Könsstympning

Skriftlig fråga 2017/18:363 av Désirée Pethrus (KD)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2017-11-30
Överlämnad
2017-11-30
Anmäld
2017-12-01
Svarsdatum
2017-12-13
Sista svarsdatum
2017-12-13
Besvarad
2017-12-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Annika Strandhäll (S)

 

I flera länder i företrädesvis Nordafrika och Mellanöstern förekommer olika former av könsstympning. Unicef uppskattar att mer än 200 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med någon form av könsstympning. Av dessa beräknas 44 miljoner vara under 15 år.

Könsstympade kvinnor kan till följd av det barbariska ingreppet ha stora besvär, såsom svårigheter med ett normalt samliv, den dagliga hygienen, förlossningskomplikationer, svåra psykiska följdsjukdomar och posttraumatisk stress.

Sverige har en förhållandevis stor invandring från länder där sedvänjan praktiseras. Flera tusen flickor har de senaste åren kommit från Somalia och Eritrea och beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Socialstyrelsen beräknade förra året att nästan 40 000 kvinnor i Sverige är könsstympade, av dessa är 7 000 under 18 år. De flesta anses ha genomgått ingreppet innan de kom till Sverige. I Sverige ska nolltolerans mot könsstympning råda. Könsstympning är sedan 1982 förbjudet enligt svensk lag. Två personer har sedan dess dömts för brottet, och ett nittiotal fall har polisanmälts.

Jag har under flera års tid motionerat om behovet av att både kartlägga omfattningen av könsstympning hos kvinnor i Sverige och att utöka stödet och informationen till kvinnor som är i riskzonen. Information om lagstiftningen för könsstympning kan förmedlas till nyanlända exempelvis i samband med introduktion, sfi-undervisning och på familjecentraler.

Frågeställningen om i vilken skala könsstympning förekommer i Sverige har omgetts av viss debatt och kontrovers. Det är därför glädjande att konstatera att socialministern har gett ett uppdrag till Socialstyrelsen att inventera pågående insatser och se över vilka stödbehov som finns hos flickor och kvinnor som är i riskzonen för könsstympning. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram förslag inom områdena socialtjänst, elevhälsa samt hälso- och sjukvård som ska ingå i en handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor.

I dag kommer vården i kontakt med flertalet av dessa kvinnor, och det finns möjlighet för en könsstympad kvinna att genomgå en enklare operation som kallas deinfibulering. Därigenom kan man minska de smärtor och den infektionsrisk som könsstympade kvinnor lider av. Det är viktigt att kunskap om detta förmedlas till kvinnor som kommer från länder där könsstympning är en vanlig företeelse. Men många landsting och deras personal behöver mer kunskap om och undervisning i hur man ska hantera personer som kommer med besvär som är relaterade till könsstympning. Det är därför angeläget att en likvärdig vård och behandling kan etableras i hela landet för att bättre åtgärda problemet.

Jag vill i detta sammanhang höra om det skulle vara möjligt att Socialstyrelsen ser över frågan om att införa ett intyg som familjer som vill skydda sina döttrar vid resor till hemlandet skulle kunna uppvisa för sin släkt/klan. Tanken är att svensk lag klarläggs. Det kan finnas fall där släktingar, till exempel en flickas föräldrar, inte vill att övergreppet ska ske, samtidigt som omgivningen i hemlandet sätter press på att flickan ska könsstympas för att bevara släktens heder. Ofta sker det när familjen reser till hemlandet, då släkten/klanen på plats tar över ansvaret och bestämmer över familjen. 

Ett sådant hälsointyg har enligt uppgift använts i Frankrike. Det utfärdas som ett skyddsdokument för flickan och hennes föräldrar, så att de kan visa att de kan dömas för brott om flickan skulle könsstympas. Intyget skulle kunna utfärdas av exempelvis en skolsköterska/skolläkare och tydligt ange vad som gäller enligt svensk lag och att en dom kan avkunnas även om brottet begåtts utanför Sveriges gränser.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till socialminister Annika Strandhäll:

Anser socialministern att det är möjligt att ge Socialstyrelsen ett tilläggsuppdrag för att se över frågan om införandet av ett hälsointyg för flickor som löper risk att utsättas för könsstympning?

