Rapport från Bergwallkommissionen

Betänkande av Bergwallkommissionen

Stockholm 2015

SOU 2015:52

4.2Sture Bergwalls tidigare brottslighet och

4.3Sture Bergwalls kontakter med psykiatrisk vård och

4.4.4Sture Bergwalls kontakter med

4.6Sture Bergwalls personlighetsdrag och psykiatriska

4.6.2Journaluppgifter om Sture Bergwalls

4.7.1Psykiatriska bedömningar under åren 1991 till

6

6.2Sökandet efter Charles Zelmanovits och

6.2.1Genomförda åtgärder före Sture Bergwalls

6.2.2Polisförhör, vallningar och rekonstruktion

6.2.4Särskilt om advokaten, de sakkunniga och

6.6.1Brottsutredningens och förhörens

6.6.2Vallningen och rekonstruktionen den 21

6.6.7Tingsrättens processledning och

7

7.2.2Polisförhör, vallning och rekonstruktion med

7.2.4Särskilt om advokaterna, de sakkunniga och

7.6.1Brottsutredningens och förhörens

7.6.7Tingsrättens processledning och

8

SOU 2015:52 Innehåll

8.2.2Polisförhör, vallning och rekonstruktioner

8.2.4Särskilt om advokaten, den sakkunnige och

8.6.1Brottsutredningens och förhörens

8.6.7Tingsrättens processledning och

9

9.2.4Särskilt om advokaten, de sakkunniga och

9.6.1Brottsutredningens och förhörens

9.6.7Tingsrättens processledning och

10

SOU 2015:52 Innehåll

10.6.1Brottsutredningens och förhörens

10.6.7Tingsrättens processledning och

11

11.2.4Särskilt om advokaten, de sakkunniga och

11.6.1Brottsutredningens och förhörens

11.6.7Tingsrättens processledning och

12

SOU 2015:52 Innehåll

12.7.1Brottsutredningens och förhörens

12.7.6Tingsrättens processledning och

13

13.6.4Förhållandet mellan psykoterapin och

13.7.2Åklagarens hantering av ärendena under

14

15

skedde till Sture Bergwalls egen förklaring till varför han hade så svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att närma sig och berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga upp- gifter, så kallade ”medvetna avvikelser”. Förklaringen tycks inte ha ifrågasatts av utredarna. En bidragande orsak till det var sannolikt den legitimitet som förklaringsmodellen, i vart fall indirekt, fick av såväl Sture Bergwalls psykoterapeuter som den psykolog som an- litades som rådgivare till polis och åklagare. Utredarnas tilltro till förklaringsmodellen innebar att knapphändiga eller felaktiga svar inte behövde betyda annat än att Sture Bergwall hade svårt att berätta eller att det handlade om ”medvetna avvikelser”.

Den rådgivande psykologen förespråkade dessutom en kognitiv förhörsmetod för att hjälpa Sture Bergwall att minnas. Metoden anpassades dock inte till att det, i de specifika fallen, var av stor betydelse att utredningsfynd inte förmedlades till Sture Bergwall vars erkännanden skulle kontrolleras mot faktiska fynd och om- ständigheter. Följden blev att man i flera avseenden frångick sed- vanliga förhörs- och utredningsmetoder och att Sture Bergwall på olika sätt kom att bli vägledd i sitt berättande. Han fick även kännedom om vissa omständigheter som hans erkännande egent- ligen borde kontrollerats mot.

Även under rättegångarna togs särskild hänsyn till Sture Bergwalls särskilda förutsättningar vilket innebar att tingsrätterna godtog ett sämre underlag för sin bedömning. Tingsrätterna avsade sig även delar av det kontrollsystem som finns inbyggt i processordningen till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Bland annat tilläts åklagaren att höra förhörsledaren och andra poliser om vad Sture Bergwall hade berättat under förundersökningen. Detta tycks ha skett utan någon kontroll mot det bakomliggande förhörsmaterialet.

Förundersökningarna bedrevs inte tillräckligt brett och förut- sättningslöst och med beaktande av alternativa händelseförlopp. Utredarna och åklagaren måste i flera fall anses ha frångått den lag- stadgade objektivitetsprincipen. En bidragande orsak till det var sannolikt att de mer tongivande aktörerna – det vill säga förhörs- ledaren, åklagaren, Sture Bergwalls psykoterapeut från våren 1994 och den rådgivande psykologen – bibehöll sina roller under hela den tid som utredningarna pågick. Inom denna grupp tycks det ha utvecklats ett grupptänkande och en strävan efter samsyn. För-

18

utom ett stort antal kontakter mellan utredarna och psykotera- peuten kring hanteringen av Sture Bergwall närvarade psykotera- peuten vid flera förhör samt vid flertalet vallningar, rekonstruk- tioner och domstolsförhandlingar. Den viktigaste förmedlande län- ken mellan brottsutredningarna och psykoterapin var dock Sture Bergwall själv.

Härutöver påverkades utgången av att tingsrättsförhandlingarna inte var kontradiktoriska till sin karaktär eftersom såväl åklagaren som försvaret argumenterade för fällande domar. Med undantag för den sista rättegången, där målsägandebiträdet argumenterade för en fällande dom, ifrågasattes varken erkännandets riktighet eller det sätt som utredningarna lades fram inför domstolen. Vår bedömning är att åklagaren inte presenterade utredningarna på ett tillräckligt objektivt och rättvisande sätt. Det faktum att Sture Bergwalls advokater inte särskilt uppmärksammade bristerna i åklagarens presentation eller andra brister i utredningsarbetet kan förklaras utifrån advokatens lojalitetsplikt mot klienten. Så länge advokat- erna inte var övertygade om Sture Bergwalls oskuld hade de att utgå från Sture Bergwalls erkännande av morden och dennes öns- kan att bli dömd.

Tingsrätterna bedömde inte tillräckligt noggrant utredningarnas fullständighet och analyserade inte heller hur eventuella brister inverkade på bevisvärderingen. Vidare tycks tingsrätterna inte ha ställt tillräckligt höga krav på vilken bevisning som krävs för att kunna döma någon för mord. Avsaknaden av kontradiktion kan ha varit en bidragande orsak även till det.

Trots att rättegångsbalken föreskriver att domstolssakkunniga ska vara ojäviga hade samtliga som förordnades i varierande grad anlitats av åklagaren redan under förundersökningarna och i de flesta fall även avgett utlåtanden till denne. Därmed uppstod en risk för jäv. Jävsproblematiken var särskilt påtaglig för den rådgivande psykologen och för den rättsläkare som återkommande anlitades i utredningarna.

Vi ser anledning att ifrågasätta om den rådgivande psykologen i sin roll som domstolssakkunnig i alla delar förmedlade kunskap som var grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare tydliggjorde han inte att uppgiften om att Sture Bergwall hade varit utsatt för övergrepp som barn, en uppgift som utgjorde en förut-

19

sättning för hans utlåtande vid vissa av rättegångarna, inte hade stöd i något annat än Sture Bergwalls egna uppgifter.

Under hela den period som Sture Bergwall erkände och dömdes för mord medicinerades han med bensodiazepinpreparat. Kunska- pen om att bensodiazepiner kan leda till att hämningar släpper var vid den aktuella tiden begränsad. Däremot var det välkänt att pre- paraten var beroendeframkallande, något som i sig borde ha för- anlett en större försiktighet från vården. Sture Bergwall kom att utveckla ett svårt läkemedelsberoende.

Teorierna om bortträngda minnen och om att traumatiska barn- domsupplevelser kunde återgestaltas i senare händelser – i Sture Bergwalls fall mord – var vid tiden omdiskuterade och i viss mån kontroversiella. Det tycks som om den psykoterapi som Sture Bergwall fick på Säters sjukhus bland annat syftade till att hjälpa Sture Bergwall att ta fram bortglömda minnen dels om barndoms- händelser, dels om de mord som antogs återgestalta barndoms- händelserna. Psykoterapeuterna förefaller inte i tillräcklig utsträck- ning ha beaktat risken för att falska minnen kunde skapas eller att Sture Bergwall uppmuntrades att fabulera. Visserligen behöver psykoterapi inte syfta till annat än att patienten ska må bättre. Psykoterapeuterna kände dock väl till att uppgifter som kom fram under terapin användes i mordutredningarna.

Mot denna bakgrund har vi gjort följande överväganden.

Flera av de brister vi iakttagit har varit en följd av enskilda aktörers förhållningssätt och bedömningar. Den tid som nu för- flutit sedan utredningsarbetet genomfördes och morddomarna med- delades innebär att tidsandan i dag är en annan och att samhället delvis ser annorlunda ut. Flera av de områden vi granskat har ut- vecklats och vissa förändringsbehov som vi uppmärksammat har därför redan tillgodosetts eller är på väg att tillgodoses.

Vi anser att vikten av polisers och åklagares objektivitetsplikt bör betonas starkare. Vi ansluter oss därför till Förundersöknings- utredningens förslag (SOU 2011:45) om att objektivitetsprincipen bör regleras i lag även för åtgärder som vidtas innan en förunder- sökning har inletts samt efter att åtal har väckts.

Det är en strukturell brist att en och samma åklagare tilläts ansvara för flera omfattande och svårbedömda mordutredningar samt åtalsbeslut avseende samma misstänkt. Detsamma gäller från- varon av granskning och kontroll av utredningsarbetet. Dessa bris-

20

ter har föranlett riksåklagaren att inleda ett omfattande föränd- ringsarbete. Eftersom det föreliggande förändringsbehovet kräver detaljerade regleringar anser vi att förändringsarbetet även fortsätt- ningsvis bör bedrivas inom Åklagarmyndigheten.

Rikspolisstyrelsens instruktioner för rekonstruktioner vid för- undersökning om brott (RPS Rapport 1994:12) bör kompletteras och eventuellt omarbetas. Ett sådant utvecklingsarbete hör natur- ligen hemma inom Polismyndigheten, som bör få ett särskilt rege- ringsuppdrag.

Poliser i brottsutredande tjänst bör kontinuerligt uppdateras om förhörs- och utredningsmetoder, rådande kunskapslägen och nya forskningsrön. Objektivitetsprincipen och efterlevnaden av den bör återkommande diskuteras i organiserad form. Polismyndig- heten bör få ett särskilt regeringsuppdrag att överväga om stödet till metod- och kunskapsutveckling är rätt avvägt.

Vi vill framhålla vikten av att domstolar alltid behåller ett själv- ständigt förhållningssätt till parterna och att domstolarna utövar processledning med särskilt beaktande av den enskildes rättssäker- het och en strävan efter bästa möjliga bedömningsunderlag. Såvitt gäller domstolens ansvar för utredningens fullständighet ansluter vi oss till Straffprocessutredningens förslag (SOU 2013:17) som inne- bär en begränsning av domstolens materiella processledning och att svagheter i bevisningen i stället ska gå ut över åtalet och leda till att åtalet ogillas.

Trots att sakkunnigutlåtanden vanligtvis får stort genomslag i domstolarnas bevisvärdering kvalitetssäkras inte sakkunnigutlåtan- den som åberopas i domstol. Möjligheten att inrätta ett system för kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden bör utredas.

Vi anser att staten och landstingen behöver ägna ökad uppmärk- samhet åt rättspsykiatrin och den psykiatriska tvångsvården. Kun- skapsutvecklingen behöver förstärkas. Regeringen bör ge Veten- skapsrådet i uppdrag att göra en översyn av den rättspsykiatriska forskningen i Sverige utifrån ett internationellt perspektiv. Rege- ringen bör även ge Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i uppdrag att se över på vilka områden inom rättspsykiatrin som det finns behov av systematiska kunskapsöversikter.

Till betänkandet har även fogats en underlagspromemoria av Kjell Asplund.

21

During the investigative process, police and prosecutors gave great consideration to Sture Bergwall’s distinctive character and particular circumstances, which affected how the investigation was conducted and the approach to the information he provided. There was overly uncritical adjustment to Sture Bergwall’s own explanation for why he had such difficulty providing correct and detailed infor- mation, namely that it was difficult to revisit and recount memories of the murders and that, as a result of this, he might provide in- tentionally incorrect information – “deliberate deviations”. This explanation does not seem to have been questioned by investi- gators. One probable contributing factor was the legitimacy given to this explanatory model, at least indirectly, by both Sture Bergwall’s psychotherapists and the psychologist engaged as an adviser to police and prosecutors. The investigators’ faith in this explanatory model meant that scant or incorrect responses did not necessarily have any significance other than that he had difficulty talking about them or that they were “deliberate deviations”.

The advising psychologist also advocated a cognitive interview method to help Sture Bergwall to remember. However, the method was not tailored to the fact that, in the individual cases, it was very important that investigative findings were not conveyed to Sture Bergwall, whose confessions were to have been checked against actual findings and circumstances. As a result, departures were made in several respects from regular interview and investigation methods, and Sture Bergwall’s account became directed in various ways. He also learned about certain circumstances with which his confessions should actually have been compared.

During the trials, too, special regard was given to Sture Bergwall’s particular circumstances, which meant that the district courts accepted a less sound basis for their assessment. The district courts also waived parts of the control system that is built into the pro- cedures to protect the legal security of the individual. For example, the prosecutor was allowed to question the interrogator and other police officers about what Sture Bergwall had said during the pre- liminary investigation. This seems to have taken place without any checks against the underlying interrogation materials.

The preliminary investigations were not sufficiently broad and unbiased and did not take sufficient account of alternative courses of events. The investigators and prosecutor must be considered to

24

have deviated on several occasions from the statutory principle of objectivity. One contributing factor was probably the fact that leading figures – the interrogator, the prosecutor, Sture Bergwall’s psychotherapist as of spring 1994, and the psychologist engaged as an adviser by the police and prosecutor – maintained their roles throughout the course of the investigations. It appears that group- think and a pursuit of consensus developed within this group. In addition to a great deal of contact between the investigators and the psychotherapist concerning the handling of Sture Bergwall, the psychotherapist was present at several interviews, and at most of the visits to the crime scenes, reconstructions and court proceed- ings. However, the most important intermediary link between the criminal investigations and the psychotherapy was Sture Bergwall himself.

In addition, the outcome was influenced by the fact that the district court proceedings lacked the element of opposition, as both the prosecutor and the defence argued for convictions. With the exception of the last trial, at which the injured party counsel argued for a conviction, the correctness of the confessions and the way in which the investigations were presented to the court were never questioned. Our assessment is that the prosecutor did not present the investigations in a sufficiently objective and fair manner. The fact that Sture Bergwall’s lawyers did not specifically draw attention to the shortcomings in the prosecutor’s presentation or other flaws in the investigative process may be explained by a lawyer’s duty of loyalty to the client. As long as the lawyers were not convinced of Sture Bergwall’s innocence, the only possible basis for their con- duct was Sture Bergwall’s confessions to the murders and his desire to be sentenced.

The district courts did not assess the completeness of the investigations sufficiently carefully, nor did they analyse the impact of any flaws in the investigations on the evaluation of evidence. Moreover, the district courts do not seem to have set sufficiently high standards for the evidence required to be able to convict a person for murder. The absence of opposition may also have been contributing factor in this.

Although the Swedish Code of Judicial Procedure requires court experts to be unbiased, all of those appointed had, to varying degrees, been engaged by the prosecutor during the preliminary

25

investigations and, in most cases, also issued opinions to the prosecutor. This meant that there was a risk of a conflict of in- terest. The issue of conflict of interest was particularly evident in the case of the advising psychologist, and of the forensic doctor who was repeatedly engaged in the investigations.

We find reason to question whether the advising psychologist, in his role as court expert, consistently provided knowledge that was based on science and tried and tested experience. Furthermore, he did not make it clear that the claim that Sture Bergwall had suffered abuse as a child – a claim that was a basis of his testimony at some of the trials – was not supported by anything other than Sture Bergwall’s own account.

Throughout the period during which he confessed to and was convicted of murder, Sture Bergwall was being treated with benzo- diazepines. At that time, there was limited awareness of the fact that benzodiazepines can lead to disinhibition. It was, however, well known that the medication was addictive, a fact that in itself should have prompted greater caution on the part of the health care services. Sture Bergwall subsequently became heavily addicted to medication.

At the time, the theories concerning repressed memories and the idea that traumatic childhood experiences could be re-enacted in later events – murder, in Sture Bergwall’s case – were much debated and, to some extent, controversial. It seems that the psycho- therapy that Sture Bergwall received at Säter Hospital aimed, among other things, to help him to recover repressed memories both of childhood events and of the murders that were assumed to be a re- enactment of those events. The psychotherapists do not appear to have sufficiently considered the risk of false memories being created, or of Sture Bergwall being encouraged to make up stories. It is true that psychotherapy need have no other aim than to improve the patient’s wellbeing. Nonetheless, the psychotherapists were well aware that information that emerged during the therapy was used in the murder investigations.

Against this backdrop, we have come to the following con- clusions.

Several of the flaws we have observed were a result of the approaches and judgements of individual actors. Times have changed since the investigations were conducted and the murder convictions

26

handed down and, in some ways, society is now different. Several of the areas we have examined have developed and some of the changes for which we have observed a need have therefore already been realised, or are under way.

We consider that the importance of police officers’ and pro- secutors’ duty of objectivity should be more strongly emphasised. We therefore endorse the proposal of the inquiry on preliminary investigations (SOU 2011:45) that the principle of objectivity should also be regulated in law for measures taken before a preliminary investigation is initiated and after prosecution proceedings have commenced.

It is a structural flaw for the same prosecutor to be allowed to be responsible for several comprehensive and difficult murder in- vestigations and decisions on whether to prosecute with respect to the same suspect. The same goes for the absence of scrutiny and controls of the investigative process. These flaws have led the Prosecutor-General to initiate a process of comprehensive change. Because this change requires detailed regulation, we consider that the change process should continue to be conducted at the Swedish Prosecution Authority.

The National Police Board’s instructions for reconstructions in preliminary investigations of crimes (RPS Rapport 1994:12) should be supplemented, and possibly reworked. A development process of this kind naturally belongs within the Police Authority, which should receive a special mandate from the Government.

Police officers engaged in criminal investigations should be con- tinuously updated on interview and investigation methods, the current state of knowledge and the latest research findings. The principle of objectivity and compliance with it should be discussed in a regular and organised way. The Police Authority should receive a special mandate from the Government to consider whether the support for method and knowledge development is properly attuned.

We want to stress how important it is that courts always main- tain an independent attitude to the parties, and that they direct proceedings with particular attention to the legal security of the individual, seeking the best possible basis for assessment. With respect to the courts’ responsibility for the completeness of in- vestigations, we concur with the proposals of the criminal proceed- ings inquiry (SOU 2013:17) to limit the courts’ material direction

27

of proceedings, and that weaknesses in the evidence should lead to the prosecution being dismissed.

Despite the fact that expert statements usually have a major im- pact on the courts’ assessment of the evidence, expert statements cited in court are not quality-assured. The possibility of establish- ing a system of quality assurance of expert statements should be investigated.

We consider that central government and the county councils need to devote greater attention to forensic psychiatry and com- pulsory psychiatric care. Knowledge development needs to be rein- forced. The Government should instruct the Swedish Research Council to review forensic psychiatric research in Sweden from an international perspective. The Government should also instruct the Swedish Council on Health Technology Assessment to look at the areas of forensic psychiatry in which there is a need for systematic knowledge reviews.

A background memorandum by Kjell Asplund is also attached to the report.

28

som framträdde i media verkar dock ha varit av uppfattningen att han var rätt gärningsman. Under åren har ett flertal böcker om Sture Bergwall och brottsutredningarna getts ut, både sådana där hans erkännanden betraktades som riktiga och sådana där det på- stods att erkännandena var falska. Sture Bergwall har själv skrivit en bok i vardera kategorin.

Mot slutet av 1990-talet blev ifrågasättandena fler och de kritiska rösterna starkare. I samband med att några personer på framträ- dande plats i massmedia kraftigt ifrågasatte erkännandena och kallade Sture Bergwall för mytoman meddelade han i november 2001 att han tog ”time out”. Han beskrev i en debattartikel i Dagens Nyheter att han inte längre tänkte medverka i några polis- utredningar eftersom han kände sig sviken och allt för ifrågasatt för att kunna fortsätta berätta om mord han begått. De läkemedel som Sture Bergwall hade haft under den tid som brottsutredningarna pågick fasades ut och han avslutade psykoterapin under 2002. Han gick in i det som han senare har kallat för ”de sju tysta åren”.

I november 2006 lämnade anhöriga till Johan Asplund och Charles Zelmanovits in en anmälan om allvarliga brister vid genom- förandet av förundersökningarna och huvudförhandlingarna mot Sture Bergwall till Justitiekanslern. De begärde att Justitiekanslern skulle utreda påstådda missförhållanden och tjänstefel som begåtts när Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Justitiekanslern beslutade att inte inleda förundersökning och inte heller i övrigt vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet.

I december 2008 sände Sveriges Television i programmet Doku- ment inifrån två dokumentärer av journalisten Hannes Råstam. I dokumentärerna återtog Sture Bergwall sina erkännanden av mor- den.

I februari 2009 meddelade riksåklagaren att han inte inledde någon förundersökning mot den åklagare och förhörsledare som varit inblandade i samtliga mordärenden sedan de polisanmälts för tjänstefel för hanteringen av mordutredningarna. Riksåklagaren hänvisade till att de påstådda tjänstefelen begåtts mer än tio år tidi- gare och därmed var preskriberade. I samma beslut överlämnade han dock till Riksenheten för polismål i Malmö att granska om det fanns anledning för riksåklagaren att ansöka om resning till Sture Bergwalls förmån.

30

Två månader senare, i april 2009, ansökte Sture Bergwall om resning för mordet på Yenon Levi. I några av de efterföljande ären- dena ansökte Sture Bergwall om resning, i andra fall ansökte åkla- garen om resning till förmån för honom. Resning beviljades i samt- liga fall. Åklagarna lade därefter ned åtalen varefter tingsrätterna meddelade friande domar. Den sista friande domen vann laga kraft den 26 november 2013.

Under hösten 2013 genomgick Sture Bergwall en rättspsykia- trisk undersökning och i mars 2014 beslutade förvaltningsrätten att den slutna rättspsykiatriska vården skulle övergå till att bedrivas i öppen form, det vill säga utanför sjukhuset. Den 16 april 2015 upphörde den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivnings- prövning helt.

Det har nu gått drygt tjugo år sedan den första morddomen mot Sture Bergwall meddelades, fjorton år sedan Sture Bergwall valde att inte längre medverka i ytterligare utredningar, sju år sedan Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden och ett och ett halvt år sedan den sista frikännande domen meddelades. Nu finns även Bergwallkommissionens rapport om vad som hände.

31

2.2Utredningens arbete

Vårt arbete påbörjades i december 2013 och har bedrivits i nära samråd med experterna. Vi har haft tio sammanträden, varav ett tvådagarssammanträde. Det har också förekommit omfattande underhandskontakter med experterna i olika frågor.

Under arbetet har vi tagit del av en stor mängd skriftligt material. Vi har med stöd av en för uppdraget utfärdad förordning (SFS 2014:7) även fått del av sekretesskyddat material som vi har behövt för vår granskning.1 Vi har emellertid varit återhållsamma med att redovisa sådana uppgifter i betänkandet.

Vi har inhämtat tingsrätternas akter i de sex ursprungliga brott- målsärendena och hovrätternas akter i resningsärendena. I ett av fallen var tingsrättens akt arkiverad hos landsarkivet i Härnösand och vi lånade därför in motsvarande handlingar från åklagarkam- maren i Luleå. Tingsrättsakterna innehåller bland annat förundersök- ningsprotokollen inklusive vallnings- och rekonstruktionsfilmer, olika utlåtanden och yttranden, domstolarnas handläggningsbeslut och huvudförhandlingsprotokoll. I ett fall har det dock saknats en vallningsfilm i tingsrättens akt. Vi har även haft tillgång till vissa av de oredigerade vallningsfilmer som inte varit ingivna till tingsrätt- erna. Vi har inte haft tillgång till polisens sidomaterial, den så kallade slasken, utöver sådant som förekommit i resningsprocesserna. Hovrätternas akter i resningsärendena innehåller bland annat res- ningsansökningarna och förklaringarna jämte bilagor samt hov- rätternas beslut.

Vi har vidare haft tillgång till Sture Bergwalls journal och andra handlingar från Säters sjukhus och rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö samt utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen som Sture Bergwall genomgick 2013. Härutöver har vi haft tillgång till domar, journalhandlingar och andra dokument som rör Sture Bergwall innan han kom till Säters sjukhus 1991.

Vi har, utöver sedvanlig och för uppdraget relevant fack- och vetenskaplig litteratur, tagit del av de böcker som har publicerats om Sture Bergwall. Enskilda personer har dessutom försett utred- ningen med skriftligt material med anknytning till vårt uppdrag. Vi

1 Regeringen har även i offentlighets- och sekretessförordningen infört en bestämmelse (11 a §) om att den sekretess som enligt 42 kap. 1–4 §§ offentlighets- och sekretesslagen gäller hos JK även ska gälla i den verksamhet som bedrivs av Bergwallkommissionen.

34

har också tagit del av den omfattande medierapporteringen rörande Sture Bergwall från den tiden då brottmålsprocesserna pågick och från debatten under 2000- och 2010-talen.

Vi är medvetna om att det skriftliga materialet i sig innebär en begränsning när det gäller att få klarhet i vad som förevarit vid till exempel huvudförhandlingarna eller i psykoterapin. För att få ett så brett underlag som möjligt för vår granskning, analys och bedöm- ning har vi därför varit angelägna om att sammanträffa med personer som varit direkt inblandade i brottmålsprocesserna. Vi har därför träffat bland annat Sture Bergwall, åklagaren, några av förhörs- ledarna, två av de sakkunniga, de flesta av domarna, advokaterna och några anhöriga till offren. Härutöver har vi träffat personer direkt inblandade i vården av Sture Bergwall, såsom båda psyko- terapeuterna, läkare och annan vårdpersonal vid Säters sjukhus. Vi har även besökt Säters sjukhus. Dessa möten har syftat till att få del av bedömningar av det inträffade och få en bredare bild av skeen- dena än vad som framgår av det skriftliga materialet. Vi har även samtalat med åklagare och en advokat som varit inblandade i res- ningsprocesserna.

Härutöver har vi genomfört ett stort antal möten med andra enskilda personer samt företrädare för myndigheter, organisationer och yrkesföreningar med erfarenheter och kunskap om de frågor som aktualiserats i vårt arbete, såsom Polishögskolan, Sveriges advokatsamfund, riksåklagaren, Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Styrgruppen för rättspsykiatrisk region- vård (SARV).

Under flera av avsnitten i betänkandet återger vi vad som fram- kommit vid de möten vi genomfört. Vi har också utbytt erfaren- heter med den norska arbetsgruppen som har Riksadvokatens uppdrag att gå igenom norska myndigheters behandling av Sture Bergwall- saken.

De flesta möten har genomförts av ordföranden, en eller båda sekreterarna samt några eller alla experter. Sekreterarna har inhämtat vissa uppgifter genom telefonsamtal med enskilda aktörer. En för- teckning över personer som vi har samtalat med under utrednings- arbetet finns i bilaga 3.

För att få ett bredare underlag för våra bedömningar arrangerade vi i oktober 2014 två seminarier. Vid det första seminariet behand- lades frågor med anknytning till rättspsykiatrin med företrädare för

35

bland annat Socialdepartementet, rättspsykiatriska vårdgivare, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), myndigheter och yrkesföreningar. Vid det andra seminariet diskuterades frågor med anknytning till förundersökningsarbetet, advokatens roll och sakkunnigbevisning med åklagare och advokater. En förteckning över seminariedelta- gare finns i bilaga 4.

2.3Betänkandets disposition och utformning

Betänkandet är indelat i 14 kapitel.

Kapitel 1 innehåller en inledning med introduktion och bak- grundsbeskrivning till den aktuella saken och vad som har hänt. I kapitel 2 behandlas utredningens uppdrag och arbete.

I kapitel 3 redovisas några allmänna utgångspunkter som är av betydelse för den fortsatta framställningen. Kapitlet innehåller dels ett avsnitt som beskriver gällande rätt, dels ett avsnitt som tar särskilt sikte på rättspsykologi och psykoterapi samt en kortare historisk beskrivning psykiatrivården vid Säters sjukhus.

I kapitel 4 redovisas Sture Bergwalls bakgrund, tidigare brotts- lighet, tidigare kontakter med rättspsykiatrisk vård och tidigare diagnoser. Därefter följer en beskrivning och granskning av den rättspsykiatriska vård som Sture Bergwall fick på Säters sjukhus från 1991 och framåt, det vill säga parallellt med de aktuella brott- målsprocesserna.

Kapitel 5 innehåller en inledning till redogörelserna för vår granskning av mordutredningarna och domstolsprocesserna. I kapitel 6–12 återfinns dessa redogörelser. Varje mordutredning med efterföljande domstolsprocess har fått ett eget kapitel. Utöver de olika förundersökningarna innehåller dessa kapitel även en redo- görelse för tingsrättsförhandlingarna, tingsrätternas bedömningar samt mer kortfattat de efterföljande resningsprocesserna. Dessa kapitel innehåller också de iakttagelser och bedömningar som vi gjort i respektive ärende.

Fallredogörelserna är kronologiskt redovisade utifrån doms- datum. Två av mordutredningarna, rörande mordet på Trine Jensen och Gry Storvik, behandlades vid samma rättegång men är redo- visade i två olika kapitel, kapitel 10 och 11.

Utredningens sammanfattande analys finns i kapitel 13.

36

I det sista kapitlet, kapitel 14, finns utredningens överväganden om behovet av förändringar.

Till betänkandet har fogats en underlagspromemoria av Kjell Asplund.

I betänkandet har vi valt att genomgående använda namnet Sture Bergwall eftersom detta är det namn som han använder i dag. I de citat från domar, utlåtanden och anteckningar som återges i betän- kandet står dock namnet Thomas Quick, det namn som Sture Bergwall hade vid tiden för morderkännandena. Även Sture Bergwalls första psykoterapeut Kjell Långbergs har bytt namn (han hette tidigare Kjell Persson). I betänkandet använder vi genomgående namnet Kjell Långbergs, med undantag för de fall där hans tidigare namn är återgivet i citat.

37

polisen och saken inte är av enkel beskaffenhet ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. När någon skäligen misstänks för ett brott ska denne bli underrättad om det.

Förundersökningen ska bedrivas så skyndsamt som möjligt. Skälen för skyndsamhetskravet är dels att utredningen ska bedrivas effektivt, dels att ett eventuellt straff ska följa snarast efter brottet.

Den som är misstänkt för allvarlig brottslighet blir under utred- ningstiden ofta häktad. Det är domstolen som, efter ansökan av åklagaren, beslutar om det finns skäl att häkta den misstänkte. Om det finns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning kan domstolen även ge åklagaren tillstånd att begränsa den häktades kontakter med omvärlden. Åklagarens beslut om sådana begränsningar kallas för restriktioner. Vanliga restriktioner kan innebära att den häktade inte får ta emot besök, post eller telefonsamtal från någon annan än försvararen och inte heller läsa dagstidningar eller se på TV.

Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad som före- kommit av betydelse för utredningen. Protokollet ska ge en trogen och rättvisande bild av allt som förekommit i samband med de olika utredningsåtgärderna som är av betydelse för målet. Det ut- redningsmaterial som inte redovisas i det slutgiltiga förundersök- ningsprotokollet kallas för sidomaterial (”slask”). Sådant material kan bestå av uppgifter som åklagaren inte anser har någon bety- delse för utredningen. Det kan även vara uppgifter om brottsmiss- tankar som inte har lett till åtalsbeslut.

Det färdiga protokollet bildar underlag för åtalsfrågans bedöm- ning och, om åtal väcks, för planeringen av huvudförhandlingen vid domstolen.

Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan ska den misstänkte och dennes försvarare få ta del av den slutförda utredningen i dess helhet och dessutom få skäligt rådrum för att ta ställning till om förundersökningen behöver kompletteras.

När åklagaren väl fattar beslut i åtalsfrågan anses förundersök- ningen också vara avslutad.

Om åklagaren väcker åtal ska åklagaren samtidigt ge in ett exemplar av förundersökningsprotokollet till domstolen. Även den misstänkte och dennes försvarare har rätt att få ett exemplar av protokollet.

40

Förundersökningsledarens ansvar

Som tidigare nämnts leds förundersökningen i mål som inte är av enkel beskaffenhet av en åklagare. Förundersökningsledaren är an- svarig för förundersökningen och ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas tillvara.

Förundersökningar bedrivs olika beroende på brottets karaktär och omständigheterna i övrigt. Det saknas därför en detaljreglering av förundersökningsledarens uppdrag. Juristkommissionen, som tillsattes med anledning av mordet på statsminister Olof Palme, uttalade dock att förundersökningsledarens uppgifter är att dra upp riktlinjer för utredningsarbetet, att besluta om tvångsmedel och andra åtgärder som ankommer på förundersökningsledaren, att fortlöpande följa utredningsarbetet, att göra bedömningar och ge direktiv för fortsatta åtgärder, att avsluta utredningsarbetet helt eller delvis så snart förhållandena ger anledning till det samt att ut- öva kontroll över att utredningen bedrivs objektivt och på ett sätt som tillgodoser enskildas rättssäkerhetsintressen (SOU 1987:72 Del 2 s. 296).

Även om åklagaren formellt leder förundersökningen anses polisen ha ett ansvar för det praktiska genomförandet av utred- ningsarbetet (a.a. s. 112).

I omfattande mål har det under senare tid blivit vanligt att två eller flera åklagare arbetar tillsammans under förundersökningen och domstolsprocessen. Det är dock alltid endast en åklagare som är ansvarig för förundersökningen och för att fatta beslut i åtals- frågan. Det är inte tillåtet att dela på det ansvaret. Om den ordinarie förundersökningsledaren av något skäl under en period är från- varande kan dock en annan åklagare tillfälligt överta ledningen (JO 2006/07 s. 54). Frågan om delat förundersökningsledarskap har utretts av Förundersökningsutredningen. Utredningen har i sitt slutbetänkande Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumen- tation m.m. (SOU 2011:45), bland annat föreslagit att det i för- undersökningskungörelsen (1947:948) införs en bestämmelse som innebär att om det finns synnerliga skäl ska två eller flera åklagare tillfälligt kunna dela på ledningen av förundersökningen. Enligt utredningen är det framför allt vid vissa speciella situationer, till exempel vid så kallade massgripanden eller större polisiära tillslag,

41

som delat förundersökningsledarskap kan bli aktuellt. Förslaget bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Objektivitetsprincipen

För all brottsutredande verksamhet gäller ett antal grundläggande principer som ska trygga den enskildes rättssäkerhet och bland annat säkerställa att en oskyldig person inte ska kunna dömas för brott. En sådan princip är objektivitetsprincipen. I rättegångs- balken regleras objektivitetsprincipen under förundersökningen. Enligt bestämmelsen ska inte bara de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom eller henne beaktas under förundersökningen. Vidare ska bevis som är till den misstänktes förmån tas tillvara.

Bestämmelsen ställer krav på att en brottsutredning ska bedrivas brett, allsidigt och förutsättningslöst. Omständigheter och bevis ska tas till vara oavsett om de är till den misstänktes nackdel eller fördel. Förundersökningsledaren får således inte vara ensidigt in- riktad på att säkra material som kan leda till en fällande dom. Tvärt- om måste han eller hon under hela förundersökningen vara upp- märksam på möjligheten att den misstänkte kan vara oskyldig och därför undersöka allt material som pekar i den riktningen. Detta gäller även för det fall den misstänkte har erkänt brottet.

För att objektivitetsprincipen ska uppfyllas är det viktigt att för- undersökningsledaren och de som deltar i utredningen inte från början låser sig vid en viss hypotes, utan bedriver utredningen brett.

Under den senaste tiden har man inom polisen börjat uppmärk- samma risken för så kallad konfirmeringsbias i utredningsarbetet. Konfirmeringsbias är ett allmänmänskligt fenomen som innebär att man har en tendens att söka efter information som ger stöd för egna tidigare uppfattningar eller hypoteser. Tvetydig information tenderar att tolkas som stöd för den uppfattning man redan har i stället för som bevis mot den uppfattningen. Faktorer som tids- press, polisens yrkeskultur och det personliga engagemanget anses öka risken för konfirmeringsbias. Utredare och förundersöknings- ledare som är medvetna om risken för konfirmeringsbias kan aktivt motverka de negativa effekterna genom att medvetet söka, kon-

42

struera och utreda alternativa hypoteser i förhör och förundersök- ningar.

Objektivitetsprincipen innefattar även en redovisningsplikt för förundersökningsledaren. Om förundersökningsledaren låter hämta in viss utredning som talar till den misstänktes förmån, får denna utredning inte hållas utanför förundersökningen. JO har påtalat vikten av att objektivitetsprincipen beaktas vid bedömningen av vad som kan antas vara utan betydelse och därför inte ska tas med i protokollet (JO 2007/08 s. 87, ”Fallet Ulf”). Även JK har uttalat sig om detta och uppgett att det faktum att en åklagare underlåter att i en förundersökning ta in för denne kända uppgifter som kan vara till förmån för en misstänkt är allvarligt och medför en risk för felaktiga bedömningar (JK beslut 2006-09-21, dnr 3704-04-21).

Objektivitetsprincipen anses utöver vad som ovan sagts gälla dels innan en förundersökning har inletts, dels sedan åtal har väckts. Detta utvecklas närmare nedan.

Vissa utredningsåtgärder under förundersökningen

Förhör. Förhör är en av de viktigaste informationskällorna under en förundersökning. Förhör hålls som huvudregel vid ett personligt möte, men kan även hållas per telefon.

Vid förhör med den misstänkte har försvararen i princip alltid rätt att närvara. Vid förhör ska dessutom, om möjligt, ett så kallat förhörsvittne närvara. Till förhörsvittne bör utses en person som är trovärdig och opartisk, och syftet är att denne senare ska kunna vittna om vad som förevarit under förhöret.

I dag utbildas poliser till att hålla förhör i enlighet med en brittisk modell som kallas för PEACE-modellen. Akronymen PEACE står för P: Plan and Prepare, E: Engage and Explain, A: Account and Challenge, C: Closure och E: Evaluation. Denna modell användes inte på nittiotalet, men strukturen återspeglar i huvudsak vad många inom polisen även på nittiotalet ansåg känne- tecknade ett bra förhör. PEACE-modellen innebär i korthet följ- ande. Inför förhöret bör förhörsledaren förbereda sig noga och ta reda på så mycket som möjligt om händelsen och den person som ska höras. Förhörsledaren ska även skapa en god relation med den hörde och minimera oros- och distraktionsmoment. Med hjälp av

43

öppna frågor ska den hörde först få tillfälle att med egna ord berätta. Detta för att inte styra den hörde åt något specifikt håll. Därefter ska förhörsledaren ställa kontrollfrågor och ge den hörde möjlighet att förtydliga eller fördjupa sin framställning.

Förhörsuppgifter som motsägs av utredningen eller av uppgifter som den hörde tidigare har lämnat ska uppmärksammas och den hörde ska konfronteras med det. Ledande frågor bör som huvud- regel undvikas eftersom de kan uppfattas som försök av förhörs- ledaren att styra in den hörde på ett visst svar. Svar på ledande frågor har dessutom lågt bevisvärde. Däremot kan ledande frågor användas för att kritiskt granska den hördes berättelse. På det sättet kan den hördes trovärdighet och uppgifternas tillförlitlighet prövas. JO har uttalat att det under ett polisförhör med en miss- tänkt är tillåtet att ställa ledande frågor på samma sätt som det är tillåtet att göra det under ett korsförhör vid en huvudförhandling (JO 2013-02-22, dnr 2959-2011). Mot bakgrund av att även vittnen och målsäganden i en rättegång kan få sina utsagor noggrant prö- vade ansåg JO att det kan finnas skäl att ställa ledande frågor även till dem under polisförhör men att det kan strida mot kraven på saklighet och objektivitet att söka frammana uttalanden på det sättet. Enligt JO får bedömningen av vad som är tillåtet göras från fall till fall och med beaktande av de skäl förhörsledaren haft för att ställa sina frågor på det sätt han eller hon gjort.

Förhörsledaren får inte använda medvetet oriktiga uppgifter och inte heller löften om förmåner, hot, tvång eller utmattning. En för- utsättning för att hålla förhör är dessutom att förhörspersonen är i sådan kondition att ett förhör kan genomföras. Enligt uppgifter från Polishögskolan är rekommendationerna i dag att förhör inte bör hållas med personer som är drog- eller medicinpåverkade. Polishögskolan lär även ut att bensodiazepiner kan leda till att den hördes funktioner mattas av, att den hörde får svårt att minnas detaljer och att empatin försvinner. Denna kunskap är dock för- hållandevis ny och kan inte ens i dag anses allmänt känd bland poliser.

En särskild förhörsteknik, som i dag även ingår i polisutbild- ningen, är den kognitiva förhörsmetodiken, även kallad kognitiv intervju. Metoden bygger på forskning om hur det mänskliga minnet är organiserat och består av flera olika komponenter som anses underlätta för den hörde att minnas. En del av den kognitiva för-

44

hörsmetodiken går ut på att hjälpa den hörde att mentalt åter- etablera de yttre och inre förutsättningar som rådde vid den aktu- ella tidpunkten för att på det sättet lättare minnas det som hänt. Metoden anses i första hand lämpad för målsäganden och vittnen som är villiga att försöka bidra med så mycket minnesinformation som möjligt, men kan även användas för gärningsmän som bestämt sig för att försöka berätta så sanningsenligt som möjligt om vad som inträffat.

Enligt Polisens metodstöd för grova våldsbrott (version 3, maj 2014) bör regelmässigt två förhörsledare samarbeta vid förhören med den misstänkte. Någon sådan rekommendation fanns dock inte på nittiotalet, även om det redan då förekom att man använde sig av två eller flera förhörsledare i utredningar av grövre vålds- brott.

Förhör ska protokollföras och återges så nära det talade ordet som möjligt. En exakt återgivning av förhöret i dialogform, det vill säga en oredigerad utskrift från en ljudupptagning av förhöret, ger ett bättre underlag jämfört med ett referat. Å andra sidan innebär det ett avsevärt merarbete både vid utskrift och genomläsning. Nedteckning i dialogform bör därför ske framför allt när tillförlit- ligheten i uppgifterna kan komma att ifrågasättas eller när förhörs- uppgifterna utgör den huvudsakliga bevisningen.

Den hörde ska ges tillfälle att ta del av uppteckningen för att godkänna eller korrigera den.

Förhörsprotokollen redovisas som huvudregel inte under huvud- förhandlingen eftersom det endast är de förhör som genomförs i domstolen som får beaktas i processen. Undantag från regeln kan göras exempelvis om den hörde har avlidit eller är långvarigt sjuk. Delar av ett förhörsprotokoll får även läsas upp om den som hörs vid rättegången avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller inte kan eller vill yttra sig.

Rekonstruktion och vallning. Det saknas uttryckligt författnings- stöd för rekonstruktioner och vallningar. Reglerna för förhör anses dock vara tillämpliga på vallningar och den typ av rekonstruktion som här är av intresse, så kallad utsagerekonstruktion (JO 2010-05-21, dnr 5353-2008).

45

Vid en rekonstruktion ska den misstänktes försvarare tillåtas att närvara och även, såvitt möjligt, ett förhörsvittne. Förundersök- ningsledaren beslutar vilka som därutöver får närvara.

År 1994 gav Rikspolisstyrelsen ut en rapport om rekonstruktioner vid förundersökning om brott (RPS Rapport 1994:12). I rapporten anges bland annat hur rekonstruktioner och vallningar ska genom- föras. Rapporten anses fortfarande relevant och i Polisens metod- stöd för utredning av grova våldsbrott hänvisas till rapporten. Av dessa texter framgår bland annat följande.

En rekonstruktion är ett försök att återskapa ett händelseför- lopp eller en brottsplats och syftar till att ge en tydligare bild av vad som hänt och underlätta bedömningar av förhörsuppgifter och kriminaltekniska fynd. En rekonstruktion som innebär att den hörde får framföra sin personliga och normalt slutliga version av händelseförloppet kallas för utsagerekonstruktion. I rapporten beskrivs även andra typer av rekonstruktioner, däribland plats- rekonstruktion, som är ett logiskt återskapande av en brottsplats med utgångspunkt från spår, andra omständigheter, tidigare foto- grafier av platsen eller förhör med personer som varit på platsen före eller efter händelsen.

Om utsagerekonstruktion anges bland annat följande. Den för- hörsledare som hållit de tidigare förhören ska även hålla i rekon- struktionsförhöret. Visserligen påtalas att det finns en risk för att den förhörsledaren ställer ledande frågor och korrigerar den miss- tänktes uppgifter utifrån vad den misstänkte tidigare har berättat. Om en ny förhörsledare håller i rekonstruktionen finns å andra sidan risken för att den hörde låser sig och känner sig osäker. Enligt rapporten överväger fördelarna med att använda samma förhörs- ledare som tidigare, särskilt eftersom en erfaren och välutbildad polis får anses vara väl medveten om påverkansriskerna.

En utsagerekonstruktion bör genomföras vid den ursprungliga brottsplatsen, vid samma tidpunkt och under samma förhållanden som rådde vid gärningstillfället. Figuranterna ska likna den person de ska spela och vara klädda i samma slags kläder som bars vid den verkliga händelsen. Även rekvisitan ska likna den ursprungliga. I rapporten behandlas dock inte särskilt huruvida detta även bör gälla när rekonstruktionen genomförs för att kontrollera uppgif- terna från en misstänkt som självmant har erkänt ett brott.

46

Rekonstruktionen ska inledas med en intervju av den hörde. Under intervjun ska den hörde ange var rekvisitan och figuranterna ska vara placerade och berätta om händelseförloppet i kronologisk ordning. Därefter ska hela skeendet spelas upp. Påverkansfaktorer ska undvikas och förhörsledaren får inte korrigera sådant som ver- kar felaktigt i sak. Figuranterna får inte ta egna initiativ utan enbart agera efter anvisningar från huvudpersonen. Avslutningsvis ska för- hörsledaren komplettera med frågor.

En rekonstruktion bör dokumenteras på film, och normalt ska ett skeende återspeglas endast en gång. Om huvudpersonen av någon anledning blir passiv ska rekonstruktionsledaren avbryta inspel- ningen.

Förundersökningsledaren, försvararen och eventuella sakkun- niga som närvarar ska vara placerade så att de kan se och höra vad som sker utan att störa. Dessa kan sedan begära kompletteringar via förundersökningsledaren som, efter prövning, underrättar för- hörsledaren om vilka detaljer som behöver klarläggas.

Vallning innebär att den hörde från ett visst utgångsläge förvän- tas kunna leda förhörsledaren till en plats av betydelse för utred- ningen och där peka ut vad han sett och gjort. En vallning ska i tillämpliga delar gå till på samma sätt som en utsagerekonstruktion. Även vallningar kan spelas in på film. Om en vallning innebär långa sekvenser av eftersökning kan det ibland vara lämpligare att en ljudupptagning görs och att den kompletteras med exempelvis karta, skisser och fotografier.

Genomförandet av en rekonstruktion eller vallning kan presen- teras vid en huvudförhandling genom uppspelning av filmen. Efter- som en sådan uppspelning innebär ett undantag från omedelbar- hetsprincipen och principen om bevisomedelbarhet är det viktigt att rätten ges möjlighet att kontrollera hur genomförandet har gått till. Sådana uppgifter bör framgå av protokollet. Eftersom utsage- rekonstruktioner och vallningar anses vara en form av förhör, ska filmen visas för rätten först sedan förhöret med den tilltalade har genomförts. Efter uppspelningen av filmen bör dock den hörde ges möjlighet att kommentera rekonstruktionen och svara på frågor från rätten eller parterna.

47

Kriminalsökhund. Polisens hundverksamhet regleras i Rikspolis- styrelsens författningssamling 2011:2, Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet 214-1, och behandlas även i Polisens metod- stöd för utredning av grova våldsbrott.

En kriminalsökhund kan användas vid utredningar av allvarliga brott och är en polishund med spetskompetens för att leta efter döda kroppar och kroppsdelar. Kriminalsökhunden kan medverka vid brottsplatser för kriminaltekniska undersökningar och söka efter kroppsdelar, spår av kroppsvätska eller brända kroppsdelar. Den kan användas för sökning inomhus, utomhus, i fordon och i vatten, från båt eller fritt simmande och på isbelagda sjöar.

Åklagarens roll under huvudförhandlingen

Regleringen av objektivitetskravet i rättegångsbalken gäller enligt sin ordalydelse bara vid förundersökningen. Objektivitetsprincipen anses dock gälla även under brottmålsrättegången. I 1949 års kom- mentar till rättegångsbalken (Gärde m.fl. s. 294) föreskrivs att åkla- garen vid fullföljande av sin uppgift är målsman för de allmänna intressen som är förknippade med straffrättskipningen och att hän- synen till dessa intressen kräver inte enbart att den som förövat brott fälls till ansvar utan även att inte någon oskyldig drabbas av straff. Att objektivitetsprincipen gäller för åklagaren under hela rättsprocessen framgår även av annan doktrin och uttalanden av JO. I ”Fallet Ulf” (JO 2007/08 s. 87) uttalade JO att i och med att åklagaren fattar beslut om att väcka åtal har denne tagit ställning i skuldfrågan och att det därför är naturligt att åklagaren under huvudförhandlingen främst argumenterar för en fällande dom. JO påpekade vidare att det givetvis i första hand är försvararen som har till uppgift att belysa de förhållanden som talar till förmån för den tilltalade. Trots det får det enligt JO anses vara ett krav att åklaga- ren även under huvudförhandlingen förhåller sig objektiv och gri- per in för att undvika att en person felaktigt döms för ett brott. Vidare har åklagaren alltid – oavsett om försvarare är närvarande eller inte – en redovisningsplikt till följd av objektivitetsprincipen. Fakta som gynnar försvaret och som kommer fram under för- undersökningen eller därefter kan därför, enligt JO, inte undan-

48

hållas försvaret eller domstolen. JO har även tidigare gjort liknande uttalanden, se bland annat JO 1976/77 s. 94.

Förundersökningsutredningen har, i betänkandet Förundersök- ning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45), bland annat föreslagit att det i rättegångsbalken ska föras in be- stämmelser om att objektivitetsprincipen även gäller dels innan en förundersökning inletts, dels sedan åtal har väckts. Förslaget bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

3.2.2Domstolens ansvar

Straffprocessuella utgångspunkter

Enligt Europakonventionen (artikel 6.2) gäller som grundläggande princip att den som blivit anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts (oskyldighetspresumtionen). Det är åklagaren som har bevisbördan för alla omständigheter som är av betydelse för åtalet. För att en tilltalad ska dömas för ett brott ska domstolen vid sin prövning komma fram till att det, genom den framlagda bevisningen, är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet. Detta kan uttryckas så, att domstolen ska komma fram till att det framstår som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åkla- garen gjort gällande att det kan betraktas som uteslutet.

Domstolen har en oberoende ställning gentemot parterna i en rättegång. Domstolens roll är inte utredande (inkvisitorisk). Rätte- gången är i stället ackusatorisk, vilket i princip betyder att parterna själva ansvarar för utredningen och att domstolen ska värdera det som parterna har lagt fram inför domstolen. Domstolen är bunden av det material som parterna har presenterat och får i sin bevis- värdering inte gå utöver detta.

Huvudförhandlingen präglas av muntlighet (muntlighetsprinci- pen) och omedelbarhet (omedelbarhetsprincipen). Muntlighets- principen (46 kap. 5 § rättegångsbalken) innebär att parterna ska framställa sin sak muntligt inför rätten. Skriftliga inlagor eller skriftliga anföranden får ges in eller läsas upp endast om domstolen anser att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen. Skriftlig bevisning och annat skriftligt processmaterial ska föredras muntligt såvida inte

49

rätten, efter parternas medgivande och en lämplighetsbedömning, anser att en hänvisning i stället kan göras till handlingen i målet. Materialet anses då upptaget utan att det läses upp. Omedelbar- hetsprincipen (30 kap. 2 § rättegångsbalken) innebär att det endast är sådant som har förekommit vid huvudförhandlingen som får läggas till grund för domen. Domstolen får därför i sin bedömning till exempel inte beakta sådant som förekommer i förundersök- ningsmaterialet men som inte har behandlats under huvudförhand- lingen. Avsikten är att skapa goda förutsättningar för en värdering av hela materialet i ett sammanhang och att underlätta för parterna att avgöra vilka omständigheter som rätten får grunda sin dom på.

Domstolens processledning

Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i brottmåls- processen regleras i 46 kap. 4 § första och andra stycket rättegångs- balken. I det första stycket, som avser rättens formella processled- ning, anges att rätten ska se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen och att rätten kan bestämma i vilken ordning olika frågor eller delar av målet ska behandlas. Den formella process- ledningen innebär bland annat att domaren ska se till att reglerna om förfarandet i rättegången följs. Ett exempel på en sådan regel är att ett vittne som huvudregel inte får närvara vid huvudförhand- lingen innan förhöret med honom eller henne äger rum.

I paragrafens andra stycke, som reglerar rättens skyldighet att bedriva materiell processledning, anges att rätten vid huvudför- handlingen ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffen- het kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullstän- digheter i de uttalanden som görs. Rätten får även självmant in- hämta bevisning och förelägga åklagaren att komplettera utred- ningen.

Domstolens ansvar för utredningens fullständighet är omdisku- terad av flera skäl, men framför allt på grund av risken för att sådana åtgärder skulle bli till nackdel för den tilltalade. Med tiden har domstolens utredningsansvar också i praktiken kommit att tunnas ut. Vid den översyn av rättegångsförfarandet som gjordes i betänkandet SOU 1982:26 berördes frågan om domstolens ansvar för utredningens fullständighet. Rättegångsutredningen konstate-

50

rade först att man, när rättegångsbalken kom till på 1930- och 1940-talen, ännu inte fullt vågade lita på att åklagare och försvarare skötte sina åligganden på ett helt betryggande sätt. Lagstiftaren ansåg sig därför tvungen att låta domstolarna ha kvar betydligt större befogenheter för brottmåls utredande än vad som kom att stadgas för tvistemålens del (s. 105). Rättegångsutredningen ansåg dock att utvecklingen på åklagarsidan och den ökade förekomsten av offentliga försvarare hade gjort att utredningen i större utsträck- ning än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens tillkomst kunde överlåtas åt parterna. Utredningen anförde även att det numera torde råda en ganska bred enighet mellan domare, åklagare och advokater om att domstolen normalt borde spela en mottagande roll och i första hand låta parterna själva stå för utredningen (s. 108). Rättegångsutredningen föreslog att möjligheten för rätten att före- lägga åklagaren att komplettera utredningen skulle tas bort. Så skedde dock inte, även om departementschefen uttalade att möjlig- heten torde komma till användning endast i extrema undantagsfall och att domaren i första hand borde göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materia- let i målet (prop. 1986/87:89 s. 109).

I betänkandet Brottmålsprocessen del 1 (SOU 2013:17) har Straffprocessutredningen på nytt utrett frågan om domstolens ansvar för den materiella processledningen (s. 213 ff.). Straff- processutredningen uppger bland annat att det i dag är få domare som utnyttjar möjligheten att fullständiga utredningen och att det finns en bred enighet bland domare, advokater och åklagare om att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera för- undersökningen är obsolet och bör tas bort. Beträffande rättens möjlighet att inhämta bevisning anser utredningen att detta kan leda till att domarens opartiskhet kan bli ifrågasatt, samt att det inte i förväg går att utesluta att ett inhämtat bevis blir till nackdel för den tilltalade. Straffprocessutredningen anser att brister i utred- ningen i stället ska leda till att rätten ogillar åtalet och har föreslagit författningsändringar som innebär begränsningar i domstolens materiella processledning. De föreslagna ändringarna innebär att rättens möjlighet att inhämta bevisning begränsas till att enbart gälla påföljdsfrågor och att det krävs yrkande från part för att rätten ska få förelägga åklagaren att komplettera utredningen.

Ändringsförslagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

51

Bevisprövning

Bevisföring

I svenska domstolar tillämpas fri bevisföring. Detta innebär att det inte finns någon begränsning av vilka bevis som får läggas fram under rättegången och inte heller av vilka bevis som får beaktas av domstolen, förutsatt att de har presenterats under rättegången. Däremot har parterna och domstolen att förhålla sig till två princi- per som kommer till uttryck i rättegångsbalken, nämligen ”princi- pen om det bästa bevismaterialet” och ”principen om bevisomedel- barhet”.

Principen om det bästa bevismaterialet innebär att om en och samma kunskapskälla utan svårighet kan utnyttjas på flera olika sätt ska det bevismedel användas som medför den säkraste bevisningen. Härav följer exempelvis att man ska sträva efter att höra ett vittne som själv iakttagit eller varit med om ett händelseförlopp i stället för ett vittne som fått kännedom om händelseförloppet genom hörsägen.

Principen om bevisomedelbarhet innebär bland annat att till- talade, vittnen och målsäganden ska höras direkt inför rätten. För- farandet är även ett uttryck för principen om det bästa bevis- materialet eftersom det är svårare för rätten att bedöma berättel- sens bevisvärde och vad vittnet egentligen menar om rätten inte får se eller höra vittnet. Om förhörspersonen inte är närvarande finns inte heller någon möjlighet för rätten och parterna att ställa kom- pletterande och klargörande frågor. Vissa undantag från regeln kan dock göras bland annat om förhörspersonen har avlidit eller är långvarigt sjuk. I en sådan situation kan uppgifter som förhörs- personen tidigare lämnat läggas fram genom uppläsning eller upp- spelning av förhöret. Det finns även särskilda regler om bevisupp- tagning utom huvudförhandling som dock inte närmare behöver beröras här.

Delar av ett tidigare förhör får även läsas upp när den som hörs vid rättegången avviker från vad han eller hon tidigare har berättat inför domstol, polis eller åklagare, eller inte kan eller vill yttra sig. En part kan i det läget uppmärksamma rätten på avvikelsen och få tillåtelse att läsa upp och åberopa den del av det tidigare förhöret som avviker från den muntliga utsagan. De delar av förhöret som har lästs upp och åberopats får läggas till grund för domen.

52

Utredningens robusthet

För att domstolens prövning ska kunna ske på ett fullgott sätt krävs att det underlag som domstolen ska värdera, det vill säga åklagarens utredning och den åberopade bevisningen, är tillräckligt fullständigt eller, med ett annat ord, tillräckligt robust. En full- ständig utredning är nödvändig för att domstolen ska kunna ute- sluta alternativa såväl händelseförlopp som gärningsmän och ta ställning till om det finns någonting i utredningen som väcker ”rimliga tvivel” om riktigheten i åklagarens gärningspåstående och den tilltalades skuld. Domstolen måste därför, som ett led i sin bedömning, undersöka och ta ställning till bland annat i vad mån åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om övrig utredning är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte skulle riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Genom prövningen kan domstolen bedöma uppgifternas tillförlitlighet. Prövningen av utredningens robusthet hänger därmed nära samman med domstolens bevisvärdering och ställningstagande till om bevis- kravet är uppfyllt. I praktiken sker prövningen av utredningens robusthet ofta parallellt med bevisvärderingen.

Om utredningen är utförligt genomförd kan domstolen känna sig tillräckligt säker på att bedömningen inte skulle förändras om ytterligare material skulle tillföras. Om utredningen däremot inte är tillräckligt robust kan det innebära att åtalet ogillas eftersom domstolen då inte kan veta vad ytterligare utredning skulle kunna leda till.

Som vi redovisat ovan har domstolen enligt rättegångsbalken en möjlighet att inhämta bevisning och domstolen kan även förelägga åklagaren att komplettera utredningen. Den allmänt rådande upp- fattningen i dag är dock (och var så även under 1990-talet) att detta endast bör ske i undantagsfall och att brister i utredningen i stället bör leda till att åtalet ogillas.

Beviskrav och bevisvärdering

Det är åklagaren som har bevisbördan i brottmål och som därmed ska lägga fram tillräckligt stark bevisning till stöd för åtalet. Om åklagaren inte lyckas med det ska den tilltalade frikännas.

53

Den styrka som bevisningen måste ha för att ett brottspåstå- ende ska anses bevisat kallas beviskrav. Vilken nivå som krävs finns inte uttryckligen angivet i lagen. Av praxis följer dock att det för en fällande brottmålsdom ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att en tilltalad har begått det åtalade brottet. Detta kan uttryckas så, att domstolen ska komma fram till att det framstår som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kan betraktas som uteslutet. Det uppställda beviskravet är strängt för att undvika felaktigt fällande domar.

I svenska domstolar tillämpas fri bevisvärdering. Fri bevisvärde- ring innebär att det inte finns några lagregler som anger vilken betydelse olika slags bevis ska tillmätas. Den rättsliga regleringen av domstolarnas bevisvärdering återfinns i 35 kap. 1 § rättegångs- balken, och innebär att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Av för- arbetena (SOU 1938:44 s. 377–378) följer att regeln inte innebär att domaren får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfatt- ning rörande de olika bevisens värde. Övertygelsen ska i stället vara objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra. Även omständigheter som är allmänt veterliga och kända erfaren- hetssatser får beaktas. Varje bevis ska värderas för sig och sedan läggas samman med övrig utredning i målet. Grunderna för bedöm- ningen ska klargöras i domskälen. Av domskälen ska även kunna utläsas hur domstolen har värderat eventuella omständigheter och bevis som talar i en annan riktning än mot det slut som tingsrätten slutligt har kommit fram till.

Särskilt om betydelsen av ett erkännande

Om en tilltalad erkänner den åtalade gärningen är erkännandet inte bindande för rätten. Ett erkännande tillmäts större vikt ju lindri- gare brottet är. Vid bagatellartade förseelser som exempelvis hastig- hetsöverträdelser godtas i princip ett erkännande utan ytterligare prövning. Vid allvarlig brottslighet krävs å andra sidan en noggrann prövning av erkännandets riktighet.

Det går inte att utesluta att ett erkännande i vissa fall kan vara falskt. Rätten måste därför i varje enskilt fall bedöma vilket bevis- värde erkännandet har. Enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken ska

54

rätten pröva erkännandet och med hänsyn till omständigheterna ta ställning till vilken verkan erkännandet har som bevis. I förarbetena till rättegångsbalken (SOU 1938:44 s. 380) uttrycks detta så att erkännandet inte har annan betydelse än andra upplysningskällor, och att domaren sålunda har att pröva erkännandets sanning.

3.2.3Advokatens roll

Av 21 kap. rättegångsbalken följer att den som är anhållen, häktad eller misstänkt för ett brott som det inte är stadgat lindrigare straff för än fängelse i sex månader, har rätt till en offentlig försvarare. En offentlig försvarare utses av rätten. Till offentlig försvarare ska för- ordnas en advokat som är lämplig för uppdraget.

En advokat är ledamot av Sveriges advokatsamfund och skyldig att följa de regler för advokatyrket som återfinns i dels rättegångs- balken, dels Sveriges advokatsamfunds Vägledande regler om god advokatsed. En advokat står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd och kan bli utesluten ur advokatsam- fundet eller tilldelas en varning eller erinran om reglerna inte följs.

Enligt 8 kap. 4 § rättegångsbalken ska en advokat utföra sina uppdrag redbart och nitiskt och iaktta god advokatsed. Advokaten har tystnadsplikt avseende det som anförtrotts advokaten inom ramen för advokatverksamheten.

Enligt 21 kap. 7 § rättegångsbalken ska en advokat som utför uppdrag som försvarare med nit och omsorg tillvarata den miss- tänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Innebörden av god advokatsed utvecklas i första hand genom advokatsamfundets regler och disciplinnämndens praxis (se NJA 2003 s. 403). Av advokatsamfundets Vägledande regler om god advokatsed med kommentar, de genomgångar av disciplinnämndens praxis som gjorts av Holger Wiklund (1973), Lars Bentelius och Kristian Agneklev (1998) och Claes Peyron (2010), samt litteratur på området framgår, såvitt här är av intresse, följande om god advokatsed.

En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten ska företräda och tillvarata klientens intressen inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. En advokat får

55

inte främja orätt och ska, inom ramen för lojalitetsplikten, handla på ett rättrådigt och hederligt sätt.

Advokaten har en absolut sanningsplikt mot klienten, vilket innefattar såväl så kallad negativ som positiv sanningsplikt. Negativ sanningsplikt innebär att advokaten inte får lämna felaktiga upp- gifter till klienten och positiv sanningsplikt innebär att advokaten dessutom är skyldig att upplysa klienten om allt som denne bör få veta.

När en advokat är ombud i en rättegång (till exempel offentlig försvarare) är advokaten skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Han eller hon bör dessutom, såväl under förundersökningen som under huvudför- handlingen, tillse att gällande regler och föreskrifter följs så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Advokaten ska ordent- ligt sätta sig in i saken och driva denna med sådan omsorg och på det sätt som god rättsskipning kräver.

En advokat får inte vilseleda motparten genom att medvetet lämna en felaktig uppgift om ett faktiskt förhållande eller inne- hållet i rättsregel. En advokat får inte heller till domstol lämna en uppgift som advokaten vet är osann och inte bestrida en uppgift som advokaten vet är sann. Gentemot motparter och domstol har advokaten med andra ord en negativ sanningsplikt.

En advokat får inte medverka till att bevis undertrycks eller för- vanskas. En advokat är dock inte skyldig att lägga fram eller åbe- ropa bevis eller lämna uppgift som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Detta innebär att advokaten inte har någon positiv sanningsplikt gentemot någon annan än sin klient. De lagliga skyldigheter som utgör undantag från regeln saknar betydelse för vår genomgång.

Om inte särskilda skäl föranleder det är en advokat inte skyldig att kontrollera att de uppgifter som klienten lämnar är riktiga. Om uppgifterna är av mer uppseendeväckande art bör dock advokaten ha viss skyldighet att göra vad som med rimliga kontroller är möjligt för att undersöka uppgiftens riktighet. Som exempel på uppgifter som kan behöva kontrolleras anger Curt Blomkvist, Försvararen (1987), sådana uppgifter som, om de är oriktiga, lätt skulle kunna mot- bevisas till skada för klienten eller oförskyllt medföra skada för någon annan.

56

Som framgått ovan har alltså advokaten gentemot motparter och domstolar en negativ, men ingen positiv, sanningsplikt. Advokaten får med andra ord inte lämna uppgifter som han eller hon vet är osanna, men har därutöver ingen skyldighet att föra fram sådant som talar mot den misstänkte. Den tilltalade har dock å sin sida ingen sanningsplikt, vilket innebär att han eller hon kan lämna oriktiga uppgifter utan att riskera någon påföljd eller sanktion för det. Om advokaten vet att klientens uppgifter är oriktiga får han eller hon inte stödja dem. Det som avses är dock absolut vetskap hos advokaten, och en advokat är inte skyldig att verka för att få fram sanningen från klienten. Att klientens uppgifter verkar osanno- lika, eller att advokaten har bildat sig en uppfattning om verkliga förhållanden som avviker från vad klienten påstår, innebär inte att advokaten måste ta avstånd från vad klienten vill göra gällande.

När en klient exempelvis har psykiska störningar eller funktions- nedsättningar, är ung eller befinner sig i ett missbruk kan lojalitets- plikten innefatta svåra avvägningar. För närvarande pågår det en diskussion inom advokatsamfundet om hur en advokat bör förhålla sig till lojalitetsplikten i sådana situationer.

Om klienten inför domstol vill göra gällande någonting som advokaten med säkerhet vet är osant, till exempel om klienten vill erkänna ett brott som advokaten vet att denne inte begått, bör advokaten inledningsvis diskutera saken med sin klient och kon- frontera denne med de motsägelser som finns. Om klienten trots det vill erkänna får advokaten, på grund av lojalitetsplikten gentemot klienten, som huvudregel inte agera i strid mot klientens önskemål vid huvudförhandlingen. Samtidigt måste advokaten hålla sig till sanningsplikten gentemot domstolen.

En lösning som ofta förespråkas för denna situation är att advo- katen frånträder uppdraget. Risken är dock stor att även nästa för- svarare hamnar i samma dilemma, varför frånträdandet inte medför någon slutlig lösning på problemet. Frånträdandet riskerar dess- utom i sig att i viss mån skada klienten eftersom advokaten inte får ljuga om skälen för sitt avträdande, utan i stället får försöka att ge ett mer undvikande besked.

En annan lösning som förespråkas är att advokaten fullföljer uppdraget men förhåller sig passiv för att inte bryta mot sannings- plikten gentemot domstol och motpart.

57

I promemorian Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter

(2015) behandlar advokatsamfundet den situationen att försvararen identifierar omständigheter som gör att han eller hon misstänker att klienten är oskyldig. Advokatsamfundet har i det sammanhanget uttalat att det kan finnas grund att påstå att det inte ligger i rollen som försvarare att genom passivitet medverka till att en oskyldig fälls till ansvar. Enligt advokatsamfundet borde försvararen kunna ha en viss möjlighet att göra rätten uppmärksam på omständigheter som talar för att klientens erkännande kan vara oriktigt. Om klien- ten lider av en psykisk sjukdom är försvararens handlingsutrymme sannolikt mer omfattande än annars. Stor försiktighet är dock enligt advokatsamfundet påkallad så att försvararens handlingssätt inte kommer i konflikt med lojalitetsplikten mot klienten.

3.2.4Sakkunnigbevisning

Allmänt om sakkunnigbevisning och sakkunniga

Sakkunnigbeviset är ett av flera bevismedel, skilt från till exempel vittnesbeviset. Det huvudsakliga syftet med sakkunnigbeviset är att tillföra målet erfarenhetssatser och omdömen som inte gemene man har, som förutsätter särskilda erfarenheter och kunskaper av den som lämnar uppgiften. Reglerna om sakkunnigbevisning åter- finns i 40 kap. rättegångsbalken. Sakkunnigbevisning presenteras för rätten antingen som en muntlig utsaga av en sakkunnig eller genom ett skriftligt sakkunnigutlåtande.

Sakkunniga kan utses av rätten eller av parterna. Det senare är det vanligaste. Man skiljer mellan det som brukar kallas för dom- stolssakkunnig, som förordnas av domstolen, och partssakkunnig som anlitas av en part utan att vara förordnad av rätten. Terminolo- gin finns inte i rättegångsbalken men är numera väl etablerad. I princip kan alla sorters experter komma ifråga som sakkunniga men de vanligaste är läkare, tekniker och psykologer. En sakkunnig kan vara både en fysisk person eller en myndighet, till exempel Rättsmedicinalverket eller NFC (Nationellt forensiskt centrum, tidigare SKL).

En sakkunnig är, till skillnad från ett vittne, utbytbar. Det finns som regel flera fackmän som har samma sakkunskap, medan vittnet är unikt på det viset att han eller hon är ensam om sin iakttagelse.

