skyddet för det marina kulturarvet
Skriftlig fråga 2001/02:122 av Saarinen, Ingegerd (mp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2001-10-29
- Besvarad
- 2001-11-08
- Anmäld
- 2001-11-13
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2001/02:122
av Ingegerd Saarinen (mp) till kulturminister Marita Ulvskog om skyddet för det marina kulturarvetI dag är skyddet för vrak och andra kulturlämningar som vilar på havsbotten utanför respektive stats territorialvattensgräns högst begränsat. Avsaknaden av lagskydd i kombination med utvecklingen av alltmer avancerad och lättillgänglig sök- och bärgningsutrustning har gett upphov till en alltmer omfattande kommersiell rovdrift på det marina kulturarvet.
Unescos konvention om skyddet för det marina kulturarvet är avsedd att ge ett internationellt regelverk till skydd för vrak och andra kulturföremål som legat under havsytan i mer än 100 år. Konventionstexten ska upp till slutgiltig omröstning på Unescos generalkonferens i Paris den 29 oktober 2001.
Den svenska Unescodelegationen har deltagit i det komplicerade arbetet med konventionstexten på ett aktivt och engagerat sätt, men det tycks som Sverige kommer att lägga ned sin röst vid omröstningen.
Avser statsrådet att verka för att skapa ett internationellt skydd för det marina kulturarvet?
Svar på skriftlig fråga 2001/02:122 besvarad av
den 7 november
Svar på fråga 2001/02:122 om skyddet för det marina kulturarvet
Kulturminister Marita Ulvskog
Ingegerd Saarinen har frågat mig om jag avser att verka för att skapa ett internationellt skydd av det marina kulturarvet.
Inom Unesco har under flera år pågått ett arbete med att utarbeta en konvention om skydd av det marina kulturarvet. Sverige har aktivt deltagit i de expertmöten, informella möten och andra konsultationer som Sverige inbjudits till. Sveriges mål har varit att stärka det internationella skyddet av det marina kulturarvet genom en enhälligt antagen konvention.
Den 2 november 2001 antogs konventionen slutgiltigt av Unescos generalkonferens. Redan den 29 oktober 2001 behandlades frågan i kommission IV (kulturkommissionen), som beslöt att rekommendera generalkonferensen att anta konventionen. Eftersom det inte rådde enighet om konventionstexten fick frågan avgöras genom omröstning. Utfallet blev att 94 stater röstade för, 19 avstod och 5 röstade emot. I denna omröstning avstod Sverige från att rösta liksom ett stort antal länder som är aktiva i Östersjön och västerhavet, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Lettland och Island. Av de nordiska staterna röstade Finland och Danmark för konventionen och Norge emot. Även Östersjöstaten Ryssland röstade emot.
Två frågor var avgörande för att enighet inte kunde nås. De rörde kuststatens jurisdiktion inom den exklusiva ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. Många stater ansåg att Unescokonventionens regler gick längre än vad som är tillåten kuststatsjurisdiktion enligt FN:s havrättskonvention. Den andra frågan rörde statsfartygens ställning. Eftersom enighet inte kunde nås kommer flera stater sannolikt inte att ratificera konventionen, däribland stater som är aktiva i Östersjön och västerhavet. Detta innebär att det kommer att finnas två olika juridiska regimer som kan komma i konflikt med varandra. Eftersom en konvention bara gäller mellan de som anslutit sig till konventionen kommer den inte att kunna tillämpas mot de stater som inte anslutit sig. Estoniaavtalet har visat på vilka problem som kan uppstå i detta sammanhang. Det är mot denna bakgrund som Sverige valde att avstå i omröstningen.
Sverige utesluter dock inte en framtida anslutning till konventionen om den får ett brett stöd av stater, särskilt de som är aktiva i Östersjön. I avvaktan på detta är Sverige berett att ytterligare pröva möjligheterna till internationellt samarbete på regional nivå, som inom Östersjön. Kulturdepartementet kommer fortsatt att arbeta med den frågan.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.