Äktenskaps- och arvsrättsliga frågor

Betänkande 1989/90:LU23

Lagutskottets betänkande
1989/90:LU23

1989/90

LU23

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tolv motioner om olika äktenskapsok
arvsrättsliga spörsmål. I två motioner (båda m) framställs önskemål
om ändrade regler när det gäller makars pensionsförmåner. En
motion (mp) avser frågan om de ekonomiska verkningarna av äldre
domar på hemskillnad. I en motion (m) yrkas att efterlevande make
skall ha rätt att påkalla förtida arvskifte och i en motion (c) begärs en
kartläggning m.m. av regler som missgynnar äktenskapet som samlevnadsform.
I fyra motioner (fp, vpk, mp resp. vpk, s, fp, mp) yrkas att
en ny rättslig samlevnadsform skall införas för homosexuella par. Tre
motioner rör olika arvsrättsliga spörsmål. I en av dessa motioner (fp)
begärs skärpta regler om förverkande av arvsrätt. I en annan motion
(s) krävs vidgade möjligheter till återvinning av gåva enligt ärvdabalken.
Vidare framförs i en motion (m) önskemål om återinförande av
arvsrätten för kusiner.

Utskottet förordar att riksdagen med anledning av motionen angående
förverkande av arvsrätt som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört. Motionsyrkandena i övrigt avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats nio reservationer och två särskilda yttranden.

Motionerna

1989/90:L401 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av 15 kap. ärvdabalken och lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

1989/90:L403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen snarast begär förslag till komplettering
av gällande lagtext så att makar ges möjlighet att i förväg avtala
om fördelning av privata pensionsförsäkringar inför eventuell framtida
bodelning,

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 23

2. att riksdagen, i enlighet med vad i motionen anförts, uttalar att 10
kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken inte skall ges en restriktiv
tolkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående bedömningen av samtliga pensioners fördelning
vid bodelning.

1989/90:L404 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag om registrerat partnerskap för homosexuella.

1989/90:L405 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dels en kartläggning av de ekonomiska konsekvenserna
av äktenskap främst jämfört med övrigt samboende, dels
förslag till åtgärder för att äktenskapet ej skall missgynnas.

1989/90:L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en lag som ger homosexuella möjlighet att
fa sin samlevnad lagreglerad i ett registrerat partnerskap.

1989/90:L411 av Sylvia Pettersson och Lisbet Calner (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av preskriptionsregeln vid återgång av gåva
enligt ärvdabalken.

1989/90:L413 av Rolf Dahlberg och Lars Ahlmark (båda m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförande av arvsrätt för kusiner.

1989/90:L417 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett skyndsamt förslag om registrerat partnerskap för
homosexuella.

1989/90:L419 av Kent Lundgren (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar
upphäva 5 § lagen om införande av äktenskapsbalken med omedelbar
verkan.

1989/90:L420 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 7 kap. 2 § äktenskapsbalken
att enskild egendom blir möjlig att åstadkomma genom
förmånstagarförordnande.

1989/90:L421 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
om sådan ändring i ärvdabalken att efterlevande make får rätt till
förtida arvskifte efter den avlidne.

1989/90:L424 av Ylva Johansson m.fl. (vpk, s, fp, mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ny lag om registrerat
partnerskap för homosexuella i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:LU23

Inledning

Den femiljerättsliga lagstiftningen har under de senaste två årtiondena
varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av
delreformer under denna tid fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, bet.
LU18) i april 1987 beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas
med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Samtidigt beslöts viktiga
ändringar i ärvdabalken (ÄB) och införandet av lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem (sambolagen). Våren 1987 antog riksdagen
också lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken samt annan
följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet.
LU26). Till grund för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande
Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes
lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.
LU28).

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och innebär
betydelsefulla förändringar främst i fråga om förmögenhetsordningen i
äktenskapet och fördelningen av makarnas egendom vid äktenskapets
upplösning. Ett uttalat syfte med förändringarna har varit att åstadkomma
en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid
äktenskapsskillnad. Ändringarna i ÄB syftar till att skapa möjligheter
för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap
och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av
sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att tillförsäkra
den svagare parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i fråga
om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. Avsikten
har däremot inte varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar
reglering av samboförhållanden. Genom lagen om homosexuella sambor
har sambolagen och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga på
homosexuella samboförhållanden.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera nyheter i
fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln
om likadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
har vidgats genom att den allmänna jämkningsregel som fanns
även tidigare givits ett något utökat tillämpningsområde. Sålunda kan
numera den ena maken av sitt giftorättsgods få behålla mer än sin
andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med
hänsyn till särskilt äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vidare har i ÄktB
införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord. Regeln
innebär att om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med
hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt
får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen. En förenkling
har också skett av de s.k. vederlagsreglerna, och de ger numera en
make rätt till kompensation vid bodelningen endast då den andra
maken i särskilt angivna fall inom viss tid innan talan om äktenskapsskillnad
väcktes har minskat sitt giftorättsgods. I förhållande till GB
innebär ÄktB även den förändringen att privata pensionsförsäkringar

1989/90:LU23

som utgör giftorättsgods inte skall ingå i bodelningen. En annan nyhet
är att också enskild egendom kan dras in i bodelningen, om makarna
är överens om det.

Ändringarna i ÄB har inneburit att en make vid den andra makens
död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar,
vilka i stället ges rätt till efterarv efter den först avlidne maken
vid den efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar innehar
den efterlevande makan under sin livstid den arvfallna egendomen
med fri förfoganderätt.

Sambolagen innebär att när ett samboförhållande upplöses samborna
får en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det
gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande.
Huvudregeln är alltså att värdet av den gemensamma bostaden och
bohaget i den skall delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan
dock — på samma sätt som för makar — frångås om en likadelning
skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär
sina ekonomiska förhållanden har en möjlighet öppnats att avtala om
att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.

Enligt sambolagen gäller vidare att i fall då ett samboförhållande
upphör genom den ena sambons död, den efterlevande alltid har rätt
att erhålla så mycket av den egendom i det gemensamma hemmet som
har anskaffats för gemensamt begagnande — så långt egendomen
räcker — att dess värde motsvarar två basbelopp.

På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s
ikraftträdande genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11)
vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Ändringarna, som trädde
i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt till kompensation
enligt den s.k. vederlagsregeln vidgades från att ursprungligen ha avsett
transaktioner inom ett år före talan om äktenskapsskillnad till att
omfatta transaktioner inom en treårstid. Vidare infördes en regel om
att rätt till pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas
utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara
oskäligt att hålla rättigheten utanför.

Vissa frågor om makars försäkringar, m.m.
Äktenskapsbalkens bodelningsregler

ÄktB utgår i likhet med GB från att makar kan ha två slag av
tillgångar, nämligen giftorättsgods och enskild egendom. Enligt huvudregeln
i 7 kap. 1 § ÄktB är en makes egendom giftorättsgods i den
mån den inte är enskild egendom. I vilka fall en makes egendom kan
vara enskild anges i 7 kap. 2 § ÄktB. Främst märks det fallet att
makarna genom äktenskapsförord bestämt att viss egendom skall vara
enskild. Egendom som är enskild på grund av äktenskapsförord kan
göras till giftorättsgods genom nytt äktenskapsförord. Vidare anges i
lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fatt den i

1989/90:LU23

gåva från någon annan än den andra maken med det villkoret att
egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i fråga
om egendom som under sådant villkor tillfaller en make genom arv
eller testamente. Vidare kan enligt lagrummet vad som trätt i stället för
enskild egendom utgöra enskild egendom. Några ytterligare fell då
makes egendom är enskild anges inte.

I fråga om gåvor mellan makar gällde tidigare att gåvorna som regel
skulle ske i form av äktenskapsförord. Numera skall äktenskapsförord
emellertid inte användas för gåvor mellan makar (8 kap. ÄktB). Enligt
ÄktB gäller sålunda att en gåva som en make ger den andra maken
blir bindande mellan makarna på samma sätt som gäller för andra
personer. För att den av makarna som mottog gåvan skall fa sakrättsligt
skydd mot den andra makens borgenärer fordras dock att gåvan
registreras vid en tingsrätt. Registrering behövs dock inte för personliga
presenter som inte står i missförhållande till givarens ekonomiska
villkor. Vill den ena maken att gåvan skall vara den andres enskilda
egendom måste äktenskapsförord härom upprättas.

Den som tecknat en livförsäkring har i princip möjlighet att förfoga
över försäkringen genom att insätta någon annan person som förmånstagare.
Närmare regler härom finns i 102 § lagen (1927:77) om
försäkringsavtal. Att en person på grund av ett sådant förordnande
erhåller ett försäkringsbelopp innebär inte att beloppet får karaktär av
enskild egendom enligt ÄktB:s regler. Den omständigheten att försäkringstagaren
uttryckt önskemål om att beloppet skall utgöra förmånstagarens
enskilda egendom torde inte innebära någon skillnad härvidlag
(se prop. 1986/87:1, s. 128. Jfr Gösta Wallin, Supplement till Ärvdabalken
etc., s. 223 f., Anders Agell, artikel i SvJT 1990, s. 44 f. och
Försäkringsrättskommitténs betänkande SOU 1986:56, s. 369).

När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas mellan
dem genom bodelning. I likhet med GB bygger ÄktB på principen att
makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall delas lika mellan dem
sedan vardera maken erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning
skall normalt ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2 § ÄktB). Är skulderna
förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom eller har de eljest
särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för underhåll av
en fastighet som är enskild egendom, får en make dock täckning för
skulden ur sitt giftorättsgods endast i den mån värdet av den enskilda
egendomen inte räcker till för betalning av skulden.

Enligt bestämmelser i 10 kap. 3 § ÄktB har vardera maken rätt att
undanta viss egendom eller rättighet från bodelning trots att egendomen
eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av lagrummets första stycke
följer att exempelvis rätten till pension från arbetsgivaren skall hållas
utanför bodelningen. Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en
pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. Enligt andra stycket i
paragrafen får också rätt till pension på grund av en privat försäkring
som någon av makarna äger undantas, dock endast om utfallande
belopp skall beskattas som inkomst och om försäkringen gäller rätt till
(1) ålderspension eller invalidpension, eller (2) efterlevandepension i
fell då rätt till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen.

1989/90: LU23

Enligt ett till paragrafen tillagt tredje stycke, som trätt i kraft den 1
januari 1990, skall rätt till nu angivet slag av pension dock helt eller
delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd,
makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.

De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag vid
bodelning saknar som tidigare berörts direkt motsvarighet i ÄktB.
GB:s bestämmelser innebar att en make under äktenskapet skulle
vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen minskades till den
andra makens nackdel. Om den makens intressen åsidosatts på ett
otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli kompenserad vid bodelningen
så att resultatet i huvudsak blev detsamma som om den andra
maken inte brutit mot sin vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt
till vederlag endast för det fall att en make inför en förestående
äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från
GB är rätten till kompensation inte beroende av att den maken
handlat i illojalt syfte. Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4 §) innebär att
resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom
viss tid — som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts från ett
år till tre år — före ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt
sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt giftorättsgods
till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma gäller när
giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring
som enligt 10 kap. 3 § ÄktB inte skall ingå i bodelningen.
Korrigeringen i fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar
den andra makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset
alltjämt hade funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och
korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon
av makarna gjort inom tre år från ansökan om äktenskapsskillnad,
skall som huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika
mellan dem. Denna princip kan emellertid frångås i vissa situationer
då ett strikt fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett
oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1 § ÄktB att vid bodelning
som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt giftorättsgods
kan få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning
skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men
även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt. Med stöd av denna bestämmelse kan alltså den av makarna
som, efter avdrag för skulder, har mest giftorättsgods i särskilda fall
helt eller delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den
andra maken. Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i
anspråk vad som hör till den andra makens giftorättsgods.

Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller
finns det andra särskilda skäl att över huvud taget inte dela giftorättsgodset
skall vardera maken behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.
Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med
hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets till -

1989/90: LU23

komst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt,
får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen (12 kap. 3 §
ÄktB).

Motionsmotiveringar

1 motion L403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) anförs att införandet
av äktenskapsbalken i flera olika avseenden medfört att kvinnans
ställning blivit mindre trygg. Det sagda gäller enligt motionärerna inte
minst bestämmelsen i 10 kap. 3 § ÄktB om behandlingen av pensionsförsäkringar
vid bodelning. Motionärerna anser att den komplettering
av lagrummet med en jämkningsbestämmelse som nyligen genomförts
på grundval av proposition 1989/90:30 i och för sig är välkommen
men inte tillräckligt långtgående. Avsikten från lagstiftarens sida är
nämligen att jämkningsmöjligheten skall betraktas som en undantagsregel
som skall tillämpas restriktivt och komma till användning bara i
t.ex. sådana fall där den av makarna som inte har försäkringen skulle
komma att stå egendomslös eller näst intill egendomslös efter bodelningen.
Enligt motionärerna bör tillämpningen av jämkningsregeln
snarast ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i det enskilda
fallet. Motionärerna yrkar (yrkande 2) att riksdagen uttalar att jämkningsregeln
inte skall ges en restriktiv tolkning. Motionärerna framhåller
vidare att makar som vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor
och andra ekonomiska förhållanden bör ha en möjlighet till
det. Motionärerna anser att det vid sidan av jämkningsregeln bör
finnas en möjlighet för makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar
skall fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla
både försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade försäkringar.
Motionärerna yrkar (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen
snarast begär förslag till lagändring som medger makar att i förväg
avtala om hur pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell
framtida bodelning. Slutligen tas i motionen upp frågan om behandlingen
av makarnas samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen. Sålunda
anförs att det — bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATPsystemet
— kan finnas skäl att vid bodelningen till viss del väga in
även makarnas kollektiva pensionsrättigheter, och motionärerna begär
ett tillkännagivande härom (yrkande 3).

I motion L420 av Charlotte Cederschiöld (m) påpekas att det genom
förordnande i samband med gåva eller testamente med rättslig verkan
kan föreskrivas att den egendom som avses med förordnandet skall
vara mottagarens enskilda. Motionären anser det omotiverat och inkonsekvent
att motsvarande möjlighet inte föreligger när det gäller
förmånstagarförordnande i försäkring. Förhållandet kan enligt motionären
leda till en snedvridning av marknaden för finansiella och andra
placeringar och till att konkurrensen inte fritt kan fungera, vilket kan
drabba det långsiktiga sparandet negativt. I motionen begärs att 7 kap.

2 § ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild
egendom också genom förmånstagarförordnande.

1989/90: LU23

Frågornas tidigare behandling

1989/90:LU23

Som tidigare nämnts beslöt riksdagen hösten 1989 om ändringar av 10
kap. 3 § och 11 kap. 4 § ÄktB (prop. 1989/90:30, bet. LU11). I
samband med lagstiftningsärendet behandlade utskottet bl.a. en motion
med samma syfte som den nu aktuella motionen L403. I sitt av
riksdagen godkända betänkande i ärendet tillstyrkte utskottet bifall till
propositionen och avstyrkte bifall till motionerna.

