den 5 mars
Svar på fråga
2007/08:855 Färre arbetslivsforskare efter ALI-nedläggning
Statsrådet
Lars Leijonborg
Luciano
Astudillo har frågat arbetsmarknadsministern vilka åtgärder
arbetsmarknadsministern avser att vidta för att säkerställa att kompetensen inom
arbetslivsområdet återuppbyggs efter nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.
Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Jag har
tidigare besvarat flera interpellationer och frågor med i stort samma innebörd
som den som Luciano Astudillo nu ställer. Jag har därvid bland annat
kommenterat den undersökning som Luciano Astudillo refererar till och då
hänvisat till de bedömningar som avvecklingsmyndigheten för
Arbetslivsinstitutet har redovisat och som ger en mer positiv bild av
situationen för doktorander och disputerade forskare vid Arbetslivsinstitutet.
Jag
vill bemöta Luciano Astudillos påstående att nedläggningen av
Arbetslivsinstitutet innebär att värdefull forskning förstörs och att
arbetslivsforskningen nedmonteras. Regeringen vill ha en bra
arbetslivsforskning i Sverige. Avvecklingen av Arbetslivsinstitutet är i linje
med regeringens uppfattning att forskningens kvalitet ska säkerställas genom
att finansiering söks i konkurrens. Det avgörande är att forskningen bedrivs
med hög kvalitet. De förändringar som regeringen har gjort syftar till att
kvaliteten på svensk forskning inom arbetslivsområdet ytterligare ska höjas
genom att finansiering söks i konkurrens, i likhet med vad som gäller för
forskning inom andra områden.
Regeringen
avser att lägga en forskningspolitisk proposition hösten 2008. Inför
propositionsarbetet har regeringen givit ett stort antal myndigheter, däribland
Verket för innovationssystem (Vinnova) och Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap (Fas), i uppdrag att inkomma med forskningsstrategier. Likaså
har Arbetsmiljöverket fått i uppdrag att lämna en forsknings- och
kunskapsstrategi för sitt område. Andra myndigheter har likaså lämnat underlag
om andra forskningsområden. I slutet av mars lämnar en statlig utredning sitt
betänkande om hur de forskningsfinansierande myndigheterna i framtiden bör
organiseras. Diskussionen om fördelning av framtida resurser för forskning är
således en pågående process där forskning och kunskapsutveckling behöver ses
samlat och kunskapsutvecklingen inom arbetslivs- och arbetsmiljöområdet bör
relateras till andra samhällsområdens behov och förutsättningar.
Jag
räknar med att i den kommande forskningspolitiska propositionen ge förslag om
hur Sverige ska uppnå Lissabondeklarationens målsättning att varje medlemsstats
offentliga investeringar i forskning och utveckling bör utgöra en procent av
bnp. Enligt min mening finns det ingen anledning att tro annat än att forskare
inom arbetslivsområdet kommer att hävda sig väl i konkurrensen om dessa medel.