LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL JORDABALK.

II

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

OM KÖP, BYTE OCH GÅFVA AF FAST EGENDOM, OM
RÅTT TILL UNDANTAG SAMT OM INSKRIFNING
AF RÅTT TILL FAST EGENDOM

M. M.

STOCKHOLM

KUNGL. nOKTRYCKEKIET* P. A. NORSTEDT & SÖNER

1908

TILL KONUNGEN.

Andra afdelningen af förslag till jordabalk får Lagberedningen härmed
i underdånighet aflåmna. Af de lagförslag, hvilka ingå i detta betänkande,
äro endast vissa afsedda att upptagas i den nya jordabalken,

II

under det de öfriga innefatta sådana ändringar eller tillägg i lag eller särskilda
författningar, som funnits af de förra påkallade. Till den lag angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamhemraanet, hvilken utfärdats den 18 oktober
1907, har vid förslagens utarbetande icke kunnat tagas hänsyn, utan har
den omarbetning af nämnda lag, som erfordras för dess inordnande i den
föreslagna lagstiftningen, synts kunna ske i sammanhang med ärendets
beredande till slutlig behandling. Förslagen åtföljas af motiv, hvarjämte
i bilagor lämnats, rättshistoriska utredningar och öfversikter af främmande
rätt äfvensom utkast till föreskrifter om ifrågasatt aktbildning i inskrifningsärenden.

Samtliga lagförslag äro affattade med hänsyn till möjligheten
att på en gång bringa dem alla till tillämpning; bestämmande i sådant
hänseende är förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom,
till hvilket de öfriga i större eller mindre mån hänföra sig. Så
omfattande som förslagen äro, kommer den granskning, som måste föregå
deras framläggande till slutlig behandling, att kräfva lång tid, och för
öfvergång till den ordning för fastighetsbokföringen, Beredningen föreslagit,
komma att erfordras högst betydande förarbeten. Vid sådant förhållande
anser sig Beredningen böra fästa uppmärksamhet därå, att
hinder icke möter att inordna vissa af de föreslagna nya bestämmelserna
i ramen af gällande lagstiftning och sålunda låta dem med
vissa jämkningar träda i tillämpning innan nämnda förarbeten blifvit
slutförda.

Den föreslagna anordningen af fastighetsbokföringen påkallar förändringar
äfven på andra områden än allmänna lagens; särskilt gäller detta
om föreskrifterna angående expeditionslösen och stämpelafgiften. Då enligt
förslaget nu stadgade skyldighet att låta förnya penninginteckningar
skulle bortfalla, är det uppenbarligen med rättvisa och billighet
öfverensstämmande att i sammanhang härmed vidtages sådan anordning,
att icke förändringen medför obehörig minskning i underdomarnes löneinkomst.

Vid handläggningen af ifrågavarande ärende liar hänsyn tagits till
följande af Eders Kuhgl. Maj:t till Lagberedningen öfverlämnade framställningar: 1)

En af styrelsen öfver Sveriges allmänna hypoteksbank den
17 oktober 1899 aflåten framställning till Eders Kungi. Maj:t angående
inskränkning i skyldigheten att låta förnya inteckning för
fordran;

III

2) Riksdagens skrifvelse den 8 maj 1900 angående åtgärder till
befrämjande af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld;

3) Riksdagens skrifvelse den 19 april 1901 i anledning af vackt

motion om ändrad lydelse af 35 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

4) Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1903 i anledning åt väckt

motion i fråga om lagfart å fång till tomt i köping in. in.;

5) Riksdagens skrifvelse den 22 april 1903 angående ändringar i
vissa delar af inteckningslagstiftningen;

6) Riksdagens skrifvelse samma dag i anledning åt vackt motion

angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning åt fastighet;

7) Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904 angående lagbestämmelser
om intagande i gravationsbevis åt uppgift rörande fastighet åhvilande odlingslån
m. in.;

8) Riksdagens skrifvelse den 13 april 1905 i fråga om ändrade

stadgande!! beträffande förmånsrätt för ränta å intecknad fordran, samt

9) En af arméförvaltningen den 25 april 1906 till Eders Kung!.
Maj it aflåten skrifvelse med hemställan om ändringar i förordningen den
14'' april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
in. m.

Jämlikt Eders Ivungl. Maj ds förordnande har dels vid lagarbetet
biträdt professoren vid universitetet i Upsala d:r K. J. V. Sjögren, dels i
granskning af uppgjordt förberedande förslag till lagstiftning om inskrifningsväsendet
deltagit häradshöfdingen A. Waldenström, häradshöfdingen
d;r G. Ribbing, häradshöfdingen E. liåkanson och hofrättsfiskalen A. Östergren,
hvarjämte af häradshöfdingen Waldenström och hofrättsfiskalen Österuren
i anslutning till lagförslaget om inskrifning utarbetats förslag till
reglementariska föreskrifter om fastighetsbokföringen in. in., hvilket förslag
såsom bihang åtföljer detta betänkande.

Jämlikt Eders Kungl. Majds förordnande har ledamoten i Lagberedningen
Å. Thomasson jämväl efter det han den 22 sistlidnc mars utnämnts
till ”justitieråd deltagit''i lagförslagens utarbetande.

De särskilda lagförslagen afse nedan angifna ämnen:

• 1 :o) lag om köp, byte och gåfva af fast egendom;

2:o) lag om rätt till undantag af fast egendom;

3:o) lag om inskrifning af rätt till fast egendom;

4:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom;

5:o) lag om inskrifningsting;

IV

6:o) lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet;

7:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
tomträtt samt af fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i
tomträtt; °

8:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
lätt till järnväg och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning''''
af järnväg under konkurs;

9:oj lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken; 10:o)

lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lao-en den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

11:°) Iag om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken;

12:o) lag om tillägg till 6 kap. strafflagen;

13:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

14:o) lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i
förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
hvad i afseende därå iakttagas skall;

15:o) lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen;

16:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den°18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så
ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo;

17:o) lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof;

18:o) lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan afledning af vatten;

19:o) lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16
maj 1884;

20:o) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade; 21:o)

lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den
9 november 1866 om skiftesverket i riket;

22:o) lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896. om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring;

23:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden;

24:o) lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan
fastighet; och

V

25:o) lag
1899 angående

S. Skakstedt.

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj
förändring af tomts område.

Underdånigst
IVAR AFZELIUS.

Gustaf Carlson. Tore Armén.

Stockholm den 31 december 1907.

LAGFÖRSLAG.

3

Förslag

till

Lag

om köp, byte och gåfva af fast egendom.

1 KAP.

Om köp och byte.

1 §•

Köp om fast egendom skall slutas sålunda, att säljaren utfärdar
skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till köparen; dock att,
där egendomen säljes å offentlig auktion, för köpslut icke erfordras att
köpehandling utfärdas.

2 §•

Skall öfverlåtelsen vara beroende däraf att köpeskillingen rätteligen
erlägges eller af annat villkor, varde det i köpehandlingen utsatt. Utfärdar
sedan säljaren särskildt köpebref, vare köparens rätt ej vidare beroende
af villkoret, där det icke upptagits i köpebrefvet eller detta därutinnan
hänvisar till köpehandlingen.

3 §•

Ej må vid köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det
köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, påkalla
köpets återgång; ej heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att
öfverlåta eller inteckna egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu
sagts, skett, vare det ogillt.

4

4 §•

Utfäster någon skriftligen att sälja sin fasta egendom men vägrar
sedan utan skäl att utfärda köpehandling, njute den, till hvilken utfästelsen
gafs, ersättning för skada; instämme dock sin talan till domstol
inom två år från det utfästelsen gafs, eller vare sin rätt förlustig.

5 §■

Säljer någon samma egendom till tvenne, galle den öfverlåtelse, som
först skedde, utan så är att på grund af inskrifning, enligt hvad därom
år stadgadt, den, som senare köpte, skall äga företräde. Den, som måste
vika, njute skadestånd af säljaren, där han var i god tro när han köpte.

6 §•

År ej tid bestämd för fullgörande af hvad enligt köpeaftalet åligger
säljaren eller köparen, skall fullgörandet ske när köparen eller säljaren det
fordrar.

7 §.

Säljaren åligger att till köparen öfverlämna de egendomen rörande
kartor och andra handlingar, hvilka äro i hans ägo, eller, där de angå
jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen till hända.

8 §•

All afkastning, som faller af egendomen före den dag, då tillträde
skall ske, tillfälle säljaren. Ej må han annorledes än till husbehof nyttja
skog eller torfmosse, som hör till egendomen, ej heller afhända egendomen
något, som icke är att hänföra till dess vanliga afkastning.

Skatter och andra afgifter, som utgå för egendomen och icke före
tillträdesdagen förfallit, skall köparen vidkännas.

9 §•

Varder, efter det köpet slöts, genom olyckshändelse egendomen skadad
eller något, som därtill hör, förstördt eller försämradt, vare skadan
köparens, ändå att han ej tillträdt egendomen, då skadan timade.

5

Skall på grand af försäkring, som säljaren tagit, ersättning för skadan
utgå, äge köparen rätt till ersättningsbeloppet.

10 §■

Har köparen åtagit sig ansvarighet för gäld, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller inskrifning häftar och för hvilken säljaren svarar
personligen, vare köparen pliktig att till säljarens befriande från ansvarighet
förse fordringshandlingen, när den för honom företes, med påskrift om
öfvertagandet.

11 §•

Har säljaren lämnat köparen anstånd med betalning af köpeskillingen
eller någon del däraf, njute han för sin fordran mot andra köparens
borgenärer säkerhet i egendomen, så som vore därför inteckning
beviljad den dag, då köpet slöts; dock att, där ej inteckning sökes å
landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i
stad inom nittio dagar, från det köparen sökt lagfart å sitt fång, säljaren
ej äger bättre rätt än annan köparens borgenär.

Hvad sålunda är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning, där
säljaren vid köpet gjort förbehåll för sig eller annan om nyttjanderätt till
egendomen eller någon del däraf eller om rätt till servitut, undantag, ränta
eller afgäld af egendomen, så- ock i fråga om nyttjanderätt, som efter ty särskilt
är stadgadt skall, ändå att förbehåll icke skett, gälla mot ny ägare.

Har någon i stad eller å annan ort, för hvilken lagen angående förändring
af tomts område äger tillämpning, sålt viss till gränserna bestämd
del af tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, galle ej
hvad nu sagts.

12 §.

I fråga om säljarens rätt till ränta å köpeskillingen galle hvad i
9 kap. 10 § handelsbalken stadgas.

Varder på grund af uteblifven betalning af köpeskillingen köpet
häfdt, äge säljaren rätt till skadestånd.

13 §.

Vägrar säljaren utan skäl att i rätt tid afträda egendomen, njute
köparen ersättning för skada; äge ock rätt att hafva köpet, där ej uppehållet
är af allenast ringa betydelse.

6

14 §.

Finnes fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag vara
mindre än som blifvit köparen tillförsäkradt, eller finnes egendomen i
annat afseende icke vara sådan som säljaren utfäst, njute köparen skäligt
afdrag å köpeskillingen äfvensom ersättning för skada; äge ock rätt att
håfva köpet. Ej må dock köpet häfvas, där det som brister är af ringa
betydelse, utan så är att säljaren svikligen förfarit.

Vill köparen af anledning, som nu sagts, håfva köpet, instämme sin
talan till domstol inom ett år från det tillträdet skedde. Försittes den
tid, vare rätten till talan förlorad, där icke svikligt förfarande ligger säljaren
till last.

15 §.

Har, efter det köpet slöts, egendomen blifvit genom säljarens vanvård
eller vållande försämrad, skall hvad 14 § stadgar om köparens rätt
till afdrag å. köpeskillingen och skadestånd samt hans rätt att hafva köpet
äga tillämpning.

16 §.

Har säljaren vid köpet icke uppgifvit nyttjanderätt eller rätt till
servitut eller undantag, som förut upplåtits till annan och kan göras gällande
mot köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt
till afdrag å köpeskillingen samt till skadestånd äfvensom rätt att hafva
köpet efter ty i 14 § sägs.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl äga tillämpning, där annan än
säljaren till byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till
egendomen, har sådan rätt, att den är gällande mot köparen.

17 §.

Finnes egendomen på grund af inteckning eller inskrifning häfta
för högre belopp än vid köpeaftalet förutsattes, äge köparen å köpeskillingen
afräkna hvad af sådan anledning kan komma att ur egendomen
uttagas. År ej så mycket af köpeskillingen oguldet och erlägger ej säljaren
på anfordran skillnaden, äge köparen hafva köpet och undfå ersättning
för skada.

7

18 §•

Undandrager sig säljaren utan skal att utfärda köpebref, där sådant
vid köpet betingats, eller att fullgöra annat, som på honom ankommer för
att bereda köparen rätt till lagfart, galle hvad i 13 § stadgas.

Möter eljest för lagfart å egendomen eller någon del däraf hinder,
som ej beror af köparen och som ej var honom kunnigt när köpet slöts,
åge han rätt att hafva köpet efter ty i 14 § sägs äfvensom rätt till skadestånd;
dock att den tid, inom hvilken talan om köpets häfvande skall
anhängiggöras, skall räknas från det tid för sökande af lagfart gått till
ända eller, om lagfart sökts inom nämnda tid, från det beslut, hvarigenom
ansökningen afslagits eller förklarats hvilande, vunnit laga kraft.

19 §.

Kommer af anledning, som i 5 § sägs, någon del af egendomen att
frångå köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, häfva
köpet efter ty i 14 § sägs; dock att i fråga om den tid, inom hvilken
talan därom skall anhängiggöras, skall tillämpas hvad i 18 § stadgas.

20 §.

Ej må mot säljarens bestridande dömas till återgång af köp, där
egendomen genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats
eller minskats i värde.

Finnes, när köp häfves, egendomen vara besvärad af inteckning, som
tillkommit på grund af köparens utfästelse, eller af inskrifning för rätt
till undantag, ränta eller afgäld, som af honom upplåtits, äge säljaren till
sin säkerhet innehålla så mycket af köpeskillingen, som motsvarar hvad af
sådan anledning kan komma att ur egendomen uttagas; räcker ej därtill
hvad säljaren uppburit, må ej köparen påkalla köpets återgång, med mindre
han till säljaren erlägger skillnaden.

21 §.

Varder egendomen efter klander vunnen från köparen, betale säljaren
åter hvad köparen därför gifvit; gälde ock skadestånd, där köparen var i
god tro när köpet slöts.

8

22 §.

När klander väckes, äge köparen instämma säljaren att i rättegången
egendomen värja. Underlåtes det, vare säljaren öppet att till befrielse
från ersättningsskyldighet åberopa alla de skäl, hvarmed han kunnat värja
egendomen, om han varit instämd i rättegången.

23 §.

Kan ej hvad enligt 21 § åligger säljaren att gälda hos honom utfås,
äge köparen söka säljarens fångesman, en efter annan, där de till
hemul pliktiga äro.

24 §.

Är, när klander instämmes, köpeskillingen icke till fullo erlagd, äge
köparen innehålla oguldna beloppet, till dess säljaren ställer betryggande
säkerhet för hvad han kan kännas skyldig att utgifva där klandret bifalles.

25 §.

Har af anledning, som i 21 § sägs, allenast en del af egendomen
frångått köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt
att hafva köpet efter ty i 14 § sägs; dock att tiden, inom hvilken talan
därom skall anhängiggöras, skall räknas från det dom, hvarigenom klandret
blifvit afgjordt, vunnit laga kraft.

26 §.

Hvad i denna lag är stadgadt om köp galle ock i tillämpliga delar
om byte; dock att, där fast egendom, som gått i byte mot annan sådan
egendom, efter klander vinnes från den, hvilken egendomen bekommit,
denne icke må återtaga den egendom, han gaf i byte, utan i stället äger
undfå ersättning i penningar.

2 KAP.

Om gåfva.

1 §•

Vill någon bortgifva sin fasta egendom, utfärde skriftlig handling,
hvarigenom egendomen öfverlåtes till gåfvotagaren. Skall öfverlåtelsen

vara beroende af villkor, eller vill gifvaren inskränka gåfvotagarens rätt
att öfverlåta eller inteckna egendomen, värde sådant i gåfvobrefvet utsatt.

2 §■

Ej må vid gåfva af fast egendom gifvaren angående äganderätten
eller ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen sträcka sitt förordnande
vidare än i fråga om testamente angående sådan egendom är i
lag medgifvet.

3 §.

Hvad i 1 kap. 5 § stadgas angående köp galle ock i fråga om gåfva.

4 §•

Varder egendomen efter klander vunnen frän gåfvotagaren,. äge
denne ej rätt till skadestånd. Var gåfvan gifven för arbete eller tjänst,
njute gåfvotagaren därför skälig godtgörelse af gifvaren.

5 §.

I fråga om nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag, ränta eller
afgäld, som gifvaren förbehållit sig eller annan, samt i fråga om nyttjanderätt,
som efter ty särskildt är stadgadt skall, ändå att förbehåll ej skett,
gälla mot ny ägare, skola de för köp i 1 kap. 11 § gifna bestämmelser
äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Kommer gifvaren i nöd, så att han ej kan försörja sig, vare gåfvotagaren
pliktig att, såvidt han förmår, lämna årligt bidrag till gifvarens
nödtorftiga underhåll, dock ej utöfver hälften af behållna afkastningen af
den egendom han fått i gåfva.

7 §•

Dör gifvaren och lämnar efter sig barn, som enligt lag är berättigadt
att af egendom, den dår bortgifvits genom testamente, åtnjuta
understöd, vare gåfvotagaren, där sådan egendom ej tinnes eller ej förslår
till underhållet, pliktig att till barnets underhåll och uppfostran bidraga
så som för testamentstagare är stadgadt, dock icke utöfver hvad 6 § bestämmer
i fråga om försörjning af gifvaren.

!«*/„

2

10

8 §•

Inträffar sådant fall, som i 6 eller 7 § afses, efter det tio år förflutit
från det gåfvan gafs, vare gåfvotagaren fri från skyldighet, som där
sägs. Lag samma vare, där behof af understöd tidigare yppats men gåfvotagaren
ej inom nämnda tid anmanats att utgifva sådant.

9 §•

Har gåfvotagaren gjort gifvaren märklig orätt eller skada, äge denne
återkalla gåfvan; instämma dock, där han vill begagna sig af denna rätt,
talan därom inom ett år sedan han fick veta, att den orätt eller skada var
honom gjord af gåfvotagaren. Rätt att återkalla gåfvan tillkomma ock
efter gifvarens död hans arfvingar, där icke rätten till talan var af gifvaren
själf försutten eller eftergifven; skolande tiden för talans instämmande
räknas från det gifvaren dog.

10 §.

År gåfva gifven för arbete eller tjänst, må den ej återkallas. Ej
heller må i ty fall gåfvotagaren förpliktas att utgifva bidrag, som i 6 eller
7 § sägs.

11 §•

Vill af anledning, som i 9 § sägs, gifvaren återkalla gåfvan, eller
är vid gåfvan fäst förbehåll att den under visst villkor skall gå åter, och
vill af sådan grund gifvaren återkalla gåfvan, men har, innan talan därom
blifvit instämd, egendomen af gåfvotagaren öfverlåtits till annan, äge gifvaren
ingen talan mot nye ägaren utan söke i stället af gåfvotagaren ut
gåfvans värde.

År, när gåfva återgår, egendomen besvärad af inteckning, som tillkommit
på grund af gåfvotagarens utfästelse, eller af inskrifning för nyttjanderätt
eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld, som af honom
upplåtits, vare inteckningen eller inskrifningen gällande, där den icke
blifvit sökt efter det talan om återgång instämdes; och söke gifvaren för
sin förlust ersättning af gåfvotagaren.

11

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Häftar fast egendom, som före
nämnda dag öfverlåtits, för fordran eller rättighet, som i 1 kap. 11 §
afses, skall, vid äfventyr som där sägs, inteckning eller inskrifning sökas
inom den i sagda lagrum stadgade tid från det nye ägaren sökt lagfart
å sitt fång eller, där lagfart sökts före den dag, då lagen träder i
kraft, från sagda dag; dock att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser
tiden för sökande af inteckning eller inskrifning utgår tidigare
än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till efterrättelse.

Genom denna lag upphäfvas:

1 och 11 kap. jordabalken med undantag af hvad 1 § i sist sagda
kapitel innehåller därom, att den, som efter klander vinner jord åter, skall
gälda nödig och nyttig förbättring, så ock alla de stadgande^ som innefatta
ändring eller tillägg i nämnda kapitel;

förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad
fast egendom m. in., i hvad förordningen rör köp, skifte och gåfva af
frälseränta; samt

förordningen den 21 december 1857 angående hvad i testamente
gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, såvidt nämnda förordning
afser gåfva.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

12

Förslag

till

Lag

om rätt till undantag af fast egendom.

1 §•

Har någon vid öfverlåtelse af fastighet förbehållit sig eller annan
att såsom undantag njuta viss afkomst eller annan förmån från fastigheten,
må rättigheten inskrifvas under de villkor och i den ordning särskildt år
stadgadt.

2 §•

Hvad i 1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt
i fråga om nyttjanderätt skall ock gälla om rätt till undantag.

Kommer af anledning, som i nämnda lagrum afses, rätt till undantag
att upphöra, äge undantagshafvaren den rätt till skadestånd, som efter
ty i 1 kap. 4 § i samma lag sägs tillkommer nyttjanderättshafvare, den
där utan vederlag fått nyttjanderätten åt sig upplåten.

3 §•

Undantagshafvaren äge att i den ordning utsökningslagen bestämmer
ur fastigheten utbekomma förmån i penningar eller varor, som är
upplupen och innestår ogulden, så ock, där fastigheten säljes utan förbehåll
om undantagsrättens bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning mot -

13

svarande uppskattade värdet af samtliga de förmåner, som tillkomma honom.
Ej må dock ur fastigheten uttagas förmån för längre tid före den
dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.

4 §.

Ägare af fastighet, hvarifrån undantag skall utgå, vare utan särskildt
åtagande personligen ansvarig för utgörande af de förmåner, som skola
utgå medan han är ägare af fastigheten.

Varder fastigheten styckad, svare ägarne af de särskilda fastigheterna
efter ty nu är sagdt en för alla och alla för en för undantagets utgörande;
dock att, där styckningen skett genom jordafsöndring, den afsöndrade
lägenhetens ägare icke personligen ansvarar för någon del af undantaget.

5 §•

Undantag, som utgår i varor, skall, där undantagshafvaren är boende
å fastigheten, hos honom aflämnas men eljest af honom afhämtas
å fastigheten.

6 §.

Varder utan undantagshafvarens vållande byggnad, som är åt honom
upplåten till bostad eller för annat ändamål, förstörd, eller uppstår för
byggnadens vidare begagnande annat hinder, som ej beror af undantagshafvaren,
skall åt honom å fastigheten upplåtas annan lika tjänlig lägenhet.
Är åt undantagshafvaren upplåten jord till brukande, och kommer denna
genom skifte eller annorledes att frångå fastigheten, åligge fastighetsägaren
att åt undantagshafvaren upplåta annan jämngod jord inom fastighetens
område, om sådan finnes att tillgå.

Fullgör ej fastighetsägaren utan oskäligt dröjsmål hvad sålunda åligger
honom, äge undantagshafvaren rätt att få de förmåner, som tillkomma
honom, omsatta till en årlig penningränta, motsvarande deras sammanlagda
värde enligt ortens pris; dock att talan därom icke må väckas efter det
fastighetsägaren fullgjort hvad honom åligger.

§■

Kommer utan undantagshafvarens vållande å byggnad, som i 6 § sägs,
skada, som är ringare än där afses, vare fastighetsägaren pliktig att utan

14

oskäligt dröjsmål afhjälpa bristen; sker det ej, öge undantagshafvaren,
där bristen för honom medför synnerligt men, rätt att få de förmåner,
som tillkomma honom, omsatta till en penningränta såsom i 6 § sägs.

8 §•

Skall fastighetsägaren sörja för undantagshafvarens kost eller skötsel,
och visar han härutinnan grof försumlighet, äge undantagshafvaren rätt
att få de förmåner, som tillkomma honom, omsatta till en penningränta
såsom i 6 § sägs; instämme dock, där hån vill göra bruk af denna rätt,
sin talan inom sex] månader efter det fastighetsägaren låtit komma
sig till last sådant förhållande, som nu sagts.

9 §•

Utan samtycke af fastighetsägaren må ej lägenhet eller jord, som är
upplåten åt undantagshafvaren, af denne öfverlämnas till annan, ej heller
i lägenheten inrymmas främmande person.

10 §.

Bryter undantagshafvaren mot hvad i 9 § stadgas och sker ej på
fastighetsägarens tillsägelse rättelse, eller gör undantagshafvaren sig skyldig
till vanvård af lägenhet, som år åt honom upplåten, eller föröfvar han åverkan
å fastigheten, eller försäljer han där olofligen brännvin, vin eller öl,
då må, där icke hvad undantagshafvaren låtit komma sig till last är af
allenast ringa betydenhet, på yrkande af fastighetsägaren samtliga de förmåner,
denne har att utgöra, omsättas till en årlig penningränta, motsvarande
hvad genom förmånernas upphörande kommer att för honom
besparas.

I fråga om fastighetsägarens rätt att framställa yrkande, som nyss
sagts, skall hvad i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall ti’äda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, och äga tillämpning jämväl å aftal
om undantag, som slutits före nämnda dag; dock att härigenom icke sker

inskränkning i den på grund af äldre lag undantagshafvare tillkommande
rätt till skadestånd i det fall, 2 § andra stycket afser, eller till utbekommande
ur fastigheten af förmån, som upplupit före nämnda dag, samt
att hvad i 4 § stadgas angående fastighetsägares ansvarighet icke skall
tillämpas i fråga om förmån, som nyss sagts.

16

Förslag

till

Lag

om inskrifning af rätt till fast egendom.

1 KAP.

Om fastighetsbok.

1 §•

För hvarje tingslag samt för hvarje stad, där rådstufvurätt finnes,
skall föras bok för inskrifning af rätt till fast egendom. Denna bok kallas
fastighetsbok.

Angående inskrifning af rätt till mark, hörande till sådan enskild
järnväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt att i enlighet med
gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
förvärfva erforderligt område, så oek angående inskrifning af tomträtt är
särskildt stadgadt.

§•

Fastighetsboken töres åt inskrifningsdomaren, som är å landet domaren
och i stad den ledamot i rätten, som därtill år satt. I stad må,
där Konungen pröfvar sådant erforderligt, uppdragas åt flera ledamöter i
rätten att hvar för viss del af staden föra fastighetsboken.

''§•

I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom tingslaget eller
staden belägna fastigheter; dock att å landet fastighet, som är anslagen

17

till boställe eller from stiftelse eller för kronans räkning utarrenderad
eller eljest under dess omedelbara disposition, samt i stad fastighet, som
tillhör kronan eller staden eller allmän inrättning, icke i fastighetsboken
upptages förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer.

4 §■

öfver samtliga fastigheter skall enligt de grunder, Konungen bestämmer,
föras förteckning (fastighetsregister}.

I fastighetsboken upptagas fastigheterna under den beteckning,
som i registret blifvit dem åsatt.

5 §.

Hvarje fastighet skall i boken upptagas å särskild! upplägg; dock
att, där från fastighet område afskiljes i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, öfverföring
till nytt upplägg ej erfordras, samt att, där å landet flera fastigheter äro
förenade till en egendom, dessa skola sammanföras å ett gemensamt upplägg,
om det lämpligen kan ske.

6 §•

Hvad i 3 och 5 §§ är föreskrifvet angående fastighet skall i tillämpliga
delar gälla om frälseränta.

7 §.

Komma fastigheter, som jämlikt 5 § sammanförts å ett upplägg, i
särskilda ägares händer, skall vid öfverföring till nytt upplägg iakttagas,
att hvad å förra upplägget finnes upptaget icke öfverflyttas till det nya
upplägget, utan allenast hänvisning sker från det ena upplägget till det andra.

Varder i fastighetsboken upptagen fastighet styckad, skall hvad sålunda
stadgats äga tillämpning beträffande hvad om den odelade fastigheten
finnes i fastighetsboken upptaget.

8 §•

Ansökan i inskrifningsärende skall göras vid rätten så ock där
fullföljas, men ankomme det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta.

18

9 §•

öfver insbrifningsärenden föres vid rätten särskildt protokoll. Föres
protokollet af annan än inskrifningsdomaren, skall det jämte ingifna handlingar
af protokollsföranden hållas inskrifningsdomaren tillhanda.

10 §.

Vid ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom skall den handling,
hvarå ansökningen grundas, ingifvas i hufvudskrift; och varde handlingen
eller den del däraf, som rör ärendet, offentligen uppläst och i protokollet
intagen. Skall inskrifning af äganderätt sökas vid flera rätter, må
fångeshandlingen i afskrift, besannad af ordföranden i den rätt, där inskrifning
först sökes, ingifvas till den andra.

11 §•

Bifalles ansökan om inskrifning, varde i enlighet därmed inskrifning
gjord i fastighetsboken. Erfordras för angifvande af rättighet, som inskrifves,
större vidlyftighet än utrymmet i fastighetsboken medgifver, göre
inskrifningsdomaren nödig hänvisning till den handling, som ligger till
grund för ansökningen.

Finnes ansökningen ej kunna bifallas, skall beslutet upptagas i ett
af inskrifningsdomaren fördt protokoll och tillika i fastighetsboken göras
anmärkning om ansökningens och beslutets hufvudsakliga innehåll. Utan att
anmärkning sålunda skett, äge ej sökanden på grund af ansökningen, där
den sedermera bifalles, tillgodonjuta det företräde i rätt, som enligt denna
lag tillkommer tidigare sökt inskrifning framför den, som sökts senare.

12 §.

Inskrifningsärende må anmälas å landet endast å lagtima ting eller
särskildt inskrifningsting och i stad endast å måndag eller, om helgdag
då inträffar, nästa söckendag därefter.

13 §.

Skall någon höras öfver ansökan om inskrifning, förelägge inskrifningsdomaren
honom viss dag, då han skall komma tillstädes inför rätten,
vid äfventyr att hans uteblifvande icke utgör hinder för inskrifningens
meddelande.

19

Det åligger sökanden att inom tid och på sätt, som om stämning i
tvistemål är stadgadt, kungöra den, som skall höras, föreläggandet och sist
å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd, förete bevis att delgifning
skett. Försummas det utan att laga förfall visas, varde ansökningen
afslagen, där ej det oaktadt den, som skall höras, å den utsatta
dagen svarar.

14 §.

Inskrifningsärende skall vara af inskrifningsdomaren handlagdt:

å landet i domsaga, som utgöres af två eller flera tingslag, inom
fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten, samt i domsaga, som
består af allenast ett tingslag, före nästa sammanträde, då inskrifningsårenden
må anmälas, men om ärendet förekommit å sammanträde, hvarå
ting afslutas, inom fyra veckor därefter; samt

i stad före nästa rättegångsdag, då inskrifningsärenden må anmälas.

15 §•

Finner inskrifningsdomaren ansökan i inskrifningsärende icke kunna
bifallas, åligge honom att genast i rekommenderadt bref underrätta sökanden
om beslutet. Är ansökan, som bifalles, af annan bestridd, skall underrättelse,
efter ty nu är sagdt, meddelas denne.

16 §•

Nöjes ej den, som gjort ansökan i inskrifningsärende, eller annan,
som blifvit i ärendet hörd, åt inskrifningsdomarens beslut, äge däremot
fullfölja talan i hofrätten; åliggande det den, som vill söka ändring, att
inom trettio dagar från utgången af den i 14 § för hvarje särskildt
fall stadgade tid eller, om hinder mött för ärendets handläggande inom
sagda tid, från det ärendet sedermera blifvit handlagdt till inskrifningsdomaren
ingifva besvären. Menar annan, att beslutet kränker hans rätt,
äge inom tid, som i 25 kap. 10 § rättegångsbalken sägs, i den ordning
nyss sagts söka ändring i beslutet.

När besvärshandlingar inkommit, åligge inskrifningsdomaren att om
besvären genast göra anteckning i fastighetsboken samt att ofördröjligen
insända handlingarna jämte eget yttrande till hofrätten. Visas, att gehoin
laga kraft ägande beslut besvären ogillats, varde ock därom anteckning
gjord i fastighetsboken.

20

17 §.

Har beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och hållet eller till
någon del afslagit ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom, blifvit
till följd af besvär ändradt, vare sökanden pliktig att å landet sist å det
lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio
dagar, från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos
rätten förete, vid äfventyr att i annat fall den inskrifning, som på grund
af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget
vid rätten företes.

18 §.

Visas, att genom laga kraft ägande beslut inskrifning helt och
hållet eller till någon del undanröjts eller förklarats vara utan verkan,
varde anteckning tlärom gjord i fastighetsboken. Visas, att ansökan i inskrifningsärende,
som förklarats hvilande, förfallit, vare lag samma.

19 §.

Har vid verkställande af inskrifning förelupit fel, varde på ansökan
af den, som sökt inskrifningen, felet i fastighetsboken anmärkt och inskrifningen
rättad; dock att, där ansökan göres efter utgången af den
tid, inom hvilken sökanden ägt fullfölja talan mot beslutet, rättelse ej må
meddelas till förfång för annan, som emellertid sökt inskrifning af rätt
till fastigheten. När ansökan om rättelse göres, skall tillika den handling,
hvarå bevis om inskrifningen tecknats, ingifvas och förses med bevis om
rättelsen.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där anmärkning,
som i 11 § andra stycket sägs, icke blifvit rätteligen i fastighetsboken
införd.

20 §.

Hvad i denna lag är stadgadt angående företräde i rätt på grund
af tidigare sökt inskrifning skall icke äga tillämpning å inskrifningar,
som sökts å olika tider samma dag.

21 §.

Där enligt lag det åligger myndighet att hos inskrifningsdomaren
anmäla visst förhållande, varde, när sådan anmälan sker, anteckning därom
gjord i fastighetsboken.

21

Sådan anteckning må ock på begäran af enskild sakägare ske, där
förhållandet styrkes.

22 §.

Anmälan om förhållande, som enligt lag det ankommer på enskild
sakägare att utan sammanhang med fullföljd af ansökan om inskrifning
anmäla till antecknande i fastighetsboken, må af denne göras vid rätten
eller hos inskrifningsdomaren. Göres anmälan hos rätten, skall ärendet
upptagas i det i 9 § omförmälda protokoll.

Finner inskrifningsdomaren gjord anmälan ej böra föranleda till antecknande,
gifve därom beslut, som skall upptagas i det i 11 § omförmälda
protokoll. Nöjes ej den, som gjort anmälan, åt beslutet, äge däremot
fullfölja talan i hofrätt; ej vare sådan talan inskränkt till viss tid.

23 §.

Pinnes, att vid verkställande af anteckning i fastighetsboken förelupit
fel, varde felet i boken anmärkt och rättadt.

Menar någon, hvars rätt saken rör, att sådant fel förelupit, göre hos
inskrifningsdomaren ansökan om rättelse. Finner inskrifningsdomaren ansökningen
sakna fog, meddele däröfver beslut, som skall upptagas i det i
11 § omförmälda protokoll; och galle om rätt att fullfölja talan mot beslutet
hvad i 22 § andra stycket sägs.

24 §.

öfver ärenden, som omedelbart hos inskrifningsdomaren anmälas,
skall af denne föras särskild förteckning:.

25 §.

Det åligger inskrifningsdomaren, vid bot af eu krona femtio öre för
hvarje dag fullgörandet uteblifver, att å landet för hvarje kalenderår inom
tre månader därefter och i stad för hvarje månad inom utgången af nästa
månad till hofrätten insända afskrift af hvad i fastighetsboken under
nämnda tid införts samt af det i 11 § omförmälda protokoll; dock att i
fråga om tid, för hvilken sådant insändande första gången skall ske,
Konungen må annorlunda förordna.

Angående insändande till hofrätt af afskrift utaf det i 9 § omförmälda
protokoll galle hvad särskildt år stadgadt.

22

26 §.

Af böter och viten, som ådömas enligt denna lag, äger åklagaren
undfå hälften.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

27 §.

Närmare föreskrifter om fastighetsbokens inrättande och förande
samt angående den i 24 § omförmälda förteckning meddelas af Konungen.

2 KAP.

Om lagfart.

1 §• .

Hvar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, vare skyldig att
söka inskrifning af sitt fång. Sådan inskrifning kallas lagfart.

Hvad sålunda stadgats afser jämväl den, hvilken fast egendom tillfaller
såsom fideikommiss.

2 §•

Lagfart skall, där ej hår nedan annorlunda stadgas, sökas å landet
sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad
inom nittio dagar, sedan fånget skedde.

3 §.

1 mom. Är fast egendom åtkommen genom arf, skall tiden för lagfarts
sökande räknas, där boskifte ej erfordras för arfslottens bestämmande,
från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades, men i annat fall
från det boskifte förrättades.

2 mom. 1 fråga om giftorätt i makars bo skall tiden för lagfarts
sökande räknas fi;ån det giftorättsandelen vid boskifte utbröts.

3 mom. Åsämjas delägare i dödsbo att lefva samman i bo oskifto
så som ill kap. ärfdabalken sägs, skall lagfart för boet sökas inom den
i 2 § utsatta tid från det överenskommelser! slöts.

4 mom. Grundas äganderätt till fast egendom å testamente, skall
tiden för lagfarts sökande räknas från det testamentet blef ståndande; dock
att, där för tillämpning af testamentet erfordras boskifte, tiden skall räknas
från det sådant förrättades.

23

4 §•

Är öfverlåtelse af fast egendom beroende af villkor, skall tid för
lagfarts sökande räknas från det villkoret blifvit uppfylldt.

5 §•

Varder före utgången af den för lagfarts sökande stadgade tid tvist
anhängig om giltigheten af det fång, som skall lagfaras, skall tid för
lagfarts sökande räknas från det dom i målet vunnit laga kraft.

6 §•

Sökes ej lagfart i rått tid, böte den försumlige från och med tio
till och med trehundra kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det lagfart
blifvit sökt.

På framställning af allmänna åklagaren må genom vite den försumlige
tillhållas att fullgöra sitt åliggande.

7 §•

Är fångeshandling, som för lagfart å köp, byte eller gåfva af fast
egendom företes, icke af vittnen styrkt, skall förre ägaren, där han ej
inför rätten vitsordar sin underskrift när ansökningen göres, höras däröfver.
Är handlingen underskrifven af annan på grund af ägarens fullmakt
men är ej fullmakten af vittnen styrkt, vare ock lag som nu
sagts.

Har egendomen köpts å offentlig auktion, gälle såsom fångeshandling
protokoll öfver auktionen, där denna förrättats af offentlig myndighet
eller protokollet är genom påskrift af förre ägaren till riktigheten erkändt
är påskriften icke af vittnen styrkt, vare lag som nyss sagts.

B §•

Sökes lagfart på grund af testamente, dom eller annan handling,
som tager åt sig laga kraft, må ansökningen ej bifallas, med mindre det
visas, att handlingen blifvit ståndande.

9 §•

Är öfverlåtelse af fast egendom, därå lagfart sökes, beroende af villkor,
må lagfart icke beviljas, med mindre det visas, att villkoret blifvit
uppfylldt.

24

10 §.

Har ägare af fastighet till annan öfverlåtit visst område, som skall
genom ägostyckning utbrytas från fastigheten, må lagfart å fånget ej beviljas
förr än ägostyckningen blifvit fastställd. Ej heller må å afsöndring
lagfart beviljas förr än fastställelse därå meddelats.

11 §■

Deri, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig att
visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens
ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Har ägare af tomt i stad till annan öfverlåtit visst till gränserna
bestämdt område däraf, må lagfart å den öfverlåtelse ej beviljas förr än
området blifvit från tomten afstyckadt.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock gälla om köping och annan
ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

12 §•

Ej må utom i fall, hvarom här nedan skils, lagfart beviljas, innan
å fångesmannens fång meddelats lagfart eller, där denne enligt äldre lag
icke varit skyldig att lagfara fånget, hans laga åtkomst blifvit styrkt.

Kan ej sökanden visa fångesmannens åtkomst, skall, där sökanden
det begär och icke fastighetsboken eller den jämlikt äldre lag förda bok
utvisar, att för annan än fångesmannen lagfarits med egendomen, kungörelse
om ansökningen utfärdas af inskrifningsdoinaren; är för annan än
fångesmannen egendomen lagfaren, må ock kungörelse utfärdas, där sökanden
visar sannolika, skäl att fångeshandlingen för fångesmannen förstörts
eller förkommit och att hinder möter för utförande af talan mot den, för
hvilken egendomen sist lagfarits, eller hans rättsinnehafvare.

Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna
tidningarna som ock, där fråga är om egendom å landet, uppläst
i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när
tingslaget består af mer än en församling, i kyrkorna för angränsande, inom
tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt och för antecknande
i fastighetsboken amnäldt inom fem år efter sista kungörandet,
och förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till

25

egendomen; då må den omständighet att fångesmannens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem
år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till
egendomen. Innan i ty fall ansökningen må bifallas, skall yttrande från
kronans ombudsman i orten inhämtas.

13 §.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om dikning och annan afledning af vatten, vare för lagfarts beviljande ej
af nöden att med föregående fång lagfares eller att åtkomst styrkes.

Sökes å egendom, som sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer,
lagfart för köparen, vare lag samma, där auktionen hållits för gäldande
af belopp, som är i egendomen intecknadt, eller af fordran, hvarför
eljest egendomen häftar i hvems hand den vara må.

14 §.

Finnes fångeshandling, som för lagfart företes, ej vara så upprättad
som lag föreskrifver, eller finner eljest inskrifningsdomaren uppenbart, att
fånget icke är lagligt, varde ansökningen genast afslagen.

O ö O 7 o o o

Möter för bifall till ansökningen hinder af beskaffenhet, som i 8
eller 9 § sägs, eller år sökandens rätt till egendomen beroende af tvist,
förklare inskrifningsdomaren ansökningen hvilande i afbidan på hindrets
undanröjande.

Möter eljest hinder för lagfartens beviljande, eller finnes sökandens
rätt tvistig, ändå att. tvist ej är anhängig, förelägge inskrifningsdomaren
sökanden viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och
visa, att hindret blifvit undanröjdt eller, där sökandens rätt förklarats
tvistig, att han instämt sin talan till domstol. Fullgör sökanden ej inom
utsatt tid hvad honom ålagts, varde ansökningen afslagen, där han ej
visar, att han ej kunnat fullgöra det. inom samma tid; visas det, må nytt
anstånd sökanden beviljas. Utfärdas jämlikt 12 § kungörelse angående
ansökningen, varde denna förklarad hvilande.

4

2fi

15 §.

öfverlåter någon samma egendom till tvenne, och har, innan lagfart
sökts å det fång, hvarigenom egendomen först öfverläts, lagfart blifvit
sökt på grund af den senare öfverlåtelsen, gifve den öfverlåtelse företräde,
där den, för hvilken egendomen lagfarits, eller annan, till hvilken egendomen
må hafva från honom öfvergått, var i god tro när han åtkom
egendomen.

16 §.

Hafva, efter det fast egendom kommit ur rätte ägarens besittning
och lagfart enligt denna lag därå blifvit för annan meddelad, tio år förflutit
utan att egendomen åter kommit i hans hand eller talan om återvinnande
af egendomen anhängiggjorts, vare, där den, som lagfarten vunnit,
eller annan, till hvilken egendomen må hafva från honom öfvergått, var
i god tro när han åtkom egendomen, denna fri från klander i hans hand.

År före utgången af nyss sagda tid egendomen öfverlåten till annan
utan att nye ägaren sökt lagfart å sitt fång, vare, där inom samma tid
talan instämts mot den, för hvilken egendomen sist lagfarits, klandertalan
öppen jämväl mot den, till hvilken egendomen öfvergått.

17 §.

Hvar, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller
talan om återgång af köp, byte eller gåfva, eller ock om rätt till lösen af
frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom,
vare skyldig att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.
Visas ej, då käromålet till handläggning förekommer, att anteckning,
hvarom nyss sagts, skett, gifve rätten käranden nödig tid därtill, och hvile
emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

Visas, att målet afgjorts genom beslut, som äger laga kraft, varde
ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.

18 §.

År vid gåfva eller testamente fäst förbehåll, som inskränker förvärfvarens
rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, skall därom, när
lagfart beviljas, anteckning ske i fastighetsboken. Visas sedan, att förbehållet
förfallit, varde ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.

27

19 §.

Då lagfart är beviljad, skall därom utfärdas särskild^ bevis. I detta
skall fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen anmärkas, så ock förbehåll,
där sådant förekommer, som inskränker ägarens rätt att förfoga öfver
egendomen.

20 §.

Inskrifningsdomaren åligge att å landet för hvarje sammanträde, då
inskrifningsärenden må anmälas, inom två månader efter sammanträdet
och i stad för hvarje månad inom eu vecka efter månadens slut till Konungens
befallningshafvande insända förteckning å beviljade lagfarter, upptagande
fånget och vid köp jämväl köpeskillingen; skolande Konungens
befallningshafvande ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så
som med bemälda myndighets kungörelser vanligen förfares.

3 KAP.

Om inteckning.

1 §.

Utfäster någon skriftligen, att hans fasta egendom skall häfta för
visst belopp i penningar, må på grund däraf inskrifning meddelas i den
ordning här nedan stadgas. Sådan inskrifning kallas inteckning.

Skall egendomen utgöra pant för fordran, som grundas å skuldebref
eller annan skriftlig handling, skall utfästelsen vara tecknad å fordringahan
dlingen.

2 §•

Har vid försäljning af fast egendom säljaren lämnat köparen anstånd
med betalning af köpeskillingen eller någon del däraf, då må, där för
fordringen sökes inteckning inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte
och gåfva af fast egendom stadgade tid, inteckning beviljas, ändå att sådan
ej blifvit utfäst.

28

3 §•

Ej må på grund af fastighetsägarens utfästelse inteckning meddelas,
med mindre utfästelsen är styrkt af vittnen eller den af honom vitsordas
vid rätten när inteckningen sökes.

År utfästelsen styrkt af vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet,
eller sökes inteckning efter 2 §, skall fastighetsägaren höras öfver
ansökningen.

4 §.

Visar fastighetsägaren, när han höres inför rätten, att utfästelse, på
grund hvaraf inteckning sökes, saknar giltighet, eller i fall, som i 2 §
sägs, att fordringen guldits eller annorledes upphört eller är ogin, varde
ansökningen afslasen.

O O

Finnes sökandens rätt tvistig, då skall, där ej tvist redan är anhängig,
inskrifningsdomaren förelägga honom viss tid, inom hvilken han har att
fullfölja ansökningen och visa, att han stämt. Fullgör sökanden det ej
inom utsatt tid, varde ansökningen afslagen, där han ej visar, att han
ej kunnat det fullgöra inom samma tid; visas det, må nytt anstånd
sökanden beviljas. Visar sökanden, att han stämt, eller är när inteckningen
sökes tvist redan anhängig, förklare inskrifningsdomaren ansökningen
hvilande i afbidan på tvistens utgång; vinner sökanden saken, åligge
honom att å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio
dagar, och i stad inom nittio dagar, sedan domen vunnit laga kraft, förete
domen, vid äfventyr att ansökningen eljest år förfallen.

5 §•

Ej må inteckning meddelas i del af egendom, utan så är att flere
samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af egendomen och inteckningen
afser sådan lott.

Kommer genom försäljning af lott i egendomen samäganderätten att
upphöra, vare det ej hinder för meddelande af inteckning för fordran,
hvarför den lott häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva
af fast egendom.

6 §•

Ej må inteckning meddelas, utan att den, som inteckningen utfäst
eller för hvars gäld inteckningen sökes efter 2 §, fått lagfart å sitt fång

29

eller, dår han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre
lag ej varit skyldig att lagfara, hans laga åtkomst styrkts; dock att, där
lagfart är sökt men ännu ej beviljad, inteckningsansökningen skall förklaras
hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad.

År ansökningen förklarad hvilande, åligge sökanden att, där lagfarten
beviljas, å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter
nittio dagar, och i stad inom nittio dagar, från det lagfarten beviljades,
fullfölja ansökningen, vid äfventyr att den eljest är förfallen.

7 §.

År talan instämd om klander å ägarens fång eller om återgång
däraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen hvilande i
afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 6 § stadgade
tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.

8 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye
ägaren sökt lagfart, inteckning blifvit i egendomen sökt på grund af förre
ägarens utfästelse, då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande,
men inteckningen vare ej gällande mot nye ägaren, där icke den,,
som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera
annan i god tro åtkommit inteckningen; sökas å samma dag lagfart
och inteckning, vike inteckningssökanden för den, som förvärfvat äganderätten.

Sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af
fast egendom stadgade tid inteckning för ogulden köpeskilling, må inteckning
beviljas utan hinder däraf att emellertid köparen öfverlåtit egen
domen till annan och för denne lagfart därå meddelats.

9 §•

Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att
frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inteckning, som meddelats i
egendomen på grund af dennes utfästelse eller därförutan enligt 2 §,
ståndande, där den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen
gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen.

30

10 §.

År fast egendom, när den efter klander återvinnes, besvärad af
inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren af händ men
innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen varit
ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart enligt
denna lag, vare inteckningen ståndande, där den, som sökt inteckningen,
var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro
åtkommit inteckningen.

I fråga om rätt att tala å inteckning, som efter det någon för Ö

O7 O

klarats skola för död anses tillkommit på grund af utfästelse af den,
soin tillträdt hans egendom, galle hvad särskildt är stadgadt.

11 §•

År, när inteckning sökes, egendomen aftrådd till konkurs, eller afträdes
den samma dag ansökningen göres, skall ansökningen afslås, där ej
inteckningen sökes för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap.
11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.

År på grund af ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare
den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom
gjord i fastighetsboken.

12 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne inskrifningsdoinaren bevis
därom å den handling, hvarå ansökningen grundas; skolande beviset tilllika
innehålla uppgift om dagen då inteckningen söktes samt angifva blad
och rum i fastighetsboken, där inskrifningen skett. År inteckningen meddelad
för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om
köp, byte och gåfva af fast egendom, varde sådant i beviset anmärkt.

13 §.

År i förskrifning, hvarför inteckning meddelats, ränta ej utfåst,
eller skall ränta utgå efter lägre räntefot än sex för hundra om året, må
utan hinder däraf att emellertid annan fått inteckning i egendomen inteckningen
utsträckas till att gälla ränta efter nämnda räntefot.

31

14 §.

Inteckning medför rätt. att i den ordning utsökningslagen bestämmer
ur egendomen utbekomma hvad intecknadt är, dock ej ränta för
längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.

För den kostnad, inteckningshafvaren får vidkännas för bevakande af
sin rätt till betalning ur egendomen, njute han ock den rätt nu sagts.

15 §.

Är byggnad å intecknad egendom försäkrad mot brandskada, må
ej i händelse af timad skada ersättningsbeloppet utbetalas till fastighetsägaren,
med mindre inteckningshafvaren det medgifver eller ock pant eller
borgen, som af utmätningsmannen i orten godkännes, ställes för beloppets
återbäring i händelse skadan ej inom skälig tid afhjälpes.

Visar ej fastighetsägaren inom två månader efter det ersättningsbeloppet
till betalning förfallit, att han är berättigad att lyfta detsamma,
eller har lyftadt belopp återburits efter ty nyss sagts, skall beloppet nedsättas
hos öfverexekutor, som har att kungöra det fastighetsägaren och
inteckningshafvare och dem emellan lagligen fördela beloppet; åliggande
det öfverexekutor att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft,
därom göra anmälan hos inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

Hvad sålunda är stadgadt skall icke äga tillämpning, där ersättningen
för skadan ej öfverstiger en tiondel af det belopp, för hvilket
egendomens åbyggnad år försäkrad.

16 §.

Har vid fördelning, som i 15 § sägs, betalning utfallit å hufvudstol
af intecknad gäld, vare inteckningen till motsvarande belopp utan
verkan; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, göra anteckning i fastighetsboken.

17 §•

Har intecknad förskrifning, som ej är'' af löpande egenskap, blifvit
från en till annan öfverlåten, må ej, når denne söker betalning ur egendomen,
mot honom göras gällande andra jäf än som grundas å handlin -

32

gens beskaffenhet eller eljest kunnat framställas, därest förskrifningen varit
löpande; dock att, där utfärdaren i handlingen gjort förbehåll mot öfverlåtelse,
den, till hvilken handlingen ändock öfverlåtits, icke äger bättre
rätt än den, till hvilken handlingen är ställd.

18 §.

År, då inteckningshafvare vill söka betalning ur intecknade egendomen,
denna af eu till annan öfverlåten utan att nye ägaren sökt lagfart
å sitt fång, må utan hinder af öfverlåtelsen förre ägaren sökas. År
tvist om äganderätten antecknad i fastighetsboken, må den sökas, hvilken
såsom ägare har egendomen i besittning.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl gälla i fråga om uppsägning af
intecknad gäld.

19 §•

Vill fastighetsägaren i stället för en inteckningshandling sätta en eller
flera andra handlingar innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, för intecknade
beloppet, ingifve till rätten inteckningshandlingen jämte den eller de
handlingar, som skola sättas i stället; och göre inskrifningsdomaren om
utbytet anteckning i fastighetsboken samt åteckne handlingarna bevis om
utbytet, anmärke ock å den eller de nya inteckningshandlingarna hvad för
inteckningsrättens bedömande är af betydelse. Utbyte, hvarom nu sagts,
må ock ske på begäran af inteckningshafvare, där det visas, att fastighetsägaren
samtyckt till åtgärden.

