1987/88: 32 om initiativ och aktiviteter i Antarktis (Betänkande 1987/88:UU32 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande

1987/88:32

om initiativ och aktiviteter i Antarktis

1987/88:32

Motionen

1987/88.U508 av Gunnar Björk och Pär Granstedt (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de nordiska länderna skall verka för att kriterierna för
konsultativ status (medlemskap) tas upp på dagordningen vid nästa konsultativa
möte med Antarktis-traktaten i Paris 1989,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de nordiska länderna för att tjäna som förebild bör gå samman
om en gemensam vetenskaplig expedition och mot den bakgrunden söka om
konsultativ status för dem av de nordiska länderna, som inte har sådan status,
varvid en vetenskaplig expedition bör utgå ifrån gemensam användning av
fartyg, vetenskapliga stationer, försäljningsmaterial etc.

Bakgrund

Antarktisfördraget trädde i kraft den 23 juni 1961. Fördraget utarbetades vid
en konferens i Washington år 1959, som sammankallades på initiativ av
Förenta staterna. Ett av fördragets huvudsyften är att garantera en fredlig
användning av Antarktis. De stater som deltog i konferensen i Washington
och som undertecknade avtalet är de sju stater som har territoriella krav i
Antarktis, nämligen Argentina, Australien, Chile, Frankrike, Norge, Nya
Zeeland och Storbritannien samt dessutom Amerikas förenta stater,
Belgien, Japan, Sovjetunionen och Sydafrika.

Anledningen till att fördraget kom till var de undertecknande staternas
önskan att bevara kontinenten från politiskt-territoriella tvister, från kärnvapen
och radioaktivt avfall och från att bli en bricka i stormaktsspelet. I stället
skulle området bli en plats för internationell forskning.

Den polarforskning som redan under 1800-talet hade utförts av olika
länders expeditioner fick bli den bas från vilken ett brett internationellt
samarbete skulle utgå. Detta inleddes med de s.k. internationella polaråren i
början av 1950-talet och byggdes sedan ut genom det internationella
geofysiska året (IGY). Under åren 1957-1958 genomförde 12 stater ett
framgångsrikt internationellt forskningsprogram i Antarktis inom ramen för
IGY. Det var dessa tolv stater som kom att delta i Washington-konferensen
1959.

1 Riksdagen 1987/88. 9 sami. Nr32

Senare har ett antal länder tillträtt fördraget: Brasilien, Bulgarien, Cuba,
Danmark, Ecuador, Grekland, Indien, Italien, Kina, Nederländerna, Papau
Nya Guinea, Peru, Polen, Rumänien, Spanien, Tjeckoslovakien, Tyska
demokratiska republiken, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern, Uruguay
och Österrike samt i dagarna också Canada. Det sammanlagda antalet
fördragsstater är i dag trettiosju.

Genom fördraget har ett ”styrande organ”, de s.k. konsultativa mötena,
inrättats för samarbetet i Antarktis. Detta ”organ” är sammansatt av de
ursprungliga signatärmakterna samt de stater som bedriver substantiell
forskning i Antarktis: de s.k. konsultativa staterna. Dessas antal är i dag
tjugo. Inom ramen för dessa konsultativa möten, som hålls vartannat år,
diskuteras frågor av gemensamt intresse. De konsultativa staterna kan härvid
anta rekommendationer för att förverkliga fördragets syften. Rekommendationerna
omfattar ett vitt spektrum av åtgärder, t.ex. skydd av Antarktis flora
och fauna, miljöskydd, kommunikationer m.m.

Fördragsparterna har även ingått två speciella konventioner: Konventionen
1980 om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis (den s.k.
krillkonventionen) och konventionen om bevarande av antarktiska sälar.
Sverige tillträdde krillkonventionen år 1984 och förbereder ett tillträde av
sälkonventionen. Sedan några år pågår också inom det antarktiska fördragssystemet
arbete på en regim för framtida eventuell mineralutvinning i
Antarktis. Slutförhandlingar om en konvention härom kommer att äga rum i
år.

Stater som tillträtt fördraget men inte är konsultativa stater, dvs. inte
tillhör de ursprungliga 12 signatärmakterna eller bedriver substantiell
forskning, kan delta i de konsultativa mötena som observatörer.

Antarktisfördraget har fungerat på ett framgångsrikt sätt som en balanserande
faktor mellan olika intressen. De territoriella krav som finns från
Storbritannien, Nya Zeeland, Frankrike, Australien, Norge, Chile och
Argentina täcker fyra femtedelar av den antarktiska kontinenten. Genom
fördraget har i praktiken dessa anspråk ”frysts" till förmån för ett slags
gemensam förvaltning av kontintenten med garanterat fri forskning för alla.

Svenska intressen

Sverige tillträdde Antarktisfördraget 1984, (prop. 1983/84:79, UU 1983/
84:10), och samtidigt tillträddes den s.k. krillkonventionen. Av naturliga
geografiska skäl har det svenska intresset för polarområdena i första hand
gällt Arktis. Svenskar har dock varit aktiva också i Antarktis. Otto
Nordenskjöld utforskade Antarktis 1901-1903, och mellan åren 1949-1952
var en gemensam norsk-brittisk-svensk expedition verksam i området.