När det gällde frågan om möjligheten för makar att i förväg avtala om
fördelning av privata pensionsförsäkringar inför eventuell framtida bodelning
förklarade sig utskottet ha förståelse för tanken att makarna
vid sidan av den i propositionen föreslagna jämkningsregeln bör ha en
möjlighet att själva avtala om hur pensionsrättigheterna enligt föreliggande
försäkringar skall fördelas vid en framtida bodelning. Enligt
utskottets mening kunde det emellertid på goda grunder ifrågasättas
huruvida det finns ett mera utbrett behov av en sådan möjlighet att
träffa avtal. Utskottet hänvisade härvidlag till att en avtalslösning har
vissa nackdelar eftersom den kräver aktivitet från båda makarnas sida
innan bodelningen aktualiseras och fordrar att båda makarna är överens
samt förutsätter att makarna har goda kunskaper om lagens
innehåll. Det kunde därför, fortsatte utskottet, antas att en möjlighet
att avtala om pensionsförsäkringarna skulle kunna utnyttjas av ett
relativt litet antal äkta makar. Särskilt när det gällde försäkringar som
tecknats före avtalet var det vidare inte alltid givet att en uppdelning
av försäkringen kan genomföras av försäkringstekniska skäl. Härtill
kom att makarna redan hade en möjlighet att genom bodelning under
pågående äktenskap omfördela rättigheterna på grund av pensionsförsäkringar,
låt vara att det i enstaka fall kunde vara vissa nackdelar
förbundna med en sådan omfördelning. Mot motionärernas förslag
talade vidare att regelsystemet i ÄktB skulle ytterligare kompliceras,
och utskottet pekade härvidlag bl.a. på att en avtalsmöjlighet sannolikt
skulle kräva en särskild bestämmelse om jämkning. Inte heller från
mera principiella utgångspunkter var förslaget invändningsfritt. Utskottet
erinrade om att ÄktB bygger på principen att avtal mellan
makar om kommande bodelning skall träffas i form av äktenskapsförord.
Endast inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad får s.k.
föravtal träffas, och sådana avtal har inte verkan mot tredje man. Om
makar skulle få möjlighet att avtala om pensionsförsäkringar måste
överenskommelserna således ha äktenskapsförordets form. Enligt ÄktB
förhåller det sig emellertid så att äktenskapsförord skall användas
endast för avtal om egendomsordningen i äktenskapet, dvs. i fråga om
uppdelningen i giftorättsgods och enskild egendom. Ett avtal om
framtida delning av pensionsrättigheter har dock inte den karaktären
utan avser den faktiska fördelningen mellan makarna av det giftorättsgods
som utgörs av pensionsförsäkringar. Att låta även sådana avtal ha
formen av äktenskapsförord skulle enligt utskottets mening bryta systematiken
i ÄktB och medföra ytterligare komplikationer. Vidare skulle
det strida mot principerna bakom svensk äktenskapslagstiftning att
tillåta att avtal ingås långt i förväg om hur viss egendom faktiskt skall

fördelas vid bodelning. Det anförda ledde utskottet till uppfattningen
att det i vart fell vid det då aktuella tillfället inte fanns anledning att
införa en sådan regel som förespråkades i motionen.

Vad härefter angick frågan om tillämpningen av 10 kap. 3 § tredje
stycket ÄktB anförde utskottet att principen alltjämt bör vara att rätten
till pensionsförsäkring skall hållas utanför bodelningen. Den i propositionen
föreslagna jämkningsbestämmelsen fick därför ses som en undantagsregel
och borde således tillämpas restriktivt. I anslutning härtill
betonade utskottet att jämkning enligt den nya regeln inte är det enda
medel som står till förfogande när det gäller att förhindra oskäliga
verkningar av bestämmelsen i 10 kap. 3 § ÄktB. Också reglerna om
jämkning av bodelning och av äktenskapsförord liksom bestämmelserna
om engångsunderhåll kan, framhöll utskottet, utnyttjas i detta syfte.
Utskottet pekade även på att den i propositionen föreslagna ändringen
av den s.k. vederlagsregeln ger en make ökade möjligheter att fa
kompensation för värdet av de pensionsförsäkringar som den andra
maken tagit. Utskottet kunde således inte ställa sig bakom önskemålet i
motionen om en mera liberal tillämpning av jämkningsbestämmelsen i
fråga.

Vad slutligen gällde den i motionen framförda synpunkten att det —
bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet — kan finnas
skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva
pensionsrättigheter erinrade utskottet om att den år 1984 tillsatta pensionsberedningen
(S 1984:03) har till uppgift att göra en översyn av
vissa frågor inom den allmänna pensioneringen samt att beredningen,
som avser att slutföra sitt arbete under våren 1990, i betänkandet
(SOU 1987:55) Efterlevandepension har uppmärksammat frågan om
delning mellan makar av deras gemensamt intjänade pensionspoäng
inom ATP och därvid förklarat att den avser att återkomma till frågan
i samband med sina överväganden angående intjänande av ATP-rätt. I
avvaktan på resultatet av pensionsberedningens arbete ansåg utskottet
att det inte fenns skäl att förorda några förändringar av ÄktB:s bodelningsregler
på sätt som begärts i motionen. Utskottet tilläde att rätten
till egen pension i form av allmän pension eller avtalspension är en
sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den därför i
likhet med andra sådana rättigheter — enligt vad som länge gällt inom
äktenskapsrätten — undantas från bodelning. En förändring i detta
avseende skulle innebära att man frångick en grundläggande princip
på området. Avslutningsvis pekade utskottet på att den i propositionen
föreslagna jämkningsregeln ger en viss möjlighet att — i de fell privata
pensionsförsäkringar finns — beakta makarnas totala pensionsskydd.
Enligt propositionen var det nämligen av betydelse för bedömningen
av makarnas ekonomiska förhållanden hur makarna har sitt pensionsskydd
ordnat. Är det fråga om en stor pensionsförsäkring som inte
balanseras av en motsvarande pension på den andra makens sida,
kunde det enligt utskottet finnas skäl att överväga en indragning helt
eller delvis av försäkringen i bodelningen.

Frågan om det bör vara möjligt att göra belopp som utbetalas i
enlighet med förmånstagarförordnande i försäkring till mottagarens en -

1989/90: LU23

skilda egendom berördes av familjelagssakkunniga i deras tidigare
omnämnda huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. De sakkunniga
anmärkte till en början (s. 358 f.) att det här i samtliga fall
rör sig om pengar och ej om något som kan ha karaktären av
släktegendom eller som eljest kan ha särskilt affektionsvärde för mottagaren.
Skälen för en ordning som medger att mottagaren ändå får ta
undan beloppet vid bodelning var därför enligt de sakkunniga rätt
svaga. Om möjligheten att i samband med förmånstagarförordnande
göra utbetalt belopp till mottagarens enskilda egendom skulle erkännas,
skulle det vidare, enligt de sakkunniga, föreligga en uttalad risk
för att sådana föreskrifter slentrianmässigt skulle komma att tas in i
förordnandena. Därav skulle kunna följa åtskilliga tillämpningssvårigheter,
t.ex. när det gäller att efter en tid avgöra om en viss penningsumma
motsvarar det en gång utbetalade eller om något som förvärvats
för pengarna — i den mån det alls går att utreda — i sin tur är att
betrakta som enskild egendom. Enligt de sakkunniga måste man också
beakta att förmånstagarförordnanden ofta är standardförordnanden,
enligt vilka någon eller några i en krets av personer kan komma i
fråga vid ett framtida försäkringsfoll. Man vet då i regel inte vem som
till sist kan komma att få beloppet och någon som helst hänsyn kan ej
tas till omständigheterna på mottagarsidan i det enskilda fallet. De
sakkunnigas slutsats blev att det inte bör vara möjligt att i samband
med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring bestämma att utbetalade
belopp skall utgöra mottagarens enskilda egendom. Det borde i
stället ankomma på de berörda makarna själva att i ett äktenskapsförord
bestämma om och i så fall i vilken omfattning ett belopp, som en
av dem har uppburit som förmånstagare, skall hållas utanför en
framtida bodelning.

I proposition 1986/87:1 med förslag till äktenskapsbalk m.m. anslöt
sig departementschefen till familjelagssakkunnigas uppfattning i nu
angivet hänseende. Han framhöll därvid (s. 128) att den av honom
föreslagna uppräkningen i 7 kap. 2 § ÄktB av vad som är enskild
egendom är uttömmande och att det alltså inte är möjligt att tillskapa
sådan egendom genom t.ex. ett förmånstagarförordnande. Propositionen
föranledde i denna del inte några uttalanden från riksdagens sida
(LU 1986/87:18).

De ekonomiska verkningarna av dom på hemskillnad

Enligt de bestämmelser som gällde före den 1 januari 1974 hade
makar — utom i vissa särskilda fall — inte rätt till äktenskapsskillnad
utan föregående dom på hemskillnad. Om makarna i minst ett år efter
en dom på hemskillnad levt åtskilda och inte heller därefter upptagit
sammanlevnaden skulle på talan av en av dem dömas till äktenskapsskillnad.
Egendom som makarna förvärvade efter en hemskillnadsdom
blev vardera makens enskilda. Någon ändring härvidlag inträdde ej för
det fall att makarna flyttade samman eller att hemskillnaden av annan
orsak inte fullföljdes genom dom på äktenskapsskillnad.

1989/90:LU23

Hemskillnadsinstitutet avskaffades i samband med en partiell reform
av GB år 1973 (prop. 1973:32, bet. LU20). I övergångsbestämmelser till
de nya reglerna i GB föreskrevs bl.a. att äldre lag fortfarande skulle
gälla i fråga om verkan av hemskillnad. Av 5 § lagen (1987:788) om
införande av äktenskapsbalken följer att 1973 års övergångsbestämmelser
fortfarande har giltighet såvitt avser verkningarna av en dom på
hemskillnad. Det innebär bl.a. att egendom som makar har förvärvat
efter en hemskillnadsdom är enskild egendom och skall hållas utanför
vid en bodelning mellan makarna.

Motionsmotivering

I motion L419 av Kent Lundgren (mp) kritiseras förhållandet att
egendom som makar förvärvat efter en hemskillnadsdom utgör enskild
egendom, och motionären anser att bestämmelserna härom inte längre
bör gälla i sådana fall då makarna återupptagit samlevnaden efter en
dom på hemskillnad. Enligt motionären har det inträffat att makar
inte insett att egendom som förvärvats efter en hemskillnadsdom blivit
enskild, vilket lett till orättvisa resultat, särskilt för hustrun, när
äktenskapet har upplösts efter kanske många år genom äktenskapsskillnad
eller ena makens död. Motionären förmodar att de makar som är
medvetna om konsekvenserna av en hemskillnadsdom som förfallit är
färre än de som inte är medvetna därom. Om en lagändring kom till
stånd skulle den förstnämnda kategorin fortfarande ha möjlighet att
upprätta äktenskapsförord. Med hänvisning till det anförda yrkar motionären
att 5 § lagen om införande av äktenskapsbalken upphävs med
omedelbar verkan.

Frågans tidigare behandling

Frågan om verkningarna av äldre domar på hemskillnad övervägdes av
familjelagssakkunniga i huvudbetänkandet (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk.
De sakkunniga förordade att egendom, som makar förvärvar efter
dom på hemskillnad, skall ingå i bodelningen om hemskillnaden har
förfallit genom att makarna flyttat samman. Som skäl angavs i främsta
rummet att det i en hel del fall hade förekommit att makar inte hade
insett att deras egendom förblir enskild när de har flyttat samman efter
en hemskillnadsdom. När de senare — kanske sedan en villa eller
annan egendom anskaffats — åter råkat i konflikt hade bestämmelserna
kunnat leda till ett orättvist resultat. Enligt familjelagssakkunniga
hade detta dock motverkats på senare år genom att domstolarna funnit
samäganderättslagen vara tillämplig i dylika fall.

Familjelagssakkunnigas förslag togs upp i förarbetena till ÄktB:s
promulgationslag. I proposition 1986/87:86 om följdiagstiftning till
äktenskapsbalken m.m. uttalade chefen för justitiedepartementet sålunda
(s. 70) att det naturligtvis kan inträffa fall av det slag som familjelagssakkunniga
hade angivit i sitt ovan nämnda betänkande. Å andra
sidan måste man räkna med att många har inrättat sig efter den
lagstiftning som faktiskt har gällt. Enligt departementschefen ingav det
därför betänkligheter att genom lag ändra den egendomsordning som

1989/90: LU23

bestått under många år. Ett alternativ som hade övervägts av departementschefen
var att föreskriva att egendom, som makar som har flyttat
samman efter en hemskillnadsdom förvärvar efter ÄktB:s ikraftträdande,
skall vara giftorättsgods. Med hänsyn till det anförda och till de
ökade möjligheterna till jämkning vid bodelning som ÄktB medger
stannade departementschefen dock för att föreslå att övergångsreglerna
om verkan av hemskillnad skulle gälla även i fortsättningen.

Vad departementschefen sålunda anförde mötte inte någon erinran
vid riksdagsbehandlingen av propositionen (LU 1986/87:26).

Arvsregler
Gällande ordning

Enligt gällande regler i ÄB (2 kap. ÄB) om rätt till arv har bröstarvingar,
dvs. barn och deras avkomlingar, i princip bästa rätt till arv
när någon har avlidit. Arvet skall fördelas lika mellan bröstarvingarna.
Om något barn till den avlidne har dött före den avlidne och efterlämnat
barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets
lott lika.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller —
om någon av dem eller båda har dött — syskon och deras avkomlingar
närmast berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte någon i
andra arvsklassen i livet går arvet i stället till far- och morföräldrar
och deras barn, dvs. den avlidnes farbröder, festrar, morbröder och
mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den sistnämnda kategorin av
arvingar — dvs. den avlidnes kusiner — har numera inte någon
arvsrätt. Arvsrätten för kusiner upphörde i samband med en år 1928
genomförd revision av det arvsrättsliga regelsystemet.

I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om makars arvsrätt. Efter de
ändringar i ÄB som genomfördes i samband med att riksdagen antog
ÄktB gäller numera att den efterlevande maken har rätt till arv före
såväl bröstarvingar som arvingar i andra och tredje arvsklassen. Om
den avlidne efterlämnar bröstarvingar som inte är också den efterlevande
makens bröstarvingar, s.k. särkullbarn, har de emellertid rätt att
få ut sitt arv omedelbart vid förälderns död, men de kan avstå från sin
rätt härvidlag. Den efterlevande maken får fritt disponera över vad
som tillfaller honom eller henne i arv men får inte disponera över
egendomen genom testamente, s.k. fri förfoganderätt. När även den
efterlevande maken avlider har den först avlidnes arvingar i första och
andra arvsklassen rätt att ärva vad den efterlevande har fått i arv. Detta
betecknas som efterarv och arvingarna kallas efterarvingar. Särkullbarn
till den först avlidne har rätt till efterarv endast om de inte fått ut hela
sitt arv vid förälderns död.

1989/90:LU23

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket ÄB har den efterlevande alltid rätt
att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans
med hans eller hennes andel i gjftorättsgodset och enskilda egendom
motsvarar fyra basbelopp.

Finns det inte någon efterlevande med ett så nära släktskap till den
avlidne som ovan sagts tillfaller arvet en särskild fond, allmänna
arvsfonden. Närmare regler om allmänna arvsfonden finns i lagen
(1928:281) om allmänna arvsfonden. Av lagen framgår att fondens
medel skall förvaltas av kammarkollegiet och användas för främjande
av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade.
Understöd ur fonden utdelas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer. Fonden får helt eller delvis avstå arv till annan,
om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda
omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja.
Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan
person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt.

Motionsmotivering

I motion L413 av Rolf Dahlberg och Lars Ahlmark (båda m) erinras
om att arvsrätten för kusiner upphörde år 1929 i samband med
tillkomsten av allmänna arvsfonden. Ett skäl för lagändringen var att
den dittills gällande arvsrätten för kusiner innebar risk för en uppsplittring
av jordbruksfastigheter och andra produktionsenheter på
många små enheter, något som ansågs inge synnerliga betänkligheter
från nationalekonomisk synpunkt. Enligt motionärerna är det uppenbart
att det nämnda argumentet mot arvsrätt för kusiner — vilket kan
ha haft fog för sig i dåtidens agrarsamhälle — inte längre har bärkraft.

I stället har, fortsätter motionärerna, utvecklingen gått dithän att det
nu finns starka skäl för att återinföra arvsrätten för kusiner. Sålunda är
det numera ganska vanligt att vuxna personer saknar egen familj. En
sådan person känner ofta en familjesamhörighet med något mera
avlägsna släktingar, t.ex. kusiner. Motionärerna framhåller att dessa
släktingar som regel är i vederbörandes egen ålder, vilket befrämjar
kontakterna dem emellan. Enligt motionärerna har det sociala mönstret,
bl.a. genom kulturpåverkan föranledd av ökad invandring, över
huvud taget utvecklats i riktning mot allt livligare kontakter och bättre
sammanhållning mellan släktingar utanför den trängre familjekretsen.
En annan företeelse i det moderna samhället är, påpekar motionärerna,
att det alltför ofta inträffar trafikolyckor och andra svåra olyckor
som i ett slag utplånar en hel familj. Har något testamente då inte
skrivits kan följden bli att familjens egendom tillfaller allmänna arvsfonden.
Om även kusiner hade arvsrätt kunde det i sådana fall finnas
en möjlighet att trots allt behålla familjens egendom inom släkten,
något som enligt motionärernas uppfattning skulle stå i överensstämmelse
med allmänhetens rättsmedvetande. Ytterligare ett skäl för kusiners
arvsrätt, som tas upp i motionen, är att det måste anses principiellt
oriktigt att staten inträder som arvinge efter avlidna personer.
Motionärerna påpekar i detta sammanhang att den egendom som

1989/90:LU23

tillfaller allmänna arvsfonden kan användas för ändamål som kanske
varit den avlidne mycket främmande. Med hänvisning till det anförda
yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om återinförande av arvsrätt för kusiner.