58

Att huvudsyftet med sakkunnigbevisning är att tillföra sakkunskap hindrar dock inte att en sakkunnig även kan användas för att till- föra målet bevisfakta. Till exempel kan en rättsläkare anlitas som sakkunnig i syfte att uttala sig om de iakttagelser som rättsläkaren har gjort vid en rättsmedicinsk obduktion.

Vad den sakkunnige ska uttala sig om är beroende av hur upp- draget ser ut. Att endast tillföra erfarenhetssatser är sällan tillräck- ligt utan ofta krävs sakkunskapen även för att tillämpa en erfaren- hetssats både på befintliga bevisfakta och på sådana som den sak- kunnige själv iakttagit, till exempel att en skada såg ut på ett visst sätt. Därutöver tillför den sakkunnige ofta en erfarenhetssats, till exempel att skador av den iakttagna typen orsakas av en viss sorts händelser.

Sakkunnigutredningens karaktär av bevis innebär att domstolen ska pröva dess bevisvärde. Högsta domstolen har uttalat att ett ut- låtande över rättspsykiatrisk undersökning ”till sin natur” är ett sakkunnigutlåtande ”som kan bemötas” (NJA 2004 s. 702). Detta gäller både bevisfakta och erfarenhetssatser. När den sakkunnige tillämpar erfarenhetssatser på bevisfakta och drar en slutsats gör den sakkunnige själv en bevisvärdering av materialet. I rättens bevis- värdering ingår sedan att bedöma om materialet tillåter den slutsats som den sakkunnige dragit. Trots att det kan vara svårt för dom- stolen att ta ställning till bevisvärdet av såväl den sakkunniges iakt- tagelser som erfarenhetssatser och slutsatser som denne tillfört, är det alltid domstolen som ensam har ansvaret för bevisvärderingen i det enskilda fallet.

Högsta domstolen har uttalat att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter och när det är fråga om att bedöma någons trovärdighet måste domstolen alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utred- ningen i målet i dess helhet (NJA 1992 s. 446). Vidare framhöll Högsta domstolen att när domstolen värderar ett expertutlåtande bör den utgå från att, även om utlåtandet har avgetts av en person med vetenskaplig skolning, det inte är fråga om tillämpning av någon exakt vetenskap. Domstolen måste också alltid beakta risken för att en expert, möjligen omedvetet, identifierar sig med en av parterna.

59

Domstolssakkunnig

En domstolssakkunnig utses på begäran av part eller på domstolens eget initiativ. Förutsättningen för anlitande av domstolssakkunnig är att det anses nödvändigt för prövning av en fråga som kräver sär- skild fackkunskap. Med särskild fackkunskap avses sådan kunskap som endast specialister eller experter har. Att rätten på eget initia- tiv kan förordna en sakkunnig hänger bland annat samman med principerna för rättens materiella processledning. Det har ansetts särskilt påkallat för rätten att förordna en domstolssakkunnig när flera partssakkunniga har kommit till motstridiga slutsatser. En åklagare kan dessutom begära att en domstolssakkunnig förordnas av rätten redan under förundersökningsstadiet. I vissa situationer saknar förundersökningsledaren befogenhet att själv anlita en sak- kunnig, åklagaren kan till exempel inte besluta om rättspsykiatrisk undersökning.

Om en domstolssakkunnig förordnas redan under förundersök- ningsstadiet kan dock reglerna om jäv aktualiseras beroende på när under förundersökningsstadiet frågan uppstår. En domstolssak- kunnig ska nämligen vara ojävig och opartisk. Detta uttrycks på sådant sätt att en domstolssakkunnig inte får stå i sådant förhåll- ande till saken eller endera parten att tillförlitligheten kan anses förringad. En person som på en parts begäran redan har avgett ett sakkunnigutlåtande, till exempel innan åtal väckts, bör endast undan- tagsvis kunna förordnas som domstolssakkunnig. Om en domstols- sakkunnig förordnas trots att jäv föreligger, kan det kompenseras genom att rätten tillmäter expertens utsaga ett lågt bevisvärde.

Innan en domstolssakkunnig förordnas bör rätten samråda med parterna, även i fråga om vem som ska utses, men det är domstolen som tar ställning till vilken expert som ska förordnas. Rätten ska då pröva om experten är lämplig.

De kvalifikationer som kan ställas på en domstolssakkunnig är vagt angivna i rättegångsbalken. Det framgår dock att en offentlig domstolssakkunnig, det vill säga myndigheter och offentligt an- ställda som har att bistå med yttranden, förutsätts vara tillräckligt kvalificerade för att kunna förordnas som domstolssakkunniga. För privata domstolssakkunniga (privatanställda eller privata institutio- ner) krävs, utöver redbarhet, en skicklighet i ämnet. Rimligen bör även en offentlig domstolssakkunnig vara skicklig i ämnet för att

60

SOU 2015:52 Allmänna utgångspunkter

kunna förordnas även om det inte direkt framgår av lagtexten. I vissa fall är kvalifikationskravet inskrivet i lag eller förordning. Så är det till exempel beträffande kompetenskravet för läkare som avger rättspsykiatriska utlåtanden (7 § tredje stycket lagen om rätts- psykiatrisk undersökning).

Om rätten i tid får reda på brister i en sakkunnigs kvalifika- tioner kan bevisvärdet påverkas. Det är därför viktigt att rätten gör en viss förhandsprövning av den sakkunniges kvalifikationer innan ett förordnande. Enligt Henrik Edelstam (Sakkunnigbeviset s. 273) bör detta gälla både domstolssakkunniga och partssakkunniga på grund av deras ”funktionslikhet” trots att särskilda kvalifikations- krav inte finns för partssakkunniga, se nedan.

I förordnandet av den domstolssakkunnige bör rätten noggrant ange ramarna för uppdraget och vilken fråga den sakkunnige ska uttala sig om. Uppdraget bör ges skriftligen, även om det inte ut- tryckligen anges i lagtexten.

I regel bör rätten begära att en domstolssakkunnig avger ett skriftligt utlåtande och när det gäller en privat domstolssakkunnig ska det ske om inte rätten bestämmer något annat. I utlåtandet ska den sakkunnige bland annat ange ”de skäl och omständigheter” som ligger till grund för gjorda bedömningar.

En sakkunnig som avgett ett skriftligt utlåtande kan höras muntligen vid huvudförhandlingen om någon av parterna begär det och rätten inte finner att ett muntligt förhör uppenbart saknar betydelse. En domstolssakkunnig som hörs inför rätten avlägger en särskild sakkunniged. Sakkunnigeden omfattar bara det som den sakkunnige uppger vid förhöret och inte vad som framgår av even- tuellt tidigare lämnade skriftliga utlåtanden. Om en domstolssak- kunnig muntligen lämnat oriktiga uppgifter kan denne dömas för ovarsam utsaga (15 kap. 3 § brottsbalken).

Partssakkunnig

En sakkunnig som anlitas av en part, till exempel åklagaren eller den tilltalade, kallas partssakkunnig. Att en part åberopar egen sak- kunnig är betydligt vanligare än att rätten förordnar en domstols- sakkunnig. Utrymmet för tillåtandet av partssakkunnig är vidare än för utseende av domstolssakkunnig, bland annat gäller inget krav på

61

att det ska vara nödvändigt eller att det ska röra sig om en fråga som kräver särskild fackkunskap.

I lagen uppställs inte några kvalifikationskrav, såsom särskild fackkunskap, på den partssakkunnige. Rätten skulle dock, i sällsynta fall, kunna avvisa en partssakkunnig om rätten anser att bevisningen inte behövs eller att den skulle bli verkningslös (35 kap. 7 § rätte- gångsbalken).

Även för partssakkunniga gäller reglerna om skriftligt utlåtande och om skyldighet att medverka i förhör vid huvudförhandlingen.

Däremot har reglerna om jäv för domstolssakkunniga inte någon motsvarighet i rättegångsbalken när det gäller partssakkunniga. Den kritik som finns mot avsaknaden av jävsregler för partssak- kunniga rör bland annat att även en åklagare kan åberopa ”jäviga” partssakkunniga, vilket rimmar illa med att förundersökningen ska bedrivas objektivt. Att en partssakkunnig är jävig bör dock få bety- delse vid bevisvärderingen.

För vissa partssakkunniga, som till exempel rättsläkare, finns det dock jävsregler. För läkare som får i uppdrag att som partssak- kunnig avge ett rättsintyg gäller lagen om rättsintyg i anledning av brott (2005:225). I den lagen hänvisas till förvaltningslagens be- stämmelser om jäv. Av dessa jävsregler följer bland annat att det föreligger jäv om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till opartiskhet i ärendet. Av kommen- taren till förvaltningslagen framgår att ett sådant jävsförhållande kan föreligga om någon är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.

Före 2005 fanns det inte någon särskild lag som reglerade rätts- intygens utformning. Av förarbetena till lagen framgår dock att läkare i allmän tjänst och de som kontrakterats av Rättsmedicinal- verket för utfärdande av rättsintyg redan före lagens tillkomst om- fattades av förvaltningslagens jävsregler. Dessa jävsregler är i sig ett uttryck för den objektivitetsprincip som är grundlagsfäst och som innebär att myndigheter ska iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen).

Av Rättsmedicinalverkets riktlinjer för expertrollen i rätts- processen från 2014 framgår att expertens bedömningar ska vara grundade på tidsaktuell vetenskap och beprövad erfarenhet samt att expertrollen ska präglas av integritet. Detta förhållningssätt är obero-

62

ende av om experten förordnas som domstolssakkunnig eller an- litas av till exempel åklagaren som partssakkunnig.

I övrigt ska reglerna om vittnen tillämpas på partssakkunniga. Som en konsekvens av det ska den partssakkunnige inte vara när- varande i rättssalen före det egna förhöret om det inte föreligger särskilda skäl. Den partssakkunnige avlägger också vanlig vittnesed.

Det utlåtande som en partssakkunnig lämnar disponeras av par- ten som således kan avstå från att åberopa ett ogynnsamt utlåtande. Den som avgivit ett utlåtande åt en part bör därför inte utan dennes medgivande underrätta motparten om utlåtandets innehåll. Åklaga- ren måste emellertid beakta objektivitetsprincipen, vilken torde begränsa möjligheten för åklagaren att fritt avgöra hur utlåtandet ska disponeras.

Det finns inte någon skyldighet att åta sig uppdrag som partssak- kunnig men flera statliga myndigheter har möjlighet att åta sig sak- kunniguppdrag åt enskilda. Dock har bland annat Rättsmedicinal- verket och Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medi- cinska frågor (Rättsliga rådet) ställt sig avvisande till sådana upp- drag, trots att det inte finns något rättsligt hinder för dem att åta sig sådana uppdrag.1 Det sistnämnda innebär att misstänkta och åtalade som har önskat så kallade ”second opinions” för bemötande av åklagarens utlåtanden har haft svårigheter med att få sådana till stånd via de myndigheterna. Den enskilde kan dock alltid vända sig till utländsk expertis för att få ett sakkunnigutlåtande, vilket dock kan vara förenat med stora kostnader.

Som framgått ovan kan förundersökningsledaren redan under förundersökningen inhämta yttrande från en sakkunnig. Denne blir då som utgångspunkt partssakkunnig. Som exempel på partssakkun- niga under förundersökningen kan anges rättsläkare och kriminal- tekniker eller att NFC anlitas för att analysera spår från en brotts- plats. Sådana utlåtanden kan sedan åberopas som bevisning och läggas fram under huvudförhandlingen. Av polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott (PUG) framgår att rättsläkaren, ut- över att genomföra rättsmedicinsk undersökning efter förordnande av till exempel förundersökningsledaren, även kan lämna biträde

1 Se även Henrik Edelstam i JT 1997/98, s. 96, om ett fall där en rättsläkare utsattes för kritik från Rättsmedicinalverket för att ha åtagit sig uppdrag som partssakkunnig direkt från en försvarare och inte via verket.

63

vid brotts- och fyndplatsundersökningar. Åklagaren kan också besluta att den sakkunnige får närvara vid förhör som hålls under förundersökningen.

JK har uttalat att det är förundersökningsledaren som bestäm- mer vilken utredning som ska tillföras målet och den sakkunnige har att iaktta följsamhet till principerna för förundersökningen även om han eller hon givetvis i sin utredning och bedömning av dess resultat är helt självständig (JK beslut 2000-06-21, dnr 2491-98-21, ”Osmo Vallo-ärendet”). Osmo Vallo-utredningen har i sitt betän- kande (SOU 2002:37) bland annat uttalat att rättsläkaren ansvarar för den enskilda undersökningen och behöver för det uppdraget ha vetskap om alla relevanta uppgifter om det aktuella fallet. I annat fall, menade utredningen, kunde det medföra att den rättsmedicin- ska undersökningen inte genomfördes på ett adekvat sätt. Samtidigt är rättsläkaren en del av förundersökningen och underordnad dess ledning. Även JK var i ”Osmo Vallo-ärendet” kritisk mot att allt relevant förundersökningsmaterial inte hade lämnats till rättsläkarna.

Med beaktande av bland annat JK:s beslut uttalade Osmo Vallo- utredningen att det utöver tillgång till allt relevant material är nödvändigt att det finns en muntlig kontakt mellan förundersök- ningsledaren och rättsläkaren, så att rättsläkaren informeras om de uppgifter som framkommit under förundersökningen. En ensidig fokusering på det skriftliga materialet i utredningen riskerar, enligt utredningen, att ge rättsläkaren en roll där denne förväntas värdera vittnenas utsagor. Denna uppgift ska förbehållas först åklagaren och sedan domstolen. Vidare påpekades att rättsläkaren som prin- cip bör ha tillgång till alla kända hypoteser om händelseförloppet och ha möjlighet att gå tillbaka för att kontrollera dessa genom ytterligare undersökningar. Det är förundersökningsledaren som ansvarar för detta, men även rättsläkaren ska kunna vända sig till brottsutredningen med frågor som undersökningen aktualiserar.

3.2.5Resningsprocessen i brottmål

Inledning

När en brottmålsdom inte längre kan överklagas utan har vunnit laga kraft kan frågan om den tilltalades ansvar för gärningen inte tas upp till ny rättslig prövning (30 kap. 9 § rättegångsbalken). Principen

64

om lagakraftvunna domars slutgiltighet brukar benämnas orubblig- hetsprincipen. Av den principen följer att en dom inte påverkas av omständigheter och bevis som kommer fram efter att den vunnit laga kraft. Orubblighetsprincipen är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och för den enskildes personliga trygg- het; var och en ska veta när det rättsliga förfarandet kring en rätts- sak är över.

Mot denna princip står intresset av att ett avgörande är materi- ellt riktigt, den så kallade sanningsprincipen. Orubblighetsprincipen är därför inte undantagslös. Det finns situationer då bland annat resning av en dom kan komma ifråga. Det kan till exempel vara fråga om att nya viktiga omständigheter eller nya bevis som inte tidigare varit kända har kommit fram och dessa, om de varit kända, sannolikt hade lett till att utgången hade blivit en annan. Resning till förmån för den tilltalade enligt den så kallade tilläggsregeln får beviljas om det finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Av rättsfallet NJA 1995 s. 187 framgår att enbart den omständigheten att någon som dömts för brott har tagit tillbaka sitt erkännande inte utgör skäl att bevilja honom resning, inte ens när domen väsentligen grundats på erkännandet.

Ansökan om resning och förfarandet i resningsdomstolen

De som är behöriga att ansöka om resning är som utgångspunkt samma parter som hade rätt att överklaga den ursprungliga domen. Åklagaren kan ansöka om resning både till förmån och till nackdel för den tilltalade. En resningsansökan ska vara skriftlig och för att resning ska kunna beviljas krävs som regel att motparten har före- lagts att lämna ett svarsyttrande, en så kallad förklaring.

Det är hovrätten som prövar resningsansökan om domen med- delats av tingsrätten, och i annat fall prövas den av Högsta dom- stolen. Innebörden av att resning beviljas är att den avgjorda saken tas upp på nytt. Beslutet om resning undanröjer dock inte domen i sig, men innebär att domens rättskraft inte längre hindrar att målet tas upp till fortsatt prövning i sak. Den domstol som beviljar res- ning ska enligt huvudregeln förordna att målet tas upp av den dom- stol som sist dömt i målet (58 kap. 7 § första stycket rättegångs- balken). Om det är uppenbart vilken utgång målet ska få, kan dock

65

den resningsbeviljande domstolen redan i resningsärendet ändra domen och till exempel ogilla åtalet. Det är emellertid ovanligt att saken bedöms som uppenbar och i de allra flesta fall där resning beviljas beslutar resningsdomstolen att målet ska tas upp till ny prövning.

Utredningsåtgärder i resningssyfte

Till skillnad från den ordinarie brottmålsprocessen, där det är åkla- garen som har bevisbördan för att ett brott är begånget, är det den som ansöker om resning som har bevisbördan för att skäl för res- ning föreligger. I de flesta fall är det dock bara åklagaren som har utredningsresurser och som kan vidta utredningsåtgärder. Åklaga- ren kan dock i princip bara vidta brottsutredande åtgärder, såsom att hålla förhör eller besluta om teknisk undersökning, inom ramen för en förundersökning. Sedan 2013 är åklagarens möjlighet att återuppta en förundersökning i resningssyfte lagreglerad och inne- bär bland annat att åklagaren under vissa förhållanden ska återuppta en förundersökning i syfte att utreda om det finns grund för res- ning.

Handläggningen efter att resning har beviljats

När resning har beviljats och resningsdomstolen beslutat att målet ska återupptas vid en angiven domstol ska denna domstol påbörja handläggningen. Domstolen förelägger normalt parterna att yttra sig över målets fortsatta handläggning. Åklagarens yttrande kan föregås av att åklagaren genomfört förundersökningsåtgärder inom ramen för den återupptagna förundersökningen, se ovan. Som ut- gångspunkt sätts målet därefter ut till en ny huvudförhandling vid vilken åtalet prövas.

Av 20 kap. 9 § rättegångsbalken framgår att ett allmänt åtal inte får läggas ned sedan en dom har meddelats. I förarbetena till be- stämmelsen anges att när en dom fallit bör åklagaren inte genom ett ensidigt nedläggande av åtalet kunna göra att den meddelade domen går om intet (se NJA II 1943 s. 267). Bestämmelsen om- fattar dock inte uttryckligen resningssituationen. I doktrinen har den uppfattningen förts fram att åklagaren, trots att någon uttryck-

66

lig regel inte finns, bör ha möjlighet att lägga ned ett åtal efter det att målet återupptagits efter resning (Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål, s. 271 f.). Den ordningen synes även ha accepterats i praxis. Om åklagaren anser att åtalet inte längre kan styrkas får det således anses möjligt för åklagaren att antingen vidhålla åtalet och biträda den tilltalades ändringsyrkande eller lägga ned åtalet. Om åklagaren lägger ned åtalet undanröjs det tidigare avgörandet och målet avskrivs från vidare handläggning eller, om den tilltalade yrkar det, meddelas en frikännande dom.

Om åklagaren vidhåller åtalet prövar domstolen åtalet mot den bevisning som åberopas. Domstolens prövning resulterar i att den tidigare domen ändras eller fastställs, beroende på utgången. Domen kan således ändras även på annan grund än den som föranlett res- ning liksom domslutet kan fastställas med en annan motivering än den som angavs i den ursprungliga domen.

3.2.6Påföljden rättspsykiatrisk vård

Strafflagstiftningen om psykiskt sjuka lagöverträdare

Om den som har begått ett brott lider av en allvarlig psykisk stör- ning och har behov av psykiatrisk tvångsvård får rätten som påföljd överlämna honom eller henne till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Det finns inte något krav på orsaks- samband mellan brottet och den psykiska störningen, men om så- dant samband finns och om det finns risk för att den enskilde till följd av störningen återfaller i allvarlig brottslighet får rätten före- skriva om särskild utskrivningsprövning från den rättspsykiatriska vården. Det innebär att det är förvaltningsrätten som prövar frågan om vårdens upphörande (utskrivning) till skillnad från vad som gäller vid rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Då är det i stället i normalfallet chefsöverläkaren vid den avdelning där den intagne vårdas som fattar beslut om utskrivning. Det är rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som här är av intresse.

67

Det rättspsykiatriska underlaget

För att rätten ska kunna överlämna en person till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning krävs att en rättspsykia- trisk undersökning (RPU) har gjorts i målet eller, om den miss- tänkte redan genomgår sådan vård, att ett utlåtande har inhämtats från den chefsöverläkare som är ansvarig för vården (3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning). Det är vanligt att domstolen innan förordnande om rättspsykiatrisk undersökning först inhämtar ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om sär- skild personutredning i brottmål, m.m. Ett sådant så kallat § 7- intyg utgörs av en mindre omfattande bedömning som bland annat kan peka på behovet av en rättspsykiatrisk undersökning.

Rätten får meddela ett beslut om att rättspsykiatrisk undersök- ning ska genomföras enbart om den misstänkte har erkänt gär- ningen eller om övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått gärningen. Om den misstänkte har erkänt gär- ningen kan en rättspsykiatrisk undersökning beslutas redan innan eller i samband med att åtal väcks. I annat fall krävs att rätten först håller huvudförhandling.

Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket men kan även utföras vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården. Vid en sådan under- sökning deltar rättspsykiatriker, psykolog, kurator och vårdpersonal i ett team. Det är rättspsykiatrikern som ansvarar för det slutliga utlåtandet.

Utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen är ett sak- kunnigutlåtande som främst innehåller en bedömning av förekoms- ten av allvarlig psykisk störning vid tiden för den aktuella gär- ningen och vid tiden för undersökningen. Även en bedömning av förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård görs. Rätten måste inte följa utlåtandet utan prövar det tillsammans med övrigt underlag. Precis som är fallet med andra sakkunniga kan rätten välja att också höra den rättspsykiatriker som utfärdat utlåtandet inför rätten. Rätten kan också begära att Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) avger ett yttrande över utlåtandet från den rättspsykiatriska undersök- ningen (12 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning).

68

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

Bestämmelser som rör vården av den som dömts till rättspsykia- trisk vård finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari 1992. De delar som nu är relevanta har i huvud- sak samma innehåll som den lagstiftning som gällde 1991.

Den rättspsykiatriska vården ges inledningsvis i sluten form på särskilda sjukvårdsinrättningar och innebär vård på sjukhus dygnet runt. Den slutna rättspsykiatriska vården kan senare under vård- tiden övergå i öppen rättspsykiatrisk vård. Det är de olika lands- tingen som ansvarar för och driver vården.

Vid rättspsykiatrisk vård får tvångsåtgärder användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och mindre in- gripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Tvånget ska utövas med största möjliga hänsyn till patienten. Varje patient ska ha en egen vårdplan som innehåller bland annat de behandlings- åtgärder som ska användas. Det är chefsöverläkaren som ytterst av- gör frågor om behandlingen men samråd ska ske med patienten både i fråga om vårdplanen och i fråga om behandlingen.

En patient som står under rättspsykiatrisk vård har vissa inskränk- ningar i sin rörelsefrihet och får bland annat inte lämna sjukhusets område utan tillstånd. Patienten kan även få brev undersökta. Ut- gångspunkten är att patienten ska ges möjligheter till besök men vårdgivaren kan besluta om vissa besökstider enligt lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Om en patient är häktad och står under rättspsykiatrisk vård är det Kriminalvården som i särskilda fall får besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka brev, att ta emot besök eller samtala med utomstående i telefon om det behövs ur ordnings- eller säkerhets- synpunkt.

Frågor som rör tillstånd för en patient att vistas utanför sjuk- huset genom permission beslutas av förvaltningsrätten, som dock kan överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om permission för en viss patient.

Även frågan om utskrivning från rättspsykiatrisk vård med sär- skild utskrivningsprövning prövas av förvaltningsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Chefsöver- läkaren ska göra en sådan anmälan till förvaltningsrätten var sjätte

69

månad under hela vårdtiden. Förvaltningsrätten kan besluta att vården ska upphöra eller ges i form av öppen rättspsykiatrisk vård. Det är vårdbehovet och risken för återfall i brottslighet av allvarligt slag som styr när vården ska upphöra.

Psykiatrilagsutredningen har, i betänkandet Psykiatrin och lagen

– tvångsvård, straffansvar och samhällskydd (SOU 2012:17), bland annat föreslagit att ett krav på tillräknelighet införs för att en gärning ska utgöra brott och att överlämnade till rättspsykiatrisk vård avskaffas som självständig påföljd. För psykiskt sjuka lagöver- trädare som inte är otillräkneliga ska normala bestämmelser om på- följdsbestämning gälla. Förslaget bereds för närvarande i Social- departementet.

3.2.7Övrigt

Inom vården råder som utgångspunkt tystnadsplikt och sekretess för uppgifter om enskilda. I vissa fall får vårdpersonal trots det lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess till polis och åklagare. Det är bland annat tillåtet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter som angår misstankar om begångna brott om fängelse är före- skrivet för brottet och detta kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Någon allmän skyldighet att underrätta polis eller åklagare angående misstankar om begångna brott finns dock inte.

3.3Rättspsykologi och psykoterapi

3.3.1Allmänt om rätts- och minnespsykologi

Vittnespsykologi, utsagespsykologi och minnespsykologi

Vittnespsykologi är en gren inom den akademiska psykologin. Ibland används det snävare uttrycket utsagespsykologi, då det primära syftet är att bistå rättsväsendet med att bedöma trovärdig- heten av förhör och vittnesmål under förundersökning och huvud- förhandling. Till vittnespsykologin räknas också frågor som gäller metoder för förhör av vittnen.

Utsagespsykologin utvecklades under 1950-talet under ledning av professor Arne Trankell. Utsagespsykologerna gjorde en rad uppmärksammade insatser i bland annat mord- och incestutred-

70

ningar, till exempel i samband med utredningen kring mordet på Olof Palme. Utsagespsykologen och docenten i rättspsykologi Nils Wiklund uppgav vid möte med kommissionen att utsagespsyko- logernas bedömningar bygger på ingående undersökningar som kan ta månader i anspråk. Enligt Nils Wiklund bygger tanken om bort- trängning av svåra minnen på felaktiga teorier som omsätts i psyko- dynamiska terapier. Nils Wiklund framhöll att man möjligen kan tala om bortdöende minnen men då inte av riktigt svåra händelser. Att utsagespsykologins anseende sjönk under 1990-talet berodde enligt Nils Wiklund främst på att det då uppträdde ”pseudovittnes- psykologer” som fullt ut litade på barns utsagor i sexualbrottmål. Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet och forskare inom det rättspsykologiska fältet, menade vid kommis- sionens möte med honom att det sjunkande anseendet troligen även berodde på en strid mellan Arne Trankell och hans elever, till exempel vittnespsykologen Astrid Holgersson, å ena sidan och akademiska minnespsykologer å den andra. I dag anlitas knappast alls utsages- psykologer som sakkunniga av åklagare och domstolar. Däremot förekommer det att minnespsykologer anlitas. De uttalar sig då mer generellt om hur minnet fungerar och om olika psykologiska mekanismer.

I flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring Sture Bergwall anlitades Sven-Åke Christianson, professor i psyko- logi vid Stockholms universitet. Han uttalade sig huvudsakligen som minnespsykolog men agerade även som vittnespsykolog, sär- skilt när han gav anvisningar under förundersökningarna inför vall- ningarna och rekonstruktionerna samt när han bedömde trovärdig- heten i Sture Bergwalls uppgifter. Sven-Åke Christiansons insatser berörs närmare i kapitel 6–7 och 9–12.

Enligt Pär Anders Granhag saknas i svenska domstolar i dag i allt för hög utsträckning kunskap om grundläggande minnespsyko- logiska mekanismer men det finns ett ökat intresse för utbildning i dessa frågor hos såväl polis som åklagare och domstolar.

71

Olika typer av minnen

Inom minnespsykologin förekommer en rad olika klassifikationer och definitioner. För framställningen är framför allt fyra typer av minnen relevanta. Kontinuerliga minnen och bortträngda minnen bygger på faktiska händelser medan falska minnen och påhittade (fabulerade) minnen saknar verklighetsbakgrund.

Kontinuerliga minnen är sådana som alltid finns tillgängliga, även om personen kan välja aktivt att inte tala om eller ens tänka på dem. Bortträngning är en psykologisk försvarsmekanism som inne- bär att psykiska trauman och ångestframkallande tankar, önskningar och erfarenheter trängs undan från det medvetna till det omed- vetna. I psykiatriska diagnossystem benämns tillståndet numera dissociativ amnesi, vilket innebär att en person helt eller delvis saknar förmåga att minnas händelser och situationer som de varit med om. Ofta ses detta som en psykologisk försvarsmekanism som gör att man saknar minne av svåra traumatiska händelser, särskilt under barndomen.

Falska minnen är sådana minnen som saknar verklighetsbak- grund men som individen ändå upplever som verkliga. Påhittade minnen är just påhittade och saknar verklighetsbakgrund. När man har vissa äkta minnen men fyller ut minnesluckorna med påhittat material brukar man tala om konfabulerande.

Termen återskapat minne är mer övergripande. Det kan gälla en verklig händelse som varit bortträngd eller på annat sätt inte varit tillgänglig, men kan också gälla ett falskt minne.

Fabulerande

Inom psykologin talar man om fabulerande (eller konfabulerande) när någon berättar om minnen om sig själv eller omvärlden som är fabricerade, förvrängda eller misstolkade. Gränsdragningen mellan fabulerande och lögn är otydlig. I teorin har avsikten framhållits som det särskiljande. Medan lögnen har ett tydligt syfte att föra någon bakom ljuset, behöver avsikten med fabulerande inte nöd- vändigtvis vara detta – påhittade uppgifter kan uppstå på ett mer omedvetet plan.

Fabulerande kan täcka in ett brett spektrum av avvikelser från sanningen. Typiska exempel i ena änden av detta spektrum brukar

72

återfinnas i memoarer, där minnen feltolkats eller visat sig vara direkt felaktiga. I den andra änden av spektrumet finns det fabule- rande som är centralt vid vissa sjukdomstillstånd i hjärnan.

Det finns en lång rad olika teorier för att förklara fabulerande. Flera av teorierna utgår från att fabulerandet är en del av sjukdoms- bilden vid vissa typer av hjärnskador orsakade av trauma, demens, vitaminbrist eller alkoholmissbruk – det handlar då om neuro- psykologiska mekanismer. Andra teorier betonar den inneboende strävan att ge sammanhållna minnesbilder. Minnesluckor fylls då ut med påhittade minnen. Mer övergripande teorier lyfter fram sam- spelet mellan medvetna och omedvetna processer när osanna be- rättelser växer fram. Fram till sju–åtta års ålder är fabulerande mycket vanligt. Det förekommer att fabulerandet kvarstår i påtag- ligt hög omfattning in i vuxen ålder. Vissa psykologer ser vuxen- fabulerande som en utvecklingsstörning.

Debatten om bortträngda och falska minnen

Synen på bortträngda minnen

Den svenska debatten kring minnen av traumatiska händelser är en spegling av den internationella, framför allt amerikanska, debatten om bortträngda minnen som förts sedan 1990-talets början. Debatten har framför allt handlat om bortträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Begreppet memory war (minneskrig) myntades i USA i mitten av 1990-talet för att beskriva kampen för och emot teori- erna om bortträngda minnen.

Begreppet bortträngning härstammar från Freud och är en av flera försvarsmekanismer som är centrala i psykoanalysen – man tränger bort traumatiska händelser från medvetandet för att kunna handskas med den psykiska smärta som traumat innebär. Som framgått ovan ska bortträngning skiljas från kontinuerliga minnen, falska minnen och fabulerande.

Minneskriget utvidgades till att omfatta också andra grund- stenar av psykoanalysen. Boken The Myth of Repressed Memory (1994) av den amerikanska psykiatriprofessorn Elissa Benedek, liksom den forskning om falska minnen som bedrevs av psyko- logen Elizabeth Loftus, fick stort inflytande på den amerikanska debatten. Enligt dessa båda är flertalet bortträngda traumatiska

73

minnen falska och inplanterade under terapeutisk behandling. Många terapeuter bestred detta, medan uppfattningen vann stöd hos minnes- forskare. Skiljelinjerna följde till stora delar professionsgränserna. Även om intensiteten i minneskriget var som allra högst på 1990- talet är frågan fortfarande aktuell i USA.

I den internationella debatten kring bortträngda minnen fanns flera kritiska röster. Under åren 1996–2004 publicerade en rad professionella organisationer för såväl psykologer och psykiatriker i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna rapporter och riktlinjer kring återkallade minnen. Gemensamt för dessa rapporter och styrdokument var att de framhöll hur kontro- versiella frågorna kring återkallade minnen var. Detta gällde särskilt sexuella övergrepp i tidiga barnaår.

Den svenska debatten kring bortträngda minnen nådde inte samma intensitet som i USA. I boken Traumatiska minnen (1995) beskrev Sven-Åke Christianson bortträngning av traumatiska barn- domsminnen, framför allt minnen av incest. Boken låg till stora delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen som Psykologförbundet antog 1999 (Sveriges Psykologförbund Kvalitetsstandard – Traumatiska minnen). Dokumentet togs bort från Psykologförbundets hemsida 2013.

Sven-Åke Christiansons uppfattning ifrågasattes av Germund Hesslow, numera professor i neurofysiologi vid Lunds universitet, som 1996 framförde att minnen som återuppväcks i terapi oftast är ett resultat av själva terapin. Även psykologen Rickard L Sjöberg har framhållit det svaga vetenskapliga stödet för att bortträngda traumatiska barndomsminnen kan återuppväckas i terapi.

Vid möten med kommissionen har företrädare för Svensk Psykiatrisk Förening och psykoterapeuten Anna Gerle påpekat att en person under en förtroendefull terapirelation kan börja berätta om traumatiska minnen. I regel rör det sig då inte om bortträngda minnen utan om minnen som hela tiden funnits tillgängliga – kon- tinuerliga minnen – men som personen inte velat tänka på eller valt att inte redovisa i tidiga faser av terapin. Även psykologen Magnus Brolin, som på 1990-talet arbetade på Säters sjukhus, framhöll vid möte med kommissionen att hans erfarenhet av arbete med patien- ter med svåra psykiska trauman var att smärtsamma minnen med- vetet kan läggas åt sidan, däremot inte bortträngas. Vid sexuella

74

övergrepp är det, enligt Magnus Brolin, vanligt att man förstår händelsens hela vidd först i vuxen ålder.

Psykodynamiskt inriktade terapeuter vi talat med, som pro- fessor Johan Cullberg och professor Per Magnus Johansson, har framhållit att bortträngda minnen kan förekomma, om än i mycket mindre omfattning än vad gruppen kring psykoterapeuten Margit Norell ansåg, se nedan 4.4.1. Enligt Johan Cullberg och Per Magnus Johansson trängs inte traumatiska minnen av mycket brutala hän- delser, som till exempel svår misshandel och våldtäkt, bort. Enligt dem är det viktigt att inte leta efter enskilda bortträngda minnen eftersom en snäv fixering vid sådana är kontraproduktiv. En terapeut hamnar fel om han eller hon frågar sig vad patienten har för bortträngda minnen.

Det i dag kraftfullaste stödet för att bortträngda minnen existe- rar verkar komma från den nederländska psykologen och psyko- terapeuten Ellert Nijenhuis. Han har med stöd av neurofysiolo- giska studier framfört att dissociativa störningar (han undviker begreppen bortträngda minnen och multipla personligheter) kan vara genuina och inte resultatet av suggestiv psykoterapi.

Enligt den av Robert Bellis redigerade boken True and False Recovered Memories. Toward a Reconciliation of the Debate (2012) finns numera en samsyn på tre punkter:

•Återkallande av bortträngda minnen av traumatiska händelser förekommer.

•De bortträngda minnen som återkallas spontant (det vill säga inte under terapi) är i regel sanna.

•Falska minnen kan uppkomma under psykoterapi.

Fortfarande finns emellertid kraftigt skilda uppfattningar om de bortträngda traumatiska minnen som återkallas under psykoterapi. Mycket förenklat ser terapeuter dessa som oftast sanna, medan minnesforskarna menar att de oftast är falska och skadliga, orsa- kade av terapin. Enligt Pär Anders Granhag saknas det bland akade- miska minnespsykologer i Sverige stöd för uppfattningen om bort- trängda minnen, i motsats till situationen på 1990-talet. Han fram- håller att det är främmande för den mänskliga naturen att glömma mycket traumatiska och hotfulla minnen som behövs för att skydda sig mot faror, för överlevnaden.

75

De representanter för Psykoanalytiska föreningen som vi har samtalat med har framhållit att den första reaktionen vid trauma- tiska händelser ofta är skam. Skammen kan leda till att man skyddar minnet men inte till att man kan tränga bort det.

Vi har här redogjort för de olika positionerna i debatten om bortträngda minnen internationellt och i Sverige. Vi har däremot inte sett som vår uppgift att ta ställning i de vetenskapliga och pro- fessionella tvisterna kring begreppet bortträngda minnen.

Synen på falska minnen

Ett falskt minne är inte detsamma som ett falskt erkännande, men falska minnen kan vara en av många orsaker till ett falskt erkän- nande. I mitten av 1990-talet fanns visst stöd för att man i experi- mentella situationer kunde skapa falska minnen. Viktiga studier inom detta område publicerades 1995–1997 av bland annat Elizabeth Loftus. Forskningen visade att ju närmare kontakt med experimen- tatorn, det vill säga personen som utförde experimentet, desto större möjlighet att skapa falska minnen. Det har ifrågasatts i vad mån man kan dra generella slutsatser av de experimentella studierna. Kritiker har menat att en laboratoriesituation knappast är av relevans för vad som händer i det verkliga livet.

De flesta konkreta exemplen på falska minnen gäller sexuellt utnyttjande under barndomen. Minnena är inte alltid konstanta och såväl offer som förövare kan växelvis förneka eller acceptera min- nena.

Elizabeth Loftus har vid möte med kommissionen berättat om flera amerikanska rättsfall där falska minnen spelat en stor roll. Enligt henne är nästan alla återskapade bortträngda minnen falska, orsakade av psykoterapi. Spontant återkallande av tidigare bort- trängda traumatiska minnen förekommer knappast enligt Elizabeth Loftus. Hennes forskning visar samtidigt att falska traumatiska minnen kan orsaka lika starka känslor hos en person som äkta trau- matiska minnen gör.

De minneskrig som beskrivits ovan utspelades inte bara i den vetenskapliga litteraturen utan också i media och i domstolarna. Allt fler återtaganden av falska minnen, av så kallade retractors, dök upp. Enligt Elizabeth Loftus berodde återtagandena bland annat på

76

att när terapin hade upphört, ofta av ekonomiska skäl, började patienterna ifrågasätta om de minnen de återkallat verkligen var sanna. Enligt hennes uppfattning kan det kring en kärna av faktiska övergrepp som avsatt ett kontinuerligt minne finnas många med så kallade bortträngda minnen som kan vara falska.

Såväl i den internationella forskningen som bland kliniskt verk- samma psykologer och psykiatriker i Sverige som vi mött finns en samsyn om att risken för att framkalla falska minnen är särskilt stor om man använder suggestiva psykoterapeutiska tekniker som hyp- nos, visualiseringsteknik och återgestaltningsterapi. Det finns större risk att minnen av sexuella övergrepp i barndomen är falska om de framkallas under terapi än om de kommer fram spontant.

Vid ett möte med kommissionen framhöll Pär Anders Granhag att förespråkarna för regressionsterapi och liknande psykotera- peutiska metoder hävdar att extraordinärt svåra situationer kräver extraordinära metoder. Men dessa metoder kan enligt Pär Anders Granhag vara farliga.

Synen på minnen av sexuella övergrepp i barndomen

Redan under 1980-talet och hela 1990-talet var frågorna kring sexuella övergrepp i barndomen aktuella både i den vetenskapliga och i den offentliga debatten. Det fanns ett ökande intresse för sexuella övergrepp i barndomen, särskilt incest, som orsak till psykiska problem under vuxenlivet.

Detta var också huvudtemat i den inflytelserika boken The Courage to Heal: A Guide for Women Survivors of Child Sexual Abuse (1988) av Ellen Bass och Laura Davis. I bokens senare upp- lagor infogades även ett kapitel om satanism vid övergrepp mot barn. Med stöd av Folkhälsoinstitutet översattes boken 1996 till svenska och fick då titeln Incest och andra sexuella övergrepp: hand- bok för överlevare. Bokens grundläggande teser har ifrågasatts bland annat för risken att falska minnen skapas och att familjerelationer ogrundat kan brytas sönder.

En bok som fick stor roll i den svenska debatten var La de små barn komme til meg: barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep

(1994) av Eva Lundgren, professor i sociologi. Boken utsattes för kritisk granskning, sammanfattad av journalisten Lilian Öhrström i

77

boken Sex, lögner och terapi (1996). Året därpå publicerade psyko- logen och författaren Lena Hellblom-Sjögren boken Hemligheter och minnen: att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål där hon bland annat varnade för falska minnen av incest, frammanade av tera- peuter.

I en debattartikel i Läkartidningen 2009 framförde Rickard L Sjöberg och Torun Lindblom, båda docenter i psykologi, att det saknades vetenskapligt stöd för att bortträngda minnen av incest kunde återuppväckas. De citerade studier som visade att ju obehag- ligare ett övergrepp är, desto mer minns man av dem. Bland de psykologer vi mött i vårt utredningsarbete finns dock även upp- fattningen att bortträngda minnen, särskilt av incest och andra sexuella övergrepp i barndomen, är vanliga.

Rickard L Sjöberg gjorde 2011 en bredare genomgång av hur minnespsykologin används i det svenska rättväsendet där han var- nade för att en okritisk tillämpning av dessa teorier riskerar att leda till felbedömningar i brottmål. Han pläderade för att jurister bör vinnlägga sig om att med kritiskt sinnelag hantera och värdera sak- kunnigbedömningar från forskare.

Synen på multipel personlighet

Multipla personligheter har ansetts vara ett extremt uttryck för dissociation, där en individ avskärmar sig från sina upplevelser. Detta tillstånd innebär att man, oftast abrupt, skiftar från en per- sonlighet till en annan. Från 1991 och under de närmast följande åren ökade det vetenskapliga intresset för detta fenomen drama- tiskt. Påfallande många av de vetenskapliga artiklar som publicera- des under dessa år handlade om sexuella övergrepp i barndomsåren, särskilt incest, som bakomliggande orsak till multipel personlighet.

Det finns i dag psykodynamiskt inriktade terapeuter som anser att det finns personer med ”äkta” multipla personligheter, även om dessa är sällsynta. De flesta psykologer och psykiatriker som vi sam- talat med, inklusive representanter för Psykoanalytiska föreningen, säger sig dock aldrig ha träffat på någon patient med multipel per- sonlighet. Det vetenskapliga underlaget har aldrig varit starkt. Det har med åren blivit allt vanligare med rapporter om att patienter kan simulera dissociativa sjukdomstillstånd, inklusive multipel per- sonlighet.

78

3.3.2Allmänt om psykoterapi

Psykoterapi är ett brett begrepp som innefattar alla psykologiska metoder för att hantera psykiska, relationella och existentiella pro- blem. Dagens psykologutbildning innefattar två huvudlinjer: kog- nitiv beteendeterapi (KBT) respektive dynamisk psykoterapi. En psykoterapeut kan ha grundutbildning till psykolog eller annat vårdande yrke, till exempel läkare, socionom, sjuksköterska eller präst. Påbyggnadsutbildningen till psykoterapeut innefattar teore- tiska studier, psykoterapeutiskt arbete under handledning samt att man själv går i terapi. Psykoterapeut är en skyddad yrkestitel. Legi- timation utfärdas av Socialstyrelsen. Inom psykoterapin finns flera olika inriktningar. Den terapi Sture Bergwall erhöll under åren 1992–2002 kan hänföras till den psykodynamiska kategorin.

Psykodynamisk terapi

Psykodynamisk terapi är ett paraplybegrepp för en rad psykolog- iska behandlingsmetoder som alla influerats av den klassiska psyko- analysen men inte nödvändigtvis strikt följer psykoanalysens teori- bildningar och tillämpningar.

Fram till 1960-talet kan psykoanalysen beskrivas som aukto- ritetsbunden, med Freud som centralgestalt. Det fanns också mycket strikta regler kring hur terapin skulle bedrivas. Till exempel fick terapeuten inte alls blanda in något ur sitt eget liv. När psyko- analysen inleddes upprättades en form av muntligt kontrakt mellan terapeut och patient där villkoren för terapin klargjordes, till exem- pel rollfördelning.

I slutet av 1960-talet framträdde i USA de så kallade neoanalyti- kerna eller neofreudianerna som ifrågasatte många av Freuds grund- satser och begrepp. En tidig företrädare i Sverige för denna skola blev Gösta Harding, överläkare och föreståndare för Ericastiftel- sens läkepedagogiska institut. I den klassiska psykoanalysen hade man tydliga gränser mellan terapi och handledning av psykotera- peuter under utbildning men Gösta Harding och hans efterföljare upprätthöll inte strikt denna rollfördelning.

Objektrelationsteorin ligger till grund för många av dagens psykoterapier. Den har sin grund i psykoanalysen och lanserades redan på 1930-talet som en komplettering till Freuds teorier om

79

drifternas och ”detets” betydelse för psykisk hälsa. Teorin innebär en förskjutning av den klassiska analysens fokus från ”detet” till ”jaget”. Den betonar att människor utvecklas till att känslomässigt relatera till och interagera med andra. Hur man reagerar i nya kontakter beror i hög grad på tidigare erfarenheter av samspel med andra människor (objekt). Ofta är det de objekt man möter i tidiga barnaår, särskilt föräldrarna, som avses.

Det bör betonas att många ser objektrelationsteorin inte som en behandlingsmetod utan just som en teori, och att det i varierande grad finns inslag av objektrelationsteori i många av dagens psyko- dynamiska terapier.

Regressionsterapi (recovered memory therapy)

I debatten kring Sture Bergwalls psykoterapi har den terapi han fick betecknats som regressionsterapi alternativt återgestaltnings- terapi. Mot den bakgrunden beskrivs här debatten kring dessa terapier. Det ska dock påpekas att psykoterapeuterna vid Säters sjukhus inte själva betecknat sin terapi som regressions- eller åter- gestaltningsterapi.

Begreppet regression myntades av Freud och är fortfarande ett centralt begrepp i klassisk psykoanalys. Regression ses som en form av psykologisk försvarsmekanism. Jaget återgår tillfälligt eller lång- varigt till ett tidigare utvecklingsstadium (regredierar). Det finns i dag någorlunda samsyn inom psykologin och psykiatrin om att de flesta människor i pressande situationer kan regrediera, dock i varierande omfattning.

Regressionsterapi (recovered memory therapy) handlar inte om en enda specifik metod utan om flera olika metoder att försöka återskapa minnen som är bortträngda. Flera av de tekniker som använts i regressionsterapi är kontroversiella, särskilt när minnen av sexuella övergrepp i barndomen återkallas. Det gäller till exempel hypnos, guidad visualisering där patienten ombeds spela med i scenarier som skapas av terapeuten, drömtydning och tydning av kroppsminnen där terapeuten tolkar en viss typ av psykisk ohälsa och vissa kroppsliga symtom som omedvetna minnen av sexuella övergrepp. Att dessa tekniker är kontroversiella framhölls i den vetenskapliga litteraturen redan på 1990-talet.

80

Det finns en betydande vetenskaplig litteratur kring regressions- terapi. Terapiformen är starkt ifrågasatt inom skolpsykiatrin liksom inom klassisk psykoanalys. En anledning till att regressionsterapi betraktas med stor skepsis av dagens psykiatriker och psykotera- peuter är att terapin är dåligt definierad och avgränsad samt att innehållet ständigt har omformulerats. I de svenska och norska läkartidningarna har det påpekats att det saknats vetenskapligt underlag för terapier som bygger på återskapande av bortträngda minnen. Begreppet regressionsterapi används inte i dagens psykiatri och kliniska psykologi, och behandlingen finns inte listad i det diagnossystem som tillämpas i svensk psykiatri.

Psykoterapeuten Per Magnus Johansson med flera personer har vid möte med kommissionen framhållit att regressionsterapi kan skada patienten och försämra det psykiska tillståndet. Utöver att falska minnen kan uppkomma är dock eventuella risker med regres- sionsterapi dåligt belysta i den vetenskapliga litteraturen.

Återgestaltningsterapi

I debatten kring Sture Bergwalls terapi har termen återgestalt- ningsterapi förekommit, ibland överlappande eller som identisk med regressionsterapi. I Anna Dådermans utlåtande i anslutning till resningsprocesserna använde hon termen återgestaltningsterapi som den engelska översättningen till recovered memory therapy. Begreppet förekommer inte i den vetenskapliga litteraturen och förefaller vara okänt bland svenska psykologer och psykiatriker. Återgestaltningsterapi saknas i det klassifikationssystem som tilläm- pas i svensk psykiatri.

Även begreppet återgestaltning verkar betraktas med stor skep- sis bland de flesta svenska psykologer och psykiatriker. I psyko- dynamisk teori och i psykoterapi används dock begreppet åter- gestaltning (re-enactment) för att beskriva hur tidigare konflikter återskapas antingen i relation till andra människor eller under psykoterapin. Bland de som kommissionen samtalat med finns det psykoterapeuter som framhåller att det inom psykodynamisk terapi är ett accepterat synsätt att våldshandlingar i barndomen kan iscen- sättas senare i livet genom ett slags återupprepningstvång.

81

3.3.3Diskussionen kring grupptänkande

I debatten kring Sture Bergwalls vård på Säter, men också i debatten kring rättsprocesserna, har en rad mekanismer för att förklara de olika aktörernas roller och samarbeten diskuterats. Ett återkom- mande tema i dessa diskussioner har varit begreppet groupthink, försvenskat till grupptänkande. Vid kommissionens möte med företrädare för Svensk Psykiatrisk Förening diskuterades att det inom psykiatrin, särskilt då psykoterapin, mycket länge funnits ett visst mått av grupptänkande och sekterism. Utmärkande drag för en sådan sekterism brukar, enligt dessa psykiatrikers uppfattning, vara instängda miljöer, informella ledare, grupper som sluter sig och värjer sig mot omgivningen och mot utomståendes synpunkter och ovilja till att bli berörda av forskningsresultat. Gruppmedlem- mar som inte delar majoritetens åsikter riskerar uteslutning. Mot denna bakgrund refererar vi här kort vad grupptänkande rör sig om och den vetenskapliga bakgrunden.

Grupptänkande är ett väl etablerat psykologiskt fenomen där strävan efter harmoni eller likformighet inom en grupp resulterar i irrationella och rentav felaktiga beslut. Begreppet lanserades ur- sprungligen i början av 1970-talet för att beskriva vissa händelser i amerikansk utrikespolitik. Janis (1972) undersökte ett antal fatala felsteg i amerikansk utrikespolitik – från Pearl Harbour till Gris- bukten och Vietnamkriget – där den gemensamma nämnaren hade varit att en strävan efter samförstånd trängt ut konkurrerande in- formation. Deltagarna i beslutsgruppen hade genom sin samman- hållning blivit mer eller mindre immuna mot underrättelser som talade emot valda perspektiv och ställningstaganden. Denna under- sökning blev startpunkten för två olika slags studier: dels historisk- politiska analyser byggda på vittnesmål och iakttagelser av deltagare i olika beslutsprocesser, dels experimentell psykologisk forskning inriktad på att genom laboratorietester undersöka samspelet mellan gruppdynamik och kognitiva strategier (Esser 1998). Begreppet grupptänkande har sedan kommit att tillämpas bredare på bland annat företeelser i företag och arbetsliv. Den vetenskapliga littera- turen om grupptänkande i rättssalar och inom sjukvården är relativt sparsam. Det finns dock amerikansk forskning som visar att det i familjedomstolar förekommer betydande inslag av grupptänkande

82

SOU 2015:52 Allmänna utgångspunkter

mellan advokater, domstolstjänstemän, utredare och domare (Breger 2010).

Vid grupptänkande försöker gruppens medlemmar minimera konflikter och man når samsyn genom att avvikande uppfattningar undertrycks och att gruppen isolerar sig från fakta och synpunkter utifrån, som inte underkastas en kritisk värdering. Kraven på lojali- tet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontro- versiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tän- kande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förviss- ning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.

3.4Vårdmiljön och vårdens inriktning på Säters sjukhus

År 1912 etablerades Säters fasta paviljong på det då nybyggda mentalsjukhuset Säters hospital. Den hade särskilt anpassade säker- hetsavdelningar och var en av två kliniker i landet som var avsedda för psykiskt sjuka personer som begått allvarliga vålds-, hot- eller sexualbrott. Den fasta paviljongen stängdes 1989 och ersattes då av den nybyggda rättspsykiatriska kliniken.

Den nya kliniken skulle präglas av god vård och god säkerhet. Detta skulle säkras bland annat genom små avdelningar med högst sex patienter och hög personaltäthet. Vården kännetecknades av stort engagemang från personalens sida och färre restriktioner än vid en del andra rättspsykiatriska kliniker i landet. En grundtanke var att ju närmare personalen kom patienterna desto mer skulle man lära känna deras speciella behov och kunna anpassa säkerheten och vården därefter. Bland personalen fanns ett stort mått av entusiasm och professionell stolthet, något som har verifierats i flera av kommissionens samtal med läkare, psykologer, terapeuter och annan vårdpersonal.

Den rättspsykiatriska kliniken framstod som öppen för nya behandlingsidéer inom rättspsykiatrin. Vården hade, jämfört med annan rättspsykiatrisk vård i Sverige, en tydligt humanistisk profil. I början på 1990-talet erhöll nästan alla patienter på den rätts- psykiatriska kliniken samtalsterapi av den art som i dag kallas stöd- kontakt och brottsbearbetning. Långt fler än i dag fick också regel-

83

rätt psykoterapi med psykodynamisk inriktning. Kuratorn Barbro Sandin började under handledning av psykologen Margit Norell att behandla schizofrenipatienter med psykoterapi vilket var en radikal ansats. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg publicerade 1991 en genomgång av säkerställda fall av schizofreni som i Sverige till synes botats genom intensiv dynamisk psykoterapi. Han gjorde en jämförande studie mellan dessa och patienter som inte botats trots psykoterapi; av de åtta framgångsrikt behandlade patienterna hade sju vistats på Säter.

Psykoterapeutisk behandling av schizofreni kom att i Sverige benämnas Sätermodellen. Denna terapi rönte stort intresse och Säter kom att framstå som ett sjukhus i den nya psykiatrins front- linje. Andra beteckningar för Sätermodellen vid denna tid var ”progressiv” och ”radikal”. Liknande omorienteringar skedde på andra håll inom svensk psykiatri. Denna omorientering hade på- börjats redan på 1970-talet men gick på de flesta kliniker mycket långsammare än på Säters sjukhus. Förändringarna sammanföll med att fler psykologer och socionomer/kuratorer började anställas i den psykiatriska vården. Många av dessa hade haft psykoanalytiker som lärare. Som Johan Cullberg påpekat i sin memoarbok Mitt psykiatriska liv kom kuratorerna ofta att i samtalsserier ägna sig åt frågor kring den tidiga barndomen i stället för att stödja och be- kräfta patienterna i nutid.

Mycket av vad som hände på Säters sjukhus betraktades emeller- tid med stor skepsis av ledande personer inom skolpsykiatrin under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Det fanns debattörer som betraktade Säters sjukhus som antipsykiatrins starkaste fäste i Sverige. Antipsykiatrin hade uppstått under 1960-talet då den utmanade de grundläggande antagandena och praktikerna inom psykiatrin. Man sökte utveckla alternativa vårdmiljöer och alternativa behandlingar vid svår psykisk sjukdom, främst psykoterapier. I dag har denna strömning inget eller mycket litet stöd i svensk psykiatri.

84

4.2Sture Bergwalls tidigare brottslighet och rättspsykiatriska undersökningar

I slutet av 1969 åtalades Sture Bergwall för flera sexualbrott mot barn. Enligt åtalet hade Sture Bergwall gjort sig skyldig till vad som då benämndes som otukt med barn, grovt brott, otuktigt beteende, försök till otukt med barn men också försök till dråp. Samtliga brott var begångna under 1969 och riktades mot fyra pojkar i 9–13- årsåldern. När det gäller dråpförsöket hade Sture Bergwall enligt åtalet nattetid gått in till en pojke som var inlagd på lasarettet där Sture Bergwall arbetade och utövat oralsex på pojken. När pojken hade stretat emot hade Sture Bergwall genom ett strupgrepp för- sökt döda honom.

Falu domsagas norra tingslags häradsrätt förordnade om en rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtandet över undersökningen, daterat den 16 mars 1970, uttalade den tidigare överläkaren Otto Brundin att Sture Bergwall led av en grav sexuell perversion i form av paedophilia cum sadismus, det vill säga sadistisk pedofili. Detta kunde jämställas med sådan själslig abnormitet som avsågs i brotts- balken och enligt Otto Brundin var gärningarna begångna under inflytande av den själsliga abnormiteten. Han förordade sluten psykiatrisk vård. Vidare uttalade Otto Brundin att Sture Bergwall under vissa förhållanden kunde vara utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet. Han konstaterade att Sture Bergwall missbrukade alkohol, läkemedel och narkotika men att detta inte hade haft särskild betydelse för brottsligheten. Otto Brundin be- skrev det dråpförsök som Sture Bergwall var åtalad för som ett lust- mordsförsök.

Domstolen lät Socialstyrelsen yttra sig över utlåtandet. Social- styrelsen anslöt sig till det yttrande som styrelsen hade hämtat in från Yngve Holmstedt, vetenskapligt råd i Socialstyrelsen och överläkare vid den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Yngve Holmstedt uttalade i yttrandet daterat den 8 maj 1970 att Sture Bergwall sedan förpuberteten präglats av svår sexuell problematik och att han sedan dess pendlat mellan perioder av ”ångest, depression och kamp mot böjelsen, och recidiv av hans böjelse för pojkar, med å ena sidan spänningslättnad, å andra sidan ökande samvetsångest som konse- kvens”.

86

Enligt Yngve Holmstedt var Sture Bergwall en svårt neurotisk per- son med konstant ångestspänning. Yngve Holmstedt menade att Sture Bergwall sannolikt inte hade haft något uppsåt att döda pojken på lasarettet utan att det rört sig om en paniksituation för att tysta pojken. Han avvisade helt tanken på att övergreppet rört sig om ett lustmordsförsök. Yngve Holmstedt menade vidare att det i Sture Bergwalls agerande inte fanns mer av ”sadomasochistisk kompo- nent” än hos andra sexuellt perverterade. Yngve Holmstedt delade Otto Brundins uppfattning att Sture Bergwall begått övergreppen under inflytande av psykisk abnormitet som var jämställd med sinnessjukdom och att han var i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.

Domstolen dömde den 26 maj 1970 Sture Bergwall för ofre- dande, otukt med barn och otuktigt beteende men ogillade åtalet för försök till dråp. Beträffande dråpförsöket uttalade domstolen bland annat att det var utrett att Sture Bergwall haft könsligt um- gänge med pojken och att han tagit struptag på honom när denne gjorde motstånd och skrikit men att det, bland annat med hänsyn till Yngve Holmstedts utlåtande, inte var bevisat att han avsett att döda pojken. Gärningen bedömdes i stället som otukt med barn av grov beskaffenhet. Domstolen överlämnade Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård. En månad senare överfördes Sture Bergwall till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall där han vårdades fram till dess att han försöksutskrevs i maj 1971. Han flyttade därefter till Jokkmokk för studier vid Samernas folkhögskola men omhändertogs hösten 1972 på grund av berusning och återfördes till psykiatriska kliniken i Sundsvall, se nedan 4.3. I januari 1973 flyttades Sture Bergwall till Säters sjukhus varifrån han försöksutskrevs i maj 1973. Han flyttade då till Uppsala.

I mars 1974 misstänktes Sture Bergwall för försök till dråp på en man som han hade en tillfällig homosexuell kontakt med i Uppsala. Sture Bergwall hade enligt förundersökningsprotokollet slagit en stekpanna i huvudet på mannen och tilldelat honom ett flertal kniv- hugg mot kroppen. Av protokollet framgår vidare att mannen blödde från flera sår på kroppen och att han hade fått mycket allvarliga skador på ena lungan, levern och magsäcken. Åklagaren beslutade om åtalsunderlåtelse med motiveringen att brottet hade begåtts under inflytande av själslig abnormitet och att Sture Bergwall stod

87

under sluten psykiatrisk vård. Åtal var därmed inte påkallat av sär- skilda skäl.

Under senare delen av 1970-talet beslutade åklagare vid flera ytterligare tillfällen om åtalsunderlåtelse för bland annat bedräge- rier och narkotikaförseelser.

Den 17 april 1991 dömde Falu tingsrätt Sture Bergwall för bland annat grovt rån, mordbrand, grovt bedrägeri och grov stöld till sluten psykiatrisk vård. Av domen framgår att han tillsammans med MA, som han senare skulle ange som medgärningsman vid två av morden, i december 1990 hade trängt in hemma hos en bank- direktör och dennes familj. Medan Sture Bergwall stannade kvar i bostaden med bankmannens hustru och den 11-årige sonen tog MA med sig bankmannen till banken och tvingade denne att lämna över pengar. Sture Bergwall hade under tiden dödshotat familjen och varit aggressiv. Han hade bland annat huggit med en kniv i bankfamiljens möbler och väggar. Brottet bedömdes som grovt rån.

Av domen framgick även att Sture Bergwall i november 1988 anlagt eld i den kiosk han ägde tillsammans med MA:s mor i syfte att få ut försäkringspengar, vilket bedömdes som mordbrand och grovt bedrägeri. Slutligen hade Sture Bergwall i februari 1990 stulit 145 000 kronor från sin arbetsgivare, en bingohall i Falun. Av domen framgår att Sture Bergwall påstod att det i själva verket var MA som maskerad hade rånat Sture Bergwall efter ett arbetspass i bingohallen. Tingsrätten satte emellertid ingen tilltro till Sture Bergwalls uppgifter och dömde honom för grov stöld.

Inför påföljdsbestämningen inhämtade domstolen ett så kallat § 7-intyg daterat den 23 januari 1991. I intyget uttalade överläkaren Göran Fransson att Sture Bergwall hade en homosexuell beroende- problematik i förhållande till MA och att Sture Bergwall hade ”sadistiska bisarra sexuella fantasier”. Enligt Göran Fransson hade Sture Bergwall en påfallande svårighet att ange händelser i både nutid och dåtid. Med hänvisning till den brottslighet som Sture Bergwall hade dömts för 1970 uttalade Göran Fransson att det var ”anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott”. Göran Fransson ansåg att det förelåg en grav personlighetsstörning och förordade en rättspsykiatrisk undersökning, vilket tingsrätten beslutade om.

I utlåtandet över undersökningen daterat den 25 mars 1991 ut- talade överläkaren Marianne Kristiansson vid Statens rättspsykia-

88

triska klinik i Stockholm att Sture Bergwall var svår att diagnostiskt kategorisera utifrån de psykopatologiska mekanismer han före- tedde men att hans grundpersonlighet bar drag av organisation på så kallad borderlinenivå. Han ansågs allvarligt depressiv med själv- mordstankar. Sture Bergwall led enligt Marianne Kristiansson av ett sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag i kombina- tion med allvarlig impulskontrollstörning samt tendens till regression. I samband undersökningen beskrev Sture Bergwall fantasier om sexuellt våld mot sonen i bankfamiljen. Sammantaget bedömde Marianne Kristiansson att det i vissa situationer kunde föreligga ”en icke obetydlig farlighet”. Enligt Marianne Kristiansson hade Sture Bergwall begått gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Han var i oundgängligt behov av sluten psykia- trisk vård och behövde långvarig psykoterapi. Tingsrätten bestämde, i enlighet med slutsatserna i utlåtandet, påföljden till sluten psykia- trisk vård.

Sedan Sture Bergwall överklagat tingsrättens dom beträffande mordbrand, grovt bedrägeri och stölden mot bingohallen ändrade Svea hovrätt den 14 juni 1991 tingsrättens dom på sådant sätt att åtalet för mordbrand och grovt bedrägeri ogillades då det inte ansågs styrkt att Sture Bergwall hade orsakat branden.

Det finns efter denna dom inte några andra domar mot Sture Bergwall förrän morddomarna. Däremot har Sture Bergwall under vårdtiden gjort sig skyldig till vissa brott, såsom tillgreppsbrott, olovlig körning och vapenbrott, vilka synes ha avskrivits med hän- visning till Sture Bergwalls själsliga abnormitet. Vid en visitation av Sture Bergwalls rum på vårdavdelningen på Säters sjukhus i början av 1994 beslagtogs barnpornografiska filmer. Det kan noteras att sådant innehav vid den tidpunkten inte var straffbart.

4.3Sture Bergwalls kontakter med psykiatrisk vård och psykoterapi före 1991

Sture Bergwalls psykiatriska sjukhistoria sträcker sig tillbaka till tonåren. Vår redogörelse i denna del bygger i huvudsak på journal- uppgifter, domstolshandlingar och andra handlingar som till exem-

89

pel utlåtandena över rättspsykiatriska undersökningar 1991 och 2013.

I 14-årsåldern började Sture Bergwall missbruka lösningsmedlet trikloretylen. Han remitterades 1966 av skolläkaren till Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Falun efter att ha ”chockerat sina skolkamrater med homosexuellt uppträdande” och varit mycket olycklig över detta. Vid testning bedömdes han bland annat vara normalbegåvad, ha vissa anpassningssvårigheter, ha ett självhävdelse- behov samt ”viss dramatik”. Man bedömde att Sture Bergwall hade neurotiska besvär till följd av homosexualiteten, lämpliga för psyko- terapi, och han remitterades för sådan behandling. Av Sture Bergwalls journaler framgår att samtalen i huvudsak rörde hans homosexuali- tet. Efter fyra samtal bröts psykologkontakten på Sture Bergwalls initiativ.

Under 1967 accelererade missbruket av trikloretylen och kombi- nerades med alkohol och sporadiskt med cannabis. Sture Bergwall vårdades under tre perioder kring årsskiftet 1967–1968 på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, första gången efter att själv ha sökt hjälp för depressiv sinnesstämning med självmordstankar. Ett bakomliggande huvud- problem uppgav han själv vara homosexualitet med dragning till yngre pojkar, något som bland annat lett till polisingripande. Han erhöll under den här tiden samtalsterapi. Han studerade vid tid- punkten vid pojkinternatet Fjellstedska skolan.

Sture Bergwall uppgav i samtalsterapin initialt att man i familjen under hans uppväxtår aldrig hade talat om känslor och upplevelser. Senare under vårdtiden modifierade han sin familjeskildring till att bli mer positiv. I journalen beskrevs hans vilja att suggerera och hypnotisera andra pojkar på avdelningen. Det noterades även att han hade makabra fantasier. I samband med en behandlingskonfe- rens beskrevs han som falsk, dubbelnatur, ljugande och med ett behov att befinna sig i centrum. Under och mellan vårdtillfällena missbrukade han alkohol och lösningsmedel. Han arrangerade även en rituell självmordsscen som avbröts av vårdpersonalen. Jämfört med tidigare bedömningar, där neuros relaterad till homosexualite- ten dominerade, fokuserade Uppsalakliniken i sin bedömning mer på Sture Bergwalls missbruk, personlighetsstörning och makabra fantasier.

90

Behandlingen bestod av insulinterapi, fentiaziner (antipsyko- tiskt läkemedel) och samtalsterapi. Utskrivningsdiagnosen var de- pressiv reaktion av neurotisk art. Han överfördes till fortsatt öppen- vård på hemorten.

Efter att Sture Bergwall i maj 1970 dömts till sluten psykiatrisk vård, se ovan 4.2, överfördes han till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall där han vårdades fram till 1973. Under de åren försöks- utskrevs han vid flera tillfällen. Vid en sådan försöksutskrivning 1971 påbörjade han studier vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Under nästan ett års tid behandlades han med kvinnligt könshormon för att dämpa sexualdriften. I samband med förundersökningen i Stegehuis-ärendet framkom att Sture Bergwall under den här tiden hade attackerat en skolkamrat med strypgrepp men att detta aldrig polisanmäldes. Under hösten 1972 noterades att han hade miss- brukat alkohol, hasch, sömnmedel och lösningsmedlet trikloretylen på folkhögskolan. Sedan han vid ett tillfälle under hösten hittats medvetslös till följd av missbruket återfördes han till psykiatriska kliniken i Sundsvall. I januari 1973 överfördes han till hemlands- tinget och till Säters sjukhus för fortsatt psykiatrisk tvångsvård. Utskrivningsdiagnosen från Sundsvalls sjukhus var en ospecifik diagnos om avvikande och omogen personlighet.

Vid inskrivningen på Säters sjukhus i januari 1973 noterades i inläggningsjournalen bland annat att Sture Bergwall hade uppgett att han haft goda uppväxtförhållanden och ett gott förhållande till såväl föräldrar som syskon. Han påbörjade vid Säters sjukhus psyko- terapi tre gånger per vecka, åtminstone under delar av den efter- följande vårdtiden. Flera olika terapimetoder användes. I journalen anges Leuners tekniker (där patienten får föreställa sig mentala bilder), hypnoterapi (där patienten under terapin försätts i hyp- nos), avslappning samt rationell insiktsterapi (som kan ses som en föregångare till dagens kognitiva beteendeterapi). Av journalerna framgår att behandlingen ledde till minskad ångest och färre homo- sexuella drömmar. I senare journalanteckningar uppges att psyko- terapin väckte så starka känslor hos Sture Bergwall att samtalen fick begränsas till att bli mer ytliga.

Under våren 1973 försöksutskrevs Sture Bergwall från Säters sjukhus och började samma höst på vuxengymnasiet i Uppsala. Efter dråpförsöket i mars 1974, se ovan 4.2, togs han åter in på Säters sjukhus. Han uppgav att han under Uppsalatiden hade använt

91

centralstimulerande läkemedel samt sniffat. Ett år senare blev han på nytt försöksutskriven men försöksutskrivningen avbröts 1975 sedan Sture Bergwall gjort ett självmordsförsök.

Under åren 1974–1976 gick Sture Bergwall också i regelbunden psykoterapi. Hans terapeut bedömde att homosexualiteten fyllde en viktig funktion i Sture Bergwalls neuros men att han under terapin förbättrades och att ångesten och självmordsbenägenheten minskade.

Efter en ny period med försöksutskrivning, nu utan större pro- blem, skrevs Sture Bergwall ut från Säters sjukhus 1977. Utskriv- ningsdiagnosen blev persona pathologica (avvikande personlighet, att jämställa med personlighetsstörning enligt dagens diagnossätt- ning).

Under 1980-talet hade Sture Bergwall under en längre och en kortare period psykoterapeutisk behandling i öppenvård vid Säters sjukhus. Han försämrades psykiskt under slutet av 1980-talet med ökad ångest, överförbrukning av det lugnande medlet Sobril och drogmissbruk, framför allt amfetamin men även beroendefram- kallande läkemedel.

