Svenska åtgärder mot könsstympning

den 28 februari

Svar på fråga

2006/07:675 Svenska åtgärder mot könsstympning

Socialminister Göran Hägglund

Birgitta Ohlsson har ställt en fråga till integrations- och jämställdhetsministern om vilka åtgärder ministern ämnar ta för att beivra och motverka kvinnlig könsstympning som sker i Sverige eller utomlands på flickor med svensk anknytning. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågan.

Könsstympning är en allvarlig kränkning av flickors och kvinnors mänskliga rättigheter och utgör ett angrepp på såväl den kroppsliga integriteten som rätten till hälsa och sexualitet. Könsstympning är något som med kraft måste bekämpas såväl nationellt som internationellt.

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjuden enligt lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Sedan år 2003 finns också en nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning. Handlingsplanens övergripande mål är dels att könsstympning av flickor helt ska upphöra, dels att de flickor och kvinnor som redan har blivit könsstympade ska få det stöd de behöver. För att nå dessa mål anges ett antal åtgärder i handlingsplanen. Många av åtgärderna rör information till och utbildning av viktiga aktörer inom området såsom personal inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården, skolan, socialtjänsten och, givetvis, de befolkningsgrupper inom vilka könsstympning förekommer.

Ett stort antal åtgärder som anges i handlingsplanen har redan genomförts inom ramen för ett regeringsuppdrag som Socialstyrelsen hade mellan åren 2003 och 2005. Utöver informations- och utbildningsinsatser vill jag också lyfta fram de uttalanden som religiösa företrädare för Sveriges imamråd, koptiska ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan och Sveriges kristna råd undertecknade i december 2005, i vilka de religiösa företrädarna tydligt tar avstånd från könsstympning i alla dess former.

Det är nu viktigt att den kunskap som finns kring könsstympning verkligen förs in i olika verksamheters ordinarie arbete kring barn som riskerar att fara illa. Situationen och kunskapsbehoven varierar över landet, varför arbetet för att bevara och öka kunskapen måste fortsätta på lokal, regional och nationell nivå. Socialstyrelsen har här en fortsatt central roll. Exempelvis har Socialstyrelsen enligt den nationella handlingsplanen ett kontinuerligt ansvar för spridning av information och utbildningsmaterial till berörda folkgrupper. Inte minst viktigt är att särskilt framtagen information sprids till framför allt flickor i dessa grupper. Socialstyrelsen har också ett kontinuerligt ansvar att sprida information till berörda yrkesgrupper.

Jag vill i det här sammanhanget också lyfta fram den kunskapsbank som Socialstyrelsen har skapat på sin hemsida, www.socialstyrelsen.se/konsstympning. Kunskapsbanken innehåller generella fakta, goda exempel på förebyggande arbete och yrkesspecifik information och syftar till att ge lättillgänglig information om könsstympning, om internationellt arbete och om verksamheter med specialkunskaper.

Det är viktigt att den lagstiftning som finns är effektiv och kan tillämpas. De första åtalen med stöd av den lag som förbjuder könsstympning av kvinnor har väckts under det senaste året. En bidragande orsak kan vara att information om såväl lagen som själva könsstympningsbrottet i och med handlingsplanen har intensifierats gentemot viktiga aktörer inom framför allt rättsväsendet.

En särskild utredare (Ju2006:B) har haft i uppdrag att se över reglerna om preskription av vissa allvarliga brott och har nyligen bland annat föreslagit, vad avser könsstympningsbrott som begås mot barn, att preskriptionstiden börjar löpa först den dag då flickan fyller 18 år (Ds 2007:1). Bakgrunden till förslaget är framför allt att den som begår eller sanktionerar könsstympningen av flickan ofta är en nära anhörig och att det inte minst av den anledningen kan vara svårt för ett barn att förstå att ingreppet är olagligt. Det dröjer dessutom ofta länge innan någon utanför barnets närmaste omgivning upptäcker skador som beror på könsstympningen, exempelvis i samband med en gynekologisk undersökning. Utredarens förslag ska nu remissbehandlas.

Sammantaget är det oerhört viktigt att arbetet med att förebygga könsstympning av flickor inte avstannar och att kunskapen på området utvecklas. Jag avser därför att i dagarna kalla till ett möte mellan Socialdepartementet och Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter för att följa upp det arbete som bedrivs vid de olika myndigheterna kring frågor som rör könsstympning av flickor och kvinnor.