande fördomar. Ett registreringsalternativ för enbart homosexuella borde
därför redan av denna anledning inte genomföras.

I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället, vari
bl.a. framlades förslag till lagstiftning om homosexuella sambor, anslöt sig
föredragande statsrådet till utredningens uppfattning att det inte var möjligt
att införa bestämmelser som ger två personer av samma kön rätt att ingå
äktenskap med varandra. En sådan lagstiftning skulle enligt statsrådet stå i
strid med den allmänna opinionen på ett centralt livsområde. Även i fråga om
registrering av homosexuell samlevnad delade statsrådet utredningens
uppfattning.

I samband med proposition 1986/87:124 behandlade utskottet bl.a. två
motioner vari framfördes önskemål om att den familjerättsliga lagstiftningen
i sin helhet skulle göras tillämplig på homosexuella par. Av samma skäl som
anförts i propositionen ställde sig utskottet avvisande till motionärernas
förslag och avstyrkte därför bifall till motionerna (LU 1986/87:28).

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som i huvudsak har
anknytning till de år 1987 genomförda reformerna på äktenskapsrättens
område.

Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om att
den familjerättsliga lagstiftningen under de två senaste årtiondena varit
föremål för en genomgripande omarbetning. Efter åtskilliga delreformer
som rört både förhållandena mellan makar och föräldrarätten fattade
riksdagen våren 1987 beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas
med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). I lagstiftningsärendet vidtogs
också viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB) och beslöts att en lag om sambors
gemensamma hem skulle införas. I förhållande till GB innefattar ÄktB
nyheter främst i fråga om reglerna om bodelning och andra bestämmelser om
makars ekonomiska förhållanden. Ändringarna i ÄB avsåg i huvudsak
makes arvsrätt. År 1987 antog riksdagen vidare en lag om homosexuella
sambor. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och är i
princip tillämplig på de äktenskap och samboförhållanden som bestod vid
ikraftträdandet.

Bodelning mellan makar

ÄktB bygger liksom GB på principen att makarnas giftorättsgods efter
avdrag för skulder skall delas lika mellan makarna vid bodelning. När
bodelning sker med anledning av äktenskapsskillnad skall dock likadelningsprincipen
kunna frångås i något större utsträckning än som var möjligt enligt
GB. Sålunda gäller numera (12 kap. 1 § ÄktB) att en make vid bodelningen
kan få behålla mera av sitt giftorättsgods än som följer av likadelningsprincipen
i de fall en likadelning skulle framstå som oskälig med hänsyn till särskilt
äktenskapets längd men också makarnas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt. En annan nyhet i ÄktB är att, som närmare
redovisats ovan (s. 4), rätt till pension på grund av en privat pensionsförsäkring
som utgör giftorättsgods skall hållas utanför bodelningen under vissa
förutsättningar. Liksom i GB finns i ÄktB en särskild regel om makes rätt till
kompensation vid bodelning när den andre maken under äktenskapet i
betydande mån minskat sitt giftorättsgods genom olika transaktioner.
Regeln har emellertid fått en annan utformning än i GB och omfattar i
huvudsak endast vederlagsfria transaktioner som skett inom ett år före
ansökan om äktenskapsskillnad. En annan skillnad är att något krav på att
transaktionen skall vara otillbörlig inte längre uppställs.

1988/89 :LU22

I motionerna L401 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson och

Ann-Cathrine Haglund (båda m), L405 av Mona Saint Cyr (m) samt L406 av
Charlotte Cederschiöld och Margit Gennser (båda m) kritiseras de nya
reglerna i ÄktB om jämkning, rätt till vederlag och undantagande av
pensionsförsäkringar från bodelningen. Motionärerna anser att bestämmelserna
ensidigt gynnar den ekonomiskt starkare maken i äktenskapet, dvs. i
allmänhet mannen. I motion L406 riktas kritik särskilt mot bestämmelsen om
pensionsförsäkringar. Sådana försäkringar har enligt motionärerna ofta
bekostats genom makarnas gemensamma uppoffringar, och de bör därför
inte förbehållas den make som tecknat försäkringen. I motionerna yrkas
(yrkande 2 i motion L406) att jämkningsregeln ändras så att jämkning kan
ske även till förmån för den ekonomiskt svagare maken. I motion L406 yrkas
(yrkande 1) därjämte att privata pensionsförsäkringar som tecknats tidigare
än ett år före ansökan om äktenskapsskillnad skall omfattas av bodelningen.