Under 1989 tog han kontakt med en av överläkarna på Säters sjukhus på grund av ökande ångest och rädsla för att inte kunna behärska sig i samband med att han känt dragning till en yngre pojke. Läkaren rekommenderade Sture Bergwall att avsluta medici- neringen med Sobril och i stället återgå till psykoterapi. 1990 re- mitterades Sture Bergwall till den psykiatriska öppenvården i Falun för ställningstagande om fortsatt Sobrilmedicinering och samtal av stödkaraktär. Sture Bergwalls medicinering ändrades inte.

4.4Den rättspsykiatriska vården efter 1991

4.4.1Psykoterapins omfattning och inriktning

Sedan Sture Bergwall 1991 dömts till sluten psykiatrisk vård, se ovan 4.2, togs han på nytt in på Säters sjukhus. Han uttryckte tidigt efter intagningen att han önskade psykoterapi. I augusti 1991 in- ledde överläkaren Kjell Långbergs regelbundna läkarsamtal med Sture Bergwall en gång per vecka. Fyra månader senare utökades samtalen till två gånger per vecka. Sessionerna betecknades initialt

92

som läkarsamtal, men benämns från april 1992 som psykoterapi, något som tyder på att sessionerna då hade fått en annan karaktär.

Någon specifik psykoterapeutisk metod angavs inte i journal- anteckningarna. Vid kommissionens möte med Kjell Långbergs berättade han att ingen specifik metod användes utan att det huvudsakligen handlade om att han som psykoterapeut lyssnade på Sture Bergwalls berättelser under cirka två sessioner per vecka. Ett genomgående tema för den psykoterapi som Sture Bergwall erhöll var att psykoterapeuten skulle ha tillit till patienten och dennes berättelse. Tilliten grundade sig på uppfattningen att terapins syfte var att skapa insikt och förståelse. Sture Bergwall hade ett stort behov av att både i tal och skrift dela med sig av sina tankar, dröm- mar och fantasier. Sture Bergwall har i boken Kvarblivelse beskrivit hur minnesbilderna ”vällde fram”.

I journalanteckningarna från 1991–1994 redogjorde Kjell Långbergs huvudsakligen för Sture Bergwalls framtoning under samtalen och hans reaktioner. Ett återkommande tema var Sture Bergwalls känsla av utanförskap, ett annat hans ”dubbelnatur” präglad av tillmötes- gående respektive underliggande stormande känslor. I mars 1992 omnämndes första gången att Sture Bergwall ”granskat sina barn- domsminnen”, då beskrivna som starka spänningar inom den stora syskonkretsen. Sture Bergwalls självmordsbenägenhet diskutera- des. Kjell Långbergs psykoterapi med Sture Bergwall fortsatte i samma omfattning fram till mars 1994. För att psykoterapin skulle kunna fortsätta med Kjell Långbergs trots att denne skulle lämna Säters sjukhus, överfördes Sture Bergwall till den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Denna lösning fungerade dock inte. Bland annat ansåg Kjell Långbergs att vårdklimatet i Växjö var sådant att psyko- terapin inte kunde bedrivas på ett optimalt sätt. Även Sture Bergwall var kritisk, bland annat mot Växjöklinikens stora restriktivitet gällande psykofarmaka. Sture Bergwall valde att återvända till Säters sjukhus. Av Växjöklinikens journalanteckningar framgår att man tyckte det var anmärkningsvärt att Kjell Långbergs terapisessioner var så långvariga – ”flera timmar”.

Det kan noteras att Kjell Långbergs vid ett senare tillfälle, som- maren 1994, erbjöd Sture Bergwall att flytta över till den rätts- psykiatriska verksamheten i Malmö, detta för att kunna återuppta den tidigare psykoterapeutiska kontakten. Sture Bergwall avböjde detta. Överläkare Göran Fransson ska enligt en journalanteckning

93

ha kommit med ett liknande erbjudande till Sture Bergwall om att följa med honom till Sundsvall när han började arbeta där.

Vid återkomsten till Säters sjukhus fick Sture Bergwall en ny psykoterapeut, psykologen Birgitta Ståhle. Hon berättade vid möte med kommissionen att hon motvilligt accepterade detta uppdrag från chefsöverläkaren. Birgitta Ståhles psykoterapiutbildning var grundad på objektrelationsteorin, se avsnitt 3.3.2. Sture Bergwall hade själv starka önskemål om att fortsätta den psykoterapi som in- letts av Kjell Långbergs, ett önskemål som kliniken nu tillgodosåg. Hans motiv var framför allt att han behövde bearbeta sina sexuella perversioner, något som kontakterna med psykologen i samband med den rättspsykiatriska utredningen 1991 fått honom att inse.

Under långa perioder bedrevs psykoterapisessionerna tre gånger per vecka. Enligt journalen varade varje session i 90 minuter, ibland längre. Psykologen Magnus Brolin, som vid några tillfällen vikarie- rade för Birgitta Ståhle, berättade vid kommissionens möte med honom att det var Sture Bergwall som styrde terapisessionerna både i fråga om frekvens och längd – åtminstone när Birgitta Ståhle inte fanns på plats. Många av sessionerna ordnades i hast, vilket kunde gå ut över andra patienter.

Samtalen byggde ofta på utförligt skriftligt material som Sture Bergwall producerat mellan sessionerna. Redan från de första månaderna med Birgitta Ståhle började Sture Bergwall kontakta henne per telefon i hemmet för att tala om den stora hopplöshet han kände. Under de kommande sju åren förekom det att Sture Bergwall kontaktade henne per telefon vid anfall av till exempel ångest, multipel personlighet eller när hade gjort självskadeförsök, ofta nattetid. Likaså förekom telefonkontakter under Birgitta Ståhles semestrar. Birgitta Ståhle upplevde, enligt vad hon uppgett vid möte med kommissionen, Sture Bergwall som en synnerligen krä- vande patient som saknade förståelse för att andra patienter också kunde ha behov av psykoterapeutens insatser.

I ett tillsynsärende 1994 beskrev Birgitta Ståhle hur psyko- terapin på Säter ”bygger på en psykodynamisk tradition där fram- för allt den engelska så kallad Independent tradition eller Middle- group influerar det teoretiska tänkandet. […] Kontakterna kan vara av både stödjande karaktär och mer insiktsbetonade och de flesta terapier med våra patienter är en kombination av dessa båda”.

94

Ungefär hälften av patienterna på kliniken hade då någon form av individuell samtalskontakt.

Innehållet i Birgitta Ståhles terapeutiska samtal med Sture Bergwall beskrivs endast översiktligt i den medicinska journalen. Birgitta Ståhle förde därutöver anteckningar som hon förstörde sedan hon använt dem i den handledning som psykologen Margit Norell gav henne inom ramen för utbildningen till legitimerad psykoterapeut. Margit Norell lät skriva ut delar av Birgitta Ståhles anteckningar. Av utskrifterna framgår att Sture Bergwall berättade om olika mord han utfört, också sådana som han aldrig åtalades för, och om gömslen. Han återförde morden till barndomsupplevelserna kring den döde brodern Simon, som aldrig existerat enligt vad som senare framkommit. Han beskrev utförligt sin ångest, depression, sitt vemod och andra känslor i anslutning till morden och han talade ofta i bilder.

Mot bakgrund av att både Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle gick i handledning hos Margit Norell under den tid de var Sture Bergwalls psykoterapeuter finns det anledning att beröra Margit Norell och hennes roll i Sture Bergwalls psykoterapi. Birgitta Ståhle gick i egen terapi hos Margit Norell, som var psykolog med en så kallad neofreudiansk inriktning. Margit Norell betonade betydelsen av barndomstrauman, framför allt sexuella övergrepp, som orsak till psykiska problem i vuxenlivet. Hon ansåg att djupliggande, bortträngda minnen kunde tas fram i terapi och förespråkade en psykoanalytisk behandlingsmetod i det syftet. Margit Norell fram- höll dåliga föräldrar som orsak till psykiska problem i vuxenlivet och att psykoterapeutens uppgift var att lösa upp banden till de dåliga objekten/föräldrarna. Hon talade vidare om regression under den terapeutiska processen där den sjuka personen återknyter till den tidiga barndomens upplevelser.

Margit Norell var aldrig anställd eller på annat sätt formellt knuten till Säters sjukhus men hade genom handledningen av psykoterapeuterna en stark anknytning dit. I sin handledning av Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle intresserade hon sig för det hon kallade Simonillusionen. Denna handlade om föräldrarnas makabra hantering av ett dödfött barn, Simon, där Sture Bergwall som barn tvingades delta i ritualen. Kjell Långbergs har vid möte med kom- missionen berättat att när Sture Bergwall hösten 1992 började berätta om mord betonade Margit Norell under handledningen

95

vikten av att i psykoterapin ta upp traumatiska barndomsupp- levelser. Margit Norell besökte vid några tillfällen Säters sjukhus och Sture Bergwall. Baserat på det skriftliga material som Margit Norell fick från Sture Bergwall och Birgitta Ståhle samt ett par telefonsamtal som hon hade med Sture Bergwall skrev hon ett bok- manuskript med titeln Thomas Quicks värld. Avsikten med boken var att visa hur den terapeutiska processen fungerade, hur den för- djupades och hur tidigare omedvetna sammanhang framträdde allt tydligare. Boken publicerades aldrig.

Ett fördjupningsarbete vid psykologiska institutionen på Stock- holms universitet av Eva Sivertsson (vid den tiden hette hon Wolf) 1994 ger viss inblick i hur man i mitten av 1990-talet på Säters sjukhus såg på psykoterapin. Hon arbetade under en period som psykolog på Säters sjukhus och hade bland annat under Birgitta Ståhles semester samtal med Sture Bergwall. I sitt fördjupnings- arbete beskrev Eva Sivertsson att en central uppfattning var att de som begått svåra våldshandlingar som vuxna kunde ses både som offer – genom tidiga traumatiska upplevelser – och förövare. Aggressivitet är ett uttryck för rädsla och vanmakt. Psykoterapins syfte var att minska förövarens behov av våld som uttrycksmedel för att återgestalta barndomstrauman. Därigenom skulle patienten bli mindre farlig.

I ett den 31 mars 2009 daterat sakkunnigutlåtande, som använts i resningsprocessen, beskriver docenten Anna Dåderman hur man i Sture Bergwalls behandling använt den kontroversiella terapiformen recovered memory therapy. Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle framhöll de dock att de aldrig hade hört talas om denna terapiform. Enligt dem användes inte heller återgestaltningsterapi (re-enactment therapy) eller regressionsterapi som specifika psykoterapeutiska tekniker.

Vid kommissionens samtal med läkare och vårdpersonal vid den rättspsykiatriska kliniken i Säter fick vi också höra att dessa speci- fika terapibenämningar aldrig användes. En medpatient, som kom- missionen samtalat med och som genom terapin med Birgitta Ståhle ansåg sig ha fått stor hjälp med att utveckla strategier för att på ett konstruktivt sätt hantera personliga relationer och situationer, upp- gav likaledes att termerna bortträngda minnen, återgestaltning eller recovered memory therapy aldrig användes i behandlingen. Där- emot talade Birgitta Ståhle om psykiska försvarsmekanismer.

96

I journalen använde vårdpersonalen ofta termerna regression och återgestaltning. När det i journalerna antecknades att Sture Bergwall regredierade avsågs förmodligen att han fick kontakt med sidor hos sig själv som han inte ville känna till. Med återgestaltning avsåg man ett sätt att uttrycka sig. När ord inte räcker till visar man det man vill uttrycka i till exempel aggressiva handlingar. Detta synsätt var vanligt på Säters sjukhus. Även Sture Bergwall själv an- vände i boken Kvarblivelse termerna förträngda minnen, regression och återgestaltning för att beskriva sina psykologiska reaktioner och symtom.

4.4.2Olika teman som behandlades i psykoterapin

Terapiuppgifter om skräckupplevelser under barndomen

De tidiga journaluppgifterna om Sture Bergwalls uppväxt- och familjeförhållanden saknar tydliga skuggsidor. Det finns före 1993 inga påståenden om att han skulle ha utsatts för sexuella övergrepp av vare sig föräldrarna eller något av syskonen under barndomen.

I en journalanteckning i maj 1993 betecknades terapin av över- läkaren Kjell Långbergs som ”stormande” med starka och plåg- samma känsloupplevelser samt minnen av skräckupplevelser under barndomen. Det beskrevs hur det i familjen hade funnits en sexuell gränslöshet och att Sture Bergwall och flera av syskonen hade ut- satts för sexuella övergrepp av båda föräldrarna och en äldre bror. Sture Bergwall berättade i terapin också om att modern hade gjort flera försök att ta livet av honom.

Kjell Långbergs uppfattade att Sture Bergwall under våren 1993 var inne i en mycket intensiv bearbetningsfas, fylld av svår ångest. Han ansåg att avtäckandet av barndomsminnena hade inneburit ”en klar framgång för den terapeutiska processen”.

I journalanteckningar under de kommande åren berättas åter- kommande om de traumatiska barndomsupplevelserna. Som ett led i terapin överlämnade Birgitta Ståhle till Sture Bergwall viss littera- tur, till exempel en bok om en mottagning för pojkar som hade varit utsatta för sexuella övergrepp. I november 1996 skrev Sture Bergwall själv en notis, som bifogats journalen, om hur han hade läst Margit Norells sammanställning av Simonillusionen. I notisen vävde han samman Simon med en av de alternativa personligheter

97

han hade vid denna tid, Nana, och med sina erfarenheter av de båda föräldrarna. Han kopplade också dessa upplevelser till ”de pojkar jag dödade”. Enligt Sture Bergwall frammanades dessa tankar av Margit Norells analyserande text. Mot slutet av terapisamtalen fem år senare (hösten 2001) handlade samtalen bland annat om hur Simonillusionen hade ”avtäckts och avslöjats”.

I Sture Bergwalls egen skildring av barndomsupplevelser, be- gångna mord och psykoterapi i boken Kvarblivelse spelar Simon- illusionen en central roll. Vid kommissionens möte med Sture Bergwall uppgav han att boken skrevs som ett led i psykoterapin. Den byggde på anteckningar som han själv och hans psykoterapeut förde i anslutning till terapisessionerna. I boken beskrev Sture Bergwall hur relationen till terapeuten präglades av ”närhet” och ”levande kontakt”. Under semesteruppehåll uttryckte Sture Bergwall sin intensiva längtan till nästa session. Han beskrev att terapin handlade om ett gemensamt arbete. I en senare bok han skrev till- sammans med sin bror Sten-Ove Bergwall 2009 har han dock be- skrivit boken Kvarblivelse på följande sätt.

Jag skrev den hög på Rohypnol. I ett rasande tempo, mellan terapi- sessioner, polisförhör och vallningar kom den till […] Kvarblivelse beskriver ingenting annat än lögnen. Är en del av den. Är den.

Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidi- gare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyss- nande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som hade denna uppgift.

Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symboli- sera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra trauma- tiska barndomsberättelser.

98

Regression och återkallande av minnen under psykoterapin

Under det första året som Sture Bergwalls terapeut refererade Birgitta Ståhle till hur Sture Bergwall under terapisamtalen många gånger hade regredierat kraftigt och därigenom fått ökad kontakt med tidigare händelser i sitt liv. Termerna ”regrediera” och ”re- gression” återkommer sedan ofta under de kommande åren och det beskrevs hur Sture Bergwall ofta lyckades regrediera under terapi- sessionerna. Under regressionen frigjorde han minnen av dels trau- matiska barndomsupplevelser, dels brottsliga gärningar begångna som vuxen. Minnena beskrevs som ”oerhört intensiva”. Birgitta Ståhle noterade en vilja hos Sture Bergwall att forcera fram material till terapin och förhören. Själv sade han sig vara psykotisk under regressionerna.

Om återgestaltning i psykoterapin

Kjell Långbergs tolkning av det första morderkännandet 1993 (Johan Asplund) var att dådet hade handlat om en ”en psykologisk åter- gestaltning av barndomssituationen med ett flertal infallsvinklar”. I sina första journalanteckningar från maj–juni 1994 refererade Birgitta Ståhle till att samtalen bland annat handlade om hur Sture Bergwalls traumatiska barndomsupplevelser hade återgestaltats i Sture Bergwalls vuxna liv genom de övergrepp han begått.

Den terapi som beskrevs i patientjournalen handlade mycket om Sture Bergwalls barndomserfarenheter av att föräldrarna försökte döda honom och hur detta var tätt sammankopplat med morden som han själv hade begått i vuxen ålder. Själva dödandet av pojkar hade en ”funktion utifrån hans egen inre död”. Den skräck han upplevde som barn hanterade han genom att försätta andra pojkar i dödsskräck och sedan döda dem. Därigenom skedde ”en tillfällig ångestreduktion och en känsla av att behålla illusionen om liv”. Samtidigt hade Sture Bergwall starka fantasier om att stycka sin egen kropp, något som också sågs som en återgestaltning av tidi- gare upplevelser.

År 1998 utgick terapin delvis från skriftligt material från Sture Bergwall. Där beskrevs att han redan som 9-åring hade sexual- sadistiska återgestaltningar riktade mot sig själv och att han som 12-åring hade ”skamfyllda fantasier riktade mot pojkar”. Sture

99

Bergwall funderade även över manipulation riktad dels mot sig själv som barn, dels mot andra personer (medbrottslingar).

4.4.3Framsteg i psykoterapin

I en journalanteckning hösten 1993 bedömdes risken för förnyad brottslighet och självmord vara mycket liten, eftersom den tera- peutiska bearbetningen hade gett ökad verklighetskontakt och Sture Bergwall fått ”verklig tillgång till sin aggressivitet”, vilken tidigare hade varit helt isolerad och bortträngd.

När Sture Bergwall återkallade allt fler minnen från barndomen och kring morden beskrevs detta som ”ökad verklighetsförankring” och som en tydlig progress i terapin. Framstegen medförde att Sture Bergwall successivt blev ”mer integrerad som person”.

I journalanteckningarna talades återkommande om hur bilderna och minnesfragmenten kring barndomstrauman och mord hade klarnat allt mer och hur sammanhangen hade blivit tydligare. Hans tidigare känslomässiga instängdhet bröts när han kunde återuppleva känslor av ursinne och hat. Vid flera tillfällen uppfattades att tera- pin kommit in i en ny fas. De återuppväckta minnena uppfattades som uttryck för ökad verklighetskontakt. Termen ”självutveckling” användes i flera av journalanteckningarna.

Att mord lades till mord beskrev Sture Bergwall som en multi- plikationstabell av gemensamt lidande, något som genererade stark ångest. Under 1998 uppgav Sture Bergwall att han hade börjat använda kognitiva strategier som han själv hade utvecklat för att kunna hantera vardagssituationer.

Enligt en journalanteckning våren 2002 hade Sture Bergwall be- skrivit att han hade bättre tillgång till sig själv som person, sin kropp och sitt inre psykiska liv, allt i en positiv bemärkelse. Han tillskrev detta dels det psykoterapeutiska arbetet, dels medicin- friheten. Eftersom Sture Bergwall trots detta var mycket trött och sliten kom han och psykoterapeuten överens om en paus i psyko- terapin.

100

4.4.4Sture Bergwalls kontakter med psykoterapeuten efter 2001

I augusti 2002 hade Birgitta Ståhle ett avslutningssamtal med Sture Bergwall. De båda hade därefter vissa fortsatta kontakter, till exem- pel inför behandlingskonferenser.

Hösten 2006 återupptogs på initiativ av Sture Bergwall regel- bundna samtal en gång per månad mellan Birgitta Ståhle och Sture Bergwall. Samtalen förefaller ha varit av stödjande karaktär. Av journalhandlingar framgår det inget som tyder på någon psykotera- peutisk dimension. Man talade bland annat om de ifrågasättanden av Sture Bergwalls trovärdighet som hade presenterats i media samt om hans reaktioner på aktuella seriemord som han läst om. Sam- talen handlade också om hans upplevelse av att framställas som ”monster”, hans ensamhet och hans nattliga drömmar.

I början av 2008 uppgav Sture Bergwall att hans psykiska hälsa var ”tillräckligt god”. I slutet av september samma år avslutades samtalsserien på hans eget initiativ. Vid denna tidpunkt bad han Birgitta Ståhle att medverka i Hannes Råstams TV-dokumentär om honom, men hon avböjde.

Därefter finns inga journaluppgifter om att Sture Bergwall fått någon form av psykoterapi. Sture Bergwall begärde i januari 2009 att få ta del av Birgitta Ståhles anteckningar från terapisessionerna och i ett mejl i mars 2009 befriade han Birgitta Ståhle från sekretess beträffande vad som hade framkommit i terapin.

4.4.5Vårdplaneringen vid Säters sjukhus

Det finns delvis motsägelsefull information om huruvida Säters sjukhus planerade att skriva ut Sture Bergwall redan 1992 eller inte. Att denna fråga tillmätts betydelse beror på att Sture Bergwall själv har framhållit att han började erkänna mord i syfte att få stanna kvar i den tryggare Sätermiljön.

I samband med den rättspsykiatriska undersökningen 2013 an- gav Sture Bergwall att ”diskussion om utskrivning kommit på tal” 1992. Sture Bergwall sökte bostad i Hedemora i augusti 1992 och enligt notering från Hedemora kommun skulle utskrivning då ha varit aktuell. Sture Bergwall bekräftade detta vid kommissionens möte med honom och uppgav vid mötet att han var på väg att skrivas ut men att han kände sig mycket osäker på hur han skulle

101

klara livet ute i samhället, bland annat på grund av risken för åter- fall i missbruk.

Att den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall var på väg att upphöra 1992 motsägs dock av ett utlåtande av avdelningens över- läkare till åklagarmyndigheten från början av 1992. I utlåtandet angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”. Journalen från den här tiden innehåller inte heller några anteckningar om att Sture Bergwall var på väg att bli utskriven. Vid kommissionens möte med överläkaren Göran Fransson, som var ansvarig för Sture Bergwalls vård, uppgav han att utskrivning över huvud taget inte var aktuell vid denna tidpunkt och inte heller senare under Göran Franssons tid på Säters sjukhus. En bidragande orsak till att detta var att han tog del av vad Sture Bergwall skrev under vårdtiden om vålds- orienterade och kannibalistiska fantasier. Göran Fransson beskrev också att han för vårdpersonalen tidigt framhöll att Sture Bergwall var en synnerligen svår patient och mycket farlig med tanke på de brott han utfört. Denna beskrivning överensstämmer med den bild som Birgitta Ståhle förmedlade vid möte med kommissionen. Av ett yttrande från Hedemora kommun framgår att Sture Bergwall fick en lägenhet men att han i september 1992 återtog sin ansökan.

Från det att Sture Bergwall 1993 började erkänna mord fram till att den sista resningsprocessen var slutförd 2013 utgick de regel- bundna vårdplaneringarna från att Sture Bergwall misstänktes för mycket allvarliga brott och var dömd till rättspsykiatrisk vård. Risken för återfall i brott bedömdes genomgående som hög. Fortsatt rätts- psykiatrisk slutenvård ansågs vara motiverad och förvaltningsrätten beslöt löpande i enlighet med dessa bedömningar.

I början av 2010 innefattade vårdplaneringen, som Sture Bergwall avstod från att delta i, att relationerna med anhöriga skulle stärkas. Det noterades också att han då började få bättre kontakt med sina syskon.

Sedan samtliga åtal mot Sture Bergwall hade lagts ned och fri- kännande domar meddelats, gjordes en vårdplanering som utgick från de nya rättsliga förhållandena. Sture Bergwall fick frigång och obevakade permissioner. Man bedömde nu att psykiatrisk tvångs- vård i öppen form kunde vara ett alternativ och började planera utifrån det. I januari 2014 gjordes en omfattande samordnad vårdplanering med kommun och primärvård där Sture Bergwall ville bo.

102

4.4.6Utflykter, frigång och permissioner

Från 1992 och framåt började länsrätten bevilja Sture Bergwall permissioner för motionslöpning i sjukhusets närhet, under perio- der på delegation till chefsöverläkaren. Under perioden juni 1992– oktober 1993 beviljade länsrätten arton dag-permissioner till Avesta, Hedemora, Borlänge och Stockholm samt en tvådagars-permission till Stockholm. Av dessa permissioner beviljades sex dag-permis- sioner efter det att Sture Bergwall i februari 1993 hade erkänt mord.

När chefsöverläkaren Göran Källberg i januari 1994 återvände till kliniken drog han in all frigång för Sture Bergwall med hänvis- ning till att Sture Bergwall då hade erkänt sex mord. Göran Källberg bedömde att det förelåg risk för förnyade impulsgenombrott samt att det fanns en självmordsrisk. Det hade dessutom hittats barn- pornografiska filmer i Sture Bergwalls rum och Göran Källberg bedömde att det var högst olämpligt med utevistelser i miljöer med barn i närheten. Sture Bergwall, liksom Christer van der Kwast, ifrågasatte att frigången drogs in, se även 13.2.4. Åklagaren ansåg att detta kunde få en negativ inverkan på Sture Bergwalls vilja att berätta om morden.

4.4.7Besök

Sture Bergwall mottog ett stort antal besök av anhöriga och dess- utom av journalister från flera länder. Ibland förekom kontroverser kring avdelningens restriktioner kring besöken.

Utöver anhöriga och journalister tog Sture Bergwall dessutom emot besök av flera andra som var intresserade av hans fall. Sven- Åke Christianson samlade material till en bok om seriemördare och intervjuade Sture Bergwall vid ett flertal tillfällen. Margit Norell, handledare för Sture Bergwalls psykoterapeuter, besökte honom vid minst ett tillfälle och hade ett par kortare telefonkontakter med honom.

103

4.4.8Särskilda vårdhändelser

I december 1991 avvek Sture Bergwall tillsammans med en med- patient från kliniken, enligt journaluppgift efter att ha intagit amfe- tamin. Sture Bergwall återvände på eget initiativ till kliniken. Under avvikandet gjorde han sig skyldig till tillgrepp av fortskaffnings- medel och olovlig körning, brott som dock avskrevs av åklagaren med hänvisning till Sture Bergwalls själsliga abnormitet, se ovan 4.2.

Sture Bergwall avvek på nytt från Säters sjukhus sommaren 1994. Avvikandet uppmärksammades mycket i media och Sture Bergwall återvände på eget initiativ efter ett dygn. Efter avvikandet delgavs han misstanke om olaga vapeninnehav som åklagaren avskrev med samma motivering som efter brotten 1991.

4.4.9Relationer till vårdpersonal och medpatienter

Av journalerna från hela perioden 1991–2014 får man intrycket att relationerna till vårdpersonalen varit högst varierande. I brev till vårdpersonalen har Sture Bergwall ofta uttryckt sin uppskattning över deras och psykoterapeutens insatser. I boken Kvarblivelse, skriven under mordutredningarnas år, talar Sture Bergwall åter- kommande om hur mycket han uppskattade vårdpersonalen och den terapi han fick.

Samtidigt finns journalanteckningar som visar mindre goda rela- tioner. 1995 angrep Sture Bergwall i en tidningsintervju Göran Fransson. Under 1996 beskrevs Sture Bergwall ha våldsfantasier mot personalen. Han upplevdes även av personalen som mer explicit hotfull. Från samma år finns journalanteckningar om att personalen upplevde kontakterna med Sture Bergwall som mycket påfrestande och man önskade mer handledning.

Enligt vad som framkommit vid kommissionens möten med per- sonal och en medpatient på Säters sjukhus föreföll Sture Bergwall oftast ha haft fungerande relationer till sina medpatienter. Enligt en uppgift förekom det dock att han utnyttjade sina medpatienter för sina egna syften, i ett fall för att hämnas på personalen när han upplevde att han behandlades orättfärdigt eller för att sända hot. I ett brev till Christer van der Kwast den 27 december 2008 beskrev en medpatient hur Sture Bergwall hade skrivit hotbrev till minnes- psykologen Astrid Holgersson och till en annan psykolog som i

104

den offentliga debatten ifrågasatt hans morderkännanden. Breven skrevs och hanterades så att risken för DNA-spårning skulle minimeras. Medpatienten, som hade frigång under övervakning, postade breven.

En ny fas i relationerna till vårdpersonalen inleddes med Hannes Råstams bok, TV-dokumentärer och de efterföljande resnings- processerna. I journalen refererades återkommande hur besviken Sture Bergwall var över att personalen, och i synnerhet överläkaren, inte kommenterade boken, TV-dokumentärerna eller de olika fas- erna i resningsansökningarna, inte gratulerade honom till de rätts- liga framgångarna och mer allmänt inte gav honom den erkänsla som han tyckte var berättigad. Det dokumenterades också i journa- len att personalen reagerade mot den negativa bild som Sture Bergwall hade förmedlat till media av dem och deras arbete, såsom att de skulle trakassera honom.

Enligt journalanteckningarna uppfattade Sture Bergwall ofta att avdelningens allmänna restriktioner var riktade mot honom per- sonligen. Han ifrågasatte starkt rutinerna och deltog från 2009 och framåt inte i vårdplaneringar och riskbedömningar. Han upplevde de visitationer som ingick i avdelningens rutiner som kränkande. Han vägrade tala med överläkaren, och under någon period också med vårdlaget, och drog sig tillbaka från avdelningens gemensamma aktiviteter. Vid kommissionens möte med personal som på olika nivåer varit involverad i Sture Bergwalls vård förmedlades en täm- ligen enhetlig uppfattning om hans ambitioner att styra vården och den bild som gavs av honom i media.

4.4.10Anmälningar och tillsyn

I februari 1994 anmälde Sture Bergwall överläkaren Göran Källberg till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro. Anmälan rörde bland annat de skärpta kontroller av brev och dator som Göran Källberg hade infört. I ett yttrande motiverade Göran Källberg de åtgärder han hade vidtagit. Socialstyrelsen fann att åtgärderna hade varit motiverade och rimliga.

Med anledning av att Sture Bergwall hade avvikit från Säters sjukhus i juli 1994 genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av hans vård. Av Socialstyrelsens utredning framgår att vårdpersonalen upp-

105

gett att Sture Bergwall var ”den mest specielle patient som någon- sin vårdats vid Säter”. Det beskrevs att flera läkare hade varit in- blandade i vården, att byte av psykoterapeut hade skett och att det hade funnits en dragkamp om patienten där flera ”ville göra karriär” på fallet. I beslutet den 14 februari 1995 skrev Socialstyrelsen följ- ande.

[…] anmärkningsvärt att man med den kunskap och erfarenhet som finns på denna specialenhet i Säter inte tagit större hänsyn till ovan- nämnda omständigheter vid olika beslut […] som föregick avvik- ningen.

Vidare noterade Socialstyrelsen en ”förvånande aningslöshet” när det gällde rutinerna kring ledsagade promenader utanför sjukhuset och krävde skärpta rutiner. Socialstyrelsen uttalade viss kritik mot att Sture Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle inte var legitime- rad, men ansåg det acceptabelt att terapin bedrevs eftersom en kompetent psykoterapihandledare fanns tillgänglig.

I en skrivelse den 10 oktober 1995 kommenterade Göran Fransson Socialstyrelsens beslut och reagerade bland annat på påståendet om att flera i personalen ville göra karriär på fallet. Han var dessutom kritisk mot Socialstyrelsens bedömning att en kompetent psyko- terapihandledare hade varit inkopplad och kritiserade Margit Norell.

Hösten 2009 genomförde Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro en större granskning av Sture Bergwalls vård sedan advokaten Thomas Olsson hade anmält brister i Sture Bergwalls behandling och utredning sedan 1994. Ärendet föranledde flera år av korre- spondens mellan myndigheten och kliniken samt flera anmälningar från Sture Bergwall. I flera beslut 2012 fann Socialstyrelsen ingen anledning att kritisera vårdplaneringar och diagnostiska bedöm- ningar. Man konstaterade dessutom att den läkemedelsbehandling som anmälan omfattade låg för långt tillbaka i tiden (mer än två år) för att bedömas av tillsynsmyndigheten.

I juni 2009 vände sig Sture Bergwall genom Thomas Olsson till verksamhetsledningen på Säters sjukhus och begärde att få byta klinik. Ledningen hänvisade dock till Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd om man ville klaga på vården vid Säters sjukhus.

Under åren 2012–2013 gjorde Sture Bergwall flera anmälningar till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro (senare IVO). Anmäl-

106

ningarna handlade bland annat om byte av vårdavdelning och vill- koren kring besök från journalister. Anmälningarna föranledde inte någon åtgärd. Förutom de tillsynsaktiviteter som specifikt har rört Sture Bergwalls vård har Socialstyrelsen vid upprepade tillfällen genomfört mer övergripande verksamhetstillsyn vid den rättspsykia- triska kliniken i Säter.

4.5Sture Bergwalls läkemedelsbehandling

4.5.1Termer och begrepp

Termen psykofarmaka innefattar en bred grupp av läkemedel som har som syfte att lindra psykiska symtom och/eller psykisk sjuk- dom.

Med neuroleptika avses läkemedel primärt avsedda att behandla vissa psykotiska sjukdomar som schizofreni. Neuroleptika används ibland även vid icke-psykotiska psykiska sjukdomar.

Bensodiazepiner är en stor grupp kemiskt närbesläktade läke- medel med rogivande, ångestdämpande och – för vissa preparat – sömngivande egenskaper.

Antidepressiva är läkemedel primärt avsedda att användas för behandling av depression, men de används även vid vissa andra sjukdomstillstånd.

Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk är två delvis över- lappande begrepp. Ett läkemedelsberoende kan vara fysiskt eller psykologiskt. Ett fysiskt beroende innebär att fysiska symtom upp- träder vid utsättning av läkemedlet. Vid ett psykologiskt beroende vill patienten fortsätta behandlingen trots den förskrivande läka- rens avrådan. Vid missbruk används läkemedlet i högre doser än vad som avsetts eller för ett annat ändamål än det tänkta vid för- skrivningen. Beroende är inte alltid identiskt med missbruk – man kan missbruka utan att vara beroende och vice versa.

Tabellen nedan visar både det generiska preparatnamnet och handelsnamnet för de psykofarmaka och andra preparat som varit relevanta vid vården av Sture Bergwall.

107

Sture Bergwalls bakgrund, vård och diagnoser SOU 2015:52

Psykofarmaka och andra relevanta preparat

Underlag

I anslutning till resningsansökan skrev docent Anna Dåderman efter förfrågan från advokaten Thomas Olsson ett utlåtande om Sture Bergwalls läkemedelskonsumtion, med särskild inriktning mot bensodiazepiner. Anna Dåderman hade disputerat i ämnet rättspsykiatri på en avhandling om just bensodiazepiner. Hon hade undervisat i psykologi på Polishögskolan och är numera professor i psykologi vid Högskolan Väst.

I utlåtandet uttalade Anna Dåderman att Sture Bergwall medici- nerades med extremt höga doser bensodiazepiner och att han drabbades av svåra biverkningar av läkemedlen. Anna Dådermans utlåtande baseras på uppgifter om läkemedel från den löpande journaltexten och omfattar vårdhändelser under åren 1966–2001 samt läkemedelsintag mellan 1973–2002. Vi har granskat hennes sammanställning och finner den i huvudsak vara korrekt. Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn). Med denna reservation har vi här utgått från Anna Dådermans samman- ställning. Vi har dessutom haft tillgång till läkemedelslistor för avgränsade perioder av Sture Bergwalls vårdtid.

108

4.5.2Läkemedelsbehandlingen fram till 1992

Under åren 1967–1977 behandlades Sture Bergwall i perioder med psykofarmaka, till exempel i samband med vård på barn- och ung- domspsykiatriska kliniken i Uppsala och på rättspsykiatriska klini- ken i Säter. Det handlade då om bensodiazepiner, sömnmedel, neuroleptika (psykosläkemedel), antidepressiva läkemedel och andra psykofarmaka.

Under åren 1974–1991 stod han på oxazepam, ett bensodiazepin- preparat i doseringen högst 10 mg 3 gånger dagligen. Det finns också en notering från slutet av 1980-talet att han under en period överkonsumerade oxazepam. Hans psykiatriker föreslog omkring 1990 att han skulle avsluta denna medicinering, något som motive- rades med att han i stället borde behandlas med psykoterapi. Sture Bergwall valde att fortsätta med oxazepam.

Under den första tiden på Säters sjukhus från 1991 fram till det första morderkännandet under psykoterapi (hösten 1992) stod han på två ångestdämpande läkemedel, varav ett var av bensodiazepin- typ (oxazepam). Båda förskrevs i konventionella doser. Vid kom- missionens möte med Anna Dåderman och psykiatrisk expertis framkom att det knappast är troligt att läkemedlen i dessa doser hade orsakat biverkningar utöver läkemedelsberoende.

4.5.3Läkemedelsbehandlingen från 1992 till 2001

Efter de första morderkännandena i februari 1993 började Sture Bergwall få en allvarligare symtombild präglad av svåra ångest- attacker. Detta möttes med ökande läkemedelsdoser och man prö- vade nya preparat. Dessa var i huvudsak hämtade ur klassen benso- diazepiner, medan han bara vid enstaka tillfällen erhöll neuroleptika (läkemedel mot schizofreni och andra psykoser).

Läkemedelsförskrivningen ökade gradvis både när det gäller antalet preparat som prövades (ofta i kombinationer) och de doser som användes. Särskilt påfallande är den frekventa användningen av vid behovs-medicinering. I rutinbehandlingen av ångestattackerna och episoderna av självskadande beteende ingick extra tilldelning av bensozepinpreparat. Sture Bergwall hade även påfallande stor kon- sumtion av smärtlindrande läkemedel med innehåll av bland annat kodein och karisoprodol, substanser som på 1990-talet inte betrak- tades som beroendeframkallande men som numera är narkotika-

109

klassade. Sture Bergwalls medicinering ökades ytterligare vid svåra attacker av ångestliknande symtom, framträdande med multipel personlighet och självskadande beteende.

Vid kommissionens möte med Sture Bergwall uppgav han att bensodiazepinerna behövdes för att han skulle våga minnas och att de gjorde honom hämningslös.

Vid behovs-medicineringen skedde i regel i enlighet med de ordinationer som på förhand getts. När de ordinerade maximal- doserna överskreds skedde det såvitt framkommit efter samråd med läkare. Det finns motsägelsefulla uppgifter huruvida Sture Bergwall under tiden på vårdavdelningen hade tillgång till vid behovs-medicinering utöver vad som hade ordinerats. Avdelnings- föreståndaren Bengt Eklund uppgav dock vid möte med kommis- sionen att alla läkemedel som Sture Bergwall fick dokumenterades i journalen. Sture Bergwall uppgav vid möte med kommissionen att hans vid behovs-läkemedel förvarades i en skrivbordslåda och inte i läkemedelsförrådet. Detta för vara lättillgängliga.

Vid kommissionens möte med Kjell Långbergs uppgav han att det inte förekom någon extra tilldelning av läkemedel vid de första polisförhör där han närvarade. Det förefaller dock som om Sture Bergwall i samband med senare polisförhör fick extra tilldelning av lugnande mediciner. Vårdpersonalen har till kommissionen upp- givit att Sture Bergwall i samband med vallningar och rättegångar hade i det närmaste obegränsad tillgång till medicinering när han sade sig ha behov. En medföljande sjuksköterska hade då hand om medicineringen.

I journalhandlingarna finns flera journalanteckningar och en rad listor över nedtrappningslistor av läkemedlen. Flera av nedtrapp- ningsförsöken var kortvarigt framgångsrika men efter några veckor och ibland månader ökade läkemedelskonsumtionen åter.

4.5.4Läkemedelsbehandlingen från 2001 och framåt

År 2001 bedömde den nytillträdde chefsöverläkaren att det förelåg ett uppenbart läkemedelsmissbruk och att alla beroendeframkall- ande läkemedel, bland annat bensodiazepiner, skulle trappas ut. Nedtrappningen förfaller ha skötts strikt och över en tillräckligt lång period för att bli långsiktigt framgångsrik. Från 2003 och framåt har inga psykofarmaka förskrivits.

110

4.6Sture Bergwalls personlighetsdrag och psykiatriska symtom

4.6.1Sture Bergwalls personlighet

Intellektuell och verbal förmåga

Vid de psykologiska tester som Sture Bergwall har genomgått i sam- band med de rättspsykiatriska undersökningarna har han genom- gående presterat väl beträffande intellektuell och verbal förmåga. Han har publicerat debattartiklar, dikter och två böcker. Den egna bloggen speglar ett starkt naturintresse.

Manipulation och fabulerande

Ett återkommande tema i beskrivningarna av Sture Bergwall som person har varit hans manipulativa och fabulerande förmåga. I boken Min bror Thomas Quick skildrade Sten-Ove Bergwall hur Sture Bergwall redan som barn var särskilt manipulativ. Samma drag återkommer i uppgifterna om hans vård på barn- och ung- domspsykiatriska kliniken i Uppsala, vid 17 års ålder. Han beskrevs ha en vilja att suggerera och hypnotisera andra pojkar på avdel- ningen.

Under vården på Säters sjukhus 1991–2014 uppfattade delar av vårdpersonalen Sture Bergwall som manipulerande och fantiserande. Sten-Ove Bergwall beskrev i sin bok om Thomas Quick hur familjen Bergwall hade känt sig sviken av Sture Bergwall. Sten-Ove Bergwall kommenterade psykoterapin på följande sätt.

I själva verket var detta perfekt för min bror som med sin intellektuella läggning och verbala begåvning i stor utsträckning kunde manipulera vårdlaget.

Han frågade sig hur förhörsledningen kunde hantera ”min brors komplicerade fantasivärld”. Även Sture Bergwall själv har talat om hur han spelat olika roller, hur han haft förmåga att läsa av andra människor, anpassat sig och manipulerat ”sig själv och andra”. En medpatient som kommissionen samtalat med fann att det var omöjligt att värja sig mot Sture Bergwalls manipulerande sida. Jan Olsson uppgav vid mötet med kommissionen att han undvek samtal på tu man hand med Sture Bergwall i samband med brotts-

111

rekonstruktionerna för att inte utsätta sig för risken för manipula- tion. Sven-Åke Christianson beskrev för kommissionen Sture Bergwall som manipulativ. Seppo Penttinen karaktäriserade vid mötet med kommissionen Sture Bergwall som ”jättemanipulativ”.

I intervjuboken Gåtan Thomas Quick sade sig Sture Bergwall själv vara en skicklig manipulatör och refererade till att han hade lyckats begå ett trettiotal mord utan att åka fast. Bokens författare Janne Mattsson fann inget som tydde på att Sture Bergwall skulle vara mytoman eller att han utnyttjade honom för egna syften.

Vid kommissionens möte med Sture Bergwall berättade han att han under den aktuella perioden ibland insåg att han ljög och fanti- serade, ibland inte. Han tillskrev detta sin medicinering med benso- diazepiner men sade samtidigt att han hade haft en särskild be- nägenhet för fabulerande.

Sadism

I § 7-intyget från januari 1991 beskrev Göran Fransson de sadis- tiskt färgade sexuella fantasier som Sture Bergwall hade berättat om i samband med undersökningen. Även i utlåtandet över den rätts- psykiatriska undersökningen i mars 1991 skrev Marianne Kristiansson om ett sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska inslag.

Vid rättegångarna berättade Sture Bergwall i närvaro av anhöriga makabra detaljer om hur han hade hanterat offren före och efter döden. Under förutsättning att dessa handlingar var påhittade, kan berättelserna anses ha en sadistisk prägel riktad mot anhöriga, men det kan också vara ett utslag av något annat, till exempel en önskan om uppmärksamhet eller brist på empati. I Sture Bergwalls bok Kvarblivelse finns också en rad exempel på makabra fantasier, delvis med sadistiska inslag.

I utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen 2013 diskuterades i vad mån Sture Bergwalls ”tvångsmässigt sexuellt sadistiska beteende” handlade om faktiska handlingar eller fanta- sier. Vid den undersökningen tonade Sture Bergwall själv ner sina tidigare uppgifter om sadistiskt beteende.

112

4.6.2Journaluppgifter om Sture Bergwalls psykiatriska symtom

Ångest

Av Sture Bergwalls journaler framgår att han såväl före som efter 1991 har behandlats för ångest och att de besvären kvarstod under många år, dock med varierande intensitet. Under långa perioder har ångesten varit hög eller mycket hög. Sture Bergwall beskrev enligt journalen själv den som fruktansvärd redan 1992.

Under den slutna psykiatriska vården på Säter efter 1991 ut- vecklade vårdpersonalen en rutin att ta hand om Sture Bergwall i samband med hans ångestattacker. I regel hämtade han sig snabbt efter attackerna. I journalen uttrycks detta till exempel på följande sätt. ”Alltid efter så här svåra ångestattacker mår Thomas för- vånansvärt bra.”

Från 2002 finns det mycket få anteckningar om svåra ångest- attacker. Den sista journalanteckningen om svår ångest är från februari 2004.

Existentiella problem, självskador och självmordsbenägenhet

Redan 1991 noterades att Sture Bergwall var grubblande men man bedömde att han inte hade egentlig depression. Han bar på en känsla av utanförskap och tyckte sig ha mycket litet existensberättigande. Också senare under vårdtiden har existentiella grubblerier beskrivits.

Vid intagningen 1991 beskrevs hur Sture Bergwall under många år hade burit på funderingar kring självmord men man bedömde att det inte fanns aktiva självmordstankar. När Sture Bergwall i slutet av 1991 avvek från kliniken lämnade han efter sig en bunt med av- skedsbrev. När han efter ett dygn återvände angav han att syftet med avvikandet var att begå självmord. Även efter ett avvikande 1994 uppgav han att syftet hade varit att ta sitt eget liv.

Under åren 1993–1997 noterades i journalen en rad självska- dande händelser. Även efter 1997 noterades att han kunde vara livs- trött och självmordsrisken bedömdes ofta vara hög. Den sista note- ringen om hög självmordsrisk är från 2001.

113

Multipel personlighet

Sture Bergwall uppträdde på 1990-talet på vårdavdelningen och vid ett par av rekonstruktionerna och vallningarna med multipel per- sonlighet (dissociativ personlighetsstörning). Vid de tillfällena age- rade han plötsligt som en annan person och återgick sedan lika plötsligt till sin vanliga personlighet. Sture Bergwall berättade även om sina multipla personligheter för polisen under Johan Asplund- utredningen. När han 2001 återtog sina tidigare påståenden om att Sten-Ove Bergwall medverkat vid mordet, förklarade han sin tidi- gare berättelse med sin dissociativa störning med multipla person- ligheter. Han beskrev hur han hade övergått till att bli Cliff och att bilden av Sten-Ove Bergwall hade lagrats på Cliffgestalten. Genom att föra in brodern i historien hade Sture Bergwalls egen skuld- börda lättats.

Den första journalanteckningen om att Sture Bergwall hade framträtt med en alternativ personlighet är från juni 1994. Under de närmaste åren alternerade Sture Bergwall mellan åtminstone fem olika personligheter utöver den ursprungliga (Ellington, Mikael, Nana, Cliff, Jorma). Personlighetsbytena var förenade med ångest- symtom, innebar förändrad röst, mumlanden, morranden och skrik. Också i andra avseenden kunde beteendet förändras under dessa episoder – han kunde uppträda synnerligen arrogant och uttryckte sig nedlåtande mot sin vanliga person Sture Bergwall. När han bytte personlighet övergick han inte sällan till att tala engelska, norska eller, enligt journalen, ”allsköns dialekter”. Episoderna upp- trädde oftast nattetid.

Episoderna tolkades i läkarnas och psykoterapeutens journal- anteckningar initialt som psykotiska eller gränspsykotiska symtom. I slutet av 1994 och början av 1995 tolkades de i journalanteck- ningar i stället som uttryck för regression. Birgitta Ståhle beskrev då episoderna som tecken på ett nytt skede i terapisamtalen och att Sture Bergwall försökte förstå tidigare sammanhang och hur dessa, som en försvarsmekanism, tidigare dissocierats (splittrats upp). De alternativa personligheterna sågs som en möjlighet för Sture Bergwall att leva ut den skräck som han bar på.

Magnus Brolin berättade vid möte med kommissionen att han upplevde personlighetsbytena med djuriska ångestskrik som äkta och så fasansfulla att han drömde mardrömmar om dem. Däremot

114

har vårdare, som nattetid tog hand om Sture Bergwall när han upp- trädde i en alternativ personlighet, vid mötet med kommissionen uppgett att det fanns en samsyn inom personalen om att attackerna var spelade.

Från 2001 är journalanteckningarna om episoder av multipel personlighet få. Den sista noteringen om denna symtombild är från maj 2003, då man skriver att gränspsykotiska tillstånd med multipel personlighet uppträder ”i stort sett aldrig”.

Vid kommissionens möte med Sture Bergwall tolkade han de multipla personligheterna som en biverkan av de läkemedel han fick. Han uppgav också att han inspirerades av tidnings- och tid- skriftsartiklar om multipel personlighet.

Missbruk utöver läkemedel

I samband med att Sture Bergwall avvek från kliniken 1991 och 1994 anges i journalen att han hade tagit amfetamin. Vid en visitation 1993 påträffades kanyler i hans rum. 1995 gjorde Sture Bergwall en skrift- lig framställan till överläkaren om att få tillgång till amfetamin för att dämpa sin ångest. I övrigt saknas under vårdtiden på Säters sjukhus hållpunkter för missbruk av annat än läkemedel.

4.7Psykiatriska bedömningar

Under den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall har det löp- ande gjorts bedömningar av Sture Bergwalls psykiska status. Detta har skett inför förvaltningsrättens prövning var sjätte månad huru- vida den rättspsykiatriska vården skulle fortsätta. Inför några av dessa prövningar har mer omfattande utredningar av Sture Bergwall också gjorts. Inför förvaltningsrättens prövning har vården gjort så kallade riskbedömningar. Sedan 2004 har femton riskbedömningar upprättats. Genomgående har risken för återfall i brott bedömts vara hög.

Därutöver har psykiatriska bedömningar inhämtats i anslutning till förundersökningarna om mord. Det förekommer även andra psykiatriska bedömningar av Sture Bergwall, såväl interna på Säters sjukhus som externa. Nedan redovisas vissa av dessa.

115

4.7.1Psykiatriska bedömningar under åren 1991 till 2001

Utöver återkommande riskbedömningar finns journalanteckningar om fördjupade bedömningar. Under Sture Bergwalls första år vid Säters sjukhus bedömdes det föreligga en viss självmordsrisk. I ett utlåtande till länsrätten i januari 1991 beskrevs att Sture Bergwall hade skött sig exemplariskt men att han led av ett ständigt ångest- tillstånd, en impulskontrollstörning samt att det fanns ”en icke för- sumbar suicidrisk”.

Under förundersökningen i Charles Zelmanovits-ärendet in- hämtade åklagaren yttranden från Lars Lidberg, professor i rätts- psykiatri och vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen. Utlåtandena återfinns i förundersökningsprotokollet och åberopades av åklaga- ren vid huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen hördes Lars Lidberg som partssakkunnig.

I det första utlåtandet daterat den 16 juni 1994 redogjorde Lars Lidberg för Sture Bergwalls uppgifter om föräldrarnas sexuella övergrepp mot honom, faderns misshandel och moderns försök att döda honom. Han beskrev berättelserna som mycket detaljrika och bedömde att Sture Bergwalls sexuella driftsystem tidigt syntes ha förvrängts genom barndomsupplevelser. Han refererade till beslag av barnpornografiska videofilmer som hade gjorts under vården på Säters sjukhus och fann att Sture Bergwall hade en psykosexuell störning med fixering vid barn. Han uttalade att Sture Bergwall hade en betydande ärftlighet för psykisk sjukdom och alkohol- missbruk. Han ansåg inte att Sture Bergwalls erkännanden hade karaktären av hysterisk manifestation eller att han ville dra upp- märksamhet till sig. Erkännandena var snarare förbundna med stark oro, ångest och obehag, framtvingad av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att få frid och ro. I sammanfatt- ningen skrev han bland annat att Sture Bergwall uppfyllde en sådan kriminell profil att han mycket väl kunde ha utfört de sexuella över- grepp med dödlig utgång som det här var fråga om och vilka han också erkänt.

Utlåtandet kompletterades med ett utlåtande daterat den 18 augusti 1994. I det utlåtandet redovisade Lars Lidberg bland annat sin uppfattning att Sture Bergwall hade gjort sig skyldig till de erkända pojkmorden och att det inte fanns något som tydde på

116

att han konfabulerade, överdrev, ville göra sig märkvärdig eller imponera genom att berätta vad han varit med om.

Efter byte av överläkare på vårdavdelningen gjordes 1995 en ingående bedömning av Sture Bergwalls tillstånd. Han uppfattades ha ”ett tillstånd som sannolikt är att jämställa med schizofreni”, samtidigt som det framhölls att han hade ett ytskikt av god funk- tion, verbal skicklighet och logiskt tänkande. I journalen beskrevs en personlighetsstörning med en ”fusion mellan aggressiva och libidinösa [sexualdriftdrivna] element”, ett ”kaotiskt känsloliv” samt att Sture Bergwall företedde en pseudopersonlighet, det vill säga han framträdde inte med sitt rätta jag.

I journalen beskrevs även hur det hade utvecklats en symbios mellan patient och massmedia. Diagnosmässigt fann överläkaren att tillståndet kunde ”jämställas med schizofreni” och att ”man kan tala om psykos”. Dessutom hade Sture Bergwall multiple personality disorder – han framträdde med flera olika personligheter. Över- läkaren ansåg dock bedömningen vara svår och han rådfrågade Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro.

Den formella farlighetsbedömning som gjordes i anslutning till denna fördjupade kliniska bedömning utmynnade i att Sture Bergwall kunde tillåtas ta skogspromenader utanför sjukhuset, men då med fyra ur personalen och under andra specificerade villkor.

Senare under 1995 och i början av 1996 beskrevs Sture Bergwall ha ”regredierat till psykosnära eller defakto psykosnivå” samt att han ”i regressionerna [varit] åtminstone gränspsykotisk och suicidal”.

1996 undersöktes Sture Bergwall av psykologen Louise Crona vid Rättsmedicinalverkets enhet i Huddinge genom omfattande psykologiska tester. Hon jämförde med utlåtandet den 25 mars 1991 från den rättspsykiatriska undersökningen. Hon uttalade att Sture Bergwall var ”organiserad på borderlinenivå”, det vill säga höll sig kvar i gränszonen till ett psykotiskt tillstånd. Vidare ut- talade hon att Sture Bergwall hade mer kontakt med sina känslor än tidigare och ett svagare försvar mot traumatiska upplevelser.

Överläkaren vid Säters sjukhus avgav i januari 2001 ett kortfattat utlåtande till Socialstyrelsen, där han angav diagnosen simplex- schizofreni. I utlåtandet nämndes Sture Bergwalls känslomässiga avflackning, hans bristande sociala förmåga samt att han lämnade felaktiga uppgifter till media.

117

I juni 2001 bedömdes Sture Bergwall av den nytillträdde chefs- överläkaren ha ett läkemedelsmissbruk, huvudsakligen av benso- diazepiner. En nedtrappning av medicineringen började.

I samband med att målsägandena överklagade domen i Johan Asplund-ärendet anlitade de Thomas Eriksson, docent i psykiatri, som utfärdade ett utlåtande daterat den 31 oktober 2001. Utlåtan- det var inte baserat på någon personlig kontakt med Sture Bergwall och gavs in till hovrätten av målsägandena i samband med överkla- gandet. I utlåtandet ifrågasatte Thomas Eriksson den bedömning som Erik Kall hade gjort i ett yttrande som hade åberopats av Claes Borgström i Johan Asplund-rättegången. Erik Kalls utlåtande var daterat den 30 april 1997 och åberopades vid flera av huvudför- handlingarna. Det som Thomas Eriksson särskilt ifrågasatte var att Erik Kall i sitt yttrande hade framhållit att det förelåg full sam- stämmighet mellan de gärningar som Sture Bergwall hade erkänt och hans tidigare symtombild. Thomas Eriksson ansåg att Erik Kalls påstående i denna del saknade belägg och uttalade följande. ”Påståenden om bortträngda minnen bör avvisas så länge detta fenomen inte fått stöd i vetenskaplig forskning.” Thomas Eriksson listade möjliga alternativa förklaringar till att Sture Bergwalls min- nen hade dykt upp under psykoterapin och föreslog att hovrätten skulle inhämta yttrande från Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet). Eftersom överkla- gandet avvisades vidtogs det inte någon åtgärd med anledning av Thomas Erikssons utlåtande.

4.7.2Psykiatriska bedömningar från 2002

År 2009 gjorde vårdavdelningens överläkare bedömningen att Sture Bergwall inte alls hade förändrat sig under vårdtiden. Sture Bergwall betecknades som extremt självcentrerad utan förmåga att tolerera att man satte gränser i hans vård. Den psykometriska bedömnings- skala man använde (PCL-R) gav stöd för diagnosen psykopati. Fortsatt rättspsykiatrisk slutenvård bedömdes vara motiverad.

I utlåtanden från medarbetare inom flera olika professioner vid Säters sjukhus i november 2009 med anledning av ett tillsynsärende till Socialstyrelsen bedömdes Sture Bergwall fortfarande ha en per- sonlighetsstörning. Av utlåtandena framgår bland annat vilka psyko-

118

metriska instrument som hade använts och vilket det sociala inne- hållet i vården hade varit.

I ett yttrande till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro i januari 2010 uttalade Birgitta Ståhle följande om de tidigare rättspsykia- triska utredningarna.

[…] talar för att patienten inte uppvisar en personlighetsstil och bete- ende som skulle tala för att han underordnar sig en annan person under många år. Tvärtom finns skäl att anta en dominant läggning som har stort behov av bekräftelse och vara i centrum.

Upprepade bedömningar med PCL-R har genomgående visat att Sture Bergwall fallit utanför normalområdet, det vill säga indikerat psykopati. Utfallet har varit robust oberoende av vilken psykolog som genomfört testet.

När förvaltningsrätten den 6 maj 2010 beslutade att den slutna rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall skulle fortsätta över- klagade Sture Bergwall beslutet till kammarrätten som begärde in ett yttrande från Rättsliga rådet. Utifrån Sture Bergwalls journal- handlingar bedömde Rättsliga rådet att det fanns risk för återfall i grov brottslighet till följd av Sture Bergwalls psykiska störningar. Kammarrättens sakkunniga läkare gjorde motsvarande bedömning efter att ha samtalat med Sture Bergwall. Kammarrätten avslog överklagandet den 9 november 2010.

I ett yttrande till kammarrätten i juni 2010 konkluderade över- läkaren att Sture Bergwall hade personlighetsstörning med impuls- kontrollstörning och med sadomasochistiska drag. Risken för åter- fall i brott bedömdes vara fortsatt hög. Likaså bedömde överläka- ren i juni 2012 att de tidigare psykiatriska diagnoserna kvarstod, detta i ett utlåtande till Socialstyrelsen i ett nytt tillsynsärende.

I maj 2013 gjordes en ny detaljerad bedömning med samma utfall som tidigare. Diagnoserna pedofili och personlighetsstörning med dålig impulskontroll kvarstod. Bedömningen byggde på tidi- gare upprepade våldshandlingar. Man framhöll Sture Bergwalls negativa inställning till behandling. Risken för återfall i allvarligt brott bedömdes vara hög, något som baserades bland annat på att det vid detta tillfälle ännu kvarstod en morddom. Bedömningen ansågs dock vara svår och man föreslog att ett yttrande inhämtades från Rättsliga rådet.

119

En ny utförlig riskbedömning gjordes i augusti 2013 med anled- ning av att samtliga åtal mot Sture Bergwall då hade lagts ner. I denna bedömning noterade man bland annat Sture Bergwalls sexuella av- vikelser med särskild tyngdpunkt på pedofili, personlighetsstör- ning, tidigare missbruk samt hans depressiva hållning. Slutsatsen blev att den rättspsykiatriska vården borde fortsätta men man ute- slöt inte att den kunde bedrivas i öppen form.

I samband med att Sture Bergwall den 15 juli 2013 ansökte om att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra begärde förvalt- ningsrätten att Rättsliga rådet skulle yttra sig. Vid den tidpunkten hade Sture Bergwall beviljats resning för samtliga morddomar. Rättsliga rådet bedömde i ett utlåtande i augusti 2013 att Sture Bergwall hade samma psykiatriska diagnoser som tidigare, att fort- satt rättspsykiatrisk vård behövdes men att denna på sikt kunde bedrivas i öppna former. Efter muntlig förhandling i ärendet för- ordnade förvaltningsrätten om en rättspsykiatrisk undersökning av Sture Bergwall. Han undersöktes av rättsmedicinalverkets enhet i Göteborg av bland andra överläkare Svend Otto Frederiksen och psykologen Olof Svensson. Av det rättspsykiatriska utlåtandet daterat den 13 december 2013 framgår sammanfattningsvis följande.

Sture Bergwall har en psykisk störning som inte är en allvarlig psykisk störning. Hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt medför risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag och gör det påkallat att han ges öppen rättspsykiatrisk vård.

I det diagnostiska resonemanget bedömde man att diagnosen pedo- fili kvarstod men att det pedofila beteendet fanns långt tillbaka i tiden. Under utredningen hade Sture Bergwall tonat ner sina tidi- gare berättelser om dragning till yngre pojkar. Till skillnad från tidigare diagnoser med olika varianter av personlighetsstörning fann man inget underlag för att Sture Bergwalls störningar var ”så dysfunktionella och genomgripande att han nu uppfyller diagnos- tiska kriterier för en personlighetsstörningsproblematik”.

Personlighetsstörningen bedömdes således vara reducerad jäm- fört med tidigare bedömningar. Risken för återfall i våldsbrott bedömdes vara låg, medan risken för återfall i sexualbrottslighet bedömdes vara medelhög. Man fann att Sture Bergwall var lätt- kränkt men att han i övrigt inte hade någon klar psykopati.

120

Vid möte med kommissionen uppgav Svend Otto Frederiksen att man i de rättspsykiatriska bedömningarna hade övergett sadistspåret redan i och med Yngve Holmstedts utlåtande 1970. Att Sture Bergwall vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 hade uttryckt sadistiska tankar var något som han i samband med undersök- ningen 2013 förklarade med att han hade varit rädd för att dömas till fängelse i stället för till psykiatrisk vård. Den bedömning man gjort i den rättspsykiatriska undersökningen 1991 skulle alltså bygga på felaktig information från Sture Bergwall. Vid undersökningen 2013 fann man inga hållpunkter för sadomasochistiska inslag.

Enligt Svend Otto Frederiksen hade man vid den rättspsykia- triska undersökningen diskuterat mycket kring om Sture Bergwall i samband med undersökningen fabulerade och manipulerade. Man uppfattade honom som påläst och intellektualiserande och påtagligt van vid intervjusituationer. Både Svend Otto Frederiksen och Olof Svensson ställde sig vid kommissionens möte med dem avvaktande till de tidigare diagnoserna dissociation och multipel personlighet som Sture Bergwall hade fått under vården på Säters sjukhus. Svend Otto Frederiksen sade sig aldrig under mer än 30 års rättspsykiatrisk verksamhet ha träffat någon person med dissociativ personlighets- störning. Enligt honom kan de höga läkemedelsdoserna möjligen ha bidragit till Sture Bergwalls beteende.

Olof Svensson påpekade att riskbedömningar har begränsad precision. Det faktum att Sture Bergwall själv inte alls, eller bara i liten utsträckning, medverkade i riskbedömningar på Säters sjukhus från 2009 och framåt gjorde att man fick lita till statistiskt underlag för bedömningar i förvaltningsrätten, något som ytterligare mins- kade precisionen.

121

utredningarna och domstolsprocesserna bedrevs samt hur de olika aktörerna agerade. Vissa delar av materialet återges dock mer detalje- rat än andra. Anledningen till det är att vissa delar framstår som mer betydelsefulla för förståelsen för hur det kom sig att Sture Bergwall först dömdes för åtta mord och därefter friades från dem alla. I vissa delar har vi i redogörelserna även fört in uppgifter som vi fått vid våra möten med de olika aktörerna. I förekommande fall anges detta särskilt.

Så gott som samtliga polisförhör med Sture Bergwall nedteckna- des i dialogform. Förhören med Sture Bergwall var många och dessutom ofta väldigt långa. Varje förhörsprotokoll omfattar inte sällan ett femtiotal sidor eller mer. Våra redogörelser för förhören har därför varit inriktade mot att fånga upp vilka uppgifter Sture Bergwall lämnade i de mer väsentliga delarna för mordåtalen och på vilket sätt dessa uppgifter kom att förändras över tid. Vi har där- emot inte på ett rättvisande sätt kunnat förmedla vare sig den trevande osäkerhet och otydlighet som förhören ofta utvisat eller de många utsvävningar och varierande uppgifter som förekommit beträffande mer perifera delar.

De ljudupptagningar som gjordes vid huvudförhandlingarna raderades, i enlighet med gällande regler, när domarna vann laga kraft. Vi har därför inte haft tillgång till dessa. För vår redogörelse av vad som förekommit vid huvudförhandlingarna har vi därför utgått från tingsrätternas domar, huvudförhandlingsprotokoll, åbe- ropad bevisning, övrigt material från tingsrätternas akter samt upp- gifter från möten med de olika aktörerna. Vi anser att detta mate- rial har gett oss en tillräckligt god bild, även om vi är medvetna om att vi inte har kännedom om allt som föregick vid huvudförhand- lingarna.

De personer som förekommer i våra redogörelser och som age- rade i sin profession har vi valt att benämna med fullständiga namn. Övriga personer, exempelvis målsäganden, vittnen och utpekade medgärningsmän, benämns enbart med initialer. Undantag görs dock för personer som själva valt att framträda offentligt med anledning av Sture Bergwall-ärendena. Dessa benämns med full- ständiga namn.

Varje redogörelse avslutas med ett avsnitt som heter Kommission- ens iakttagelser och bedömningar. Iakttagelserna och bedömning- arna är specifika för respektive fall, även om de i vissa avseenden

126

kommit att bli likartade. Vi har tillåtit oss en del upprepningar för att varje redogörelse i princip ska kunna läsas fristående.

Dessa iakttagelser och bedömningar utgör, tillsammans med övrigt genomgånget material, grunden för innehållet i den samman- fattande analysen.

127

skinnjacka, bruna låga mockaskor, bruna skinnhandskar, blå jeans, en grön flossad (luggig) tröja och en mörkblå skjorta.

Polisen behandlade ärendet som ett försvinnande. Trots ett intensivt sökande hittade man inga spår efter Charles Zelmanovits förrän den 19 september 1993 när en man som varit ute och jagat snubblade över ett människokranium i ett skogsområde. Fyndet av Charles Zelmanovits kvarlevor gjordes sydost om Pitholms hög- stadieskola, drygt tre kilometer från Charles Zelmanovits hem.

Av en undersökning som gjordes på platsen cirka en vecka efter att kraniet återfanns framgår att kraniet påträffades i en träddunge som bestod av barrskog. På platsen fanns en större mossbemängd sten och cirka 20 centimeter sydväst om stenen fann man en brun skinnjacka som låg med framsidan uppåt. Jackan låg ytligt under blåbärsris och ett mycket tunt lager med mossa. I jackan fanns, förutom rötter som vuxit in, även några kotor, revben och rester av en grön tröja. I jackans högra ärm fanns ett ben från en arm. I när- heten hittade man även jackans dragkedja, som var så gott som helt igendragen samt ytterligare några skelettdelar. På platsen återfanns senare även bland annat en knapp med texten Wrangler som det satt en blå tråd i samt en brun låg mockasko.

De delar av skelettet som slutligen kom att saknas var i huvud- sak båda fötterna, båda händerna, höger lårben, höger vadben, vänstra underbenets skenben och vadben samt höger strålben (en del av underarmen).

Såvitt kan utläsas av förundersökningsmaterialet förelåg ingen misstanke om brott förrän Sture Bergwall berättade att han hade tagit livet av Charles Zelmanovits. Sture Bergwall delgavs miss- tanke om mordet på Charles Zelmanovits den 11 februari 1994.

6.2Sökandet efter Charles Zelmanovits och förundersökningen

6.2.1Genomförda åtgärder före Sture Bergwalls erkännande

I samband med försvinnandet förhörde polisen flera ungdomar som Charles Zelmanovits inledningsvis hade haft sällskap med efter skoldansens slut. Dessa berättade förhållandevis samstämmigt att de tillsammans hade promenerat söderut från skolan cirka klockan 24.00

130

men att Charles Zelmanovits efter en stund hade gått vidare ensam och att de då hade trott att han gick hem. Av noteringar på en karta i förundersökningsprotokollet framgår att Charles Zelmanovits bostad låg cirka en kilometer söderut från den plats där han sist var sedd.

Förhör hölls även med MP, som bland annat berättade att hon hade varit på skoldansen, att hon och Charles Zelmanovits var för- tjusta i varandra, men att det under kvällen hade uppstått viss osämja dem emellan. Hon lämnade skoldansen före Charles Zelmanovits.

I förundersökningsmaterialet återfinns inte uppgifter om ytter- ligare eftersökningsåtgärder förrän människokraniet upphittades den 19 september 1993.

Den 27 september 1993 genomfördes en undersökning av fynd- platsen. Vid undersökningen återfanns de fynd som redovisats ovan, se avsnitt 6.1, och det konstaterades att det inte fanns någonting som tydde på att fynden hade varit nedgrävda.

I ett utlåtande om de upphittade skelettdelarna av Håkan Mörnstad, docent, rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen, Stockholm, daterat den 8 december 1993, bedömdes att det inte fanns någonting som talade emot att de upphittade skelettdelarna härrörde från Charles Zelmanovits.

6.2.2Polisförhör, vallningar och rekonstruktion med Sture Bergwall

Under perioden januari 1994 till augusti 1994 hölls sju förhör med Sture Bergwall. Därutöver kom ett av förhören i Johan Asplund- utredningen att beröra Charles Zelmanovits och har därför med- tagits transumt i förundersökningsprotokollet. Det första förhöret där Sture Bergwall nämnde mordet på Charles Zelmanovits är från den 26 januari 1994 och finns inte medtaget i förundersöknings- protokollet. Förhöret har återfunnits i utredningen om Johan Asplund och redovisas nedan. Såvitt annat inte särskilt anges under respektive förhör närvarade polisassistenten, sedermera kriminal- inspektören, Seppo Penttinen, Sture Bergwall och den offentlige försvararen Gunnar Lundgren vid förhören. Förhören är nedteck- nade i dialogform och omfattar över 200 sidor.

131

Under förundersökningen genomfördes dessutom en vallning i Säter och en vallning i Piteå. I samband med vallningen i Piteå ge- nomfördes även en rekonstruktion vid fyndplatsen.

