Afghanistan (Betänkande 1988/89:UU7 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1988/89:UU7

Afghanistan

1988/89

UU7

Motionerna

1987/88:U510 av Ivar Virgin (m) vari yrkas

3. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella forum påtalar Sovjetunionens brott
mot folkrätten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i det internationella förhandlingsarbetet lägger
särskild vikt vid en förstärkning av folkrättskonventionernas kontrollsystem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att motståndsrörelsen och Sovjetunionen
skall deltaga i de fredssamtal som i FN:s regi pågår om Afghanistan,

1987/88:U516 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska ageranden för ett
fritt Afghanistan,

1987/88:U517 av Karin Ahrland m.fl. (fp,s,m,c.vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den afghanska motståndsrörelsen bör vara representerad vid
fredsförhandlingarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att FN snarast bör ta initiativ till en återuppbyggnadsplan i
enlighet med vad som anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i Unesco bör verka för att en särskild observatör utses
för staden Herats minnesmärken,

1987/88:U532 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat stöd till FN:s arbete för intensifierade och breddade
förhandlingar, för att åstadkomma fred och nationellt självbestämmande för
Afghanistans folk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN åter skall aktualisera Sovjetunionens brott mot
FN-stadgan, genom dess agerande i Afghanistan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall arbeta för att Sovjetunionen upphör med de brott
mot de mänskliga rättigheterna som påvisats i FN-rapporter om förhållandena
i Afghanistan,

1 Riksdagen 1988/89. 9sami. Nr7

4. att riksdagen begär att regeringen verkar för att Sovjetunionen följer
konventionerna om inhumana vapen och urskillningslösa attacker,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall intensifiera sina ansträngningar för att värna
det afghanska folkets nationella oberoende,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska kontakter med representanter för den afghanska
motståndsrörelsen.

Bakgrund

Den 14 april 1988 undertecknades i Genéve en överenskommelse om
Afghanistan som innebär att de sovjetiska trupperna skall dras tillbaka från
landet. När detta sker avslutas en mer än åtta år lång sovjetisk militär
intervention.

Överenskommelsen ingicks mellan den sovjetstödda regeringen i Kabul
och den pakistanska regeringen med Sovjetunionen och USA som garanter.
Den afghanska motståndsrörelsen är inte part. Överenskommelsen är inte
ett fredsavtal, eftersom bestämmelser om eldupphör saknas. Överenskommelsen
berör heller inte konfliktens grundläggande fråga, nämligen vem som
skall ha den politiska makten i landet.

Överenskommelsen innehåller i ett avtal principer för de bilaterala
förbindelserna mellan Afghanistan och Pakistan, främst icke-inblandning.
Ett annat avtal berör det frivilliga återvändandet av afghanska flyktingar i
Pakistan. I överenskommelsen ingår en förklaring av Sovjetunionen och
USA om ”internationella garantier” med åtaganden dels att avstå från
inblandning i Afghanistan och Pakistan, dels att respektera de förpliktelser
om bl.a. icke-inblandning dessa båda länder iklätt sig enligt avtalet om de
bilaterala förbindelserna. Avtalet innehåller även principer för s.k. symmetri,
vilket behandlar förhållandet mellan det sovjetiska tillbakadragandet och
det pakistanska stödet till befrielserörelserna.

Slutligen innehåller överenskommelsen ett avtal som behandlar vissa
förutsättningar och formalia runt lösningen på den afghanska konflikten. Det
är i detta avtal som tillbakadragandet av de sovjetiska trupperna fastslås.
Med början den 15 maj 1988 skall samtliga sovjetiska trupper (ca 110 000 man)
ha lämnat Afghanistan senast den 15 februari 1989. Hälften av styrkorna skall
enligt avtalet vara hemkallade den 15 augusti i år. Avtalet innehåller vidare
bestämmelser om övervakning för genomförandet av överenskommelsen
och FN.s roll därvidlag.

En observatörsgrupp har redan skapats för att övervaka genomförandet av
överenskommelsen (UNGOMAP). Sverige ingår i denna grupp.

De afghanska befrielserörelserna har inte accepterat Genéveöverenskommelsen.

