Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

utjämningssystemet för LSS

Skriftlig fråga 2003/04:1431 av Olovsson, Fredrik (s)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-07-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Besvarad
2004-08-17
Besvarad
2004-08-18
Anmäld
2004-09-14
Svar anmält
2004-09-14

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 14 juli

Fråga 2003/04:1431

 av Fredrik Olovsson (s) till statsrådet Berit Andnor om utjämningssystemet för LSS

Vingåker, Trosa och Gnesta är tre sörmlandskommuner som är bekymrade över vilka effekter det nationella utjämningssystemet för LSS-kostnader kan komma att få när landets kommuner nu börjar anpassa sig efter det. De anser att systemet ger en möjlighet för de kommuner som placerat funktionshindrade personer vid de vårdhem som finns i Vingåker, Trosa och Gnesta att upphöra med att betala kostnaden för sina kommuninvånare. Detta med hänvisning till utjämningssystemet och att de berörda personerna blir mantalsskrivna i den kommun där har sin huvudsakliga nattvila, det vill säga i den kommun där de vårdas. Redan i dag har Stockholms stad tagit kontakt med Vingåker med avtalsförslag som innebär att Vingåker om ett år ska överta kostnadsansvaret för Stockholms brukare.

Eftersom den kostnadsschablon som finns i systemet inte ens täcker hälften av den verkliga kostnaden för många vårdplatser riskerar nu de små sörmlandskommunerna @ och andra kommuner i samma situation @ att få kraftigt ökade kostnader. För en liten kommun kan det innebära ökade utgifter som motsvarar två skattekronor.

Statsrådet har tidigare besökt Vingåker och närmare informerat sig om situationen. Efter ett par månaders eftertanke är därför min fråga:

Hur avser statsrådet att agera för att systemet inte ska utnyttjas på ett sätt som övervältrar stora kostnader på de kommuner som har vårdplatser för personer som kan komma i fråga för LSS?

Svar på skriftlig fråga 2003/04:1431 besvarad av

den 18 augusti

Svar på fråga 2003/04:1431 om utjämningssystemet för LSS

Statsrådet Lars-Erik Lövdén

Fredrik Olovsson har frågat statsrådet Berit Andnor om hon avser att agera för att systemet inte ska utnyttjas på ett sätt som övervältrar stora kostnader på de kommuner som har vårdplatser för personer som kan komma i fråga för LSS. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Det utjämningssystem som infördes från och med den 1 mars 2004 syftar till att utjämna kostnader mellan kommunerna för insatser som ges enligt LSS. Kostnaderna per invånare varierar stort per kommun och dessa kostnader ingår inte i det ordinarie utjämningssystemet. Det fanns därför ett behov av att även ta fram ett system för utjämning av dessa kostnader.

Den problematik som tas upp i din fråga om uppsägningar av avtal är ingen ny företeelse. Det nya är att kommuner nu verkar ta utjämningssystemet som grund för uppsägningar. I propositionen 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade har regeringen inte framfört att avtalen ska sägas upp och därmed överföra kostnadsansvar från en kommun till en annan kommun. Det betonas i stället att kommuners möjlighet att träffa kostnadsavtal för personer som är bosatta i en annan kommun även fortsättningsvis kommer att fylla en viktig funktion. Bestämmelsen behövs för personer med ovanliga diagnoser samt i syfte att kunna erbjuda tillfälligt boende i en annan kommun under tiden hemkommunen bygger upp en lämplig verksamhet.

Den schablonkostnad som finns för varje insats enligt LSS är den genomsnittliga kostnaden per person i landet, vilket inte ska förväxlas med den faktiska kostnaden per person. Att vissa enskilda personer kan ha en faktisk kostnad som är högre eller lägre än schablonen är naturligt. Den faktiska kostnaden inkluderar bland annat skillnader i servicegrad och kvalitet, vilket inte ett utjämningssystem ska ta hänsyn till. Schablonkostnaden är ett riktvärde och inte någon maximal gräns på vad kostnaden per person kan vara. Schablonkostnaden kan därför aldrig bli en norm eller ett tak för vad insatser får kosta. En kommun kan anse att den inte får kompensation för en enskild person som har en insats som överstiger schablonkostnaden, men kommunen kan å andra sidan ha andra personer som får insatser som understiger schablonkostnaden. Utjämningssystemet ska ses som en helhet och har kommunen generellt höga kostnader får den bidrag från systemet.

Vid beräkning av kommunens standardkostnad, som avgör om kommunen ska få bidrag eller betala en avgift, tas även hänsyn till kommunens personalkostnader, det så kallade personalkostnadsindexet. Syftet med indexet är att inkludera det omsorgsbehov som finns hos de personer som har insatser enligt LSS. Förenklat innebär det att om en kommun har personer som har omfattande omsorgsbehov och därmed höga kostnader beaktas även detta i utjämningssystemet.

Varje ny person som får insatser enligt LSS ligger vidare till grund för standardkostnaden. Det är dock en eftersläpning med två år, vilket är samma period som används i det ordinarie inkomst- och kostnadsutjämningssystemet. Det innebär att kommunen inte får kompensation från systemet i två år för dessa nya personer. Det motsatta gäller då antalet personer med beslut enligt LSS minskar i kommunen på grund av att personen flyttar eller avlider. Då får kommunen behålla sin kompensation i två år.

Avtalsmöjligheten att en kommun har fortsatt kostnadsansvar medan den enskilde bor och till och med är folkbokförd i en annan kommun regleras enligt 17 a § LSS.

Statsrådet Berit Andnor har den 9 juni besvarat en annan fråga som berör en del av den problematik som jag gärna vill hänvisa till. Jag instämmer med Berit Andnors svar att det kan vara en bra lösning att personer kan vara folkbokförda och fullvärdiga kommuninnevånare där de faktiskt är bosatta samtidigt som deras hemkommuner står för kostnaderna i de särskilda fall kommunen inte kan erbjuda den speciella insatsen på hemmaplan. Det är viktigt att kommuner tar till sig intentionen i lagstiftningen och agerar solidariskt i dessa ärenden.

Enligt socialtjänstlagen kan en kommun flytta över ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd till en annan kommun. Kommer inte kommunerna överens om överflyttning, får den kommun där frågan om överflyttning kommit upp, ansöka om överflyttning av ärendet hos länsstyrelsen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i LSS. Det innebär att det saknas lagstöd att överflytta ett ärende enligt LSS. Personer med funktionshinder har liksom alla andra rätt att bestämma var de vill bosätta sig. Vill en person flytta till en annan kommun kan den enskilde i stället begära förhandsbesked om insatser enligt LSS. Upphäver en kommun ett beslut om insatser enligt LSS, som den enskilde önskar ha kvar, kan beslutet överklagas.

En kommun kan således inte övervältra kostnader på en annan kommun med hänvisning till gällande lagstiftning.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.