20 §.

Där fastighetsägaren det åskar och till rätten ingifver inteckningshandlingen,
varde inteckningen dödad helt och hållet eller till viss del;
och teckne inskrifningsdomaren å handlingen bevis om dödandet. Äskas
sådan åtgärd af annan än fastighetsägaren, må dödning ock ske, där det
visas, att fastighetsägaren samtyckt till åtgärden.

21 §-

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, skall hvad i 20
§ i fråga om intecknings dödande år stadgadt äga motsvarande ti 11-lämpning.

33

År egendomen besvärad af flera inteckningar, må ej någon af
dem sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den
eller de inteckningar, hvilka äga lika eller bättre rätt än denna.

22 §.

Huru intcckningshandling, som förkommit, må dödas, därom galle
hvad särskildt år stadgadt.

23 §.

Vill inteckningshafvare få anmärkt i fastighetsboken, att han innehar
inteckningshandlingen, uppvise denna för rätten; och varde, sedan sådant
skett och i inskrifningsprotokollet anmärkts, anteckning i fastighetsboken
gjord om uppvisandet med uppgift å den, för hvars räkning uppvisandet
skett.

Intecknirigshafvaren vare ock öppet att vid annan underrätt uppvisa
handlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra
anteckning om ansökningen samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen
innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok
och å hvilket blad och rum inteckningen är inskrifven, samt dag och
årtal, då inskrifningen skedde. Sedan göre inteckningshafvaren om uppvisandet
anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika
protokollet i ärendet.

24 §.

Sker försäljning åt fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
egendomen icke vidare häfta för intecknadt belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom hvad af köpeskillingen täckes, ej heller för belopp,
som af köpeskillingen täekes men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej beloppet af köparen öfvertagits i afräkning
ä köpeskillingen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan till
honom inkommit handling, som visar köpeskillingens fördelning, göra anteckning
i fastighetsboken.

25 §.

Varder fast egendom afträdd i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring

34

eller utrifning af vattenverk, då skall, sedan löseskillingen blifvit å behörig
ort nedsatt, hvad sålunda afträdts ej vidare häfta för inteckning, som
meddelats i egendomen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan
löseskillingen visats vara nedsatt, göra anteckning i fastighetsboken.

26 §.

Kommer vid fördelning af ersättning, som enligt lagen om dikning
och annan afledning af vatten tillkommer vattenverksägare för skada eller
intrång, eller af lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i grufvestadgan
till grufägare afträdts, eller af medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen
skola mellan rättsägare i fast egendom fördelas ändå att
försäljning af egendomen ej skett, betalning att utfalla å hufvudstol af inteckning,
hvarför egendomen häftar, vare inteckningen till motsvarande
belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd
eller hafva vunnit laga kraft, anteckning gjord i fastighetsboken.

Hvad .sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om ändring eller utrifning af vattenverk allenast en del af intecknad
egendom afträdes och vid löseskillingens fördelning betalning utfaller å
hufvudstol af inteckning.

27 §.

Har intecknad fordringshandling blifvit inlöst af fastighetsägaren
eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för handen, att
inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgifvas med
oförändrad inteckningsrätt.

28 §.

Innehafves inteckningshandling, når egendomen utmätningsvis säljes,
af fastighetsägaren, äge denne vid försäljningen tillgodonjuta samma rätt,
som skulle tillkommit annan innehafvare af inteckningen; dock att, där i
handlingen ränta är förskrifven, sådan ej må räknas ägaren till godo.

År fastighetsägaren försatt i konkurs, äge konkursboet den rätt,
som nu sagts.

29 §.

Är å belopp, hvarför egendom på grund af inteckning häftar, afbetalning
gjord, eller är eljest inteckningshafvaren icke berättigad att utbe -

35

komma mer än en del af intecknade beloppet, vare i fråga om den öfriga
delen lag, som i 28 § sägs; dock att inteckningshafvaren för sin fordran
äger företräde.

30 §.

Har fastighetsägaren gjort afbetalning å intecknadt belopp, vare inteckningshafvaren,
där ej annat förbehåll skött, pliktig att på begäran af
fastighetsägaren och mot förskott af nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen
vid rätten för afbetalningens antecknande i fastighetsboken;
skolande, när sådant sker, inskrifningsdomaren ej mindre i fastighetsboken
anmärka, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt för afbetande
beloppet, än äfven förse handlingen med bevis därom.

Uppvisande, hvarom nu är sagdt, må ock ske vid annan underrätt.
Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll korteligen anteckna
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och ruin inteckningen
är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen skedde; teckne ock å
handlingen bevis, som ofvan är sagdt. Sedan göre fastighetsägaren om
uppvisandet anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika
protokollet i ärendet.

Sedan anteckning om afskrifning, efter ty nu är sagdt, skett i fastighetsboken,
då må, där fastighetsägaren det äskar och tillika ingifver handling
innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, inteckning till belopp motsvarande
hvad sålunda afskrifvits meddelas att gälla med förmånsrätt näst efter
inteckningshafvarens återstående fordran; vare ock fastighetsägaren öppet
att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad till belopp
motsvarande hvad som afskrifvits. År fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i inteckning utmätt, äge utmätningsmannen utfärda handling,
som nu sagts, och på grund däraf få inteckning meddelad.

31 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny ägare till egendomen
å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager
skulden, vare förre ägaren fri från sin förbindelse, där ej annorlunda
är aftaladt.

32 §.

Har innehafvare af förskrifning, till säkerhet hvarför inteckning
bl Hvit meddelad i egendom, den där sedermera kommit i annan ägares

36

hand, låtit inteckningen utan .samtycke af förskrifningens utgifvare helt och
hållet eller till viss del dödas eller ock nedsättas, och kan fordringen till
följd däraf icke ur egendomen uttagas, vare utgifvaren fri från ansvarighet
för fordringen, utan så är att fastighetsägaren, därest han fått inlösa
förskrifningen, ägt söka sitt åter af utgifvaren. Hvad nu är sagdt om förskrifningens
utgifvare galle ock om annan ägare, som skulden å sig tagit
eller eljest bör därför svara i utgifvarens ställe.

33 §.

Har vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, ägt
taga betalning ur köpeskillingen, men låter han intecknadt belopp, som
kunnat ur köpeskillingen gäldas, kvarstå i egendomen, vare den, som för
fordringen personligen svarade, fri från ansvarighet för sådant belopp.

34 §.

Varder in tecknad egendom genom vanvård eller annorledes så försämrad,
att inteckningshafvarens säkerhet märkligt minskas, äge denne att
ur egendomen njuta betalning ändå att förfallotid ej är inne.

35 §.

Är inteckning meddelad i liera egendomar gemensamt, hvile ansvarigheten
å hvar af egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter
förhållandet af denna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet
af alla egendomarna.

36 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom utsatt i inteckningshandlingen, skall för bestämmande
af ansvarighetsbeloppet hvarje egendoms värde beräknas efter den
uppskattning därå till allmän bevillning, som var gällande året näst före
den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan uppskattning för det året
ej finnes, den som efter nämnda tid först sker; finnes, når en eller flera
af egendomarna skola utmätningsvis säljas, för någon af dem ej sådan
uppskattning, skall ansvarighetens fördelning bestämmas efter de värden,
som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen åsättas egendomarna.

37

37 §.

Kan den, som har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen
för någon af dem ej utfå det belopp, hvarför den egendom
efter 35 § skall ansvara, fälle bristen de öfriga egendomarna till
last och varde dem emellan fördelad enligt den i samma § stadgade grund.
Saknas i någon af egendomarna tillgång till gäldande af därå belöpande
andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas å de återstående
egendomarna.

38 §.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock nedsättas, vare då ej berättigad att för belopp, som skulle falla å den
egendom efter ty i 35 och 37 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarna,
där ej mellan honom och öfriga rättsägare är annorlunda aftaladt.

Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i
protokollet intagas samt i fastighetsboken anmärkas, och teckne inskrifningsdomaren
bevis därom å de inteckningshandlingar, hvilka för aftalets
styrkande blifvit vid rätten företedda. Har aftalet blifvit i fastighetsboken
anmärkt, vare det jämväl mot ny rättsägare gällande.

39 §.!

Innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar vare, där
någon af dem skall på begäran af annan än inteckningshafvaren särskildt
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande
huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 37 § bör falla egendomen
till last, äska försäljning jämväl af de öfriga egendomarna eller
någon af dem utan hinder däraf att intecknade beloppet ej är till
betalning förfallet; dock åligge honom att, innan den egendom, hvars
särskilda försäljning blifvit begärd, skall säljas, framställa sitt yrkande i
den ordning 13 § utsökningslagen bestämmer samt, där ej den myndighet,
hos hvilken yrkandet framställes, skall förrätta auktionen, till auktionsförrättaren
ingifva bevis att yrkandet blifvit framställdt.

Göres ej sådant yrkande eller kommer gjordt yrkande att förfalla,
må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen, där nämnda egendom
då säljes, ur köpeskillingen utfå mer än det belopp, hvarför egendomen
enligt 35 § ansvarar.

38

40 §.

Har egendom, som gemensamt med arman häftar för inteckning,
blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, så framt
icke samtliga de egendomar, som häfta för inteckningen, blifvit sålda vid
samma auktion och försäljningen skedde utan att särskilda utrop löregått,
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för någon del af intecknade beloppet, som icke af köparen
öfvertagits i afräkning på köpeskillingen, ändå att detta faller inom
det för försäljningen bestämda lägsta budet; och varde därom efter tv i
24 § sägs anteckning gjord i fastighetsboken.

Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom,
när det visas huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit
godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i fastighetsboken.

41 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad, skall,
såvidt ej i 43 eller 44 § annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda
delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas hvad om flera egendomar
ofvan är sagdt.

42 §.

Hvad i 35—40 §§ är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning,
där flera samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af intecknad egendom.

>3 §.

Sker afsöndring från intecknad egendom, svare stamfastigheten för
hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad däraf icke kan
utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Aro
från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge lägenhet, hvarå
lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart sökts tidigare;
har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter,
hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare öfverlåtits, förr

i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma dag, vare ansvarigheten
dem emellan fördelad efter de grunder, som i 35—37 §§ äro stadgade.

Skall på begäran af någon, som äger lika eller bättre rätt än inteckningshafvaren,
någon af egendomarna utmätningsvis säljas, äge inteckningshafvaren
efter ty i 39 § sägs äska försäljning åt lägenhet, som för
inteckningen ansvarar först efter den egendom, hvars särskilda försäljning
blifvit begärd.

44 §.

Har å lägenhet, som afsöndrats från intecknad egendom, värde blifvit
satt medelst värdering i den ordning särskildt är stadgadt, må ej,
där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen för stamfastigheten till
fullo utgå, till bristens gäldande ur lägenheten uttagas mer än som motsvarar
det satta värdet; dock att värde, som sålunda blifvit satt, ej må
tillämpas, där utmätning af stamfastigheten eller lägenheten skett förr än
värdet sattes och utmätningen leder till egendomens försäljning eller
till tvångsförvaltning.

Äskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må icke, där ett mot värdet svarande belopp hos öfverexekutor
nedsättes, förordnas om lägenhetens försäljning. .

45 §.

Inteckning, som i 43 § afses, må, såvidt den besvärar lägenheten,
dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hafva samtyckt till åtgärden.

För dödning, hvarom nu är sagdt, må inteckningshandlingen uppvisas
vid annan underrätt än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt
läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra anteckning om ansökningen
samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen innehåller med
dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad
och ruin inteckningen är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen
skedde; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet och ändamålet
därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas till rätten i den ort,
dår lägenheten ligger; och vare det så gill t som hade inteckningshandlingen
dit ingifvits.

46 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, hvartill marken till
större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande bestämmelser om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning belastas.

40

4 KAP.

Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,

ränta eller afgäld.

1 §•

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,
må i den ordning här nedan sägs få rättigheten inskrifven i fastighetsboken.

Huru i visst fall inskrifning ej må beviljas utan att upplåtarens
hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken.

2 §•

År den handling, på grund hvaraf inskrifning äskas, icke af vittnen
styrkt, skall fastighetsägaren, där han ej inför rätten vitsordar sin underskrift
när ansökningen göres, höras häröfver. År handlingen styrkt af
vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet, vare lag samma.

Hvad i 3 kap. 4 § är föreskrifvet i fråga om inteckning skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.

3 §■

Ej må inskrifning meddelas utan att den, som ny tfj anderätten upplåtit,
fått lagfart å sitt fång eller, där han åtkommit egendomen genom
fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig lagfara, hans laga
åtkomst styrkts. År lagfart sökt men ännu ej beviljad, vare lag som i 3
kap. 3 § sägs.

4 §•

Hvad i 3 kap. 5, 7, 12 och 46 §§ är föreskrifvet med afseende å
inteckning skall ock tillämpas i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.

41

5 §■

Vill innehafvare af nyttjanderätt låta därför meddelad inskrifning
helt och hållet eller till viss del dödas eller ock under inteckning eller
under annan inskrifning nedsättas, skall hvad i 3 kap. 20 och 21 §§ är
med afseende å inteckning stadgadt äga motsvarande tillämpning; dock
att fastighetsägarens samtycke till sådan åtgärd icke är af nöden.

6 §•

Har den tid, för hvilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att nyttjanderätten af annan anledning upphört, må på begäran af
fastighetsägaren inskrifningen dödas.

Har egendomen blifvit utmätningsvis försåld utan förbehåll om
nyttjanderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts, inskrifningen vara utan verkan; och åligge inskrifningsdomaren
att därom, sedan från auktionsförrätfaren inkommit uppgift
om förhållandet, göra anteckning i fastighetsboken.

Hvad i 3 kap. 25 § är stadgadt med afseende å inteckning skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning för nyttjanderätt.

7 §•

Är äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan,
vare nyttjanderätten gällande, där inskrifning sökes innan nye ägaren sökt
lagfart å sitt fång; dock att, där öfverlåtelsen skett innan nyttjanderätten
upplåts, nyttjanderätten ej skall gälla, med mindre nyttjanderättshafvaren
var i god tro när upplåtelsen skedde.

Har någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan
nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf, och öfverlåter nye
ägaren sedan egendomen till annan, vare nyttjanderätten gällande mot denne,
där inskrifning af nyttjanderätten sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgade tid efter det lagfart
söktes å den förres fång.

■«*/e7

6

42

8 §•

. *

Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att
frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inskrifning, som för nyttjanderätt
meddelats på grund af upplåtelse af denne, ståndande, där den,
till hvilken nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.

År fast egendom, när den efter klander åtcrvinnes, besvärad med
inskrifning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren afhänd
men innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen
varit ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart
enligt denna lag,- vare inskrifningen ståndande, där den, till hvilken
nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.

I fråga om rätt att tala å inskrifning, som efter det någon förklarats
skola för död anses tillkommit på grund af upplåtelse af den, som
tillträdt hans egendom, galle hvad särskild! är stadgadt.

9 §.

Har någon upplåtit nyttjanderätt till samma egendom åt tvenne,
och sökes innan inskrifning blifvit sökt för den rätt, som först uppläts,
inskrifning på grund af den senare upplåtelsen, vare denna gällande, där
den, hvilken fått inskrifningen sig beviljad, var i god tro när han förvärfvade
rättigheten; dock att i fråga om nyttjanderätt, som någon vid öfverlåtelse
af fast egendom förbehållit sig eller annan, skall gälla hvad i 1 kap.
11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.

10 §.

År fast egendom besvärad af inteckning och af inskrifning för
nyttjanderätt, äge inteckningen företräde, där den sökts innan inskrifning
söktes för nyttjanderätten; sökas å samma dag inteckning och inskrifning
af nyttjanderätt, hafve nyttjanderätten företräde. År inteckning meddelad
för ogulden köpeskilling, eller är inskrifning meddelad för nyttjanderätt,
som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen förbehållit sig eller
annan eller som eljest enligt lag skall gälla mot nye ägaren, galle om
sådan intecknings eller inskrifnings företräde hvad i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.

Hvad vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer skall iakttagas när egendomen är besvärad af inteckning och
af inskrifning för nyttjanderätt, därom skils i utsökningslagen.

43

11 §•

Har den, som upplåtit nyttjanderätt, öfverlåtit egendomen till annan,
och låter nyttj an deråt tens innehafvare beviljad inskrifning utan upplåtarens
samtycke dödas eller nedsättas, eller försummar han, dår vid öfverlåtelsen
skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller denna eljest enligt
lag var gällande mot ''nye ägaren, att för nyttjanderätten söka inskrifning
inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast
egendom stadgade tid, hafve då nyttjanderättshafvaren förverkat den rätt till
skadestånd af upplåtaren, som eljest jämlikt 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom skolat tillkomma honom.

12 §.

Upplåtes servitutsrätt skriftligen, må inskrifning därför meddela^
såsom om nyttjanderätt är stadgadt; skolande i fråga om sådan inskrifning
hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

För servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning, må
ej inskrifning ske.

13 §■

Har vid öfverlåtelse af fast egendom åt förre ägaren eller annan
skriftligen förbehållits rätt att såsom undantag njuta viss afkomst eller
annan förmån från egendomen, må inskrifning därför meddelas såsom
om nyttjanderätt är stadgadt; och galle jämväl i öfrigt angående sådan
inskrifning hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt.

Hvad i 3 kap. 14 § andra stycket, 18 § första stycket och 34—44
§§ är stadgadt med afseende å inteckning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om inskrifven rättighet, som nu sagts.

14 §.

Utfäster någon skriftligen, att från hans fasta egendom skall utgå
viss årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor, eller häftar, såsom
i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva, af fast egendom sägs, egendomen
för dylik rättighet, som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen
förbehållit sig eller annan, då må under de villkor och i den ordning,
som för inteckning är stadgadt, inskrifning för rättigheten meddelas;

44

skolande i fråga om sådan inskrifning tillämpas dels hvad här ofvan i 5
och 6 §§ stadgas angående nyttjanderätt dels ock hvad enligt 3 kap.
8—10 §§, 11 § andra stycket, 18 § första stycket, 31, 32, 34—44 och
46 §§ gäller i fråga om inteckning; dock att, där rättigheten öfverlåtes
till annan, denne i fall, som 3 kap, 8, 9 eller 10 § afser, icke äger bättre
rätt än den, till hvilken rättigheten uppläts.

År egendom, hvari finnes meddelad inskrifning för rätt till ränta eller
afgäld, tillika besvärad af inskrifning för rättighet, som i 10, 12 eller 13
§ sägs, skall hvad i 10 § stadgas angående inteckning äga motsvarande
tillämpning å rätten till ränta eller afgäld.

15 §.

Sedan inskrifning meddelats för rättighet, som i 14 § sägs, äge
rättighetens innehafvare att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur
egendomen utbekomma ränta eller afgäld, som är upplupen och innestår
ogulden, dock ej för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs
börjas än tre år, så ock kostnad, som han för bevakande af sin rätt
i sådant hänseende får vidkännas; äge ock, där egendomen utmätningsvis
säljes utan förbehåll om rättighetens bestånd, njuta ersättning ur köpeskillingen
motsvarande rättighetens uppskattade värde.

16 §

Inskrifven rättighet, som i 14 § afses, må, där den ej är rättighetens
innehafvare för lifstiden tillförsäkrad, efter det femtio år förflutit från
rättighetens tillkomst af fastighetsägaren aflösas med ett penningbelopp,
som, där ej lägre lösesuinma aftalats, skall motsvara tjugufem gånger
räntan eller afgälden för ett år.

45

Förslag

till

Lag

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning

af rätt till fast egendom.

1 §•

Den nu antagna lagen om inskrifning af rätt till fast egendom skall
jämte hvad här nedan i 2—4 samt 9—18 §§ stadgas lända till efterrättelse
från och med den dag Konungen bestämmer.

Hvad här nedan i 5—8 §§ föreskrifves skall tillämpas från och med

den

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas:

9 kap. 1, 3, 4, 5, 6, 8 och 9 §§ jordabalken;

förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom och förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, tillika med alla de stadgande!!, som innefatta ändring eller tillägg
i dessa förordningar; samt

förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag*
rum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas. Är angående handläggning af lagfarts- eller inteckningsärende

46

i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, afvikande från nya
lagens föreskrifter, skola dessa i stället lända till efterrättelse.

4 §•

Där enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande är
beroende däraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt
gälla om lagfart.

Hvad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning
för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt
till servitut skall ock gälla i fråga om inskrifning, som enligt nya lagen
meddelas för sådan rätt.

5 §•

Uppläggandet af fastighetsboken ankommer å landet på domaren och
i stad på rätten.

6 §•

Vid uppläggandet af fastighetsboken skall å upplägget för hvarje
egendom, som i boken upptages, dels anmärkas ägarens namn och åtkomst
dels ock införas hvad den enligt äldre lag förda bok upptager angående
inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån och
för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart att rättigheten upphört.

Finnes i den enligt äldre lag förda bok antecknadt, att talan, hvarom
i 13 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom förmäles, blifvit instämd eller att egendomen blifvit utmätt eller
förordnande om dess försäljning jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats eller
att jämlikt 51 § konkurslagen äskats försäljning af egendomen, varde ock den
anteckning, där icke det finnes uppenbart att den ej vidare är af betydelse,
öfverförd till fastighetsboken; har ej enligt äldre lag förts bok, värde från
protokollet där upptagna anteckningar, hvarom nu sagts, öfverförda till
fastighetsboken.

Kan ej för verkställande af införing enligt 6 § å vederbörligt upplägg
i fastighetsboken säker upplysning vinnas af tillgängliga handlingar,
då skall för frågans utredning anställas undersökning vid sammanträde,
som hålles i stad af rätten och å landet af domaren med biträde af tre
nämndemän; och må å landet sammanträdet, där sådant pröfvas nödigt,
hållas å den ort, där den eller de fastigheter, hvarom är fråga, äro belägna.

47

Till sammanträdet kallas ägarne af den eller de fastigheter, hvarom
är fråga, eller, där de ej äro kände, de ägare eller brukare af fastighet inom
vederbörande samfällighet, genom hvilkas hörande upplysning i nämnda hänseende
kan förväntas, med förständigande att till sammanträdet medhafva
de handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i saken och af dem
innehafvas; åliggande det den, som sålunda inkallats, att hörsamma kallelsen
vid äfventyr att, där på grund af hans utevaro nytt sammanträde erfordras,
han har att gälda kostnaden därför. För inställelsen njute den, som sålunda
inkallats, ersättning efter ty angående ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål är stadgadt.

Kallelsen, som skall innehålla upplysning om påföljden af utevaro,
skall genom kronobetjäningens försorg delgifvas vederbörande inom tid
och på sätt, som i fråga om stämning i tvistemål är stadgadt; och skall
kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan
för den eller de församlingar, där fastigheterna ligga, äfvensom, där så
ske kan, införas i tidning inom orten.

Till sitt biträde äge rätten eller domaren, som håller undersökningen,
kalla landtmätare eller annan sakkunnig person.

Vid sammanträdet föres protokoll.

Kostnaden för sammanträdet skall bestridas af allmänna medel.

8 §•

Närmare bestämmelser angående fastighetsbokens uppläggande meddelar
Konungen.

9 §•

Har vid införing, som i 6 § sägs, förelupit fel, galle hvad i 1 kap.
23 § i nya lagen stadgas; dock att i fråga om inteckning, som vid fastighetsbokens
uppläggande ej blifvit å behörigt upplägg införd, ej må ske rättelse i
annan ordning än som för rättelse af inskrifning är i 1 kap. 19 § i nya
lagen stadgad samt att, där ej sålunda sökes rättelse inom tio år efter
det nya lagen trädt i kraft, inteckningen är utan verkan såvidt angår
egendom, å hvars upplägg den ej blifvit införd.

10 §.

För att inteckning, som innan nya lagen trädt i kraft meddelats
för fordran, skall fortfarande gälla, skall förnyelse af inteckningen sökas

48

inom tio år från det inteckningen beviljades eller senast förnyades; sker
det ej, vare inteckningen förfallen. År, när nya lagen träder i kraft,
ansökan om inteckning för fordran hvilande, skall inom tid, som nyss
sagts, från det ansökningen förklarades hvilande eller därefter åter hos
rätten anmäldes, ansökningen ånyo anmälas; sker det ej, vare ansökningen
förfallen.

I fråga om förnyelse, som nu sagts, skall hvad i nya lagen är i
allmänhet stadgadt angående inskrifning af rätt äga motsvarande tillämpning;
åliggande det inskrifningsdomaren att å inteckningshandlingen teckna
bevis om förnyelsen med angifvande af blad och rum i fastighetsboken,
där inskrifningen skett.

Inteckningshafvaren stånde ock öppet att vid annan underrätt uppvisa
inteckningshandlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll
korteligen intaga hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen beviljats, när och under hvilken §
i inteckningsprotokollct det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsatt
es eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse. Sedan
ingifve sökanden protokollet i ärendet till rätten i den ort, där egendomen
ligger; och vare detta så gillt, som om handlingen där blifvit
företedd.

Går tiden, inom hvilken för inteckning i egendom å landet bör sökas
förnyelse, till ända innan nästa lagtima ting eller inskrifningsting, må förnyelse
sökas å urtima ting, hvilket domaren har att på anmälan af inteckningshafvaren
och på hans bekostnad inom sagda tid hålla.

Sedan inteckning blifvit i den ordning nu sagts förnyad, vare den
gällande utan vidare förnyelse.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas å inteckning för nyttjanderätt,
rätt till afkomst eller annan förmån eller rätt till servitut, där
inteckningen icke införts i den i 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom omförmälda bok.

U §•

Kan vid pröfning af ansökan om förnyelse, som i 10 § sägs, ej tillförlitligen
utrönas, till hvilket upplägg i fastighetsboken inteckningen är
att hänföra, förelägge inskrifningsdomaren sökanden viss tid, inom hvilken
han har att i ärendet förebringa gällande utredning eller ock visa, att
han stämt den eller dem, saken rör. Fullgör sökanden det ej inom

49

förelagd tid, värde ansökningen afslagen. Visar sökanden, att han stämt,
galle hvad i 3 kap. 4 g i nya lagen stadgas.

Där inskrifningsdoinaren finner sådant nödigt, äge han förordna att
före ärendets pröfning skall hållas sådan undersökning, som i 7 § sägs.
Förordnas om sådan undersökning, varde ärendet uppskjutet.

I fall, hvarom nu sagts, varde angående ansökningen och beslutet
anmärkning gjord i den enligt äldre lag förda bok. År vid utgången
af tionde året från det nya lagen trädt i kraft sådant ärende beroende på
pröfning, varde i fastighetsboken å upplägget för hvarje egendom, ansökningen
finnes kunna angå, anmärkning därom införd.

12 §.

År inteckning, som meddelats jämlikt förordningen den 6 februari
1849 angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte af fast
egendom gjordt förbehåll att få densamma återlösa, fortfarande gällande
när nya lagen träder i kraft, åligge inteckningshafvaren, där han vill
varda vid sin rätt bibehållen, att inom tio år från det inteckningen senast
förnyades åter söka förnyelse af densamma i den ordning, som i 10 §
stadgas. Sedan förnyelse sålunda skett, vare inteckningen gällande utan
vidare förnyelse.

13 §.

År, då nya lagen träder i kraft, ansökan om lagfart eller inteckning
beroende på pröfning, skall rätten att erhålla sådan inskrifning bedömas
enligt äldre lag men ärendet behandlas enligt nya lagen.

Har hos rätten eller domaren innan nya lagen trädt i kraft gjorts
anmälan, som skolat antecknas i inteckningsprotokollet, men har ej sedan
infallit rättegångsdag, då sådan anteckning kunnat ske, skall anteckningen i
stället göras i fastighetsboken.

14 §.

Har före den dag, då nya lagen trädt i kraft, tid för sökande af
lagfart å äldre fång ännu icke gått till ända, skall lagfartsskyldigheten
fullgöras inom den i nya lagen stadgade tid räknad från sagda dag; dock
att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för lagfarts
sökande utgår tidigare än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till
efterrättelse.

7

50

15 §.

År fast egendom afhänd rätte ägaren före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, skola i fråga om frihet från klander för den, som egendomen
åtkommit, samt giltigheten af inteckning eller inskrifning, som
meddelats i egendomen efter det den afhändts rätte ägaren, bestämmelserna
i äldre lag tillämpas, om på grund däraf tidigare än enligt nya
lagen frihet från klander inträder eller inteckningen eller inskrifningen
varder gällande.

Har den, för hvilken lagfart meddelats före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande däri införd såsom
ägare, vare i det hänseende, hvarom nu år fråga, det så ansedt, som hade
lagfart enligt nya lagen blifvit honom meddelad å sagda dag.

16 §.

I fråga om inteckning, som tillkommit före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, skola, såvidt angår inteckning för fordran, bestämmelserna
i 3 kap. 13—45 §§ och, såvidt angår inteckning för nyttjanderätt, för
rätt till afkomst eller annan förman eller för rätt till servitut, bestämmelserna
i 4 kap. 5 och 6 §§, 13 och 14 §§, i hvad dessa innefatta hänvisning
till först sagda bestämmelser, samt 15 och 16 §§ i nämnda lag
tillämpas; dock att

dels härigenom icke sker inskränkning i inteckningshafvares rätt att
ur egendomen utbekomma ränta, afkomst eller förmån, som upplupit före
nämnda dag,

dels hvad i 3 kap. 17 § och 30 § första stycket stadgas icke skall
tillämpas, med mindre inteckningshandlingen blifvit af fastighetsägaren
ånyo utgifven efter sagda dag,

och dels den i 4 kap. 16 § stadgade rätt till aflösning af rättighet,
som där afses, icke inträder förr än femtio år förflutit från samma dag.

17 §.

Utan hinder däraf att nya lagen trädt i kraft vare fastighetsägare
öppet att få inteckning, som på grund af bestämmelse i äldre lag kunnat
dödas utan inteckningshandlingens företeende, sålunda dödad; ankommande
det på inskrifningsdomaren att föranstalta om den kallelse å inteckningshafvare,
som för (lödningen må vara erforderlig.

51

18 §.

Askas i fråga om inteckning, som icke blifVit i fastighetsboken införd,
åtgärd, som i 3 kap. 20, 21 eller 23 § eller 30 § första stycket i nya
lagen sägs, skall på grund af sådan ansökan icke ske inskrifning eller
anteckning i fastighetsboken utan inskrifningsdomarens beslut upptagas i
det af honom förda protokoll och beslutet anmärkas i den enligt äldre
lag förda bok. Göres i fråga om inteckning, hvarom nu sagts, anmälan,
som enligt nya lagen skulle föranleda till anteckning i fastighetsboken,
skall hvad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.

Åtgärd, hvarom i 3 kap. 13 eller 19 § eller 30 § tredje Stycket i
nya lagen sägs, må ej äga rum, med mindre inteckningen blifvit efter tv
i 10 § sägs förnyad.

19 §.

Har utmätning eller annan dylik åtgärd, som ägt rum innan nya
lagen trädt i kraft och hvarom jämlikt 6 § eller 13 § andra stycket anteckning
skett i fastighetsboken, föranledt egendomens försäljning, då må,
sedan fördelning af köpeskillingen vunnit laga kraft eller blifvit godkänd,
där ny ägare efter erhållen lagfart det begär och visar, ej mindre
att de inteckningar, hvilka enligt äldre lag kunnat dödas utan inteckningshandlingens
företeende, blifvit dödade eller förfallit eller ock, där försäljningen
skett före den 1 januari 1899, på grund af nye ägarens åtagande skola
fortfarande gälla, än äfven i fråga om inteckning för fordran, som kunnat
ur köpeskillingen till fullo gäldas men som understigit intecknade beloppet,
där ej inteckningen dödats eller förfallit, att därå belöpande utdelning
lyftats eller att på grund af nye ägarens åtagande inteckningen skall
gälla för fulla beloppet, i fastighetsboken angående hvarje däri gjord anteckning
om utmätning eller annan dylik åtgärd, som föregått försäljningen,
anmärkas, att anteckningen förfallit.

Har utmätningen upphäfts eller frågan om egendomens försäljning
eljest kommit att förfalla, varde, när bevis därom ingifves, i fastighetsboken
anmärkt, att anteckningen om utmätningen eller åtgärden förfallit.

52

Förslag

till

Lag

om inskrifningsting.

I domsaga, som består af mer än ett tingslag, skola, där Konungen
pröfvar nödigt, för inskrifningsärenden hållas särskilda ting till det antal
Konungen bestämmer. Inskrifningsting må hållas å annan ort än tingsstället,
om Konungen gifver lof därtill. Rätten vare domför, ändå att ej
mer än tre af nämnden äro i rätten närvarande; och må till tjänstgöring
i nämnden inkallas jämväl nämndeman från annat tingslag inom domsagan,
dock att alltid en nämndeman skall tillhöra det tingslag, för hvilket tinget
hålles.

Om tid och ort för inskrifningstings hållande skall kungörelse
utfäi’das på sätt om kungörande af häradsting är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

53

Förslag

till

Lag

om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.

1 §•

Är fast egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning
för fordran eller af inteckning eller inskrifning för rätt till undantag, ränta
eller afgäld, må på begäran af lägenhetens ägare för bestämmande af lägenhetens
ansvarighet för inteckningen eller inskrifningen ske värdering af
lägenheten vid särskild förrättning i den ordning här nedan stadgas.

''2 §.

I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse; skolande
kungörelse, som utfärdas angående tid och ort för förrättningen,
tillika innehålla att innehafvare af inteckning eller inskrifning, som i 1 §
afses, äger att vid förrättningen tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

3 §•

Ej må det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,
som för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig
afgäld till stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde
de i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser lända till
efterrättelse.

Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående
det värde, som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda
mening, galle landtmätarens.

54

4 §•

Sedan förrättningsmännen för sakägarne framlagt skriftligt utlåtande
angående värderingen, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande
att lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, äger att, i
händelse af missnöje, fullfölja talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af
förrättningsprotokollet och utiåtandet skola inom trettio dagar efter förrättningens
afslutande öfverlämnas till någon i orten boende person, som
af sakägarne utses att mottaga handlingarna; skolande dessa vara hos
honom tillgängliga för enhvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.

5 §•

År lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, missnöjd med
förrättningsmännens beslut, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten
genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden i ägodelningsrätten
inom sextio dagar efter förrättningens afslutande; skolande i fråga
om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad angående klagan öfver
afslutadt laga skifte är stadgadt.

öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.

6 §.

Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen
insända protokollet öfver förrättningen till inskrifningsdomaren. Varder
på grund af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen
satta värdet ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten
afskrift af beslutet till inskrifningsdomaren.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

55

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt samt af
fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i tomträtt.

l §•

Med afseende å tomträtt skola de i lagen om inskrifning af rätt
till fast egendom gifna föreskrifter, såvidt de ej strida mot hvad här
nedan stadgas, äga motsvarande tillämpning; därvid å inskrifning af tomträtt
skola tillämpas bestämmelserna om inskrifning af nyttjanderätt, å inskrifning
af fång till tomträtt bestämmelserna om lagfart och å inteckning
i tomträtt bestämmelserna om inteckning i fast egendom.

2 §•

För inskrifning af tomträtt och af fång till sådan rätt samt inteckning
i tomträtt skall föras särskild bok. Denna bok kallas tomträttsbok.

Tomträtt skall icke i boken upptagas förr än inskrifningsärende, som
i denna lag afses, första gången rörande densamma förekommer.

3 §•

Ej må inskrifning af tomträtt meddelas, där tomten är besvärad af
sökt eller beviljad inteckning eller inskrifning eller kan i upplåtarens hand
häfta för fordran eller rättighet, som afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp

56

byte och gåfva åt fast egendom, ej heller där utmätning af tomten skett
och ej ^isas hafva upphört att gälla; dock att hinder för inskrifning ej
möter däraf att till annan tomt inom område, hvartill tomten hör, tomträtt
upplåtits och blifvit inskrifven.

4 §•

Ej må inskrifning för tomträtt under annan inskrifning i tomten
nedsättas; ej heller må inskrifning för tomträtt dödas innan den tid, för
hvilken tomträtten upplåtits, gått till ända eller tomträtten eljest upphört
att gälla.

Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren
_ tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till ända, må inskrifningen
ej dödas, med mindre tomträtten är fri från inteckning.

Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa tomtens
läge erdigt den för området upprättade planen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor. Visas det ej när inskrifningen sökes,
galle hvad för motsvarande fall är i fråga om lagfart å tomt stadgadt i
2 kap. 14 § tredje stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom.

6 §•

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är föreskrifvet
angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart skall icke äga tillämpning
i fråga om inskrifning af fång till tomträtt.

7 §•

Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten
handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till
hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt
fång inskrifvet, från denne; och läte rätten handlingarna i nödiga delar
offentligen uppläsas och i protokollet intagas.

Företer ej sökanden handlingar, som nyss sagts, så upprättade, som
lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller är ej inskrifning af tomträtten
sökt, varde ansökningen afslagen.

57

Hvad i 2 kap. 16 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
stadgas skall icke äga tillämpning å tomträtt.

8 §•

Är, då ansökning göres om inskrifning af fång till tomträtt, inskrifning
af tomträtten sökt men frågan därom ej slutligen afgjord, må ansökningen
ej bifallas förr än inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma
vare, där inskrifning af föregående tomträttshafvares fång är sökt men
frågan därom beroende på pröfning.

9 §•

Hvad i 2 kap. 20 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
är föreskrifvet angående insändande till Konungens befallningshafvande af
förteckning å beviljade lagfarter skall icke äga tillämpning i fråga om
inskrifning af fång till tomträtt.

10 §.

Då inskrifning af tomträtt eller fång till tomträtt är beviljad, utfärde
inskrifningsdomaren därom särskildt bevis. I detta bevis skall anmärkas
tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten upplåta samt, där
inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten
meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt förbehåll, där
sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att öfverlåta
eller inteckna tomträtten.

11 §•

Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller,
där tomträtt tillhör flera, i enderas andel däri.

Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskildt
göras gällande i andel af tomträtten.

12 §.

Är, då ansökan om inteckning i tomträtt göres, inskrifning af tomträtten
sökt, men frågan därom ej slutligen afgjord, galle hvad i 3 kap. 6 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är med afseende å
um/oj 8

58

ansökan om inteckning i fast egendom stadgadt för det fall att för den,
som utfäst inteckningen, lagfart sökts men ännu icke meddelats.

13 §.

Upplyses, att före den dag inteckning i tomträtt söktes eller ock
samma dag ansökningen gjordes tomträtten eller andel däri tagits i mät,
och visas ej, att utmätningen upphört att gälla, må ansökningen icke bifallas.

14 §.

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt
angående inteckning för ogulden köpeskilling skall icke äga tillämpning
i fråga om tomträtt, ej heller hvad i 3 kap. 10 § i samma lag stadgas
angående giltigheten af inteckning, som meddelats i fast egendom, den där
blifvit rätte ägaren afhänd.

15 §.

Närmare föreskrifter om tomträttsbokens inrättande och förande
meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfvas lagen
den 14 juni 1907 om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt
och lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt.

Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

59

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af rätt till järnväg
och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af järnväg

under konkurs.

Jämte de om inskrifning af rätt till fast egendom samt angående
utmätning och konkurs enligt lag i allmänhet gällande stadganden, såvidt
de ej strida mot hvad här nedan förordnas, skola, beträffande järnväg,
följande föreskrifter lända till efterrättelse:

Allmänna stadganden.

1 §*

Med järnväg förstås i denna lag sådan enskild järnväg, för hvars
anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderligt område
enligt gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, och hvilken, i följd af Konungens vid järnvägens anläggning eller
eljest meddelade beslut, är att anse såsom särskild järnväg.

Järnvägen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast
egendom. Järnvägsägarens för järnvägens drift anskaffade, under hans
värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående
bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter
till den fasta egendomen.

60

2 §•

Ej må utan Konungens tillstånd järnväg delas eller något af den mark,
som, efter hvad i 1 § sägs, till järnväg hör, därifrån afsöndras.

Ej heller må den, som förmenar sig hafva ägande-, pant- eller nyttjanderätt
till någon del af den mark, som till järnväg hör, göra sådan
rätt gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller ersättning enligt
förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Om inskrifning.

3 §•

För inskrifning af rätt till järnväg skall föras särskild fastighetsbok
af inskrifningsdomaren i Stockholm, såvidt angår järnväg, som till större
delen af sin sträckning ligger inom domsagor under Svea hofrätt, af inskrifningsdomaren
i Jönköping, såvidt angår järnväg, som till större delen
ligger inom domsagor under Göta hofrätt, och af inskrifningsdomaren i
Kristianstad, såvidt angår järnväg, som till större delen ligger inom domsagor
under hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Hafva, sedan med järnväg lagfarits, förändrade förhållanden inträdt,
skall ändock järnvägen fortfarande upptagas i den fastighetsbok, där inskrifningen
skedde.

I fastighetsboken upptages järnväg under den beteckning, som användes
i sådant af Konungen meddeladt beslut, hvarom i 1 § förmäles.

Ej må i fråga om järnväg annan inskrifning meddelas än lagfart och
inteckning.

Närmare föreskrifter angående den särskilda fastighetsbokens inrättande
och förande meddelas af Konungen.

4 §•

1 mom. När lagfart å järnväg första gången sökes, ingifve sökanden:

1. sådant af Konungen meddeladt beslut angående järnvägen, hvarom
i 1 § förmäles.

2. karta öfver järnvägens område till alla dess delar, jämte intyg af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det område, som å kartan utmärkes
såsom hörande till järnvägen, blifvit i öfverensstämmelse med det eller de
Konungens beslut, hvarom ofvan förmäles, till järnvägen utlagdt, samt

61

3. särskilda af vederbörligen förordnad landtmätare med ledning af
nämnda karta samt tillgängliga skifteskartor eller vid sammanträde med
vederbörande jordägare, där sådant finnes nödigt, å marken utrönta förhållanden
upprättade specialkartor med beskrifningar, utvisande från Indika
fastigheter den till järnvägen använda mark är tagen och inom Indika
underrätters domsområde den är belägen.

Fullgör ej sökanden hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen
afslagen.

2 mom. Gitter ej sökanden förete fullständiga fångeshandlingar å
all den till järnvägen hörande mark, men styrker han, att med afseende
å den mark, för hvilken sådana handlingar saknas, underrätten i den ort*
där marken ligger, utfärdat sådan stämning, som i 2 § i förordningen
den 14 april 1866 sägs, och att borgen blifvit enligt 24 § i samma förordning
ställd, då må den omständigheten att sökanden ej företett fullständiga
fångeshandlingar ej utgöra hinder för lagfartens beviljande.

3 mom. Sedan lagfart å järnväg blifvit beviljad, åligge det inskrifningsdomaren
att tillställa inskrifningsdomaren å hvarje ort, där någon till
järnvägen hörande mark är belägen, utdrag ur fastighetsboken. Efter det
anteckning otn lagfarten gjorts i fastighetsboken för sådan ort, må ansökning
om lagfart å den mark, som anteckningen afser, ej vidare vid domstol
i orten upptagas.

5 §•

Lagfart skall på en gång meddelas å hela järnvägen; dock att, om
för utvidgning eller omläggning af järnväg, å hvilken lagfart redan är
beviljad, mark utöfver det ursprungliga järnvägsområdet förvärfvas, lagfart
därå skall ske med iakttagande i tillämpliga delar af hvad ofvan är
sagdt, och anses sedan den mark vara med järnvägen förenad.

6 §•

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt
angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart å fång till fast egendom
äge ej tillämpning i fråga om lagfart å järnväg. Sedan lagfart å
järnväg i dess helhet blifvit beviljad, upphör ock den af nämnda lag
eljest följande skyldighet att inom viss tid vid domstol i orten söka lagfart
å den till järnvägens anläggning förvärfvade och därtill använda mark.

I den händelse, som i 2 kap. 15 § i nyssnämnda lag omförmäles,
vare i fråga om mark, som blifvit till järnväg använd, gjord ansökan om

62

lagfart å hela järnvägen utan verkan mot den, som vid domstol i orten
sökt lagfart å den ifrågavarande marken.

7 §•

Afträdes i den ordning, som om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof är stadgad, någon del af den mark, som till järnväg hör,
eller har eljest med Konungens tillstånd någon mark blifvit från järnväg
afsöndrad, då skall, sedan lagfart å den afsöndrade marken blifvit beviljad,
inskrifningsdomaren, som beviljat lagfarten, öfversända utdrag af fastighetsboken
till inskrifningsdomaren, som har att föra fastighetsboken för järnvägen.
Efter det i denna anteckning gjorts om lagfarten, anses marken
vara från järnvägen skild.

8 §•

Har, innan sådan anteckning skett, som i 4 § 3 mom. sägs, inteckning
eller inskrifning af inskrifningsdomaren i orten beviljats i mark, som
till järnvägen hör, då skall till säkerhet för den rätt till ersättning, hvarom
i 2 § förmäles, inteckningen eller inskrifningen gälla i järnvägen med
förmånsrätt efter ty i 17 kap. 9 § handelsbalken sägs. År, då sagda
anteckning sker, ansökan om inteckning eller inskrifning i den mark, som
anteckningen angår, på pröfning beroende, fortfare samme inskrifningsdomare
därmed, och galle, där ansökningen bifalles, hvad ofvan är sagdt.

9 §•

Vid ansökan om inteckning i järnväg skall järnvägens ägare, själf
eller genom laga ombud, ingifva i hufvudskrift den handling, hvarå ansökningen
grundas, eller, där inteckning sökes till säkerhet för lån, som *
upptages mot tryckta eller graverade obligationer, de till lånet hörande
obligationerna. Äro alla obligationerna eller Hera af dem af lika lydelse
eller skilja de sig endast i afseende å littera eller nummer, skall allenast
en obligation af hvarje slag i protokollet fullständigt afskrifvas, men antalet
obligationer af hvarje slag i protokollet noggrant angifvas; dock skola
äfven i detta fall samtliga obligationerna förses med sådant bevis, som i
8 kap. 12 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom föreskrifves.

63

10 §.

Järnväg må endast i sin helhet intecknas.

Ej må flera järnvägar intecknas gemensamt; ej heller må å mark,
som från järnväg afsöndrats, lagfart meddelas, där ej visas, att den afsöndrade
delen är fri från inteckning.

11 §•

Har, på sätt i 5 § sägs, mark blifvit med järnväg förenad, häfte
den mark lika med järnvägen i öfrigt för inteckning, som i järnvägen är
fastställd.

12 §.

Söker järnvägs ägare, att inteckning, som blifvit i järnvägen fastställd
till säkerhet för lån, upptaget mot tryckta eller graverade obligationer,
må dödas, och kan han ej förete alla obligationerna, men visar, att de
felande obligationerna, när inteckningen meddelades, voro af den lydelse,
att vid den tid, då inteckningens dödande begäres, all betalningsrätt för
dem förfallit, må den omständigheten att han ej företett alla obligationerna
ej utgöra hinder för inteckningens dödande.

13 §.

Hvad i 3 kap. 15 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
stadgas om ersättning för brandskada å intecknad egendom skall icke äga
tillämpning i fråga om järnväg.

Om utmätning.

14 §.

Utmätningsman i den ort, där järnvägens ägare bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, vare behörig att verkställa
utmätning af järnväg.

15 §.

Järnväg må ej delvis utmätas. Ej heller må någon sådan järnvägens
tillhörighet, som i 1 § omförmäles, särskildt utmätas. Utmätes
järnvägen, skola ock dess berörda tillhörigheter i mät tagas.

64

16 §.

Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter därom
enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, äfvensom i det fall att öfverexekutor
omedelbart förordnat om järnvägens försäljning, öfverexekutor,
ehvad borgenär gör yrkande, som i 80 och 81 §§ samma lag omförrnäles,
eller icke, genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och
sakkunniga män att i egenskap af sådana syssloman, som i nyssnämnda
§§ afses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande
i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt,
besörja, intill dess järnvägen blifvit i laglig ordning såld eller utmätningen
eljest afslutats.

I fråga om kostnad, som för trafikens uppehållande enligt hvad nu
är sagdt åtgår och ej af inflytande inkomster betäckes, galle hvad i 198 §
utsökningslagen sägs.

17 §.

Auktion å utmätt järnväg skall förrättas af öfverexekutor samt hållas
å den ort, där han har sitt säte; och gånge därvid järnvägen med allt
hvad enligt 1 § därtill hör i ett utrop.

18 §.

Hvad i 7 kap. utsökningslagen är stadgadt om tvångsförvaltning af
fast egendom skall icke äga tillämpning i fråga om järnvåg.

Om förvaltning under konkurs.

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,
skall rätten eller domaren genast förordna en eller, där så nödigt anses,
flera erfarna och sakkunniga män att såsom förvaltare taga järnvägen om
händer och, intill dess å inställelsedagen i konkursen syssloman blifvit
valda, besörja trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt
eller eljest pröfvas lämpligt och med borgenärernas fördel mest förenligt.

Förvaltare må af konkursdomaren entledigas, om skäl därtill äro, och
annan förvaltare i ofvan stadgad ordning tillsättas.

♦>5

Förvaltningen åligger att afgifva redovisning till konkursboets syssloman.
Vilja borgenärerna eller gäldenäreri den redovisning klandra, göre
det genom stämning inom natt och år, sedan redovisningen afgafs.

Beloppet af den förvaltare tillkommande godtgörelse bestämmes, där
stridighet därom uppstår, af konkursdomaren enligt de grunder, som för
motsvarande eller jämförlig befattning vid statens järnvägar tillämpas.

Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall utgå
af järnvägens afkastning och köpeskilling.

20 §.

Den tillåtelse att i visst fall före inställelsedagen sälja till konkursbo
hörande fast egendom, som följer af stadgandena i 13 och 47 §§ konkurslagen.
galle ej i fråga om järnväg, som blifvit till konkurs afträdd.

Anses försäljning af järnvägen ej kunna utan förlust för borgenärerna
ske så skyndsamt, som i konkurslagen för fast egendoms afyttrande
i allmänhet är bestämdt, och vill borgenär förty yrka uppskof med försäljningen,
göre det skriftligen senast å inställelsedagen i konkursen, och
varde yrkandet då af ordföranden föredraget för borgenärerna. Med pröfningen
af sådant yrkande skall anstå till det i 71 § konkurslagen omförmälda
förhör inför rättens ombudsman; tarfvas ej sådant förhör, utsätte
ordföranden och kungöre å inställelsedagen för parterna viss tid och ort
att inför ombudsmannen sammankomma för att beslut i anledning af uppskofsyrkandet,
fatta, och varde emellertid åtgärderna för järnvägens försäljning
inställda. A den dag, då uppskofsyrkandet sålunda pröfvas bör, skola
borgenärerna besluta, om och på huru lång tid uppskof med järnvägens
försäljning skall äga rum, hvilken tid dock ej må sättas längre ån fem år
från beslutets dag, äfvensom, där så ans;s nödigt, bestämma de villkor,
hvarpå järnvägen må äfven före den beslutade uppskofstidens förlopp af
boets syssloman afyttras. Vid omröstning härom galle såsom beslut den
mening, hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande. Kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom borgenärernas
beslut bestämda tidens utgång må vidare uppskof med järnvägens
försäljning ej äga rum.

21 §.

Har uppskof med järnvägs försäljning blifvit beslutet, på sätt i 20
§ sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, järnvägens eller

1«V07 9

66

dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken ej vederbörligen
vidmakthållen, då må, på talan af järnvägsstyrelsen, som i nämnda
hänseenden äger utöfva tillsyn öfver järnvägens förvaltning, konkursdomaren
förordna, att järnvägen utan hinder af uppskofsbeslutet skall säljas.

22 §.

År järnväg intecknad, må den ej annorledes än utmätningsvis försäljas
under inteckningarnas värde sammanlagdt med det belopp, som med
förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, där ej
borgenärerna, i den ordning 59 och 60 §§ konkurslagen stadga, till den
försäljning lämna bifall, så ock inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen
beroende, därtill samtycker och för inteckningens dödande aflämnar
inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och
köparen utses.

23 §.

Skall under konkurs försäljning af järnväg ske i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall därvid så förfaras som om försäljningen
ägde rum till gäldande af fordran, som i järnvägen äger bästa rätt.

24 §.

Den behållna inkomst, som järnvägen, efter afdrag för underhålls-,
förvaltnings- och annan kostnad, under konkursen gifver, skall fördelas
efter de enligt lag i allmänhet om borgenärers inbördes företräde gällande
grunder. Har uppskof med järnvägs försäljning bl i fvit beslutadt, på sätt
i 20 § sägs, skall den behållna inkomsten årligen fördelas.

25 §.

Innan järnvägen blifvit såld, må konkursen ej afslutas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfves förordningen
den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrilter angående
lagfart, inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvalt -

67

ning åt'' järnväg under konkurs; dock att härigenom icke sker ändring i
hvad nämnda förordning stadgar i fråga om järnvägsaktiebolag, hvars järn*
väg blifvit före den 1 januari 1881 öppnad för allmän trafik.

Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att hvad i först sagda lag
stadgas angående skyldighet att förnya inteckning icke skall äga tillämpning
å inteckning, som i järnväg meddelats till säkerhet för tryckta eller
graverade obligationer; skolande vid fastighetsbokens uppläggande däri
införas hvad i den enligt äldre lag förda bok finnes antecknadt angående
sådan inteckning.

o •

68

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 KAP.

4 §■

Nu är boet upptecknadt; då bör en afskrift af bouppteckningen hos
domaren ingifvas inom en månad därefter; men i häradsrätten vid det
ting, som näst efter en månad infaller. Är någon af arfvingarne omyndig
eller utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som
omyndig eller utrikes vistande i arfvet äger.

