SOU 2000:37

Välfärdskommitténs ledamöter har inte tagit ställning till innehållet i de enskilda uppsatserna. Det är med andra ord författarnas analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras här och varje författare ansvarar själv för innehållet.

Stockholm i april 2000

Innehåll

Förord

Den forskarantologi som presenteras här har fått namnet Välfärdens förutsättningar eftersom bidragen till stor del behandlar de omvälvande förändringar som skedde på flera arenor. Inte minst gäller detta arbetsmarknaden och demografins område; förändringar som är centrala för att förstå såväl socialpolitikens utmaningar som villkoren för människors välfärd och ofärd under decenniet. Det råder dock ingen knivskarp skiljelinje mellan välfärdens förutsättningar och dess utfall. Flera av bidragen i denna volym behandlar därför spörsmål som i sig utgör förutsättningar för välfärd och socialpolitik men som också kan betraktas som rena välfärdsutfall.

Uppsatserna behandlar arbetsmarknaden, befolkningsförändringar och flyktinginvandring samt människors boende. I bokens första kapitel

– Vilka förlorade jobbet under 1990-talet? – analyserar Per Lundborg, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, den sysselsättnings- och arbetsmarknadskris som uppstod i Sverige i början av 1990-talet. Lundborg pekar på att det går att urskilja tre olika faser i den svenska arbetslöshetskrisen som han benämner ”den internationella fasen”, ”realräntefasen” samt ”budgetsaneringsfasen”. Dessa tre faser går in i och är direkt beroende av varandra. Detta leder bland annat till att vi finner att olika sektorer och befolkningskategorier drabbas olika hårt av arbetslöshet vid olika tidpunkter. Lundborg menar dock att sett över hela decenniet är det mest slående hur arbetslösheten ökat inom samtliga befolkningskategorier och sektorer.

Rune Åberg och Mikael Nordenmark, sociologiska institutionen, Umeå universitet, beskriver i kapitel två – Arbetslöshet och levnadsvillkor under 1990-talets krisår – hur individers sysselsättningsalternativ, i huvudsak förvärvsarbete, arbetslöshet, studier och förtidspensionering, kom att variera mellan olika befolkningsgrupper. Här påvisas exempelvis hur dessa sysselsättningsalternativ varierar med ålder och socialt ursprung. Kapitlet innefattar också en analys av hur välfärden förändrades för kort- och långtidsarbetslösa ställt i relation till förvärvsaktiva när vi jämför perioden före 1990-tals krisen med olika tidpunkter på 1990-talet.

Också bokens tredje kapitel – Ändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken? – berör i högsta grad sysselsättningsproblematiken men här utifrån hur de politiska programmen förändrades och anpassades till den nya situationen. Håkan Regnér, Institutet för social forskning, Stockholms universitet, kartlägger här 1990-talets aktiva och passiva arbetsmarknadspolitik. Regnér visar bland annat att antalet aktiva åtgärder ökat betydligt under decenniet. Han diskuterar också den successiva decentraliseringen av arbetsmarknadspolitiken och menar att det finns en tydlig risk att detta motverkar andra mål som exempelvis en mer flexibel arbetsmarknad.

Under 1990-talet skedde betydande befolkningsförändringar som i flera fall hade en påtaglig koppling till sysselsättningskrisen och också till de socialpolitiska stödsystemen. I kapitel fyra – Utan jobb - inga barn? – analyserar Britta Hoem, Statistiska centralbyrån, de dramatiska svängningar vi upplevt i Sverige vad gäller barnafödandet. Efter en i internationell jämförelse mycket hög fruktsamhet i början av 1990-talet har Sverige vid sekelskiftet den lägsta nivå som någonsin registrerats i landet. Britta Hoems analyser pekar mot att denna nedgång i fruktsamheten är sammanflätad med 1990-talets ekonomiska kris och hon menar att barnafödandet i högre utsträckning än tidigare tycks ha blivit en resursfråga.

En annan demografisk fråga ställer Thomas Lindh, nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet, i kapitel fem – 1990-talets ekonomiska utveckling - vilken roll har åldersfördelningen spelat? In- dividers ekonomiska beteenden är starkt livscykelrelaterade. Detta, menar Lindh, är en huvudanledning till att ålderssammansättningen har en betydande inverkan på samhällsekonomin något som är nödvändigt att beakta både för att förstå ekonomins svängningar och för att kunna utforma en sund ekonomisk politik. I förlängningen innebär Lindhs analys att välfärdsutvecklingen i Sverige kunde ha varit mer positiv om politiken i ökande grad hade tagit hänsyn till ålderssammansättningens variationer.

Under 1990-talets första hälft, och därmed sammanfallande med sysselsättningskrisen, fick Sverige en omfattande flyktinginvandring som följd av flera internationella konflikter och katastrofer. I kapitel sex – Flyktingmottagandet och den svenska välfärdsstaten under 1990- talet – författad av Maria Appelqvist, sociologiska institutionen, Umeå universitet, ges en utförlig beskrivning av hur invandrar- och flyktingpolitiken förändrats. Appelqvist diskuterar bland annat förhållandet mellan å ena sidan betoningen på integration för de invandrare som finns i Sverige och, å andra sidan, den protektionistiska flyktingpolitiken. Integrationsrespektive flyktingpolitiken har också i allt högre grad kommit att få olika ansvariga myndigheter.

Roger Andersson, Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet, analyserar i kapitel sju – Etnisk och socioekonomisk segregation i Sverige 1990-1998 – en under senare tid mycket omdebatterad samhällsfråga. Med hjälp av ett mycket stort och detaljerat datamaterial, en förutsättning för att kunna utföra analyser av detta slag, beläggs bland annat att människor med låga inkomster tenderar att bli alltmer koncentrerade till vissa geografiska områden och att det, åtminstone under 1990-talets första hälft, tycks föreligga en ökning av den etniska boendesegregeringen. Avslutningsvis diskuterar Andersson hur vi kan förstå dynamiken i den process som skapar vad han kallar svenskglesa bostadsområden.

I bokens avslutande kapitel – Utvecklingen av den svenska hemlösheten under 1990-talet – gör Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet, en översikt över den kanske mest extrema form av boendedifferentiering som man kan tänka sig, hemlöshet. Swärd betonar att om vi vill förstå hemlöshetens orsaker måste vi betrakta hemlösheten som en process. Med en sådan utgångspunkt blir inte minst bostadsmarknaden en viktig arena. Av Swärds analyser framgår bland annat att den befintliga kunskapen inte är tillräcklig för att vi säkert ska kunna uttala sig om hur hemlöshetens omfattning har förändrats under decenniet. Den bästa skattningen, om än förenad med stor osäkerhet, tyder på en minskning mellan 1993 och 1999. Samtidigt förefaller det också vara så att missbruksproblem och psykiska svårigheter blir allt vanligare bland de hemlösa.

En tidigare version av samtliga här presenterade uppsatser har varit föremål för vetenskaplig granskning. Detta skedde vid en seminarieserie som hölls på Rosenbad under hösten 1999. Ett tack till kommentatorerna Susanne Ackum-Agell, Martin Börjesson, Per Anders Edin, Tomas Korpi, Kim Salomon, Lennart Schön och Sten-Åke Stenberg.

Maria Sundling har biträtt med en språklig granskning av samtliga manus. Kommitténs sekreterare Anna Öström och kommittéassistent Nina Eklöf har exemplariskt skött alla de göromål som hör till publicering av en antologi.

Stockholm i april 2000

Johan Fritzell

1Vilka förlorade jobbet under 1990- talet?1

Per Lundborg

1.1Introduktion

1920-talet, 1930-talet och 1990-talet kommer man att minnas som århundradets arbetslöshetsårtionden. En avgörande skillnad finns dock mellan perioden 1920-1940 och 1990-talet. Under seklets första hälft var välfärdsstaten långt ifrån utbyggd och stor fattigdom uppstod i arbetslöshetens kölvatten. Under 1990-talet var välfärdsstaten fullt utbyggd och vi har ännu inte sett att arbetslösheten lett till några dramatiska sociala konsekvenser. Det är dock inte självklart att detta kan tillskrivas den utbyggda välfärdsstaten. Man måste först avgöra i vilken utsträckning som arbetslösheten drabbade just de socialt utsatta och, i så fall, om de sociala skyddsnäten varit avgörande för att stora sociala klyftor kunnat undvikas.

Nationalekonomer som analyserat 1990-talskrisen har emellertid inte i någon högre grad studerat välfärdsstaten som ett socialt skyddsnät. Forskningsintresset, och i ännu högre grad den allmänna ekonomiska debatten, har snarare riktats mot välfärdsstaten som en orsak till den uthålliga arbetslösheten. Inbyggda negativa incitament i välfärdsstaten har uppmärksammats i moderna studier av arbetslösheten. Detta gäller exempelvis att en generös arbetslöshetsersättning minskar sökaktiviteten på arbetsmarknaden eller leder till för höga lönenivåer. Att vissa inslag i välfärdsstaten kan öka arbetslösheten och andra lindra dess konsekvenser behöver på intet sätt utesluta varandra.

Vi ska här dock inte diskutera välfärdsstatens förtjänster. Syftet med denna uppsats begränsas till att teckna en bakgrundsbild av hur arbetslösheten och sysselsättningsnedgången under 1990-talet slog mot olika grupper. Kom de svagare grupperna att drabbas hårdare eller slog kri-

1 Jag är tacksam för kvalificerad assistenthjälp från Henrik Öhman, Jesper An- telius och Ola Gustafsson och kommentarer från Per Anders Edin, Sten Johansson, Hans Sacklén och Johnny Zetterberg.

sen hårdare mot grupper som var relativt starka på arbetsmarknaden och kunde anpassa sig för att undvika negativa sociala konsekvenser? Dessa frågor har studerats endast i ringa omfattning. Edin och Holmlund (1994) beskriver hur arbetslösheten 1990-1993 slog över befolkningen fördelad på kön, ålder, utbildning och region. De visade att medan män under detta inledningsskede kom att drabbas värre än kvinnor, var arbetslösheten förvånansvärt jämnt fördelad över ålder, utbildning och region. Detta innebar att även grupper med traditionellt stabil förankring på arbetsmarknaden drabbades.

Senare studerades frågorna också av SNS välfärdspolitiska råd 1998 (Björklund m.fl. 1998). Även här visar man hur arbetslösheten slog framför allt över kön, olika åldersgrupper och utbildningsgrupper. Här framträder också ett mönster av en relativt jämn fördelning av arbetslösheten. Strukturella effekter studeras också i Johansson, Lundborg och Zetterberg (1999). Analysen här är dock relativt aggregerad, då syftet är att belysa strukturproblemens betydelse för den ekonomiska politiken och inte att belysa hur olika sociala grupper påverkats. Bland annat studeras här, för perioden fram till 1998, hur arbetslöshet och sysselsättning förändrades för hög-, medel och lågutbildade. Man finner liksom tidigare att arbetslösheten drabbat även högutbildade.