Den 26 januari 1994 hölls ett polisförhör med Sture Bergwall som bland annat berörde Charles Zelmanovits. Förhöret kom till stånd med anledning av att Sture Bergwall ville visa utredarna ett dokument i sin dator. Dokumentet bestod, enligt Sture Bergwall själv, av terapianteckningar som gav namn och miljöbeskrivningar som han ansåg det angeläget för polisen att ta del av. Han uppgav att det handlade om starkt ”förträngda” minnen från barndomen och vuxenlivet. Charles Zelmanovits benämndes här som ”den mörka pojken”. Sture Bergwall berättade bland annat mycket osam- manhängande att han hade kört en bil med en tunn, tunn bomulls- tråd fastknuten i bagageluckan. När han såg den mörka pojken komma gåendes bromsade han in så att tråden åkte av. Såvitt man får förstå det menade Sture Bergwall att bagageluckan därmed flög upp och att låset därför såg ut att ha gått sönder. Han stannade bilen vid pojken och de lagade låset tillsammans. Som tack för hjälpen skjutsade han pojken därifrån. De körde utanför staden och stannade vid en vändplan med en timmerstapel, där själva dödandet skedde. Kroppen lämnades inte långt från platsen.

I slutet av förhöret frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall mindes en tidningsartikel för inte så länge sedan om ett fall i Piteå. Sture Bergwall svarade nej och sade att namnet Charles Zelmanovits hade vuxit fram hos honom. När han och hans psykoterapeut Kjell Långbergs i terapin hade pratat om Charles Zelmanovits hade Kjell Långbergs berättat att han hade läst om pojken och nämnt pojkens efternamn.

Det första polisförhöret med Sture Bergwall i förundersök- ningsprotokollet är från den 9 februari 1994. Sture Bergwall be- rättade då bland annat följande. Han kunde inte påminna sig att han hade läst någonting i tidningarna om Charles Zelmanovits. Han reste till trakten på grund av en oplanerad bilresa från Falun. Han varken kunde eller ville gå in på vad för sorts bil han hade fär- dats i och inte heller om han var ensam i bilen eller hade sällskap. Han träffade Charles Zelmanovits på en villagata i en förortsmiljö i

132

västra utkanten av staden. Det skedde på senhösten tio år efter Alvar-händelsen 19671. Nedan följer ett citat ur förhöret.

F [Seppo Penttinen]: Vad är det som… vad är det som gör att du sva- rar på det viset? Är det en alldeles definitiv uppgift det här att det ska vara -77 eller kan det finnas nån form av differens där?

H [Sture Bergwall]: Eh… det finns ju… öh… när det händer så-så dyker när det här händer så dyker Alvarminnet upp öh… och jag tän- ker alltså att-att att jag var sjutton år då och jag är tjugosju nu.

F: När får du den associationen? Får du den i samband med att det här sker med…

H: Ja.

F: … med Charles då? Det är ingen annan omständighet som gör att du binder upp det på just årtalet -77 då?

L [Gunnar Lundgren]: Det är väl också en grej som du egentligen skulle återkomma till eller hur?

H: Hur menar du?

L: Jo att-att spika tiden. H: Ja. Precis.

L: Det var osäkert idag.

F: Har ni diskuterat det sinsemellan? L: Ja, ja.

F: Att årtalet kanske inte är riktigt korrekt? H: Ja.

L: Men jag tror att du och jag kan klura ut på något sätt framöver här. F: Vi kan ju lämna det så länge så får vi se då.

Sture Bergwall berättade därefter att det var en vanlig vardag, men när Seppo Penttinen frågade om det mer var en hypotes svarade han ja. Han berättade vidare att det var mörkt och att det därför måste ha varit sen eftermiddag eller kväll. Han såg Charles Zelmanovits promenera och låtsades då ha fel på sin bagagelucka och bad om hjälp. Charles Zelmanovits var på väg åt nordväst från Piteå centrum.

Charles Zelmanovits var 14–15 år med ett ganska smalt ansikte och utan mössa. Håret var varken långt eller kort och rätt kraftigt. Han hade en fodrad jeansjacka men i den uppgiften fanns en risk för sammanblandning med en annan händelse. Han erbjöd Charles

1 Uppgiften om Alvar-händelsen avsåg ett mord som Sture Bergwall sade sig ha begått 1967 på en man vid namn Alvar Larsson.

133

Zelmanovits skjuts och sedan även pengar för att de skulle onanera åt varandra, varefter de åkte vidare en bit på den väg Sture Bergwall tidigare färdats. De svängde höger in på en vanlig skogsbilväg med en timmerstapel och stannade och onanerade. Därefter fortsatte de ytterligare en halv kilometer till en plats som var mer öppen, even- tuellt en vändplats. Det var beckmörkt med undantag för bilens strålkastare. Efter ett förtroligt samtal mellan honom och Charles Zelmanovits utanför bilen ströp han honom. Efter strypningen lyfte han in Charles Zelmanovits i baksätet, vände nog bilen och körde sedan ett hundratal meter innan han lyfte ut honom igen och gick in i skogen. Bilen parkerades i en nerförslöpa som inte var brant och känslan var att han gick uppför in i skogen. Han bar inte kroppen så långt. Han upplevde skogen som ganska öppen med raka furor.

Han träffade Charles Zelmanovits vid cirka åtta–niotiden på kvällen och körde därifrån ungefär vid midnatt. Han bar kroppen mellan etthundra och femhundra meter. Det var snö på marken och det var svårt att täcka över kroppen. Han grävde i marken med händerna och med ett skohorn i metall för att få ett litet djup där han lade honom. Gropen blev grund som halva kroppsdjupet. Han lade kroppen i framstupa sidoläge. Han klädde inte av kroppen och det skedde inte heller någon styckning. Känslan var att Charles Zelmanovits hade på sig en svart täckjacka som kändes blank.

Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss där han placerade skogsbilvägen och timmerstapeln nordväst om Piteå stadskärna. Den plats där han hade träffat Charles Zelmanovits låg i samma riktning, men närmare stadskärnan. Seppo Penttinen kommente- rade skissen i förhöret med att Sture Bergwall även hade sagt att skogsbilvägen och timmerstapeln kunde ligga ”på en annan del av stadskärnan”. Det framgår dock inte av förhöret att Sture Bergwall tidigare hade sagt så.

Charles Zelmanovits hade en slät collegetröja under jackan. Hans ansikte var mörkt och han hade mörkt, kraftigt hår och en synlig fjunrand på överläppen.

På fråga från Seppo Penttinen hur säker han var på att Charles Zelmanovits hamnade på mage i fördjupningen svarade han att det var hans känsla, men att det kunde vara tvärtom också.

På platsen där han lämnade Charles Zelmanovits var det ren skogsmark och lite ljung och det gick förvånansvärt lätt att göra

134

fördjupningen i marken. Det doftade myr. På fråga från försvararen hur stor risken var för sammanblandning med andra minnen upp- gav Sture Bergwall att han i det behövde hjälp av Kjell Långbergs och att de två skulle bearbeta det som de pratat om i förhöret.

Den 14 april 1994 förhördes Sture Bergwall i Johan Asplund- ärendet. Vid förhöret närvarade även Birgitta Ståhle, legitimerad psykolog och Sture Bergwalls psykoterapeut. Delar av det förhöret kom även att beröra Charles Zelmanovits och finns därför med- taget transumt i förundersökningsprotokollet. Seppo Penttinen inledde med att säga att han visste att Sture Bergwall hade diskute- rat med sin försvarare vilket år händelsen hade skett och att det skulle ha viss anknytning till när hans pappa dog. Sture Bergwall kunde dock inte ge något nytt besked om årtalet.

Resan mellan Falun och Piteå skedde i ett svep. Syftet med resan var att söka efter en ung kille. Charles Zelmanovits gick på höger sida av vägen i bilens färdriktning.

Det var inte han själv som körde bilen till den plats där kroppen bars ut i skogen, utan någon som han i sina egna anteckningar kallade för ”SÖ”. Seppo Penttinen frågade om ”SÖ” var den som Sture Bergwall tidigare i veckan hade bett honom ta reda på av- lidandedatum för, varpå Sture Bergwall nickade. ”SÖ” stod för ÖS [den angivne medgärningsmannens initialer]. I förundersöknings- materialet återfinns dock inte någon handling som utvisar att någon sådan undersökning vidtagits.

Sture Bergwall berättade att det var ÖS som körde bilen från timmerstapeln och de hjälptes åt att bära Charles Zelmanovits in i skogen. Charles Zelmanovits hade svarta eller gröna finbyxor, men vilket material det var visste han inte. Seppo Penttinen konstate- rade då att det väl inte var jeans han avsåg, vilket Sture Bergwall bekräftade. Det var ett tunnare tyg med en hake i byxlinningen.

I förhör den 19 april 1994 berättade Sture Bergwall att han hade känt ÖS sedan början av 1970-talet. De färdades i ÖS:s bil som var blå och av mindre modell. Han var dock inte säker på att bilen var blå. När de stannade för att bära ut Charles Zelmanovits ur bilen parkerade de på höger sida av en smal väg, vid en dikeskant. De gick cirka 40–100 meter in i skogen. Härefter följer ett citat ur för- höret.

135

Charles Zelmanovits SOU 2015:52

F [Seppo Penttinen]: När ni kommer fram till den här platsen i skogen här där du har beskrivit nu; Finns det snö på backen eller är det bar- mark?

H [Sture Bergwall]: Nej, det är inte barmark det är det inte. Det är snö.

F: Hur mycket snö kan det vara då?

H: Jag tycker ju att det är… är en hel del snö – ohörbart – just när vi går ur bilen och går in i skogen… öh… öh… D-d-det är ett mera distinkt minne än-än hur mycket snö det är där vi stannar sen. [---]

F: Vi har ju varit inne på det här i tidigare förhör lite grann hur du… Har du ett minne nu idag av vad du har sagt tidigare om det här? Hur det är på den här platsen där ni stannar?

H: Ja-a.

F: Hur beskrev du då?

H: Öh… Att där var det inte så mycket snö.

F: Om jag ställer en väldigt konkret fråga vad säger du är du helt övertygad om att det fanns snö på platsen? Är det uteslutet att det var barmark?

H: Nej, det är inte uteslutet. Inte där vi stannar.

Sture Bergwall berättade sedan att han framför allt mindes Charles Zelmanovits ansikte och mörka gestalt. Charles Zelmanovits hade jeans, boots och en mörk tröja. Han ville även minnas att han hade en kavaj, men han trodde att det var fel. Seppo Penttinen sade då att alternativet om det inte var en kavaj ju var en jacka, och undrade om Sture Bergwall kunde ange någon färg på den. Sture Bergwall kunde dock varken säga vilken färg jackan hade eller om den hade dragkedja eller knappar. På frågan om kläderna fanns kvar på kroppen svarade han ja. Seppo Penttinen frågade trots det om det inte var något plagg som var avtaget, varvid Sture Bergwall svarade ”jo” och sade att jackan var på men att det var osäkert om byxorna och skorna var det.

Seppo Penttinen uppgav sedan att Sture Bergwall, innan de hade påbörjat förhöret, hade sagt att han tagit med sig någon kroppsdel och även att det hänt något med Charles Zelmanovits ben. Sture Bergwall berättade då att han avlägsnade ett ben och att det framför allt var det ena benet. Han tog med sig båda underbenen från plat- sen, och använde för det en såg som var medtagen från bilen. På fråga från Seppo Penttinen om man kunde göra detta om Charles Zelmanovits fortfarande hade byxorna på sig, svarade Sture Bergwall

136

att Charles Zelmanovits då var helt naken, men att de klädde på honom igen efteråt. Nedan följer ett citat ur förhöret.

F [Seppo Penttinen]: … styckningen då? Jaha. Tar du med dig båda… Är det ett underben och så hela det andra benet då?

H [Sture Bergwall]: Ja och…

F: Ytterligare någonting? Handen också? H: Ja.

F: Ja, du visar tecken på att det kan vara handen. Vilken hand är det i så fall?

H: I så fall är det den högra handen. [---]

F: … Vilket ben är det som du har tagit därifrån som är så att säga hela benet? Är det hela vänstra benet?

H: Ja.

F: Är du helt övertygad om det? Så att det inte är en sammanblandning mellan höger och vänster?

Sture Bergwall svarade då att han hade en känsla av att det blev diagonalt, med höger hand och vänster ben. Den första sågningen skedde vid knät och den andra skedde högre upp. En del av delarna följde med hem. Han visste var handen fanns, men kunde inte säga var.

De var borta från Falun i två dygn och sov inte något på resan. Resan hade kommit till stånd för att de, under en åktur, skulle sam- tala eftersom ÖS ville ha lite råd om sin sexuella läggning.

På frågan om det inte var svårt att göra en styckning i mörkret svarade Sture Bergwall nej.

Samma dag som ÖS tog livet av sig träffades han och ÖS mitt på dagen i Korsnäs ungefär 500 meter från ÖS:s bostad. På frågan hur säker han var på att det var mitt på dagen svarade han att han var rätt så säker, och att klockan uppskattningsvis var mellan tio och två. ÖS sade sedan att han skulle gå hem och skjuta sig varpå Sture Bergwall svarade ”men gör det då”.

Vid förhör den 9 maj 1994 närvarade även överåklagaren och förundersökningsledaren Christer van der Kwast. Sture Bergwall berättade att det i diket och passagen in i skogen var mycket snö. Han ombads att berätta vilka kroppsdelar som man inte skulle kunna hitta på platsen, och nämnde då vänster ben och vänster hand. Han hämtade sedan en ”fusklapp” som han hade skrivit i

137

samband med ett tidigare telefonsamtal. Han berättade att båda höftlederna var skadade. Den vänstra höftleden var skadad där lårbenet satt eftersom det ”hade skett en brytning” där. På vänster ben hade det även ”skett en brytning” vid knäleden och vänster underben var borta. Vänster nyckelben var brutet och något revben var skadat. Det fanns även en skada uppe vid axeln på vänster överarm. Lårben togs med, vilket eller vilka mindes han inte, men det kunde vara så att båda var borta. Han använde inte sågen när han bröt kroppsdelarna.

Han hade tagit med sig hela vänsterbenet och hela högerbenet från platsen men ingenting annat. Han mindes särskilt starkt att vänster lår fanns med. Kroppsdelarna hade han lagt i en grå plast- säck. Inför resan hade han tagit med sig plastsäcken och verktyg. Sedan slängde han verktygen och säcken med benen i soporna.

Först låg Charles Zelmanovits på rygg utan byxor och skor. Sedan skedde tudelningen, varefter kläderna lades på honom. Skär- pet i byxorna drog han åt. Seppo Penttinen nämnde att Sture Bergwall tidigare hade sagt att skärpet var brett med stort spänne. Någon sådan uppgift återfinns dock inte i förhörsutskrifterna.

Det fanns en dragkedja på Charles Zelmanovits jacka och Charles Zelmanovits hade någon typ av boots på sig. När han ströp Charles Zelmanovits blev ÖS överraskad och hann inte gå emellan. Sture Bergwall tog efter strypningen av Charles Zelmanovits jeans och skor och förgrep sig på honom, varvid ÖS fick utlösning. ÖS, som därmed kände sig inblandad, hjälpte sedan till att gömma undan kroppen. De tog in Charles Zelmanovits i baksätet och lade byx- orna över dennes ben. De körde upp till en T-korsning och svängde därefter vänster.

På fråga från Christer van der Kwast, som härefter var den som ställde frågorna, berättade Sture Bergwall att det var ÖS som körde bilen när de träffade Charles Zelmanovits. Bilen var en Opel Rekord, men han kunde inte säga om bilen hade två eller fyra dörrar. Han hade dock ett minne av att han vek fram sätet när de gick in. Det var trevlig stämning i bilen och han och Charles Zelmanovits onanerade åt varandra. När de gick ut ur bilen öppnade även ÖS sina byxor. Då blev Sture Bergwall psykotisk och aggressiv och tyckte att Charles Zelmanovits sade ”han lever, han lever”. Nedan följer ett citat ur förhöret.

138

K [Christer van der Kwast]: Jag menar själva strypningen är det en så att säga en traditionell typ av (ohörbart) om jag får uttrycka mig (ohörbart) eller på något annat sätt med armen eller?

H [Sture Bergwall]: Ja, nej det är en…

K: Är det rakt framifrån ansikte mot ansikte då eller? H: Ja.

K: Och det gick fort?

H: Ja en väldigt aggressiv strypning då om vi kan kalla det för det.

Sture Bergwall hade dessförinnan inte berättat hur strypningen hade gått till.

Charles Zelmanovits var smutsig på insidan av låren. Christer van der Kwast berättade då att det inte var ovanligt att tarmen släppte och frågade om det var det som hade hänt. Sture Bergwall nickade. När han förgrep sig på Charles Zelmanovits hade han tagit av denne byxor och skor samt lyft upp kroppen i midjan så att överkroppen hängde ned. De bar sedan in Charles Zelmanovits i bilen och Sture Bergwall hade honom i knät. Christer van der Kwast konstaterade att det måste ha varit ett bekymmer att Charles Zelmanovits var nedsölad och frågade om de gjort något åt det. Sture Bergwall sade först att de inte gjorde något speciellt. Efter en stunds tystnad ändrade han sig dock och sade att han hade gjort ren Charles Zelmanovits med sina händer.

ÖS körde till T-korsningen där de tog vänster. De stannade på en smal väg vid ett dike med snö. Sture Bergwall berättade att han lyfte ut Charles Zelmanovits ur bilen, men när Christer van der Kwast påpekade att Sture Bergwall suttit med Charles Zelmanovits i knät ändrade han sig och sade i stället att han hade baxat ut sig själv och Charles Zelmanovits ur bilen. Han bar själv ut kroppen i skogen och valde en plats där det fanns utrymme och mjukare mark. ÖS grävde en grop som var i kroppens storlek. Styckningen skedde under tiden som ÖS grät och grävde gropen.

Den slutliga platsen var öppen med gles skog. Det var mörkt men han såg ändå. Han bröt det vänstra benet bakåt. Det var viktigt att få med sig lårbenet och handen. Nedan följer ett citat ur för- höret.

139

K [Christer van der Kwast]: Får du loss benet så att säga från fästena då?

H [Sture Bergwall]: Nja men det sker en, det sker en (ohörbart) bryt- ning, det sker, eh eh, det går ju sönder alltså, det är en våldsam…

K: Ja det kan jag förstå i och för sig men då blir det väl hängande fort- farande?

H: Ja, ja. (Prat i munnen på varandra) K: Delar kroppsdelarna från varandra?

H: Ja. Men kniven kommer ju fram i skedet efter benet (ohörbart) [---]

K: Du beskrev tidigare hur du klädde på kroppen byxorna, var skorna också på? […] Minns du om det fanns några ben så att säga i byxorna eller (ohörbart) flera ben? [---]

H: Nej jag minns just det här, det var ju tomt (ohörbart) K: Åtminstone på ena sidan?

H: Ja precis.

K: Jaha. Dom här byxorna nu då, hur var det med skorna? Var dom med på platsen dit?

H: Ja det var dom.

K: och hur hade dom kommit dit, vem hade så att säga fört med sig byxor och skor från bilen till den här platsen i skogen?

H: Jag tror att jag hade det när jag bar honom. K: Att du plockade med dig det helt enkelt? H: Ja precis.

K: Du har inget minne av att det var ÖS som…

H: Nej det har jag inget minne, jag har ju inget minne av (ohörbart) K: Eller att ni gick tillbaka och hämtade?

H: Ja, nej det har jag inte.

Efter att ha lagt Charles Zelmanovits i gropen täckte de kroppen med det som var uppskyfflat på kanten. Kroppen täcktes och huvu- det fick de ”bångla” till för att få ned det i jämnhöjd med kroppen, han tryckte till det med visst våld. Kroppen låg i framstupa sidoläge och två tredjedelar av bröstet låg mot marken. Hela ytan blev sedan jämn i förhållande till marken. Han trodde att skorna, åtminstone en av dem, placerades vid de tomma byxbenen. De körde sedan raka vägen hem. Bredvid sig i baksätet hade han kroppsdelarna samt en väska med kniven, sågen och hammaren. På fråga om ingenting var kvarlämnat svarade han nej.

140

På fråga från Christer van der Kwast om hur han förvarade kroppsdelarna innan han slängde dem svarade Sture Bergwall att han hade dem i ett vindsrum i hyreshuset där han bodde. Christer van der Kwast frågade om det inte var så att han tuggade på kropps- delarna, och refererade till något Sture Bergwall hade skrivit. Sture Bergwall bekräftade det. Christer van der Kwast frågade varför han slängde kroppsdelarna när han i Johan Asplund-fallet gömde dem för att ”hålla det levande”. Sture Bergwall svarade att han kanske behöll någonting. Han kunde dock inte svara på var de sparade delarna låg.

Det blev överraskande lite blod från styckningen, men Charles Zelmanovits borde ha fått blod på kläderna.

Vid förhör den 25 maj 1994 närvarade inte Gunnar Lundgren. I slutskedet av förhöret närvarade avdelningsföreståndaren på Säters sjukhus Bengt Eklund som förhörsvittne. Sture Bergwall berättade bland annat att Charles Zelmanovits hade skor av lättare typ, inte boots eller stövlar. Han upplevde sig nu minnesmässigt säkrare än tidigare eftersom han hade passerat vissa ångestrelate- rade låsningar.

Den 25 maj 1994 genomfördes även en vallning i ett skogsom- råde nära Säters sjukhus. Vid vallningen närvarade inte Gunnar Lundgren. Avsikten med vallningen var, enligt promemorian från vallningen, att Sture Bergwall skulle få visa omständigheter i natu- ren som överensstämde med den plats där han lämnat Charles Zelmanovits kropp.

Sture Bergwall berättade bland annat följande. Sträckan från bilen in i skogen var mellan 50–500 meter. Marken på den plats där Charles Zelmanovits lämnades var förhållandevis jämn och bestod av fuktig lågväxt mossa. Myrdoften var kraftigare i Piteå än i Säter. När han utförde styckningen satt han på en sten som såg ut som en sugga, eller möjligen på en stubbe, cirka tre meter från gropen. Hans föreställning var att platsen var ljus och öppen med uppvuxna trädstammar kring platsen. Det övervägande intrycket var barrskog.

Vid vår granskning har det framkommit uppgifter om att även Sven-Åke Christianson, legitimerad psykolog och docent vid Stock- holms universitet, var med vid denna vallning. Detta framgår dock inte av vallningspromemorian. Enligt vad såväl Sture Bergwall som Sven-Åke Christianson har berättat vid möten med kommissionen skulle Sven-Åke Christianson hjälpa Sture Bergwall att minnas hur

141

han hade burit Charles Zelmanovits genom skogen till fyndplatsen. Enligt Sture Bergwall uppmanade Sven-Åke Christianson honom att andas och minnas hur mycket Charles Zelmanovits vägde sam- tidigt som de gick in i skogen. När de hade gått en stund sade Sven- Åke Christianson att ”nu är vi i mål och nu har vi gått 300 meter”. Enligt Sven-Åke Christianson var det dock Sture Bergwall själv som angav den sträcka han burit Charles Zelmanovits. Även Christer van der Kwast, som dock inte närvarade vid vallningen, har i boken Bortom rimligt tvivel: Thomas Quick och rättvisan

(2015) beskrivit det på samma sätt. Inget av detta finns dock ned- tecknat i protokollet. Vid vallningen i Piteå framgår det dock av utskriften från ljudupptagningen att Sture Bergwall, när han skulle bedöma avståndet från vägen in till fyndplatsen, hänvisade till en sträcka som de tidigare hade gått tillsammans med Sven-Åke Christianson.

I förhör den 14 juni 1994 nämnde Seppo Penttinen för Sture Bergwall att utredarna hade varit uppe i Piteå och gjort en plats- undersökning. Sture Bergwall berättade att där de parkerade bilen för att bära in kroppen lutade vägen nedåt i bilens färdriktning. När Seppo Penttinen frågade om han var helt på det klara med lut- ningen blev Sture Bergwall osäker, men sade ändå att när han gick ur bilen så var det som att han tittade uppåt från det håll de kom. Han tillade dock att det ju kunde vara tvärtom också. Det var en lång lutning snarare än en backe och bilen stod vid en raksträcka. Seppo Penttinen sade då att han tyckte att Sture Bergwall såg tvek- sam ut och påminde Sture Bergwall om att lämna utrymme för fel- sägningar när han var osäker.

När de hade lämnat platsen låg det efter en till tre kilometer en fastighet på höger sida. Seppo Penttinen frågade om det fanns utrymme för feltolkning när han sade höger sida, varvid Sture Bergwall svarade ja.

Sture Bergwall berättade nu att Charles Zelmanovits skor togs av där kroppen lämnades, men att han inte mindes om skorna ham- nade i gropen.

På frågan om det fanns någon kroppsdel som han med säkerhet kunde säga inte skulle återfinnas på platsen svarade han en hand och ben. Han kunde dock inte med säkerhet säga om det var det högra eller det vänstra benet. Mest säker var han på att ett lårben saknades.

142

Med en kniv skadade han Charles Zelmanovits jacka vid vänster bröst upp mot axeln. På platsen fanns en sten som han satt på och som kroppsdelarna gömdes vid. Seppo Penttinen hänvisade till en diskussion som de hade haft över telefon om avståndet till stenen och att Sture Bergwall först hade sagt att det var tre meter men att han därefter hade ändrat sig. Något protokoll över detta telefon- samtal har vi dock inte återfunnit i förundersökningsmaterialet. Sture Bergwall svarade då att stenen kunde vara närmare än tre meter från gropen. Hans minnesbild var att kroppen lades längs med stenen, men att vinkeln ju kunde variera.

Han upplevde att det skedde ett benbrott när han gjorde ”bryt- ningen” av benet. Sedan använde han kniven för att göra loss benet. På frågan om det blev några skador av kniven på bendelarna svarade han att det kunde ha blivit det. Sågen användes mot vissa mjukdelar men han trodde inte att det blev spår från den i de ben som blev kvar på platsen.

Charles Zelmanovits hade handskar på sig men han vet inte var de blev av. Charles Zelmanovits tog dock av sig en handske när Sture Bergwall ville känna på Charles Zelmanovits hand.

På fråga vad det var för såg han använde svarade han att det var en bågfil. Seppo Penttinen sade att han hade för sig att Sture Bergwall tidigare sagt bågsåg, vilket Sture Bergwall nekade till. Någon sådan uppgift återfinns inte heller i förhören i förundersökningsproto- kollet. Seppo Penttinen beskrev skillnaderna mellan verktygen, något som slutade med att Sture Bergwall bekräftade att det var en mindre modell av en bågsåg, med mindre och tätare tandning. Han hade inte använt sågen tidigare och mindes inte var han hade skaffat den eller vad den hade för färg. Han sade att han borde ha tagit den med sig från platsen och tyckte inte att den kunde ha blivit kvar.

Av ett tillägg till förhöret framgår att slutet av förhöret inte kom med på bandinspelningen på grund av ett tekniskt fel och att Seppo Penttinen därför ringde upp Sture Bergwall två dagar senare för att komplettera de delar som inte kom med. Sture Bergwall sade då bland annat att han uteslöt användande av en såg med annat ut- seende än det han beskrev i förhöret den 14 juni 1994.

Den 21 augusti 1994 genomfördes en vallning och en rekon- struktion i Piteå. Vallningen påbörjades cirka klockan 19.00 och den efterföljande rekonstruktionen avslutades klockan 21.15. Enligt promemorian närvarade, förutom Sture Bergwall och Seppo

143

Penttinen, även Sven-Åke Christianson, Birgitta Ståhle och en vår- dare från Säters sjukhus. Uppräkningen har visat sig vara ofull- ständig och i vart fall Anders Eriksson, chefsöverläkare vid Rätts- medicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå, närvarande också. Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han inte närvarade vid vallningen och rekonstruktionen.

Från det att de anlänt till fyndplatsen spelades rekonstruktionen in på VHS-band. Filmen i tingsrättens akt har avmagnetiserats och saknar inledningsvis ljud. Ljudet återkommer dock bitvis. I för- undersökningsprotokollet finns därutöver dels en promemoria upprättad av Seppo Penttinen, dels en redogörelse för rekonstruk- tionen vid fyndplatsen upprättad av Anders Eriksson. Härutöver finns det i tingsrättens akt en utskrift från ljudupptagningen. Utskriften omfattar inte bilfärden och inte heller promenaden genom skogen till fyndplatsen. Av nu nämnda dokumentation framgår bland annat följande.

Vid avfärd med bil från polishuset tillfrågades Sture Bergwall om han kunde visa hur de skulle köra. När Sture Bergwall sade att han var osäker på väderstrecken körde de direkt mot det för ärendet intressanta området.

När de var 500 meter från det skogsområde där Charles Zelmanovits kropp återfunnits fick Sture Bergwall veta att de be- fann sig i närheten. Han sade då att han kände igen strukturen på vägen. När de kom till en T-korsning svängde de vänster. Efter att ha kört två kilometer bad Sture Bergwall dem att vända. Sture Bergwall pekade sedan ut ”den första platsen” 250 meter från T- korsningen. När de körde vidare sade Sture Bergwall att de skulle ta höger i T-korsningen, i riktning tillbaka mot Piteå. Efter att ha passerat några fastigheter på vänster hand ville Sture Bergwall stanna. Han var nu säker på att det var rätt vägavsnitt och ville vända och parkera vid T-korsningen.

Sture Bergwall promenerade sedan cirka 15–20 meter mot en kurva och en mindre uppförsbacke där han trodde de gått in i sko- gen. Han och ÖS hade dock parkerat längre fram. Han fortsatte att gå fram mot kurvan och backen. När han ombads visa åt vilket håll de skulle gå sade han ”i så fall ska vi in här.” Enligt utskriften från ljudupptagningen kunde han inte visa någon riktning in i skogen, men på fråga om det var i den riktning han tittade svarade han ja. I Seppo Penttinens promemoria står det dock att Sture Bergwall

144

visade med händerna i riktning in mot skogsområdet mot fynd- platsen.

Sture Bergwall uppgav att de inte skulle gå så fruktansvärt långt, men på frågan om det var 50, 100, 300 eller 500 meter svarade han:

Ja, det är ju… Det är hemskt svårt själv. Jag tycker ju att den där sträckan vi gick med Christianson bakom sjukhuset som från fotbolls- plan räknat […] kändes ungefär…

Enligt promemorian gick promenaden in i skogen långsamt, och 20 meter från fyndplatsen ville Sture Bergwall vila sig. De hade då gått cirka 200–300 meter. Från den platsen kunde man, enligt Seppo Penttinens promemoria, med viss svårighet skönja mark- området där platsundersökningen hade förekommit.

Sture Bergwall orienterade sig sedan i området och på fråga om han kände igen den sten som fanns på platsen sade han att ”Den är ej olik”. Han sade att hans minnesbilder dock stördes av att marken var så pass uppgrävd. Han uppvisade kraftig ångest och ville göra pauser, röka, vila sig och dricka vatten. Förhörsutskriften är här svår att följa och uppgifterna som lämnas är röriga.

Filmen inleds när han sätter sig på stenen. Här saknas ljud på filmen, men såvitt framgår av utskriften från ljudupptagningen tycks han i detta skede berätta bland annat att han ibland hade Charles Zelmanovits kropp framför sig och ibland lyfte upp krop- pen i knät. Han hade öppnat Charles Zelmanovits jacka så att Charles Zelmanovits var bar på överkroppen. Charles Zelmanovits hade inte några kläder på underkroppen och ingenting på fötterna. Både han och ÖS grävde gropen. När de hade täckt över kroppen var det möjligt att den vänstra armen låg utanför gropen.

Trots mörkret och trots att de inte hade någon belysning med sig hade han sett Charles Zelmanovits och ÖS tydligt. På fråga om de inte hade haft tändstickor, ficklampa eller någonting sådant med sig sade han dock att de nog hade tändstickor och tändare med sig och att de kanske hade använt det.

Sture Bergwall hade svårt att beskriva i vilken riktning han satt på stenen och provade därför, på uppmaning av Sven-Åke Christianson, olika sätt att sitta. Enligt Sture Bergwall var anledningen till osäker- heten att markvegetationen var annorlunda efter platsundersök- ningen. När Sture Bergwall återigen uppmanades av Sven-Åke Christianson att prova hur han skulle sitta suckade han och sade att

145

han tyckte att han satt rätt där han satt. Sven-Åke Christianson bad honom trots det att sitta på lite olika sätt. Efter ett tag föreslog Sven-Åke Christianson att Sture Bergwall skulle sitta som han suttit vid ett tidigare tillfälle. Sture Bergwall sade då att det inte kändes rätt. Sven-Åke Christianson vidhöll dock och uppmanade Sture Bergwall att sitta åt ett annat håll, samtidigt som Seppo Penttinen sade ”Ska vi lägga den där dockan där.” Sture Bergwall konstaterade då att ÖS i så fall hamnade på ett annat ställe än han först sagt, vilket bekräftades av Sven-Åke Christianson. Sture Bergwall kom då fram till att det kändes mer rätt. Intrycket är att dockan därmed hade lagts på plats, även om just denna sekvens sak- nas på vallningsfilmen. Efter ett klipp i filmen ligger dockan fram- för Sture Bergwall, som sitter på stenen. Dockan var placerad på rygg med vänster arm och ben mot Sture Bergwall. Dockan hade på sig en blank jacka med stängd dragkedja. Underkroppen var bar.

Sture Bergwall berättade att han först hade Charles Zelmanovits i knät med jackan öppen och tröjan uppdragen och att han bet upp bröstvårtan. Han tog därefter spjärn med foten mot framsidan av Charles Zelmanovits högra ben och bröt benet uppåt, något han även demonstrerade på dockan. Efter det hade han Charles Zelmanovits i famnen och bet i könsorganet. Sedan skar han i det vänstra benet runt höftpartiet, först på framsidan och därefter på baksidan. Han blev förvånad över att blodet inte forsade fram. Ibland fick han såga med kniven. Till slut kunde han rycka och kände att benet var på väg att lossna. På fråga från Anders Eriksson om det inte var svårt att göra detta i mörkret svarade han att det var svårt, men att det skedde med känsel och att kroppen var förhållandevis ljus.

När han fick loss benet kom det märkliga ljud från kroppen, ett mellanting av ett bubblande och suckande. Därefter tog han loss den högra armen. På fråga om han skar igenom jackan eller om han tog av den svarade han att han måste ha skurit genom jackan. Han hade inget minne av att han tagit av hela jackan.

Sture Bergwall ombads därefter att visa hur Charles Zelmanovits hamnade i gropen och var gropen var. Sture Bergwall uppgav att han inte kunde visa det eftersom markförhållandena var så annor- lunda. Han berättade att kroppen hamnade bakom stenen och att han stängde Charles Zelmanovits jacka och drog på, alternativt lade över, byxorna [ett par blå jeans lämnades då över till Sture Bergwall]. Det vänstra benet var lagt åt sidan. På fråga var det benet sedan

146

hamnade svarade han först att han inte visste. När han fick frågan om skälet till det var att han hade tagit med sig vissa kroppsdelar svarade han ja. Han vände dockan så att den hamnade på mage och demonstrerade hur han hade tryckt till huvudet för att få ner det i gropen. Han visade sedan en alternativ placering av dockan som fortfarande innebar att den låg på mage alldeles intill stenen.

Armen hamnade vid sidan om gropen. Han var inte säker på att armen blev helt lös från kroppen. Han använde ett skärp för att hålla Charles Zelmanovits armar stilla när han skar runt benet och vände kroppen. Han trodde att det blev en skada på ett revben.

Vid möte med kommissionen har Sture Bergwall berättat att han inte hade några svårigheter med att hitta fram till fyndplatsen eftersom han kunde se en eller två personer stå inne i skogen när de parkerade bilen. När han kom fram till fyndplatsen var det väldigt tydligt var de hade grävt. Det, samt anvisningar från Sven-Åke Christianson, gjorde att han kunde ange var kroppen hade legat.

Seppo Penttinen har bemött dessa påståenden och uppgett att det inte stod någon vid fyndplatsen när de anlände. Såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson har dessutom uppgett dels att det inte gick att se brottsplatsen från vägen, dels att Sven-Åke Christianson inte kunde ge anvisningar eftersom han inte kände till några detaljer från utredningen. Enligt Seppo Penttinen stämmer det dock att det var grävt vid fyndplatsen. Grävytan var emellertid betydligt större än själva fyndplatsen.

Den 30 augusti 1994 berättade Sture Bergwall att han bitvis fick assistans av ÖS när det blev för tungt att bära Charles Zelmanovits kropp in i skogen. Han bar Charles Zelmanovits så att dennes bröst låg mot hans vänstra axel. Byxorna låg på Charles Zelmanovits mage och han förmodade att byxorna låg så hela vägen när han bar honom. Kniven hade han i fickan eller hängandes på sidan. ÖS hade med sig en såg och en skyffel. Han kunde inte svara på om sågen kom till användning. Beträffande sågens utseende ritade han en skiss. Skissen återfinns inte i förundersökningsprotokollet. Sture Bergwall hade även med sig en hammare. Verktygen förvarades i en väska. Han trodde inte att sågen kunde ha blivit kvar på platsen eftersom de gjorde en översyn av platsen innan de lämnade den. På fråga om han kunde utesluta möjligheten att sågen hade blivit kvar svarade han nej. Det var i så fall ÖS som tog med sig sågen från

147

platsen. På fråga om han kom ihåg vilken färg det var på sågen sade han:

Nä just nu idag så vill jag vill jag ha den åt… Jag skulle vilja säga att den var röd men det tror jag inte den var utan jag tror att den var blå- aktig och att att den till och med var lite skavd så att säga. Öh… färg- skavd.

Seppo Penttinen tog upp att de vid rekonstruktionen använde en docka som de hade klätt på och frågade Sture Bergwall hur han upplevde den klädseln. Sture Bergwall sade att han kände igen sko- modellen, att det var mera som en innesko än en utesko. På fråga om han satte i samband de mockaskor som han hade sett vid re- konstruktionen i Piteå med att Charles Zelmanovits hade mocka- skor svarade Sture Bergwall nej. Seppo Penttinen konstaterade dock att Sture Bergwall inte hade uteslutit möjligheten att Charles Zelmanovits hade mockaskor, vilket Sture Bergwall bekräftade. Han vågade inte ha någon uppfattning om tröjan eftersom bilden av dockan blev så stark att han inte visste om den gömde någon annan bild.

6.2.3Övrig utredning

Övriga förhör

IZ, Charles Zelmanovits mor, förhördes den 15 februari 1994 och den 16 juni 1994 och berättade bland annat följande. Hon kunde inte utesluta att Charles Zelmanovits hade en antydan till en ljus fjunrand på överläppen. Han led av epilepsi, men hade inte haft något anfall de senaste tre åren. Charles Zelmanovits bror FZ hade haft ett brett läderskärp med stort spänne och det var troligt att även Charles Zelmanovits hade haft ett likadant.

Brodern FZ berättade i förhör den 26 april 1994 bland annat att han hade haft ett brett läderskärp med stort spänne och att även Charles Zelmanovits kunde ha haft ett sådant eller lånat hans.

BK, den dåvarande ägaren till det markområde där Charles Zelmanovits anträffades, förhördes den 15 juni 1994. Han berättade bland annat att han 1976 hade lämnat en del virke nära vägen vid fyndplatsen, men att han inte kunde minnas om det funnits timmer- vältor där. Han hade inte tappat någon liten bågsåg i området.

148

GS, ÖS:s änka, förhördes den 20 april 1994 och den 3 maj 1994. Hon berättade bland annat följande. Hon visste inte att ÖS kände Sture Bergwall. Hon var dock medveten om att ÖS hade homo- sexuella intressen. År 1976 hade de en tvådörrars Opel Rekord som var senapsgul. Dagen för makens självmord, den 15 augusti 1977, hade ÖS skjutsat dottern till arbetet som låg cirka fem minuter från bostaden. Dottern började arbetet klockan 09.00. När ÖS kom tillbaka till hemmet efter körningen var GS i badrummet. Från bad- rummet hörde hon en kraftig smäll. När hon gick ut på gårds- planen såg hon sin make livlös på marken.

MS (tidigare MP), bekant till Charles Zelmanovits och förhörd i samband med Charles Zelmanovits försvinnande (se avsnitt 6.2.1), hördes även den 13 oktober 1994.

Teknisk undersökning

Den 5–8 juni 1994 genomfördes en teknisk undersökning på plat- sen. Fyndplatsen hade då varit avspärrad och skyddad med en pre- senning sedan september 1993, när den första undersökningen av- slutades. Av undersökningsprotokollet framgår bland annat att fyndplatsen låg otillgängligt till, att fynden legat i eller under det övre mosslagret och att de inte visade tecken på att ha varit ned- grävda. Inga spår av grävning hade iakttagits på platsen. Utöver tidigare fynd på platsen hittades nu ytterligare skelettdelar, läder- bitar från jackan samt metallknappar som troligtvis kom från jeans- byxor.

Väderförhållanden

Av metereologiska data som inhämtades från SMHI framgår det att det vid tiden var barmark och att temperaturen på kvällen den 12 november 1976 var sex minusgrader och morgonen därpå nio minusgrader.

149

Upphittad såg

Av en promemoria daterad den 14 juni 1994 framgår att det i an- slutning till fyndplatsen hade anträffats en bågsåg av mindre modell med 50 centimeters bladlängd och mindre grov tandning än en ordinär såg. Sågen hade varit orange, men färgen var nu bleknad.

Rättsmedicinska undersökningar

De återfunna skelettdelarna undersöktes av Karin Schemschat, avdelningsläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska insti- tutet, Umeå. Av utlåtandet, daterat den 25 januari 1994, framgår bland annat att det inte fanns något som talade emot att skelett- delarna härrörde från Charles Zelmanovits, att det på kraniet, en del av halskotorna, bäckenet och de långa rörbenen fanns skador som sannolikt härrörde från förruttnelse och djurangrepp, men att det därutöver inte hade påvisats några övriga skador i skelettdelarna samt att dödsorsaken inte kunde fastställas.

Den 16 juni 1994 avgav Karin Schemschat ett kompletterande utlåtande med anledning av dels ytterligare skelettfynd som gjorts på platsen, dels en kompletterande begäran från polisen om under- sökning baserad på en gärningsbeskrivning och specifika frågor avseende den. Av utlåtandet framgår bland annat att inget av benen påvisade spår av våld i någon form från annan person, att det på skelettdelarna inte påvisades några tydliga verktygsspår tydande på att kniv eller såg hade använts, att benresterna kunde se ut på det sätt de gjorde efter beskriven styckning, och att det på de gjorda fynden inte kunde påvisas något som bestred den misstänktes be- rättelse.

På begäran av Rättsmedicinska institutet, Umeå, utförde Robert Grundin, docent och överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rätts- medicinska avdelningen, Stockholm, en rättsmedicinsk laboratorie- undersökning av skelettdelarna. Av utlåtandet, daterat den 29 augusti 1994, framgår bland annat att han i allt väsentligt instämde i vad Karin Schemschat anfört, att vissa av benen företett rikligt av spår efter djurangrepp och att inga tecken till verktygsspår eller under livet eller kort efter döden uppkomna skador kunnat iakttas.

Efter en framställan gjord av Christer van der Kwast lämnade Anders Eriksson den 10 oktober 1994 en sammanfattande bedöm-

150

ning av Charles Zelmanovits kvarlevor. Även Karin Schemschats namn står på utlåtandet, men det är inte undertecknat av henne. Inför bedömningen hade Anders Eriksson tillgång till bland annat tidigare rättsmedicinska utlåtanden, platsundersökningen, förhören med Sture Bergwall den 9 maj 1994 och den 14 juni 1994 samt Seppo Penttinens och sin egen promemoria från vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994. Utlåtandet utmynnade i en bedömning av huruvida de uppgifter som Sture Bergwall lämnat kunde vara riktiga eller inte.

UTLÅTANDE

att delning av extremitetsleder är fullt möjlig att utföra på det sätt som Quick har uppgivit, d.v.s. med kniv;

att sådan delning kan utföras utan eller med endast minimala skador på det lednära skelettet;

att avsaknaden av brosk och benändar på de långa rörbenen medför att det inte går att bedöma om det finns skador i det lednära skelettet på extremiteterna;

att verktygsspår dock inte har påträffats på de återfunna skelett- delarna;

att det således inte kan avgöras om delning på uppgivet sätt skett i någon eller några av Zelmanovits extremitetsleder […] ;

att inga skador har noterats på nyckelbenen, skulderbladen eller något av revbenen, vilket talar emot att Quick har sågat, skurit eller brutit sönder något av dessa ben;

att två halskotor, en ländkota, korsbenet, det högra strålbenet, båda händerna, det högra lårbenet, det vänstra underbenets skenben och vadben, det högra vadbenet och båda fötterna (till största delen) saknas;

att avsaknaden av ett underben och ett lårben är förenlig med delar av Quicks berättelse, men motsäger att en av de nedre extremiteterna, eller båda, skulle ha avlägsnats i sin helhet från platsen;

att den betydligt mera långtgående förmultningen av de nedre extre- miteternas ben liksom av bäckenet kan vara förenlig med Quicks upp- gift om att underkroppen har klätts av;

att avsaknaden av stora delar av fötternas skelett kan vara förenlig med uppgifterna om att skobeklädnaderna har avtagits och/eller att det ena underbenet har avlägsnats;

att avsaknaden av händernas skelett kan vara förenlig med antagandet att den ena eller båda händerna har avlägsnats;

151

att avsaknaden av händernas och delar av fötternas skelett dock också kan förklaras av att dessa relativt små skelettdelar har förflyttats av djur och därför ej har påträffats;

att Quicks beskrivningar av iakttagelser och upplevelser i samband med de påstådda händelserna, såsom avgången av avföring och urin, svårigheterna med att dela kroppen i höftleden, det måttliga blodflödet vid delningen i höftleden, ljuden från Zelmanovits buk samt känslan av tung och stel men inte otymplig kropp, framstår som rimliga;

att Quicks uppgivna placering av Zelmanovits kropp i terrängen är förenlig med det faktiska läget av Zelmanovits kropp vid anträffandet;

Sakkunnigutlåtande från SKL

Av ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 19 augusti 1994 framgår att man undersökt upphittade klädrester och bågsåg. Ända- målet var väsentligen att undersöka om det på fynden fanns spår från kniv, såg eller liknande, om det på fynden fanns blod eller vävnadsrester, om fynden sammantaget verifierade eller motsade den misstänktes beskrivning av mordet och styckningen samt att bedöma åldern på bågsågen. Sture Bergwalls beskrivning av mordet redovisades enligt följande.

Strypt framifrån. Klätt av byxor och skor, eventuellt även överkropps- kläder. Styckning med kniv och liten bågsåg. Oklart hur sågen har an- vänts. Huvudet ej skilt från kroppen.

Utlåtandet utmynnade i slutsatsen att det inte kunde iakttas några spår av våld från kniv, såg eller liknande på klädresterna, att det inte fanns något blod eller några vävnadsrester på kläderna eller på sågen, att det inte gick att fastställa åldern på sågen och att undersök- ningen varken verifierade eller motsade den misstänktes beskriv- ning av mordet och den påföljande styckningen.

Sakkunnigutlåtande av Lars Lidberg

Lars Lidberg, överläkare, professor i rättspsykiatri och vetenskap- ligt råd vid Socialstyrelsen, avgav ett sakkunnigutlåtande rörande Sture Bergwall daterat den 16 juni 1994. Det framgår inte på vems uppdrag utlåtandet inhämtades, men det finns intaget i förunder- sökningsprotokollet. Inför bedömningen hade han enligt utlåtan-

152

det träffat Sture Bergwall vid två tillfällen, tagit del av rättspsykia- triska utlåtanden, tidigare domar, journalhandlingar, Sture Bergwalls egna anteckningar om erkända sexuella övergrepp samt samtalat med vårdpersonal vid Säters sjukhus.

Lars Lidberg redogjorde för Sture Bergwalls bakgrund inklusive tidigare domar, rättspsykiatriska utlåtanden och erhållen vård. Han uppgav bland annat att Sture Bergwall vid den rättspsykiatriska undersökningen som genomfördes 1970 bedömdes vara inte bara farlig utan ”under vissa förhållanden och omständigheter t o m utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem”. Han redogjorde för Sture Bergwalls uppgifter om föräldrar- nas sexuella övergrepp och kränkningar mot honom och bedömde att Sture Bergwalls sexuella driftsystem tidigt syntes ha förvrängts genom barndomsupplevelser. Han ansåg inte att Sture Bergwalls erkännanden hade karaktären av hysterisk manifestation eller att denne ville dra uppmärksamhet till sig. Erkännandena var snarare förbundna med stark oro, ångest och obehag, framtvingad av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att få frid och ro. I sammanfattningen skrev han bland annat att Sture Bergwall uppfyllde en sådan kriminell profil att han mycket väl kunde ha utfört de sexuella övergrepp med dödlig utgång som det här var fråga om och vilka han också erkänt.

Utlåtandet kompletterades med ytterligare ett utlåtande daterat den 18 augusti 1994. I det utlåtandet redovisade Lars Lidberg bland annat sin uppfattning att Sture Bergwall hade gjort sig skyldig till de erkända pojkmorden och att det inte fanns något som tydde på att han konfabulerade, överdrev, ville göra sig märkvärdig eller im- ponera genom att berätta vad han varit med om.

6.2.4Särskilt om advokaten, de sakkunniga och vården under förundersökningen

Advokaten

Gunnar Lundgren närvarade vid samtliga förhör med undantag för förhöret den 25 maj 1994. Han närvarade inte vid någon av vallningarna.

153

De sakkunniga

Sven-Åke Christianson närvarade vid vallningen och rekonstruk- tionen den 21 augusti 1994 och var vid den mycket aktiv. Sven-Åke Christianson deltog dessutom vid vallningen i Säter och rekonstru- erade tillsammans med Sture Bergwall färden genom skogen in till fyndplatsen. I förundersökningsmaterialet framgår detta inte annat än indirekt på det sättet att Sture Bergwall under vallningen i Piteå hänvisade till en sträcka som de hade gått bakom sjukhuset tillsam- mans med Sven-Åke Christianson.

Sven-Åke Christianson medverkade även som rådgivare åt polis och åklagare. Sven-Åke Christianson har vid möte med kommis- sionen berättat att han bland annat lärde ut en sanningssökande förhörsteknik.

Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berät- tat att Sven-Åke Christianson anlitades för att informera om hur man bäst genomförde vallningar och rekonstruktioner. Han anlita- des dessutom för att hjälpa till med hur den polisiära utrednings- situationen bäst skulle arrangeras för att förhören skulle bli väl utförda och ge kontrollerbara uppgifter från Sture Bergwall.

Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson hjälpte till vid förberedelser inför förhören med Sture Bergwall, men att det inte var på hans initiativ som Sven- Åke Christianson var med vid vallningarna. Vilken roll han hade där kände Seppo Penttinen inte till.

Enligt vad såväl Sven-Åke Christianson som Christer van der Kwast och Sture Bergwall har berättat hade Sven-Åke Christianson dessutom egna samtal med Sture Bergwall i forskningssyfte. Detta skedde parallellt med polisutredningen. Jan Olsson, som vid tiden var kriminalkommissarie vid Rikskriminalpolisen, har vid möte med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson uppgav för honom att Sture Bergwall berättade saker för Sven-Åke Christianson som ingen annan fick reda på.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att Sven-Åke Christianson spelade en viktig roll vid vallningarna och rekonstruktionerna. Enligt Sture Bergwall hade han och Sven-Åke Christianson dessutom många och långa samtal med varandra under tiden som polisutredningarna pågick. Under dessa samtal hände det enligt Sture Bergwall att Sven-Åke Christianson förmedlade upp-

154

gifter från förundersökningarna som han dessförinnan inte kände till. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade en metod som innebar att Sture Bergwall skulle få kännedom om vissa uppgifter från förundersökningen. Sven-Åke Christianson har dock tillbakavisat påståendena om att han förmedlade uppgifter och förespråkade en sådan metod.

Anders Eriksson upprättade det rättsmedicinska utlåtandet av den 10 oktober 1994. Han deltog även vid vallningen och rekon- struktionen den 21 augusti 1994.

Vården

Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret den 14 april 1994 och Bengt Eklund närvarade som förhörsvittne den 25 maj 1994. Birgitta Ståhle och Bengt Eklund närvarade även vid vallningen och rekon- struktionen den 21 augusti 1994.

Under förhöret den 9 februari 1994 uppgav Sture Bergwall att han skulle prata med Kjell Långbergs för att bearbeta det som de talat om i förhören. Av journalanteckningarna framgår att ett så- dant samtal kom till stånd två dagar senare.

Kjell Långbergs har vid möte med kommissionen berättat att han under polisutredningarna enbart var med under enstaka förhör och då för att stötta Sture Bergwall. Birgitta Ståhle har vid möte med kommissionen berättat att hon närvarade vid rekonstruktioner och vallningar eftersom Sture Bergwall efterfrågade det. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att Birgitta Ståhles och vårdarnas roll vid rekonstruktioner och vallningar en- bart var att sköta om och stötta Sture Bergwall.

Birgitta Ståhle har vidare berättat att hon tyckte att det var vik- tigt att det fanns en tydlig skiljegräns mellan brottsutredningarna och terapin och att hon tidigt gjorde det klart för Christer van der Kwast. Även Christer van der Kwast och Seppo Penttinen har understrukit att det inte fanns något samröre mellan brottsutred- ningen och terapiarbetet. Christer van der Kwast har därtill berättat att Birgitta Ståhle ansåg att det förelåg hinder för informations- utbyte på grund av sekretess.

155

Sture Bergwall har däremot å sin sida, vid möte med kommis- sionen, uppgett att det förelåg ett nära samarbete mellan vården och utredarna såväl när Kjell Långbergs som när Birgitta Ståhle var hans terapeut. Enligt Sture Bergwall förekom det dessutom att Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle under terapin berättade om detaljer i mordutredningen som han tidigare inte hade känt till men som Seppo Penttinen särskilt hade bett dem att behandla under terapin. Enligt Sture Bergwall var detta en metod som Sven-Åke Christianson förespråkade och som skulle hjälpa Sture Bergwall att minnas. Sture Bergwalls uppfattning var att Seppo Penttinen förde vidare uppgif- terna i någon slags välvillighet. Dessa påståenden har dock tillbaka- visats av Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, Kjell Långbergs och Sven-Åke Christianson.

Enligt Sture Bergwall förekom det även att han, Birgitta Ståhle och Seppo Penttinen hade egna möten som var en blandning mellan terapi och förhör. Ibland upprättade Seppo Penttinen en prome- moria efter dessa möten, men inte alltid.

Enligt Sture Bergwall gick han alltid igenom förundersökningen när han fick tillgång till den i samband med att åklagaren väckte åtal. Genomgången gjordes ofta tillsammans med Birgitta Ståhle.

Av journalanteckningar från Säters sjukhus från den aktuella tiden framgår bland annat följande. Den 21 januari 1994 beslutade chefsöverläkaren Göran Källberg att Sture Bergwalls möjlighet till frigång skulle dras in. Göran Källberg antecknade att terapin, enligt Sture Bergwall, hade gjort det möjligt för Sture Bergwall att börja minnas, men att vissa minnen fortfarande var oklara och att Sture Bergwall inte hade kontakt med hela materialet. Eftersom det, enligt Göran Källberg, var uppenbart att Sture Bergwall saknade ”hel kontakt” med vad han hade gjort kunde förnyade impuls- genombrott inte uteslutas. Enligt Göran Källberg uttryckte Christer van der Kwast oro för att den indragna frigången skulle leda till att Sture Bergwall slutade berätta om han inte fick något i gengäld, vilket dock inte föranledde Göran Källberg att ändra sitt beslut.

I februari 1994 nämnde Sture Bergwall att han var beroende av att ha sin terapeut med sig vid förhören eftersom erkännandena avsåg sådant som tidigare hade kommit fram i terapin. Vid den här tiden hade Kjell Långbergs slutat sin anställning vid Säters sjukhus och försökte ordna plats för Sture Bergwall vid en klinik i närheten av sin nya arbetsplats i Skåne. Enligt journalanteckningarna var

156

skälet till förflyttningen att polisutredningen skulle kunna fortgå i nära samarbete med Kjell Långbergs. Det framgår även att Christer van der Kwast kontaktade Göran Källberg och påtalade vikten av en fortsatt nära kontakt med Kjell Långbergs för den fortsatta polisutredningens skull. Efter att Kjell Långbergs tagit kontakt med den rättspsykiatriska kliniken i Växjö meddelade chefsöver- läkaren i Växjö Göran Källberg att Sture Bergwall var välkommen, men att den fortsatta terapin i så fall skulle bedrivas av psykologer på den egna kliniken. Av Göran Källbergs journalanteckningar framgår att det beskedet föranledde Christer van der Kwast att kontakta chefsöverläkaren i Växjö, varefter denne ändrade sig och gick med på att terapin med Kjell Långbergs kunde fortsätta.

I slutet av februari 1994 beslutades att Sture Bergwall skulle överflyttas till den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Avgiftning av bensodiazepiner påbörjades. Efter att ha varit i Växjö under två veckor i mars 1994 återvände dock Sture Bergwall, av skäl som inte framgår av journalen, till Säters sjukhus. Den medicin som han tidigare fått vid Säters sjukhus återinsattes. Birgitta Ståhle övertog arbetet som Sture Bergwalls psykoterapeut och under våren träffa- des de mellan två och fyra gånger i veckan. Under terapisamtalen regredierade Sture Bergwall många gånger kraftigt, vilket enligt Birgitta Ståhle bland annat innebar att han fick kontakt med de tidiga barndomshändelser som hade återberättats genom de mord som nu utreddes av polisen.

Den 4 juli 1994 avvek Sture Bergwall från Säters sjukhus och återkom till kliniken två dagar senare efter att själv ha kontaktat personalen och polisen.

Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle var perioden efter sommarsemestern mycket intensiv med tre terapisamtal i veckan. Den terapeutiska processen hade även påskyndats med anledning av åklagarens besked om en kommande vallning i Piteå. Även under hösten träffades Sture Bergwall och Birgitta Ståhle tre gånger i veckan.

Av Birgitta Ståhles journalanteckningar framgår att Sture Bergwall under hösten 1994 gick igenom förundersökningen avseende mordet på Charles Zelmanovits. Delar av innehållet synes ha behandlats under terapin.

157

6.3Tingsrättsprocessen

6.3.1Förberedelsen inför huvudförhandlingen

På åklagarens begäran förordnade tingsrätten, lagmannen Richard Brännström, Sven-Åke Christianson att såsom sakkunnig avge ytt- rande angående Sture Bergwalls allmänna minnesfunktioner och betingelserna för Sture Bergwalls utsaga i psykologiskt avseende.

Sven-Åke Christianson inkom med två yttranden till domstolen, dels ”Sakkunnigutlåtande rörande allmänna minnesfunktioner hos Thomas Quick” av den 3 oktober 1994, dels ”Sakkunnigyttrande angående betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” av den 3 oktober 1994.

I utlåtandet rörande allmänna minnesfunktioner redovisades resultaten av ett minnestest med Sture Bergwall. I den samman- fattande kommentaren står det följande.

TQ medverkar väl vid de olika minnestesten. Han förstår snabbt in- struktionerna och genomför testuppgifterna med god motivation. TQ:s korttidsminnesfunktion är mycket god. Resultaten visar också att TQ har en god förmåga att organisera språkligt material vid själva inlärningstillfället. TQ:s testvärden för att lära in verbal information över längre tid (jfr långtidsminnesfunktion) ligger inom den nedre delen av normalområdet. Mot bakgrund av TQ:s goda verbala förmåga, vilket dokumenterats i tidigare psykologutlåtande av leg psykolog Louise Crona (1991-03-04), är detta senare resultat något förvånande. En anledning till den relativt sett låga prestationsnivån för verbal inlär- ning kan bero på TQ:s dagsform. Denna var något nedsatt både vid testtillfället den 14 april och den 8 sept (bland annat på grund av medi- cinering och sömnlöshet natten innan). En annan anledning kan vara konsekvenser av långvarig medicinering och tidigare missbruk av alko- hol och andra droger.

TQ:s förmåga att snabbt plocka fram information som lagrats i minnet sedan lång tid tillbaka, dvs flera år, är god (se test av ordflöde, semantisk minnesinformation samt självbiografiska minnen). TQ visar också genom självskattningar att han inte upplever någon uttalad min- nesproblematik i vardagslivet. Sammantagna visar de olika deltesten på en efter omständigheterna normal minnesfunktion.

Innehållet i sakkunnigyttrandet angående ”betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” beskrevs som bakgrunds- information om vad en gärningsman kunde tänkas uppfatta, minnas och återberätta från ett våldsbrott han begått. Informationen, som uppgavs vara baserad på aktuella forskningsrön och klinisk erfaren-

158

het, redovisade även handlingsmönster hos seriemördare samt bak- grundsfaktorer för denna typ av brott. I yttrandet står bland annat följande.

Negativa händelser är svårare att komma åt, särskilt om lång tid för- flutit, men att minnas dessa händelser med hjälp av ledtrådar eller igen- känningsinformation tycks sällan vara något problem. Oftast finns de traumatiska händelserna representerade i form av minnen av tankar, känslor och kroppsliga upplevelser. Minnesinformationen kan vara svår att uttrycka i ord, men kan ses tydligt genom olika symptom. Vanligtvis finns ett starkt motstånd mot att rapportera eller medge traumatiska händelser, speciellt om det rör sig om sexuella övergrepp. […] En god intervjuteknik för att komma åt känsloladdade/trauma- tiska händelser är att fråga efter centrala detaljer (detaljer som väcker känslor), känslor i sig (vi minns via våra känslor), tankar, kropps- minnen och luktupplevelser. Genom att återskapa det inre och yttre sammanhanget för gärningsmannen då brotten begicks ökar möjlig- heten betydligt för att han korrekt ska kunna minnas vad som hände. [---]

Frivilliga falska erkännanden […] sker utan yttre tryck från polisen. Individen kan erkänna ett aktuellt brott som uppmärksammats i massmedia eller erkänna även om något brott inte föreligger. Det finns ett flertal tänkbara orsaker till detta. Personen ifråga kan ha ett sjukligt intresse för att bli känd, ett slags behov av erkännande. Dålig själv- känsla kan också ge upphov till ’generaliserad skuld’ som framtvingar ett erkännande. Det blir då någon form av självbestraffning för tidigare handlingar och är särskilt vanligt hos deprimerade personer och när offret är en anhörig. En annan orsak kan vara att individen är oför- mögen att skilja på vad han faktiskt har upplevt och vad som har sitt ursprung i fantasier. (Detta kan förekomma när en individ går från ett schizofrent till ett normalt tillstånd.) Ytterligare en orsak kan vara att man vill skydda någon, vilket är vanligt vid mindre brott men ovanligt vid grova brott som mord. Ofta är det yngre personer som skyddar äldre och ofta rör det sig om anhöriga. [---]

Morden kan utgöra berättelser om händelser, traumatiska upplevel- ser, som de har varit med om. Dessa minnen leder till primitiva före- ställningar, vilka gärningsmannen inte förmår artikulera medvetet. Morden blir det språk genom vilka upplevelserna kan uttryckas. Denna typ av gärningsmän känner sig bestulna och måste röva tillbaka det som på olika sätt har berövats dem. Att prata om det gör för ont (leder till depression), istället utvecklas hämndbegär och återkrav. Symto- men, handlingarna kan ses som överlevnadsstrategier. Morden blir ett sätt att återfödas till ett bättre liv. Våldtäkterna och dödandet kan symboliskt ses som ett sätt att ta sitt eget liv och samtidigt bli befruk- tad med sig själv, dvs att återfödas. (Handlingarna kan också ses som en våldtäkt av mamman som han vill skända.)

Gärningsmannen bygger upp en illusion om att han genom förstö- relse av andras liv kan återskapa och återupprätta det som berövats ho-

159

nom. När han uppnått sitt mål och fått sinnesfrid, hemsöks och för- följs han dock av det han själv ödelagt, eftersom detta ger upphov till en skuld. Den förföljande skulden upplevs som en attack på hans eget jag, vilket får honom att hata sina offer än mer. Hans ’perverterade gottgörande’ handlingar ger således ingen varaktig lindring. Gärnings- mannen drabbas av offren för sin egen verksamhet och han fortsätter att mörda. Ju mer han dödar desto närmare kommer han en psykolo- gisk kollaps. Ju längre kollapsen fortskrider desto våldsammare blir dödandet.[---]

Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen från morden. Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som mördaren söker i själva dödandet. Vissa gärningsmän har ett behov av att jämföra sina fantasier med minnesbilderna. Fantasierna är således beroende av att det finns detaljerade minnen från morden. Att bevara kroppsdelar och fotografier utgör ledtrådar för att minnas det speciella offret men också för att återuppleva upphetsningen av dödandet. Kroppsdelarna skapar intimitet och ger sexuell upphetsning, d v s gär- ningsmännen tillfredsställer sig själva framför/med kroppsdelarna eller fotografierna av kropparna. [---] En seriemördare mindes inte själva mördandet, däremot mindes han styckningen av kropparna, vilket var det som skapade upphetsningen. Att berätta om dessa gärningar väcker oftast alltför starka konflikter hos gärningsmännen och de har därför mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.

Tingsrätten, Richard Brännström, inhämtade ett utlåtande enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall. Utlåtandet skulle enligt tingsrätten avse huruvida det fanns medicinska förutsätt- ningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tings- rätten.

Inför huvudförhandlingen inkom Gunnar Lundgren med en skrift där han upplyste rätten om att det fanns en risk för att Sture Bergwall skulle drabbas av ångest när han berättade om dramatiska detaljer. Gunnar Lundgren förklarade dock att det ganska snabbt kunde hävas med ”en lugn stund och några piller” och framställde önskemål om att en vårdare skulle få sitta bredvid Sture Bergwall under huvudförhandlingen.

160

6.3.2Huvudförhandlingen

Huvudförhandlingen hölls vid Piteå tingsrätt den 1 och 2 november 1994. Domare vid rättegången var lagmannen Richard Brännström.

Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, måls- äganden och Charles Zelmanovits bror FZ samt vittnena Seppo Penttinen, Charles Zelmanovits vän MS, jägaren som hittade män- niskokraniet FL, den tidigare markägaren BK och den påstådda med- gärningsmannens änka GS. Som partssakkunniga hördes Anders Eriksson och Lars Lidberg. Som domstolssakkunnig hördes Sven- Åke Christianson.

Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsent- ligen följande.

Åklagaren Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen. Åklagaren ut- vecklade sin talan, vilket redovisades på följande sätt i tingsrättens dom.

Charles hade under kvällen den 12 november 1976 bevistat en skoldans på Pitholmsskolan i Piteå och begav sig därefter iväg i riktning mot sitt hem i närheten av SCA-fabriken i Munksund. Under hemvägen för- svann han spårlöst. Den 19 september 1993 påträffade en jägare, FL, ett kranium i ett skogsområde på Norra Pitholmen, Piteå. Efter när- mare undersökning har på denna plats påträffats bl a ytterligare ske- lettdelar. Skelettet har visat sig vara från Charles kropp. Under psykia- trisk vård har Thomas Quick erkänt att han berövat, bland andra, Charles livet och den förundersökning som skett har gett stöd för att Quicks erkännande är riktigt.

Åklagaren åberopade och föredrog följande skriftliga bevisning. Undersökningsprotokoll, bilder på den upphittade sågen, sak- kunnigutlåtande från SKL, väderdata från SMHI, dödsbevis och identifikation av kroppen, utlåtande av rättsodontolog, kartor samt foton över fyndplatsen. Åklagaren åberopade även, som skriftlig bevisning som skulle anses föredragen, de rättsmedicinska utlåtan- dena av Robert Grundin och Anders Eriksson samt sakkunnig- utlåtandena av Lars Lidberg och Sven-Åke Christianson.

Åklagaren förevisade en brun mockasko, en såg, en uppdragen dragkedja och en ärm till en skinnjacka.

Förhör hölls med Sture Bergwall inom stängda dörrar. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

161

Han var bekant med en person i Falun vid namn ÖS och de hade ett gemensamt intresse för yngre pojkar. De bestämde sig för att göra en utflykt tillsammans och de åkte på förmiddagen den 12 november 1976 i ÖS:s bil, en tvådörrars Opel, från Falun norrut och kom sent på kvällen fram till Piteå. De visste vad de ville och arrangerade bilens baklucka så att den skulle vid en inbromsning åka upp. De åkte runt litet i Piteå. Deras tanke var att hitta ett diskotek eller något liknande i sin jakt på en pojke. Det var en ren tillfällighet att de kom ut mot Pitholm. Han minns att de kom ut från centrala Piteå till ett villa- område.

Han såg Charles gå efter vägen, de körde ikapp honom och brom- sade sedan in bilen så att bakluckan åkte upp. Quick gick ut och in- ledde samtal med Charles angående bakluckan. Ganska snart märkte han att Charles var ledsen eller bedrövad och arg över något, troligen var det något problem med en kamrat eller flicka. Quick visade sym- pati för Charles och utnyttjade dennes misstämning. Inledningsvis föreslog han att de skulle skjutsa hem honom, sedan blev det tal om en sväng in till Piteå. Charles hade handskar på händerna och Quick minns att Charles tog av sig dessa, eftersom Quick ville känna hans hand. Detta skedde utanför bilen.

Det förekom inte något tvång för att få in Charles i bilen, utan denne steg självmant in och satte sig i baksätet tillsammans med Quick. ÖS förde bilen i en U-sväng tillbaka in mot Piteå. Quick pratade med Charles om orsaken till hans nedstämdhet och sökte svara upp mot dennes behov och en viss förtrolighet uppstod. Senare, när de kommit ut mot en skogsväg, började de onanera åt varandra i bilen och Quick märkte att Charles började bli ängslig och orolig men ändock spelade med i sin ängslan. Quicks minnesbild av vägen är att det blev glesare med hus och att de kom ut på en skogsbilväg sedan de passerat en T-vägskorsning. ÖS stannade bilen vid ett timmerupplag. Sedan Charles tillfrågats om han ville onanera åt ÖS också, vilket han svarade positivt på, uppfattade Quick i ett ögonblick av psykotiskt beteende att Charles uttalade ’Alvar lever’, vilket tände stark ilska och aggressi- vitet hos honom. De stod utanför bilen och han tog framifrån ett kraf- tigt strupgrepp runt Charles hals och höll kvar greppet till dess han kände att Charles var död. Charles hann ingenting göra. ÖS, som stod fyra–fem meter ifrån och förväntat sig att Charles skulle onanera åt honom, hann heller inte göra något och fick utlösning, vilket Quick sedan utnyttjade för att göra ÖS delaktig i det skedda. Quick utnytt- jade själv den döda kroppen sexuellt. Kroppen lyftes sedan in i bilens baksäte, där Quick satt med kroppen framför sig. De åkte sedan iväg, men de åkte inte långt utan stannade på en plats där vägen var litet bredare. De tog ut kroppen ur bilen och Quick bar den över ett bre- dare dike. Han minns att han blev blöt om foten. Kroppen bars in i skogen, som inte var gles men inte heller snårig och han har ett minne av myrdoft. De verktyg, som funnits med i bilen, en kniv och en såg, togs med in i skogen. Han minns dock inte vem som bar dessa. Han hade för avsikt att stycka kroppen.