Även i motion L404 av Bengt Harding Olson och Charlotte Branting (båda
fp) kritiseras den nya ordningen i fråga om pensionsförsäkringar. Motionärerna
anser att det vid bodelning finns anledning att göra skillnad mellan
sådana försäkringar som är kopplade till den ena makens yrkesverksamhet
och försäkringar som inte på detta sätt bekostats helt av egna medel.
Beträffande pensionsförsäkringar som tecknats före ÄktB:s ikraftträdande
bör enligt motionärerna vidare införas en övergångsbestämmelse som
medger att äldre bodelningsbestämmelser tillämpas på dessa pensionsförsäkringar.
Motionärerna yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet erinrar om att reformen av äktenskapslagstiftningen föregicks av
ett långvarigt lagstiftningsarbete. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari
1988 och har således hittills tillämpats i föga mer än ett år. Erfarenheterna
från den praktiska tillämpningen är således än så länge begränsade och
utskottet saknar därför ett tillfredsställande underlag för en bedömning av i
vad mån ändringar i regelsystemet är påkallade. Utan att ta ställning i sak till
de ändringsförslag som förs fram i motionerna anser emellertid utskottet att
tiden nu kan vara mogen för en utvärdering av den nya äktenskapslagstiftningen
och särskilt då bestämmelsen om privata pensionsförsäkringar. Enligt
vad utskottet inhämtat avser också justitiedepartementet att ta initiativ till en
sådan utvärdering under våren 1989. I avvaktan på resultatet av den
planerade utvärderingen och på de överväganden det kan föranleda från
regeringens sida bör de nu aktuella motionerna L401 och L405 samt yrkande
2 i motion L406 inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet
avstyrker därför bifall till dem.

Av samma skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L404 och L406
yrkande 1.

Vissa allmänna frågor om äktenskap m.m.

I motion L402 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) framhålls att
det självfallet skall vara helt fritt för varje par att välja samlevnadsform men
att det är väsentligt att de ekonomiska konsekvenserna av äktenskap är
sådana att det stora flertalet kan finna äktenskapet vara den lämpliga och
naturliga samlevnadsformen. Enligt motionärerna framhålls det ofta att flera
regler för beskattning, bidrag, stöd m.m. är utformade så att äktenskapet

1988/89:LU22

missgynnas. Mot denna bakgrund anser motionärerna att det bör göras en
fullständig kartläggning av de ekonomiska konsekvenserna av äktenskapet
jämfört med samboende och även med förhållandena för dem som avstår
från direkt samboende samt att riksdagen därefter bör föreläggas förslag till
lagändringar som erfordras för att diskrimineringen av äktenskapet skall
upphöra.

Motioner med samma syfte som den nu aktuella har prövats av riksdagen
både i samband med införandet av äktenskapsbalken år 1987 (LU 1986/
87:18) och våren 1988 (LU 1987/88:19). Utskottet har därvid framhållit att
det i många fall kan vara svårt att utforma reglerna så att inte en
samlevnadsform framstår som mera förmånlig i ett särskilt hänseende. Vissa
speciella bestämmelser, exempelvis i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen,
kan uppfattas så att lagstiftningen prioriterar en samlevnadsform på
bekostnad av en annan. Utskottet har understrukit att en sådan prioritering
inte bör få förekomma. Att skillnad ändå görs i vissa fall mellan äktenskap
och annan samlevnad har enligt vad utskottet anfört sin orsak i att äktenskap
är ett lätt konstaterbart förhållande medan det är svårt att konstruera enkla
och objektiva kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall anses
föreligga, vilka kan användas på olika samhällsområden och i skilda syften.
Kriterier som kan utnyttjas i civilrättsliga sammanhang därför att parterna
har motstridiga intressen kan vara mindre användbara i offentligrättslig
lagstiftning på grund av att parterna kan ha ett gemensamt intresse av hur
bedömningen utfaller.