Stridigheterna fortsätter i landet och lägger stora hinder i vägen för en
repatriering av de ca 5 miljoner flyktingarna (3 miljoner i Pakistan och 2
miljoner i Iran). Härtill kommer de stora risker som en omfattande minering
utgör för den återvändande befolkningen.

Den stora frågan är nu hur någon form av ledning för landet skall kunna
skapas som har hela befolkningens stöd.

1988/89:UU7

Afghanistan är ett av klaner och stammar uppdelat land. Innan det
nuvarande regeringspartiet (Peoples Democratic Party of Afghanistan
PDPA) tog makten i april 1978 var befolkningen uppdelad i olika intressegrupper
och -områden, som ofta bekämpade varandra och som såg varandra
som rivaler i förhållandet gentemot centralmakten i Kabul. De grupper som
utgör basen för de olika motståndsrörelserna är alltså splittrade. Sju politiska
partier som befinner sig i landsflykt i Peshawar har bildat en allians,
Afghanistans islamiska enhet. Alliansen är uppdelad på fyra "fundamentalistiska”
partier och tre ”moderata” partier. Samtliga förespråkar en isländsk
stat men med mer eller mindre öppenhet utåt.

Alliansen har en gemensam talesman. Talesmanskapet alternerar. För
närvarande är ledaren för Jamiat-e-Islami, Rabbani, talesman. Alliansen har
bildat en interimsregering med en president (Ahmad Shah). Alliansens
medlemmar lämnade tidigt Afghanistan och har inte deltagit i det väpnade
motståndet. Det har dock varit de som mottagit och distribuerat det militära
stödet från utlandet till Mudjahedin.

Mudjahedin, dvs. den stridande delen av motståndsrörelsen inne i
Afghanistan, kontrollerar stora delar av landet och har alltmer betonat sin
självständighet. Den kontroll de i dag har torde de vilja behålla. Det finns
ingen stark enande person bland de olika gruppernas ledare.

Som påpekats ovan har varken Alliansen eller Mudjahedin accepterat
Genéveöverenskommelsen.

Många av de afghaner som lever som flyktingar i Pakistan ser den förre
kungen Zahir Shah som en möjlig enande gestalt.

Under de nio år som kriget i Afghanistan pågått har FN:s generalförsamling
varje år i resolution krävt utländska truppers tillbakadragande från
Afghanistan och det afghanska folkets rätt till självbestämmande. Den
svenska regeringen har upprepade gånger i FN:s generalförsamling uttryckligen
ställt sig bakom resolutionens krav. Sverige har även påtalat Sovjetunionens
allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i Afghanistan, bl.a. genom att
Sovjetunionen gjort sig skyldig till urskillningslös krigföring.

Årets generalförsamling kunde enas om en resolution som antogs utan
omröstning och utan debatt. I resolutionen välkomnades Genéveöverenskommelsen,
vilken utgjorde ett viktigt steg i riktning mot en allomfattande
politisk lösning på konflikten. I resolutionen noteras det pågående tillbakadragandet
av främmande trupper från Afghanistan. Det förväntas att detta
skall slutföras i enlighet med överenskommelsen.

Utskottet

Utskottet har tidigare behandlat situationen i Afghanistan (senast i UU
1987/88:2). Utskottet konstaterade då att en enig riksdag stod bakom regeringens
upprepade krav på att Sovjetunionen skall dra tillbaka sina trupper
från Afghanistan och att det afghanska folket skall ges rätt till självbestämmande.
Utskottet sade även att det mångåriga kriget i Afghanistan
var ett av hindren mot en verklig avspänning i världen.

Utskottet välkomnar därför överenskommelsen i Genéve, som skapat
förutsättningar för ett sovjetiskt uttåg ur Afghanistan. Det är, enligt

1988/89 :UU7

utskottets uppfattning, uppmuntrande att tidsplanen för de sovjetiska
tillbakadragandena hittills respekterats och att hälften av de sovjetiska
soldaterna nu lämnat Afghanistan. Utskottet utgår från att uttåget skall vara
genomfört den 15 februari 1989 i enlighet med Genéveöverenskommelsen.