Vi ska i denna uppsats fördjupa analysen av hur arbetslösheten slog över olika sociala grupper. Vi kommer att belysa effekterna på olika socioekonomiska grupper i samhället, invandrare, olika hushållstyper såsom ensamstående med barn, m.m. Vi ska också belysa hur dessa grupper påverkats av ålderssammansättning, utbildning m.m. I första hand studerar vi hela perioden 1990-1997 och, i den mån data tillåter, även 1998 och perioden före 1990.

För att belysa hur arbetslösheten drabbade olika samhällsgrupper utnyttjar vi i hög grad FIEF:s rörlighetsdatabas. Denna består av ett urval av cirka 200 000 personer i åldern 16-64 år ur en databas vid SCB med samordnade register över utbildning, inkomst och sysselsättning (LOUISE- longitudinell databas för utbildning, inkomst, sysselsättning). Databasen har för FIEF:s räkning samkörts med AMS händelsedatabas HÄNDEL.2 Utifrån materialet kan vi studera sysselsättning och arbetslöshet för olika samhällsgrupper med avseende på kön, ålder, socioekonomisk tillhörighet, hushållstyper, utbildning, m.m.

En fördel med Rörlighetsdatabasen är bl.a. att vi kan få en uppfattning om olika gruppers förankring på arbetsmarknaden. Vi kan studera

2 SCB:s datamängd LOUISE är baserad på Folk- och Bostadsräkningen 1990, sysselsättningsregistret ÅRSYS, utbildningsregistret, registren över totalbefolkningen RTB, och befolkningsförändringar, inkomst- och förmögenhetsregistret IoF, registret över kontrolluppgifter KU samt dödsorsaksregistret.

i vilken utsträckning olika individer varit arbetslösa någon gång under året, varit reguljärt sysselsatta hela året, varit arbetslösa hela året och liknande. Detta ger en bra bild av individernas förankring på arbetsmarknaden. I de fall vi anser det vara befogat kommer vi att mer direkt utnyttja data från arbetskraftsundersökningarna, AKU. Med AKU kan man bättre uttrycka den genomsnittliga arbetslösheten, den genomsnittliga sysselsättningen etc., under året, dvs. vi får med AKU en bättre bild av den aggregerade arbetslösheten.

En ofta återkommande variabel i studien är ”arbetslös någon gång under året”. Denna variabel är baserad på andel personer i respektive grupp som under året lyft någon form av arbetslöshetsersättning. Detta är naturligtvis inte något perfekt sätt att mäta arbetslöshetsrisken på då ju vissa personer kan vara arbetslösa utan någon ersättning som är relaterad till arbetslöshet. Framför allt finns en risk att stora delar av socialt utsatta grupper inte kommer att representeras på ett korrekt sätt av data. Vidare kan det vara fallet att andelen av de arbetslösa som inte erhåller någon form av arbetslöshetsersättning kan ha förändrats över tiden. Av dessa skäl mäter vi även arbetslösheten på många andra sätt (såsom durationsdata och AKU-data) och vi kan, med något undantag, inte finna att mönstret när det gäller arbetslöshetens struktur på något avgörande sätt skulle avvika då data baseras på arbetslöshetsersättning.

Det är av stor betydelse att i den följande framställningen skilja på arbetslöshetens förändringstakt och dess nivå, även om denna distinktion kan synas uppenbar eller trivial. Det kommer att framgå att ökningen i arbetslöshet bland olika grupper har varit likartad vilket innebär att de strukturella förändringarna varit begränsade under 90-talet.3 Samtidigt innebär det att vissa grupper som även i en högkonjunktur har relativt sett hög arbetslöshet har uppnått mycket höga nivåer. Det är dessa grupper som vi försöker att identifiera i uppsatsen.

1.2Konjunkturutvecklingen och arbetslöshetens tre faser

För att se hur 1990-talets arbetslöshet har slagit på olika grupper i ekonomins olika sektorer är det viktigt att först förstå arbetslöshetens uppkomst, dess förlopp och hur olika sektorer drabbades.

Den svenska arbetslösheten utvecklades med en dramatisk effekt i jämförelse med arbetslöshetsutvecklingen i många andra europeiska länder. En viktig orsak till att arbetslösheten blev så omfattande inom

3 Se också Johansson m.fl. (1999).

loppet av bara några år var att den, om än i olika skeden, kom att slå över i stort sett hela ekonomin. När sysselsättningen förbättrades något i vissa sektorer kom andra samtidigt att drabbas av omfattande arbetslöshet varvid den totala arbetslösheten kom att ligga kvar på mycket höga nivåer.

Att vågorna av arbetslöshet slog över ekonomins sektorer i olika sekvenser där olika delar av arbetskraften drabbades vid olika tider har i sig viktiga konsekvenser. Det innebar att arbetslösheten totalt sett kom att fördelas över mycket stora delar av arbetskraften och inte enbart belastade ett begränsat antal. Det har sannolikt också varit den viktigaste orsaken till att relativt få har upplevt extremt långa arbetslöshetstider i Sverige.

För att belysa denna process kan man dela in den svenska arbetslöshetsutvecklingen i tre olika men delvis överlappande faser i vilka olika delar av ekonomin drabbades. De tre faserna kan benämnas den internationella fasen, realräntefasen samt budgetsaneringsfasen. Dessa tre faser går in i och är direkt beroende av varandra. Under den period som föregick arbetslöshetskrisen, dvs. i slutet av 1980-talet, hade den svenska ekonomin i hög fart gått in i en överhettad högkonjunktur med åtföljande kostnadskris. Utomlands försvagades dock konjunkturen genom att man i Tyskland bedrev en mycket restriktiv penningpolitik för att kontrollera inflationen som tenderade att öka i samband med den tyska återföreningen. Den restriktiva penningpolitiken kom till uttryck i uppdrivna internationella räntor.

Detta ledde till arbetslöshetens första fas, den internationella fasen, karaktäriserad av en kombination av internationell lågkonjunktur och inhemsk kostnadskris. Då regeringen trots denna situation höll fast vid den fasta växelkursen, kom i synnerhet svensk exportindustri att drabbas i form av en kraftigt minskad lönsamhet. Detta framtvingade neddragen sysselsättning och ökande arbetslöshet i första hand i de exportkonkurrerande sektorerna och i de branscher som var beroende av exportsektorn.

Emellertid skedde snabbt anpassningar på andra marknader varvid sysselsättningsproblemen kom att spridas över hela ekonomin. Den relativt höga svenska inflationen gjorde att den fasta växelkursen enbart kunde försvaras med räntor som var ännu högre än omvärldens. Räntemarginalerna mot utlandet steg därmed. Eftersom politiken var inriktad mot inflationsnedväxling, vilket var en linje man slagit in på redan i slutet av 1980-talet, kom de höga nominella räntorna och den fallande inflationen att leda till mycket höga realräntor. Detta innebar i sin tur att värdet på de inhemska reala tillgångarna snabbt föll, med åtföljande ökningar av sparkvoten och kraftigt minskad konsumtion.

Vi är då inne i arbetslöshetens andra fas, realräntefasen. Realräntechocken gav upphov till en kraftigt fallande inhemsk efterfrågan på varor och på arbetskraft i framför allt de varuproducerande sektorerna som var inriktade på hemmamarknaderna.

I november 1992 släpptes kronförsvaret och i exportindustrin och i importkonkurrerande sektorer kunde sysselsättningsnedgången bromsas upp. Därmed gick vi ur den första fasen av arbetslösheten medan realräntefasen bestod. Den mycket kraftiga ökningen av arbetslösheten i den privata sektorn hade emellertid orsakat betydande budgetproblem i den offentliga sektorn. Budgetunderskotten var i första hand följden av ökande utgifter för arbetslösheten och minskande skatteinkomster. För att sanera budgeten sökte regeringen inte att motverka arbetslösheten och öka sysselsättningen, då ju inflationsnedväxling och ickeackommodation var de ledande principerna. Budgetsaneringen skulle i stället åstadkommas genom utgiftsnedskärningar i den offentliga verksamheten. När saneringen av budgetens utgiftssida iscensattes kom sysselsättningsminskningen att snabbt spridas också till den offentliga sektorn. Vi kommer då in i arbetslöshetens tredje fas, budgetsaneringsfasen. Såväl 1993 som 1994 minskade den offentliga sysselsättningen med 100 000 personer och den kommunala sektorn kom att uppleva en lång rad av år med nedskärningar. I takt med att realräntorna sjönk lämnades under senare delen av 1990-talet den andra fasen av arbetslösheten och arbetslösheten kunde bromsas och senare minskas.

Förloppet kan således sammanfattas genom att i den internationella fasen 1990 – 1993 drabbades främst exportindustrin men där upplevdes sedan en återhämtning efter deprecieringen av kronan. I realräntefasen, som inleddes när inflationen sjönk drastiskt 1992, drabbades den inhemska privata sektorn såsom handel, transport, bygg- och inhemsk tillverkningsindustri genom minskad inhemsk efterfrågan. Denna andra fas överlappar under ett antal år budgetsaneringsfasen, som inleds 1993-1994. Där drabbas den offentliga sektorn, först den statliga delen och sedan mycket utdraget kommunerna, under den finansiella upprensning som pågick i stort sett fram till 1997. Arbetslöshetens orsaker avlöste varandra och framför allt genom att realräntefasen och budgetsaneringsfasen överlappade och var så utdragna i tiden kom arbetslösheten att ligga på en hög nivå under ett stort antal år.

Mellan 1990 och 1993 föll sysselsättningen med 538 000 personer. Åren 1993 till 1997 var den öppna arbetslösheten i stort sett oförändrad runt åtta procent av arbetskraften medan en nedgång inleddes 1998 som fortsatt också 1999. Detta framgår av figur 1. Under senare år har den lägre räntan börjat ge utslag i form av ökad sysselsättning. De därmed förbättrade offentliga finanserna kan komma att ytterligare förbättra situationen framöver och vi går nu sakta ur såväl realräntefasen som budgetsaneringsfasen.

1.3Arbetslösheten och arbetsmarknadens struktur

1.3.1Sysselsättning i olika delsektorer

Att arbetslöshetskrisen fick detta förlopp innebar också i sig att grupper i samhället kom att drabbas vid olika tidpunkter och med olika kraft. Sammantaget kom dock, med undantag för delar av den inhemska tjänstesektorn, ekonomins alla sektorer att drabbas av sysselsättningsminskningen, vilket förklarar omfattningen av den totala arbetslösheten.