Mot den angivna bakgrunden har utskottet inte funnit att en sådan
kartläggning som begärts i motionerna skulle kunna fylla någon annan
funktion än att visa att i vissa särskilda hänseenden äktenskap och andra
samlevnadsformer rent faktiskt behandlas olika. Ett tillrättaläggande av
sådana brister i lagstiftningen som leder till att en samlevnadsform uppfattas
som mer prioriterad än en annan har utskottet ansett kunna göras i samband
med en översyn av reglerna i fråga och utan någon föregående kartläggning.
Utskottet har förutsatt att så också sker.

Enligt utskottets mening äger det anförda fortfarande giltighet. Några
bärande skäl för att den nu begärda kartläggningen skulle tillgodose något
verkligt behov kan utskottet således inte finna, och motionärerna har inte
heller framfört några sådana skäl. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
L402.

Internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar

I motion L415 av Sonja Rembo m.fl. (m) framhålls att gällande rätt innebär
att förhållandena i äktenskap mellan en svensk kvinna och en utländsk
medborgare kan vara att bedöma enligt reglerna i det land från vilket mannen
kommer och detta även i fall då båda makarna är bosatta i Sverige.
Motionärerna anser att rättsläget är otillfredsställande och att regeringen
omedelbart bör låta utreda hur denna form av diskriminering kan upphävas.

I lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskaps rättsverkningar finns bestämmelser om vilket lands lag som skall

1988/89 :LU22

tillämpas beträffande förhållandena i äktenskap mellan medborgare i olika
stater. Liksom den internationella konvention som föranlett lagstiftningen
bygger 1912 års lag i huvudsak på principen att det är mannens medborgarskap
och inte makarnas hemvist som är avgörande för vilket lands lag som
skall tillämpas. Lagen är numera inte direkt tillämplig i något fall men det har
ansetts att den ger uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga
grundsatser på området och därför i viss mån är vägledande för rättstillämpningen.

Som utskottet framhållit då frågor rörande 1912 års lag tidigare behandlats
i riksdagen med anledning av motioner (se senast LU 1986/87:18) är de
principer på vilka lagen bygger inte förenliga med en modern syn på
äktenskapet och strävandena mot jämställdhet mellan makar. En annan
nackdel är att tillämpningen av de internationella normer som lagen är
uttryck för kan leda till oskäliga och för vår rättsuppfattning främmande
resultat i de enskilda fallen. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att
förslag till en tidsenlig lagstiftning på området framlagts i familjelagssakkunnigas
slutbetänkande (SOU 1987:18) Internationella familjerättsfrågor.
Förslaget innebär bl.a. att makars förmögenhetsförhållanden skall bedömas
enligt lagen i den stat där makarna bosatte sig vid äktenskapets ingående eller
- om de sedermera flyttat - i den stat där de sedan minst två år varit bosatta.
Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom
regeringskansliet.

Av det anförda framgår att motionärernas önskemål redan är tillgodosett.
Med hänsyn till att ett betydande antal människor här i Sverige lever i
äktenskap där någon av makarna eller båda är utländska medborgare vill
utskottet dock understryka vikten av att riksdagen snarast möjligt föreläggs
förslag till en modern lagstiftning på den internationella äktenskapsrättens
område. Något initiativ i saken från riksdagens sida inte är påkallat, och
utskottet avstyrker bifall till motion L415.

Regler om barns arvsrätt, m.m.

1987 års reform av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen innefattade också
betydande ändringar i ÄB. De nya reglerna innebär bl.a. att då en av
makarna i ett äktenskap dör den efterlevande har rätt att ärva kvarlåtenskapen
före makarnas gemensamma bröstarvingar. Vad maken ärver innehar
maken med s.k. fri förfoganderätt. Då den efterlevande maken i sin tur
avlider har bröstarvingarna rätt till efterarv efter den först avlidne maken,
dvs. en rätt att ärva en andel i boet som motsvarar vad den efterlevande
innehaft med fri förfoganderätt. I sin egenskap av bröstarvingar till också den
sist avlidne maken har de även rätt till arv i vad den maken ägt.