De motioner som utskottet har att behandla skrevs i januari 1988, dvs. tre
månader innan fredsöverenskommelsen i Genéve gjordes. Händelseutvecklingen
har därför i viss mån redan givit svar på många av motionärernas
yrkanden, medan andra frågor, t.ex. rörande återuppbyggnaden av det
krigshärjade Afghanistan, är i hög grad aktuella.

I motionerna U510, U516 och U532 tas de folkrättsliga aspekterna på den
sovjetiska krigföringen i Afghanistan upp. Motionärerna anser att den
svenska regeringen i högre grad än vad som skett skall påtala Sovjetunionens
brott mot folkrätten, inkl. konventionerna om särskilt inhumana vapen och
urskillningslösa attacker, och agera för det afghanska folkets självbestämmanderätt
och nationella oberoende. Motionärerna kräver även att den
svenska regeringen skall påtala de sovjetiska kränkningarna mot de mänskliga
rättigheterna i Afghanistan.

Utskottet får konstatera att den svenska regeringen konsekvent påtalat
Sovjetunionens brott mot folkrätten både vad gäller urskillningslös krigföring
och brott mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan. Den svenska
regeringen har slagit fast att Sovjetunionen med sin krigföring har brutit mot
folkrättsliga regler, som landet självt varit med om att utarbeta och
sedermera anslutit sig till. Vad gäller den sovjetiska krigföringen i Afghanistan
är det särskilt FN:s vapenkonvention av år 1981 och 1977 års första
tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner som kommer i fråga.
Vapenkonventionen inriktar sig på vapen som är särskilt inhumana. Tilläggsprotokollet
till Genévekonventionerna handlar om skydd för sårade, krigsfångar,
civilbefolkning m.m. I protokollet finns bl.a. ett förbud mot
användning av vapen som förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande.
Vapenkonventionen innehåller inga effektiva instrument för kontroll av
reglernas efterlevnad. Försök har gjorts att förse konventionen med en
kontrollmekanism, men detta har inte lett till resultat.

Inom ramen för tilläggsprotokoll I har dock upprättats en internationell
undersökningskommission, vars uppgift är att pröva anklagelser om brott
mot konventionen. Anslutningen till denna del av konventionen (art 90) är
frivillig. Hittills har endast ett fåtal länder, däribland de nordiska, erkänt
denna kommissions behörighet. Ingen öststat har anslutit sig till artikel 90.

I det arbete Sverige lägger ner internationellt på att öka respekten för
folkrätten ingår ansträngningar för att dels förmå fler stater att ansluta sig till
de folkrättsliga instrument som utarbetats, dels förbättra kontrollen över att
staterna verkligen lever upp till sina åtaganden (se även utskottets betänkande
om mänskliga rättigheter UU 1988/89:6).

De sovjetiska brotten mot mänskliga rättigheter i Afghanistan undersöks
av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. En särskild rapportör
har tillsatts för ändamålet.

1988/89: UU7

Härmed får yrkandena 3 och 4 i motion U510, den del av motion U516 som
behandlar afghanska folkets självbestämmanderätt och mänskliga rättigheter
samt yrkandena 1-5 i motion U532 anses besvarade.

Utskottet har uttryckt uppfattningen att den afghanska motståndsrörelsen
borde ha fått delta i fredssamtalen (se betänkande UU 1987/88:2). Så blev nu
inte fallet. Det är utskottets och regeringens uppfattning att det afghanska
folket självt måste få möjlighet att bestämma sitt styrelseskick och sin
framtid. Härvid har enligt utskottets uppfattning de afghanska motståndsrörelserna
en självskriven roll.

Härmed får yrkande 5 i motion U510 och yrkande 1 i motion U517 anses
besvarade.

I motion U517 tas frågan upp om en plan för återuppbyggnad av den
afghanska ekonomin och för att konsolidera de många politiska och etniska
grupper som måste stå bakom en ny oberoende regering. I motion U516
framförs kravet på ekonomiskt och opinionsmässigt stöd till de olika
frivilligorganisationernas hjälparbete för det afghanska folket. I motion
U532 framförs att för att den svenska regeringen skall få en god bild av den
afghanska konflikten krävs ökade svenska kontakter med representanter för
den afghanska motståndsrörelsen.