Utvisar bouppteckning, hvilken sålunda ingifvits, att den aflidne
efterlämnat fast egendom inom riket, åligge rätten att ofördröjligen om
dödsfallet göra anmälan hos inskrifningsdomaren samt tillika, där egendomen
lyder under den rätt, dit bouppteckningen ingifvits, hålla denna
inskrifningsdomaren till hända men i annat fall tillställa honom utdrag af
bouppteckningen.

16 KAP.

1 §•

Vill någon, man eller kvinna, göra testamente, hafve våld göra det
muntligen eller skriftligen, med eller utan villkor, och vittne tvenne gode
män, att det testamente då var gjordt med sundt och fullt förstånd och

af fri vilja; stånde ock honom fritt att låta vittnena veta dess innehåll
eller ej. Aro ej vittnen att tillgå och varder det utredt, att testator intill
sin död varit ur stånd att vittnen anskaffa, vare ock då testamentet
gällande, såframt det finnes med egen hand skrifvet och underskrifvet.

Gör någon testamente om fast egendom, äge ej i fråga om hvem
egendomen efter förste emottagarens och hans inakas död skall tillfalla
förordna i vidare mån än bestämma den närmaste efterträdaren; äge ej
heller, där han vill inskränka ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna
egendomen, sträcka förordnandet utöfver förste emottagarens och hans
makas lifstid.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

70

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §•

Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas
skriftligen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas, att upplåtelsen
afser tomträtt.

3 §•

öfverlåtes tomträtt, skall hvad i 1 kap. 1, 2, 3 och 5 §§ samt 2 kap.
1 och 3 §§ i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgas äga
motsvarande tillämpning.

7 §•

Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tilllägg,
skall sådant i tomträttsboken anmärkas. Är inteckning förut sökt
eller meddelad i tomträtten, må anmärkning, som nu sagts, ej ske, med

71

mindre inteckningshandlingen uppvisas; skolande å handlingen tecknas
bevis angående hvad sålunda blifvit i boken anmärkt.

9 §•

I fråga om utmätning af tomträtt samt försäljning utmätningsvis
eller under konkurs af sådan rättighet skall så förfaras som för utmätning
och dylik försäljning af fast egendom är stadgadt; skolande hvad i
82 § utsökningslagen sågs angående lagfart gälla om inskrifning, hvarom
ofvan i 5 § sagts.

Hvad angående fast egendoms afstående för allmänt behof är stadgadt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

7*2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan afgäld af fast
egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i hvems hand
den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin
fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt upplåtits, i tomträtten med hvad därtill
hör, för arrende eller afgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren
åliggande utskyld eller annan afgift, som bort af egendomens
innehafvare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare
än ett år före utmätning eller början af konkurs, så ock för husröta eller
vanhäfd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator
kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika
rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, äfvensom för ersättning,
där sådan bör utgå, för hvad sålunda blifvit arrendatorn lämnadt.

Därefter njute borgenär, som har inteckning i tomträtt, förmånsrätt
i tomträtten med hvad därtill hör från den dag inteckningen söktes.
Finnas i tomträtten flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning,
företräde och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt.

9 §•

1 mom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom, äge näst
efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egendom

73

från den dag inteckningen söktes. Finnas i egendomen derå inteckningar,
njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt; dock att inteckning för fordran å ogulden
köpeskilling, hvarför egendomen häftar, skall, där fordringens beskaffenhet
blifvit i fastiglietsboken anmärkt, gifva företräde framför annan köparens
gäld, ändå att inteckning därför sökts tidigare.

2 mom. Har någon inteckning eller inskrifning i gäldenärs fasta
egendom för rätt till undantag eller rätt till ränta eller afgäld af egendomen,
njute för hvad lian enligt lag äger att ur egendomen utbekomma
enahanda förmånsrätt som inteckning enligt 1 mom. medför.

3 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, hvarför egendomen
icke på grund af inteckning eller inskrifning häftar, äge borgenären,
därest utmätningen leder till egendomens försäljning eller till
tvångsförvaltning, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen,
såsom vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen
skedde; dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen
har företräde. Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; äge den
förmånsrätt ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft; doi k att härigenom icke sker inskränkning
i den förmånsrätt, som på grund af inteckning, den där sökts
före nämnda dag, enligt äldre lag tillkommer inteckningshafvaren.

:*&4

07

10

74

Förslag

till

Lag

om tillägg till 6 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att till 6 kap. strafflagen skall fogas en ny
paragraf, så lydande:

9 §•

Sättes skadestånd att utgå å särskilda tider, skall, där målsäganden
det yrkar, tillika åläggas den brottslige att för skadeståndets utgörande
hos öfverexekutor ställa pant eller borgen, vid äfventyr att eljest visst
penningbelopp hos honom uttages och till målsägandens säkerhet nedsättes
i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

75

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 13, 22 och 28 §§,
3 kap. 48 och 52 §§, 4 kap. 62, 63, 71, 74, 79—82 och 85—88 §§ samt
5—11 kap. utsökningslagen skola erhålla följande lydelse:

1 KAI*.

3 §•

Kronofogde äger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe
sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande antagen
är; svare dock vid utmätning kronofogden själf för redovisningen
och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.
Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af fast egendom eller af
fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning af köpeskilling för fast egendom
eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde
för fördelningen erfordras.

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen
finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes äga att, under enahanda
ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning af fartyg samt
fördelning af köpeskilling för lös egendom, som för kronofogde här ofvan
stadgas, samt under de villkor i öfrigt Konungen må föreskrifva, för

76

bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af
öfverexekutor antagen är.

4 §.

Konungens befallningshafvande äge för bestämdt fall eller inom visst
område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar
i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman
galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock rnå han ej
i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet innehåller
särskildt medgifvande, befatta sig med försäljning af fast egendom
eller af fartyg, som i 94 § sägs, eller med fördelning af köpeskilling i
fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

2 KAP.

13 §.

Vill någon för fordran, hvarför fast egendom på grund af inteckning
eller inskrifning häftar, söka betalning ur egendomen, göre det hos
öfverexekutor i den ort, där egendomen ligger.

Vill borgenär, för hvars fordran fartyg är intecknadt, hålla sig
allenast till fartyget, söke ägaren, där denne skall svara i mål, som i 12 §
afses. Tillhör fartyget flere redare, äge borgenären söka hufvudredaren.
eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva
gäldenär del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att digifning
skett, och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen
förfallen. Lag samma vare, där inom sagda tid lagsökning*handlingarna
icke blifvit till öfverexekutor återställda och ej heller styrkt afskrift
däraf ingifven.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 3 kap. 39 § eller 43 § andra
stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom framställts af innehafvare
af fordran, för hvilken på grund af inteckning eller inskrifning
flera fasta, egendomar gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio

daprar frän det föreläggande, som nyss sagts, honom gafs fullgjort hvad
enligt första stycket honom åligger, vare det yrkande förfallet.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till
domstol förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet,
vid äfventyr af utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne öfverexekutor
tillika, att egendomen må, utan föregående utmätning, säljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och vare det så ansedt,
som hade egendomen blifvit utmätt.

3 KAP.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag
ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,
varde den pröfvad af myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän
skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk
man, så ock i det fall, hvarom i 125 § sägs, skall borgas såsom
för egen skuld. Den pant bjuder, vare, där myndighet, som den pröfva
skall, det föreskrifver, pliktig att sätta panten i förvar hos vederhäftig
man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den,
till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets
ställande fri.

52 §.

Har öfverexekutor fällt någon till böter eller vite eller dömt utmätningsman
att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det
vunnit laga kraft. Huru hofrätts beslut,, hvarigenom i utsökningsmål
någon blifvit fälld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande
verkställas, därom är särskildt stadgadt; och skall hofrätts beslut, hvarigenom
i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,
gå i verkställighet så som vore det i tvistemål raeddeladt.

78

Beslut, hvarigenom utmätningsman dörats till mistning af tjänst på
viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom
och af medel, som influtit under tvångsförvaltning, går i verkställighet,
därom skils i 6 och 7 kap.

4 KAP.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, där ej
borgenär och gäldenär annorlunda sämjas; häftar på grund af inteckning
eller inskrifning gäldenärens fasta egendom för fordran, hvarför utmätning
skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill
taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för fleras
fordringar, må ej borgenär, för hvars fordran fast egendom på grund af
inteckning eller inskrifning häftar, till förfång för annan taga betalning
ur lösören för hvad af den fasta egendomen kan utgå.

Ej må utmätning af fast egendom ske för fordran, som ej är i
egendomen intecknad eller inskrifven, med mindre borgenären sådant särskildt
begär.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den
må ock gå i mät, där lösören ej finnas att tillgå, eller borgenär och gäldenär
om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer
eller andra värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar
förvandlas, må tagas i mät såsom här ofvan om lösören är sagdt.

71 §■

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods
till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder däraf ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den,
som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom,
vare dock, där egendomen icke utgöres af fartyg eller gods i fartyg,
ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gifves,
eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskil -

79

lingen; ej äge panthafvaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är
sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

Hvad nu är stadgadt skall icke äga tillämpning, när panten utgöres
af inteckning i gåldenärens fasta egendom.

O ö O

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas.
Lösören, som utmätas, skola, där de ej, efter ty nedan sågs, föras från
stället, därstädes sättas i förvar under utmätningsmannens försegling eller,
om han finner det i brist af tjänliga förvaringsrum eller af annan orsak
ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller skriftligt anslag eller på
annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att godset blifvit utmätt.
Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lämnas på stället under gäldenärens
tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan där vårdas eller till
annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård
eller flyttning nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde
förbud innehafvaren meddeladt att egendomen utlämna till förfång för den,
till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

Skall utmätning ske af den rätt till andel i inteckning, som, efter
ty särskildt, är stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade
egendomen, vare borgenären pliktig att, där utmätningsmannen det äskar,
förskjuta kostnaden för anskaffande af särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af
lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt
eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld af egendomen,
äfvensom uppgift å innehafvare af de i egendomen gällande inteckningar
och inskrifna rättigheter. Utmätas flera egendomar på en gång;
varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

År fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt
med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke

80

uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,
som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas på
sätt i 60 § stadgas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, där borgenär det yrkar,
afrad, hyra eller ränta, som af egendomen faller till dess den varder såld
och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman,
som af honom förordnas. Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den,
hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva något till annan
än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall
han, där borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagdt.

Det åligger sysslomannen att till auklionsförrättaren före auktionen
eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det
sammanträde redovisa afrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och
af honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där
han uppburit sådan afkastning och icke själf skall förrätta auktionen. Utgår
afrad, ränta eller hyra i varor, skall utmätningsmannen föranstalta om
deras försäljning på sätt i 90 § stadgas och redovisa därför influtna medel
efter ty nu är sagdt; skolande i sådant fall syssloman hålla de af
honom uppburna varor utmätningsmannen till hända. För medel, som ej
sålunda redovisats, skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning
af köpeskillingen skall äga rum.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af ägaren genom vanvård eller
annorledes i större mån försämras, äge öfverexekutor, där borgenär det
påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta;
dock vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för
egendomens förvaltning kan vara nödig.

I fråga om skyldighet för sådan syssloman att till auktionsförrättaren
redovisa skall hvad i 80 § 3 mom. är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

81

82 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye ägaren
sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för
förre ägarens gäld.

Sökes å öfverlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag,
då utmätningen verkställes, eller sist å den allmänna rättegångsdag för
lagfartsärenden, som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller;
då vare ej utmätningen gällande emot nye agaren, med mindre att för
fordran, som utsökes, egendomen häftar på grund af inteckning eller inskrifning
eller fordringen eljest är sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas,
egendomen därför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.
Har auktion till egendomens försäljning blifvit kungjord att hållas innan
den rättegångsdag, som nämnd är, inträffar, eller å samma dag, åligge
dock nye ägaren att före auktionen öfverlåtelsen anmäla och sin åtkomsthandling
i hufvudskrift eller besannad afskrift för auktionsförrättaren uppvisa.
Sker ej sådan anmälan, vare utmätningen emot nye ägaren gällande,
ändå att lagfart sökes å tid, som förut är sagd.

Göres af nye ägaren anmälan, på sätt nu stadgadt är, eller har
öfverlåtelsen blifvit för auktionsförrättaren kunnig innan han utsatt dag
för egendomens försäljning, skall, därest öfverlåtelsens verkan mot utmätningen
är beroende därpå, att lagfart kommer att sökas å tid, som ofvan
är sagd, auktionsförrättaren låta med försäljningen anstå till dess sig visat,
om lagfarten sökes.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om utmätning af den rätt till andel i inteckning, som, efter ty särskilt
ar stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade egendomen.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen
uppgifva auktionsställe, såsom i 98 § sägs, gifva det tillkänna.

Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pliktig att
genast därom till inskrifningsdomaren insända bevis, innefattande uppgift
om beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen ägt rum, samt huruvida
för samma fordran inteckning eller inskrifning är meddelad eller icke,
äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för att tydligt utmärka, hvilken
den fordran är, hvarför utmätningen skett.

Utmåtes fartyg, som blifvit i fartygsregistret införd t, åligger utmätningsmannen
att ofördröjligen till Stockholms rådstufvurätt insända bevis

ll

82

om utmätningen med angifvande af fartygets registreringsnummer. Sker
utmätning af fartygslott, insände utmätningsmannen ofördröjligen bevis
därom till den myndighet, som förer fartygsregistret; och varde i det bevis
intagna de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras.

Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms
försäljning eller hos hvilken, jämlikt 51 § konkurslagen, äskats, att
fastighet eller intecknadt fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig
att därom insända bevis efter ty nyss är sagdt.

86 §.

Har borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär anstånd med
betalningen, må ej målet därigenom uppehållas utöfver sex månader från
den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmäla
handlingar. Fortfar anståndet vid utgången af nämnda tid, vare ansökningen
förfallen och gånge verkställd utmätning åter.

Har i fall, då öfverexekutor enligt 28 § meddelat förordnande om
fast egendoms försäljning, borgenären icke inom två månader efter det
öfverexekutors utslag vunnit laga kraft, med företeende af bevis därom
samt af den handling i hufvudskrift, på grund hvaraf betalning blifvit
sökt, begärt verkställighet af beslutet, eller har borgenären begärt sådan
verkställighet men därefter lämnat gäldenären anstånd, som fortfar när
sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes, vare frågan om
egendomens försäljning förfallen.

87 §.

Har någon inteckning i fast egendom, som blifvit för annans fordran
utmätt, eller har någon nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag,
ränta eller afgäld af egendomen, äge sådan rättsägare, där hans rätt kali
vara beroende af försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen
erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, hvarför utmätningssökanden ansvarar,
göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätningen
afser allenast del af fordran, hvarför egendomen på grund af inteckning
eller inskrifning häftar, utmätningssökanden för sin återstående
fordran äger företräde.

88 §•

Har utmätning af fast egendom upphäfts eller eljest frågan om
sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller
öfverexekutor, om ärendet där är anhängigt, att därom genast göra anmälan
hos inskrifningsdomaren.

83

5 KAP.

Om utmätt egendoms försäljning.

89 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

90 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för
auktionen kungöras i kyrkan för den församling, där försäljningen sker,
så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes
lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast därintill äro. Finnes
för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på annat sätt än nu
är sagdt, lände det till efterrättelse.

År egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att
förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för
auktionens kungörande i ofvan stadgad ordning erfordras, äge utmätningsmannen
låta kungöra försäljningen på annat sätt, som lämpligt finnes.

91 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, där ej i fall, som i 90 § 2 mom. sägs, kortare tid för
kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras
minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras
mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett inom tid,
som nu är sagd. Har gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning
i hans fasta egendom blifvit utmätt, läte utmätningsmannen innan försäljning
sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande
beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall sådan
handling anskaffas, må ej förr än det skett kungörelse om auktionen utfärdas.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen om försäljningen
jämväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,
att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hafva inteckning, äga rätt till betalning ur det utmätta,
hafva att sådant, på sätt i 139 § sägs, före auktionen hos utmätnings -

84

mannen anmäla. De borgenärer, hvilka jämlikt 11 kap. sjölagen äga rätt
till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning, skola
därjämte, där de äro kände, underrättas om auktionen genom särskilda
kalielsebref, hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska
borgenärer så tidigt, att kallelserna må komma dem till hända minst
fjorton dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan.

Är fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
an skaffe utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, där utmätningsmannen det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

92 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, där ej panthafvaren är pliktig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs förklarat
sig därmed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen
sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen,
att försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget
gäller; meddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för hvilka
fartyget veterligen utgör pant.

93 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola
så länge sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta
godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad,
som skall ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre
försäljningen.

94 §.

Skall försäljning ske af fartyg, som enligt mätbref eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en dräktighet af tjugu registerton eller därutöfver,
uppläse utmätningsmannen före utropet gravationsbevis, där enligt
91 § sådant skall vara anskaffadt, och gifve till känna, å hvad tid köpeskillingen
sist skall inbetalas; aninane ock dera, hvilka äro tillstädes och
hafva fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla. Varder
fordran anmäld hos utmätningsmannen, meddele han före utropet därom
underrättelse.

85

Innan auktionen afslutas, ineddele auktionsförrättare!! underrättelse
om tiden, då efter 140 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen
hållas skall, så ock om stället för sammanträdet.

95 §.

Den, som inropat fartyg, hvarom i 94 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda en sjättedel af köpeskillingen i reda penningar eller
ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Sker det ej, varde fartyget genast ånyo utropadt.

Hvad af köpeskillingen ej må vara vid inropet erlagdt skall gäldas
sist å det sammanträde, som i 140 § sägs. Visar köparen, att inteckningshafvare,
som skall ur fartyget erhålla betalning, låtit köparen öfvertaga
den intecknade skulden och lämnat anstånd med betalningen, njute
köparen till godo de villkor, som därvid blifvit tingade. Finnes, sedan
för samtliga fordringar beräknats utdelning, öfverskott å köpeskillingen,
och beviljar gäldenären anstånd med betalning däraf, njute köparen ock
det anstånd till godo.

Varder ej sist å det sammanträde, hvarom förut är sagdt, köpeskillingen
till fullo gulden eller anstånd lämnadt efter ty nyss är sagdt, vare
köpet ogillt och besörje genast utmätningsmannen, att fartyget varder till
försäljning ånyo utlyst, som i 90 och 91 §§ sägs. Går fartyget vid nya
utropet till mindre än den förra köpeskillingen med laga ränta därå från
den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skillnaden; gar
fartyget till mera, kåfve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden
för senare försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, där den ej kan
genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras. År pant eller borgen ställd
för köpeskillingen, läte utmätningsmannen, där sådant erfordras till gäldande
af hvad förre köparen utgifva bör, ofördröjligen försälja panten i
den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen.

Varder köpeskillingen gulden, äge köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i köparens hand fritt från all föri’e ägarens
gäld, där ej köparen, efter ty förut i denna § sägs, gälden öfvertagit.

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § sägs skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen
stånde dock fritt att på eget äfventyr lämna anstånd med betalningen.

86

97 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, där
ej i 98 § annorledes stadgas.

98 §.

Ä landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om öfverexekutor
pröfvar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där enligt
28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som äga
auktionsställe nämna, och kunna de ej därom sig förena; bestämme öfverexekutor,
hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors ämbetsrum
eller annat ställe, där auktioner i staden gemenligen hållas.

Skola fastigheter inom särskilde öfverexekutorers områden gå i en
försäljning, varde auktionen förrättad där hufvudgården eller, om sådan
ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, vai’de auktionen hållen å landskansliet.

99 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å
tingsstället, insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver
utmätningen med beskrifning och värdering å egendomen jämte öfriga
tillgängliga handlingar, hvarom i 79 § är nämndt.

Har vid utmätning blifvit bestämdt, att auktionen skall hållas å
tingsstället, och är utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen
taga befattning, sände han ofvannämnda handlingar till den utmätningsman,
som skall auktionen hålla.

100 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen samt utdrag ur fastighetsregistret äfvensom de för bestyrkande
af gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning om intecknad
eller inskrifven rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna
handlingar, hvilka kunna hos rätten erhållas.

87

101 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte
han kungörelse därom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället
införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra
veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom
intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder ej
mindre, sist fyra veckor före auktionsdagen, å landet uppläst i tingslagets
kyrkor och i stad anslagen å det ställe, där auktionen hålles, än äfven,
där så ske kan, i tidning inom orten införd en gång, minst fjorton dagar
före nämnda dag. År för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom
skall jämväl på annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må
kungörelse om auktionen ej utfärdas förr än den handling, på grund hvaraf
borgenären sökt betalning, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren
afläinnad.

102 §.

Auktionsförrättaren äger, där så pröfvas nödigt, utsätta särskildt
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och villkoren för
försäljningen; och varde uppgift om tid och ort därför intagen i kungörelsen
om auktionen. Ej må sådant sammanträde hållas tidigare än två dagar
före auktionen.

103 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att
den, som har fordran, hvarför egendomen häftar eller för hvilken han eljest
äger njuta betalning ur köpeskillingen, eller har annan rätt, som bör vid
auktionen iakttagas, äger att därvid och, där enligt 102 § särskildt sammanträde
skall hållas, vid det sammanträde bevaka sin rätt.

De. hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran, hvarför
denna jämlikt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom
häftar, eller som skall utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
eller fått åt sig upplåten rättighet, som bör vid auktionen iakttagas.
skola, där de äro kände, om auktionen och det särskilda sammanträdet,
där sådant skall hållas, underrättas genom särskilda kallelsebref,
hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska borgenärer
så tidigt, att kallelserna må komma dem till banda minst fjorton
dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan; skolande
i kallelsebrefven tillika lämnas uppgift, som i 85 § 2 mom. sägs,
angående den fordran, för hvars gäldande försäljningen skall äga rum.

88

Underrättelse om auktionen och sammanträdet varde ock, efter ty nyss
sagts, borgenären och gäldenären meddelad.

104 §.

År ej auktion så kungjord, som i 101 § sägs, varde den inställd,
och sätte auktionsförrättaren ut annan tid därtill. Ej må dock auktion
inställas förty att kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst eller
i tidning inom orten införd, där den eljest allmänneligen ågått.

105 §.

Dä utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, där så ske
kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad
genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

106 §.

Vid auktionens början uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens
försäljning föroi’dnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar,
som i 99 och 100 §§ nämnas, och aninane dem, hvilka hafva
fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla;
lämne ock tillstädesvarande rättsägare samt gäldenären, där han när är,
tillfälle att yttra sig öfver handlingarna och de anspråk, som anmälas, så
ock angående de villkor, som skola gälla för försäljningen.

Hvad sålunda föreskrifvits skall, där sammanträde som i 102 §
sägs hålles, vid det sammanträde iakttagas; skolande i ty fall handlingarna
ånyo uppläsas vid auktionen.

107 §.

Sedan förhandlingen afslutats, uppgöre auktionsförrättaren borgenärsförteckning,
hvari skola, ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar,
upptagas, förutom fordran, hvarför utmätning skett, jämte kostnaderna för
förfarandet, följande fordringar och rättigheter, nämligen:

l:o) fordran samt rätt till ränta eller afgäld, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller inskrifning eller ock jämlikt 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom häftar, där fordringen eller rättigheten
finnes upptagen i de i 99 och 100 §§ omförmäla handlingar
eller blifvit hos auktionsförrättaren anmäld;

89

2:o) fordran, hvarför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
äger rum, samt, där egendomen är afträdd till konkurs, fordran, som skall
ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
äfvensom anspråk på ersättning för kostnad och arfvode för egendomens
förvaltning, såvida yrkande om betalning ur köpeskillingen för fordran,
som nu sagts, blifvit hos auktionsförrättaren framställdt; och

3:o) nyttjanderätt samt rätt till servitut eller undantag, som från
egendomen skriftligen upplåtits, där rättigheten är intecknad eller in~
skrifven eller den handling, därå rättigheten grundas, är af rättsägaren
till auktionsförrättaren ingifven eller eljest för honom tillgänglig.

Servitut, som är af beskaffenhet att skola oansedt egendomens försäljning
äga bestånd, skall icke upptagas i förteckningen.

108 §.

År fordran eller rättighet, som i 107 § sågs, tvistig eller beroende
af villkor, varde den ändock i borgenärsförteckningen upptagen.

109 §.

År fråga om giltigheten af inteckning eller inskrifning, som blifvit
för fordran eller rättighet meddelad, beroende på särskild pröfning eller
afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är inteckning eller
inskrifning sökt men ännu ej beviljad, varde fordringen eller rättigheten
upptagen så som vore inteckningen eller inskrifningen gällande.

no §.

Fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före
förfallodagen, beräknas till det belopp, som efter en räntefot af fem för
hundra om året utgör fordringens värde den dag, å hvilken enligt 142 §
sammanträde för köpeskillingens fördelning skall äga rum.

in §•

Nyttjanderätt så ock rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld
af egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att något värde för
dem utsättes.

12

90

112 §•

Ränta å fordran, som är i egendomen intecknad eller hvarför egendomen
häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom,
så ock förmåner i penningar eller varor, som skola utgå till innehafvare
af rätt till undantag, ränta eller afgäld, skola vid borgenårsförteckningens
uppgörande beräknas för ett år, där ej då visas, att de för annan tid
innestå.

113 §.

Sedan auktionsförrättaren efter ty ofvan är sagdt antecknat de
fordringar och rättigheter, hvilka böra vid auktionen iakttagas, skola de
fordringsbelopp, som hafva bättre rätt än den fordran, för hvars gäldande
försäljningen äger rum, samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas;
och varde i borgenärsförteckningen angifvet, att det lägsta bud, som vid
auktionen må antagas, skall öfverstiga den sålunda erhållna summan.

Finnes behållen alkastning af egendomen att tillgå, skall vid lägsta
budets beräknande afdrag därför ske.

114 §.

År fast egendom afträdd till konkurs, och skall efter ty i 51 §
konkurslagen stadgas på begäran af borgenärerna auktion hållas för egendomens
försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare inteckningshafvare
och den, som i egendomen äger bättre förmånsrätt, berättigad
att, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller
styrkt och fordringen är i konkursen bevakad, äska att försäljningen i
stället sker till gäldande af hans fordran; framställe dock yrkande därom
hos auktionsförrättaren före auktionen eller, där enligt i02 § särskilt
sammanträde skall hållas, före detta sammanträde. Göres ej sådant yrkande,
må ej försäljning ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna
rättsägare.

115 §.

Skola flera fasta egendomar, som för eu fordran äro gemensamt intecknade,
säljas vid en auktion och jämlikt 121 § hvar för sig utropas,
varde särskild borgenärsförteckning för hvarje egendom upprättad; skolande
däri af den gemensamma inteckningen upptagas det belopp, hvarför egendomen
svarar i förhållande till de andra egendomarne, med anmärkning
att beloppet kan komma att förhöjas till följd af brist i dessa.

91

Äro egendomarne utmätta för samma fordran, och har den gemensamma
itneckningen bättre rätt än denna, varde lägsta budet för en hvar
af egendomarne så bestämdt, som om försäljningen ägde rum för gäldande
af den gemensamma inteckningen, dock med anmärkning att frågan om
försäljning skall, ändå att nämnda bud öfverskrides, förfalla, där sammanlagda
köpeskillingen för egendomarne ej lämnar tillgång till gäldande af
någon del af utmätningssökandens fordran.

Medgifver innehafvaren af den gemensamma inteckningen, att, där
försäljning kommer till stånd, den gemensamma ansvarigheten må upphöra,
varde i öfverensstämmelse därmed borgenärsförteckningarna upprättade
och lägsta buden bestämda.

11G §.

I afräkning å köpeskillingen skall i egendomen innestå hufvudstolen
af däri intecknad gäld, som faller inom lägsta budet. Ej må dock sålunda
öfvertagas gäld, som i 109 § sägs, ej heller belopp, som är i flera egendomar
gemensamt intecknadt, utan så är att egendomarne säljas vid gemensamt
utrop utan att särskilda utrop föregått eller innehafvaren af den gemensamma
inteckningen gjort sådant medgifvande, som i 115 § sägs.

Är intecknad fordran, som efter tv nu sagts skulle i egendomen innestå,
förfallen till betalning sist å den dag, då enligt 142 § sammanträde
för köpeskillingens fördelning äger rum, vare inteckningshafvaren berättigad
att erhålla betalning för fordringen, där han före borgenärsförteckningens
upprättande därom framställer yrkande. Finnes vid borgenärsförteckningens
upprättande andel i inteckning, som faller inom lägsta budet,
tillkomma gäldenären, varde sådan andel utan särskildt yrkande ur
köpeskillingen gulden.

Hvad ej af köparen öfvertages skall i reda penningar gäldas.

I borgenärsförteckningen skall angifvas, Indika belopp skola i egendomen
innestå och hvilka skola i reda penningar gäldas.

117 §•

Varder om rättsägares inbördes företräde eller om villkoren för försäljningen
mellan dem, hvilkas rätt är i fråga, annorlunda öfverenskommet
än i detta kapitel är stadgadt, lände det vid borgenärsförteckningens upprättande
till efterrättelse.

92

118 §.

Borgenärsförteckningen skall underskrifvas af auktionsförrättaren;
och läte han rattsägare, hvilka åt förteckningen nöjas, därå teckna sitt
godkännande.

119 §•

Innan utrop af egendomen sker, skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen samt meddela fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen; gifve ock till känna tiden, då köpeskillingen
sist skall vara gulden.

120 §.

Egendomen säljes i uppslag, där ej gäldenären före auktionen yrkar,
att försäljningen skall ske genom utrop i upp- och afslag.

121 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild fordran
eller rättighet, som skall vid försäljningen iakttagas, eller kommit i särskild
ägares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropad. Gå ej vid
denna försäljning egendomarne så högt, att fordran, för hvilken de äro
gemensamt intecknade, fullt kan gäldas; då skola, där de bjudna köpeskillingarna
lämna tillgång till gäldande af någon del af utraätningssökandens
fordran och ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen
samtycker, att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingarna brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt
utropas till försäljning. Äro egendomarne utmätta för fordran, hvarför
de gemensamt häfta, skall gemensamt utrop ske, ändå att fordringen icke
till någon del kan ur de förut bjudna köpeskillingarne gäldas. Äro två
eller liera bland egendomarne i samma ägares hand, skall ock, där han det
äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen, skall vid
dessa utrop förblifva; gå egendomarne högre, äge det gemensamma utropet
företräde, och varde ötverskottet på de gemensamt utropade egendomarne
fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit delad, och

93

finnes ej sådant uppskattnings värde för hvarje del; då skall den på egendomen
belöpande andel i öfverskottet mellan delarna skiftas efter den för
hvarje del bjudna köpeskilling. Finnes beträffande någon af egendomarne
att dess andel af den gemensamma köpeskillingen icke förslår till gäldande
af de belopp, hvilka falla inom lägsta budet, och skall förty frågan om
den egendoms försäljning förfalla, skola de öfriga egendomarne ånyo gemensamt
utropas.

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 3 kap. 43 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom sägs, må inteckningen ej
föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är att vid utropet
af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke
förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke lägenhetens
ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens ansvarighet
är begränsad till visst belopp, som understiger bristen, hvad sålunda
må ur lägenheten uttagas.

122 §.

Har en af flera gemensamt intecknade egendomar blifvit särskildt
utmätt, och har i anledning däraf den gemensamma inteckningens innehafvare
framställt yrkande om försäljning af de andra egendomarne, skall
den egendom, som är särskildt utmätt, först utropas. Göres ej därvid
sådant bud, att utmätningssökandens fordran till någon del kan utgå, och
skall förty frågan om den egendoms försäljning förfalla, varde jämväl försäljningen
af de öfriga egendomarne inställd. Göres sådant bud, då förfares
vidare med egendomarnes försäljning så som i 121 § stadgas; dock att,
där lägsta budet för den särskildt utmätta egendomen till följd af brist,
som uppkommer i de andra egendomarne, så förhöjes, att försäljning af
densamma ej kan äga rum, frågan om de öfriga egendomarnes försäljning
skall förfalla.

123 §.

Finnes i borgenärsförteckningen upptagen rättighet, som i 107 §
sägs, då skall, där den icke har företräde framför utmätningssökandens fordran,
vid egendomens försäljning iakttagas, att egendomen först utropas
med förbehåll om rättighetens bestånd, men, om ur den då bjudna köpeskillingen
borgenär, som äger bättre eller lika rätt, ej kan erhålla full godt*
görelse och ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva,
eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens inne -

94

häfvare till auktionsförrättare!! erlägges, egendomen ånyo utropas utan förbehåll
om rättighetens bestånd. Lämnar köpeskilling, som då bjudes,
större tillgång till borgenärens förnöjande, galle sista utropet; i annat fall
stånde fast vid det första.

Aro i borgenärsförteckningen upptagna flera sådana rättigheter, som
nyss sagts, skall vid egendomens utropande iakttagas det företräde, som
på grund af inteckning eller inskrifning eller tidigare upplåtelse tillkommer
dem i förhållande till hvarandra, så att rättighet, som har företräde
framför annan, skall vika först efter denna.

124 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör
den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge
grödan i samma utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

125 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjättedel af köpeskillingen,
dock ej mer än hvad enligt borgenärsförteckningen bör i reda
penningar utgå eller mindre än beloppet af den kostnad, hvarom i
198 § förmäles. Vill köparen hellre ställa pant eller borgen för hvad
sålunda skolat gäldas, vare det ock gillt. Erbjuder köparen såsom pant
inteckning i egendomen, må den godkännas endast såvidt dess hufvudstol
ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen
satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän
bevillning för egendomen utgick för nästföregående år.

Gitter ej köparen gälda eller säkerhet ställa som nu är sagdt, varde
egendomen genast ånyo utropad.

126 §.

Göres å auktion sådant bud, att det enligt 113 och 125 §§ må
antagas, skall försäljning af egendomen ske, utan så är att köpeskillingen
ej förslår till gäldande af utmåtningssökandens fordran och han bestrider
att försäljning må ske.

Uppgår det bud, som högst göres, ej till belopp, som nu sagts, må
försäljning ändock ske, där innehafvare af de fordringar, hvilka falla
inom lägsta budet och icke fullt täckas af den bjudna köpeskillingen, så
ock utmätningssökanden därom förena sig.

95

127 §.

Kommer försäljning ej till stånd förty att vid auktionen bud icke
göres eller antages, då skall, om utmätningssökanden före förrättningens
slut det äskar, ny auktion hållas å samma ställe fyra veckor därefter,
hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela underrättelse, och foge
han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder, sist
fjorton dagar före auktionen, ej mindre uti länskungörelserna införd samt
å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 101 §
stadgas, än äfven, där så ske kan, i tidning inom orten införd.

128 §.

Sker ej försäljning å första auktionen, och yrkar ej utmätningssökanlien
genast ny auktion, eller varder egendomen ej heller å den senare
auktionen såld, gånge utmätningen åter, utan så är att egendomen efter
ty i 7 kap. stadgas ställes under tvångsförvaltning.

129 §.

Kommer försäljning till stånd, eller finnes, där anbud ej gjorts eller
antagits, afkastning att redovisa, skall auktionsförrättaren, innan auktionen
afslutas, meddela underrättelse om tiden, då sammanträde för fördelning
af influtna medel skall hållas, så ock om stället för sammanträdet.

130 §.

Sist å det sammanträde, som i 142 § sägs, skall den del af köpeskillingen,
som enligt borgenärsförteckningen bör i reda penningar utgå,
vara till auktionsförrättaren gulden, såvidt anstånd efter 131 § icke
blifvit köparen lämnadt. Sker ej betalning såsom nu sagts, vare köpet ogillt,
och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen varder till försäljning
ånyo utlyst, som i 101 § föreskrifves. Är pant eller borgen ställd, som i
125 § sägs, läte auktionsförrättaren ofördröjligen försälja panten i den
ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen. Understiger hvad vid nya utropet högst bjudes förra
köpeskillingen med laga ränta därå från den dag, då betalning sist bort ske,
ersätte den försumlige inroparen skillnaden eller, där försäljning ej
kommer till stånd, hvad vid förra auktionen bjudits utöfver lägsta budet
jämte ränta därå äfvensom kostnaderna för samma auktion; går egendomen

96

till mera, hafve lian ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare auktionen
vare han ock pliktig att gälda, där den ej af öfverskott å köpeskillingen
täckes.

131 §•

Visar köparen, att fordringsägare, som enligt borgenärsförteckningen
skulle ur köpeskillingen erhålla betalning i reda penningar, lämnat honom
anstånd med betalningen, äge köparen å köpeskillingen afräkna motsvarande
belopp; dock skall, om auktionsförrättaren det äskar, ställas pant eller
borgen för återbäring, i händelse beloppet skulle finnas rätteligen tillkomma
annan borgenär. Finnes, sedan fordringsägarne förnöjde äro, öfverskott å
köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning dåraf, vare
lag samma.

132 §.

*

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit
laga kraft, utförde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

133 §.

Köparen äger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet
fullgjort; och gifve, där så fordras, utmätningsmannen därtill
handräckning. Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen
honom nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i
dem kvar till näst infallande fardag för afträdande af förhyrd lägenhet.
Finnes å egendomen arrendator eller hyresgäst, hvars rätt ej år vid försäljningen
bibehållen, åligge köparen, där han ej ändock vill låta legotagaren
kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga legoaftalet
vid äfventyr att det eljest varder mot köparen gällande; sker uppsägning,
galle om tid för afträde hvad i lag stadgas angående tid för afträde,
när på grund af frivillig öfverlåtelse af fastighet arrendator eller
hyresgäst uppsäges.

Sedan köparen tillträdt egendomen, äge lian uppbära arrende eller
hyra, som därefter förfaller, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på
grund af arrende- eller hyresaftalet tillkomma ägaren; svare ock, där aftalet
skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande
förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter sagda tid. Ej må å legoafgift,
som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader
efter det försäljningen skedde, legotagaren afräkna hvad han må
hafva att fordra af förre ägaren, ej heller galle i fråga om sådan afgift

97

betalning, som af 1 egotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse,
som med denne träffats; fordran, hvaraf legotagaren blifvit innehafvare,
eller uppgörelse, som träffats, efter det legotagaren fick kunskap
om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej
åberopas mot köparen.

Angående verkan däraf att i arrende- eller hyresaftal, som skall
gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, hvarom icke vid försäljningen
gjorts förbehåll, samt om legotagares rätt att, där köparen skulle
brista i aftalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall hvad i fråga
om frivillig öfverlåtelse af fastighet är stadgadt äga motsvarande tilllämpning.

134 §.

Då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, vare egendomen i
hans hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående
afgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit.

S 135 §.

Skall af anledning, som i 127 eller 130 § sägs, ny auktion hållas,
varde fordran eller rättighet, som upptagits i den för förra auktionen
upprättade borgenärsförteckningen, upptagen i den nya förteckningen, ändå
att fordringen eller rättigheten ej ånyo anmäles. Har rättsägare på grund
af försummad anmälan ej blifvit i den förra förteckningen upptagen, äge
ej annan rätt än i 148 § sägs.

1 fall, som i 130 § sägs, skall vid bestämmande af lägsta budet afdrag
ske för hvad af förre inroparen blifvit jämlikt 125 § erlagdt eller
som influtit genom försäljning af pant eller utsökande af borgen.

136 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, själf köpa
något, som å den auktion säljes.

13

98

6 KAP.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

137 §.

Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen
och, där ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar
efter försäljningen, af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla
den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar
annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola
de inom lika tid därefter hållas borgenären till hända.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit
laga kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot
pant eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre
dock fogden själf hvad, efter ty ofvan är sagd!, utmätningsman åligger,
där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären
tillhandahålla, och denne därom blifvit underrättad.

138 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade
under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt
till godo inom den tid, som i 137 § stadgas; dock att, där i fråga om
utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan borgenär påstår betalning
för fordran, som skall utgå med förmånsrätt framför panthafvarens, ''
denne ej äger njuta betalning i annan ordning, än i 140 § sägs.

139 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller
ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare
ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning,
såvida han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yr -

99

kande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt enligt 4
eller 7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt, nu är sagd.

Har fartyg, som är för fordran intecknadt, blifvit utmätningsvis
såldt, skall den å inteckningshafvarens fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blifvit anmäld. Skall
ränta utgå, varde den beräknad för ett år, där ej sist å sammanträde, som
i 140 § afses, visadt varder, att den för annan tid innestår.

140 §.

Då fartyg, hvarom i 94 § sägs, blifvit utmätningsvis såldt, äge de,
hvilka anse sig hafva rått till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären
att å fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför
auktionsförrättaren sammanträda för att höras angående köpeskillingens
fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,
kungjordt i tidning inom orten; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas
tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning inom
orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, där ej alla rättsägare
annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva
eller genom ombud kunna sig där infinna.

141 §.

Nu har, då annan lös egendom, än i 140 § sägs, blifvit för eu
borgenärs fordran utmätt, annan borgenär, som därå jämväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 139 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid
framställdt: finnes ej full tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas,
huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för
medlens fördelning och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran,
hvarför ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft
det utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å
uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga
och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, där ej alla rättsägare

100

annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva eller
genom ombud kunna sig där infinna.

Finnes i fall, som här förut är sagdt, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande, eller åsämjas borgenärerna om fördelningen, men gitter
ej borgenär, som efter 139 § yrkar betalning utan att han fått utmätning,
visa att gäldenären medgifvit honom betalning ur köpeskillingen;
hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs fordran belöper och
kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde för att
sin rått bevaka. Ej må däraf öfriga borgenärer uppehållas i sin rätt till
utdelning.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen
och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som därefter
vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

142 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, skall för fördelning
af den del af köpeskillingen, som köparen har att i reda penningar gälda,
sammanträde inför auktionsförrättaren hållas i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län å femtiosjätte dagen, men i öfriga delar
af riket å fyrtioandra dagen efter auktionen.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kali förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,
kungjordt på sätt i 105 § sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas
tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning
inom orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, äfvensom
intagas i länskungörelserna.

143 §.

Finnes behållen afkastning af såld fast egendom att tillgå, eller
hafva i det fall att enligt 95 eller 130 § egendom försålts efter nytt utrop
medel erlagts af förre inroparen eller influtit genom försäljning af
pant eller utsökande af borgen, varde den tillgång jämte köpeskillingen
fördelad.

101

144 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de
fordringar, för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt
eller utdelning ändock må beräknas; skolande, där fråga är om
fast egendom, borgenärsförteckningen därvid lända till efterrättelse. Därefter
äge tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, där han när är,
att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

145 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så
ock gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen
i öfverensstämmelse därmed fördelningslängd samt läte dem, som
däråt nöjas, teckna sitt godkännande å längden; och varde därefter utdelning
genast verkställd, dock mot pant eller borgen, där enligt 156 eller
157 § sådan säkerhet bör ställas.

146 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 145 § sägs; finnes
ärendet anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag,
huru tillgångarna må fördelas; och äge sedan den, som därmed icke
åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom
den tid och i den ordning, som i 10 kap. bestämmes, hos öfverexekutor
anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det försummas, att förslaget
kommer att såsom lagakraftvunnet till efterrättelse lända. Varder
klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån
klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under
klandertiden skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för
den, som önskar däraf taga del.

147 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig
är, öfverenskommelse, såsom i 145 § sägs, ej träffas, pröfve han
genast hvad en hvar i utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag
muntligen.

148 §.

Har fordran, som, där den anmälts före borgenärsförteckningens uppgörande,
bort däri upptagas, blifvit senare anmäld, varde utdelning, i den

102

mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i borgenärsförteckningen
upptagna belopp.

149 §.

Skall ersättning utgå till innehafvare af rätt till undantag, ränta eller
afgäld, som vid försäljning af fast egendom icke bibehållits, skall utdelningen
beräknas för rättighetens kapitalvärde å dagen för köpeskillingens fördelning;
skolande därvid förmåner, som ej utgå i penningar, uppskattas efter ortens
pris samt kapitalvärdets beräkning ske efter en räntefot af fem för hundra
om året. Är rättigheten någon för lifstiden tillförsäkrad, skall uppskattningen
af kapitalvärdet ske med användande af den dödlighets- och lifslängdstabell
för riket, som af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven.

150 §.

Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning
ske för fordran, som icke år förfallen och därå ränta icke skall gäldas före
förfallodagen, eller utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran,
som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i
110 och 149 §§ stadgade grunder.

151 §.

Är fråga om giltigheten af fordran eller rättighet eller af inteckning
eller inskrifning, som blifvit för fordran eller rättighet beviljad, beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit
laga kraft, eller är inteckning eller inskrifning sökt men ännu ej beviljad,
varde hvad å fordringen eller rättigheten enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran eller rättighet tvistig, varde borgenären hänvisad
att sin talan efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen eller
rättigheten belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt. Vill annan, hvars rätt
är af frågan beroende, själf stämma, stånde det honom fritt.

Är fordran eller rättighet förenad med villkor, skall efter ty nu
sagts afsättning ske, intill dess villkoret uppfyllts eller förfallit.

152 §.

Då efter ty ofvan är stadgadt utdelning för fordran beräknas, utan
att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 151 § afsättas,

103

varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det
fall att detsamma eller någon del däraf sedermera finnes ej böra tillkomma
den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.

''|153 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär
ur egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller
fordringen förut genom dom eller utslag fastställd, äge gäldenären rätt
att stämma om återvinning inom sex månader efter det fördelningen vann
laga kraft.

154 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret
väckt.

155 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller
öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom
därigenom tillagdt blifvit, äge därtill rätt; ställe dock pant eller borgen
för hvad han lyfter, där ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning
må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,
om hans fordran ej varit anmäld, enligt de här ofvan stadgade grunder;
då må, utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer,
som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller
borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller enligt
156 eller 157 § säkerhet ställas bör.

156 §.

Är auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens
bestridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

157 §.

Är utmätning i död mans bo verkställd, och vill, innan tid till
egendomsafträde ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare,
i fråga om hans skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad
han lyfter, gällande hvad därom särskilt stadgadt är.

104

158 §.

Belopp, som jämlikt 151 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon
borgenärs fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har
borgenärens anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej
vunnit laga kraft, vare han dock berättigad att beloppet mot pant eller
borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida
beloppet, innan fråga om rätt därtill blifvit afgjord, må mot pant
eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt,
eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 152 §
sägs, medlen kunna tillfalla.

159 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas.
Lag samma vare, där fördelning skett annorstädes än å landskansli, och
borgenären ej inom fyra veckor därefter medlen lyfter.

År för fordran utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit
företedt, och anmäler sig ej fordringsägaren inom natt och år efter det
fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas
af annan, som de enligt 152 § kunna tillfalla.

160 §.

m

Medel, som jämlikt 158 och 159 §§ skola i landtränteri nedsättas,
må, där någon rättsägare det äskar, insättas i bankinrättning, som af
öfverexekutor godkännes, för att där mot ränta innestå, under den tid
öfverexekutor bestämmer; och komme räntan den borgenär till godo, som ''
finnes till medlen berättigad.

161 §.

Finnes i fall, då försäljning af fast egendom ej kommer till stånd,
behållen afkastning af egendomen, skall för fördelning däraf sammanträde
hållas å tid, som i 142 § är stadgad; skolande fördelningen verkställas
enligt de grunder, som i fråga om medel, hvilka influtit under tvångsförvaltning,
äro stadgade i 7 kap.

Har af anledning, som i 130 § sägs, egendomen gått under nytt
utrop men försäljning då ej skett, skall ock för fördelning af hvad förre

105

inroparen jämlikt 125 § erlagt eller som influtit genom försäljning af
pant eller utsökande af borgen, sammanträde, som nyss sagts, hållas; och
varde beloppet, sedan auktionskostnaderna guldits, användt till betalning
af utmätningssökandens fordran. Uppstår öfverskott, varde det fördeladt
på sätt ofvan i fråga om fördelning af behållen afkastning är stadgadt.

162 §.

År ej utmätning förrättad och, där lös egendom af annat slag, än
i 163 § sägs, tagits i inåt, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§
nämnas, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit;
svare fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där han ej
visar, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för
utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat
förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej
må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen
hållas.

163 §.

År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller
rättighet säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader
och i stad inom två månader efter det fogden emottagit de i 54 och
56 §§ nämnda handlingar; vare om hans ansvarighet lag som i 162 § sägs.

164 §.

Då enligt 141 § sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös
egendom skall äga rum, vare utmätningsmannen pliktig att utsätta sammanträdet
att hållas inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter försäljningen.

165 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så
skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens
försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver
fyra månader och i stad öfver tre månader från mottagandet af de i 54
och 56 §§ nämnda handlingar.

*«“/« 14

106

166 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma,
skola, utom i fall som i 159 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären
till hända under åtta veckor från den dag borgenären äger rätt att
medlen utfå. Varda medlen ej under den tid eller därefter före ingången
af nästföljande kalendermånad af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen
af utmätningsmannen i länets ränteri nedsättas; och äge utmätningsmannen
sedermera att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa.
Där fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifvit af borgenär
aflämnadt, bör efter målets handläggning till honom återställas, skall
handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under åtta
veckor; och galle i öfrigt om sådan handling hvad nyss är om influtna
medel stadgadt.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, liafve
ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,
där ej på grund af stadgandet i 160 § sådan ränta må honom tillkomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt
därtill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pliktig att det lyftade
eller någon del däraf återbära, gälde ränta efter sex för hundra
om året.

167 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsägare, då denne äger
rätt att dem utfå och till erhållande däraf sig anmäler, gälde ränta efter
sex för hundra om året och ansvare dessutom för tjänstefelet.^ j

168 §.

Sedan laga kraft åkom mit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen
erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens
fördelning, åligge det auktionsförrättare!! att därom genast göra anmälan
hos inskrifningsdomaren samt insända det vid sammanträdet förda protokoll
jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll
om beståndet af intecknad eller inskrifven nyttjanderätt eller rätt till servitut,
undantag, ränta eller afgäld af egendomen, skall tillika uppgift
därom lämnas.

Har vid fördelning af medel, som i 161 § afses, likvid utfallit
å hufvudstol af intecknad gäld, åligge det den, som förrättat fördelningen,
att, sedan denna blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, hos inskrifningsdomaren
därom göra anmälan och tillika insända fördelningslängden.

107

7 KAP.

Om tvångsförvaltning af fast egendom.

169 §.

Kommer vid auktion å fast egendom försäljning icke till stånd, och
vill utmätningssökanden att afkastningen skall användas till gäldande af
hans fordran, äge han äska, att egendomen sättes under särskild förvaltning;
framställe dock därom hos auktionsförrättaren yrkande, innan förrättningen
afslutas, och förskjuta på anfordran den för förvaltningen nödiga
kostnad.

170 §.

Sättes egendom under tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, förordne
auktionsförrättaren syssloman att omhändertaga egendomen och besörja
förvaltningen.

Har ej gäldenären annat hemvist att tillgå, anvise sysslomannen
honom nödiga rum till bostad.

Är egendomen upplåten till arrendator eller hyresgäst, skall i fråga
om legotagarens rätt att å legoafgift afräkna fordran hos gäldenären eller
åberopa uppgörelse, som träffats med denne, hvad i 133 § 2 mom. är
stadgadt äga motsvarande tillämpning.

171 §.

Sysslomannen skall inom en månad efter hvarje kalenderårs utgång,
dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år, till auktionsförrättaren afgifva
redovisning för sin förvaltning. I redovisningen äge sysslomannen
tillgodoföra sig skäligt arfvode för sitt bestyr.

Auktionsförrättaren äge skilja sysslomannen från befattningen, där
skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.

172 §.

Af behållning, som af tvångsförvaltning uppstår sedan därför nödig
kostnad guldits, skola först de borgenärer, hvilka för sina fordringar äga
företräde framför utmätningssökanden, undfå likvid för räntor och andra
årligen upplöpande belopp, samt återstoden användas till gäldande af kost -

108

naden för utmätningen och auktionen äfvensom utmätningssökandens
fordran.

173 §.

Sedan redovisning till auktionsförrättaren inkommit, utsätte denne
ofördröjligen tid och ort för sammanträde mellan borgenärerna och kungöre
det minst tio dagar förut i allmänna tidningarna samt, där så ske
kan, i tidning inom orten; läte ock kungörelsen införas i länskungörelserna.
Borgenärerna och gäldenären skola ock genom särskilda kallelsebref, efter
ty i 103 § 2 mom. stadgas, om sammanträdet underrättas.

174 §.

Vid sammanträde, som i 173 § sägs, framlägge auktionsförrättaren
den inkomna redovisningen och verkställe därefter fördelning af behållningen
mellan de borgenärer, som i 172 § äro nämnda, efter det företräde
tjena emellan lag stadgar.

A fordran, som finnes upptagen i den för auktionen upprättade
borgenärsförteckningen, varde utdelning beräknad, ändå att fordringen ej
anmäles vid sammanträdet; och galle anmälan vid ett sammanträde jämväl
för ett senare.

I öfrigt skall i fråga om fördelningen tillämpas hvad angående fördelning
af köpeskilling för fast egendom är stadgadt.

175 §.

År utmätningssökandens fordran intecknad i egendomen, åligge auktionsförrättaren
att, när likvid å hufvudstolen utfaller, därom, sedan fördelningen
blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos
inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

176 §.

Vill borgenär klandra sysslomannens redovisning, göre det genom
stämning inom nittio dagar från det sammanträde, där redovisningen
framlades, eller hafve förlorat sin rätt till klander. Gäldenären vare ock
öppet att efter ty nu sagts klandra redovisningen.

