åtalsunderlåtelse
Skriftlig fråga 2001/02:260 av Fransson, Sonja (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2001-11-23
- Anmäld
- 2001-11-27
- Besvarad
- 2001-11-29
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 23 november
Fråga 2001/02:260
av Sonja Fransson (s) till justitieminister Thomas Bodström om åtalsunderlåtelseI Rättegångsbalken § 20 finns det en punkt som handlar om åtalsunderlåtelse, vilket innebär att åklagaren kan välja att inte väcka åtal mot en person om han/hon har begått likartad brottslighet tidigare och om straffet inte väntas bli mer än villkorlig dom eller böter.
Det innebär i praktiken att ju mer brott denna person hinner begå innan det är dags för rättegång, ju mer kommer personen undan. Det blir inte större eller längre straff, utan det blir i stället en form av rabattsystem. Med tanke på att yrkeskriminella står för 90@95 % av alla brott i Sverige, så blir detta system snarare att uppmuntra så många brott som möjligt, i stället för att förhindra varje brott. Det här ger fel signaler till både brottslingar och allmänheten och förtroendet för rättsväsendet minskar därmed.
Åtalsunderlåtelse är ganska ofta förekommande. Under 1999 var t.ex antalet åtalsunderlåtelser 2 500 i Västra Götaland, det innebär lika många utredningar som polisen lagt ned flera timmars arbete på och som inte leder någonstans.
Borde man inte i stället införa någon form av maxgräns på brott av enkel beskaffenhet och efter denna gräns öka straffet till t.ex fängelse?
Min fråga är därför:
Avser ministern vidta några åtgärder för att förändra Rättegångsbalken som handlar om åtalsunderlåtelse för att öka förtroendet för rättsväsendet och ge tydligare signaler till brottslingar om att det inte lönar sig att begå brott?
Svar på skriftlig fråga 2001/02:260 besvarad av
den 29 november
Svar på fråga 2001/02:260 om åtalsunderlåtelse
Justitieminister Thomas Bodström
Sonja Fransson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att förändra rättegångsbalkens regler om åtalsunderlåtelse i syfte att öka förtroendet för rättsväsendet och ge tydligare signaler till brottslingar om att det inte lönar sig att begå brott.
Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse utgör ett undantag från principen om den absoluta åtalsplikten, dvs. att en åklagare är skyldig att väcka åtal så snart åklagaren på objektiva grunder kan emotse att den misstänkte kommer att bli fälld för brottet.
Rättegångsbalken tar upp i den del som här är av intresse, fyra olika grunder för åtalsunderlåtelse. Den första avser bötesbrott, den andra fall när påföljden kan förväntas bli villkorlig dom, den tredje s.k. konkurrensfall och den sista fall då psykiatrisk eller annan vård kommer till stånd. Som en gemensam och begränsande förutsättning för åtalsunderlåtelse i samtliga dessa fall gäller att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får åsidosättas genom att åtal underlåts. De två förstnämnda grunderna tar i första hand sikte på engångsföreteelser. Åtalsunderlåtelser på dessa grunder liksom den sistnämnda, är jämfört med konkurrensfallen mycket få.
Sonja Fransson säger sig uppfatta reglerna som ett "rabattsystem". Jag tar i det följande därför för givet att hon åsyftar konkurrensfallen. I dessa fall får åtalsunderlåtelse meddelas om den som är misstänkt för ett visst brott, har gjort sig skyldig till annan brottslighet och det utöver påföljden för den sistnämnda brottsligheten inte krävs någon ytterligare påföljd. Ett typexempel är att någon dömts för ett allvarligt brott, varefter det upptäcks att han före domen begått ett i sammanhanget mindre allvarligt brott. Om det då kan konstateras, att den utdömda påföljden är tillräcklig för all brottslighet, kan åtal underlåtas för det nyupptäckta brottet.
Ytterligare brottslighet medför således inte straffskärpning med automatik. Skälet härtill är att varje brott i sig inte medför en påföljd som så att säga adderas till den övriga påföljden. Det är i stället en samlad reaktion på hela brottsligheten som ska utdömas. I annat fall skulle oproportionerliga effekter kunna uppstå. En person som gjort sig skyldig till en serie stölder skulle exempelvis kunna dömas till ett väsentligt strängare straff än en person som gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt våldsbrott. Det är detta synsätt som ligger bakom reglerna om åtalsunderlåtelse i konkurrensfall.
Jag har i andra sammanhang framhållit att det är en högt prioriterad fråga för regeringen att korta ned handläggningstiderna hos rättsväsendets myndigheter. Härigenom kommer samhällets reaktion på brottet att följa så snart som möjligt efter att brottet begåtts. Detta motverkar i sin tur vad som ligger i Sonja Franssons fråga, nämligen att gärningsmannen hinner begå ytterligare brott innan dom faller.
Låt mig avslutningsvis peka på att Åklagarutredningen år 1992 utvärderade det nuvarande systemet med åtalsunderlåtelser utan att föreslå någon lagändring (SOU 1992:61, del A, s. 168 ff). Jag ser inte några skäl av tyngd som motiverar ett förändrat ställningstagande i dag.
Jag kommer därför inte vidta några åtgärder av det slag Sonja Fransson efterfrågat, men kommer även fortsättningsvis att hålla ett vakande öga på rättsområdet.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.