Tidigare behandling av frågan om arvsrättens
utsträckning

Sorn ovan angivits genomfördes år 1928 en revision av det arvsrättsliga
regelsystemet. Ett resultat härav var att arvsrätten för kusiner avskaffades.
I lagstiftningsärendet (prop. 1928:21, bet. 1LU21) fördes ingående
diskussioner rörande frågan om hur långt ut i de olika släktleden
arvsrätten borde sträcka sig. En omständighet som därvid tillmättes
stor betydelse var att arvlåtaren hade möjlighet att genom testamente
förordna om sin kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon till
den avlidnes föräldrar uttalade första lagutskottet att man dock inte
kunde hänvisa frågan att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder,
fastrar, morbröder och mostrar borde alltså bibehållas. När det
däremot gällde arvsrätten för kusiner kom utskottet till motsatt uppfattning.
Enligt utskottets uppfattning fanns det heller inte mellan
kusiner en sådan samhörighet som berättigar till arv. Ej sällan stod,
fortsatte utskottet, åtskilliga av kusinerna mer eller mindre främmande
för arvlåtaren, och fall förekom då ej ens deras antal och namn var
honom bekanta. Att kusinarvsrätten i sådan händelse saknar varje
hållbar grund syntes för utskottet uppenbart. Ett annat skäl som
utskottet åberopade mot arvsrätt för kusiner var den kapitalförstörande
verkan som, ej minst när det gällde fast egendom, uppkom i fall då
kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar inom en kusinskara. Utskottet
erinrade vidare om den möjlighet som skulle tillkomma allmänna
arvsfonden att i vissa fall avstå arvet till förmån för exempelvis
en kusin.

Familjelagssakkunniga redovisade i betänkandet Äktenskapsbalk
(SOU 1981:85) vissa överväganden i frågan om en begränsning av den
legala arvsrättens utsträckning, mot bakgrund av att enligt direktiven
för utredningen en sådan begränsning kunde vara befogad. Familjelagssakkunniga
förklarade sig emellertid inte ha funnit tillräckliga skäl för
att lägga fram något förslag till lagändring. Det kan, menade de
sakkunniga, väl sägas att släktbanden har tunnats ut och att familjebegreppen
blivit snävare. Det kunde därför te sig tveksamt om arvsrätten
för släktingar i tredje parentelen (arvsklassen) borde bibehållas. I
betänkandet framhölls att det emellertid i vissa fall, när föräldrarna
inte finns i livet, kan finnas en starkare samhörighet än annars med
t.ex. syskon till någon av föräldrarna. Om arvlåtaren då var underårig,
tillkom att denne inte haft någon möjlighet att upprätta testamente.

Våren 1983 prövade riksdagen frågan om kretsen av de arvsberättigade
med anledning av en motion i ämnet. Motionärerna var kritiska
till att familjelagssakkunniga valt att inte lägga fram något förslag om
en begränsning av arvsrätten och ansåg att en sådan begränsning borde
ske, i första hand vad avsåg arvingar tillhörande tredje parentelen. I sitt

1989/90: LU 23

av riksdagen godkända betänkande LU 1982/83:32 förklarade sig utskottet
dela den uppfattning sorn direktiven till familjelagssakkunniga
och även motionärerna givit uttryck för, nämligen att, sedan den
nuvarande kretsen av arvsberättigade bestämdes år 1928, släktbanden
har tunnats ut och familjebegreppet blivit snävare. En arvsrätt utanför
den trängre familjekretsen var därför inte längre motiverad. Utskottet
framhöll att i de fall där det råder ett nära förhållande mellan en
arvlåtare och någon mer avlägsen släkting arvlåtaren — även om
arvsrätten inskränks — som regel har möjlighet att genom testamente
förordna att kvarlåtenskapen skall tillfalla släktingen. På grund av det
anförda förordade utskottet att frågan om en begränsning av arvsrätten
blev föremål för förnyade överväganden. Därvid borde hänsyn tas
också till det förhållandet att en arvlåtare kan sakna möjlighet att
upprätta testamente på grund av brist på rättslig handlingsförmåga.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen som sin mening
till känna.

I proposition 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m. återkom regeringen
till frågan om arvsrätten för arvingar i tredje arvsklassen (s. 97 f.).
Departementschefen instämde i vad lagutskottet anfört om att det inte
längre framstår som lika angeläget som förr med arvsrätt för släktingar

i tredje arvsklassen. Å andra sidan borde det enligt honom beaktas att
det i fall då föräldrarna inte är i livet många gånger råder en stor
samhörighet med far- och morföräldrar eller andra släktingar i tredje
arvsklassen. Om t.ex. arvlåtaren var underårig hade han eller hon
heller inte haft möjlighet att genom testamente förordna om sina
tillgångar. Enligt departementschefen torde det för övrigt vara ovanligt
att så pass unga arvlåtare som det i regel måste vara fråga om när det
gäller arv till far- och morföräldrar har upprättat testamente, även om
de i och för sig har kunnat göra det. Departementschefen påpekade
vidare att arvingar i tredje arvsklassen har arvsrätt i de andra nordiska
länderna. Vid nordiska överläggningar som hade hållits i lagstiftningsärendet
hade framkommit att det i dessa länder inte fanns något
intresse för att ändra lagstiftningen i denna del. Av dessa skäl stannade
departementschefen för att någon ändring i arvsrätten för arvingar i
tredje arvsklassen inte borde göras vid ifrågavarande tillfälle. Vid
riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet föranledde vad som anförts
i propositionen i denna del inte något uttalande från riksdagens
sida (LU 1986/87:18).

Förverkande av rätt till arv m.m.

Gällande ordning

1989/90:LU23

under inflytande av sådan psykisk sjukdom som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom. I fråga om försäkringsersättning gäller enligt lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL) liknande regler (18 och 19 §§).
Bestämmelserna innebär att den som uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall
inte har någon rätt till ersättning av försäkringsbolaget. Undantag
görs dock för den som är under 15 år eller som handlat under
inflytande av sådan psykisk sjukdom som angetts ovan. I huvudsak
liknande bestämmelser finns i konsumentförsäkringslagen (1980:38).

Enligt 12 kap. 2 § andra stycket ÄktB skall 15 kap. 1 och 3 §§ ÄB
om förlust av rätt till arv också gälla i fråga om rätten för den
efterlevande maken att vid bodelning fa del i den avlidnes giftorättsgods
liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att fa
behålla sitt giftorättsgods. En motsvarande bestämmelse finns i 12 §
tredje stycket sambolagen.

Motionsmotivering

I motion L401 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att det finns flera
exempel på att en person uppsåtligen och på ett brutalt sätt gjort sig
skyldig till mord på sina anhöriga och ändå inte gått förlustig arvslott
eller utfallande försäkringsbelopp. Motionären menar att sådana fall
för det allmänna rättsmedvetandet framstår som synnerligen stötande,
och enligt honom är det obegripligt och orimligt att den som uppsåtligen
bragt annan om livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet
genom utfaende av arv, testamentslott och försäkringsbelopp. Reglerna
i 15 kap. ÄB och 19 § FAL bör därför enligt motionären göras
till föremål för översyn. En lösning som i det sammanhanget kan
prövas är att införa en regel om skälighetsprövning, varigenom rättstillämpningen
kan noga anpassas till omständigheterna i det enskilda
fallet. Motionären erinrar om att riksdagen tidigare hos regeringen
begärt en översyn av ifrågavarande bestämmelser. Han riktar kritik
mot att någon sådan översyn ännu inte kommit till stånd och begär att
arbetet härmed nu skall utföras med högsta förtur. I motionen yrkas
att det anförda ges regeringen till känna.

Frågans tidigare behandling m.m.

En motion om översyn av reglerna om förverkande av rätt till arv
m.m. behandlades av utskottet våren 1987 i samband med proposition
1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande
LU 1986/87:18 förklarade sig lagutskottet (s. 37 f.) för sin del
kunna instämma i att det kan framstå som stötande för det allmänna
rättsmedvetandet att den som uppsåtligen bragt en annan person om
livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet genom utfående av
arv, testamentslott och försäkringsersättning. Det borde vidare enligt
utskottet framhållas att det kan vara svårt att upprätthålla en enhetlig
praxis vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av undantagsreglerna
i ÄB och FAL. Utskottet erinrade om att gärningsmannens rätt

1989/90:LU23

till arv är beroende av om han eller hon enligt bestämmelserna i
brottsbalken bedöms ha sådan psykisk sjukdom som kan föranleda att
överlämnande till särskild vård kan ådömas som påföljd. Av socialberedningens
betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten
framgick att denna bedömning ofta medför svåra gränsdragningsproblem
och att såväl domstolarnas som den medicinska expertisens
bedömningar av likartade fall varierar på ett sätt som enligt
beredningen inte kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt.

Det fanns således enligt utskottets mening skäl som talar för att
reglerna i ÄB och FAL om förverkande av rätt till arv m.m. bör
ändras. Som motionärerna hade påpekat borde det dock inte komma i
fråga att de psykiskt sjuka helt skulle uteslutas från möjligheten att få
ut arv och försäkringsersättningar. I vissa fall, fortsatte utskottet, kan
nämligen arten av sjukdomen vara sådan att gärningsmannen inte bör
gå helt förlustig sin rätt. Detta gällde exempelvis när den avlidnes
beteende varit en bidragande orsak till sjukdomen hos gärningsmannen.
I andra fall kunde det framstå som befogat att eventuella bröstarvingar
fick tillgodogöra sig försäkringsersättningen i gärningsmannens
ställe. En lösning av frågan som därför kunde övervägas var införande
av en regel om skälighetsprövning. På grund av det anförda förordade
utskottet att en översyn av reglerna i 15 kap. ÄB och 18 och 19 §§
FAL borde komma till stånd. Vad utskottet anfört gav riksdagen som
sin mening regeringen till känna (rskr. 1986/87:159).

I regeringens skrivelse 1987/88:75 med redogörelse för behandlingen
av riksdagens skrivelser till regeringen har angivits att riksdagens
nyssnämnda skrivelse 1986/87:159 anmälts i regeringen och föranlett
utfärdande av ÄktB m.fl. författningar samt att skrivelsen är slutbehandlad.

Frågan om en ändring av reglerna om förverkande av rätt till arv
och försäkringsersättning har berörts också av försäkringsrättskommittén
i betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. 1 betänkandet
(se s. 371 ff.) anför kommittén att bestämmelserna i FAL bör kunna
ändras så att den som uppsåtligen dödat den försäkrade och som vid
gärningen var psykiskt sjuk eller under 15 år får rätt till ersättning
endast i den mån det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Enligt kommittén bör i så fall motsvarande bestämmelser i ÄB ändras
samtidigt. Kommittén påpekar emellertid att det ligger utanför dess
uppdrag att föreslå en ändring av de arvsrättsliga reglerna och avstår
därför från att i sitt förslag till personförsäkringslag införa en annan
ordning i berört hänseende än den som gäller enligt FAL. Kommitténs
betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet. En lagrådsremiss
på grundval av kommitténs förslag avses bli färdigställd under
år 1991.

1989/90: LU23

2 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 23

Bodelning med anledning av makes död

1989/90: LU23

Allmän bakgrund

Sorn tidigare redovisats innebär de nya arvsreglerna i ÄB att i de fall
den avlidne var gift, den efterlevande maken har en direkt rätt till arv
före gemensamma bröstarvingar och arvingar i andra och tredje arvsklassen.
Arvlåtarens bröstarvingar som inte är också den efterlevande
makens bröstarvingar har dock rätt att genast fa ut sin arvslott såvida
inte annat följer av bestämmelsen i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB.
Särkullbarn har dock möjlighet att till förmån för den efterlevande
maken avstå från sin rätt att omedelbart få ut arvslotten och de blir då
berättigade till efterarv.

Familjelagssakkunniga hade i betänkandet (SOU 1981:85) föreslagit
en annan ordning i nu angivet hänseende. Enligt familjelagssakkunnigas
förslag skulle en efterlevande make fa sitta i oskiftat bo med fri
förfoganderätt till kvarlåtenskapen. Om en bröstarvinge inom viss tid
begärde det skulle han dock ha rätt att genast fl ut sitt arv efter den
avlidna maken. Även den efterlevande maken skulle ha rätt att begära
ett omedelbart skifte av boet vid den först avlidna makens död.

När en av makarna i ett äktenskap avlider skall i princip bodelning
ske. Enligt 9 kap. 5 § ÄktB skall sådan bodelning ske mellan den
efterlevande maken samt den avlidnes arvingar och testamentstagare.
Sådan bodelning följer i huvudsak de regler som gäller för bodelning
vid skilsmässa och som innebär att makarnas samlade nettoförmögenhet
i form av giftorättsgods skall delas lika. Den avlidne makens andel
utgör hans eller hennes kvarlåtenskap. Vid bodelning med anledning
av en makes död är bestämmelsen i 12 kap. 1 § ÄktB om makes rätt
att behålla mer av sitt giftorättsgods än som följer av likadelningsprincipen
inte tillämplig. I stället gäller vid sådan bodelning en särskild
regel om jämkning i 12 kap. 2 § ÄktB. Enligt denna bestämmelse
skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan behålla sitt
giftorättsgods vid bodelningen. Lagrummet ger också den efterlevande
rätt att i stället begära att endast kvotdelar av vardera sidans giftorättsgods
skall ingå i bodelningen. Genom en tillämpning av bestämmelsen
kan den efterlevande maken undgå att behöva dela med sig av sitt
giftorättsgods till den avlidnes särkullbarn och testamentstagare. Rätten
att påkalla lagrummets tillämpning gäller endast för den efterlevande
maken och är av personlig natur. Jämkning kan således inte påkallas
av den efterlevandes arvingar och testamentstagare.

Om en efterlevande make ärvt sin makes kvarlåtenskap helt eller
delvis skall vid den efterlevandes död den egendom som finns i boet
fördelas mellan den först avlidnes efterarvingar och den efterlevandes
egna arvingar och testamentstagare. Efterarvingarna har rätt till den
procentuella andel av den sist avlidnes behållna totala tillgångar som
motsvarar vad han eller hon ärvde efter sin make i förhållande till vad
han eller hon erhöll vid bodelningen och alltså innehaft med full
äganderätt. Om bodelning inte förrättats vid den först avlidne makens

död får en bodelning ske vid det senare dödsfallet för att det skall
fastställas hur mycket av de kvarvarande tillgångarna sorn den efterlevande
ärvt och som skall gå vidare till den först avlidnes efterarvingar
och hur mycket som skall tillfalla den efterlevandes egna arvingar och
eventuella testamentstagare. I de fell makarna innehaft endast giftorättsgods
och inte någon arvinge fått ut sin arvslott vid den först
avlidne makens död har efterarvingarna normalt rätt till hälften av den
sist avlidnes tillgångar. En tillämpning av regeln i 12 kap. 2 § AktB
kan emellertid leda till att andelstalen skall bestämmas annorlunda.
Förekomsten av enskild egendom kan likaledes föranleda att efterarvingarnas
andel blir en annan än hälften. Också i andra fell kan boet
efter den sist avlidne komma att fördelas på ett annat sätt än genom
hälftendelning. Så kan bl.a. bli fallet om den efterlevande maken
genom gåva eller därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till
den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom.
Vederlag skall då utgå till efterarvingarna för den del av minskningen
som belöper på deras andel av boet (3 kap. 3 § första stycket
ÄB). Om emellertid tillgångarna i boet inte räcker för att kompensera
efterarvingarna, skall gåvan eller dess värde återbäras. En förutsättning
är dock att den som mottog gåvan insåg eller bort inse att den lände
efterarvingarna till förfång. För talan om återgång gäller en preskriptionstid
på fem år räknat från det gåvan mottogs (3 kap. 3 § andra
stycket ÄB). Efter denna tid kan alltså talan om att gåvan skall återgå
till boet inte väckas.

Motionsmotiveringar

I motion L411 av Sylvia Pettersson och Lisbet Calner (båda s) anförs
att en begäran om återgång av gåva enligt 3 kap. 3 § ÄB kan ske först
sedan man vid bodelning efter den sist avlidne maken konstaterat att
tillgångarna i boet inte räcker till för att kompensera efterarvingarna
för gåvan. Eftersom en bodelning inte kan göras under den efterlevandes
livstid, innebär bestämmelserna i praktiken att talan om återgång
kan föras endast beträffande gåvor som den efterlevande maken bortgivit
under sina senare levnadsår. Enligt motionärerna kan bestämmelserna
leda till stort men för efterarvingarna, och starka skäl talar enligt
dem för en förlängning av den nuvarande femåriga preskriptionstiden.
En översyn bör därför ske av reglerna om preskription vid sekundosuccession
med syfte att förbättra sekundosuccessorernas ställning. Motionärerna
begär att riksdagen som sin mening ger regeringen det
anförda till känna.