Svar på skriftlig fråga 2017/18:363 besvarad av Socialminister Annika Strandhäll (S)



PAGE

2


Dnr S2017/06918/FS

Socialdepartementet

Socialministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2017/18:363 av Désirée Pethrus (KD) Könsstympning

Désirée Pethrus har frågat mig om jag anser att det är möjligt att ge Socialstyrelsen ett tilläggsuppdrag för att se över frågan om införandet av ett hälsointyg för flickor som löper risk att utsättas för könsstympning.

Regeringens utgångspunkt är att könsstympning är en fråga om rätt till personlig integritet, rätt att skyddas mot våld, övergrepp och skadliga sedvänjor samt rätt till sexuell och reproduktiv hälsa.

Könsstympning av flickor och kvinnor är en allvarlig kränkning som medför ett stort fysiskt och psykiskt lidande. Den breda, sektorsöver-gripande nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (skr. 2016/17:10) som regeringen presenterat omfattar även insatser mot könsstympning. Socialstyrelsen har fått i uppdrag (S2017/01221/JÄM) av regeringen att inom socialtjänst och hälso- och sjukvård stödja genomförandet och uppföljningen av den nationella strategin.

Som ett komplement till strategin avser regeringen att ta fram en mer riktad nationell handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor. Som Désirée Pethrus noterar har regeringen därför gett Socialstyrelsen ytterligare ett uppdrag (S2017/06724/JÄM [delvis]) för att ta fram förslag inom områdena socialtjänst, elevhälsa samt hälso- och sjukvård som kan tas in i handlingsplanen mot könsstympning. I det bredare uppdraget att stödja genomförandet av den nationella strategin ingår också bl.a. att utreda förutsättningarna för att inkludera uppgifter om könsstympning i öppna jämförelser av hälso- och sjukvården och att planera för fördjupad fortbildning för socialtjänsten och hälso- och sjukvården om hedersrelaterat våld och förtryck, vilket inkluderar könsstympning. Regeringen avser att inhämta underlag för andra delar i handlingsplanen från andra myndigheter och aktörer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har haft flera uppdrag för att motverka hedersrelaterat våld. Länsstyrelsen har nu bl.a. regeringens uppdrag att ansvara för ett nationellt kompetensteam med tillhörande stödtelefon för att samordna och stödja arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck och dess olika uttryck, t.ex. könsstympning. På sin webbplats hedersfortryck.se tillhandahåller länsstyrelsen bl.a. informationsblad om svensk lagstiftning med förbud mot könsstympning på olika språk och en mall för intyg på engelska med information om den svenska lagstiftningen.

När det finns en påtaglig risk för eller indikationer på att en person med anknytning till Sverige kan komma att tvingas ingå äktenskap eller utsättas för könsstympning utomlands är det av största vikt att en resa med det syftet så långt det är möjligt förhindras. Regeringen har därför lämnat ett tilläggsdirektiv till Utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv (Ju 2017:06, Dir 2017:78) som anger att utredningen bland annat ska analysera och ta ställning till möjligheterna att införa mer effektiva verktyg för att förebygga och förhindra att personer med anknytning till Sverige tvingas ingå äktenskap eller könsstympas utomlands.

Den 30 mars 2018 ska Socialstyrelsen redovisa sitt uppdrag att ta fram förslag inom områdena socialtjänst, elevhälsa och hälso- och sjukvård som kan tas in i handlingsplanen mot könsstympning. Detta kommer att utgöra ett viktigt underlag för regeringens fortsatta arbete med frågan och jag vill inte föregripa Socialstyrelsens redovisning.

Stockholm den 13 december 2017

Annika Strandhäll

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.