I figur 2 visas sysselsättningen i ett antal delsektorer av ekonomin. Dessa är tillverkningsindustrin, handel och transporter, hälso- och sjukvård med sociala tjänster, inhemska tjänster inkluderande bl.a. banker, försäkringsbolag, datakonsulter, företagsservice och övrig service samt byggnadsindustrin.4

4 Följande SNI-koder gäller för respektive sektor: Tillverkningsindustrin SNI 15- 37, handel och transporter SNI 50-52+60-64, hälso- och sjukvård med sociala tjänster SNI 85, inhemska tjänster SNI 65-67, 70-72, 74, 55 93, samt byggnadsindustrin SNI 45.

Figur 2. Sysselsättning i delsektorer av ekonomin, 1989–1998

Källa: AKU (SCB).

Det står klart att det var i tillverkningsindustrin, drabbad såväl i den internationella fasen som i realräntefasen, som sysselsättningsfallet var som störst. Sysselsättningen minskade brant i synnerhet mellan 1990 och 1993, ökade därefter svagt till 1995, varefter sysselsättningen i stort sett varit konstant runt 760 000 personer. De sektorer som är mer beroende av inhemsk efterfrågan, såsom handels-, transport- och byggsektorn, drabbades i realräntefasen med sysselsättningsneddragningar framför allt åren 1992-1993 varefter sysselsättningen stabiliserades efter 1994. Nedgången här är emellertid inte alls lika stor som i tillverkningsindustrin. Offentlig verksamhet såsom hälso- och sjukvård med sociala tjänster uppvisade sysselsättningsökningar fram till 1990 men sedan dess har man varje år, med undantag för 1995, upplevt sysselsättningsminskningar, i första hand under budgetsaneringsfasen. Nedgångarna har här dock inte varit tidsmässigt koncentrerade utan utdragna över i stort sett hela 90-talet. Inhemska tjänstesektorer har, med undantag för 1993, kontinuerligt ökat sin sysselsättning och sysselsätter idag t.o.m. något fler än tillverkningsindustrin.

Av diskussionen ovan är det klart att den privata och den offentliga sektorn kom att drabbas olika av nedskärningarna. I figur 3 visas hur sysselsättningen utvecklades i den privata, den statliga respektive den

kommunala sektorn. Från den privata sektorn har vi dock skilt ut egna företagare och medhjälpande familjemedlemmar.

Figur 3. Sysselsättning i statlig, kommunal och privat sektor samt sysselsättning för egna företagare, 1989–1998

Källa: AKU (SCB).

Att den privata sektorn drabbades av sysselsättningsnedgången före den offentliga framgår tydligt. Det är också i den privata sektorn som den stora sysselsättningsminskningen skett från 2,4 miljoner sysselsatta 1990 till 2,0 miljoner 1993. Därefter har den totala sysselsättningen i den privata sfären stigit ganska kraftigt och var 1998 tillbaka på ungefär samma nivå som 1987. De statligt anställda drabbades i synnerhet åren 1993 och 1994. Totalt har sysselsättningen minskat från 394 000 personer 1990 till 220 000 1998.

Utvecklingen av den kommunala sektorns sysselsättning ser annorlunda ut. Sysselsättningsnedgången här inleddes ungefär samtidigt som nedgången i den statliga sektorn men är mycket mer utdragen. Icke obetydliga neddragningar i sysselsättningen skedde varje år mellan 1991 och 1997. Totalt minskade sysselsättningen mellan 1990 och 1998 från 1 258 000 personer till 1 089 000.

Vi ser också att sysselsättningen bland gruppen egna företagare, liksom medhjälpande familjemedlemmar, har varit i stort sett konstant med för företagarna en svag ökning till 1995 och med en svag minskning därefter. Detta får dock inte tolkas som att gruppen företagare inte skulle ha drabbats nämnvärt. När anställda förlorar jobbet kommer många av dessa att starta eget varvid hela tiden gruppen företagare fylls på och kurvan förblir i stort sett oförändrad över tiden. I avsnitt ”Socioekonomiska grupper” nedan visar vi att arbetslösheten ökat

Tabell 1. Genomsnittliga antalet arbetslöshetsdagar, 1992-1997. 16-64 år

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Även mätt på detta sätt står det klart att skillnaderna mellan könen var som störst 1993 och att för varje år fram till 1997 har skillnaderna minskat. 1993 var den genomsnittlige mannen arbetslös 35,2 dagar och kvinnan 25,7, dvs. en skillnad på 9,5 dagar per år. 1997 hade skillnaden krympt till 2,4 dagar.

När det gäller en bedömning av hur försörjningsmöjligheterna för män och kvinnor utvecklats, kan det vara av intresse att studera hur andelen sysselsatta hela året och andelen arbetslösa hela året har utvecklats mellan könen. De personer som under krisen lyckats hålla sig sysselsatta under hela året kan betraktas som tillhörande de starkaste på arbetsmarknaden. På samma sätt är de som är arbetslösa hela året de svagaste på arbetsmarknaden.

Variabler såsom sysselsättnings- och arbetslöshetskvoter liksom andel utanför arbetskraften kommer, om inte annat anges, att fortsättningsvis uttryckas som andel av populationen i respektive grupp och inte som andel av arbetskraften. Då t.ex. arbetslösheten oftast uttrycks i termer av ”arbetslös någon gång under året” och personer under året kan ha rört sig ut och in i arbetskraften, blir detta mått det naturliga då andelarna alltid ligger mellan 0 och 1.

Som framgår av figur 5 har andelen män som varit sysselsatta hela året sjunkit från 78 procent 1990 till 58 procent 1994 för att därefter stiga till 63 procent. För kvinnor har motsvarande kvot fallit från 75 procent till 57 procent. Det är efter 1994 som männens situation förbättrats något jämfört med kvinnor. 1997 har cirka fyra procentenheter fler män än kvinnor fast förankring på arbetsmarknaden.

SOU 2000:37 Vilka förlorade jobbet under 1990-talet? 21

Figur 5. Helårssysselsatta och helårsarbetslösa, män och kvinnor. 1990-1997. I procent

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Andelen arbetslösa hela året har utvecklats mer likartat för de båda könen och männen har för varje år haft en högre andel vilket också framgår av figur 5. 1997 var andelen helårsarbetslösa män 3,7 procent medan motsvarande för kvinnor var 2,9 procent. Sammanfattningsvis kan man således säga att det bland männen efter 1994 finns en ökande andel som har en fast förankring på arbetsmarknaden men att det samtidigt bland männen finns en något större andel som har den sämsta förankringen.

1.4.1Arbetslöshet i olika yrkeskategorier

Det torde stå klart att i och med att arbetslösheten slog över hela ekonomin skulle också de allra flesta yrkeskategorier komma att drabbas. Det är inte möjligt att belysa utvecklingen för något stort antal yrkeskategorier utan vi nöjer oss nedan med några kategorier av speciellt intresse.

I figur 6 har vi beräknat andelen i olika yrkeskategorier som varit arbetslös någon gång under respektive år. Detta kan sägas uttrycka ris-

ken att hamna i arbetslöshet för respektive kategori. Däremot uttrycker detta självfallet inte hur länge som man riskerar att befinna sig i arbetslöshet.

Vi jämför tre kategorier. Den första gruppen är personer i tillverkningsarbete, maskinskötsel m.m. och avser att belysa arbetslöshetsrisken för traditionella arbetarekategorier. Den andra gruppen är personer i hälso- och sjukvårdsarbete inklusive socialt arbete och denna studeras för att se hur traditionella kvinnoyrken i offentlig sektor påverkades. Den tredje är personer i tekniskt arbete och denna studeras för att se hur ingenjörer, en grupp som betraktas som gynnad under 1990-talet, påverkades.

Tekniskt arbete Hälso, sjukvård m.m. Tillverkningsarbete m.m.

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Det står helt klart att det är personer i tillverkningsarbete, dvs. traditionella arbetaryrken dominerade av män, som drabbats hårdast, i synnerhet fram till 1994. En viss återhämtning inträffar därefter, sannolikt driven av förbättrad sysselsättning i exportkonkurrerande sektorer. Notera också att denna grupp i utgångsläget 1990 har en mycket låg arbetslöshetsrisk.

Personer i hälso- och sjukvårdsarbete, inklusive socialt arbete har också drabbats, inte alls lika kraftigt som tillverkningsarbetare men mer utdraget. Dessa yrken är klart kvinnodominerade.

Personer i tekniskt arbete, kraftigt dominerade av ingenjörer, har inte heller varit opåverkade av arbetslösheten. För denna grupp ligger arbetslösheten hela tiden under den för de övriga två grupperna men ökningstakten för arbetslösheten är här jämförbar med den inom hälso- och sjukvårdsarbete. Även om det inom gruppen ingenjörer sannolikt går att hitta grupper som haft en positiv arbetsmarknad under 1990-

talet, är det ändå slående hur kollektivet av ingenjörer fått uppleva en så kraftig ökning av arbetslösheten.

1.4.2Arbetslöshetens fördelning på åldersgrupper

Det är välkänt att arbetslöshet ofta drabbar skilda ålderskategorier olika, i synnerhet att den slår kraftigast mot de yngsta kategorierna. Den överhettade arbetsmarknad som karaktäriserade svensk ekonomi i slutet av 1980-talet gynnade de yngsta ålderskategorierna mest; under en överhettning kommer även de med mycket kort eller ingen arbetslivserfarenhet att kunna få anställning. I arbetslöshetskrisens inledningsfas var därför deras ställning relativt gynnsam. Under 1990 drabbades enbart 8,7 procent av de i åldersgruppen 16-23 någon gång under året av arbetslöshet medan av de i åldersgruppen 24-55, var 6,9 procent arbetslös någon gång. Motsvarande siffra för den äldsta gruppen, 56-65, var 3,4 procent.

Dessa tal skulle under 1990-talet komma att kraftigt förändras, vilket framgår av figur 7 nedan. Under 1994 hade närmare 35 procent av dem i den yngsta kategorin upplevt arbetslöshet någon del av året, en siffra som dock föll kraftigt under åren därefter. För medelålders ökade också andelen som upplevt arbetslöshet med upp till närmare 20 procent till 1994 men låg därefter kvar vid denna nivå. För de äldsta ökade arbetslösheten mätt på detta sätt med upp till 10 procent 1994 men låg sedan kvar stabilt vid denna nivå.

I relativa tal steg arbetslösheten bland de yngsta i förhållande till de äldsta fram till 1993 men har sedan dess minskat. 1997 var arbetslöshetskvoten för de yngsta relativt de äldsta ungefär densamma som 1990.

