skogsvårdslagen

Skriftlig fråga 1997/98:719 av Hedfors, Lars (s)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
1998-05-08
Anmäld
1998-05-11
Besvarad
1998-05-20

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1997/98:719 av Lars Hedfors (s) till jordbruksministern om skogsvårdslagen

Enligt uppgift händer det då och då att mindre nogräknade personer kringgår jordbrukslagen. Det gäller kraven på begränsningar av avverkningsmöjligheterna i vissa fall och kraven på återbeskogning. Genom att hävda att skogsmarken skall användas till bete kan man undvika dessa krav.

Vilka åtgärder avser jordbruksministern att vidta med anledning av ovanstående uppgifter?

 

Svar på skriftlig fråga 1997/98:719 besvarad av , ()

Svar på fråga 1997/98:719 om skogsvårdslagen
    Näringsminister Anders Sundström

Lars Hedfors har frågat jordbruksministern vilka åtgärder hon avser vidta med anledning av uppgifter om att det händer då och då att mindre nogräknade personer kringgår jordbrukslagen när det gäller kraven på begränsningar av avverkningsmöjligheterna i vissa fall och kraven på återbeskogning genom att hävda att skogsmarken skall användas till bete.

Frågan har överlämnats till mig eftersom det är jag som i regeringen har ansvaret för skogsfrågor.

Bestämmelserna i skogsvårdslagen (1979:429) om avverkning och anläggning av ny skog gäller endast för skogsmark. Med skogsmark avses i lagens mening dels mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål, dels mark där det bör finnas skog till skydd för sand- och jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned (svårföryngrad skog). Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion. Det kan t.ex. gälla öppen mark i anslutning till bebyggelse. Enligt 3 § skogsvårdslagen hindrar lagen inte att skogsmark tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion. För svårföryngrad skog gäller särskilda bestämmelser. Om marken producerar mindre än 1 kubikmeter virke om året per hektar får skogsvårdsstyrelsen inte ge tillstånd till avverkning annat än om det finns särskilda skäl.

Dessa bestämmelser har gällt sedan 1979 års skogspolitiska beslut. I den proposition som låg till grund för beslutet diskuterades särskilt frågan om i vilken omfattning skogsmark skall få tas i anspråk för andra ändamål än virkesproduktion. Det ansågs att denna fråga inte borde regleras i skogsvårdslagstiftningen. Intresset av att så långt möjligt förhindra att skogsvårdslagens bestämmelser kringgås under förebärande av en ändrad markanvändning skulle enligt propositionen kunna utgöra ett skäl för en skyldighet att inhämta skogsvårdsstyrelsens tillstånd till en omläggning. Ett generellt tillståndstvång för att motverka enstaka fall av missbruk ansågs emellertid föra för långt. Det syfte som ett sådant tillståndstvång skulle tjäna sades i huvudsak kunna uppnås genom den anmälningsskyldighet som infördes. Enligt 15 § 2 skogsvårdsförordningen är nämligen skogsmarkens ägare skyldig att till skogsvårdsstyrelsen anmäla sådan avverkning som är föranledd av att skogsmark skall tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion.

Åtgärder som i och för sig kan uppfattas som ett kringgående av skogsvårdslagstiftningens bestämmelser förekommer från tid till annan men inte i någon större omfattning. Om en omläggning till betesmark inte fullföljs kan och skall skogsvårdsstyrelsen tillgripa de möjligheter som skogsvårdslagen ger att förelägga skogsägaren att utföra återväxtåtgärder och, om det behövs, förena föreläggandet med vite. Det behöver enligt min uppfattning inte införas ett generellt tillståndstvång för omläggning av skogsmark till annan användning.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.