LSS-bostäder i kommunerna

Skriftlig fråga 2019/20:302 av Carina Ståhl Herrstedt (SD)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2019-11-04
Överlämnad
2019-11-04
Anmäld
2019-11-05
Svarsdatum
2019-11-13
Sista svarsdatum
2019-11-13
Besvarad
2019-11-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

I dag kan ett stort antal unga vuxna inte flytta hemifrån på grund av att det saknas LSS-boenden, och många tvingas bo hemma längre. Väntetiden till ett LSS-boende är orimligt lång. Förra året rapporterade 1 364 personer att de fått vänta i över tre månader, enligt Inspektionen för vård och omsorg. Av dessa hade hälften väntat i mer än ett års tid på bostad.

Den främsta anledningen till bristen på boenden är en oförmåga från kommunernas sida att lägga pengar på byggandet. 162 av kommunerna i Sverige har för få bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning, så kallade LSS-bostäder. Det är en minskning från förra året, men ändå är det fler som berörs i dag än tidigare: 80 procent av invånarna jämfört med 71 procent i fjol. Främst är det storstadskommuner och högskolekommuner som inte har tillräckligt med anpassade bostäder enligt LSS-lagen.

Det är anmärkningsvärt att många kommuner har underskott på LSS-bostäder, eftersom det är kommunernas ansvar att bygga sådana. Kommunerna anger ofta att det handlar om ekonomi och att man inte har råd när man inte bygger LSS-boenden. En kommun kan tvingas betala vite på upp till 1 miljon kronor om en person inte får ett boende i tid. Vissa kommuner tycker att det är värt att ta ett vite, men detta blir kontraproduktivt då en kommun som får vite då har ännu sämre förutsättningar att bygga boenden.

I den här frågan är alla partier överens; vi vill alla att bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning ska finnas med en viss överkapacitet. Ändå har mer än hälften av alla kommuner en underkapacitet när det gäller LSS-bostäder. Kommunerna måste bli bättre på att planera. I dag vet man ofta redan vid ett barns födsel och sedan i skolan vilka behov en person med funktionsnedsättning kan komma att ha. Det finns ingen ursäkt för kommunerna att inte se till att fler LSS-bostäder byggs.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

Hur tänker ministern säkerställa att kommunerna bygger fler LSS- bostäder?

Svar på skriftlig fråga 2019/20:302 besvarad av Socialminister Lena Hallengren (S)



S2019/

04559/FST

Socialdepartementet

Socialministern

Till riksdagen


Svar på fråga 2019/20:302 av Carina Ståhl Herrstedt (SD)
LSS-bostäder i kommunerna

Carina Ståhl Herrstedt har frågat mig om hur jag tänker säkerställa att kommunerna bygger fler LSS-bostäder.

Jag delar Carina Ståhl Herrstedts oro för bristen på LSS-bostäder. LSS är en rättighetslagstiftning. Som framgår av 7 § lagen (1993:387) om stöd och service till viss funktionshindrade, LSS, har en person som uppfyller villkoren i samma lag rätt till de insatser i form av särskilt stöd och särskild service som de är i behov av, bland annat boende med särskild service eller annan särskilt anpassad bostad.

Av Boverkets Bostadsmarknadsenkät för 2019 framgår att antalet kommuner som uppger att de saknar tillräckligt med bostäder för personer med funktionsnedsättning har minskat, om än marginellt. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport för 2019 har insatsen boende för vuxna inom LSS ökat. Utvecklingen är positiv, men det behövs fler bostäder. LSS-bostäder är dock främst en kommunal angelägenhet. I arbetet med att ge kommunerna generellt förbättrade förutsättningar fortsätter regeringen genom förslag i budgetpropositionen för 2020 att förstärka de generella tillskotten till kommunsektorn. Som ansvarig minister för LSS är jag angelägen om att kommunerna tillgodoser de behov som finns, och jag följer noga utvecklingen.

Stockholm den 13 november 2019

Lena Hallengren

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.