I motion L421 av Ingrid Sundberg (m) anförs att den ändrade
lagstiftning enligt vilken makar ärver varandra och skifte mellan
efterarvingarna sker sedan båda makarna avlidit torde vara väl anpassad
till dagens syn på äktenskapet och den ekonomiska gemenskap
som följer därav. En otidsenlighet i lagstiftningen är emellertid, hävdar
motionären, att den efterlevande maken inte givits möjlighet att framtvinga
ett skifte med efterarvingarna. Enligt motionären behövs en
sådan möjlighet i vissa fall. Äktenskapet kan exempelvis ha varit

1989/90:LU23

barnlöst, den avlidne kan ha efterlämnat egendom som av hävd tillhört
hans eller hennes släkt och som den efterlevande inte vill befatta sig
med eller den efterlevande kan önska ingå nytt äktenskap där medförd
egendom som tillhört den avlidne kan kännas som en belastning. Enda
möjligheten att i dag befrias från egendom som man inte upplever sig
ha rätt till är enligt motionären att ge bort egendomen till den först
avlidnes arvingar och räkna gåvan som förskott på arvet, något som
dock förutsätter medverkan av gåvotagaren. I sammanhanget gör motionären
gällande att familjelagssakkunniga i det betänkande (SOU
1981:85) som låg till grund för familjerättsreformen föreslog att den
efterlevande när som helst skulle kunna påfordra ett skifte av boet för
att på så sätt kunna till efterarvingarna överföra den avlidnes egendom,
under det att den först avlidnes arvingar däremot inte skulle kunna
begära ett sådant skifte men få finna sig i att acceptera ett beslut härom
från den efterlevandes sida. Enligt motionären foll den berörda bestämmelsen
bort när justitiedepartementet sedan utarbetade förslaget
till nya arvsregler. Med hänvisning till det anförda yrkar motionären
att riksdagen beslutar om sådan ändring i ÄB att efterlevande make får
rätt till förtida arvskifte efter den avlidne.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1986/87:1 om äktenskapsbalk
m.m. prövades två motioner, vari begärdes att bröstarvingarna skulle
ha rätt att påkalla arvskifte för att fa ut sitt arv vid den efterlevande
makens omgifte. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1986/87:18, s. 31) hänvisade lagutskottet till att en regel med denna
innebörd inte kan inrymmas i ett system där maken tillerkänns
arvsrätt. Däremot var en sådan regel förenlig med familjelagssakkunnigas
förslag att make skulle fa sitta i oskiftat bo, ett förslag som inte
vunnit anslutning från utskottets sida. Utskottet påpekade också att
motionärernas förslag med all sannolikhet skulle verka som ett hinder
för omgifte och att många skulle föredra att i den valsituationen bo
tillsammans utan äktenskap i stället för att gifta sig. Förslaget skulle
alltså närmast missgynna äktenskapet, och utskottet förklarade sig inte
kunna godta en regel som kunde få sådana effekter. Med hänvisning
till det anförda avstyrkte utskottet motionsyrkandena.

1 lagstiftningsärendet aktualiserades vidare med anledning av en
motion frågan huruvida bodelning med anledning av ena makens död
kan komma till stånd i det fallet att den efterlevande maken ärver hela
kvarlåtenskapen och det alltså inte finns några andra arvingar eller
testamentstagare. I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll
utskottet (se LU 1986/87:18, s. 33) att bodelning med anledning av
makes död enligt 9 kap. 5 § ÄktB skall förrättas av den efterlevande
maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. Med
arvingar avses endast de som har arvsrätt direkt efter den döde.
Efterarvingar till den först avlidne maken har inte, anmärkte utskottet,
rätt att delta vid bodelningen med anledning av dödsfallet. Deras rätt
inträder först när den efterlevande dör. Utskottet pekade vidare på att

1989/90: LU23

enligt en särskild bestämmelse i lagrummet skall, om inte annat
uttryckligen sägs, vad som i ÄktB:s bodelningsregler är föreskrivet om
make gälla för arvingar och testamentstagare.

I betänkandet konstaterade utskottet att den efterlevande maken i
Éall då han eller hon är ensam dödsbodelägare intar en dubbel partsställning
vid bodelningen, nämligen både som make och arvsberättigad.
Enligt utskottet var det relativt vanligt att någon formenlig bodelning
inte skedde när en make enligt då gällande regler ärvde hela
kvarlåtenskapen. Först vid den efterlevandes död förrättades bodelning
och då mellan den först avlidnes efterarvingar på ena sidan och den
sist avlidnes arvingar och testamentstagare på den andra sidan. Enligt
utskottets mening fanns det inte anledning att anta att en utvidgad
arvsrätt för efterlevande make skulle leda till en ändrad praxis härvidlag.
Eftersom antalet fall då en make ärver hela kvarlåtenskapen skulle
komma att öka kraftigt torde det i stället komma att bli än vanligare
att bodelningen uppsköts till dess båda makarna dött. Det sagda uteslöt
emellertid inte att i många fall både den efterlevande maken och
efterarvingarna kunde ha ett intresse av att bodelning kom till stånd i
någon form redan vid den först avlidnes död. Utskottet erinrade om att
genom bodelningen bestäms hur mycket av tillgångarna som utgör den
efterlevande makens giftorättsandel och hur stor del som är den
avlidnes kvarlåtenskap. Relationen mellan dessa två förmögenhetsmassor
bildar det andelstal efter vilka den först avlidnes efterarvingar och
den efterlevandes arvingar och universella testamentstagare skall fördela
den egendom som finns i boet efter den sist avlidne maken. Vidare
klargörs genom bodelningen vilka tillgångar som den efterlevande kan
disponera över genom testamente och vilka som innehas med endast
fri förfoganderätt. Särskilt i äktenskap där tillgångarna är mera betydande
eller egendomsförhållandena inte helt klara kan, framhöll utskottet,
ett sådant klargörande som bodelningen innebär vara av betydelse.

Enligt utskottets mening kunde det med visst fog hävdas att propositionen
gav möjlighet för en efterlevande make att fa till stånd en
bodelning i de fall maken ensam är dödsbodelägare. Utskottet ansåg
dock för sin del att ÄktB inte borde ges en sådan tolkning. En
efterlevande make som ensam är dödsbodelägare borde således — på
skäl utskottet närmare utvecklade i betänkandet — inte kunna sluta
bodelningsavtal med sig själv. Det anförda hindrade enligt utskottet
emellertid inte att den efterlevande maken och den avlidnes efterarvingar
träffade en frivillig överenskommelse om fördelningen av tillgångarna
i boet för att härigenom skapa klarhet i egendomsfrågorna.
Att en sådan uppgörelse kommer till stånd var enligt utskottets mening
önskvärt med utgångspunkt i både den efterlevande makens och efterarvingarnas
intressen. En frivillig överenskommelse om egendomsfördelningen
kunde inte anses innefatta någon formenlig bodelning men
borde kunna läggas till grund för den delning som skall ske vid den
efterlevande makens frånfälle. Överenskommelsen torde, enligt vad
lagutskottet uttalade, kunna jämställas med föravtal om bodelning och
bli bindande för dem som träffat den. Skulle vid den efterlevandes död

1989/90: LU23

kretsen av efterarvingar ha ändrats, t.ex. därför att en efterarvinge
avlidit och efterlämnat make eller bröstarvingar, talade goda skäl för
att de nytillkomna också borde bli bundna. Enligt utskottet torde
jämväl den efterlevande makens arvingar och universella testamentstagare
bli bundna av föravtalet. En annan sak var att det vid en framtida
bodelning kan visa sig att en tillämpning av avtalet är oskäligt mot
någon av delägarna. I så fall borde avtalet kunna jämkas på sätt
utskottet närmare angav.

Lagutskottets nu återgivna uttalanden rörande frågan om möjligheten
för en efterlevande make och den avlidnes efterarvingar att träffa
avtal om boets framtida fördelning har nyligen fått instämmande i en
uppsats i Svensk iuristtidning (Anders Agell, Den nya arvsrätten och
metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 1 ff.).

Vissa allmänna frågor om äktenskap m.m.
Motionsmotivering

I motion L405 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) framhålls
att det självklart skall vara helt fritt för varje par att välja
samlevnadsform men att det är väsentligt att de ekonomiska konsekvenserna
av äktenskap är sådana att det stora flertalet kan finna att
äktenskapet är en lämplig och naturlig samlevnadsform. Enligt motionärerna
är det både ett samhällsintresse och en rättighet för berörda
personer att äktenskapet inte diskrimineras. Äktenskapet är resultatet
av en aktiv och överlagd handling och skall ge trygghet åt kontrahenterna.
Motionärerna anser att det är synnerligen nödvändigt att skatteoch
bidragsregler m.m. inte är så utformade att äktenskapet leder till
sådana konsekvenser att människor av ekonomiska skäl väljer att bo
samman utan äktenskap i stället för att gifta sig. Enligt motionärerna
framhålls det ofta att flera regler för beskattning, bidrag, stöd m.m. är
utformade så att äktenskapet missgynnas, och i motionen ges exempel
på sådana regler.

Motionärerna anser att det bör göras en fullständig kartläggning av
de olika ekonomiska konsekvenserna av äktenskap jämfört med samboende
och även jämfört med förhållandet för dem som avstår från
direkt samboende. Genom en sådan kartläggning skulle enligt motionärerna
främst två fördelar vinnas. Dels skulle klarhet erhållas om de
olika konsekvenserna av olika samlevnadsformer, dels skulle en sådan
kartläggning ge underlag för utarbetande av förslag till erforderliga
ändringar av regler så att äktenskapet inte diskrimineras. I sammanhanget
framhåller motionärerna att det är naturligt att det för ogifta
sambor inte kan och bör tillämpas alla de regler som gäller för dem
som är gifta med varandra. Motionärerna eftersträvar alltså inte att
olika samlevnadsformer skall jämställas på alla områden. Enligt motio -

1989/90:LU23

närerna bör riksdagen uttala sig för att en kartläggning sker och för att
förslag till sådana lagändringar läggs fram att diskrimineringen av
äktenskapet upphör.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med äktenskapsreformen år 1987 (LU 1986/87:18) behandlade
utskottet bl.a. motioner vari togs upps vissa allmänna frågor om
äktenskap m.m. Utskottet underströk därvid (s. 48 f.) att det bör vara
ett mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den normala och
naturliga formen för familjebildning för det helt övervägande antalet
människor. Genom att ingå äktenskap får parterna tillgång till ett
regelsystem som tillhandahåller lösningar på praktiska problem och
ger dem skydd i åtskilliga hänseenden. Jämfört med andra samlevnadsformer
ger alltså äktenskapet betydande fördelar. Trots detta, konstaterade
utskottet, väljer många människor av olika skäl att sammanleva
utan att ingå äktenskap. Detta förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn
till. Utrymme måste därför ges människorna att själva forma sitt
personliga liv och bestämma vilka normer som skall gälla för deras
familjeliv. Samtidigt måste det beaktas att en ordning där människors
grundläggande behov och väsentliga intressen blir sämre tillgodosedda
eller helt åsidosatta enbart av den anledningen att de inte vill ingå
äktenskap inte är godtagbar i ett modernt samhälle. På åtskilliga
områden måste därför eftersträvas att reglerna i sak blir enhetliga för
alla sammanlevande oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap
eller ej. Vid utformningen av sådana regler är det självfallet angeläget
att man inte påverkar människors val av samlevnadsform så att de
förlorar på att gifta sig eller vinner på att separera. Enligt utskottets
mening kunde det inte heller med fog hävdas att lagstiftningen i vårt
land generellt sett missgynnar äktenskapet. Mot bakgrund härav fann
utskottet inte anledning för riksdagen att — såsom hade begärts i två
motioner — uttala att lagstiftningen inom familje-, skatte- och socialrätten
skall ges en sådan utformning att den uppmuntrar till ingående
av äktenskap.

Med anledning av bl.a. en motion med samma syfte som den nu
aktuella motionen L405 framhöll utskottet att det i många fall kan
vara svårt att utforma reglerna så att inte en samlevnadsform framstår
som mera förmånlig i ett särskilt hänseende. Vissa speciella bestämmelser,
exempelvis i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen, kan
uppfattas så att lagstiftningen prioriterar en samlevnadsform på bekostnad
av en annan. Utskottet framhöll att en sådan prioritering inte bör
få förekomma. Att skillnad ändå i vissa fall görs mellan äktenskap och
annan samlevnad har sin orsak i att — medan äktenskap är ett lätt
konstaterbart förhållande — det är svårt att konstruera enkla och
objektiva kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall anses
föreligga vilka kan användas på olika lagstiftningsområden och i skilda
syften. Kriterier som kan utnyttjas i civilrättsliga sammanhang därför
att parterna har motstridiga intressen kan sålunda vara mindre användbara
i offentligrättslig lagstiftning på grund av att parterna kan ha ett

1989/90: LU 23

gemensamt intresse av hur bedömningen utfaller. Enligt utskottets
mening skulle de nämnda svårigheterna komma att kvarstå oavsett om
den då föreslagna sambolagen genomfördes eller ej.

Mot bakgrund av det anförda förklarade sig utskottet inte kunna
finna att en kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser
skulle kunna fylla någon annan funktion än att visa att i vissa särskilda
hänseenden äktenskap och andra samlevnadsformer rent faktiskt behandlas
olika. Ett tillrättaläggande av sådana brister i lagstiftningen
som leder till att en samlevnadsform uppfattas som mera prioriterad
än en annan borde kunna göras i samband med en översyn av reglerna
i fråga och utan någon föregående kartläggning. Utskottet förklarade
sig förutsätta att så också skulle komma att ske. Utskottet fann inte
heller att det hade framkommit några bärande skäl för att den av
motionärerna begärda kartläggningen skulle tillgodose något verkligt
behov. På anförda skäl avstyrkte utskottet de motionsyrkanden som
framställts om en sådan kartläggning.

Spörsmålet om en kartläggning togs åter upp vid såväl 1987/88 som
1988/89 års riksmöten med anledning av motioner. I sina av riksdagen
godkända betänkanden LU 1987/88:19 resp. 1988/89:LU22 avstyrkte
utskottet bifall till motionerna med hänvisning till sina tidigare uttalanden
i saken.

Homosexuella sambor
Allmän bakgrund

Genom lagen (1987:813) om homosexuella sambor, som trädde i kraft
den 1 januari 1988, har bestämmelserna i sambolagen m.fl. lagar gjorts
tillämpliga också i fall då två personer bor tillsammans i ett homosexuellt
förhållande. Det innebär bl.a. att när ett homosexuellt samboförhållande
upplöses, parterna får en giftorättsliknande rätt till delning av
sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för
gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att värdet av den gemensamma
bostaden och bohaget i den skall delas lika mellan parterna.
Denna huvudregel kan dock — på samma sätt som för makar och
heterosexuella sambor — frångås om en likadelning skulle framstå som
oskälig. För sådana homosexuella sambor som önskar hålla isär sina
ekonomiska förhållanden finns möjlighet att avtala om att lagens
delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande. Att sambolagen
gjorts tillämplig på homosexuella samboförhållanden innebär vidare
att i fell då samboförhållandet upphör genom den ena sambons död,
den efterlevande alltid har rätt att erhålla så mycket av den egendom i
det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande
— så långt egendomen räcker — att dess värde motsvarar två
basbelopp.

I Danmark har nyligen antagits en lag om registrerat partnerskap.
Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989 och innebär att två personer

1989/90:LU23

av samma kön kan få till stånd en registrering av ett partnerskap
mellan dem. I och med registreringen har den lagstiftning som gäller
för makar motsvarande tillämpning i betydelsefulla delar, bl.a. vad
avser de ekonomiska rättsverkningarna av ett äktenskap. I vissa avseenden
har dock de rättsregler som gäller för makar inte gjorts tillämpliga
på parterna i ett registrerat partnerskap. Det är bl.a. fallet beträffande
rätten till gemensam vårdnad om barn samt i fråga om möjligheten att
adoptera barn.