Efterlämnar den först avlidne maken bröstarvingar som inte är också den
efterlevandes bröstarvingar, t.ex. barn från ett tidigare äktenskap, har de rätt
att få ut sin arvslott omedelbart. Sådana arvingar - i fortsättningen benämnda
särkullbam - har dock givits möjlighet att avstå från sin rätt till omedelbart
arv till förmån för den efterlevande maken. Gör de det blir särkullbarnen
berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.

1988/89:LU22

Ett avstående från rätten att omedelbart få ut sin arvslott kan ske sedan
arvlåtaren avlidit. Några hinder mot att särkullbarn avstår från sin rätt redan
under arvlåtarens livstid finns inte. Ett sådant avstående torde bli att bedöma
enligt bestämmelserna om arvsavtal i ÄB. Av 17 kap. 2 § ÄB följer att en
arvinge med bindande verkan skriftligen kan avsäga sig sin rätt till arv.
Bröstarvinge har dock oavsett att avsägelse skett alltid rätt att få ut sin laglott,
dvs. hälften av arvslotten, såvida han inte avstått från denna mot skäligt
vederlag eller vissa andra förutsättningar är uppfyllda.

I motion L403 av Rinaldo Karlsson (s) framhålls att den nuvarande
ordningen, som innebär att hel- och halvsyskon behandlas olika i arvsrättsligt
hänseende, kan leda till otrygghet för den efterlevande maken och till
problem syskonen emellan. Enligt motionären bör ÄB ändras så att
halvsyskon jämställs med helsyskon när det gäller rätten att få ut sitt arv.

Särkullbarnens arvsrätt tas även upp i motion L418 av Berith Eriksson
(vpk). Motionären påpekar att den efterlevande maken inte enligt gällande
rätt har några garantier för att få sitta i orubbat bo när den avlidne
efterlämnar särkullbarn. I motionen hänvisas bl.a. till att reglerna om
arvsavtal förhindrar att det i förväg träffas uppgörelser om att maken skall få
överta hela kvarlåtenskapen. Motionären anser att det bör öppnas en
möjlighet för makar att redan under sin livstid träffa avtal med de inte
gemensamma bröstarvingarna om att dessa arvingar inte skall göra sin
arvsrätt gällande förrän båda makarna avlidit. Sådana avtal bör vara
bindande för framtiden under förutsättning att bröstarvingarna vid avtalstillfället
inte var underåriga eller hade förvaltare.

Som framhålls i motion L403 är det numera inte ovanligt med familjer där
makarna har både gemensamma barn och barn från tiden före äktenskapet.
Om den ena maken i sådana familjer dör kan det av familjemedlemmarna
uupplevas som naturligt att den avlidnes särkullbarn på samma sätt som
makarnas gemensamma barn väntar med att ta ut sitt arv till dess den
efterlevande dött. Som nämnts medger också de nya arvsreglerna att
särkullbarnen avstår från sin rätt att omedelbart få ut arvslotten till förmån
för den efterlevande maken. Vid en bedömning av arvsrätten för efterlevande
make måste emellertid beaktas att de känslomässiga banden mellan en
make och den andre makens barn från tiden före äktenskapet i många fall kan
vara svaga. Det är därför förståeligt att - som framhölls av departementschefen
under förarbetena till äktenskapsreformen (prop. 1986/87:1) - de inte
gemensamma bröstarvingarna inte alltid anser sig ha anledning att avvakta
den efterlevandes död för att få ut sitt arv. Det föreligger också en risk att det
vid den efterlevandes död inte finns något kvar för dessa bröstarvingar att
ärva. Den efterlevande kan bl.a. vilja av olika skäl prioritera sina egna
arvingar på bekostnad av den avlidnes särkullbarn. Särskilt stor är naturligtvis
den risken när det är fråga om bröstarvingar som har haft ringa eller ingen
kontakt alls med den efterlevande under dennes äktenskap med den avlidne,
exempelvis därför att de växt upp i en annan familj. Av stor betydelse i
sammanhanget är också att barn till föräldrar som inte varit gifta med
varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin fader och dennes
släkt och att den reformen enligt vad utskottet uttalade i samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till äktenskapsbalk m.m. (se LU 1986/