109

177 §.

Den, som begärt tvångsförvaltning, vare öppet att när som helst hos
auktionsförrättaren äska, att egendomen ånyo utbjudes till försäljning.
Har sådant yrkande gjorts, eller har för annan borgenärs fordran egendomen
blifvit utmätt, åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före
auktionen eller, där jämlikt 102 § särskild! sammanträde skall hållas, före
det sammanträde afgifva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats,
skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning af
köpeskillingen skall äga rum.

178 §.

Sedan utmätningssökandens fordran blifvit till fullo gulden, gånge
utmätningen åter och varde egendomen till gäldenären återställd.

8 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

179 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran,
kvarstad å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den
fordran svara, eller äskar man kvarstad å visst gods, som annan innehafva
och hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika
skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären
undansticka’ eller förstör godset; varde då kvarstad beviljad.

180 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja kvarstad
efter 179 §, eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till
visst gods, att gäldenär tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga
är, må ställas under förbud att säljas eller skingras; då må sådant förbud,
när skäl därtill äro, af öfverexekutor beviljas. Finnes gäldenärs gods
eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas att det
utgifva.

no

181 §.

Öfverexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom
och hvad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År
synnerlig fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård
eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 1 mom. sägs.

182 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål äge, ändå att betalningsskyldighet
ej kunnat gäldenären åläggas, öfverexekutor att, där så skäligt finnes, bevilja
kvarstad å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

183 §.

Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som
då dylik egendom utmätes; dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet
för fordran, värdering icke af nöden.

Ej må för fordran kvarstad läggas å egendom, som icke får i mät

tagas.

184 §.

Finner öfverexekutor skäl att i kvarstad sätta afrad, hyra eller ränta,
som af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt
att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige tungjord! Den
som blifvit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som
bör för egendomen gäldas och under kvarstad stiden till betalning förfaller,
gulden varder.

185 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under
innehafvarens vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran,
varde egendomen värderad, såsom i fråga om utmätning är sagd!

186 §.

Äro penningar satta i kvarstad, eller hafva medel, hvarom i 184 §
förmäles, till syssloman influtit, äge öfverexekutor, där borgenär eller
gäldenär det äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom
i 160 § sägs.

in

187 §.

År fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att
efterlämna känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som
häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker
från orten, utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnadt gods; då äge
öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa från orten, innan han gjort
rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för längre tid än sex
veckor, öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhämtad och, där borgenär
det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio
dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det
öfverexekutors förordnande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning
sin fordran kraft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han
ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfverexekutor eller
domstol anhängig är; gånge kvarstad en eller förbudet åter. Har i det
fall, hvarom i 182 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,
såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för
talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, hafve den, som kvarstaden eller
förbudet vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu
stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

189 §.

Kvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade
blifvit, så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen
ställer.

190 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt kvarstad eller förbud, ej
vidare vara för handen, må kvarstaden eller förbudet af öfverexekutor
häfvas, så ock af domstol, då saken dit instämd är.

112

191 §•

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från
det han innehar eller eljest själf tagit sig rätt; äge öfverexekutor att genast
besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och
svare den, som sig förgrep, vid domstol.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att
sin talan vid domstol efter stämning utföra.

192 §.

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är
till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt
skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl att han ändock
äger Qvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar
ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,
som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,
att rätten är förverkad.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin
talan vid domstol utföra, galle hvad i 191 § sägs.

193 §.

Kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 192 §
må ej af öfverexekutor beviljas, där ej sökanden ställt pant eller borgen
för den skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes
någon, som bör sådan säkerhet ställa, ur stånd därtill, och har han för
sin talan visat synnerliga skäl, äge dock öfverexekutor honom från säkerhets
ställande befria.

194 §.

Ansökning om kvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras
skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att därå svara blifvit
vederparten läinnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof
ej tåla kan, äge han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och
intill dess annorledes förordnadt varder, dock icke i det fall, hvarom i
192 § sägs.

113

195 §.

Finner öfverexebutor, att den, som talan anhängiggöra saknar skäl
därtill, gifve genast sitt beslut därom. Skall någon i målet höras, förordne
öfverexekutor, huru det ske må; och äge öfverexekutor därvid förelägga
vite eller äfventyr att, om part försummar fullgöra hvad honom
varder ålagd t, målet ändock afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor
förekommande utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna
lag föreskrifven.

9 KAP.

Om kostnad i utsökningsmål.

196 §.

I mål, hvarom i 2 kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden,
där han saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen
medfört. Varder målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ”ersättning
tilläggas vedcrparten för hans kostnad; och äge ändå domstolen,
när målet där fullföljes, pröfva hvad ersättning den ena parten bör till
den andra gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

197 §.

I andra utsökningsmål, än i 196 § nämnas, bestämme öfverexekutor,
efter ty skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör
till den andra gälda ersättning för hans kostnad i målet.

198 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och
försäljning, så oek för köpeskillingens fördelning skall ur köpeskillingen
för den utmätta egendomen gälda». Kostnad, som ej sålunda gulden varder,
skall åt sökanden betalas, och må beloppet, där det ej är af honom förskjutet
eller af honom vid anfordran gäldas, hos honom utmätas. Har af flera
gemensamt intecknade egendomar någon blifvit särskildt utmätt för fordran,

t

114

som äger sämre rätt än den gemensamma inteckningen, och har i anledning
däraf inteckningshafvaren yrkat försäljning af de andra egendomarna
men försäljning ej kommit till stånd, skall den, som påkallat den särskilda
utmätningen, vidkännas hela kostnaden.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga
kraft, och upplyses, då utmätning skall företagas, att nedsättning skett
efter ty i 39 § sägs, skall hvad som erfordras till betäckande af ko>tnaden
för förrättningen tagas i mät, där ej den tappande parten vid förrättningen
styrker, att nedsättningsbevis eller besannad afskrift däraf blifvit för
vederparten uppvist så tidigt, att denne kunnat om nedsättningen underrätta
utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller
utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes af sökanden. Den, som begär utmätning af fast egendom eller
verkställighet af förordnande, som i 28 § sågs, vare, .ändå att domen eller
utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande af kostnaden för egendomens utmätning och försäljning.

199 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 198 § omförmäles, skall, där
utmätningsmannen det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom
utmätning, föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande
partens kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af
utmätningsmannen uttagas.

10 KAP.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

200 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denn»
lag handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

115

201 §.

För klagan öfver utmatning äge gäldenär tid intill klockan tolf å
femtonde dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom
i 75 § sägs, hos gäldenären verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen,
ingifve sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll
del af protokollet öfver utmätningen.

202 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast
egendom, göre det före klockan tolf å femtonde (lagen därefter; dock att
klagan öfver borgenärsförteckningen, där ej fråga är om bestämmande af
lägsta budet eller villkoren för försäljningen, skall föras i den ordning
203 § stadgar. 6

203 §.

År någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 146 § blifvit af utmätningsman
upprättadt, eller med utmätningsmans förslag till fördelning af medel,°som i
161 § . es eller som influtit under tvångsförvaltning, ingifve sin klagoskrift
till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.

204 §.

Försittes den i 201, 202 eller 203 § stadgade tid för klagan, och
visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar
att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning.
Visas förfall, sätte öfverexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen
underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt
äfventyret, om det försummas.

205 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 201, 202 eller 203 § sägs,
underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och
är det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen
fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets
utbekommande, förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande och

116

gifve därvid tillkänna, att, där protokollet ej är tillgängligt då målet skall
afgöras, klaganden förlorat sin talan.

206 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvi>ar,
äge öfverexekutor, där sadant för pröfning af klagandens talan finnes
nödigt, förordna om vittnens hörande vid domstol.

207 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter
ty i 162 och 163 §§ stadgas, själf svara för hvad utmätas bort, eller
söker någon eljest hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty
att han i utsökningsmål orätt förfarit; äge öfverexekutor, där han finner
sökandens rätt uppenbar, honom därtill förhjälpa. I annat fall varde
sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

208 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles,
flge han, om skäl därtill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare
i afbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller
meddela den rättelse däri, hvartill omständigheterna föranleda.

209 §.

I mål, hvarom i 201, 202 eller 203 § förmärs, skall öfverexekutors
slutliga utslag gifvas i den ordning, som i 3 i § stadgas.

210 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller
egendomens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen
åtgärd verka uppehåll däri, med min Ire öfverexekutor annorledes
förordnar.

117

11 KAP.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

211 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ä
i hofråtien sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag
gifves eller auktion å fast egendom af honom hållen år, att tillika meddela
underrättelse om hvad vid ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyra^
om det försummas.

öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,
må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på
målets utgång inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja
talan i sammanhang med hufvudsaken, där denna kommer under högre
myndighets pröfning.

. I utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
må ej gäldenär söka ändring.

212 §.

Har öfverexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig öfver omständighet,
som angår målets behandling; däröfver må ej besvär anföras annorledes
än i sammanhang med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskilt
öfverklaga förordnande, som enligt 194 eller 20* § före målets
slutliga afgörande meddelas. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af
öfverexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröfver klaga.

213 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i fråga om
fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor
såld, eller af medel, som i 1G1 § eller i 7 kap. afses, eller på klagan
öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till fördelning af
köpeskilling eller af medel, som i 161 § eller i 7 kap. afses, ingifve sina
besvär till hofrätten i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands och Gottlands län före klockan tolf å trettionde dagen
samt i mål från öfriga delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen

118

från den dag, då utslaget muntligen afkunnades, eller, om det blifvit efter
anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är ställdt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,
som nu är sagd, räknad från auktionsdagen; dock att besvär öfver borgenärsförteckningen,
när de ej afse bestämmande af lägsta budet eller villkoren
för försäljningen, skola anföras i den ordning, som för klagan öfver
öfverexekutors utslag i fråga om köpeskillings fördelning är stadgad.

214 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 213 §
nämnas, äge, där beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till
klagan, såsom i samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han
af beslutet erhöll del.

215 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande
tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift,
och varde därå tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten
utrikes, eller vet man ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig
ställt ombud, varde afskrift af beslutet hos öfverexekutor lämnad, och läte
den vinnande sedan i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar
mellan hvarje gång, kungöra, att beslut i det mål gifvet är, och att afskrift
af beslutet finnes hos öfverexekutor att tillgå; i ty fall hafve vederparten
tid att sig besvära före klockan tolf å nittionde dagen efter sista
kungörandet.

216 §.

Vill någon klaga däröfver, att han af öfverexekutor blifvit fälld till
ansvar enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 207 §, och är
utslaget ej för honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i
213 § sägs, från den dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom
delgafs.

217 §.

Ingifvas ej besvären till hofrätten inom föreskrifven tid, varde de
ej upptagna till pröfning, där ej inom samma tid laga förfall visas; visas
laga förfall, sätte hofrätten ut ny tid.

119

218 §.

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet, skall hvad i 205 § finnes för där afsedt fall
stadgadt äga motsvarande tillämpning.

•219 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,
efter ty här nedan sägs, lämnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären
sig förklara.

Finner hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klajranden
pliktig att efter föreläggande uttaga de af honom ingifna besvärshandlingarna
samt dem i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa,
så ock att inom lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad
från den dag föreläggandet genom anslag inom hofrätten kungöres, till hofrätten
inkomma med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
sägs, rörande delgifningen och dagen därför samt återställa handlingarna
eller ingifva styrkt afskrift däraf.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande
af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarna, hos
hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden
åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker
eller andra räkenskaper, äge, på framställning af klaganden, hofrätten
efter omständigheterna förordna, huruvida de må från delgifning
undantagas.

220 §.

År, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, hvar
han sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han
ej i hofrätten anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga
besvärshandlingarna, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas;
återställe klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro af
honom uttagna, och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det
han låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarna
finnas hos hofrätten att tillgå.

120

221 §.

Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att
fullgöra hvad honom enligt 219 eller 220 § åligger, lägge hofrätten honom
ny tid före. Visas ej Ingå förfall, eller, dRr fråga är om delgifning
enligt 219 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 220 § sägs,
äge Imf rätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till
afgörande. '' •

Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit
bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller åro
ej besvärshandlingarna återställda eller styrkt afskrift däraf ingifven då
målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare,
där klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofråttens föreläggande
låtit i allmänna tidningarna införa kungörelse om besvären och förklaring
ej inkommit då målet till afgörande företages.

222 §.

Har klaganden låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,
vare i fall, som i 219 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad
att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarna från hofrätten.

223 §.

Hav före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare
denne pliktig att inom lika tid som för besvärens anförande gällt, räknad
från den dag handlingarna honom tillställdes, förklaring till hofrätten ingifva;
är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd,
skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,
hvarom nu är sagdt, må ock i betaldt bref med allmänna posten
till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsätte hofrätten ny tid.

224 §.

Hvad parterna enligt 219 och 223 §§ hafva att iakttaga, sä ock
åfventyret, om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

121

225 §. y

Pröfvar h of rät t en tillfälle höra lämnas klagandens vederpart att
afgifva yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring
blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt att klaganden höres öfver
förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits, äge hofrätten
meddela föreskrift om delgifvande af inlaga, hvarom fråga är. Besluter
hofrätten att infordra öfverexekutors eller utmätningsmans utlåtande öfver
besvären, må ej part med beslutets delgifvande betungas.

226 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gottland afgjorda, må
fullföljas i annan ordning, än nu är sagdt; därom är särskildt stadgadt.

227 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den
klagande vederpartens kostnader i målet, efter ty hofrätten pröfvar skäligt.
Finnes någon hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 kap. 2 §
rättegångsbalken stadgadt är. Missfirmar någon hos hofrätten öfverexekutor,
äge hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande till ansvar,
när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter beläggas; är den
svårare, läte hofrätten den brottslige där särskildt åtalas.

228 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, äge hofrätten, när
skäl därtill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas,
förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

229 §.

Då i utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, däröfver klagan må
föras, skall kungörelse om utslaget inlöras i allmänna tidningarna.

Närmare föreskrifter i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.

230 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kap. sägs, må ej öfverklagas.
Har i annat utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet

M34/07 1 6

122

visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 211 §
tinnes stadgadt för där afsedt beslut om återförvisning äga tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af hofrätt meddelats,
må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans
förlust, skola till nedre justitierevisionen irigifvas före klockan tolf å
trettionde dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, där inom sagda
tid laga förfall visas, ny tid af Konungen utsättes. Klaganden åligger
att vid besvären foga öfverklagade utslaget jämte hofrättens protokoll, så
ock öfriga protokoll och utslag i målet, där de ej skola från hofrätten
insändas; försummas det och är ej det felande hos Konungen tillgängligt,
då målet till afgörande företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat.
Hvad sålunda för ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas
tillkänna.

Äro besvär öfver hofrätt^ utslag anförda, skola från hofrätten infordras
därstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras
öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,
skall hvad i 219—225 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla;
och skola, vid digifning af besvär, jämväl de i hofrätten af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

Mål, som före nämnda dag redan äro anhängiga, skola behandlas
enligt äldre lag; dock att, där ej före nämnda dag skett utmätning eller
meddelats förordnande, som i 28 § sägs, nya lagen skall lända till efterrättelse
samt att i fråga om förordnande om fast egendoms försäljning,
hvilket meddelats före nämnda dag, bestämmelserna i 86 § 2 mom. skola
tillämpas men, i händelse före samma dag öfverexekutors beslut vunnit
laga kraft eller borgenären begärt verkställighet af beslutet, de i sagda
lagrum stadgade tider räknas från nämnda dag.

Begäres efter den dag, då nya lagen träder i kraft, jämlikt 51 §
konkurslagen försäljning af fast egendom, som hör till konkursbo, skola
ändock i fråga om försäljningen tillämpas bestämmelserna i äldre lag, där
konkursen börjats före sagda dag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som blifvit ersatt genom bestämmelse i nya lagen, skall denna
i stället tillämpas.

123

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende därå iakttagas
skall.

Härigenom förordna», att 10 § 3 inom. och 23 § 4 mom. i förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad
i afseende därå iakttagas skall skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenårens lof, som i 1 punkten
sägs, öfverlåtit hans förskrifning till någon annan, hafve då han ej annan
rätt, än den, som förskrifningen lyder å; dock att i fråga om inteckningshafvares
rätt att njuta betalning ur intecknade egendomen gäller hvad
särskildt är stadgadt.

23 §.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad
af magistraten; och skall hvad i 85 och 99 §§ stadgas om skyldighet
för utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla och
handlingar till honom insända ej äga tillämpning å magistrat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen! om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

.. Ju

124

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen.

Härigenom förordna», att 9 §, 36 § 4 mom., 51, 54—57 och 67 §§,
117 § 2 mom. samt 122—126 §§ konkurslagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:

9 §•

Vid konkursansöknirig foge gäldenär uppteckning å boets egendom
och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock å de
böcker och handlingar, som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpliktelse
underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår
konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflämnar ej gäldenär vid förklarings
afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och å landet af
domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till boet hörer,
under edsförpliktelse redligen uppgifva. Kan ej fullständig uppteckning
genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna och deras hemvist rätten
eller domaren ofördröjligen tillställas.

Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,
som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans
rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock, där rätten
eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom under
säker vård hållas och boets angelägenheter bevakas intilldess, såsom framdeles
sägs, gode män utsedde blifvit. Är ej bouppteckning af gäldenären

125

ingifven, varde förordnande, på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt. På
yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna äge rätten eller domaren
att, i stället för förordnande, hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller
flere skicklige män att boet jämte de böcker och handlingar, som nämnda
äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män,
boet förvalta, intilldess gode män utsedde blifvit.

Varder annan än deri, som domare- eller tjänsteed aflagt, till förrättningsman
enligt denna § förord nåd; svärje inför rätten eller domaren,
att han det uppdrag redligen fullgöra skall; och hafve sedan samma plikt
och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens
ärenden gå.

Utvisar bouppteckningen, att fast egendom finnes i boet, åligge rätten
eller domaren att ofördröjligen om konkursen göra anmälan hos inskrifningsdomaren
samt tillika, där egendomen ligger inom rättens domvärjo,
hålla inskrifningsdomaren bouppteckningen till hända, men i annat fall
tillställa honom utdrag af densamma.

36 §.

4 mom. År under de sista trettio dagarna före konkursens början
pant af gäldenären lämnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet
ej varit betingad, vare pantsättningen utan verkan, där borgenärerna det
påstå. Har under sagda tid borgenär sökt inteckning i fast egendom eller
i tomträtt för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,
vare inteckningshafvaren pliktig att, där borgenärerna det påstå, återställa
inteckningshandlingen till konkursboet eller för verkställande af utbyte
efter ty i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom bestämmes hålla
den till hända; dock att hvad sålunda är stadgadt icke skall äga tillämpning
å inteckning, som inom den i 1 kap. II § i lagen om köp, byte
och gåfva af fäst egendom stadgade tid i sådan egendom sökts för fordran,
som där afses.

51 §.

Finnes i boet fast egendom, äga borgenärerna hos vederbörande
myndighet äska försäljning dåraf i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Ej må försäljning annorledes ske, där ej borgenärerna i den ordning 59
och 60 §§ stadga sådant besluta eller, dår fråga är om försäljning annorledes
än å offentlig auktion, alla vid sammankomsten närvarande borgenärer
så ock gäldenären därtill samtycka.

126

Lös egendom må ej säljas annorledes än å auktion, den där blifva
lagligen kungjord, där ej borgenärerna i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del däraf må säljas
under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande därtill
lämnar bifall. Lös egendom, däri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt,
som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans
samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas,
äga borgenärerna, där fartyget finnes å ort, inom riket, hos vederbörande
utmätningsman åska försäljning i den ordning, som om dylik egendom,
den där blifvit utmätt, särskilt är stadgad. År fartyg, som säljas skall,
för gäld intecknadt, må det ej annorledes än utmätningsvis säljas, med
mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen beroende, därtill
samtycker och för inteckningens dödande aflämnar inteckningshandlingen
till den, som af inteckningsbafvaren och köparen utses.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom,
eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran, för hvilken
borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som ill kap. sjölagen
sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid
och på det sätt, att, enligt hvad särskilt år stadgadt, förmånsrätt i den
egendom för samma fordran uppkommit; äge borgenären besörja, att den
pant eller egendom å offentlig auktion såld varder, där ej gode männen
eller sysslomännen vilja den lösa; skolande försäljningen, där egendomen
utgöres af fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik
egendom, den där blifvit utmätt, särskildt är stadgad. Där ej egendomen
utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode männen eller sysslomännen
minst en månad förut veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem
reda för hvad som influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är,
åge sysslomännen därom besörja; dock att hvad sålunda stadgats icke skall
äga tillämpning, när förskrifning, som är intecknad i fast egendom, blifvit
åt fastighetsägaren lämnad såsom pant.

55'' §.

Gode män eller syssloman må. efter samråd med rättens ombudsman,
i mån af influtna tillgångar, medgifva borgenär, som bär fordran

127

den där enligt 4 eller 5 § i 17 kap. handelsbalken med förmånsrätt
utgå bör, att betalning därför före tiden för fordringarnas granskning lyfta,
dock bör borgenären förut hafva gifvit sin bevakningsinlaga till rätten
eller domaren in: vare ock pliktig ställa borgen för hvad han lyfter, där
ej borgenärerna, vid sammankomst, lyftning utan borgen medgifva.

Då inställelsedagen förbi är, må andra borgenärer, som förmånsrätt
för sina bevakade fordringar hafva, medgifvas, på sätt nyss är sagdt, att
betalning ur tillgångarna lyfta, sedan de, där edgång äskats, sådan fullgjort.
Kronan vare dock ej pliktig att borgen ställa.

56 §.

Vägras lyftning, där den enligt föregående § medgifvas må, äge
borgenär att sig därom hos rätten anmäla, och gifve rätten däröfver
utslag.

57 §.

Varder å fast egendom, som finnes i boet och icke står under tvångsförvaltning
såsom i utsökningslagen sägs, auktion utsatt att håilas i den
ordning där stadgas, åligge det gode männen eller syssloinännen att till
auktionsförrättaren aflämna behållning, som af egendomens förvaltning uppkommit.
Behållning, som ej sålunda aflämnas, skall, innan slutlig utdelning
sker, öfverläinnas till öfverexekutor, som har att mellan rättsägarne
uppgöra likvid i den ordning utsökningslagen bestämmer i fråga om
medel, som influtit under tvångsförvaltning.

67 §.

Arfvode till gode män och till syssloman bestämme borgenärerna,
antingen till visst af hundrade, eller efter annan grund; ej må det för
syssloman efter tid räknas. God man eller syssloman äge ej att för egen
del, där han själf är borgenär, eller såsom ombud för annan deltaga i
borgenärernas beslut därutinnan. Nöjes ej god man eller syssloman med
beslutet, eller menar någon borgenär, eller gäldenären, att arfvodet blifvit
för högt bestämdt; lägge rätten dem emellan, som skäligt pröfvas.

När beslut angående arfvode till sysslomännen fattas, skola borgenärerna
tillika föreslå arfvode till rättens ombudsman. Det förslag skall,
jämte det i ärendet förda protokoll, ingifvas till rätten, som därefter bestämmer
hvad skäligen må rättens ombudsman i arfvode tillerkännas.

128

Ej må arfvode njutas förr än gode män eller syssloman slutlig reda
för sig gjort.

Finnes i boet egendom, som är intecknad eller däri särskild förmånsrätt
eljest äger rum, må ej till förfång för dem, som hafva inteckning
eller eljest äga förmånsrätt i egendomen, utgå högre arfvode än som skäligen
motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel.

117 §.

2 mom. Utgår fordran med förmånsrätt, njutes därå full ränta till
den dag, som för utdelning bestämmes, där borgenären ej dessförinnan
fatt uppbära betalning. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej
utfäst och viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem
för hundrade om året därå beräknad från den dag, den offentliga stämningen
utfärdad blef.

122 §.

Kommer borgenär, som efter inställelsedagen fordran anmält, och
hos syssloman visar sig hafva bevakningshanölingar till rätten eller domaren
ingifvit; då skall i utdelningsförslag, om hvars framläggande å viss
dag kungörelse ej redan blifvit utfärdad, utdelning å hans fordran beräknas;
och varde beloppet afsatt till dess fordringen granskad och pröfvad blifvit
Varder den fordran godkänd; äge borgenären rätt att af de konkursboets
tillgångar, som ej äro upptagna uti äldre utdelningsförslag än det i
första stycket omförmälda, först, så vidt återstående tillgångar därtill förslå,
erhålla utdelning till så stort belopp, som på hans fordran löper i förhållande
till hvad de andra redan uppburit, och tage sedan med dem del
i det, som af tillgångarna kan återstå: njute ock tillgodo den förmånsrätt,
honom enligt lag tillkommer.

123 §.

Då slutlig utdelning sker, skall ock redovisning för boets förvaltning
framläggas.

Vill borgenär eller gäldenär förvaltningen, eller sysslomännens åtgärder
i ett eller annat afseende klandra; instämme klandret till den rätt,
under hvars dom konkurssaken lyder, inom tre mänader från den dag, å
hvilken den för redovisningens granskning utsätta sammankomst upplöstes;
och varde klandret pröfvadt, ändå att konkurssaken i högre rätt fullföljes.

129

124 §.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit i penningar förvandlad,
och den för slutliga utdelningen däraf bestämda dag tilländagått,
anses konkursen afslutad, ändå att dom öfver bevakade tvistiga fordringar
ej fallen ä.r, eller någon ytterligare tillgång, i följd af rättegång eller
annorledes, sedermera för boet uppkomma kan; yppas sådan tillgång, varde
den, på sätt, förut stadgadt är, bland borgenärerna fördelad. År fast
egendom, som hör till boet, icke försåld, vare det ej hinder för konkursens
atslutande, där auktion å egendomen hållits i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller borgenärerna, ändå att sådan auktion ej hållits, besluta,
att konkursen skall afslutas.

Då konkurs bör såsom afslutad anses, gifve sysslomännen bevis
därom till gäldenären, om han det äskar. Vägra de det, pröfve rätten,
efter det ombudsmannen hörd blifvit, om laga skal för den vägran är.

125 §.

Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart,
att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling; då skall rättens ombudsman, med företeende
af gode männens eller sysslomannens därom afgifna framställning, förhållandet
hos rätten anmäla, och äge rätten förordna, att vidare behandling
af konkurssaken ej äger rum, därest ej inom trettio dagar borgenär eller
gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning åro
att tillgå.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga
stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute rätten eller
domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet
blifvit.

126 §.

Har konkurs afslutats utan att fast egendom, som hör till boet, gått
till försäljning, ankomme på fastighetens ägare att anmäla förhållandet för
antecknande i fastighetsboken.

Denna lag skall tråda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs,
som börjats före nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.

“"/OT

17

130

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september 1862 huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undansättande
af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta
betalning ur boet innan tid till egendomsafträde ute är efter hvad i 5
eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter:
varder boets° egendom därefter inom sagda tid till konkurs afträdd; bevake
han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute ej båttre
rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, där det lyftade, eller
något däraf, honom i konkursen frångår, sådant till boet ut, med laga
ränta från lyftningsdagen.

Afyttras af stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en
månad förflutit, antingen från den dag,, uppteckningen af boet slutad var,
eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit, från
den dag, tiden därtill tilländagått; vare öfverlåtelsen emot den dödas borgenärer
utan verkan, där konkurs efter den döda börjas inom sagda tid,
samt gode männen, sysslomännen eller borgenärerna i konkursen å nya
ägaren taga stämning och fortställa den sist en månad efter inställelse Ö

Ö O

131

dagen: har å egendomen lagfart ej blifvit sökt förr an efter inställelsedagen;
vare den klandertid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten
söktes. Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa på sätt
nämndt är: kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer,
för gode männen eller sysslomännen: försummar han det; då må hans
talan ej till profning upptagas.

År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning sökt på grund
af stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund af utfästelse af den
döda, för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, galle
därom hvad i konkurslagen stadgas angående inteckning, som blifvit sökt
inom trettio dagar före början af konkurs.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af rätt
till. fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs, som
börjats före nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 3 mom. handelsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.

132

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas, att 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skola
erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökning om särskilda
nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att
tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande
eller parternas öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning
på ägare och andra, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jämväl, att, till underrättelse för möjligen varande okända eller icke uppgiga
rättsägare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den sockens kyrka, där fastigheten är belägen, som ock genom
allmänna tidningarna, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt; och åligge
rätten att ofördröjligen om ärendet göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Jordens eller lägenhetens ägare, då han höres, vare skyldig att hos rätten,
i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt
med honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos
rätten skall jämväl företes bevis därom, huruvida jorden eller lägenheten
är med inteckning besvärad; och äga parterna att, innan nämnden sättes,
i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för
dess utgörande utföra.

133

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterna emellan tvist, huruvida därigenom
må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning därför, enligt
hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,
innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra äga rum, beståmme
ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller
fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig
afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara. Skall ersättningen
utgå. i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för hvilken den stadgade
afgiften skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva eller uppbära
afgiften, att efter utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgiftens
belopp. Har ej ansökning om tillsättande af särskild nämnd för sådan
pröfning till rätten inkommit före utgången af den fastställda tiden, skall
afgiften utgå med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes,
med rätt för den, som därefter vill erhålla ny pröfning af beloppet, att
därom göra ansökning, på sått nyss är sagdt.

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom
besvär.

24 §.

Lösen för jord eller lägenhet, som afstås skall, så ock ersättning
för intrång, hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad för
själfva anläggningen, vare den, som jordens eller lägenhetens begagnande
yrkat, skyldig att till ersättningstaganden utgifva inom den för jordens
eller lägenhetens afstående eller upplåtande stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet
därförinnan ej hunnit bestämmas, inom tre månader efter
det sådan bestämmelse skett. För betalning af årlig afgift sätte rätten
ut tid, där parterna ej åsämjas.

Har ej öfverenskommelse om ersättningen träffats eller nämnden
sitt beslut meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten afstås eller
upplåtas bör, må sådant ej hindra arbetets företagande, därest sökanden
hos Konungens befallningshafvande ställer full borgen för lösnings- eller
ersättningsbeloppet samt för kostnad och skada. Kronan vare för sådan
borgen fri.

År jord eller lägenhet, som afstås skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet
därför inom den för dess utgifvande hår ofvan stadgade tid nedsatt
i ränteriet hos Konungens befallningshafvande, som kungör sådant
vederbörande ersättningstagande och inteckningsägare, samt likvid dem

134

emellan sedermera i laga ordning uppgör. Är ersättningsbeloppet fastställdt
genom öfverenskommelse emellan den ersättningstagande och den,
som ersättningen gifvit, och förmenar inteckningsägaren värdet hafva blifva
för lågt beråknadt, vare denne berättigad att, där ej full likvid för
hans fordran honom lämnas, äska jordens uppskattning af nämnd, i den
ordning förut i denna lag är vordet stadgadt; dock gånge beslutet om
jordens afträdande icke dess mindre i verkställighet.

Sådan talan, som efter 21 och 22 §§ föras kan, må ej heller utgöra
hinder för vederbörande att, sedan ersättningsbeloppet blifvit inom stadgad
tid erlagdt eller nedsatt, jorden eller lägenheten tillträda eller begagna.
Fördröjes utöfver nämnda tid betalningen; då skall, i händelse någon till
ersättning berättigad det yrkar, frågan om jordens eller lägenhetens afstående
eller begagnande, såvidt på hans rätt inverkar, vara förfallen och
ankomma på ny pröfning.

26 §.

År jord eller lägenhet, som, på sätt omförmäldt blifvit, är vorden
afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan ersättningsbeloppet
blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Utgör det som afträdts allenast en del af den fastighet,
hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af ersättningen
likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens befallningshafvande
att därom, sedan fördelningen blifvit godkänd eller
vunnit laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända
fördelningslängden.

Utan hinder däraf att fördelning af ersättning för afträdd jord ägt
rum och blifvit godhänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshafvare,
hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den rätt till talan, som honom
eljest, efter ty ofvan sägs, tillkommit.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning åt
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där jorden
blifvit afträdd före nämnda dag.

135

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

afledning af vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan afledning af vatten skall erhålla följande ändrade lydelse:

År fast egendom, som blifvit i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser
afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan
löseskillingen blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Utgör det som afträdts allenast en del af den
egendom, hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens
befallningshafvande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning af ersättning, som i 67 § afses, likvid
utfallit å hufvudstol af intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder däraf att fördelning af löseskilling eller af ersättning,
som i 67 § afses, ägt rum och blifvit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshafvare, hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den
rätt, hvarom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där egendomen
blifvit afträdd före nämnda dag.

136

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse åt 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den lösen, grufägaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterna
om beloppet, varde det af förrättningsmanrten och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af
enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning att
jordägaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar därunder inbegripna, tillfalla innehafvare!! af
besittningsrätten, men eljest jordägaren, mot förbindelse för denne, om
jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren skadeslös
för den förlust, som genom mistningen af marken honom tillskyndas.

Är marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordägaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning, som för
fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad;
åliggande det Konungens befallningshafvande att, där likvid utfallit å
hufvudstol af intecknad gäld, därom ofördröjligen, sedan fördelningen
godkänts eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos inskrifningsdomaren
och tillika insända fördelningslängden. Äfven i andra fall, än nu sagts,
må grufägaren, om han det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens
befallningshafvande, som, på anmälan, håller densamma vederbörande
tillhanda.

137

Betalning eller nedsättning at‘ lösesumman jämte ränta därå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar därefter, vid påföljd, om det försummas, att grufägaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där marken
blifvit afträdd före nämnda dag.

i4iu/«

138

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt Kungl. kungörelserna den 13
juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, äger
kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,
hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast
egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande att, såvidt angår egendom,
som är i fastighetsboken upptagen, sedan anteckning, som nyss sagts,
skett, därom så ock angående de årliga afbetalnings- och räntebeloppen
ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren. När lånet blifvit till
fullo betaldt, skall ock härom anmälan göras efter ty nu sagts.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, och skall tillämpas jämväl i fråga
om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken och ej före samma
dag blifvit till fullo betaldt.

139

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9
november 1866 om skiftesverket i riket.

Härigenom förordnas, att 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 8-

Är jord å landet oskiftad och vill delägare laga skifte därå erhålla;
hafve där vitsord till.

Om delning af jord, som ingår i tomtindelning, i köping eller å
annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, galle hvad särskild!
år stadgadt.

59 §.

Hvad nu rörande ägoutbyte mellan byar och hemman i förening
med ågoskifte stadgadt är, galle äfven, då fråga därom, utan sammanhan
med sådant skifte, förekommer, likasom ock då stadsjord möter ägor
landet, eller fråga eljest uppstår om utbyte af stadsjord mot äga å landet.

Mellan tomter i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom
i stad finnes, eller mellan sådan tomt och annan jord vare ägoutbyte
i nu stadgad ordning icke tillåtet.

83 §.

Hindras ordentlig och formlig skiftesläggning af anlagda ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, eller af sådana till hemman hörande lägenheter,
som lagligen därifrån upplåtna blifvit, eller af sådana inom skifteslaget

140

belägna utjordar eller urfjällar, hvilka tillhöra hemman i annat skifteslag
och ej kunna efter stadgandet i 56 § utbytas; då skola dessa lägenheter
i skiftet ingå och, efter delningsgrund och gradering, jämngoda utstakas
å de ställen, där det till beredande af ett redigt skifte ''lämpligen ske kan;
och gånge med utflyttnings- och odlingskostnaderna som i 13 kap. stadgadt
linnes. Ägare åt det hemman, hvarifrån lägenhet blifvit under nyttjanderätt
på viss tid eller lifstid upplåten, före vid skiftet därför talan; börande,
vid fråga om utbyte af ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, regementsfullmäktig,
efter anmälan från landtmätaren, tillförordnas.

UtgÖres lägenhet, som från hemman upplåtits, af tomt i köping
eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, må den
dock ej på sätt i denna § sägs i skifte ingå.

136 §.

Klandras ej skifte inom den i 129 § föreskrift^ tid, bör skiftesmannen
till ägodelningsrätten, vid rättens nästa sammanträde, eller sist vid
nästinfallande lagtima ting, karta och handlingar, för pröfning och fastställelse,
ingifva; och har rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas,
noga tillse och pröfva, att detsamma är lagligen beskaffad!, och bland
annat äfven däruti, att ägorna icke blifvit delade i flera skiften, än denna
stadga i 87 § högst tillåter, utan att sådan hemställan hos ägodelningsrätten
skott, som i 88 § föreskrifven finnes. 1 annan händelse må någon
fastställelse å skiftet icke meddelas, utan antyde domaren skiftesmannen
att i de olagliga delarna af skiftet nödiga rättelser verkställa. Äro felen
af större betydenhet, insände domaren kartan och handlingarna till Konungens
befallningshafvande, som föranstaltar, att skiftesmannen i laga ordning
varder under tilltal ställd. Finnes skiftet lagligen beskaffad!, då bör
rätten detsamma till framtida efterrättelse fastställa och bevis därom jämväl
å kartan anteckna. 1 enahanda ordning bör förrättadt ågoutbyte till
pröfning och fastställelse befordras.

Har ersättning för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse blifvit
bestämd vid förrättning, som jämlikt 101 § hållits efter skiftes afslutande,
eller har vid hemmansklyfning, hvarå efter ty i 94 § stadgas fastställelse
icke skall meddelas, blifvit bestämdt, att ersättning, som nyss sagts, eller
bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd skall af
delägare i skiftet gäldas, och klandras icke förrättningen inom den i 129 §
bestämda tid; åligge landtmätaren att ofördröjligen till ägodelningsrättens
ordförande ingifva protokollet öfver förrättningen jämte alla förrättningen
rörande handlingar.

141

Har vid skiftesförrättning, hvarå skall sökas fastställelse, blifvit
bestämdt, att bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd
eller för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse skall af delägare i
skiftet gäldas, åligge det ägodelningsrättens ordförande att därom så ock
angående beloppet af den ersättning, som skall från hvarje ägolott utgå,
samt de tider, å hvilka ersättningen skall betalas, ofördröjligen efter det
fastställelse å skiftet meddelats göra anmälan hos inskrifningsdoinaren;
är fråga om fastighet, som ej är i fastighetsboken upptagen, skall anmälan
göras hos Konungens befallningshafvande, som har att om förhållandet
göra anteckning i jordeboken. År ersättningen bestämd vid förrättning,
som i 2 mom. afses, skall efter ty nu sagts anmälan göras
efter det förrättningen vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, ersättningsfrågan
blifvit af ägodelningsrätten slutligen pröfvad.

Har ersättningsskyldighet, som ofvan sägs, upphört, ankomme det
på enskild sakägare att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rått till fast egendom träder i kraft.

142

Förslag

till

Lag

om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall fogas ett nytt
mom., så lydande:

3 mom. Jord, hvilken såsom själfständig tomt ingår i tomtindelning
i köping eller å annan ort, där tomtindelning såsom i stad finnes, må ej,
ändå att den genom hemmansklyfning eller ägostyckning utbrutits, klyfvas
eller styckas enligt denna lag; ej heller skola å upplåtelse från tomt å
sådan ort af visst till gränserna bestämdt område denna lags bestämmelser
angående jordafsöndring äga tillämpning.

Varder tomt, som nu sagts, delad, då skall, där tomten utgöres af
jord, som är i mantal satt, Konungens befallningshafvande förordna, huru
de utskylder och besvär, som hvilat å den odelade tomten, skola efter delningen
utgöras, samt om fördelningen göras anteckning i jordeboken; skolande,
där tomten hör till köping eller inunicipalsamhälle, för ändamål,
som nu sagts, angående delningen ofördröjligen hos Konungens befallningshafvande
göras anmälan af den myndighet, som har inseende öfver samhällets
bebyggande. Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tilllämpning,
där tomten häftar för afgäld, som enligt lagen den 25 maj 1905
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet skall utgå, eller för frälseränta
eller för lån, som af allmänna medel lämnats för beredande af odlingsföretag.

Denna lag skall träda i kraft den dag,fdå lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

143

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Förutom det i 1 kap. 9 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
föreskrifna protokoll öfver inskrifningsärenden skola vid underrätt föras
följande särskilda protokoll, nämligen: ett öfver äktenskapsförord; ett öfver
förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och
afhandlingar om lösöreköp. Uti inskrifningsprotokollet skall för hvarje
ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, ärendet rörer, samt uti
öfriga protokollen för ärende, som angår inregistrering af bouppteckning
eller bevakning af testamente, den dödes namn och för annat ärende namnet
å den person, ärendet rörer.

Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt
protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för hvarje
ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens
beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.

Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt
öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å

144

brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,
hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det
i protokollet anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

%

145

Förslag

till

Lag

om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet

l §•

x

Hafva, efter det lägenhet blifvit från hemman för alltid afsöndrad,
lägenheten och stamhemmanet kommit i samme ägares hand, må lägenheten
sammanläggas med stamhemmanet efter ty här nedan sägs. Har
efter det afsöndringen skedde stamhemmanet blifvit styckadt annorledes
än genom afsöndring, må sammanläggning af lägenheten ske med sålunda
afstyckad del.

Ej må i något fall sammanläggning äga rum, där lägenheten utgöres
af tomt i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad
finnes.

2 §•

Ansökning om sammanläggning skall göras vid rätten, men ankomme
det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt
angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt
om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående
skyldighet att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tilllämpning
å ärende, som här afses.

3 §■

Finnes i fastighetsboken antecknadt, att klander blifvit instämdt å
fång till fastighet, hvarom fråga är, eller finnes eljest rätten därtill tvistig,

““/o? 19

146

eller är sådan fastighet utmätt eller beslut meddeladt om dess försäljning
i den ordning utsökningslagen bestämmer, varde ansökningen afslagen.

4 §•

Ej må ansökning om sammanläggning bifallas, med mindre sökanden
erhållit lagfart å de fastigheter, som skola sammanläggas; dock att, där
någondera fastigheten förvärfvats genom fång, hvarmed ägaren enligt
äldre lag icke varit skyldig att lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig,
där ägarens åtkomst styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan
så är att antingen endera fastigheten icke är besvärad af sökt eller beviljad
inteckning eller inskrifning eller ock, där båda fastigheterna äro sålunda
besvärade, den ena häftar allenast för sådana inteckningar eller inskrifningar,
som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i den
andra, samt i denna icke finnes annan inteckning eller inskrifning med
bättre eller lika rätt; skolande hvad nu sagts i fråga om inteckning eller
inskrifning äga tillämpning jämväl beträffande fordran eller rättighet, som
afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.

Afser ansökningen lägenhets sammanläggning med del af stamhemmanet,
må ansökningen icke bifallas, med mindre det visas, att från lägenheten
icke skall utgå afgäld till öfriga delar af stamhemmanet.

5 §•

Bifalles ansökningen, vare inteckning eller inskrifning, som är meddelad
allenast i endera fastigheten, gällande jämväl i den andra; skolande
härom göras anteckning i fastighetsboken.

Varder, efter det ansökningen bifallits, på grund af tidigare rätt
till endera fastigheten ansökan om inteckning eller inskrifning gjord eller
fullföljd, skall den inteckning eller inskrifning, där ansökningen därom
bifalles, fastställas att gälla i hela. den nya fastigheten.

6 §•

Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren
ofördröjligen beslutet för Konungens befallningshafvande.

7 §•

Hvad här ofvan i denna lag är stadgadt angående lägenhets sammanläggning
med stamhemman eller del af stamhemman skall äga mot -

147

svarande tillämpning i fråga om lägenhet, som för alltid afsöndrats från
annan fastighet än hemman, så ock i fråga om område, som från fastighet
afskilts i enlighet med bestämmelserna om jords eller lågenhets afstående
för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, men
blifvit af fastighetsägaren återlöst.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

148

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående förändring
af tomts område.

Härigenom förordnas, att 1—5, 9, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj
1899 angående förändring af tomts område skola erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Vill i stad någon sammanlägga två tomter till en, eller från tomt
afstycka viss del att med annat område sammanläggas till en tomt, eller
med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning ingår, eller tomtdel,
som förvärfvats i den ordning gällande författning om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver, söke inskrifningsdoinarens
medgifvande till den åtgärd.

Ansökning, som nu sagts, skall göras vid rätten, men ankomme
det på inskrifningsdoinaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt
angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt
om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående skyldighet
att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tillämpning å
ärende, som här afses.

2 §•

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att genom
laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor om
jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning,
hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

149

Lag samma vare, där i fastighetsboken tinnes antecknadt att klander
blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten därtill
eljest tinnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddeladt
om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är
stadgad.

3 §•

Sammanläggning af två tomter må ej medgifvas, utan så är, att
sökanden vunnit lagfart å tomterna samt endera tomten icke är besvärad
af beviljad eller sökt inteckning och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet.

4 §■

Medgifvande att med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning
ingår, må ej lämnas, utan att sökanden vunnit lagfart å såväl
tomten som det område, hvilket därmed skall sammanläggas; ej heller där
sistnämnda område är besväradt af beviljad eller sökt inteckning eller
kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i sökandens hand häfta för fordran
eller annan rättighet.

Hvad nu är sagdt äge motsvarande tillämpning, där någon vill med
tomt sammanlägga tomtdel, som förvärfvats i den ordning gällande författning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver.

5 §•

Ej må det medgifvas ägare af tomt att därifrån afstycka viss del
att med annat honom tillhörigt område till en tomt förenas, med mindre
han erhållit lagfart å tomten och å det område, hvarmed tomtdelen skall
förenas. Söker ägare af tomt att därifrån må afstyckas viss del att med
område, som tillhör annan, sammanläggas till en tomt, må ej medgifvande
därtill lämnas, där ej sökanden erhållit lagfart å tomten samt ägaren af
det område, hvarmed tomtdelen skall förenas, såväl erhållit lagfart å det
område som ock, på grund af öfverlåtelse från sökanden, om lagfart å tomtdelen
gjort ansökan, hvars pröfning uppskjutits i afbidan på styckningsfrågans
afgörande.

År tomt, därifrån någon del skall afstyckas, besvärad af beviljad
eller sökt inteckning, må ej medgifvande till afstyckningen lämnas, där
ej, efter det myndighet, som i 2 § sägs, till styckningen gifvit tillstånd,
inteckningshafvaren med företeende af inteckningshandlingen i hufvud -

150

skrift inför rätten samtyckt till styckningen; har samtycke gifvits, skrifve
rätten bevis därom å inteckningshandlingen. Samtycket vare utan verkan,
där ej i anledning af det lämnade tillståndet styckningen medgifves.

Där sådant fall är förhanden, att enligt 11 kap. 2 § jordabalken
tomt kan i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet, må ej
afstyckning därifrån medgifvas förr än efter utgången af den tid, inom
hvilken enligt nämnda lagrum inteckning skall sökas.

9 §•

Skall enligt hvad i 7 eller 8 § sägs inteckning gälla jämväl i annat
område än det, hvari den beviljats, eller upphöra att gälla i visst område
eller ansökan om inteckning anses till någon del förfallen, göre inskrifningsdomaren
anteckning därom i fastighetsboken.

10 §.

Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren
ofördröjligen beslutet för den myndighet, som har att pröfva
frågor om jämkning i gällande tomtindelning.

12 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall ock gälla för köping
eller annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

MOTIV.

153

Förslag till lag om köp, byte och gåfva af fast egendom.

Likasom i 1734 års lag bör jordabalken allt fortfarande behandla de arter
af fång till fast egendom, hvilka äro att hänföra till den allmänna förmögenhetsrättens
område. I föreliggande afdelning af förslaget till jordabalk hafva därför
upptagits dels bestämmelser rörande köp, byte och gåfva, hvilka behandlas i ett
sammanhang, dels stadganden om viss tids häfd, som upptagits i samband med
reglerna om inskrifning. Urminnes häfd däremot kommer att behandlas i förslagets
tredje afdelning, som är afsedd att bland annat omfatta lagstiftningen
angående grannskapsförhållanden mellan fastigheter, hvarmed bestämmelserna om
urminnes häfd äga nära samband. I jordabalken har icke ansetts böra upptagas
lagstiftningen angående expropriation. På grund af denna lagstiftnings särskilda
natur såsom till väsentlig del fallande inom området för den offentliga rätten —
gtats- och förvaltningsrätten — har den icke sin rätta plats i jordabalken.

Köp, byte och gåfva bilda tillsammans en särskild grupp af rättsförvärf,
hvilka kunna betecknas med benämningen öfverlåtelser; dessa rättsförvärf äro till
sin giltighet beroende af företrädarens rätt, det är ur denna, som förvärfvarens
rätt härledes. Köp och byte stå hvarandra mycket nära. Köpet kännetecknas
däraf att vederlaget är bestämdt i penningar. Vid byte af fast egendom tänker
man närmast på det fall, att en fastighet går i utbyte mot annan fastighet, men
vederlaget kan ock tänkas vara bestämdt i lösören eller annorledes, blott icke i
penningar. Gåfva åter är i motsats till köp och byte den vederlagsfria öfverlåtelsen.
Dessa olika former af öfverlåtelse återfinnas dock i verkligheten icke
alltid i sin renhet. Öfvergångsformer förekomma såväl mellan köp och byte —
då vid byte mellangift gifves i penningar — som mellan aftal af dessa slag och
14M/07 20

154

gåfva — då vederlag utgår, ehuru till så ringa belopp, att öfverlåtelsen åtminstone
delvis måste antagas hafva skett i gåfvosyfte.

Tydligt är, att under nutida förhållanden köpet blir det »laga fång», som i
främsta rummet påkallar lagstiftarens uppmärksamhet. Om byte hafva särskilda
regler icke ansetts nödiga, utan har det funnits tillräckligt att stadga, att med
endast en mindre väsentlig afvikelse bestämmelserna om köp skola i tillämpliga
delar komma till användning. Beträffande gåfva af fast egendom hafva i ett
särskildt kapitel af förslaget sammanförts åtskilliga stadganden, hvilka till största
delen endast återgifva innehållet af förordningen den 21 december 1857 angående
hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, till den del
denna förordning handlar om gåfva. Förordningens bestämmelser härom ersatte
motsvarande stadganden i 8 kap. jordabalken af 1734 års lag och böra vid en
omarbetning af jordabalken upptagas i denna.

Hvad angår förslagets bestämmelser om köp af fäst egendom, är deras syfte
olika. Dels måste vissa stadganden af grundläggande natur gifvas angående
aftalets form och innehåll; dessa stadganden kunna icke genom säljares och
köpares öfverenskommelse sättas å sido. Dels böra bestämmelser meddelas, som
afse att reglera säljares och köpares inbördes rättigheter och skyldigheter i de
fall, där icke uttryckliga bestämmelser i sådant hänseende meddelats i själfva
aftalet eller af omständigheterna i det särskilda fallet kan hämtas ledning för
utrönande af kontrahenternas vilja och mening. Särskildt äro sådana lagbestämmelser
erforderliga, då man har att afgöra, hvilka påföljder skola inträda, därest säljaren
eller köparen i något afseende eftersätter hvad honom enligt aftalet åligger.
De i sådant syfte gifna stadganden, som upptaga största delen af lagförslagets
innehåll, bilda en motsvarighet till hvad i lagen den 20 juni 1905 bestämmes i
fråga om köp och byte af lös egendom.

För exekutiv föryttring af fast egendom gälla de särskilda regler, utsökningslagen
innehåller. Att emellertid vissa af de om frivillig försäljning gifna
bestämmelser äga tillämpning jämväl å dylik föryttring, är uppenbart; endast i
den mån de i utsökningslagcn meddelade föreskrifterna kunna anses reglera förhållandet,
äro de allmänna bestämmelserna om köp uteslutna från användning.

155

1 KAP.

Om köp och byte.

1 §•

Kedan under medeltiden har den svenska lagstiftningen knutit öfverlåtelse Köpeaftaaf
fast egendom vid iakttagandet af viss form.* Enligt medeltidslagarna inner- ***• form.
fattade denna form äfven hvad nu kallas lagfart, men i praxis skilde sig snart
nog lagfarten såsom en särskild åtgärd från själfva öfverlåtelsen. Sedan denna
skillnad uppkommit, skedde öfverlåtelsen i regel genom skriftlig och bevittnad
handling. Bruket af sådan handling var mot slutet af 1600-talet så fast
rotadt, att Lagkommissionen ansåg sig kunna föreslå, att detta bruk skulle i den nya
lagen upptagas såsom en tvingande rättsnorm. Detta skedde genom stadgandet
i 1 kap. 2 § jordabalken, som beträffande fast egendom föreskrifver, att »köp,
skifte och gåfva skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de villkor däri
sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar». Äfven i främmande rätt
möter oss samma fordran, stundom skärpt genom föreskrift om medverkan af
offentlig myndighet vid dylika aftals upprättande.

Grunden till att man, när fråga är om fast egendom, icke velat tillägga den
formlösa viljeyttringen samma verkan, som eljest i allmänhet tillerkännes den, ligger
i den särskilda betydelse, hvilken i ekonomiskt likasom i socialt hänseende tillkommer
detta slag af egendom. Yäl har utvecklingen på det ekonomiska området skapat nya
värden och mångdubblat den rörliga förmögenheten, men för denna oerhördt stegrade
produktion utgör dock alltjämt jorden med dess krafter den bestående grundvalen.