Motionsmotiveringar

I motion L404 av Lars Werner m.fl. (vpk) påpekas att de rättigheter
och skyldigheter som äktenskaps- och sambolagstiftningen innebär inte
gäller vid homosexuellt samboende. Motionärerna anser att homosexuella
par måste få möjlighet att få samhällelig bekräftelse på sin samlevnad
i form av registrerat partnerskap, något som hittills förvägrats dem
med motivering att ett registreringssystem skulle innebära ett nytt
rättsinstitut som bara hänför sig till den homosexuella samlevnadsformen
samt att de homosexuella skulle riskera att bli onödigt utpekade
och att fördomarna mot dem skulle beSstas. Dessa argument är enligt
motionärerna inte längre giltiga, bl.a. därför att det är en klart uttalad
önskan från de homosexuella själva att — på samma sätt som två
personer av olika kön — frivilligt kunna välja mellan ett formaliserat
och ett icke-formaliserat samliv. Tvärtom är en radikal lagstiftning
nödvändig både från rättvisesynpunkt och för att motverka fördomar
och diskriminering. Motionärerna hänvisar till att Danmark har infört
en lag om registrerat partnerskap för homosexuella och att en liknande
lagstiftning förbereds i Norge. I motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag om registrerat partnerskap för homosexuella.

Även i motion L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hänvisas till den
danska lagstiftningen och anförs att samhället bör ge de homosexuella
likvärdiga möjligheter att välja samlevnadsform. Motionärerna hemställer
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som ger
homosexuella möjlighet att få sin samlevnad lagreglerad i ett registrerat
partnerskap.

I motion L417 av Maria Leissner m.fl. (fp) påpekas att den danska
lagstiftningen om registrerat partnerskap för homosexuella innebär att
alla regler som gäller för heterosexuella gifta, med undantag för
reglerna om adoption, är tillämpliga på homosexuella. Enligt motionärerna
har denna lösning stöd av RFSL och andra organisationer för
homosexuella och den borde kunna införas även i Sverige, något som
dessutom skulle vara till fördel för harmoniseringen av den nordiska
lagstiftningen. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär
ett skyndsamt förslag om registrerat partnerskap för homosexuella.

Också i motion L424 av Ylva Johansson m.fl. (vpk, s, fp, mp)
hänvisas till den danska lagstiftningen på området. Motionärerna önskar
att en liknande lagstiftning införs i Sverige, vilket skulle innebära
att homosexuella som låtit registrera sitt partnerskap i allt väsentligt

1989/90: LU23

skulle fä samma rättigheter och skyldigheter som de gifta paren nu har
med undantag för möjligheten att gemensamt adoptera barn. En sådan
lagstiftning skulle inte innebära något ytterligare utpekande av de
homosexuella eller befästa fördomarna mot dem eftersom de homosexuella
redan i dag måste deklarera sin sexuella läggning om de vill
utnyttja sina rättigheter enligt gällande lag om homosexuella sambor.
Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny
lag om registrerat partnerskap för homosexuella i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Frågans tidigare behandling

Till grund för den år 1987 (prop. 1986/87:124, bet. LU28) genomförda
lagstiftningen om homosexuella sambor låg det av utredningen om
homosexuellas situation i samhället avgivna betänkandet (SOU
1984:63) Homosexuella och samhället. I betänkandet övervägde utredningen
bl.a. frågan om det skulle öppnas en möjlighet till äktenskap
för homosexuella par. Utredningen konstaterade dock att värderingarna
om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan man
och kvinna var så grundmurade att det inte var möjligt att införa
bestämmelser som ger två personer av samma kön möjlighet att ingå
äktenskap med varandra. Utredningen diskuterade också möjligheten
att införa en form av registrering av homosexuell samlevnad som
skulle möjliggöra att lagreglerna för äktenskap skulle kunna helt eller
delvis tillämpas vid sådan samlevnad. Utredningen påpekade att ett
registreringssystem skulle innebära ett nytt rättsinstitut som bara hänförde
sig till den homosexuella samlevnadsformen. Ett sådant nyskapande
framstod som ett onödigt utpekande av en grupp människor i
samhället, och utredningen kunde inte bortse från risken att ett
registreringssystem kunde befästa rådande fördomar. Ett registreringsalternativ
för enbart homosexuella borde därför redan av denna anledning
inte genomföras.

I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället
anslöt sig föredragande statsrådet till utredningens uppfattning att det
inte var möjligt att införa bestämmelser som ger två personer av
samma kön rätt att ingå äktenskap med varandra. En sådan lagstiftning
skulle enligt statsrådet stå i strid med den allmänna opinionen på ett
centralt livsområde. Även i fråga om registrering av homosexuell
samlevnad delade statsrådet utredningens uppfattning.

I samband med propositionen behandlade utskottet (bet. LU
1986/87:28) bl.a. två motioner vari framfördes önskemål om att den
familjerättsliga lagstiftningen i sin helhet skulle göras tillämplig på
homosexuella par. Av samma skäl som anförts i propositionen ställde
sig utskottet avvisande till motionärernas förslag och avstyrkte bifall
till motionerna.

Våren 1989 prövade utskottet med anledning av motioner frågan om
införandet av en ny samlevnadsform, nämligen registrerat partnerskap
för homosexuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:LU23

1988/89:LU22 avstyrkte utskottet motionerna med hänvisning till att
några nya omständigheter som borde föranleda ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida inte framkommit.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tolv motioner om olika äktenskapsoch
arvsrättsliga frågor. Flertalet av motionerna har anknytning till de
år 1987 genomförda reformerna på familjerättens område.

Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra
om att den familjerättsliga lagstiftningen under de två senaste årtiondena
varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad
av delreformer under denna tid fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, bet.
LU18) i april 1987 beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas
med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Samtidigt beslöts viktiga
ändringar i ärvdabalken (ÄB) och införandet av lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem (sambolagen). Våren 1987 antog riksdagen
också lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken samt annan
foljdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet.
LU26). Till grund för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande
Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes
lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.
LU28). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988. På
grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s ikraftträdande
genomfördes vidare hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11)
vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Dessa ändringar trädde i
kraft den 1 januari 1990.

Vissa frågor om makars försäkringar, m.m.

Liksom GB delar ÄktB in makars egendom i giftorättsgods och enskild
egendom. All egendom som inte är enskild utgör giftorättsgods. Enskild
egendom i ett äktenskap kan enligt ÄktB uppkomma endast
genom äktenskapsförord, genom villkor vid gåva från någon annan än
den andra maken eller genom föreskrift i testamente (7 kap. 2 §
ÄktB). Det är alltså inte möjligt att tillskapa enskild egendom genom
t.ex. förmånstagarförordnande i försäkring.

Äktenskapsförordet har enligt ÄktB inte givits någon annan funktion
än att möjliggöra för makarna att bestämma i vad mån deras
egendom skall vara enskild egendom eller giftorättsgods. Till skillnad
från vad som gällde enligt GB skall äktenskapsförord alltså inte användas
för gåvor mellan makarna.

1989/90:LU23

särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för underhåll av
en fastighet som är enskild egendom, får en make dock täckning för
skulden ur sitt giftorättsgods endast i den mån värdet av den enskilda
egendomen inte räcker till för betalning av skulden.

I 10 kap. 3 § ÄktB finns bestämmelser om att viss egendom eller
rättighet skall undantas från bodelning trots att egendomen eller rättigheten
utgör giftorättsgods. Av lagrummets första stycke följer att exempelvis
rätten till pension från arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen.
Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring
som arbetsgivaren tecknat. Enligt andra stycket i paragrafen får
också rätt till pension på grund av en privat försäkring som någon av
makarna äger undantas, dock endast om utfallande belopp skall beskattas
som inkomst och om försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension
eller invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt till
utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Efter en ändring av
10 kap. 3 § ÄktB som genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet.
LU11) gäller vidare enligt en särskild bestämmelse att rätt till nu
angivet slag av pension helt eller delvis ingår i bodelningen om det
med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta
pensionsrätten från bodelning. Under förarbetena uttalades att den nya
jämkningsbestämmelsen får ses som en undantagsregel och därför bör
tillämpas restriktivt.

Enligt 11 kap. 4 § ÄktB har make rätt till kompensation vid
bodelning för det fall att den andra maken inför en förestående
äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner. Bestämmelsen innebär
att resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken
inom viss tid — som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts
från ett år till tre år — före ansökan om äktenskapsskillnad genom
gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt
sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma
gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan
pensionsförsäkring som enligt 10 kap. 3 § ÄktB inte skall ingå i
bodelningen. Korrigeringen i fråga skall göras så att man vid bodelningen
beräknar den andra makens andel i boet som om det aktuella
giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och
korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon
av makarna gjort inom tre år från ansökan om äktenskapsskillnad,
skall som huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika
mellan dem. Denna princip kan emellertid frångås i vissa situationer
då ett strikt fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett
oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1 § ÄktB att vid bodelning
som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt giftorättsgods
kan få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning
skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men
även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt. I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av
äktenskapsförord.

1989/90: LU23

I motion L403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tas upp frågor
med anknytning till reglerna i 10 kap. 3 § ÄktB om behandlingen av
pensionsförsäkringar vid bodelning. Motionärerna kritiserar vissa förarbetsuttalanden
som innebär att möjligheten att dra in privata pensionsförsäkringar
i bodelningen skall tillämpas restriktivt och bara
komma till användning i undantagsfall. I motionen begärs (yrkande 2)
ett uttalande från riksdagen om att bestämmelsen i fråga inte skall ges
en restriktiv tolkning. Motionärerna framhåller vidare att makar som
vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska
förhållanden bör ha en möjlighet att träffe avtal om hur
pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan vid en eventuell framtida
bodelning. Motionärerna yrkar (yrkande 1) att riksdagen hos
regeringen snarast begär förslag till lagändring i enlighet med det
anförda. Slutligen tas i motionen upp frågan om behandlingen av
makarnas samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen. Motionärerna
anför att det — bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet
— kan finnas skäl att vid bodelningen till viss del väga in även
makarnas kollektiva pensionsrättigheter, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 3).

1 motion L420 av Charlotte Cederschiöld (m) påpekas alt det genom
förordnande i samband med gåva eller testamente med rättslig verkan
kan föreskrivas att den egendom som avses med förordnandet skall
vara mottagarens enskilda. Motionären anser det omotiverat och inkonsekvent
att motsvarande möjlighet inte föreligger när det gäller
förmånstagarförordnande i försäkring och yrkar att 7 kap. 2 § ÄktB
ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild egendom också
genom förmånstagarförordnande.

Vad forst angår förslaget i motion L403 yrkande 1 kan utskottet ha
förståelse för tanken att makarna vid sidan av den nya jämkningsregein
i 10 kap. 3 § ÄktB bör ha en möjlighet att själva avtala om hur
pensionsrättigheterna enligt föreliggande försäkringar skall fördelas vid
en framtida bodelning. Som utskottet framhöll hösten 1989 i samband
med införandet av jämkningsregein i fråga (prop. 1989/90:30, bet.
LU11) kan det emellertid på goda grunder ifrågasättas huruvida det
finns ett mera utbrett behov av en sådan möjlighet att träffe avtal. En
avtalslösning har vidare vissa nackdelar eftersom den kräver aktivitet
från båda makarnas sida innan bodelningen aktualiseras och fordrar
att båda makarna är överens samt förutsätter att makarna har goda
kunskaper om lagens innehåll. Det kan därför antas att en möjlighet
att avtala om pensionsförsäkringarna skulle kunna utnyttjas av ett
relativt litet antal äkta makar. Särskilt när det gäller försäkringar som
tecknats före avtalet är det vidare inte alltid givet att en uppdelning av
försäkringen kan genomföras av försäkringstekniska skäl. Härtill kommer
att makarna redan enligt gällande rätt har en möjlighet att genom
bodelning under pågående äktenskap omfördela rättigheterna på grund
av pensionsförsäkringar, låt vara att det i enstaka fall kan vara vissa
nackdelar förbundna med en sådan omfördelning. Mot motionärernas
förslag talar vidare att regelsystemet i ÄktB skulle ytterligare kompliceras,
och utskottet vill härvidlag bl.a. peka på att en avtalsmöjlighet

1989/90:LU23

sannolikt skulle kräva en särskild bestämmelse om jämkning. Inte
heller från mera principiella utgångspunkter är förslaget invändningsfritt.
ÄktB bygger på principen att avtal mellan makar om kommande
bodelning skall träffas i form av äktenskapsförord. Endast inför en
omedelbart förestående äktenskapsskillnad får s.k. föravtal träffas, och
sådana avtal har inte verkan mot tredje man. Om makar skulle få
möjlighet att avtala om pensionsförsäkringar måste överenskommelserna
således ha äktenskapsförordets form. Enligt ÄktB förhåller det sig
emellertid så att äktenskapsförord skall användas endast för avtal om
egendomsordningen i äktenskapet, dvs. i fråga om uppdelningen i
giftorättsgods och enskild egendom. Ett avtal om framtida delning av
pensionsrättigheter har dock inte den karaktären utan avser den faktiska
fördelningen mellan makarna av det giftorättsgods som utgörs av
pensionsförsäkringar. Att låta även sådana avtal ha formen av äktenskapsförord
skulle enligt utskottets mening bryta systematiken i ÄktB
och medföra ytterligare komplikationer. Vidare skulle det strida mot
principerna bakom svensk äktenskapslagstiftning — såväl den nuvarande
som den tidigare — att tillåta att avtal ingås långt i förväg om hur
viss egendom faktiskt skall fördelas vid bodelning.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att det i vart fall
för närvarande inte finns anledning att införa en sådan regel som
förespråkas i motion L403, och utskottet avstyrker därför bifall till
yrkande 1 i motionen.

Också den i motion L403 väckta frågan om tillämpningen av
jämkningsbestämmelsen i 10 kap. 3 § tredje stycket ÄktB behandlades
av utskottet hösten 1989 i lagstiftningsärendet. Som utskottet då framhöll
bör principen alltjämt vara att rätten till pensionsförsäkring skall
hållas utanför bodelningen. Jämkningsbestämmelsen får därför ses som
en undantagsregel och bör således tillämpas restriktivt. I anslutning
härtill vill utskottet betona att jämkning enligt den nya regeln inte är
det enda medel som står till förfogande när det gäller att förhindra
oskäliga verkningar av bestämmelsen i 10 kap. 3 § ÄktB. Också
reglerna om jämkning av bodelning och av äktenskapsförord liksom
bestämmelserna om engångsunderhåll kan utnyttjas i detta syfte. Utskottet
vill även påpeka att den samtidigt med jämkningsbestämmelsen
i 10 kap. 3 § tredje stycket ÄktB införda ändringen av den s.k.
vederlagsregeln i 11 kap. 4 § ÄktB ger en make ökade möjligheter att
fa kompensation för värdet av de pensionsförsäkringar som den andra
maken tagit. Utskottet kan således lika litet nu som hösten 1989 ställa
sig bakom önskemålet om en mera liberal tillämpning av jämkningsbestämmelsen
i fråga och avstyrker följaktligen bifall till motion L403
yrkande 2.

Vad slutligen gäller det i motionen framförda önskemålet om beaktande
av makarnas kollektiva pensionsrättigheter erinrar utskottet om
att den år 1984 tillsatta pensionsberedningen (S 1984:03) har till
uppgift att göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen.
Beredningen, som avser att slutföra sitt arbete under våren
1990, har i betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension uppmärksammat
frågan om delning mellan makar av deras gemensamt intjäna -

1989/90: LU23

de pensionspoäng inom ATP och därvid förklarat att den avser att
återkomma till frågan i samband med sina överväganden angående
intjänande av ATP-rätt. I avvaktan på resultatet av pensionsberedningens
arbete anser utskottet — i likhet med vad utskottet anförde då ett
motionsyrkande med samma syfte behandlades hösten 1989 (se bet.
1989/90:LU11) — att det inte finns skäl att förorda några förändringar
av ÄktB:s bodelningsregler på sätt som begärts i motionen. Utskottet
vill tillägga att rätten till egen pension i form av allmän pension eller
avtalspension är en sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och
att den därför i likhet med andra sådana rättigheter — enligt vad som
länge gällt inom äktenskapsrätten — undantas från bodelning. En
förändring i detta avseende skulle innebära att man frångick en
grundläggande princip på området. Avslutningsvis vill utskottet peka
på att den nyligen införda jämkningsregeln i 10 kap. 3 § ÄktB ger en
viss möjlighet att — i de fell privata pensionsförsäkringar finns —
beakta makarnas totala pensionsskydd. Av betydelse för bedömningen
av makarnas ekonomiska förhållanden är nämligen hur makarna har
sitt pensionsskydd ordnat. Ar det fråga om en stor pensionsförsäkring
som inte balanseras av en motsvarande pension på den andra makens
sida kan det finnas skäl att överväga en indragning helt eller delvis av
försäkringen i bodelningen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
även till yrkande 3 i motion L403.