162

ÖS var handlingsförlamad och grät mycket; han var upprörd över att en pojke dödats. Quick bar kroppen ett par hundra meter in i skogen och lade ned kroppen vid en sten och började styckningen. Han styrs av en sexualitet, där speciella kroppsdelar har ett visst symbolvärde, och visste vilka kroppsdelar han ville ha med sig. Han minns att han satt på en sten under styckningen och att han såg ÖS i närområdet. Han minns med bestämdhet att han med hjälp av kniv tog lös ena lår- benet och en eller båda händerna. Han är osäker om han tog med sig ett underben, från det andra benet i så fall, och har en minnesbild av att han tog lös en arm. Under styckningen hörde han liksom suckande ljud från kroppen och kände en sötaktig doft.

Charles hade jeans och en glättig jacka och någon sorts collegetröja. Han bet i bröstvårtorna och bröt i knäet. Detta var någon typ av aggressiv handling gentemot ÖS, vilkens gråt tände ilska hos honom. Charles hade en livrem med ett speciellt spänne. Han minns bältet eftersom han använde livremmen för att binda ihop armarna. Han vet inte vart bältet tog vägen. Det är möjligt att bältet följde med från platsen. Han tog hand om de delar han ville ha med sig och lade del- arna i en grå plastsäck, som fanns i bilen. De lade sedan kroppen i övrigt nedsänkt i mossan och övertäckt av mossa. Innan mossan lades över kroppen, lade han byxorna över den och drog igen jackans drag- kedja.

Under färden tillbaka mot Falun kom han i gräl med ÖS om de medhavda kroppsdelarna. Han tror att de färdades tillbaka till Falun i stort sett utan avbrott. Han tror att han tvättade sig vid någon bensin- station. Det var dag när de kom fram och ÖS släppte av Quick vid hans bostad, varvid Quick tog med sig plastsäcken och kniven. Han minns inte sågen. Han kan inte svara på var kroppsdelarna tagit vägen.

ÖS blev deprimerad och tungsint efter händelsen och deras kontakt blev glesare. Den sista gången han träffade ÖS var samma dag denne sköt sig. Det var en solig dag och ÖS sökte upp Quick, som befann sig utanför sitt bostadshus med sina hundar. ÖS sade att han inte orkade leva och påminde Quick om Charles. ÖS sade att han skulle ta livet av sig och Quick svarade på ett aggressivt sätt: ’Gör det!’ – Han har inte något minne av att han läst något om Charles försvinnande. Charles talade ren svenska utan utländsk accent.

Härefter spelades video- och ljudupptagningen från vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994 upp. Huruvida inspelningen spelades upp i sin helhet eller enbart i valda delar framgår inte.

Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Vid förhören med Quick i Säter åkte man ut i terrängen för att Quick skulle få visa arten av skog, utseende på dike, lutningsförhållanden, växtlighet, mosslager, fuktighet, stenar m m. Quick gav en detaljrik skildring bl.a. av mossan och upplevde under promenaden tydlig

163

ångest. Den skogsbilväg de åkte, stämmer väl med utseendet i Piteå; något dike fanns dock inte där men väl i Piteå. Markens lutning och markvegetationen stämde väl liksom den massvegetation som Quick utpekade och hans beskrivning av den sten som skulle finnas på plat- sen i Piteå.

Vid besöket i Piteå fick Quick veta när de närmade sig ett område som var intressant ur hans berättelses synpunkt. De parkerade bilen vid T-korsningen, där skogsbilsvägen mot Raraholmen mynnar. Quick fick i samband med detta ångestsymptom men visade att det var borta vid vägens krökning i riktning in mot Piteå som bilen parkerats när kroppen skulle begravas. Vad Quick visade på fyndplatsen stämmer väl med vad Quick uppgivit vid tidigare förhör och Quick tvekade inte vid konkreta frågor om åt vilket håll de skulle gå. På platsen där kvar- levorna återfunnits sade Quick att han kände igen platsen, men han stördes av att markytan förändrats vid undersökningarna. Quick re- dogjorde sedan för sina åtgärder på platsen med kroppen. Den plats som Quick angav att kroppen lades på, stämmer helt med den plats där Charles Zelmanovits kvarlevor hittades.

Sakkunnigförhör hölls med Anders Eriksson. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Eftersom så lång tid gått har det inte varit möjligt att konstatera om några styckningsskador uppkommit. Uppgiften att kroppens överdel varit omsluten av en jacka kan förklara att förmultningen av kroppens överdel gått mindre långt än förmultningen av underdelen, som inte varit omsluten av klädespersedlar utan endast övertäckt av jeansbyxor. Ena lårbenet saknas liksom ett skenben och båda handflatorna. Quicks uppgift att han haft svårigheter med att separera lårbenet förefaller mycket rimlig och hans uppgifter om ljud från kroppen och om blod- flöde i samband med styckningen är även sannolika. Han kan inte ut- tala sig om dödsorsaken men strypning är fullt möjlig.

Förhör hölls därefter med målsäganden FZ och övriga vittnen, vilka i huvudsak berättade på samma sätt som i polisförhören.

Sakkunnigförhör hölls med Lars Lidberg. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Det är belagt att Quick tidigt debuterat med sexuell störning och vid den första rättspsykiatriska undersökningen 1970 konstaterades att Quick led av en mycket grav sexuell perversion, riktad mot främmande yngre pojkar, och att han under vissa förhållanden är utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem. – Vad som är väsentligt i Quicks fall är att Quick blivit utsatt för övergrepp av fadern och modern och att det uppstått en koppling mellan sexualitet och aggressivitet. Det har blivit en stark laddning som leder till en benägenhet att tvångsmässigt upprepa handlingar. På något sätt iscen-

164

sätter Quick den kränkning han utsatts för och denna är samman- kopplad med en sexuell laddning av lustkänslor. Med detta stämmer det väl att Quick gömmer bitar av dödade personer och behåller delar som någon form av talisman. Lidberg tror inte att Quick ljuger om händelsen och det är fråga om så pass annorlunda beteenden att man inte kan tro att fråga är om confabuleringar. Vad som framkommit om Quicks person strider inte emot riktigheten av hans uppgifter utan stöder dem. Det finns ingenting i den profil man sökt göra av Quick som gör det orimligt att han utfört gärningen och det finns positiva tecken i profilen som stöder detta. – Quick har lämnat uppgifter om att han begått fem mord på unga pojkar och det kan ses som en effekt av pågående behandling att han inte vid ett avvikande från sjukhuset begick ett ytterligare mord.

Sakkunnigförhör hölls med Sven-Åke Christianson. Nedan följer ett citat av redogörelsen i tingsrättens dom.

Denna typ av brott är obegriplig för de flesta. Man måste därför för- söka beskriva de mekanismer som ligger bakom agerandet. Det karak- teristiska för sådant handlande är att gärningsmannen oftast blivit ut- satt för fysiska eller psykiska övergrepp under uppväxttiden. Föräldrar har inte sett till barnets intressen och ett kränkt barn kan uppleva skuld och skam och total värdelöshet. Det barnet upplevt tidigt kan vara katastrofalt för barnet, om det inte kan hantera sina känslor.

Morden kan ses som en form av berättelse, ett omedvetet berättande om sina upplevelser. – Quick har erkänt gärningen, vilket inte är så vanligt. Erkännanden kan dock vara falska. Man talar om framtvingade falska erkännanden och erkännanden i den situationen att man inte minns något men godtar de omständigheter andra framlägger. Så är det inte i Quicks fall. Det finns också frivilliga falska erkännanden, där er- kännandet sker för att få uppmärksamhet i media, eller för att det fö- religger någon form av allmän skuld. I sådana fall kan människan inte skilja på verklighet och fantasi. Så är det inte för Quick. Många gånger kan det dock vara svårt för en gärningsman att avgöra vad som är själv- upplevt. Det kan vara svårt att komma åt minnena och man kan upp- leva svår ångest när minnena aktualiseras. Det behövs s k inkörsportar i form av centrala detaljer, känslor, tankar, kroppsminnen och lukt- intryck för att minnet skall aktiveras. Några exempel är att Quick minns att Charles hade handskar utifrån att denne tog av sig dessa för att Quick ville känna hans händer, att Quick minns jackans glatthet, Quicks starka känsloupplevelse vid besöket på fyndplatsen, Quicks minne av skärpet som haft en viss funktion i samband med att han bar kroppen, Quicks minnen av lukter – luktminnet är ett starkt minne – och ljud – ljudintrycken förstärks vid starka känsloupplevelser. Det bör också påpekas att Quick uttrycker vad han inte minns. För Quick har det varit viktigt att bevara minnet, att återskapa upplevelsen och ett led i detta har varit att medföra vissa kroppsdelar och bevara dessa som ett sätt att sammansmälta med offret. Brottslighet av denna typ är

165

naturligtvis planerad men det är inte nödvändigtvis så att gärnings- mannen är medveten om att han kommer att begå brottet. Två saker har utifrån tidigare erfarenheter noterats vid flerbrottslighet av denna typ. Den ena är att gärningsmannen på något sätt dokumenterar brottet, t ex genom att spela in offren, spara kroppsdelar eller klädes- persedlar, kanske för att bevara samhörigheten med offret och åter- uppleva händelsen. Den andra är att det ofta finns en blandning av aggressivitet och sexualitet. – Christianson betvivlar inte att Quicks uppgifter är riktiga. Ingenting i samtalen med Quick har bestyrkt det naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga beskaffen- het. Quick har en typ av reaktionsmönster som kan uppkomma inom en familj, där barnet känner sig hotat. En människa kan bevara minnen av händelser under mycket lång tid, om minnet är känsloladdat. I detta fall är det dessutom så att det varit viktigt att bevara minnet och repetera händelserna.

Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Bakom stängda dörrar föredrogs rättspsykiatriska utlåtanden av Marianne Kristiansson daterat den 25 mars 1991 och av Otto Brundin daterat den 16 mars 1970. Vidare föredrogs utlåtandet av Erik Kall, som tingsrätten, enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk under- sökning, inhämtat för bedömning av huruvida det fanns förutsätt- ningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall bedömdes lida av en allvarlig psykisk störning och att han var i oundgängligt behov av rättspsykiatrisk vård.

IZ:s och FZ:s målsägandebiträde advokaten Krister Finnsson framställde målsägandenas enskilda anspråk, som medgavs av Sture Bergwall.

Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades av- slutad.

6.3.3Piteå tingsrätts dom

Tingsrätten, lagmannen Richard Brännström och tre nämndemän, meddelade dom den 16 november 1994. Nedan citeras tingsrättens bedömning.

Quick har erkänt gärningen och hans erkännande får stöd av de upp- gifter han själv lämnat. Någon teknisk bevisning som binder Quick vid brottet föreligger dock inte. Den bevisning som förebringats avser att bestyrka de uppgifter Quick lämnat om omständigheterna vid gärning- ens begående. Quicks uppgifter om att han hade en medgärningsman

166

får stöd av den omständigheten att ÖS enligt ÖS:s hustrus uppgifter hade en bil av det utseende som Quick berättat om och att ÖS av allt att döma hade homosexuella intressen och varit deprimerad under de sista månaderna innan han begick självmord på sätt Quick berättat. Enligt Penttinens vittnesmål har Quick under skogsvandring i Dalarna lämnat uppgifter om vegetation, lukter och terrängförhållanden som stämmer väl med förhållandena på fyndplatsen. Quick har vid besök på fyndplatsen på ett sätt som stämmer med fynden kunnat ange hur den döda kroppen lagts i mossan. Quicks uppgifter om vilka kroppsdelar som han medfört från platsen stämmer väl med fynden på det sättet att dessa kroppsdelar saknas på fyndplatsen. Dessa omständigheter utgör ett mycket starkt stöd för riktigheten av Quicks uppgifter. Till vad nyss anförts bör fogas att vad Lidberg anfört om Quicks person och tidigare beteenden stämmer väl med Quicks uppgifter om sitt bete- ende vid det åtalade tillfället. Vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner och om sina erfarenheter av minnets funktioner talar vidare med styrka för att de uppgifter Quick lämnat är riktiga. Vid en sammanfattande bedömning finner tingsrätten att det måste anses ställt utom varje rimligt tvivel att Quick begått den åtalade gär- ningen. Omständigheterna vid brottet har varit sådana att brottet bör bedömas som mord.

Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och biföll målsägandenas skadeståndsyrkanden.

6.4Resningsprocessen

6.4.1Inledning

Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fort- satt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men avböjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.

Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumen- tärer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.

167

I april 2009 ansökte Sture Bergwall om resning avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökningen beviljades i december 2009. Resningsansökningar kom därefter att ges in för alla morddomarna, varav den sista gavs in den 12 juni 2012. Samtliga resningsansök- ningar beviljades. Två av resningsansökningarna gjordes av åklagare och resterande av Sture Bergwall.

6.4.2Åklagarens resningsansökan

Den 5 juni 2012 gav chefsåklagare Bengt Landahl vid Riksenheten för polismål in en ansökan om resning till Hovrätten för Övre Norrland avseende mordet på Charles Zelmanovits. Han yrkade att hovrätten skulle bevilja Sture Bergwall resning i målet och förordna att målet skulle tas upp på nytt av Piteå tingsrätt.

Som grund anförde han att Sture Bergwall hade återtagit sitt er- kännande och nu förnekade att han hade dödat Charles Zelmanovits. Det återtagna erkännandet fick enligt åklagaren stöd av nya upp- gifter som framkommit och som var ägnade att framkalla tvivel om att Sture Bergwall var skyldig till brottet. I resningsansökan gavs ett flertal exempel på sådana uppgifter. Omfattande bevisning åbe- ropades. Som skäl för resning anförde åklagaren följande.

Denna resningsansökan grundar sig ytterst på den omständigheten att Sture Bergwall återtagit sitt erkännande av mordet på Charles. Det kan ifrågasättas om inte Sture Bergwall redan vid förhandlingen i tingsrätten skulle ha frikänts om han då hade förnekat att han dödat Charles. Som åskådliggjorts ovan med exempel från förhören med Bergwall har hans förhörsuppgifter visat att han inte lämnat en klar och detaljerad redo- görelse och den har inte heller varit sammanhängande. Frågorna har många gånger varit ledande. De kan uppfattas som att det funnits en avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som mer varit anpassade för ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp. Detta talar mot att hans uppgifter varit riktiga.

Åklagaren har i rättegången hävdat att den förundersökning som skett ger stöd för att Bergwalls erkännande är riktigt. Redan resultatet av den tekniska utredningen är sådant att det starkt kan ifrågasättas om det alls finns underlag för ett påstående att ett brott har begåtts. Polisens utredning om försvunnen person som inleddes den 13 novem- ber 1976 och de förhör som hölls med Charles kamrater i samband därmed, talar i stället mycket starkt för att Charles frusit ihjäl på den plats hans kvarlevor nästan sjutton år senare anträffades.

Under den tid förundersökning pågick i målet var Sture Bergwall svårt psykiskt sjuk. Han var på Säters sjukhus föremål för terapi. Medi-

168

cineringen var så stark att han kan beskrivas som neddrogad. Mot den bakgrunden kan försvarets agerande i den här aktuella brottsutred- ningen och rättegången beskrivas som passivt. Det finns inte mycket i utredningen som visar på ifrågasättande av Bergwalls uppgifter i förhör eller vid andra förundersökningsåtgärder som exempelvis vallningar. Såväl Bergwall som hans försvarare synes ha varit inriktade på att åtal skulle väckas mot honom och att han skulle bli dömd. Domen över- klagades inte heller.

Sture Bergwall stod åtalad för ett synnerligen allvarligt brott. Den påtalade passiviteten från parterna att peka på alternativa händelseför- lopp talar för att åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande. Vid tidpunk- ten för tingsrättens prövning av åtalet mot Sture Bergwall hade dom- stolen att pröva det material åklagaren då lade fram. Omfattningen av falska erkännanden från Bergwalls sida var inte känd vid det tillfället. Än mindre kunde man då veta att Bergwall skulle komma att åtalas och dömas för ytterligare sju mord vid sammanlagt fem nya rättegångar. Sture Bergwall har hittills, på väsentligen samma material, beviljats res- ning i fyra av dessa fall.

6.4.3Sture Bergwalls yttrande

Den 11 oktober 2012 inkom Sture Bergwall genom ombudet advo- katen Thomas Olsson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan. Han anslöt sig till yrkandet om resning och yrkade för egen del att hovrätten skulle bevilja honom resning och med undanröjande av tingsrättens dom ogilla åtalet och lämna de enskilda anspråken utan bifall alternativt återvisa målet till tingsrätten.

Sture Bergwall presenterade i förklaringen en stor mängd om- ständigheter som legat till grund för tingsrättens bedömning men som kunde ifrågasättas.

I förklaringen redogjordes också för att erkännandena i huvud- sak uppkommit som en följd av den terapi och medicinering Sture Bergwall fått på Säters sjukhus. Slutligen presenterades ett antal fall i tiden efter det aktuella målet där Sture Bergwall lämnat falska erkännanden och även falskeligen tillvitat andra personer allvarlig brottslighet. Även Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.

169

6.4.4Hovrättens för Övre Norrland beslut

Den 1 februari 2013 beviljade Hovrätten för Övre Norrland, hov- rättspresidenten Margareta Bergström samt hovrättsråden Susanne Möller och Tom Madell, Sture Bergwall resning i såväl ansvarsdelen som skadeståndsdelen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Luleå tingsrätt. Som skäl för bedömningen i ansvarsfrågan anförde hovrätten följande.

Det aktuella målet rör ett försvinnande som inträffade för 36 år sedan. Förundersökningen avseende Sture Bergwalls inblandning i det even- tuella mordet inleddes först efter det att kvarlevorna efter Charles på- träffats 1994. Det var fråga om en relativt omfattande utredning. Sture Bergwall var vid denna tid även föremål för utredningar angående andra mord. Tingsrätten prövade målet efter huvudförhandling, där Sture Bergwall erkände och medgav ansvar för det mord han åtalats för. Förutom Sture Bergwall hördes ett antal vittnen. Domen grunda- des i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter.

Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid hu- vudförhandlingen måste ha påverkat hur utredningsmaterialet presen- terades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar av materialet, som i belysning av att han nu förnekar gärningen kan bedömas vara relevant, inte förebringades under huvudförhand- lingen. Detta är förklarligt mot bakgrund av Sture Bergwalls inställ- ning men det finns dock flera skäl att ifrågasätta den berättelse som Sture Bergwall lämnade vid tingsrätten.

Hovrätten konstaterar att Sture Bergwall under utredningen läm- nade olika och motstridiga uppgifter om mordplats, mordvapen och tillvägagångssätt. Av de förhör som hölls med honom framgår att han anpassade sina uppgifter allt eftersom och att hans berättelse växte fram successivt. Detta är ägnat att reducera bevisvärdet av hans utsaga. Det framgår varken av tingsrättens dom eller protokoll att Sture Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan ut- sträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång.

Vid bedömningen av vilket värde det nu åberopade materialet ska tillmätas kan konstateras att frågan om tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter var avgörande för tingsrättens ställningstagande att han skulle dömas för gärningen. Tingsrätten slog också fast att det inte fanns någon teknisk bevisning som band Sture Bergwall vid brottet. Som såväl åklagaren som Sture Bergwall påpekat saknas bevisning i form av vittnesiakttagelser, tekniska undersökningar eller biologiska spår som visar att ett brott har begåtts. I dessa för målet centrala delar var tingsrätten hänvisad till enbart de uppgifter som Sture Bergwall lämnade om händelseförloppet. I resningsärendet har åklagaren och Sture Bergwall pekat på omständigheten att det av det rättsmedicinska

170

utlåtandet framgår att det inte finns någon teknisk bevisning som visar på att Charles bragts om livet. Parterna har också ur förundersök- ningsmaterialet lyft fram omständigheter som tyder på att den av Sture Bergwall utpekade medgärningsmannen (bilföraren) inte var närva- rande vid tillfället.

Sture Bergwall har under förhören varit kraftigt påverkad av narko- tikaklassade mediciner och andra läkemedel. Av det rättspsykiatriska utlåtandet av den 31 mars 20092 framgår att risken för falska erkännan- den är förhöjd hos en person som under påverkan av de aktuella prepa- raten genomgår en suggestiv psykoterapi vars syfte är att väcka bort- trängda minnen, i synnerhet om de genomförs hos en sårbar tvångs- vårdad person som lider av en allvarlig psykisk störning. Vidare fram- hålls att bensodiazepiner är kända för att [ge] psykiska biverkningar i form av depersonalisation, förvirring och hallucinationer.

Nya uppgifter rörande Sture Bergwalls person och uppväxt gör att sakkunnigvittnenas utlåtanden måste ses i ett nytt perspektiv. Utlå- tandena baserades på de uppgifter om hans barndomsförhållanden som då var kända. Efter det att Sture Bergwall dömts för mordet på Charles har, med anledning av de andra förundersökningar mot honom som pågick, under perioden 1995–2001 förhör hållits med Sture Bergwalls syskon angående förhållandena i hemmet under hans uppväxt. I dessa förhör framtonar en annan bild av hemförhållandena än den som Lars Lidberg lämnat och som redovisats i domen. Det finns därför anled- ning att ifrågasätta bevisvärdet av såväl Lars Lidbergs som Sven-Åke Christenssons uttalanden.

Sture Bergwall dömdes under åren 1994–2001 vid sex tillfällen för totalt åtta mord. Efter ansökan från Sture Bergwall har resning hittills beviljats i fyra fall […]. I dessa fall har de mot Sture Bergwall inledda förundersökningarna lagts ned. Detta förhållande äger viss relevans för trovärdigheten av Sture Bergwalls uppgifter allmänt sett.

För det fall att det som nu har framkommit i resningsärendet och här har redovisats hade varit känt för tingsrätten, är det sannolikt att det inte skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten. Resning bör därför beviljas i ansvars- delen. Med hänsyn till att saken inte kan anses vara uppenbar ska målet återupptas i tingsrätt.

Hovrätten bedömde det därefter som sannolikt att utgången i skade- ståndsdelen skulle ha blivit en annan om de nya omständigheterna som låg till grund för resningen i ansvarsdelen lagts fram i den tidigare rättegången. Resning beviljades därför även i skadestånds- delen.

2 Det utlåtande som här avses är ett utlåtande av Anna Dåderman, docent i psykologi vid Stockholms universitet, se avsnitt 3.3.2, 4.4.1 och 4.5.1. Utlåtandet gavs in av Sture Bergwall under resningsprocessen.

171

6.5Luleå tingsrätts frikännande dom

Sedan resningsbeslutet meddelats beslutade åklagaren att lägga ned åtalet mot Sture Bergwall med motiveringen att den samlade be- dömningen av det bevisläge som nu förelåg gav vid handen att en fällande dom mot Sture Bergwall för mord inte längre kunde emotses. FZ, som i egenskap av bröstarvinge efter den nu avlidna IZ även övertagit hennes talan, bereddes tillfälle att överta åtalet och yrka att de enskilda anspråken skulle handläggas som särskilt mål. FZ inkom inte med något yttrande.

Som en följd av åklagarens beslut att lägga ned åtalet yrkade Sture Bergwall frikännande dom och att skadeståndsanspråken skulle lämnas utan bifall.

I dom den 4 november 2013 meddelade tingsrätten, rådmannen Katarina Lindgren, att åtalet ogillades och att skadeståndstalan av- skrevs.

6.6Kommissionens iakttagelser och bedömningar

6.6.1Brottsutredningens och förhörens genomförande

Sture Bergwall har inte vid något förhör lämnat en längre samman- hängande redogörelse för hela händelseförloppet. Vid några få till- fällen har han fått helt öppna frågor som inbjudit till fritt berät- tande. Vid dessa tillfällen har han dock inte svarat med någon spontan, längre redogörelse utan i stället mer kortfattat berättat om en viss del av händelseförloppet. Förhörsledaren har därefter inte fortsatt att uppmuntra Sture Bergwall att berätta vidare, utan oftast övergått till att leda förhöret framåt med hjälp av mer detaljerade frågor.

Vid flera tillfällen har frågorna i förhören varit ledande. Särskilt framträdande är det i förhöret den 9 maj 1994, när frågorna ställdes av Christer van der Kwast. Förhöret präglas av otålighet och vid flera tillfällen blev Sture Bergwall avbruten i sitt berättande. När Sture Bergwall gav ett svävande eller ologiskt svar ställde Christer van der Kwast flera gånger frågor som kan uppfattas som förslag på hur Sture Bergwall borde svara eller korrigera sin berättelse. I vår redogörelse under avsnitt 6.2.2 ovan har vi tagit med några exempel på sådana frågor och även beskrivit hur Sture Bergwall anpassade

172

sig till dem. Som exempel kan nämnas hur strypningen gick till, hur Sture Bergwall i bilen hanterade att Charles Zelmanovits under- kropp var bar och nersölad med avföring, hur Sture Bergwall fick ut Charles Zelmanovits ur bilen, hur Sture Bergwall fick loss Charles Zelmanovits ben från kroppen och hur Charles Zelmanovits kläder togs med till fyndplatsen.

Seppo Penttinen har i förhören vid flera tillfällen ställt frågor på ett sådant sätt att han gett Sture Bergwall en ny uppgift eller en indikation om att något Sture Bergwall tidigare hade sagt var fel, vilket föranledde Sture Bergwall att anpassa sin berättelse. Som exempel kan nämnas följande. Trots att Sture Bergwall vid flera till- fällen upprepade att det var snö på platsen frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall kunde utesluta att det var barmark. Sture Bergwall svarade då att han inte kunde utesluta det. När Sture Bergwall sade att han ville minnas att Charles Zelmanovits hade haft en kavaj, men att han trodde att det var fel, sade Seppo Penttinen att alterna- tivet om det inte var en kavaj ju var en jacka, vilket Sture Bergwall anpassade sig till. När Sture Bergwall uppgav att han hade använt en bågfil sade Seppo Penttinen att Sture Bergwall tidigare hade sagt att han använt en bågsåg, en uppgift som dock inte återfinns i förhören. Sture Bergwall nekade först till att han sagt bågsåg, men kom så småningom att ändra sig till att han hade använt en sådan. I tiden efter att en såg hade återfunnits i terrängen kring fyndplatsen sade Sture Bergwall att han inte trodde att sågen hade blivit kvar- lämnad på platsen. På fråga från Seppo Penttinen om Sture Bergwall kunde utesluta att sågen hade blivit kvarlämnad svarade Sture Bergwall dock nej. Efter att Sture Bergwall inledningsvis berättat att Charles Zelmanovits hade haft boots på sig och senare ändrat det till ”skor av lättare typ”, tillfrågades han om Charles Zelmanovits kunde ha haft sådana mockaskor som tagits med till rekonstruk- tionen i Piteå. När Sture Bergwall var tveksam konstaterade Seppo Penttinen att Sture Bergwall ändå inte hade uteslutit den möjlig- heten, vilket Sture Bergwall höll med om. När Sture Bergwall be- rättade att han hade tagit med sig hela det vänstra benet frågade Seppo Penttinen om han var övertygad om att det var på det sättet, så att det inte var en sammanblandning mellan höger och vänster. Frågan ställdes sannolikt eftersom delar av det vänstra benet hade återfunnits på platsen. Sture Bergwall vidhöll först sitt svar, men kom senare att bli osäker på vilket ben han hade tagit med sig.

173

Berättelsen om vilka kroppsdelar som tagits med från platsen blev till slut mycket svävande. Uppgiften om medtagna kroppsdelar var något som tingsrätten kom att fästa stor vikt vid i sin bedömning. När Sture Bergwall berättade att bilen hade parkerats längs en rak- sträcka i en nedförslutning sade Seppo Penttinen, som då hade varit och rekognoserat kring fyndplatsen, att han tyckte att Sture Bergwall såg tveksam ut och påminde honom om att han kunde lämna ut- rymme för felsägningar. Vid vallningen pekade Sture Bergwall i stället ut en uppförslutning i en kurva.

Även beträffande andra detaljer har Seppo Penttinen, när Sture Bergwall lämnade en uppgift som inte stämde med de faktiska för- hållandena, på olika sätt ifrågasatt svaret, frågat om Sture Bergwall varit säker på uppgiften eller helt enkelt påstått att han förmedlat en osäkerhet. När Sture Bergwall trots det inte korrigerat sitt svar synes det ha fått till följd att saken lämnats därhän och det förefal- ler inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån behövde förklara hur det kom sig att uppgifterna inte stämde. Som exempel kan nämnas Sture Bergwalls uppgift att mordet skedde 1977 och inte 1976, att mordet skedde en vanlig vardag och inte natten mellan fredag och lördag, att mordplatsen låg nordväst och inte sydost om stadskärnan och att Charles Zelmanovits hamnade på mage och inte på rygg i fördjupningen. En anledning till att Sture Bergwall inte behövde förklara de felaktiga uppgifterna kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2.

Ytterligare en iakttagelse beträffande förhören är att polisen även under förhörspauser och vid telefonsamtal förefaller ha fått uppgifter från Sture Bergwall om händelseförloppet utan att dessa samtal dokumenterades.

Av förhöret den 14 april 1994 framgår det att Sture Bergwall ti- digare hade bett Seppo Penttinen att ta reda på när ÖS avled. Först efter erhållet svar verkar Sture Bergwall i förhör ha berättat att ÖS var medgärningsman. Det saknas uppgifter om när, hur och varför frågan ställdes och även hur det kom sig att Seppo Penttinen valde att utreda frågan. Det tycks inte heller som att denna upptakt till berättelsen om att ÖS var medgärningsman innebar att uppgiften i sig blev ifrågasatt.

174

Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att förhindra Sture Bergwalls till- gång till massmedia och externa kontakter. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det dess- utom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en allt för lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan var före- mål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde, liksom den omständigheten att det var känt att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att han och Seppo Penttinen hade en förtroendefull relation. Enligt Sture Bergwall upplevde han aldrig att han behövde oroa sig inför förhör eller vallningar eftersom han visste att han skulle få hjälp med att få uppgifterna rätt. Under pågående förundersökningar förmedlade dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några till- fällen uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra fak- tiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen för- medlade sådana uppgifter till Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwalls uppfattning är dock att Seppo Penttinen i grunden ville väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till. Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle och Kjell Långbergs har dock tillbakavisat påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruktioner.

175

6.6.2Vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994

Trots att vallningen påbörjades vid Piteå polisstation lät man inte Sture Bergwall visa vägen därifrån till fyndplatsen. Anledningen uppgavs i protokollet vara att Sture Bergwall var osäker på väder- strecken och man valde att köra direkt mot fyndplatsen. Först när det återstod 500 meter berättade de för Sture Bergwall att man be- fann sig i närheten.

Bilresan därefter förefaller inte ha dokumenterats på annat sätt än i Seppo Penttinens promemoria. Detsamma gällde promenaden genom skogen till fyndplatsen. Utskriften från ljudupptagningen omfattar enbart Sture Bergwalls uppgifter om var de skulle gå in i skogen mot fyndplatsen och vad Sture Bergwall berättade när han befann sig vid fyndplatsen. Filmen visar enbart delar av vad som utspelade sig vid fyndplatsen.

Att väsentliga delar av vallningen och rekonstruktionen inte har dokumenterats eller i vart fall inte framgår av tillgängligt material är en stor brist. Såväl Sture Bergwalls anvisning om var de skulle gå in i skogen som hur Sture Bergwall hittade fram till fyndplatsen ge- nom skogen borde ha framgått av filmen. Vi saknar kännedom om varför så inte är fallet. För det fall Sture Bergwalls uppgift är riktig om att en eller två personer stod synliga vid fyndplatsen kan det inte uteslutas att tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls för- måga att hitta rätt hade blivit annorlunda om även denna sekvens hade funnits med på filmen. Lika anmärkningsvärt är det att filmen från fyndplatsen saknar just den sekvens när dockan föreställande Charles Zelmanovits placerades vid fyndplatsen. Inte heller av övrig vallningsdokumentation kan det med säkerhet utläsas hur dockan lades på plats. Den dialog som enligt utskriften från ljudupptag- ningen föregick dockans placering, bland annat Seppo Penttinens uttalande: ”Ska vi lägga den där dockan där”, talar emot att Sture Bergwall angav var den skulle ligga. Att detta väsentliga moment av vallningen och rekonstruktionen inte framgår av dokumentationen utgör en stor brist i utredningen, särskilt eftersom Seppo Penttinen i vittnesförhöret sade att den plats Sture Bergwall angav att kroppen lades på stämde helt med den plats där Charles Zelmanovits kvar- levor hittades. Tingsrätten lade vid sin bedömning stor vikt vid att Sture Bergwall hade kunnat ange hur den döda kroppen lagts i mossan.

176

I dokumentationen från rekonstruktionen saknas vidare en full- ständig redogörelse för rekvisitan. Såvitt framgår av förhöret med Sture Bergwall den 30 augusti 1994 använde man bland annat så- dana mockaskor som Charles Zelmanovits hade på sig när han försvann. Sture Bergwall hade inte berättat om sådana skor, varför förfarandet även i denna del måste anses strida mot hur vallningar och rekonstruktioner bör genomföras.

Trots att Charles Zelmanovits försvann en novembernatt och att mordet, utifrån Sture Bergwalls egna uppgifter, hade skett i direkt anslutning till försvinnandet, genomfördes vallningen i augusti och påbörjades när det fortfarande var ljust ute. Möjlig- heten att bedöma rimligheten i påståendet att han burit den döda kroppen 200–300 meter rakt in i en mörk skog och att han kunde lämna detaljerade beskrivningar av markförhållandena gick därmed delvis förlorad.

Härutöver kan det ifrågasättas varför Sture Bergwalls fysiska förmåga att, mitt i natten och i huvudsak ensam, bära en kropp de cirka 200–300 meterna genom skogen till fyndplatsen inte kon- trollerades eftersom det var en avgörande förutsättning för att hans berättelse var riktig. Sture Bergwall led dock periodvis av rygg- smärtor vilket kan vara en förklaring till att det inte skedde.

Avslutningsvis är det vår uppfattning att Sture Bergwalls age- rande på fyndplatsen präglades av stor osäkerhet och avsaknad av såväl spontanitet som fritt berättande. Hans egen förklaring till det var att markförhållandena var så förändrade, något även Seppo Penttinen hänvisade till i förhöret vid tingsrätten. Ingen tycks dock ha ifrågasatt rimligheten i att han påstod sig ha en så bestämd upp- fattning om markförhållandena utifrån vad han hade kunnat se en mörk novembernatt långt ute i skogen.

6.6.3Vad fick tingsrätten veta?

Den information som vi har om vad som framkom under huvud- förhandlingen baseras i huvudsak på vad som framgår av tingsrät- tens dom, huvudförhandlingsprotokoll och övrigt aktmaterial. Vi har därtill fått viss information vid våra möten med de olika aktö- rerna. Såväl Christer van der Kwast som Seppo Penttinen har vid kommissionens möten med dem påtalat att mycket kom fram vid

177

huvudförhandlingarna som inte kan utläsas av tingsrättens dom och protokoll. Christer van der Kwast har dessutom varit av uppfatt- ningen att domstolarna inte tillräckligt väl i domarna redovisade alla omständigheter som lades fram. Även om så varit fallet kan vi vid en genomgång av materialet inte dra någon annan slutsats än att tingsrätten fick en bristfällig och ensidig information om vad som förekommit under förundersökningen. Tingsrätten tycks inte heller ha informerats om att det funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade kunnat få betydelse för rättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra ord inte förmedlats vid huvudförhandlingen.

Som exempel på uppgifter av betydelse som inte kommit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande.

Under förhörens gång ändrade Sture Bergwall sin berättelse om händelseförloppet i flera avgörande delar. Från att från början ha berättat att han ensam, en vanlig vardag vid sen eftermiddag eller kväll, träffade Charles Zelmanovits och därefter begick gärningen utan att klä av eller stycka kroppen, kom han slutligen att berätta att han tillsammans med ÖS mötte Charles Zelmanovits sent på kvällen, att han utnyttjade Charles Zelmanovits sexuellt såväl när denne var i livet som efteråt och att han därefter styckade kroppen.

Beträffande Charles Zelmanovits kläder lämnade Sture Bergwall flera olika uppgifter. Sture Bergwall berättade först om en fodrad jeansjacka, sedan om en svart blank täckjacka, därefter om en even- tuell kavaj och slutligen om en jacka med dragkedja. Byxorna be- skrev han först som svarta eller gröna finbyxor med en hake i byx- linningen och senare som jeans. Skorna beskrev han först som boots men senare som skor av lättare typ. De mockaskor han fick se vid rekonstruktionen sade han dock att han inte kände igen.

Under förhörens gång gav Sture Bergwall dessutom högst varie- rande uppgifter om varför Charles Zelmanovits följde med i bilen, hur det såg ut på den plats där de parkerade, hur Charles Zelmanovits kropp och kläder bars in i skogen, hur lång sträckan till fyndplatsen var, vilka kroppsdelar han styckade och tog med sig, vilken typ av såg han använde, om sågen användes vid styckningen eller inte, huruvida sågen kunde ha blivit kvarglömd på platsen samt i övrigt diverse detaljerade beskrivningar om vägar och bebyggelse i anslut- ning till fyndplatsen.

178

Att Sture Bergwalls uppgifter förändrades på detta sätt tycks inte ha förmedlats till tingsrätten. Det framgår inte heller att tings- rätten informerades om den påtagliga osäkerhet som präglade Sture Bergwalls berättande såväl i förhören som vid vallningen och re- konstruktionen i Piteå. Härutöver förefaller tingsrätten inte ha fått kännedom om hur Sture Bergwall hade vägletts och främst fått följdfrågor på just de svar som stämde väl eller att en fråga ofta lämnades därhän så snart ett tillräckligt korrekt svar hade erhållits.

Under förhören har Sture Bergwall lämnat uppgifter som sedan aldrig ändrades och som motsades av de faktiska förhållandena och som därför i sig måste anses ha talat mot Sture Bergwall som gär- ningsman. Som exempel på sådana uppgifter som inte tycks ha kom- mit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande. Sture Bergwall uppgav att mordet skedde 1977 trots att Charles Zelmanovits försvann året innan. Enligt Sture Bergwall låg fyndplatsen och platsen där de först mötte Charles Zelmanovits nordväst om Piteå centrum, trots att fyndplatsen och den plats Charles Zelmanovits sist var sedd låg sydost om Piteå centrum. Sture Bergwall berättade att det var mycket snö på platsen, trots att uppgifter från SMHI visade att det var barmark. Sture Bergwall sade att han trodde att bilen de färdades i var blå medan GS uppgav att ÖS:s bil var gul. Sture Bergwall beskrev att Charles Zelmanovits ansikte var mörkt och håret mörkt och kraftigt, vilket inte stämde med hur Charles Zelmanovits såg ut.

Vid huvudförhandlingen tycks vidare Sture Bergwall själv ha utelämnat ett flertal uppgifter om själva gärningen som han tidigare tämligen ingående hade berättat om men som inte stämde med de faktiska förhållandena. Som exempel kan anges att han vid huvud- förhandlingen inte längre berättade att han tog med sig hela det vänstra benet och eventuellt även det högra, att han skar genom Charles Zelmanovits jacka och att han skadade något revben eller nyckelben. Enligt vad han själv har uppgett vid möte med kommis- sionen berodde detta på att han stämde av sina uppgifter mot för- undersökningsmaterialet som han fick tillgång till efter att åtal väckts. Att Sture Bergwall gick igenom förundersökningen inför huvudförhandlingen framgår även av journalanteckningarna.

179

6.6.4Advokaten

Av det material vi haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa annat än att Gunnar Lundgren var relativt passiv under såväl förundersök- ningen som vid huvudförhandlingen. Han framförde inga invänd- ningar mot förundersökningens genomförande, påtalade inte några skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt eller gjorde rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som åkla- garen under huvudförhandlingen inte presenterade för rätten. Dessa iakttagelser stämmer även väl med hur Gunnar Lundgren själv, vid möte med kommissionen, har beskrivit att han utförde sitt uppdrag.

I enlighet med vad som redovisats ovan (avsnitt 3.2.3) är advo- katens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den nega- tiva sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot dom- stolen innebär inte annat än att advokaten inte får lämna eller stödja en uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.

Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han ibland visserligen kunde tvivla på Sture Bergwalls uppgifter men att han mot slutet av utredningen blev ganska övertygad om att Sture Bergwall var rätt gärningsman. I utförandet av försvarar- uppdraget hade Gunnar Lundgren därmed att utgå från Sture Bergwalls erkännande av mordet och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hante- ras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det därför skäl att kritisera Gunnar Lundgrens agerande under för- undersökningen och huvudförhandlingen.

När en advokat är ombud i en rättegång är han eller hon även skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Advokaten bör därutöver tillse att gällande regler och föreskrifter följs under förundersökningen och huvud- förhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har således funnits utrymme för Gunnar Lundgren att bland annat invända mot förordnandet av Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig på grund av gällande jävsregler för domstols- sakkunniga, se avsnitt 3.2.4. och 6.6.5. Någon sådan invändning tycks dock inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.

180

6.6.5De sakkunniga

Anders Eriksson hördes som partssakkunnig i målet. Han skrev ett utlåtande daterat den 10 oktober 1994. Utlåtandet bygger på rätts- medicinska bedömningar som i sig får förutsättas vara riktiga.

I utlåtandet konstaterade Anders Eriksson att Sture Bergwalls placering av Charles Zelmanovits kropp var förenlig med det fak- tiska läget av kroppen vid anträffandet. Att så var fallet har vi dock inte kunnat utläsa av dokumentationen från rekonstruktionen.

Sven-Åke Christianson hördes som domstolssakkunnig i målet. Under förundersökningen var han anlitad som rådgivare åt polis och åklagare och närvarade även vid rekonstruktionen och vall- ningen. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är ägnade att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanblandning med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig upp- draget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot jävs- reglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer van der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.

Vissa av Sven-Åke Christiansons råd innebar att man under för- undersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner ska genomföras. Under vallningen och rekon- struktionen i Piteå interagerade han dessutom själv mycket aktivt med Sture Bergwall trots att hans roll i polisutredningen enbart beskrivits som rådgivande gentemot polis och åklagare. Av video- filmen och utskriften från ljudupptagningen framgår att han för- mådde Sture Bergwall att placera sig på visst sätt vid fyndplatsen, något som fick betydelse för den efterföljande rekonstruktionen av förloppet. Hans agerande har därmed påverkat resultatet på ett avgörande sätt.

I närheten av Säters sjukhus genomförde Sven-Åke Christianson en rekonstruktion med Sture Bergwall där de provgick sträckan in i skogen till fyndplatsen. Möjligen förmedlade han även till Sture Bergwall hur lång den sträckan skulle vara eftersom vi, av utskriften från ljudupptagningen vid vallningen i Piteå, får uppfattningen att Sture Bergwall utgick från hur långt han och Sven-Åke Christianson hade gått när han bedömde hur långt in i skogen de skulle gå i Piteå. Om det förhöll sig på det sättet har Sven-Åke Christianson

181

även i detta avseende påverkat resultatet av vallningen. Sven-Åke Christianson har dock själv uppgett att det var Sture Bergwall som angav hur lång sträckan var.

När Sven-Åke Christianson hördes vid huvudförhandlingen uppgav han att han inte betvivlade att Sture Bergwalls uppgifter var riktiga och att ingenting i samtalen med Sture Bergwall bestyrkte det naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga beskaffenhet. Han angav att gärningsmannen vid denna typ av brott oftast hade blivit utsatt för övergrepp under uppväxttiden och att morden kunde ses som ett omedvetet berättande om egna upplevelser. Denna uppfattning anses i vart fall i dag kontroversiell och det vetenskapliga stödet för slutsatsen kan därför möjligen ifrågasättas. I uttalandet låg underförstått även ett antagande om att Sture Bergwall hade varit föremål för övergrepp i barndomen, dock utan att han närmare preciserade vad han baserade den upp- fattningen på.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gente- mot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.

Lars Lidberg hördes som partssakkunnig i målet. Han redo- gjorde i sitt utlåtande bland annat för Sture Bergwalls egna upp- gifter om föräldrarnas övergrepp. Han skrev även att erkännandena kom av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att Sture Bergwalls sexuella driftssystem tidigt synes ha förvrängts genom barndomsupplevelser. Under huvudförhandlingen påtalade han att det som var väsentligt i Sture Bergwalls fall var att Sture Bergwall hade blivit utsatt för övergrepp som barn. Den enda in- formationskällan han hade om att Sture Bergwall varit utsatt för övergrepp tycks dock ha varit Sture Bergwall själv. I det rätts- psykiatriska utlåtandet från 1970 ansågs tvärtom Sture Bergwalls hemförhållanden ha varit goda.

Lars Lidberg uppgav vidare att Sture Bergwall iscensatte den kränkning han utsatts för, utan att ange något närmare stöd för den slutsatsen. Lars Lidberg sade även att han inte trodde att Sture Bergwall ljög om händelsen och att han bedömde att det som fram-

182

kommit om Sture Bergwalls person stödde riktigheten i dennes uppgifter.

Av det ovan redovisade framgår att Lars Lidberg inför rätten lade fram uppgifter om sakförhållanden och presenterade slutsatser som i huvudsak inte hade annat stöd än Sture Bergwalls egna upp- gifter. Det är oklart huruvida han tydligt klargjorde detta för rätten. Uppgifterna kom att få betydelse för tingsrättens bedömning.

6.6.6Vården

Av tillgängligt material framgår att Sture Bergwall började berätta om mordet på Charles Zelmanovits i terapin med Kjell Långbergs och att polisutredningen inleddes som en följd av vad som fram- kommit under terapin. Birgitta Ståhle närvarade vid ett av förhören samt vid vallningen och rekonstruktionen i Piteå.

I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 6.2.4, har Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast upp- gett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och terapin. Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.

Av innehållet i journalanteckningarna är det svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter mellan vården och brottsutredarna. Journalanteckningarna utvisar inte bara att de morderkännanden som för närvarande utreddes även behandlades i terapin. Brottsutredningens olika stadier tycks dessutom ha påverkat terapins utformning och omfattning, till exempel inför vallningen och rekonstruktionen i Piteå och huvud- förhandlingen. Den information som fördes mellan brottsutred- ningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.

183

6.6.7Tingsrättens processledning och bevisprövning

Processledning

Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren att, på ett sätt som torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet, höra Seppo Penttinen om hur Sture Bergwall hade berättat och agerat vid vallningarna i Säter respektive Piteå och hur detta stämde med tidigare förhörsuppgif- ter. Eftersom tingsrätten, på grund av målets speciella karaktär, behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en delvis tillrättalagd bild av såväl Sture Bergwalls tidigare förhörsuppgifter som hur han hade agerat vid vallningen i Piteå. Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade begärt att få granska bakgrunds- materialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter hade rätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo Penttinens egen sammanfattande tolkning. Någon sådan granskning av bakgrunds- materialet tycks dock inte ha skett.

Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten, efter hem- ställan från åklagaren, Sven-Åke Christianson som domstolssak- kunnig i målet. Som påpekats ovan, avsnitt 6.6.5, måste förordnan- det anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Av det tillgängliga materialet framgår dock inte om tingsrätten, vid tiden för förordnandet, kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande roll under förundersökningen eller det faktum att denne inom ramen för sin forskning hade haft egna samtal med Sture Bergwall. Det bör dock åligga den domare som förordnar en domstolssak- kunnig att utreda lämpligheten i förordnandet. Om så hade skett torde följden ha blivit att Sven-Åke Christianson inte hade förord- nats som domstolssakkunnig utan att åklagaren i stället hade åbe- ropat honom som partssakkunnig.

Inför domstolens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten att inhämta ett yttrande från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning. Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock för- flutit mer än tre år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet utfärdades. Den nya brottsligheten var dessutom av betydligt mer

184

allvarlig art och påstods ha en nära koppling till Sture Bergwalls psykiska hälsa. Härtill indikerade den externa rättspsykiatriska be- dömningen av Lars Lidberg att det fanns ett behov av en ny rätts- psykiatrisk undersökning. Det synes därför kunna ifrågasättas om det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.

Bevisprövning

Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som nästan 20 år efter gärningstillfället självmant erkände ett mord och med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande dom. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått gär- ningen eller, med andra ord, om det framstod som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kunde betraktas som uteslutet.

Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna be- döma tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till huruvida åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var tillräckligt robust. En sådan prövning är i många avseenden nära sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställ- ningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om ut- redningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare ut- redning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärnings- påståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.

En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robust- het borde dock ha varit att orsaken till Charles Zelmanovits död inte hade kunnat fastställas och att det saknades såväl teknisk be- visning som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning som fanns bestod huvudsakligen av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter och faktiska fynd. Den påstådde medgärningsmannen ÖS hade avlidit och kunde inte höras. Av utredningen framgick det därför inte vilken inställ- ning ÖS själv hade till gärningspåståendet och det saknades möjlig- het att fullständigt utreda dennes eventuella medverkan eller, för

185

den delen, den tänkbara möjligheten att ÖS hade varit gärningsman och Sture Bergwall medhjälpare.

Även utredningen beträffande Sture Bergwalls förmåga att hitta fram till fyndplatsen och själv visa hur kroppen låg hade stora bris- ter eftersom dessa sekvenser inte fanns med på den vallningsfilm som visades för rätten.

Beträffande Lars Lidbergs utlåtande och uppgifter under sak- kunnigförhöret var en viktig utgångspunkt att Sture Bergwall hade varit utsatt för allvarliga övergrepp som barn. Även i Sven-Åke Christiansons uppgifter under sakkunnigförhöret har ett antagande om övergrepp i Sture Bergwalls barndom varit underförstått. Någon utredning till stöd för att sådana övergrepp faktiskt hade skett, till exempel i form av journalanteckningar eller förhör med Sture Bergwalls syskon, förelåg dock inte i målet.

Den utredning som fanns om Sture Bergwalls livsföring och gö- randen vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför det inte kunde anses utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Piteå vid tiden för mordet.

Dessa brister borde tydligare ha uppmärksammats och analyse- rats i tingsrättens dom, och då särskilt utifrån hur bristerna inver- kade på bevisvärderingen.

I tingsrättens redogörelse för värderingen av den framlagda be- visningen förde tingsrätten fram följande omständigheter till stöd för åklagarens gärningspåstående.

Sture Bergwalls uppgift om att han hade en medgärningsman fick enligt tingsrätten stöd av att ÖS hade haft en bil av det utse- ende Sture Bergwall berättat (en tvådörrars Opel) samt att ÖS hade homosexuella intressen och varit deprimerad före självmordet.

Tingsrätten presenterade även tre olika omständigheter som en- ligt tingsrätten utgjorde ett mycket starkt stöd för riktigheten i Sture Bergwalls uppgifter. Den första omständigheten var Seppo Penttinens uppgift om vad Sture Bergwall vid vallningen i Säter hade berättat om vegetationen, lukterna och terrängförhållandena på platsen. Den andra omständigheten var att Sture Bergwall vid fyndplatsen kunde berätta hur den döda kroppen lagts. Den tredje omständigheten var att Sture Bergwalls uppgifter om vilka kropps- delar han tog med från platsen stämde med vad som saknades på fynd- platsen. Avslutningsvis konstaterade tingsrätten att Lars Lidbergs uppgifter om Sture Bergwalls person och tidigare beteende samt

186

vad Sven-Åke Christianson uppgett om Sture Bergwalls minnes- funktioner med styrka talade för att de uppgifter som Sture Bergwall lämnat var riktiga.

I redogörelsen för värderingen av den framlagda bevisningen förklarade tingsrätten inte närmare på vilket sätt de detaljer om ÖS som Sture Bergwall hade lämnat ansågs ge stöd för att ÖS var med- gärningsman. Vidare presenterade tingsrätten inte vilket stöd den hade för slutsatsen att Sture Bergwall hade kunnat visa hur kroppen lagts eftersom detta inte framgick av rekonstruktionsfilmen. Samma sak gäller slutsatsen att Sture Bergwalls uppgifter om medtagna kroppsdelar stämde med gjorda fynd eftersom han inte detaljerat tycks ha redogjort för det vid huvudförhandlingen.

Tingsrätten redovisade inte i domen hur den värderade de upp- gifter som i varierande grad talade mot åklagarens gärningspåstå- ende. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas att orsaken till Charles Zelmanovits död inte hade kunnat fastställas, att det enligt utlåtandet från SKL inte fanns spår av våld på klädresterna och inte heller blod eller vävnadsrester på kläderna eller sågen samt att det inte, enligt Robert Grundins rättsmedicinska utlåtande av den 29 augusti 1994, fanns några tecken till verktygsspår på skelett- delarna. Därutöver synes Sture Bergwalls uppgift att han hade träffat ÖS samma dag som denne begick självmord inte vara förenlig med änkan GS:s uppgift om att självmordet inträffade på morgonen.

Slutligen tycks tingsrätten inte heller ha analyserat betydelsen av flera anmärkningsvärda omständigheter i Sture Bergwalls berät- telse, som att till synes planlöst resa 70 mil för att hitta en pojke, sannolikheten för att han en mörk och kall novembernatt skulle bära en kropp flera hundra meter rakt ut i skogen för att stycka den samt möjligheten för honom att – trots mörkret – ha detaljerade minnen om vegetation och terrängförhållanden.

187

Mordplatsen upptäcktes av turister på kvällen den 13 juli 1984. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis låg då i tältet och hade båda en stor mängd knivhugg på olika delar av kroppen. Det fanns många genomstickningar i tältduken. På platsen återfanns bland annat en avbruten filékniv. Knivspetsen låg inne i tältet. En omfatt- ande förundersökning inleddes, men någon gärningsman kunde inte bindas till brotten. Nio år efter morden inkom ett tips till polisen om en kamera som kunde ha tillhört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Utredningsarbetet intensifierades därefter åter- igen. Förundersökningen pågick alltjämt vid tiden för Sture Bergwalls erkännande av morden.

7.2Förundersökningen

7.2.1Polisutredningen före Sture Bergwalls erkännande

Tekniska och rättsmedicinska undersökningar

Av brottsplatsundersökningen framgår bland annat följande. Tältet bestod av ett gult innertält och ett brunt yttertält och tältöpp- ningen, som var placerad mot sjön, vätte mot söder. Tältet hade rasat ihop och samtliga tio markförankringar var bortslitna. Tält- öppningen och ett tillhörande insektsnät var stängda med drag- kedjor. Innertältets baksida, som vätte mot norr, var uppriven och uppskuren lodrätt på två ställen. En av revorna var så stor att den bildade en öppning i tältet. På tältets västra långsida, nära tältåsen, fanns ett antal genomstickningar i både innertältet och yttertältet. På innertältets västra långsida, nära norrgaveln, fanns ett flertal genomstickningar nära marken.

Marinus Stegehuis låg i tältets västra del (den vänstra sidan sett från tältöppningen) och Janny Stegehuis låg mitt i tältet till höger om Marinus Stegehuis, med ryggen rakt under genomstickningarna i tältduken nära tältåsen. De låg med fötterna mot tältöppningen och med huvudena mot tältets norra gavel. Vid den norra gaveln fanns packningen och vid tältöppningen deras skor.

På platsen återfanns bland annat en avbruten filékniv med mörkt plasthandtag som sannolikt hade legat i ett veck på yttertältets ytterkant. Den avbrutna knivspetsen hittades inne i tältet.

190

Senare hittades dels en svart läderportfölj innehållande bland annat en brun läderhandväska och fodralet till filékniven, dels en kassettbandspelare som eventuellt hade tillhört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Portföljen anträffades intill väg 827, knappt två mil sydost om mordplatsen. Kassettbandspelaren anträffades drygt tio mil nordost om fyndplatsen.

På ett fotografi som vid den inledande brottsplatsundersök- ningen togs inifrån tältet mot den norra gaveln, kan man bland annat se en full soppåse med en ölburk högst upp. Soppåsen står i närheten av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis huvuden vid den större reva som bildade en öppning i tältduken. På ett fotografi som togs senare samma dag kan man se att soppåsen delvis hade vält och att ölburken hade ramlat ut.

En rättsmedicinsk obduktion genomfördes av Anders Eriksson, överläkare vid Statens rättsläkarstation. Av obduktionsprotokollet avseende Marinus Stegehuis framgår bland annat följande. Marinus Stegehuis var cirka 167 centimeter lång med en snarast något tunn kroppsbyggnad och kort mörkblont hår. Han hade cirka 25 olika knivhugg, främst kring höger axel, armhåla och bröst samt vänster skuldra. Han hade även en skada i nacken, en i halsen, några skador i bakhuvudet och en på baksidan av höger lår. Underarmarna hade skador som kunde vara så kallade avvärjningsskador. Det fanns tecken på trubbigt våld mot ansiktets vänstra del med bland annat krosskador inom överläppens vänstra del och en spricka i en över- käksprotes.

Av obduktionsprotokollet avseende Janny Stegehuis framgår bland annat följande. Janny Stegehuis hade kort, starkt gråsprängt hår. Hon hade cirka 20 olika knivhugg, främst kring fram- och bak- sida av vänster axel och på ryggen. Hon hade även en skada på halsen, en mitt på huvudet, en mitt på bröstkorgens framsida och en vid vänster höftben.

Av utlåtandena framgår därutöver gemensamt för Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis bland annat att det skärande och stickande yttre våldet hade orsakat döden, att fynden och omstän- digheterna angav att skadorna åsamkats av annan person samt att skadorna väl kunde ha uppkommit genom inverkan av i ärendet aktuell kniv.

Undersökningar gjordes av bland annat tältet, Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis kläder och övriga tillhörigheter, de upphittade

191

väskorna och kassettbandspelaren, cigarettfimpar samt fett- och blodfläckar på tältet.

Fingeravtryck, som inte kom från Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis, säkrades på bland annat den upphittade kassettband- spelaren och en av väskorna.

Fotografier tagna av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis framkallades och granskades och Janny Stegehuis dagboksanteck- ningar översattes.

I september 1993 beslagtogs i en lägenhet i Stockholm en kamera- väska med diverse fotoutrustning som antogs ha tillhört makarna.

Den 17 mars 1994 genomförde Jan Olsson, kriminalkommissarie vid Rikskriminalpolisen, och Sture Pettersson, kriminalinspektör, en rekonstruktion på polisstationen i Luleå. Vid rekonstruktionen närvarade även bland annat Anders Eriksson, som då hade blivit chefsöverläkare, och underläkaren Christina Ekström, båda vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå.

Jan Olsson upprättade senare, den 28 juni 1995, en rapport över sina iakttagelser vid rekonstruktionen och övrig genomgång av materialet under åren 1993–1995. Under arbetet hade han, enligt rapporten, fört diskussioner med Sture Pettersson och Anders Eriksson. Jan Olsson drog bland annat följande slutsatser. Marinus Stegehuis skadebild gav intryck av att han under angreppet hade varit förhållandevis orörlig i kroppen, undantaget armar och ben, när han fick knivhuggen. Han fick först hugg mot framsidan av bålen och senare hugg mot ryggsidan. Under det senare angreppet borde tältet ha rasat ihop. Eftersom yttertältet inte var genom- hugget där mannen låg pekade det på att yttertältet var undanvikt vid det angreppet eller att angriparen befunnit sig mellan innertältet och yttertältet. Såvitt gällde Janny Stegehuis hade yttertältet och innertältet genomstuckits 12–13 gånger uppe vid nocken vid plat- sen där hon låg. Detta hade skett sedan tältet rasat. Hon hade varit mer rörlig under angreppet än Marinus Stegehuis, vilket troligen betydde att Marinus Stegehuis angripits först. Omständigheter pekade på att tre knivar hade använts, varav filékniven var en.

192

Polisförhör

Diverse förhör hölls, bland annat med de personer som kom först till brottsplatsen, anhöriga till Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis, sådana som hade varit i kontakt med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis under deras vistelse i trakten, personer som campade i närheten av deras tältplats samt de som sedermera kom att hitta väskorna och kassettbandspelaren. Förhör hölls även med en person som, efter att ha sett tv-programmet Efterlyst, kontaktade polisen och uppgav att han hade köpt en kameraväska som kunde ha till- hört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. En fotokonfrontation gjordes för att få klarhet i vem han köpte kamerautrustningen av.

En man pekades ut som säljare av kamerautrustningen. I ett förhör som hölls den 15 februari 1994 förnekade den mannen inte att han sålt utrustningen, men kunde inte minnas hur han hade fått tag på kameran. Av skäl som inte framgår av förhöret frågade för- hörsledaren mannen när han lärde känna en person vid namn JF och om han hade gjort några kameraaffärer med denne. Mannen svarade att han inte hade något minne av att han köpt någon kamerautrustning eller kameraväska av JF och att de enda affärer de hade haft ihop var knarkaffärer. Förhör hölls därefter bland annat med JF:s före detta flickvän och JF:s före detta hustru.

Förundersökningen pågick alltjämt vid tiden för Sture Bergwalls erkännande av mordet på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis.

7.2.2Polisförhör, vallning och rekonstruktion med Sture Bergwall

Under perioden november 1994 till augusti 1995 hölls 13 förhör med Sture Bergwall. Förhören är nedtecknade i dialogform och omfattar mer än 400 sidor. Därutöver förekom ett flertal telefon- kontakter mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall, vilka huvud- sakligen initierades av Sture Bergwall. De uppgifter som framkom- mit vid telefonkontakter har nedtecknats som referat i promemorior.

Såvitt annat inte särskilt anges nedan under respektive förhör närvarade polisassistenten, sedermera kriminalinspektören, Seppo Penttinen, Sture Bergwall och Sture Bergwalls offentlige försvarare. Advokaten Gunnar Lundgren var Sture Bergwalls offentlige försva-

193

rare fram till den 31 juli 1995 och i tiden därefter var advokaten Claes Borgström Sture Bergwalls offentlige försvarare.

Under förundersökningen genomfördes dessutom en rekon- struktion vid mordplatsen och en vallning i de närliggande trakter som Sture Bergwall hade lämnat uppgifter om i förhören.

Av en promemoria daterad den 21 november 1994 framgår att Sture Bergwall sade att han nog borde konfronteras med uppgifter om dubbelmordet i svenska fjällvärlden eftersom han vid något tillfälle befunnit sig inom det aktuella området. Enligt Sture Bergwall hade tankarna på dubbelmordet uppkommit efter att journalisten Lennart Hård hade frågat honom om det pågick någon förunder- sökning mot honom angående detta. Denna promemoria är inte medtagen i förundersökningsprotokollet.

Den 23 november 1994 berättade Sture Bergwall bland annat följande. Dagen före mordet anlände han ensam med tåg till Jokkmokk. Han handlade lite på Konsum men kände inte igen någon där. Utanför samemuséet stal han en herrcykel med tre växlar, av vilka bara två fungerade. Han cyklade hela vägen från Jokkmokk till sjön Appojaure [en sträcka på cirka tio mil] med avbrott för några timmars sömn i skogen på natten. Makarnas tält var ett grå- gult eller möjligen blått fyrmannatält med uppspända tvättlinor utanför. Tältet var placerat vid en tjärn ungefär 500–1 000 meter från bilvägen.

Han inledde angreppet mot makarna med att hugga mot tältets högra sida sett från tältöppningen. Makarna befann sig då i tältet. Mannen låg på den högra sidan och dog nog direkt av knivhuggen. Kvinnan låg på den vänstra sidan. Kvinnan hade långt mörkt hår och kom ut med överkroppen, som var bar, ur tältet. Eventuellt var hon ståendes på knä. Han började då hugga henne. Han makade sedan in henne i tältet igen, varefter han fortsatte att hugga från utsidan, in genom tältduken. Tältet rasade ihop och han såg kropp- arnas konturer under tältduken. De flesta knivhugg skedde på höger sida där mannen låg. Totalt rörde det sig om tio till tolv kniv- hugg. Nedan följer ett citat ur förhöret.

P [Seppo Penttinen]: 10–12. Sker det nåt annat än hugg emot tält- duken eller jag tänker på det här infästningarna och så vidare. Hur pass stabilt det där tältet är?

194

Q [Sture Bergwall]: Öh.. men vad jag observerar det är ju att det här faller faller mot kroppen eller gö-gör kropp.. gör.. man ser kropps- konturerna.

P:Mmm.

Q:Öh.. så jag gör ingen observation vad jag minns nu i varje fall av.. av att nå fästen lossnar eller nånting sånt där.

Han berättade vidare att han högg med en kniv som var hans egen och som var större än en morakniv. När både mannen och kvinnan var döda skar han, av skäl som han inte kunde förklara, upp tält- duken i längre repor på tre ställen. Efter morden cyklade han till- baka till Jokkmokk och tog tåget till Falun.

Under förhöret fick Sture Bergwall frågan om han kände någon som heter JLAF. Sture Bergwall svarade då att han trodde att han hade träffat honom. [JLAF är samma person som JF, den man som sedan tidigare förekom i förundersökningen. På grund av att det visade sig att han inte längre använde efternamnen L och A kallas han framöver för JF, även om Sture Bergwall själv växlade mellan namnen JF och JL.]

Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss över tältplatsen och en skiss över tältet. Han placerade tältet nära en tjärn och bilen några meter längre bort från tjärnen. I tältet ritade han in skor och packning längst till vänster från öppningen sett. Kvinnan låg bredvid skorna. Mannen låg till höger om henne. En pil visade att huggen mot mannen skedde från tältets högra långsida. Tre inring- ade pilar visade var det kunde förekomma större revor av kniv. Pilarna pekade mot den vänstra långsidans båda hörn och längst till vänster på norrgaveln.

Av en promemoria daterad den 25 november 1994 framgår att det vid en telefonkontakt mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall den 24 november 1994 uppkom en frågeställning om riktigheten i de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat i förhöret. Sture Bergwall uppgav att han hade lämnat fel uppgifter om färgen på tältet, om att kvinnan var bar på överkroppen och om att det fun- nits uppspända tvättlinor på platsen. Sture Bergwall förklarade de felaktiga uppgifterna med att han försökte ”dra sig ur” misstanken.

Den 25 november 1994 tog Sture Bergwall del av innehållet i promemorian av den 25 november 1994 och bekräftade att uppgif- terna i den stämde.

195

Den 12 december 1994 närvarade även Birgitta Ståhle, legitime- rad psykolog och Sture Bergwalls psykoterapeut. Enligt förhörs- protokollet kom förhöret till stånd eftersom Sture Bergwall under terapisamtalen hade lämnat uppgifter som Sture Bergwall ansåg var av betydelse för utredningen. Birgitta Ståhle skulle, enligt önskemål från Sture Bergwall och Gunnar Lundgren, redogöra för dessa upp- gifter. Sture Bergwall skulle endast bekräfta uppgifterna eftersom han ”inte ånyo förmår att genomgå den ångest det skulle innebära att på nytt helt med egna ord berätta om händelsen”. De delar av förhöret som berörde terapisamtalen är borttagna genom så kallad maskering. Även i de läsbara delarna framgår dock att Birgitta Ståhle själv ibland redogjorde för eller ställde frågor till Sture Bergwall om sådant som han hade berättat för henne.

Sture Bergwall berättade bland annat följande. I Konsumbutiken såg han en kund som han kände igen och som han undvek. I Jokkmokk träffade han en bekant, JF, som han följde med hem. Därefter åkte de en tvåsitsig grå Folkvagnspickup till Porjus och hämtade sprit. Sedan åkte de vidare till Appojaure och begick morden. JF visste vart han skulle när de åkte till tältplatsen och han var den som startade det hela. Tältet var ett blått tvåmannatält. Sture Bergwall berättade att JF använde våld mot paret genom att lyfta en tung sak. Seppo Penttinen frågade om det var en sten, varvid Sture Bergwall nickade. Sture Bergwall berättade att stenen användes mot mannen, någonstans på överdelen av kroppen. JF slog med stenen men inte så att det blev några skador. Det var JF som skar i tältduken. Sture Bergwall uppgav att han var inne i tältet och utdelade hugg. Under hela angreppet högg han totalt mellan fyra och nio gånger. Kvinnan kom inte ut ur tältet med över- kroppen, och han tror att dragkedjan till tältöppningen var stängd. Nio hugg utdelades mot kvinnan och fem mot mannen.

Av en promemoria daterad den 13 december 1994 framgår att Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson, docent vid Stock- holms universitet och legitimerad psykolog, samtalade över telefon och att Sven-Åke Christianson då befann sig på Säters sjukhus till- sammans med Sture Bergwall. När de avslutat sitt samtal lämnade Sven-Åke Christianson över telefonen till Sture Bergwall. Sture Bergwall berättade för Seppo Penttinen att han och JF hade glömt kvar den morakniv som JF hade använt på brottsplatsen.

196

Av en promemoria daterad den 15 december 1994 framgår att Sture Bergwall, vid ett telefonsamtal med Seppo Penttinen ”om rent allmänt hållna förhållanden”, spontant nämnde bland annat att han lagt över mycket av sin egen aggressiva handling på medgär- ningsmannen och menade att han själv hade varit mer aktiv i gärningsmomentet. Han berättade även att alla knivhugg inte hade gått igenom tältduken. Vissa hade utdelats direkt mot personerna.

Den 19 december 1994 berättade Sture Bergwall bland annat att JF inte utdelade så många hugg, om ens något. JF hade en mora- kniv och han själv en större kniv. Innan de lämnade platsen reste de ena gaveln på tältet så att det såg uppspänt ut, även om kropps- konturerna fortfarande syntes. Tältet var ungefär två och en halv meter högt. Mannen i tältet var mörk och nästan i hans egen längd. [Enligt uppgift är Sture Bergwall cirka 188 centimeter lång.]

Av en promemoria daterad den 21 december 1994 framgår att Sture Bergwall dagen innan hade ringt till Seppo Penttinen och berättat att han hade hört på radio att det skulle ha försvunnit en transistorradio från platsen. Sture Bergwall sade att han egentligen hade haft ett minne av en radioapparat, men att han trots det inte tidigare hade kunnat få ur sig den uppgiften.

Den 17 januari 1995 sade Sture Bergwall bland annat att det nog trots allt fanns uppspända tvättlinor utanför tältet och att han såg kvinnan i tältöppningen efter det att mannen hade träffats av de första huggen. På fråga från Seppo Penttinen om det fanns ytter- ligare någon kniv svarade Sture Bergwall att han tyckte att det var tre knivar som fanns med i det här. Den tredje kniven beskrev han sedan som tillhörande Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis och som ett av mordvapnen. Han berättade att mannen låg på samma ställe hela tiden medan kvinnan rörde sig runt i tältet och kämpade i tio minuter. Senare i förhöret beskrev Sture Bergwall hur han även hade varit inne med överkroppen i tältet och utdelat hugg mot mannens hals. Efteråt släpptes han av i Messaure och åkte rälsbuss därifrån till Jokkmokk.