Det var Falklandskrisen som kom att fokusera intresset även på de
politiska och folkrättsliga förhållandena i Antarktis. Det internationella
forskningsarbetet i Antarktis har även svenskt intresse genom möjligheterna
till jämförande forskning i de två polarområdena. Det har även från svensk
sida bedömts angeläget att kunna följa behandlingen av resurs- och
miljöfrågorna i området.

Det svenska intresset för ett närmare vetenskapligt samarbete i Antarktis

UU 1987/88:32

har vuxit under åren. 1987-1988 har en liten svensk expedition bedrivit
forskning i Antarktis. Under sydsommaren 1988-1989 planeras en större
expedition som kommer att inkludera även andra nordiska vetenskapsmän.

Genom att Sverige nu inlett mer omfattande forskningsarbete har vi
notifierat om att vi anser oss berättigade till konsultativ status, dvs. att bli
fullvärdiga medlemmar i det ”styrande organet”. Sverige kan komma att bli
konsultativ stat senast 1989.

Det är regeringens tanke att i framtiden i högre grad satsa på nordiskt och
annat internationellt forskningssamarbete i Antarktis.

Utskottet

I motion U508 hemställs att de nordiska länderna skall verka för att
kriterierna för konsultativ status tas upp på dagordningen vid nästa
konsultativa möte inom Antarktistraktaten. I motionen förslås även att de
nordiska länderna bör gå samman om en gemensam vetenskaplig expedition
och mot den bakgrunden ansöka om konsultativ status för de nordiska länder
som inte har det.

Bakgrunden till yrkandena är oro över de påfrestningar som Antarktis
miljö utsätts för genom de alltmer växande vetenskapliga aktiviteterna och
expeditionerna i Antarktis. Motionärerna tar även upp behovet av en mer
effektiv administration, vilket skulle innebära deltagandet av fler länder för
att säkra att Antarktis även i framtiden bibehåller sin karaktär av fredszon
och att skyddet av kontinentens natur och miljö vidmakthålls.

I den s.k. Brundtlandrapporten som presenterades för FN:s generalförsamling
1987 (Our Common Future) behandlas Antarktis och den roll som
Antarktistraktaten har spelat för att bevara kontinenten från kärnvapen,
skydda dess miljö och natur och tillse att den även i framtiden sköts på ett sätt
som är ”i mänsklighetens intresse”. I rapporten konstateras betydelsen av att
alla de länder som har intresse av att delta i polarforskning skall ges tillfälle
härtill. Antarktis betydelse för de globala atmosfäriska och oceaniska
kretsloppen och för världsklimatet gör att vetenskaplig forskning på kontinenten
är av stort intresse för de flesta länder. Detta är något som påpekas
även i motion U508.

Utskottet delar de synpunkter som framförs i motion U508 om behovet av
åtgärder för att tillse att Antarktis även i framtiden administreras så att
naturen och miljön skyddas och så att dess status som fredszon bibehålls. I
syfte att uppnå detta mål krävs en effektiv organisation av de vetenskapliga
aktiviteter som pågår och planeras samt av övriga områden av gemensamt
intresse (krillkonventionen, sälkonventionen och den kommande mineralresursregimen).
En effektiv organisation innebär i Antarktistraktatens fall
möjlighet till deltagande av alla länder som har intresse härav. Utskottet har
tolkat den svenska åtgärden att nu söka konsultativ status i fördraget som
bl.a. betingad av en önskan att axla vårt ansvar i vad gäller bevarandet av den
globala miljön, vari Antarktis spelar en viktig roll.

För att kunna få konsultativ status och därmed bli medlem i de beslutande
mötena inom fördraget krävs enligt vad som beskrivits ovan ”betydande
vetenskaplig forskningsverksamhet” i Antarktis. Sådan forskning ställer

UU 1987/88:32

krav på avsevärda ekonomiska resurser varför, såsom påpekas i motionen,
många länder inte har möjlighet att delta. Problemet tas även upp i
Brundtlandrapporten och är naturligtvis inte obekant för de konsultativa
staterna i Antarktistraktaten. Utvecklingen går därför, enligt vad utskottet
erfarit, mot en gradvis uppmjukning av kriterierna för konsultativ status,
vilket troligen kommer att öppna möjligheter för ett större antal intresserade
länder att delta. Med tanke på den påfrestning på Antarktis miljö som redan
nu är för handen är det utskottets förhoppning att ökat samarbete och
gemensamma vetenskapliga expeditioner blir regel i framtiden.

Utskottet anser att det nordiska samarbete som redan ägt rum och som
planeras för den svenska expeditionen till Antarktis sydsommaren 1988-1989
är ett steg i rätt riktning i detta avseende.

Med det ovan anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U508 anses
besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1987/88:U508
besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 19 maj 1988
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Sture Ericson (s), Axel Andersson (s), Maj-Lis
Lööw (s), Anita Bråkenhielm (m), Bengt Silfverstrand (s), Rune Ångström
(fp), Gunnar Hökmark (m), Nils T Svensson (s), Britta Hammarbacken (c),
Viola Furubjelke (s), Maria Leissner (fp), Oswald Söderqvist (vpk), Pär
Granstedt (c) och Inger Koch (m).

UU 1987/88:32

gotab Stockholm 1988 15329