Och ehuru icke, såsom under en äldre tid, jordbesittning är så godt som den
enda form af förmögenhet, hvarå social själfständighet grundas, är dess betydelse
för det moderna samfundslifvet ingalunda undanträngd; hemmet på egen grund
har blifvit ett i allt vidare samhällskretsar lifligt eftersträfvadt mål. Yikten och
mångfalden af de intressen, hvilka sålunda anknyta sig till den fasta egendomen,
ställer omsättningen af denna egendom på ett helt annat plan än det allmänna,
varubytet. Lagstiftaren måste, såvidt det på honom kan ankomma, se till
att föryttring af sådan egendom icke sker utan moget öfvervägande och att, om
föryttring skall ske, den sker på sådant sätt, att äganderättsförhållandet blifver
* Se bil. I.

156

för framtiden klart och otvetydigt; ty detta förhållande är af betydelse icke blott
för kontrahenterna själfva utan också för tredje man. Föryttringen måste ske i
en form, som lämpar sig för den i rättssäkerhetens intresse anordnade inskrifningen.
Att för nu angifna ändamål användande.af den skriftliga formen är i
särskild grad lämpadt, ligger för öppen dag; och förslaget bibehåller därför
såsom allmän regel fordran på sådan form för fastighetsköp. En blott muntlig
öfverenskommelse är för dylikt köp icke nog. Men under det förslaget härutinnan
öfverensstämmer med gällande rätt, afviker det från stadgandet i 1 kap. 2 §
jordabalken såtillvida, som det begränsar denna formfordran till själfva öfverlåtelseförklaringen.
Enligt ordalydelsen af nämnda lagrum synes fordran på
skriftlig form gälla aftalet i dess helhet; intet, som icke klädts i denna form,
kan från ena eller andra sidan åberopas; något utrymme för muntliga överenskommelser
vid sidan af det som skrifvits finnes icke. I lagtillämpningen har
ock denna uppfattning med stränghet fasthållits.1 Likväl har man icke från*
känt ett köpeaftal giltighet blott därför att köpehandlingen icke varit undertecknad
af köparen.2 Detta torde ock öfverensstämma med lagens mening.3

Enligt Beredningens tanke låter sig ett så utsträckt formaliserande af
detta aftal icke väl förena med svensk rätts allmänna ståndpunkt. Denna är
otvifvelaktigt den, att en frivilligt gjord utfästelse skall gälla oberoende af den
form, under hvilken den gifvits; äfven i sådant hänseende är aftalsfriheten
erkänd. Från denna i naturlig rättskänsla grundade uppfattning bör lagstiftaren
icke afvika i vidare mån än det påkallas af särskilda hänsyn. Och de, som här
kunna åberopas, föranleda ingalunda därtill att aftalet skall i sin helhet formbindas.
De äga ingen tillämpning å köparens utfästelse. Att han förbinder sig
att för en fastighet betala en viss summa penningar är för honom af ingen
annan betydelse än samma utfästelse, gifven i fråga om lös egendom. Det finnes
därför intet skäl, hvarför icke här en dylik utfästelse skulle vara för honom
bindande, oaktadt den icke är gjord i skriftlig form. Det är endast för säljarens
öfverlåtelse af egendomen formens iakttagande är påkalladt; den skall bereda
trygghet mot förhastade och obetänkta beslut i ett fall af sådan vikt. Men för

1 Se K. Maj:ts dom den 14 okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och utslag den 3 noy. 1904 (N. J. A. s. 497).

3 Se K. Maj:ts domar den 33 okt. 1862 (Naumanns tldskr. 1865 s. 13), den 7 nov. 1900 (N. J.
A. «. 398) och den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).

» Se bil. I.i

detta ändamål är det visserligen icke heller i fråga om säljaren nödvändigt att
allt, som han i samband med föryttringen utfäster, likställes med denna. Det
är endast det afgörande beslutet om öfverlåtandet af äganderätten som är af
denna särskilda vikt och betydelse. I fråga om utfästelser, hvilka icke äro af bety*
delse för frågan om äganderättens öfverflyttande från den ene till den andre, finnes
ingen anledning att afvika från den fulla aftalsfribetens eljest gällande grundsats

Utgående från nu angifna synpunkter innehåller förslaget endast den formföreskrift,
att för åvägabringande af ett gällande köpslut om fast egendom erfordras
att säljaren utfärdar en skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till
köparen. Innan sådant skett, finnes icke något rättsligt bindande köpeaftal.
Men sedan det skett, är aftalet bindande i sin helhet, äfven i fråga om sådana
däri ingående utfästelser och åtaganden, hvilka icke upptagits i köpehandlingen.
Uppenbart är visserligen, att här såsom eljest gäller, att när i fråga om ett
ömsesidigt rättsförhållande upprättats skriftlig handling den omständigheten att
icke där finnes upptagen en bestämmelse, som den ene eller andre kontrahenten
sedermera vill göra gällande, skärper fordringarna på den bevisning, som
af honom måste fordras för att den åberopade bestämmelsen skall blifva tillämpad;
men detta förhållande minskar icke själfva grundsatsens giltighet. Måhända
skall mot den sålunda intagna ståndpunkten anmärkas, att den brister
i formell följdriktighet. Beredningen har emellertid funnit sig hellre böra offra
något af denna följdriktighet än att mer än nödvändigt afvika från den för ett
sundt rättslif så betydelsefulla regeln att hvad som lofvas också skall hållas.

En annan väsentlig olikhet mellan förslaget och nu gällande rätt ligger
däri, att stadgandet att köp skall »ske med tvegge manna vittne» icke har någon
motsvarighet i förslaget. Hvad nämnda stadgande i själfva verket innebär, är
icke rätt klart. Närmast synes ligga att uppfatta det såsom en formföreskrift,
så att för köpslutets giltighet skulle erfordras, icke endast att det slutits skriftligen,
utan också att dämdd två vittnen varit tillstädes. Med denna uppfattning
skulle det stå säljaren öppet att undandraga sig fullgörandet af ett köpeaftal
eller senare påkalla dess återgång, när köpehandlingen, ehuru densamma ostridigt
af honom undertecknats och utfärdats, icke tillika styrkts af två vittnen eller
när någotdera vittnet vid tillfället varit jäfvigt. Ett sådant resultat måste för
rättskänslan framstå såsom i hög grad motbjudande. Också torde man åtminstone

158

i senare tid ofta hafva uppfattat föreskriften om tvegge manna vittne endast såsom
en af lagen gifven ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisning i sådana fall, då säljaren
bestrider att något köpeaftal kommit till stånd.1 Om denna uppfattning är
öfverensstämmande med lagens mening, synes man emellertid icke kunna anföra något
giltigt skäl, hvarför det i dylika tvister skulle vara köparen betaget att styrka aftalets
verklighet genom annan bevisning än utsagor af de personer, hvilka såsom köpevittnen
tecknat sina namn å handlingen. Beredningen har därför icke i sitt förslag
upptagit någon föreskrift om att vittnen erfordras vid köpslutet. Såvidt
med nämnda föreskrift åsyftats att bereda trygghet mot användande af förfalskade
eller obehörigen åtkomna köpehandligar,2 torde genom de bestämmelser, Beredningen
föreslagit i fråga om villkoren för lagfarts meddelande, den fara, som
af nämnda anledning kan hota den redbara samfärdseln, hafva blifvit förebyggd,
i den mån detta omedelbart genom föreskrifter i lag kan ske.

Från fordran på iakttagande af form vid köp af fast egendom har stadgats
undantag för det fall att köpet skett å offentlig auktion. Den garanti mot obetänksamt
afhändande af fast egendom, fordran på skriftlig form för öfverlåtelsen
är afsedd att bereda, är här icke af behofvet påkallad; innan ett beslut om egendomens
föryttring i denna ordning bringas till verkställighet, har ägaren haft
rundlig tid att noga öfverväga saken. Offentligheten vid försäljningen gör det
ock i allmänhet lätt att äfven utan skriftlig köpehandling konstatera öfverlåtelsen
och villkoren därför. Fordran på skriftlig form för köpslutet har därför
synts kunna för detta fall uppgifvas. När enligt de för auktion i allmänhet
gällande regler ett köpeaftal kommit till stånd, är alltså detta aftal bindande
för säljaren ej mindre än för köparen och medför alldeles samma rättsverkningar,
som eljest inträda först i och med utfärdande af köpehandling.3

Med köpet, det må nu hafva slutits på ena sättet eller det andra, öfvergår
enligt svensk rättsuppfattning omedelbart äganderätten från säljaren till köparen.
Köpet är icke, såsom enligt romersk och tysk rätt, ett aftal om framtida öfverlåtelse
af äganderätt utan innefattar omedelbart själfva öfverlåtelsen; för ägande 1

Jfr K. Maj:ts domar den 12 april 1877 (N. J. A. s. 248), den 30 ok t. 1878 (N. J. A. s. 369)
och den 9 dec. 1892 (N. J. A. s. 550).

* Jfr K. Maj:ts dom den 26 okt. 1906 (N. J. A. s. 432).

3 Jfr ang. gällande rätt K. Haj:ts domar den 30 nov. 1893 (N. J. A. s. 501) och den 7
jnni 1900 (N. J. A. s. 288) samt ntslag den 9 april 1897 (N. J. A. s. 243).

159

rättens öfvergång erfordras icke något vidare, såsom att köparen tillträder egendomen
eller att lian söker lagfart. Äganderätten öfvergår på köparen med själfva
aftalet. Om sålunda efter köpehandlingens utfärdande säljaren råkar i konkurs,
äga icke hans borgenärer, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, någon
rätt till egendomen; om köparen efter köpet men innan han sökt lagfart å egendomen
ingår äktenskap, får icke andra maken utan vidare giftorätt däri.

Erinras bör emellertid, att ehuru köparen sålunda redan genom aftalet vinner
äganderätt till fastigheten, denna rätt icke under alla förhållanden åtnjuter fullt
rättsskydd mot tredje man; för att bereda den sådant skydd erfordras en ytterligare
åtgärd från köparens sida, nämligen köpets lagfarande.

2 §•

Att äganderätten öfverflyttas till köparen genom själfva köpslutet, innebär Villkor skola
icke att köparens rätt till egendomen skulle under alla omständigheter genom »pptagas i
själfva köpeaftalet blifva ovillkorlig. I viss omfattning måste det lämnas säljaren
tillfälle att göra köparens rätt till egendomen beroende af villkor. I hvilken
utsträckning detta må ske, framgår af bestämmelsen i 3 §.

Skall emellertid genom fordran på skriftlig form för köpeaftalet uppnås
syftet att sålunda åstadkomma reda och klarhet i äganderättsförhållandena, måste
det gälla, att allt, som pa ett eller annat sätt kan vara af betydelse för öfverlåtelsens
verkan, iklädes sådan form. Ett vid köpslutet gjordt åtagande från köparens
eller säljarens sida kan visserligen enligt förslaget utkräfvas, äfven om det
icke upptagits i köpehandlingen. Men skall köparens rätt till egendomen vara
beroende af att han rätteligen fullgör ett sådant åtagande, måste detta vara i
köpehandlingen utmärkt. Detsamma maste gälla, när öfverlåtelsen eljest skall
vara beroende af villkor; detta förhållande maste vara i köpehandlingen angifvet.

Härom har i denna § meddelats föreskrift.

Utom den allmänna regeln om skriftlig form för villkorsbestämmelser har
det funnits nödigt att meddela en särskild föreskrift om verkan däraf att villkor,
som upptagits i köpehandlingen, icke influtit i ett senare utfärdadt särskildt köpebref.
Som bekant är det hos oss synnerligen vanligt, att i anledning af köpet
upprättas tva särskilda handlingar, af hvilka den ena benämnes köpekontrakt
och i allmänhet upprättas i två exemplar samt underskrifves af både säljaren

160

och köparen men den andra under benämning af köpe- eller salubref undertecknas
endast af säljaren och utfärdas i ett exemplar. Syftet med detta användande
af dubbla köpehandlingar har varit, att säljaren i köpebrefvets innehållande skall
äga ett medel att förhindra det öfverlåtelsen varder definitiv med mindre köparen
fullgör hvad enligt kontraktet utgör villkor för hans rätt. Då detta bruk är fast
rotadt och i många fall motsvaras af ett verkligt behof — ehuru visserligen detta
behof kunde tillgodoses på ett enklare sätt — har Beredningen icke kunnat ifrågasätta
att genom lagbestämmelser aflysa detsamma. Men det måste tillses,
att icke af denna dubbelhet i de om köpet upprättade urkunderna uppstår fara
för rättssäkerheten. Detta skulle blifva förhållandet, om villkor, som upptagits
i köpekontraktet men icke på något sätt omnämnas i köpebrefvet, skulle kunna
inverka på köparens rätt till egendomen. Förslaget innehåller därför den med
sakens natur öfverensstämmande regeln, att när särskildt köpebref utfärdats, köparens
rätt ej vidare skall vara beroende af villkor, som funnits i köpekontraktet
men ej uttryckligt eller genom hänvisning upptagits i köpebrefvet. Afsåg ett
dylikt villkor fullgörandet af något, som köparen åtagit sig men som han icke
fullgjort, står det naturligtvis alltid säljaren öppet att kräfva fullgörande, där
ej omständigheterna föranleda, att eftergift äfven härutinnan skett; i och för sig
ligger i utfärdandet af särskildt köpebref allenast att en dylik aftalsbestämmelses
verkan såsom villkor för köparens rätt till egendomen förfallit.

3 §•

Ogiltiga Nutidens rättsåskådning kräfver, att äganderätten till fast egendom icke

villkorsbe- ggres beroende af godtyckligt uppställda villkor eller eljest underkastas
inskränkningar, som verka förlamande på ägarens handlingsfrihet i fråga
om sättet att förfoga öfver egendomen. Visserligen måste det alltid tillåtas
säljare och köpare att efter godtfinnande träffa bestämmelser, i kraft af hvilka
köparens inträde i den fulla utöfningen af äganderätten uppskjutes och göres
beroende af det sätt, hvarpå ett vid köpet fäst villkor utfaller, lika litet
som det kan betagas köpare och säljare möjlighet att bestämma viss tid
för inträdandet af köpets fulla rättsverkningar öfver hufvud, lika litet kan
eller bör det förhindras, att köparens fulla rätt till egendomen göres beroende
af ett dylikt s. k. suspensiv! villkor. Den rätt, som förvärfvas under sådant

161

villkor, är tills a idare lika oviss som själfva villkorets inträffande; förvärfvaren kan
vid sådant förhållande icke skäligen åberopa sitt förvärf såsom grundval för vidare
förfoganden öfver egendomen, så länge det icke visat sig, huru villkoret utfaller.

Sådana a illkor däremot, som afse rätt för säljaren att påkalla återgång af
ett köp, som i och för sig redan blifvit definitivt, äro af annan art än de förra och
kunna icke med dem i lagstiftningen utan vidare likställas. Dylika s. k. resolutiva
villkor medföra för fastighetens nye ägare måhända under en lång framtid
ett tillstånd af osäkerhet och beroende, och detta förhållande kan icke undgå
att utöfva en hämmande inverkan på ägarens vilja och förmåga att förbättra sin
egendom och höja dess värde. Äfven från det allmännas synpunkt sedt är detta
ett ondt, som bör förebyggas; också från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt
måste det vara angeläget att And försäljning af fast egendom ej fästas villkor,
som medföra osäkerhet och oreda i äganderättsförhållandena. Gränsen mellan
tillåtna och otillåtna villkor kan emellertid icke uppdragas allenast efter den
affattning, som åt villkorsbestämmelsen i aftalet gifvits, utan måste göras beroende
af de särskilda villkorens sakliga innebörd och vill kors bestämmelsernas
allmänna inverkan på säljarens och köparens inbördes ställning till hvarandra.
Frågan måste afgöras icke efter formella utan efter materiella hänsyn.

Att af nu angifna grunder det icke är lämpligt att lämna säljare och
köpare obegränsad frihet att bestämma om villkoren för köparens rätt till den
sålda egendomen, har icke af den svenska lagstiftningen förbisetts. Vid 1809—
1810 ais Riksdag fästes uppmärksamheten på den osäkerhet i äganderätten, som
föranleddes af förbehåll om rätt till återköp vid föryttring af fast egendom.
Dylika, måhända för mycket lång tid tillbaka i en köpehandling intagna villkor
kunde icke blott blifva förlustbringande för senare köpare och inteckningshafvare,
som i god tro förvärfvat rätt till fastigheten, utan verkade ock omedelbart
skadligt i nationalekonomiskt afseende, dä de hindrade ägaren att med trygghet
nedlägga kostnader å egendomens förbättring. Med anledning häraf erhöll genom
förordningen den 1 maj 1810 1 kap. 2 § jordabalken ett så lydande tillägg: »Ej
må säljare i köpe- eller skiftesafhandling om jord och fastighet hädanefter förbehålla
sig eller andre, att, emot någon i samma afhandling bestämd penningesumma,
eller andre villkor, få framdeles vinna egendomen åter. Sker det, vare
utan verkan, och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten.» Härigenom

162

uteslutes omedelbart möjlighet för öfverlåtaren att betinga sig rätt till återköp.
Af de grunder, hvarpå 1810 års förordning hvilar, har emellertid ansetts följa,
att äfven förbehåll af säljaren därom att köpet under vissa villkor skall gå åter
eller kunna af honom häfvas måste anses otillåtet.1 Huruvida, därest ett obehörigt
villkor influtit i aftalet, detta i sin helhet skall vara ogillt eller endast
villkoret skall vara utan verkan, framgår icke med tydlighet af stadgandets
lydelse; i rättsskipningen har i allmänhet den uppfattningen gjort sig gällande,
att det blott är villkoret som är overksamt.2

Ehuru Beredningen delar den uppfattning, hvilken ligger till grund
för 1810 års förordning, har Beredningen icke kunnat oförändradt upptaga
förordningens innehåll i förslaget. A ena sidan äro ordalagen icke nog
omfattande, då under desamma icke omedelbart falla vissa förbehåll, hvilka,
såsom ofvan angifvits, äro stridande mot förordningens syfte; å andra sidan kan
förbudet synas omfatta förbehåll, som måste anses fullt berättigade. Köpet är ett
ömsesidigt aftal, där den ena prestationen bör gå i utbyte mot den andra. Då
nu enligt svensk rättsuppfattning äganderätten omedelbart öfvergårtill köparen,
skulle kontrahenternas ställning obehörigt förryckas, om icke denna köparens
rätt kunde göras beroende däraf att han fullgör hvad enligt aftalet åligger honom.
Att säljaren genom uppställande af ett förbehåll i sådant syfte bevarar
likställigheten mellan kontrahenterna, synes fullt berättigadt, vare sig nu detta
sker under formen af ett uppskjutande af köparens inträde i den fulla utöfningen
af äganderätten eller det har formen af ett förbehåll om rätt för säljaren att vid
köparens underlåtenhet att fullgöra hvad han åtagit sig håfva köpet.3 För köparen
kan ett sådant villkor icke anses oskäligt betungande, då hans rätt ju
icke göres beroende af annat än sådant, som han genom själfva aftalet förpliktat
sig att fullgöra, och det sålunda blott ankommer på honom själf att hafva
den ovisshet, villkoret för med sig, genom att å sin sida fullgöra aftalet. Köpe
skillingens erläggande äfvensom fullgörandet af hvad köparen eljest genom köpeaftalet
åtagit sig att utgifva eller utföra måste under alla förhållanden kunna

1 Se sålunda K. Majds dom den 5 deo. 1888 (N. J. A. s. 507); annorlunda K. Majds dom den
11 juni 1901 (N. J. A. s. 295).

8 Se K. Maj ds domar den 22 juli 1844 (Sclimidt J. A. XVI s. 184) och den 21 febr. 1881 (N.
J. A. s. 49).

* Jfr K. Majds domar den 5 dec. 1888 (N. J. A. s. 507) och den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 110).

163

af säljaren uppställas såsom villkor för köparens rätt till egendomen. Oberoende
åt ''den affattning, som åt villkorsbestämmelser af denna art må hafva i aftalet
gifvits, innefatta dessa villkor till sin sakliga innebörd, att köparens fulla rätt
till egendomen särskild! hans rätt till lagfart och de befogenheter, som denna
medför skall inträda först då köparen fullgjort villkoret; att detta varit
kontrahenternas mening, därom kan vid villkorsbestämmelser af sådant innehåll
icke råda någon tvekan.

Hvad angår villkorsbestämmelser, som icke hänföra sig till något köparens
i köpeaftalet gjorda åtagande,1 öfverensstämmer förslaget med hvad som för närvarande
får anses vara gällande rätt. Ett sådant villkor är tillåtet, när det gör
inträdandet af köpeaftalets fulla rättsverkan beroende af en oviss omständighet.
Otillåtna och overksamma äro däremot de villkor, som skulle medföra återgång
af en i och för sig definitiv öfverlåtelse. Det är med afseende å villkor af sistnämnda
slag, hvilka kunna förblifva sväfvande under en obegränsad tid, ofvan
angifna hänsyn äga sitt egentliga berättigande.

Hvad som i 1810 års förordning utgör det närmaste föremålet för förbud,
eller förbehåll om rätt till återköp, är icke i förevarande § omförmäldt. Ett
dylikt förbehåll är enligt Beredningens uppfattning fullkomligt att likställa med
en utfästelse från köparens sida att framdeles mot visst pris föryttra egendomen
till säljaren. Då Beredningen af skäl, som vid 4 § utvecklas, funnit sig icke
böra frånkänna en sådan utfästelse all verkan, har det icke funnits påkalladt
att härutinnan förfara strängare, när utfästelsen skett i sammanhang med ett
köp. Den rättsverkan, som tillkommer en utfästelse af detta innehåll, är icke af
beskaffenhet att därigenom säkerheten i äganderättsförhållandena äfventyras.

Det har under senare tid ifrågasatts, att man borde såtillvida återgå till
den före 1810 gällande rätten, att man åt stat och kommun inrymde rätt att vid
försäljning af jord fästa förbehåll om återköpsrätt.2 Om den åskådning, som
af hänsyn till det allmänna bästa finner det angeläget att, särskild! i städer och
därmed likställda samhällen, äganderätten till den för bebyggande afsedda marken
bevaras åt samhället, är grundad, borde det ock anses vara angeläget, att vid
föryttring af dylik mark åt samhället förbehålles rätt att, när så kunde finnas

1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 maj 1899 (N. J. A. 8. 204).

’ Se motion n:r 158 1 Andra kammaren vid 1907 års Riksdag och Lagutskottets utlåtande n:r 48.

o /U. o5f

164

erforderligt, utan betungande ekonomisk uppoffring åter däraf komma i besittning.
Återköpsrätten skulle därtill bereda utväg.

Beredningen delar den uppfattning, att för städers och därmed likställda
samhällens jordpolitik den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till
mark, som ägnar sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det
allmänna bevaras. Skälen för denna uppfattning äro i annat sammanhang angifna.
1 På förslag af Beredningen har ock i vår rätt införts ett institut, tomträtten,
som är särskilt afsedt att främja detta syfte. Att vid dess sida ställa
en anordning, sådan som den ifrågasatta återköpsrätten, finner Beredningen vara
hvarken lämpligt eller behöfligt.

Om återköpsrätten skall fylla det därmed afsedda syftet, måste villkoren
för återköpet vara redan vid försäljningen fullt bestämda; aterköpet skall
ske till ett på förhand bestämdt pris, hvilket, om anordningen skall för det allmänna
innebära en fördel utöfver hvad på annan väg kan uppnås, måste väsentligt understiga
hvad sådan egendom i den allmänna marknaden skulle betinga. Den nye ägaren
kommer sålunda i en helt annan ställning än andra fastighetsägare inom samhället;
den återköpsrätt, som hvilar på hans egendom, utöfvar alldeles samma
inverkan när den tillkommer ett samhälle som när den tillkommer en enskild.
Det kan visserligen anmärkas, att en ägare, som är underkastad återköpsrätt, i
allt fåll icke befinner sig i sämre ställning än den, hvilken innehar egendomen
under tomträtt. Detta låter sig visserligen säga; men skillnaden är såtillvida
högst betydande, att vid tomträttsupplåtelsen rättsförhållandet är i alla afseenden
noga bestämdt; tomträttshafvaren har intet fog för att betrakta sig såsom
ägare, under det vid försäljning med återköpsrätt frågan om och när denna
rätt kommer att utöfvas är oviss och därför gör hela rättsförhållandet osäkert.
När den en gång utöfvas, kommer detta alltid att kännas såsom ett tungt ingrepp
i ägarens förhållanden.

Försäljning med återköpsrätt är därför enligt Beredningens tanke, äfven
Bär återköpsrätten tillkommer ett samhälle, en anordning, som är förenad med
väsentliga olämpor. Dess användande för angifna ändamål är icke heller behöfligt.
Beredningen bär icke af de föredömen från utlandet,2 som åberopats,

1 Lagberedningens förslag till jordabalk I s. 242 ff.

* En öfversikt af gällande utländsk rätt i ämnet är intagen i Bil. IV vid detta betänkande.

16 ä

kunnat öfvertyga sig, att icke det, som man genom införande af ifrågavarande
återköpsrätt vill vinna, kan i allt väsentligt uppnås genom användande af tomträttsupplåtelser;
att vid denna i sig långt svagare rätt fästa villkor äfven om
återköpsrätt möter icke samma betänklighet. Och då det gäller att införa ett
för den allmänna uppfattningen i vårt land ännu främmande institut sådant
som tomträtten, vore det efter Beredningens mening föga välbetänkt, om man
samtidigt tillskapade en anordning, som kan bereda det allmänna samma fördelar
endast på bekostnad af enskild säkerhet men som måhända genom namnet
och skenet af äganderätt skulle utöfva en större lockelse än den klart begränsade
tomträtten.

Ehuru Beredningen sålunda funnit sig icke böra i förslaget upptaga bestämmelser
om återköpsrätt i nu angifna mening, har Beredningen därmed icke uttalat
något omdöme angående lämpligheten af att i vår rätt upptaga den med återköpsrätten
ofta sammanställda förköpsrätten. Denna rätt innebär intet annat än
att en viss person — sålunda äfven ett samhälle — äger vid föryttring af
en fastighet företräde att köpa den till det pris, en annan erbjudit sig att därför
betala. Denna rätt har alltså en från återköpsrätten skild karaktär; den är
i själfva verket en rätt af samma natur som de lösningsrätter, hvilka redan finnas
upptagna i svensk rätt. Behandlingen af dessa lösningsrätter tillhör emellertid
en följande afdelning af jordabalken, och frågan om förköpsrätten kommer därför
först i detta sammanhang att af Beredningen upptagas.

Om vid köp sådana villkorsbestämmelser, som medelbart — genom den
osäkerhet de medföra i äganderätten — lägga hinder i vägen för köparens handlingsfrihet
i fråga om egendomens föryttring eller åtminstone försvåra en öfverlåtelse,
måste i lagstiftningen förbjudas, gäller detsamma naturligtvis äfven om
förbehåll, som omedelbart afse att inskränka köparens rätt att förfoga öfver
egendomen. Ett vid köp af fast egendom fäst förbehåll, hvarigenom egendomen
skulle för framtiden försättas utanför den allmänna befogenhet, som tillkommer
en ägare att fritt öfverlåta sin egendom, måste sålunda lagen frånkänna all rättsverkan.
Detsamma måste gälla om ett förbehåll, som inskränker köparens rätt
att inteckna sin egendom; det band, som härigenom lägges på hans handlingsfrihet,
kan vara lika tryckande, lika hinderlig! för en ekonomiskt tillfredsställande
användning af egendomen. Af något säljarens eget intresse kan en dylik

166

inskränkning i köparens förfoganderätt icke heller i och för sig anses vara påkallad.
Dylika förbehåll äro därför genom stadgandet i denna § uteslutna från rättslig verkan,
öfverlåtelse eller inteckning, som sker i strid mot ett dylikt förbehåll, är alltså det
oaktadt giltig; icke heller skadestånd kan fordras af säljaren eller annan, till
hvars förmån förbehållet kan hafva gjorts. Skulle emellertid med ett dylikt förbehåll
hafva förenats en utfästelse af den beskaffenhet, som i 4 § sägs, inträder
naturligtvis enligt där gifna regler skadeståndsskyldighet, om köparen genom
att öfverlåta eller inteckna egendomen gjort det för sig omöjligt att fullgöra
utfästelsen. Men denna skyldighet är en påföljd, icke af förbudets öfverträdande,
utan af underlåtenheten att fullgöra den särskilda utfästelsen.

I fråga om verkan af bestämmelser, som i köpeaftalet må hafva träffats
angående egendomens bruk eller dess användning för särskildt ändamål, innehåller
förslaget icke något stadgande. I den mån ägare af en fastighet kan i
dylikt afseende genom särskildt aftal förplikta sig i förhållande till andra, kan
detta naturligtvis ock ske af en köpare i förhållande till säljaren, och de förpliktelser,
han sålunda ingått, blifva bindande för kommande ägare under samma
förutsättningar som i allmänhet betinga en rättighets giltighet mot ny ägare af
fastigheten.

4 §•

Utfästelse Genom köpslutet öfverlåtes äganderätten från säljaren till köparen; inne att

sälja. fattar ägarens förklaring icke en sådan öfverlåtelse utan endast ett erbjudande
att framdeles sälja, är det enligt gällande rätt icke för honom i något afseende
bindande.* Såtill vida är detta utan tvifvel öfverensstämmande med en sund
lagstiftningspolitik, som därigenom bevaras klarhet i äganderättsförhållandena
och beredes ett säkert underlag för fastighetskrediten. Åt en utfästelse att
Sälja kan icke, utan att denna fördel äfventyras, tilläggas den verkan, att på
grund däraf öfverlåtelsen skulle kunna framtvingas. Men häraf följer dock icke, att
all verkan måste frånkännas en dylik utfästelse. Redan från den naturliga rätts *

Se K. Maj:ts domar den 6 maj 1859 (Schmidt J. A. XXXII a. 565), den 10 jan. och 7 nov.
1872 (Naumanns tidskr. 1872 s. 503, 1873 8. 323), den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 162), den 9 dec.
1890 (N. J. A. s. 468), den 12 Juni 1899 (N. J. A. s. 263), den 7 maj 1901 (N. J. A. s. 186), den 14
april 1904 (N. J. A. s. 161) och den 2 maj 1905 (N. J A. s. 206). Jfr emellertid K. Maj:ts domar den
29 dec. 1838 (Schmidt J. A. XII a. 273), den II dec. 1883 (N. J. A. 8. 451) och den 6 april 1903
X. J. A. s. 148).

167

känslans synpunkt är detta motbjudande. Men äfven från det praktiska behofvets
synpunkt är det otillfredsställande. Under vissa omständigheter kan det
för afslutande af ett fastighetsköp vara nödvändigt att åt köparen lämnas något
rådrum för öfvervägande af försäljningsanbudet. Särskildt för de fall, där
frågan om köpet är beroende af offentlig myndighets beslut, är sådant tillvägagående
påkalladt. När staten, kommuner eller allmänna inrättningar uppträda
såsom köpare, kan köpeaftalet icke omedelbart afslutas.*

Förhållandet kan visserligen i dylikt fall så ordnas, att en köpehandling
utfärdas, i hvilken köparen förbehåller sig rätt att framdeles bestämma om han
vill vidblifva eller frånträda köpet. Men så länge frågan befinner sig i detta läge,
är det dock vida mer öfverensstämmande med förhållandets natur, om säljarens
förklaring får formen af ett erbjudande, hvilket blifver föremål för den tilltänkte
köparens öfvervägande och beslut. År emellertid säljaren icke i något afseende
bunden af ett sådant erbjudande, kommer köparen i ett alltför ofördelaktigt
läge. Utfästelsen bör icke få utan vidare ryggas. Såtillvida bör köparen
därvid kunna trygga sig, att om den icke uppfylles, köparen är berättigad till
skadestånd. Han skall, om säljaren sviker sitt ord, försättas i det ekonomiska
läge, hvari han skulle kommit därest utfästelsen hållits; icke blott så att
gjorda utgifter, hvilka blifva onyttiga, skola ersättas honom, utan äfven så, att
den vinst, som skulle hafva tillfallit honom, därest köpet kommit till stånd, skall
godtgöras honom. Äganderätten till fastigheten kan han icke tilltvinga sig, men
det ekonomiska resultatet skall för honom blifva detsamma, som om han fått den.

På nu angifna grunder hvilar stadgandet i förevarande §. En utfästelse
att framdeles sälja medför, om den icke uppfylles, skyldighet att betala skadestånd.
Dock icke obetingadt. Äfven denna utfästelse måste vara gjord skriftligen.
Då utfästelsen skall ekonomiskt äga samma verkan som en försäljning,
måste uppenbarligen äfven här fordran på skriftlig form uppställas. Och då
det icke är lämpligt att på detta sätt ägaren af en fastighet under längre tid
hålles bunden, har den tid utfästelsen gäller begränsats till två år, äfven om
längre tid skulle hafva betingats; för det praktiska behof, som här ifrågakom -

* Hvilka förluster tillskyndats det allmänna såsom följd däraf att för kronans räkning infordrade
anbud om försäljning af fast egendom sedermera återkallats, framhålles i den till K. Maj:t från arméförvaltningen
den 25 april 1906 aflåtna skrifvelse, hvilken öfverlämnats till Lagberedningen.

168

mer, är en sådan tidslängd fullt tillräcklig. För att frågan, huruvida utfästelsen
efter nämnda tids utgång ännu är gällande, icke må kunna blifva föremål
för tvist, har rätten att kräfva skadestånd gjorts beroende däraf att inom
nämnda tid talan i sådant hänseende blifvit instämd till domstol.

Ifrågavarande stadgande äger, såsom ofvan angifvits, tillämpning å ett i
köpeaftal intaget förbehåll om rätt för säljaren att återköpa den sålda fastigheten.
Har köparen i köpehandlingen förpliktat sig att låta säljaren få köpa
egendomen åter, har en dylik förbindelse samma rättsverkan, som om köparen i
särskild handling gjort samma utfästelse.

5 §•

Tvttalu. Då enligt förslaget. likasom enligt gällande rätt äganderätten i och med

köpet öfverflyttas från säljaren till köparen, följer däraf att, när säljaren sålt
egendomen till flera, det är förste köparen, som har företräde. Denna grundsats
begränsas emellertid i sin tillämpning genom den verkan, som tillkommer lagfarten
såsom medel att trygga ett äganderättsförvärf och som föranleder, att
ett senare förvärf kan komma att gifva företräde framför ett tidigare. I 2 kap.
15 § i förslaget till lag om inskrifning innefattas den bestämmelse, som i
sådant hänseende skall komma till användning. Den i förevarande paragraf
gifna regeln gäller endast för frivillig öfverlåtelse men icke vid kollision mellan
sådan öfverlåtelse och tvångsförsäljning.

Att köparen, om han af nu nämnd anledning måste vika för annan, icke
är pliktig att å sin sida fullgöra aftalet och att han äger rätt att återfå hvad
han på grund af detsamma redan må hafva utgifvit till säljaren, följer af allmänna
rättsgrunder och har icke ansetts nödigt att här stadga. Huruvida han
därutöfver må äga rätt att af säljaren undfå skadestånd, måste blifva beroende
däraf, om han vid köpets afslutande ägde kännedom om det föregående
aftalet eller icke. Endast när han då var i god tro, synes han med fog kunna
göra anspråk på ersättning för sin förlust. Ett stadgande af sådant innehåll
har synts icke böra saknas och därför här upptagits.

6 §•

Tid för I köpeaftal om fäst egendom lärer så godt som alltid finnas särskild be köpeaf

talets atämmelse såväl angående den tid, då egendomen skall tillträdas, som beträffande
fullgörande. ° 6 ’

16 St

köpeskillingens förfallotid; bär säljaren eller köparen eljest åtagit sig att något
fullgöra, plägar ock tiden för fullgörandet vara i aftalet utsatt. Äfven om uttrycklig
bestämmelse i ena eller andra afseende! icke skulle vara träffad, torde
man af aftalets innehåll i det hela oftast kunna sluta till kontrahenternas
mening härutinnan. Skulle emellertid deras mening icke vara på ena
eller andra sättet angifven, bör i lagen gifvas föreskrift i nämnda hänseende.
Den här föreslagna bestämmelsen öfverensstämmer till innehållet med motsvarande
föreskrift (12 §) i lagen om köp och byte af lös egendom; en hvar af
kontrahenterna äger när som helst påkalla aftalets fullgörande af medkontrahenten.

Huruvida den, hvilken sålunda påkallar fullgörande, är pliktig att å sin
sida fullgöra hvad honom i följd af aftalet åligger vid äfventyr att den andre
eljest äger undandraga sig aftalets fullgörande, är icke i förslaget uttaladt, och
någon allmän regel härom synes näppeligen kunna uppställas. Med kontrahenternas
mening lärer väl i allmänhet öfverensstämma att köpeskillingen skall
erläggas samtidigt därmed att egendomen af köparen tillträdes, och man kan
icke utan särskilda skäl antaga, att ett köpeaftal, som allenast innefattar bestämmelse
om tillträdestiden eller om köpeskillingens förfallotid, skulle vara så
att förstå, att fullgörande å andra sidan kunde före denna tid påfordras. Äfven
då förhållandena äro sådana, att båda kontrahenterna äro berättigade att äska
aftalets fullgörande, ställa sig emellertid påföljderna af underlätet fullgörande i
viss mån olika, allteftersom det är å köparens eller å säljarens sida som underlåtenheten
föreligger. Om säljaren utkråfver köpeskillingen för en egendom,
som köparen icke fått tillträda, kan betalningsskyldighet icke åläggas köparen
annorledes än mot det att egendomen hålles honom till hända. Om däremot
köparen yrkar att komma i besittning af egendomen, ehuru han själf i något
afseende, eftersatt hvad honom enligt aftalet åligger, kan säljaren ej motsätta
sig detta yrkande, såvida han icke gjort köparens rätt till egendomen beroende
däraf att denne rätteligen fullgör hvad han i aftalet åtagit sig. Den olikhet i
kontrahenternas ställning, som härutinnan förefinnes, torde med erforderlig tydlighet
framgå vid en jämförelse af hvad 12 och 13 §§ innehålla i fråga om
förutsättningarna för rätt att bäfva köpet i hvartdera af dessa fall.

143 i

07

22

170

Handlingar

rörande

egendomen.

Rätten till
afkastning.

7 §•

Här meddelade föreskrift återgifver hvad för ett särskildt fall stadgas i
11 kap. 7 § jordabalken. Enligt detta lagrum åligger det säljaren att, när ägotvist
yppas mellan grannar, »låta köparen få de skäl och bevis, som i hans
värjo finnas». Den skyldighet, hvilken där omförmäles, bör uppenbarligen kunna
göras gällande oberoende af uppkommen tvist. Ifrågavarande handlingar äro,
där de uteslutande röra den sålda egendomen, att betrakta såsom tillbehör till
denna. Angå de jämväl annan fastighet, kan det väl icke åläggas säljaren att
lämna dem från sig, men han är otvifvelaktigt skyldig att hålla dem köparen
till hända, där sådant kan för denne vara erforderligt. Att säljaren, därest han
eftersätter hvad honom i förevarande hänseende åligger, kan därtill vid vite förpliktas,
likasom att han har att godtgöra den genom hans förhållande för köparen
uppkomna skada, följer af allmänna rättsgrunder. De skäl, som föranledt
Beredningen att icke i förslaget upptaga hvad anförda lagrum i öfrigt innehåller,
skola här nedan vid 21 § angifvas.

8 §•

Lika litet vid fastighetsköp som vid köp af lös egendom är tidpunkten för
äganderättens öfvergång bestämmande för rätten att uppbära den afkastning,
som af egendomen faller. Skall icke egendomen omedelbart öfverlämnas till den
nye ägaren, måste det anses vara kontrahenternas mening att säljaren skall
tills vidare icke endast vara i faktisk besittning af egendomen utan äfven äga
att använda den till sin nytta, såvidt detta kan ske utan att egendomens värde
därigenom förringas. Det är först med tillträdet, nye ägaren inträder i den fulla
utöfningen af äganderätten och därmed förenade förmåner. Den bestämmelse,
förslaget härom i 8 § första stycket meddelar, öfverensstämmer med hvad i 18 § i
lagen den 20 juni 1905 stadgas. Hvad samma lagrum innehåller därom att afkastning,
som med fog kunnat beräknas skola falla först efter nämnda tidpunkt,
skall tillfalla köparen har icke funnits behöfligt att här upptaga, då de fall,
för hvilka samma bestämmelse närmast är afsedd, torde sakna motsvarighet vid
fastighetsköp och det utan särskild föreskrift lärer vara uppenbart, att säljaren

171

icke genom att i otid tillgodogöra sig eu afkastning, som först efter tillträdesdagen
är färdig att hämtas, äger tillskansa sig en fördel på köparens bekostnad.

Under afkastning innefattas icke endast hvad egendomen på den naturliga
alstringens väg frambringar utan också inkomster, som tillkomma jordägaren i
denna hans egenskap, såsom afgälder, arrende- och hyresafgifter. Det kunde
visserligen ifrågasättas att beträffande dylika afgifter företaga en uppdelning,
så att hvad däraf belöpte å tiden före tillträdet skulle tillfalla säljaren, det
öfriga köparen, oberoende af den tidpunkt, då afgiften förfölle till betalning.
Då emellertid en uppdelning uteslutande efter tid i många fall skulle sakna
berättigande, har det synts riktigare att, där köpeaftalet icke innefattar annan
bestämmelse, låta förfallotiden vara afgörande för fördelningen, så att säljaren
behåller dylik afgift, som förfaller före tillträdesdagen, äfven om den helt eller
delvis afser tid, som upplöper efter denna, men å andra sidan köparen icke är
skyldig att återgälda säljaren något af hvad efter nämnda tidpunkt skall
betalas.

I fråga om skyldigheten att bära de skatter och andra afgifter, hvilka
skola af ägaren utgöras för egendomen, har enahanda grundsats synts böra, i
brist af annan bestämmelse i aftalet, vinna tillämpning, så att säljaren har att
vidkännas hvad som förfaller före tillträdesdagen men köparen hvad som därefter
skall utgöras. Visserligen skulle här med större fog en proportionell fördelning
efter den tid skatten afser kunna ifrågasättas, men i enkelhetens intresse
har det synts böra ankomma på kontrahenterna att, om de önska en
sådan reglering, därom själfva i aftalet bestämma. Någon reglering af skyldigheten
att ansvara för ränta å intecknad gäld har icke upptagits i förslaget,
då kontrahenternas skyldigheter i sådant hänseende alltid måste blifva beroende
af hvad köpeaftalet bestämmer i fråga om köpeskillingen och tiden för
dess erläggande samt i följd däraf någon allmän regel icke kan uppställas.

Det bör slutligen erinras, att här gifna bestämmelse^ närmast afse det
fall, då tillträde faktiskt sker i öfverensstämmelse med aftalet. Jämväl när
tillträdet af ett eller annat skäl fördröjes, böra emellertid samma regler komma
till användning. Har dröjsmålet sin grund i säljarens vägran att i rätt tid afträda
egendomen eller annat förhållande å hans sida, kan han uppenbarligen

172

Hvem ståtfaran
?

icke därigenom förvärfva någon rätt till den afkastning, som bort tillkomma
köparen, utan skall denna af säljaren till honom redovisas. Ligger anledningen
till dröjsmålet hos köparen, kunde det snarare synas vara i sin ordning, om
säljaren allt fortfarande ägde tillgodogöra sig afkastningen. Lika litet som vid
köp af lös egendom har emellertid en dylik rätt synts böra tillerkännas säljaren,
och detta desto mindre som i sådant fall det icke kunnat åläggas honom

att i köparens intresse taga vård om egendomen. Tillgodogör han sig afkastning,
som faller efter den bestämda tillträdesdagen, måste alltså denna afkastning
med afdrag för nödig kostnad tagas i beräkning vid den slutliga uppgö relsen

med köparen.

» §■

Huruvida i allmänhet vid köp säljaren eller köparen skall vidkännas följderna
af en olyckshändelse, hvaraf den sålda egendomen efter köpet drabbats,
är ett spörsmål, som blifvit i olika rättssystem olika besvaradt. Enligt vissa
lagar står köparen alltifrån köpslutet risken för sådan händelse, enligt andra
är risken säljarens ända till dess köparen kommit i besittning af egendomen
eller, där köpet afser fast egendom, intill dess inskrifning af fånget skett.
Genom lagen den 20 juni 1905 har i fråga om köp af lös egendom, i hufvudsaklig
anslutning till den senare grundsatsen, stadgats, att säljaren, äfven
då köpet afser bestämdt gods, står faran intill dess godset är aflämnadt; från
denna grundsats göres endast det undantag, att om godset skall af köparen afhämtas,
det är denne, som står faran, så framt den tid är inne, då han äger
påkalla godsets aflämnande och detta hålles redo.

Att den ståndpunkt, 1905 års lag sålunda intagit, innebär en afvikelse
från förut gällande rätt, står utom tvifvel; redan före 1784 års lag var i fråga
om köp af bestämdt gods den uppfattning rådande, att omedelbart med köpet
faran öfvergick på köparen, och genom föreskriften i 1 kap. 7 § handelsbalken
blef nämnda grundsats medelbart erkänd. Att för närvarande samma grundsats
gäller i fråga om fastighetsköp, är ock otvifvelaktigt; regeln ansågs af Lagkommittén
och äldre Lagberedningen så falla af sig själf, att det ej fanns nödigt
att i lagförslagen uttryckligen lagfästa den. I en ny lagstiftning om fastighetsköp
kan emellertid en bestämmelse i ämnet icke saknas; lagstiftåren har

endast att öfverväga, huruvida frågans lösning skall sökas genom anslutning
till den i 1905 års lag antagna grundsatsen eller genom bibehållande af den
nu gällande.

Man har stundom förmenat, att frågan om hvem följden af en olyckshändelse,
som medfört skada å en sak, borde drabba, vore beroende af hvem som
vid den tidpunkt, då händelsen inträffade, var ägare af saken; svaret på frågan
skulle helt enkelt ligga i den kända satsen: dominus sentit casum. Denna sats
innefattar helt visst något af oemotsäglig giltighet; det är gifvet, att där icke
ägaren af det skadade föremålet lagligen äger att å annan öfverflytta följden af
olyckshändelsen, skadan stannar å honom själf. Men detta är endast en omklädning
af frågan; att under hvarje förhållande ägaren skulle vidkännas skada,
som timat af olyckshändelse, har aldrig varit i något rättssystem antaget. I
obligationsrättsliga förhållanden måste alltid frågan bedömas med hänsyn till
hvad för hvarje särskildt slag af sådant förhållande må anses billigt och lämpligt.
Äfven med afseende å förhållandet mellan säljare och köpare har, trots
växlande uppfattning i öfrigt, det visat sig, att frågan, hvilkendera bort bära
faran, icke ansetts sammanfalla med frågan, hvilkendera var ägare när skadan
timade. Enligt romersk rätt bar köparen efter köpslutet risken, oaktadt äganderätten
öfvergick först med öfverlämnandet; detsamma gäller enligt vissa nyare
lagar. Men äfven inom de rättssystem, enligt hvilka faran och äganderätten i
regel samtidigt öfvergå på köparen — i tysk och österrikisk rätt med öfverlämnandet,
i fransk rätt med köpslutet — erkännes numera allmänt, att reglerna
om äganderättens öfvergång vid köp icke i allo äro afgörande för frågan,
hvem som skall stå faran.

Kan sålunda frågan om farans fördelning mellan säljare och köpare icke
afgöras genom hänvisning till tidpunkten för äganderättens öfvergång från den
ene till den andre, kan den omständigheten att vid köp af fast egendom äganderätten
öfvergår med köpslutet lika litet som i fråga om köp af lös egendom
åberopas såsom stöd för bibehållande af regeln att samtidigt faran öfvergår på
köparen. Fastmer kunde det synas, som borde man numera beträffande fast
egendom ansluta sig till den i 1905 års lag antagna grundsatsen och låta tiden
för tillträdet blifva bestämmande för frågan, hvem som skall stå faran. Beredningen
har emellertid icke funnit ett sådant likställande af de båda slagen af

174

köp påkallan. Den förändring i rättsuppfattning, som — måhända under inverkan
af det mellanfolkliga varubytets vanliga villkor — under senare tid
hos oss inträdt i fråga om handel med lösöre, har icke sträckt sig till köp om
fast egendom; att här faran öfvergår med köpet är en grundsats, hvilken, såvidt
Beredningen har sig bekant, hittills icke hos oss mött någon gensaga.
Det låter sig heller icke förneka, att ett afslutadt köp om fast egendom innefattar
ett mer afgörande steg till rättsförhållandets afveckling än köpslutet i
fråga om lös egendom, äfven när denna är bestämd, i och för sig medför; vid
fastighetsköpet har säljaren i allmänhet med köpehandlingens utfärdande fullgjort
hvad på honom ankommer; öfverlämnandet, tillträdet, är i rättsligt afseende
icke af samma betydelse som vid köp af lös egendom. Det faller sig
därför vid fastighetsköp naturligt att redan med köpslutet faran öfvergår å
köparen.

Vid nu anförda förhållanden har Beredningen icke funnit anledning att i
denna fråga afvika från gällande rätt, utan har en därmed öfverensstämmande
regel upptagits i förevarande §. Denna regel är såsom förslagets öfriga bestämmelser
beträffande rättsförhållandet mellan säljare och köpare icke ovillkorlig
utan kan ersättas genom aftalsbestämmelser af annat innehåll. Stadgandet
afser skada, af hvilken art den vara må, sålunda lika väl sådana fall,
då själfva marken å den sålda egendomen blifvit genom öfversvämning, jordskred
eller annan naturhändelse skadad, som då någon därå uppförd byggnad
eller därå växande skog eller gröda blifvit genom brand eller annan olycka
förstörd eller skadad. I ingen händelse äger köparen på grund af olyckan undandraga
sig att fullfölja köpet eller fordra nedsättning i köpeskillingen. Endast
om vållande ligger säljaren till last med afseende å skadans tillkomst
eller underlåtenhet att afvärja densamma, kan köparen, enligt hvad 15 § utvisar,
göra gällande nämnda befogenheter och därjämte fordra ersättning för
skada.

Förslaget innehåller ingen särskild bestämmelse om faran för det fall att
säljaren obehörigt hindrar köparen att tillträda egendomen när tid därför är
inne. Äfven i sådant fall kommer alltså köparen att stå faran. Äldre Lagberedningens
förslag innehöll härom den föreskrift, att säljaren skulle vara ersättningsskyldig
för skada, som efter nämnda tidpunkt timade, där han icke

175

visade, att den skett »af sådan .olyckshändelse eller tillfällighet, att skäligen
antagas må, det den hade inträffat äfven om egendomen då varit af köparen
tillträdd». Beredningen har icke funnit sig böra upptaga någon dylik föreskrift.
I fråga om fast egendom lärer nämligen i allmänhet få antagas, att en
olyckshändelse, som inträffar medan säljaren innehar egendomen, icke skulle hafva
uteblifvit, därest i stället köparen suttit å densamma. Förhållandet är här ett
annat än vid köp af lösöre, där aflämnandet af den köpta saken faktiskt förändrar
risken för olycksfall.

Då köparen sålunda får betala fulla köpeskillingen, oaktadt den köpta
egendomen på angifna sätt minskats i värde, kräfver billigheten, att i den mån
skadan täckes af försäkring, som säljaren tagit, försäkringsbeloppet skall tillfalla
köparen och icke säljaren. En bestämmelse härom har införts i andra stycket
af denna §. Denna bestämmelse har naturligtvis endast till uppgift att säljare och
köpare emellan afgöra, hvilkendera försäkringssumman tillkommer, och berör icke
omedelbart förhållandet mellan försäkringsgifvaren och försäkringstagaren. Har
försäkragsgifvaren utan kännedom om försäljningen utbetalt försäkringsbeloppet,
kan köparen icke mot honom göra gällande något anspråk; har genom
något säljarens förhållande försäkringen kommit att förfalla, gäller detta äfven
mot köparen.

10 §.

Att en fastighetsägare, som är personligen ansvarig för intecknad gäld, öfvertaganicke
kan befria sig från denna ansvarighet genom att försälja fastigheten, Ug. af ^svåger
i öppen dag. Om han i köpeaftalet betingat sig, att köparen skall öfver- ''''intecicnad
taga ansvaret för gälden, kan detta icke betaga inteckningshafvaren hans rätt gäld.
att för sin fordran hålla sig till säljaren personligen. Ett utbyte af gäldenär
kan icke ske utan borgenärens samtycke.

Om alltså inteckningshafvarens rätt mot säljaren icke upphör eller förringas
därigenom att köparen öfvertager ansvaret för den intecknade gälden, så äger å
andra sidan inteckningshafvaren ej heller omedelbart på en dylik bestämmelse i
köpeaftalet grunda något anspråk mot köparen. Icke därför att ej genom öfverenskommelse
mellan två skulle kunna grundas rätt för en tredje, utan där -

för att den öfverenskommelse, hvarom här är fråga, icke har sådant syfte. Det
är icke säljarens och köparens afsikt att skaffa borgenären en ny gäldenär, det
är öfver hufvud taget alldeles icke i borgenärens intresse öfvereuskommelsen
träffas. Tills vidare står han helt och hållet utanför saken. Detta betraktelsesätt
är det i rättstillämpningen rådande, 1 och Beredningen har icke funnit anledning
att härifrån afvika.