Figur 7. Arbetslös någon gång under året för olika ålderskategorier, baserat på arbetslöshetsersättning, 1990-1997. Procent

Med tanke på att arbetslösheten även i högkonjunktur är högre bland de yngsta, kan man säga att det var enbart för ett begränsat antal år i mitten av 1990-talet som arbetslösheten drabbade de yngre i arbetskraften värre än de äldre.

Figur 7 är baserad på inkomster av arbetslöshet. Det kan finnas skäl att tro att detta sätt att mäta arbetslöshet kan vara bristfällig då man kan tro att en större andel av de yngre inte får tillgång till ersättning trots arbetslöshet. Vi kan därför också betrakta arbetslöshet utifrån durationsdata, dvs. antal dagar som individerna uppgivit att de befunnit sig i arbetslöshet.

Ett likartat mönster uppkommer dock. Antalet arbetslöshetsdagar skiljer sig kraftigt åt mellan yrkeskategorierna. Det framgår av tabell 2 att 1992 var det genomsnittliga antalet arbetslöshetsdagar 34 för personer i åldern 16-23 medan för de äldsta, 56-65 år, var antalet dagar knappt 12. Fram till 1997 har sedan antalet dagar i arbetslöshet för de yngsta legat runt 41-46, för mellangruppen (24-55 år) runt 30, och för de äldsta cirka 21 arbetslöshetsdagar. För samtliga grupper faller antalet dagar under 1997.

Tabell 2. Genomsnittliga antalet arbetslöshetsdagar fördelade på åldersgrupper, 16-64 år. 1992-1997

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Vi kan också betrakta andelen arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningarna i figur 8. Åldersgrupperna 16-19 och 20-24 år har i stort sett samma profil och bland de övriga drabbades åldersgruppen 25-34 år mer av arbetslöshet än andra. Bland övriga grupper är arbetslösheten högst bland de allra äldsta, 60-64 år, och lägst bland dem i gruppen 45- 54 år.

Figur 8. Arbetslöshet för olika åldersgrupper. Procent av arbetskraften. 1987-1998

20

18

16

14

12

10

8

6

0

Källa AKU SCB.

1993 kan sägas vara en brytpunkt för de yngsta ålderskategoriernas arbetslöshetsutveckling. Att arbetslösheten minskade för denna grupp efter 1993 berodde bl.a. på att ett antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder infördes som var riktade mot de yngre, såsom arbetsplatsintroduktion, ungdomspraktik, kommunal utvecklingsgaranti, datortek m.m.

Figurerna 7 och 8 samt tabell 2 representerar olika sätt att mäta arbetslösheten på för olika åldersgrupper. Alla tre sätten ger en likartad bild av strukturen, såväl över tiden som mellan grupperna. Vi tar detta som en indikator på att det arbetslöshetsmått som vi ofta utnyttjar, dvs. ”arbetslös någon gång under året”, baserat på arbetslöshetsrelaterad inkomst på ett tillfredställande sätt mäter arbetslöshet även för de grupper som kan förväntas vara sämst representerade genom detta mått.

En naturlig reaktion på en hög arbetslöshet är att andelen av befolkningen utanför arbetskraften ökar. Individer söker sig särskilt till fortsatt utbildning då de drabbas av arbetslöshet eller ökad risk för att bli arbetslös. Då arbetslösheten steg kom också andelen utanför arbetskraften att stiga. Medan andelen utanför arbetskraften hela året var 8,7 procent 1990 hade andelen stigit till 10,6 procent 1994 för att sedan minska något.

Åldersfördelningen bland dem som lämnat arbetskraften är inte jämn. De yngre har större incitament att lämna arbetskraften för utbildning. Dels har de ett längre återstående arbetsliv under vilket frukterna av den högre utbildningen kan skördas och dels drabbas de hårdare av arbetslösheten än andra grupper. I de äldsta åldersgrupperna har en del också lämnat arbetskraften för att förtidspensionerats (se Åberg och Nordenmark, kapitel 2 i denna volym).

Andelen utanför arbetskraften i de olika ålderskategorierna framgår av figur 9. Notera att vi här mäter den andel som varit utanför arbetskraften hela året, vilket förklarar att andelarna är lägre än dem som erhålles då man mäter andelen utanför arbetskraften vid ett givet tillfälle. Den starkaste ökningen av andelen svarade den yngsta gruppen för. Bland dem ökade andelen utanför arbetskraften från 7,7 procent 1990 till 16,1 procent 1993 för att sedan sjunka till drygt 10 procent. För den äldsta gruppen har en mer kontinuerlig, men inte lika snabb, ökning skett medan för andelen mellangruppen är i stort sett konstant över tiden.

Detta antyder att anpassningsmöjligheterna är störst bland de yngsta och bland de äldsta grupperna som kan lämna arbetskraften i dåliga tider och inträda i den i bättre tider. Även om arbetslöshetsuppgången 1990-1993 inte kunnat förhindras för dem i åldrarna 16-23, har möjligheterna att lämna arbetskraften för annan verksamhet ändå för många spelat en viktig roll i anpassningen. I åldersgruppen 24-55 förefaller andelen i arbetskraften vara helt opåverkad av krisen.

Det är dock långt ifrån alla som lämnat arbetskraften i de yngre åldrarna som har gått till utbildning. Björklund m.fl. (1998) visade att i åldersgruppen 16-34 sjönk sysselsättningen från 1988 till 1997 med 400 000 personer av vilka 170 000 ägnade sig åt studier. Detta innebar en ökning med 50 procent av antalet studerande. Men cirka 110 000 personer fler hamnade utanför arbetskraften av andra skäl än studier vilket innebar en fördubbling av denna grupp mellan 1988 och 1997. Vad dessa ägnat sig åt gick dock inte att få fram från deras data. Det är inte heller möjligt att utifrån våra data få uppgifter om detta.

1.5Arbetslösheten bland olika hushållstyper

Hur ålder och kön påverkats av arbetslösheten har i sin tur betydelse för hur olika hushållstyper påverkats. I synnerhet är vi intresserade av hur en potentiellt socialt känslig grupp såsom ”ensamstående med barn” påverkats av arbetslösheten. Inte minst är denna grupps ställning viktig ur barnens synvinkel. Denna grupp domineras kraftigt av kvinnor i åldrarna 24-55 år. Som vi redan konstaterat har dock män i allmänhet drabbats värre än kvinnor. Vi såg dock att gruppen 24-55 år drabbades

hårt och att arbetslösheten för denna grupp fastnat på en hög nivå där cirka 20 procent varje år drabbas av arbetslöshet någon gång under året. I figur 10 nedan visas hur arbetslösheten slagit på grupperna ”ensamstående utan barn”, ”ensamstående med barn”, ”gifta utan barn” samt ”gifta med barn”.5

En varning är dock befogad vid utvärderingen av figur 10. Familjebegreppet är i inkomststatistiken av tvivelaktigt värde då det förenklade deklarationsförfarandet med i stor utsträckning förtryckta uppgifter gjort att man enbart under ökande osäkerhet kan uttala sig om personer är ensamstående eller sammanboende.6 Över den relevanta tidsperioden kan personer i ökande utsträckning ha klassificerats som ensamstående trots att de i realiteten är sammanboende.7 I den utsträckning som detta förekommer, kommer arbetslösheten för de ensamstående snarast att underskattas då ju arbetslösheten är lägre bland de sammanboende som kan ha klassats som ensamstående.

Källa: Rörlighetsdatabasen.

I allmänhet är arbetslösheten högre för de ensamstående än för dem som bor tillsammans med en partner. Detta gäller såväl i tider av låg arbetslöshet som i tider av hög arbetslöshet men vi ser att ökningstak-

5Barn under 18 år. I ”gifta” inkluderas sammanboende samt ogifta som sambeskattas.

6Se SCB (1998).

7En viss tendens, om än ganska svag, finns också i materialet att andelen en-

samstående ökar och andelen gifta minskar.

ten har varit högre för ensamstående. I synnerhet har de ensamstående med barn drabbats jämfört med gifta med barn.

Det är också intressant att notera att mellan 1990 och 1994 förändrades arbetslösheten likartat bland ensamstående med barn som bland ensamstående utan barn. Efter 1994 har dock arbetslösheten fortsatt att öka för de med barn men minskat för de utan barn. Ensamstående utan barn återfinns i högre grad i ålderskategorin 16-23 och vi såg ovan att arbetslösheten i denna åldersgrupp föll kraftigt 1994-96. Vidare är ju gruppen ensamstående med barn starkt dominerad av kvinnor (82 procent) och kvinnor drabbades ju hårdare mot slutet av perioden i samband med neddragningar i den kommunala sektorn.

I tabell 3 visas antalet arbetslöshetsdagar per år, 1992-1997 för samma hushållstyper. Vi visade i tabell 1 att för genomsnittsmedborgaren ökade antalet arbetslöshetsdagar från cirka 22 till 30 under samma period. För ensamstående med barn har dagar i arbetslöshet ökat från cirka 28 till 44. Således har skillnaderna ökat kraftigt över tiden. Vidare står det klart att de två hushållstyperna med ogifta för varje år har fler antal arbetslöshetsdagar än genomsnittet (jämför tabell 1) medan de gifta har färre.

Tabell 3. Genomsnittliga antalet arbetslöshetsdagar per person för olika hushållstyper. 1992-1997

Källa: Rörlighetsdatabasen.

För att ytterligare belysa förankringen på arbetsmarknaden, kan vi betrakta andelen ensamstående med barn som haft reguljär sysselsättning hela året. Denna har minskat från 75 procent 1990 till knappt 50 procent 1997. För gifta med barn har andelen minskat från 83 procent till 76 procent under samma period. De relativa andelarna framgår av figur 11 nedan. Andelen har fallit kontinuerligt för hela perioden. Det rör sig här dessutom om ganska stora förändringar, från cirka 90 procent 1990 till 65 procent år 1997. Den stora nedgången 1997 orsakas av ett kraftigt fall 1997 för gruppen ensamstående med barn.

Figur 10 ovan visade andelen av de olika hushållstyperna som någon gång under året varit arbetslös. De med den sämsta förankringen på arbetsmarknaden är självfallet de som varit arbetslösa hela året. Är det så att ensamstående med barn även är överrepresenterade i denna grupp? Figur 12 nedan visar att detta är fallet. Medan skillnaderna i utgångsläget 1990 är mycket små mellan grupperna, avviker kurvorna kraftigt efter hand som arbetslösheten ökar under 1990-talet. Andelen med en mycket svag förankring på arbetsmarknaden, uttryckt som arbetslös hela året, har för ensamstående med barn ökat mest. 1990 var andelen för samtliga fyra grupper mellan 0,12 och 0,25 procent och 1997 var andelen för ensamstående med barn 5,1 procent, ensamstående utan barn 3,9 procent, gifta med barn 2,8 procent och för gifta utan barn 2,3 procent. Som framgår av figur 12, föll andelen kraftigt för de ensamstående med barn mellan 1996 och 1997.