När det sedan gäller det i motion L420 upptagna spörsmålet om det
bör vara möjligt att göra belopp som utbetalas i enlighet med förmånstagarförordnande
i försäkring till mottagarens enskilda egendom erinrar
utskottet om att frågan berördes av familjelagssakkunniga i deras
huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. De sakkunniga kom
på närmare angivna skäl fram till att det inte bör vara möjligt att i
samband med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring bestämma
att utbetalade belopp skall utgöra mottagarens enskilda egendom. Enligt
de sakkunniga, som i denna fråga var eniga, borde det i stället
ankomma på de berörda makarna själva att genom äktenskapsförord
bestämma om och i så fall i vilken omfattning ett belopp, som en av
dem har uppburit som förmånstagare, skall hållas utanför en framtida
bodelning. I proposition 1986/87:1 med förslag till äktenskapsbalk
m.m. anslöt sig departementschefen till familjelagssakkunnigas uppfattning
i nu angivet hänseende. Propositionen föranledde i denna del inte
några uttalanden från riksdagens sida (LU 1986/87:18).

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter som bör
föranleda ett ändrat ställningstagande till spörsmålet inte framkommit,
och utskottet avstyrker därför bifall till motion L420.

Verkningarna av dom på hemskillnad

Enligt de bestämmelser som gällde före den 1 januari 1974 hade
makar — utom i vissa särskilda fall — inte rätt till äktenskapsskillnad
utan föregående dom på hemskillnad. Egendom som makarna förvärvade
efter en hemskillnadsdom blev vardera makens enskilda. Någon
ändring härvidlag inträdde ej för det fall att makarna flyttade samman

1989/90:LU23

eller att hemskillnaden av annan orsak inte fullföljdes genom dom på
äktenskapsskillnad. Hemskillnadsinstitutet avskaffades i samband med
en partiell reform av GB år 1973 (prop. 1973:32, bet. LU20). I
övergångsbestämmelser till de nya reglerna i GB föreskrevs bl.a. att
äldre lag fortfarande skulle gälla i fråga om verkan av hemskillnad. Av
5 § lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken följer att 1973
års övergångsbestämmelser fortfarande har giltighet såvitt avser verkningarna
av en dom på hemskillnad. Det innebär bl.a. att egendom
som makar har förvärvat efter en hemskillnadsdom är enskild egendom
och skall hållas utanför vid en bodelning mellan makarna.

I motion L419 av Kent Lundgren (mp) kritiseras förhållandet att
egendom som makar förvärvat efter en hemskillnadsdom utgör enskild
egendom, och motionären anser att bestämmelserna härom inte längre
bör gälla i sådana foll då makarna återupptagit samlevnaden efter en
dom på hemskillnad. Enligt motionären har det inträffat att makar
inte insett att egendom som förvärvats efter en hemskillnadsdom blivit
enskild, vilket lett till orättvisa resultat, särskilt för hustrun, när
äktenskapet kanske många år senare har upplösts genom äktenskapsskillnad
eller ena makens död. Med hänvisning härtill yrkar motionären
att 5 § lagen om införande av äktenskapsbalken upphävs med
omedelbar verkan.

Utskottet erinrar om att frågan om verkningarna av äldre domar på
hemskillnad övervägdes i förarbetena till ÄktB:s promulgationslag. I
proposition 1986/87:86 om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m.
anförde chefen för justitiedepartementet sålunda att det naturligtvis
kan inträffa foll då makar inte insett att deras egendom förblir enskild
när de har flyttat samman efter en hemskillnadsdom, men att man å
andra sidan måste räkna med att många har inrättat sig efter den
lagstiftning som foktiskt har gällt. Enligt departementschefen ingav det
därför betänkligheter att genom lag ändra den egendomsordning som
bestått under många år. Ett alternativ som hade övervägts av departementschefen
var att föreskriva att egendom, som makar som har flyttat
samman efter en hemskillnadsdom förvärvar efter ÄktB:s ikraftträdande,
skall vara giftorättsgods. Med hänsyn till det anförda och till de
ökade möjligheterna till jämkning vid bodelning som ÄktB medger
stannade departementschefen dock för att föreslå att övergångsreglerna
om verkan av hemskillnad skulle gälla även i fortsättningen. Vid
riksdagsbehandlingen av propositionen (bet. LU 1986/87:26) föranledde
departementschefens uttalande inte några erinringar från utskottets
sida, och utskottet tillstyrkte att förslaget till promulgationslag till
ÄktB genomfördes.

Enligt utskottets mening har de skäl som år 1987 anfördes för att
övergångsreglerna om verkan av hemskillnad alltjämt skulle gälla
fortforande bärkraft. Utskottet är därför inte berett att förorda en
lagändring som visserligen kunde vara ändamålsenlig för makar som
underlåtit att skaffa sig kännedom om de ifrågavarande bestämmelserna
men som samtidigt skulle kunna leda till rättsförluster för alla dem
som inrättat sig efter den lagstiftning som faktiskt har gällt i många år.
Utskottet vill i sammanhanget understryka att det i åtskilliga fall torde

1989/90: LU23

vara möjligt att med stöd av ÄktB:s bestämmelser om jämkning vid
bodelning komma till rätta med orättvisor av det slag som motionären
pekar på. Av betydelse är också — som redan femiljelagssakkunniga
påpekade i sitt betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk — att
domstolarna på senare år i flera fall ansett att en fastighet som en
make ensam förvärvat och haft lagfart på i själva verket ägts med
samäganderätt av båda makarna och att den andra maken följaktligen
kunnat göra anspråk på hälften av fastigheten (s.k. dold äganderätt).
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L419.

Arvsregler

Enligt gällande regler i ÄB (2 kap. ÄB) om rätt till arv har bröstarvingar,
dvs. barn och deras avkomlingar, i princip bästa rätt till arv
när någon har avlidit. Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes
föräldrar eller — om någon av dem eller båda har dött — syskon
och deras avkomlingar närmast berättigade till arv (andra arvsklassen).
Finns inte någon i andra arvsklassen i livet går arvet i stället till faroch
morföräldrar och deras barn, dvs. den avlidnes farbröder, festrar,
morbröder och mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den sistnämnda
kategorin av arvingar — dvs. den avlidnes kusiner — har alltsedan en
år 1928 genomförd revision av det arvsrättsliga regelsystemet inte
någon arvsrätt.

Finns det inte någon efterlevande med ett så nära släktskap till den
avlidne som ovan sagts tillfaller arvet en särskild fond, allmänna
arvsfonden, vars medel skall användas för främjande av vård och
fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade. Fonden
får helt eller delvis avstå arv till annan, om det med hänsyn till
uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses
överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fell får arv
avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren
nära, om det kan anses billigt.

I motion L413 av Rolf Dahlberg och Lars Ahlmark (båda m)
framhålls att flera av de skäl som år 1928 motiverade kusinarvsrättens
upphörande — såsom det samhällsskadliga i att jordbruksfastigheter
uppsplittrades på många små enheter — inte längre är gällande. Enligt
motionärerna har utvecklingen i stället gått dithän att det nu finns

1989/90:LU23

3 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 23

starka skäl för att återinföra arvsrätten för kusiner. Sålunda är det
numera ganska vanligt att vuxna personer saknar egen familj. En
sådan person känner ofta en familjesamhörighet med något mera
avlägsna släktingar, t.ex. kusiner. Motionärerna framhåller att dessa
släktingar som regel är i vederbörandes egen ålder, vilket befrämjar
kontakterna dem emellan. Enligt motionärerna har det sociala mönstret
över huvud taget utvecklats i riktning mot allt livligare kontakter
och bättre sammanhållning mellan släktingar utanför den trängre
familjekretsen. En annan företeelse i det moderna samhället är, påpekar
motionärerna, att trafikolyckor och andra svåra olyckor i ett slag
kan utplåna en hel familj. Har något testamente då inte skrivits kan
följden bli att familjens egendom tillfaller allmänna arvsfonden. Om
även kusiner hade arvsrätt kunde det i sådana fall finnas en möjlighet
att trots allt behålla familjens egendom inom släkten. Motionärerna
anser vidare att det är principiellt oriktigt att staten skall fa inträda
som arvinge efter avlidna personer, särskilt som den egendom som
tillfaller allmänna arvsfonden kan användas för ändamål som kanske
varit den avlidne mycket främmande. Med hänvisning till det anförda
yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om återinförande av arvsrätt för kusiner.

1 likhet med motionärerna anser utskottet att det ofta kan finnas en
nära samhörighet kusiner emellan. Det torde emellertid enligt utskottets
mening vara förhållandevis sällsynt att en person helt saknar
andra, närmare anhöriga än sina kusiner. Det kan därför med fog
antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall inte
skulle ha någon betydelse. Under de decennier som som gått sedan
arvsrätten för kusiner avskaffades år 1928 har, såvitt utskottet har sig
bekant, inte heller vid något tillfälle tidigare framförts krav på att
arvsrätten för kusiner skall återinföras. Vad som däremot diskuterats är
huruvida arvsrätten bör slopas också för andra arvingar i tredje arvsklassen
(se bet. LU 1982/83:32 och prop. 1986/87:1). Med hänsyn till
det anförda ifrågasätter utskottet huruvida det finns något påtagligt
behov av en möjlighet för kusiner att få ärva. I sammanhanget bör
också beaktas att i de fall allmänna arvsfonden är närmast till arv,
fonden har en lagfäst möjlighet att helt eller delvis avstå arvet till
förmån för en kusin till arvlåtaren. Härtill kommer att den som
känner en stark samhörighet med sina kusiner och därför önskar att
gynna dem framför andra har möjligheten att genom testamente förordna
om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L413.

Förverkande av rätt till arv m.m.

Enligt 15 kap. 1 och 3 §§ ÄB har den som genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt någon om livet — eller medverkat till detta —
förverkat sin rätt till arv eller testamente efter den avlidne. Undantag
görs dock för det fall gärningsmannen var under 15 år eller handlade
under inflytande av sådan psykisk sjukdom som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig ab -

1989/90:LU23

normitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom. I fråga om försäkringsersättning gäller enligt lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL) liknande regler (18 och 19 §§).
Bestämmelserna innebär att den som uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall
inte har någon rätt till ersättning av försäkringsbolaget. Undantag
görs dock för den som är under 15 år eller som handlat under
inflytande av sådan psykisk sjukdom som angetts ovan.

I motion L401 av Bengt Harding Olson (fp) kritiseras förhållandet
att den som uppsåtligen bragt annan om livet i vissa fall kan dra
ekonomisk nytta av dödsfallet genom utfående av arv, testamentslott
och försäkringsbelopp. Reglerna i 15 kap. ÄB och 19 § FAL bör
därför enligt motionären göras till föremål för översyn, varvid en
lösning kan vara att införa en regel om skälighetsprövning. Motionären
erinrar om att riksdagen tidigare hos regeringen begärt en översyn
av ifrågavarande bestämmelser. Han riktar kritik mot att någon sådan
översyn ännu inte kommit till stånd och begär att arbetet härmed nu
skall utföras med högsta förtur. I motionen yrkas att det anförda ges
regeringen till känna.

Som påpekas i motionen har frågan om översyn av reglerna om
förverkande av rätt till arv m.m. tidigare aktualiserats i riksdagen. Ett
motionsyrkande härom behandlades sålunda i samband med införandet
av äktenskapsbalken, och utskottet framhöll därvid att det kan
framstå som stötande för det allmänna rättsmedvetandet att den som
uppsåtligen bragt en annan person om livet skall kunna dra ekonomisk
nytta av dödsfallet genom utfående av arv, testamentslott och
försäkringsersättning. Det var vidare enligt utskottet svårt att upprätthålla
en enhetlig praxis vid avgörande av frågor rörande tillämpningen
av undantagsreglerna i ÄB och FAL. Utskottet erinrade om att gärningsmannens
rätt till arv är beroende av om han eller hon enligt
bestämmelserna i brottsbalken bedöms ha sådan psykisk sjukdom som
kan föranleda att överlämnande till särskild vård kan ådömas som
påföljd. Av socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten framgick att denna bedömning ofta medför
svåra gränsdragningsproblem och att såväl domstolarnas som den medicinska
expertisens bedömningar av likartade fall varierar på ett sätt
som enligt beredningen inte kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt.
Det fanns således enligt utskottets mening skäl som talar för att
reglerna i ÄB och FAL om förverkande av rätt till arv m.m. bör
ändras. Det borde dock inte komma i fråga att de psykiskt sjuka helt
skulle uteslutas från möjligheten att få ut arv och försäkringsersättningar.
I vissa fall, fortsatte utskottet, kan nämligen arten av sjukdomen
vara sådan att gärningsmannen inte bör gå helt förlustig sin rätt.
Detta gällde exempelvis när den avlidnes beteende varit en bidragande
orsak till sjukdomen hos gärningsmannen. I andra fall kunde det
framstå som befogat att eventuella bröstarvingar fick tillgodogöra sig
försäkringsersättningen i gärningsmannens ställe. En lösning av frågan
som därför kunde övervägas var införande av en regel om skälighetsprövning.
På grund av det anförda förordade utskottet att en översyn

1989/90:LU23

av reglerna i 15 kap. ÄB och 18 och 19 §§ FAL borde komma till
stånd. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 1986/87:159).

1 regeringens skrivelse 1987/88:75 med redogörelse för behandlingen
av riksdagens skrivelser till regeringen har angivits att riksdagens
nyssnämnda skrivelse 1986/87:159 anmälts i regeringen och föranlett
utfärdande av ÄktB m.fl. författningar samt att skrivelsen är slutbehandlad.

Spörsmålet har också berörts av försäkringsrättskommittén i betänkandet
(SOU 1986:56) Personförsäkringslag. I betänkandet (se s. 371 ff.)
anför kommittén — utan att lämna något förslag till lagändring — att
reglerna bör kunna ändras så att arv eller försäkringsersättning erhålls
endast i den mån det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Enligt vad som upplysts från justitiedepartementet avser departementet
att behandla frågan om ändring av reglerna i 15 kap. ÄB samt 18 och
19 §§ FAL i samband med att ställning tas till de förslag som lagts
fram av försäkringsrättskommittén. En lagrådsremiss på grundval av
kommitténs förslag avses bli färdigställd under år 1991.

Enligt utskottets mening är frågan om en ändring av reglerna i ÄB
och FAL om förverkande av rätt till arv m.m. minst lika angelägen i
dag som då spörsmålet prövades år 1987. Den av riksdagen begärda
översynen har emellertid ännu inte kommit till stånd, och utskottet
vill därför med skärpa understryka vikten av att spörsmålet nu snarast
möjligt tas upp till prövning och att förslag till erforderliga lagändringar
föreläggs riksdagen. Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning
av motion L401, som sin mening ge regeringen till känna.

Bodelning med anledning av makes död

De nya arvsreglerna i ÄB, vilka trädde i kraft den 1 januari 1988,
innebär att i de fell den avlidne var gift, den efterlevande maken har
en direkt rätt till arv före makarnas gemensamma bröstarvingar och
den avlidnes arvingar i andra och tredje arvsklassen. Vad den efterlevande
maken ärver innehar han eller hon med fri förfoganderätt,
vilket innebär att maken inte får förfoga över egendomen genom
testamente. Arvlåtarens bröstarvingar som inte är också den efterlevande
makens bröstarvingar har dock som regel rätt att genast få ut sin
arvslott. Vid den först avlidne makens död skall enligt 9 kap. 5 § ÄktB
bodelning ske mellan den efterlevande maken samt den avlidnes
arvingar och testamentstagare. Sådan bodelning följer i huvudsak de
regler som gäller för bodelning vid skilsmässa och som innebär att
makarnas samlade nettoförmögenhet i form av giftorättsgods skall delas
lika. Den avlidne makens andel utgör hans eller hennes kvarlåtenskap.

Om en efterlevande make ärvt sin makes kvarlåtenskap helt eller
delvis skall vid den efterlevandes död den egendom som då finns i boet
fördelas mellan den först avlidnes efterarvingar och den efterlevandes
egna arvingar och testamentstagare om sådana finns. Efterarvingarna
har rätt till den procentuella andel av den sist avlidne makens behållna
totala tillgångar som motsvarar värdet av vad den maken erhöll i

1989/90: LU23

arv i förhållande till värdet av både makens andel av giftorättsgodset
och makens enskilda egendom. Om bodelning inte förrättats vid den
först avlidne makens död får en bodelning ske vid det senare dödsfallet
för att det skall fastställas hur mycket av de kvarvarande tillgångarna
som den efterlevande ärvt och som skall gå vidare till den först
avlidnes efterarvingar och hur mycket som skall tillfalla den efterlevandes
egna arvingar och eventuella testamentstagare. I de fall makarna
innehaft endast giftorättsgods och inte någon arvinge fått ut sin
arvslott vid den först avlidne makens död har efterarvingarna normalt
rätt till hälften av den sist avlidnes tillgångar. I vissa fall kan emellertid
boet efter den sist avlidne komma att fördelas på ett annat sätt än
genom hälftendelning. Ett sådant fall är att den efterlevande maken
genom gåva eller därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till
den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom.
Vederlag skall då utgå till efterarvingarna för den del av minskningen
som belöper på deras andel av boet (3 kap. 3 § första stycket
ÄB). Om emellertid tillgångarna i boet inte räcker för att kompensera
efterarvingarna, skall gåvan eller dess värde återbäras. En förutsättning
är dock att den som mottog gåvan insåg eller bort inse att den lände
efterarvingarna till förfång. För talan om återgång gäller en preskriptionstid
på fem år räknat från det gåvan mottogs (3 kap. 3 § andra
stycket ÄB). Efter denna tid kan alltså talan om att gåvan skall återgå
till boet inte väckas.