I förhör den 31 januari 1995 berättade Sture Bergwall bland annat att parets kniv hade ett olackerat handtag i ett ljusare träslag. Han trodde att det var JF:s kniv som blev kvar på platsen. Sture Bergwall nämnde att han vid något tillfälle hade träffat en bekant vid namn KR. Sture Bergwall ritade en skiss av tältet och placerade

197

revan på tältets vänstra sida från öppningen sett. Han markerade att den inledande attacken hade skett på tältets högra sida.

Den 9 februari 1995 sade Seppo Penttinen till Sture Bergwall att Sture Bergwall i det första förhöret hade haft lite svårt att be- stämma sig för om det var en dam- eller herrcykel som han tog. Sture Bergwall svarade då att han väl var ganska säker på att det var en damcykel. [Tre dagar tidigare hade ett förhör hållits med AH, som berättat att hon den 13 eller 14 juli 1984 blev bestulen på en grön treväxlad damcykel.]

Sture Bergwall berättade att cykeln togs med på bilresan till Appojaure och att den hamnade i Messaure. Han berättade att han träffade en bekant, KR, på muséet i Jokkmokk och att Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis också hade varit närvarande då. Han och JF hade även pratat med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis när han och JF vid 20-tiden kom till Appojaure. Han blev arg på makarna eftersom han trodde att de felaktigt förnekade att de hade en son.

Mannen beskrevs återigen som i hans egen längd men kraftigare, dock med smal kroppsbyggnad. Kvinnan var ganska lång, men kanske ett huvud kortare än mannen och kraftigt byggd utan att vara tjock. I förhöret tog Seppo Penttinen upp att Sture Bergwall tidigare hade pratat om en större reva. Sture Bergwall bekräftade det och tillade att det var JF som hade åstadkommit den. Seppo Penttinen sade att han upplevde en liten osäkerhet hos Sture Bergwall i samband med att Sture Bergwall vid det förra förhöret skulle placera den större revan på en skiss. ”Ja, den finns.” svarade Sture Bergwall. Seppo Penttinen frågade då: ”Vad är det som gör osäkerheten, vilken, vilken, så att säga, sida eller gavel den ska finnas på?” Sture Bergwall svarade emellertid att han var ganska säker på att han hade placerat den på rätt sida. Efter det följde en utläggning av Sture Bergwall som är svår att följa, men som tycks innebära att det kunde vara tältöppningen i sig som var revan.

Om kvinnans skador berättade Sture Bergwall att han inte trodde att hon kunde ha fått någon skada på ryggen.

Tältet var jeansfärgat och det kunde möjligen ha funnits ett regn- skydd över tältet. När han kom in i tältet kom han mot kvinnans högra sida och mannen fanns på hennes vänstra sida. Han var säker på att han inte hade kommit in vid makarnas huvudsida, men där- emot kunde han ha kommit in från makarnas fotsida. Efter morden

198

åkte de tillbaka till den man som de tidigare köpt sprit av, för att byta kläder. De blodiga kläderna lämnade de hos mannen. Han trodde att cykeln togs med till Messaure, där han och JF skiljdes åt. Den person han träffade på Konsum hette HL.

Stenen låg inne i tältet och han såg inte mot vilken del av kropp- arna som stenen användes. Stenen användes nog mot båda makarna eller i vart fall mot kvinnan. Han såg inte JF inne i tältet och var ganska säker på att JF inte hade varit inne i tältet och att denne inte ens hade lyft på tältduken och tittat in.

Seppo Penttinen och Sture Bergwall diskuterade om det vore bra med ett rekonstruktionsförhör. Sture Bergwall sade att han i så fall ville ha ett ungefär likadant tält med dockor i, med samma typ av öppning för att kanske kunna skilja ut om det var en reva eller om det var öppningen som han hade gått in genom. Skadebilden och kropparnas placering skulle bli tydligare då, sade han.

Den 21 februari 1995 träffades Seppo Penttinen och Sture Bergwall för att ”diskutera vissa omständigheter i den pågående utredningen”. Samtalet kom dock, enligt uppgift i protokollet, att utvecklas till ett förhör. Förhörsuppgifterna är nedtecknade i referat- form. Bengt Eklund, avdelningsföreståndare vid Säters sjukhus, närvarade som förhörsvittne vid slutet av förhöret.

Sture Bergwall berättade bland annat att han först utdelade cirka tre knivhugg med en bredbladig jaktkniv mot mannen när denne låg invid tältväggen. Därefter flyttade han sig mot tältöppningen och utdelade ett eller två hugg mot kvinnan som då var i en slags upprättstående ställning. Han sträckte sig sedan över kvinnan och utdelade ytterligare knivhugg mot mannen, nu med parets kniv, som troligen träffade axelpartiets baksida. Han högg även mot mannens hals med parets kniv. Kvinnan rörde sig mer än mannen varför hennes skador borde vara mer spridda. Han sade även att han nu hade en bestämd uppfattning om att tältet hade ett slags regnskydd som markant avvek från tältets egen färg.

Av en promemoria daterad den 3 mars 1995 framgår att Birgitta Ståhle ringde till Seppo Penttinen och berättade att Sture Bergwall under terapi hade lämnat uppgifter om de mord som han sade sig ha begått. Hon berättade att hon hade fört anteckningar om vad han hade sagt. Enligt promemorian berättade hon sedan, med Sture Bergwalls medgivande, för Seppo Penttinen vad Sture Bergwall hade sagt. Anteckningarna som hon förde skulle hon enligt prome-

199

morian lämna till Seppo Penttinen vid ett senare tillfälle. Anteck- ningarna återfinns dock inte i förundersökningsprotokollet. Av promemorian framgår att Birgitta Ståhle berättade att Sture Bergwall uppgett att han och JF hade tagit en kamera och en kameraväska.

Den 3 mars 1995 ringde Seppo Penttinen upp Sture Bergwall med anledning av Birgitta Ståhles telefonsamtal tidigare samma dag. Sture Bergwall berättade bland annat att han under terapi kommit på att de i samband med morden tog en systemkamera. På fråga från Seppo Penttinen om Sture Bergwall hade läst om att en kamera hade försvunnit från tältet sade han att han inte hade något minne av det.

Den 9 mars 1995 berättade Sture Bergwall att han utdelade färre än sex hugg mot kvinnan utanför tältduken.

Seppo Penttinen frågade vad syftet var med revan. Sture Bergwall svarade då att han trodde att det var JF:s sätt att demonstrera sin aggressivitet eller att revan gjordes för att träffa någon av kropparna. På Seppo Penttinens fråga om avsikten inte var att komma in och titta i tältet svarade Sture Bergwall nej. Sture Bergwall berättade att han trodde att han hade låtit bli att läsa om händelsen i tidningarna efter mordet. Seppo Penttinen frågade om Sture Bergwall hade sett någon uppgift i pressen om att det funnits en kamera. Sture Bergwall svarade då att han nu själv hade kontrollerat och läst och att kameran inte fanns nämnd. På fråga från Gunnar Lundgren om Sture Bergwall hade sett TV-programmet Efterlyst svarade han att han inte mindes det, men att det var möjligt.

Av en promemoria daterad den 16 mars 1995 framgår att Sture Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och bland annat berättat om ett ”spröt” till tältet som var i vägen och som han hade ryckt upp. Han hade då befunnit sig i ett psykotiskt tillstånd och uppträtt som fadersgestalten ”Ellington”. Tältduken föll därefter långsamt ihop. Detta skedde omedelbart innan de första huggen riktades mot mannen. Han hade dock samtidigt en bestämd känsla av att tältduken var spänd när de första knivhuggen gick in genom tältduken.

Den 22 mars 1995 berättade Sture Bergwall bland annat att han och JF åkte mot Porjus efter morden och besökte en man i en bostad som han kallade för gammelmansbostaden. Därefter åter- vände de alla tre till Appojaure. Mannen tog med sig en väska från

200

platsen. Den väskan kastades sedan ut ur bilen. Hans känsla var att det var denna väska som hade omnämnts i pressen.

Av en promemoria daterad den 25 april 1995 framgår att Sture Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och berättat om något som vuxit fram under terapin med Birgitta Ståhle. Dessa uppgifter har dock tagits bort genom så kallad maskering.

Den 17 maj 1995 närvarade även Björn Jonasson som förhörs- ledare tillsammans med Seppo Penttinen. Seppo Penttinen nämnde att det strax innan förhöret hade genomförts en fotokonfrontation vid vilken Sture Bergwall hade pekat ut JF. Seppo Penttinen på- pekade att Sture Bergwall tidigare hade berättat att JF var tatuerad på armarna och frågade om Sture Bergwall kunde säga någonting om tatueringarna. Sture Bergwall kunde dock inte berätta någon- ting om motiven på tatueringarna. Anledningen till att han åkte till Jokkmokk vid tiden för gärningen var att JF hade ringt honom och ville träffas.

Den 10 juli 1995 genomfördes en rekonstruktion vid mord- platsen. Enligt det protokoll som upprättades med anledning av rekonstruktionen närvarade, utöver Seppo Penttinen och Sture Bergwall, även Birgitta Ståhle, Sven-Åke Christianson, kriminal- inspektör Thure Nässén och Bengt Eklund. Uppräkningen har visat sig inte vara fullständig och i vart fall Gunnar Lundgren, Jan Olsson och Anders Eriksson närvarade också. Inför rekonstruktionen in- förskaffades tält, bil, packning och annat som funnits på platsen. Av det protokoll som upprättades med anledning av rekonstruk- tionen framgår att platsen hade iordningsställts i det närmaste i samma skick som förhållandena var 1984. Detta uppgavs ha varit möjligt med hjälp av fotografier från platsen och övrigt utrednings- material.

Genomförandet av rekonstruktionen dokumenterades genom videoinspelning, ljudupptagning samt i det nyss nämnda proto- kollet. Vi har enbart haft tillgång till videoinspelningen i redigerat skick. Utskriften från ljudupptagningen är mer omfattande men inte heller den är helt komplett.

Innan rekonstruktionen påbörjades och förberedelserna med tältet pågick, framgår det av utskriften från ljudupptagningen att Sture Bergwall sade att han fick en spontan reaktion på kropparnas placering och uppgav att angreppet skedde från tältets vänstra lång- sida, det vill säga tvärtom mot vad han hade sagt innan. Han förkla-

201

rade dock inte närmare vad han menade med detta. Inom parantes görs i utskriften en förklaring som tycks ha tillkommit efteråt. Där står att Sture Bergwall i förhör hade beskrivit att angreppet börjat mot mannen och att det skett från höger sida, men att han nu på plats lämnade en spontan redogörelse för var angreppet hade startat.

Figuranter som skulle föreställa Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis placerades på den plats de hade legat när man fann dem. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis placerades således med fötterna mot öppningen och huvudena mot norrgaveln. Mannen låg vid tältets vänstra långsida sett från öppningen och kvinnan till höger om mannen. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis inbör- des placering var tvärtemot vad Sture Bergwall hade berättat i för- hören, men möjligen i överensstämmelse med vad han antytt strax före rekonstruktionens påbörjande.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson, innan rekonstruk- tionen påbörjades, bland annat berättade för honom hur det hade sett ut på platsen, hur Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade legat i tältet samt att en viss del av tältduken hade varit uppvikt. Metoden att lämna information på det sättet ingick, enligt Sture Bergwall, i Sven-Åke Christiansons ”koncept” för hur en rekon- struktion skulle gå till. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson.

Rekonstruktionen inleddes med att Sture Bergwall gick fram till figuranten JF. Sture Bergwall sade: ”Nu hugger vi ihjäl de jävlarna” varefter han aggressivt började hugga kraftigt mot yttertältets vänstra sida. Han lämnade sedan över kniven till JF och tog sig in i tältet via tältöppningen genom att dra upp dragkedjorna. Rekonstruk- tionen och inspelningen avbröts strax därefter på grund av Sture Bergwalls aggressivitet inne i tältet.

Om detta skeende har Sture Bergwall vid möte med kom- missionen berättat att han var så medicinpåverkad att han hade glömt vad Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson hade be- rättat om förloppet och att han därför kom att göra på annat sätt. Under den paus som följde samtalade han dock återigen med både Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson som påminde honom om vad de tidigare hade berättat. Även Jan Olsson och Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Seppo Penttinen pratade med Sture Bergwall efter detta första rekonstruk-

202

tionsförsök. Såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson har uppgett att de inte lämnade några uppgifter till Sture Bergwall om det faktiska förloppet.

När inspelningen återupptogs förklarade en speakerröst i den redigerade filmen att Sture Bergwall ville göra om rekonstruktionen eftersom den inte blev korrekt i början. Skälet till det angavs vara att han hade upplevt en så stark ångest över att det hela, i det korrekta fallet, ”skulle ha sett allt för planlagt ut”. När det första försöket avbröts hade han enligt speakerrösten upprepat: ”Det stämmer inte, det stämmer inte.”

Vid det andra rekonstruktionsförsöket började Sture Bergwall med att berätta att han och JF hade lossat på yttertältets mark- förankringar vid tältets västra och norra sida. Figuranten JF gick då fram och lossade på yttertältet och vek dessutom upp den nedersta yttertältduken en bit. Sture Bergwall visade sedan hur han och JF högg genom innertältets västra långsida nära marken och genom den norra gaveln. Han ställde sig därefter vid tältöppningen för att visa hur han tog sig in i tältet. Sture Bergwall sade att han skulle vilja ta sig in genom öppningen, antingen genom att öppna med kniv eller genom en öppen ingång. Seppo Penttinen frågade då om han var osäker på om det verkligen var så, varpå Sture Bergwall svarade ja. Kort därefter frågade Seppo Penttinen om han visste om angreppet mot kvinnan skedde från den sidan eller om det skedde från sidan där revan fanns. Sture Bergwall sade då att han blev osäker och ändrade sig till att han gick in från revan, det vill säga från tältets norra sida. Seppo Penttinen föreslog därefter att de skulle skära upp revan på tältets norra gavel. När Sture Bergwall tog sig in genom revan tyckte han inte att det stämde med kropparnas läge, bland annat eftersom mannens huvud kom så nära, och fort- satte att vara tveksam till hur han hade tagit sig in i tältet. Efter att ha skurit en ny reva längre österut på norrgaveln tog han sig in därifrån i stället. Han fick dock riva upp tältduken ytterligare för att komma in med hela kroppen. Inifrån tältet beskrev han hugg mot kvinnans överkropp, kvinnans buk och hals, mannens hals och kvinnans bäcken.

Därefter stod han utanför tältet vid den västra långsidan och ut- delade ytterligare hugg mot Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis när tältet hade fallit ihop.

203

Avseende de inledande huggen på mannen, som skett genom tält- duken på den västra långsidan nära marken, visade Sture Bergwall på Seppo Penttinen hur han högg mot magtrakten. Sture Bergwall var tydlig med att han inte stördes av revbenen.

Sture Bergwall berättade att JF använde en sten mot någon av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis genom tältduken. Sture Bergwall visste inte mot vem stenen hade använts och sade att han inte såg när det skedde. På uppmaning pekade han trots det ut ungefär var på tältet stenen hade använts. Seppo Penttinen sade då att han förmodade, baserat på hur Sture Bergwall pekade, att det var mannen som träffades av stenen. Sture Bergwall höll med.

På fråga från Anders Eriksson om någon av personerna försökte försvara sig sade Sture Bergwall att kvinnan, men inte mannen, försökte försvara sig. Mannen hade rört sin högra arm, men det uppfattade han inte som en försvarsrörelse.

Seppo Penttinen visade sedan sakerna som fanns i tältet och frågade Sture Bergwall om de hade ställt upp sakerna rätt och om Sture Bergwall kände igen dem. Efter ett samtal om tillhörigheterna avslutades rekonstruktionen på mordplatsen.

Den 11 juli 1995 genomfördes en vallning inom Gällivare polis- område. Protokollet från vallningen saknar en redogörelse för vilka som närvarade. Av uppgifter i protokollet kan dock utläsas att i vart fall Birgitta Ståhle och Christer van der Kwast, överåklagare och förundersökningsledare, närvarade. Enligt Gunnar Lundgrens egna uppgifter vid möte med kommissionen närvarade även han. Vid vallningen berättade Sture Bergwall om vad han och JF hade gjort före och efter morden. Sture Bergwall berättade bland annat att de hade ätit middag med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis vid tältplatsen och att han hade tyckt att kvinnan såg grotesk ut och därför velat döda henne. Han pekade även bland annat ut ett hus i Messaure som den ”gammelmansbostad” han tidigare nämnt i förhör.

Den 22 augusti 1995 närvarade Birgitta Ståhle som förhörsvittne. Claes Borgström, som nu hade förordnats som Sture Bergwalls offentlige försvarare, närvarade inte. Sture Bergwall informerades om att polisen hade förhört den man som bodde i det hus i Messaure som Sture Bergwall vid vallningen hade pekade ut, och att mannen hade förnekat all inblandning i morden. Sture Bergwall berättade att han och JF planerade att begå brott för att komma

204

över pengar. Huset i Messaure skulle utgöra deras bas. Det var möjligt att han cyklade från Gällivare till Jokkmokk efter morden.

7.2.3Övrig utredning

Utredning avseende misstanken mot JF

Under 1995 genomförde polisen diverse undersökningar och höll ett flertal förhör med anhöriga och bekanta till JF för att kartlägga vad han hade gjort vid tiden för mordet. JF hördes av polisen vid tre tillfällen; i maj, juni och september 1995. Dessutom hölls ett konfrontationsförhör med både JF och Sture Bergwall den 12 okto- ber 1995. Efter konfrontationsförhöret ringde JF och lämnade ytterligare uppgifter till polisen.

I september 1995 kontaktades polisen av JF:s före detta hustru, som även tidigare hade hörts. Hon berättade att hon under somma- ren 1984 möjligen hade tagits in på Södersjukhusets psykiatriska akutmottagning i Stockholm och att JF hade varit med henne då. Journalanteckningar från mottagningen inhämtades och inkom till Rikskriminalpolisen den 26 september 1995. Av journalanteckning- arna framgår att hon på kvällen den 13 juli 1984 hade kommit till akutmottagningen i sällskap med sin pojkvän.

JF förnekade i förhören konsekvent all inblandning i morden och förnekade även att han kände Sture Bergwall. Efter att under konfrontationsförhöret ha fått information om uppgiften om be- söket vid Södersjukhuset uppgav han att han mycket väl mindes detta och lämnade även ytterligare detaljer om händelsen.

Under konfrontationsförhöret uppgav Sture Bergwall bland annat att han och JF hade badat bastu tillsammans, varpå JF frågade om Sture Bergwall visste vad han hade för tatueringar på ryggen och ena benet. När Sture Bergwall inte kunde svara konstaterade JF att motiven var ganska unika och att man inte skulle glömma moti- ven om man hade sett dem.

Trots att JF förnekade allt samröre med Sture Bergwall vidhöll Sture Bergwall att JF var hans medgärningsman.

I den sammanfattning av polisutredningen som återfinns i för- undersökningsprotokollet står, angående utredningen om JF, att JF och Sture Bergwall under en period 1972–1973 vistades på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, dock inte på samma avdelning. Det angavs

205

vidare att ett stort antal förhör och kontroller hade genomförts i syfte att klarlägga var JF hade vistats vid tiden för morden men att något totalt klarläggande inte hade gått att uppnå. Varken i denna sammanfattning eller i den särskilda sammanställning avseende JF som i december 1995 gavs in till tingsrätten inför huvudförhand- lingen redovisades dock att det fanns uppgifter som talade för att JF hade varit på Södersjukhuset i Stockholm kvällen den 13 juli 1984.

Övriga förhör

I januari 1995 hölls ett polisförhör med AH, som den 16 juli 1984 hade polisanmält att hennes treväxlade damcykel hade blivit stulen på gatan i centrala Jokkmokk. Cykeln stals troligtvis den 13 eller 14 juli 1984. Cykeln hade fel på växlarna, eventuellt var det tvåans växel som krånglade. Förhör hölls även med tre män från Stockholm som hade besökt AH i Jokkmokk den aktuella perioden. Förhören hölls i syfte att fastställa tiden för cykelstölden.

HL, som hade studerat på Samernas Folkhögskola i Jokkmokk samtidigt som Sture Bergwall i början av 1970-talet, hördes med anledning av att Sture Bergwall i förhör uppgett att han sett HL på Konsum i Jokkmokk. I ett förhör i juli 1995 uppgav HL att han inte hade något minne av att ha träffat Sture Bergwall den aktuella tiden, men att det inte var otroligt att han då hade handlat på Konsum.

KR, som även hon hade studerat på Samernas Folkhögskola i Jokkmokk samtidigt som Sture Bergwall i början av 1970-talet, hördes vid ett flertal tillfällen under 1995 med anledning av att Sture Bergwall i förhör hade uppgett att han träffat henne på muséet i Jokkmokk. Hon berättade att de hade mött varandra en sommar på Gällivare tågstation och att det kunde ha varit 1984 eller 1987.

Vid vallningen pekade Sture Bergwall ut ett hus i Messaure. I det huset bodde enligt Sture Bergwall den man som han och JF hade besökt och som följde med när de senare återvände till mord- platsen. Förhör hölls med denne man, som förnekade all inbland- ning i gärningen och dessutom uppgav att han inte kände till vare sig Sture Bergwall eller JF.

206

Härutöver hölls förhör med personer från citykonditoriet i Jokkmokk, Folkhögskolan i Jokkmokk och med boende i Messaure.

Teknisk utredning

Fingeravtryck som hade säkrats vid brottsplatsundersökningen på vissa av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis tillhörigheter jäm- fördes med Sture Bergwalls och JF:s fingeravtryck, men visade inte någon överensstämmelse med dessa. Av materialet har vi inte kunnat utläsa att man i övrigt gjort några DNA-undersökningar eller andra tekniska utredningar för att bedöma Sture Bergwalls koppling till morden.

7.2.4Särskilt om advokaterna, de sakkunniga och vården under förundersökningen

Advokaterna

Gunnar Lundgren närvarade vid de flesta förhören med Sture Bergwall samt vid rekonstruktionen och vallningen. Han närvarade dock inte vid de tillfällen som Sture Bergwall själv ringde upp Seppo Penttinen och lämnade uppgifter. Han närvarade inte heller vid förhöret den 21 februari 1995.

På Sture Bergwalls begäran entledigades Gunnar Lundgren den 31 juli 1995 och Claes Borgström förordnades i stället som Sture Bergwalls offentlige försvarare.

Vid förhöret den 22 augusti 1995 närvarade inte Claes Borgström. Claes Borgström närvarade dock vid konfrontationsförhöret med Sture Bergwall och JF den 12 oktober 1995.

De sakkunniga

Sven-Åke Christianson medverkade under förundersökningen vid rekonstruktionen och vallningen. Under förundersökningen anlita- des han även som rådgivare åt polis och åklagare. För en närmare redogörelse för vad Sven-Åke Christianson, Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sture Bergwall har berättat om Sven-Åke Christiansons rådgivande roll och om Sven-Åke Christiansons

207

egna kontakter med Sture Bergwall hänvisas till redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, avsnitt 6.2.4.

Anders Eriksson utförde den rättsmedicinska obduktionen av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Han deltog även vid rekonstruktionen med Sture Bergwall samt vid den rekonstruktion på polisstationen i Luleå som genomfördes den 17 mars 1994. Han upprättade vidare, tillsammans med underläkaren Christina Ekström, ett rättsmedicinskt utlåtande, se nedan avsnitt 7.3.1.

Vården

Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret den 12 december 1994 i syfte att redogöra för uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat under terapisamtal med henne.

Den 3 mars 1995 ringde Birgitta Ståhle till Seppo Penttinen och berättade att Sture Bergwall under terapi hade lämnat uppgifter om de erkända morden. Med Sture Bergwalls medgivande berättade hon även vad Sture Bergwall hade sagt.

Birgitta Ståhle närvarade vid rekonstruktionen och vallningen den 10 och 11 juli 1995. Hon närvarade därutöver som förhörs- vittne vid förhöret den 22 augusti 1995 och även vid konfronta- tionsförhöret mellan Sture Bergwall och JF den 12 oktober 1995. Av protokollet från konfrontationsförhöret framgår dock inte anledningen till hennes medverkan.

I enlighet med vad som redovisats närmare i redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, se avsnitt 6.2.4, har såväl Birgitta Ståhle som Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vid möten med kommissionen uppgett att det inte fanns något samröre mellan brottsutredningen och terapiarbetet och att samtliga var noga med att upprätthålla skiljelinjen däremellan. Under samma avsnitt fram- går vidare att Sture Bergwall vid möte med kommissionen har för- medlat en motsatt uppfattning och berättat att det förelåg ett nära samarbete och informationsutbyte mellan polis, åklagare och psyko- terapeuter.

Av journalanteckningar från Säters sjukhus från den aktuella tiden framgår bland annat följande. Enligt en journalanteckning gjord av Birgitta Ståhle den 2 mars 1995 träffades Sture Bergwall och Birgitta Ståhle för terapisamtal tre gånger i veckan. De fortsatte

208

då arbetet med att ”se de tidigare sammanhangen och hur dessa har återgestaltats i vuxen ålder”. Birgitta Ståhle beskrev att detta skedde parallellt med polisförhören. Nya minnen om våld mot vuxna hade kommit upp och den informationen hade överlämnats till polis och åklagare för vidare utredning. De bilder och minnesfragment som kom upp i terapin klarnade enligt Birgitta Ståhle allt mer och sammanhangen kring morden blev vartefter också tydligare. Senare i mars 1995 skrev Birgitta Ståhle att en anslagstavla på Sture Bergwalls rum, som enligt Sture Bergwall själv tydliggjorde var han befann sig i den terapeutiska processen, hade fotograferats av Seppo Penttinen eftersom den ansågs vara av polisiär betydelse. I en journalanteckning från den 12 juli 1995 uppgav Birgitta Ståhle att Sture Bergwall hade kunnat genomföra första dagen av rekon- struktionen i Gällivare på ett mycket tillfredsställande sätt. Genom en inledande regression hade han fått kontakt med hela händelsen och kunde därmed ta fram en hel minnesbild.

Överläkaren Staffan Persson skrev i en journalanteckning från den 19 juli 1995 att det inte fanns någon annan väg framåt än att successivt bearbeta allt som skett i samverkan med åklagarmyndig- heten. Arbetet skedde enligt Staffan Persson ”givetvis var för sig, men mot samma mål”. Den 6 september 1995 antecknade psyko- logen Eva Sivertsson att hon hade haft kontinuerlig kontakt med Sture Bergwall sedan 1992 när hon arbetade som skötare på dennes avdelning. Under sommaren 1993, 1994 och 1995 hade hon dess- utom haft samtal med Sture Bergwall under Birgitta Ståhles semester. Hon beskrev att hon var insatt i vad som skedde i den terapeutiska processen och i polisutredningarna och uppgav sig därför kunna finnas till hands för Sture Bergwall när Birgitta Ståhle inte var till- gänglig. Sedan november 1994 träffade hon Sture Bergwall en gång i veckan för samtal.

Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle från den 13 okto- ber 1995 fick Sture Bergwall fortsatt terapi tre gånger i veckan. Långa perioder hade de dessutom daglig kontakt.

209

7.3Tingsrättsprocessen

7.3.1Förberedelsen inför huvudförhandlingen

Eftersom JF tidigare hade varit medmisstänkt för mordet på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade tingsrätten förordnat en offent- lig försvarare för honom. När åklagaren beslutade att lägga ned åtalet mot honom underrättades tingsrätten om det. Som skäl för nedläggningsbeslutet angav åklagaren att Sture Bergwalls uppgifter, mot JF:s bestridande, inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning. Eftersom det inte heller fanns teknisk bevisning eller annan bevis- ning kunde brott inte styrkas beträffande JF. Efter att tingsrätten förelagt JF att yttra sig över beslutet svarade JF att han inte hade någonting att invända mot att förundersökningen lades ned, men att han avsåg att stämma Sture Bergwall för falsk angivelse.

Tingsrätten, lagmannen Roland Åkne, inhämtade ett utlåtande enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall. Utlåtandet skulle enligt tingsrätten avse huruvida det fanns medicinska för- utsättningar att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tings- rätten.

Sedan åklagaren begärt att tingsrätten skulle utse en sakkunnig i psykologi och föreslagit Sven-Åke Christianson, förordnade tings- rätten, lagmannen Roland Åkne, Sven-Åke Christianson att såsom domstolssakkunnig i psykologi lämna ett utlåtande om Sture Bergwalls allmänna minnesfunktioner och betingelserna för Sture Bergwalls utsaga i psykologiskt avseende. Sven-Åke Christianson inkom med två yttranden till domstolen, dels ”Sakkunnigutlåtande rörande allmänna minnesfunktioner hos Thomas Quick” av den 2 januari 1996, dels ”Sakkunnigyttrande angående betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” av den 2 januari 1996.

Yttrandet om minnesfunktioner är i stort sett identiskt med det som gavs in inför Charles Zelmanovits-rättegången, se avsnitt 6.3.1, med tillägget att Sture Bergwall även genom en mängd intervjuer under 1995 hade visat en mycket god förmåga att minnas tidiga personliga upplevelser.

210

Innehållet i det andra yttrandet är mer omfattande men liknar i stora delar det som gavs in inför Charles Zelmanovits-rättegången, se avsnitt 6.3.1. I sammanfattningen, som är ny, står det följande.

Sammantaget visar forskningen att vi oftast minns centrala, personliga detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i händelsen, ofta detaljer som är relaterade till handlingar och personer. Forskningen visar också att även om man inte minns vad som inträffat före eller efter en traumatisk händelse är det fullt möjligt att detaljerat återge en traumatisk upplevelse eller en handling som ett mord. Vålds- brott är starka känsloladdade händelser för gärningsmannen och även denne minns centrala detaljer, speciellt handlingar som har stark sym- bolisk, känslomässig innebörd. Den symboliska innebörden av mordet är ofta kopplad till tidigare traumatiska händelser och berättandet om dessa upplevelser blir ofta mycket svårt. Även objekt och detaljer som i sig kan vara neutrala men är kopplade till det mest symboliska kan vara svåra att berätta om. På grund av det starka känslotillståndet blir kringomständigheterna svåra att bevara. I mitt yttrande har jag även diskuterat olika former av falska erkännanden […]. Samtliga former av falska erkännanden stämmer dåligt in på de betingelser som gäller för Thomas Quicks erkännande och berättelse angående Appojauremorden.

En knapp vecka före huvudförhandlingen gav åklagaren in ett ut- låtande utfärdat den 29 december 1995 av Anders Eriksson och Christina Ekström. I utlåtandet gjordes en jämförelse mellan de skador och karaktäristika som Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade uppvisat och de uppgifter som framkommit vid rekonstruk- tion och förhör med Sture Bergwall. I utlåtandet redovisades inte vilka förhör som låg till grund för utlåtandet och inte heller hur läkarna hade tagit del av dessa. I stället hänvisades det till ”de till- gängliga skriftliga och muntligt förmedlade förhörsuppgifterna”. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat att han skickade Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter i uppspal- tad form till Anders Eriksson för att fynden skulle jämföras mot de uppgifterna.

Utlåtandet utmynnade i en bedömning av huruvida de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat kunde vara riktiga eller inte. Nedan citeras delar av utlåtandet. Från texten har av läsvänlighetsskäl tagits bort löpande hänvisningar till skadornas numrering i obduk- tionsprotokollet.

211

UTLÅTANDE

beträffande mannens skador

att Quicks uppgifter om mannen avseende dels skadornas lokalisation, dels frånvaron av skador på strupen, dels sårkanalernas riktningar på överkroppens framsida/sida respektive baksida, dels kroppsläget, över- ensstämmer väl med fynden vid obduktionen av Marinus Stegehuis;

att Quicks påpekande vid rekonstruktionen att de inledande huggen mot mannen inte stördes av revben stämmer väl med fynden vid obduktionen av Marinus Stegehuis (frånsett att det förelåg genom- skärning av det sjunde revbenets brosk på höger sida);

att Quicks uppgifter om att mannen gjort avvärjningsrörelser med den högra armen stämmer väl överens med förekomsten av s k avvärjnings- skador på Marinus Stegehuis övre extremiteter, framförallt den högra;

att det, med hänsyn till förekomsten av skärande våld på bålens fram- sida och den högra övre extremiteten hos Marinus Stegehuis och från- varon av sådant våld på hans rygg, framstår som sannolikt att de först- nämnda skadorna uppkommit när han varit rörligare – och därmed tidsmässigt föregått de sistnämnda – vilket överensstämmer med Quicks uppgifter om tidsordningen hos de skador som tillfogats mannen;

att Quick inte redogjort för två av de skador som påvisats vid obduk- tionen av Marinus Stegehuis, nämligen en skada i nacken och en skada i den vänstra handen, men dessa skador täcks ändå delvis av Quicks redogörelse;

att de skador på mannen som Quick uppger har uppkommit genom slag med en sten är väl förenliga med Marinus Stegehuis ansiktsskador och hans trasiga överkäksprotes;

att Quicks beskrivning av mannens utseende m.m. stämmer väl över- ens med Marinus Stegehuis så när som på kroppslängden;

att Quicks uppgifter om att mannens rörelser var mycket begränsade kan vara förenliga med Marinus Stegehuis kroppsläge vid anträffandet;

beträffande kvinnan

att Quicks uppgifter om flertalet skador på kvinnan stämmer väl över- ens med fynden vid obduktionen av Janny Stegehuis;

att skadan på kvinnan i närheten av bukregionen kan vara samma skada mot kvinnans vänstra höft som Quick uppger att han utdelat genom att stöta kniven ’i botten’, vilket kan stämma med en skada vid den vänstra höften på Janny Stegehuis; men Quicks uppgifter om kvinnan angående dels skador på armarna, dels skador i ansiktet stämmer inte överens med obduktionsfynden, dock förekom skador på den vänstra överarmen nära axelpartiet;

att Quicks uppgifter om hugg mot kvinnan i en upprätt ställning kan, med hänsyn till sårkanalernas riktning, vara förenliga med två skador på Janny Stegehuis överkropp;

212

att Quicks uppgifter om kvinnans utseende m.m. stämmer, förutom hårlängden, väl överens med Janny Stegehuis;

att Quicks uppgifter om kvinnans kroppsläge stämmer till största delen väl överens med Janny Stegehuis kroppsläge, så när som på uppgiften angående den vänstra armens läge där dock armens läge kan förklaras av uppgiften om att han dragit kvinnan mot sig;

beträffande mannen och kvinnan

att kropparnas inbördes läge på fyndplatsen överensstämmer med Quicks uppgifter;

att Quicks uppgifter om fördelningen av antalet hugg på mannen och kvinnan stämmer överens med obduktionsfynden så tillvida att antalet skarpkantade skador på Marinus Stegehuis var fler än på Janny Stegehuis, men med den procentuella fördelningen 56 % respektive 44 %;

att antalet skador på hård kroppsvävnad var fler hos Janny Stegehuis än hos Marinus Stegehuis, vilket stämmer väl överens med Quicks upp- gifter om skadorna på mannen och kvinnan;

att Quicks uppgifter om dels ordningsföljden av huggen mot mannen i förhållande till huggen mot kvinnan, dels att kvinnan ’kämpade’ mer än mannen inte går att bedöma med ledning av obduktionsfynden;

beträffande mordvapen

[---]

övrigt

att Quicks uppgift om händelseförloppets varaktighet är sannolik; att antalet gärningsmän inte kan avgöras utifrån obduktionsfynden.

7.3.2Huvudförhandlingen

Huvudförhandling i målet hölls vid Gällivare tingsrätt den 9, 10 och 11 januari 1996. Domare vid rättegången var lagmannen Roland Åkne. Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår följande.

Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, vittnena KR och HL, Sture Bergwalls tidigare studiekamrater, den kvinna som bestulits på sin cykel, AH, Seppo Penttinen, Jan Olsson och kriminalinspektörerna Sture Pettersson och Tony B Johansson. Som partssakkunnig hördes Anders Eriksson och som domstols- sakkunnig Sven-Åke Christianson.

213

Parterna framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningarna. Åklagaren Christer van der Kwast utvecklade sin talan och lämnade först en bakgrundsredogörelse. I domen finns därefter följande redogörelse för åklagarens sakfram- ställning.

Av vad som därefter framkommit synes Quick ha sammanträffat med makarna Stegehuis på platsen, därvid de – möjligen tillsammans med Quick – under kvällen ätit en enklare måltid. Quick har senare gömt sig i närheten av tältet intill dess att makarna Stegehuis gått och lagt sig. Han har därefter lossat yttertältets förankringar, lyft upp en del av yttertältet samt sedan med kniv inlett ett angrepp mot makarna med början genom att hugga kniven genom duken till det sålunda delvis fri- lagda innertältet. Marinus Stegehuis har även företett en krosskada i ansiktet. Två – eventuellt tre – knivar har kommit till användning. En av dessa knivar – en filékniv tillhörig makarna – återfanns senare utanför tältet. Knivbladet var avbrutet. I slutskedet har Quick, som dessförinnan genom en reva tagit sig in i tältet och också där utdelat knivhugg mot makarna, dragit ner yttertältet så att det kommit att täcka innertältet. Visst gods medtogs från brottsplatsen, bl.a. två väskor. Dessa väskor påträffades senare vid Renhagen utefter Vägen Västerut. En av makarna Stegehuis tillhörig kassettradio påträffades den 27 maj 1985 norr om Vittangi och en kameraväska med kamera och objektiv, också tillhörande makarna, har sedermera påträffats hos en hälare i Stockholm. Quick har vid förhör uppgivit att också en annan, av honom namngiven person – i det följande benämnd JF – skulle ha varit med honom vid förövandet av ifrågavarande gärningar. Då någon teknisk bevisning som binder denne person vid gärningen inte före- ligger har förundersökning vad gäller nämnde JF lagts ned.

Åklagaren åberopade och föredrog bland annat brottsplatsunder- sökningsprotokoll, obduktionsprotokoll och dödsbevis samt före- visade väskor, kniv och presenterade undersökningsresultat från skador och fettfläckar på tältdukarna. Åklagaren föredrog även diverse bevisning till styrkande av vad Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade företagit sig den 11–12 juli 1984, bland annat Janny Stegehuis dagbok.

Av protokollet framgår att Claes Borgström yttrade sig sak- framställningsvis men vad han sade framgår inte av domen.

Vittnesförhör hölls därefter med Sture Pettersson, som redo- gjorde för hur det såg ut på brottsplatsen och visade fotografier därifrån.

Sakkunnigförhör hölls med Anders Eriksson, som redogjorde för skadorna på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. I samband

214

med förhöret visade han bland annat bilder från den rekonstruktion som gjordes på polisstationen i Luleå den 17 mars 1994. Beträff- ande hans och Christina Ekströms utlåtande beslutade tingsrätten att det skulle anses upptaget vid huvudförhandlingen utan att det lästes upp.

Förhör hölls med Sture Bergwall, som berättade väsentligen följande. Inledningsvis följer ett sammandrag av vad som framgår av tingsrättens dom.

Han lärde känna KR och HL i början av 1970-talet vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Han umgicks då även med en man som hette JF. Sommaren 1984 åkte han från Falun till Jokkmokk för att komma i kontakt med någon yngre pojke som han avsåg att döda. I Jokkmokk försökte han undvika att bli igenkänd. I något skede tillgrep han en treväxlad damcykel, troligen utanför samemuséet. Han minns att det var något fel på en av cykelns växlar. Med cykeln begav han sig strax utanför Jokkmokk och mötte några pojkar. Han var sedan inne på Domus och såg HL, men lyckades undvika att träffa honom. På ett café träffade han JF. Han följde med i JF:s bil till Messaure. De besökte en man och drack sprit. Nästa dag på eftermiddagen åkte de till tältplatsen, där JF kände till att paret vistades. Han fick uppfattningen att en av de pojkar han tidigare hade träffat var parets son. När paret sade att de inte hade någon son blev han fruktansvärt uppbragd eftersom han uppfattade att kvinnan förnekade sin son. Sture Bergwall ”förde över” sin ilska till JF genom att säga att paret satt och pratade illa om honom. Han gjorde det för att få JF att ”spela med” i det som Sture Bergwall ville, nämligen att döda paret. Beslutet om dödandet fattade man på platsen. JF tog bilen till Porjus eller Messaure för att hämta någon form av skjutvapen. Sture Bergwall blev kvar i närheten. Två timmar senare kom JF tillbaka. Paret var då inne i tältet. JF hade inte med sig något skjutvapen men däremot en morakniv. Sture Bergwall hade en egen kniv som var bredare och större.

Nedan följer ett citat från den fortsatta redogörelsen för Sture Bergwalls uppgifter i tingsrättens dom.

Han yttrade till JF: ’Jag dödar mannen först – sedan blir det inte några problem.’ JF ryckte så bort det som höll fast yttertältet och lyfte upp duken cirka 40 cm så att en del av innertältets duk frilades. Quick kunde då se en kontur innanför tältduken. Han uppfattade att det var konturen av mannen, vilken låg så att han hade ena armen mot innertältets vägg. Quick ställde sig på knä och riktade hugget med

215

kraft under mannens arm mot armvecket. Han kände sig lugn, beslut- sam och oövervinnerlig. Han upplevde att det första hugget – utdelat med hans kniv – trängde djupt in utan att träffa något revben och han upplevde att redan detta hugg dödade mannen. Han har en minnesbild av ljudet i samband med träff först genom tältduken och därefter in i mannen. JF gjorde härefter en reva i tältduken på tältets bakre kort- sida. Quick tog sig nu in i tältet genom revan varvid tältet, som inte längre stod stadigt, rasade ned över honom. Inne i tältet såg han kvin- nan i halvsittande ställning. Hon var fruktansvärt rädd. Han högg mot henne. Hon överlevde de första huggen och i något skede drog han henne mot sig ett stycke varefter han fortsatte att tilldela henne hugg. Hans tanke var att förstöra hennes ansikte. Kvinnans slutliga läge blev att hon kom att ligga mot mannen i en slags fosterställning. Han an- grep härefter återigen mannen och tillfogade denne ett hugg i halsen. Hans avsikt var att skilja huvudet från kroppen. Han kan inte nu för- klara varför han inte fullföljde detta förehavande. Härefter sträckte han sig över mannen och fortsatte att utdela hugg mot kvinnan. Där- vid råkade han genom ett ’misshugg’ träffa mannen i ena benet. Han kan under den tid som han var inne i tältet ha utdelat 10–12 st kniv- hugg, varav kanske sju mot kvinnan och fem mot mannen. I övrigt har knivhugg utdelats när han befunnit sig utanför tältet. Han har vid ut- förandet av ifrågavarande gärningar använt dels sin egen kniv, dels ock en paret tillhörig kniv, som han fann inne i tältet. Det rörde sig i förevarande fall även om knivhugg mot mannens och kvinnans huvu- den. När han härefter kom ut ur tältet fattade han tag i en tung sten och slog denna mot den plats på tältduken under vilken mannens huvud då befann sig. Sedan Quick tagit sig ut ur innertältet drog han yttertältets duk över innertältet varefter han försökte resa upp tältet. – Inne i tältet hittade han en kameraväska, innehållande kamera, objektiv m.m. Tillsammans med JF begav han sig nu till bilen och lämnade platsen. JF tog därvid med sig två väskor. Dessa slängde Quick sedan ut från bilen till höger om vägen under färd i riktning mot Porjus. Man hämtade den man som de tidigare hade besökt i Messaure och åter- vände till platsen för händelserna. JF visade mannen i fråga vad som kunde ske. Mannen ’var som tyst och stum’. De lämnade platsen varvid den nyss nämnda kameraväskan medtogs. Quick blev skjutsad till Gällivare, där han blev avsläppt. [---] I Gällivare sammanträffade Quick med KR. Detta skedde troligen på järnvägsstationen i Gällivare. Hon berättade om någon utställning, som hon hade haft i Stockholm. Han lämnade sedan Gällivare med tåg. Han hade därefter inte någon kontakt med JF och eftersom han ville förskjuta det inträffade tog han aldrig del av den massmediala redovisningen av händelserna vid Appo- jaure. – Vad han nu berättat är baserat på klara minnesbilder, dock kan vissa detaljavvikelser förekomma.

Vittnesförhör hölls med KR, som i huvudsak berättade på samma sätt som i polisförhören.

216

Vittnesförhör hölls med AH, som berättade att hon i Jokkmokk hade blivit av med sin treväxlade damcykel på vilken tvåans växel inte gick att använda. Hon anmälde cykeln stulen en knapp vecka därefter. Åklagaren anmärkte i anslutning till förhöret att cykeln anmälts stulen den 16 juli 1984.

Vittnesförhör hölls med HL, som berättade att han befann sig i Jokkmokk vid nu ifrågavarande tid och att det var troligt att han därvid vid något tillfälle varit inne i Domusaffären.

Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen, till styrkande av hur Sture Bergwalls uppgifter framkommit under utredningen. Nedan följer ett citat av delar av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Det hela inleddes med att Quick hade låtit meddela att han hade börjat få minnesbilder avseende dessa mord. Quicks sätt att berätta visade sig vara detsamma som i tidigare mål. Han redogjorde för vissa minnes- fragment men under förhörens gång ’öppnades’ händelseförloppet mer och mer.

Berättelsen var från början ingalunda sammanhängande. Han uppgav själv att han på grund av sina ångestkänslor måste skydda sitt inre jag genom att hitta på någonting, som gränsade till sanningen. Redan vid påföljande förhör korrigerade han emellertid någon tidigare lämnad uppgift. – Quicks minnesbilder är enligt Penttinens uppfattning klara och distinkta vad gäller de centrala delarna i en händelse. Däremot är mera perifera omständigheter, t.ex. resor till och från en plats, tämli- gen diffusa i hans berättande. [---] Vad gäller platsen för ifrågavarande gärningar lämnade Quick redan vid förhör den 23 november 1994 uppgifter samt en detaljerad skiss av tältplatsen och av vägen som leder dit. Han beskrev vidare markförhållanden där tältet stod, befintlig- heten av en sittplats bestående av stockar samt avståndet mellan sjön, tältet och makarnas bil. Vidare beskrev han tältet, hur detta var för- ankrat i marken ävensom att förankringen hade lossats eller ryckts loss i anslutning till brottet. Han kunde vidare beskriva packning, skor och sovsäckstäcken ävensom att tältets golv bestod av plast. Vid förhör den 23 november och den 19 december 1994 omnämnde Quick att tältduken skars upp och att det uppstod längre revor samt en mindre reva på den plats, där han högg mot mannen. Beträffande själva brotten berättade Quick att man hade frilagt innertältsduken varefter han sett mannens kontur avteckna sig mot tältduken [---]. I ett tidigt skede – den 12 december 1994 – berättade Quick om en sten, som dunkades mot mannen och åstadkom en krosskada [---]. Han lämnade även en beskrivning av makarnas utseende och deras positioner i tältet. Nu redovisade uppgifter lämnades helt spontant. Enligt Penttinen finns ingen skiljaktighet mellan det som Quick tidigare – under för- undersökningen – slutligt berättat och vad han redovisat vid huvud- förhandlingen.

217

Rekonstruktionen den 10 juli 1995 förevisades genom uppspelning av 16 utvalda sekvenser från videoinspelningen. Samtidigt presente- rades en fotobilaga med stillbilder från rekonstruktionsfilmen. Av en ingiven handling framgår vilka sekvenser från filmen som visa- des. Det första rekonstruktionsförsöket som avbröts finns inte med bland dessa sekvenser och tycks därför inte ha visats för rätten.

Det framgår inte av materialet att tingsrätten informerades om förutsättningarna för rekonstruktionen, det vill säga att tält, figu- ranter och diverse detaljer hade placerats utan direkta instruktioner från Sture Bergwall. I domen har tingsrätten antecknat att Sture Bergwall vid rekonstruktionen korrigerade sina tidigare under för- undersökningen lämnade uppgifter om makarnas läge i tältet.

Sakkunnigförhör hölls med Sven-Åke Christianson. Rätten beslutade att Sven-Åke Christiansons utlåtanden skulle anses upp- tagna vid huvudförhandlingen utan att de lästes upp. Sven-Åke Christianson uppgav bland annat att minnet fungerar annorlunda när det gäller traumatiska, starka känslomässiga upplevelser. Den omständigheten att man tenderar att hålla obehagliga händelser ifrån sig gör att händelserna isoleras. Det finns därför få kontakt- vägar till minnena. Ett sätt att återskapa kontaktvägarna är att re- konstruera det yttre sammanhanget. Det man bäst kommer ihåg är centrala detaljer och handlingar. Däremot minns man inte speciellt bra sådana händelser och skeenden som inträffat före eller efter en traumatisk händelse. Mer perifera detaljer som tidpunkter, avstånd, höger eller vänster faller ofta i glömska.

Vittnesförhör hölls med Jan Olsson. I samband med vittnes- förhöret förevisade Jan Olsson och Anders Eriksson de 16 film- sekvenserna från rekonstruktionen en gång till, och i anslutning till det även fotografier på overhead. Jan Olsson uppgav i förhöret att det i allt väsentligt förelåg överensstämmelse mellan å ena sidan Sture Bergwalls agerande och dennes uppgifter vid rekonstruk- tionen och å andra sidan de faktiska förhållanden som brottsplats- undersökningen utvisade. Han anmärkte även att det var för- vånansvärt att Sture Bergwall hade kunnat minnas så många detaljer om händelserna. Anders Eriksson har vid möte med kommissionen uppgett att han och Jan Olsson för rätten även visade en film som de klippt ihop med rekonstruktionsmaterial, kriminaltekniska fynd och obduktionsfynd. Varken den eller de overheadbilder som visa- des har återfunnits i tingsrättens akt.

218

Vittnesförhör hölls med Tony B Johansson till utvisande av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis färdsträckor.

Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen be- rättat att han även förde bevisning om vilka media och tidningar som Sture Bergwall hade tillgång till. Detta framgår dock inte av dokumentationen från huvudförhandlingen och något sådant material har inte heller återfunnits i tingsrättens akt.

Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Bakom stängda dörrar föredrogs rättspsykiatriska utlåtanden av Marianne Kristiansson den 25 mars 1991 och av Otto Brundin den 16 mars 1970. Därefter föredrogs utlåtandet av Erik Kall, som tingsrätten, enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning, inhämtat för bedömning av huruvida det fanns förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall bedömdes lida av en allvarlig psykisk störning vid såväl tiden för utlåtandet som vid tiden för den aktuella gärningen och att det fanns medicinska förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.

Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades av- slutad.

I samband med resningsprocessen har det framkommit att det, samtidigt som huvudförhandlingen pågick, till tingsrätten inkom en skrift av Nils Wiklund, legitimerad psykolog, docent i rätts- psykologi och specialist i klinisk psykologi. Nils Wiklund skrev att han önskade fästa tingsrättens uppmärksamhet på de risker som fanns med falska minnesbilder framkallade genom terapisamtal och beskrev detta närmare. Om det förelåg risk för terapiframkallade minnesbilder ansåg Nils Wiklund att utsagorna borde underkastas sakkunniggranskning av psykolog med vittnespsykologisk univers- itetsutbildning för granskning av utsagornas uppkomstbetingelser. Detta utlåtande återfinns inte i tingsrättens akt och det är inte heller upptaget i tingsrättens dagboksblad eller huvudförhandlings- protokoll.

219

7.3.3Gällivare tingsrätts dom

Tingsrätten, lagmannen Roland Åkne och tre nämndemän, med- delade dom den 25 januari 1996. Under rubriken ”Tingsrättens överväganden” redovisade tingsrätten skälen för den fällande domen.

Tingsrätten konstaterade först att Sture Bergwall hade erkänt gärningarna, men att det inte var tillräckligt för en fällande dom. Tingsrätten konstaterade även att den endast hade att pröva om gärningsmannen var identisk med Sture Bergwall, eftersom för- undersökningen mot JF hade lagts ned.

Tingsrätten ansåg att det genom vittnena AH:s och HL:s upp- gifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk i tiden strax före brotten begicks.

Tingsrätten skrev därefter följande.

[…] kan till en början konstateras att ingenting framkommit som kan ge stöd för antagande att Quicks under förundersökningen lämnade uppgifter skulle grunda sig på information utifrån. Likväl har Quick enligt Penttinens vittnesmål redan den 23 november 1994 och således långt i tiden före den rekonstruktion som sedermera verkställdes vid Appojaure kunnat upprätta en detaljerad skiss av tältplatsen, vägen till denna samt lämna uppgifter om tältets utseende och dess förankring i marken, hur förankringen lossats ävensom en hel del andra detaljer. Vid senare förhörstillfällen har Quick, enligt Penttinen, spontant läm- nat uppgifter om tillvägagångssätt vid gärningarnas förövande och skadebilden samt det sätt på vilken Marinus Stegehuis åsamkades den av rättsläkaren konstaterade krosskadan i ansiktet. Quick har därefter, såväl vid den verkställda rekonstruktionen och vid huvudförhandlingen i allt väsentligt vidhållit sina tidigare lämnade uppgifter.

Utöver det nu redovisade må beaktas att Quick, såvitt framkommit genom Jan Olssons vittnesmål, vid förhör och rekonstruktionen kun- nat lämna uppgifter, som i alla väsentliga delar stämmer överens med de fynd och iakttagelser som gjordes vid brottsplatsundersökning och som, enligt vad som får anses utrett, till stora delar inte varit kända för allmänheten.

Redan det nu anförda utgör därför ett mycket starkt stöd för riktig- heten av Quicks uppgifter inte bara att han befunnit sig på brotts- platsen vid ifrågavarande tillfälle utan även att han förövat de gärningar som avses med åtalet.

Till det nu redovisade kommer att de uppgifter, som Quick vid för- hör och rekonstruktion lämnat rörande makarna Stegehuis skador, en- ligt Anders Eriksson till alla delar överensstämmer med den skadebild som Janny Stegehuis uppvisade vid obduktionen samt att Quick också beträffande Marinus Stegehuis förmått förklara samtliga skador så när som på en skada på vänster hand och en nackskada.

220

Slutligen må i sammanhanget beaktas vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner samt sin uppfattning därom, att ingenting framkommit som ger stöd för att det från Quicks sida skulle föreligga ett falskt erkännande.

På grund av det nu anförda finner tingsrätten att det är ställt utom varje rimligt tvivel att Quick begått nu ifrågavarande gärningar. Om- ständigheterna vid förövande av brotten har varit sådana att dessa är att bedöma som mord.

Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och biföll dödsbonas skade- ståndsyrkanden.

Som bilaga till domen bifogades Anders Erikssons och Christina Ekströms utlåtande.

7.4Resningsprocessen

7.4.1Inledning

Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men av- böjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.

Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentä- rer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.

I april 2009 ansökte Sture Bergwall om resning avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökningen beviljades i december 2009. Resningsansökningar kom därefter att ges in för alla morddomarna, varav den sista gavs in den 12 juni 2012. Samtliga resningsansök- ningar beviljades. Två av resningsansökningarna gjordes av åklagare och resterande av Sture Bergwall.

221

7.4.2Åklagarens resningsansökan

Den 18 juni 2012 gav chefsåklagare Kristian Augustsson vid Riks- enheten för polismål in en ansökan om resning till Hovrätten för Övre Norrland. Han yrkade att hovrätten skulle bevilja resning av Gällivare tingsrätts dom till förmån för Sture Bergwall och för- ordna att målet skulle tas upp på nytt av Gällivare tingsrätt.

Som grund för resningsansökningen anförde han att Sture Bergwall hade återtagit sitt erkännande och förklarat att han var oskyldig. Han angav att det återtagna erkännandet fick stöd av sådana nya omständigheter och bevis som till följd av särskilda om- ständigheter var ägnade att framkalla tvivelsmål om Sture Bergwalls skuld till brotten.

I resningsansökningen anfördes sammanfattningsvis följande. De uppgifter som lämnades i tingsrätten gav inte en korrekt bild av hur berättelserna hade lämnats under förundersökningen. Under förundersökningen lämnade Sture Bergwall ett flertal oriktiga och ibland motstridiga uppgifter rörande centrala förhållanden. Om Sture Bergwalls olika uppgifter i sin helhet hade varit kända för tingsrätten hade detta kunnat påverka tingsrättens bedömning av tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter. Detsamma gällde för uppgifterna om vad som varit känt för allmänheten och om Sture Bergwalls möjlighet att ta del av publicerat material. De nya om- ständigheter och bevis som åberopas i resningsansökan har inte tidigare förebringats. Hade så varit fallet hade Sture Bergwall troli- gen frikänts. I vart fall innebar det åberopade, i förening med det återtagna erkännandet, att det reste sådana tvivel i skuldfrågan att det under alla omständigheter förelåg synnerliga skäl att pröva målet på nytt.

Ett stort antal exempel lades fram på omständigheter från för- undersökningen som, enligt åklagaren, felaktigt inte hade redo- visats för tingsrätten.

Ytterligare kritik som framfördes var att tingsrätten inte hade informerats om resultatet av den polisutredning som gjorts i tiden före Sture Bergwalls erkännande. Vidare anfördes att tingsrätten inte fått del av sammanställningen över vad som publicerats i mass- media om morden och inte heller informerats om Sture Bergwalls tillgång till och intresse för medierapporteringen.

222

I resningsansökan påtalades även tveksamheter om tidpunkten för cykeltillgreppet och att påståendet om att Sture Bergwall mött KR när han skulle ta tåget från Gällivare till Falun var oförenligt med att cykeln hade återfunnits i Jokkmokk. Omfattande bevis- ning åberopades.

7.4.3Sture Bergwalls yttrande

Den 16 november 2012 inkom Sture Bergwall genom ombudet advokaten Thomas Olsson med ett yttrande, en så kallad förkla- ring, till resningsansökan. Han anslöt sig till yrkandet om resning och yrkade för egen del att åtalet skulle ogillas och det enskilda anspråket lämnas utan bifall och i andra hand att målet skulle tas upp på nytt i Gällivare tingsrätt.

Sture Bergwall anslöt sig till de grunder som åklagaren hade åberopat, men lyfte därutöver fram ytterligare omständigheter från förundersökningen som inte hade presenterats för tingsrätten.

I förklaringen redogjordes också för att erkännandena i huvud- sak uppkommit som en följd av den terapi och medicinering Sture Bergwall fått på Säters sjukhus. Även Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.

7.4.4Hovrättens för Övre Norrland beslut

Den 1 februari 2013 beviljade Hovrätten för Övre Norrland, hov- rättspresidenten Margareta Bergström samt hovrättsråden Susanne Möller och Tom Madell, resning i såväl ansvarsdelen som skade- ståndsdelen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Gällivare tingsrätt. Som skäl för beslutet anförde hovrätten bland annat följande.

I sina överväganden konstaterade Gällivare tingsrätt först att Sture Bergwall erkänt gärningarna. Tingsrättens bevisvärdering, såsom den återges i domen, byggde till stor del på hans egna uppgifter och erkän- nandet vid huvudförhandlingen. Det fanns också viss stödbevisning i form av vittnesiakttagelser och rättsmedicinska utlåtanden.

Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvud- förhandlingen måste ha påverkat hur utredningsmaterialet presentera- des under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar av utredningsmaterialet, som i belysning av att han nu förnekar gär-

223

ningen kan bedömas vara relevant, inte förebringades under huvudför- handlingen.

Av förhör och annan utredning under förundersökningen framgår att Sture Bergwall inledningsvis och senare lämnade olika, felaktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter om händelseförloppet. Det framgår också att uppgifter om morden publicerades i olika media och att Sture Bergwall hade möjlighet att ta del av sådana uppgifter.

Från förhöret i tingsrätten med Seppo Penttinen har bl.a. refererats att han berättat att Sture Bergwalls minnesbilder växte fram under för- undersökningen, att Sture Bergwall inte från början berättade samman- hängande samt vid efterföljande förhör korrigerade någon tidigare lämnad uppgift. Enligt Seppo Penttinens redovisade uppfattning var Sture Bergwalls minnesbilder dock klara och distinkta vad gäller de centrala delarna i en händelse. Däremot var mera perifera omständig- heter, exempelvis avseende resor till och från en plats, tämligen diffusa i Sture Bergwalls berättelser. Tingsrätten antecknade att uppgifterna lämnades spontant och att det enligt Seppo Penttinen inte fanns någon skillnad mellan det som Sture Bergwall berättade under förundersök- ningen och vid huvudförhandlingen.

Det framgår inte av domen att Sture Bergwalls inledningsvis och under utredningens gång lämnade felaktiga eller förändrade uppgifter redovisades för tingsrätten på sådant sätt att rätten hade möjlighet att beakta hur dessa utvecklats och förändrats under utredningens gång.

Om Sture Bergwalls olika uppgifter i större utsträckning hade varit kända för tingsrätten, hade detta kunnat påverka tingsrättens bedöm- ning av tillförlitligheten av de uppgifter Sture Bergwall lämnade. Det- samma gäller för uppgifterna om att Sture Bergwalls mentala och in- tellektuella förmåga kan ha varit kraftigt nedsatt till följd av den sugges- tiva terapiformen i kombination med tilldelning av narkotiska läke- medel.

Av det rättspsykiatriska utlåtandet av den 31 mars 20091 framgår att risken för falska erkännanden är förhöjd hos en person som under påverkan av de aktuella preparaten genomgår en suggestiv psykoterapi vars syfte är att väcka bortträngda minnen, i synnerhet om de genom- förs hos en sårbar tvångsvårdad person som lider av en allvarlig psy- kisk störning. Vidare framhålls att bensodiazepiner är kända för att [ge] psykiska biverkningar i form av depersonalisation, förvirring och hallucinationer.

Sture Bergwall dömdes under åren 1994–2001 vid sex tillfällen för totalt åtta mord. Efter ansökan från Sture Bergwall har resning hittills beviljats i fyra fall […]. I dessa fall har de mot Sture Bergwall inledda förundersökningarna lagts ned. Detta förhållande äger viss relevans för trovärdigheten av Sture Bergwalls uppgifter allmänt sett.

1 Det utlåtande som här avses är ett utlåtande av Anna Dåderman, docent i psykologi vid Stockholms universitet, se avsnitt 3.3.2, 4.4.1 och 4.5.1. Utlåtandet gavs in av Sture Bergwall under resningsprocessen.

224

För det fall att det som nu har framkommit i resningsärendet och här har redovisats hade varit känt för tingsrätten, är det sannolikt att det inte skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten. Resning bör därför beviljas i ansvars- delen. Med hänsyn till att saken inte kan anses vara uppenbar ska målet återupptas i tingsrätt.

Hovrätten bedömde det därefter som sannolikt att utgången i skadeståndsdelen skulle ha blivit en annan om de nya omständig- heterna som låg till grund för resningen i ansvarsdelen hade lagts fram i den tidigare rättegången. Resning beviljades därför även i skadeståndsdelen.

7.5Gällivare tingsrätts frikännande dom

Sedan resningsbeslutet meddelats beslutade åklagaren att lägga ned åtalet mot Sture Bergwall eftersom det saknades tillräckliga skäl för att Sture Bergwall hade begått de åtalade gärningarna. På grund därav yrkade Sture Bergwall att tingsrätten skulle meddela en fri- kännande dom. Åklagaren förklarade att han inte hade någon erin- ran mot att frikännande dom meddelades. Dödsbona efter Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis bereddes tillfälle att yttra sig.

I dom den 25 juli 2013 meddelade tingsrätten, rådmannen Niklas Lind, att åtalet ogillades och att dödsbonas skadeståndstalan av- skrevs från vidare handläggning. Som skäl anförde tingsrätten att eftersom åklagaren hade lagt ned åtalet, dödsbona efter Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis inte hade övertagit åtalet och då Sture Bergwall hade yrkat frikännande dom, skulle frikännande dom meddelas. Eftersom ingen av parterna hade yrkat att talan om de enskilda anspråken skulle handläggas som särskilda mål i den för tvistemål stadgade ordningen, ansågs målsägandenas talan förfallen.

7.6Kommissionens iakttagelser och bedömningar

7.6.1Brottsutredningens och förhörens genomförande

Förhörsledaren Seppo Penttinen har i huvudsak ställt frågor på ett öppet sätt utan allt för många ledande frågor. Vid vissa tillfällen har han dock under förhören kommit att ge Sture Bergwall en ny upp-

225

gift eller en fingervisning om att något Sture Bergwall sagt tidigare varit fel. Detta tycks sedan ha föranlett Sture Bergwall att antingen omedelbart därefter, eller vid ett senare tillfälle, anpassa sin berät- telse. Som exempel på sådan informationsöverföring kan nämnas följande.

När Seppo Penttinen påstod att Sture Bergwall hade varit osäker på om han tagit en herr- eller damcykel, ändrade sig Sture Bergwall och sade att han tagit en damcykel. Någon tvekan hos Sture Bergwall när han berättade om herrcykeln kan dock inte utläsas av förhöret. När Sture Bergwall berättade att de använt våld mot paret genom att lyfta en tung sak, frågade Seppo Penttinen om det var en sten, varvid Sture Bergwall nickade. Han höll därefter fast vid att det var en sten som de hade använt. När Sture Bergwall berättade att han, av skäl som han inte kunde förklara, hade skurit upp längre revor i tältduken fick han frågan om avsikten var att komma in och titta i tältet. Sture Bergwall nekade först till det, men kom senare att berätta att han hade gått in i tältet genom en reva. När Seppo Penttinen sade att han upplevt en osäkerhet hos Sture Bergwall när denne vid ett tidigare tillfälle hade placerat tältduksrevan på en skiss, bekräftade Sture Bergwall den osäkerheten. Sture Bergwall kom senare att ändra uppgiften om revans placering. När Seppo Penttinen frågade Sture Bergwall om han kände någon som hette JLAF (det vill säga JF) svarade Sture Bergwall inte annat än att han trodde att han hade träffat honom. I nästa förhör uppgav dock Sture Bergwall att denne var hans medgärningsman.

En ytterligare iakttagelse avseende förhören är att Sture Bergwall vid många tillfällen lämnade både felaktiga och sinsemellan motstri- diga uppgifter utan att i tillräcklig utsträckning konfronteras med det. Seppo Penttinen tycks i stället ha fokuserat på, och hållit fast vid, de uppgifter som kom att bli rätt. Dessa uppgifter har Seppo Penttinen sedan valt att återkomma till och ställa ytterligare frågor om. Det förefaller inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån behövde förklara varför han tidigare hade lämnat andra uppgifter som stämde mindre väl.

En anledning till det kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade han för ”med- vetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2. Att Sture Bergwall

226

medvetet lämnade felaktiga uppgifter under förundersökningen uppgav även Seppo Penttinen när han hördes under huvudförhand- lingen, se avsnitt 7.3.2.

Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att förhindra Sture Bergwalls till- gång till massmedia och externa kontakter. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det dess- utom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en allt för lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan var före- mål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde, liksom den omständigheten att det var känt att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades om fallet i massmedia, i högre grad än vad som tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att han och Seppo Penttinen hade en förtroendefull relation. Enligt Sture Bergwall upplevde han aldrig att han behövde oroa sig inför förhör eller vallningar eftersom han visste att han skulle få hjälp med att få uppgifterna rätt. Under pågående förundersökningar förmedlade dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmed- lade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwall har uppgett att hans uppfattning är att Seppo Penttinen i grunden ville väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till. Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle har dock tillbakavisat påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruk- tioner.

227

7.6.2Rekonstruktionen den 10 juli 1995

Inför rekonstruktionen på brottsplatsen placerades tält, bil, figu- ranter och diverse utrustning helt i överensstämmelse med hur det faktiskt hade sett ut på brottsplatsen när Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hittades. Denna metod kan ifrågasättas eftersom en rekonstruktion är till just för att pröva den misstänktes upp- gifter mot resultatet av brottsplatsundersökningen, se avsnitt 3.2.1. Särskilt olämplig blir metoden i en situation som denna, det vill säga när en person har erkänt ett allvarligt brott och det saknas teknisk bevisning och vittnesuppgifter som stöder erkännandet. Genom rekonstruktionsmetoden fick Sture Bergwall klarhet i hur tältet såg ut och var placerat, hur Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade legat i tältet, vilka tillhörigheter de haft och hur tillhörigheterna sett ut.

Jan Olsson, som var med vid rekonstruktionen, har vid möte med kommissionen berättat att han upplevde förfarandet som helt obegripligt och att det dessutom var tvärtemot rikspolisstyrelsens instruktioner.

Vid ett tillfälle under rekonstruktionen gav Seppo Penttinen medvetet eller omedvetet Sture Bergwall en fingervisning om hur gärningsmannen sannolikt hade betett sig. Detta inträffade vid det andra rekonstruktionsförsöket när Sture Bergwall ställde sig vid tältöppningen för att visa hur han tog sig in i tältet. Sture Bergwall sade att han skulle vilja ta sig in genom öppningen, antingen genom att öppna med kniv eller genom en öppen ingång. Seppo Penttinen frågade då om han var osäker på om det verkligen var så, varpå Sture Bergwall svarade ja. Kort därefter frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall visste om angreppet mot kvinnan skedde från den sidan där tältöppningen var eller om det skedde från den mot- satta sidan (där revan fanns). Sture Bergwall sade då att han blev osäker och ändrade sig sedan till att han gick in genom revan, det vill säga från tältets norra sida. Att Sture Bergwall ändrade sig på detta sätt blev avgörande för att hans uppgifter skulle kunna anses stämma med vad brottsplatsundersökningen hade visat.

I övrigt tycks rekonstruktionen i huvudsak ha genomförts väl. Seppo Penttinen har varit till synes avvaktande och följsam i för- hållande till hur Sture Bergwall agerade och berättade. Det ska dock tilläggas att rekonstruktionsfilmen inte utvisar allt som hände under

228

rekonstruktionen. Den ljud- och bildinspelning som finns i tings- rättens akt är klippt, bland annat mellan det första och det andra rekonstruktionsförsöket. Vad som skedde i tiden däremellan saknar vi därför kännedom om. Jan Olsson, Sture Bergwall och Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Seppo Penttinen under den paus som uppstod talade med Sture Bergwall. Enligt Sture Bergwall var även Sven-Åke Christianson med vid detta tillfälle. Sture Bergwalls uppgift om att han, dels under detta samtal men även vid ett tidigare tillfälle, fick information som hjälpte honom i det fortsatta agerandet har dock tillbakavisats av såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson.

I enlighet med vad Jan Olsson har berättat vid möte med kom- missionen ansåg han att det andra rekonstruktionsförsöket stämde allt för väl med hans egen rapport om hur det hade kunnat gå till för att vara helt trovärdig.

7.6.3Vad fick tingsrätten veta?