Utskottet får med anledning av motionerna U516, U517 och U532
konstatera att ett samordningskontor för humanitärt och ekonomiskt bistånd
till Afghanistan skapades av FN i maj 1988. Chef för kontoret är Sadruddin
Aga Khan. I september presenterade kontoret en rapport över det sammanlagda
återuppbyggnadsbehovet i Afghanistan. Rapporten bygger på information
från samtliga relevanta FN-organ samt berörda frivilligorganisationer.
En fond skapades genom vilken frivilliga medel kan kanaliseras till
återuppbyggnaden av Afghanistan (Afghanistan Emergency Trust Fund).
Enligt samordnaren är kostnaden för en återuppbyggnad ca 2 miljarder
dollar under de fem första åren 1988-1993.

Den svenska regeringen har hittills skänkt 40 milj.kr. till fonden och utfäst
ytterligare 40 milj.kr. Totalt har regeringen under 1988/89 skänkt 180 milj.kr.
till återuppbyggnaden av Afghanistan. Medlen kanaliseras via bl.a. Svenska
Afghanistankommittén, UNICEF, Lutherhjälpen och Röda korset.

Regeringens önskan att hålla sig informerad om utvecklingen i Afghanistan
och det afghanska folkets kamp för fred och självbestämmande har
inneburit kontakter med den afghanska motståndsrörelsen.

Härmed får yrkande 2 i motion U517, den del av motion U516 som behandlar
ekonomiskt och opinionsmässigt stöd åt det afghanska folket och yrkande 7 i
motion U532 anses besvarade.

Vad gäller yrkande 3 i motion U517 om en särskild observatör för staden
Herats minnesmärken får utskottet anföra följande:

I det ovan nämnda FN-programmet för återuppbyggnaden av Afghanistan
ingår även stöd till den kulturella upprustningen. Enligt rapporten är det
många kulturella minnesmärken som skadats av eller försummats på grund
av kriget. Genom kriget har också många byar utraderats som varit centrum
för traditionellt hantverk. Hantverkarna har flytt eller dödats. Det är, enligt

1988/89:UU7

rapporten, en väldig uppgift att rädda den afghanska kulturtraditionen.
UNESCO:s generalkonferens fattade år 1976 ett beslut om en kampanj för att
bevara monumenten i Herat. Som framförs i motion U517 igångsattes arbete
på att restaurera denna Afghanistans religiösa och kulturella metropol.
Arbetet avstannade år 1979 på grund av kriget. UNESCO sände konsulter till
Afghanistan under ett antal år för att hålla planeringen av arbetet aktuell.
Konsulternas besök har emellertid av säkerhetsskäl fått begränsas till
Kabul.

Restaureringen av Herats minnesmärken står dock kvar på UNESCO:s
åtgärdslista. Herat är ett av sju projekt som skall igångsättas så snart
möjligheter finns. Totalt har 85 000 dollar avsatts för dessa projekt. Sverige
är sedan år 1985 medlem i UNESCO:s styrelse och kommer enligt vad
utskottet erfar att bevaka denna fråga.

Härmed får yrkande 3 i motion U517 anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Sovjetunionens brott mot folkrätten m.m.

att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 4 i motion 1987/88:U510, del
av motion 1987/88:U516 samt yrkandena 1-5 i motion 1987/88:U532
besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande motståndsrörelsens deltagande i fredssamtalen

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1987/88:U510 och yrkande 1
i motion 1987/88:U517 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande återuppbyggnadsbehovet i Afghanistan m.m.

att riksdagen förklarar del av motion 1987/88: U516, yrkande 2 i motion
1987/88:U517 samt yrkande 7 i motion 1987/88:U532 besvarade med
vad utskottet anfört,

4. beträffande observatör för staden Herats minnesmärken

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1987/88:U517 besvarat med
vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 november 1988
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Maj
Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Inger Koch
(m), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Maria
Leissner (fp), Bertil Persson (m), Håkan Holmberg (fp), Ingbritt Irhammar
(c), Berith Eriksson (vpk), Lena Boström (s) och Marianne Samuelsson
(mp).

1988/89:UU7

1988 16216