I motion L411 av Sylvia Pettersson och Lisbet Calner (båda s) anförs
att en begäran om återgång av gåva enligt 3 kap. 3 § ÄB kan ske först
sedan man vid bodelning efter den sist avlidne maken konstaterat att
tillgångarna i boet inte räcker till för att kompensera efterarvingarna
för gåvan. Eftersom en bodelning inte kan göras under den efterlevandes
livstid, innebär bestämmelserna i praktiken att talan om återgång
kan föras endast beträffande gåvor som den efterlevande maken bortgivit
under sina senare levnadsår. Enligt motionärerna kan bestämmelserna
leda till stort men för efterarvingarna, och starka skäl talar enligt
dem för en förlängning av den nuvarande femåriga preskriptionstiden.
Motionärerna begär därför att en översyn av reglerna om preskription
vid sekundosuccession kommer till stånd i syfte att förbättra efterarvingarnas
ställning.

I motion L421 av Ingrid Sundberg (m) anförs att en brist i de nya
reglerna om makes arvsrätt är att den efterlevande maken inte givits
möjlighet att framtvinga ett skifte med efterarvingarna. Enligt motionären
borde en sådan möjlighet finnas, t.ex. i fall då äktenskapet varit
barnlöst eller då den efterlevande önskar ingå nytt äktenskap. I sådana
och andra fall kan den efterlevande vilja befria sig från den egendom
som tillhört den avlidne, kanske såsom släktegendom, och som efterarvingarna
har ett anspråk på. Motionären framhåller att familjelagssakkunniga
i det betänkande som låg till grund för familjerättsreformen
föreslog att den efterlevande skulle kunna påfordra ett skifte av boet
för att på så sätt kunna till efterarvingarna överföra den avlidnes
egendom. Enligt motionären föll den möjligheten bort under lagstift -

1989/90: LU23

4 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 23

ningsärendets fortsatta beredning. Motionären yrkar att reglerna i ÄB
ändras så att efterlevande make får rätt till förtida arvskifte efter den
avlidne.

Med anledning av vad som anförs i motion L421 vill utskottet erinra
om att reglerna om makes arvsrätt fatt en annan utformning i äktenskapsbalken
än vad familjelagssakkunniga ursprungligen föreslog i sitt
betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. Familjelagssakkunnigas
förslag innebar att efterlevande make skulle få sitta i oskiftat bo med
rätt att disponera över hela kvarlåtenskapen. Bröstarvingarna efter den
först avlidne maken skulle enligt förslaget ha rätt till efterarv men
skulle ha möjlighet att i samband med bodelningen fä ut sitt arv. Även
den efterlevande maken skulle ha rätt att påkalla att boet skiftades
genast vid den avlidne makens död. Om boet skulle delas på grund av
att bröstarvinge eller den efterlevande maken begärt det, skulle maken
ärva en tredjedel av kvarlåtenskapen. Reglerna i äktenskapsbalken
innebär däremot, som tidigare berörts, att den efterlevande maken
givits en direkt rätt till arv före såväl de gemensamma bröstarvingarna
som den avlidnes arvingar i andra och tredje arvsklassen. Någon rätt
att sitta i oskiftat bo som familjelagssakkunniga föreslog har inte den
efterlevande maken.

Vid en bedömning av motionsyrkandet måste också beaktas att en
möjlighet till skifte av boet i enlighet med motionärens önskemål
förutsätter att bodelning först kan komma till stånd. Enligt 9 kap. 5 §
ÄktB skall, som tidigare berörts, när en make avlidit bodelning förrättas
av den efterlevande maken och den avlidnes arvingar. Vid riksdagsbehandlingen
av förslaget till ÄktB uttalade utskottet beträffande detta
stadgande (se bet. LU 1986/87:18 s. 33) att med arvingar avses endast
de som har arvsrätt direkt efter den döde. Efterarvingarna till den först
avlidne maken, fortsatte utskottet, har inte rätt att delta i bodelningen.
Deras rätt inträder först när den efterlevande dör. Med anledning av
en motion aktualiserades i lagstiftningsärendet frågan huruvida den
efterlevande maken i sin egenskap av både make och arvinge skulle
kunna genomföra en bodelning. Utskottet påpekade att det med visst
fog kunde hävdas att propositionen gav möjlighet för en efterlevande
make att få till stånd en bodelning i de fell maken ensam är dödsbodelägare.
Utskottet tog emellertid avstånd från att ÄktB gavs en sådan
tolkning och framhöll att en efterlevande make som ensam är dödsbodelägare
inte bör kunna sluta bodelningsavtal med sig själv. Skälet för
ställningstagandet var främst de möjligheter som de nya reglerna i
ÄktB gav makarna att dra in enskild egendom i bodelningen. Av
hänsyn till efterarvingarnas intressen borde dessa möjligheter inte
kunna ensidigt utnyttjas av den efterlevande maken. Utskottet underströk
också att det knappast torde stå i överensstämmelse med den
allmänna rättsuppfattningen att bodelningsavtal kan ingås av endast en
person.

I samband med regeringens förslag till äktenskapsbalk behandlade
utskottet (se bet. 1986/87:18 s. 31) en motion vari begärdes att bröstarvingarna
skulle ha rätt att fa ut sitt arv om den efterlevande maken
gifte om sig. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen.

1989/90:LU23

Som skäl för ställningstagandet anförde utskottet att en regel med den
innebörd som förespråkats av motionärerna inte kunde inrymmas i ett
system där maken tillerkänns arvsrätt. Däremot var en sådan regel
förenlig med femiljelagssakkunnigas förslag att maken skulle få sitta i
oskiftat bo men detta förslag hade inte vunnit anslutning från utskottets
sida.

Enligt utskottets mening bygger också önskemålet i den nu aktuella
motionen på den ordning som familjelagssakkunniga föreslog. En rätt
för efterlevande make att påkalla arvskifte kan emellertid lika litet som
en motsvarande rätt för bröstarvingarna förenas med de nuvarande
reglerna om makes arvsrätt. Utskottet är inte berett att förorda några
sådana ändringar av arvsreglerna som erfordras för att motionärens
önskemål skall kunna tillgodoses. Inte heller finner utskottet att riksdagen
nu bör med avsteg från vad som uttalades vid införandet av
ÄktB öppna en möjlighet till bodelning i de fall den efterlevande
maken ärver hela kvarlåtenskapen.

Det sagda innebär inte att utskottet helt skulle sakna förståelse för
det problem som tagits upp av motionären. Utskottet vill därför erinra
om de uttalanden rörande frivilliga överenskommelser som utskottet
gjorde vid tillkomsten av ÄktB:s regler och som i väsentlig mån
tillgodoser syftet med motionen. Utskottet framhöll sålunda att vad
utskottet anfört om bodelningsreglerna inte hindrade att den efterlevande
maken och den avlidnes efterarvingar träffade en frivillig överenskommelse
om fördelningen av tillgångarna i boet för att härigenom
skapa klarhet i egendomsfrågorna. Att en sådan uppgörelse kommer
till stånd var enligt utskottets mening önskvärt med utgångspunkt i
både den efterlevande makens och efterarvingarnas intressen. En frivillig
överenskommelse om egendomsfördelningen kunde inte anses innefatta
någon formenlig bodelning men borde kunna läggas till grund
för den delning som skall ske vid den efterlevande makens frånfålle.
Överenskommelsen torde, enligt vad lagutskottet uttalade, kunna jämställas
med föravtal om bodelning och bli bindande för dem som
träffat den. Skulle vid den efterlevandes död kretsen av efterarvingar
ha ändrats, t.ex. därför att en efterarvinge avlidit och efterlämnat make
eller bröstarvingar, talade goda skäl för att de nytillkomna också borde
bli bundna. Enligt utskottet torde jämväl den efterlevande makens
arvingar och universella testamentstagare bli bundna av föravtalet. En
annan sak var att det vid en framtida bodelning kan visa sig att en
tillämpning av avtalet är oskälig mot någon av delägarna. I så fell
borde avtalet enligt utskottet kunna jämkas med analog tillämpning av
12 kap. 3 § ÄktB eller i vart fall med stöd av 3 kap. avtalslagen.

Av anförda skäl anser utskottet att motion L421 inte bör föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således bifall
till motionen.

När det sedan gäller yrkandet i motion L411 om en översyn av
preskriptionsregeln vid återgång av gåva enligt AB kan utskottet ha
förståelse för synpunkten att en preskriptionstid på fem år i vissa fell
kan te sig alltför kort med hänsyn till efterarvingarnas intressen.
Utskottet vill emellertid samtidigt stryka under att återgång av en gåva

1989/90:LU23

medför att gåvomottagaren blir skyldig att återlämna gåvan eller att
utge ersättning för dess värde. För den som mottagit en gåva och
kanske förbrukat den kan en återgång medföra ekonomiska svårigheter.
Det är uppenbart att särskilt hänsynen till den enskilde gåvomottagarens
intressen sätter ganska snäva gränser för möjligheterna att
genom längre preskriptionstider förbättra efterarvingarnas ställning i
förhållande till vad som redan gäller. Problemet är till sin karaktär på
intet sätt begränsat till återgång av gåva enligt ÄB utan motsvarande
avvägningssvårigheter återfinns i andra rättsliga sammanhang, t.ex. när
det gäller tidsfristerna vid återvinning i konkurs. Vid en samlad
bedömning anser utskottet att det, i vart tall för närvarande, inte finns
skäl att företa en sådan översyn av preskriptionsregeln vid återgång av
gåva enligt ÄB som begärs i motionen. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion L411.

Vissa allmänna frågor om äktenskap m.m.

I motion L405 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) framhålls
att det självfallet skall vara helt fritt för varje par att välja
samlevnadsform men att det är väsentligt att de ekonomiska konsekvenserna
av äktenskap är sådana att det stora flertalet kan finna att
äktenskapet är en lämplig och naturlig samlevnadsform. Enligt motionärerna
framhålls det ofta att flera regler för beskattning, bidrag, stöd
m.m. är utformade så att äktenskapet missgynnas. Mot denna bakgrund
anser motionärerna att det bör göras en fullständig kartläggning av de
olika ekonomiska konsekvenserna av äktenskap jämfört med samboende
och även jämfört med förhållandet för dem som avstår från direkt
samboende samt att riksdagen därefter bör föreläggas förslag till lagändringar
som erfordras för att diskrimineringen av äktenskapet skall
upphöra.

Motioner med samma syfte som den nu aktuella har prövats av
riksdagen både i samband med införandet av äktenskapsbalken år 1987
(LU 1986/87:18) och vid två tillfällen därefter, senast våren 1989 (LU
1988/89:22). Utskottet har därvid framhållit att det i många fall kan
vara svårt att utforma reglerna så att inte en samlevnadsform framstår
som mera förmånlig i ett särskilt hänseende. Vissa speciella bestämmelser,
exempelvis i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen, kan
uppfattas så att lagstiftningen prioriterar en samlevnadsform på bekostnad
av en annan. Utskottet har understrukit att en sådan prioritering
inte bör fa förekomma. Att skillnad ändå görs i vissa fall mellan
äktenskap och annan samlevnad har enligt vad utskottet anfört sin
orsak i att äktenskap är ett lätt konstaterbart förhållande medan det är
svårt att konstruera enkla och objektiva kriterier för när äktenskapsliknande
samlevnad skall anses föreligga, vilka kan användas på olika
samhällsområden och i skilda syften. Kriterier som kan utnyttjas i
civilrättsliga sammanhang därför att parterna har motstridiga intressen
kan vara mindre användbara i offentligrättslig lagstiftning på grund av
att parterna kan ha ett gemensamt intresse av hur bedömningen
utfaller.

1989/90:LU23

Mot den angivna bakgrunden har utskottet inte funnit att en sådan
kartläggning som begärts i motionerna skulle kunna fylla någon annan
funktion än att visa att i vissa särskilda hänseenden äktenskap och
andra samlevnadsformer rent faktiskt behandlas olika. Ett tillrättaläggande
av sådana brister i lagstiftningen som leder till att en samlevnadsform
uppfattas som mer prioriterad än en annan har utskottet
ansett kunna göras i samband med en översyn av reglerna i fråga och
utan någon föregående kartläggning. Utskottet har förutsatt att så också
sker.

Enligt utskottets mening äger det anförda fortfarande giltighet. Några
bärande skäl för att den nu begärda kartläggningen skulle tillgodose
något verkligt behov kan utskottet således inte finna, och motionärerna
har inte heller framfört några sådana skäl. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L405.

Homosexuella sambor

I motionerna L404 av Lars Werner m.fl. (vpk), L408 av Anita Stenberg
m.fl. (mp), L417 av Maria Leissner m.fl. (fp) och L424 av Ylva
Johansson m.fl. (vpk, s, fp, mp) hänvisas till att folketinget i Danmark
nyligen antagit en lag om registrerat partnerskap, som är tillämplig då
två personer av samma kön låtit registrera ett partnerskap mellan dem.
I och med registreringen blir de regler som gäller för makar tillämpliga
i väsentliga avseenden, dock inte när det gäller vårdnad och
adoption. Enligt motionärerna bör en liknande lagstiftning införas
också i Sverige. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella.

Utskottet erinrar om att frågorna om införandet av bestämmelser
som skulle ge homosexuella par rätt att ingå äktenskap och om
tillskapandet av en särskild samlevnadsform vilken bygger på registrering
ingående övervägdes under förarbetena till lagen om homosexuella
sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28) och därvid avvisades. Våren
1989 återkom frågan om de homosexuellas samlevnadsförhållanden
motionsvägen. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1988/89:22
ställde sig utskottet då avvisande till tanken på en särskild samlevnadsform
för homosexuella, med motivering att några nya omständigheter
som borde föranleda ett ändrat ställningstagande inte framkommit.

Som inledningsvis berörts infördes år 1987 lagen om homosexuella
sambor. Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1988, innebär
bl.a. att reglerna i lagen om sambors gemensamma hem är tillämpliga
också i homosexuella parförhållanden. I sitt av riksdagen godkända
betänkande i lagstiftningsärendet (se bet. LU 1986/87:28) framhöll
utskottet att behovet av en lagreglering på området för homosexuella
sambor gjorde sig gällande på motsvarande sätt som det gjort i fråga
om de heterosexuella. Utskottet underströk också att en lagstiftning för
de homosexuella rent allmänt sett skulle innebära en markering av
samhällets syn på homosexuella parförhållanden som kunde bidra till
att undanröja negativa attityder hos allmänheten och till att ändra

1989/90:LU23

känslan hos många homosexuella av att vara diskriminerade. Lagstiftningen
låg enligt utskottet också väl i linje med den inställning som
kommit till uttryck i Nordiska rådet.