Har borgenären medgifvit att taga köparen för god såsom gäldenär i säljarevis
ställe, är detta medgifvande bindande icke endast för honom själf utan
också för den, till hvilken fordringsrätten kan komma att från honom öfvergå.
Är det intecknade skuldebrefvet ställdt till innehafvaren eller till order, kan emellertid
på grund af de för dylika papper gällande regler säljaren icke mot senare
innehafvare åberopa öfverenskommelsen, med mindre anteckning därom skett å
fordringshandlingen eller innehafvaren ej är i god tro,2 och äfven om handlingen
icke är löpande, är en dylik anteckning i bevisningshänseende uppenbarligen
af stor vikt. Det bör därför åligga köparen att, såvidt på honom ankommer,
medverka till att en sådan anteckning sker. Då nu en dylik anteckning
icke behöfver innefatta annat än att köparen öfvertager ansvarighet för
skulden — enär på grund af stadgandet i 28 § inteckningsförordningen, hvilket
har sin motsvarighet i 3 kap. 31 § i förslaget till lag om inskrifning, däraf utan
vidare följer, att säljarens ansvarighet upphör — har i förevarande § upptagits
en bestämmelse om skyldighet för köpare, som öfvertagit ansvaret för in tecknad
gäld, att förse inteckningshan dl ingen med påskrift om öfvertagandet, när
densamma för sådant ändamål för honom företes. Syftet med den åtgärd, hvartill
köparen sålunda förpliktas, angifves uttryckligen vara att befria säljaren
från ansvarighet för skulden. Ålåg icke dylik ansvarighet säljaren eller har
ansvarigheten upphört utan att säljaren nödgats infria skulden, kan alltså icke
köparen förpliktas att åtaga sig sådan ansvarighet. En i köpeaftalet innefattad
bestämmelse om öfvertagande af intecknad gäld, för hvilken personlig
ansvarighet icke åligger säljaren, kan sålunda icke anses innebära annat än att
beloppet skall afräknas å köpeskillingen.3

1 Se K. Maj:ts dom den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518).

* Jfr K. Maj:ts dom den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 132).

s Jfr K. Maj:ts domar den 10 maj 1895 (N. J. A. s. 198), den 25 nov. 1897 (N. J. A. s. 541)
och den 11 april 1899 (N. J. A. s. 156).

177

Att det öfvertagande, hvarom här är fråga, kan göras gällande på annat
sätt än här sägs och således äfven utan att inteckningshandlingen försetts med
anteckning om öfvertagandet, ligger i sakens natur. Sålunda kan säljaren, om
skulden hos honom utsökes, få betalningsskyldighet köparen ålagd, oaktadt han
själf ännu icke erlagt betalning; köparens skyldighet inskränker sig icke till
att hålla säljaren skadeslös för hvad han redan fått utgifva.1 Likaså är det
klart, att borgenären kan vända sig med kraf mot köparen, därest säljaren till
honom öfVerlåtit sin rätt mot denne.2 Af ofvan anförd grund är emellertid i
detta fall lika klart, att om säljarens betalningsskyldighet redan upphört utan
att han fått vidkännas utgift för skuldens infriande, en därefter gjord öfverlåtelse
icke i allmänhet kan för borgenären medföra rätt att söka sin betalning
af köparen.3

Hvad här sagts om inteckning gäller enligt sakens natur äfven om inskrifning
för ränta eller afgäld, för hvilken säljaren iklädt sig personlig betalningsskyldighet.

11 §•

I de rättssystem, där för äganderättens öfvergång till köparen fordras att Förmåmöfverlåtelse
sker inför inskrifningsmyndighet, förefinnes icke något behof att rätt f°r
tillerkänna säljaren förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Inför inskrifnings- köpeskilling
myndigheten gifves då vid själfva öfverlåtelsen medgifvande från köparens sida m. m.
att för den oguldna köpeskillingen må inskrifvas ett hypotek till säljarens förmån;
på grund af detta medgifvande verkställes omedelbart inskrifning och därmed
är säljarens rätt till fullo tryggad. I sådana rättssystem åter, där, såsom
hos oss är händelsen, äganderätten öfverlåtes utan medverkan af inskrifningsmyndigheten,
kan detta förfarande icke användas. Redan meddelade inteckningar,
hvilka äro inneliggande hos säljaren, kunna naturligtvis af köparen öfvertagas
och sålunda ingå i likviden; men sedan äganderätten öfvergått på köparen,
kan säljaren icke, utan att lagen till hans förmån gifver någon undantagsbestämmelse,
räkna på att kunna genom ny inteckning bereda sig företräde

1 Jfr K. Haj:ts domar den 31 maj 1897 (N. J. A. s. 284) och den 7 okt. 1898 (N. J. A. s. 352).

2 Jfr K. Haj:ts dom den 25 april 1900 (N. J. A. s. 221).

3 Jfr K. Haj:ts domar den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518) och den 8 mars 1904 (N. J. A. s. 39).

1434/o7 23

178

framför andra köparens borgenärer, åt hvilka denne kan hafva gifvit utfästelse om
inteckning. Då det nu icke kan ifrågasättas att vid fastighetsköp köpeskillingen
alltid skall kontant eller genom öfvertagande af redan meddelade inteckningar
likvideras, måste därför genom en dylik lagbestämmelse beredas säljaren
möjlighet att lämna kredit utan att därför behöfva åtnöjas med en oprioriterad
fordringsägares ställning. Skall icke fastighetsomsättningen onaturligt
försvåras, måste lagen tillerkänna säljaren en viss förmånsrätt för hans köpeskillingsfordran.
Den bestämmelse, som i sådant hänseende innefattas ill kap.

2 § jordabalken, har därför blifvit i hufvudsak bibehållen i förslaget.

Förbises får emellertid icke, att säljarens intresse här ej är det enda, som
påkallar uppmärksamhet. Fn dylik förmånsrätt oberoende al inteckning innebär
en -fara för fastighetskrediten; den, som på grund af köparens utfästelse
fatt inteckning i egendomen, är utsatt för äfventyret att den rätt, han sålunda
vunnit, sedermera får träda tillbaka för en säljarens köpeskillingsfordi''an. Skall
icke en sådan möjlighet verka rent al ödeläggande på fastighetskrediten, måste
det åläggas säljaren att inom viss tid låta inteckna sin fordran, vid äfventyr
att förmånsrätten eljest bortfaller. Den i sådant hänseende för närvarande bestämda
tid har Beredningen ansett utan olägenhet kunna, såvidt angår landet,
nedsättas till hälften. På grund af den förändrade anordning af inskrifningsväsendet
Beredningen föreslagit har det varit nödvändigt att sätta utgångspunkten
för tidens beräknande till sökandet af lagfart för köparen, ej såsom nu
är fallet till lagfartens meddelande; inskrifningsåtgärderna verkställas af inskrifningsdomaren
mellan tingen utan den offentlighet, som skulle erfordras för
att kunna därvid binda beräknandet af en fatalietid. Det behöfver knappt erinras
att en ansökan, som icke leder till den sökta inskrifningen, äfven i förevarande hänseende
är utan betydelse.

Äfven med en sådan tidsbegränsning utgör denna tysta förmånsrätt från
fastighetskreditens synpunkt en betydande olägenhet; för köparen måste det i
allmänhet blifva förenadt med svårighet att få belåna fastigheten innan den
föreskrift)a tiden utlupit, då det ju icke finnes någon utväg för en långifvare
att säkert utröna, huruvida större eller mindre del af köpeskillingen innestår.
Till afhj kipande af denna olägenhet kunde det ifrågasättas att såsom villkor
för åtnjutande af förmånsrätt stadga, att i köpehandlingen skulle utsättas, huru

179

mycket af köpeskillingen innestode oguldet. Därigenom blefve det för en långifvare
möjligt att på förhand förvissa sig om värdet af den in teckningsrätt, köparen
erbjöde honom. Nu gällande bestämmelse, som medgifver 3äljaren förmånsrätt
till och med om han »i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till
fullo bekommit»,* har emellertid så ingått i allmänna uppfattningen, att Beredningen
icke trott det vara tillrådligt att införa en föreskrift af motsatt

1 nnehåll.

I annat afseende har i fastighetskreditens intresse en förändring synts
kunna vidtagas. För den privilegierade ställning, som tillkommer inteckning
för ogulden köpeskilling, anses för närvarande icke behöfligt att vid inteckningens
medgifvande utmärkts, att inteckningen afser sådan fordran; det är tillräckligt,
om det ådagalägges, att så förhåller sig, när det blir fråga om att
uttaga beloppet ur fastigheten. Den otrygghet, detta förhållande uppenbarligen
är ägnadt att medföra för inteckningshafvare, har Beredningen velat afhjälpa
genom en i 17 kap. 9 § handelsbalken intagen föreskrift, som gör inteckningens
särskilda företräde beroende däraf att fordringens beskaffenhet blifvit i fastighetsboken
anmärkt.

I fråga om beskaffenheten af ifrågavarande förmånsrätt innehåller 11 kap.

2 § jordabalken, att säljaren »njuter sin säkerhet i det, som såldt är, framför
andra köparens borgenärer». Enligt förslaget är denna rätt icke så privilegierad,
som anförda ordalag kunde synas gifva vid handen; den likställes med den
säkerhet, som en vid tiden för köpets afslutande meddelad inteckning skulle
medföra. Att häri icke ligger någon ändring af gällande rätt, torde emellertid
framgå däraf att i 17 kap. handelsbalken den säljaren tillkommande förmånsrätten,
genom hänvisning till 11 kap. 2 § jordabalken, upptagits i 9 §. Nu
ifrågavarande bestämmelse, jämförd med 17 kap. 9 § 1 mom. handelbalken i dess
lydelse enligt Beredningens förslag, innebär, att säljaren, om han inom föreskrifven
tid söker inteckning för sin fordran, bevarar den honom tillkommande
förmånsrätten och att således en inteckning för ogulden köpeskilling sträcker
sin verkan tillbaka till tidpunkten för köpets afslutande. En gifven följd häraf
är, att om i anledning af köpet utfärdats flera köpeskillingsreverser, för hvilka

* Jfr K. Maj:ts dom den 30 juli 1885 (N. J. A. s. 246).

180

inteckning sökts å olika dagar inom den i lag stadgade tiden, samtliga dessa
inteckningar medföra lika rätt, där ej annorlunda bestämts. Förslaget öfverensstämmer
härutinnan med gällande rätt.* Att den säljaren tillkommande
säkerhetsrätt icke förringas däraf att köparen i sin ordning föryttrar egendomen,
framgår af stadgandet i 3 kap. 8 § andra stycket i förslaget till lag om
inskrifning, som innefattar att i dylikt iall säljarens rätt till inteckning icke
rubbas af en mellankommande lagfart för ny ägare.

Har säljaren vid köpet förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen
eller någon del däraf eller annan sådan rätt, som för att åtnjuta fullt
rättsskydd mot tredje man skall inskrifvas, böra uppenbarligen enahanda grundsatser
som i fråga om ogulden köpeskilling komma till användning; och då på
grund af stadganden i 2 kap. 28 § och 3 kap. 19 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom arrende- eller hyresaftal under viss förutsättning skall utan särskilt
förbehåll gälla mot köparen samt ett särskildt förbehåll alltså här är
utan ändamål, gäller hvad nu sagts jämväl i iråga om sådan nyttjanderätt.
Åt rättighetens innehafvare bör äfven i dessa fall lämnas erforderlig tid för att
genom inskrifning trygga sin rätt mot köparens borgenärer; verkan af en inom
laga tid sökt inskrifning för dylik rätt bör på samma sätt sträcka sig tillbaka
till dagen för köpslutet. Den likställighet, som sålunda äger rum mellan en
köpeskillingsfordran och en dylik vid köpet förbehållen eller utan förbehåll gällande
rättighet, har det synts riktigare att angifva i detta sammanhang än
att, på sätt i nu gällande lag skett, uttrycka den genom att bland reglerna om
inskrifning för nyttjanderätt upptaga en hänvisning till hvad angående ogulden
köpeskilling är stadgadt.

Sista stycket af 11 § är utan saklig förändring öfverflyttadt från andra
stycket af 11 kap. 2 § jordabalken, hvilket däri infördes i sammanhang med
1899 års lagstiftning angående förändring af tomts område.

12 §.

Försitta- Att köparen, om han icke i rätt tid erlägger utfäst köpeskilling, har att

"erlägga gälda ränta’ fölJer af stac!gan,let 1 9 kaP- 10 § handelsbalken, om hvars tillämp köpeskillin-

, ge K Maj.ts donl dcn gg dec 1890 (N j A. s. 499).

q en.

181

lighet jämväl i detta fall Beredningen ansett sig böra, på sätt i 38 § i lagen
den 20 juni 1905 skett i fråga om köp af lös egendom, här uttryckligen erinra.

Enligt 28 § i nämnda lag medför köparens underlåtenhet att fullgöra sin
betalningsskyldighet i allmänhet också den påföljd, att säljaren, så länge godset
ännu icke kommit i köparens besittning, äger bäfva köpet; har däremot godset
öfverlämnats till köparen, får detta, där icke särskildt förbehåll skett, betraktas
så som hade säljaren gifvit anstånd med likviden, och han är därför då
hänvisad till att på vanligt sätt göra gällande sin fordran. Tillämpas det betraktelsesätt,
som ligger till grund för nämnda stadgande, å fastighetsköpet, synes
detta böra medföra, att köpeskillingen skall anses vara krediterad, när köpehandlingen
icke utmärker, att köparens rätt till egendomen skall vara beroende
af köpeskillingens riktiga erläggande. Säljaren har därmed definitivt afhändt
sig egendomen, och köparen har inträdt i hans rätt att däröfver förfoga. Denna
uppfattning är otvifvelaktigt den för närvarande i vår rätt gällande.1 Därå
hvilar ock stadgandet om den förmånsrätt, som för ogulden köpeskilling tillkommer
säljaren; en sådan förmånsrätt vore mindre behöflig, därest säljaren
ägde vid köparens försumlighet i fullgörandet af sin betalningsskyldighet hafva
köpet och taga egendomen tillbaka.

Att denna ståndpunkt också är förslagets, framgår af 2 §. För att säljaren
skall äga att af köparens underlåtenhet att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet
hämta anledning att hafva köpet, måste förbehåll i sådant syfte
hafva skett vid köpslutet, och detta förbehåll måste hafva kommit till uttryck
i köpehandlingen. På hvad sätt detta i öfrigt skett, är naturligtvis likgiltigt,
blott syftet är klart; vanligen sker det så, att i köpekontraktet bestämmes, att
köpebref skall utfärdas först när köpeskillingen eller viss del däraf blifvit erlagd.
Har dylikt förbehåll skett, kan, enligt hvad 2 kap. 9 § i den föreslagna
lagen om inskrifning utvisar, lagfart för köparen ej beviljas innan betalningsskyldigheten
fullgjorts. Den häfningsrätt, säljaren betingat sig, kan han naturligtvis
uppgifva.3 Utfärdar han ett klart köpebref, oaktadt betingad likvid ej
skett, eller mottager han utan anmärkning betalning efter det den därför be- 1 2

1 Jfr K. Maj:ts dom den 8 maj 1874 (N. J. A. s. 248).

2 Jfr K. Maj:ts dom den 11 juni 1901 (N. J. A. a. 295).

182

Vägradt

tillträde.

stämda tiden utgått, kan han icke vidare af köparens försummelse hämta anledning
att hafva köpet. Att säljaren, därest han, medan han har sig öppet
att hafva köpet, af köparen tillspörjes, huruvida han vill begagna sig af denna
rätt, har att utan oskäligt uppehåll härutinnan gifva besked, följer af allmänna
rättsgrunder, likasom också att hans underlåtenhet att inom rimlig tid lämna
besked må af köparen betraktas såsom en vägran att vidblifva köpet. I hufvudsak
kunna de bestämmelser i sådant hänseende, hvilka meddelats i 31 och
32 §§ i lagen den 20 juni 1905, tillämpas jämväl vid ifrågavarande slag
af köp.

Gör säljaren bruk af sin rätt att af nu nämnd anledning hafva köpet,
bör han äga att af köparen undfå en ersättning, som ekonomiskt sätter honom
i det läge, hvari han skulle hafva kommit därest köpet gått i fullbordan.
Stadgande härom har meddelats i denna §.

Under den i 2 § angifna förutsättning kan säljaren vid köparens underlåtenhet
att fullgöra annat, hvartill han i köpeaftalet förbundit sig, hafva köpet.
Gör säljaren bruk af denna rätt, är emellertid köparens skyldighet att
utgifva skadestånd icke lika obetingad som i här omhandlade fall. Af de för
sådan skyldighet i allmänhet gällande grunder lärer följa, att ersättningsskyldighet
icke kan åläggas köparen, med mindre han kan anses hafva iklädt sig
garanti för fullgörandet eller hans underlåtenhet härutinnan kan tillräknas
honom såsom försummelse; är intetdera förhållandet — såsom när bebyggandet
af en försåld tomt icke kunnat äga rum inom utsatt tid, enär arbetet genom
olyckshändelse eller myndighets åtgärd blifvit fördröjd! — har säljaren intet
anspråk på skadestånd. Något stadgande för dylika fall har det icke funnits
behöfligt att i förslaget upptaga.

13 §•

1 13—19 §§ är frågan om köparens rätt att hafva köpeaftalet på grund af
bristande fullgörande från säljarens sida upptagen till behandling. Denna rätt
är icke, såsom motsvarande rätt för säljaren, beroende däraf, att i köpehandlingen
intagits förbehåll i sådant hänseende. Från rättssäkerhetens synpunkt ställer
sig nämligen förhållandet i dessa fall väsentligt olika. Under det ett
häfvande af köpet från säljarens sida måste, om icke häfningsrätten skall blifva

183

utan värde, medföra, att de sakrätter, Indika på grund af utfästelse eller upplåtelse
från köparen anknutits till fastigheten, blifva utan verkan, utöfvar ett häfvande
af köpeaftalet från köparens sida å dylika rättigheter intet annat inflytande
än en öfverlåtelse af egendomen skolat medföra. Aro dylika rättigheter
inskrifna, blifva de däraf oberörda, och af detta förhållande kan, på sätt 20 §
utvisar, säljaren hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande.

Hvad 13 § innehåller därom att säljaren, i fall han utan skäl förvägrar
köparen att komma i besittning- af den sålda egendomen med hvad därtill hör,
är skyldig att utgifva ersättning för den skada, som genom uppehållet tillskyndas
köparen, öfverensstämmer med allmänna rättsgrunder. För tillgodoseende
af köparens intresse är detta emellertid icke alltid nog. Varar uppehållet längre
tid eller medför på grund af särskilda förhållanden ett km-tvarigt dröjsmål
afsevärd olägenhet för köparen, är det icke med rättvisa och billighet öfverensstämmande
att han skall nödgas vidblifva ett aftal, som af medkontrahenten i
ett så väsentligt afseende brutits. I likhet med hvad för köp af lös egendom
stadgats i. 21 § i lagen den 20 juni 1905, har under nu angifna förutsättning
tillerkänts köparen rätt att håfva köpet. Att han icke genom att begagna sig
af denna rätt går miste om sin rätt till skadestånd, är uppenbart.

Måhända skulle mot den sålunda åt köparen inrymda häfningsrätt kunna
invändas, att han icke är i behof af dylik rätt, då det ju alltid står honom öppet
att vid domstol yrka åläggande för säljaren att afträda egendomen. Anlitandet
af denna utväg är emellertid alltid förenadt med kostnad och tidsutdräkt.
En dom, hvarigenom ålagts säljaren att afträda egendomen, kan icke utan vidare
verkställas innan den vunnit laga kraft; fullföljer säljaren saken i högre
instans, fördröjes alltså därigenom tillträdet ytterligare. Det kan icke begäras,
att köparen skall behöfva finna sig i att, kanske efter åratal och under helt
förändrade förhållanden, komma i besittning af sin egendom; han bör, där han
föredrager det, kunna frånträda aftalet och i stället söka ersättning för den
förlust, hvilken sålunda genom medkontrahentens obehöriga förhållande tillskyndats
honom.

Af allmänna rättsgrunder följer äfven i förevarande fall, att om köparen,
oaktadt säljaren obehörigt förhållit honom egendomen, tillträder denna, han får
anses hafva uppgifvit sin rätt att på grund af dröjsmålet håfva aftalet, likasom

184

Oriktiga
uppgifter
om egendomen
m. m.

att om säljaren senare än ske bort erbjuder sig att afträda egendomen och
äskar besked huruvida köparen vill vidblifva köpet, denne är skyldig att lämna
sådant besked.

14 §.

Innehållet af denna paragraf öfverensstämmer ganska nära med hvad i 42
§ i lagen den 20 juni 1905 stadgas för det fall att fel finnes i försåldt gods. Såtillvida
förefinnes likväl en skenbart mycket betydande skiljaktighet, som enligt
nämnda stadgande säljaren har ett visst ansvar för att godset är felfritt,
under det enligt här gifna bestämmelse hans ansvarighet är beroende af
särskild utfästelse. Säljarens ansvarighet vid köp af lös egendom inskränkes
emellertid väsentligt genom föreskriften i 47 § i nämnda lag, som befriar honom
från denna ansvarighet, därest köparen på förhand undersökt eller utan giltigt
skäl undandragit sig att undersöka godset och felet varit sådant, att det vid
undersökning bort iakttagas. Att köparen anställer en sådan undersökning, är
vid fastighetsköp något, som bör falla af sig själf; gör han det ej, bör han därför
icke kunna åhvälfva säljaren en obestämd och i många fall obestämbar ansvarighet.
Den nu i köpehandlingar så vanliga bestämmelsen, att egendomen säljes
»i befintligt skick» eller »sådan den för ögonen befinnes», är ett förbehåll,
som endast gifver uttryck åt uppfattningen af hvad sakens natur kräfver och
som därför är i och för sig obehöfligt. På denna uppfattning hvilar förslaget,
då det här såsom förutsättning för att köparen skall äga föra någon talan i anledning
af egendomens beskaffenhet uppställer, att den i något afseende icke är
sådan, som säljaren utfäst. Oftast torde en dylik utfästelse föreligga i fråga
om egendomens areal. För riktigheten af härom lämnade uppgifter måste säljaren
svara, äfven om han själf skulle hafva blifvit missledd och i god tro uppgifvit
arealen vara större än den i verkligheten är. Han måste anses hafva
gått i god för att uppgiften är riktig. Tydligt är emellertid, att om säljaren
endast uppgifva, att egendomen enligt skifteshandlingar eller tomtkarta har
viss storlek, däri icke ligger något åtagande af garanti för nämnda handlingars
riktighet. Enahanda grundsatser måste gälla, när säljaren tillförsäkrat köparen
något i annat afseende, som rörer egendomens beskaffenhet, såsom byggnadernas
skick, jordens kulturgrad, egendomens skogsbestånd eller dylikt. I hvarje

185

fall, där en verklig utfästelse föreligger, bör köparen kunna förlita sig på densamma
och säljaren alltså hålla honom skadeslös, där förhållandet befinnes vara
annat än som uppgifvits. Af den ståndpunkt, förslaget intager i fråga om
köpeaftalets formbundenhet, är en följd, att det i och för sig är utan betydelse,
om en dylik tillförsäkran från säljarens sida intagits i köpehandlingen eller
icke. * Endast såvida underlåtenheten att i köpehandlingen intaga någon vid
förhandlingarna om köpet lämnad uppgift får anses utmärka, att säljaren icke
velat binda sig vid densamma, bör detta förhållande inverka på frågan om hans
ansvarighet, när uppgiften befinnes oriktig.

Under det förutsättningen för köparens rätt till talan i anledning af egendomens
beskaffenhet vid fastighetsköp är en annan än vid köp af lös egendom,
äro de befogenheter, som tillkomma köpare af fastighet, när han har rätt till
sådan talan, såsom naturligt är, alldeles desamma som de, hvilka tillkomma köpare
af lös egendom, när denna saknar någon tillförsäkrad egenskap. Köparen
äger alltså under alla förhållanden fordra afdrag å köpeskillingen i förhållande
till den minskning i egendomens värde, som betingas af skillnaden mellan hvad
som utlofvats och hvad som verkligen är för handen, och, om han lider ytterligare
skada, äfven ersättning därför. Han måste ock äga rätt att frånträda ett
aftal, som icke blifvit från medkontrahentens sida uppfylldt. Utan obillighet
mot säljaren kan emellertid denna senare rätt icke vara obetingad. Är det
som brister i och för sig af ringa betydenhet och kan ej heller med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet för köparen däraf uppstå synnerlig olägenhet,
är en så långt gående befogenhet icke för honom af verkligt behof påkallad.

Äfven i annat hänseende har det synts nödigt att begränsa köparens rätt
att hafva köpet; talan därom må ej väckas senare än ett år efter det tillträde
af egendomen skett. Att en tidsbegränsning är behöflig, är uppenbart, då eljest
det skulle stå säljaren öppet att taga det angifna förhållandet till förevändning
för att frångå ett aftal, som han på grund af ändrade konjunkturer eller
af andra orsaker finner för sig ofördelaktigt. Eu tid af ett år torde vara fullt

* Jfr ang. nu gällande rätt K. Majrts domar den 26 sept. 1851 (Schmidt J. A. XXIV s. 300),
den 19 dec. 1864 (Nanmanns tidskr. 1865 s. 438), den 10 febr. 1874 (N. J. A. s. 56), den 28 marg
1889 (N. J. A. s. 251) och den 26 febr. 1892 (N. J. A. s. 58).

14M/07

24

186

tillräcklig för att köparen må kunna förvissa sig om egendomens beskaffenhet i
de hänseenden, säljarens utfästelse angår, och öfverväga, huruvida det som må
brista är af den art, att det icke är med hans intresse förenligt att vidblifva
köpet.

Nu angifna inskränkningar i köparens häfningsrätt äga icke tillämpning,
när säljaren lämnat veterligen falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit.
* De påföljder, svikligt förfarande medför, bestämmas af andra normer än de
förmögenhetsrättsliga.

15 §.

Efter köpet De i 14 § gifna bestämmelserna afse sådana fall, då egendomen vid tiden

^ändringar''köpet icke är sådan, som köparen äger rätt att fordra. Har egendomen efter
köpet undergått förändring till det sämre och beror detta af olyckshändelse,
följer af bestämmelsen i 9 §, att köparen icke af sådan anledning kan håfva
köpet eller fordra afdrag å köpeskillingen än mindre kräfva skadestånd af säljaren.
Om däremot egendomens försämring föranledts af vanvård eller vållande
å säljarens sida medan han ännu var i besittning af egendomen, — om t. ex.
säljaren i strid mot bestämmelserna i 8 § afverkat skog annorledes än till husbehof
— måste han naturligtvis ersätta köparen den skada, som därigenom tillskyndats
denne. Härvid bör det emellertid icke stanna. Om egendomens värde
genom säljarens vanvård eller vållande minskats, krafvel’ billigheten, att köparen
icke skall vara ovillkorligt bunden vid hvad han å sin sida utfäst. Samma
befogenheter böra i ty fall tillkomma honom, som lagen gifver honom när egendomen
redan vid köpet var sämre än köparen på grund af säljarens utfästelse
haft rätt att fordra. Den föreskrift, som i sådant syfte här införts, står i öfverensstämmelse
med hvad som enligt 44 § i lagen den 20 juni 1905 gäller i fråga
om lös egendom.

16 §.

Rättigheter I denna och närmast följande paragrafer kommer den försålda egendomens

upplåtna åt beskaffenhet i betraktande från en annan sida, den rättsliga. Det är icke blott
tredje man.______

* Jfr K. Maj:ts utslag den 8 okt. 1906 (N. J. A. s. 436).

187

egendomens naturliga eller så att säga yttre egenskaper, som bestämma värdet
af densamma; af lika väsentlig betydelse äro i sådant hänseende de rättsliga
förhållanden, som därtill anknyta sig.

Är nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf upplåten till annan,
är detta ett förhållande, som uppenbarligen är af stor betydelse för köparen,
såvida han är bunden af denna upplåtelse eller hans rätt eljest därigenom lider
någon inskränkning. Bindande för honom är en sådan upplåtelse alltid, när
nyttjanderätten är intecknad samt, såvidt angår arrende- eller hyresaftal, när
aftalet är skriftligen upprättadt och nyttjanderättshafvaren tillträdt egendomen.
Äfven om ett dylikt aftal icke är sålunda upprättadt och därför icke för köparen
bindande, kan det dock göras gällande mot honom såtillvida, att arrendatorn
eller hyresgästen, därest han tillträdt egendomen, äger åtnjuta en viss
uppsägningstid. I ena som i andra fallet har säljaren att upplysa köparen
om nyttjanderättens tillvaro. Dock är det uppenbart, att om köparen på annat
sätt får kännedom om nyttjanderätten, säljarens underlåtenhet att lämna en
dylik uppgift icke för honom bör medföra någon menlig påföljd. Att sådan
kännedom funnits hos köparen när köpet slöts, måste, i händelse denne bestrider
det, åligga säljaren att styrka. Uppgiften behöfver naturligtvis icke intagas
i köpehandlingen1 eller ens lämnas uttryckligt; det är nog, om erforderlig
upplysning tillhandahålles köparen t- ex. genom ett gravationsbevis, däri
för nyttjanderätten meddelad inteckning finnes upptagen. Däremot är icke
den omständigheten att inteckning meddelats i och för sig tillräcklig för att
fritaga säljaren från ansvarighet; det är icke köparen utan säljaren, som skall
anskaffa gravationsbeviset.1 2 Påföljden för säljaren däraf, att egendomen, köparen
ovetande, är besvärad af nyttjanderätt, är densamma som när egendomens
beskaffenhet icke är den säljaren utfäst. Köparen äger rätt till skäligt afdrag
å köpeskillingen och till ersättning för den honom tillskyndade skadan äfvensom
rätt att hafva köpet, dock med enahanda begränsning i fråga om häfningsrätten,
som för nyss angifna fall är i 14 § stadgad.

1 Jfr K. Maj:ts domar den 23 okt. 1885 (N, J. A. s. 339) samt den 12 jan. och den 3 mars
1892 (N. J. A. s. 3, 113).

2 Annorlunda K. Maj:ts domar den 2 mars 1875 (N. J. A. s. 86) och den 10 april 1876 (N. J A.
>. 205).

188

Hvad sålunda anförts i fråga om nyttjanderätt äger enligt sakens natur
lika tillämplighet å rätt till servitut eller till undantag af egendomen. Såvidt
en rättighet af sistnämnda slag medför skyldighet för fastighetsägaren att utgifva
visst årligt belopp, äger han naturligtvis också vid likvid af köpeskillingen
kvittningsvis afräkna hvad däraf redan förfallit; att han därutöfver äger
af köpeskillingen innehålla så mycket, som motsvarar hvad framdeles kan komma
att uttagas ur fastigheten, inhämtas af 17 §.

Här gifna stadgande hänför sig till det fall att rättigheten var upplåten
redan när köpet slöts. Att i händelse upplåtelsen skett efter köpslutet köparens
rätt är densamma, följer af grunderna för stadgandet i 15 § och har därför
icke behöft särskildt utmärkas.

Med här omhandlade fall bör enligt Beredningens tanke likställas det förhållande,
att tredje man har äganderätt till någon å egendomen uppförd byggnad
eller till annat, som eljest enligt lag skulle höra till egendomen,1 men
säljaren underlåtit att därom upplysa köparen. Äger denna rätt giltighet mot
köparen — under hvilka förutsättningar detta är fallet, afgöres efter grunder,
som icke fälla inom området för nu förevarande lagstiftning — är detta för
honom af samma betydelse som om i annat afseende hans förfoganderätt öfver
egendomen vore rättsligen inskränkt. Enahanda befogenheter böra därför, om
köparen saknat kännedom om förhållandet, åt honom inrymmas.

17 §.

Egendomen den egendom, hvarom köp slutes, intecknad, tages vid köpeskillingens

besvärad af fastställande icke hänsyn till inteckningarna, utan bestämmes i fråga om sättet
inteckning. för likviden, att å köpeskillingen skall afräknas hvad som motsvarar den intecknade
gäld en jämte upplupen ränta därå. Skulle vid en sådan afräkning
köparen hafva fått tillgodonjuta större afdrag än vederbort,2 föreligger i själfva
verket en missräkning, och säljaren äger då, jämlikt 10 § 5 mom. i förordningen

1 Jfr K. Maj:ts domar den 31 ang. 1870 (Naumanns tidskr. 1871 s. 466). den 10 febr. 1874
(N. J. Å. s. 47) och den 26 okt. 1880 (tf. J. A. s. 345).

8 Jfr K. Haj:ts domar den 30 juni och den 30 dec. 1875 (N. J. A. s. 300, 592) den 29 dec. 1876

(N. J. A. s. 499) och den 30 okt. 1900 (N. J. A. s. 414).

189

om utsökningslagens införande, utan hinder däraf att han kvitterat köpeskillingen
såsom till fullo bekommen utkräfva den del däraf, som af köparen obehörigen
afräknats. Någon föreskrift för detta fall har alltså icke behöft upptagas
i förslaget.

År förhållandet det motsatta, så att egendomen finnes vara intecknad till
högre belopp än vid köpet förutsattes, — vare sig nu detta beror därpå att
någon vid köpet i egendomen gällande inteckning icke därvid omnämnts eller
icke sedermera blifvit genom säljarens försorg dödad, oaktadt han åtagit sig
sådant, eller förhållandet har sin grund däri att egendomen efter köpslutet
blifvit intecknad1 — hafva däremot särskilda bestämmelser ansetts erforderliga.
Skulle köparen utan hänsyn därtill att egendomen häftade för större intecknadt
belopp, än som vid bestämmandet af sättet för likviden förutsattes, nödgas fullgöra
denna, vore han utsatt för äfventyret att, när inteckningen sedermera gjordes
gällande och beloppet uttoges ur egendomen, säljaren funnes sakna tillgång
att återgälda detta. Icke ens med en af säljaren ställd säkerhet för sådan återbäring
synes köparen behöfva nöjas. En dylik säkerhet kan aldrig för den jämförelsevis
långa tid, som här kan komma att förflyta innan förhållandet ordnas, lämna
köparen full trygghet, och den befriar honom i allt fall icke från den ogynnsamma
ställning i fråga om fastighetens användande såsom säkerhet vid upptagande
af lån, som inteckningens tillvaro medför. Han bör därför få å köpeskillingen
innehålla det belopp, som graverar fastigheten. Denna befogenhet tillkommer
honom enligt förslaget, så länge på grund af ifrågavarande inteckning
något belopp kan komma att ur egendomen uttagas; dödas inteckningen eller
öfverlämnas inteckningshandlingen till köparen, bortfaller retentionsrätten.2
Köparen är berättigad att å köpeskillingen innehålla hela det belopp, som kan
komma att ur fastigheten uttagas, äfven om ansvarigheten, såsom vid gemensamma
inteckningar, helt eller delvis är endast subsidiär. Då i händelse å afsöndrad
lägenhet värde blifvit satt i den ordning, hvarom Beredningen föreslagit
särskilda bestämmelser, lägenheten icke för inteckningar i stamhemmanet

1 Jfr K. Maj:ts domar den 16 mara 1892 (N. J. A. a. 145) och don 31 juli 1893 (N. J. A.
s. 332).

’ Jfr K. Maj:ts dom den 20 febr. 1883 (N. J. A. a. 65).

190

häftar utöfver värderingssumman, är köparens ifrågavarande rätt inskränkt
till samma belopp.

Med rätten att innehålla köpeskillingen är för vanliga fall köparens intresse
behörigen sedt till godo. Om emellertid det belopp, som graverar egendomen,
uppgår till mer än hela köpeskillingen eller hvad däraf återstår oguldet,
gör retention srätten icke till fyllest. Köparen kan då icke genom-att för
ändamålet använda köpeskillingen rädda egendomen från att exekutivt försäljas
för den intecknade gälden. Han bör därför i sådant fall äga rätt att häfva
köpet och af säljaren undfå ersättning för den skada, som därigenom tillskyndas
honom.1 Dock bör det stå säljaren öppet att, om han så önskar, förekomma
köpets häfvande genom att till köparen utbetala så stort belopp, att det
tillika med hvad af köpeskillingen ännu är oguldet motsvarar hvad på grund af
inteckningen kan komma att ur egendomen uttagas. Att säljaren också genom
att låta döda inteckningen eller öfverlämna inteckningshandlingen till köparen
betager denne rätten att häfva köpet, är uppenbart.

Varder på grund af inteckning, som köparen icke vid likviden öfvertagit,
egendomen exekutivt försåld, följer af allmänna rättsgrunder, att därmed köpeaftalet
förlorar all vidare verkan mot köparen; denne är icke skyldig att betala
köpeskillingen för en egendom, som genom säljarens förvållande går honom ur
händer, utan han äger af säljaren återfordra hvad han guldit och därutöfver åtnjuta
skadestånd.2

Hvad nu sagts angående verkan däraf att egendomen, köparen ovetande,
är intecknad gäller i lika måtto, när egendomen finnes vara besvärad af inskrifning
för rätt till undantag, ränta eller afgäld och på grund däraf ur densamma
kan komma att uttagas större belopp än vid köpslutet förutsattes.3
Bestämmelserna i förevarande § hafva därför utsträckts till att gälla jämväl
sådana fall.

ib §•

Hinder för
lagfart å
köpet.

Att köparen kommer i besittning af den köpta egendomen, bereder honom,
när fråga är om fastighet, icke samma rättsligt tryggade ställning, som då
1 Jfr K. Maj:ts dom den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).

! Jfr K.. Maj:ts domar den 22 nov. 1887 (N. J. A. s. 401), den 23 nov. 1897 (N. J. A.
s. 537) och den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).

3 Jfr K. Maj:ts dom den 16 maj 1900 (N. J. A. s. 230).

191

köpet afser lös egendom. Vid förvärf af äganderätt till fast egendom är lagfarten
den akt, som sätter förvärfvaren i stånd att företaga rättsliga dispositioner
öfver egendomen och betager förre ägaren möjligheten att vidtaga sådana.
Lagfarten är därför afslutningen af rättsärendet. Och till lagfarten kan i
flera afseenden erfordras säljarens medverkan. Undandrager sig säljaren utan
giltig orsak att lämna sådan medverkan, gör han sig därigenom skyldig till ett
obehörigt förhållande, nära jämförligt med vägran att låta köparen komma i
faktisk besittning af egendomen.

Denna uppfattning ligger till grund för den bestämmelse, som införts i
första stycket af denna §. Då köparens rätt till egendomen i köpehandlingen
är gjord beroende däraf att han rätteligen erlägger köpeskillingen eller fullgör
annat åtagande, är han, enligt hvad 2 kap. 9 § i förslaget till lag om inskrifning
utvisar, icke berättigad att erhålla lagfart förr än det visas, att han fullgjort
hvad honom sålunda åligger eller att hans rätt icke vidare är beroende af nämnda
villkor. Är villkoret uppfylldt, måste det åligga säljare att därom lämna
köparen det bevis, som för lagfartens beviljande erfordras. Såsom förut erinrats,
är det i vårt land gängse bruk att i sådant fäll vid köpet bestämmes, att
ett särskildt köpebref skall utfärdas, sedan köparen fullgjort de villkor, som i
köpekontraktet betingats. Köpebrefvets utfärdande gör då hvarje bevis om villkorens
uppfyllande öfverflödigt; köparen kan på grund af köpebrefvet utan vidare
erhålla lagfart. Vägrar säljaren, oaktadt villkoren äro uppfyllda, att utfärda
köpebref eller, där sådant icke betingats, att lämna annat bevis, kan han
visserligen. förpliktas därtill vid vite, eller ock kan köparen utverka sig en dom,
hvarigenom hans rätt till lagfart bekräftas. Men köparen behöfver icke underkasta
sig att hans lagfart sålunda fördröjes utan kan äfven i detta fall hafva
köpet och fordra skadestånd af säljaren. En gifven följd af denna köparens
rätt är, att han icke är pliktig att utgifva köpeskillingen, om köpebrefvet förhålles
honom. *

Det är emellertid icke endast i nu angifna hänseende, köparen för erhållande
af lagfart är beroende af säljarens medverkan. Lagfart kan icke meddelas
å köparens fång, med mindre sådan förut är säljaren beviljad eller, i händelse
dennes fång skulle vara sådant att dess lagfarande icke erfordrats, hans

* Jfr K. Maj:ts domar den 14okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och den 1 april 1879 (N. J. A. s. 159).

192

åtkomst blifvit styrkt. Är säljarens fång icke lagfaret, måste det därför åligga
honom att söka lagfart, där sådan erfordras, men eljest att tillhandahålla köparen
sina åtkomsthandlingar.* Hans underlåtenhet i ena eller andra hänseendet
medför för köparen samma verkan som hans underlåtenhet att lämna honom
klara köpehandlingar, och påföljden bör därför ock vara densamma.

Möjligt är emellertid, att i nu angifna fall hindret för lagfarten icke är
af beskaffenhet att det står i säljarens makt att undanröja det. Säljarens åtkomst
kan vara bristfällig, giltigheten af hans fång kan vara underkastad tvist.
På köparens ställning inverkar ett dylikt förhållande icke mindre ogynnsamt,
och han bör därför äfven i sådana fall kunna frånträda ett aftal, som icke gifver
honom hvad han ägt att påräkna, och i stället söka ersättning för sin skada
af säljaren. Naturligtvis endast under förutsättning, att den omständighet,
som hindrar lagfarten, icke var honom kunnig när köpet slöts; var detta fallet,
måste förhållandet anses hafva tagits med i beräkning vid köpet och får därför
icke verka till dess rubbande. Den påföljd, som inträder när lagfart icke kan
erhållas och det icke beror af säljaren att undanröja hindret, är väsentligen densamma,
som när egendomen befinnes icke vara sådan, som säljaren utfäst. Rätten
att häfva köpet bör här som där vara beroende af huru betydande den olägenhet
är, hvilken sålunda tillskyndas köparen. Utöfvande af häfningsrätten
har också i detta fall bundits vid viss tid, hvilken dock skall räknas, icke
från det tillträde af egendomen skett, utan från det beslut meddelats i anledning
af köparens lagfartsansökning och detta beslut vunnit laga kraft. Då det
emellertid icke bör stå köparen öppet att förlänga denna tid genom underlåtenhet
att söka lagfart, har härtill fogats det ytterligare villkor att, där köparen
icke inom stadgad tid sökt lagfart, talan om köpets häfvande skall anhängiggöra
sist inom ett år från det tid för lagfarts sökande gått till ända. Att någon
motsvarighet till denna tidsbegränsning icke förekommer i fråga om de fall,
som afses i första punkten, finner sin förklaring däri, att säljaren i nämnda fall
alltjämt är i stånd att undanröja det hinder, som möter mot lagfarts beviljande
för köparen.

Jfr K. Maj-.ts dom den 11 dec. 1877 (N. J. A. s. 548).

19;-}

Den rätt till skadestånd, som tillkommer köparen, äfven om han icke häfver
köpet, medför också helt naturligt för honom rätt att å köpeskillingen innehålla
så mycket, som i sådant hänseende kan tillkomma honom.

19 §.

.Näi en köpare på grund af dubbelförsäljning går miste om allenast en Tvesalu i
del af tlen egendom, hans köp afsåg, är det uppenbarligen hans rätt att å köpfråga om del
skillmgen för det hela njuta motsvarande afdrag. Hvarken denna rätt eller den “dom™
rätt till skadestånd, 5 § tillerkänner honom, gifver honom emellertid under alla
förhållanden hvad han med rätta kan fordra. Var han i god tro, måste han
också sättas i tillfälle att afstå från köpet i dess helhet.1 De bestämmelser,
hvilka härutinnan enligt förslaget i allmänhet gälla vid aftalsbrott från säljarens
sida, böra äfven i detta fall vinna tillämpning, så, att frågan om köparens
rätt att bäfva köpet blifver beroende af den större eller mindre betydelsen däraf
att ifrågavarande del af egendomen frångår honom. Hänvisning till föreskrifterna
i 14 § har därför jämväl här skett. Att äfven här tiden för anhängiggörandet
af talan om köpets häfvande bör, såsom i det i 18 § afsedda fall, sättas
i förbindelse med tiden för lagfarts sökande, beror af enahanda grund, som i
fråga om nämnda § anförts. Erinras må, att i händelse före utgången af den
för lagfarts sökande i allmänhet stadgade tid skulle ankängiggöras tvist mellan
köparen och någon, som på grund af annan öfverlåtelse gör anspråk på en del af
egendomen, nämnda tid, jämlikt 2 kap. 5 § i förslaget till lag om inskrifning utsträckes
till dess tvisten blifvit slutligen afgjord.

Att köparen, därest han begagnar sig af sin häfningsrätt, äger att af säljaren
kräfva ersättning för den skada, som häraf uppkommer, framgår af stadgandet
i 5 § af föreliggande förslag och har icke behöft här utmärkas; äfven
denna skada är en, visserligen medelbar följd däraf att köpeaftalet i en viss del
genom säljarens förvållande förfallit.

Vid bedömande af frågan, huruvida dubbelförsäljning ägt rum 2 och förty
säljaren bör vara underkastad därmed förbundna påföljder, kan icke uteslutande
hänsyn tagas till köpehandlingens ordalydelse eller till hvad säljaren med den

1 Jfr K. Maj:ts dom den 18 dac. 1896 (N. J. A. s. 467).

s Jfr K. Majtts domar den 29 maj 1876 (N. J. A. b. 272) och den 28 febr. 1893 (N. J. A. s. 43).

194

beteckning af den sålda fastigheten, handlingen innefattar, må hafva afsett; afgörande
i sådant hänseende måste blifva den uppfattning, som under förhandenvarande
förhållanden köparen skäligen därvid bort fästa. I de tall, som här
äro af största praktiska betydelse, eller när från den sålda fastigheten förut
skett afsöndring, som icke uttryckligen undantagits från försäljningen, beror alltså
frågan, huruvida bestämmelserna om dubbelförsäljning skola tillämpas, icke däraf,
huruvida säljaren verkligen haft för afsikt att i köpet inbegripa afsöndringen,
utan däraf, huruvida köparen saknat anledning att antaga annat än att det afsöndrade
området fortfarande hörde till fastigheten. För att utesluta ett oriktigt
antagande i sådant hänseende är det visserligen å ena sidan icke nödvändigt,
att i köpehandlingen skett uttryckligt förbehåll, men å andra sidan heller
icke alltid nog, att afsöndringen utlagts å marken eller blifvit i vederbörlig
ordning fastställd eller ens att lagfart därå blifvit sökt. Först när omständigheterna
föranleda därtill att köparen ägt eller med användande af vanlig uppmärksamhet
bort äga kännedom om förhållandet, kan säljaren undgå att ekonomiskt
ansvara för den dubbelförsäljning, som, ehuru utan hans afsikt, formellt
ägt rum.

20 §.

Egendomen Då ett fastighetsköp häfves efter det köparen tillträdt egendomen och er af

köparen ]agt köpeskillingen, medför detta, att säljaren skall återfå egendomen och köintecknad.
^aren köpeskillingen. Om köparen afhändt sig egendomen och i följd däraf är
ur stånd att tillhandahålla säljaren densamma, kan han alltså icke utöfva den
häfningsrätt, som eljest skulle tillkomma honom. Endast om säljaren själ! bär
skulden till att egendomen kommit i tredje mans hand — såsom när han genom
sin underlåtenhet att jämlikt åtagande infria en inteckning i egendomen föranledt
att denna blifvit exekutivt försåld — utgör detta förhållande icke hinder
för bifall till köparens talan om återbekommande af köpeskillingen eller den del
däraf, som återstår sedan afdrag gjorts för hvad vid köpeskillingslikviden må
hafva kommit köparen till godo. *

* Jfr K. Maj:ts dom den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).

195

När egendomen återställes till säljaren, bör den naturligtvis vara i det
skick, hvari den befanns när den af köparen tillträddes. Har den på grund
af ändrade konjunkturer fallit i värde, inverkar detta icke på köparens rätt.
Icke heller beröres denna däraf, att genom olyckshändelse egendomen skadats
eller försämrats. Men har köparen under sin besittningstid vanvårdat egendomen
eller vidtagit annan åtgärd, hvarigenom dess värde nedsatts, fordrar billigheten,
att säljaren icke ens mot ersättning för den sålunda orsakade nedsättningen
i värdet behöfver finna sig i att återtaga egendomen. Detta dock endast
under förutsättning, att värdeminskningen är af någon betydenhet; är den oväsentlig,
bör den icke medföra rubbning i köparens naturliga rätt. Förslaget står
härutinnan i öfverensstämmelse med hvad i lagen den 20 juni 1905, 57 och
58 §§, stadgas i fråga om köp af lös egendom. Hvad förstnämnda lagrum innehåller
därom, ätt ingendera kontrahenten är skyldig att återlämna hvad han bekommit
med mindre han återfår hvad han utgifvit, samt om köpares retentionsrätt till
säkerhet för skadestånd har däremot icke i förslaget upptagits. Det skulle leda
till en allt för vådlig osäkerhet i äganderättsförhållandena, därest frågan om köpets
återgång eller bestånd finge göras beroende af säljarens förmåga att återgälda
köpeskillingen. Har köparen icke förtroende till säljarens vederhäftighet,
må han anlita andra utvägar för att komma till sin rätt än köpets häfvande;
väljer han detta och utverkar sig dom på köpets återgång, är han därmed definitivt
förlustig all rätt till fastigheten. *

De bestämmelser, förslaget i andra stycket meddelar för det fäll att egendomen
när köpet skall gå åter är besvärad med inteckning eller inskrifning,
som tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från köparen, hänföra sig
till sådana inteckningar och inskrifningar, på grund hvaraf visst belopp kan
komma att uttagas ur fastigheten. Dessa bestämmelser äga sin motsvarighet i
stadgandena uti 17 § och hvila på de grunder, som vid nämnda paragraf anförts.
Något särskildt stadgande för det fall att köparen från egendomen upplåtit
annan rätt, hvilken på grund af inskrifning eller eljest skall gälla mot
säljaren, har icke upptagits i förslaget. Detta förhållande bör bedömas efter
grunderna för stadgandet i första stycket, och frågan, huruvida säljaren däraf

* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 18 dec. 1896 (N. J. A. s. 467).

1%

Hemula skyldighet.

äger hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande, bör alltså besvaras
med hänsyn till betydelsen af den olägenhet, upplåtelsen kan anses medföra för
säljaren, därest han skulle återtaga egendomen.

21 §•

I il kap. jordabalken af 1734 års lag hafva sammanförts stadganden »om
klander i jordafång och om hemul». Dessa ämnen äro i själfva verket till sin
natur vidt skilda. Begreppet klander är af Lagkommittén riktigt angifvet såsom
den talan, rätte ägaren anställer mot innehafvaren af hans egendom för att frånvinna
honom denna. Det är en utöfning af äganderätten mot den, som obehörigt
förhåller ägaren hans egendom, vare sig nu detta sker med åberopande
af ett visst fång eller icke. Hemulsskyldigheten åter ansluter sig till vissa slag
af öfverlåtelse af egendomen; där öfverlåtelse sker mot vederlag, medför den i
allmänhet för öfverlåtaren skyldighet att ansvara för att det, som öfverlåtits,
tillhörde honom och därför också skyldighet att återbära vederlaget och hålla
medkontrahenten skadeslös, om egendomen frånvinnes denne.

Bestämmelserna om klander i nyss angifna mening äro i 1734 års lag mycket
knapphändiga. De inskränka sig i själfva verket till hvad i 11 kap. 1 § jordabalken
stadgas därom, att fastighetsköp, såframt det kan värjas, skall stå fast, men
att i motsatt fall ersättning för nödig och nyttig förbättring skall gäldas af den,
som jorden vinner. Lagens knapphändighet i detta stycke beror närmast däraf,
att ett i landslagen (18 kap. jordabalken) och i'' de tidigare förslagen till jordabalk
förekommande stadgande om viss tids häfd, i samband hvarmed bestämmelser
gåfvos om klander, vid senare omarbetning (1723) uteslöts. Vid en ny
affattning af jordabalken kan, såsom redan Lagkommittén och äldre Lagberedningen
framhållit, en mer ingående reglering af dessa förhållanden icke undvaras;
särskildt påkallas bestämmelser angående rätte ägarens skyldighet att ersätta
kostnad, som nedlagts å egendomen, äfvensom föreskrifter angående den obehörige
innehafvare^ plikt att utgifva afkastning eller ersättning. Men dessa
regler hafva icke sin rätta plats i en lag om köp; en lagstiftning om klander
bör icke, såsom i 11 kap. jordabalken skett, bindas vid det särskilda fall att

197

egendomens innehafvare åberopar köp för att värja sig. Hänsyn måste tagas
jämväl till andra fång, som i sådant afseende kunna åberopas. Klandret bestämmes,
såsom nyss sagts, af kärandens yrkande att i egenskap af rätt ägare
återbekomma sin egendom, icke af den ställning, som svaranden, egendomens
innehafvare, intager till detta yrkande. Vid sådant förhållande är det uppenbart,
att lagstiftningen om klander tillhör ett helt annat område än det, som
angår köpeaftalet och dess rättsverkningar. Med köpeaftalet hör åter hemulsskyldigheten
naturligt tillsammans; det är här fråga om en af detta aftals
rättsverkningar, och den måste därför bär behandlas. Det samband, hvari klander
och hemul af lagen ställts till hvarandra, är därför i förslaget upplöst.

