vårdköerna

Socialminister Lars Engqvist

Lars Wegendal har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att vårdköer inte ska bli en klassfråga.

Låt mig inledningsvis kommentera vårdens tillgänglighetsproblem i stort. Problemet består av två delar, dels operationsköer och dels tidvis överbelastade akutmottagningar och överbelagda medicinavdelningar. Väntetiderna till planerade operationer beror till en del på kapacitetsbrist, t.ex. brist på personal med rätt kompetens, men den kanske viktigaste orsaken är att nya operationsmetoder medfört ökade behandlingsmöjligheter. Som exempel kan nämnas operationer för kranskärlssjukdom, grå starr och höftledsförslitning som aldrig tidigare har varit fler. Köerna beror alltså allmänt sett inte på att hälso- och sjukvården producerar mindre, utan tvärtom produceras mer än någonsin. Det andra tillgänglighetsproblemet, överbelastade akutmottagningar och medicinkliniker, har många orsaker. Den viktigaste är att vårdkedjorna inte fungerar tillräckligt väl. Många som kommer till akutvården borde ha tagits om hand av primärvården.

Regeringen har i de senaste årens s.k. Dagmaröverenskommelser avsatt medel för arbetet med att minska väntetiderna. Projektet Väntetider i vården som bedrivs vid Landstingsförbundet syftar till att utveckla metoder som gör det möjligt att på ett över hela landet jämförbart sätt beskriva tillgängligheten, hur många som väntar, hur länge de väntat och vad de väntar på. Socialstyrelsens utvecklingsarbete rörande behandlingsindikationer och prioriteringar är också ett viktigt inslag i arbetet med att minska väntetiderna.

I våras träffade regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet ett avtal om utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen och i avtalet har parterna enats om att utöka resurserna till bl.a. primärvården för att åstadkomma förbättrad tillgänglighet i hela vården och inte minst korta väntetiderna vid sjukhusen. Avtalet kommer i dagarna att följas upp med en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården. I denna slås fast att grunderna för hälso- och sjukvårdspolitiken ska vara oförändrade: en solidarisk skattefinansiering, demokratisk styrning och vård efter behov på lika villkor.

Hälso- och sjukvårdens resurser ska enligt min mening till fullo inriktas på att klara av vårdens grundläggande skyldigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I 2 § stadgas att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Genom det resurstillskott som aviseras i den nationella handlingsplanen skapas således förutsättningar för förbättrad tillgänglighet och kontinuitet i vården. Samtidigt värnas om en hälso- och sjukvård som ges efter behov och inte efter betalningsförmåga.