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Vi ska senare, efter att vi har gått igenom hur arbetslösheten slagit över socioekonomiska grupper, utbildningskategorier m.m., fördjupa analysen av gruppen ensamstående med barn.

1.6Arbetslösheten bland invandrare

En annan grupp är av stort socialt intresse är invandrarna. Figur 13 visar arbetslöshetens utveckling bland Sverigefödda, europeiska invandrare och utomeuropeiska invandrare. Det är intressant att notera att både nivån på variabeln ”arbetslös någon gång under året” som dess förändring är mycket lika för Sverigefödda och för europeiska invandrare i Sverige. Däremot finns betydande skillnader gentemot utomeuropeiska invandrare.

I början av 1990-talet var den andel som upplevt arbetslöshet under året mer än dubbelt så hög bland utomeuropeiska invandrare som bland Sverigefödda och europeiska invandrare. För samtliga tre grupper har arbetslöshetserfarenheterna ökat men under senare år har de stannat vid nivåer på knappt 20 procent för Sverigefödda och europeiska invandrare och drygt 30 procent för utomeuropeiska invandrare.

Figur 13. Arbetslöshet bland Sverigefödda, europeiska invandrare och utomeuropeiska invandrare, 1990-1997. Arbetslös någon gång under året, baserat på arbetslöshetsersättning. Procent

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Om vi emellertid, som i tabell 4, betraktar antalet arbetslöshetsdagar framkommer vissa skillnader mellan Sverigefödda och europeiska invandrare. Europeiska invandrare upplevde i genomsnitt 5-7 fler dagar i arbetslöshet än Sverigefödda. Skillnaden gentemot de utomeuropeiska invandrarna mätt i antalet dagar är emellertid även här markant.

Tabell 4. Genomsnittliga antalet arbetslöshetsdagar för Sverigefödda, europeiska invandrare och utomeuropeiska invandrare. 1992-1997

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Både figur 13 och tabell 4 visar på stora skillnader mellan utomeuropeiska invandrares och Sverigeföddas arbetslöshet. Några stora förändringar i de relativa talen mellan Sverigefödda och invandrare ser vi dock inte. Om vi emellertid betraktar de utomeuropeiska invandrarnas förankring på arbetsmarknaden mätt som andel med reguljär sysselsättning sysselsättning framstår deras utveckling under 1990-talet som

betydligt svagare. I figur 14 betraktar vi andelen bland utomeuropeiska invandrare och Sverigefödda som har reguljär sysselsättning. Det framgår att denna andel för de utomeuropeiska invandrarna har minskat dramatiskt från cirka 60 procent 1990 till cirka 32 procent 1994 för att sedan öka svagt till 34 procent. Således har enbart cirka en tredjedel av denna invandrargrupp reguljär helårssysselsättning. Även för Sverigefödda har andelen med helårssysselsättning minskat, men från en högre nivå och inte alls lika kraftigt. Andelen med en stark förankring (helårssysselsatt) på arbetsmarknaden har således minskat mer för utomeuropeiska invandrare än för Sverigefödda medan några större förändringar i relativ arbetslöshet inte kan noteras.

Figur 14. Reguljärt sysselsatta hela året bland utomeuropeiska invandrare och personer födda i Sverige, 1990–1997

Källa: Rörlighetsdatabasen.

1.7Arbetslöshetens regionala fördelning

Den regionala fördelningen av arbetslösheten på Norrland, Svealand och Götaland framgår av figur 15.

Under överhettningen mot slutet av 1980-talet var arbetslösheten förhållandevis låg även i Norrland. Arbetslösheten ökade i Götaland, Svealand och Norrland men i relativa termer ökade den mindre i norrlandslänen. De relativa skillnaderna mellan arbetslösheten i Norrland och Svealand var således lägre 1997 än 1990. För varje person som under 1990 någon gång var arbetslös i Svealand gick det 2,2 arbetslösa norrlänningar 1990 medan det 1997 bara gick 1,5 arbetslösa norrlänningar på varje arbetslös i Svealand. För regionerna fördelade på storstadslän, skogslän och övriga län framgår det av Edin och Holmlund (1994) att arbetslöshetsskillnaderna mellan länen utjämnades under perioden 1990-1993.

1.8Arbetslöshet i olika utbildningsgrupper

En mycket viktig fråga i samband med hur arbetslösheten har slagit på olika grupper är hur olika utbildningsgrupper har påverkats. Den allmänna uppfattningen är att de lågutbildade har drabbats hårdare än andra grupper av arbetslöshetskrisen. I figur 16 visas hur variabeln ”arbetslös någon gång under året” har utvecklats för sju olika utbildningskategorier: mindre än nio år, nio år eller motsvarande, högst två års gymnasiestudier, mer än två års gymnasiestudier, mindre än tre års eftergymnasiala studier, eftergymnasiala studier minst tre år, samt forskarutbildade.

Först kan konstateras att arbetslösheten har stigit för alla grupper. Vi kan också se att den inbördes rangordningen är oförändrad. Lägst arbetslöshet återfinns under hela perioden bland de forskarutbildade, och därefter kommer personer med minst tre års eftergymnasiala studier. Personer med kortast utbildning, mindre än nio år, ligger i mitten och de som har högst arbetslöshet är gymnasieutbildade personer och de med högst två års gymnasium. Även de med enbart nio års utbildning har hög arbetslöshet.

Att personer med kortast utbildning, mindre än nio år, inte har högre arbetslöshet beror sannolikt på att det i denna grupp återfinns många äldre med lång arbetslivserfarenhet. En fullbordad gymnasiekompetens, dvs. att gå från två års gymnasiestudier till tre (eller fyra) års, innebär knappast några förbättrade möjligheter att undvika arbetslöshet enligt dessa siffror. Däremot finns betydande skillnader i arbetslöshet mellan personer med mindre än tre års eftergymnasiala studier och de med tre års eftergymnasiala studier.

När det gäller ökningstakten i arbetslösheten finner vi, lite förvånande, att mellan 1990 och 1997 har arbetslösheten bland de forskarutbildade ökat mest. Därefter följer de med mer än två års gymnasium och personer med nio års utbildning. För personer med högst tvååriga gymnasiestudier och personer med minst tre års eftergymnasiala studier har arbetslösheten ökat minst. Bortsett från forskarutbildade och personer med mindre än nio års utbildning, som båda är små grupper, är dock mönstret klart att de lågutbildade har den högsta arbetslösheten och att den också har ökat mest för denna grupp.

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Det faktum att arbetslösheten i stort sett drabbade alla ekonomins sektorer har medfört att den slagit förhållandevis jämnt också över utbildningskategorierna.

Antalet dagar i arbetslöshet framgår av figur 17 där de fem staplarna för respektive utbildningsgrupp visar åren 1992-1997.

Källa:Rörlighetsdatabasen.

Här framgår tydligt de kraftiga ökningarna för varje utbildningsgrupp och att nivåerna skiljer sig åt på ett frapperande sätt. Medan de stora grupperna två och tre upplever i genomsnitt 35-40 dagar i arbetslöshet per år ligger antalet arbetslöshetsdagar för de (i huvudsak) akademiska grupperna sex och sju mellan fem och 16 dagar per år. De relativa förändringarna mellan utbildningsgrupperna är emellertid mycket små. Detta bekräftar den bild som Johansson m.fl. (1999) ger om att avgörande strukturella förändringar inte skett under 1990-talet.

1.9Arbetslöshet och socioekonomisk tillhörighet

I detta avsnitt studeras hur sysselsättningsminskningen och arbetslösheten slog över olika socioekonomiska grupper. Denna klassificering följer Folk- och bostadsräkningens indelning och görs i elva grupper. De första fyra grupperna är arbetare: 1) ej facklärda, varuproducerande arbetare med mindre än tvåårs utbildning utöver grundskola, 2) ej

facklärda, tjänsteproducerande arbetare med mindre än tvåårs utbildning, 3) facklärda varuproducerande arbetare med minst tvåårs utbildning och 4) facklärda, tjänsteproducerande arbetare med minst 2 års utbildning. Sedan följer fyra grupper av tjänstemän: 5) lägre tjänstemän med mindre än tvåårs utbildning utöver grundskola, 6) lägre tjänstemän med två men ej tre års utbildning, 7) tjänstemän på mellannivå med tre men ej sex års utbildning, och 8) högre tjänstemän och personer i ledande befattningar med minst sex års utbildning. Därefter följer tre grupper av företagare: 9) fria yrkesutövare med akademikeryrken (advokater, arkitekter, läkare m.fl.) med minst sex års utbildning, 10) företagare exkl. lantbrukare, och 11) lantbrukare.

Denna klassificering har i Rörlighetsdatabasen gjorts för 1990. Flera problem uppkommer när man vill studera hur arbetslöshet och sysselsättningsförändringar påverkat personer i dessa grupper. För det första förekommer en viss social rörlighet över åren som här inte kan beaktas. För det andra kan klassificeringen ske enbart med avseende på personer som har sysselsättning det år klassificeringen görs. Personer i arbetslöshet eller utanför arbetskraften kan, med några få undantag, inte klassificeras. Även om detta är ett mindre problem 1990, då klassificeringen gjordes, än andra år utgör restriktionen ändå en viss felkälla. När vi nedan studerar utvecklingen för olika socioekonomiska grupper måste vi således ha i åtanke att ett urval har skett så att sysselsättningskvoten är i det närmaste 1 för varje grupp det första året.

Vi kan börja med att se hur arbetslöshetserfarenhet någon gång under året har utvecklats för dessa elva grupper. Av figur 18 framgår att bland de 11 grupperna finns fem som drabbats avsevärt värre än andra i den bemärkelsen att arbetslöshetserfarenheterna stigit till höga nivåer. Detta gäller de fyra arbetarkategorierna samt de sämst utbildade lägre tjänstemännen för vilka andelen arbetslösa någon gång under året legat runt 20 procent. I denna grupp har arbetslöshetsutvecklingen varit sämst för facklärda varuproducerande arbetare (SEI 3). Grupperna tre och ett, dvs. facklärda och icke facklärda varuproducerande arbetare, drabbades ytterligt hårt i synnerhet fram till 1994, men arbetslösheten dämpades därefter något i samband med att tillverkningsindustrins situation förbättrades något. (jämför figur 2.)

Figur 18 visar att arbetslöshetskrisen i första hand har drabbat traditionella arbetarekategorier. För de övriga sex socioekonomiska grupperna har arbetslösheten inte nått upp till motsvarande nivåer. Men för lägre tjänstemän med två års utbildning (SEI 6) samt för lågutbildade företagare (SEI 10) har arbetslösheten nått upp till cirka 15 procent. Högre tjänstemän (SEI 8) och fria företagare som är akademiskt utbildade (SEI 9) har även de drabbats av arbetslösheten.

