Jämlik cancervård för alla

Skriftlig fråga 2018/19:352 av Karin Rågsjö (V)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2019-03-06
Överlämnad
2019-03-06
Anmäld
2019-03-07
Svarsdatum
2019-03-13
Sista svarsdatum
2019-03-13
Besvarad
2019-03-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Nobelpriset i medicin 2018 gick till James P. Allison och Tasuku Honjo för upptäckten av behandlingen med ”checkpointhämmare”, en form av immunterapi som bland annat har effekt vid allt fler typer av cancer. Det är en medicinsk revolution. Alla får dock inte ta del av den medicinska revolutionen, och införandet av den nya behandlingsmetoden sker inte över hela landet.

I väntan på klartecken att ge checkpointhämmare vid fler cancerformer skickar den offentliga sjukvården svårt sjuka patienter till Aleris Christinakliniken i Stockholm. Men det handlar bara om patienter som kan betala 70 000 kronor i månaden. De får specialistvård enligt önskemål och på inrådan från sin hemortsklinik. Det offentliga anses inte kunna betala för vården ännu, men på EU-nivå är behandlingen godkänd, vilket öppnar upp för privat finansiering av behandling, som är fallet vid Christinakliniken. Det är därmed den egna plånboken som avgör tillgången på behandling.

Verksamhetscheferna vid landets onkologkliniker har kommit överens om att inte ge checkpointhämmare vid en viss cancerform förrän rådet för nya terapier vid Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kommit med en nationell rekommendation för just den indikationen. Under tiden som klockan tickar köper sig patienter liv. Hälsoklyftan mellan fattig och rik har sällan varit så tydlig som i exemplet med checkpointhämmare.

Sverige har i dag bland Europas högsta priser på cancerläkemedel, och det är hög tid att staten tillsammans med regionerna med kraft lyfter diskussion med läkemedelsindustrin. Överpriserna måste bort. Vänsterpartiet ställer inte upp på ojämlik sjukvård.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren följande:

 

Hur avser ministern att verka för att tillgången till jämlik och likvärdig cancerbehandling i samtliga regioner säkerställs och inte avgörs av patienters privatekonomi?

Svar på skriftlig fråga 2018/19:352 besvarad av Socialminister Lena Hallengren (S)



S2019/

01100/FS

Socialdepartementet

Socialministern

Till riksdagen


Svar på fråga 2018/19:352 av Karin Rågsjö (V)
Jämlik cancervård för alla

Karin Rågsjö har frågat mig om jag avser att verka för att tillgången till jämlik och likvärdig cancerbehandling i samtliga regioner säkerställs och inte avgörs av patienters privatekonomi.

Regeringen anser det är viktigt att cancervården i Sverige är jämlik. Regeringen ger årliga statsbidrag till de regionala cancercentrumen (RCC), som på olika sätt arbetar för att skapa en mer jämlik cancervård.

En förutsättning för en jämlik cancervård är ordnat införande av nya cancerläkemedel. Introduktionen av nya cancerläkemedel behöver bl.a. baseras på en värdering av bl.a. risk-nytta och kostnadseffektivitet. Det är viktigt att använda de etablerade processerna för införande av nya läkemedel. Rådet för Nya Terapier (NT-rådet), RCC, och Tandvårds och läkemedels-förmånsverket samverkar i handläggningen av nya indikationer och läkemedel inom cancerområdet. NT-rådet och RCC prövar för närvarande en ny arbetsmodell för att introduktionen av nya cancerläkemedel ska bli mer effektiv. Dessutom bevakas kontinuerligt läkemedel som är på väg att godkännas för att på så sätt underlätta planering för införandet i regionerna.

Det finns redan i dag rekommendationer att använda s.k. checkpoint-hämmare vid vissa cancersjukdomar när det finns väletablerad evidens. Inom många områden är det fortfarande stor osäkerhet och brist på evidens. Det är viktigt att nya cancerläkemedel utvärderas noggrant för att inte äventyra patientsäkerheten.

Stockholm den 13 mars 2019

Lena Hallengren

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.