I 21 § har angifvits hufvudregeln för säljarens hemulsskyldighet. Säljaren
är, om egendomen icke kunnat värjas och sålunda frångår köparen, förbunden
att återbetala hvad han uppburit i vederlag för egendomen och, om köparen varit
i god tro, ersätta honom den ytterligare förlust, han kan hafva lidit därigenom
att egendomen frångått honom. Denna regel öfverensstämmer fullständigt med
gällande rätt. Ehuru ordalagen i 11 kap. 1 § jordabalken kunde gifva stöd åt
den uppfattning, att köparens rätt till skadestånd vore ovillkorlig, är enligt
sakens natur och rådande rättsuppfattning denna rätt betingad däraf, att han
var i god tro då köpet slöts. Däremot är köparens rätt att återbekomma hvad
han i vederlag för egendomen utgifvit i regel oberoende däraf, om han ägt kännedom
om tredje mans anspråk på egendomen. Tydligt är emellertid, att om
köparen under sin besittningstid genom skogsafverkning eller annorledes tillgodogjort
sig egendomens afkastning på ett sådant sätt, att egendomens värde därigenom
minskats, hvad sålunda kommit köparen till godo måste gå i afräkning
å det belopp, säljaren har att till honom gälda. *

Att säljaren varit i god tro med afseende å sin rätt till egendomen,
fritager honom icke från hemulsskyldighet. I detta afseende är man säkerligen
berättigad att i aftalet inlägga en garanti från säljarens sida; köparen bör kunna
lita på att säljaren verkligen är ägare till hvad han säljer. Förslaget öfverensstämmer
härutinnan med hvad i fråga om köp af lös egendom stadgats i 59 §
i lagen den 20 juni 1905.

Jfr K. Maj:ts dom den 15 mars 1875 (N. J. A. s. 116).

198

Från skyldigheten att stå hemul innefattar stadgandet i 11 kap. 7 § jordabalken
skenbart ett undantag. »Yppar sig ägotvist grannar emellan», heter det,
»om rå och rör eller annan bolstada skillnad, då försvare köparen sina gränser,
som han bäst kan och gitter»; hemulsmannen har därvid ingen annan förpliktelse
än att tillhandahålla köparen »de skäl och bevis, som i hans värjo finnas».
Denna säljarens skyldighet är i förslagets 7 § angifvcn i allmännare form. Däremot
finnes icke i förslaget någon motsvarighet till hvad lagrummet i öfrigt
innehåller.

1 själfva verket innebär föreskriften att köparen har att själf »försvara sina
gränser» icke något undantag frän den lagstadgade hemul sskyldigheten. Denna
måste nämligen alltid bedömas med hänsyn till hvad som sålts; säljaren ansvarar
för att han var ägare af hvad han sålt och att köparen får behålla det.
Det anförda stadgandet, hvilket angår fastighet å landet, hvilar på den förutsättning
att såsom föremål för köpet angifvits en viss andel af en by, ett visst
hemman i byn eller en de! (hälften, fjärdedelen o. s. v.) af hemmanet. Yid den
tid, då byarne lågo i solskifte och andelarne därinom icke voro från hvarandra
skilda genom lagligen fastställda gränser, kunde ett köp af en till ett byalag
hörande fastighet ej afse något annat. Stadgandet innebär därför icke något
annat än hvad som följer af sakens natur, eller att den, som sålt en viss andel
af eu by, ett hemman eller del däraf, icke star i ansvar för riktigheten af de å
marken antagna eller utmärkta gränserna, utan endast för att han var ägare
till sä stor del däraf — så stort skattetal — som han sålt. Skulle ägotvist
yppas »grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad» beträffande
själfva byn eller hemmanet, d. v. s. om byns eller hemmanets ägogräns mot
annan by eller hemman, och till följd däraf ett område frånvinnas byn eller
hemmanet, måste naturligtvis köparen — likasom andra delägare i byn eller
hemmanet — finna sig häri, då han ju ändock får behålla det skattetal han köpt.
Något annorlunda ställer sig saken, sedan lagstiftningen gjort det möjligt att
sälja icke endast visst hemmantal utan också visst från ett hemman afsöndradt
område. Afser köpet ett dylikt område, som först genom köpet särskiljes såsom
en fastighet för sig, är det klart, att en förändring af gränsen också medför en
förändring af det, som varit föremål för köpet, och att således hemulsskyldigheten
kommer till användning, så snart något af det sålda området frångår ko -

199

paren. Afser köpet en hemmansdel eller ett redan tillförene afsöndradt område,
kan däremot hemnlsskyldigheten icke anses omedelbart hänföra sig till den mark,
som faktiskt häfdas af säljaren; det är den betecknade fastigheten »med hvad
därtill lagligen hör eller tillvinnas kan» — såsom det ofta nog heter i köpehandlingar
— som sålts och som skall hemulas. Äfven om gränserna äro fastställda
genom skiftesförrättning, ansvarar säljaren icke för att de äro riktigt utlagda
på marken;1 om sådana gränser gäller alldeles detsamma som om de rå och rör
eller annan bolstada skillnad, hvilka åsyftas i 11 kap. 7 § jordabalken. Om i
dylik tvist ett område frånvinnes köparen, har han icke förlorat något af det,
som angifvits såsom föremål för köpet. Naturligtvis får säljaren icke därutinnan
afsiktligt föra köparen bakom ljuset och blir ansvarig, om han så gör, men hemulsskyldig
är han icke. Han kan åtaga sig garanti äfven för gränsernas riktighet,
men i köpeaftalet såsom sådant innelattas den icke. Icke ens en sådan uppgift om
ägovidden, som afses i 14 § af förslaget, kan i och för sig anses innebära en
sådan garanti; där icke särskilda omständigheter föranleda till annat antagande,
får en dylik utfästelse anses hänföra sig till de faktiskt bestående förhållandena.
Står icke uppgiften i öfverensstämmelse med dessa, är säljaren ansvarig, icke däremot
för en sedermera inträffande förskjutning af gränsen och däraf vållad minskning
af arealen.

Hvad sålunda är sagdt äger ock tillämpning å stadsfastighet2 allenast med
den åtskillnad, att föryttring af visst till gränserna bestämdt område, som i
fråga om landtfastighet åtminstone i äldre tid varit undantag, i stad sedan
gammalt varit regel. I de tidigare förslagen till jordabalk (1695, 1697 o. s. v.)
heter det ock i motsats till nu ifrågavarande stadgande om landtfastighet: »Uti

stadsgods äger säljaren alltid hemula alnetalet-----» (11 kap. 13 §).

Denna bestämmelse ingick visserligen icke i lagen, men stadgandet i 4 kap. 2 §
jordabalken angående fastebrefvets innehåll utvisar, att i städerna ett angifvande
af fastigheten till areal och läge varit erforderligt för fastebrefs erhållande. I
regel har alltså redan köpebrefvet härom innehållit uppgift, för hvars riktighet
säljaren ansvarat.

1 Jfr K. Maj:ts dom den 30 mars 1874 (N. J. A. s. 217).

* Jfr K. Maj:ts domar den 23 maj 1848 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XX s. 127,
XXII b. 305), den 13 dec. 1876 (N. J. A. b. 505) och den 4 okt. 1883 (N. J. A. s. 322).

200

Säljarens
indragande
i klanderprocessen.

Enligt hvad sålunda utvecklats, måste frågan, huruvida en rubbning af
gränserna för såld egendom medför hemulsskyldighet eller icke, alltid bedömas
med hänsyn till köpeaftalets innehåll. Ofta hänför sig säljaren däri till en viss
redan gifven fastighetsbeteckning; han säljer då hvad till denna hörer, ehvad
mer eller mindre ägor därtill häfdas. Säljaren kan också ikläda sig ansvar för
att de ägor, som till köparen afträdas, verkligen inbegripas under den använda
beteckningen. Slutligen kan det hända, att köpet afser ett visst område, som
just genom köpet afsättes till särskild fastighet. I hvarje fall blifver köpeaftalets
innehåll afgörande; en allmän regel, som för dessa fall ålade säljaren hemulsskyldighet,
vore lika oriktig som den motsatta.

22 §.

Säljarens skyldighet att, där egendomen efter klander frånvinnes köparen, utgifva
vederlag eller ersättning jämlikt 21 § är enligt sakens natur betingad däraf
att köparen icke underlåtit något af hvad på honom ankommit för att i rättegången
värja egendomen. Ovillkorlig plikt för köparen att instämma säljaren
för att af honom erhålla bistånd i rättegången bör emellertid enligt Beredningens
mening icke stadgas. Redan äldre Lagberedningen, i detta afseende afvikande
från Lagkommittén, föreslog, att stämning å säljaren icke skulle uppställas såsom
ett oeftergifligt villkor för bevarande af köparens talan. Härom heter det i
äldre Lagberedningens motiv: »Man har trott den, som söker hemulsersättning,

ej böra underkastas strängare äfventyr, om han dröjer med sitt ersättningsanspråk,
än att mötas med alla de skäl, hemulsmannen möjligen kan hafva att tillgå
för att visa laga rätt till egendomens öfverlåtelse. Aro dessa skäl af den beskaffenhet,
att klandret skolat ogillas, om de förut varit företedda, så får den
förre skylla sig själf för egendomens mistning, då han underlåtit att i tid mana
den senare att dem framlämna; men från denna sin skyldighet synes hemulsmannen
lika litet efteråt som förut böra vara frikallad, om han bestrider krafvel när
det göres gällande inom den allmänna preskriptionstiden efter fordringens tillkomst».
Att, på sätt äldre Lagberedningen antog, icke heller enligt gällande lag
instämmandet af hemulsmannen i klanderprocessen skulle vara ovillkorlig förutsättning
för att hemulsskyldigheten finge göras gällande, öfverensstämmer visserligen
icke med den uppfattning, som åtminstone under senare tid framträdt i

201

lagtillämpningen;1 men i sakens natur synes en sådan stränghet icke vara
grundad. Det kan alltför väl vara fallet att redan då klandret väckes det är
alldeles uppenbart, att utgången icke kan vara beroende af det bistånd, som
säljaren kan lämna. Att vid sådant förhållande ovillkorligt förplikta köparen
att instämma säljaren, såvida han vill mot denne bevara sin talan, saknar
fog. Det i förevarande paragraf gifna stadgandet innefattar, att köparen
är berättigad att genom stämning påkalla säljarens bistånd i rättegången.

Begagnar köparen sig af denna utväg, vinner han därigenom den förmånen, att
domen i klanderprocessen blir bindande för säljaren. Om däremot köparen underlåter
att i rättegången instämma säljaren och först sedermera mot honom gör
hemulsanspråk gällande, står det denne fritt att åberopa alla de skäl, hvarmed
han kunnat värja egendomen, om han varit part i rättegången. Rån på grund
af hvad säljaren anfört för visst antagas, att rättegången skolat få en annan
utgång, om säljaren varit däri hörd, får köparen själf vidkännas förlusten.

Då sålunda det för hemulsskyldighetens utkräfvande icke är nödvändigt
att säljaren instämmes i klanderprocessen, lärer däraf följa, att det i sådant
hänseende icke heller är nödvändigt att öfver hufvud en sådan rättegång från
köparens sida föres. Förhållandena kunna vara sådana, att en rättegång redan
från början visar sig vara utan ändamål, och säljarens rätt kränkes då icke däraf
att en sådan icke kommer till utförande. Men uppenbarligen måste köparen,
därest han utan rättegång afstått från egendomen eller träffat uppgörelse med
den, som gjort anspråk på äganderätt till densamma, kunna, när han sedan vänder
sig mot säljaren, ådagalägga, att nämnda anspråk varit lagligen grundadt, så att
det i händelse af rättegång icke kunnat afvisas.2 Något uttryckligt stadgande
i angifna syfte har det icke ansetts nödigt att i förslaget upptaga.

23 §.

Hemulsskyldigheten är en verkan af det mellan säljaren och köparen ingångna Hemula aftal

et; däraf beröres icke omedelbart säljarens fångesman till egendomen, anspråk mot

säharens

Visserligen kan, under likartad förutsättning, säljaren i sin ordning vända sig fångesman.

1 Se K. Maj:ts domar den 5 sept. 1888 (N. J. A. s. 335) och den 11 mars 1896 (N. J. A. s. 68).

8 Jfr ang. gällande rätt K. 31aj:ts domar den 24 april 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 319) och
den 15 ang. 1882 (N. J. A. s. 336).
u,4/ot

26

202

mot sin fångesman och göra hemulsskyldigheten gällande. Men utan öfverlåtelse
från säljarens sida skulle köparen icke äga mot honom framställa något anspråk.

1 11 kap. 3 § jordabalken tillägges emellertid köparen, när egendomen frånvinnes
honom, en sådan rätt; kan icke ersättningen utfås hos hans hemulsman, »hafve
makt att gå till den andre, tredje eller längre, dock i ordning efter hvarannan».
Denna bestämmelse synes vara grundad å naturlig billighet; det bör icke lämnas
säljaren öppet att godtyckligt förfoga öfver det hemulsanspråk, som tillkommer
honom mot hans företrädare, när han själ!'' icke kan gälda hvad köparen i sådant
afseende har att fordra. En formlig öfverlåtelse är därför här obehöflig. Anförda
bestämmelse har alltså i förslaget bibehållits.

Hvad i öfrigt 11 kap. 3 § jordabalken innehåller har däremot ansetts icke
böra upptagas i förslaget. Att enligt detta säljaren är berättigad men icke
förpliktad att stämma sin fångesman, denne sin företrädare o. s. v., följer af de
grunder, hvarå 22 § i förslaget hvilar. Det i andra punkten af 11 kap. 3 § jordabalken
gifna stadgandet, att om »hemulsman har medarfvingar, dem han med
sig till hemul binda vill», han har att dem själf tillsäga, har synts så mycket
mindre behöfligt att här upptaga, som samma grundsats finnes uttalad i 13 kap.

2 § ärfdabalken. Här må ock anmärkas, att icke heller stadgandet i 11 kap. 5 §
jordabalken om hemulsskyldighet för säljarens arfvingar äger någon motsvarighet
i förslaget. I fråga om arfvinges skyldighet i sådant afseende komma de i
allmänhet gällande regler angående ansvarighet för arflåtarens förbindelser till
användning.

Likasom enligt gällande rätt skall enligt förslaget köparen, när han gör
hemulsanspråk gällande mot säljarens fångesmän, iakttaga ordningen mellan dem.*
En utsträckning af köparens rätt därhän, att han kunde efter sitt godtfinnande
rikta sitt kraf omedelbart mot hvilken hemulsman som helst, äger icke stöd af
ofvan anförda billighetshänsyn. Fastmera skulle det kunna innebära en obillighet
mot säljarens fångesmän, om köparen, oaktadt säljaren vore i stånd att fullgöra
sin hemulsskyldighet, skulle vara berättigad att förbigå säljaren och omedelbart
hålla sig till någon af hans fångesman.

* Jfr K. Maj:ts dom den 26 febr. 1886 (N. J. A. s. 88).

203

Köparens rätt till talan mot dem är ej heller obetingad. Det kan nämligen
inträffa, att en eller flera öfverlåtare äro fria från hemulsskyldighet eller åtminstone
icke pliktiga att utbetala mer än de själfva uppburit i vederlag för
egendomen. Det senare är händelsen, när egendomen öfverlåtits till någon, som
därvid icke var i god tro. Det förra, eller fullständig frihet från hemulsskyldighet,
kan bero af beskaffenheten af den öfverlåtelse, hvarigenom en fångesman
af hän dt sig egendomen — då öfverlåtelsen skett utan vederlag — men också
grunda sig därå, att en fångesman vid försäljning eller byte fäst förbehåll, hvarigenom
han fritagit sig från hemulsskyldighet. Att åt ett sådant förbehåll måste
tillerkännas giltighet, är lika uppenbart, som att det icke kan fritaga säljaren
från ersättningsskyldighet, om han förfarit svikligen. Det har alltså ansetts
öfverflödigt att, på sätt skett i 11 kap. 6 § jordabalken, meddela någon uttrycklig
föreskrift härom. Att någon af föregående öfverlåtare sålunda är fri från
hemulsskyldighet, betager emellertid icke köparen hans rätt att vända sig mot
dem, som före denne öfverlåtit egendomen; och den begränsning af hemulsskyldigheten,
som en hemulsman kan göra gällande, medför icke samma inskränkning
i den hemulsskyldighet, hvilken åligger hans fångesmän. Med öfverlåtelse af
egendomen följer öfverlåtelse af den rätt till hemul, hvarje öfverlåtare äger mot
en föregående fångesman, änskönt han för egen del fritagit sig från dylik skyldighet
eller begränsat densamma.*

Den skyldighet att stå hemul, hvilken sålunda åligger en hvar i kedjan af
öfverlåtare, skulle leda till praktiskt orimliga följder, därest icke denna skyldighet
vore underkastad någon begränsning till tiden; den fortgående, stundom på
grund af särskilda orsaker oerhörda stegringen af egendomsvärdena skulle göra
tungan däraf olidlig, när den efter lång tids förlopp drabbade en föregående innehafvare
af egendomen eller hans arfvingar. Sin naturliga begränsning finner
hemulsskyldigheten däri, att häfd inträder och därmed själfva rätten till klander
bortfaller. De bestämmelser, Beredningen härutinnan föreslagit, äro ägnade att
väsentligt förkorta denna tid. Men äfven om förutsättningarna för häfd icke
föreligga, är anspråket på hemul likasom andra ur köpeaftalet härledda fordringsanspråk
underkastadt preskription. Från hvilken tidpunkt denna bör beräknas,
är naturligtvis beroende af de för preskription i allmänhet gällande regler.

* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 26 april 1894 (N. J. A. s. 280).

204

Med hvad i sådant hänseende är i svensk rätt antaget torde instämma, att i
förevarande fall utgångspunkten är den dag, då den ifrågavarande öfverlåtelsen
skedde.* Vid sådant förhållande har någon föreskrift i nämnda hänseende icke
funnits här erforderlig.

24 §.

Rätt att vid När mot köparen anhängiggöres rättegång för att frånvinna honom den köpta
instämdt egenc[omer|_ medför detta icke i och för sig för honom befrielse från skyldigheten att

KIQ/TK16V XYl716“

hålla köpc- fullgöra hvad enligt köpeaftalet åligger honom. Han skulle sålunda kunna tvingas
shillingen. att betala ännu ogulden köpeskilling, och hans underlåtenhet att göra det skulle
på grand af förbehåll i köpehandlingen kunna medföra, att köpet häfdes. A andra
sidan äfventyrar köparen, om han hetalar, att i händelse klandret godkännes
och egendomen frångår honom, han icke af säljaren kan få åter hvad han utgifvit.
Att försätta köparen i nödvändigheten af ett dylikt val är icke öfverensstämmande
med billighet. Vid den osäkerhet om köpets bestånd, som med rättegången
inträdt, bör det åligga säljaren, om han vill påkalla aftalets fullgörande
från köparens sida, att gifva honom betryggande säkerhet mot den förlust, som,
i händelse klandret bifalles, kan komma att drabba honom. Denna naturliga
förpliktelse vill stadgandet i denna § lagfästa.

25 §.

Häfnings- När köparen i följd af klander går miste om en del af den egendom köpet

ratt när en äger han på grand af det allmänna stadgandet i 21 § å köpeskillingen

(id ^ f a\m

domen från- njuta afdrag för så mycket, som kan anses belöpa å nämnda del af egendomen,
går köparen, äfvensom, när han varit i god tro, rätt till ersättning för den skada, han lider
därigenom att en del af egendomen sålunda frångår honom. Ehuru tidigare
inom rättsskipningen den mening stundom framträdt, att köparen i sådant
fall icke skulle kunna göra något anspråk gällande mot säljaren, med mindre

* Jfr ang. preskription af rätt till skadestånd på grund af brottslig gärning K. Maj:ts utslag
den 24 aug. 1887 (N. J. A. s. 293), den 8 dec. 1896 (N. J. A. s. 505) och den 11 okt. 1899 (N. J. A.
s. 414). Se emellertid å andra sidan K. Maj:ts dom den 1 juni 1880 (N. J. A. s. 205).

205

han påkallade återgång af köpet i dess helhet,1 bär det synts obehöfligt att
genom en särskild bestämmelse utesluta en sådan uppfattning, och detta desto
hellre som af förslagets innehåll i öfrigt otvetydigt framgår, att i intet fall köparens
rätt till ersättning af säljaren är beroende däraf, huruvida han begagnar
sig af sin rätt att hafva köpet eller huruvida sådan rätt öfver hufvud tillkommer
honom eller icke.

I fråga om köparens rätt att hafva köpet i dess helhet, då en del af egendomen
frångått honom, böra uppenbarligen samma regler gälla, ehvad detta förhållande
har sin grund däri, att dubbelförsäljning ägt rum, eller det blifvit en
följd af instämdt klander.1 2 Det stadgande, som för sistnämnda fall här meddelas,
öfverensstämmer ock med hvad för det förra stadgats i 19 §, endast med den af
fallens olikhet påkallade afvikelse, att tiden för anhängiggörande af talan om
köpets återgång bär skall räknas från det dom, hvarigenom klanderprocessen
blifvit afgjord, vunnit laga kraft.

Att hvad här stadgas endast äger tillämpning i sådana fall, där säljaren är
hemulsskyldig, och sålunda icke i hvarje fall, där den faktiska ägogränsen rubbas,
följer af hänvisningen till 21 §.

26 §.

Om byte skall i tillämpliga delar gälla hvad om köp är stadgadt. En sådan
utsträckning af området för användningen af reglerna om köp ligger i sakens
natur och möter vid tillämpningen i allmänhet ingen svårighet. Allenast i fråga
om reglerna angående hemulsskyldighet föreligger enligt Beredningens tanke anledning
att göra en åtskillnad. Mot säljarens skyldighet att återbära köpeskillingen,
därest egendomen icke kan värjas, skulle vid byte af fast egendom
mot annan sådan egendom närmast svara skyldighet för den, som står i hemul,
att återlämna den egendom, han fått i byte. Beredningen har icke ansett en
sådan ordning vara tillfredsställande och därför i förslaget upptagit föreskrift,
att i sådant fall ersättning skall utgå i penningar.

Denna föreskrift innefattar en ändring af hittills gällande lag. Enligt 11
kap. 4 § jordabalken är nämligen den, hvilken en genom byte förvärfvad egen 1

Se K. Haj:ts domar den 31 jan. 1849 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XXI s. 161 XXH
s. 305).

2 Jfr K. Maj:ts dom den 30 nov. 1847 (Schmidt J. A. XIX s. 301).

Byte.

200

dom efter klander frånvunnits, berättigad att återtaga den egendom, han bortbytt,
därest densamma icke genom ny öfverlåtelse kommit i tredje mans hand och för
dennes räkning uppbud — lagfart — därå sökts. Bibehållande af ifrågavarande
stadgande är enligt Beredningens tanke icke förenligt med nutida förhållanden.
Det hvilar på en uppfattning, som var naturlig under en tid, då fastighetsvärdena
voro beroende allenast af förhållanden, som gjorde dem så godt som konstanta,
då till och med åbyggnad och häfd å fastigheter, som i storlek voro ungefär
likställda, icke företedde väsentliga skiljaktigheter. Under sådana förhållanden
kunde i regel de fastigheter, som en gång gått i utbyte utan mellangift, äfven
efter en längre tids förlopp antagas i värde motsvara hvarandra. Det var då
naturligt att, där endera fastigheten icke kunde värjas mot klander, den, som
efter klander förlorat hvad han genom bytet förvärfvat, fick återtaga den egendom,
han bortbytt. Härigenom ernåddes i regel alldeles samma ekonomiska resultat, som
vid köp vanns genom köpeskillingens återbärande, och ehuru däraf att i 4 § saknas
motsvarighet till den i 1 § säljaren ålagda skyldighet att, utom återbäring af
köpeskillingen, »rätta upp all skada», som köparen genom förlusten af egendomen
lidit, icke får dragas den slutsats att vid byte någon dylik skadeståndsskyldighet
icke äger rum, har säkerligen i äldre tid ett särskildt skadestånd i ena som i
andra fallet varit af underordnad betydelse, där det ej gällt ersättning för nedlagd
kostnad eller dylikt. I detta sammanhang kan det ock erinras därom, att
ehuru vid köp enligt lagens stadgande vederlag, där egendomen icke kunnat
värjas, skulle utgå i penningar, likväl i köpehandlingar från äldre tid synnerligen
ofta förekommer utfästelse af vederlag in natura, d. v. s. i annan jämngod fastighet.
Utfästelser af. sistnämnda slag hvila naturligtvis på samma grund som
lagens stadgande om sättet för hemulsskyldighetens fullgörande vid byte. De
faktiska förhållanden, som härvid varit bestämmande, kunna icke numera sägas
föreligga. Fastighetsvärdet har alltmer blifvit beroende af individuella förhållanden
och växlande konjunkturer. Ett antagande att två fastigheter, som gått
i byte mot hvarandra, skulle jämväl efter en längre tids förlopp äga ungefär
lika värde, skulle numera så ofta råka i uppenbar strid med verkliga förhållandet,
att det såsom grund för en uppgörelse skulle blifva i hög grad olämpligt. Lika
onaturlig som en utfästelse af hemulsersättning i viss fastighet eller i visst slag
af fastighet skulle förefalla under nutida förhållanden, lika främmande för vår

207

tids åskådning är också lagbudet i 11 kap. 4 § jordabalken. Äfven då den
egendom, som efter klander frånvunnits innehafvaren, förvärfvats genom byte,
bör enligt Beredningens tanke ersättning utgå i penningar. I fråga om ersättningens
belopp komma härvid reglerna om hemulsskyldighet vid köp till användning.

Beträffande mellanformer af köp och byte hafva, såsom i den allmänna motiveringen
till detta förslag framhållits, särskilda bestämmelser icke ansetts nödiga.
Sålunda lärer äfven utan stadgande i lag någon tvekan icke kunna råda därom
att den, som vid byte lämnat mellangift i penningar, därför tillgodonjuter samma
rätt som säljare för ogulden köpeskilling.

2 KAP.

Om gåfva.

1 §.

De grunder, som ansetts böra föranleda fordran på skriftlig form vid köp skriftlig
af fast egendom, göra sig med icke mindre styrka gällande i fråga om gåfva form.
af sådan egendom. Likaledes måste i rättssäkerhetens intresse också vid gåfva
kräfvas, att om öfverlåtelsen skall bero af något villkor och gåfvans fulla verkan
sålunda inträda först när detta villkor uppfyllts, sådant varder utsatt i den
handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes. Ät dessa grundsatser har gifvits
uttryck i förevarande paragraf, hvilken såtillvida motsvarar 1 och 2 §§ i första
kapitlet. Hvad paragrafen härutöfver innehåller — att förbud mot egendomens
öfverlåtande eller intecknande skall vara i gåfvobrefvet utsatt — saknar naturligtvis
motsvarighet i första kapitlet, enär sådant förbud vid köp och byte är
ogiltigt. Men då vid gåfva det är i viss utsträckning medgifvet att inskränka
förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, måste till förebyggande
af rättsförlust för tredje man det fordras, att dylika inskränkningar äro utsatta
i gåfvobrefvet.

Inskränkningar
i gåfvotagarens

rätt öfver
egendomen.

Egendomen
bort gifven
åt flera;
klander.

De skäl, som åberopats för att icke såsom formfordran vid köp upptaga
att det skall ske med tvenne vittnen, äga lika giltighet i fråga om gåfva.
Full likställighet i formellt afseende mellan dessa båda arter af fång är så
mycket mer nödvändig, som fall förekomma, hvilka utgöra mellanformer af köp
och gåfva och där en olikhet i villkor för öfverlåtelsens giltighet därför verkar
i hög grad stötande.

2 §■

Enligt 16 kap. 1 § ärfdabalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 27 april 1810, gälla i fråga om rättigheten att förordna angående
äganderätt till fast egendom och om villkoren för dess förvaltning alldeles samma
regler vid gåfva som vid testamente. Denna likställighet är i förslaget bibehållen,
men hithörande föreskrifter äro formellt så anordnade, att stadgandet i
16 kap. ärfdabalken endast hänför sig till testamente, medan bland bestämmelserna
om gåfva upptagits en hänvisning till hvad i detta hänseende gäller om
testamente.

6 och 4 §§.

Stadgandena om hemulsskyldighet i 11 kap. jordabalken äga endast tilllämpning
å den, som genom köp eller byte, således mot vederlag, afhändt sig
den egendom, hvilken genom klander frånvinnes förvärfvaren. Det är ock en
naturlig och allmänt antagen rättsgrundsats, att när den, som öfverlåtit egendomen,
icke betingat sig vederlag'' för densamma, han i allmänhet icke är ersättningsskyldig,
om gåfvotagaren i följd af klander går miste om egendomen.
Åt denna grundsats har i 4 § gifvits uttryck. Endast för det fall att gåfvan
är gifven för arbete eller tjänst synes billigheten kräfva, att gåfvotagaren, därest
egendomen frånvinnes honom, i stället får åtnjuta skälig godtgörelse för arbetet
eller tjänsten. Jämväl härutinnan torde förslaget öfverensstämma med nu gällande
rättsuppfattning.

Därest gåfvotagaren måste vika för annan, som, också han, grundar sin
rätt till egendomen på öfverlåtelse från gifvaren, föreligger ingen anledning att
frånkänna gåfvotagaren rätt till skadestånd, där han varit i god tro. Hans förlust
har ju i detta fall tillkommit genom gifvarens rättsstridiga åtgärd att öfver -

209

låta samma egendom till tvenne och bör därför af denne ersättas. Af detta skål
har i 3 § af detta kapitel intagits en hänvisning till motsvarande bestämmelse
i fråga om dubbelförsäljning.

5 §•

Då Beredningen af skäl, som anförts vid 1 kap. 11 §, i stället för det i Visso, rät49
§ inteckningsförordningen förekommande stadgandet angående nyttjanderätt,
som någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, i första 9af^otagakapitlet
al föreliggande förslag infört en bestämmelse för det fall då vid köp
gjorts förbehåll om dylik eller därmed likställd rättighet, har en motsvarande
föreskrift bort meddelas i fråga om enahanda förbehåll vid gåfva. Jämväl i
fråga om nyttjanderätt, som utan särskildt förbehåll skall gälla mot ny ägare,
erfordras bestämmelse för det fall att egendomen öfverlåtits genom gåfva. Då
i båda fallen alldeles samma grundsatser böra gälla vid gåfva som vid köp, har
man här kunnat hänvisa till hvad i första kapitlet stadgats angående köp.

6-10 §§.

Dessa paragrafer återgifva, på ett undantag när, endast innehållet af de Q-i/varen«
stadganden, som för närvarande hafva sin plats i förordningen den 21 december understöd;
1857 angående hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fäst egendom. ^tallandT''
Att där förekommande stadganden, i hvad de afse gåfva, höra införas bland öfriga
bestämmelser i detta ämne, är uppenbart. I sak hafva de ej undergått annan
förändring än att gåfvotagarens skyldighet att lämna bidrag till underhåll af
gifvaren eller dennes barn gjorts beroende däraf, att behof af understöd yppas
inom tio år från det gåfvan gafs. Grunden till den sålunda stadgade begränsningen
i gåfvotagarens understödsplikt ligger däri, att om först efter längre tid
behof af understöd inträder, det icke finnes anledning antaga, att gifvarens försämrade
ekonomiska ställning står i något samband med gåfvan, och att det i
sådant fall ej lärer kunna försvaras att göra det till en rättslig förpliktelse för
gåfvotagaren att lämna ett understöd, som under måhända alldeles ändrade förhållanden
det för honom kan falla sig mycket betungande att utgifva. För att
utesluta tvister, huruvida verkligen inom nämnda tid behof vppats, har det funnits

210

nödigt att tillika stadga, att inom samma tid gåfvotagaren skall anmanas att fullgöra
honom åliggande skyldighet.

11 §■

Gifvarena Hen rätt att återkalla gåfva, som i händelse af otacksamhet å gåfvotagarens

-tällnäg^Msida tillkommer gifvaren, grundar sig på det personliga förhållandet mellan dem
tredje man, ocj1 bör icpe få utöfvas till förfång för tredje man, som från gåfvotagaren förvärfvat
någon rätt till egendomen, (lifvarens intresse att återfå sin egendom
måste i sådana fall stå tillhaka för tredje mans anspråk och gifvaren för hvad
han därigenom förlorar hålla sig till gåivotagaren. Denna grundsats har i
svensk rätt fått sitt uttryck i förordningen den 21 december 1857, 7 §, som bestämmer,
att om gåfva pröfvas vara förverkad och gåfvotagaren afhändt sig
egendomen, den icke må tagas åter utan dess värde skall af gåfvotagaren gäldas
till gifvaren eller hans arfvingar. Med detta stadgande öfverensstämmer i sak
första stycket af förevarande paragraf. I gällande lag finnes däremot icke
någon uttrycklig föreskrift, motsvarande andra stycket, enligt hvilket en inteckning
eller inskrifning för nyttjanderätt eller någon därmed likställd rättighet.
hvilken tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från gåfvotagaren,
äger giltighet mot gifvaren, som för hvad han därigenom förlorar får söka ersättning
af gåfvotagaren. Hvad sålunda föreslagits torde emellertid följa af
grunderna för nyss nämnda stadgande i 1857 års förordning.

Hvilken verkan enligt gällande lag tillkommer ett vid gåfva af fast egendom
fäst s. k. resolutivt villkor, är icke höjdt öfver allt tvifvel. Den lagstiftning, som
fått sitt uttryck i förordningarna den 27 april och den 1 maj 1810, har icke
omedelbar tillämpning å dylika bestämmelser,* ehuru dess syfte att förhindra
det fast egendom belägges med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen
och tryckande på omsättningen, bort påkalla uppmärksammande också af bestämmelser
af nu ifrågavarande art vid gåfva, likasom det skett vid köp. Att åt
den. hvilken bortgifver sin egendom, bör lämnas större utrymme att därvid
stadga inskränkningar i förvärfvarens rätt än hvad som skäligen bör tillåtas en
säljare, är påtagligt; men att tillägga dylika inskränkande band verkan under
en obegränsad framtid strider otvifvelaktigt mot den grundnppfattning, på hvil*
Se K. Maj:ta utslag den 29 maj 1908 (N. J. A. s. 2701.

211

ken ifrågavarande lagstiftning hvilar. Då Beredningen anser denna uppfattning,
såsom riktig och klok, böra i svensk lag bibehållas och följdriktigt på alla områden
genomföras, har i fråga om sättet att här tillämpa den funnits lämpligast
att anknyta vid stadgandet om gåfvas förverkande på grund af otacksamhet.
Ett resolutivt villkor har oftast formen af eu viss föreskrift, som vid äfventyr
af gåfvans återgång icke må åsidosättas, och en likartad behandling af dessa fall
är därför naturlig. Enligt förslaget äger alltså en resolutiv villkorsbestämmelse
icke i och för sig någon verkan mot tredje man, till hvilken egendomen öfverlåtits;
till densamma behöfver därför icke vid inskrifning af gåfvotagarens fång
tagas hänsyn. Har gifvaren genom ett förbud att öfverlåta egendomen gifvit
okad kraft åt villkoret, bär detta sin fulla verkan, så länge förbudet är gällande,
men såsom af 2 § framgår, är tiden för dess giltighet begränsad.

De i förevarande lagförslag innefattade bestämmelser äro alla af den natur, Promulgaatt
en tillämpning af desamma å aftal, som tillkommit före lagens trädande i tionsbestämkraft,
icke kan ifrågakomma; någon uttrycklig föreskrift härom har ansetts icke ”
vara erforderlig. Från nämnda grundsats har emellertid, i öfverensstämmelse
med hvad i förslaget till lag om införande af lagen om inskrifning skett i fråga
om fullgörande af lagfartsskyldighet för äldre fång, stadgats undantag såtillvida,
som de nya stadgandena angående tid för sökande af inteckning för ogulden
köpeskilling eller af inskrifning för rättighet, som vid öfverlåtelse af fast”egendom
förbehållits öfverlåtaren eller annan, förklarats skola komma till användning
äfven då öfverlåtelsen ägt rum före den nya lagens trädande i kraft, ehuru för
det fall att lagfart sökts före den dag nya lagen träder i kraft tiden för sökande
af inteckning eller inskrifning skall räknas från nämnda dag.

Då Beredningen vid upphäfvande! af 11 kap. jordabalken gjort undantag
for hvad 1 § i detta kapitel innehåller angående rätt för den, hvilken fast
egendom frånvinnes, till ersättning för nödig och nyttig förbättring å egendomen,
beror detta däraf att ifrågavarande bestämmelse, såsom förut framhållits,
afser ett ämne, som först i följande afdelning af jordabalken skall komma

212

under behandling. Det i förordningen den 10 april 1810 intagna stadgandet
angående formen för köp, skifte och gåfva af frälseränta öfverensstämmer med
1 kap. 2 § jordabalken och bör därför i likhet med nämnda lagrum upphäfvas;
någon särskild föreskrift för detta fall har icke behöft i förslaget upptagas, då
frälseränta enligt 5 § i lagen den 24 maj 1895 är att anse såsom fast egendom
och förslagets samtliga bestämmelser alltså blifva tillämpliga jämväl å köp, byte
och gåfva af sådan ränta.

213

Förslag till lag om rätt till undantag af fast egendom.

Det institut, förslaget betecknar såsom rätt till undantag, gifver rättslig
reglering åt en anordning, som afser att vid en fastighets öfverlåtande till
annan bereda den förutvarande ägaren lämplig och trygg ålderdomsförsörjning.
Det äger motsvarighet i våra grannländer — i Danmark Aftaegt eller Undentag,
i Finland sytning*, i Norge Fpderaad, Livpre eller Kaar, i Tyskland
Altentheil, Leibzucht, Auszug — och det har i vår rätt gamla anor; från den
tidigare medeltiden sträcker det sig genom hela den svenska rättshistorien. Dess
ekonomiska syfte har varit ett och detsamma genom tiderna, men det grundläggande
aftalets rättsliga karaktär har efterhand undergått vissa förändringar.
Medeltidslagarna fastställa i allmänhet en viss taxa för beräkning af den årliga
kostnaden för undantagshafvarens försörjning, stadga skyldighet för den, som
vill afstå sin fastighet mot sådan försörjning, att erbjuda fastigheten till skyldeman
efter arfsordning samt föreskrifva vid undantagshafvarens död återbäring
af fastigheten till skifte i den mån densammas värde öfverskjuter hvad enligt
lagarnas taxa bort utgifvas till försörjning. Fastighetens öfverlåtelse kan
sålunda, ehuru densamma har formen af gåfva, icke sägas vara fullständig, utan
fastigheten innehafves mot försörjningsskyldighet närmast med nyttjanderätt.
Under loppet af landslagens tid ändrades allt detta. De gamla lagarnas taxor
för beräkning af kostnaden för underhållet upphörde att tillämpas; i stället
bestämdes denna kostnad genom aftal eller pröfvades särskildt af domstol, då

* Detta ord, som betyder skötsel, omvårdnad (af tyta, sköta, vårda), har begagnats om här
ifrågavarande rättsinstitut äfven i Sverige. Det förekommer tidigast i Hälsingelagen och har, såsom
urknnder från Norrland och Dalarne utvisa, fortlefvat i dessa landskap under nyare tid; åtminstone
i Jämtland har det användts ännu på 1800-talet. Äfven i andra landskap förekomma i stället för
»undantag» säregna benämningar, såsom födoråd (i Dalarne och Norrland), lagan (i Uppland, särskildt
i Roslagen) och förgånga (i Västerbotten).

214

vid skifte tvist uppstod mellan arfvingarna inbördes eller mellan dem och
nndantagsgifvaren. Likaså upphörde iakttagandet af viss ordning för hembud
af jorden arfvingar emellan. Jorden må öfverlåtas till arfvinge eller till
oskyld man, dock att bördsrätten är vederbörande förbehållen, d. v. s. bördeman
kan, om jorden är arfvejord, lösa den mot ersättande af kostnaden för
undantagshafvarens försörjning. Mot slutet af landslagens period har man
sannolikt ansett, att äganderätten till fastigheten genast öfvergått till undantagsgifvaren;
återbäringsskyldighet har icke längre kommit i fråga. Då enligt
landslagen aflingejord på landet kunde bortgifvas utan inskränkning, är det
uppenbart, att ett afstående af sådan fastighet mot försörjning icke kunde af
arfvinge klandras. Hvad åter angår arfvejord, är undantagsgifvarens äganderätt
icke definitiv, innan det visat sig, huruvida arfvingarna begagna sin
lösningsrätt. Den ändrade uppfattningen i fråga om tiden för äganderättens
öfvergång föranledde visserligen mot slutet af 1600-talet yrkanden, att uppbud
på vanligt sätt skulle ske, då aftalet slöts, men före 1734 års lag torde i regel
uppbud icke hafva ägt rum, då fast egendom öfverläts genom undantagsaftal,
utan lösningsrätten utöfvats först efter undantagshafvarens död. I städerna, där
undantagsaftalet troligen aldrig varit vanligt, oaktadt stadslagen därom innehåller
ungefär samma bestämmelser som landslagen, kom detsamma efterhand
helt och hållet ur bruk; mot slutet af lands- och stadslagens giltighetstid fortlefde
bruket endast på landsbygden.

Af förarbetena till 1734 års lag kan inhämtas, huru i slutet af 1600-talet
ofvan antydda uppfattning vunnit sedvanerättslig giltighet. Enligt 1695 års
förslag till jordabalk skola de, som ej annorledes kunna vinna sitt uppehälle,
först erbjuda sin jord åt sina barn mot villkor af försörjning. I brist af åsämjande
skall domstol bestämma den årliga kostnaden; af jorden beräknas ett
motsvarande värde såsom ersättning. Finnas flera syskon, hafva de företräde
till egendomen efter ålder och arfslott; broder har dubbel rätt mot syster. Hvad
sålunda — i jord beräknadt — åtgått till försörjning undantages vid blifvande
arfskifte. Vilja eller kunna barnen ej åtaga sig att mot nämnda ersättning
sörja för föräldrarnas uppehälle, äro dessa berättigade att anlita andra skyldemän
samt, i händelse äfven dessa vägra, öfverlämna sin egendom till främmande;
den del af jorden, som på detta sätt kommer i främmande hand, kan sedermera

icke af barn eller andra skyldeman återvinnas. I förslaget säges icke uttryckligen,
att allenast jord å landet afses, men af det sammanhang, hvari stadgande^
förekomma, kan man sluta, att detta varit meningen. I de talrika
utlåtanden, som af vederbörande myndigheter från alla delar af riket afgifvits
öfver nämnda lagförslag, finnas inga väsentliga anmärkningar mot bestämmelserna
om rätt till undantag; dessa torde alltså i det hela motsvarat gällande
sedvanerätt. I några afseenden märkes dock en sträfvan att i enlighet med
nyare åskådningar häfda friheten för den, som är i behof af försörjning, att förfoga
öfver sin egendom. Med anledning af inkomna anmärkningar förklarades
i 1697 års förslag uttryckligen, att det under alla omständigheter var ägaren
obetaget att öfverlämna sin jord äfven till andra än skyldeman. Hvad särskild!
beträffar förhållandet mellan föräldrar och barn, gjordes i samma förslag det tilllägg,
att föräldrarna kunde, om de så ville, taga stadigvarande uppehåll hos
något af barnen, dock att bördsrätten, d. v. s. rätten att lösa arfvejord, blef
alla syskonen förbehållen. I detta skick återfinnas bestämmelserna om rätt till
undantag i 1713 och- 1717 års förslag till jordabalk. Men i 1723 års förslag,
som utarbetats af Cronhjelm, uteslöts allt, som rörde detta ämne. Om orsaken
härtill lämna förhandlingarna inom Lagkommissionen ingen upplysning. Då
emellertid Cronhjelms förslag lades till grund för det fortsatta arbetet på jordabalken,
inflöt i den färdiga lagen intet om undantagsaftalet.

Oaktadt sålunda 1734 års lag icke innehåller något stadgande om rätt till
undantag, fortlefde alltjämt på landet det gamla bruket att öfverlåta fast egendom
mot lifstidsförsörjning. Huruvida öfverlåtelsen från lagens ståndpunkt skall
betraktas såsom gåfva eller såsom försäljning är tvifvelaktigt, om det ock på grund
af förarbetena kan anses sannolikt, att lagens författare närmast hafva velat tillägga
den karaktären af gåfva. I och för sig föreligger hvarken gåfva eller försäljning
utan föryttring mot ett vederlag af säregen beskaffenhet. TJtgöres vederlaget
icke allenast af rätten till undantag, kan öfverlåtelsen hafva karaktären af köp
eller'' skifte. I allt fall gäller att fastigheten af undantagsgifvaren innehafves
icke med nyttjanderätt utan med äganderätt. Öfverlåtelsen är en verklig föryttring,
hvarå föreskriften i 1 kap. 2 § jordabalken angående formen för köp,
skifte och gåfva af fast egendom alltid ägt tillämpning. Undantaget har härigenom
otvetydigt blifvit en rätt att af annans fastighet uppbära vissa för -

maner. Härmed har ock risken af den obestämdhet, undantagsprestationernas
hänförande till en viss persons lifstid medför, väsentligen kommit att träffa
nndantagsgifvaren, medan i äldre tid aftalet i och för sig icke för honom innebar
någon afsevärd risk men visserligen icke heller lämnade utsikt till
större vinst.

Undantagsaftalet gällde mot tredje man, d. v. s. mot undantagsgifvarens
borgenärer och mot ny ägare till fastigheten, utan inteckning. Rätten till undantag
tillhörde jämte nyttjanderätt och servitut den grupp af rättigheter, som jämförelsevis
sent gjordes till föremål för inskrifning. Detta skedde, hvad rätt
till undantag angår, först genom förordningen den 9 november 1844, 2 §.
Däri stadgades, att den, som å annan öfverlåtit sin äganderätt till fast egendom
å landet och därvid såsom undantag förbehållit sig nyttjanderätt till större
eller mindre del af samma egendom eller afkomst däraf, skulle äga säkerhet
därför i den öfverlåtna egendomen med den förmånsrätt, allmänna lagen i 11
kap. 2 § jordabalken tilläde obetald köpeskilling; men försummade han att
inom den i berörda lagrum utsatta tid för häradsrätten uppvisa och låta i
inteckningsprotokollet intaga afhandlingen om undantaget, skulle han sedan ej
njuta bättre rätt än för annat fordringsanspråk.

Detta stadgande upphäfdes genom förordningen om inteckning den 16 juni
1875, som i 54 § föreskrifver: »Hvad i denna förordning är stadgadt angående
nyttjanderätt galle ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som
åt någon upplåtes att utgå af fast egendom; dock att, där sådan afkomst eller
förmån är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför
förmånsrätt, såsom i 17 kap. handelsbalken stadgas, för det skadestånd, hvartill
rättighetens innehafvare må vara berättigad.» Denna bestämmelse och den
därmed sammanhängande föreskriften i 4 mom. af 17 kap. 9 § handelsbalken äro
de enda nu gällande, som afse undantagsaftalet, och de sammanställa detta
aftal med utfästelser, hvilka enligt Beredningens tanke i själfva verket äro af
en helt annan natur. I Beredningens förslag till lag om inskrifning, 4 kap., har
hänsyn tagits till denna åtskillnad. Men på samma gång har det funnits nödigt
att i afseende å undantagsinstitutet meddela bestämmelser, hvilka dels angifva
hvad för detta institut är utmärkande dels närmare reglera rättsförhållandet
mellan jordägaren och undantagshafvaren, i den mån sådant icke skett genom

217

det grundläggande aftalet. Rätten till undantag bör, såsom sidoordnad med
nyttjanderätt och andra sakrätter till fast egendom, behandlas i ett särskildt kapitel
af jordabalken; i förslaget hafva bestämmelserna sammanförts i en särskild lag.

1 §• •

I denna § antydes hvad som för undantagsaftalet är utmärkande. Någon Rätt till

uttömmande definition gifver förslaget icke utan hänför sig till hvad gällande undantag;

* tnskrtfmna

uppfattning, sådan den på grund af aftalets ekonomiska syfte historiskt utbildat
sig, gifver vid handen. Undantaget konstitueras i samband med öfverlåtelse
af en fastighet; den förutvarande ägaren bibehåller för sin räkning något af
fastighetens ekonomiska värde under form af vissa honom eller annan tillförsäkrade
förmåner. Dessa förmåner erhålla sin egenartade karaktär däraf, att de i
stort sedt äro nyttigheter, som frambringas å fastigheten eller äro afsedda att därifrån
hämtas. Den förutvarande ägaren fortfar, trots förändringen i äganderätten,
att af fastigheten bereda underhåll åt sig och de sina; något af fastighetens
afkastningsförmåga är förbehållet honom. Denna undantagets nära anknytning
till en viss fastighet, såväl genom sättet för rättighetens uppkomst som genom
dess innehåll, är det som gifver fog åt den häfdvunna uppfattningen af undantagsrätten
såsom en sakrätt. De särskilda förmåner, som utgöra föremål för
en undantagsrätt, äro visserligen af beskaffenhet att en fastighetsägare kan
upplåta dem äfven utan samband med fastighetsförvärfvet. Men det finnes i
sådant fall intet skäl att rättsligen behandla aftalet annorlunda än de upplåtna
förmånernas natur föranleder. A andra sidan finnes det icke heller något skäl,
hvarför i fråga om en vid fastighetsöfverlåtelse förre ägaren förbehållen rättighet,
som icke på angifna sätt anknyter sig till fastigheten — t. ex. rätten att uppbära
viss årlig lifränta — skulle tillämpas andra regler än de för dylika rättigheter
i allmänhet gällande. Så till vida är härutinnan dock en modifikation
påkallad, att, om i undantagsaftalet ingå rättigheter af sådan natur, att de i
och för sig icke skulle hänföras till undantagsförmåner, sådant dock icke utesluter
att å aftalet i dess helhet skola tillämpas de i denna lag gifna bestämmelser.

Om, såsom ej sällan förekommer, undantagshafvaren betingat sig äfven något
mindre årligt belopp i penningar, kommer denna ränterätt att blifva under 28 -

1434

07

218

kastad de allmänna bestämmelserna om undantag. Enahanda är förhållandet
med nyttjanderätt till en viss jord- eller huslägenhet. Förbehållet om en dylik
nyttjanderätt lian hafva karaktären af ett själfständigt nyttjanderättsaftal, å
hvithet icke de här gifna bestämmelserna utan de i allmänhet om dylika aftal
gällande blifva tillämpliga. Huruvida i ett gifvet fall en förbehållen nyttjanderätt
är att hänföra till det ena eller andra slaget af upplåtelser, är beroende
däraf, huruvida nyttjanderätten kan anses vara det väsentliga i aftalet eller
ingår allenast såsom en särskild förmån i den'' försörjning, som tillförsäkrats
fastighetens förre ägare.1

Af undantagsrättens natur följer, att förbehåll om undantag icke gärna
kan fästas vid öfverlåtelse af annan fastighet än jordbruksfastighet. Den direkta
försörjning från fastigheten, som med undantaget afses, kan endast från dylik
fastighet beredas. Ett vid öfverlåtelse af vanlig stadsfastighet fast förbehåll
om rätt att kvarbo i en lägenhet gifver icke upphof åt en undantagsrätt
utan grundar en vanlig nyttjanderätt. Icke heller kan undantag förbehållas annan
än en fysisk person; ett till förmån för en juridisk person eller en inrättning
gjordt förbehåll kan aldrig erhålla karaktär af undantag.

Undantag kan förbehållas derå personer; ej sällan gäller undantaget man
och hustru. Då undantagsrätten är rent personlig, bortfaller den med den berättigades
död, och fråga uppstår därför, i händelse af ena makens död, huruvida
och på hvad sätt den skall delvis upphöra.2 Att sådana förmåner, som omedelbart
hänfört sig till den dödes person, bortfalla, är gifvet, men i öfrigt kan i
detta hänseende icke någon allmän regel uppställas utan måste afgörandet
blifva beroende af en tolkning af det grundläggande aftalet.

Den genom undantagsaftalet grundade rätten har visserligen omedelbart
karaktären af eu sakrätt, men den är icke därför utrustad med fullt sakrättsligt
skydd utöfver en viss, i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva
bestämd tid. För att bereda den sådant skydd erfordras inskrifning i fastighetsboken,
och här gifna bestämmelse hänvisar i sådant hänseende till de i 4 kap. af
förslaget till lag om inskrifning meddelade föreskrifter. Då enligt dessa erfor 1

Att vid försäljning af hemman förbehållet undantag af skogsmark icke ansetts falla under
förordningen den 9 nov. 1844, se K. Maj:ts dom den 12 dec. 1850 (Schmidt J. A. XXIII s. 439).

2 Jfr K. May.ts dom den 19 mars 1888 (N. J. A. s. 58.)

219

dras, att förbehållet innefattas i en skriftlig handling, kommer detta, oaktadt
förbehållet äfven oberoende af sådan form är giltigt, att medföra, att i de flesta
fall nndantagsaftalet iklädes skriftlig form.

2 §■

Enligt den hänvisning, som i första stycket gifves, skola bestämmelserna i Undantags•

1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom ock gälla om undantag,

Sker öfverlåtelse af fastighet, hvarifrån undantag förut upplåtits, är alltså — bort- ny ägare.

sedt från det fall att den i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva Upplåta.™™

r . i ansvarighet.

angifna tid ännu icke är utlupen — undantaget ej gällande mot nye ägaren, med

mindre vid öfverlåtelsen skett förbehåll om undantagets bestånd eller på grund af
inskrifning undantaget ändock skall gälla. Säljes fastigheten i den ordning utsökningslagen
bestämmer, gäller undantaget icke mot ny ägare, med mindre försäljningen
skett med förbehåll om dess bestånd. En sådan likställighet mellan
nyttjanderätt och rätt till undantag torde finnas grundad i sakens natur.