Anm. De socioekonomiska grupperna är: 1) ej facklärda, varuproducerande arbetare med mindre än 2 års utbildning utöver grundskola, 2) ej facklärda, tjänsteproducerande arbetare med mindre än 2 års utbildning, 3) facklärda varuproducerande arbetare med minst 2 års utbildning och 4) facklärda, tjänsteproducerande arbetare med minst 2 års utbildning; 5) lägre tjänstemän med mindre än 2 års utbildning utöver grundskola, 6) lägre tjänstemän med två men ej tre års utbildning, 7) tjänstemän på mellannivå med tre men ej sex års utbildning, och 8) högre tjänstemän och personer i ledande befattningar med minst sex års utbildning; 9) fria yrkesutövare med akademikeryrken (advokater, arkitekter, läkare m.fl.) med minst 6 års utbildning; 10) företagare exkl. lantbrukare; och 11) lantbrukare.

Källa: Rörlighetsdatabasen.

Arbetslöshetsökningen är således förvånansvärt väl fördelad över grupperna. Exempelvis så har arbetslösheten bland högre tjänstemän i ledande befattningar (SEI 8) procentuellt sett ökat lika mycket som bland ej facklärda, tjänsteproducerande arbetare (SEI 2). Däremot skiljer sig naturligtvis nivåerna för arbetslöshetskvoterna åt kraftigt under hela perioden med betydligt högre arbetslöshet bland arbetarkategorierna och lågutbildade tjänstemän.

1.10Fördjupning av arbetslösheten bland ensamstående med barn

Vi konstaterade tidigare att de ensamstående med barn drabbats värre än andra jämförbara grupper. För att belysa orsakerna till detta ska vi studera några medelvärden och fördelningar för denna grupp och jämföra med hela populationen. Därefter genomför vi en regressionsanalys där vi predikterar antalet arbetslöshetsdagar samt diskuterar hur dessa skulle påverkats av om vissa bakomliggande faktorer ändrades.

Av vår population om 201 578 individer i åldrarna 16-64 tillhör 5,55 procent gruppen ensamstående med barn. Fördelningen över andel kvinnor, ålder och andel invandrare framgår nedan av tabell 5. Att andelen kvinnor är hög är knappast någon förklaring till varför ensamstående med barn drabbats hårdare då ju män drabbats värre än kvinnor. Åldersskillnaderna mellan denna grupp och hela populationen är förhållandevis stor och att genomsnittsåldern i gruppen är förhållandevis låg innebär att man har kortare arbetslivserfarenhet vilket tenderar att öka arbetslösheten. Att andelen invandrare är högre än för hela populationen innebär att antalet arbetslöshetsdagar är högre än för hela populationen.

Tabell 5. Kön, ålder och invandrare bland ensamstående med barn och i hela populationen. 1992

En troligare förklaring till skillnaderna är fördelningen över utbildningsnivåer. Även om arbetslösheten har slagit över samtliga utbildningsnivåer är arbetslöshetskvoterna betydligt högre bland personer som saknar eftergymnasial utbildning. Är de ensamstående med barn överrepresenterade här? I tabell 6 jämför vi fördelningen för denna grupp med fördelningen för hela befolkningen.

Tabell 6. Fördelningen av ensamstående med barn och hela populationen på utbildningsnivåer. 1992

Vi konstaterade tidigare att de grupper för vilka arbetslösheten är högst är ”nio år eller motsvarande”, ”högst tvåårigt gymnasium” och ”mer än två års gymnasium”. Bland de två första grupperna är de ensamstående med barn klart överrepresenterade. Andelen med nio års grundskola eller motsvarande är 28,37 jämfört med 16,24 för hela populationen. Även för de som är utbildade med högst två års gymnasium, också en grupp med hög arbetslöshet, är andelen jämfört med hela populationen hög. Mer än två tredjedelar (cirka 68 procent) av de ensamstående med barn återfinns i dessa två högarbetslöshetsgrupper. För samtliga övriga grupper där utbildningen är längre och arbetslösheten lägre är gruppen klart underrepresenterad.

Vi kan gå vidare och se på den socioekonomiska fördelningen av de ensamstående med barn vilken redovisas i tabell 7.

Tabell 7. Fördelningen av ensamstående med barn och hela populationen på socioekonomiska grupper. 1992

SEI-grupperna definieras i figur 18.

De fyra första SEI-grupperna är arbetarkategorier och bland dessa är de ensamstående med barn överrepresenterade bland dem som är tjänsteproducerande (SEI2 och SEI4). Dessa båda grupper hör till dem som har den högsta arbetslösheten under 1990-talet enligt figur 18 ovan. Många av dessa befinner sig i den offentliga sektorn och nedskärningarna i kommunerna är här en viktig orsak. Ensamstående med barn är också överrepresenterade bland lägre tjänstemän (SEI5 och SEI6) medan de i övriga grupper är underrepresenterade.

Även den socioekonomiska fördelningen av gruppen återspeglar i grunden fördelningen av utbildningen. Det faktum att de ensamstående med barn är överrepresenterade bland dem med lägre utbildning gör att denna grupp är den som drabbats värst av arbetslösheten under 1990- talet.

Den bivarata analys som uppsatsen hittills byggt på har uppenbara begränsningar. Framförallt är den deskriptiv och ger inga direkta förklaringar till vilka förhållanden som kan förklara hur arbetslösheten slog över olika grupper i samhället. För att närmare belysa vilka bakomliggande faktorer som förklarar utvecklingen för de ensamstående med barn, genomför vi nedan en multivariat analys där samtidigt ett större antal förklaringsvariabler beaktas. Analysen här bygger på en regressionsanalys av antalet arbetslöshetsdagar. Då denna variabel för de helårssysselsatta antar värdet 0 och för de helårsarbetslösa antar värdet 365 skattas en Tobitmodell med restrektioner på både mini- och maxivärdena.

De antagna förklaringsvariablerna är inte härledda från några beteendeekvationer varför man måste vara speciellt försiktig vid tolkningarna. Förklaringsvariablerna är i huvudsak baserade på analysen ovan. För att förklara hur antalet arbetslöshetsdagar skiljer sig åt mellan individerna i urvalet antar vi följande förklaringsvariabler: ålder, utbildning, kön, invandrare, yrkestillhörighet, region och hushållstyp.

Variabeln ålder, som också kvadreras för att fånga upp eventuella icke linjära samband, är med för att representera framförallt individens livserfarenhet. De sju utbildningsnivåerna är också medtagna, utom ”forskarutbildade” som får vara referensgrupp. Vi antar också att effekterna av ålder på antalet arbetslöshetsdagar kan bero på vilken utbildningsnivå individen har, dvs. vi integrerar ålders- och utbildningsvariablerna. Då den högre utbildningen förutsätter en högre ålder än den lägsta åldern för individerna i samplet, utelämnar vi interaktionstermen för nivåerna fem och sex, dvs. eftergymnasial utbildning.

Yrkesindelningen är baserad på yrkesschemat från Folk- och bostadsräkningen och vi har skiljt ut grupperna 1 (Hälso- och sjukvårdsarbete, socialt arbete), 2 (Administrativt, kameralt och kontorstekniskt arbete), 3 (Kommersiellt arbete), 5 (Gruv, stenbrytnings- och petroleu-

mutvinningsarbete m.m.), 6 (Transport- och kommunikationsarbete), 7 och 8 (Tillverkningsarbete, maskinskötsel m.m.), samt 90-97 (Servicearbete m.m.). Övriga yrken tjänar som referensgrupp. Även yrkesvariabeln kommer, liksom utbildningsvariabeln, att interageras med ålder för att här fånga upp att ålder kan påverka arbetslösheten beroende på yrkestillhörighet. Regionerna är Norrland och Götaland och hushållstyperna är ensamstående utan barn, ensamstående med barn, samt gifta med barn. Invandrare är indelade i europeer och ickeeuropeer.

I tabell 8 redovisas resultaten av skattningar för åren 1993 och 1996. Vi väljer ut dem som är i arbetskraften, definierade som de som någon gång under året varit sysselsatta eller arbetslösa. Vi har också exkluderat personer under 20 år, då annars många studerande med sommaranställning skulle ha kommit med i materialet. Yrkesklassificeringen är gjord 1990 (från FoB-90) och vi har utelämnat dem som ej har kunnat klassificeras.

Tabell 8. Arbetslöshet och olika bakgrundsvariabler. Beroende variabel: antal arbetslöshetsdagar. 1993 och 1996. Tobit-estimat och t- värden

Utifrån de parameterestimat som presenteras i tabell 8 har vi sedan förutsagt värden för gruppen ensamstående med barn, de sanna värdena och de som predikteras av Tobitmodellen för de fyra hushållstyperna presenteras i tabell 9. Vi ser att för båda åren predikterar modellen väl de sanna värdena, framför allt för de två första hushållstyperna.

Tabell 9. Sanna och predikterade antal arbetslöshetsdagar för olika hushållstyper. 1993 och 1996

De parameterestimat som erhålls kan användas för att prediktera enbart marginella förändringar och inte för att utvärdera t.ex. stora utbildningsprogram. För detta skulle krävas en allmän jämviktsmodell där även utbudssidan beaktas. Om ett stort antal personer skulle föras över från en utbildningskategori till en annan och om vakanstalen antas vara oförändrade skulle man snarare erhålla en utjämning av antalet arbetslöshetsdagar mellan de olika kategorierna än en kraftig minskning av det totala antalet dagar i arbetslöshet. Om vi däremot betraktar ett begränsat antal personer kan vi få en bra uppfattning om hur deras arbetslöshet påverkas. De experiment som presenteras nedan bör därför snarare betraktas utifrån individens synvinkel än politikerns. På sin höjd skulle man kanske kunna hävda att de erhållna predikterade effekterna är maximala värden som skulle kunna erhållas vid stora program.

Den individ i gruppen ”ensamstående med barn” som vi analyserar antar vi vara en Sverigefödd 35-årig kvinna med tvåårs gymnasieutbildning. Denna är verksam i hälso- och sjukvårdssektor i Svealand. Med utgångspunkt från estimaten ovan predikterar vi hennes antal arbetslöshetsdagar för åren 1993 och 1996. De erhållna antalet dagar i arbetslöshet ges som ”predikterat basvärde” i tabell 10.

