Skolors lokalkostnader

Skriftlig fråga 2017/18:720 av Maria Stockhaus (M)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2018-02-05
Överlämnad
2018-02-06
Anmäld
2018-02-07
Svarsdatum
2018-02-14
Sista svarsdatum
2018-02-14
Besvarad
2018-02-14

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

 

Regeringen har nyligen fattat beslut om ett förtydligande i förordningstexten rörande bidraget för lokalersättning till fristående verksamheter. Regeringen presenterade detta som att det skulle bli mer ”rättvisa” bidrag och att friskolor inte skulle kunna ”åka snålskjuts” på kommuners utbyggnad av lokaler eller andra kostnadshöjande åtgärder. Men även det motsatta förhållandet kan ske, det vill säga att en friskola investerar stora belopp för att bygga nya skollokaler eller för att renovera befintliga skollokaler.

Detta omvända förhållande försöker också regeringen att förtydliga i ett pressmeddelande från den 11 januari 2018. I detta skriver regeringen bland annat följande: ”Omvänt innebär det att en fristående skola ska kunna få ersättning för högre lokalkostnader, även om kommunen har en lägre genomsnittlig kostnad på grund av låg standard och eftersatt underhåll i de egna lokalerna.”

Men detta omvända förhållande är inte förtydligat i de av regeringen föreslagna förändringarna av skolförordningen (2011:185) som träder i kraft den 1 mars 2018. Förändringarna lyder enligt följande:

”Ersättning för lokalkostnader enligt 4 § 7 ska motsvara hemkommunens genomsnittliga lokalkostnad per barn eller elev i motsvarande verksamhet.

Om det finns särskilda skäl, ska ersättningen för lokalkostnader i stället högst motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader om dessa är skäliga. Vid prövningen av om det finns särskilda skäl ska hänsyn tas till om skillnaden mellan hemkommunens genomsnittliga lokalkostnader och den enskilde huvudmannens faktiska kostnader är betydande på grund av kommunens investering i nya lokaler, renovering av befintliga lokaler eller någon annan omständighet. Vid prövningen får hänsyn även tas till intresset av att utbildning med en enskild huvudman kan etableras.”

Motsvarande förändringar görs också i gymnasieförordningen (2010:39).

Tvärt emot vad regeringen säger i sitt pressmeddelande från den 11 januari förefaller den förändring som har gjorts av skol- och gymnasieförordningen avse enbart situationer där det är till kommunens fördel att bidraget bestäms utifrån en fristående skolas faktiska kostnad i stället för kommunens genomsnittskostnad.

Med andra ord säkerställer regeringen inte det omvända förhållandet i förordningarna, nämligen att även friskolor ska kunna få en ersättning för högre lokalkostnader även om kommunen har en lägre genomsnittlig kostnad på grund av låg standard och eftersatt underhåll i de egna lokalerna. En konsekvens av detta är att regeringen frångår den grundläggande principen om lika villkor mellan fristående och kommunala skolor.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga utbildningsminister Gustav Fridolin:

 

Varför har regeringen i sina förändringar av bland annat skolförordningen inte förtydligat att även det omvända förhållandet ska gälla, det vill säga att även fristående skolor kan få en högre ersättning om dessa har betydligt högre lokalkostnader än kommunens lokalkostnader för sina egna skolor, så att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor säkerställs?

Svar på skriftlig fråga 2017/18:720 besvarad av Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)



U2018/00

451/GV

Utbildningsdepartementet

Utbildningsministern

Till riksdagen


Svar på fråga 2017/18:720 av Maria Stockhaus (M)
Skolors lokalkostnader

Maria Stockhaus har frågat mig varför regeringen i sina förändringar av bland annat skolförordningen inte förtydligat att även det omvända förhållandet kan gälla, det vill säga att även fristående skolor kan få en högre ersättning om dessa har betydligt högre lokalkostnader än kommunens lokalkostnader för sina egna skolor, så att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor säkerställs?

Frågan är föranledd av att regeringen beslutat att förtydliga bidragsbestämmelserna i skolförordningen och gymnasieförordningen om ersättning till enskilda huvudmän för lokalkostnader. Grundregeln är att ersättningen för lokalkostnader ska motsvara hemkommunens genomsnittliga lokalkostnader per barn eller elev i motsvarande verksamhet. Men om det finns särskilda skäl, ska ersättningen för lokalkostnader i stället högst motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader i de fall då en jämförelse med hemkommunens genomsnittliga lokalkostnad blir uppenbart orimlig, förutsatt att den enskilde huvudmannens lokalkostnad är skälig i förhållande till verksamhetens omfattning och inriktning.

Det har funnits oklarheter om hur bestämmelserna om ersättning för lokalkostnader enligt faktiskt kostnad ska tillämpas. Som framgår av det pressmeddelande som Stockhaus hänvisar till, så leder det ökande antalet barn och elever i Sverige till ökade lokalkostnader för skolan. För att kommunerna inte ska behöva betala oskäligt höga ersättningar till fristående huvudmän, som inte har lika höga kostnader för sina lokaler som kommunen har till följd av nybyggnation eller renovering, så har bestämmelserna nu förtydligats.

Förtydligandet innebär att det i förordningarna lyfts in exempel på när det kan finnas sådana särskilda skäl som gör att ersättningen för lokalkostnader i stället för att ges enligt genomsnittskostnad högst ska motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader om dessa är skäliga (14 kap. 6 § skolförordningen [2011:185] och i 13 kap. 5 § gymnasieförordningen [2010:2039]). Exemplen är hämtade från förarbetena till bidragsbestämmelserna, dvs. från propositionen Offentliga bidrag på lika villkor (prop. 2008/09:171) och propositionen Bidragsvillkor för fristående verksamheter (prop. 2009/10:157).

Regeringen har inte tillfört några nya exempel på när ersättning kan ges enligt den enskilda huvudmannens faktiska kostnader, utöver de som ges i de ovan nämnda förarbetena från 2009 och 2010. Av exemplen framgår att de är tillämpliga såväl om den enskilde huvudmannens lokalkostnader är betydligt högre än kommunens och vice versa, förutsatt att den enskilde huvudmannens lokalkostnader är skäliga. Således innebär förordningsändringarna inte på något sätt att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor frånträtts eller försvagats, tvärtom har den i stället förtydligats.

Stockholm den 14 februari 2018

Gustav Fridolin

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.