Den information som vi har om vad som framkom under huvud- förhandlingen baseras i huvudsak på vad som har antecknats i tingsrättens dom och huvudförhandlingsprotokoll. Vi har därtill fått viss information vid våra möten med de olika aktörerna. Såväl Christer van der Kwast som Claes Borgström och Seppo Penttinen har vid kommissionens möten med dem påtalat att mycket kom fram vid huvudförhandlingarna som inte kan utläsas av tingsrättens dom och protokoll. Christer van der Kwast har dessutom varit av uppfattningen att domstolarna inte tillräckligt väl har redogjort i domarna för alla omständigheter som lades fram. Även om så varit fallet kan vi vid en genomgång av materialet inte dra någon annan slutsats än att tingsrätten fick en bristfällig och ensidig information om vad som förekommit under förundersökningen. Tingsrätten tycks inte heller i tillräcklig omfattning ha informerats om att det funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade kunnat få betydelse för tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra ord, i strid mot objektivitetsprincipen, inte förmedlats vid huvud- förhandlingen.

229

Som exempel på uppgifter som sannolikt bidragit till att ge domstolen en felaktig bedömningsgrund kan nämnas följande.

Seppo Penttinen berättade i förhöret att Sture Bergwalls minnes- bilder hade varit klara och distinkta vad gällde de centrala delarna av händelseförloppet, trots att så inte kunde sägas ha varit fallet. Seppo Penttinen berättade även att Sture Bergwall hade gjort en skiss och platsbeskrivning under förhöret den 23 november 1994. Han tycks dock inte ha berättat att skissen och beskrivningen i många avseenden inte stämde med de faktiska förhållandena. Seppo Penttinen berättade vidare att Sture Bergwall hade lämnat en be- skrivning av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis utseende och position i tältet. Han berättade dock inte att beskrivningen av makarnas utseende påtagligt skiljde sig från hur de faktiskt hade sett ut.

I motsats till vad Seppo Penttinen uppgav vid huvudförhand- lingen beskrev Sture Bergwall inte inledningsvis att tältets förank- ring hade lossats eller ryckts loss i anslutning till brottet, utan tvärtom att han inte hade gjort någon observation av att några fästen hade lossnat.

Som ytterligare exempel på uppgifter som borde ha kommit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande. Sture Bergwalls be- rättelser om morden uppkom inte spontant, utan som en följd av att en journalist hade frågat honom om det pågick någon förunder- sökning mot honom angående morden. Sture Bergwall berättade inte självmant att tillhygget var en sten, och var inte heller konsekvent i mot vem stenen hade använts. Tingsrätten tycks inte heller ha fått kännedom om att Sture Bergwall ända fram till huvudförhand- lingen hade uppgett att det var JF och inte han själv som hade använt stenen. Under hela förundersökningen sade Sture Bergwall att Janny Stegehuis, men inte Marinus Stegehuis, hade försökt försvara sig, något som inte stämde med att det endast var Marinus Stegehuis som hade avvärjningsskador. Sture Bergwall hade dess- utom ändrat sig beträffande många detaljer under förhörens gång, exempelvis om huruvida han stal en damcykel eller en herrcykel, var revan i tältduken var placerad, hur han tog sig till och från Appojaure, om han hade någon medgärningsman eller inte och om han gick in i tältet genom revan eller genom tältöppningen.

Tingsrätten verkar inte heller ha fått kännedom om att Sture Bergwall, vid det första rekonstruktionsförsöket, hade agerat helt

230

annorlunda än vid det andra rekonstruktionsförsöket. Slutligen framgår det inte att tingsrätten fick veta att fingeravtryck som hade säkrats på bland annat den upphittade kassettbandspelaren och den upphittade väskan inte överensstämde med vare sig Sture Bergwalls eller JF:s fingeravtryck.

Till detta kommer att Jan Olsson vid möte med kommissionen har berättat att han och en kollega under utredningens gång upp- rättade ett tilläggsprotokoll angående den soppåse som stod upp i tältet när den inledande brottsplatsundersökningen gjordes. Det faktum att soppåsen inte hade vält när Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis knivhöggs talade enligt dem för att gärnings- mannen aldrig hade varit inne i tältet, tvärtemot vad Sture Bergwall berättade. Den slutsatsen presenterades i tilläggsprotokollet. Tilläggs- protokollet finns dock inte nämnt i vare sig domen eller huvudför- handlingsprotokollet. Tilläggsprotokollet har inte heller återfunnits i förundersökningsmaterialet.

Enligt vad som kan utläsas av materialet synes JF:s närmare in- ställning till anklagelserna samt uppgiften om att han under kvällen den 13 juli 1984 hade befunnit sig på Södersjukhuset i Stockholm inte ha redovisats för tingsrätten.

7.6.4Advokaterna

Av det material som vi har haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa annat än att Gunnar Lundgren under förundersökningen, och Claes Borgström under förundersökningen och huvudförhandlingen, var relativt passiva. De framförde inga invändningar mot förundersök- ningens genomförande och påtalade inte heller några skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt. Vid huvudförhand- lingen gjorde Claes Borgström inte heller rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som åklagaren inte presenterade för rätten. Beträffande Gunnar Lundgren stämmer dessa iakttagelser väl med hur han själv, vid möte med kommissionen, har beskrivit att han utförde sitt uppdrag. Claes Borgström har dock berättat att han under huvudförhandlingen var både aktiv och ifrågasättande, något som även Christer van der Kwast har bekräftat.

I enlighet med vad som redovisats ovan (avsnitt 3.2.3) är advo- katens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient

231

och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den nega- tiva sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot dom- stolen innebär inte annat än att advokaten inte får lämna eller stödja en uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.

Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han inte förrän vid rekonstruktionen, strax innan försvararupp- draget upphörde, började känna visst tvivel om huruvida erkännan- det var riktigt. Claes Borgström har å sin sida uppgett att hans upp- fattning var att Sture Bergwall var skyldig till morden. I utförandet av försvararuppdraget hade därmed såväl Gunnar Lundgren som Claes Borgström att utgå från Sture Bergwalls erkännande och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hanteras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det därför skäl att kritisera Gunnar Lundgrens och Claes Borgströms agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.

När en advokat är ombud i en rättegång är han eller hon även skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Advokaten bör därutöver tillse att gällande regler och föreskrifter följs under förundersökningen och huvud- förhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har således funnits utrymme för Gunnar Lundgren att, under rekonstruktionen i Appojaure, invända mot hur delar av rekonstruk- tionen genomfördes, framför allt det förhållandet att tält och övrig utrustning placerades i enlighet med de faktiska förhållandena och inte utifrån Sture Bergwalls instruktioner.

Det har även funnits utrymme för Claes Borgström att bland annat invända mot förordnandet av Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig på grund av gällande jävsregler för domstols- sakkunniga, se avsnitt 3.2.4 och 7.6.5.

Några sådana invändningar tycks dock inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.

232

7.6.5De sakkunniga

Anders Eriksson hördes som partssakkunnig i målet. Anders Eriksson utförde den rättsmedicinska obduktionen av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis i juli 1984 och närvarade vid dels rekonstruktionen den 17 mars 1994 på polisstationen i Luleå, dels rekonstruktionen i Appojaure den 10 juli 1995. Han upprättade även, på åklagarens begäran, tillsammans med Christina Ekström ett särskilt utlåtande. I utlåtandet jämfördes skador och karaktäristika som Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade uppvisat med de uppgifter som framkommit vid rekonstruktion och förhör med Sture Bergwall. Enligt Christer van der Kwast fick Anders Eriksson och Christina Ekström tillgång till förhörsuppgifterna på sådant sätt att Christer van der Kwast skickade dem en sammanställning av Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter.

Utlåtandet bygger på rättsmedicinska bedömningar som i sig får förutsättas vara riktiga. Flera slutsatser i utlåtandet ger dock en bild av att Sture Bergwalls uppgifter stämde bättre överens med de faktiska förhållandena än vad som egentligen var fallet. Redan det faktum att det endast var Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter som bedömdes innebär att utlåtandet påvisar en träffsäkerhet hos Sture Bergwall som egentligen inte fanns. Det är en brist i utlåtan- det och i åklagarens presentation av det att det inte tydligare redo- visades att det hade skett ett urval av förhörsuppgifterna och hur detta urval hade gjorts. Ansvaret för att utlåtandet baserades på ett rättvisande underlag var dock åklagarens.

Nedan följer exempel på sådana slutsatser som ger en bild av att Sture Bergwalls uppgifter stämde bättre med de faktiska förhållan- dena än vad som egentligen var fallet.

Såvitt gäller bedömningen av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis skador bygger utlåtandet på att Sture Bergwall uppgett att mannen låg till vänster i tältet och kvinnan till höger (från öpp- ningen sett), trots att det var först vid rekonstruktionen som Sture Bergwall möjligen kunde sägas ha placerat makarna på det sättet.

Om Marinus Stegehuis skriver läkarna bland annat att hans av- värjningsskador stämmer väl överens med Sture Bergwalls uppgifter om att mannen gjort avvärjningsrörelser, trots att Sture Bergwall vid upprepade förhörstillfällen, och även vid rekonstruktionen, tvärtom sade att mannen inte hade försökt försvara sig. I utlåtandet

233

står att de skador som Sture Bergwall uppgett har uppkommit genom slag med en sten är väl förenliga med mannens ansiktsskador och hans trasiga överkäksprotes. Detta trots att Sture Bergwall inte självmant berättade om en sten samt att han vid rekonstruktionen sade att han inte såg när slaget utdelades, att han var osäker på vem av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis som fick slaget och var det träffade. Om Janny Stegehuis skriver läkarna bland annat att Sture Bergwalls uppgifter om flertalet skador på kvinnan stämmer väl överens med fynden vid obduktionen. Detta trots att Sture Bergwall till exempel i förhöret den 9 februari 1995 sade att han inte trodde att kvinnan kunde ha fått några skador på ryggen, ett ställe där många hugg hade utdelats.

I utlåtandet står vidare att Sture Bergwalls beskrivning av mannens utseende med mera stämmer väl överens med Marinus Stegehuis så när som på kroppslängden. Detta trots att Sture Bergwall hade uppgett att Marinus Stegehuis, som var cirka 167 centimeter lång med en snarast något tunn kroppsbyggnad och kort mörkblont hår, var mörk och i hans egen längd men kraftigare, dock med smal kroppsbyggnad. Om Sture Bergwalls beskrivning av kvinnans utseende står att den stämmer väl överens med Janny Stegehuis förutom hårlängden. Detta trots att Sture Bergwall uppgett att Janny Stegehuis, som hade kort, starkt gråsprängt hår och på bilderna ger intryck av att vara kort och ganska tunn, hade långt mörkt hår, var ganska lång och kraftigt byggd utan att vara tjock.

Ytterligare en iakttagelse såvitt gäller Anders Erikssons roll som sakkunnig rör den redogörelse som han och Jan Olsson tillsam- mans presenterade vid huvudförhandlingen. Redogörelsen bestod bland annat av filmsekvenser från rekonstruktionen, kriminal- tekniska fynd och obduktionsfynd. Det är tydligt att det uppstått ett nära samarbete mellan sakkunnig rättsläkare och åklagare och polis. Det finns i sig inte skäl att kritisera ett sådant samarbete. Däremot ställer det stora krav på den sakkunnige att agera i enlig- het med sin profession och att inte agera partiskt.

Sven-Åke Christianson hördes som domstolssakkunnig i målet. Han var under förundersökningarna anlitad som rådgivare åt polis och åklagare och närvarade även vid rekonstruktioner och vall- ningar. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är ägnade att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanbland-

234

ning med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig uppdraget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer van der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärk- sammat jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.

Vissa av Sven-Åke Christiansons råd innebar att man under för- undersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner bör genomföras. Flera av de aktörer vi samtalat med har uppgett att det vid rekonstruktionen i Appojaure var på Sven-Åke Christiansons inrådan som figuranter, tält och övriga tillhörigheter placerades utan instruktioner från Sture Bergwall.

I sakkunnigutlåtandet uppgav Sven-Åke Christianson bland annat att mord kan ses som berättelser om händelser, om trauman och om gömda minnen samt att morden blir det omedvetna språk genom vilka upplevelserna kan uttryckas. Denna uppfattning anses i vart fall i dag kontroversiell och det vetenskapliga stödet för det kan därför möjligen ifrågasättas.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gente- mot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.

7.6.6Vården

Birgitta Ståhle närvarade vid tre av polisförhören. Vid ett av för- hören redogjorde hon för uppgifter som Sture Bergwall hade läm- nat till henne under terapisamtal eftersom Sture Bergwall uppgett att han inte själv förmådde att lämna uppgifterna igen. Vid ett annat tillfälle ringde Birgitta Ståhle till Seppo Penttinen och vidare- förmedlade – med Sture Bergwalls medgivande – uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat under terapin. Härutöver närvarade Birgitta Ståhle vid rekonstruktionen och vid vallningen.

I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 7.2.4, har Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och terapin.

235

Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning är det svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter mellan vården och brottsutredningen. Innehållet i journal- anteckningarna och det faktum att Birgitta Ståhle lämnade upp- gifter från terapisamtalen utvisar att de morderkännanden som för närvarande utreddes även behandlades i terapin samt att uppgifter förmedlades från terapin till utredarna. Utifrån vad psykologen Eva Sivertsson skrev tycks det dessutom som att i vart fall hon hade skaffat sig en inblick i polisutredningen. Den information som för- des mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.

7.6.7Tingsrättens processledning och bevisprövning

Processledning

Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren att, på ett sätt som torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet, höra Seppo Penttinen om hur Sture Bergwalls uppgifter hade kommit fram under utredningen. Under förhöret lämnade Seppo Penttinen detaljerade uppgifter om vad Sture Bergwall hade berättat under förundersökningen och hänvisade bland annat till en skiss som Sture Bergwall hade upp- rättat. Eftersom tingsrätten, på grund av målets speciella karaktär, behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en allt för tillrättalagd bild av Sture Bergwalls uppgifter, som av Seppo Penttinen beskrevs som mer detaljrika och korrekta än vad de egentligen var. Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter hade tingsrätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo Penttinens uppgifter. Som exempel hade tingsrätten kunnat be att få titta på den upprättade skissen och på de mer specifika förhörs-

236

uppgifter som Seppo Penttinen berättade om. Någon sådan gransk- ning av bakgrundsmaterialet tycks dock inte ha skett.

Vidare förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren, Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig i målet. Som på- pekats ovan, avsnitt 7.6.5, måste förordnandet anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Av det tillgängliga materialet framgår dock inte om tingsrätten, vid tiden för förordnandet, kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande roll under förunder- sökningen eller det faktum att denne inom ramen för sin forskning hade haft egna samtal med Sture Bergwall. Det bör dock åligga den domare som förordnar en domstolssakkunnig att utreda lämplig- heten i förordnandet. Om så hade skett torde följden ha blivit att Sven-Åke Christianson inte hade förordnats som domstolssakkun- nig utan att åklagaren i stället hade åberopat honom som partssak- kunnig.

Inför domstolens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten att inhämta ett yttrande från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning. Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock för- flutit mer än fyra år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet utfärdades. Den nya brottsligheten var dessutom av betydligt mer allvarlig art och påstods ha en nära koppling till Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det synes därför kunna ifrågasättas om det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rätts- psykiatrisk undersökning.

Bevisprövning

Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som tio år efter gärningstillfället självmant erkände två mord och med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande dom. Gärningsmannen var dessutom sedan tidigare dömd för ytter- ligare ett mord, även det med utgångspunkt i hans egna erkännan- den. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått gärningarna eller, med andra ord, om det framstod som så osannolikt att det hade gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kunde betraktas som uteslutet.

237

Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna be- döma tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till huruvida åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var tillräckligt robust. En sådan prövning är i många avseenden nära sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställ- ningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om ut- redningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utred- ning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärnings- påståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.

En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robust- het borde dock ha varit att det saknades såväl teknisk bevisning som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevis- ning som fanns bestod av kontroller av Sture Bergwalls egna upp- gifter mot kända omständigheter och faktiska fynd. Förundersök- ningen mot den påstådde medgärningsmannen JF hade lagts ned med det angivna skälet att Sture Bergwalls uppgifter, mot JF:s bestridande, inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning mot JF. Förhör hade inte heller åberopats med JF vid huvudförhandlingen. Utifrån Sture Bergwalls egen redogörelse för händelseförloppet var dock JF:s medverkan av avgörande betydelse för gärningen efter- som Sture Bergwall uppgav att det var JF som hade bestämt att de skulle åka till platsen och att det var med JF:s bil och med JF som förare som de tagit sig dit. JF hade även haft med sig en av kniv- arna. Att JF inte hördes vid huvudförhandlingen för att ge sin version av det påstådda händelseförloppet utgjorde därför en brist i utredningen.

Vi saknar kännedom om huruvida tingsrätten informerades om utredningsresultatet beträffande mannen i Messaure. Oaktat hur det förhåller sig med den saken kan det konstateras att Sture Bergwalls uppgifter om denne mans medverkan inte bekräftades av den ut- redning som lades fram för rätten.

Såvitt framgår av dokumentationen från huvudförhandlingen visades enbart 16 stycken kortare sekvenser från rekonstruktions- filmen för tingsrätten. Genom att inte se hela filmen har tingsrätten saknat möjlighet att bedöma genomförandet av rekonstruktionen och inte heller fått en fullständig bild av vad som framkom vid den.

238

Den utredning som fanns om Sture Bergwalls livsföring och göranden vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför det inte kan anses utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Appojaure vid tiden för morden.

De nu omnämnda utredningsbristerna borde tydligare ha upp- märksammats i tingsrättens dom och då särskilt utifrån hur bris- terna inverkade på bevisvärderingen.

Beträffande tingsrättens redogörelse för värderingen av den framlagda bevisningen kan följande iakttagelser göras.

Tingsrätten angav att det genom vittnena AH:s och HL:s upp- gifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk strax innan brotten begicks. På vilket sätt tingsrätten, utifrån deras vittnesuppgifter, kunde komma fram till den slutsatsen kan inte utläsas av domen och är dessutom svårt att förstå. Av domen fram- går inte heller vilka uppgifter som legat till grund för tingsrättens konstaterande att det inte framkommit någonting som gav stöd för antagandet att Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen grundade sig på information utifrån.

Utöver bland annat Jan Olssons och Anders Erikssons upp- gifter fäste tingsrätten även vikt vid vad Seppo Penttinen hade berättat om vad Sture Bergwall uppgett i förhören under förunder- sökningen. Tingsrätten noterade att Sture Bergwall enligt Seppo Penttinen hade upprättat en detaljerad skiss över tältplatsen och att Sture Bergwall hade kunnat berätta om vissa angivna detaljer. Tingsrätten förde dock inte något resonemang om vilket bevisvärde som rätteligen kunde tillmätas uppgifterna som inte i någon del tycks ha kontrollerats mot bakgrundsmaterialet.

239

8.2Förundersökningen

8.2.1Polisutredningen före Sture Bergwalls erkännande

Polisförhör

En förundersökning inleddes och genom förhör med Yenon Levis svenska släktingar, föräldrar och personer som hade samtalat med eller iakttagit Yenon Levi i tiden kring försvinnandet konstaterades följande. Yenon Levi kom till Sverige den 3 maj 1988. Han hade besökt släkt i Stockholm och rest runt i Skandinavien. På morgonen den 5 juni 1988 anlände han med tåg från Narvik till Stockholms central. Mellan klockan 11.00–12.00 besökte han en restaurang i Kungshallen och pratade med en av servitörerna på hebreiska. Han talade därefter med en hallinspektör på centralen om en tågavgång och hade setts tillsammans med tre ”araber”. Den sista kända iakt- tagelsen var när han på eftermiddagen samma dag eller påföljande morgon växlade in resecheckar på centralstationen.

Genom förhör med Yenon Levis föräldrar framkom bland annat att han hade skickat brev från Sverige där han skrev att han hade köpt ”två träknivar snidade på ett speciellt sätt”. De berättade att Yenon Levi talade hebreiska, lite arabiska, studerade tyska och för- stod engelska. Föräldrarna uppgav att glasögonen som hade hittats vid fyndplatsen inte var Yenon Levis. Yenon Levis packning, som aldrig har anträffats, bestod av en blå ryggsäck innehållande bland annat sovsäck, bruna vandringskängor och kamera.

Teknisk undersökning

Av brottsplatsundersökningen som genomfördes av bland annat kriminalinspektören Östen Eliasson, kriminalavdelningen, tekniska roteln, Avesta polisdistrikt den 12 juni 1988 framgick att Yenon Levi hade anträffats på östra sidan intill en skogsbilväg, cirka 350 meter från länsväg 762 mellan Rörshyttan och Ängsnäs. Skogsbil- vägen var totalt 750 meter lång och 125 meter in på skogsbilvägen fanns en trevägskorsning. Den södra vägen ledde fram till fynd- platsen. Yenon Levi låg på sin högra sida i framstupa sidoläge med höger huvudhalva vilande mot marken och ansiktet riktat mot skogsbilvägen.

242

I närheten av kroppen låg en 118 centimeter lång, svängd träpåk som vägde cirka tre och halvt kilo och saknade bark. Cirka tio meter från kroppen anträffades ett par glasögon, intryckta i marken. I anslutning till kroppen anträffades bland annat ett cigarettpaket.

Yenon Levi var 165 centimeter lång, mager och med svart hår. På överkroppen var han klädd i en blå stickad tröja, gul långärmad skjorta som var knäppt framtill och gråvit brynja. Han hade fritids- skor, strumpor, kalsonger och ”vita kaki-jeans” med ett brett läder- bälte. I bältet satt ett tomt Nikon kamerafodral. Närmast kroppen hade han en midjeväska. På vänster handled satt en klocka av märket Citizen, med ett öppnat metallarmband. Urverket gick och visade rätt tid och datum.

Glasögonen som återfanns på fyndplatsen undersöktes av polisen och dess ursprung kartlades. Det framkom bland annat att det aktu- ella märket importerades från Japan till Sverige mellan 1983–1987 och att den aktuella modellen bara hade sålts på Åhlénsvaruhusen. Glasögonen var av låg kvalitet. Glasögonen bedömdes vara cirka tio år gamla. Utifrån bland annat styrkan på glasen gjordes bedöm- ningen att personen som hade burit glasögonen troligen var mellan 45 och 55 år. Av utseendet på glasögonen kunde man också konsta- tera att bäraren sannolikt hade ett mycket brett ansikte och kraftig näsa.

Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) gjorde flera under- sökningar av sådant som hade framkommit vid den tekniska utred- ningen, bland annat undersöktes träpåken, Yenon Levis kläder och skor. Av ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 25 juli 1988 framgick att det var humant blod på påken och på Yenon Levis skor men att blodet inte kunde typbestämmas. Det gick inte att avgöra om påken hade använts som mordvapen.

I ett sakkunnigutlåtande den 8 november 1988 konstaterade SKL en 20 millimeter lång skada i brynjans högra sida som torde ha åstadkommits med ett eggvasst verktyg. Det fanns indikation på blodförekomst på midjeväskan och livremmen. På tröjan, skjortan, kamerafodralet, kalsongerna och skorna påvisades humant blod, som inte kunde typbestämmas. På brynjan och byxorna påvisades humant blod som inte kunde uteslutas komma från Yenon Levi.

243

Rättsmedicinsk undersökning

Vid den rättsmedicinska obduktionen som genomfördes den 14 juni 1988 av avdelningsläkaren Herman Högstorp framkom bland annat följande. Kroppen var stadd i framskriden förruttnelse med flug- larvsangrepp. Det fanns skador på huvudet i form av sårskada vid det vänstra ögonbrynet, vänstra örat och bak på höger sida av hjässan. Det fanns även sprickbildning i skalltakets högra bakre del och i den vänstra delen av skallbasen, brott i det vänstra tinningbenet och i ansiktets skelett. Hjärnan var söndertrasad. På den högra axeln fanns det rispor i huden och på den vänstra axeln en under- hudsblödning. Det fanns skador i bålen, flera revbensbrott, lever- bristningar och högersidig njurbristning. Höger tarmbensskovel var helt avbruten. I buken fanns cirka en halv liter blod och det fanns blod i urinblåsan. Det fanns hudavskrapningar bland annat på bröstet, buken, högra höften, högra ljumsken, båda underbenen, vänstra knät, vänstra underarmen och vänstra handflatan. Det fram- kom också att Yenon Levi var omskuren.

Av det rättsmedicinska utlåtandet daterat den 9 september 1988 framgår att skallskadorna i kombination med skadorna på bålen med åtföljande inre skador väl förklarade dödsfallet. Skadorna var orsakade av trubbigt yttre våld, som mot vänster tinningregion kunde ha varit enskilt eller upprepat kraftigt trubbigt våld medan skadorna baktill höger i hjässan sannolikt var en följd av enskilt kraftigt trubbigt våld.

I dödsbeviset antecknades att sannolikt dödsdatum var någon gång mellan den 8–10 juni 1988.

Livsmedelsverket undersökte innehållet i Yenon Levis magsäck och fann ett tunt skikt av smet som innehöll stärkelsekorn från spannmål, troligen efter konsumtion av bröd.

Misstankarna under förundersökningen

Efter omfattande utredningsåtgärder delgavs en tunisisk medborg- are, född 1941 och bosatt i Borlänge, den 29 maj 1991 misstanke om mord på Yenon Levi. Mannen förnekade gärningen. En viktig del i utredningen mot mannen blev glasögonen från fyndplatsen. Mannens pass beslagtogs och i ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 14 februari 1991 var SKL:s slutsats att ”starka skäl talar

244

för att” glasögonen från fyndplatsen var ett och samma par glas- ögon som glasögonen mannen bar på passfotot.1 I ett intyg från Hoya-optikslip AB den 21 maj 1991 intygades att glasögonen på passfotot och glasögonen på ett fotografi som tagits när den miss- tänkte mannen bar de upphittade glasögonen hade ”lika” styrka.

Den misstänkte mannen dömdes under utredningstiden i ett annat ärende för anstiftan till försök till mord och utvisades efter avtjänat straff. Det sista förhöret med mannen om mordet på Yenon Levi ägde rum i februari 1993. Förundersökningen fortsatte dock och förhör hölls med personer med kännedom om mannens förehavanden. Den 6 maj 1994 lade chefsåklagaren i Avesta ned förundersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

8.2.2Polisförhör, vallning och rekonstruktioner med Sture Bergwall

Under perioden december 1995 till december 1996 hölls elva för- hör med Sture Bergwall. Dessförinnan hade Sture Bergwall vid tele- fonsamtal till kriminalinspektören Seppo Penttinen börjat lämna uppgifter om mordet. Det förekom under förundersökningen ett flertal sådana telefonsamtal mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall, vilka huvudsakligen initierades av Sture Bergwall. Det har hållits ett så kallat konfrontationsförhör där Sture Bergwall före- visats glasögon och armbandsur, en vallning och två rekonstruk- tioner, i Ölsta och vid fyndplatsen i Rörshyttan.

Förhören är nedtecknade i dialogform. De uppgifter som fram- kommit vid telefonkontakter eller vid förhör och vallningar i andra ärenden har nedtecknats som referat i promemorior. Det finns tolv sådana promemorior i förundersökningsprotokollet. Förhören, promemoriorna och vallningsprotokollen omfattar över 400 sidor.

Vid samtliga förhör har Seppo Penttinen varit förhörsledare och vid de flesta förhören har även kriminalinspektören Anna Wikström varit förhörsledare. Såvitt annat inte särskilt anges nedan under respektive förhör närvarade Sture Bergwall, Seppo Penttinen, Anna Wikström och Sture Bergwalls offentlige försvarare advokaten Claes Borgström.

1 På SKL:s sexgradiga utlåtandeskala var ”starka skäl talar för att” den näst högsta graden av säkerhet.

245

Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 19 augusti 1995 ringde upp Seppo Penttinen och berättade att han hade haft en medhjälpare vid mordet på den israeliske mannen i Dalarna. De hade träffat israelen i närheten av järnvägsstationen i Uppsala. Med- hjälparen hade pratat engelska med mannen som hade erbjudits skjuts. De hade åkt mot Garpenberg. Själva mordet gick till så att han höll i mannen samtidigt som medgärningsmannen slog dels med knytnävarna, dels med ett tungt föremål från bagageluckan. Det skulle inte finnas några skärskador på kroppen. Kroppen läm- nades på platsen där de hade slagit honom. Kroppen låg mer på rygg än på sidan och definitivt inte på magen. Sture Bergwall be- rättade också att han hade följt det som skrevs om fallet i media men att han inte hade läst allt och skyggat för bilderna.

Av en promemoria framkom att Sture Bergwall ringde till Seppo Penttinen den 14 november 1995 för att erkänna ett mord. Han hade sökt men inte fått tag på Claes Borgström och behövde be- rätta om mordet. Seppo Penttinen uppmanade honom att tala med försvararen. Senare samma kväll ringde Seppo Penttinen upp Sture Bergwall som berättade att han hade talat med Claes Borgström. Sture Bergwall berättade att han hade mördat en israelisk man i Dalarna. Mordplatsen var en skogsbilväg efter sträckningen Hede- mora–Långshyttan. Han hade nämnt händelsen i terapin som ”Shalom-händelsen”. De hade färdats i bil och Yenon Levi hade fått ta emot ”några rejäla magpumpare och slogs ihjäl på pannan”. Som tillhygge användes ett redskap från bilen. Mordet ägde rum utanför bilen ett stycke upp efter skogsbilvägen. Efter mordet lades kroppen i bilen och kördes längre ned efter samma väg. Kroppen placerades vid vägkanten. Mordet skedde en onsdag eller torsdag.

Av en promemoria den 27 november 1995 framgår att Seppo Penttinen ringt upp Sture Bergwall och nämnt att åtskilligt stått att läsa i media om händelsen vilket kunde vara en nackdel i utred- ningssammanhang. Sture Bergwall sade då ”kontrollera vilken sorts klocka han hade”.

Det första polisförhöret hölls den 7 december 1995 och Sture Bergwall berättade att händelsen hade funnits med honom en längre tid. Vid rekonstruktionen i Appojaure hade han vagt nämnt ”Shalom-händelsen” för Sven-Åke Christianson. Därefter hade han förmodligen pratat en del med Birgitta Ståhle om händelsen var- efter vissa detaljer hade klarnat. Han berättade i sak att han hade

246

träffat Yenon Levi i Uppsala och berättat om gruvan i Falun. De pratade engelska. Yenon Levi blev intresserad av att se gruvan och följde med honom i bilen. Hans avsikt var att skada Yenon Levi. Han körde mot Långshyttan och där följde de en väg åt höger och kom fram till en skogsbilväg. De körde en bra bit på skogsbilvägen, klev ur bilen och Yenon Levi slogs ihjäl. Han lyfte in Yenon Levi i bilen, vände bilen och åkte tillbaka. Han stannade efter ett tag och drog ut Yenon Levi, som placerades vid vägkanten. Sture Bergwall ritade en skiss över placeringen av vilken framgår att huvudet låg mot bilens färdriktning. Han hade varit ensam vid händelsen. Yenon Levi hade med sig en trunk.

En bit in i förhöret ändrade Sture Bergwall platsen där mordet hade skett och förlade det till en sommarstuga vid Ölsta. Han änd- rade också det tillhygge han hade använt mot Yenon Levi. Yenon Levi tilldelades några kraftiga slag i magen och dödades med ett eller två slag med en sten mot vänstra tinningen.

Yenon Levi fick eventuellt även en krosskada på högra handen eller handleden och en skada på vänster axel. Yenon Levi lades på en filt i bagageluckan. Han körde mot Rörshyttan och svängde ”till vänster höger” in på en skogsbilväg när han hade passerat Rörs- hyttan. Han körde i ett svagt uppförslut på skogsbilvägen, vände bilen och dumpade kroppen 200–300 meter före korsningen till den stora vägen. Kroppen hamnade i vägkanten med ansiktet mot vägen, mer på rygg än sidan. Han tog ut Yenon Levis gråa trunk från bilen och åkte iväg. De färdades i en ljusgrön Volvo.

Yenon Levi var klädd i t-tröja, sandfärgade byxor och hade en armbandsklocka med läderarmband. Seppo Penttinen frågade Sture Bergwall vad det var som gjorde att han mindes att det var ett läderarmband på klockan. Sture Bergwall svarade att det var för att han övervägde om han skulle knäppa upp den och ta den med sig. Han bekräftade att han hade läst om händelsen i lokaltidningarna. Han visade upp filten som han hade använt vid gärningen.

Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 17 januari 1996 ringde upp Seppo Penttinen för att berätta att Yenon Levi hade fått en skada på axeln.

Den 26 januari 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att det inte hade förekommit något våld mot Yenon Levi i Ölsta. I stället hade Yenon Levi dödats längre upp på den skogsbilväg där han senare lämnades. Han åkte sju–åtta kilometer på skogsbilvägen. De

247

gick ur bilen och det uppstod ett slagsmål mellan honom och Yenon Levi som måste ha lett till blåmärken på Yenon Levis armar. Under slagsmålet föll Yenon Levi omkull och skadade högra axeln och blev sittande. Han slog ett ”stötande slag” med stor kraft mitt i Yenon Levis mage. Omedelbart därefter svingade han domkraften i Yenon Levis huvud, på vänster sida, så att denne dog. Skadan i huvudet blev djup och han blödde från vänster öra. Blodet rann ned för halsen och färgade t-tröjan.

Kroppen lades i bilen. Han körde tillbaka fyra–fem kilometer på skogsbilvägen innan han drog ut kroppen och lade den på höger sida från länsvägen sett med huvudet uppåt i färdriktningen. Han lämnade kvar Yenon Levis ryggsäck och plastpåse på platsen.

Seppo Penttinen frågade om berättelsen som Sture Bergwall hade lämnat vid förhöret innehöll någon form av medveten av- vikelse och i sådant fall vilken del som var det. Sture Bergwall svarade:

I och urlastningen i bilen, jag skulle inte vilja kalla det för en avvikelse men det är... av skilda skäl har lite svårare för att redogöra för det exakta händelseförloppet.

Sture Bergwall berättade också att uppgiften om Ölsta i det förra förhöret var en avvikelse från hans sida.

Sture Bergwall berättade att han samma dag hade läst om fallet i Dala-Demokraten.

Seppo Penttinen återkom flera gånger till hur långt på skogsbil- vägen som Sture Bergwall hade kört. Sture Bergwall vidhöll att han hade kört tre–fyra kilometer med den döda kroppen innan den dumpades. Seppo Penttinen påminde Sture Bergwall om att han tidigare hade dragit en parallell till hur långt han hade kört när de var i Piteå i Charles Zelmanovits-ärendet. Seppo Penttinen beskrev till slut att Sture Bergwall hade kört sammanlagt en kilometer i Piteå. Sture Bergwall ändrade sig därefter och sade att det i kroppen kändes som att han hade kört en lika lång sträcka i det här fallet.

Yenon Levi hade varit klädd i en beige t-tröja med en kamel- färgad tröja utanpå och kakifärgade jeans. På Yenon Levis packning låg en grönblå poplinjacka. Framsidan på tröjan missfärgades av blodet och det blev en mörk fläck på byxorna i lårhöjd. Han rörde vid Yenon Levis ena ankel, smalben och nyckelben när denne var död. Yenon Levi hade hår upp till och runt naveln men inte något

248

hår på bröstet. Även Yenon Levis handled hade varit behårad. Seppo Penttinen frågade Sture Bergwall hur han kunde komma åt att känna på Yenon Levis kropp med tanke på att han var påklädd och frå- gade om Yenon Levi till exempel hade haft någon livrem vilket Sture Bergwall trodde sig minnas.

Seppo Penttinen ställde sedan frågor om hur långt Sture Bergwall hade kommit i minnesprocessen och om det fanns mer inom honom som kunde värkas fram.

Sture Bergwall berättade att han efter händelsen hade åkt hem till Grycksbo och att han kom dit vid åtta–nio på kvällen. Han hade återvänt till platsen dagen därpå och då hade Yenon Levis ansikte varit förändrat, det hade vridits och det hade växt ut lite skägg- stubb. När förhöret avslutades delgavs Sture Bergwall misstanke om mordet på Yenon Levi. Under förhöret fick Sture Bergwall peka ut resvägen på en karta och kommenterade då bland annat de olika ortsnamnen.

Den 29 januari 1996 upprättades en promemoria av vilken det framgår att Sture Bergwall hade ringt upp Seppo Penttinen och berättat att han och medbrottslingen hade tagit ut kroppen från bilen och stjälpt av kroppen som hamnade på sidan. Han hade ut- delat ett karateslag mot vänstra sidan av Yenon Levis hals. Slaget träffade mot nyckelbenet och axeln.

Vid förhöret den 5 februari 1996 närvarade även överåklagaren Christer van der Kwast. Sture Bergwall berättade att ett slagsmål hade utbrutit längre upp på skogsbilvägen. Yenon Levi hade för- sökt springa därifrån men hade fångats in, fallit och slagit i höger axel. Han slog Yenon Levi med domkraften i magen så att denne föll ihop. Medgärningsmannen reste upp Yenon Levi. Han slog ett karateslag mot Yenon Levis vänstra sida av axeln/nyckelbenet. Medgärningsmannen hämtade en röd domkraft med spröt från bilen. Han svingade domkraften mot Yenon Levis huvud och denne dog. Det syntes på huvudet var han hade träffat med domkraften och det blödde från Yenon Levis öra.

De hämtade en filt från bilen och lade Yenon Levi på den. De lade filten och kroppen i baksätet och körde en bit på skogsbilvägen. De drog ut Yenon Levi ur bilen med hjälp av filten och kroppen lämna- des där den hamnade, med ansiktet vänt ut mot vägen med vänster sida uppåt. Yenon Levis packning lämnades vid kroppen. En grön anteckningsbok åkte ur packningen och hamnade bredvid kroppen.

249

De återvände till Falun och träffade MS vid 20-tiden. Han åter- vände till fyndplatsen trettio timmar senare och såg att kroppen hade förändrats. Han såg också att Yenon Levi hade en skjorta på sig, vilket han inte hade sett tidigare.

Det utdelades bara ett slag mot Yenon Levis huvud och det var med domkraften. Seppo Penttinen frågade om medgärningsmannen hade utdelat några slag mot ryggsidan. Sture Bergwall bekräftade att medgärningsmannen hade slagit Yenon Levi på ryggen mot njurarna. Inga stenar hade använts.

Christer van der Kwast frågade Sture Bergwall om han hade använt någon kniv mot Yenon Levi vilket denne förnekade. Åkla- garen frågade då om någon kniv hade använts efter att Yenon Levi hade dödats vilket Sture Bergwall inte kunde minnas. Christer van der Kwast ställde därefter frågan om något annat tillhygge än dom- kraften hade använts mot Yenon Levi vilket Sture Bergwall besva- rade nekande.

Angående Yenon Levis behåring berättade Sture Bergwall att han hade varit svagt behårad på bröstet, mera hårig på magen och relativt kraftigt behårad på armarna ut på handlederna. Han hade känt på Yenon Levis mage med händerna.

Christer van der Kwast ställde upprepade frågor om var Yenon Levis packning hade tagit vägen. Sture Bergwall vidhöll att den hade lämnats kvar på platsen. Till slut upplyste Christer van der Kwast Sture Bergwall om att packningen inte hade återfunnits och att den hade eftersökts i stor omfattning. Enligt Christer van der Kwast fanns det då bara två alternativ. Antingen hade Sture Berg- wall eller medgärningsmannen tagit packningen eller så hade någon annan kommit och tagit den. Christer van der Kwast menade att Sture Bergwall självklart måste ha en uppfattning om var pack- ningen hade tagit vägen och sade att om Sture Bergwall berättade det skulle utredningsvägen kortas ned. Åklagaren frågade om det var MA som var medgärningsmannen. Sture Bergwall ville inte besvara den frågan.

I förhör den 16 februari 1996 berättade Sture Bergwall att skälet till besöket i Uppsala var att han och medgärningsmannen hade besökt hans bror Sten-Ove Bergwall under förmiddagen den aktuella dagen. På vägen till Garphyttan gjorde de ett uppehåll i Ölsta. Varken Sture Bergwall, medgärningsmannen eller Yenon Levi åt någon mat under dagen. Det var troligen en söndag. Seppo Penttinen

250

frågade varför han nu ändrade den tidigare uppgiften om att hän- delsen hade inträffat en dag mitt i veckan. Sture Bergwall svarade inte på frågan men berättade att det hade blivit mer skador i Yenon Levis ansikte än vad han tidigare hade uppgett. Ansiktet var illa till- tygat med flera sår och blödningar. Medgärningsmannen slog Yenon Levi mot hakan och näsan med knytnävarna samt använde ett till- hygge mot pannan, strax ovanför ögonbrynet. Ögonbrynet hade blött mycket.

Därefter ville Sture Bergwall att Seppo Penttinen skulle ställa frågor rörande medgärningsmannen. Han ville att Seppo Penttinen skulle nämna fyra olika, valfria, namn varefter Sture Bergwall skulle svara ja eller nej på frågan om det var medgärningsmannen. Efter att ha svarat nej på två namnförslag svarade han ”det ligger nära till hand ja” när Seppo Penttinen nämnde MA:s namn. Han bekräftade att medgärningsmannen var MA och beskrev därefter återigen hän- delseförloppet på skogsbilvägen.

MA hade tagit upp en sten eller järnbit som han hade slagit mot Yenon Levis panna. Detta skedde före Sture Bergwalls dödande slag med domkraften mot huvudet. MA utdelade några hårda spar- kar mot kroppen när den låg på marken.

Yenon Levis packning hade följt med tillbaka till Falun. MA lade packningen i Sture Bergwalls förråd. Det var möjligt att han därefter tog packningen till Ölsta. I packningen, som han inte var intresserad av, fanns kamerautrustning med ett band där det stod Nikon på. Sture Bergwall associerade Yenon Levis armbandsklocka till en Camelklocka. Yenon Levi hade en allt för varm stickad tröja på sig.

Den 23 februari 1996 hölls ett förhör där Sture Bergwall inledn- ingsvis berättade att han numera trodde att händelsen hade ägt rum i mitten av en vecka. Sture Bergwall lämnade därefter en ny be- rättelse om hur de hade träffat Yenon Levi. Han berättade att de hade ställt bilen på långtidsparkeringen i Uppsala och tagit pendel- tåget till Stockholm. Tanken var att de skulle resa vidare till Söder- tälje med pendeltåg. De kom till Stockholms central vid halv nio– tio. Efter ungefär fyrtiofem minuter fick de syn på Yenon Levi inne på centralen. De såg hur han löste en biljett till Uppsala och följde efter honom på pendeltåget. På perrongen i Uppsala tog de kontakt med honom och erbjöd honom skjuts. Trots att han följde med fri- villigt, tvingade de med honom under knivhot. De gick på varsin

251

sida om Yenon Levi med varsin kniv. Yenon Levi satte sig i fram- sätet och de band ihop hans händer med skjorttyg. De stannade i Ölsta. Yenon Levi försökte fly men de hann ikapp honom. Det ut- bröt ett slagsmål och Yenon Levi fick en knivskada högt upp på bröstet som gjorde att han blödde rikligt. MA höll fast Yenon Levi medan Sture Bergwall slog honom mot buken med en kofot och utdelade ett dödande slag med kofoten mot tinningen. Det utdela- des även knytnävsslag mot ansiktet. Yenon Levi hade trillat omkull och slagit i axeln. Kofoten hade MA hämtat i ett uthus på gården. De lyfte in honom på en filt i bilen och körde mot Garpenberg och letade efter en skogsbilväg. De körde upp på skogsbilvägen och lyfte ut kroppen innan de vände bilen.

Sture Bergwall fick ytterligare frågor om vilket våld som hade utdelats mot Yenon Levi och förklarade då att Yenon Levi inte hade dött i Ölsta men att de trodde det när de åkte därifrån. I bilen hörde de ett gurglande ljud från kroppen. De stannade på skogsbil- vägen och lade ned Yenon Levi väldigt nära bilen. Han var med- vetslös. De sparkade på kroppen och slog ett slag mot höger sida av hjässan med ”ett relativt skarpt redskap” varefter Yenon Levi dog.

MA tog med sig packningen och lade den i Sture Bergwalls förråd. MA hade varit intresserad av kameror och hade en system- kamera. De besökte inte Sten-Ove Bergwall den aktuella dagen.

Av en promemoria daterad den 26 februari 1996 framgår att Sture Bergwall ringde upp Seppo Penttinen sent på kvällen efter förhöret den 23 februari 1996 och berättade att bilen som hade an- vänts vid tillfället var hans Mazda 929.

Den 24 februari 1996 skrev Sture Bergwall ett brev till Birgitta Ståhle som finns med i förundersökningsprotokollet under avsnittet med förhören med Sture Bergwall. Det är i huvudsak en skriftlig redogörelse över det som han hade berättat i det förra förhöret. Utöver vad som framgår av det förhöret skrev Sture Bergwall bland annat följande. Anledningen till att de skulle åka till Södertälje var att han skulle visa MA ett gömsle. På plats i Ölsta sprang MA till vedboden och hämtade en kofot som han räckte Sture Bergwall. Han svingade kofoten i luften och Yenon Levi föll omkull. Yenon Levi försökte fly men de hann upp honom och Sture Bergwall stampade med kraft mot hans mage. Den tidigare uppgiften om att han hade använt ett verktyg mot Yenon Levis mage var fel. Yenon Levis tröjor var blodiga eftersom kniven hade använts mot hans

252

bröst. MA sparkade mot den liggande kroppen. De körde iväg. Vid Stjärnsund hittade de en skogsbilväg som de svängde in på. De fortsatte en eller två kilometer på skogsbilvägen, stannade bilen och lade Yenon Levi på marken bredvid vägen. MA slog ihjäl Yenon Levi med en spade i bakhuvudet.

Vid förhöret den 15 mars 1996 närvarade inte Claes Borgström. Skötaren Eva Burgman närvarade som förhörsvittne. Förhöret in- leddes med att Seppo Penttinen ville att Sture Bergwall skulle be- rätta mer om gömslet i Södertälje som han hade beskrivit i brevet till Birgitta Ståhle. Sture Bergwall uppgav att gömslet fortfarande fanns kvar och att det gick att göra fynd där. Han ville inte berätta vilka fall gömslet hade anknytning till. Han berättade att Yenon Levi hade haft åtminstone tre plast- eller papperskassar i händerna på perrongen i Uppsala och den övriga packningen på ryggen.

Seppo Penttinen ställde sedan frågor utifrån uppgifterna i brevet till Birgitta Ståhle och Sture Bergwall förklarade att Yenon Levi föll när han svingade kofoten mot honom, inte för att han träffade, utan för att han försökte ducka undan. Han stampade Yenon Levi i buken en gång och sedan några fler gånger när han hade hamnat på rygg. MA utdelade det dödande slaget på den plats som Yenon Levi lämnades. Slaget utdelades rakt uppifrån och ned med ett föremål som fanns antingen i packningen eller i bilen. Föremålet hade ett lädermaterial som Sture Bergwall först knäppte upp. Skaftet var kort och av trä och föremålet var som en campingyxa. Han var rädd för att huvudet skulle delas av slaget som orsakade en längsgående djup skada uppe på hjässan. Packningen bar de båda ned i Sture Bergwalls förråd innan de åkte till MS. Därefter tog MA hand om packningen.

Anna Wikström upprättade den 15 mars 1996 en promemoria av vilken framgår att Sture Bergwall den dagen hade hörts i ett annat ärende och då uppgett att Yenon Levis packning kunde ha lämnats i ett förvaringsutrymme i MS:s bostad, till exempel i garaget.

Den 21 mars 1996 upprättades en promemoria av vilken det framgår att Sture Bergwall hade lämnat ett meddelande per telefon till Seppo Penttinen om att de direkt efter att de dödat Yenon Levi i Rörshyttan hade åkt till Grycksbo och träffat MS, som hade haft hand om Sture Bergwalls hundar.

Den 19 april 1996 genomfördes en vallning i bil i området kring fyndplatsen. Avsikten med vallningen var, enligt en kortfattad pro-

253

memoria från vallningen, att Sture Bergwall skulle peka ut brotts- platsen. Något sammanfattande protokoll från vallningen har inte återfunnits i förundersökningsmaterialet och det finns inte någon fullständig redogörelse för vilka som närvarade. Av dokumenta- tionen framgår dock att bland annat även Christer van der Kwast och Birgitta Ståhle närvarade. Vallningen videodokumenterades och en redigerad version visades sedan för tingsrätten. Vi har haft till- gång till både den oredigerade och den redigerade vallningsfilmen.

Av promemorian framgår att Sture Bergwall agerade i enlighet med sitt reaktionsmönster och att han påtalade att det var aktuell skogsbilväg som de kom till. Under en promenad på skogsbilvägen agerade Sture Bergwall ånyo enligt sitt reaktionsmönster genom ”skyggande rörelser med huvudet” i höjd med det vägavsnitt där kroppen hade anträffats. Sture Bergwall visade var kroppen hade lämnats (vilket var motsatt sida i jämförelse med var den hade hittats). Efter vallningen upplyste Christer van der Kwast Sture Bergwall om att han hade pekat ut rätt plats i höjdled men att han hade placerat kroppen på fel sida om skogsvägen.

Den redigerade videofilmen inleddes med att en speakerröst berättade att Sture Bergwall hade anvisat skogsbilvägen och inne på skogsbilvägen anvisat vilken väg de skulle välja vid en trevägs- korsning och slutligen pekat ut brottsplatsen. Den första sekvensen i filmen visade de stillastående vallningsfordonen vid uppfarten till skogsbilvägen. Därefter sade Sture Bergwall ”vi bör titta här”. Vad som föranlett bilarna att stanna framgår inte. Efter en kortare sträcka på skogsbilvägen sade Seppo Penttinen vid trevägskors- ningen: ”Vänster. Sture Bergwall pekar att vi ska köra vänster här”. Efter ytterligare körsträcka sade Seppo Penttinen ”gör du något tecken?”. Sture Bergwall är inte filmad på sådant sätt att det går att se om han pekade eller gjorde några andra tecken.

Vid en promenad längs skogsbilvägen konstaterade Sture Berg- wall att de hade gått för långt och ville vända och gå tillbaka i riktning mot länsvägen. Sture Bergwall pekade sedan ut platsen. Platsen var markerad med gula, långa plastband fastknutna i ett mindre träd. Speakerrösten uppgav att plastbanden som syntes vid den utpekade platsen var uppsatta av markägaren. Sture Bergwall uppgav att han var säker på att han pekade ut rätt sida av vägen.

På den oredigerade vallningsfilmen filmas hur fordonen körs längs länsvägen. Precis innan avtagsvägen till skogsbilvägen är det

254

ett avbrott i filmen i några sekunder. När bild och ljud återkommer hörs Seppo Penttinen säga ”ska vi köra upp den här vägen?” var- efter Sture Bergwall säger ”vi bör titta här”. Sture Bergwalls kom- mentar var det som inledde den redigerade filmen, det vill säga den filmen som tingsrätten fick se. Om Sture Bergwall dessförinnan hade tagit något annat initiativ till att köra upp på skogsbilvägen framgår således inte av någon inspelning. Sture Bergwalls reak- tioner som beskrivs i promemorian syns inte på videofilmen.

Seppo Penttinen skrev i en promemoria den 3 maj 1996 att Sture Bergwall vid en vallning i ett annat ärende den 25 april 1996 upp- gett att han tagit en kniv från Yenon Levis packning som var större än en morakniv med ljust handtag, en slidkniv.

Den 20 maj 1996 genomfördes en rekonstruktion i Ölsta och Rörshyttan. I förundersökningsprotokollet finns det en utskrift från ljudupptagningen från rekonstruktionen och ett protokoll med fotografier från vallningen upprättat av Östen Eliasson. Det saknas en fullständig redogörelse för vilka som närvarade vid re- konstruktionen men det framgår att bland annat även Birgitta Ståhle närvarade. Rekonstruktionen videofilmades men videofilmen sak- nas i förundersökningsmaterialet som gavs in till tingsrätten. Vi har tagit del av videofilmen.

I Ölsta berättade Sture Bergwall hur han hade lossat hand- fängslet och att Yenon Levi då försökte springa iväg, föll och skad- ade axeln. Yenon Levi fick också en knivskada mot halsen eller högt uppe på bröstbenet. MA höll fast Yenon Levi bakifrån när Sture Bergwall utdelade knytnävslag mot ansiktet. Han fick en våldsam spark i magtrakten och föll. När han låg på rygg stampade Sture Bergwall honom i magen och utdelade sedan ett slag med en sten mot huvudet. Huvudslaget orsakade en intryckt skålformad skada och det rann blod ur örat. De upplevde att Yenon Levi var död. De bar kroppen mot myren i närheten men orkade bara en bit och bestämde sig i stället för att köra den till Falun och begrava den där. MA hade dessförinnan hämtat en kofot som han lade i bagage- luckan tillsammans med Yenon Levis packning. I bilen började Yenon Levi kräkas, hostade blod och det kom ljud från honom. Yenon Levi hade haft en kamera hängde över axeln i ett brett band när de kom till Ölsta. Den hamnade sedan i bagageluckan.

Vallningen fortsatte därefter på skogsbilvägen i Rörshyttan. Bilen stannade i färdriktningen. De tog ut Yenon Levi som restes

255

upp men ramlade ihop igen. Någon slog ett slag som träffade bak- till med en kofot eller en spade. Sture Bergwall uppgav att han tog på sig det slaget. Yenon Levi dog då. Han kände med handen under tröjorna och förde handen uppåt på magen och bröstet. Det fanns hår på magen och på bröstet. Han kände också på nyckelbenet och fotankeln. Kroppen lades vid sidan av vägen på högra kroppssidan med huvudet mot norr. Han sparkade på kroppen även efter att Yenon Levi hade dött. Han mindes armbandsklockan med ett läder- armband, inte något stålarmband.

Sture Bergwall visade sedan vad han gjorde med kroppen när han återkom ett dygn senare. Vid rekonstruktionen lade sig figu- ranten ned på marken. Sture Bergwall sade då:

Ja. Just det. Ska du ta av dej glasögonen för dom ligger där. Ja, det är klart, försök och slappna av i kroppen, så ska jag göra dom rörelser jag gjorde då, när jag kommer tillbaks, dom här klämrörelserna, jag för dej tillbaks, ser ansiktet, oh ja, på det här viset.

Mot slutet av rekonstruktionen återkom Seppo Penttinen till glas- ögonen.

F [Seppo Penttinen]: Du sa nånting som jag fundera på, varför du kommentera det, beträffande glasögonen, du sa att dom ligger här, sa du. Dom ligger ju här. Är det nånting som du kom att tänka på eller är det nånting som du funderar kring eller var det nånting annat?

Q [Sture Bergwall]: Ja, dom låg ju.. Nej, jag vet inte varför jag sa det. F: Är det svårighet att berätta det.

Q: Nej då.

W [Anna Wikström]: Vad menar du ..ohörbart..

Q: Ja, han hade ju inte glasögonen på. Han var glasögonlös alltså. F: Hade han glasögon.

Q: Nej, det tror jag inte.

F: Vad är det som gör att du reagerade just över glasögonen?

Q: Jag fick en föreställning om att, när jag såg glasögonen på honom, att dom fanns vid sidan om, men det vet jag ingenting om.

Den 22 augusti 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att Yenon Levi hade varit vid medvetande när de kom till skogsbilvägen och tagit några steg när han kom utanför bilen. Han hade tagit tag i Yenon Levis huvud och knyckt det kraftigt bakåt vilket hade gjort att han föll ihop medvetslös. Yenon Levi hade hamnat närmare väg- kanten än vad han hade visat vid rekonstruktionen den 20 maj

256

1996. Yenon Levi hade en rejäl, blödande skada på halsen som hade uppstått under färden från Uppsala till Ölsta. När det gällde ska- dornas uppkomst hade en kofot, sparkar med skor och i Ölsta också en sten kommit till användning. Kofoten hade använts mot huvudet och stenen mot tinningen. Sture Bergwall mindes inte att han tidigare hade talat om två olika skador mot huvudet.

Seppo Penttinen tog under förhöret upp den omständigheten att Sture Bergwall vid rekonstruktionen hade reagerat när figuran- ten hade tagit av sig sina glasögon. Därefter följde många frågor kring glasögonen och varför Sture Bergwall hade reagerat på dem under rekonstruktionen. Sture Bergwall svarade till slut att han reagerade eftersom han inte hade hittat sina glasögon när han skulle köra från Rörshyttan vilket försvårade bilkörningen.

Han hade inte hanterat Yenon Levis packning och visste inte vad den innehöll.

Han dödade Yenon Levi vid skogsbilvägen i Rörshyttan genom ett slag mot huvudet, med foten eller med en spade. Efter ytterligare frågor bestämde han sig för att det var med en spark mot huvudet. Seppo Penttinen betonade att han nu måste berätta vad han mindes och att de inte kunde hålla på med detta längre. Sture Bergwall uppgav då att MA hade slagit Yenon Levi men han hade inte ut- delat det dödande slaget. Sture Bergwall kunde inte berätta mer om händelsen.

Yenon Levis kamera, en systemkamera med lösa objektiv, fanns utanför packningen, hängandes över Yenon Levis axel. Vid Rörs- hyttan såg han två grovstickade tröjor i packningen. Yenon Levi hade en jacka med dragkedja i poplintyg på sig fram till Ölsta. Han hade också haft på sig en blårutig skjorta i flanelltyg.

Vid förhöret den 5 september 1996 närvarade inte Anna Wikström. Sture Bergwall berättade bland annat följande. Han hade gjort en ”avvikelse” vid rekonstruktionen när det gällde hur figuranten hade placerats. Avvikelsen bestod i att kroppen i själva verket hade rört sig precis innan döden och att det borde ha satt spår i markvegeta- tionen runt omkring. Kroppen hade krampat vid det sista slaget. Det sista och dödande slaget hade han utdelat med en sten större än en knytnäve. Det hade träffat baktill på höger sida av hjässan. Precis innan hade han slagit en domkraft som träffade Yenon Levis vänstra tinning. Han hade utdelat ett slag, inte lika kraftigt, mot Yenon Levis huvud i Ölsta. I Ölsta hade Yenon Levi dessutom

257

sparkats våldsamt i magtrakten vilket hade lett till att han föll om- kull. Under resan från Uppsala till Ölsta utövade MA våld med en kniv mot Yenon Levi. Våldet orsakade skadan på Yenon Levis hals. Hela förloppet på skogsbilvägen i Rörshyttan tog tio minuter. MA plockade under tiden med Yenon Levis packning som bland annat bestod av kläder, tältduk, anteckningsblock och pass. Yenon Levis två tröjor var inte nedstoppade i byxorna och han hade traditionella joggingskor, troligen Adidas.

Under förhöret lade sig Sture Bergwall ned i den position som kroppen hade haft och Seppo Penttinen beskrev att han låg i fram- stupa sidoläge med ryggsidan ut mot vägen.

Den 20 september 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att det sista och dödande slaget var ett svingande slag med en domkraft mot huvudets vänstra sida. Innan dess hade han slagit Yenon Levi med en sten eller med ett torkat trästycke i samma storlek som ett vedträ. Längden på trästycket var femton centimeter och omfånget ungefär som en kopp. Slaget hade träffat i ansiktet. På fråga hur säker han var på detta svarade han att han var säker på att han an- vände ett föremål från marken men osäker på om det var en sten eller trästycke. Seppo Penttinen uppgav att Sture Bergwall vid flera tillfällen tidigare hade pratat om ett slag som hade orsakat en gli- pande skada i bakhuvudet. Sture Bergwall var dock tveksam till om han hade utdelat något sådant slag. Seppo Penttinen frågade då om han hade några klara minnesbilder av slagen mot huvudet. Sture Bergwall svarade ”Nej jag kan inte ha helt klara bilder av det efter- som vi är två stycken på plats”. Slaget mot Yenon Levis huvud i Ölsta hade bara orsakat en ytlig skada.

På förmiddagen den 4 oktober 1996 hölls ett sakkonfrontations- förhör med Sture Bergwall. Enligt protokollet från förhöret och enligt en promemoria av Seppo Penttinen daterad den 18 februari 1997 förevisades Sture Bergwall tio armbandsur, samtliga begagnade. Inför konfrontationen fick Sture Bergwall veta att ett av uren var det som Yenon Levi hade haft kring handleden. Sture Bergwall noterade att urverket på en av klockorna gick medan övriga ur stod still, vilket irriterade honom. Minnesbilderna var diffusa och Sture Bergwall uppgav att han inte såg klockan framför sig. Han resone- rade kring klockornas tyngd och armband och valde till slut en Rolexklocka med vit urtavla och länkarmband i stål.

258

Yenon Levis klocka var en Citizenklocka med vit urtavla och länkarmband i stål. Det var också på Yenon Levis klocka som urverket gick. I förundersökningsprotokollet finns endast en bild på den klocka som Sture Bergwall pekade ut och någon jämförelse mellan likheten kan därför inte göras.

Sture Bergwall förevisades också tio par nya glasögon. Inför vis- ningen fick Sture Bergwall veta att en av glasögonbågarna i modellen liknade den båge som hade anknytning till Rörshyttan. Sture Bergwall valde ett par som liknade glasögonen i modellen men menade att färgen i verkligheten hade varit mörkare. När konfrontations- förhöret var avslutat och efter lunchuppehållet uppgav Sture Bergwall enligt en promemoria att glasögonen som han hade pekat ut var något för ljusa i färgen i förhållande till de han sammankopplade med mordet på Yenon Levi.

Senare på eftermiddagen den 4 oktober 1996 genomfördes, på Sture Bergwalls begäran, en rekonstruktion på fyndplatsen. Enligt ett protokoll över rekonstruktionen närvarade även Birgitta Ståhle, kriminalkommissarien Jan Olsson. Rekonstruktionen filmades och en redigerad film från den visades för tingsrätten. En utskrift från rekonstruktionen finns med i tingsrättens material.

Av den redigerade filmen framgår att Sture Bergwall inledningsvis förklarade att han vid den förra rekonstruktionen hade varit i en stressituation och ätit ”lyckopiller” vilket hade en avstängande effekt på honom. Han åt inte dessa piller längre. Han överlämnade ett handskrivet dokument rörande händelseförloppet utifall att han inte skulle klara av att visa händelseförloppet under rekonstruktionen.

Yenon Levi hade ont i magen när de tog ut honom från bilen på skogsbilvägen. Han slog Yenon Levi med en grov träbit på höger sida av huvudet. Den redigerade filmen bröts och i stället visades i bild ett infällt foto på Sture Bergwall med klisterlappar på kroppen. Enligt speakerrösten var klisterlapparna placerade på Sture Bergwalls kropp utifrån var han vid rekonstruktionen hade visat att skador uppstått. Fotografiet på Sture Bergwall var taget efter rekonstruk- tionstillfället och infällt i rekonstruktionsfilmen. Enligt vår upp- fattning går det inte att avgöra om klisterlapparnas placering på Sture Bergwall överensstämde med vad han faktiskt demonstrerade vid själva rekonstruktionen.

Sture Bergwall uppgav att Yenon Levi hade sårskador i ansiktet, en skada på halsen som blödde och att han blödde kraftigt där slaget

259

hade träffat. Träföremålet hade varit av vedstruktur i en storlek som gjorde att han kunde hålla i det med en hand. Av videofilmen framgår att Seppo Penttinen måttade med armarna samtidigt som han frågade om Sture Bergwall såg något som längdmässigt stämde överens med föremålet. Sture Bergwall tog därefter upp en träpinne i ungefär samma längd som Seppo Penttinen hade måttat. I den skriftliga redogörelsen som Sture Bergwall hade överlämnat stod enbart att han hade tagit upp ett föremål från marken som han hade slagit Yenon Levi med.

Yenon Levi gick över till den västra sidan av vägen. Enligt Sture Bergwall hade MA hämtat ett redskap i bilen. Sture Bergwall slog ett svingande, mycket kraftigt slag med redskapet mot baksidan av huvudet. Kroppen kastades omkull av slaget. Den redigerade filmen bröts och i stället visades i bild ett infällt foto på Sture Bergwall med en klisterlapp fastsatt på vänster sida av Sture Bergwalls huvud. Enligt speakerrösten visade klisterlappen var det andra slaget hade träffat, enligt Sture Bergwalls uppfattning. Enligt vår uppfattning visar video- filmen från rekonstruktionen inte att slaget träffade på vänster sida av huvudet. I stället ser det ut som att Sture Bergwall vid rekon- struktionen visade en träff i bakhuvudet.

Verktyget togs med i bilen. I den skriftliga redogörelsen hade Sture Bergwall angett att verktyget var en domkraft. Kroppen lades på höger sida med ansiktet mot vägen. Sture Bergwall kände med handen på nyckelbenet och på den behårade magen.

Av videofilmen framgår att Sture Bergwall plockade upp ännu en träpinne från marken och uppgav att den visade rätt grovlek. Vedytan var öppen. Seppo Penttinen frågade om han menade att den var utan bark, vilket Sture Bergwall bekräftade.

Efter rekonstruktionen den 4 oktober 1996 upprättade Seppo Penttinen en promemoria daterad den 7 oktober 1996 av vilken framgår att Sture Bergwall innan rekonstruktionen hade framfört önskemål om att få se en originaldomkraft till en Mazda 929. Vid rekonstruktionen hade han fått hålla i en sådan och hade då uppgett att viktkänslan var korrekt men att han saknade de ”spröt” längst ut i domkraftens förlängning som domkraften han använde mot Yenon Levi hade haft.

Förhöret den 27 november 1996 inleddes med att Seppo Penttinen ville reda ut omständigheterna kring glasögonen som tidigare hade diskuterats. Sture Bergwall berättade att MA vid tillfället hade an-

260

vänt glasögonen som maskering men att han inte visste om de hade kvarlämnats eller var de hade hamnat. MA hade inte glasögon i vanliga fall. Han slog mot Yenon Levi med påken på sätt som han hade visat vid rekonstruktionen. Slagen utdelades med både knuff- kraft, det vill säga mindre kraft, och med relativt stor kraft med stören mot sidan. Det borde ha lett till skador i vart fall på Yenon Levis sida. När Yenon Levi var död skedde sexuella aktiviteter mellan Sture Bergwall och MA, men inte direkt vid kroppen. De, främst MA, samlade ihop Yenon Levis packning. Seppo Penttinen upplyste om att packningen hade omtalats i media och att det bland annat hade nämnts någon form av skor i grövre kvalitet. Sture Bergwall hade inget minne av några sådana skor.

Sture Bergwall beskrev att han hade sparkat och stampat mot buken när de var i Ölsta. Seppo Penttinen frågade om det fanns någon differens mellan det han hade berättat och verkligheten. Sture Bergwall uppgav att han hade överbetonat omfattningen och kraften i våldet mot magen men det var ändå så pass att Yenon Levi hade blivit medvetslös i Ölsta. Yenon Levi hade legat på rygg när han stampade honom i buken. Därefter frågade Seppo Penttinen om det var något som förmörkade hans minne.

Q [Sture Bergwall]: Min kommentar till det, det är att våldsanvänd- ningen sker i huvudsak på plats i Rörshyttan.

P [Seppo Penttinen]: Ja, hur skall vi tolka det. Du har beskrivit vid rekonstruktionen, att det sker de här sparkarna och stampningarna mot buken i…..

Q: Ölsta.

P:Ölsta. Förflyttas den våldsanvändningen till Rörshyttan?

Q:Ja, större delen av den, ja.

P:Sker sparkar och stampningar mot Levi i Rörshyttan?

Q:(tystnad) Ja, självfallet.

Sture Bergwall vidhöll att de hade varit i Ölsta och att Yenon Levi hade försökt springa från dem och trillat och skadat axeln. Sture Bergwall mindes stampningen som skedde uppifrån och ner mot bukens mjukdelar.

Sture Bergwall berättade att de borde ta fasta på den första spontana berättelsen som han hade lämnat för ett år sedan och det han nu berättade, då dessa berättelser skulle vara samstämmiga. Det

261

han hade sagt under ”mellanberättandet” sades för att han ville komma ifrån händelsen och skydda MA.

Anna Wikström upplyste Sture Bergwall om att MS hade upp- gett att han vid något tillfälle hade visat henne ett par skor och frågade om han kunde minnas det tillfället. Sture Bergwall svarade först att det var MA:s skor som han hade visat MS. Senare i för- höret beskrev han att han sommaren 1988 hade visat MS ett par bruna vandrarkängor i läder. Seppo Penttinen återkopplade att Sture Bergwall tidigare hade sagt att han tog en kniv med träskaft ur Yenon Levis packning som kom till användning mot Therese Johannessen, men Sture Bergwall kunde inte beskriva knivens utseende.

På direkt fråga om Sture Bergwall hade vistats en längre tid med Yenon Levi i Ölsta än vad han hade berättat och om det möjligen fanns ett annat inledande händelseförlopp än det han hade uppgivit svarade Sture Bergwall nej och senare att han inte kunde berätta det.

Den 11 december 1996 hölls det sista förhöret med Sture Bergwall i utredningen. Vid förhöret närvarade Birgitta Ståhle men inte Claes Borgström. Enligt förhörsprotokollet var förhöret en slutlig sammanfattning av Sture Bergwalls samlade ståndpunkt av mordet. Han hade innan förhöret tagit del av videoupptagningen från re- konstruktionen den 4 oktober 1996. Under förhöret gick man igen- om vad Sture Bergwall hade visat vid rekonstruktionen vad gällde skador och våld. Sture Bergwall bekräftade att detta stämde med det verkliga händelseförloppet. Därutöver berättade han bland annat följande. Det våld som hade utdelats i Ölsta bestod av en stamp- ning i buken när Yenon Levi låg på rygg. Huvudskadorna uppkom i Rörshyttan. Skadan på höger sida var mer öppen och orsakade ett kraftigt blodflöde som delvis doldes av håret. Slaget mot vänster sida svingades med ett slagträ och krossade pannbenet. Seppo Penttinen upplyste om att han vid rekonstruktionen hade uppgett och visat att han hade använt en domkraft vid slaget mot vänster sida. Sture Bergwall sade att han hade använt en träpåk vid båda huvudskadorna men det hade funnits med en domkraft på platsen som dock inte hade använts. Träpåken saknade bark.

Det hade riktats stickande rörelser med kniv mot Yenon Levis bröstkorg, strax under hakan, mot tyg. Blodet som fanns på kläd- erna kom från det våldet men också från skadorna i huvudet. Det var MA som använde kniven.

262

Han hade ingen närmare minnesbild av den kniv han hade tagit från Yenon Levis packning, men mindes att knivskaftet var ljust. På fråga om var man hade sådana knivar svarade han att han förknipp- ade knivens utseende med samemiljön.

Under de fyra–fem timmar som han och MA hade varit tillsam- mans med Yenon Levi hade denne inte ätit något. Mot slutet av för- höret ville Seppo Penttinen att Sture Bergwall skulle förklara varför han hade lämnat olika uppgifter under utredningen och frågade följ- ande.

P [Seppo Penttinen]: Kan du lämna en egen förklaring till varför du i vissa förhör lämnar lite varierande uppgifter i förhållande till den här sammanfattningen som vi gör idag, är det din slutliga ståndpunkt om jag har fattat det rätt.