Tabell 10. Resultaten av olika experiment på antalet arbetslöshetsdagar för en Sverigefödd 35-årig ensamstående kvinna med barn och med 2 års gymnasieutbildning och verksam i hälso och sjukvårdssektorn. I parentes anges förändring jämfört med basvärde

Vi kan först konstatera att de predikterade antalet arbetslöshetsdagar för denna person är betydligt lägre än för genomsnittet i gruppen ”ensamstående med barn” (jämför. tabell 9). Detta beror på att vi betraktar en Sverigefödd, boende i Svealand, som är några år äldre än genomsnittet för gruppen m.m.

Det första experimentet som vi genomför är att anta att personen är bosatt i Norrland i stället för Svealand. Detta medför att det förväntade antalet arbetslöshetsdagar stiger med 7,2 år 1993 och 11,3 1996. Det är således inte alls oväsentligt för omfattningen av individens arbetslöshet var i landet man är verksam. En flyttning till Norrland skulle innebära en ökning av arbetslöshetsdagarna med cirka en tredjedel. En individ med de antagna egenskaperna som flyttar från Norrland skulle således sänka sina förväntade arbetslöshetsdagar. Det bör dock beaktas att dessa kalkyler gjorts för individer som i genomsnitt bott ett antal år i Svealand eller Norrland. För en nyinflyttad behöver de förväntade antalet arbetslöshetsdagar inte vara desamma som för dem som bott länge i regionen.

I nästa experiment uppgraderar vi personens utbildning, från tvåårigt gymnasium till treårigt. Ceteris paribus skulle detta i de båda fallen minska det förväntade antalet arbetslöshetsdagar, med 4,9 och 8,1 för respektive år. Detta är icke föraktliga förbättringar av ett års ytterligare utbildning men är ändå mindre än effekten av den geografiska lokaliseringen som visades i det första experimentet.

Så stora effekter på det genomsnittliga antalet arbetslöshetsdagar skulle knappast kunna uppnås i det fall då ett stort utbildningsprogram införs för att höja utbildningsnivån för ett flertal av de personer som har enbart tvåårigt gymnasium som högsta utbildning. I det fallet kan kanske siffrorna 4,9 och 8,1 dagar betraktas som maximivärden. Sannolikt skulle effekterna bli väsentligt lägre om det inte samtidigt skapa-

des fler lediga jobb för personer med treårs utbildning. Med tanke på att i vår population hela 34 procent har tvåårig utbildning och enbart knappt 14 procent (se tabell 6) har treårigt gymnasium, skulle vid ett stort utbildningsprogram den huvudsakliga effekten bli att antalet arbetslöshetsdagar snabbt utjämnades mellan utbildningsgrupperna.

Betydligt kraftigare effekter uppkommer om vi beaktar en lägre utbildningsnivå. I experiment 3 antar vi att personen har enbart nioårig grundskola. Vi finner då att antalet dagar I arbetslöshet är 12,2 respektive 23,0 fler än i fallet med 2-årigt gymnasium. Den 2-åriga gymnasieutbildningen är i många fall yrkesinriktad och har en kraftig effekt på individens förväntade arbetslöshetsdagar, medan det ytterligare steget till treårigt gymnasium förvisso ger en positiv effekt men inte lika kraftig sådan.

Antalet arbetslöshetsdagar i baslösningen grundades på att personen har ett hälso- och sjukvårdsarbete. I det fjärde experimentet antas personen i stället ha ett administrativt arbete. Om vi först beaktar värdena på estimaten i tabell 8 ska vi förvänta oss att vi får en kraftig sänkning av arbetslöshetsdagarna. Detta är emellertid inte fallet. Yrkestillhörigheten är interagerad med åldersvariabeln och detta gör att vi 1996 får en mycket modest sänkning av antalet arbetslöshetsdagar av ändrad yrkestillhörighet och 1993 t.o.m. får en liten ökning.

Vi antog en ålder om 35 år och om man i denna ålder är verksam i hälso- och sjukvård har man ett lägre förväntat antal dagar i arbetslöshet än om man i samma ålder har ett administrativt arbete. Lågutbildade kvinnor i hälso- och sjukvård är i första hand undersköterskor och trots kraftigare nedskärningar inom hälso- och sjukvårdsarbete än inom administrativt arbete gynnas man i denna ålder år 1993 av att vara verksam inom hälso-och sjukvård. Till 1996 har emellertid de kommunala nedskärningarna gjort att vi i experiment 4 får en minskning av arbetslöshetsdagarna av en överflyttning till administrativt arbete.

I det femte experimentet antas vår representativa person vara utomeuropeisk invandrare i stället för Sverigefödd. Här får vi mycket kraftiga effekter på det förväntade antalet dagar i arbetslöshet. Dessa stiger med 29,6 och 43,5 dagar för 1993 och 1996, respektive. Detta skall självfallet inte uppfattas såsom enbart en effekt av diskriminering, även om ett sådant inslag kan finnas. Här har enbart konstanthållits för antal utbildningsår, ålder, kön m.m. Att det förväntade antalet dagar i arbetslöshet blir så ytterligt stort är i huvudsak en effekt av det stora antalet flyktingar som från början har en mycket svag anknytning till arbetsmarknaden. Antalet utbildningsår är formellt detsamma som för Sverigefödda samtidigt som t.ex. tillräckliga kunskaper i svenska kan saknas då utbildningen i många fall härrör från hemlandet.

Intrycket att de utomeuropeiska invandrarna har en från början mycket svag ställning förstärks ytterligare då vi jämför med europeiska invandrare i experiment 6. Ökningarna är här mycket mindre än i det fall då vi antog att personen är utom-europeisk invandrare. En europeisk invandrare har 10,9 respektive 12,9 fler dagar i arbetslöshet än vad den Sverigefödde har då vi har korrigerat för de övriga variablerna. Detta innebär betydande skillnader gentemot de utomeuropeiska invandrarna (29,6, respektive 43,5 dagar).

Såsom belagts ett antal gånger tidigare i uppsatsen är det förväntade antalet dagar i arbetslöshet också en funktion av åldern. För att belysa åldersfaktorns betydelse för vår individ i gruppen ensamstående med barn har vi i experimenten 6 och 7 antagit att denne är 30 respektive 40 år, i stället för 35 som i baslösningen.

Hade vår representative person varit 30 i stället för 35 år hade det förväntade antalet dagar i arbetslöshet varit 9,9 respektive 12,8 dagar fler än i baslösningen för 1993 respektive 1996. På motsvarande sätt faller arbetslöshetsdagarna då vi antar att individen är 40 år. Jämfört med för en 35-åring kommer då antalet dagar att vara 4,5 respektive 8,3 färre.

Åldern är således av stor betydelse för det förväntade antalet dagar i arbetslöshet. Det bör dock påpekas att detta gäller för denna utbildningsnivå (tvåårigt gymnasium) med yrke inom hälso- och sjukvård m.m. I andra utbildningar och andra yrken kan åldersberoendet se helt annorlunda ut.

1.11Slutsatser

Den svenska arbetslösheten slog mycket kraftigt under 90-talets första år framför allt mot den exportinriktade tillverkningsindustrin. Även om den inhemska varu- och tjänstesektorn och senare den offentliga sektorn också kom att drabbas hårt har, i och med tillverkningsindustrins nedgång, arbetslösheten totalt sett slagit hårdare mot män än mot kvinnor. Tillverkningsindustrins sysselsättningsminskningar innebar också att det i första hand var traditionella arbetarkategorier som drabbades. När det gäller åldersstrukturen på arbetslösheten drabbades de yngsta (16-23 år) hårdast fram till 1994 medan deras situation förbättrats sedan dess. Att de yngsta drabbades värre hänger samman med att de har mindre arbetslivserfarenhet och detta visar på bristande senioritet på arbetet som en viktig faktor bakom otryggheten i jobbet.

För de yngsta och de äldsta ålderskategorierna har arbetslösheten tvingat fram ökande antal personer i utbildning respektive ökande antal pensioneringar. Den grupp som har den lägsta arbetslösheten såväl före

som under arbetslöshetskrisen är 45-54-åringar men även bland dessa har arbetslösheten ökat kraftigt.

Även om de värst drabbade av de stora grupperna är yngre manliga arbetare i tillverkningsindustrin, är det annars slående hur arbetslösheten drabbat i stort sett hela befolkningen, oavsett ålder, utbildning och socioekonomisk tillhörighet. Forskarutbildades arbetslöshet ökade kraftigt under 1990-talet. Högre tjänstemän och personer i ledande befattningar och fria yrkesutövare med akademikeryrken har även de drabbats hårt i den bemärkelsen att arbetslösheten stigit kraftigt även för dessa. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att ökningarna för dessa grupper skett från mycket låga nivåer.

Från ett socialt perspektiv är det därför viktigare att fokusera på de grupper vars arbetslöshet stigit till mycket höga nivåer och vars försörjningsförmåga är svag. Av hela populationen i åldrarna 16-64 i datamängden utgörs 5,55 procent av ensamstående med barn vilket inte är en oväsentlig andel. Gruppen är därför potentiellt av stor social betydelse. Att denna grupp drabbats speciellt hårt förefaller vara orsakat av att den är starkt överrepresenterade i de utbildningskategorier för vilka arbetslösheten stigit till de högsta nivåerna. Medan 1990-talets arbetslöshetsökningar drabbade förhållandevis ”rättvist” såväl högsom lågutbildade kom personer med nioårig grundskola, tvåårigt gymnasium eller treårigt gymnasium som högsta utbildning att nå mycket höga arbetslöshetsnivåer då ju ökningen skedde från redan förhållandevis höga nivåer. (I utgångsläget under högkonjunkturen 1990 hade de lågutbildade cirka dubbelt så hög arbetslöshet som de högutbildade.)

I rapporten har beskrivits hur arbetslösheten slog över olika sektorer i sekvenser, där först den exportinriktade delen av tillverkningsindustrin drabbades, sedan den inhemskt inriktade varu- och tjänstesektorn och senare, och mycket utdraget, kommunerna. Dessa sekvenser innebar att den öppna arbetslösheten, som under en femårsperiod låg fast vid åtta procent, kom att fördelas förhållandevis jämnt över breda samhällsgrupper. Som exempel kan nämnas att andelen som var arbetslös hela året var som mest cirka fyra procent, medan andelen arbetslös någon gång under året var cirka 20 procent. Förhållandevis många fick således känna av arbetslöshet vilket innebar att långtidsarbetslösheten inte blev det problem som många befarade. Svårigheterna att minska en uppkommen arbetslöshet måste också ses mot bakgrund av att arbetslösheten inte koncentrerades till ett fåtal utan spreds över stora samhällsgrupper.

Referenser

Björklund, A., P.G. Edebalk, R. Ohlsson & L. Söderström 1998. Välfärdspolitik i kristid – håller arbetslinjen?.Välfärdspolitiska rådets rapport, SNS förlag, Stockholm.

Edin, P.A. & B. Holmlund 1994. ”Arbetslösheten och arbetsmarknadens funktionssätt”, Bilaga 8 till Långtidsutredningen, Finansdepartementet. Stockholm.