1988/89:LU22

87:18 s. 29) ännu inte slagit igenom helt i den allmänna rättsuppfattningen. I
synnerhet gäller det sagda de barn som fötts före ikraftträdandet av dessa
arvsregler och som för sin arvsrätt är beroende av att de antecknats i faderns
personakt.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att enligt den s.k.
basbeloppsregeln i ÄktB en efterlevande make alltid har rätt att ärva så
mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med den efterlevandes
enskilda egendom och vad han erhåller vid bodelningen uppgår till
fyra basbelopp. Regeln gäller även gentemot särkullbarn och innebär således
en garanti för att i dödsbon med begränsade tillgångar den efterlevande får
överta hela eller större delen av boet.

De redovisade synpunkterna gör sig gällande också vid bedömningen av
förslaget i motion L418. En överenskommelse om att den efterlevande skall
få ärva hela kvarlåtenskapen kan träffas långt innan arvlåtaren avlider, och
det kan då vara svårt för arvingarna att bedöma hur deras situation kommer
att vara när arvfallet sedermera inträffar. Även om omständigheterna vid
tidpunkten för avståendet kan vara sådana att det då ter sig naturligt och
riskfritt för bröstarvingarna att den av makarna som kommer att överleva
den andre får ärva hela kvarlåtenskapen kan förhållandena ha ändrats när
den ena maken sedermera avlider. En bindande utfästelse om avstående av
arv till förmån för den efterlevande maken kan därför - på samma sätt som en
regel om oinskränkt arvsrätt för den maken - innebära risker för att det inte
finns något kvar att ärva för bröstarvingarna. Utskottet vill också peka på att
möjligheten till arvsavstående kan utnyttjas av arvlåtaren till att öva
påtryckningar mot någon eller några av arvingarna för att de skall mot ingen
eller endast ringa kompensation avstå från sina rättigheter. Den nuvarande
bestämmelsen i 17 kap. 2 § ÄB som förhindrar att bröstarvingar i förväg
avstår från sin laglott annat än mot kompensation har liksom vissa andra
stadganden i ÄB till syfte att skydda bröstarvingarnas rätt till laglott.
Laglottsinstitutet tjänar två ändamål, nämligen dels att bevara en del av den
avlidnes kvarlåtenskap åt dennes närmaste släktingar, dels att skapa rättvisa
mellan bröstarvingarna inbördes och förhindra att arvlåtaren i alltför hög
grad gynnar någon eller några av dem på de andras bekostnad. Som utskottet
framhöll vid riksdagsbehandlingen av förslaget till äktenskapsbalk m.m. har
laglotten som ekonomisk garanti mindre vikt numera men den har dock inte
helt spelat ut sin roll för bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarnen har
skyddet för laglotten fortfarande betydelse som ett medel att förhindra att de
helt utesluts från arvsrätt.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet för sin del inte berett att nu
förorda någon ändring av gällande regler. Utskottet vill emellertid hänvisa
till att justitiedepartementet enligt inhämtade upplysningar avser att under
innevarande år göra en utvärdering av reglerna i ÄB. Vid en sådan
utvärdering kan de i motionerna upptagna frågorna komma att aktualiseras.
Ett slutligt ställningstagande till spörsmålen om efterlevande makes arvsrätt
bör därför anstå i avvaktan på resultatet av utvärderingen. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionerna L403 och L418.