Utskottet kan således konstatera att lagen om homosexuella sambor
utgör ett betydelsefullt steg mot jämställdhet mellan heterosexuella och
homosexuella parförhållanden. Lagen har nu kunnat tillämpas i något
mer än två år, och tiden kan vara mogen för en utvärdering av i vad
mån lagstiftningen medfört de fördelar för homosexuella som det var
avsikten att de nya reglerna skulle ge dem. Utvärderingen bör också
innefatta en kartläggning av andra frågor som de homosexuella i dag
upplever som ett problem. Utskottet utgår från att en sådan utvärdering
kommer till stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i
Sverige skall införa regler om registrerat partnerskap efter mönster av
den lagstiftning som antagits i Danmark är däremot för tidigt väckt.
Sedan länge har i Norden rått rättslikhet i spörsmål med anknytning
till familjerätten, och utskottet anser det angeläget att denna rättslikhet
bevaras. Såvitt utskottet har sig bekant finns det i vart fall för närvarande
inte i något annat nordiskt land planer på att följa Danmarks
exempel. Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen tar
initiativ till överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna
till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I avvaktan
på utvecklingen i våra grannländer bör emellertid frågan om en
svensk lagreglering vila. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna L404, L408, L417 och L424.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avtal om pensionsförsäkringar

att riksdagen avslår motion 1989/90:L403 yrkande 1,

res. 1 (m,fp, c, mp)

2. beträffande tillämpningen av 10 kap. 3 § tredje stycket
äktenskapsbalken

att riksdagen avslår motion 1989/90:L403 yrkande 2,

res. 2 (m, fp, mp)

3. beträffande beaktande av det totala pensionsskyddet vid bodelning att

riksdagen avslår motion 1989/90:L403 yrkande 3,

res. 3 (m)

4. beträffande förmånstagarförordnande om enskild egendom
att riksdagen avslår motion 1989/90:L420,

res. 4 (m, fp, c)

5. beträffande verkan av dom på hemskillnad
att riksdagen avslår motion 1989/90:L419,

res. 5 (mp)

6. beträffande arvsrätt för kusiner

att riksdagen avslår motion 1989/90:L413,

res. 6 (m)

1989/90:LU23

7. beträffande förverkande av rått till arv m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L401 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande återgång av gåva

att riksdagen avslår motion 1989/90:L411,

9. beträffande förtida arvskifte

att riksdagen avslår motion 1989/90:L421,

res. 7 (m, fp, c)

10. beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser att

riksdagen avslår motion 1989/90:L405,

res. 8 (m, fp, c)

11. beträffande registrerat partnerskap för homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L404, 1989/90:L408,
1989/90:L417 och 1989/90:L424.

res. 9 (vpk)

Stockholm den 3 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström
(s), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Charlotte
Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c).

Reservationer

1. Avtal om pensionsförsäkringar (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet Franzén (mp), Charlotte
Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Vad
först" och på s. 30 slutar med "i motionen" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L403 anser utskottet att makar
som vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra
ekonomiska förhållanden bör ha möjlighet till det. Det bör således
råda fullständig avtalsfrihet för makar i fråga om privata pensionsförsäkringar.
I enlighet härmed bör det vid sidan av den nya jämkningsregeln
i 10 kap. 3 § ÄktB — som Svenska försäkringsbolags riksförbund
anförde i sitt remissyttrande över den till grund för jämkningsregeln

1989/90: LU23

liggande departementspromemorian (Ds 1989:41) Vissa äktenskapliga
frågor — finnas möjlighet för makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar
skall fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör
gälla både försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade
försäkringar. Regeringen bör därför snarast framlägga förslag till lagändring
som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar
skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vad utskottet
med bifall till motion L403 yrkande 1 således anfört bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment l bort ha följande lydelse:

1. beträffande avtal om pensionsförsäkringar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L403 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Tillämpningen av 10 kap. 3 § tredje stycket
äktenskapsbalken (mom. 2)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt
Harding Olson (fp), Elisabet Franzén (mp) och Charlotte Cederschiöld
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Också
den" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Vad härefter gäller den i motion L403 väckta frågan om tillämpningen
av jämkningsbestämmelsen i 10 kap. 3 § tredje stycket ÄktB
erinrar utskottet om att utskottet hösten 1989 i lagstiftningsärendet
accepterade den i propositionen föreslagna lydelsen av bestämmelsen,
som innebär att pensionsförsäkringar helt eller delvis skall ingå i
bodelningen om det med beaktande av vissa angivna omständigheter
skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelningen. I
motivuttalanden anförde såväl departementschefen som lagutskottet (se
prop. 1989/90:30, bet. LU11) att den nya jämkningsregeln skall betraktas
som en undantagsregel, som skall tillämpas restriktivt. Enligt utskottets
mening får emellertid de begränsningar för tillämpningen av
bestämmelsen som framgår av dess lydelse anses tillräckliga. Utskottet
är därför inte berett att ställa sig bakom motivuttalandena i fråga.
Utskottet vill i stället framhålla att man vid tillämpningen av jämkningsregeln
bör sträva efter faktisk rättvisa i det enskilda fallet. Eftersom
det inte torde vara möjligt att styra rättstillämpningen genom att
skriva nya motiv till redan antagna lagar utan att göra ändringar i
deras lydelse, förordar utskottet att jämkningsregeln omarbetas så att
det av den klart framgår att den inte skall tillämpas restriktivt. Vad
utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion L403 yrkande
2, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande tillämpningen av 10 kap. 3 § tredje stycket
äktenskapsbalken

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L403 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: LU23

3. Beaktande av det totala pensionsskyddet vid
bodelning (mom. 3)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Vad
slutligen" och på s. 31 slutar med "motion L403" bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är frågan om behandlingen av makarnas
samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen betydelsefull. De i motion
L403 framförda synpunkterna bör därför övervägas närmare i lämpligt
sammanhang. Vad utskottet med anledning av motion L403 yrkande 3
sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande beaktande av det totala pensionsskyddet vid bodelning att

riksdagen med anledning av motion 1989/90:L403 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Förmånstagarförordnande om enskild egendom
(mom. 4)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c). Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "När
det" och slutar med "motion L420" bort ha följande lydelse:

När det sedan gäller det i motion L420 upptagna spörsmålet angående
förmånstagarförordnande om enskild egendom kan utskottet för sin
del inte finna några sakliga skäl att göra skillnad mellan å ena sidan
förmånstagarförordnanden samt å andra sidan förordnanden i samband
med gåva eller testamente. Utskottet kan därför instämma i motionärens
uppfattning att det är omotiverat och inkonsekvent att det inte
genom förmånstagarförordnande i försäkring går att föreskriva att den
egendom som avses med förordnandet skall vara mottagarens enskilda.
Det kan i sammanhanget anmärkas att förhållandet kritiserats i den
rättsvetenskapliga litteraturen också från rent juridiska utgångspunkter
(se t.ex. Gösta Walin, Supplement till Ärvdabalken etc., 1988, s. 224
f.). Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att 7 kap. 2 §
ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild egendom
genom förmånstagarförordnande. Vad utskottet anfört bör med bifall
till motion L420 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande förmånstagarförordnande om enskild egendom

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L420 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:LU23

5. Verkan av dom på hemskillnad (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 33 slutar med "motion L419" bort ha
följande lydelse:

Utskottet erinrar om att frågan om verkan av äldre domar på
hemskillnad var föremål för olika bedömningar under förarbetena till
AktBrs promulgationslag. Sålunda förordade familjelagssakkunniga i
sitt huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk att egendom,
som makar förvärvar efter dom på hemskillnad, skall ingå i bodelningen
om hemskillnaden har förfallit genom att makarna flyttat samman.
Som skäl angavs i första rummet att det i en hel del Eall hade
förekommit att makar inte hade insett att deras egendom förblir
enskild när de har flyttat samman efter en hemskillnadsdom. När de
senare — kanske sedan en villa eller annan egendom anskaffats — åter
råkat i konflikt hade bestämmelserna kunnat leda till ett orättvist
resultat. I proposition 1986/87:86 om följd lagstiftning till äktenskapsbalken
m.m. intog emellertid departementschefen motsatt ståndpunkt,
eftersom det enligt honom ingav betänkligheter att genom lag ändra
den egendomsordning som bestått under lång tid och som många
inrättat sig efter. Riksdagen anslöt sig till departementschefens ställningstagande
(bet. LU 1986/87:26).

Enligt utskottets mening finns det skäl såväl för som emot ett
upphävande av den nu aktuella övergångsregleringen, som innebär att
all egendom som makar förvärvat efter en hemskillnadsdom är enskild
egendom och skall hållas utanför vid en bodelning mellan makarna.
Emellertid kan det på goda grunder antagas att många makar som efter
en dom på hemskillnad återupptagit samlevnaden har tagit för givet att
den egendom som de därefter förvärvat utgör makarnas giftorattsgods.
När äktenskapet i dessa fall slutligen upplöses kan, som motionären
framhåller, mycket orättvisa resultat uppkomma. Enligt utskottets mening
är detta ett tungt vägande skäl för att den nuvarande ordningen
bör ändras. Det finns å andra sidan fall då makarna varit medvetna om
lagreglerna och inrättat sina ekonomiska förhållanden med utgångspunkt
från att all egendom som förvärvats efter hemskillnadsdomen är
enskild. Detta torde då ha skett genom äktenskapsförord eller annan
dokumentation, som kan jämställas med avtal makarna emellan. Utskottet
anser mot bakgrund härav att de nu aktuella övergångsreglerna
om verkan av hemskillnad inte längre skall tillämpas i de fall makarna
inte har särskilt överenskommit om vad som skall gälla vid bodelning
mellan dem. Det anförda bör med bifall till motion L419 ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande verkan av dom på hemskillnad
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L419 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: LU23

6. Arvsrätt för kusiner (mom. 6)

Rolf Dahlberg och Charlotte Cederschiöld (båda m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "I
likhet" och slutar med "motion L413" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att de argument som motionärerna
åberopar för ett återinförande av arvsrätten för kusiner är väl underbyggda.
Några sakliga skäl som talar emot kusinarvsrätten kan utskottet
å andra sidan inte finna. Det kan visserligen synas som om en
utsträckning av arvsrätten även till kusiner skulle få en relativt begränsad
praktisk betydelse. Det förhållandet utgör emellertid i sig inte
något skäl för att förvägra kusiner arvsrätt i de fell då en sådan arvsrätt
fektiskt är motiverad. Enligt utskottets uppfattning kan den nuvarande
begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen över huvud taget inte
försvaras på sakliga grunder utan måste ses som ett uttryck för en
gången tids rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan ställa sig
bakom. Utskottet vill i det sammanhanget understryka vad i motionen
anförts om det principiellt oriktiga i att staten inträder som arvinge då
en avliden efterlämnar så nära släktingar som kusiner, något som kan
te sig direkt stötande i fell då fondens medel används till ändamål som
varit helt främmande för den avlidne. Med avseende på det sist sagda
vill utskottet erinra om den kritik som såväl i riksdagsmotioner som i
andra sammanhang riktats mot att allmänna arvsfondens medel används
till stöd åt organisationer och företag som står det socialdemokratiska
partiet nära. Vad utskottet anfört om ett återinförande av
arvsrätten för kusiner bör riksdagen, med bifall till motion L413, som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande arvsrätt för kusiner
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L413 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Förtida arvskifte (mom. 9)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "I
samband" och på s. 39 slutar med "till motionen" bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att det problem som
motionären pekar på blir föremål för översyn och att förslag utarbetas
som ger den efterlevande maken möjlighet att under sin livstid genom
arvskifte eller därmed jämförlig handling överföra den först avlidnes
egendom till dennes efterarvingar. Vad utskottet med anledning av
motion L421 sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

1989/90: LU23

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande förtida arvskifte

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L421 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Kartläggning av äktenskapets ekonomiska
konsekvenser (morn. 10)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp). Charlotte Cederschiöld (m) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
"Motioner med" och på s. 41 slutar med "motion L405" bort ha
följande lydelse:

Motioner i den nu aktuella frågan har tidigare behandlats av riksdagen.
Senast prövades spörsmålet våren 1989 (se bet. 1988/89:LU22). I
linje med vad som anfördes i en reservation (m, fp och c) till
utskottets då avgivna betänkande och i likhet med vad som anförs i
motion L405 vill utskottet nu framhålla att det inte bör komma i fråga
att i alla avseenden jämställa äktenskap med andra samlevnadsförhållanden.
En strävan måste däremot vara att lagstiftningen inte är
utformad så att människor av ekonomiska skäl väljer att bo samman
utan äktenskap i stället för att gifta sig. Av olika skäl har emellertid
denna strävan inte upprätthållits utan på vissa områden har reglerna
givits en sådan innebörd att de i realiteten ekonomiskt missgynnar
äktenskapet. I motionen lämnas flera exempel på regler inom bl.a.
skatte- och bidragsområdet som leder till sådana negativa konsekvenser
för dem som gifter sig.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet uppfattningen att det
skulle vara av värde om en närmare kartläggning skedde i fråga om de
olika ekonomiska konsekvenserna av äktenskapet och andra samlevnadsformer.
Sålunda skulle klarhet vinnas om i vilka avseenden de
olika samlevnadsformerna skiljer sig åt. Vidare skulle underlag erhållas
för bedömningen av vilka lagändringar som erfordras för att
äktenskapet i fortsättningen inte skall anses vara ekonomiskt diskriminerat.
Enligt utskottets mening talar således starka skäl för motionärernas
önskemål, och utskottet förordar att den begärda kartläggningen
genomförs. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna
för arbetets bedrivande samt att på grundval av kartläggningen för
riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagändringar. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att
utskottet tillstyrker bifall till motion L405.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:L405 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: LU23

9. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom.

11)

Elisabet Persson anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 41 börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 42 slutar med "och L424" bort ha
följande lydelse:

Riksdagen har tidigare ställt sig avvisande till tanken på en särskild
samlevnadsform för homosexuella, bl.a. med hänvisning till att ett
registreringssystem skulle innebära ett nytt rättsinstitut som bara hänför
sig till den homosexuella samlevnadsformen samt att de homosexuella
skulle riskera att bli onödigt utpekade och att fördomarna mot
dem skulle befästas (se bet. LU 1986/87:28 och 1988/89:LU22). Enligt
utskottets uppfattning är dessa argument inte längre giltiga, särskilt
som — vilket påpekas i flera av motionerna — de homosexuella själva
och deras organisationer framfört klara önskemål om att frivilligt
kunna välja mellan ett formaliserat och ett icke-formaliserat samliv.
Sedan riksdagen senast prövade frågan har vidare tillkommit den
betydelsefulla omständigheten att folketinget i Danmark antagit en lag
om registrerat partnerskap, som ger de homosexuella möjlighet att,
med vissa undantag, få sin samlevnad reglerad i enlighet med vad som
gäller för gifta par. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att
tiden nu är mogen för Sverige att följa Danmarks exempel och införa
en lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella. Vad utskottet
anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna L404, L408,
L417 och L424, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande
lydelse:

11. beträffande registrerat partnerskap för homosexuella
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L404,
1989/90:L408, 1989/90:L417 och 1989/90:L424 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Arvsrätt för kusiner (mom. 6)

Allan Ekström (m) anför:

Till stöd för yrkandet om införande av arvsrätt för kusiner har
motionärerna åberopat bl.a. den omständigheten att allmänna arvsfonden
kan använda den dödes pengar till ändamål som varit honom helt
främmande.

Nuvarande ordning för fördelande av fondens medel har utsatts för
kritik. Det har sålunda — med stöd av en utav institutet Timbro i

1989/90:LU23

december 1989 utgiven granskningsrapport — gjorts gällande att regeringen
(socialdepartementet) visat benägenhet att stödja organisationer
och företag som står regeringen politiskt och ideologiskt nära.

Med hänvisning till detta förhållande har jag i motion
1989/90:So230 yrkat, att utdelningen av fondens medel bör anförtros åt
en av riksdagen utsedd allsidigt sammansatt nämnd om förslagsvis nio
personer. Ett bifall till motionen skulle motverka de farhågor rörande
medlens fördelning som uttryckts av motionärerna. Däremot förefaller
det mig rätt främmande att nu — efter mer än 60 år — återinföra
arvsrätt för kusiner.

2. Registrerat partnerskap för homosexuella
(mom. 11)

Elisabet Franzén (mp) anför:

Som motionärerna säger, så präglas homosexuell kärlek av mänsklig
närhet, gemenskap och samhörighet i lika hög grad som heterosexuell
kärlek. Det är därför svårt att se anledningen till att fasta förhållanden
mellan älskande skall regleras av olika lagar beroende på om parterna
har samma eller olika kön. Att de traditionella fördomarna mot
homosexualitet börjar vika visas bl.a. av att lagen om homosexuell
sambor infördes 1987. Att nu införa ett särskilt äktenskapsliknande
regelsystem med registrerat partnerskap för homosexuella skulle kunna
bli ett missgrepp, som fördröjer processen mot ett fullt likaberättigande
genom att både homosexuella och heterosexuella par skall kunna ingå
äktenskap.

Det påpekas också i motionerna att homosexuella par idag saknar
en rad sociala, ekonomiska och juridiska fördelar som följer med
äktenskapet. Detta problem delar de med människor som av annan
anledning lever varaktigt tillsammans under andra former än äktenskap.
Det kan gälla t.ex. syskon, som lever och arbetar i ett lantbruk
hela livet. Det finns anledning att i annat sammanhang ta upp denna
situation, för att undersöka om det går att ändra skatte-, arvs-, försäkrings-
och pensionsregler för att generellt öka tryggheten i olika sorters
samboförhållanden.

1989/90:LU23