Johansson, S., P. Lundborg & J. Zetterberg 1999. Massarbetslöshetens karaktär och vägarna till full sysselsättning. utgiven av Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, 2:a reviderade upplagan, Stockholm.

SCB. 1998. Årlig barnstatistik. Ett förslag till basstatistik om barn och deras familjer. SCB: Stockholm.

2Arbetslöshet och levnadsvillkor under 1990-talets krisår

Rune Åberg och Mikael Nordenmark

2.1Inledning

Millenniets sista decennium inleddes med en för svenska förhållanden ovanligt djup ekonomisk kris. Den hade under 1980-talet, särskilt under dess senare del, föregåtts av en period med mycket hög ekonomisk aktivitet med till synes goda framtidsutsikter. Men under 1991 kom denna bild att förändras på ett närmast dramatiskt sätt. De goda tiderna förbyttes i ett slag i mycket dåliga. Räntechocker, valutakriser och sparpaket avlöste varandra. Den ekonomiska tillväxten sjönk drastiskt och Sverige åkte plötsligt ned i den internationella välfärdsligan. Ett decennium av stora ekonomiska svårigheter stod för dörren.

Detta påverkade givetvis människors levnadsvillkor på flera sätt. Många fick se sina kostnader för räntor och avgifter öka, fastighetspriserna sjunka och utrymmet för privat konsumtion och sparande minska. För andra var det arbetsmarknadsförändringarna som förorsakade de största problemen. Tillgången på jobb försämrads radikalt på mycket kort tid. De som hade jobb kunde få uppleva att stämningen på arbetsplatsen försämrades genom att färre fick arbeta mer och att möjligheterna till jobbyte försämrades. Men framför allt var det de arbetslösa och de som till följd av bristen på jobb inte ens sökt arbete som mer direkt än andra drabbades av krisen. De arbetslösas skara växte mellan 1991 och 1993 från cirka tre till åtta procent. Mer än något annat brukar arbetslöshetssiffror som dessa få symbolisera krisen. Frågan är vad det är för förändringar i människors levnadsvillkor och handlingsmöjligheter som kan förknippas med den arbetslöshet som en kraftig lågkonjunktur skapar. Hur förändrades välfärden och dess fördelning till följd av 1990-talets höga arbetslöshet? Det är sådana frågor som skall behandlas i denna rapport.

Inledningsvis tas frågan om arbetslöshetens selektivitet upp. Syftet är då att studera hur olika grupper har drabbats av arbetslöshet eller

alternativt valt olika former för utträde ur arbetskraften. Därefter behandlas frågan om arbetslöshetens effekter på välfärden.

2.2Arbetslöshetskris och förändrade in- och utflödesmönster

En utgångspunkt för denna analys är således arbetslösheten och dess utveckling. Här kan dock flera, inte helt samstämmiga, bilder presenteras. Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar (AKU), som bygger på telefonintervjuer, är den mest använda källan. OECD och Eurostat är andra källor som ofta används vid internationella jämförelser. Deras siffror har varit nära nog identiska med AKU-siffrorna, men efter 1992 redovisar AKU lägre arbetslöshet än OECD:s och Eurostats ”standardised unemployment rate”, vilket beror på olikheter i behandlingen av de heltidsstuderande som samtidigt söker arbete. AKU, till skillnad mot OECD, räknar inte dem som arbetslösa utan som studerande. Ytterligare en annan bild ges i Arbetsmarknadsstyrelsen siffror över antal personer i olika sökande- och åtgärdskategorier som finns anmälda på arbetsförmedlingarna. Den totala arbetslösheten redovisad på det sättet ger också högre arbetslöshetssiffror än AKU. Utöver dessa mer officiella källor finns en del andra databaser som innehåller representativa uppgifter om arbetslöshet och sysselsättning. Statistiska centralbyråns ULF-databas (Undersökningar om svenskarnas levnadsförhållanden) är en sådan. Den baseras på årligen genomförda personliga intervjuer av ett urval av befolkningen. Storleken på det urvalet har varierat mellan 5 000 och 12 000 individer per år. För våra syften är detta ett mycket användbart material då det innehåller en mängd data om individerna, bl.a. deras utbildning, nationalitet, familjeförhållanden och levnadsförhållanden i olika avseenden. De analyser som följer baseras därför i huvudsak på detta material. Men den bild av arbetslöshetsutvecklingen som detta datamaterial ger skiljer sig också från AKU-bilden. På vilket sätt framgår av figur 1.

Figur 1. Arbetslöshet som andel av befolkningen 16-64 år samt andelen utanför arbetskraften mellan åren 1986 och 1998 enligt AKU och ULF

Som framgår av figuren så steg arbetslösheten kraftigt efter 1991 och planade ut år 1994, men andelen personer utanför arbetskraften har inte planat ut på samma sätt utan fortsatt att gradvis öka alltsedan 1991. Den bilden förmedlas både av AKU- och ULF-data. Arbetslösheten blir dock högre i ULF än i AKU, vilket beror på att ULF också inkluderar personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ifall individen själv uppfattar sig som arbetslös när han eller hon deltar i en sådan åtgärd, vilket förmodligen gäller de flesta. En andra skillnad mellan de olika undersökningarnas skattningar är att det enligt ULF är färre utanför arbetskraften än vad fallet är i AKU. Skälet till denna differens är de heltidsstuderande som söker arbete. De räknas som arbetslösa i ULF om de själva anser sig vara arbetslösa men, som nämnts, tillhör de inte arbetskraften enligt AKU. Det är således skillnader i de operationella definitionerna på arbetslöshet och arbetskraftsdeltagande som gör att bilderna skiljer sig åt.1 Med detta i minnet skall vi övergå till att studera hur arbetslöshetens in- och utflödesmönster ser ut i lågkonjunkturens olika skeden.

I inledningsskedet av en lågkonjunktur är det rimligt att anta att arbetsgivarna blir alltmer försiktiga med att anställa. När någon slutar ett jobb så kanske man avvaktar med att återbesätta platsen om framtidsutsikterna börjar bli osäkra. Det blir då allt svårare för dem som skall träda in på arbetsmarknaden att finna något jobb. Inflödet överstiger utflödet och arbetslösheten stiger, i huvudsak för ungdomar. I nästa fas

1 Det är möjligt att på ULF-data konstruera olika definitioner på arbetslöshet och då också en som i stort sett sammanfaller med AKU:s. Med en sådan definition blir också AKU:s och ULF:s skattningar nästan identiska. Man bör således kunna dra den slutsatsen att ULF-data är statistiskt tillförlitliga och att skillnader i skattningar av arbetslöshet och arbetskraftsdeltagande enbart är resultat av skilda definitioner.

räcker inte arbetsuppgifterna till alla anställda och det blir aktuellt med uppsägningar. Företag får lägga ner verksamheten. Inom den offentliga sektorn kan det bli fråga om uppsägningar till följd av allt hårdare budgetrestriktioner och besparingsprogram av olika slag. Nu börjar inflödet till de arbetslösa att alltmer bestå av personer som tidigare haft ett jobb. Om nu uppsägningar som regel följer principen ”sist in, först ut”, så kommer också dessa inflöden att i början domineras av ungdomar. Men ju djupare konjunktursvackan blir, desto högre blir medelåldern för dem som blir arbetslösa. De som är gamla och har arbetat mycket länge berörs inte så ofta av personalinskränkningar, men undgår naturligtvis inte att drabbas vid företagsnedläggelser.

För att studera om inflödesmönstret ser ut på detta sätt behövs ett mått på inflöde i arbetslöshet. Den enda möjlighet som ULF-data ger att låta korttidsarbetslöshet indikera risken att bli arbetslös. Arbetslöshetstiden definieras som kort när den är sex månader eller kortare vid intervjutillfället. Personer med korta arbetslöshetstider har dock mindre chans att fångas in i ett tvärsnittsurval än långtidsarbetslösa och därför är de korttidsarbetslösa underrepresenterade i urvalet.

I den följande analysen har de som är under 20 år utelämnats då den gruppen alltmer kommit att vara kvar i skolsystemet. Andelen arbetslösa i gruppen är stabilt låg, cirka fyra procent, och som en följd av att treårig gymnasieutbildning numer kommit att bli den nivå som alla förväntas uppnå har andelen ungdomar under 20 år som ej tillhör arbetskraften ökat från 60 procent till cirka 85 procent under 1990-talet.

Figur 2. Procent korttidsarbetslösa av alla i olika åldersgrupper mellan 1986 och 1997

Figur 2 visar att inflödet, som väntat, är starkt åldersbetingat. I de yngre åldersgrupperna inträffade de högsta andelarna korttidsarbetslösa redan 1993 medan den för 36-45 åringar inträffade 1995 och för 46-55 åringar 1996. I den äldsta åldersgruppen kan också observeras en uppgång i inflöde i arbetslöshet, men den är betydligt mindre än för övriga ål-

dersgrupper. Inflödesmönstret är således starkt åldersrelaterat. Så är det inte i alla länder. I t.ex. det forna Västtyskland har arbetslösheten bland dem som är 55 år eller äldre kontinuerligt stigit från cirka fem procent början av 1980-talet till över 20 procent i slutet av 1990-talet. För ungdomar och andra åldersgrupper har arbetslösheten följt konjunktursvängningarna och nådde en topp i mitten av 1980-talet på cirka tolv procent för att i slutet av 1990-talet ligga på cirka åtta procent (Kommission für Zukunftsfragen 1999, Teil 1, s.88). Det är tydligt att institutionella förhållanden av olika slag påverkar arbetslöshetens selektivitet.

Ett alternativ till arbetslöshet är att stå utanför arbetskraften. Personer som söker arbete kan ge upp och i stället börja studera. Andra kan bli förtidspensionerade eller kanske finna någon anan försörjning än förvärvsarbete eller a-kassa. Att stå utanför arbetskraften kan således vara något som bestäms av möjligheter att stå innanför och dessa i sin tur försämras under lågkonjunkturer. Då borde också mönstret för arbetskraftutträde påverkas av konjunktursvängningar. Också detta mönster kan förväntas vara kraftigt åldersbetingat. För ungdomar ligger det nära till hands att fortsätta med någon utbildning om möjligheterna till arbete är små. För äldre är naturligtvis utbildning också en möjlighet, men för dem kan en arbetslöshetskris kanske påskynda en utslagningsprocess med t.ex. ökad förtidspensionering som följd. Vi skall därför med ULF-data studera hur stor andel i olika åldersgrupper som står utanför arbetskraften. Hur detta mönster förändrats framgår av figur 3.

Figur 3. Andel utanför arbetskraften i olika åldersgrupper mellan 1986 och 1997