Däremot har i fråga om den ansvarighet, som bör åligga upplåtaren i
händelse rättigheten af nu angifven orsak går förlorad, en obetingad likställighet
icke ansetts påkallad. Yäl är det gifvet, att om den, som upplåtit rätten till undantag,
öfverlåter fastigheten till annan utan att göra förbehåll för undantaget och
i följd däraf rättigheten går förlorad, han bör vara underkastad skyldighet att hålla
undantagshafvaren skadeslös. Enahanda måste förhållandet vara, om rättigheten
till undantag går förlorad å exekutiv auktion och den, som upplåtit rättigheten,
vid fastighetens öfverlåtande icke gjort hvad på honom ankommit för att bereda
undantagshafvaren sakrättsligt skydd. Men att sträcka hans ansvarighet längre
och ålägga honom ersättningsskyldighet, om, oaktadt han iakttagit hvad i nämnda
hänseende åligger honom, undantagsrätten vid exekutiv försäljning af fastigheten
icke kan bibehållas, synes icke kunna grundas å tillräckliga skäl. Utan
särskildt åtagande från hans sida synes en dylik garantiplikt icke kunna ur
aftalet härledas. Och i detta fåll kan icke, såsom i fråga om upplåtelse af nyttjanderätt,
för en dylik ersättningsskyldighet åberopas, att eljest rättighetens innehafvare
skulle sakna all rätt till ersättning; enligt gällande lag äger han att
ur fastighetens köpeskilling, så vidt den förslår, åtnjuta skadestånd, och denna
hans rätt är i förslaget bibehållen och utsträckt. Vid sådant förhållande har

220

Vndantagsrättens
innehåll -

Beredningen ansett upplåtarens ansvarighet böra inskränkas till nyss angifna
fall af underlåtenhet. Att i händelse fastigheten vidare öfverlåtits med förbehåll
om undantagsrättens bestånd, nye ägaren är underkastad enahanda ansvarighet som
upplåtaren, följer däraf att han på grund af sådant förbehåll jämlikt 1 § är
alldeles likställd med den ursprunglige undantagsgifvaren.

3 §•

I 17 kap. 9 § handelsbalken har Beredningen upptagit föreskrift om den
rätt, inskrifning af undantag medför. Då emellertid undantagsrättens sakrättsliga
verkan icke är beroende af inskrifning och därför bör vid exekutiv försäljning
iakttagas, äfven om rättigheten ej inskrifvits, har stadgande i sådant
syfte här intagits. Med afseende å rätten att utfå de särskilda förmånerna
är undantagshafvaren underkastad den begränsning, som i allmänhet gäller
för räntor och årligen förfallande prestationer; fastigheten häftar icke för
sådana, så vidt de förfallit mer än tre år före den dag fastigheten utmätes
eller ägarens konkurs börjas. Hvad angår själfva undantagsrätten, bör vid
försäljningen, såvida ske kan, denna bibehållas; men visar det sig omöjligt
att härvid erhålla en köpeskilling, som förslår till gäldande af anspråk med
bättre rätt, och skall förty försäljningen ske utan förbehåll om rättighetens
bestånd, äger undantagshafvaren att ur köpeskillingen undfå godtgörelse för
förlusten med undantagsrättens uppskattade kapitalvärde. Denna uppskattning
afser enligt förslaget icke endast, såsom enligt 54 § inteckningsförordningen,
afkomst och förmån, som är bestämd till visst belopp i penningar eller varor,
utan samtliga förmåner såsom ett helt. En sådan utsträckning af undantagshafvarens
rätt att hålla sig till köpeskillingen är grundad på otvifvelaktig
billighet och utgör en förutsättning för den begränsning af upplåtarens personliga
ansvarighet, som i nästföregående § stadgats. Uppskattningen verkställes
i sammanhang med köpeskillingens fördelning. Skulle flera dylika icke
inskrifna rättigheter konkurrera, bör uppenbarligen jämlikt grunderna för
stadgandet i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt tiden för deras tillkomst vara
bestämmande i fråga om företrädet. De närmare föreskrifterna om försäljningen
återfinnas i 123 § i förslaget till utsökningslag.

Såsom ofvan anförts häftar undantagsrätten såsom sådan endast vid fastigheten;
någon personlig garanti för densamma åligger icke utan särskildt åtagande
vare sig upplåtaren eller senare ägare af fastigheten. Härifrån stadgar emellertid
förslaget så till vida undantag, som det ålägges hvarje särskild ägare af
fastigheten att personligen ansvara för utgörande af de undantagsförmäner, som
förfalla under den tid han är ägare af fastigheten. Då undantagsförmånerna
äro afsedda att utgå af fastighetens afkastning, är det i sin ordning att den,
som uppbär denna afkastning, därmed också iklädes skyldighet att tillhandahålla
un dantagshafvaren hvad däraf bör tillkomma honom. Skulle undantagshafvaren
vara hänvisad till att för utfående af hvarje sådan, i och för sig obetydlig
förmån inleda ett exekutivt förfarande mot fastigheten, skulle hans rätt
faktiskt blifva honom till ringa nytta. Billig hänsyn till honom fordrar därför
att å fastighetsägaren lägges en ansvarighet, som från hans synpunkt
icke kan anses obillig.

Att i händelse fastigheten styckas undantagshafvarens ställning icke bör
därigenom försämras, påkallas af naturlig billighet och måste föranleda att
han i sådant fall icke skall hänvisas att på de särskilda fastigheternas ägare
uppdela sitt anspråk på undantagsförmäner och hos enhvar af dem utkräfva
allenast hvad på denne belöper. En dylik uppdelning skulle i de flesta fäll
vara synnerligt svår, i många alldeles omöjlig att verkställa med bevarande
af undantagshafvarens rätt att erhålla förmånerna in natura. Ansvarigheten
är därför i förhållande till undantagshafvaren solidarisk; att den af ägarne,
hvilken fått utgöra mer än på honom rätteligen belöper, äger söka sitt åter af
de öfriga, följer af allmänna rättsgrunder, likasom att han inträder i den rätt
mot de särskilda fastighetsdelarna, hvilken tillkom undantagshafvaren. Att denna
solidariska ansvarighet kan för ägarne blifva besvärande, är otvifvelaktigt, men
däri ligger en anledning att vid styckningen på lämpligt sätt öfverenskomma om
undantagsförmånernas utgörande. Från den uppställda regeln göres undantag
för det fäll att fastigheten delats genom jordafsöndring, i det afsöndringens
ägare fritagits från personlig ansvarighet. För denne skulle det oftast vara
omöjligt att från lägenheten utgöra undantagsförmånerna, och för undantags -

Fastighets ägarens ansvarighet.

Prestationsorten
för
undantagsförmaner.

Upplåten
byggnad förstöres
eller
upplåten
jord frångår
fastigheten.

hafvaren kan det icke anses innefatta någon afsevärd minskning i hans rätt, om
han för deras utfående är uteslutande hänvisad till stamhemmanets ägare.

I fråga om den personliga betalningsskyldighet, hvilken sålunda åligger
fastighetsägaren, gäller ingen annan begränsning än den allmänna preskriptionen;
fordringsrätten upphör tio år efter förfallodagen.1

•3 §•

I undantagsaftalet torde sällan saknas bestämmelse angående tiden, då de
särskilda undantagsförmånerna skola utgöras, och skulle aftalet i sådant hänseende
icke lämna ledning, synes det lämpligare att låta ortens sed blifva afgörande
än att söka i lag uppställa en föreskrift, som knappast skulle kunna
blifva rätt afpassad efter de växlande förhållandena. Hvad angår orten, där
undantagsprestationerna skola fullgöras, lärer i de flesta fäll äfven utan särskild
bestämmelse i aftalet af prestationens egen natur vara klart, hvar den skall utgöras.
Endast i fråga om varor, som undantagshafvaren äger bekomma, har det
synts behöfligt att i lagen upptaga ett stadgande, som för det vanliga fallet att
han är boende å fastigheten berättigar honom att få varorna sig tillställda,
men eljest ålägger honom att afhämta dem å fastigheten.2 Ingår i undantagsprestationerna
något penningbelopp, gäller i afseende därå den allmänna regeln
att medlen skola erläggas där fordringsägaren har sitt hemvist.

6 §•

Undantagsaftalets syfte är att bereda undantagshafvaren försörjning, och med
hänsyn till detta syfte måste den rättsliga betydelsen af dess särskilda bestämmelser
bedömas. Då, såsom vanligen är fallet, undantagshafvaren är boende å
fastigheten, kan därför icke, äfven om en viss byggnad eller lägenhet i aftalet
anvisats honom till bostad, hans bostadsrätt anses vara bunden vid byggnaden,
så att, i nändelse denna utan undantagshafvarens vållande förstöres, han skulle
vara förlustig denna sin rätt. Fast hellre måste det i dylikt fall åligga fastighetsägaren
att bereda honom annan lika så god bostad i annan lägenhet. Och detsamma
synes böra gälla äfven om byggnad, som till undantagshafvaren upplåtits
för annat ändamål, t. ex. till visthus.

1 Jfr K. Maj:ts dom den 24 juli 1907 (N. J. A. s. 283).

2 Att vissa förmåner ansetts vara af beskaffenhet att endast kunna till användande på stället
affordras, se K. Maj:ts dom den 30 dec. 1886 (N. J. A. s. 494).

223

Hvad nu sagts om byggnad äger tillämpning jämväl å jord, som förbehållits
undantagshafvaren till brukande, t. ex. ett potatisland. Blir denna äga vid
skifte skild från fastigheten, har undantagsgifvaren att å det nya ägoområdet
upplåta en annan. Detsamma måste ock gälla, därest det upplåtna området
exproprieras, ehuru i dylikt fall det lärer stå undantagshafvaren öppet att i
den ordning expropriationsförordningen stadgar bereda sig ersättning för hvad
han sålunda går förlustig.

Underlåter undantagsgifvaren att i den män och inom den tid, sådant
med skäl kan fordras, fullgöra sin ifrågavarande skyldighet, har naturligtvis
undantagshafvaren rätt till skadestånd. Därmed kan emellertid hans intresse
icke anses vara behörigen tillgodosedt; får han icke åtnjuta undantagsrätten i en så
väsentlig del, förlora därmed äfven de undantagsförmåner, hvilka häraf icke
omedelbart beröras, väsentligt i betydelse och värde för undantagshafvaren. Det
bör därför i sådant fall stå honom öppet att få samtliga undantagsförmåner omsatta
i en penningränta, tillräckligt stor att han därmed kan annorstädes i
orten bereda sig enahanda förmåner.

För utöfvande af den undantagshafvaren sålunda tillagda rätt att få undantaget
omsatt i en penningränta bör,« till förekommande af obehörigt bruk af
densamma, stadgas en viss preskriptionstid, och har i sådant hänseende funnits
lämpligt bestämma, att yrkande därom icke må framställas efter det undantagsgifvaren
fullgjort den honom i förevarande hänseende åliggande skyldighet.

7 §•

Utan särskild! åtagande kan undantagshafvaren icke anses pliktig att underhålla
lägenhet, som åt honom upplåtits; han får icke vanvårda den, men
skada, som utan hans vållande uppkommit å lägenheten, tillhör det fastighetsägaren
att afhjälpa och sålunda bereda undantagshafvaren den bostadsförmån,
han är berättigad att åtnjuta. Att fastighetsägarens underlåtenhet att fullgöra
hvad sålunda åligger honom ådrager honom ersättningsskyldighet, är naturligt.
Men härmed kan undantagshafvaren icke under alla omständigheter nöjas. År
bristen å lägenheten af den betydenhet, att undantagshafvaren däraf lider väsentligt
men, bör han äga samma rätt mot den försumlige fastighetsägaren, som tillkommer
honom när bruket af lägenheten betages honom, eller att få samtliga

Upplåten

byggnad

skadas.

224

Rätt till
kost och
skötsel

undantagsförmåner omsatta till eu penningränta. Äfven liär bör emellertid för
utöfvande af denna rätt gälla samma preskriptionstid, som för nyssnämnda fall
stadgats.

8 §■

Ej sällan innehåller undantagsaftalet, att undantagshafvaren skall under
en eller annan form af fastighetsägaren åtnjuta kost och skötsel. En förpliktelse
af denna rent personliga art hör till dem, hvilka svårligen låta sig på
rättslig väg uttvinga. Att vid fastighetsägarens bristande i försörjningspliktens
fullgörande undantagshafvaren äger fördra ersättning, är här lika själfklart som
vid uteblifvet fullgörande af andra undantagsprestationer. * Men med denna
alltid vanskliga utväg är i det afseende, hvarom här är fråga, undantagshafvaren
icke i någon mån betjänt. En på laglig väg uttagen ersättning kommer här
alltid för sent och kan aldrig blifva tillfredsställande. Den enda verkligt ändamålsenliga
åtgärden är i detta fall att upplösa det personliga förhållandet och ställa
undantagshafvaren oberoende af undantagsgifvarens goda vilja. En sådan omläggning
af undantagsrätten, hvilken alltid kommer att för undantagsgifvaren
väsentligt öka tungan af undantaget, bör emellertid icke vidtagas, med mindre
undantagshafvarens rätt blifvit i väsentlig mån åsidosatt. Endast när undantagsgifvareu
kan anses hafva visat grof försumlighet i fullgörandet af sin försörjningsplikt,
är han underkastad denna påföljd.

En preskriptionsbestämmelse för utöfnirgen af undantagshafvarens rätt att
få undantaget omsatt i penningar har äfven här ansetts nödig; tiden för instämmande
af yrkande enligt förevarande § har begränsats till sex månader
efter det fastighetsägaren låtit sådan försumlighet komma sig till last.

9 §•

Förbud mot När bostadslägenhet eller jord upplåtits till undantagshafvaren, måste detta

öfverlåtelse anses hafva skeft endast för att bereda honom en personlig förmån, och det kan
af jord . . x o

eller lagen- därför icke tillåtas honom att utan fastighetsägarens samtycke öfverlämna lägenhet.
heten eller jorden till annan. Af samma skäl bör det ock vara honom betaget
att i den åt honom upplåtna lägenheten inrymma andra än dem, som höra till
hans familj eller af hvilkas tjänst han i ett eller annat afseende är i behof.

* Jfr ang. rätt till ersättning i penningar för undantagsförmåner i varor, hvilka icke utgitvits
in natura, K. Maj:ts dom den 24 juli 1907 (N. J. A. s. 283).

225

Är genom undantagsaftalet icke någon särskild, lägenhet åt honom upplåten utan
endast rätt till bostad och vård hos fastighetsägaren, är denna rätt så personlig,
att den icke kan delas med andra.

Huruvida andra i undantagsrätten ingående förmåner kunna öfverlåtas, är
en fråga, som måste bedömas efter förmånens särskilda art. Af denna fråga är
åter beroende, huruvida en viss i undantaget ingående förmån kan utmätas eller
icke och huruvida vid undantagshafvarens konkurs den ingår i konkursboet eller
icke. Att rättigheten såsom sådan är rent personlig ligger i aftalets natur.*

10 §.

Det rättsförhållande, som genom undantagsaftalet grundas, är synnerligen Obehörigt
grannlaga och gifven lätt anledning till kollisioner. Den fastighet, där undan- förhållande
tagshafvaren vistas och från hvilken han skall njuta sitt underhåll, har varit hans, ^shafoch
rätten till underhåll utgör ett ofta mycket blygsamt vederlag för den ägande- varen.

rätt han lämnat från sig. Undantagshafvaren är icke ett nådehjon eller en inhysing,
han är snarare att likställa med en arrendator, som en gång för alla erlagt sitt
arrende. Men likasom en sådan kan på grund af obehörigt förhållande skiljas
från fastigheten, bör också undantagshafvaren kunna af sådan anledning därifrån
aflägsnas. Naturligtvis icke så, att han alldeles går förlustig sin rätt till underhåll,
men så, att denna förvandlas till en från fastigheten utgående ränta i penningar.
Skall en sådan omläggning ske på grund af obehörigt förhållande från
undantagshafvarens sida, bör uppenbarligen grunden, efter hvilken omsättningen
sker, blifva en annan än den, som kommer till användning när det är undantagsgifvaien,
som genom pliktförsummelse föranledt den. År det undantagshafvaren,
som gjort en omsättning nödvändig, bör denna ske så, att förändringen icke för
iastignetsägaren medför ökad tunga. Måttstocken är här fastighetsägarens kostnad
för undantagets utgörande, icke undantagshafvarens kostnad för att på annat
håll bereda sig enahanda förmåner. Då sålunda omsättningen i allmänhet kommer
att lända undantagshafvaren till förfång, bör utvägen anlitas endast i svårare
fall. Förslagets bestämmelser härutinnan medföra en viss likställighet, så vidt
förhållandena det medgifva, mellan arrendator och undantagshafvare, därvid

* Jfr K. Maj;ts domar den 19 juni 1888 (N. J. A. s. 223) och den 30 april 1907 (N. J. A. s. 150)
samt utslag den 2 april 1900 (N. J. A. s. 215) och den 23 mars 1903 (N. J. A. s. 581).

29

226

Promulga tionsbestäm meker.

emellertid några förseelser, som medföra arrenderättens förlust, icke ansetts
böra i fråga om en undantagshafvare lika strängt anses.

Äfven bär bör naturligtvis en preskriptionsbestämmelse icke saknas och
har i detta afseende ansetts lämpligen kunna hänvisas till det för likartadt fall
meddelade stadgandet i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt.

De i detta lagförslag innefattade bestämmelser hafva synts Beredningen,
äfven till den del de icke ftro att anse såsom redan gällande rätt, i det stora
hela vara af beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å undantagsaftal, som tillkommit
innan lagen träder i kraft, ehuru naturligtvis den rättsverkan, som i
den föreslagna lagen tillägges visst angifvet förhållande, icke inträder, med miiidie
nämnda förhållande tillkommit först efter tidpunkten för lagens trädande i kraft
eller vid nämnda tidpunkt ännu var för handen.

Hvad beträffar de i 3 och 4 §§ af förslaget undantagshafvaren tillerkända rättigheter,
äro dessa i allmänhet icke af den betydelse för fastighetsägaren, att
allenast af hänsyn till honom tillämpningen af de nya bestämmelserna bort alldeles
undanskjutas så vidt angår äldre undantagsaftal; och hvad angar inteckningshafvare,
som för sin fordran äger förmånsrätt först efter undantagshafvaren, synes
sådan inteckningshafvares rätt icke trädas för nära därigenom att undantagshafvaren,
när vid exekutiv försäljning af fastigheten hans rätt icke kan förbehållas,
äger att ur köpeskillingen utbekomma ersättning icke blott, såsom enligt
nu gällande rätt, där afkomsten är bestämd till visst belopp i penningar eller
varor, utan äfven för den del af undantaget, som omfattat andra förmåner.
Äfven med den utsträckning af undantagshafvares rätt att halla sig till fastigheten,
som förslaget innefattar, har dock uppenbarligen undantagshafvaren bort bibehållas
vid sin rätt enligt äldre lag att hålla sig till upplåtaren personligen för den
förlust, han lider i följd däraf att vid exekutiv försäljning hans rätt icke kan
bibehållas; och har därför här upptagits ett stadgande, som innebär, att
undantagshafvarens rätt i angifna hänseendet icke är underkastad den begränsning,
2 § andra stycket af förslaget innefattar. Likaså har särskildt förbehåll
gjorts i syfte att undantagshafvare, som för sin rätt har inteckning, må
ä°-a att ur egendomen utbekomma förmån, som före lagens trädande i kraft upp Ö

O

22 7

lupit, för längre tid än i 3 § af förslaget stadgas. Å andra sidan har förbehåll
äfven måst göras därom att för dylika redan upplupna förmåner den personliga
ansvarighet, som i 4 § af förslaget ålagts fastighetsägaren, icke får tagas i anspråk
i vidare mån än redan enligt äldre rätt sådan ansvarighet förefunnits.
Att den solidariska ansvarighet för utgörande af undantagsförmåner, hvarom
stadgas i 4 § andra stycket, icke inträder i det fall att där omförmäld styckning
af fastigheten ägt rum redan innan lagen träder i kraft, framgår af lagrummets
affattning.

I fråga om den undantagshafvaren tillerkända rätt att i de i 6, 7 och 8 §§
afsedda händelser få undantaget omsatt till en penningränta har det icke synts
vara förenadt med betänklighet att tillägga bestämmelserna härom tillbakavisande
kraft, då här förutsättes ett obehörigt förhållande från fastighetsägarens
sida och då någon tillämpning af dem icke kan ifrågakomma i anledning af ett
så beskaffadt förhållande, som tillkommit redan innan lagen träder i kraft. Af
samma skäl har Beredningen icke tvekat att med enahanda begränsning bereda
äfven de i 10 § upptagna föreskrifterna tillämpning jämväl beträffande äldre
undantagsaftal.

228

Förslag till lag om inskrifning af rätt till fast egendom.

Allmänna synpunkter.

Behof af Omfattningen och vikten af de intressen, hvilka på olika sätt anknyta sig

trygghet för den fasta egendomen, påkalla från lagstiftarens sida särskilda åtgärder för

ram7astf^ bereda trygghet åt de rättsförvärf, hvilka afse dylik egendom. I mån af den
egendom, fortgående ekonomiska utvecklingen växer betydelsen af denna uppgift; det är
icke endast fastigheterna såsom sådana, hvilka äro föremål för omsättning genom
öfverflyttande af äganderätten, utan denna äganderätt utgör i sin ordning underlaget
för en mångfald af rättigheter, hvilka representera mer och mer ökade
värden och äro föremål för omsättning i allt vidare kretsar. Fastighet skrediten,
i detta ords vidsträckta betydelse, är under nutida förhållanden en af det ekonomiska
lifvets viktigaste faktorer, dess upprätthållande och stärkande eu samhällsangelägenhet
af utomordentlig betydelse. Omsättningens trygghet krafvel''
att den, som vill förvärfva rättigheter af detta slag, må kunna på förhand bedöma
icke blott huruvida den, med hvilken han skall inlåta sig, verkligen äger
den rätt, som är i fråga, utan ock hvilka rättigheter i öfrigt gälla med afseende
å fastigheten, och huru det inbördes förhållandet ställer sig mellan dessa rättigheter
och den, han vill förvärfva. Ju lättare det är för enhvar att bilda sig
ett sådant omdöme, ju tillförlitligare den grundval är, som i sådant hänseende
erbjudes, i desto högre grad främjas denna omsättning.

Fordran på I alla länder och under alla tider visar lagstiftningen en sträfvan i nämnda
publikation äktning. På olika sätt, i olika grad har man vid rättsärenden angående fast
lindringar; egendom bundit rättshandlingens giltighet eller verkan vid iakttagandet af vissa
fastighets- yttre, former, som åsyftat att göra rättsförändringen kunnig och sålunda bereda
bokssystemet, tredje man utväg att vid efterföljande transaktioner därtill taga behörig hänsyn

220

Publikation under eu eller annan form har vid rättsförvärf af detta slag allmänt
fordrats.* Den anordning, som i sådant hänseende otvifvelaktigt erbjuder de
största fördelarna, är det s. k. fastighetsbokssystemet, hvilket fått sin utbildning
företrädesvis i tysk rätt. Enligt detta system upptages enhvar fastighet i en
af offentlig myndighet förd bok, däri hvarje fastigheten rörande rättsförändring
skall införas och däri jämväl antecknas allt, som kan inskränka vederbörande
fastighetsägares befogenhet att förfoga öfver fastigheten. Den som vill inlåta
sig i rättsärenden angående en viss fastighet äger i denna bok en lätt tillgänglig
källa till upplysning. Genom den rättsliga betydelse, man tillägger inskrifningen,
sörjer man för att denna upplysning också är tillförlitlig. Boken äger
*publica fi des t; tredje man kan, när han inlåter sig i ett rättsärende angående
en fastighet, förlita sig på att bokens innehåll är riktigt och uttömmande —
att eu rättsförändring, som är inskrifven, också gäller och att en sådan, där
den icke är inskrifven, icke skall störande inverka på hans rättsförvärf — allt
under förutsättning att han är i god tro.

Det är uppenbart, att sålunda för omsättningen af fastigheter och rättigheter,
som hänföra sig till sådan egendom, lägges en fäst och pålitlig grund.
Ilen lika uppenbart är, att därigenom den materiella rätten kan komma att i
särskilda fall offras. Och detta offer kan blifva för stort. Ty om än den moderna
rättsutvecklingen på många områden erkänner det berättigade i en anordning af
denna art, får dock aldrig detta samfärdselns intresse göra sig gällande utöfver
en viss gräns. Lika obehörigt som ett ensidigt och ovillkorligt fasthållande af
den enskildes rätt är, när därigenom den allmänna samfärdselns trygghet äfventyras,
lika oberättigadt är ett hänsynslöst tillvägagående i motsatt riktning.
Först när lagstiftaren så ordnat, att faran för en åtskillnad mellan det, som
materiellt är rätt, och det, som formellt framträder såsom sådant, praktiskt sedt
är xitan betydelse, kan den behöriga jämvikten mellan intressena sägas vara
uppnådd. Att tillägga fastighetsboken »publica fides» är alltså berättigadt
endast när det är sörjdt för att den också förtjänar den — när faran för en
åtskillnad mellan den materiella och den formella rätten väl icke är ovillkorligt
utesluten men dock till yttersta grad förringad. På flera sätt kan lagstiftaren
söka vinna detta syfte. Gifvet är att inskrifningsväsendet måste så ordnas, åt

* Ang. främmande rätt se Bil. III.

230

Jämförelse
med gällande
svensk rätt.

Uppgiften
för en
reform af
gällande

största möjliga säkerhet beredes för en noggrann och insiktsfull handläggning
af dessa ärenden; inskrifningsfrågorna måste pröfvas af en myndighet, hvars
kompetens och anordning i det hela äro i sådant hänseende betryggande. Men
till systemet hör också en sträfvan att formalisera hithörande rättsförvärf och
låta publikationen ingå såsom en slutakt i sjkifva rättsbildningen, gifva den
konstitutiv betydelse. Kommer rättsförvärfvet till stånd först med inskrifningen,
är en åtskillnad mellan den materiella och den formella rätten utesluten och
sålunda något särskildt vitsord för boken obehöflig!. Att en dylik formalisering
endast under vissa förutsättningar kan utan onaturligt tvång genomföras, är
emellertid uppenbart.

ÄfVen i svensk rätt är vid rättsärenden angående fast egendom fordran på
publikation såsom villkor för fullt rättsskydd urgammal.* Yårt nu gällande
publikationssystem, grundadt på 1875 års lagstiftning, motsvarar emellertid
endast mycket ofullständigt ett fastighetsbokssystem af nyss angifna typ.
Publikation är endast i ett fall — såvidt angår panträtt — villkor för rättsförvärf;
i fråga om den väsentliga grundvalen för fastighetskrediten, äganderätten,
likasom vid andra sakrätter är själfva rättsförvärfvet ej beroende af
publikation. Denna har närmast betydelse af att vid stridiga rättsförvärf från
samma hand bestämma företrädet mellan förvärfven; under vissa förutsättningar
är den utgångspunkt för äganderättsförvärf genom häfd. Själfva publikationen
— i fråga om äganderätt lagfart, vid öfriga sakrätter inteckning — försiggår
vid domstol, där den grundläggande handlingen skall offentligen uppläsas och
rättsförvärfvets giltighet af rätten underkastas pröfning; rätten beslutar huruvida
lagfarten eller inteckningen skall beviljas eller icke. Men denna pröfning
och detta beslut sakna betydelse i fråga om rättsförvärfvets giltighet; därom
må oberoende af lagfarten eller inteckningen tvistas, öfver dessa ärenden föres,
såsom öfver allt hvad vid rätten förekommer, protokoll, ur hvilket alltså sedermera
upplysning kan hämtas om hvad angående en viss egendom förelupit af
rättslig betydelse. Någon särskild »publica fides» tillkommer icke detta protokoll
Att från detta system omedelbart öfvergå till ett genomfördt fastighetsbokssystem
kan efter Beredningens tanke icke ifrågasättas. Så länge inskrifningSväsendet
är sammanbundet med domstolsinrättningen möter, såvidt angår

rätt.

* Ang. den historiska utvecklingen se Bil. I och II.

231

landet, för närvarande bestämdt hinder för införande af en sådan ordning;
först i sammanhang med en förändring af domstolsorganisationen kan detta
hinder undanröjas. Våra fastighetsförhållanden befinna sig icke heller ännu i
det skick, att införande af bestämmelser, som tilläde verkställda inskrifningar
ovillkorlig giltighet, skulle vara försvarligt. Och eu vidare formalisering af
äganderättsförvärfvet, hvarigenom dess tyngdpunkt förlädes till själfva inskrifningen,
skulle helt visst framstå såsom ett icke blott onaturligt utan ock under
nuvarande förhållanden särskildt för landsbygden olidligt band. Beredningen
har därför ansett den grunduppfattning åt rättspublikationens betydelse och verkan,
hvarpå den nu gällande lagstiftningen hvilar, böra bibehållas och härutinnan
endast föreslagit en i vissa hänseenden utsträckt tillämpning af grundsatsen.

Om än sålunda icke såsom mål för eu reform på detta område kan ställas
uppnående af alla de fördelar för realkrediten, som äro förenade med ett utbildadt
fastighetsbokssystem, får lagstiftaren dock icke underlåta att så långt
lämpligen ske kan närma sig detta mål. Det skall måhända invändas, att något
trängande behof af förändring icke visat sig och att gällande lagstiftning gifver
realkrediten nöjaktigt stöd. En sådan uppfattning saknar enligt Beredningens
tanke fog. År gällande ordning från realkreditens synpunkt verkligen otillfredsställande,
bör lagstiftaren icke vänta till dess detta inträngt i den allmänna
uppfattningen och undergräft förtroendet i omsättningen. Krediten är ömtålig;
under särskilda omständigheter kan ett enda fall af rättsförlust vara nog att
rubba den. Och om så skett, är det icke lätt att återställa den.

Att nu gällande publikationssätt icke på ett tillfredsställande sätt fyller Det gällande
den uppgift, som med publikationen afses, lärer icke kunna bestridas. Publikationens
uppgift är ju icke att för en gång bringa en rättsförändring till offentlig brister.
kännedom, utan den är medlet att bereda tredje man tillgång till lätt och säker
upplysning angående en egendoms rättsliga förhållanden. Publikationen vid
rätten är i sådant hänseende under nutida förhållanden af mycket underordnad
betydelse. Sådan tillkommer i själfva verket endast den skriftliga uppteckningen
af hvad inför rätten förekommit, protokollet; där är det man vid behof har att
söka upplysning. Men denna källa är hvarken pålitlig eller tjänlig. Tyngdpunkten
i publikationen ligger icke i hvad som upptecknats utan i hvad som
verkligen förekommit vid rätten — det är detta som är afgörande. En rätts -

232

förändring lian sålunda vara publicerad, oaktadt protokollet därom ingenting
förmäler, den kan vara af annat innehåll än protokollet utmärker. Äfven
om faran för en dylik skiljaktighet icke är synnerligt betydande, får den
dock icke lämnas alldeles ur räkningen. Och äfven om protokollet får antagas
vara riktigt, gör det såsom upplysningsmedel dålig tjänst. Det är såsom
sådant för den enskilde praktiskt obrukbart; han kan icke underkasta sig mödan
att genomforska protokollen för en lång tidrymd och han skulle af en sådan
forskning icke kunna hämta synnerligt gagn. Protokollet är för allmänheten
en sluten bok. För vinnande af erforderlig upplysning måste i regel domarens
medverkan anlitas; det är han som skall ur protokollet utleta och sammanställa
hvad som rör den egendom, hvarom upplysning sökes. Det af domaren upprättade
gravationsbeviset varder sålunda den urkund, till hvilken tredje man
har att lita, när han vill ingå rättsärenden angående fast egendom. Att omedelbart
ur protokollen uppsamla det material, som erfordras, skulle emellertid äfven
för domaren vara en hart när omöjlig uppgift, om han icke därvid hade att till
sin ledning tillgå ett register. Att föra dylika register berodde före 1876 på
domarens enskilda åtgärd; genom den då införda lagstiftningen blef deras förande
obligatoriskt och formen därför lagstadgad. Vid rätten skall »i öfverensstämmelse
med protokollet» särskildt för lagfarter och för inteckningar föras bok så inrättad,
att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, som varit föremål för ansökan om
lagfart eller inteckning, vissa omständigheter i ärendet, hvilka äro af rättslig
betydelse, äfvensom rättens beslut. Det kunde nu synas som vore härmed
skapad en lämplig upplysningsurkund, en verklig fastighetsbok. Så är emellertid
alldeles icke fallet. Boken har ingen själfständig legal betydelse;1 den är
ingenting annat än ett öfverskådligt register till protokollet. Detta är alltjämt
den enda tillförlitliga källan till upplysning om hithörande rättsförhållanden.
Äro anteckningarna i boken verkligen öfverensstämmande med protokollet, är
allt godt och väl; men öfverensstämma de icke, är det protokollet som galler.2

1 Såtillvida kunna anteckningarna i koken visserligen vara af särskild betydelse, som en
inteckning för nyttjanderätt, afkomsträtt eller servitut fortfar att gälla utan förnyelse, sedan den en
gång anmärkts i boken (43, 54 och 55 §§ inteckningsförordningen). Af hänvisningen i 10 § lagfartsförordningen
kan icke dragas den slutsats, att ett hinder mot lagfart skulle kunna framgå ensamt af
boken; det oegentliga i detta stadgande anmärktes redan vid granskningen i Högsta domstolen.

2 Se K. Maj:ts utslag den 29 okt. 1900 (N. J. A. s. 430) och dom den 4 mars 1903 (N. J. A. s. 72),

233

Gravationsbeviset skall utfärdas efter protokollet, boken skall göra tjänst endast
såsom ledning vid dettas begagnande. Att genom boken detta begagnande i
hög grad underlättas, är ovedersägligt, men för endast sådant ändamål skulle
visserligen icke en så omfattande bokföring erfordras. Förhållandenas makt
har också fört med sig, att faktiskt boken ofta nog får göra tjänst i protokollets
ställe. Men när så sker, sker det på domarens ansvar. Detta är ett påtagligt
missförhållande, det är otillfredsställande både från domarens synpunkt och från
allmänhetens. Fastighetsboken kan blifva en anledning till misstag från
domarens sida och därigenom till allmänhetens missledande.

Huru skall nu detta missförhållande kunna af hjälpas? Svaret kan icke Inskrifnin blifva

något annat än att åt boken måste tilläggas själfständig betydelse. Men tJen,låste

detta kan icke ske utan att själfva publikationssättet förändras. Publikationens erhålla

verkan måste fästas icke vid rättens förhandling och beslut utan vid inskrif- själ/.ständig

° 3 betydelse.

ningsåtgärden såsom sådan. Bokens »vitsord» — huru än detta må bestämmas
— faller då af sig själf.

En ändrad anordning af publikationssättet låter sig emellertid icke genom- Ändrad
föra utan att andra förändringar i samband därmed vidtagas. Skall inskrif- ^g^dVenningen
blifva det afgörande i publikationen, kunna icke dessa ärenden fortfarande dens handliggs,
under rättens kompetens. Inskrifningen kan icke åtminstone å landet läggning.
försiggå i sittande rätt, böckerna kunna icke lämpligen ens medföras till rätten.

Att vid sådant förhållande bibehålla den redan nu skäligen konstlade fiktionen
af ett rättens afgörande i dessa ärenden, bör icke ifrågasättas. Bokens, förande,
inskrifningarnas verkställande måste ankomma på en särskild ledamot af rätten,
å landet naturligtvis domaren eller häradsrättens ordförande. Däraf följer
emellertid icke, att dessa ärenden böra helt och hållet skiljas från rättens handläggning.
Utan tvifvel skulle hvad angår landet det såtillvida vara fördelaktigt,
om inskrifningsärendena handlades af domaren ensam, som därigenom
skulle kunna lätteligen beredas allmänheten ökade tillfällen att få dylika ärenden
handlagda. Men på sätt vid behandlingen af ett förslag i sådant syfte nyligen
erinrats,* skulle en sådan öfverflyttning knappast kunna genomföras utan att

* So Lagutskottets betänkande n:r 43 vid 1901 års Riksdag i anledning af ett af justitieombudsmannen
väckt förslag om öfverflyttande af häradsrätternas befattning med lagfarts- och inteckningsärenden
å häradshöfdingarna.

i434/07 30

234

samtidigt ett fast kansli för häradsrätterna upprättades — en fråga, hvilken
Beredningen med afseende å hvad därutinnan förekommit vid dess senaste behandling
icke ansett sig böra nu upptaga. Yissa beaktansvärda, med den nuvarande
ordningen förenade fördelar skulle ock härigenom gå förlorade. Om än
nämndens deltagande i pröfning en af dessa rent formella frågor är af underordnad
betydelse och i själfva verket är föga mer än ett sken, måste helt visst det
anses vara af en viss vikt att dessa ärenden vid rätten anmälas och sålunda
blifva inom orten kunniga, likasom därigenom kan beredas tillgång till upplysningar,
hvilka inverka på saken. Men framför allt medför en dylik anordning
den fördel, att företrädet mellan inskrifningarna kan på ett enkelt sätt bestämmas
genom att hänföras till tiden för en dylik fullt kontrollerad offentlig anmälan.
Att anordna regelbundna offentliga sessioner för domarens handläggning af
ifrågavarande ärenden, är med nuvarande rättegångsordning praktiskt omöjligt.
Lättad tillgång till anmälan af dylika ärenden kan på annat sätt beredas, och
i sådant syfte har förslag om anordnande af särskilda inskrifningsting af Beredningen
uppgjorts. Vid sådant förhållande har Beredningen funnit nu gällande
ordning- böra såtillvida bibehållas, att inskrifningsärendena fortfarande anmälas
vid rätten och där underkastas den förberedande behandling, som kan erfordras,
under det att däremot beslutanderätten jämte verkställandet af inskrifningarna
tillkommer domaren å landet och i stad viss ledamot af rätten. Såvidt angår
landet, skiljer sig alltså denna ordning föga från den nu i praxis iakttagna.
Ändrad an- Skall det för publikationen afgörande blifva inskrifningen i boken, måste
°/a8tighets ^enna vara sa fullständig, att den fullt kan ersätta protokollet. Detta lian

boken. däremot inskränkas till en summarisk uppgift å anmälda ärenden, med upptagande
af hvad som förekommit vid förhandling inför rätten, där sådan ägt

rum. Grifvet är emellertid, att äfven de handlingar, hvilka ligga till grund för

ansökningen, alltid böra finnas tillgängliga, och det kunde ifrågasättas att för
sådant ändamål fordra, att dessa handlingar af sökanden ingåfves jämväl i afskrift,
då af dessa afskrifter kunde för hvarje ärende bildas en akt. Af skäl,
som i annat sammanhang — 1 kap. 9 § — angifvas, har Beredningen funnit handlingarna
fortfarande böra upptagas i ett protokoll. Däremot synes med införande
af det nya systemet för publikationen en förändrad uppställning af själfva
astighetsboken vara oafvisligen nödvändig. Beredningen har i detta hänseende

235

i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1904 gjort framställning, ur hvilken här
må anföras följande:

»De nuvarande fastighetsböckerna för landet ansluta sig, enligt den i ämnet
gällande författning, till jordeboken. De i denna under särskilda nummer uppförda,
från äldre tid för sig bestående enheter (hemman, jordlägenheter, fiskerier
samt verk och inrättningar) upptagas — med undantag för vissa fastigheter af
publik natur — på samma sätt i fastighetsboken, hvar på sitt särskilda upplägg,
där de fastigheten rörande rättsförändringar successivt antecknas. I den mån
jorddelningen fortgår, komma sålunda de å samma upplägg gjorda anteckningarna
att afse i verkligheten rättsligt skilda fastigheter. Till hvilken af de till samma
upplägg hörande, ej sällan till flera hundratal uppgående jordparcellerna en i
boken förekommande anteckning är att hänföra, låter sig ofta nog endast med
svårighet och efter en ingående undersökning afgöra. Äfven blygsamma
anspråk på enkelhet, reda och öfverskådlighet i fastighetsbokföringen är detta
system icke ägnadt att motsvara; och domaren, som öfver en särskild fastighet
skall upprätta gravationsbevis, är därvid lätteligen utsatt för faran att taga
miste. Olägenheterna af detta bokföringssystem, redan nu i vissa delar af landet
synnerligen kännbara, skola uppenbarligen i mån af den fortgående jorddelningen
växa och redan i och för sig göra en förändring nödvändig. Skall åt inskrifningarna
i boken tilläggas själfständig betydelse, synes detta system icke längre
kunna bibehållas; anspråken på bokens öfverskådlighet måste då ställas högre,
än om dess enda uppgift är att lämna ledning vid protokollets begagnande.
Åt fastighetsböckerna måste gifvas ökad specialisering, så att i regeln hvarje
särskild fastighet — vare sig den utgör en från äldre tid för sig bestående, i
jordeboken under särskildt nummer upptagen enhet eller en från sådan enhet
genom hemmansklyfning, ägostyckning eller afsöndring i behörig ordning afskild
del — erhåller sitt särskilda upplägg, där de fastigheten rörande inskrifningar
utan sammanblandning med andra upptagas.»

Då så ordnade fastighetsböcker icke kunna grundas på den nuvarande jordeboken
utan ett för ändamålet användbart underlag först måste skapas, hemställde
Beredningen, att vid den omläggning af jordeboken, som i följd af ändrade förhållanden
i fråga om jordbeskattningen erfordrades, hänsyn måtte tagas jämväl
till det behof, som från angifna synpunkt mötte. På grund af denna fram -

236

ställning har enligt Kungl. Maj:ts uppdrag af särskilda kommitterade utarbetats
förslag till förordning angående jordregister, afsedt för landet. Hvad angår
städerna, lärer äfven där mångenstädes ett för en specialiserad fastighetsbok lämpadt
underlag saknas. Beredningen bär därför ock, i sammanhang med afiämnandet
af föreliggande lagförslag, fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta behof.
Fördelar Sådan är i sina hufvuddrag den ordning för inskrifningsväsendet, till

aglagna^an- hvilken en^igt Beredningens förslag man nu skulle öfvergå. Hvilka fördelar,
ordningen, som därmed skulle uppnås, torde framgå af hvad i det föregående anförts.

Dubbelheten i publikationen och i fastighetsbokföringen — rättens beslut,
protokollet, fastighetsböckerna — skulle upphöra och den däraf alstrade osäkerheten
försvinna; det skulle finnas en enda källa för upplysning om fastigheternas
rättsliga förhållanden, boken skulle utgöra ett tillförlitligt, öfverskådligt och
lätt tillgängligt medel att härom vinna kunskap. Fastighetens upplägg i boken
skulle omedelbart göra tjänst såsom »gravationsbevis». Faran för misstag vid
publikationsbeslutets öfverflyttande till protokollet, från detta till fastighetsboken
samt slutligen vid uppgifternas sammanställande i beviset skulle vara
aflägsnad. Den nu i stor utsträckning rådande åtskillnaden mellan lagens
stadganden och rättspraxis i dessa ärenden skulle försvunna. Yäl skulle, såsom
ofvan anförts, betydelsen af själfva publikationen icke i princip blifva någon
annan än den nuvarande, någon obetingad publica fides skulle icke tillkomma
inskrifningarna i boken. Men i vissa afseenden har Beredningen trott det rättsskydd,
som nu tillkommer tredje man, kunna med bevarande af samma princip
icke oväsentligt utsträckas. Och i samma mån publikationsurkunden varder
tillförlitligare, stärkes också helt naturligt förtroendet till densamma och därmed
också fastighetskrediten. Sedan grunden till ett verkligt fastighetsbokssystem
sålunda blifvit lagd, faller det sig lätt att äfven legalt tillägga boken
ökad giltighet i den män förutsättningarna därför kunna åvägabringas. Den
gradvisa utvecklingen faller sedan af sig själf.

Öfvergång Att genomförandet af den förändrade anordning af fastighetsböckerna, nu

till ett nytt föreslagits, är förenadt med icke obetydliga praktiska svårigheter och, särskildt
system svett* . . a ^ i i i t

men nöd- ^vac^ angar landet, krätver ett drygt förberedande arbete, bör icke förbises eller
randig, förnekas. Men behofvet af en förändring kan icke längre afvisas. Länge har
en sådan ordning erkänts såsom det mål, mot hvilket man bör sträfva. I skrif -

velse till Ivungl. Maj:t den 11 augusti 1860 yttrade Rikets Ständer, att för tryggande
af jordbesittningen erfordrades icke endast ett offentligt införande af hvarje
ombyte af ägare utan ock införande af sådana grund- och hypoteksböcker, som i
flera främmande länder blifvit antagna och som innefattade säker och bestämd
upplysning om alla i rättsligt hänseende egendomen rörande förhållanden; och
hemställdes därför om utarbetande af förslag till en på sådan grund hvilande
lagstiftning. I det förslag till »förändrade stadganden för betryggande af
ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet», som af eu för ändamålet tillsatt
kommitté framlades, var fastighetsbokssystemet upptaget och med långt gående
följdriktighet genomfördt. Förslaget afstyrktes visserligen af Högsta domstolen
men icke af principiella grunder utan därför, att dess praktiska genomförande
ansågs icke under då förevarande förhållanden vara verkställbar^ Och när
1875 års lagstiftning antogs, skedde det under den från mänga håll uttalade
förutsättningen att här endast gällde införande af en öfvergångsform; föredragande
departementschefen yttrade att »vid omarbetningen af jordabalkens
återstående delar och dessas sammanfattande med stadgandena i lagfarts- och
inteckningslagarna till ett sammanhängande helt erbjöde sig ett lämpligt tillfälle
för lagstiftaren att taga i förnyadt öfvervägande lagfarts- och inteckningsväsendet
samt att då tillse, huruvida förhållandena medgåfve att ordna dithörande
stadganden på grundvalen af ett själfständigt fastighetsbokssystem».
Detta tillfälle är nu kommet; och enligt Beredningens tanke äro förhållandena
nu sådana, att de medgifva att inslå på den nya vägen. Det gäller här, såsom
ofta eljest, att det egentligen är det första steget — böckernas uppläggande —
som kostar; arbetet med deras förande medför icke någon synnerligt ökad tunga,
helst det dryga besväret med upprättande af gravationsbevisen bortfaller. Och
genom domsagornas delning är nu detta arbete jämnare fördeladt än förr.
Uppläggandet af nya, specialiserade fastighetsböcker kräfver däremot förvisso
ett mycket drygt arbete och en icke obetydlig kostnad, men en sådan åtgärd
kan i ingen händelse längre undanskjutas. Efter 1875 har genom skiftesförrättningarnas
fortgång och genom trettioårig tillämpning af då införda lagstiftning
vunnits ett långt bättre och säkrare underlag för en sådan anordning
än som då var för handen. Det afgörande steget bör därför nu tagas; genom
dess förnyade undanskjutande skulle svårigheterna icke minskas utan ökas.

Borttagande De partiella förbättringar af lagfarts- och inteckmngslagstiftningen, Beaf
redningen i samband med denna grundväsentliga förändring ansett sig böra
åteckning!- föreslå, skola i det följande redovisas. Endast om en sådan detalj —borttaganförnyelse.
det af den obligatoriska förnyelsen af penninginteckning — torde här något
böra nämnas, då en sådan förändring länge och ifrigt varit eftersträfvad och
densamma står i alldeles särskild! samband med den föreslagna nya anordningen
af fastighetsboken.

Nu gällande föreskrift att penninginteckning skall för att fortfarande
gälla vid rätten hvart tionde år företes för »förnyelse» ställer på inteckningshafvaren
ett kraf på vaksamhet, hvars eftersättande för honom medför- ett allvarsamt
äfventyr. Utan tvingande skäl bör naturligtvis lagstiftaren icke utsätta
en rättsägare för ett äfventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta fall leda
till rättens förlust. Det är därför otvifvelaktigt önskligt, att inteckningsrätten
må kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten medfört därutinnan,
att förkomna och obrukbara handlingar efter viss tid förlorat sin
giltighet och sålunda bragts ur världen, kan i och för sig icke berättiga till
uppställande af eu sådan fordran; fördelen har väsentligen tillfallit fastighetsägaren,
men äfventyret och förlusten träffat inteckningshafvaren. Däremot har,
så länge protokollet varit den enda lagliga källan för vinnande af upplysningom
huru eu fastighet är besvärad med inteckning, en dylik anordning varit
oundgängligen nödvändig. Att med någon grad af säkerhet utröna huru dessa
gravationer gestalta sig skulle vara praktiskt omöjligt, om man därvid hade
att taga hänsyn till en obegränsad tid. Genom förnyelseplikten har nu denna
tidrymd begränsats så, att systemet blifvit möjligt att tillämpa. Annorlunda
ställer sig saken, därest fastighetsboken varder hufvudurkund och hvarje fastighet
däri erhåller sitt särskilda upplägg. Med en sådan anordning är icke att
befara ett sådant hopande af inskrifningar, att icke öfversikten äfven för en
längre tidrymd skall ställa sig lätt. Det afgörande skälet för förnyelsepliktens
bibehållande har därmed bortfallit. Borttages förnyelseplikten, måste naturligtvis
beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen
häfd i sådana fall, där handlingen icke han skaffas tillrätta. En sådan anordning
är emellertid påkallad äfven och ej minst i inteckningshafvarens intresse;
denne är förvisso icke skyddad därigenom att eu bortkommen inteckning efter

239

viss tid »själfdör». Den som förlorat handlingen bör genom handlingens dödande
sättas i tillfälle att trots förlusten komma i utöfning af sin å handlingen grundade
rätt. Anordnas ett dylikt mortifikationsförfarande så, att det å ena sidan
praktiskt sedt utesluter möjligheten af ett bedrägligt förfarande, men å andra
sidan icke gör uppgiften för den, som vill få den förlorade handlingen dödad,
alltför betungande, skall därigenom den fördel, som i detta hänseende varit
förbunden med förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt
ersatt. Anordnandet af ett dylikt förfarande med rätt afvägande af motsatta
intressen är utan tvifvel förenadt med vissa svårigheter. Denna fråga är
emellertid af långt allmännare räckvidd, och förslag till lagstiftning i ämnet
har, under medverkan af Lagberedningen, af särskilda kommitterade enligt
Kungl. Maj:ts uppdrag utarbetats.

Då enligt lagförslaget tyngdpunkten i publikationsförfarandet ligger i
inskrifvandet i fastighetsboken, har den föreslagna lagen betecknats såsom
lag om inskrifning af rätt till fast egendom. Inskrifningen har emellertid
vid olika slag af rättigheter en väsentligt olika betydelse. Under det denna i
allmänhet icke är annan än att trygga ett redan skedt rättsförvärf mot annans
däremot stridande anspråk, har den för förvärfvet af panträtt konstitutiv betydelse,
så att rättsförvärfvet först med inskrifningen erhåller giltighet. Dylik
konstitutiv betydelse tillkommer enligt förslaget jämväl inskrifning, som meddelas
för rättighet att ur egendomen utfå viss årlig ränta eller afgäld. För
inskrifning af panträtt har i förslaget bibehållits benämningen inteckning och
för inskrifning af äganderätt den häfdvunna beteckningen lagfart.

240

1 KAP.

Om fastiglietsbok.

Fastighets- I första kapitlet innefattas bestämmelserna angående den bok, där rättsför bo1ee™,

uPP ändringar rörande fast egendom skola inskrifvas, äfvensom de allmänna reglerna
beträffande förfarandet i ärenden, som angå sådan inskrifning. I afseende å
bokens inrättande och förande hafva allenast bestämmelser af mer väsentlig
natur bär upptagits, under det närmare föreskrifter angående tillämpningen
af dessa bestämmelser synts kunna meddelas i den ordning, § 89 Regeringsformen
bestämmer. Ett förslag till kungörelse med sådana föreskrifter
åtföljer detta betänkande.

Fastighetsbokens närmaste och egentliga uppgift är att utgöra underlag
för inskrifning af rättigheter till fast egendom samt, där förändring påkallas i
afseende å redan verkställd sådan inskrifning eller denna skall bringas att
upphöra, för den inskrifning, som häraf föranledes. Det är detta som i förslaget
betecknas såsom inskrifning. Men boken bör tillika kunna tjäna såsom medel till
upplysning om andra förhållanden, hvilka äro af beskaffenhet att kunna öfva inverkan
på redan inskrifna rättigheter eller ock äro af betydelse i fråga om behörigheten
af nya rättsförvärf. Oaktadt dessa förhållanden till sin rättsliga
verkan äro oberoende af inskrifningsdomarens åtgärd, böra de naturligtvis komma
till synes i fastighetsboken. Om dem bör i boken ske anteckning.

Enligt gällande lagstiftning skall, när på grand af bestämmelser i utsökningslagen
till rätten eller domaren inkommit bevis angående utmätning af fast
egendom eller annan åtgärd, som är af beskaffenhet att föranleda egendomens
exekutiva försäljning, beviset införas i inteckningsprotokollet; vidare skall i
samma protokoll ske anteckning om ärende angående expropriation af fast egendom.
Betydelsen af dessa anteckningar är väsentligen den att utgöra en maning
till varsamhet i fråga om belånande af inteckningar, som äro meddelade i fastigheten
men hvilkas värde är beroende af den köpeskilling, som vid fastighetens
exekutiva försäljning kan uppnås, eller af expropriationssummans storlek. Härtill

241

kommer, i fråga om utmätning för icke intecknad fordran, att utmätningen
under viss förutsättning medför förmånsrätt i fastigheten, så som vore inteckning
för fordringen beviljad. Dylik anteckning bör otvifvelaktigt fortfarande ske.
Föreskrifter angående skyldighet för vederbörlig myndighet att hos inskrifningsdomaren
härom göra erforderlig anmälan äro upptagna i förslag till lagar om
ändring i vissa delar af utsökningslagen och i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Därjämte har i förstnämnda
förslag inrymts föreskrift om skyldighet för vederbörande myndighet