Q: [Sture Bergwall]: Det har ju flera skäl tror jag, dels har det med medgärningsmannens medverkan att göra, dels har det också med min egen identifikation med offret, det vill säga Yenon Levi.

P:Ser du specifikt vad det är som styr dig, att ibland säga någonting som du sedan ändrar. Finns det en medvetenhet i det här eller är det någonting som sker av, är det andra mekanismer som styr det.

Q:Ja, det kan vara svårt att mäta graden av medvetenhet och andra mekanismer. Det finns alltså en utpräglad vilja att berätta om den här händelsen, samtidigt som det finns en motstridig vilja också att skydda sig ifrån den och att skydda medgärningsmannen, och det här till- sammans gör berättandet komplicerat.

P:Så dels vill du erkänna inför oss och dels så vill du på något vis und- vika det?

Q:Ja.

P:Jag vet inte, eftersom Birgitta Ståhle sitter här, din terapeut, jag vet inte om du har någon åsikt i det här sammanhanget, just i det här Stures sätt att berätta, om du vill (ohörbart) i förhöret eller inte, du har möjligheten att i så fall att uttrycka dig.

Q:Jo då, det kan få vara med i förhöret, eftersom Birgitta och jag till- sammans har pratat om dom här svårigheterna.

S [Birgitta Ståhle]: Vi har ju inte pratat om exakt detaljer, men där- emot så har vi pratat om dom här allmänna svårigheterna som finns tillsammans och gör det komplicerat, att vilja berätta, att vilja klarlägga och samtidigt alla dom mekanismerna som hindrar klarläggandet. Dels innebörden av att MA finns med och den, vad ska vi säga, också sym- boliska innebörd han har som person och som personen också i övrigt vad han har för betydelse. Och dels att händelsen i sig väcker så mycket av ångest, så att där finns mycket mekanismer som förändrar verkligen hela tiden.

Efter förhöret berättade Sture Bergwall att han i Ölsta hade han sett att Yenon Levi var omskuren.

263

8.2.3Övrig utredning

Förhör med MA

MA hördes av polisen vid tre tillfällen efter att Sture Bergwall angett honom som medgärningsman: den 22 maj 1996, den 20 november 1996 och den 26 februari 1997. Han delgavs misstanke om med- hjälp till mord i samband med förhöret i november 1996. I för- undersökningsprotokollet finns även tidigare förhör med MA från andra ärenden då han hördes om sin relation till Sture Bergwall.

MA förnekade konsekvent att han hade något att göra med mordet på Yenon Levi. Han uppgav att en tänkbar anledning till varför Sture Bergwall angav honom som medgärningsman var för att hämnas att han efter rättegången om bankrånet inte ville ha någon kontakt med Sture Bergwall, trots att Sture Bergwall ville det.

Från mitten av 1980-talet fram till bankrånet hade han haft en omfattande kontakt med Sture Bergwall och under 1988–1989 hade han tidvis bott hos honom. Hans flickvän vid den tiden var MS. Han berättade att MS alltjämt stod under inflytande av Sture Bergwall, som hon fortfarande hade kontakt med. Han berättade vidare att han hade förstått att MS hade förmedlat Sture Bergwalls falska påstående om att han och Sture Bergwall hade begått två mord i Norge till polisen. Sture Bergwall pratade skrattretande dålig engelska.

Förhör med MS

MS hördes vid två tillfällen efter det att Sture Bergwall erkänt mor- det på Yenon Levi: den 18 januari och 6 mars 1996. Hon hördes även dessförinnan i andra ärenden om Sture Bergwalls olika före- havanden. Två sådana förhör från våren 1995 finns i förundersök- ningsprotokollet.

I förhör den 25 maj 1995 berättade hon att hon hade regelbun- den kontakt med Sture Bergwall, dels per telefon, dels besökte hon honom. Hon hade aldrig varit Sture Bergwall behjälplig med att skaffa information, tidningar eller annat. Han hade heller aldrig bett henne att göra så. Under den tid som Sture Bergwall hade per- missioner utan övervakning besökte de några gånger sjukhusbiblio- teket på Säters sjukhus tillsammans.

264

Vid förhör den 18 januari 1996 berättade hon att hon inte kunde erinra sig några speciella minnesbilder från sommaren 1988, då hon hade varit fjorton år. Under den tid hon kände MA hade hon bara sett en mindre sportryggsäck hos honom, som hon visade foto på vid förhörstillfället. Hon hade aldrig sett någon annan ryggsäck hos MA. Han gick alltid klädd i gymnastikskor och hon hade aldrig sett några kängor bland hans tillhörigheter. När det gällde Sture Bergwall hade hon sett ett par gröna kängor som möjligen var av textil.

Den 6 mars 1996 hördes MS igen sedan hon hade kontaktat polisen för att hon ville lämna ytterligare uppgifter. Hon berättade då att hon nu kunde, om än diffust, redogöra för en, möjligen mörk, ryggsäck och ett par kängor som troligen var kopplade till varandra och till sommaren 1988.

Övriga förhör

Förhör hölls med MA:s föräldrar och syskon som samtliga beskrev att Sture Bergwall umgicks mycket med MA från mitten av 1980- talet och fram till bankrånet. Under den nu aktuella perioden bodde MA stundtals hos Sture Bergwall. Sture Bergwall hade haft viss tillgång till familjens fritidshus i Ölsta. Sture Bergwall utövade stort inflytande över MA som följde Sture Bergwalls vilja. De be- skrev Sture Bergwall som mytoman och manipulativ. Samtliga ifråga- satte att Sture Bergwall hade begått något av de våldsbrott han på- stått. Det kan anmärkas att inget av förhören med MA:s familje- medlemmar tar upp det förhållandet att Sture Bergwall tillvitat MA delaktighet i mordet på Yenon Levi.

Det hölls förhör bland annat med personer som, när de var ton- åringar under den aktuella perioden, ofta hade besökt Sture Berg- wall i bostaden. Av förhören framgår bland annat att Sture Bergwall företog konsertresor med ungdomarna till Stockholm och att de då ibland parkerade bilen vid stationen i Uppsala och tog Uppsala- pendeln till Stockholm.

265

Teknisk utredning efter Sture Bergwalls erkännande

Av ett sakkunnigutlåtande daterat den 7 januari 1997 framgår att SKL undersökte om det förekom blod, sperma eller sekret/DNA som kunde komma från Sture Bergwall eller Yenon Levi på bland annat Yenon Levis kläder, hårstrån, träpåken, glasögonen, armbands- uret och en filt. Vidare undersöktes bland annat miljöspår från fyndplatsen och Ölsta, hårstrån samt tolkades blodspår på Yenon Levis brynja. Slutsatsen var att de DNA- och blodspår som SKL fann på det undersökta materialet inte kom från Sture Bergwall. SKL kunde inte besvara om byxorna och skorna hade varit i direkt kontakt med marken vid Ölsta och det framkom inte något som kunde visa att besudlingen på byxans vänsterknä var avsatt på mer än en plats. Det förekom blodindikation på bland annat träpåken men blod kunde inte påvisas på filten eller glasögonen. Filten hade beslagtagits från Sture Bergwall som hade uppgett att Yenon Levi hade legat på den filten i samband med händelsen. De fibrer som hade säkrats från Yenon Levi jämfördes med fibrerna på filten men inga överensstämmande fibrer kunde iakttas. Det kunde inte på- visas någon sperma på något av det undersökta materialet.

SKL undersökte också om besudlingarna på insidan av brynjan vid halslinningen var blod och om blodet i så fall kunde komma från Sture Bergwall och vad som var den troligaste orsaken till hur besudlingarna hade uppkommit. SKL:s slutsats redovisades i ett sakkunnigutlåtande daterat den 9 april 1997 av vilket framgår att det på insidan av brynjan iakttagits blodlika besudlingar som delvis hade avsatts vid smetande kontakt med föremål eller liknande som hade varit besudlat med smetande ämne såsom inte helt stelnat blod. Det fanns skäl som talade för att i vart fall en av besudling- arna var blod men SKL kunde inte besvara frågan om besudlingarna kom från kontakt med en blodbesudlad hand. Det var inte heller möjligt att bedöma hur besudlingarna hade avsatts.

Det gjordes också en ny undersökning av de upphittade glas- ögonen. Det har under resningsprocessen framkommit att polisen i en skrivelse till SKL den 15 januari 1997 ställde frågan om det fanns någon annan undersökningsmetod som kunde förändra undersök- ningsresultatet från SKL:s tidigare undersökning av glasögonen och

266

passfotografiet 1991.2 SKL svarade att det inte fanns några sådana andra metoder för motsvarande undersökning. Korrespondensen finns inte med i förundersökningsprotokollet.

Den 24 januari 1997 fick i stället tekniska roteln vid länskriminal- polisen i Stockholm ett skriftligt uppdrag att jämföra glasögonen från fyndplatsen med passfotot på den tidigare misstänkte mannen, och en muntlig förfrågan om det gick att avgöra vilken styrka glas- ögonen på passfotot hade genom att granska passfotot. Tekniska roteln konsulterade i sin tur en optiker. Tekniska rotelns slutsats var att glasögonen på passfotografiet och de från fyndplatsen upp- visade fler olikheter än likheter beträffande mönsterpassningen och att det inte var möjligt att avgöra glasens styrka genom att granska passfotografiet.

Kriminaltekniska analyser

I resningsärendet har framkommit att Jan Olsson och Östen Eliasson, som utförde brottsplatsundersökningen i juni 1988, gjorde en gemen- sam genomgång och analys av det kriminaltekniska materialet från 1988 och då bildade sig en uppfattning om ett troligt händelseför- lopp [analys 1]. Resultatet av analys 1 fick övriga personer i utred- ningen del av först efter rekonstruktionen den 20 maj 1996. Efter den rekonstruktionen gjorde Jan Olsson och Östen Eliasson en ”kriminalteknisk utvärdering” av Sture Bergwalls uppgifter och agerande vid rekonstruktionen. Deras utvärdering visade inte på någon större överensstämmelse mellan analys 1 och Sture Bergwalls redogörelse för händelseförloppet.

En liknande kriminalteknisk analys gjordes efter rekonstruk- tionen med Sture Bergwall den 4 oktober 1996. Även den analysen visade på bristande överensstämmelse mellan Sture Bergwalls be- skrivning av händelseförloppet och analys 1, om än att Sture Bergwall vid den rekonstruktionen beskrev ett händelseförlopp som mer liknade det som Jan Olsson och Östen Eliasson hade beskrivit i sin analys.

2 Se vad som redovisas ovan under ”Misstankarna under förundersökningen” om SKL:s ut- låtande av den 14 februari 1991.

267

I en skrivelse daterad den 31 januari 1997 till Christer van der Kwast framförde Jan Olsson ”funderingar runt ärendet och som gör mig så osäker på Q:s skuld i mordet på Levi”. Av skrivelsen framgår att Jan Olsson framförde att Sture Bergwall vid den första rekonstruktionen ”visade stora avvikelser från den analys vi genom- fört” [analys 1] och att han kände oro för att Sture Bergwall in- hämtade kunskap om händelseförloppet genom att läsa av förhörs- ledarens reaktioner. Vidare anförde Jan Olsson att Sture Bergwall vid den andra rekonstruktionen visade ett händelseförlopp ”som när- mat sig den analys av händelseförloppet vi genomfört” [analys 1]. Som exempel nämnde Jan Olsson att Sture Bergwall hade talat om att en påk, fri från bark, i rätt grovlek och längd hade använts mot Yenon Levi och att Sture Bergwall vid den rekonstruktionen hade placerade kroppen närmare fyndplatsen och i rätt riktning men att Sture Bergwalls uppgifter om händelseförloppet ändå inte påtagligt visade att Sture Bergwall hade varit på platsen när Yenon Levi slogs ihjäl. Jan Olsson påtalade också att resultatet av analys 1 inte var känd för övriga som deltog i rekonstruktionen den 20 maj 1996, men att de kände till analys 1 och dess slutsatser vid rekonstruk- tionen den 4 oktober 1996.

Varken analys 1, de två kriminaltekniska analyserna av Sture Bergwalls uppgifter efter rekonstruktionerna eller skrivelsen från Jan Olsson återfinns i förundersökningsprotokollet, men har getts in i samband med resningsprocessen.

Rättsmedicinskt utlåtande

Efter en muntlig framställan från Christer van der Kwast om en jämförelse mellan obduktionsfynden och Sture Bergwalls uppgifter om utövat våld mot Yenon Levi lämnade Anders Eriksson, över- läkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen Umeå, den 28 februari 1997 ett utlåtande. Som underlag för bedömningen hade han bland annat obduktionsprotokoll med foton, protokoll, videofilm och foton från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 samt protokoll och foton från förhör med Sture Bergwall den 11 december 1996. Han hade även fått muntlig information inför upprättandet av yttrandet vid ett möte den 27 januari 1997 med Seppo Penttinen och Anna Wikström och ett fax med komplette-

268

rande förklaringar till förhörsuppgifterna från den 4 oktober 1996 av Seppo Penttinen. Enligt utlåtandet hade underläkaren Christina Ekström deltagit i beredningen av ärendet.

Anders Eriksson och Christina Ekström hade dock dessför- innan upprättat ett annat rättsmedicinskt utlåtande som är daterat den 17 november 1996. Det utlåtandet hade bland annat Seppo Penttinen och Christer van der Kwast fått ta del av vid ett möte i januari 1997 och lämnat synpunkter på. Även det utlåtandet till- kom efter en framställan av Christer van der Kwast som hade be- gärt ett utlåtande rörande samstämmigheten mellan Sture Bergwalls uppgifter och fynden vid obduktionen av Yenon Levi. Underlaget för bedömningen i det utlåtandet var mer omfattande och skilde sig från det senare utlåtandet bland annat på sådant sätt att samtliga förhör som dittills hade hållits med Sture Bergwall i ärendet, proto- koll och videofilmer från rekonstruktionerna den 20 maj och den 4 oktober 1996 samt information som erhållits av Jan Olsson den 14 maj 1996 fanns med och beaktades. Christina Ekström när- varade dessutom personligen vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996.

Slutsatsen i de båda utlåtandena skiljer sig delvis åt, särskilt vad gäller samstämmigheten mellan fynden på Yenon Levis kropp och Sture Bergwalls uppgifter om utövat våld. I det första utlåtandet konstaterades att Sture Bergwalls olika versioner av händelseför- loppet inte alltid stämde medicinskt och att en del versioner inte stämde med skadorna på Yenon Levis kropp. Det är bara utlåtandet från februari 1997 som finns med i förundersökningsprotokollet och som presenterades för tingsrätten.

I det sista utlåtandet, från den 28 februari 1997, sammanfattades först de fynd som gjorts vid obduktionen och Sture Bergwalls upp- gifter om våldsanvändningen från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 och vid förhör den 11 december 1996. Därefter framgår bland annat följande. De löpande hänvisningarna till obduktionsproto- kollet, förhöret och rekonstruktionen har tagits bort.

Överväganden avseende Quicks uppgifter i relation till fynden vid obduktionen av den döda kroppen efter Yenon Levi

Den döda kroppen efter Levi har företett hudskador uppkomna genom trubbigt våld, vilka är förenliga med att de kan ha uppkommit i sam- band med handgemäng, och detta överensstämmer med Quicks upp- gifter om ett slagsmål, sparkar och slag med händer. Även de revbens-

269

brott som den döda kroppen efter Levi har företett kan ha uppkommit i samband med slag och/eller sparkar, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter.

Den döda kroppen efter Levi har vidare företett skador på händerna och på underarmarna, vilka kan representera s.k. avvärjningsskador, och detta överensstämmer med Quicks uppgifter om att ynglingen värjt sig och gjort motstånd.

Quicks uppgifter om att ynglingen hade smärtor i den högra axeln kan motsvaras av skador på den högra axelns ovansida på den döda kroppen efter Levi. Det går dock inte att bedöma om dessa skador har gett upphov till smärtor eller inte. Skadornas lokalisation på axelns ovansida kan tala för att skadorna har uppkommit genom ett slag sna- rare än genom ett fall.

De inre bukskador den döda kroppen efter Levi har företett kan ha uppkommit på det sätt som Quick har uppgett, i form av stampning mot buken då ynglingen låg på rygg och/eller genom stöt/stötar med slagträ/träpåk.

En stöt som Quick uppger att han har utdelat med slagträet/trä- påken mot den högra sidan av ynglingens bål kan ge upphov till rev- bensbrott, vilket den döda kroppen efter Levi har företett på höger sida.

En stöt som Quick beskriver att han har utdelat mot ynglingens bål strax till höger om medellinjen och nedom ett plan genom naveln kan ha förorsakat en ytlig hudavskrapning och rödbrun missfärgning i detta område på den döda kroppen efter Levi.

Några skador på ryggen har den döda kroppen efter Levi inte företett. Quicks uppgifter om våld mot ynglingens rygg är dock inte sådana att man otvetydigt kan dra den slutsatsen att denna vålds- utövning måste ha lett till någon skada.

Det antal slag (två) som Quick har uppgett att han har utdelat med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med antalet skadeområden på huvudet av den döda kroppen efter Levi.

Lokalisationen av den skada som enligt Quick har uppkommit på ynglingens huvud efter det första slaget med slagträet/träpåken över- ensstämmer med lokalisationen av en skada på den döda kroppen efter Levi, även om Quick placerar skadan något högre upp på hjässan än vad fallet var på den döda kroppen efter Levi.

Även Quicks beskrivning av den skada som uppkom efter det första slaget med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överens- stämmer med utseendet av skadan baktill på hjässan på den döda kroppen efter Levi.

Lokalisationen av den skada som enligt Quick har uppkommit efter det andra slaget med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud över- ensstämmer med fynd på den döda kroppen efter Levi vad avser sido- lokalisationen, det vill säga lokalisation till vänster om medellinjen. Dock placerar Quick skadecentrum något längre fram mot pannan än vad fallet var på den döda kroppen efter Levi. Quicks uppgift om att det andra slaget utdelats framifrån överensstämmer med fynden på den

270

döda kroppen efter Levi, medan Quicks uppgift om att ynglingens ”pannben” krossas inte är anatomiskt korrekt i förhållande till de fynd som gjordes på den döda kroppen efter Levi.

Quicks uppgift om hörbara ljud när ynglingens skalle krossades framstår som trovärdiga i relation till de skador som den döda kroppen efter Levi företedde.

Quicks uppgifter om att ynglingen dör sedan det sista slaget har utdelats mot ynglingens huvud överensstämmer med att den döda kroppen har företett omedelbart dödliga skallskador. Den döda kroppen efter Levi har även företett dödliga inre bukskador, men dessa skador var inte omedelbart dödande.

Våld mot huvudet kan ge upphov till kramper i kroppen, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter.

Quicks uppgifter om att ynglingen har tilldelats knivstick mot halsen och bröstet bekräftas inte av fynden på den döda kroppen efter Levi, där några skador som kan associeras till skarpt våld inte kunnat påvisas. Det måste dock noteras att den ursprungliga karaktären av skadorna i huden vid den vänstra delen av underkäken inte kan be- dömas p.g.a. angrepp av fluglarver efter döden.

Den döda kroppen av Levi har företett överhudsavskrapningar i höftregionerna, men inga sårskador som kan ha gett upphov till mer än obetydlig blödning, vilket inte överensstämmer med Quicks uppgifter om en blödning från den ena höften.

Den döda kroppen efter Levi har företett en intorkad missfärgning på den högra handledens lillfingersida, vilket kan överensstämma med Quicks uppgift om en inte närmare beskriven skada på den ena hand- leden.

Den döda kroppen efter Levi har inte företett några skador på hals- ens framsida över strupen, vilket inte överensstämmer med Quicks uppgifter om en skada i det här området.

På grund av förruttnelse går det inte att bedöma om den döda kroppen efter Levi har företett skador uppkomna efter dödens inträde, förutom de av fluglarver åstadkomna skadorna, varför Quicks uppgift om att medgärningsmannen sparkar mot den döda kroppen inte kan bedömas.

Quicks uppgift om att ynglingens ansikte var blodigt överensstäm- mer med fynd av intorkat blod i ansiktet på den döda kroppen efter Levi. Quicks mer detaljerade beskrivning av blodbesudlingar över den nedre delen av ansiktets vänstra halva överensstämmer med det blod- flöde som kan förväntas vid den typ av våld mot skallen som Levi utsatts för och från de skador som den döda kroppen efter Levi upp- visat, liksom med den typ av våldsutövning som Quick beskrivit. Här- vid kan nämligen förväntas ett blodflöde ur den vänstra yttre hörsel- gången.

Quicks uppgift att ynglingen inte har ätit någonting under fyra timmars tid överensstämmer med den nästan totala frånvaron av mag- säcksinnehåll hos den döda kroppen efter Levi.

271

Quicks uppgift om att den döda kroppen var tung och stel överens- stämmer med den likstelhet som inträder efter att en kropp legat död den tid som Quick uppgett.

Av tillgängliga fotografier på den döda kroppen efter Levi kan inte någon säker skäggväxt ses, varför Quicks uppgift om att ynglingens skägg skall ha vuxit efter döden är svårbedömd.

Quicks beskrivning att den döda kroppen var gulblek kan överens- stämma med utseendet på en död kropps hudfärg. Quicks uppgift om att ynglingen var omskuren överensstämmer med fynden på den döda kroppen efter Levi.

Sammanfattning

Samtliga skador som den döda kroppen efter Levi har företett har upp- kommit genom inverkan av trubbigt föremål och kan överensstämma med Quicks uppgifter om användandet av ett slagträ/träpåk, sparkar och slag. De skallskador den döda kroppen efter Levi har företett med krosskador och brott i skall- och ansiktsben talar starkt för att gär- ningsmannen har använt ett tillhygge, vilket stämmer överens med Quicks uppgifter.

Quick har uppgett precisa lokalisationer för två skador på huvudet, vilka i huvudsak stämmer överens med två skadeområden på huvudet av den döda kroppen efter Levi. Vidare har Quick preciserat två områ- den på ynglingens bål som har tilldelats slag med slagträet/träpåken, vilka överensstämmer med revbensbrott på höger sida och hudskador på buken på den döda kroppen efter Levi. Skadelokalisationerna över- ensstämmer också med de inre skador i buken som Levi företett, medan arten och graden av dessa inre skador bättre överensstämmer med Quicks uppgifter om ”stampning”. Dessutom har Quick precise- rat en skada på den ena handleden, vilken överensstämmer med en skada på den högra handleden på den döda kroppen efter Levi. Quick har också preciserat lokalisationen av smärtor i den högra axeln, som ynglingen skall ha ådragit sig efter ett fall. Det fanns skador på den högra axeln på den döda kroppen efter Levi, men det kan inte avgöras i vilken utsträckning Levi har upplevt smärtor. Skador på händer och underarmar på den döda kroppen efter Levi kan representera s.k. av- värjningsskador, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter om att ynglingen har värjt sig.

Quicks beskrivning av blodbesudlingar i ansiktet på ynglingen överensstämmer med fynden på den döda kroppen efter Levi. Detalj- beskrivningarna av blod till synes kommande från den vänstra yttre hörselgången överensstämmer med att sådana blödningar kan förvän- tas vid den skadebild som den döda kroppen efter Levi företett.

Quicks uppgift om att våld mot skallen har lett till kramper fram- står som rimlig, liksom hans uppgift om att det andra slaget mot huvu- det skulle ha lett till döden.

Quick har beskrivit våld mot ryggen på ynglingen, men det fanns inga skador på ryggen på den döda kroppen efter Levi. Det av Quick beskrivna våldet mot ynglingens rygg behöver dock inte ha gett upp-

272

hov till skador. Quicks uppgift om blödning från den ena höften mot- svaras inte av någon blödande skada på den döda kroppen efter Levi.

Quick har inte övertygande redogjort för något våld som skulle kunna ha förorsakat brottet i den högra tarmbensvingen på den döda kroppen efter Levi.

Quick har, förutom uppgifter om skador orsakade av trubbigt våld, också uppgett att ynglingen åsamkats skador genom inverkan av kniv. Några skador orsakade av eggvassa föremål har inte kunnat påvisas på den döda kroppen efter Levi, men det finns skador i huden i anslut- ning till den vänstra delen av underkäken, vars ursprungliga karaktär inte kan avgöras.

Övrigt

Av en promemoria upprättad av polisinspektör Lennart Jarlheim, polismyndigheten Dalarna, den 9 april 1996 framgår att Sture Bergwall inte ägde någon bil vid tiden för gärningen men att han i april 1988 hade köpt en mörkblå Mazda 929 kombi som han en vecka senare sålde till MA:s mor BA. Av förhör med BA framgick att Sture Bergwall måste ha skrivit över bilen på henne utan hennes vetskap.

Under den aktuella tiden drev Sture Bergwall en kioskrörelse i Grycksbo tillsammans med BA. Av en promemoria av Anna Wikström den 17 januari 1997 framgår att BA uppgett att man inte av bok- föringen med säkerhet kunde veta om den som bokfört dagskassan var den som arbetade den aktuella dagen. Vid en genomgång av kioskrörelsens bokföring redovisade Anna Wikström i en prome- moria den 22 januari 1997 att det var Sture Bergwall som hade fört in dagskassorna för perioden 3–7, 9 och 11 juni 1988 i bokföringen. Enligt verifikat undertecknade av Sture Bergwall lämnade han dags- kassorna till en servicebox i banken som hade registrerat kassorna dagen efter inlämnadet. Den 8 och 10 juni 1988 var det BA som bokförde kassan och lämnade den till banken.

273

8.2.4Särskilt om advokaten, den sakkunnige och vården under förundersökningen

Advokaten

Claes Borgström närvarade vid samtliga förhör med undantag för förhören den 15 mars och den 11 december 1996. Han närvarade även vid vallningen och rekonstruktionerna. Claes Borgström när- varade inte vid telefonsamtalen mellan Sture Bergwall och Seppo Penttinen. Det framgår dock att Sture Bergwall inför vissa telefon- samtal hade pratat med Claes Borgström som kände till att Sture Bergwall tänkte kontakta Seppo Penttinen.

Den sakkunnige

Anders Eriksson upprättade det rättsmedicinska utlåtandet av den 28 februari 1997 och medverkade vid flera möten med bland annat Christer van der Kwast och Seppo Penttinen inför upprättandet av det utlåtandet. De lämnade dessutom synpunkter till Anders Eriksson både muntligen och skriftligen som Anders Eriksson antecknade att han beaktade inför upprättandet av det slutliga utlåtandet. Anders Eriksson medverkade även vid upprättandet av det första rätts- medicinska utlåtandet daterat den 17 november 1996, som byggde på ett delvis annat underlag.

Vidare framgår av förundersökningsmaterialet att han hade varit inblandad i diskussioner med bland annat utredarna om förekoms- ten av falska erkännanden och att han även på annat sätt synes ha varit involverad löpande i utredningen på ett sätt som inte har haft direkt koppling till hans kompetens som rättsläkare.

Anders Eriksson har vid möte med kommissionen uppgett att det första utlåtandet som han och Christina Ekström upprättade var ett arbetsmaterial som diskuterades vid ett möte där bland annat Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och han själv del- tog. Syftet med mötet var att kontrollera om yttrandet baserades på korrekta uppgifter och att de inte hade missförstått Sture Bergwalls uppgifter. Mötet mynnade ut i att Christer van der Kwast bad dem upprätta ett nytt yttrande baserat på uppgifterna från slutförhöret med Sture Bergwall. Enligt Anders Eriksson är detta inte ett ovan- ligt tillvägagångssätt, det förekommer att en rättsläkare antingen skriver ett nytt yttrande eller kompletterar det befintliga yttrandet.

274

Vården

Birgitta Ståhle medverkade vid vallningen och rekonstruktionerna. Hennes deltagande synes främst ha skett som stöd för Sture Bergwall. Hon närvarade vid förhöret den 11 december 1996 och berättade då bland annat om Sture Bergwalls svårigheter med att vilja berätta men samtidigt hindras att berätta och om MA:s symboliska innebörd.

I enlighet med vad som redovisats närmare i redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, se avsnitt 6.2.4, har såväl Birgitta Ståhle som Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vid möten med kommissionen uppgett att det inte fanns något samröre mellan brottsutredningen och terapiarbetet och att samtliga var noga med att upprätthålla skiljelinjen mellan dessa båda delar. Under samma avsnitt framgår vidare att Sture Bergwall vid möte med kommis- sionen har förmedlat en motsatt uppfattning och berättat att det förelåg ett nära samarbete och informationsutbyte mellan polis, åklagare och terapeuter.

Den 25 januari 1996 meddelades domen rörande Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Förundersökningen i det nu aktuella ärendet hade då redan inletts. Beträffande innehållet i journalanteckningarna från Säters sjukhus fram till januari 1996 hänvisas till redogörelsen för Marinus och Janny Stegehuis-ärendet, avsnitt 7.2.4. Av journal- anteckningarna för tiden därefter framgår bland annat följande.

Den 8 mars 1996 beskrev Birgitta Ståhle att Sture Bergwall er- höll fortsatt terapi tre gånger i veckan och att det dessutom före- kom ytterligare täta kontakter av stödjande funktion. Det pågick en gradvis självutveckling som enligt Birgitta Ståhle innebar att det gick att arbeta vidare både terapeutiskt och med utredningarna. Avdelningsföreståndaren Bengt Eklund antecknade i journalen att det den 23 och 26 april hade genomförts vallningar i Norge [bland annat Therese Johannessen-ärendet] vilket hade varit mycket jobbiga dagar för Sture Bergwall med stundvis starkt ångest och regression. Den 21 maj 1996 noterade Bengt Eklund i journalen att rekon- struktionen den 20 maj 1996 inte hade medfört några ångestattacker eller regressioner.

Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle i september 1996 fortsatte terapin med Sture Bergwall tre gånger i veckan. Den 20 september 1996 antecknade skötaren Mikael Lindgren i journalen

275

att Sture Bergwall innan polisförhöret den dagen hade mått väldigt dåligt och att förhöret fick avbrytas.

I slutet av oktober 1996 beskrev Birgitta Ståhle att terapin fort- satte tre gånger i veckan och att det efter semesteruppehållet hade skett en kvalitativ förändring och att terapin till sin karaktär var mycket intensiv. I terapin behandlades ett svårt material. Hon upp- levde att Sture Bergwall hade ökad verklighetskontakt och att han hade bättre möjligheter att uttrycka äkta känslor kring sin tidiga och nuvarande situation. Hon beskrev att Sture Bergwall efter re- konstruktionen i oktober 1996 befann sig i en tung existentiell situation, att hans berättande behövdes för att han själv skulle er- hålla liv men att berättandet också innebar att han såg ”en hel hög med lik framför sig”.

Den 24 november 1996 noterade Mikael Lindgren i journalen att Sture Bergwall vid midnatt hade glidit in i olika personligheter, bland annat Ellington, och pratat engelska. Birgitta Ståhle skrev i journalen i mars 1997 att terapin fortsatte tre gånger i veckan och att Sture Bergwall upplevde sig själv som passiv. Skälet till passivi- teten var att det fanns så mycket som han behövde uttrycka men att det innebar svårigheter eftersom berättande ledde till att fler mord utreddes och avslutades. Det antecknades senare i mars 1997 att Sture Bergwall hade berättat att polisen letade efter saker i terrängen som hade med brottsutredningen att göra men att han hoppades att polisen inte skulle göra några fynd [troligen avses Therese Johannessen-ärendet]. Vid en behandlingskonferens den 22 april 1997 noterade Birgitta Ståhle i journalen att den kommande rättegången i maj 1997 var av central betydelse för det fortsatta terapeutiska arbetet. I journalen sammanfattades senare rättegångs- dagarna och det noterades att Sture Bergwall till och från hade haft stark ångest.

8.3Tingsrättsprocessen

8.3.1Förberedelsen inför huvudförhandlingen

Eftersom MA tidigare varit medmisstänkt för mordet på Yenon Levi hade tingsrätten förordnat en offentlig försvarare för honom. När Christer van der Kwast beslutade att lägga ned förundersök- ningen mot honom underrättades tingsrätten om det. Som skäl för

276

nedläggningsbeslutet angav åklagaren att brott inte kunde styrkas eftersom MA förnekade inblandning och teknisk bevisning eller annat som visade att han hade varit delaktig saknades.

Den 10 april 1997 åtalade Christer van der Kwast Sture Bergwall för mordet på Yenon Levi vid Hedemora tingsrätt. Det framkom i en skrivelse från åklagaren att Yenon Levis föräldrar önskade fram- ställa skadeståndsanspråk mot Sture Bergwall men något sådant in- kom aldrig till tingsrätten.

Tingsrätten, tf. rådmannen Lennart Furufors, förordnade den av åklagaren som vittne åberopade rättsläkaren Anders Eriksson som domstolssakkunnig i målet.

Tingsrätten, Lennart Furufors, förelade chefsöverläkaren vid Säters sjukhus att avge utlåtande enligt 4 § [3 §] andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning om de medicinska förutsättning- arna för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Någon ny rättspsykiatrisk undersök- ning inhämtades inte av tingsrätten.

8.3.2Huvudförhandlingen

Hedemora tingsrätt höll huvudförhandling i målet den 5–7 maj 1997. Domare vid rättegången var Lennart Furufors.

Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, som vittnen Seppo Penttinen, Östen Eliasson och Birgitta Ståhle. Som domstolssakkunnig hördes Anders Eriksson.

Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsent- ligen följande. Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen.

Åklagaren utvecklade sin talan. Efter en redogörelse för Yenon Levis förehavanden innan försvinnandet och när han påträffades uppgav han följande.

Våren 1993 tog Thomas Quick kontakt med polis för att lämna upp- lysningar. Detta blev inledningen till att han kom att erkänna ett femtontal mord, bland dem det nu aktuella. Av dessa har utredningar avseende fem personer hittills slutförts. Ett av dem, nu preskriberat, skall ha begåtts i Växjö 1964. […] Inledningsvis delgavs i denna utred- ning misstanke om brott också mot MA, utpekad av Thomas Quick som medgärningsman. Förundersökningen mot MA lades emellertid ned och åklagaren har förklarat, att ett förhör med MA i detta mål inte skulle tillföra något av betydelse.

277

Åklagaren visade bland annat foton av Yenon Levi på fyndplatsen, foton av hans kläder, obduktionsfoton och foton från den sista re- konstruktionen samt föredrog delvis bland annat platsundersök- ningsprotokollet, sakkunnigutlåtanden från SKL rörande under- sökning av träpåk, skor, kläder, säkrade spår och glasögonen samt obduktionsprotokollet och dödsbeviset. Tingsrätten tittade på trä- påken och armbandsuret.

Claes Borgström ingav och föredrog delar av ett yttrande date- rat den 30 april 1997 som han hade inhämtat från Erik Kall, chefs- överläkaren vid Rättspsykiatriska kliniken vid Säters sjukhus. I yttrandet uttalade Erik Kall bland annat att det efter en genomgång av Sture Bergwalls sjukhistoria rådde full samstämmighet mellan de gärningar han hade tillstått och hans tidigare symtombild, bland annat grav personlighetsstörning sedan tonåren och att han hade begått ett lustmordförsök som 19-åring.3

Förhör hölls med Sture Bergwall både före och efter förhöret med Seppo Penttinen. Vad han sade vid det första respektive andra förhörstillfället framgår inte. I domen redovisades hans uppgifter enligt följande.

Alltsedan barndomen har han lidit av ångest. Enligt ett av honom känt mönster stegras denna ångest ibland, något som kan beskrivas som en annalkande fara. Denna försöker han fly undan samtidigt som han medvetet eller omedvetet vill se vari faran består. Faran utgörs av en fantasi att döda eller en lust att begå mord. Genom sådana gärningar kan han, utan att använda ord, berätta om upplevelser han tidigare varit med om eller i närheten av. När han dödade första gången genomled han sin barndoms trauma. Andra gången återupplevde han dessutom det första mordet. […] I början av juni 1988 kände han av denna ångeststegring och beslöt sig för att resa till ett ”gömsle” i Södertälje för att där avvärja den annalkande faran. Han vill inte närmare beskriva detta gömsle, men det finns i en tanke, i en fantasi mellan honom och MA. Med sig på resan hade han MA, som då var 16 år gammal. Denne hade sedan hösten 1984 vistats hos honom under längre tider. […] De reste med hans bil, en fyrdörrars Mazda 929 […] till Uppsala, där de långtidsparkerade bilen mittemot stationsbyggnaden[…]. Vid resor till Stockholm brukade de ställa bilen där. Det var fortfarande förmiddag när de kom fram till centralstationen i Stockholm, varifrån de avsett att med pendeltåg fortsätta färden till Södertälje. Vid ett cirkelformat räcke i stationens entréhall uppmärksammade de den för dem obe- kante Yenon Levi. Dennes späda figur och sydländska utseende väckte

3 Se angående Sture Bergwalls tidigare brottslighet i avsnitt 4.2.

278

hans intresse. Vidare noterade han att Yenon Levi var på resande fot. Bilden av ett tänkbart offer växte fram och samtidigt ökade lusten att döda. De funderade på om Yenon Levi var homosexuell och kunde på avstånd se att Yenon Levi löste biljett till Uppsala, varvid de beslöt sig för att följa efter. På perrongen i Uppsala gick de ifatt Yenon Levi och började tala med denne på olika språk. De erbjöd sig att visa Dalarna, men Yenon Levi var avvisande. Gående på var sin sida om Yenon Levi slöt de upp allt tätare med följd att denne hamnade i en tvångssitua- tion. Där man korsar spåren tvingade de Yenon Levi att följa med […] i riktning mot parkeringen. Han har inga egna minnesbilder om eller när en kniv därvid skulle ha använts. Yenon Levi påkallade inte någon uppmärksamhet. Framme vid bilen hade Yenon Levi inget val. De satte Yenon Levi i höger framsäte. Yenon Levis packning lade de i baksätet eller i bagageutrymmet. Han körde och MA satte sig bakom Yenon Levi. Resan gick mot en fritidsfastighet i Ölsta[…]. Ingen av dem åt under färden[…]. Under resan förekom ljudlig och tyst kommunika- tion mellan honom och MA. Innebörden av denna var att de hade ett tänkbart mordoffer. MA hade en kniv framme och förde den mot Yenon Levis hals och haka. Framme i Ölsta ville han […] dämpa den mycket starka rädsla Yenon Levi gav uttryck för. Yenon Levi talade om svenskarnas friare syn på sex. Uppenbarligen insåg Yenon Levi att han var homosexuell och sade sig ha samma läggning. Om det var sant eller om det sades på grund av rädsla vet han inte. De gick i alla fall in i köket och onanerade tillsammans. Därvid noterade han att Yenon Levi var omskuren. […] Ute på gården igen var Yenon Levi mycket rädd och gjorde ett försök att fly […] han hann snart ifatt Yenon Levi, som föll omkull i en spiralrörelse och slog i axel och huvud; pannan blödde. När Yenon Levi låg på rygg stampade han kraftigt med foten mot dennes buk. Han upplevde att sparken träffade särskilt hårt, eftersom det var fast mark under Yenon Levi. Denne föreföll livlös […] de bestämde sig för att föra den till Jungfruberget i Falun. De lade Yenon Levi i baksätet under en filt med huvudet bakom föraren. Yenon Levis packning, som hade tagits ur bilen i Ölsta, togs med på resan. Efter en halvtimme […] började Yenon Levi ge ljud ifrån sig och […] röra sig. […] Vid en vägskylt som det stod Grangärde eller möjligen Garpen- berg på tog de av från riksvägen i syfte att gena mot Falun. Yenon Levi rörde sig alltmer och hade uppenbart ont. De följde vägen mot Stjärn- sund och beslöt sig för att stanna vid första bästa skogsbilväg. Relativt snart fann de en lämplig skogsväg. […] De stannade bilen längs med vägen. När de drog ut Yenon Levi hade dennes medvetenhetsgrad ökat betydligt. Yenon Levi stod på benen i en fällknivsliknande ställning. Stämningen var aggressiv och riktad mot Yenon Levi, som rörde sig försiktigt. Han hittade ett kraftigt trästycke av vedkaraktär utan bark, varmed han utdelade ett hårt slag mot Yenon Levis huvuds högra sida. Av detta blev Yenon Levi än ostadigare och han stöttade Yenon Levi när denne ”raglade” omkring på platsen. Yenon Levi gjorde härefter någon form av flyktförsök och gick över vägen i en halvcirkelformad rörelse. Han utdelade då ett par stötar med träpåken mot Yenon Levis

279

högra sida. Yenon Levi föll därefter ned på marken och när denne låg ned, blödande och ”krampande”, utdelade han ett nytt slag mot väns- ter sida av Yenon Levis huvud med kraftigt blodflöde från vänster öra som följd. Yenon Levi krampade ytterligare en gång, varefter han avled. Då kroppen efter Yenon Levi låg alltför synligt, bar han och MA den en bit in i skogen. Kroppen kom att hamna i en hukande ställning. Han lade då kroppen i det ”bekväma” läge som man senare skulle finna den. […] När MA gick mot bilen och hämtade en domkraft kände han ett ögonblick att han var i MA:s kropp. En känsla av rädsla att förlora Yenon Levi uppstod, och han sade åt MA att de skulle stycka kroppen. MA blev då mycket upprörd och skrek åt honom att han var sjuk. De lämnade platsen ungefär 20 minuter efter det att de anlänt och under resan hem till Grycksbo gjorde han allt för att överbrygga den spricka som uppstått mellan honom och MA. Framkomna vid 20.00-tiden möttes de av MS. […] Hon såg sannolikt att de bar ned Yenon Levis packning i källaren. Packningen öppnades aldrig helt, men han har minnesbilder av att ha visat MS ett par kängor. Yenon Levi hade ett par knivar på sig, en av dem i sameslöjdstil. Dessa förvarade han ett antal dagar under ett badkar. Under en senare resa, till Norge, tog han dem med sig. Kameran som Yenon Levi skulle ha haft med sig minns han inte. […] han återvände till skogsbilvägen påföljande morgon. Att döda är att ge liv. […] Som ett resultat av föregående dags strid var offrets tröjor uppdragna ur byxorna. Där kände han med handen på den döda kroppen under tröjan ned mot magtrakten, över fotanklarna och på Yenon Levis armbandsur. Det sistnämnda fångade hans intresse, stort och klumpigt som det var när det hängde långt ned på Yenon Levis smala handled. […] Vid denna tid bodde han i Grycksbo i när- heten av Falun och drev en kiosk […] tillsammans med MA:s mor. […] Av bokföring kunde inte utläsas hur man arbetat, eftersom de manipulerade med dagskassor och redovisning […] Efter dådet kände han ett starkt kontrollbehov och läste mycket om det inträffade. Där- vid upprördes han bl.a. av att journalister skrev att kroppen slängts ut från en bil. […] Han har inte sett de avsnitt av TV-programmet Efter- lyst som behandlade denna händelse. Anledningen till att han angav brottsplatsen till fel sida av vägen och att han inledningsvis talade om att han slagit med en sten och en domkraft är att han har svårt att närma sig dessa händelser. Han väljer en taktik – medvetet eller omed- vetet – att kalla saker vid annat namn, ett sätt att undvika kollaps. […] En del fakta har han med avsikt låtit bli att berätta om av det skälet att han inte vill agera åklagare gentemot MA. De glasögon som fanns på platsen köpte han eller MA sannolikt på en bensinstation. Dessa användes som ett slags förklädnad. Att han nu berättar om det som inträffat beror på att han vill ta ansvar för det som gjorts.

En redigerad videoinspelning från vallningen den 19 april 1996 och rekonstruktionen den 4 oktober 1996 visades.

280

Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen som berättade att han hade lett förhören med Sture Bergwall sedan 1993 och att Sture Bergwall inte hade varit aktuell i utredningen kring mordet på Yenon Levi förrän han själv erkände. I domen har redovisats att han beträffande förundersökningens genomförande berättade följ- ande.

Thomas Quick hade förhållandevis väl utpekat platsen under förhör. I Rörshyttan pekades platsen ut under stora ångestsymptom men fel sida vägen angavs. Yenon Levis skada på vänster sida huvudet har Thomas Quick beskrivit på samma sätt under alla förhör. Den på höger sida berättade Thomas Quick om vid förhör hållet den 23 februari 1996. Ordningsföljden mellan slagen har varit densamma hela tiden. Också bukskadan samt axelskadan föranledd av fallet har beskrivits under längre tid. Thomas Quick har talat om knivstick mot hals men haft olika versioner om vilka skador dessa orsakat. Inledningsvis talade Thomas Quick om att slagen utdelades med en domkraft. Fälgkors, kofot och sten har också nämnts. I mars 1996 antyddes att det var ett föremål av trä och under hösten talades endast om trä. Han fick in- trycket av att Thomas Quick hela tiden vetat om att det var en träpåk men av ångest avstått från att berätta[…]. Vid det sista förhöret […] berättade Thomas Quick att Yenon Levi var omskuren. Yenon Levis klädsel beskrevs väl. Thomas Quick sade att Yenon Levi bar en beige- färgad t-tröja, en för årstiden alltför varm stickad tröja samt ytterligare en tröja; att Yenon Levi bar tre tröjor nämndes tidigt i utredningen. Byxorna skulle ha varit sand- eller kakifärgade med vida byxben ned- till. Den 7 december 1995 talade Thomas Quick om att det var en glipa mellan byxa och tröjor. Jackan skulle ha varit av poplintyg, fodrad och med glatt yta[…]. I en annan utredning har Thomas Quick omnämnt en ljus slidkniv av sameslöjd. Thomas Quick beskrev en kamera i fod- ral och att remmen satt i kameran och inte i fodralet. Felaktigt talade Thomas Quick om att det var en systemkamera. Thomas Quick be- skrev kängorna och berättade vidare att man på brottsplatsen kastat ut Yenon Levis tillhörigheter, däribland penna och mynt[…]. Vid rekon- struktion den 20 maj 1996 skulle en av deltagarna lägga ifrån sig sina glasögon. Thomas Quick uppmärksammade dessa och berättade att ”de fanns här”. Den 4 oktober 1996 förevisades Thomas Quick tio par nya glasögon. Denne pekade då ut det par som var likadant som det på platsen funna. Vid något tillfälle sade Thomas Quick att de skulle kontrollera vilket slags armbandsur Yenon Levi bar. Den 7 december 1995 beskrev Thomas Quick armbandsuret som för stort till Yenon Levis handled. Man visade Thomas Quick […] tio olika armbandsur, däribland Yenon Levis. När de lagt dem framför Thomas Quick såg han att ett av uren gick, det som hade tillhört Yenon Levi. Thomas Quick noterade direkt att ett av uren var i gång och sade sig störas av det. Efter att ha känt på dem valde Thomas Quick ut en s.k. Rolex- kopia och sade att den var mest lik av de tio. Yenon Levis armbandsur

281

var av fabrikat Citizen. Både den och Rolex-kopian hade vit urtavla och armband av stål. […] Under arbetets gång har rått förundersök- ningssekretess. Thomas Quick har fått kännedom endast om att MS nämnt något om skor och att han vid utpekande av platsen var på rätt plats men fel sida vägen. Thomas Quick har ändrat uppgifter under utredningens gång, men dessa ändringar har han gjort utan påverkan. Således kan inte ”felaktigheter” ha stått klara för Thomas Quick genom att man enträget upprepat samma fråga eller genom att man frågat om han varit säker på sina svar. Thomas Quick brottades under förhören med svår ångest; det blev ibland nödvändigt med minutlånga pauser. […] Genomgående hade Thomas Quick lättare att beskriva centrala moment. I fråga om ej så ”laddade” händelser kunde minnes- bilderna vara mer diffusa.

Vittnesförhör hölls med Östen Eliasson som berättade att han var med vid den ursprungliga platsundersökningen och att Sture Bergwall relativt väl hade kunnat visa på en trädstam hur grov träpåken var. I samband med förhöret föredrogs och visades delar av platsunder- sökningsprotokollet och foton.

Sakkunnigförhör hölls med överläkaren Anders Eriksson, som förevisade bilder över skadorna och redogjorde för innehållet i sitt sakkunnigutlåtande. Därutöver uppgav han att det inte hade gått att fastställa exakt dödsdatum. Kroppen hade legat på platsen två– tre dygn. Efter det andra slaget mot huvudet hade hjärnan upphört att fungera och hjärtat kan därefter ha slagit i tre minuter.

Vittnesförhör hölls med Birgitta Ståhle. Förhöret åberopades av Sture Bergwall till belysande av att han inte i terapin fått någon information, direkt eller indirekt, som han sedan hade kunnat an- vända för att lämna felaktiga och sanningslösa uppgifter om den åtalade gärningen. Birgitta Ståhle berättade bland annat att hon hade varit noga med att skilja mellan brottsutredningarna och terapin och att hon inte heller hade känt till innehållet i brotts- utredningarna som pågått parallellt. Hon hade närvarat vid en vall- ning och ett förhör.

Uppgiften från Yenon Levis mor om att Yenon Levi i present till föräldrarna hade köpt två knivar lästes upp. Åklagaren avstod från det vittnesförhör med MS som han hade åberopat.

Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Ett ut- drag ur belastningsregistret föredrogs. Vidare föredrogs yttrande av överläkaren vid Säters sjukhus Jon Gunnlaugsson som tingsrätten med stöd av 4 § [3 §] andra stycket lagen om rättspsykiatrisk under- sökning inhämtat för bedömning av om det fanns förutsättningar

282

för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Jon Gunnlaugsson uttalade bland annat att Sture Bergwall hade begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk stör- ning som han alltjämt led av. Det var fortsatt påkallat att Sture Bergwall var intagen för rättspsykiatrisk vård under en längre tid.

Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades av- slutad.

8.3.3Falu tingsrätts dom

Tingsrätten, tf. rådmannen Lennart Furufors med nämnd, med- delade dom den 28 maj 1997. Tingsrätten inledde med att konsta- tera att i ett mål om så här grov brottslighet gjorde sig kravet på fullständig utredning starkt gällande, och ett erkännande kunde inte läggas till grund för en fällande dom om inte åtalet fick stöd av andra omständigheter. Tingsrätten konstaterade vidare att det inte hade förebringats någon bevisning som direkt band Sture Bergwall till gärningen. Tingsrätten prövade först om det skulle kunna finnas skäl för Sture Bergwall att lämna ett oriktigt erkännande. Tings- rätten kom sammantaget fram till att det inte fanns något som tydde på att så var fallet och skrev följande.

Ett motiv kunde vara att han skulle vilja skydda någon. Såvitt fram- kommit hade utredningsarbetet mer eller mindre avstannat vid tiden för Thomas Quicks erkännande. Det fanns således ingen misstänkt att skydda. Hade han haft för avsikt att hjälpa någon, hade han sannolikt inte som medgärningsman utpekat MA, vilken förnekat all kännedom om händelsen. Utredningen om Thomas Quicks personliga förhållan- den har varit omfattande. Inget i denna talar emellertid för att han skulle ha svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Inte heller finns det beaktansvärda skäl att anta att han skulle vilja uppnå någon form av herostratisk ryktbarhet. Mot bakgrund av vad Birgitta Ståhle och Seppo Penttinen berättat – rätten saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av deras uppgifter – är det inte troligt att erkännandet skulle ha motiverats av en i och för sig rimlig längtan att då och då komma bort från sjukhusmiljön.

Tingsrätten prövade därefter vad Sture Bergwall erkänt och berättat och jämförde det med vad som kommit fram genom annan bevis- ning i målet. Tingsrätten skrev följande.

283

Genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar. Förundersökningssekretess har rått. Det finns inte skäl att anta att han under terapin skulle ha kunnat ta del av fakta beträff- ande polisens olika fynd. Nämnas skall dock att han inte varit under- kastad något slags restriktioner under sin vistelse på Säters sjukhus.

Thomas Quicks berättelse inför rätten har varit väl sammanhäng- ande och fri från direkta motsägelser. Han har dock varit något vag beträffande ändamålet med resan till Södertälje och därtill ovillig att närmare förklara vari ”gömslet” bestod. Uppgiven resväg kan förefalla något märklig om än inte orimlig vid en resa från Grycksbo till Söder- tälje, när man har tillgång till bil. Samma förhåller det sig med upp- giften om hur de förmådde Yenon Levi att följa med till parkeringen från den sällan folktomma stationen i Uppsala samt vad som nämndes om glasögonen. Här skall dock vägas in Thomas Quicks uppgift om att han inte vill agera åklagare gentemot MA samt vad Seppo Penttinen berättat om att Thomas Quicks minnesbilder varit bättre i fråga om centrala händelseförlopp, vilket är begripligt i all synnerhet som det är fråga om en händelse som skall ha ägt rum för nio år sedan. Vart Yenon Levis packning tog vägen har Thomas Quick inte nämnt. Skulle han ha lämnat en påhittad berättelse, hade han emellertid kunnat säga att han gjort sig av med den, vilket sannolikt hade varit svårt att vederlägga.

Tydligen har den slutliga versionen vuxit fram efter flera förhör. Thomas Quick har berättat att det berott på svårigheter att närma sig vissa detaljer. I massmedia beskrevs tidigt att Yenon Levi misshandlats till döds med en träpåk. Hade Thomas Quick haft avsikten att vilseleda genom att oriktigt påta sig ansvaret för gärningen, hade han sannolikt inte tvekat att tala om en träpåk i stället för sten, kofot och domkraft. Efter att vid förhör ha pekat ut fyndplatsen till rätt sida vägen, valde han vid rekonstruktionen fel sida under påstående att han känt vånda för att ange det rätta förhållandet. Dessa omständigheter sammantagna med att han under utredningens gång utan påverkan till slut lämnat en version som väl överensstämt med verkliga förhållanden samt med beaktande av att det inte förefaller orimligt att det skulle vara förenat med obehag att konfronteras med liknande händelser, medför att det finns skäl att sätta tilltro till hans förklaring till att han ibland lämnat missvisande uppgifter.

Allmänt sett kan sägas, att det måste vara mycket svårt att oriktigt redogöra på ett sätt som så väl överensstämmer med verkliga förhållan- den, även om man tagit del av många uppgifter i massmedia. Här kan tilläggas, att de sistnämnda inte i alla avseenden varit helt korrekta.

Brottsplatsen är belägen cirka 400 meter från länsvägen i Rörs- hyttan. Den uppgiften har förekommit i massmedia. Vidare har i TV- programmet ”Efterlyst” den 17 maj 1991 visats ett flygfoto med plat- sen inringad. En bit in på skogsvägen finns ett vägskäl. Thomas Quick valde vid rekonstruktion rätt riktning. Därefter pekade han ut platsen där kroppen efter Yenen Levi legat med en avvikelse om cirka fem meter från den verkliga fyndplatsen men på fel sida vägen. Emellertid

284

hade han vid tidigare förhör angivit rätt sida. Skogsvägen har få eller inga särskilda riktmärken som kan utgöra stöd för minnet. Stor vikt bör fästas vid att Thomas Quick med så stort mått av säkerhet utpekat platsen.

Med hög grad av tillförlitlighet har Thomas Quick beskrivit Yenen Levis klädsel. Kängorna har förekommit på bild i massmedia. Att byx- orna hade vida ben nedtill och att Yenen Levi hade tre plagg under jackan har däremot inte, efter vad som får anses utrett, varit känt för allmänheten, något som förstärker intrycket av att Thomas Quick återgivit något självupplevt.

Att Thomas Quick pekade ut ett armbandsur som var snarlikt med det verkliga är inte utan betydelse. Av hans korrekta utpekande av glasögonen får dock slutsatser dras med stor försiktighet, eftersom dessa förekommit på bild i massmedia. Thomas Quick har nämnt en kniv av sameslöjd och Yenen Levis mor har berättat att sonen i brev beskrivit en liknande. Det har inte framkommit, att detta varit känt för allmänheten, varför Thomas Quicks uppgift härvidlag är särskilt bety- delsefull.

Efter undersökning har man kunnat fastställa att den i beslag tagna träpåken använts vid gärningen. Som tidigare nämnts har den omtalats i massmedia. Den omständigheten att påken saknade bark, en uppgift som Thomas Quick lämnat, har allmänheten dock inte, såvitt känt, kunnat skaffa sig vetskap om.

Som framgått av Anders Erikssons utlåtande stämmer Thomas Quicks beskrivning av skadorna väl överens med obduktionsresulta- ten. Också beträffande skadorna har information förekommit i mass- media. Denna har dock varit förhållandevis allmänt hållen. Thomas Quicks uppgifter i detta avseende talar för att han är gärningsmannen.

Tingsrättens slutsats var att Sture Bergwalls berättelse hade ett högt bevisvärde och att det genom erkännandet och övrig utred- ning var ställt utom rimligt tvivel att han hade begått den åtalade gärningen. Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rätts- psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

8.4Resningsprocessen

8.4.1Inledning

Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men av-

285

böjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.

Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentä- rer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.

8.4.2Sture Bergwalls resningsansökan

Den 20 april 2009 gav Sture Bergwalls ombud advokaterna Thomas Olsson och Martin Cullberg in en ansökan om resning till Svea hovrätt avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökan var den första av sex resningsansökningar rörande mord som skulle komma att ges in. Sture Bergwall yrkade att hovrätten skulle bevilja resning i målet och att åtalet för mord på Yenon Levi skulle ogillas.

Som grund anförde Sture Bergwall han hade återtagit sitt tidi- gare erkännande och numera förnekade mordet på Yenon Levi. Han uppgav att Seppo Penttinen under ed hade avgett en falsk ut- saga som kunde antas ha inverkat på utgången i målet. Han åbe- ropade även nya omständigheter och bevis som visade att det ur- sprungliga erkännandet inte var tillförlitligt och anförde att om detta hade förebringats hade det sannolikt lett till att han hade frikänts. Han angav att han hade förvägrats en rättvis rättegång då åklagaren i väsentlig mån åsidosatt sin objektivitetsplikt genom att påverka utredningen och underlåta att redovisa relevant utredningsmaterial i förundersökningen och i domstolen. I vart fall fanns det med hän- syn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen och om- ständigheterna i övrigt synnerliga skäl att pröva frågan om han hade begått mordet.

Som skäl för resning anfördes sammanfattningsvis följande. Ytterst grundade sig resningsansökan på att han hade återtagit sitt erkännande. Förhållandena vid tillkomsten av erkännandet var så- dana att tillförlitligheten av erkännandet kunde ifrågasättas. Också hans närmast totala oförmåga att under förundersökningen lämna en klar, detaljerad och sammanhängande redogörelse för händelse- förloppet talade mot riktigheten av hans erkännande. Hans olika

286

och sinsemellan motstridiga versioner av hur mordet skulle ha gått till vederlades av utredningsmaterialet. Att hans erkännanden an- sågs grundas på bortträngda minnen som återvunnits i terapi redo- visades inte. Inte heller redovisades att han under samma tid bevis- ligen lämnat falska erkännanden avseende andra mord och att han falskt beskyllt andra för allvarliga brott. Rättsmedicinska och krimi- naltekniska bedömningar som talade mot hans uppgifter redovisa- des inte för tingsrätten. Åklagaren åsidosatte sin objektivitetsplikt genom att utan sakliga skäl begränsa underlaget för det rättsmedi- cinska utlåtandet den 28 februari 1997 och därigenom få ett star- kare stöd för åtalet än vad förundersökningsmaterialet gav skäl för. Det ursprungliga utlåtandet från den 17 november 1996, vars slut- satser var ofördelaktiga för åklagaren, redovisades inte.

Vid rättegången lämnade Sture Bergwall flera oriktiga uppgifter om bland annat skador i pannan, Yenon Levis position vid det sista slaget och införskaffandet av glasögonen som återfunnits på plat- sen. Även Seppo Penttinen lämnade felaktiga uppgifter om bland annat hur Sture Bergwall under förundersökningen beskrivit Yenon Levis klädsel, våldsutövningen och skador som uppkommit. Efter- som ingen av parterna i målet bemötte dessa uppgifter kom de att läggas till grund för tingsrättens bedömning. Åklagaren redovisade inte heller utredningsmaterial som talade för en annan gärnings- man. Anklagelserna avsåg ett mycket allvarligt brott och riktades mot en psykiskt sjuk och neddrogad person. Det måste ha före- legat ett starkt intresse från rättssäkerhetssynpunkt att domstolen gavs en möjlighet att fullt ut pröva riktigheten i Sture Bergwalls erkännande. Till följd av parternas passivitet, och främst åklagarens åsidosättande av sin objektivitetsplikt, förvägrades Sture Bergwall en rättvis rättegång. Ytterligare exempel lades fram på omständig- heter från förundersökningen som felaktigt inte hade redovisats för tingsrätten. Omfattande bevisning åberopades.

8.4.3Åklagarens yttrande

Den 31 juli 2009 inkom överåklagaren Björn Ericson med ett ytt- rande, en så kallad förklaring, till resningsansökan och anförde att han inte motsatte sig att resning beviljades. Förundersökningen i målet hade återupptagits och kompletterande förhör hade hållits,

287

bland annat ett med Sture Bergwall. Åklagaren hade berett Christer van der Kwast och Seppo Penttinen möjlighet att yttra sig över resningsansökan och deras yttranden var bilagda Björn Ericsons yttrande. I yttrandena bemötte Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vissa uppgifter i resningsansökan. Grunderna och om- ständigheterna som fördes fram i resningsansökan kommenterades av Björn Ericson som också hänvisade till Christer van der Kwasts och Seppo Penttinens yttranden.

I ett flertal avseenden ansåg åklagaren att det som framfördes inte utgjorde skäl för resning. Åklagaren ansåg att de åberopade omständigheterna och bevisen inte medförde att det kunde anses sannolikt att Sture Bergwall, om omständigheterna och bevisen hade varit kända för tingsrätten, skulle ha frikänts. Samtidigt fördes fram omständigheter i utredningsmaterialet som borde ha redo- visats för tingsrätten. Det påpekades att det hade varit en obalans i processen till följd av erkännandet vilket hade lett till att domstol- ens underlag begränsats. Även om tingsrätten aktivt hade kon- trollerat informationen hade det inte varit rimligt att begära att det skulle ha skett på detaljnivå vid en huvudförhandling. Åklagaren motsatte sig mot den bakgrunden inte att resning beviljades med tillämpning av den så kallade tilläggsregeln.

8.4.4Svea hovrätts beslut

Den 17 december 2009 beviljade Svea hovrätt, hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Johan Arvidsson och tf. hovrätts- assessorn Marcus Isgren, Sture Bergwall resning och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Falu tingsrätt. Som skäl för beslutet anförde hovrätten bland annat följande.

Frågan om resning på grund av nya omständigheter och bevis [---]

Hovrättens bedömning

[---] Tingsrätten har prövat målet efter en muntlig förhandling, där Sture Bergwall erkände det mord han åtalades för. Vid förhandlingen hördes, förutom Sture Bergwall, ett antal vittnen. Domen grundas dock i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter.

Det ligger i sakens natur att förutsättningarna för att i efterhand och inom ramen för en i grunden skriftlig process av det slag som resningsförfarandet utgör göra en ny bedömning av tillförlitligheten och trovärdigheten av muntliga utsagor som avgetts under huvud-

288

förhandlingen är starkt begränsade. Detta gäller inte minst i detta mål, med tanke på den tid som förflutit och med beaktande av den kom- plexa bevisbild som förelåg. Domstolens avgörande kan ha påverkats av olika faktorer och nyanser i utsagorna och i annat som förekommit under huvudförhandlingen som inte till alla delar låtit sig beskrivas i domskälen.

[---] Det i resningsärendet åberopade materialet består i inte obetydliga delar av uppgifter som förelåg redan vid tidpunkten för den tidigare rättegången, men som inte redovisades vid tingsrätten. Hov- rätten konstaterar i detta sammanhang att nyhetskravet i resnings- bestämmelsen är att uppfatta på det sättet att nyhetsvärdet av en viss omständighet upphör endast om den presenterats vid rättegången (se Cars, a.a., s. 170).

Den helt övervägande delen av det nya material som åberopats i resningsärendet har inte någon direkt bevisbetydelse för gärnings- påståendet. Generellt kan sägas att vad som åberopas i resningsärendet inte på något tydligt sätt kastar något nytt ljus över händelseförloppet. Det nya materialets betydelse består i stället främst av att det kan påverka värderingen av styrkan i den utredning som låg till grund för den fällande domen. Vid bedömningen av vilket värde det nya materia- let ska tillmätas kan konstateras att frågan om Sture Bergwalls uppgif- ter var tillförlitliga var avgörande för tingsrättens ställningstagande att han skulle dömas för gärningen. Det saknades helt stödbevisning i form av vittnesiakttagelser eller teknisk bevisning som kunde binda honom till brottet.

Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvudförhandlingen torde av naturliga skäl ha påverkat hur utred- ningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resnings- ärendet framgår att vissa delar av utredningsmaterialet, som i belysning av att han nu förnekar gärningen kan bedömas vara av relevans, inte kom att beröras under huvudförhandlingen. Detta är förklarligt mot bakgrund av Sture Bergwalls inställning.

Av tingsrättens dom framgår dock att tingsrätten utgick ifrån att Sture Bergwalls erkännande av gärningen inte var tillräckligt för en fällande dom. Tingsrätten prövade i domen om de uppgifter som Sture Bergwall lämnat, jämförda med vad som kommit fram under polis- utredningen och med viss hänsyn till vad som varit känt för allmän- heten, tillsammans med erkännandet utgjorde tillräcklig bevisning för en fällande dom. Stor vikt synes ha fästs vid att vissa uppgifter uppen- barligen bedömdes vara sådana att i stort sett bara gärningsmannen kan ha känt till dem. Tingsrätten kände vid prövningen till att Sture Bergwall var allvarligt psykiskt sjuk och att han medicinerade. Enbart den om- ständigheten att Sture Bergwall nu återtagit sitt erkännande utgör mot denna bakgrund inte skäl för resning.

Detta förhållande måste emellertid anses vara ägnat att minska den allmänna tilltron till Sture Bergwalls uppgifter. I samma riktning talar, som åklagaren anfört, de uppgifter som Sture Bergwall lämnat om

289

mord på två pojkar som var försvunna i Norge och som, enligt vad som framgått, inte var kända för tingsrätten.

Av särskild betydelse blir vid detta förhållande tillförlitligheten av vad Sture Bergwall i tingsrätten anfört om de centrala delarna av hän- delseförloppet. Hovrätten gör i detta avseende följande bedömning.

Sture Bergwall lämnade under utredningen olika och motstridiga uppgifter om det mord han erkände, som mordplats, mordvapen och tillvägagångssätt. Som också åklagaren anfört kan det dock inte anses framgå av tingsrättens dom och protokoll att Sture Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan utsträckning att tings- rätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång. Det innebär att det kan antas att tingsrättens tillförlitlighetsbedömning skulle ha kunnat påverkas av ytterligare in- formation om Sture Bergwalls olika uppgifter i dessa avseenden under förundersökningen. Detsamma måste, som också åklagaren påpekat, antas gälla information om hur Sture Bergwalls berättelse om den in- ledande kontakten med Yenon Levi och hur dennes packning hante- rades växt fram och ändrats.

Hovrätten tar därutöver särskilt fasta på följande omständigheter. Av vad som framkommit i resningsärendet får anses framgå att den

av tingsrätten redovisade uppfattningen att Sture Bergwall med hög grad av tillförlitlighet beskrivit Yenon Levis klädsel inte är en rättvis- ande sammanfattning av Sture Bergwalls uppgifter om denna under förundersökningen.

I ljuset av vad åklagaren anfört framstår Sture Bergwalls uppgift om en kniv i sameslöjd, vilken tingsrätten särskilt beaktat, som mindre betydelsefull än vad tingsrätten utgått ifrån.

Eftersom tingsrätten uttryckligen beaktade att Sture Bergwall pekat ut ett armbandsur som var snarlikt det verkliga, måste det antas att tingsrättens bedömning hade kunnat påverkas om tingsrätten fått reda på att Sture Bergwall under hela förundersökningen beskrivit klockan på ett helt annat sätt än den han valde vid konfrontationen.

Enligt hovrättens bedömning utgör vidare den omständigheten att det rättsmedicinska utlåtandet den 17 november 1996 inte redovisades i förundersökningen eller ens överlämnades till försvaret ett förhåll- ande som, åtminstone i efterhand, kan kritiseras (jfr 23 kap. 4 § rätte- gångsbalken och JO 2007/08 s. 100 och 134). Utlåtandet kunde ha haft betydelse för tingsrättens bedömning, åtminstone på det sättet att de båda utlåtandena tillsammans illustrerar att man, beroende på hur man tolkar de skilda uppgifter Sture Bergwall lämnat under förundersök- ningen, kan komma till olika slutsatser.

Även om slutsatser av detta slag, som ovan angivits, måste göras med försiktighet måste vad som framkommit i resningsärendet sägas leda till att den allmänna tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter och särskilt tillförlitligheten av uppgifterna om de centrala delarna av händelseförloppet påverkats negativt. Med beaktande av det bevisläge som förelåg i målet är vad som framkommit sammantaget sådant att

290

det enligt hovrättens mening väcker tvivel om Sture Bergwalls skuld till det brott som han dömts för. Med hänsyn också till att Sture Bergwall dömts för ett mycket allvarligt brott får det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om ansvar för brottet. Resning bör därför beviljas.

8.5Falu tingsrätts frikännande dom

Sedan resningsbeslutet meddelats lade chefsåklagaren Eva Finné ned åtalet mot Sture Bergwall med motiveringen att en fällande dom inte längre kunde förväntas utifrån det nuvarande bevisläget. Sture Bergwall yrkade frikännande dom.

I dom den 3 september 2010 ogillade tingsrätten, lagmannen Lars Eklycke, åtalet och anförde bland annat att hovrättens beslut att bevilja resning i målet och förordna att det skulle återupptas vid tingsrätten måste anses innebära att åklagaren, trots ordalydelsen i 20 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken, hade möjlighet att lägga ner åtalet.

8.6Kommissionens iakttagelser och bedömningar

8.6.1Brottsutredningens och förhörens genomförande

Vid de första förhören uppmanade Seppo Penttinen Sture Bergwall att berätta spontant om händelsen. Det gjorde Sture Bergwall men berättelsen var varken stabil eller sammanhängande utan förändra- des väsentligt under utredningens gång. Från början uppgav Sture Bergwall att han hade haft en medgärningsman. Efter några förhör berättade han i stället att han hade varit ensam. Slutligen återkom medgärningsmannen i hans berättelse. Christer van der Kwast frå- gade i samband med det om han avsåg MA, vilket Sture Bergwall i ett senare förhör bekräftade. Hans uppgifter har vidare förändrats vad gäller var och när de träffade Yenon Levi, vart han fördes, vilket våld som utövades mot honom och med vilka redskap, var våldet utövades och var han dog, hur kroppen placerades och vad som hände med hans tillhörigheter. Uppgifterna har ofta varierat under ett och samma förhör.

Trots att de centrala uppgifterna i händelseförloppet genom- gående förändrades och Sture Bergwall ofta lämnade uppgifter som