1988/89 :LU22

Information till dödsbon om utfallande försäkringar

1988/89 :LU22

I motion L619 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) framhålls att vissa
försäkringsbolag regelmässigt underrättar dödsbon om de personförsäkringar
som den avlidne haft hos bolaget och som berättigar till utbetalning vid
dödsfallet. Andra bolag lämnar uppgifter i endast begränsad utsträckning
eller underlåter helt att informera dödsbon. Motionärerna hävdar att det
förekommer att dödsbon går miste om sina rättigheter enligt den avlidnes
försäkringar, och de anser det vara ett rimligt krav att försäkringsbolagen
alltid skall vara skyldiga att lämna underrättelse om försäkringsförhållandena.
Frågan om en lagstadgad informationsplikt bör därför utredas.

Utskottet kan helt ansluta sig till motionärernas uppfattning att det
skäligen kan krävas av försäkringsbolag att de rutinmässigt underrättar boet
efter en försäkringstagare om de personförsäkringar som faller ut vid
dödsfallet. De närmare förutsättningarna för införandet av en sådan
underrättelseskyldighet bör enligt utskottets mening lämpligen prövas i
samband med regeringens överväganden rörande förslagen i försäkringsrättskommitténs
betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Vad
utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion L619 som sin mening
ge regeringen till känna.

Homosexuella sambor

I motionerna L419 av Kent Carlsson (s) och L421 av Maria Leissner (fp)
hänvisas till att ett förslag till lagstiftning om en ny samlevnadsform för
homosexuella par, s.k. registrerat partnerskap, framlagts för folketinget i
Danmark. Förslaget syftar till att med några undantag ge homosexuella par
samma rättigheter som gifta heterosexuella par. Enligt motionärerna är tiden
nu mogen att också vi i Sverige överväger en sådan lagstiftning.

Utskottet erinrar om att tankarna på införandet såväl av bestämmelser
som skulle ge homosexuella par rätt att ingå äktenskap som en särskild
samlevnadsform vilken bygger på registrering ingående övervägdes under
förarbetena till lagen om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, LU 28)
och därvid avvisades. Från föredragande statsrådets sida framhölls att en
lagstiftning som gav två personer av samma kön rätt att ingå äktenskap med
varandra skulle stå i strid med den allmänna opinionen på ett centralt
livsområde och därför inte var möjlig att genomföra. Beträffande spörsmålet
om ett registringssystem anfördes att ett nytt rättsinstitut som bara hänförde
sig till homosexuella sammanlevande framstod som ett onödigt utpekande av
en grupp människor i samhället och att man inte kunde bortse från risken att
ett registringssystem kunde befästa rådande fördomar.

Sedan det av motionärerna aktualiserade spörsmålet sålunda prövades har
enligt utskottets mening inte framkommit några nya omständigheter som bör
föranleda ett ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L419 och L421.

Hemställan

1988/89:LU22

Utskottet hemställer

1. beträffande äktenskapsbalkens bodelningsregler

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L401, 1988/89:L405 och
1988/89:L406 yrkande 2,

2. beträffande privata pensionsförsäkringar

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L404 och 1988/89:L406
yrkande 1,

3. beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser att

riksdagen avslår motion 1988/89:L402,

4. beträffande internationella äktenskap
att riksdagen avslår motion 1988/89:L415,

5. beträffande bröstarvingars arvsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L403 och 1988/89:L418,

6. beträffande försäkringsbolags informationsskyldighet

att riksdagen med anledning av motion 1988/89: L619 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om underrättelser till
dödsbon,

7. beträffande homosexuella parförhållanden

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L419 och 1988/89:L421.

Stockholm den 14 mars 1989
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp),

Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad
(s), Hans Rosengren (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),

Elisabeth Persson (vpk). Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s), Anita
Jönsson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Reservationer

1. Kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser
(mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m),

Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Motioner
med” och slutar med ”motion L402” bort ha följande lydelse:

Motioner i den nu aktuella frågan har tidigare prövats av riksdagen. Senast 24

prövades spörsmålet våren 1988 (se LU1987/88:19). I linje med vad som
anfördes i en reservation (m, fp och c) till utskottets då avgivna betänkande
och i likhet med vad som anförs i motion L402 vill utskottet nu framhålla att
det inte bör komma i fråga att i alla avseenden jämställa äktenskap med
andra samlevnadsförhållanden. En strävan måste däremot vara att lagstiftningen
inte är utformad så att människor av ekonomiska skäl väljer att bo
samman utan äktenskap i stället för att gifta sig. Av olika skäl har emellertid
denna strävan inte upprätthållits utan på vissa områden har reglerna getts en
sådan innebörd att de i realiteten ekonomiskt missgynnar äktenskapet. I
motionen lämnas flera exempel på regler inom bl.a. skatte- och bidragsområdet
som leder till sådana negativa konsekvenser för dem som gifter sig.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet uppfattningen att det skulle
vara av värde om en närmare kartläggning skedde i fråga om de olika
ekonomiska konsekvenserna av äktenskapet och andra samlevnadsformer.
Sålunda skulle klarhet vinnas om i vilka avseenden de olika samlevnadsformerna
skiljer sig åt. Vidare skulle underlag erhållas för bedömningen av vilka
lagändringar som erfordras för att äktenskapet i fortsättningen inte skall
anses vara ekonomiskt diskriminerat. Enligt utskottets mening talar således
starka skäl för motionärernas önskemål, och utskottet förordar att den
begärda kartläggningen genomförs. Det bör ankomma på regeringen att
bestämma formerna för arbetets bedrivande samt att på grundval av
kartläggningen för riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagändringar.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L402.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:L402 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Bröstarvingars arvsrätt (mom. 5)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”De redovisade”
och slutar med ”och L418” bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan uttalat är det ofta den naturliga lösningen att den
efterlevande maken får ärva hela kvarlåtenskapen också i fall då den avlidne
har bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. I likhet med
motionären i motion L418 anser utskottet det önskvärt att makarna och
bröstarvingarna redan innan arvsfrågan blir aktuell kan komma överens om
att den av makarna som överlever den andre skall få överta hela boet. Som
framgår av motionen och den redovisade bestämmelsen i 17 kap. 2 § ÄB kan
emellertid sådana överenskommelser inte med bindande verkan träffas i dag.
Enligt utskottets mening gör sig de skäl som motiverat bestämmelsen inte
gällande med någon nämnvärd styrka när det som nu är fallet är fråga om att
öppna en möjlighet för bröstarvingar med rättslig handlingsförmåga att avstå
från sin rätt till omedelbart arv. Bröstarvingarna avstår ju inte helt från sina

1988/89:LU22

rättigheter utan väntar med att ta ut arvet tills också den efterlevande maken
avlidit. Med hänsyn till att arvsavståendet är en frivillig överenskommelse
kan det förutsättas att avståenden inte kommer att ske i andra fall än då de
känslomässiga banden mellan den efterlevande maken och den först avlidnes
arvingar är så starka att arvingarna inte behöver riskera några illojala
transaktioner från den efterlevandes sida.

På anförda skäl förordar utskottet att ÄB ändras så att bröstarvinge utan
hinder av bestämmelsen i 17 kap. 2 § kan avstå från sin rätt till omedelbart
arv. Regeringen bör snarast för riksdagen framlägga förslag till erforderlig
lagändring. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion
L418 och att också önskemålet i motion L403 i huvudsak blir tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande bröstarvingars arvsrätt
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L418 och med anledning av
motion 1988/89:L403 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ändring i ärvdabalken,

Särskilda yttranden
1 .Privata pensionsförsäkringar (mom. 2)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Charlotte Cederschiöld (m) anför:

Med hänsyn till att äktenskapsbalkens regler om privata pensionsförsäkringar
nu kommer kommer att ses över inom justitiedepartementet har vi inte
ansett oss böra avge någon reservation i frågan. Vårt beslut får emellertid
inte tolkas som så att vi skulle anse frågan vara av mindre betydelse. Tvärtom
anser vi det vara i hög grad angeläget att en omprövning av gällande regler
snarast möjligt kommer till stånd för att man skall uppnå en ordning för
behandlingen av pensionsförsäkringar i bodelningssammanhang som upplevs
som rättvis av båda makarna och inte leder till rättsförluster för den ene.
Hur frågan bör lösas vid den kommande översynen kan vi dock för
närvarande inte ta ställning till. Flera alternativ är tänkbara. En möjlighet
kan vara som föreslås i motion L406 att man återgår till tidigare gällande
ordning och låter alla pensionsförsäkringar som är giftorättsgods ingå i
bodelningen. En annan möjlighet är att man som förespråkas i motion L404
försöker dra en gräns mellan å ena sidan sådana försäkringar som är
kopplade till yrkesverksamhet och därför bör hållas utanför bodelningen
samt å andra sidan sådana som mera kan anses vara resultatet av makarnas
gemensamma uppoffringar och därför bör ingå i bodelningen. Ett tredje
tänkbart alternativ är att man öppnar en möjlighet för makarna att redan före
bodelningen - kanske redan i samband med att försäkringen tecknas - träffa
bindande avtal om hur försäkringen skall behandlas vid bodelningen. Sådana
föravtal är för närvarande inte tillåtna enligt äktenskapsbalken.

Ett särskilt problem utgör - som påpekas i motion L404 - de pensionsförsäkringar
som tecknats före äktenskapsbalkens ikraftträdande och alltså

1988/89:LU22

under den tid då de liksom annat giftorättsgods var föremål för likadelning.
De förutsättningar under vilka försäkringarna tecknats och premiebetalningarna
fullgjorts har starkt rubbats genom att de nya bodelningsreglerna i
äktenskapsbalken gjorts omedelbart tillämpliga på dem, något som av många
upplevs som djupt orättfärdigt. Mycket talar för att särskilda övergångsbestämmelser
hade varit lämpliga. Med hänsyn till att äktenskapsbalken hittills
tillämpats under drygt ett år och till att således åtskilliga bodelningar troligen
redan genomförts enligt de nya reglerna är det enligt vår uppfattning
knappast möjligt att nu införa några generella övergångsbestämmelser. En
sådan retroaktivt verkande övergångsreglering skulle nämligen medföra att
många bodelningar skulle behöva rivas upp och göras om, något som skulle
kunna ge upphov till rättsförluster av ännu allvarligare art än de som uppstått
på grund av att äktenskapsbalken blev omedelbart tillämplig på äldre
pensionsförsäkringar. Vi vill emellertid från vår sida understryka vikten av
att övergångsproblemet beaktas vid den kommande översynen. Skulle några
ändringar av äktenskapsbalkens regler om pensionsförsäkringar inte bli
aktuella, bör man i vart fall pröva om inte man kan skapa övergångsbestämmelser
för de äldre pensionsförsäkringarna i de fall någon bodelning ännu
inte kommit till stånd.

2. Internationella äktenskap (mom. 4)

Allan Ekström anför:

I betänkandet uttalar sig utskottet til förmån för att bedömningen av
äktenskapets rättsverkningar bör ske med utgångspunkt i den stat, där
makarna bosatte sig vid äktenskapets ingående. Utskottet hänvisar här till
betänkandet (SOU 1987:18) Internationella familjerättsfrågor.

Det är ett gammalt internationellt privaträttsligt spörsmål efter vilket lands
rättsordning sådana frågor av personlig art som angår ”status”, rättskapacitet
och rättslig handlingsförmåga eller familje- och arvsrättsliga förhållanden
skall prövas. Skall nationaliteten, medborgarskapet, eller domicilet, den
varaktiga uppehållsorten, vara avgörande (se Hjalmar Karlgren, Internationell
privat- och processrätt s. 76).

I Sverige har vi sedan länge bekänt oss till nationalitetsprincipen till skillnad
från de anglosaxiska länderna samt från Danmark och Norge (Karlgren
s. 78). Denna princip har dock efter hand blivit försedd med flera inskränkningar.

Det finns anledning att erinra om den avgörande vikt som vi i vårt land av
hävd tillerkänt medborgarskapet. En annan sak är att det nu kan vara befogat
att uppmjuka denna princip ytterligare på sätt utskottet uttalat.

1988/89: