Torsdagen den 12 december Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1968:45

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 45

FÖRSTA KAMMAREN

1968

12 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 12 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Larsson, Lars, (s) ang. direktiven för utredningen rörande
tillsynen över lotteriverksamhet .................. 3

av herr Hermansson (ep) ang. viss tillämpning av patentlagens

bestämmelser om tryckningsavgift ...................... 5

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. en officiell kostundersökning
.............................................. 6

av herr Sveningsson (h) ang. åldersgränsen för övningskör ning

med personbil .................................... 8

av herr Jansson, Paul, (s) ang. kompensation för skador genom
nedisning av skog ................................ 9

Svar på interpellationer:

av herr Högström (s) ang. sysselsättningsläget i Ådalen...... 10

av herr Sörlin (s) ang. värnpliktiga m. fl. läkares tjänstgöring
som provinsialläkare .................................. 18

Svar på enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, (fp) ang. åtgärder
för att besätta vakanta provinsialläkartjänster ........ 18

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. svenskt erkännande av Sovjetunionens
inkorporering av de baltiska staterna .......... 26

av herr Nyman (fp) ang. åtgärder för att skydda statens datamaskiner
och media för risker att sättas ur funktion ____ 27

Svar på enkel fråga av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. verk -

samheten inom Durox-koncernen............................ 29

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall____ 46

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument .................. 63

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning ........ 68

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 45

Nr 45

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 12 december Sid.

Första lagutskottets memorial nr 57, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen 46

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, ang. rätt till visstidspension
för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m............. 46

Statsutskottets memorial nr 201, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om ökat utrymme för ämnet hemkunskap inom grundskolan
.................................................. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, ang. beskattningen som

miljöpolitiskt instrument, m. m........................... 63

_ nr 72, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m........... 66

Bankoutskottets utlåtande nr 67, om bemyndigande för riksdagens
förvaltningskontors styrelse att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall .................................... 67

_ nr 68, ang. visst bemyndigande i anslutning till uppdraget att

anskaffa bostäder åt riksdagsledamöter .................... 67

_ nr 69, ang. ökning av garantifonden för svenska skeppshypo tekskassan

............................ ^

__memorial nr 70, om revision av riksdagsförvaltningen...... 67

_ nr 71, ang. engångsunderstöd åt Margaretha Frantz ........ 67

Statsutskottets memorial nr 200, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1968/69 .................................. 67

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Torsdagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Då jag med 1968 års utgång icke
längre är ledamot av riksdagen får jag
härmed avsäga mig uppdraget som suppleant
i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond från och med
den 1 januari 1969.

Stockholm den 11 december 1968

Per Hilding

På särskilda propositioner godkände
kammaren berörda avsägelse samt beslöt
att i anledning därav val av en suppleant
för herr Dahlén efter herr Hilding
skulle i föreskriven ordning anställas.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 390, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i giftermålsbalken,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. direktiven för utredningen rörande
tillsynen över lotteriverksamhet

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Lars Larssons (s)
fråga angående direktiven för utredningen
rörande tillsynen över lotteriverksamhet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 29 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Lars Larsson har
frågat om jag anser, att 1964 års utredning
»rörande tillsynen över lotteriverksamhet»
inom sina direktiv, med
hänsyn till numera uppmärksammade
tendenser till kommersialisering av lotteriverksamheten,
har möjligheter att
lägga fram förslag som tillförsäkrar lotterianordnare
en betryggande vinstandel
eller, om så inte är fallet, om jag är
beredd att vidga direktiven och slutligen
om jag vill medverka till att utredningen
nu slutförs utan ytterligare dröjsmål.

Enligt direktiven bör utredningen eftersträva
ett system för tillsyn av lotterier,
som syftar till att skapa så goda
garantier som möjligt för att den lottköpande
allmänhetens berättigade intressen
tillvaratas samtidigt som det
med lotteriet gynnade ändamålet får det
avsedda ekonomiska stödet. Även jag
har på senare tid iakttagit vissa företeelser
som innebär en kommersialisering
av lotteriverksamheten och som jag
knappast anser sunda. Jag förutsätter
att utredningen i enlighet med de givna
direktiven kommer att ta hänsyn härtill.
Mitt svar på den första delfrågan
är sålunda ja.

Utredningen räknar själv med att avsluta
sitt arbete under år 1969. Jag är
beredd att medverka till att utrednings -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. direktiven för utredningen rörande

arbetet slutförs så skyndsamt som möjligt.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min fråga.
Svaret är mycket positivt.

Orsakerna till min fråga var många.
Föreningslivet har höga kostnader för
sin verksamhet, inte minst ungdomsverksamheten.
Stat och kommun bidrar
numera med stora belopp för att främja
detta arbete, men ändå måste föreningar
och organisationer lita till andra inkomster
av olika slag. Lotteriöverskott
utgör därvid ett betydelsefullt inslag i
de olika idrottsliga, ideella och politiska
riks-, läns- och lokalorganisationernas
budget, i varje fall när det gäller ungdomsarbete
och hjälpverksamhet. Staten
å sin sida underlättar organisationernas
möjligheter att skaffa sig inkomster
den vägen genom att bevilja
lotteritillstånd och medverkar samtidigt
till att lottförsäljningen kontrolleras så
att den köpande allmänheten kan känna
sig trygg mot att det här inte sker något
som är fel.

Basen för detta arbete är lotteriförordningen.
Redan 1964 förekom besvärligheter
med att tillämpa förordningen
på de olika nya metoder för lottdistribution
och försäljning som lanserats,
och vidare verkade förordningen föråldrad
även i andra avseenden. Sedan
1964 års utredning tillsattes har det,
som bekant, skett åtskilligt på denna
front, och jag kan bara beklaga att denna
relativt lätta översyn och modernisering
av förordningen inte kunnat genomföras
under dessa fyra år. Jag noterar
därför nu med tillfredsställelse att
handelsministern upplyst om att utredningen
blir klar med sitt arbete under
det kommande året och att han är beredd
att påskynda arbetet så att det blir
färdigt inom denna tid.

tillsynen över lotteriverksamhet

Under tiden har nämligen nya problem
som tidigare bemästrats av myndigheternas
kontrollanter ånyo dykt
upp, om än i annan form. I början av
1960-talet medverkade man till en sanering
av distributionsverksamheten
inom lotteriförsäljningen genom att se
till att leveranser av vinster inte gick
några omvägar till själva lotteriet. Just
under en sådan omväg kunde det nämligen
hända att en del av den rabatt
som lotterierna har på vinsterna kom
bort och hamnade i mellanhänder,
ibland mycket närstående lotteriarrangören,
ibland längre ifrån. Jag menar,
att myndigheterna i detta fall gjort ett
nyttigt arbete. Sedan dess har det i stort
sett blivit de folkrörelseägda företagen
som dominerat marknaden, därför att
de kunnat arbeta utan att ha fått några
dylika anmärkningar.

Vad jag med mina frågor nu velat
rikta uppmärksamheten på är att det på
nytt och i ett mångfalt större sammanhang
har dykt upp försäljningsföretag
som i stort sett har samma ägare som
de som säljer en större del av vinsterna
till lotterierna. Tidningsartiklar i ämnet
är ganska klarläggande, och min oro
grundar sig på det förhållandet att det
är nödvändigt att staten, om man menar
att man genom lotteritillstånd vill stödja
bl. a. ungdomsarbetet, ser till att inga
andra tjänar på verksamheten än lotterierna.

Handelsministern konstaterar att han
har iakttagit denna utveckling, som
medfört förhållanden som enligt vad
statsrådet säger knappast kan anses
sunda och att utredningen kommer att
ta hänsyn därtill.

Jag är tacksam för det svar som lämnats
och anser det fullt tillfredsställande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. viss tillämpning av patentlagens
bestämmelser om tryckningsavgift

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Hermanssons (ep)
fråga angående viss tillämpning av patentlagens
bestämmelser om tryckningsavgift,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 29 november, och
yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat, om jag vill medverka till att den
nya patentlagens bestämmelser om
tryckningsavgift endast tillämpas beträffande
patentärenden, där ansökan
har inlämnats efter lagens ikraftträdande
den 1 januari 1968.

Den nya patentlagens bestämmelser
om tryckningsavgift tillämpas dels beträffande
de patentärenden som herr
Hermansson nämner och dels beträffande
sådana äldre patentärenden, där
patentsökanden inte före den 1 januari
1968 fått underrättelse om att ansökningen
godkänts för offentliggörande.
I övriga fall utgår utfärdningsavgift enligt
den tidigare gällande patentförordningen.

Den sålunda fastställda ordningen har
tillkommit efter ingående prövning i
samband med den nya lagens tillkomst.
Under dessa förarbeten har skälig hänsyn
tagits till de patentsökandes berättigade
intressen. Jag är därför inte beredd
att medverka till en sådan ändring
av bestämmelserna som herr Hermansson
avser.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Lange för svaret
på min fråga och beklagar att det
inte blev så positivt som jag hade hoppats.
Bakgrunden till min fråga är följande.

Den 1 januari 1968 trädde den nya
patentlagen i kraft. Därmed har bl. a.

en väsentlig förändring inträtt vad gäller
bestämmelserna om tryokningsavgifter
vid patentansökan. Enligt den nu
gällande lagstiftningen skall sökanden
efter det ansökningen godkänts för utläggning
erlägga fastställd tryckningsavgift.
Avgiften uppgår till 150 kronor
för de första åtta sidorna av patentansökan
och till 100 kronor för varje
följande påbörjad grupp om fyra sidor.
Därutöver fordrar patentverket att sökanden
skall ombesörja utskrift för
offsettryck av patentskriften.

Vid tiden för patentlagens ikraftträdande
var ett mycket betydande antal
patentansökningar inlämnade men ännu
inte avgjorda av patentverket. De
som har inlämnat dessa patentansökningar
kan inte ha haft anledning att
vänta sig att patentverket skulle tilllämpa
de nya tryckningsbestämmelserna,
som innebär en väsentlig kostnadsförhöjning,
även på dessa ansökningar.
Det kan inte anses rimligt att den enskilde
på detta sätt skall bli lidande
på grund av eftersläpning inom en
myndighet. Principen att lagar ej ges
retroaktiv verkan bör gälla även beträffande
tryckningsavgifter vid patentansökan.

Att det rör sig om en betydande
kostnadsförhöjning kan belysas av följande.
Om t. ex. 35 000 av de inneliggande
ansökningarna leder till patent
och har en genomsnittlig omfattning
av 10 sidor per ansökan blir de sökandes
kostnader drygt 8 miljoner kronor.
Till detta skall läggas kontorskostnader
för renskrivning etc., uppskattningsvis
ett lika stort belopp. Jämfört
med tidigare bestämmelser om s. k.
utfärdningsavgift innebär förändringen
i lagen, retroaktivt tillämpad, att de
sökande —- vilka oftast är småföretagare
— drabbas av en merkostnad av
storleksordningen 15 miljoner kronor.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. en officiell kostundersökning

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara herr Axel Kristianssons (ep)
fråga till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående en
officiell kostundersökning, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
5 december, och anförde:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har frågat jordbruksministern om han
överväger att, med anledning av den
senaste tidens skilda uppfattningar och
rekommendationer beträffande lämplig
kost, ta initiativ till en officiell kostundersökning.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Ett avsevärt antal kostundersökningar
har gjorts här i landet. Genom dessa
har man fått en god bild av näringssituationen
i Sverige. Undersökningarna
har bl. a. visat, att den svenska folkkosten
kännetecknas av en hög halt av
fett och socker. Statens institut för folkhälsan
har därför utfärdat rekommendationer
om en bättre folkkost i syfte
att få till stånd en förbättrad näringssituation.

Ytterligare kostundersökningar av
större omfattning pågår eller planeras
vid folkhälsoinstitutet samt vid universiteten
i Lund och Umeå.

Med hänsyn härtill anser jag det inte
f. n. motiverat att ta initiativ till ytterligare
undersökningar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret.

Jag har ställt min fråga med anledning
av de utspel eller, får jag kanske
säga, de grova anmärkningar som på
senare tid har gjorts mot vissa av våra
födoämnen, framför allt mot dem som
användes i stor utsträckning. Det senast
aktuella och för oss alla kända
exemplet är ju mjölken. Tidigare har
som bekant också vissa köttvaror varit
hårt utsatta.

Enligt mitt förmenande har man gått
till överdrift när man rent av påstår att
det till och med är skadligt att använda
dessa livsmedel. Utan att på något sätt
vara någon näringsexpert vågar jag ändå
hävda att i varje fall mjölk är en
vara av naturen så konstruerad att den
i vissa lägen är oumbärlig. Även om jag
är lekman vågar jag utan risk kunna
göra ett sådant påstående.

Det är alldeles klart att när dylika
chockerande utspel erhåller den publicitet
som de har fått och får genom
massmedia —• såväl TV som radio och
press — så blir konsumenterna mycket
villrådiga, och man frågar sig helt naturligt
vad som egentligen är sanning.
Från de utgångspunkterna har jag frågat
huruvida det föreligger någon avsikt
att ta initiativ till en officiell kostundersökning
av större omfattning än
de undersökningar som har gjorts tidigare
och självfallet också att publicera
denna undersöknings resultat och göra
det känt för konsumenterna i allmänhet.

Det svar jag har fått här går närmast
ut på att det gjorts en sådan undersökning
i vårt land som i stort sett är tillfredsställande
och att det i den mån
det förekommer brister i undersökningen
skall ske kompletteringar. Jag vill
närmast slå fast att vad som gjorts till
dags dato inte kan betecknas som tillfredsställande.
Det är möjligt att det
kommer att ske en förbättring, och jag
vill uttala förhoppningen att så skall
bli fallet.

Om vi hade haft ett tillfredsställande
förhållande på det här planet och om
vi hade haft en beredskap härvidlag så
hade det varit rimligt att det institut
som står bakom de nu utförda undersökningarna
i varje fall hade korrigerat
överdrifterna i de påståenden som
har gjorts. Även om det skulle ligga
något av sanning i talet om att vi konsumerar
för mycket fett och socker,
måste det ju ändå vara en överdrift att
påstå att vi måste hälla mjölken i slasken.
Någon som helst korrigering har
jag inte sett till efter det utspelet.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Jag anser att det väsentliga här kanske
inte är bara att det sker undersökningar,
utan också att resultaten kommer
ut till medborgarna-konsumenterna.
I det sammanhanget är det naturligtvis
också ytterst väsentligt att undervisningen
i dessa ämnen rustas upp.
Jag är inte alldeles säker på att den är
tillfredsställande i dag. Det är synnerligen
angeläget att någonting görs på
det hållet också.

Herr talman! Det var inte min avsikt
att på något sätt ställa något statsråd
till ansvar för vad som har skett på den
senaste tiden i form av vad jag betraktar
som överdrifter, utan min avsikt var
närmast att få denna fråga aktualiserad.
I den mån detta kan leda till att
vi får en bättre tingens ordning är det
tacknämligt, och jag ber därmed än en
gång att få tacka för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Kristiansson att jag för egen del tycker
att mjölk är en god dryck, särskilt om
den är sur. Vill man vara litet försiktigare,
finns det möjlighet att dricka
skummjölk eller lättfil. Anledningen till
att jag begärde ordet var emellertid att
herr Kristiansson efterlyste saklig upplysning.
Jag vill gärna överlämna till
honom Folkhälsans, som jag tycker, alldeles
utmärkta broschyr »Vår nya
kost», som är instruktiv och informativ.
Där finns bl. a. ett avsnitt som
handlar om mjölken och dess värde
som näringsmedel och föda.

Jag har, herr talman, i svaret sagt
att ytterligare kostundersökningar pågår.
Dessa frågor är alltså föremål för
uppmärksamhet. Det är klart att all
onyanserad propaganda är något som
man i hög grad har anledning att vända
sig mot på detta område som på
andra områden, men jag vill också säga
att den nu aktuella frågan naturligtvis
får ses i sitt sammanhang. Mjölken
måste liksom alla andra födoämnen be -

Ang. en officiell kostundersökning

dömas mot bakgrunden av kosten som
helhet, och det är vad Folkhälsan understryker
i sin broschyr, som jag således,
herr talman, ber att få överlämna
till den ärade frågeställaren.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för vänligheten att överlämna broschyren.
Dock förutsätter jag att den inte
bara skall användas vid sådana här
högtidliga tillfällen utan självfallet också
spridas i mycket stor upplaga. Det
är möjligt att så sker, men broschyrer
i all ära: jag tror ändå att det hade
varit än mer väsentligt — som jag antydde
redan i mitt första anförande —
om man gripit in vid ett aktuellt tillfälle
och korrigerat vissa överdrifter
eller ställt vissa saker till rätta, i linje
med vad man har sagt i broschyren.
Sådant har enligt min mening mycket
större betydelse än att man trycker och
delar ut aldrig så vackra och utförliga
broschyrer.

Jag kan i alla fall inte undgå misstanken
att ekonomiska intressen också
kan spela in. Så brukar vara fallet med
allt vi konsumerar, inte minst då livsmedel.
För en statlig institution bör
det självklart vara angeläget att se till
att inte någonting sådant förekommer.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren medgiva, att
— eftersom vissa statsråd vore upptagna
av debatt i andra kammaren — dels
besvarandet av den av herr Harald Pettersson
framställda enkla frågan finge
ske efter samtliga interpellationssvar,
dels ock svaret å herr Sörlins interpellation
och herr Erik Filip Peterssons
fråga finge lämnas näst efter svaret å
herr Högströms interpellation.

Torsdagen den 12 december 1968

8 Nr 45

Ang. åldersgränsen för övningskörning
med personbil

Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Sveningssons (h)
fråga till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
åldersgränsen för övningskörning
med personbil, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 3 december,
och yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat kommunikationsministern när
han avser att effektuera den ändring
av åldersgränsen för övningskörning
med personbil till 17 år 9 månader som
beslutades av riksdagen den 10 maj
1967.

Med hänsyn till att kommunikationsministern
är på utrikes resa har frågan
överlämnats till mig för besvarande.

I den proposition —- 1967: 55 — som
behandlades av riksdagen i maj 1967
och som herr Sveningsson syftar på
inhämtades riksdagens yttrande över
en rad ställningstaganden till olika förslag
av bilförarutredningen. Förslagen
rörde, förutom frågan om sänkning av
åldersgränsen för övningskörning, frågor
om differentiering av körkort, körkortsåldern,
förarutbildning, körkortsregistrering
m. m. Det framgår av propositionen
att departementschefens olika
förslag avsågs bli genomförda först
sedan frågorna om körkortets närmare
utformning och om eventuellt utbyte av
nuvarande förarbevis blivit klarlagda.
Detta mötte ingen erinran från riksdagens
sida.

Departementschefens av riksdagen
godkända ställningstagande att övningskörning
skall tillåtas vid en ålder
av 17 år 9 månader avsåg bara personbil
och lätt lastbil. Det hänger alltså
samman med att vi efter körkortsreformen
skall få skilda typer av körkort
bl. a. för å ena sidan personbil och lätt
lastbil och å andra sidan tung lastbil.

Jag kan nämna, att körkortsutredningen,
vars arbete alltså måste avvaktas,
väntas avlämna sitt betänkande under
första halvåret 1969.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet Geijer
uttalar jag mitt tack för svaret på min
fråga.

Riksdagen fick genom förslag i propositionen
nr 55 till 1967 års riksdag
tillfälle att yttra sig om körkortsutbildningen.
Förslaget innebar bland annat
att övningskörning för körkort skulle
få börja vid en ålder av 17 år 9 månader.
Inget motionsyrkande förekom
med anledning av förslaget, utan förslaget
antogs enhälligt av riksdagen.
Enligt min mening var förslaget väl avvägt.
Det borde därför snarast möjligt
ha omsatts i praktiken. Så har emellertid
inte blivit fallet, trots att ingen erinran
framfördes mot förslaget.

I svaret lämnas nu besked om att
även körkortsutredningen skall behandla
frågan om när övningskörning skall
få påbörjas. Om det nu anses vara
lämpligt och nödvändigt, borde regeringen
ha väntat med att lägga fram
ärendet för yttrande av riksdagen.
Riksdagen har sagt sin mening i fråga
om tidpunkten när övningskörning
skall få börja, och det finns därför
ingen anledning varför inte beslutet år
1967 skulle föras ut i praktisk tillämpning.

Någon sänkning av körkortsåldern
vill jag för min del inte förorda. Bilförarutredningens
förslag innebar att
övningskörning kunde få påbörjas efter
fyllda 17 år, men det kan starkt
ifrågasättas om detta var ett lämpligt
förslag. Med den nuvarande ordningen,
således att körkortsåldern och den ålder
vid vilken övningskörning får påbörjas
sammanfaller, inleds många i
frestelsen att övningsköra före 18 års
ålder. Den saken påpekades också i
propositionen år 1967. Förslaget om att
övningskörning skulle få påbörjas tre
månader före 18-årsåldern var därför
ett bra förslag, som borde ha tillämpats
så snart som möjligt.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det föreligger ingen
skillnad i vår uppfattning, herr Sve -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. kompensation för skador genom nedisning av skog

ningsson. Jag vill försäkra herr Sveningsson
att kommunikationsministern
avser att snarast möjligt ta ställning till
denna fråga. Av de skäl som jag har
anfört är det både önskvärt och nödvändigt
att avvakta körkortsutredningens
förslag. Jag vill dock meddela att
körkortsutredningen inte i och för sig
skall pröva denna fråga.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det var ju en ny uppgift
att körkortsutredningen inte skall
pröva just denna fråga. Nog tycker man
att detta är en ovanligt omständlig procedur
när det gäller att omsätta ett beslut
i praktisk handling. Visst utreds
det mycket här i landet, men den ordning
som här tillämpas har jag inte tidigare
uppmärksammat. Här har skett
en utredning om dessa frågor. Ett förslag
överlämnas till riksdagen för yttrande,
men när ärendet kommer tillbaka
till Kungl. Maj:t så inväntar Kungl.
Maj:t ytterligare ett utredningsförslag.
På det sättet kommer det att dröja några
år innan det blir något resultat. Det
är en ordning som jag finner mycket
omständlig, och man måste säga att regeringen
inte i alla sammanhang tilllämpar
denna ordning när det gäller att
ställa förslag till riksdagen och se till
att de blir omsatta i praktiken.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang'', kompensation för skador genom
nedisning av skog

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Paul Janssons
(s) fråga angående kompensation för
skador genom nedisning av skog, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 22 november, och anförde:

Herr talman! Herr Paul Jansson har
frågat dels om jag uppmärksammat de

stora skador på skog vilka uppstått genom
nedisning i skogsområdena i Tiveden,
dels vilka olika möjligheter som
föreligger för skogsägare att erhålla
kompensation för uppkomna skador av
denna art.

Som svar vill jag anföra att jag uppmärksammat
de av herr Paul Jansson
berörda skadorna. Vid katastrofartade
skador på skog har samhället tidigare
medverkat för att begränsa skadeverkningarna
genom att medge förhöjd avsättning
till skogskonto och genom att
lämna bidrag för att bekämpa skogsskadeinsekter.
Möjligheterna till kontant
ersättning från samhället är emellertid
begränsade. Jag vill erinra om att
frågan om storm- och snöskador på skog
f. n. bereds av 1968 års stormskadeberedning.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra ett tack för svaret på
min fråga. Den är inte av så stor räckvidd
och berör inte så många människor,
men för den det drabbar kan det
ändå ha ganska stor betydelse.

Frågan är föranledd av de tämligen
störa skador som genom nedisning inträffat
på skogen i Tiveden i norra Skaraborgs
län och i Närke. Trädkronorna
isades ned, vilket fick till följd att träden
bröts på mitten. Av förklarliga skäl
har det yngre skogsbeståndet, som haft
den minsta motståndskraften, drabbats
mest. Eftersom jag varje vecka reser genom
området kan jag säga att det ser
beklämmande ut med dessa höga stubbar
som pekar mot skyn.

Det medför ju bekymmer och ekonomiska
svårigheter för dem som äger
skogen och även för dem som arbetar
där under sådana förhållanden. Medan
nedisningen pågick måste man bl. a. vidtaga
speciella försiktighetsåtgärder med
skogsarbetet för att undvika olycksfall
i arbetet. Naturligtvis är det stora värden
som går till spillo i sådana sam -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen
manhang. Detta gäller särskilt när den
unga skogen drabbas, vilken, om den
fått växa vidare, skulle ha inneburit betydande
värden. Ett omfattande röjningsarbete
måste sättas in för att få
bort de höga stubbarna och för att rätta
till förhållandena. Detta arbete medför
ringa avkastning därför att virket från
den skadade skogen måste betraktas
som nära nog värdelöst. Någon egentlig
försäkringsform som täcker dessa skador
finns, såvitt jag vet, inte.

Nu säger herr statsrådet att samhällets
möjligheter att ge en direkt ersättning
är begränsade, och det vill jag understryka.
Jag hade inte heller med min
fråga avsett att staten i någon större
omfattning skulle betala ut ersättning i
dessa sammanhang. Min tanke är närmast
att man borde försöka komma
fram till ett försäkringssystem som kan
klara uppkomna skador av denna art,
och det är därför jag ser det positiva i
den sista meningen i statsrådets svar
där han hänvisar till den sittande utredningen.
Vi får hoppas att den utredningen
så småningom kommer med förslag
som i någon mån kan mildra de
problem vilka uppstår i samband med
dessa skador.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Stormskadeberedningen
har tillkallats inom departementet för
att se över de här frågorna. Vi har tyvärr
under de senaste åren haft liknande
skador på andra håll i landet. Jag
är väl medveten om att det i dag kan
sägas vara en brist att man inte försäkringsmässigt
kan täcka sig för alla skador
av detta slag. Vi räknar dock med
att stormskadeberedningen redan under
första halvåret 1969 skall framlägga en
belysning av detta problem.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Det var ytterligare en
positiv upplysning som jag fick som
svar på min fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat sig
ämna vid detta sammanträde besvara
herr Högströms (s) interpellation angående
sysselsättningsläget i Ådalen och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Högström har frågat
om jag är i tillfälle att lämna en
redovisning av regeringens syn på
Ådalsproblemet och av de skyndsamma
åtgärder som kan väntas för att skapa
bättre näringspolitiska förutsättningar
inom regionen.

Vid flera tillfällen under de senaste
åren har jag för riksdagen redovisat
regeringens syn på arbetsmarknadssituationen
i Ådalen. Det är därför inte
erforderligt att nu lämna någon mera
utförlig redovisning för de omständigheter
som konstituerat de allvarliga
sysselsättningssvårigheterna i området.

Det torde vara tillräckligt att erinra
om ensidigheten i Ådalens näringsliv
och de genomgripande strukturella förändringar
som har skett i de näringar
som traditionellt sysselsatt huvudparten
av de förvärvsarbetande.

Antalet arbetstillfällen i jord- och
skogsbruk liksom inom skogsindustrin
har decimerats väsentligt. Samtidigt
har övriga industrigrenar utvecklats
svagt och resultatet har blivit en betydande
minskning av antalet förvärvsarbetande.
Den negativa utvecklingen
har starkt accentuerats genom de senaste
årens omfattande företagsnedläggelser
som i synnerhet berört Kramfors
kommunblock. Sedan år 1964 har
sju företag inom blocket med sammanlagt
870 anställda lagts ner. För någon
tid sedan meddelades också varsel om
nedläggning av Kramfors’ sågverk som
f. n. har omkring 150 anställda.

Utvecklingen har sedan länge följts

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

med uppmärksamhet från regeringens
sida. Motåtgärder har satts in successivt
för att så långt möjligt underlätta
situationen för arbetskraften. Härvidlag
har den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
spelat en viktig roll. Sedan
år 1963 har 33 företag i Ådalen
fått statligt stöd för nyetableringar eller
utvidgningar. Investeringar har på
detta sätt kommit till stånd i området
för nära 300 miljoner kronor. När
samtliga investeringar genomförts beräknas
de ge sysselsättning åt omkring
1 000 personer.

I det lokaliseringspolitiska arbetet
har regeringen betraktat Härnösand,
Kramfors och Sollefteå som en enhetlig
region — väl lämpad att betecknas som
ett utvecklingsblock —- där Kramfors’
kommunblock genom sitt geografiska
läge spelar en viktig roll. Inom kommunblocket
har de lokaliseringspolitiska
insatserna hittills skapat sysselsättning
för 245 personer. Vidare beräknas
utbyggnaden av NCB:s pappersbruk i
Väja medföra en direkt ökning av arbetsstyrkan
med 60—80 personer under
nästa år. Härtill kommer en inte obetydlig
sekundäreffekt vid skogsavverkning,
transporter m. m. Genom samgående
mellan Byggproduktion AB (BPA)
och SCA samt med lokaliseringspolitiskt
stöd har vidare ett projekt gällande
trähusfabrikation kunnat realiseras.
Till detta kommer att man genom
vissa organisatoriska förändringar bl. a.
på försäljningssidan vid ett befintligt
snickeriföretag inom kort torde kunna
räkna med en sysselsättningsökning på
70—80 personer. Genom dessa åtgärder
beräknas den vid sågverket friställda
arbetskraften till stor del kunna erhålla
sysselsättning.

Sedan meddelandet kom om den beslutade
nedläggningen av Kramfors’
sågverk har de lokaliseringspolitiska
ansträngningarna intensifierats ytterligare.
Kontakter har tagits med ett flertal
företag. Förhandlingar har bl. a.
förts med ett par verkstadsföretag, som
i ett inledande skede beräknas komma

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen
att sysselsätta minst ett 100-tal personer.
Beträffande ett av företagen är förhandlingarna
nu slutförda.

Ansträngningarna kommer att fortsätta
för att ytterligare söka bredda
sysselsättningsbasen i Ådalen och för
att åstadkomma ett mera differentierat
näringsliv. I detta sammanhang vill jag
erinra om att en särskild delegation
för statlig industrietablering tillkallats
i syfte att genom statligt företagande
skapa nya sysselsättningstillfällen, framför
allt i skogslänen.

Med hänsyn till den stagnerande utvecklingen
när det gäller antalet sysselsatta
inom industrin blir det emellertid
också viktigt att i större utsträckning
än tidigare beakta tillgängliga lokaliseringsobjekt
inom den privata och
offentliga servicesektorn. Jag vill erinra
om att regeringen nyligen har beslutat
uppdra åt fångvårdens byggnadskommitté
att skyndsamt utreda frågan
om det slutna platsutrymmet inom norra
kriminalvårdsräjongen med utgångspunkt
i den ändrade förutsättningen
att en ny sluten sidoanstalt
skall förläggas till Ådalen.

Vad jag här har anfört betyder inte
att skogsindustrin bör föras ur den
fortsatta diskussionen om Ådalens industriella
utveckling. Enligt min uppfattning
har skogsindustrin en vital
uppgift att fylla när det gäller att tillvarata
områdets naturtillgångar. Från
regeringens sida har vi därför med
uppmärksamhet tagit del av den utredning
som lagts fram från SCA:s sida
angående förutsättningarna för att bygga
ett tidningspappersbruk i Kramfors.
Det beslut som SCA:s styrelse i samband
därmed fattat innebär att projektet
inte f. n. anses kunna genomföras
av företagsekonomiska skäl.

Samtidigt har styrelsen förklarat att
någon nedläggning av Kramfors’ sulfitfabrik
f. n. inte är aktuell. Detsamma
gäller enligt vad jag inhämtat även
NCB:s och Graningeverkens anläggningar
i Sandviken och Utansjö. Härigenom
erhålls en frist för att överväga

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen
alternativa lösningar att bygga ut skogsindustrin
i området. I detta sammanhang
kan erinras om de uppgifter som
publicerats dels om planer inom NCB
att uppföra en industri för tillverkning
av konstruktionsplywood, dels om vissa
utbyggnadsplaner inom Graningeverken.
I den mån sådana projekt konkretiseras
är man från regeringens sida
beredd att pröva lämpliga former för
stöd.

Riktmärket för den skogsindustriella
utvecklingen i regionen måste vara att
skogsindustrin baseras på rationellt utformade,
internationellt konkurrenskraftiga
företagsenheter som kan ge de
anställda en god utkomst och säkra deras
sysselsättning på längre sikt. Av
detta följer också att det inte kan ligga
i löntagarnas intresse att orationella
och olönsamma företag bevaras.

Samtidigt är det angeläget att starkt
understryka de enskilda industriföretagens
ansvar mot såväl de anställda
som mot samhället. Detta ansvar får
helt naturligt en särskild tyngd när det
gäller företag som på grund av sitt dominerande
inflytande över ett områdes
naturtillgångar spelar en avgörande
roll både för sysselsättningen och bygdens
ekonomiska liv i stort. Det är ett
allmänt intresse att företag av denna
typ gör betydande ansträngningar för
att vidmakthålla och stärka redan etablerade
företagsenheter. Skulle detta
inte vara möjligt får man förutsätta att
företagen målmedvetet prövar alla möjligheter
att erbjuda de anställda nya
arbetstillfällen.

En viktig fråga i detta sammanhang
är hur samhällets organ skall kunna erhålla
erforderliga informationer innan
viktigare beslut träffas inom näringslivet.
Det är väsentligt för den näringspolitiska
planeringen och därmed också
för de anställdas trygghet på längre
sikt. En förbättrad information om näringslivets
dispositioner är också av
vikt om onödiga förluster i samhällskapital
skall kunna undvikas. Denna
problematik har med all rätt understru -

kits starkt i herr Högströms interpellation.
Hithörande frågor har nu tagits
upp till prövning i en särskild utredning
som tillsatts av statsrådet Wickman.

I mitt svar har jag ansett det befogat
att lägga tyngdpunkten på de lokaliseringspolitiska
och industripolitiska
aspekterna. Jag vill emellertid
understryka att också arbetsmarknadspolitiken,
liksom hittills, måste spela
en central roll om sysselsättningsproblemen
i Ådalen skall kunna bemästras.

Omfattande åtgärder har vidtagits
under de senaste åren för att bereda
den friställda arbetskraften ny sysselsättning.
Sålunda har arbetsförmedlingens
insatser intensifierats genom
förstärkning bl. a. av förmedlingen i
Kramfors och punktinsatser från huvudkontoret
i Härnösand. Med hänsyn
till bristen på arbetstillfällen på den
lokala arbetsmarknaden har verksamheten
i stor utsträckning fått inriktas
på interlokala förmedlingsåtgärder.
Flyttningen har i hög grad underlättats
för de enskilda genom olika former av
flyttningsbidrag. Samtidigt har möjligheterna
till arbetsmarknadsutbildning
förbättrats dels genom lokalisering av
ett utbildningscentrum till området,
dels genom intensifiering av lokaliseringsutbildningen.
Under de senaste
fem åren har beslut fattats om utbildning
för närmare 800 personer inom
företag i Härnösand-Kramforsregionen.
Utbildningsenheten i Kramfors har nu
en total kapacitet av 110 platser.

De nu nämnda åtgärderna har emellertid
inte varit tillräckliga för att motverka
en ökning av arbetslösheten.
Samhällets insatser för att bereda sysselsättning
genom särskilt anordnade
arbeten har därför successivt fått ökas.
Detta har främst gällt den äldre och
lokalt bundna arbetskraften. Bl. a. har
ett par mekaniska verkstäder för industriellt
beredskapsarbete med omkring
85 anställda etablerats. Vidare har reguljära
beredskapsarbeten under den
senaste femårsperioden utförts för en

Torsdagen den 12 december 19C8

Nr 45

kostnad av ca 50 miljoner kronor. Dessa
arbeten som i oktober sysselsatte
570 personer har inriktats på objekt,
som syftat till att förbättra förutsättningarna
för näringslivet i området.

Under de närmaste åren kan man
räkna med fortsatta differentierade insatser
från arbetsmarknadsorganens
sida för att bereda arbetskraften meningsfull
sysselsättning. Tillsammans
med en utbyggd lokaliseringspolitisk
verksamhet bör detta på sikt kunna
medföra att en tillfredsställande regional
balans uppnås i Ådalen.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
inrikesministern för det utförliga och
mycket synpunktsrika svar som han
lämnat på min interpellation.

Interpellationen hade som utgångspunkt
den oro som kunde konstateras i
Ådalen, då det blev bekant att Svenska
cellulosabolaget beslutat lägga ner sitt
sågverk i Kramfors, varigenom ytterligare
146 personer i denna redan förut
så hårt drabbade region ställdes utan
arbete.

Jag vill gärna från början deklarera
att jag helt delar inrikesministerns bedömning
att hela Ådalen med Härnösand,
Kramfors och Sollefteå som centralorter
bör behandlas som en enhetlig
region, som ett gemensamt utvecklingsblock.
Det är enligt min mening
nödvändigt att se området på detta sätt
om man effektivt skall komma till rätta
med de näringspolitiska och sysselsättningspolitiska
problem som finns längs
Ångermanälvens och Faxälvens dalgångar.

Det är givetvis glädjande att inrikesministern
i sitt svar har kunnat lämna
konkreta besked om de lokaliseringspolitiska
insatserna och planerna för framtiden.
Av särskilt stort värde är beske -

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen
det att ett stort antal av de människor
som friställs genom nedläggningen av
sågverket i Kramfors kan få en ny och
trygg sysselsättning på orten. Den satsning
som samhället gör i detta fall måste
anses vara ekonomiskt lönsam, eftersom
nya arbetstillfällen kan skapas utan
de offentliga investeringar i form av
bostäder, gator, avlopp och annan service
som alltid måste tas i beaktande
vid nylokalisering. Här finns i stort sett
hela den samhälleliga serviceapparaten
utbyggd och att tillgå.

Jag vill dessutom, herr talman, gärna
understryka det glädjande i att man nu
synes satsa på en breddning av näringsunderlaget
i Ådalen för att komma bort
från det ensidiga beroendet av skogen
som råvara. Det meddelande som lämnades
häromdagen att ett företag i metallbranschen
skall etablera sig i centrum
av Ådalen hälsas självfallet med
stor tillfredsställelse av befolkningen i
bygden. Jag kan endast önska inrikesministern
all möjlig framgång i de kontakter
och förhandlingar som pågår för
en ytterligare markering av denna strävan.

Om man därtill vågar se den planerade
fångvårdsanstalten i Härnösand med
sidoanstalt i Ådalen som endast ett första
steg när det gäller att lokalisera offentlig
förvaltning till regionen, så skulle
man såvitt jag förstår kunna lösa det
särskilt svårbemästrade problem som
sammanhänger med den kvinnliga arbetskraftens
möjligheter till sysselsättning
i Ådalen.

Vi Ådalsbor är glada för dessa nya
signaler, och ändå är det, herr talman,
naturligtvis just såsom inrikesministern
betonade att skogen och skogsnäringen
är och måste förbli bygdens basnäring.
Förutsättningarna för detta synes för
dagen vara mycket goda. Jag skall här
bara åberopa en rad experter inom denna
näring, vilka under senare tid uttalat
sig offentligt om skogsnäringens framtid.

»1970 är skogen grönt guld igen»,
hette det för några månader sedan i tid -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen

skriften Veckans Affärer som byggde
på ett uttalande av FAO-experten, civilingenjören
Arne Sundelin. Skogschefen
Fahlgren hos de sydsvenska skogsägarna
har i Svensk sparbankstidskrift
gjort en ytterst intressant jämförelse
mellan vårt land och övriga skogsländer,
bl. a. Kanada. Även han kommer
fram till att utsikterna för svensk skogsnäring
är ljusa. I samma ordalag uttalar
sig direktör Matts Carlgren i Modo i
årets nummer 7 av Ekonomisk Revy.
Kanske mest intressant i detta sammanhang
är några ord av Svenska handelsbankens
styrelseordförande direktör
Browald, som också är ordförande i
SCA:s styrelse.

Så sent som den 5 december i år förklarade
direktör Browaldh i Sundsvalls
Tidning att inte många industrier har
så gynnsamma framtidsperspektiv som
skogsindustrin. Den har enligt herr Browaldh
en ständigt ökad marknad, som
växer med 5 å 6 procent per år.

Herr Browaldh menade att 1970-talets
skogsindustri blir betydligt intressantare
även för aktieplacerarna än vad den
är i dag. Han hänvisade till den gynnsamma
konkurrenssituation som uppstått
på grund av de starkt ökade kostnaderna
för den kanadensiska skogsindustrin.
Herr Browaldh fortsatte: »När
det gäller Ådalen har SCA:s styrelse i
sin redogörelse sagt att Kramfors som
lokaliseringsort för skogsindustrien
verksamhet försvarar sin plats. Att i dag
inga investeringar kan verkställas där
har sin grund i att lönsamhetsbedömningen
för utbyggnad av speciella produktgrenar
är negativa inte minst därför
att branschen fortfarande dras med en
betydande överkapacitet. Framtidsutsikterna
är dock som vi ser det ljusa
och bör ge anledning till optimism just
i Ådalen.»

Mot bakgrunden av de expertuttalanden
som jag här åberopat är det med
stort intresse och förväntningar man
noterar vad inrikesministern säger i
sitt svar om dels den fabrik för konstruktionsplywood,
som NCB ämnar

uppföra i Väja, och dels de aktuella utbuggnadsplanerna
inom Graningeverken.
Om de sistnämnda har det i pressen
uppgivits att de mötts med stort intresse
både hos statsmakterna och inom
enskilt näringsliv.

Låt mig till sist, herr talman, i korthet
beröra det mycket viktiga avsnittet av
interpellationssvaret som gäller de rent
arbetsmarknadspolitiska frågorna. I slutet
av november månad hade Västernorrlands
län 2 806 anmälda arbetslösa,
en ökning från november 1967 med över
700 personer, över 1 000 av de arbetslösa
är hemmahörande i utvecklingsblocket
Ådalen.

Även om den kraftiga ökningen delvis
har samband med det i somras införda
speciella äldrestödet är situationen
mycket allvarlig, särskilt när man
ser till ålderssammansättningen. 44 procent
av de arbetslösa är 55 år eller mer.
Hela 30 procent är över 60 år gamla.
Men det finns ytterligare en grupp som
bör uppmärksammas — 12 procent av
de arbetslösa i länet är ungdom under
25 år.

Det blir alltså enligt mitt bedömande
nödvändigt att inrikta de arbetsmarknadspolitiska
och näringspolitiska åtgärderna
åt två håll: dels att skapa
trygghet och försörjning åt den äldre
arbetskraften, som är bunden till sin
bygd genom innehav av egnahem och
på andra sätt, dels att skaffa varaktig
sysselsättning för de unga generationerna,
som annars tvingas lämna regionen
och därmed medverka till att ytterligare
markera den ytterst ogynnsamma
befolkningssammansättningen i
hela regionen.

Vare sig det blir i form av beredskapsarbeten
eller under annan benämning
finns det enligt min mening en del
högst aktuella projekt för den lokalt
bundna arbetskraften; aktuella därför
att de intimt hänger samman med begreppet
utvecklingsblock och såvitt jag
förstår gynnsamt påverkar den fortsatta
utbyggnaden av regionens näringsliv.

Jag tänker då speciellt på tre bety -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

delsefulla objekt. Det gamla önskemålet
om en hamnanläggning i Ådalen tränger
sig på med ökad styrka. Likaså frågan
om det sedan länge planerade civilmilitära
flygfältet, senast aktualiserat
genom planverkets godkännande av förslaget.
Denna frågas lösning betraktas
inom näringslivet lika väl som hos de
kommunala myndigheterna som en ytterst
betydelsefull angelägenhet för Ådalen.
Och slutligen är det med tanke på
planerna att upphöra med flottningen i
Ångermanälven nödvändigt att snabbt
få ett beslut om att vidta de erforderliga
förstärkningar och bygga de lastningsterminaler,
som kommer att behövas
längs bandelen Forsmo—Hoting.

Samtliga dessa tre projekt är behövliga.
Samtliga kan ge sysselsättning åt
den arbetskraft som är lokalt bunden.
Jag vore glad om inrikesministern kunde
dela min bedömning i detta avseende.

Det är möjligt att den inriktning av
samhällets insatser som inrikesministern
i dag skisserat — jag tänker därvid
också på den särskilda företagsdelegationen
för skogslänen — kan innebära
att man vänder strömmen. I så fall tror
jag att man utan oro kan se framtiden
an och med direktör Browaldh tala om
»anledning till optimism just i Ådalen».

Härmed vill jag, herr talman, än en
gång tacka inrikesminister Johansson
för det intressanta svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr''talman! Det är en påfallande
överensstämmelse i uppfattning mellan
herr Högström och mig.

Jag vill bara mycket starkt understryka
hur nödvändigt det är att försöka
bryta ensidigheten i det norrländska
näringslivet. Det gäller inte bara
Ådalen, det gäller hela Norrland och
våra skogslän över huvud taget. Sysselsättningsmöjligheterna
måste breddas.
Om vi skall kunna tala om valfrihet och
jämlikhet i vårt samhälle, måste vi
åstadkomma ett sådant resultat att

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen
människorna i det expansiva industriområdet
får rikare tillfällen att göra
sitt yrkesval.

Vi är för denna breddning av näringslivet
intresserade av ett samarbete
med den skogskooperativa, den byggnadskooperativa
och andra verksamheter
liksom med den privata industrin.
Det är väl ändå ett glädjande tecken,
att förutom de företag, som vi här har
redovisat, åtskilliga andra företag har
anmält sig, med vilka diskussioner nu
pågår.

Ivar Högström har återgett en rad
optimistiska uttalanden från skogsindustriintressenternas
sida. Låt oss vara
överens, Ivar Högström, om att vi skall
bedöma dessa uttalanden kallt och realistiskt
och inte av dem låta locka oss
till någon överoptimism, men heller
inte bedöma utvecklingen pessimistiskt.
Under alla omständigheter vore det farligt
om vi skulle fästa sådant avseende
vid dessa uttalanden att vi skulle förledas
att inte fortsätta med våra ansträngningar
att åstadkomma det differentierade
näringsliv som vi i så hög
grad är överens om. Jag tror icke ett
ögonblick att detta har varit Ivar Högströms
avsikt när han åberopar dessa
uttalanden. Jag förmodar att han har
velat föra fram dem för att ställa dem
i bjärt kontrast mot andra uttalanden,
som från en del håll gjordes för bara
några månader sedan och som var
ganska djupt pessimistiska.

Låt oss, som jag sade, realistiskt pröva
de förslag och de tankegångar som
nu förs fram. Jag vill påstå, att det är
riktigt att resonera om det utvecklingsblock
det här gäller och som Ådalen
tillhör. Där pågår nu en utbyggnad av
verkstadsindustrin som är utomordentligt
intressant. Det finns ett par industrier
i Kramfors. ASEA bedriver verksamhet
i Sollefteå — företaget syns inte
och diskuteras inte så mycket; det började
med ett 50-tal anställda och jag
tror att det nu har 80 anställda och
att det vid årsskiftet kommer att ha
enligt uppgifter som vi har fått in om -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen
kring 100 anställda. Vi hoppas att ASEA
där skall fortsätta sina ansträngningar.
Det företag som Graningeverken tillsammans
med det amerikanska företaget
Great Lake Carbon bygger i Härnösand
och som nu börjar ta form kommer
att ge sysselsättning åt cirka 240
personer.

Det skall till mycket av utbildad och
omskolad arbetskraft för att fylla dessa
industriers arbetskraftsbehov, och det
är väl ändå det intressanta och det optimistiska
i den framtidsvy som vi ser.

Ett av de företag, som nu kommer
att lokaliseras till Kramfors, gjorde ett
uttalande som kanske stämde en och
annan till litet pessimism. Det sades att
man inte kunde räkna med att till detta
verkstadsföretag ta in så mycket arbetskraft
från sågverk. Det är möjligt att
detta har samband med ålderssammansättningen
hos sågverksarbetarna.

Men jag vill, herr talman, gärna erinra
om att jag vid åtskilliga tillfällen,
när vi har diskuterat frågan om utflyttning
från vissa regioner, framför
allt då regioner som liksom Ådalen är
satsnings- eller utvecklingsregioner,
framhållit att det inte är så farligt, om
en del av den arbetskraft som utbildats
i yrkesskolor och verkstadsskolor och
genom omskolning till verkstadsarbetare
eller till andra yrken, där det i dag
saknas sysselsättningsmöjligheter i hemorten,
flyttar bort för att få en vidareutbildning
och en praktisk utbildning
i andra delar av landet. I det ögonblick,
som sysselsättningsmöjligheter inom
yrken för vilka de har utbildat sig uppstår,
kommer många att återvända till
sin hembygd, bättre utbildade och med
större förutsättningar att gå in i de
verksamheter som där kommer att byggas
upp — och detta kan vara en inte
oväsentlig tillgång.

Eftersom vi nu talar om Ådalen som
i verklig mening ett utvecklingsblock,
är det alltså fråga om ett satsningsområde
inom vilket det också är nödvändigt
att bygga ut en så modern service
som möjligt. Jag kan inte finna

att det på något sätt i någon av dessa
centralorter eftersatts någonting i detta
avseende. När vi nu diskuterar frågan
om hamnen och flygplatsen och andra
åtgärder i Ådalen, kan jag inte ge något
besked om hur det i alla avseenden
kan bli. Jag skall bara säga att det är
alldeles riktigt att kommunerna satsar
på sådana serviceverksamheter, som i
verklig mening kan befrämja den utveckling
som vi alla tror på och som
vi inte bara hoppas på utan söker att
förverkliga.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag vill beröra en detalj
i det svar som inrikesministern har
lämnat på herr Högströms interpellation.

Inrikesministern nämnde att man
som ett tillskott till försörjningsmöjligheterna
i Ådalen också planerar att anlägga
en ny fångvårdsanstalt, alltså en
sluten sidoanstalt inom norra anstaltsräjongen.
Planerna på denna nya fångvårdsanstalt
har, såvitt jag kan förstå,
kommit upp i samband med de diskussioner
om sysselsättningsproblemen
som förts inom detta område, och placeringen
av anstalten måste sålunda få
anses vara resultatet av de lokaliseringspolitiska
och näringspolitiska överväganden
som gjorts i detta sammanhang.

När det gäller anstalter av detta slag
brukar det ju måhända vara andra motiveringar
och andra överväganden,
som i första hand fäller utslaget. Jag
har därmed inte avgivit något omdöme
om lämpligheten av den placering som
här ifrågasatts. Det är en fråga som
hittills inte på något sätt har diskuterats
inom det organ som har att planlägga
och verkställa de beslut som fattas
angående fångvårdsanstalterna och
deras placering, nämligen fångvårdens
byggnadskommitté.

Jag anser det vara av intresse att få
veta, huruvida denna fråga har avancerat
så långt och sådana dispositioner
träffats av högre myndigheter, att det

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

organ som närmast och slutligen har
att ta ställning i denna fråga liksom
kommer att ställas inför fait accompli,
där byggnadskommitténs möjligheter
att påverka denna fråga har väsentligt
begränsats.

.lag har som sagt därmed inte fällt
något omdöme om den planering som
här föreligger. Jag har inte någon bestämd
uppfattning om den. Jag vill
bara säga, att om denna anstalt kommer
att byggas innebär den en väsentlig
avvikelse från de planer som tidigare
har diskuterats och fastlagts.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall säga ett par
ord i anslutning till inrikesministerns
synpunkter på mitt anförande.

Jag vill först framhålla att jag är överens
med inrikesministern om att detta
är en fråga, som inte bara gäller Västernorrland
utan samtliga skogslän. På den
punkten är vi alltså fullständigt överens
om att denna problematik inte är något
specifikt för denna bygd, utan det gäller
att skapa ett rikare differentierat näringsliv
i hela Norrland.

Även jag tror att lösningen på detta
problem ligger i ett långt gående samarbete
mellan olika företagsformer inom
vårt samhälle, mellan privat, kooperativ
och statlig verksamhet. Eftersom inrikesministern
sade, att man inte skall
förledas till en alltför överdriven optimism
med anledning av vad som sägs
på experthåll när det gäller svensk
skogsnäring, vill jag framhålla, att i
varje fall vi från Ådalen är ganska kallt
realistiska beträffande den bedömning
som görs tid efter annan. Det som kanske
i dag gör att vi kan se optimistiskt
på detta är att uttalandena denna gång
är ganska samstämmiga. Tidigare är det
en och annan företagsägare, som hyst
optimism, under det att de övriga har
varit pessimistiska. Jag hoppas att de
synpunkter som nu har kommit till uttryck
skall visa sig hålla.

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 45

Ang. sysselsättningsläget i Ådalen

Eftersom jag har ordet vill jag understryka
vad som sägs i interpellationssvaret,
nämligen att de enheter som
skall till inom skogsindustrin — där delar
jag inrikesministerns synpunkter i
svaret — självfallet måste vara enheter
som kan ge de anställda en god utkomst
och en god trygghet. Någon annan form
av företagsamhet tror jag inte tjänar
detta ändamål.

Vidare noterar jag med tillfredsställelse
att inrikesministern delar uppfattningen,
att det är nödvändigt att satsa
på en utbyggd service på transportsidan.
Låt mig bara helt kort erinra om
hur situationen är i fråga om hamnanläggningarna
i Ådalen. För närvarande
finns inte mindre än 17 lastageplatser.
Efter en utbyggnad av den industriella
verksamheten måste det såväl ur arbetstagarnas
som företagarnas synpunkt vara
angeläget att distributionen samordnas.
Detta är inte bara ett kommunalt
intresse. Det måste också vara ett intresse
för industriägarna att snarast
redovisa sina planer.

Jag hoppas att inrikesministern har
rätt när han tror att den ungdom, som
på grund av vikande sysselsättning har
tvingats att lämna bygden, skall kunna
återvända när vi får ett rikare och
bättre differentierat näringsliv. Slutligen
vill jag än en gång med tillfredsställelse
och tacksamhet notera inrikesministerns
uttalande i det senaste anförandet,
då han sade att Ådalsregionen
är ett satsningsområde för framtiden.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Jacobsson!

Som jag framhållit i mitt svar ger industrin
en relativt sett minskad sysselsättningsmöjlighet
i framtiden. Därför
måste vi också räkna med kommersiella,
administrativa och andra institutioner
som lokaliserings objekt, och diskussionen
om dessa ting måste föras så tidigt
som möjligt. Man kan ju säga att
det har varit en brist i vår tidigare pla -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. åtgärder för att besätta vakanta provinsialläkartjänster

nering att kontakterna mellan de utredande
och de förberedande organen,
också på områden som vi nu berör, och
lokaliseringsenheterna, inte har varit så
täta. Vi kommer naturligtvis att se till
att det sker en förbättring i det avseendet.

Vad regeringen har gjort är ju att den
uppdragit åt fångvårdens byggnadskommitté
att skyndsamt utreda frågan om
det slutna platsutrymmet o. s. v. Det är
klart att vi också talat om den ändrade
förutsättningen att en ny sluten sidoanstalt
skall förläggas till Ådalen i Västernorrlands
län och en ny centralanstalt
till en annan ort inom regionen.
Det är nu kommitténs sak att utreda
dessa frågor, och sedan får vi gemensamt
se på utredningsresultatet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder för att besätta vakanta
provinsialläkartjänster

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde i ett sammanhang besvara
dels herr Sörlins (s) interpellation
angående värnpliktiga m. fl. läkares
tjänstgöring som provinsialläkare,
dels ock herr Erik Filip Peterssons (fp)
fråga angående åtgärder för att besätta
vakanta provinsialläkartjänster, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 28 november, erhöll nu ordet och
anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sörlin frågat mig, vilka åtgärder
jag avser att vidta för att värnpliktiga
och vapenfria tjänstepliktiga läkare i
större utsträckning skall kunna tjänstgöra
som provinsialläkare.

Herr Erik Filip Petersson har frågat
mig hur jag ser på möjligheterna att
f. n. vidta åtgärder för att få vakanta
provinsialläkartjänster besatta. Jag skall
besvara frågorna i ett sammanhang.

Det är riktigt att antalet vakanser på
provinsialläkartjänster har ökat på senare
tid. Således saknade den 1 oktober
1968 317 av de sammanlagt 935 provinsialläkartjänsterna
— inklusive de i juli
1968 från stadsdistrikts- till provinsialläkartjänster
övergångna tjänsterna —
ordinarie innehavare. Av de 317 tjänsterna
utan ordinarie innehavare uppehölls
142 av vikarier. Totalt uppehölls
83 procent av tjänsterna, medan 17 procent
var helt vakanta. I april 1968 var
motsvarande siffror 89 resp. 11 procent
och i april 1967 92 resp. 8 procent.

Den huvudsakliga anledningen till det
ökade antalet vakanser är att medicine
kandidater under senare år vikarierat
på sådana tjänster i betydligt mindre
omfattning än tidigare. Även utländska
läkare och svenska legitimerade läkare
har vikarierat i mindre utsträckning än
tidigare. En rad åtgärder vidtas och
planeras för att förbättra situationen.

Herr Sörlin anser för sin del att värnpliktiga
och vapenfria läkare i betydligt
ökad utsträckning bör kunna tas i
anspråk för tjänstgöring som provinsialläkare.
Jag vill då peka på att 1963
års riksdag beslutat om en ny krigssjukvårdsutbildning
för läkare. Denna innebär
att de värnpliktiga läkare som avses
för krigsplacering inom den civila
krigssjukvården skall fullgöra försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring inom
den civila sektorn som ett led i sin utbildning.
Sådan tjänstgöring skall även
tas ut av de vapenfria läkarna. Regeringen
håller f. n. på att utarbeta bestämmelser
för sådan tjänstgöring för
såväl värnpliktiga som vapenfria läkare.

Enligt riksdagsbeslutet skall tjänstgöringen
fullgöras inom bl. a. den öppna
sjukvården. Den nya utbilaningsordningen
genomförs successivt. Försvarsmedicinsk
tjänstgöring som i princip
inte bör äga rum förrän efter med. lic.-examen kommer enligt den nya utbildningsordningen
att anordnas i början
av 1970-talet. Antalet nyutexaminerade
läkare per år uppgår då till över 600
och ökar därefter, varför ett allt större

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. åtgärder för att besätta vakanta provinsialläkartjänster

antal läkare bör kunna fullgöra försvarsmedicinsk
assistentjänstgöring. Då
vederbörande värnpliktiga läkare genomgått
grundläggande befälsskola och
sjukvårdsbefälsskola samt dagar reserverats
för krigssjukvårdskurser m. m.
återstår mellan 140 och 200 dagar att
disponera för sådan tjänstgöring. De
vapenfria har att fullgöra 540 dagars
tjänstgöring. Av dessa dagar skall 60
dagar reserveras för krigssjukvårdskurser.
Återstående 480 dagar disponeras
för försvarsmedicinsk tjänstgöring. Det
har förutsatts att tjänstgöringen skall
ha försvarsmedicinskt värde. Den nya
utbildningsordningen för läkare kommer
att inom några år medföra en förstärkning
av den civila sjukvården.

Emellertid kommer åtgärder nu att
vidtas för att i första hand sådana värnpliktiga
läkare som krigsplacerats vid
det allmänt civila medicinalväsendet
samt inemot ett 100-tal värnpliktiga läkare
som tillhör besiktningsgrupperna
3 och 4 snarast skall kunna disponeras
för försvarsmedicinsk tjänstgöring.

Vidare pågår f. n. en inventering av
kvarstående fredstjänstgöring för samtliga
värnpliktiga läkare liksom också
av det militära försvarets behov av sådana
läkare. Det är min förhoppning
att regeringen redan i nästa månad skall
kunna meddela bestämmelser så att så
stor del som möjligt av dessa läkares
kvarstående tjänstgöringstid kan tillföras
den civila sidan.

Jag har med hänsyn till herr Sörlins
interpellation uppehållit mig särskilt vid
de värnpliktiga. En rad andra åtgärder
planeras dock. Jag vill i korthet redogöra
för några sådana av vilka en del
ankommer på sjukvårdshuvudmännen
och en del på statsmakterna att genomföra.

Bland de förra åtgärderna vill jag
nämna följande.

Det görs f. n. stora ansträngningar att
organisera jourdistrikt med telefonservice
oftast bevakad av sjuksköterskor
och gärna förlagd till sjukhusmottagningarna
samt med en fördelning av

jourbördan mellan så stort antal läkare
inom jourdistrikten som möjligt.

Vidare har underläkartjänster inrättats
vid vissa sjukhus för uppgifter
inom den öppna vården på de ställen
där det visat sig lättare att besätta sådana
tjänster än provinsialläkartjänster.

Samjour mellan öppenvårdsläkare och
sjukhusläkare har ordnats på flera håll.

Den öppna vården kommer förutom
med allmänläkare att successivt förstärkas
med specialistutbildade läkare såsom
barnläkare, psykiatriker m. fl. Vidare
pågår en försöksverksamhet med
organiserandet av läkar-, sjukvårds- eller
hälsocentraler med gruppraktik av
läkare förlagda till primärkommunerna.

Jag vill härefter nämna några av de
åtgärder som vidtas eller planeras från
statsmakternas sida och som kan bidra
till att underlätta möjligheterna att få
vakanta provinsialläkartjänster besatta.

Läkarutbildningen ökar betydligt till
följd av statsmakternas beslut. Som jag
nämnde i ett interpellationssvar i förra
månaden i andra kammaren utexaminerades
år 1966 350 nya läkare. Motsvarande
siffra beräknas år 1970 bli
500. Under år 1971 och de följande åren
beräknas årsexaminationen av läkare
att mer än fördubblas jämfört med år
1960.

En möjlighet att snabbt öka tillgången
på läkare i landet är, som jag också
nämnde i mitt tidigare interpellationssvar,
att anställa utländska läkare. Så
har också skett i betydande omfattning
och detta har givetvis ökat den totala
tillgången på läkare och därmed även
förbättrat möjligheterna till rekrytering
av läkare till provinsialläkarbanan. En
fortsatt organiserad överföring av utländska
läkare planeras.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation
kommer att ta upp frågan om
möjligheterna att iaktta skärpt restriktivitet
med inrättande av nya sjukhusläkartjänster
för att härigenom öka tillströmningen
till den öppna vården.

Det bör vidare övervägas om man
inte genom ändring i sjukvårdslagen

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. åtgärder för att besätta vakanta provinsiallakartjanster

m. fl. författningar bör söka minska
den nuvarande strikta uppdelningen
mellan läkare i sjukhusvård och läkare
i öppen vård utanför sjukhus. Frågan
kommer att tas upp bl. a. av den sakkunnige
för översyn av klinikutredningens
förslag.

Meritvärderingsfrågan kommer att
prövas i annat sammanhang. Denna
fråga blir givetvis än mer angelägen i
den mån föreslagna läkarcentraler
kommer till stånd med specialutbildade
läkare.

Jag vill även erinra om att Svenska
landstingsförbundet tillsatt en särskild
kommitté med uppgift att utreda vilka
åtgärder som kan vidtas för att förbättra
tillgången på provinsialläkare. I
kommittén ingår representanter för huvudmännen
och socialstyrelsen.

Slutligen vill jag peka på att socialstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
har lagt fram ett förslag till ny läkarutbildning.
Detta förslag är f. n. under
behandling i socialdepartementet.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Socialministern har på ett som jag
tycker tillfredsställande sätt sökt lösa
de problemställningar, som jag tog upp
i min interpellation. Statsmakterna beslöt
i början av 1960-talet att den öppna
vården, provinsialläkarväsendet,
skulle handhas av sjukvårdshuvudmännen,
och det är angeläget att framhålla,
att huvudmännen på allt sätt har
sökt medverka till en tillfredsställande
ordning när det gäller att ge sjuka människor
den vård de behöver.

Landstingen har nedlagt mycket stora
summor för att ordna moderna lokaler.
Betydande belopp har också anvisats
för att utrusta läkarstationerna,
och det har gjorts på ett sätt som måste
anses tillfredsställa den vårdbehövandes
behov.

Trots dessa stora ekonomiska insatser
har vakanssituationen under de två
senaste åren markant förvärrats.

Av de 935 ordinarie provinsialläkartjänsterna
var den 1 oktober 1968 i hela
landet sammanlagt 175 tjänster helt vakanta,
vilket utgör 19 procent snarare
än 17. Motsvarande siffror vid sjukhus
för somatisk vård var 312, eller 6,3 procent.
De högsta vakanssiffrorna när det
gäller provinsialläkartjänsterna återfinns
i Norrbottens, Västerbottens och
Örebro län, som hade 50, respektive 43
och 35 procent av sina tjänster helt
obesatta — siffror som talar bättre än
ord.

Förslag till bestämmelser om försvarsmedicinsk
tjänstgöring för värnpliktiga
och vapenfria tjänstepliktiga
läkare avgavs till Kungl. Maj :t den 21
juni 1967 av dåvarande medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, vilket
innebär att cirka ett och ett halvt
år har förflutit utan att bestämmelser
fastställts. Såsom framhålls av statsrådet
kommer den nya krigssjukvårdsutbildningen
knappast att medföra någon
förstärkning av den civila sjukvården
förrän i början av 1970-talet, dvs. först
om några år.

De åtgärder som aviseras av statsrådet
i form av bestämmelser redan nästa
månad, vilka skulle komma att tillföra
den civila sidan läkararbetskraft genom
att värnpliktiga läkare av angivet slag
skulle kunna disponeras för försvarsmedicinsk
tjänstgöring, noterar jag
med stor tillfredsställelse. Det vore
emellertid av intresse att få veta, om
dessa bestämmelser utformas efter frivilliglinjen
eller om tvångsdirigering i
någon form blir aktuell. Om tjänstgöringen
skall fullgöras efter frivilligt
åtagande är det angeläget att bestämmelserna
utformas på sådant sätt att
tjänstgöringen blir attraktiv.

När det gäller åtgärder med snar verkan
har statsrådet endast omnämnt
värnpliktiga läkare av olika kategorier.
Det torde i dag även finnas ett relativt
stort antal vapenfria tjänstepliktiga läkare
och medicine kandidater som —
åtminstone tillfälligt — borde kunna
komma i fråga för tjänstgöring i öppen

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. åtgärder för
vård. Bedömer statsrådet det möjligt
att finna någon anordning, så att även
denna grupp kan ianspråktagas med
mer eller mindre omedelbar verkan?

När det gäller de åtgärder som vidtagits
från huvudmännens sida för att
bl. a. lösa jourfrågan samt att genom
försöksverksamhet av olika slag finna
ändrade organisationsformer kan vitsordas,
att olika förslag för närvarande
övervägs. Beträffande jourfrågan kan
med beklagande konstateras att man ej
lyckats uppnå överenskommelse i ersättningsfrågan,
främst när det gäller
privatpraktiserande läkares deltagande
i jourtjänsten. Den ökade läkarutbildningen
kommer givetvis på längre sikt
att förbättra vakanssituationen inom
både den öppna och den slutna vården.
Förbättringen ligger emellertid ett antal
år fram i tiden och det gäller för
ögonblicket att med vissa — kanske
främst provisoriska — åtgärder lösa
dagens krissituation.

I det sammanhanget vill jag erinra
om att en utredning nu lagt fram ett
betänkande, av vilket framgår att behovet
av läkartjänster inom företagshälsovården
beräknas uppgå till 1 300.
Skall man tillfredsställa det behovet —
och detta är uppenbarligen angeläget —
måste det innebära att en stor del av
de nya läkare, som vi får genom den
ökade utbildning av läkare som nu är
på gång, kommer att flyttas över till
företagshälsovården. Därmed minskas
möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen
— landstingen — att klara bl. a.
den öppna vården.

Det vore intressant med en precisering
från statsrådet när det gäller den
planerade fortsatta organiserade överföringen
av utländska läkare och i vilken
mån den öppna vården kan tillgodogöras
denna arbetskraft.

Tanken att på centralt håll diskutera
möjligheterna till skärpt restriktivitet
vid inrättande av nya sjukhusläkartjänster
för att därigenom öka tillströmningen
till den öppna vården är givetvis
värd att beakta.

att besätta vakanta provinsialläkartjänster

I skrivelse till Kung], Maj:t den 22
februari i år framhöll Svenska landstingsförbundets
styrelse, att den nuvarande
sjukvårdslagstiftningen utgör en
försvårande och i vissa fall hindrande
faktor i sjukvårdshuvudmännens strävanden
till att finna samlande organisationsformer
för att uppnå större effekt
av insatta resurser. Förbundsstyrelsen
gjorde därför i sammanhanget
en framställning att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om en allsidig utredning om
sådana förändringar i gällande författningar
på hälso- och sjukvårdens område,
som möjliggör en totalintegrerad
hälso- och sjukvårdsorganisation.

Statsrådets uttalande, att det bör
ö\ ervägas om man inte genom ändring
i sjukvårdslagen m. fl. författningar
bör söka minska den nuvarande strikta
uppdelningen mellan läkare i sjukhusvård
och läkare i öppen vård, anknyter
till förbundets uppfattning i denna
fråga. Om sjukvårdslagstiftningen ändrades
så, att läkare kunde anställas för
viss specialitet med placering vid landstingen,
skulle sjukvårdshuvudmannen
få helt andra möjligheter att på lämpligt
sätt fördela läkarresurserna mellan
öppen och sluten vård.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
konstatera att nuvarande läge icke är
tillfredsställande. Det behövs omedelbara
och snabba åtgärder för att råda
bot på dagens bristsituation.

Jag har vidare den uppfattningen, att
antalet läkare i vårt land inte är så
knappt att det behöver motivera det
läge vi har just nu. Samhället satsar
mycket stora belopp för utbildning av
läkare. Det bör samtidigt innebära, att
den vårdbehövande allmänheten kan få
tillgång till sådan vård som den behöver.
Samhället kan med andra ord icke
tolerera att den bristsituation vi har i
dagens Sverige när det gäller den öppna
vården skall fortsätta under någon längre
tid.

Jag vill slutligen än en gång tacka
statsrådet för svaret och uttala den förhoppningen,
att de berörda myndighe -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. åtgärder för att besätta vakanta provinsialläkartjanster

terna — kanslihuset, Svenska landstingsförbundet,
sjukvårdshuvudmännen,
Läkarförbundet — alltså alla berörda
parter, gör vad som ankommer på dem
för att lösa de problem vi har just nu
beträffande denna fråga.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det utförliga svaret på
min fråga.

Såväl statsrådet som herr Sörlin har
redovisat siffror som belyser den oroande
utveckling vi har haft det senaste
året, och det är självklart att man ute i
landstingen funderar åtskilligt över dessa
problem och undrar efter vilka linjer
man kan tänka sig en lösning.

Landstingen har vidtagit en rad åtgärder
och har ingalunda försuttit sina
möjligheter, men resultaten har inte blivit
vad man kunde haft rätt att vänta.
Det beror på en rad omständigheter.

Det har ju knutits stora förhoppningar
till ökad läkarutbildning, men det
har visat sig att denna i mycket ringa
grad kommit den öppna vården till del.
I Svenska landstingsförbundets senaste
tidskrift redovisas den uppfattningen,
att man först i slutet av 1970-talet kan
tänka sig att en ökad läkarutbildning
får märkbar betydelse för tillgången på
läkare inom den öppna vården. Såsom
herr Sörlin nyss nämnde anmälde sig
en rad nya vårdområden, som säkerligen
också kommer att locka en del
läkare.

Det har även visat sig tydligt, att läkarna
har en mycket liten benägenhet
att söka just provinsialläkartjänster. I
den tidskrift som jag nyss nämnde,
Svenska landstingsförbundets tidskrift,
redovisas en enkät bland ett mycket
stort antal läkare. Därav framgår att
endast 11 procent reflekterar på att söka
tjänst som provinsialläkare. Sådant
läget nu är konkurrerar sjukhusen på
ett mycket framgångsrikt sätt om läkarna.
Därför hälsar jag med stor tillfredsställelse
statsrådets svar — som också

herr Sörlin hänvisade till — att man
tänker sig någon form av styrning då
det gäller konkurrensen mellan sjukhusen
och den öppna vården.

Det bör också, såsom det sägs i svaret,
bli möjligt att dels iaktta en skärpt
restriktivitet då det gäller att inrätta
nya sjukhusläkartjänster, dels anställa
läkarna på sådana villkor, som här redovisats,
så att man minskar skillnaden
mellan sjukhusvård och öppen vård.

Vad som kanske är mest intressant att
diskutera är hur den öppna vårdens organisation
i framtiden skall bli. Där har
nya uppfattningar kommit fram. Om jag
inte minns fel är det en arbetsgrupp
inom socialstyrelsen, som har fört fram
dessa synpunkter om att man bör inom
den öppna vården företrädesvis upprätta
flerläkarstationer eller vårdcentraler
med minst tre läkare. Men skall man få
den specialisering, som det också i detta
sammanhang talas om, behövs det
minst tio läkare på läkarstationen för
att den skall fungera som man tänkt sig.
Dessa läkarstationer kommer givetvis
då att förläggas endast till större orter
— i många fall till orter där det redan
finns ett lasarett.

Man kan fråga sig först och främst,
vilka möjligheter det finns att inom
rimlig tid genomföra en sådan organisation,
och hur det kommer att påverka
utsikterna att få tjänster till en- och
tvåläkarstationer besatta.

Givetvis bör det bli goda möjligheter
att få tjänsterna vid dessa vårdcentraler
besatta, eftersom de till stor del kan
bjuda samma arbetsbetingelser som
sjukhusen. Men vad jag tror kommer att
bli ett stort bekymmer är hur vi skall få
läkare till en- och tvåläkarstationerna.
Man har försiktigtvis sagt, att enläkarstationer
bör kunna finnas i glesbygderna.
Det är väl en ganska ringa tröst,
och jag tror att man här behöver vidta
särskilda åtgärder. Glesbygder har vi
litet varstans i landet, och med tanke på
avfolkningsbygderna, som får en mycket
hög procent av åldringar med behov
av kort avstånd till läkare, måste ju den

Torsdagen den 12 december 19G8

Nr 45

Ang. åtgärder för att besätta vakanta provinsialläkartjänster

service som samhället erbjuder dessa
människor bli försämrad.

Man har i flera politiska sammanhang
tagit upp frågan om de gamla i
glesbygderna. Jag tror det är ett ytterst
viktigt område, och jag vill vädja till
statsrådet att allvarligt uppmärksamma
problemet.

De senaste åren har såväl landsting
som kommuner byggt en rad en- och
tvåläkarstationer och försett dem med
utrustning. Många av dessa står nu tomma,
och man frågar sig därför ute i
landstingen: Lönar det sig att fortsätta
på detta sätt, eller hur blir det i framtiden?
Därför vore det värdefullt om
man inom en inte alltför avlägsen tid
finge riktlinjerna klarlagda.

Lönar det sig att i framtiden satsa på
en- och tvåläkarstationer? Jag tror att
vi, som det ofta sägs, helt enkelt inte har
råd att undvara den öppna vård som
bedrives vid en- och tvåläkarstationer.
Den kan bli en betydande avlastning för
sjukhusen, och skall vi bygga upp större
stationer, eller småsjukhus, för den
öppna vården, så kommer det att kräva
väldiga investeringar. Därigenom
skulle vi också ställa landsbygden över
huvud taget i ett mycket försämrat läge
då det gäller vårdmöjligheterna. Var
och en vet ju att landstingen har oerhörda
investeringsproblem. Vi har inte
råd att nu bygga en- och tvåläkarstationer
och sedan upptäcka att vi inte
kan använda dem utan får bygga efter
en ny princip.

Jag tror att detta är en fråga som
kräver den allra största uppmärksamhet,
och jag förutsätter att statsrådet
följer den med intresse.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Först vill jag göra några
kommentarer till lierr Sörlins påpekanden.
Han hade ju också några frågor.

Vad vi nu söker åstadkomma är att
på värnpliktssidan få en förstärkning.
Vi kommer, som jag redan har sagt i

mitt svar, att utan dröjsmål söka finna
adekvata lösningar.

Jag skall, herr talman, här göra ett
tillägg.

Samtliga värnpliktiga läkare fullgör
grundläggande befälsskola på sjukvårdsbefälsskola
under sammanlagt 160 dagar.
De värnpliktiga läkare, som därefter
överförs till den civila krigssjukvården,
har att fullgöra försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring under högst
200 dagar, varav högst 60 dagar tas ut
för tjänstgöring i förbandssjukvården.
Vidare ingår i värnpliktstjänstgöringen
60 dagar för särskild krigssjukvårdsutbildning
i form av kurser m. m. Den
sammanlagda värnpliktstiden utgör alltså
420 dagar.

De vapenfria läkarnas tjänstgöringsskyldighet
omfattar 540 dagar, varav
huvuddelen skall fullgöras i form av försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring.

Man torde kunna räkna med att den
försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen
på sikt kan beräknas motsvara
ett 100-tal heltidsarbetande läkare per
år.

Herr Sörlin ställde bl. a. en fråga om
det dröjsmål som här förekommit. Det
är så, att sjukvårdsberedskapsnämnden
förra sommaren lade fram ett förslag
om bestämmelser för försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring enligt den
nya krigssjukvårdsutbildningen. Som
jag nämnde kommer ifrågavarande
tjänstgöring för huvuddelen av de värnpliktiga
läkarna inte att bli aktuell förrän
från början av 1970-talet. För de
vapenfria läkarna finns redan bestämmelser
utfärdade. Det dröjsmål med
ställningstagandet som skett sedan
nämnden framlade sitt förslag har berott
på att vissa frågor gällande förbandssjukvården,
ersättningsfrågor etc.
först har måst lösas, och detta har med
andra ord inte fördröjt frågan om försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring.

Jag vill alltså säga herr Sörlin, att vi
inte alls dröjt med den frågans behandling.

Mina ärade interpellanter har utvid -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. åtgärder för att besätta vakanta provinsiallakartjanster

gat frågan. Jag noterar med tillfredsställelse
vad som sades av både herr
Sörlin och herr Erik Filip Petersson,
nämligen att när man har ett visst antal
läkare att röra sig med ■— visserligen
ökar nu antalet utbildade läkare
år från år — så är det naturligtvis angeläget
att man får en så rimlig fördelning
som möjligt. Jag har sagt i mitt
svar, att sjukvårdsdelegationen kommer
att ta upp frågan om möjligheterna att
iaktta en skärpt restriktivitet vid inrättandet
av nya sjukhusläkartjänster
för att just härigenom öka tillströmningen
till den öppna vården.

Detta är givetvis en fråga som berör
sjukvårdshuvudmännen och som också
måste medföra återhållsamhet från deras
sida när det gäller inrättandet av
nya tjänster. Jag noterar med tillfredsställelse,
att de två här inom sjukvården
engagerade talarna så markerat understrukit
denna viktiga sak.

Herr Erik Filip Petersson sade vidare,
att verkningarna av den starkt ökade
utbildningen kommer att göra sig gällande
först i slutet av 1970-talet. Man
får emellertid komma ihåg, att det är
fråga om en mycket kraftigt ökad utbildning.
Jag nämnde att vi 1966 utexaminerade
350 nya läkare, att motsvarande
siffra 1970 blir 500 och att vi
1971 har fördubblat årsexaminationen
i förhållande till 1966. Det kan även uttryckas
så, att vi i dag har något mer
än 9 000 läkare, att vi i början av 1970-talet har 11 000 läkare och att vi i slutet
av 1970-talet torde ha cirka 17 000
läkare. Det är naturligtvis också riktigt
att nya krav växer fram på specialiteter
etc., och därför kommer säkerligen
efterfrågan på läkare även in på 1970-talet att vara stor. Det skall inte döljas
i denna diskussion.

En viktig fråga gäller möjligheterna
att på längre sikt göra provinsialläkartjänsterna
mera attraktiva, men jag
skall inte här ta upp någon längre debatt
om detta. Frågeställningarna är väl
kända — det är bl. a. jourtjänstgöringen
och det är den stora arbetsbördan

i många avseenden. I mitt svar har jag
redovisat de konkreta åtgärder, som nu
i olika avseenden är planerade och
kommer att vidtagas. Det är vår förhoppning
att detta skall leda till förbättrade
förhållanden.

Rent allmänt tror jag man kan säga,
att det föreligger en samstämmig uppfattning
från alla håll att vi måste eftersträva
att göra den öppna vården
mera attraktiv och finna lösningar även
för detta. I svaret finns en redovisning
av just planerade åtgärder på det området.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag vill uttala den förhoppningen,
att sedan nu frågan om de
vapenfria och värnpliktiga läkarna har
aktualiserats i samband med denna debatt,
kommer nu effektiva åtgärder
också att vidtagas. Det har varit klart
otillfredsställande att en grupp människor
har kunnat komma ifrån en
tjänstgöring, som de med dryga kostnader
från samhällets sida har utbildats
för. Den vårdbehövande allmänheten
har tidigare icke kunnat påräkna stöd
från det hållet.

Låt mig vad gäller den slutna och
öppna vården konstatera, att i och med
att sjukvårdshuvudmännen inte får
tjänsterna inom den öppna vården besatta
tvingas de att öka resurserna på
den slutna sidan. Kostnadsutvecklingen
där är av sådan storleksordning att den
bör uppmärksammas — jag ser att finansministern
nu har gått ut ur kammaren,
men han skulle nog varit mycket
lyhörd just för den detaljen. Den slutna
vårdens kostnader i dagens Sverige
uppgår till sådana belopp, att man kan
ställa frågan: Hur långt kan vi gå?

Möjligheten att klara situationen är
att man ökar den öppna vårdens resurser,
och det är detta som frågan nu
närmast gäller.

När det vidare gäller möjligheterna
att disponera antalet läkare inom landet
vill jag erinra om att vi sedan tidi -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. åtgärder för
gare har ett avsnitt, där man aldrig behövt
gå till medicinalstyrelsen eller annan
myndighet för att få tillstånd att
inrätta tjänster; det är på företagshälsovårdens
område. Jag vill inte bestrida
angelägenheten och behovet av dessa
tjänster — det framhöll jag även i mitt
tidigare anförande — men det finns en
klar skillnad mellan dem, som enligt
lag och förordningar är satta att klara
den öppna vården, och exempelvis företagens
möjligheter att skaffa läkare för
den vård som där behövs.

När socialministern talar om att provinsialläkartjänsterna
bör bli mer attraktiva,
kan jag försäkra att man inom
Landstingsförbundet nu överväger åtgärder,
som innebär att vi skall kunna
göra dessa tjänster lika lockande som
de inom den slutna vården.

Jag vågar knappast ta ordet forskning
i min mun, ty då kan det bli en enorm
mammutdebatt här, men jag ställer ändå
frågan: Har ett litet land som Sverige
råd att avstå så många människors
arbete till forskningen, när vi inte kan
klara det vårdbehov som de sjuka människorna
i dag har?

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det råder säkert ingen
skillnad i uppfattningarna beträffande
de åtgärder, som är nödvändiga och
som kan vidtagas.

Det är emellertid en fråga som bör
komma i förgrunden — statsrådet Aspling
nämnde den också — nämligen den
att ordna jourtjänsten vid enläkarstationerna.
Det är kanske den allra viktigaste
frågan. Om man följer de riktlinjer,
som statsrådet redovisade och inte
gör någon särskilt strikt uppdelning,
och om man från statsmakternas sida
kommer med ett verkligt förslag, som
kunde bli vägledande för landstingen
och kanske innebar något av en tvångskommendering,
så får väl vi och även
läkarna finna oss i det för att kunna
ordna jourproblemet.

att besätta vakanta provinsialläkartjänster
Vidare ställer man vissa förhoppningar
till den nya formen av läkarutbildning.
Det är svårt att säga hur den
kommer att påverka de nu diskuterade
problemen, men jag tror att det är ganska
viktigt att man tar med problemkomplexet
i fråga om att skapa större
benägenhet för läkarna att arbeta i den
öppna vården, när man går att fastlägga
formerna för läkarutbildningen.
Det är troligt att det just på själva utbildningsskedet
finns områden som är
värda att bevaka.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att hälften av den öppna
vården i dag bedrivs vid sjukhusen.
Det innebär att en stor del av den öppna
vården i det här fallet ligger på sjukvårdshuvudmännens
sida. Låt mig sedan
säga, när det gäller balansfrågan
att vi måste söka få till stånd en bättre
balans mellan antalet läkare och antalet
arbetstillfällen. Jag skulle kanske
kunna uttrycka det så, att när antalet
arbetstillfällen är lika stort som antalet
läkare, då kommer i princip den siste
läkaren att vara disponibel för den
tjänst som då är aktuell. Nu har vi en
obalans, och detta vållar bekymmer.

Det är klart att det är många faktorer
som påverkar hela denna fråga. Även
utbildningen gör det, och det vill jag
självfallet understryka.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta. Debatten har redan varit lång.
Det är en stor och viktig fråga som
vi har diskuterat. Jag vill försäkra de
båda interpellanterna att vi gör störa
ansträngningar inte minst för att förbättra
det nu aktuella läget.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. svenskt erkännande av Sovjetunionens
inkorporering av de baltiska staterna Ordet

gavs därpå till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som meddelat, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Nils Nilssons (ep) interpellation
angående svenskt erkännande
av Sovjetunionens inkorporering av de
baltiska staterna, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
till mig ställt följande frågor:

Har Sverige de facto eller de jure erkänt
den sovjetiska ockupationen av de
baltiska staterna?

Om så skett vilka har skälen varit
härtill och har riksdagen beretts tillfälle
att ta ställning i frågan?

Från sommaren 1940 vidtog dåvarande
samlingsregeringen olika åtgärder
som innebar erkännande av de baltiska
staternas införlivande med Sovjetunionen.
Sålunda överlämnades i augusti
1940 genom svensk förmedling de baltiska
beskickningarna till Sovjetunionens
härvarande beskickning. I en note
till sovjetiska utrikeskommissariatet
den 6 november 1940 gavs uttryck åt
den ståndpunkten att Sovjetunionen
som de baltiska staternas folkrättsliga
successor var ansvarig för vissa baltiska
skulder till Sverige. Ett svensktsovjetiskt
regeringsavtal avslutades den
30 maj 1941 om ersättning för svenska
fordringar i Baltikum.

Avgörande för samlingsregeringens
ställningstagande var, att den sovjetiska
regeringen efter införlivande av de baltiska
staterna fick anses upprätthålla
faktisk kontroll över dessa områden
och där utöva suveräna befogenheter.
Även ett flertal andra regeringar har
erkänt de baltiska staternas anslutning
till Sovjetunionen.

Herr Nilsson frågar slutligen om riksdagen
beretts tillfälle ta ställning i frågan.
Härpå vill jag svara att rätt forum
för sådant samråd varit utrikesnämnden.
Denna sammanträdde en vecka efter
det att de baltiska staternas be -

skickningar överlämnats till den sovjetiska
beskickningen. Då enligt dåvarande
praxis protokoll inte fördes i
nämnden saknas belägg för att frågan
verkligen föredrogs vid detta tillfälle.
Det förefaller dock sannolikt att så
skett.

Jag vill vidare framhålla att frågan
sedermera vid flera tillfällen diskuterats
i riksdagen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att till utrikesministern
få framföra mitt tack för
svaret på interpellationen. Men jag känner
innehållet i detta svar som mycket
nedslående. Att Sverige — under en
tidsperiod då Nazityskland och Sovjetryssland
var förenade i en allians och
när våra broderfolk i Norge och Danmark
härtogs av Hitlers arméer — erkände
krossandet av tre små fredliga
länders frihet och självständighet är
plågsamt att konstatera. I Sverige talas
nu så mycket om underkuvade folks
rätt till frihet och demokrati — och
detta med all rätt — och vi vill moraliskt
och humanitärt ge dessa folk vårt
stöd. Jag är övertygad om att dagens
Sverige skulle häftigt reagera mot ett
erkännande från svensk sida av en stormakts
ockupation av ett litet fredligt
land. Det är i år 20 år sedan Förenta
nationernas generalförsamling antog
och kungjorde en allmän förklaring om
de mänskliga rättigheterna, och vi firar
i år de mänskliga rättigheternas år.
Men hur är det med friheten för de baltiska
folken? När man talar om frihet
och demokrati för alla folk, finns anledning
att ställa frågan: Vilket moraliskt
och reellt underlag har vi från Sveriges
sida för ett sådant uttalande i det fall
att vårt land redan erkänt såväl det frihetsberövande
som det krossande av
demokratin som skett när det gäller
Baltikum? Jag anser mig ha skäl att
ställa den frågan även med hänsyn till
statsministerns svar till mig i maj månad
i år.

Av svaret framgår att det avgörande

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. åtgärder för att skydda statens datamaskiner och media för risker att sättas

ur funktion

skälet för erkännandet var att Sovjet
efter sin ockupation »fick anses upprätthålla
faktisk kontroll över dessa
områden». Såvitt jag kan förstå upprätthöll
Tyskland faktisk kontroll över
både Norge och Danmark. Skulle vi
därmed ha erkänt den tyska ockupationen
av dessa länder?

I den utrikespolitiska debatten i år
förklarades i regeringsdeklarationen att
Sverige i sådana fall att mänskliga och
demokratiska rättigheter trädes för när
anser sig ha både rättighet och skyldighet
att säga ifrån. I fallet Baltikum har
vårt land i stället gått rakt motsatt väg
men inte en ärofull sådan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder för att skydda statens
datamaskiner och media för risker att
sättas ur funktion

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nymans (fp) interpellation
angående åtgärder för att
skydda statens datamaskiner och media
för risker att sättas ur funktion, fick nu
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Nyman har i en
interpellation frågat inrikesministern
vilka åtgärder som vidtagits för att
skydda statens datamaskiner och media
för brandrisker nu och i framtiden. Interpellationen
har överlämnat till mig
för besvarande.

Det finns f. n. inga centralt utfärdade
bestämmelser speciellt avsedda för datamaskiner
och deras media. Kraven på
säkerhet och skydd är också högst varierande.
En avvägning måste givetvis
göras i varje särskilt fall mellan kostnaden
för förebyggande säkerhetsåtgärder
och risken för skador.

Som exempel på skyddsåtgärder som
vidtagits kan nämnas att samtliga ma -

skinhallar på länsanläggningarna har
försetts med automatiska brandlarm
med direktanslutning till brandkåren.
Magnetbanden förvaras i speciella,
brand- och inbrottssäkra arkiv. Vid
Stockholms datamaskincentral har likaså
omfattande säkerhetsåtgärder vidtagits.
Olika larmanordningar har installerats
och luftkonditioneringsanläggningen
har konstruerats så att lufttillförseln
avbryts vid brandlarm. I fråga
om särskilt värdefulla datamedia gäller
exempelvis vid statistiska centralbyrån
att kopior ofta förvaras i andra lokaler
än originalbandet.

Den pågående utredningen rörande
arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens
databärare m. m.
skall enligt sina direktiv klarlägga vissa
av de frågor som herr Nyman berör.
Utredningen skall således behandla
brandskydd och arkivlokaler, förvarings-
och hanteringsregler samt problem
rörande central eller lokal långsiktig
arkivering av databärare. Utredningens
direktiv omfattar däremot inte
problem som rör det tekniska skyddet
för själva datamaskinerna. Dessa frågor
bevakas kontinuerligt av berörda myndigheter,
bl. a. byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen
och statskontoret.

Enligt beslut av riksdagen kommer
den 1 juli 1969 att inrättas en central
datamaskinfond. Jag finner det naturligt
att statskontoret som fondens förvaltare
svarar för erforderliga säkerhetsbestämmelser.
När det gäller brandskyddet
bör samråd därvid ske med statens
brandinspektion. Det kan vidare
vara värdefullt att samarbeta med
Svenska brandförsvarsföreningen, som
under senare tid särskilt uppmärksammat
frågan om brandskydd av datamaskiner
och deras media.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till finansministern för svaret

28 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Ang. åtgärder för att skydda statens datamaskiner och media för risker att sättas
ur funktion

på min interpellation. Svaret går tyvärr
endast in på den ena frågan, nämligen
vilka åtgärder som vidtagits för att
skydda statens datamaskiner och media
för risker att sättas ur funktion och
förstöras. Frågan om vilka allmänna
åtgärder statsrådet anser det motiverat
att vidta för att i framtiden eliminera
eventuella risker för att samhället skall
bli lidande av att datamaskiner och media
förstörs i samband med brand har
förbigåtts. Skall jag uppfatta det så att
vi har olika uppfattningar om frågans
allvar för samhället då det gäller andra
datamaskiner än de statliga?

I första delen av svaret redogörs för
läget då det gäller att skydda statliga
datamaskiner för risker att sättas ur
funktion, främst i samband med brand.
Läget överensstämmer med vad jag
själv kommit fram till vid samtal med
institutioner och experter, dvs. att den
statliga beredskapen är långtifrån fullgod
och därför behöver förstärkas. I
den senare delen pekas på vad som planeras
från statens sida för att utreda
och följa upp dessa frågor. Detta är det
positiva i svaret, för vilket jag är tacksam.

Eftersom jag tycker att den här frågan
är så betydelsefull, vill jag göra
ytterligare några kommentarer. I min
interpellation har jag framhållit att
samhället blir mer och mer beroende av
datamaskiner. Ju mer komplicerade
funktioner som läggs på data, desto
större skador kan uppstå om datamaskinen
sätts ur funktion eller dess media
förstörs, t. ex. i samband med brand.
Antalet datamaskiner i vårt land uppgår
för närvarande till cirka 500 och
beräknas omkring 1975 till 1 250. Hur
är läget i dag då det gäller att skydda
datamaskinerna och deras s. k. media
mot förstöring? Då tänker jag inte enbart
på vad som görs i fråga om de statliga
maskinerna. Jag tror att man kan
konstatera —• och det framgår nog av
svaret om man läser mellan raderna
och känner till något om dessa frågor

— att vår beredskap är långt ifrån fullgod.

Svenska brandförsvarsföreningen har
låtit mig ta del av dess litteraturstudier
beträffande brandskydd av datacentraler.
Det gäller artiklar som berör
inte bara Sverige utan även andra länder,
artiklar som handlar om tests som
utförts framför allt på magnetband med
olika eldsläckningskemikalier, bränder
som förekommit, allmänna regler och
råd om brandskydd av datacentraler
m. m. Jag har kommit fram till — och
det tror jag att Brandförsvarsföreningen
också gör — att de krav som måste
ställas på lokaler, skydd av varje dataenhet
i ett stålskåp, att varje enhet är
försedd med rökdetektor eller automatisk
eldsläckning med kolsyra, icke uppfylls
i vårt land, på något undantag när.
Vidare skall massminnesenheter, in-och
utmatningsenheter osv. om möjligt placeras
i brandsäkra rum. Detta gäller
också media som magnetiska band, skivor
etc. Det förekommer naturligtvis,
men på det hela taget är förhållandena
inte sådana som de borde vara. Statsrådet
säger i sitt svar till mig att det skiftar
starkt, enligt en enkät som gjorts hos
ett tjugotal statliga myndigheter om hur
de förvarar sina media. Man kan också
ta upp frågan om elektriska kablar och
anslutningar och vad som krävs för att
upprätthålla säkerheten därvidlag.

Det som väckte amerikanerna i denna
fråga var branden i Pentagon 1959. I
USA finns nu ett organ, National Fire
Protection Association, som motsvarar
vår brandförsvarsförening, och detta organ
har utarbetat rekommendationer.
Statsrådet säger att han finner det naturligt
att statskontoret svarar för erforderliga
säkerhetsbestämmelser, och
de håller jag med om. Jag kan nämna
att Brandförsvarsföreningen planerar
att utarbeta liknande rekommendationer
som beräknas vara färdiga i början
av nästa år. Några brandförsäkringsbolag
har i sina klausuler krävt att av information
lagrat i bandminne skall fin -

lorsdagen den 12 december 1968 Nr 45 29

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

nas en generation media tillsammans
med för rekonstruktion erforderligt material
förvarat i betryggande avskilt arkivutrymme.
Det är säkert en mycket
viktig åtgärd, men den förekommer
faktiskt inte i den utsträckning som
man skulle önska.

Frågan om datamaskiner och deras
media har ännu inte behandlats fackmässigt
så att man följt upp alla svagheter
och tillbud i sammanhanget. Finansministern
säger nu att det tekniska
skyddet bevakas kontinuerligt av berörda
myndigheter och nämner bl. a. byggnadsstyrelsen,
fortifikationsförvaltningen
och statskontoret. Jag frågar: Finns
det tillräcklig sakkunskap inom dessa
organ? Enligt vad jag har fått reda på
är det endast fortifikationsförvaltningen
som har egna experter.

Brandförsvarsföreningen har tagit
upp visst projekt till utredning speciellt
för en svensk storbanks räkning. I det
fallet kom man fram till att en totalförstöring
av denna storbanks anläggning
och media beräknas kosta cirka
200 miljoner kronor i skada och driftstopp,
dvs. lika mycket som den årliga
kostnaden av de direkta brandskadorna
i Sverige för år 1966. Ett tillbud
inträffade helt nyligen då Gulins i
Stockholm brann och Svenska handelsbankens
dataanläggning i våningen
ovanför var hotad.

Brandforskningen på detta område
är ännu oitllräcklig, vilket jag själv
har kunnat konstatera vid besök på statens
provningsanstalt, där temperaturmätningar
och provning av skåp pågår -Man räknar med att 60 graders värme
kan förstöra ett magnetband.

Det är givet att ett gott skydd kostar
pengar och att man måste avväga från
fall till fall hur mycket pengar man vill
anslå. Det har framhållits av statsrådet,
och det håller jag med om. Men det får
inte hända något, framför allt inte när
vi i framtiden lämnar över fler och fler
uppgifter till data såsom bilregistret
och mycket annat. Vi hamnar då i den
situationen att ingenting får hända.

Jag vill konstatera att de statliga åtgärderna
för att skydda egna datamaskiner
och media — även om de är på väg
— är otillräckliga och att de allmänna
åtgärderna för att eliminera eventuella
risker för att samhället skall bli lidande
av om datamaskiner och deras media
också är otillräckliga. Jag tror, herr finansminister,
att denna fråga är så väsentlig
och blir så väsentlig att en expertutredning
vore på sin plats framöver.
Det rör sig ju om så pass nya
saker att vi liksom inte har hunnit med
i utvecklingen. Jag har dock hört att intresset
just i höst har ökat ganska avsevärt.
Man har hos detta brandskyddsorgan
begärt utredningar. Min förhoppning
är därför att min interpellation
skall ha stimulerat finansministern att
följa upp denna fråga så att skyddet blir
fullgott. Men vem stimulerar den privata
företagsamhetens intresse, och vilket
ansvar har samhället för det? Även
den frågan är viktig.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. verksamheten inom Duroxkoncernen Herr

statsrådet WICKMAN erhöll ordet
för att besvara herr Harald Petterssons
(ep) fråga angående verksamheten
inom Durox-koncernen, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 5
december, och yttrade:

Herr talman! Jlerr Harald Pettersson
har frågat mig om jag är beredd att
lämna en redogörelse för de åtgärder
som avses vidtagas för att göra verksamheten
inom Duroxkoncernen lönsam
och för att ge de anställda trygghet och
god sysselsättning.

Som svar på herr Petterssons fråga
vill jag hänvisa till de kommunikéer
som har utfärdats i dag och som återgivits
i pressen. Av dessa kommunikéer
framgår att avtal bl. a. träffats om att
AB Gullhögens bruk från den statsägda

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
Skifferoljekoncernen (SSAB), i vilken
bl. a. Svenska Durox AB ingår, skall förvärva
dess anläggningar för lättbetongtillverkning
i Skövde. Vidare skall staten
genom teckning av 50 000 aktier inträda
som delägare i Gullhögen. Statens
andel av aktiekapitalet i Gullhögen blir
därmed 12,5 %.

Av de 400 anställda som berörs av
försäljningen till Gullhögen, har köparen
garanterat fortsatt sysselsättning
för ca 260. Förtur kommer att ges åt
den äldre arbetskraften. För dessa innebär
således överenskommelsen att fortsatt
trygghet och god anställning bevaras.
För de 140 anställda — ca 40 tjänstemän
och 100 kollektivanställda — som
måste lämna företaget, kommer friställningarna
att ske successivt. Enligt vad
ingående diskussioner med arbetsmarknadsmyndigheterna
ger vid handen är
utsikterna till ny sysselsättning inom
skövdeområdet goda.

De träffade överenskommelserna utgör,
enligt min mening, den i dagsläget
bästa lösningen av de problem som
uppstått inom Duroxrörelsen, eftersom
de tekniska resurser som tillförs skövdeanläggningarna
genom samgåendet med
Gullhögen bör leda till höjd effektivitet
och förbättrad lönsamhet. Därigenom
ökas givetvis på längre sikt också
de anställdas trygghet i företaget.

Låt mig tillägga att riksdagen i början
av nästa år kommer att få ta ställning
till en proposition i detta ärende.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för denna redogörelse
om vad som hänt med Duroxkoncernen.
Innehållet överensstämmer med
den information som lämnades till de
anställda i företagen samt de kommunala
myndigheterna och allmänheten
i går. Därmed skingras något av den
ovisshet som legat bakom den senaste
tidens oro och spekulationer.

Efter gårdagens debatt här i kammaren
om de allmänna riktlinjerna för

näringspolitiken skall jag begränsa mig
till några kommentarer beträffande fallet
Durox. Det återstår ju åtskilligt innan
staten helt kan dra sig ur denna
affär. Viktigast nu är, såvitt jag kan
se, att de 140 anställda i Skövde som
måste lämna företaget får nya goda sysselsättningar
och sin trygghetsfråga
ordnad.

Så mycket vill jag emellertid säga beträffande
den statliga industripolitiken,
att även en representant för ett annat
parti än regeringspartiet gärna hade
sett att statsrådet Wickman fått en bättre
start när han nu går att upprätta det
nya industridepartementet.

Då staten för tre år sedan övertog
Durox och de bägge dotterföretagen var
inte motivet till förvärven av sysselsättningskaraktär.
Det förelåg infe heller
några andra sociala skäl eller beredskapsskäl.
I stället gjordes förvärvet på
rent kommersiella grunder -— man ansåg
i regeringen att inom det gamla
Skifferoljebolaget fanns kunskaper som
skulle kunna utnyttjas på byggnadsmaterialområdet;
detta redovisas klart i
propositionen 168 år 1965. Om staten
köpte ett eget företag skulle man dessutom
få ordentlig insyn i denna viktiga
bransch ■— åtminstone på längre sikt —
och kunna skapa en motvikt till de två
störa inom branschen. Köpet av Durox
var därmed något av en förelöpare till
den statliga industri- och näringspolitik
som regeringen och socialdemokratiska
partiet försökt lansera särskilt under
de båda senaste åren. Durox har
ju också fått efterföljare, bland annat
i det nya verktygsmaskinföretaget i Västerås.

Jag tänker inte av fallet Durox nu dra
någon generell slutsats om statens möjligheter
att driva industri i konkurrens
med de privata företagarna. Jag vill
konstatera att detta första stora experiment
— som dock Durox får anses vara
.— inom ramen för den nya näringspolitiken
i grunden har misslyckats. Den
samordning och den effektivitet som
det också talades om i propositionen

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

har förbytts i raka motsatsen. När nu
efter bara tre år praktiskt taget hela
engagemanget avvecklas blir 140 människor
arbetslösa. Staten får ta kapitalförluster
som ligger närmare 50 miljoner
kronor än 40. Av företaget som sådant
får nu staten bara en avdelning i
den störa privatkoncernen. Kapitalförlusten
uppgår till betydligt mer än
100 000 kronor per anställd — och det
gäller ju 400 anställda — på tre år räknat,
vilket är en högre summa än vad
som har utbetalats till dessa anställda.

Det är naturligtvis inte lätt för mig
som utomstående att försöka ge en analys
av orsakerna till att utvecklingen
har fått detta förlopp. Statsrådet och
andra ansvariga parter har sagt att
marknadsutvecklingen inte har blivit
den man förutsatte. Detta sägs precis
som om det skulle vara någonting alldeles
särskilt anmärkningsvärt på detta
område. Det är faktorer som praktiskt
taget alla företag i dag måste kämpa
med. Det har också bekräftats — och
det har tidigare varit känt —- att man
misslyckats med att lösa en rad tekniska
problem. Det har emellertid också
påvisats svagheter i många andra
hänseenden. Såvitt jag kan förstå och
efter vad som har kunnat utläsas har
företagets ledning och ägaren staten uppenbarligen
aldrig riktigt vetat om varandra.
Det har inte minst framgått av
svårigheterna att klara informationsproblemen.
När spekulationerna om vad
som skulle hända med företaget började
ta fart stod det väl klart för oss
alla att det måste ha brustit åtskilligt
just i fråga om detta samband.

Kritik på denna punkt har också riktats
från fackligt håll och från de kommunala
myndigheternas sida. Jag kan
för min del inte säga att den kritik som
har riktats mot informationen från
fackligt håll och av Skövde stad är obefogad.

Man kan rent av ställa frågan om
ägaren — i detta fall staten — egentligen
någon gång har haft riktigt klart
för sig vad man ville med sitt företag

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
i Skövde. Hade det inte rört sig om
staten utan om en privatman, är jag
övertygad om att det allmänt skulle ha
sagts att han inte varit vuxen uppgiften.

Får jag i sammanhanget tillägga: Jag
tror inte att det i och för sig rätt höga
inköpspriset för företaget hade behövt
bli någon avgörande belastning om man
lyckats få verksamheten att gå åt rätt
håll från början.

Efter sammanträdet med företagsnämnden
i går kväll uttalades det från
fackligt håll att de anställda får bli
kvar i företaget och att de inte kommer
att förlora på det ägarskifte som
nu förestår. Jag delar den uppfattningen,
och jag delar också statsrådets i går
uttalade uppfattning att den lösning
som nu har valts rimligtvis i detta svåra
läge bör betecknas som den enda möjliga.
Problemet är att finna nya arbetsmöjligheter
för dem som friställs, och
jag tycker det är oroande att så svaga
utfästelser på den punkten har givits av
statsrådet. Detta är kanske i första hand
ett problem för de anställda, för Skövde
stad och för Skaraborgs län. Durox
ligger i en region där sysselsättningsmöjligheterna
under de senaste åren
inte har varit helt tillfredsställande.
Inte minst ställdes det stora förhoppningar
på nyetableringen av detta statliga
företag. Tyvärr måste jag emellertid
säga att vi på den punkten blivit grymt
besvikna. Endast några kilometer från
Duroxanläggningen ligger ett annat monument
över — åtminstone som det nu
ser ut — en misslyckad statlig verksamhet,
nämligen Ranstaverken.

Att sysselsättningssituationen, som
statsrådet nu gör gällande och vilket
kanske inte heller är helt oriktigt, ser
ganska ljus ut, och att det skall finnas
möjligheter till omplacering av de 140
kan naturligtvis på sitt sätt vara trösterikt.
Jag vill emellertid starkt understryka
att den gamla ägaren, i detta fall
staten, står kvar och har sitt ansvar för
alla anställda tills de fått en ordnad och
god sysselsättning.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

Mot bakgrund av den debatt som fördes
i går, där jag inte själv ansåg mig
kunna delta, vill jag ändå säga: Jag tror
att vi skall vara tacksamma över att det
har funnits ett så näraliggande företag
som nu kan överta verksamheten och
kommer att göra allt för att ge god sysselsättning
åt dem som får vara kvar.
Gullhögen är ett företag vilket jag som
länsbo väl känner till, och det uppfyller
i dag i stort sett de anspråk man
rimligen kan ställa på ett företag inom
denna bransch när det gäller både
trygghetsfrågan och miljön inom företaget.
Man har också i detta företag
bemödat sig om att ha stort ansvar för
den miljö och den natur man exploaterar.
Detta är helt föredömligt. Jag tillhör
inte det parti som får några pengar
från något bolag — och inte från Gullhögen
— men som en vanlig enkel representant
för Skaraborgs län vill jag
ändå ge uttryck för min stora beundran
för detta företags höga både tekniska
och organisatoriska nivå.

Vi måste tydligen, herr statsråd, i
mycket stor utsträckning lita till annan
än den statliga företagsamheten också
i framtiden. Och då skall vi inte bara
litet ljumt acceptera den. Vi skall på
allt sätt stödja den, och vi skall satsa
på den.

Herr TALMANNEN anförde nu:

Herr Bengtson m. fl. har begärt ordet
för att delta i den pågående överläggningen.
Med anledning härav hemställer
jag att kammaren måtte beträffande
förevarande ärende upphäva den
i 20 § 4 mom. 3 stycket kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Därefter fortsatte herr TALMANNEN:

Jag vill emellertid erinra om att föreskriften
i nyssnämnda paragraf att anförandena
bör inskränkas till 3 minuter
kvarstår.

Ordet lämnades härpå till herr
BENGTSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Den ordning som vi tilllämpar
i riksdagen ger inte möjlighet
till någon längre behandling av frågan,
utan det är bara några kommentarer
jag har tillfälle att göra.

Det svar som statsrådet Wickman
lämnat till herr Harald Pettersson på
hans fråga ger ju anledning till åtskilliga
reflexioner. Givetvis är det först
de anställda som vi tänker på — det gör
vi alla. Det är alltid svårt när man skall
lägga ned ett företag eller inskränka
driften. Något sådant kan dock hända
i både statliga och enskilda företag.
Jag tror att statsrådet Wickman i fallet
Durox har gjort det enda som varit
möjligt i den nuvarande situationen.
Men det har ju med rätta anmärkts på
att man inte har informerat i tid. Det
skulle vara intressant att få närmare
upplysning om varför man inte varslat
om arbetsnedläggelsen tidigare. Var det
inte passande att tala om Durox’ affärer
före valet, utan skulle det hellre
ske före julen? Man kunde väl ha krävt
att företaget litet tidigare hade talat om
hur företaget hade det, så att det inte
nu kommer så pass överraskande som
det dock har gjort.

Jag skulle vidare vilja säga att det är
glädjande att man gör allt för att skaffa
nytt arbete åt de anställda. I det fallet
vill jag erinra om att det är angeläget
att arbetslöshetsförsäkringen snarast
möjligt kommer till stånd — det hade i
så fall varit en garanti som alltid funnits.
Jag vill tillägga att det vid behandlingen
av denna fråga bör erinras
om att centerpartiet, folkpartiet och högern
hade reserverat sig mot inköp av
Durox, och enhälligt röstade emot för
slaget.

Jag vill slutligen säga att Durox inte
är ett isolerat fall, utan här gäller det
också principerpa för behandlingen av
statliga företag. För någon tid sedan
klagade en företagsledare över att socialdemokraterna
ofta anmärker på de
enskilda företagen. Jag tog upp detta

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

problem i remissdebatten men fick tyvärr
inte någon diskussion till stånd
härom. Givetvis kan sociala skäl och
sysselsättningsskäl göra att staten skall
driva företag, men i övrigt bör man tänka
på att det oftast inte visar sig lämpligt.
Man kan inte komma ifrån att vad
som nu har skett innebär en oerhörd
prestigeförlust för regeringen.

Jag skulle slutligen i mitt korta inlägg
vilja säga att vad som hänt är en
varning inför den iver att driva statliga
företag som kommit till uttryck
från vissa socialdemokratiska talare och
i synnerhet från Socialdemokratiska
ungdomsförbundet, där man förlitar sig
till att statlig verksamhet skulle vara
överlägsen den privata. När man ständigt
hojtar om socialisering och statliga
företag på det hållet kan det vara
ett observandum att det praktiskt taget
inte vid något tillfälle lyckats staten att
driva rent affärsmässiga företag med
någon större framgång. Jag hoppas verkligen
att vi nu skall kunna klara ut problemet
med de anställda, vilket jag anser
vara det viktigaste i detta sammanhang.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det är beklagligt att
människor blir arbetslösa och att man
inte vet vilket jobb man kan ge dem en
tid framöver. Men jag vill understryka
att detta givetvis är en situation som
anställda hos alla företag kan råka i,
både statliga och enskilda. Det är ju
inte heller något särskilt intressant påpekande
i den debatt som pågår, utan
det intressanta är att vad som nu sker,
det sker mot bakgrunden av den socialdemokratiska
propagandan om att statlig
företagsamhet är på en rad punkter
överlägsen enskild företagsamhet.

Jag skall bara, herr talman, i detta
korta inlägg ta upp en enda sak. Det är
att man från socialdemokratins sida säger
att statliga företag ger bättre information,
ger bättre insyn åt de anställda.
Herr Pettersson har mycket skick 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 45

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

ligt påvisat att de anställda sannerligen
inte har fått den erfarenheten av den
statliga företagsamheten. Har riksdagen
fått bättre information? Jag hörde
på diskussionen på den punkten i andra
kammaren för en stund sedan. Intressant
var att det av herr Wickmans
citat verkligen inte framgick vad som
står i berättelsen om de statliga företagen.
I den anges nämligen att Durox
för 1968 inte kommer att ge någon rörelsevinst
men att det är tillfälligt. Det
står nämligen så här: »Dock kommer
den pågående intrimningen av den nya
lättbetongfabriken i Skövde att negativt
påverka koncernens resultat och
medföra viss rörelseförlust även 1968.»
Den som läser detta måste få intrycket
att det är ett övergående fenomen, och
man undrar alltså om statsrådet, som
ju står för denna publikation, anser att
det är en riktig information. Svaret måste
givetvis bli nej.

Kommunerna skulle också få bättre
information om man får statliga företag.
Har de fått det i detta sammanhang,
herr statsråd?

På alla dessa tre punkter tycker jag
det krävs ett klarläggande. Man kan
nämligen inte gå ut och säga att statlig
företagsamhet är bättre ur alla dessa
synpunkter. När vi kommer till det konkreta
fallet visar det sig att den sannerligen
inte är bättre. På en del punkter
är den givetvis sämre.

Företag måste givetvis skötas med
mycket stor omsorg. Jag vill inte diskutera
det enskilda företaget, men ett
företag måste ha en mycket god samverkan
mellan verkställande direktör och
styrelse. Den kanske är bra i Durox, det
är inte det jag talar om. Men förutsättningen
för att det skall gå bra är att
man känner ett utomordentligt stort personligt
ansvar för företagets skötsel.

Jag har hört en del socialdemokratiska
uttalanden efter valrörelsen, även
i samband med Durox. Jag har då känt
en viss oro för att herr Wickmans utnämning
till näringsminister kommer
att få — kanske omedvetet — den följ -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

den att det personliga ansvaret inom de
statliga företagen blir litet mindre, och
då är vi verkligen ute på det sluttande
planet. I den konstruktion som riksdagen
beslöt i går överflyttas ju — psykologiskt
i varje fall — en del av ansvaret
på herr Wickman. Jag har mycket
stor respekt för herr Wickmans intelligens
och allt sådant, men jag undrar
om effekten av hans inträde på arenan
i detta sammanhang ändå inte kan bli
olyckligt, om han inte ger deklarationer
som är väsentligt bättre än de han har
gett liittilldags.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det är naturligtvis en
viss teknisk svårighet att diskutera
Duroxfallet med hänsyn till att herr
Wickman skall bedömas inte i första
hand mot bakgrunden av vad som har
hänt utan mot bakgrunden av vad som
kan komma att hända på det statliga
företagsområdet. Vad som nu har inträffat
aktualiserar verkligen en mera
allmän fråga och kritik, inte mot enskilda
ledamöter av regeringen utan
mot regeringens bedömning över huvud
taget tidigare av Duroxaffären.

Det är tre saker som jag därvid skulle
vilja peka på, önskemål som regeringen
har haft och som uppenbarligen
inte har uppfyllts. Man räknade med att
inköpet av Durox skulle förbättra förutsättningarna
för statlig företagsamhet
över huvud taget. Det har det inte gjort.
Man räknade med att man skulle kunna
följa utvecklingen inom det produktområde
det här gällde — som var mycket
betydelsefullt för byggnadsproduktionen
— på ett mycket ingående och kanske
dominerande sätt. Nu har det visat
sig att man inte har lyckats med den
målsättningen. Man räknade med att
man skulle få en ökad teknisk insyn
och kunna påskynda utvecklingen mot
modernare produktionsmetoder. Uppenbarligen
har man misslyckats också på
den punkten, eftersom den nya fabriken
aldrig kom i gång.

Huruvida statens innehav av Durox
under några få år har lett till ökad konkurrens
på byggnadsmaterialområdet
kan man kanske inte helt fastställa. 1
objektivitetens intresse vill jag gärna
fråga herr Wickman hur man i dag ser
på konkurrensförhållandet sedan man
nu har varit tvungen att göra sig av med
Durox. Av statsrådet Wickmans svar
framgick det att han tydligen är beredd
att i framtiden låta principerna om konkurrens,
likställighet och lönsamhet gälla
även för statsföretagen, alltså samma
villkor som gäller för enskilda företag.
På denna punkt har naturligtvis statsrådet
Wickman stöd från högerpartiets
sida, eftersom detta är en sak som vi
arbetat för i många år men som i praktiken
ännu inte har förekommit när det
gäller statlig företagsamhet. Om man
hävdar detta placerar man de statliga
företagen på den privata företagsamhetens
nivå. Detta påverkar naturligtvis
det allmänna resonemanget om löntagarnas
trygghet.

Det har hävdats många gånger att
löntagarna känner och bör känna större
trygghet i statsföretagen. Erfarenheten
visar att de inte kan göra detta med
den målsättning för näringspolitiken
som statsrådet Wickman har angivit.
Därför borde väl en korrigering göras
av den berömda annons som har visats
här i riksdagen både i våras och kanske
även i dag, så att man säger att tryggheten
för löntagarna är lika stor i enskilt
företag som i statlig företagsamhet
som bedrivs efter den målsättning
som statsrådet Wickman har angivit.
Man måste alltså frångå uppfattningen
att statlig företagsamhet ger speciella
förmåner.

Slutligen vill jag endast säga att vi
nu har det tredje exemplet på hur enskild
företagsamhet på sitt sätt har räddat
statlig företagsamhet: Gullhögen
träder in och klarar upp statens affärer
beträffande Svenska Durox, Eriksberg
trädde in då det gällde Uddevallavarvet
och Kockum då det gällde Karlskronavarvet.
Är detta en metod som stats -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

rådet Wickman även i fortsättningen
kommer att använda sig av?

Herr IIERNELIUS (h):

Herr talman! Det finns ju ingen anledning
att strö salt i såren. Jag vill instämma
i herrar Harald Petterssons,
Dahléns och Holmbergs yttranden. Jag
vill dock tillägga att det onekligen var
en märklig prognos som gjordes från
regeringens sida när man talade om en
viss rörelseförlust 1968. ”Viss rörelseförlust”
är ju inte platt fall.

Viktigare är ju ändå framtiden. Staten
träder nu in i ett företag som konkurrerar
med andra företag på marknaden.
Mot bakgrund av statsrådet
Wickmans resonemang i går utgår jag
ifrån att den omständigheten att staten
innehar aktier i ett företag icke innebär
att detta företag kommer att tillerkännas
speciella privilegier när det gäller
försäljning till exempel till andra
statliga företag. Jag utgår från detta
och ställer en fråga om vilken princip
som skall gälla för framtiden.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Eftersom jag är skaraborgare
är jag tacksam för att debattordningen
medger att man får tillfälle
yttra sig även om man inte är frågeställare.
Jag skall försöka att inte missbruka
denna möjlighet och alltså inte överskrida
tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag ursprungligen
helst hade sett att staten givits
möjlighet till att fortsätta driften av
Durox, naturligtvis under ekonomiskt
godtagbara former. Men jag böjer mig
helt för den redovisning som statsrådet
Wickman lämnat om de förutsättningar
som funnits. Den lösning av problemen
som skett beträffande Durox accepterar
jag helt och fullt. Man får naturligtvis
inte vara dogmatisk när det gäller dessa
ting. Det är inte företagsformen som är
det viktigaste i denna fråga. Viktigare
är ju att man så långt möjligt tryggar
sysselsättningen för de anställda.

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

Det är naturligtvis ledsamt att behöva
konstatera att 140 anställda friställs genom
den företagna transaktionen, men
om staten skulle ha fortsatt att driva
företaget hade man, efter vad som har
framgått, ändå tvingats att göra rationaliseringar
som medfört friställningar
i ungefär motsvarande grad. Det ligger
emellertid en hel del positivt i det nya
som har hänt. Det jag tycker är mest
positivt är bl. a. att man har skapat garantier
för att den äldre arbetskraften
skall få förtur till fortsatt sysselsättning.
Man brukar annars alltid uppleva
den situationen att, då företag läggs
ned, är det den äldre arbetskraften som
i första hand kommer i kläm.

Av debatten här i kammaren och av
de tidningsskriverier som förekommit
i denna fråga har man nästan fått uppfattningen
att det här är fråga om en
stor katastrof vad gäller sysselsättningen
i Skaraborgs län. För att i någon
mån balansera uppfattningarna skulle
jag bara helt kort vilja redovisa vad
som har hänt i det här avseendet på
den privata sektorn inom Skaraborgs
län under en tid av två år. I vårt hemlän
har friställts inte mindre än 3 600
löntagare i det privata näringslivet. Jag
tar inte upp detta som något slags försvarstal
för vad som har hänt i Durox,
men jag tycker att man bör ha dessa
siffror med i bilden. För att ta några
exempel hade vi Philipskoncernen i Mariestad
med 400 anställda, vi hade Stålprodukter
i Lidköping med 250, Yllekoncernen
i Tidan med 250, och Melka
i Skövde med 300 anställda. Sammantaget
har alltså 3 600 människor friställts
under en tvåårsperiod. Jag anser att
det säger en del. Man har här framhållit
det privata näringslivets förträfflighet,
och jag skall inte rikta någon kritik i
detta sammanhang gentemot de privata
företagen. Jag tror emellertid att man
för att balansera debatten bör ha dessa
fakta med i bilden.

Avslutningsvis vill jag säga några ord
till herr Bengtson. Han hyste farhågor
beträffande arbetslöshetsförsäkringen

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
och drog in att den allmänna arbetslöshetsförsäkringen
ännu inte kommit till
stånd. Men, herr Bengtson, såvitt jag har
mig bekant är de anställda på Durox
genom sina fackföreningar medlemmar
i Fabriksarbetareförbundet och har sitt
fulla skydd genom sitt medlemskap i
dess arbetslöshetsförsäkring.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! När det här företaget
inköptes av staten, gjordes uppenbarligen
en kapital felbedömning av möjligheterna
att bedriva en lönsam produktion.
Detta har här de facto konstaterats.
Det är väl också uppenbart att
den företagsledning som den av staten
tillsatta styrelsen har satt att driva
verksamheten inte har varit sin uppgift
vuxen. Man får intrycket att det har
varit en allmän valhänthet i hela företagets
drift. Det är väl inte mycket mer
att orda om det. För min del skall jag
inte göra det heller.

Vad jag dock särskilt vill beröra är
talet om informationens nödvändighet
i olika riktningar i samband med friställning
av personal. Det sägs från
denna församling, det trycks hårt på
det från kommunernas sida och från
fackligt håll, att information om friställning
av personal måste lämnas i ett
tidigt skede. Understundom brukar vi ju
säga ■— jag har citerat det tidigare från
denna talarstol —• att staten skall vara
föregångare och mönsterarbetsgivare.
När privata företag lagts ned eller inskränkt
driften och det har brustit i informationen,
så har detta väckt stark
kritik från de fackliga organisationerna
och från kommunerna för att de inte
fått veta någonting i förväg.

Hur har nu staten kreerat sin roll som
mönsterarbetsgivare i här förevarande
fall?

Den dag den här sensationen dök
upp i Skövde Tidning — jag läste den
på tåget när jag åkte upp till Stockholm
—• var icke personalen, icke heller kommunen
och såvitt mig är bekant icke

heller länsarbetsnämnden på något sätt
orienterad om att det här var fråga om
friställning av personal.

Nu har sålunda än en gång bekräftats
vad jag tidigare från denna talarstol
har sagt, nämligen att staten tyvärr
icke alltid är en mönsterarbetsgivare i
sin verksamhet, även om det naturligtvis
förekommer att så kan vara fallet i
vissa avseenden. Men jag tycker att det
är av alldeles särskild vikt att man vid
sådana här företagsnedläggningar från
det allmännas sida verkligen föregår
med gott exempel och informerar i tid.
Inte minst för kommunerna och för deras
representanter är det bety''delsefullt
att veta vad som kommer att hända.
Det är ju av utomordentlig vikt för kommunernas
kontakter och deras planläggning
liksom naturligtvis också för länsarbetsnämnden
att i tid kunna börja att
överväga vad som skall göras i sådana
här fall — för att nu inte tala om de enskilda
människorna.

Självklart är det av vikt att dessa
människor nu blir placerade. Statsrådet
säger att för de kollektivanställdas del
torde det vara ganska väl beställt. Lyckligtvis
är Volvoverken i Skövde under
expansion och torde kunna ta emot en
del av de friställda, men jag förutsätter
att det först krävs omskolning av dem.
Det är kanske inte så enkelt för en cementarbetare
att plötsligt övergå till att
bli metallarbetare. Värre är det nog för
det 40-tal tjänstemän som kommer att
friställas. I Skaraborgs län har vi redan
nu en icke obetydlig arbetslöshet bland
tjänstemän. Att oron bland de tjänstemän
det nu närmast gäller är mycket
påtaglig har jag personligen fått bevis
på. Vi får hoppas att alla ansträngningar
verkligen görs för att ge dessa människor
ny anställning.

Till slut måste man väl konstatera att
det uttalande som en fackföreningsmän
vid det här företaget gjorde i en tidningsintervju
byggde på ett faktum då
han sade att det kanske hade varit bättre
att vara anställd i ett enskilt företag.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Låt mig först säga, herr
talman, att den debatt som har utbrutit
— jag vill nästan säga lavinartat —
kring Duroxaffären välkomnar vi. Vi
välkomnar den därför att vi tror först
och främst att debatten kring Duroxaffären
kommer att klargöra det statliga
företagandets problem, det statliga företagandets
möjligheter och de krav som
vi har rätt att ställa på det statliga företagandet.
Vidare tror vi att debatten
också kommer att breddas till en diskussion
med samma intresse från både
riksdagens och massmedias sida om likartade
företeelser i det privata näringslivet.
Jag tycker nämligen inte att det
bör göras någon åtskillnad i vår allmänna
debatt mellan vad som händer i
statliga företag och vad som händer i
privata företag. Det har väl också
märkts i debatten en viss försiktighet
när det gäller att bedöma detta fall.
Man kan nämligen inte — vi var redan
inne på detta under gårdagens debatt
här i kammaren — på ett statligt företag
ställa krav som ingen skulle drömma
om att ställa på ett privat företag,
nämligen att misstag inte skall begås.
Låt mig upprepa vad jag tidigare sagt:
Naturligtvis har det skett misstag i Duroxaffären.
Det skulle föra rätt långt att
analysera hela företagets utveckling både
under tiden innan staten blev ägare
och under den tid som varit därefter.

Låt mig bara säga att vi, när vi övertog
Duroxföretaget självfallet övertog
den organisation och den företagsledning
inom företaget som fanns i det
privatägda företaget vid tiden för det
statliga övertagandet. Ett företag är ju
en organism bestående av många inblandade
personer. Det är för varje
ägare av ett företag alltid ett svårt problem
att föriindra ett företag.

Den lärdom vi kan dra av Duroxaffären
från statlig ägarsynpunkt är att
vår apparat att sköta det staliga ägarintresset
icke haft den kapacitet som
är önskvärd. Vi har också tidigare varit
medvetna om att ett viktigt reform -

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
område ligger framför oss i detta avseende.
Detta arbete har inletts långt innan
dagens debatt.

Låt mig säga att en av Duroxaffärens
lärdomar kommer att materialiseras
i en annan och som vi hoppas effektivare
organisation för skötseln av
de statliga företagen. Det kommer inte
alls — det kan jag försäkra herr Dahlén
— att innebära att vi kommer att minska
det personliga ansvaret för styrelsen
och den verkställande ledningen i företagen.
Jag tror inte att herr Dahlén
verkligen inbillar sig att jag eller någon
annan i regeringen har ambitionen att
sitta i kanslihuset och sköta företag. Vår
uppgift är att skapa den riktiga organisationen
och att finna de lämpliga
personerna att sköta organisationen —
sedan måste självfallet ansvaret för företagen
ligga där ansvaret hör hemma.

Vidare har en annan fråga tagits upp
i flera inlägg i denna debatt liksom i
den tidigare debatten, och det är frågan
om information och insyn. I går
kväll hade vi i företagsnämnden i Skövde
en lång diskussion om informationen
inom företaget. Jag kan gärna vitsorda
att informationen inom företaget
icke har fungerat tillfredsställande. Det
är ett problem som vi tar upp också i
de andra företagen, och vi kommer
inom kort att inleda en aktivitet för att
förbättra de anställdas tillgång till information
och deras möjligheter till
medverkan i företagen.

Låt mig emellertid säga att i den situation
som rått under de senaste veckorna
har det icke varit möjligt att
lämna mera information till de anställda
i Durox än vad som faktiskt har
skett. Det har inte varit möjligt av den
mycket enkla anledningen att om man
sitter i förhandlingar om ett företag
kan dessa förhandlingar icke föras under
offentlig insyn så att de olika parternas
positioner redovisas för allmänheten.
Jag tror uppriktigt sagt inte att
kravet på öppen information till de
anställda under pågående förhandlingar
— och därmed till allmänheten —

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
ställs från någon som vill använda Duroxaffären
till att verkligen analysera
och dra slutsatser av ett förlopp och inte
bara politiskt exploatera det. Om förhandlingarna
hade förts under öppen
information till de anställda och därmed
till allmänheten, skulle de ha lett
till ett sämre resultat för de anställda.
Detta är en ståndpunkt — det kan jag
tala om för kammarens ledamöter —
som företagsnämndens medlemmar helt
accepterade vid gårdagens sammanträde
i Skövde.

De förhandlingar som har pågått sedan
den 21—22 november har från statens
sida förts med de anställdas intresse
som ett av de avgörande målen i
fråga om förhandlingsresultatet. Vi har
lyckats uppnå en garanti från köparen
om fortsatt anställning för 260 av de
400. Det betyder att 140 personer kommer
att lämna företaget. Av dem är 40
tjänstemän och 100 kollektivanställda.
Av de 100 kollektivanställda kommer 20
å 30 att omgående få anställning i Rockwool,
vilket betyder att de kan gå till
ett arbete som är mycket likt det som
de haft tidigare. Resten kommer, enligt
arbetsmarknadsmyndigheternas bedömning
att under loppet av första kvartalet
få ny sysselsättning — ibland efter
en viss omskolning, men det betraktar
vi inte som en belastning — bl. a. till
följd av Volvos expansion i Skövde.

Problemet är naturligtvis större för
tjänstemännen. Vi skall dock komma
ihåg att också för dem gäller den förtur
för den äldre arbetskraften som är
intagen i avtalet mellan staten och
Gullhögens bruk. Av de 40 tjänstemännen
är 10 å 15 icke sysselsatta i Skövde
utan tillhör försäljningsorganisationen i
Linköping och Göteborg, där som bekant
arbetsmarknadsförhållandena också
för tjänstemän är väsentligt gynnsammare
än de är i Skövde-regionen.

Jag tycker att den rationalisering och
den friställning som följer med rationaliseringen
och som — det vill jag understryka
— skulle ha inträffat också

om vi fortsatt att driva företaget i egen
regi, sker i former som tillgodoser de
anställdas rättmätiga krav på trygghet
i sysselsättningen. Jag vet inte vad herr
Pettersson syftade på när han sade att
utfästelserna var för svaga. Menar herr
Pettersson att ett statligt företag skall
åläggas skyldighet att lämna garanti för
återanställning i ett annat företag? Det
är en reform som vi kanske kommer
att genomföra en gång, men jag vill bestämt
hävda att ställer man sådana krav
på arbetsgivarna, så skall det kravet
självfallet gälla inte bara statliga arbetsgivare
utan också de privata.

Man har här sagt att staten inte skall
driva företag. Det kommer nu ett privat
företag, som kan bedriva verksamheten
mycket bättre och lönsammare än vad
staten kan. Att Gullhögens bruk och
Ytong kan driva lättbetonganläggningarna
i Skövde till lägre kostnader än
vad staten kan göra beror inte på att
Ytong är ett privat företag, utan det beror
helt enkelt på att Ytongs resurser
är så oerhört mycket större. Det betyder
att Duroxanläggningen ingår i en
mycket större produktionsenhet och får
tillgång till teknisk »know how» som
annars inte hade varit tillgänglig för
företaget. Det har inte ett dugg med
ägandeförhållandena att göra. Vi tycker
också, herr Harald Pettersson, att
Gullhögen-Ytong är ett progressivt och
bra företag, och det är därför som vi
blir delägare i företaget.

Herr Holmberg säger litet föraktfullt
att enskilda företag räddar statliga företag
och nämner Eriksbergs varv och
Uddevallavarvet, Kockums och Karlskronavarvet.
Vad som har hänt i dessa
fall är en mycket rationell samordningav
resurserna som är till båda parters
fördel. Jag förstår inte varför man skall
kalla detta för att rädda ett företag. Det
är verkligen inte fråga om räddningsaktioner,
utan det är fråga om en rationell
lösning av de produktions-, utvecklings-
och marknadsföringsproblem
som uppstår. Vi kommer i framtiden att

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

fortsätta med andra likartade samgåenden.
Det kan jag försäkra herr Holmberg.

Herr Holmberg frågade hur jag ser
på konkurrensförhållandena inom lättbetongsektorn.
Jag uppfattade frågan
så att herr Holmberg menar att genom
överlåtelsen av Durox till Ytong kommer
ett monopol att skapas inom lättbetongsektorn.
Det är riktigt att producenterna
av lättbetong och siporex,
Ytong och Durox, på detta sätt kan komma
att sammanföras i ett gemensamt
försäljningsföretag för lättbetong. Jag
betraktar inte detta såsom en för bostadsbyggandet
och bostadskonsumenterna
farlig monopolställning av den
mycket enkla anledningen att lättbetong
är ett byggnadsmaterial, som är utsatt
för en mycket hård konkurrens från
andra material. Det finns ingen möjlighet
för lättbetongproducenterna att driva
en prispolitik som man kan beteckna
såsom ett monopolistiskt utnyttjande
av marknadsläget. Marknaden tillåter
det helt enkelt inte.

I detta sammanhang kan jag också
svara på herr Hernelius fråga. Betyder
statens delägarskap i Gullhögens bruk
att detta företag skall få favörer som
inte andra företag i branschen har?
Rent definitionsmässigt kan man säga
att Gullhögen har favören att ha staten
som delägare. Gullhögen betraktar
det själv såsom en fördel. Men det är
inte en fördel som ligger i att staten i
sin upphandling eller i andra sammanhang
skall gynna Gullhögen framför
andra producenter. Jag uttrycker gärna
vissheten att något sådant krav aldrig
skulle ställas från Gullhögen. Något behov
av att framställa det kommer inte
heller att föreligga. Nej, samgåendet
mellan staten och Gullhögen ser jag i
stället såsom utgångspunkten för ett vidare
samarbete vid utveckling av nya
produkter och beträffande möjligheterna
att expandera verksamheten på ett
sätt som inte skulle ha förelegat utan
det samarbete mellan staten och Gullhögen
som nu kommit till stånd. Det är

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
riktigt att vi har överlåtit Duroxrörelsen,
men det innebär sannerligen inte
att vi avvecklar vårt engagemang och
våra intressen i byggnadsmaterialindustrin.
Tvärtom innebär samgåendet med
Gullhögen att det område, som vi är
engagerade i, kommer att bli avsevärt
bredare än då produktionen begränsade
sig till lättbetongen. Jag hoppas i framtiden
kunna för riksdagen få redovisa
nya och vidare engagemang från samhällets
sida när det gäller byggnadsmaterialindustrin,
delvis som följd av
samgåendet med Gullhögen.

Har vi vilselett allmänheten i vår information
om SSAB- och Duroxställningen?
Ja, man kan ju alltid läsa förvaltningsberättelser
och balansräkningar
på olika sätt. Förlusten 1967 och den
kommande förlusten 1968 har klart redovisats.
Och kom ihåg att det är rörelseförluster,
alltså förluster före avskrivningar.
Om herr Dahlén läser balansräkningen
för SSAB i den publikation
som han åberopade, så är det verkligen
inte svårt för honom att se i vilken
allvarlig situation företaget befann
sig. Men det är klart att inte vi går ut
ett halvt eller ett år i förväg och säger,
att vi tänker sälja en del av rörelsen.
Vid den tidpunkten var ännu ingenting
bestämt, inget intresse hade uttalats
från vår sida, förhandlingar hade
inte påbörjats och ännu mindre avslutats.

Jag hoppas att den diskussion som
Duroxaffären utlöst — och som vi får
tillfälle att fortsätta dels i dag, dels
när propositionen om statens aktieteckning
i Gullhögen i vår underställs riksdagen
— skall bidra till att skapa en
riktig bild av företagandets risker och
villkor liksom av de krav vi får ställa
på statliga företag och på privata. Vi
har aldrig sagt att tryggheten i det statliga
företaget skall innebära en garanti
för den anställde att kunna fortsätta att
verka i oförändrad funktion inom företaget
eller på ett givet arbetsställe. Skulle
vi ålägga statliga företag någonting
sådant, då hade vi också avskrivit möj -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 19G8

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

ligheterna att driva statliga företag i effektiv
konkurrens med privata företag.

De krav vi ställer och skall ställa på
staten är att den skall vara en god arbetsgivare,
både när det gäller personalpolitik,
information och insyn och när
det gäller formerna för en rörelses avveckling.
Naturligtvis kommer vi också
i framtiden att få vara med om — därest
vi skall effektivt sköta en statlig företagssektor
— att på vissa håll avveckla
verksamheten och på andra håll expandera.
Om vi inte accepterar detta
för det statliga företagandet, betyder
det i verkligheten att vi dömer det statliga
företagandet till stagnation. Och
jag kan inte acceptera påståendet att
avvecklingen när det gäller 140 i Duroxkoncernen
anställda inte skulle ha skett
på ett sätt som motsvarar de krav som
vi ställer och som alla har rätt att ställa
på statliga företag, nämligen att de
skall vara goda arbetsgivare.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! I det sista skedet av
årets förhandlingar kan man spåra något
som jag personligen sätter stort värde
på, nämligen att det är möjligt att
tala i dessa frågor utan att gå till överdrifter;
statsrådet Wickmans ton i hans
senaste anförande gav uttryck för detta.

Jag försökte i mina kommentarer till
statsrådets svar att vara ytterst försiktig.
Ändå tycks jag inte ha varit tillräckligt
försiktig, eftersom statsrådet
anmärker på att jag skulle ha fällt ett
omdöme som inte var riktigt, nämligen
att staten inte visar tillräckligt ansvar
för de 140 friställda. Vad jag menade
var att det hade varit önskvärt med en
annan ordning och en bättre information.
Det är dock här fråga om ett mycket
kort varsel. Dessa människor blir
friställda vid årsskiftet, efter julhelgen.

Jag delar statsrådets uppfattning att
man naturligtvis får vara försiktig under
pågående förhandlingar i fråga om
att ge information om vad det är som
håller på att ske. Som en personlig me -

ning vill jag framhålla att om vi vill
skapa en opinion i samhället gentemot
alla som har ansvar för företagsamhet
— det gäller trygghetsfrågor, miljöfrågor
etc. — tror jag inte att det är riktigt
att säga att staten är likställd med
andra. Staten har en starkt opinionsbildande
påverkan. Man kan verkligen
undra om den möjligheten har utnyttjats
i detta fall.

Jag finner, herr talman, inte anledning
att fortsätta debatten, då vi ju får
möjlighet att återkomma till ärendet när
statsrådet har lagt fram propositionen.

Får jag dock bara till sist säga följande.
När statsrådet Wickman får resurser
för ett utvecklingsarbete på detta
område och skall undersöka möjligheterna
att ytterligare utveckla vårt näringsliv,
glöm inte bort Ranstadverken.
Undersök, herr statsrådet, om inte investeringen
på 250 miljoner kronor på
något sätt skall kunna vara till nytta
för en meningsfylld sysselsättning i Skaraborgs
län.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Wickman sade
att det var angeläget att dra lärdomar
av vad som har hänt när det gäller
den verksamhet där staten är ägare. Det
håller jag med om. Detta måste ske mot
bakgrunden av de principiella uttalanden
som regeringspartiet har gjort i fråga
om statlig verksamhet.

Jag tog upp en fråga beträffande informationen.
Nu säger statsrådet att det
inte fanns några möjligheter att lämna
mera information till de anställda än
som gjordes. Jag tar inte ställning i den
frågan, ty man måste vara mycket insatt
i förhållandena för att göra det.
Jag bara kom att tänka på att när andra
företag — privata företag — har sagt
att de inte har kunnat lämna ytterligare
information, därför att man har suttit
i delikata förhandlingar, har sådana
uttalanden tagits till utgångspunkt för
hårda anfall från socialdemokratisk
sida. Vi har haft debatter, herr statsråd,

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

i denna kammare just på den punkten
för inte så länge sedan. När däremot
staten anför det skälet, att den inte kan
ge informationer medan den förhandlar
med ett privat företag om försäljning,
då anser statsrådet Wickman att
det är ett tillräckligt skäl för att inte
ge de anställda information. Om ett privat
företag sitter i likartade förhandlingar
anses detta inte vara ett tillräckligt
skäl. Detta kan man säga utan att
i de enskilda fallen ha en absolut klar
uppfattning om att man har gått till den
yttersta gränsen för information.

Statsrådet sade ingenting till svar på
frågan varför Skövde stad inte var informerad
på ett tidigare stadium. Herr
Blom frågade hur det var med informationen
till länsarbetsnämnden. Det har
ju sagts att en av fördelarna med statlig
verksamhet är att information verkligen
kan ges även till dessa organ tidigare
än vad privata företag brukar
göra.

Statsrådet Wickman framhöll att villkoren
för statlig och enskild företagsamhet
självfallet måste vara desamma.
Ett statligt företag kan inte behålla sina
anställda längre än som är ekonomiskt
försvarbart, sade statsrådet Wickman.
Ja, det är riktigt, och det är en mycket
bra lärdom som jag hoppas att inte bara
statsrådet Wickman har dragit utan
även det socialdemokratiska partiet och
dess propagandamakare. Annonsen om
att endast den statliga verksamheten
kan trygga sysselsättningen har alltså
redan nu dementerats ett par gånger
under loppet av några dagar.

Herr Paul Jansson var mycket glad
över lösningen — och det är jag också
— att det finns enskild företagsamhet
som kan träda in. I det sammanhanget
avskrev han ju en stor del av det socialdemokratiska
näringslivsprogrammet
vad avser de frågor vi här diskuterar.
Han sade att man skall inte vara dogmatisk.
Företagsformen är inte det viktiga.
Det avgörande är att folk skall ha
sysselsättning. Vad är då kvar av socialdemokratins
påstående att endast

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

statlig företagsamhet kan ge trygghet
och tillräcklig information? Ett känt uttryck
säger: hälften prutades genast.
Herr Jansson prutade på denna punkt
100 procent. Det finns ingenting kvar
av fördelarna.

Om man inser riktigheten härav kan
man också komma en bit på den väg
som statsrådet Wickman avsåg, nämligen
att inte diskutera med utgångspunkt
i mer eller mindre propagandistiskt
utformade påståenden. Då tror jag att
man verkligen kan få lärdomar inför
frågor om statlig verksamhet. Jag hoppas
att de lärdomarna står sig på den
socialdemokratiska kanten även inför
1970 års val och att herr Jansson även
intar den ställningen när det gäller frågor
utanför hans egen valkrets.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Statsrådet Wickmans
anförande andades så mycken bot och
bättring att det kanske inte finns mycket
att tillägga. Jag vill ge honom en
honnör för de ärliga besked han ger
vid alla tillfällen i denna fråga. Jag vill
dock säga att det var något som jag
inte riktigt förstod. Han sade nämligen
att staten har inte släppt sitt grepp över
byggnadsmaterialbranschen. Men det
var ju inte meningen med Durox, och
jag vill citera vad statsrådet Länge sade
när denna fråga behandlades: ”Låt mig
för egen del fastslå att det primära skälet
för förvärvet av Durox inte varit att
få en möjlighet att pressa byggnadskostnaderna
och sänka priserna på
byggnadsmateriel — inte på något stäli
propositionen har detta gjorts gällande.
” Det var alltså inte skälet för inköpet.

Jag är inte heller riktigt glad över de
lärdomar som herr Wickman sade att
man fått men som han inte drog ut konsekvenserna
helt av, då han förklarade
att vår nuvarande apparat är inte tillräcklig
för att sköta företagen. Men kan
man inte också dra den slutsatsen, att
det ofta inte är lämpligt att staten dri -

Torsdagen den 12 december 1968

42 Nr 45

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
ver företag utan att man i stället bör
stödja dem på annat sätt? Det finns ju
också exempel från andra länder på
att statlig företagsamhet inte varit framgångsrik.

I fråga om insynen vill jag instämma
med herr Dahlén. Det är mycket möjligt
att det inte var lämpligt med insyn
under förhandlingarna. Men hur blir
det med den berömda insynen, och
hur blir det med ett enskilt företag? Om
vi har fått den lärdomen inom det statliga
företaget att det icke är lämpligt
med insyn, måste det vid förhandlingar
bli på samma sätt för ett enskilt företag.

Den bild som herr Jansson drog upp
är mycket ofullständig. Det gäller två
år, och det är 3 600 som friställs. Då
måste man veta hur många privatanställda
och statligt anställda det finns i
Skaraborgs län. Man måste också veta
hur många de privata företagen anställt
igen, och hur många de statliga
företagen har anställt. Hur går det med
de 260 från Durox som privata företag
tar hand om? Staten kan inte direkt garantera
någon annat än genom vanlig
arbetsförmedling även till privata företag.
Den jämförelsen är alltså mycket
ofullständig.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! En mera ingående debatt
om Durox har herr Wickman redan
utlovat i samband med den kommande
propositionen. Därför skall jag
inskränka mig till två mycket korta
kommentarer.

Jag pekade på att enskilda företag
genom sammankoppling av statliga företag,
vilka hade antingen råkat i obestånd
eller i andra besvär, hade fått träda
in och inte rädda utan rätta till situationen.
Herr Wickman sade då att
den linjen skulle regeringen fortsätta.
Man skulle fortsätta med något »liknande».
Jag vore därför intresserad av att
höra vad herr Wickman menade med
detta något kryptiska uttalande.

Den andra punkten gäller min fråga

om konkurrensförhållandena. Jag vill
bara inregistrera vad statsrådet Wickman
nu i dag säger, nämligen att konkurrensförhållandena
på lättbetongområdet
har varit så hårda — det har funnits
en internationell press också — att
det ur konsumenternas synpunkt inte
funnits något behov, om jag skall använda
den vokabulär som statsrådet
Wickman och regeringen använder, för
statlig företagsamhet att gripa in på
detta område.

Detta konstaterande har jag ingenting
emot. Det överensstämmer helt och hållet
med den argumentation som vi anförde
när frågan om Duroxaffären aktualiserades
för tre år sedan, men vid
det tillfället bestred regeringens representanter
vår ståndpunkt. Den lärdomen
skall därför kanske läggas till alla
andra lärdomar som regeringen har fått
av Duroxaffären, att konkurrensförhållandena
på detta område inte var så
konsumentvänliga som det antyddes i
motiven för inköpet av Durox.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Herr Dahlén lyssnade
tvdligen mycket förstrött till vad jag
sade, eftersom han kunde dra sådana
slutsatser av mitt anförande.

Jag började med att säga att min
personliga uppfattning i det längsta var
att staten borde om möjligt fortsätta att
driva Durox. Men eftersom jag har låtit
mig övertygas av de argument som
statsrådet Wickman har presenterat i
denna fråga, säger jag nu att när det
finns en lösning som är bättre och ger
de anställda större trygghet för framtiden
genom det samarbete som kommer
till stånd, då hade det verkligen varit
dogmatiskt, om jag fortfarande skulle
ha hävdat att staten skulle driva företaget
i samma form. Att sedan dra i väg
och säga att herr Jansson har prutat
100 procent på den socialdemokratiska
näringspolitiken, det är verkligen att
ta i, herr Dahlén.

Därefter skulle jag vilja säga några

Torsdagen den 12 december 1968

ord till herr Bengtson, som menade att
min historieskrivning var ofullständig.
Jag gjorde den mot bakgrunden av de
tidningsskriverier som förekommit i
denna fråga. Man har där gett just de
140 anställda som friställs vid Durox i
Skövde den bilden, att vad som hänt
skulle vara någonting av en katastrof
därför att det är ett statligt företag som
har tvingats vidtaga dessa åtgiirder.
Därför drog jag min historieskrivning.
De facto är det ändå så att 3 000 människor
har friställts inom det privata
närigslivet under en tvåårsperiod i Skaraborgs
län. Att sedan inte alla dessa
människor går arbetslösa beror på att
det ordnats arbetstillfällen åt dem. Men
att speciellt när det gäller de många
som friställdes inom textilindustrin fick
arbetsmarknadsverket vidtaga verkliga
kraftåtgärder för att genom omskolning
och beredskapsarbete skaffa dem sysselsättning.
Här föreligger i alla fall en
klar skillnad mellan vad som nu sker
och vad som har skett på den privata
sektorn. Där har inte givits några som
helst garantier för att den äldre arbetskraften
skulle ha jobb i fortsättningen,
men så har skett när det gäller Duroxaffären.

Slutligen vill jag bara säga några ord
till min värderade bänkkamrat, herr''
Blom, som jag tyvärr efter vad jag tror
delar bänk med för sista gången i dag.
Han slutade sitt inlägg med att anföra
ett »faktum». Han sade att fackföreningsordföranden
i Fabriks avdelning
i Skövde skulle ha uttalat att han föredrog
att vara anställd i ett privat företag
framför ett statligt. Eftersom denne
fackföreningsordförande inte här i riksdagen
kan försvara sig själv så skall jag
upplysa herr Blom att Lundberg — som
denne fackföreningsordförande heter —
vid flera tillfällen dementerat detta uttalande.
Han har blivit vantolkad på
den här punkten. Hade herr Blom läst
tidningarna ordentligt så har det i varje
fall i Aftonbladet klart framgått att
Lundberg har dementerat att han skulle
ha uttryckt sig så. Jag tycker det finns

Nr 45 43

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

skäl att anföra även detta i sammanhanget.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag inte bara lyssnade
noga på herr Paul Jansson, utan jag
skrev faktiskt ner de mycket intressanta
uttalanden som han gjorde att man
inte skall vara dogmatisk, att företagsformerna
inte skall vara avgörande utan
att här gäller det vem som kan ge sysselsättning.
Mot bakgrunden av den socialdemokratiska
uppläggningen av
årets valrörelse t. ex. var det ett mycket
intressant påstående. Herr Jansson är
ju ändå medlem av det parti som säger
att statlig företagsamhet ger t. ex.
bättre informationer, det är därför man
skall ha den ibland. Och att statlig företagsamhet
ger sysselsättning för de anställda.

Om herr Jansson ser efter i det stenografiska
protokollet kommer han att
finna att han verkligen sagt att vi inte
skall vara så dogmatiska. Det tycker jag
låter väldigt bra. Då kan vi alltså diskutera
från utgångspunkten att vi skall
försöka få ett näringsliv som är effektivt.
Allt tal om att den statliga företagsamheten
ur trygghetssynpunkt och
ur informationssynpunkt är överlägsen
är då borta. Om herr Jansson inte tycker
att det är borta med 100 procent, så
är jag fullt tillfredsställd om det är borta
till 90 procent.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Herr Jansson sade i sitt
senaste anförande att fackföreningsordföranden
i Fabriks i det berörda företaget
hade dementerat sina tidigare uttalanden
enligt referaten. I samtliga tidningar
jag läste hade framförts kritiska
synpunkter beträffande informationen.
Den hade inte skötts som den skulle,
utan han ansåg att ett privat företag
hade gjort det på ett bättre sätt.

Det är ju rätt märkligt att samtliga
tidningar har haft den versionen. Må -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen
hända har han av någon anledning senare
ändrat sitt uttalande. Det vet jag
ingenting om. Men jag vet ju också att
SIF:s ordförande framförde precis
samma åsikter. Denna andra fackliga
part var ju också inblandad, och den
hade samma uppfattning att informationen
skötts på ett sätt som inte var godtagbart.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! överläggningen kanske
borde vara avslutad, ty de bemötanden
jag vill göra gäller herr Daliléns tolkningar
av vad jag har sagt. Min erfarenhet
är att det är nästan omöjligt att få
herr Dahlén att förstå vad man säger.
Men för att det inte skall finnas kvar i
kammarens protokoll vill jag ändå upprepa:
Vårt agerande i Duroxaffären och
vad jag sagt här i dag innebär icke på
någon punkt något avsteg från vårt näringspolitiska
program eller från de
annonser som herr Dahlén så flitigt åberopar.

När vi säger att statliga företag krävs
för att trygga sysselsättningen så har vi
inte menat — och det vet herr Dahlén
i verkligheten mycket väl — att de statliga
företagen skulle lösa samtliga sysselsättningsproblem.
Det är ju en fullkomligt
orimlig tolkning, när 90 procent
av industrin är privatägd. Det har
heller aldrig inneburit något löfte —
jag upprepar det — att den anställde
i ett givet statligt företag är garanterad
sysselsättning i just det företaget. När vi
säger att statligt företagande behövs för
alt lösa sysselsättningsproblemen —
ibland håller också folkpartiet och centerpartiet
med om detta — så är det
bl. a. i de utsatta regionerna. Statligt
företagande behövs också i sådana fall
där risktagandet och utvecklingsarbetena
— i och för sig fullt legitimt och
inte alls beroende på någon ineffektivitet
— är så kostnadskrävande att den
privata företagsamheten inte orkar bära
dem. Jag är också övertygad om att
statligt företagande kommer att vara ett

nödvändigt instrument vid vissa
branschrationaliseringar; ett exempel
har vi redan i dag när det gäller verktygsmaskinindustrin.
Nej, syftet med
hela den diskussion som med sådan intensitet
bedrivs rörande frågan om Durox
är inte — detta framkom tydligt av
herr Bengtsons yttrande —- att verkligen
analysera vari problemen ligger och
hur man skall lösa dem.

Ironisera gärna över mig när jag säger
att vi självklart vill förbättra vår
apparat. Lika självklart är det att också
det privata näringslivet hela tiden måste
förbättra sin apparat för att undvika
risker för felinvesteringar och ineffektivitet.
Vad Duroxkampanjen egentligen
syftar till är att misskreditera statligt
företagande för att så långt möjligt bekämpa
en statlig aktivitet som för vissa
partier — detta gäller även centerpartiet
men i än högre grad folkpartiet och
högerpartiet — av rent ideologiska skäl
framstår som en utveckling som måste
motarbetas.

Herr Bengtson anser det vara en poäng
att det privata näringslivet på industrisidan
svarar för den större delen
av nyanställningen av de friställda i
detta liksom i andra fall och låtsas som
om detta skulle bero på att privata företag
är särskilt duktiga och effektiva
— i många fall är de det, men det är
inte detta frågan gäller. Eftersom 90
procent av de anställda i Sverige återfinns
inom privata industrier är det
självklart att de nya sysselsättningsmöjligheter
som erbjuds oftast ligger inom
den privata sektorn. Vi kan väl ändå
inte i dagens läge med det ännu så länge
obetydliga statliga företagandet ställa
kravet att statliga företag skall svara
för återanställning av alla som blir friställda.

Vi kommer att fortsätta vår aktivitet
på det statliga företagsområdet. Herr
Holmberg tyckte att det lät kryptiskt
när jag sade att den aktiviteten ofta
kommer att ske i form av olika samarbets-
och samgåendeavtal med privata
eller kooperativa företag. Vi kommer

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

inte att fortsätta denna verksamhet för
att — som herr Holmberg uttryckte det
— rätta till misstag hos statliga företag
genom räddnings- eller rättningsaktioner.
Om ett statligt existerande företag
har nytta av samarbete med ett privat
företag så anser jag att det är självklart
att det statliga företaget har skyldighet
att pröva denna möjlighet precis
på samma sätt som t. ex. Störa Kopparberg
och Oxelösund gör. Varför
skulle inte ett statligt järnverk ha ett
samarbetsavtal med ett privat järnverk
om det ur marknadsförings- och produktsynpunkt
är lämpligt? Vår planering
och den aktivitet som vi bedriver
är inriktad på att i inånga fall med utgångspunkt
från existerande privata företagsorganisationer,
marknadsföringsorganisationer
och annat, starta nya företag.
Om vi skulle avstå från den möjligheten
betyder det att vi skulle avstå
från att skapa nya sysselsättningstillfällen,
som icke kommer till stånd utan
den statliga medverkan det här är fråga
om. Jag kan lova herr Holmberg och
även de övriga deltagarna i debatten att
det icke bara är Duroxaffären som vi
får tillfälle att diskutera under vårriksdagen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag lovar att det skall
bli min sista replik i denna debatt.
Statsrådet Wickmans anförande här i
dag har nämligen varit mycket tillfredsställande.

Han har sagt:

1) Inrättandet av statliga företag kan
inte lösa alla trygghetsproblem;

2) om ett statligt företag inrättas,
kan man inte där ge någon garanti för
tryggad sysselsättning för de anställda;

3) ett statligt företag kan inte lova att
ge bättre insyn och information åt de
anställda, åt arbetsmarknadsparterna, åt
den kommun i vilken företaget finns, än
vad privata företag kan ge.

Jag tycker det är mycket tillfredsställande
besked.

Ang. verksamheten inom Durox-koncernen

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Statsrådet Wickman
fällde ett yttrande som jag inte vill
låta denna session av första kammaren
sluta med. Det var då statsrådet Wickman
bara kastade ut att högerpartiet_

jag nämner bara högerpartiet eftersom
jag representerar det; de andra får svara
för sig själva — av ideologiska skäl
skulle ta avstånd från statlig företagsamhet.

Vi har fort denna debatt på ett mycket
lugnt och sansat plan, men tillåt
mig säga att jag är ytterligt förvånad
över att statsrådet Wickman, soin ju
tacklat de statliga företagsfrågorna och
företagsfrågor över huvud taget i första
hand utifrån praktiska effektivitetssynpunkter,
skall komma tillbaka till några
slags ideologiska föreställningar om att
det ena eller andra partiet på grund
därav är för eller mot samhällelig verksamhet
i denna form. Jag vill därför
framhålla att för högerpartiets del är
det just effektivitetsfrågorna, de praktiska
frågorna, som måste vara avgörande
för valet av företagsform. En annan
sak är emellertid att vi av erfarenhet —
och det har också statsrådet Wickman
kunnat konstatera — funnit att enskild
företagsamhet visat sig överlägsen statlig
företagsamhet på vissa områden, troligtvis
de flesta. Det får naturligtvis
inte hindra att man bedriver både kooperativ,
kommunal och statlig företagsamhet
och etablerar samverkansformer
mellan dessa olika företagsamheter, under
förutsättning att allt detta bedrivs
på lika och samma villkor.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det beror inte på mig
utan på herr Dahléns metod att argumentera
att jag åter går upp i talarstolen
—- både för egen del och med
tanke på kammarens ledamöter hoppas
jag att det skall vara sista gången i den
här debatten.

I varenda debatt använder herr Dahlén
den taktiken att han gör en sam -

46 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

manfattning av vad hans motståndare
har sagt, och varje gång innebär hans
sammanfattning en direkt förvanskning.
Den gör det nu på den centrala
punkten när det gäller information och
insyn i de statliga företagen. De statliga
företagens skyldighet är att uppfylla
mycket höga krav på information
och insyn. Det kan tänkas att det också
i fortsättningen kommer att finnas
statliga företag, som inte fyller de kraven,
men det betyder inte att kraven
inte gäller. Som jag sagt tidigare kommer
det naturligtvis bland de statliga
företagen att begås misstag. Men kom
ihåg att det är misstag som kan rättas
till därför att staten är ägare och staten
har sin bestämda vilja i denna fråga.

Herr Holmberg tog avstånd från ideologin.
Det var ju glädjande att herr
Holmberg uteslutande använder en
odogmatisk effektivitetsvärdering. Men
det tog inte lång stund — förlåt att jag
säger det —• innan herr Holmberg var
tillbaka i ideologin genom sin mycket
svepande värdering av privat företagande
kontra statligt företagande.

Jag vill för sista gången återgå till
överlåtelsen av lättbetongtillverkningen
i Skövde till Ytong. Det är ju inte
därför att Ytong är ett privat företag,
som det har möjligheter att driva denna
verksamhet effektivare än det är möjligt
för staten, utan det beror uteslutande
på att Ytong är ett bra och välskött företag
med helt andra resurser än vad
det isolerade Duroxföretaget har och
med helt andra möjligheter än vad vi
skulle haft att tillföra verksamheten
den tekniska ”know-how” m. m. som
Ytongbolaget besitter.

Jag hoppas emellertid att herr Holmbergs
avståndstagande från det ideologiska
kommer att bestå, när vi återkommer
till dessa frågor under vårriksdagens
debatter.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 57, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 54 över dels Kungi.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,
m. m., dels i anledning av propositionen
väckta motioner, dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet, dels ock
motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera beslöts på gjord proposition
att memorialet skulle läggas till
handlingarna.

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående
rätt till visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall m. m. jämte motioner.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
en framställning från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor, som
avlåtits den 6 november 1968, med förslag
till ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Förslaget åsyftade, att riksdagens
ledamöter skulle få rätt till visstidspension
eller avgångsersättning vid
avgång före 65 års ålder under vissa
förutsättningar. Enligt förslaget skulle
för visstidspension erfordras, att leda -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. ratt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

mot fyllt 50 år vid mandatets upphörande
och tillhört riksdagen minst sex
år. Hel visstidspension skulle förutsätta
20 riksdagsår. Sådan pension skulle för
månad utgöra 30 procent av det vid
varje tidpunkt gällande basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Då antalet
riksdagsår vore mindre än 20 och
rätt till pension förelåge, skulle den
månatliga pensionen för varje riksdagsår
utgöra 1,5 procent av förenämnda
basbelopp.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels den under allmänna motionstiden
väckta motionen 11:647, av herr
Rubin,

dels ock följande i anledning av framställningen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 1027,
av herr Werner, och II: 1299, av herr
Hermansson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 1034,
av fröken Ranmark m. fl., och 11: 1311,
av fru Sjövall m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 1035,
av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Olsson, Johan, samt II: 1309, av herr
Eriksson i Bäckmora och herr Johansson
i Skärstad,

4) motionen 11:1300, av herr Werbro,

5) motionen II: 1308, av herr Gustavsson
i Alvesta och herr Jonasson,
samt

6) motionen II: 1310, av herr Sjöholm.

I motionerna I: 1027 och II: 1299 hade
anhållits, att riksdagen måtte avslå
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
nu föreliggande förslag till ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr
98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

I motionerna I: 1034 och II: 1311 hade
yrkats, att riksdagen skulle med avslag
å förvaltningskontorets förslag antaga
förslag till lag om ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om er -

sättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i enlighet med de riktlinjer,
som angivits i motionerna, och med
den utformning, som det finge ankomma
på konstitutionsutskottet att utarbeta.

I motionerna I: 1035 och II: 1309 hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
förvaltningskontorets skrivelse av den
6 november 1968 angående ändring i
ersättningsstadgan samt att riksdagen i
skrivelse till förvaltningskontoret skulle
hemställa, att nytt förslag måtte föreläggas
1969 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

A. med avslag på motionerna

II: 647,

I: 1027 och II: 1299,

I: 1034 och II: 1311,

1:1035 och II: 1309,

II: 1300,

11:1308 samt

II: 1310

och med bifall i huvudsak till förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor, för sin
del antaga det som bilaga till utlåtandet
intagna lagförslaget; och

B. besluta, att kostnaderna för pensioner
och ersättningar enligt de nya bestämmelserna
skulle bestridas från fjortonde
huvudtitelns förslagsanslag till
Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter
m. fl.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I de senaste årens inrikespolitiska
debatt och inte minst i
årets valrörelse intog frågan om låginkomstproblemet
och jämlikhetsproblemen
en mycket dominerande plats.
Även efter valet har denna debatt gett
eko i detta hus både i remissdebatten
och senare — jag tänker därvidlag på
debatten kring beslutet att tillsätta en
utredning i syfte att föreslå en sänkning
av gruvarbetarnas pensionsålder.

Inom den fackliga och politiska ar -

48 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

betarrörelsen har denna debatt pågått
länge, och man har också fastslagit riksdagens
medansvar för det nuvarande
tillståndet liksom ansvaret för att en
ekonomisk och social utjämning verkligen
påbörjas.

Mot denna bakgrund är förslaget frän
riksdagens förvaltningskontor om visstidspensioner
för riksdagsledamöter
mycket förvånande. Det går inte att
hävda att riksdagsledamöterna hör till
de grupper i samhället, för vilka förbättringar
vare sig lönemässigt eller beträffande
sociala förmåner är en första
gradens angelägenhet. När det gäller
pensionsfrågan står exempelvis en sänkning
av pensionsåldern för gruvarbetare
och andra arbetare med tunga och
hälsovådliga yrken främst på dagordningen.

Redan inom ramen för nuvarande bestämmelser
har riksdagsledamöterna betydligt
bättre pensionsförmåner än flertalet
medborgare i vårt land. Det kan
inte vara riktigt att vi riksdagsmän skall
tillerkänna oss som generell grupp en
pension i vissa fall redan vid 50 års
ålder, utan att vi samtidigt är beredda
att ge flertalet medborgare tillnärmelsevis
samma förmån. Hur skall vi kunna
bli tagna på allvar mitt uppe i en debatt
om jämlikhetsproblemen, om vi
skulle besluta i enlighet med förvaltningskontorets
av konstitutionsutskottet
praktiskt taget till 100 procent accepterade
förslag? Den enda punkt där konstitutionsutskottet
går emot förvaltningskontorets
förslag är beträffande
undantagsregeln om 45-årsgränsen. I
detta fall säger sig utskottet ha hyst viss
tvekan.

.lag delar den uppfattning som kommit
till uttryck i en ledare i Nya Norrland
för nästan på dagen en månad sedan
där följande säges: ”Att ge en avpolletterad
50-åring 21 000 kronor om
året fram till den ordinarie pensionsåldern
som tack för sex års riksdagsarbete
är en utmaning mot all anständighet.
Det går inte att hänvisa till 50-åringarnas svåra läge på arbetsmark -

naden. Skogsarbetare Karlsson i västra
Ångermanland kan, när han blir utstampad
ur arbetslivet och om han är 60
år, få 800 beskattningsbara kronor i
månaden av samma statsmakter som nu
själva enligt riksdagens förvaltningskontor
skulle honoreras med 1 740 kronor
i månaden tio år tidigare.”

Jag tror inte heller att de nuvarande
pensionsbestämmelserna motverkar en
föryngring av riksdagen. Det skulle
verkligen vara illa ställt, om inte andra
faktorer än löne- och pensionsförmåner
var avgörande vid nominering av kandidater
till Sveriges riksdag.

Herr talman! Jag kan inte acceptera
ett förslag som det föreliggande, som
inte endast är ägnat att vidga klyftorna
i fråga om sociala förmåner utan
också är ett sabotage mot alla utjämningssträvanden.
Det är dessutom ett
förslag, som i sig självt innebär stora
orättvisor mot dem som eventuellt skulle
komma i åtnjutande av denna visstidspension.

Eftersom vi inte godkänner de motiveringar
som legat till grund för riksdagens
förvaltningskontor såsom skäl
för det här förslaget, vilket nu konstitutionsutskottet
i allt väsentligt accepterar,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionsparet 1:1027 och II:
1299.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Föreliggande förslag torde komma
att gå till riksdagens historia som ett
av de mera märkliga, oavsett om de vinner
riksdagens bifall eller ej. Ett godkännande
kommer emellertid att bli en
ständig påminnelse om den fara som
ligger i en ordning, där förmånstagarkretsen
också är den beslutande. Ett godkännande
kommer inte att få det försonande
eftermäle som ändå brukar
följa ett »olycksfall i arbetet», eftersom
grava invändningar gjorts och kommer
att göras i dag både i denna kammare
och i medkammaren, innan beslut fat -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. rätt till visstidspension

tas. Att sålunda i efterhand skylla på
förbiseende torde inte gå för sig. Inte
heller kan man skylla på att man inte
förstått vad det är fråga om, eftersom
förslaget som sådant är mycket enkelt
att förstå. Det är bara sakskälen som
är oförståeliga, eftersom de egentligen
inte alls finns.

Framtida forskare i politisk historia
kommer att kunna konstatera bl. a. att
de som försvarar det här dokumentet
är beredda att behandla sin egen kår
efter helt andra sociala och mänskliga
principer än de praktiserar som socialpolitiker
och lagstiftare för medborgarna
i allmänhet. Föreställningen att den
enskilde riksdagsmannen, som blir arbetslös
från riksdagen, skulle vara i någon
principiellt eller sakligt svårare situation
än andra grupper i samhället
håller nämligen inte alls enligt mitt förmenande.

Dessutom kan det ju inte vara fråga
om ett gruppbehov utan om ett individbehov.
När olyckan drabbar någon i
form av tvång till arbetsbyte eller arbetslöshet,
är det inte besvärligare för
riksdagsmännen än för andra. Det är
den sakliga situationen i det enskilda
fallet som blir intressant. Förslaget bygger
sålunda på en fiktion, sprungen ur
en helt annan omvårdnadstanke och
omsorg än den som riksdagen och vårt
samhälle är beredda och har möjlighet
att bestå medborgarna i allmänhet.

Vad det här är fråga om är att betala
ut pension, i vissa fall från 50 år, till
fullt friska personer, detta t. o. m. om
vederbörande har anställning på annat
håll än i allmän tjänst, alltså på den
privata arbetsmarknaden eller inom organisationslivet
eller om han bereder
sig inkomster som egen företagare eller
t. ex. storrentier. Det kan alltså inträffa
att en person, som kommer in i
riksdagen vid 30 års ålder och lämnar
den vid 50, kommer att få en pension
vid avgången, mätt efter dagens förmånssituation,
på drygt 20 000 kronor
om året. Om vederbörande inte vill, behöver
han eller hon inte mera göra ett

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 45

för riksdagens ledamöter i vissa fall
enda produktivt handtag och sålunda
bidra till folkförsörjningen under resten
av sitt liv. Även till den som har en
enskild tjänst eller tjänar pengar som
företagare utgår denna pension ograverad.

Det är alltså i detta fall inte fråga om
att ersätta förlorad arbetsinkomst på
grund av arbetsoförmåga eller hög ålder,
utan rätt och slätt om ett mycket
exklusivt förmånssystem, vilket i mycket
ringa grad eller ingen alls har karaktär
av pension. Den som exempelvis
har 100 000 kronor i årsinkomst kan
alltså, beroende på antalet år i riksdagen,
vid sidan av denna lön kamma
hem mellan sex och tjugo tjugondelar
av en pension på cirka 20 000 kronor,
.lag mistänker att det är sådant som kallas
för mums filebabba!

Nu gällande pensionering av riksdagsmän
mellan 65 och 67 år kan naturligtvis
med viss rätt kallas visstidspensionering.
Det är ju eu övergångsform
till den ordinarie pensioneringen.

.lag ifrågasätter dock om det är en
rimlig beteckning över huvud taget på
de förmåner som utskottet nu vill tillerkänna
oss riksdagsmän. Det är här inte
fråga om att ersätta utebliven lön på
grund av uppkommen arbetsoförmåga
genom sjukdom eller invaliditet eller
hög ålder, utan avsikten är att årligen
betala ut pengar därför att vederbörande
har bytt yrke, till och med även om
det har skett på grund av vederbörandes
egen åtrå att lämna riksdagen —
märkliga tanke! — och om man har
övergått till ett både lindrigare och väsentligt
bättre betalt arbete. Detta kan
jag omöjligen kalla för pension med
hänsyn till vad vi normalt lägger i det
uttrycket. Benämningen visstidspension
är inte mycket bättre. Men det låter
naturligtvis bra med termen pension,
och jag förstår, om detta förslag genomföres,
att riksdagsmännen vid 50 års ålder
kommer att känna sig som pensionärer.
Många kanske redan känner sig
nerslitna redan vid tanken på detta lovande
system!

50 Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens

Utskottet har gjort det verkligt enkelt
för sig. Man bevisar egentligen ingenting
beträffande behovet av detta arrangemang.
Ett resonemang, som är i
svang och som skall legitimera systemet,
är att den som lämnar sitt ordinarie
arbete för ett riksdagsuppdrag
har svårare än andra att få nytt jobb.
Han måste räkna med att få ta sämre
betalt arbete än andra på grund av frånvaron
från det gamla yrket under riksdagsperioden.
Rent teoretiskt kan naturligtvis
sådana fall inträffa. Det är ju
alldeles klart. Strängt taget kan vad som
helst inträffa för individen. Men jag är
övertygad om att riksdagsmännen i allmänhet
i viss ålder kanske med ytterst
få undantag har minst lika lätt som andra
i motsvarande åldersgrupp att skaffa
sig nytt arbete.

För det första så glömmer man nog
inte sitt yrkeskunnande så lätt som man
har försökt göra gällande i debatten,
om man över huvud taget har haft något
förstås. För det andra ger riksdagsarbetet
allmänna insikter, kunnande
och erfarenheter som absolut måste vara
till gagn vid arbetssökandet. Vidare
kommer antalet sådana tjänster som kan
ligga bra till för en riksdagsman att
öka snabbt. Jag skulle också tro att riksdagsmännen
kommer att kunna göra
sig gällande på de mera expansiva sektorerna
när det gäller arbetskraftsefterfrågan
i framtiden. Se t. ex. på socialpolitiken
och kommunernas engagemang
där.

Vi skall även komma ihåg, att vi nu
kräver ett nytänkande och en ny politik
när det gäller inställningen till medelålders
och äldre arbetskraft. Detta
gör sig visserligen inte särskilt mycket
gällande inom industrisektorn för närvarande,
men vi måste snabbt komma
till rätta med den sneda politik vi för
på detta område om inte annat så genom
lagstiftningens hjälp. Vi kan nämligen
inte ha det på det sättet i framtiden,
att arbetsgivarna ensidigt och hänsynslöst
sorterar arbetskraft t. ex. efter

ledamöter i vissa fall
det kalendariska år den anställde har
på nacken.

I debatten utanför kamrarna — men
i farlig närhet av dessa — har i denna
fråga sagts mycket som präglas av
slappt tänkande och respektlöshet inför
jämlikhetstanken. Sålunda har det bl. a.
sagts att om vi inte ordnar en god pension
_ja, t. o. m. en bättre pension än

utskottet föreslår — riskerar vi att den
före detta riksdagsmannen »får ta vilket
jobb som helst». Jag citerar detta
därför att jag tror att ett sådant tänkande
— omedvetet hoppas och tror jag —
har påverkat den opinion som ändå
finns till förmån för förslaget.

Alltså, uttryckt i klartext: riksdagsmannen
är mera värd än folk i allmänhet
och kan därför rimligtvis inte finna
sig i samma öde som andra, nämligen
att få ta det jobb som står till buds då
valfrihet inte föreligger. Riksdagsmannen
är tvdligen ett sprödare blomster,
värd en annan omsorg och hänsyn än
andra, t. ex. alla de som måste göra
dessa »vilka jobb som helst» för att vårt
samhälle över huvud taget skall fungera.

Jag erkänner givetvis att om man fått
vanor som man trivs med och betraktar
som förmånliga så känns det inånga
gånger mycket hårt att behöva lämna
dem. Men det kan inte vara hårdare
för en riksdagsman än för alla andra i
den skara på hundratusentals människor,
som bara under loppet av några
år tvingas byta arbete och yrke och
oftast får ur olika synpunkter mindre
förmånliga sysselsättningar.

Nej, vad det här rör sig om — oavsiktligt
eller avsiktligt — är att genomföra
en uppenbart orättvis privilegielagstiftning
till riksdagsmännens förmån.

Bortsett från det sakligt oberättigade
i denna reform finns en aspekt på problemet,
som väl redan framgått indirekt
men som jag vill lägga kammarkollegerna
på hjärna och hjärta.

Som jag flera gånger har framhållit
här i kammaren — nu senast i den all -

Idrsdagen den 12 december 1908 Nr 45 5J

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

mänpolitiska debatten —- har vi ett utpräglat
privilegiesamhälle på lönemarknaden,
så orimligt att krafttag måste
tas även på kort sikt. Ingen tvekan kan
heller råda om att det ytterst blir statsmakterna
som har ansvaret för att denna
nyordning förr eller senare kommer
till stånd, om inte parterna själva klarar
upp den historien på ett något så när
tillfredsställande sätt. Att det i riksdagen
finns respekt för rim och reson på
ifrågavarande område visar inte minst
de allmänna olustreaktioner, som följde
på vissa höglönegruppers agerande för
tre år sedan. Skulle riksdagen nu godkänna
det framlagda förslaget har man
skapat ett monument över privilegietänkandet,
som kommer att allvarligt
försvåra för riksdagen att i andra sammanhang
reagera mot och komma till
rätta med privilegietänkandet. Riksdagen
har då avhänt sig den integritet, åtminstone
moraliskt, som den behöver
för att kunna fungera effektivt i andra
sammanhang; och den har gjort det på
ett mycket betänkligt sätt.

Sedan kommer riksdagsledamöterna
att åka hem och i primär- och sekundärkommuner,
kanske även på andra
håll, fortsätta uppbyggnaden av detta
orimliga system som man redan har
börjat tillämpa i kommunerna, vilket
tycks vara den egentliga inspirationskällan
till föreliggande förslag. Här har
vi ett strålande exempel på hur slarv
och feltänkande sprider ringar omkring
sig utan att folk har klart begrepp om
vad som pågår och inser vad man skapar.

Någonstans i utskottets utlåtande talas
om att »bredda och fördjupa demokratins
medborgerliga förankring». Man
tänker där på rekryterings- och kontaktaspekterna.

Nu är ju den politiska demokratin
en arbetsform för att förverkliga demokratin
människorna emellan på livets
olika områden. Använder man politiska
instrument för att skapa ojämlikhet,
som det här rör sig om, skall man
faktiskt inte tala om demokrati i sam -

manhanget. Den politiska demokratin
är inte till för den politiska demokratin,
utan för människorna och en förbättring
av deras livsvillkor. Detta visar
bara vad alla vet, nämligen att man
kan ge den mest trista sak de vackraste
klädnader. Men därför ändras som bekant
inte innehållet.

Jag vill också erinra om att det finns
arbetslöshetsförsäkringar. Vi har det
speciella arrangemanget med äldrestödet,
vi har sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar
i övrigt. Därför kan
det inte vara tal om att vi skulle sitta
alldeles i sjön.

Ärade kammarledamöter! Jag vill inte
a priori hävda, att det inte skulle finnas
något skäl över huvud taget för en
uppmjukning av nuvarande pensionssystem
för riksdagsmännen. Men om så
sker skall det gälla en pensionering i
egentlig mening, och inte någon sorts
lön i de låga åldrar som man har tänkt
sig enligt utskottets förslag. Jag har inte
heller någonting emot att det blir ett
avgångsbidrag i egentlig mening i vårt
fall, på samma sätt som gäller på den
öppna arbetsmarknaden.

Kollegan herr Ferdinand Nilsson har
motionerat om avslag på utskottets förslag
och om återremiss till vederbörande
styrelse.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig helt till detta motionsyrkande, som
alltså innebär att utskottets förslag avslås
och att ärendet återremitteras. Det
skulle ge oss möjlighet att inom riksdagsgrupperna
och man och man emellan
verkligen tänka igenom denna fråga,
och det skulle förhindra oss från
att göra en kapital dumhet, som kommer
att bli en belastning för oss framöver.

Jag är helt införstådd med att utskottet
ömmar för de riksdagsmän, som är
i det prekära läget att de kan slås ut av
riksdagsreformen. Jag vet inte om det
är formellt möjligt, men jag utgår från
att så är förhållandet. Under sådana
omständigheter vill jag deklarera att om
riksdagen beslutar återremiss och därefter
ett förslag läggs fram, som riks -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens
dagen finner det vara rimligt att effektuera,
har jag absolut inte någonting
emot att det får retroaktiv verkan. Jag
skjuter inte in mig på någon särskilt
utsatt grupp i dag. Detta är för mig en
principfråga, en praktisk fråga och även
en ekonomisk fråga av största vikt.

Jag vore glad om denna kammares
ledamöter slöt upp på herr Ferdinand
Nilssons linje. Vi kan inte stå till svars
med att göra en sådan här sak. Även
om det finns detaljer som det kan förefalla
finnas något förnuft i, kan vi inte
ta förslaget som helhet. Om vi gör det,
förlorar vi möjligheterna att föra en
verkligt aktiv debatt om socialförsäkringssystem
och avtalsf ör mån er över
huvud taget, en fråga som nu tränger
sig på med enorm kraft och som vi
inte kan vara oberörda av.

Jag vill erinra om den händelse som
inträffade för tre år sedan. Inom alla
partier gick vi omkring och svor mer
eller mindre över att vi var så följsamma
den gången. Jag är rädd att vi håller
på att förhasta oss en gång till, och
denna gång ännu mera.

I detta sammanhang känner jag, herr
talman, ett behov av att göra en liten
deklaration, men sedan skall jag sluta
mitt anförande.

Jag har talat om pensioner — eller
vad vi nu skall kalla det. Jag har väl
också för en och annan gjort klart, att
jag tycker att det var psykologiskt mycket
olyckligt att vi följde SACO förra
gången. Men jag har aldrig uttalat mig
om riksdagsmännens löner, och för att
ni inte skall få ett snedperspektiv alldeles
i onödan i fråga om vad jag är
ute efter vill jag säga att jag — som är
anhängare av arbetsvärdering, vid vilken
hänsyn tas till arbetstid, ansvar
osv. — är övertygad om att det går att
försvara vår riksdagsmannalön. En annan
sak är att man bör välja rätt tillfälle
och rätt metod. Det är vad vi har
diskuterat under årens lopp.

Det vi nu sysslar med finner jag däremot
ingen möjlighet att försvara.

ledamöter i vissa fall

I detta anförande instämde herrar
Stadling (s), Högström (s) och Oscar
Carlsson (s).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Dagens förhandlingar
här i kammaren har dragit ut på tiden,
och jag vill endast helt kort antyda vad
som varit avgörande för mig när jag
varit med om denna motion.

Jag vill understryka att jag sedan
början av 1930-talet från partikansliet,
från kammarläktare och sedan i kammaren
ganska väl har följt med förhållandena
inom riksdagen. Jag har funnit
fall som har varit upprörande — fall då
män som gjort en hedrande och hygglig
insats låkat i en situation, som inte kan
anses rimlig, riktig och försvarlig. Jag
vill understryka att jag är klart positiv
när det gäller att förhindra sådant.

Jag vet emellertid också att miljön i
riksdagen inte är sådan, att den gör
människor i sin fulla arbetskraft odugliga
att försörja sig själva efter tre—sex
års riksdagsvistelse eller i 50-årsåldern.
Det är ett orimligt betraktelsesätt som
jag måste reagera emot.

Föreliggande förslag har utsatts för
en så pass hård kritik att det väl behöver
överses. Därvid förutsätter jag
att vi snart nog och i ett lämpligare
läge kan erhålla ett nytt, bättre och
mera skäligt avvägt förslag.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna nr 1:1035
och II: 1309.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag skall försöka anslå
en något annan ton än ”Mums filibaba”-Persson,
och jag ber att redan från
början få avisera åsikter tvärtemot de
föregående talarnas.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
40 berör oss själva; vi som just nu tillhör
denna kammare och medkammaren
och alla som skall efterträda oss.
Det berör oss som enskilda människor

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

och medborgare, och då blir vi plötsligt
så försiktiga, ja nästan blyga.

Att begära något för egen räkning är
känsligt. Det kan och det kommer att
misstolkas och bli föremål för ironiska
och spetsfundiga kommentarer. Jag
förstår och respekterar de kolleger, som
vill ligga lågt i ett ärende som detta.
Men om det finns sakliga skäl att plädera
för och begära en förbättring av
föreliggande förslag är det väl också
en skyldighet gentemot de kamrater,
som direkt och påtagligt är berörda av
förslaget, att vi framför dessa skäl och
arbetar hårt för att få en viss förbättring
till stånd och — om detta till äventyrs
skulle misslyckas nu — att försöka
ge ärendet en skjuts framåt för en
positiv omprövning senare.

Vilket slags människor är det som
just nu sitter i riksdagen? Att det är en
blandad skara av olika individer är fullt
klart — en heterogen samling. Det skall
och bör vara på det sättet. Därmed
följer också att en del av oss är i mera
direkt behov av ekonomisk trygghet av
det slag, som avsikten är att skapa enligt
konstitutionsutskottets förslag, än
andra kamrater, som t. ex. herr Yngve
Persson och jag själv med våra sexsiffriga
tal i inkomststatistiken och med
våra välordnade pensionsförhållanden.

Jag skall för att belysa situationen
något syssla med två begrepp — riksdagsledamöternas
ålder och inkomster.

Om åldern är kunskaperna exakta.
Om inkomsten talar officiella siffror,
vilka självfallet också är exakta och
korrekta men inte helt lättolkade. Det
torde vi alla här känna till och särskilt
specialisterna i bevillningsutskottet.

Alltnog — åldern. Det finns nog så
intressanta siffror framräknade, t. ex.
den att den andra kammaruppsättning,
som nu avgår, har den högsta medelåldern
— den var år 1965 efter nyvalet
53,6 år — som någonsin förekommit i
riksdagen sedan nuvarande tvåkammarsystem
infördes. Man kan också
konstatera att svängningarna varit förvånansvärt
små, att medelåldern i förs -

ta kammaren legat ett par år högre än i
medkammaren och att ingen tendens
till föryngring har kunnat spåras; tvärtom
på andrakammarsidan.

Sedan vill jag presentera en annan
siffra, som jag räknade fram i går, och
som är direkt relevant för det nu diskuterade
ärendet. Det är siffran som
anger åldern vid inträde i riksdagen.
Medianåldern, dvs. den ålder som hälften
av ledamöterna underskred och
hälften överskred vid sitt inträde i
riksdagen, är vad gäller i dag sittande
riksdagsuppsättning för första kammarens
del 47 ar och för andra kammarens
45 år. Det finns en viss osäkerhet i materialet
— jag har inte tagit hänsyn till
att några ledamöter har haft ”permission”
över någon valperiod och sedan
kommit igen. För det följande resonemanget
kan vi dock bortse från den
felaktigheten, den påverkar inte bilden.

Inträdesåldern har sin betydelse för
bedömning av skäligheten i det förslag
till förbättring av det nu i betänkandet
presenterade förslaget, som jag kommer
att ställa.

Förutom medianåldern kan det vara
av värde att veta, hur många som kommit
hit unga, om jag får beteckna dem
som inte fyllt 40 år före entrén här på
det sättet. Det rör sig i dag om 27 ledamöter
i första kammaren och 65 i den
andra. Det är slående, men vid eftertanke
självklart, att man just i den samlingen
finner de flesta utpräglade representanterna
för politikerskrået, ”the
political man”. Det gäller veteraner som
herrar Erlander, Ohlin, Sven Andersson
och Kinna-Ericsson men också herrar
som Allard, Alemyr och Ahlmark, för
att ta några exempel bland A-pojkarna.

Det är knappast den kategorin verkliga
yrkesmän som kan komma att behöva
den förbättring i pensionsvillkoren
som jag föreslår. Jag nämner detta
därför att jag fått den uppfattningen, att
den som inväljs ung och väl omväljs
en gång, sedan oftast sitter mycket
länge och mera sällan kommer att nyttja
visstidspensionens förmåner. Som

54 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens

underlag till ganska illvilliga räkneexempel
både i pressen och här i kammaren
kan de här unga politiska lejonen
väl användas, men vi bör kanske
räkna mera verklighetstroget och rnedelsvenssonskt.

Den fyrpartimotion, som i andra kammaren
har Elisabet Sjövall som första
namn och som jag väckt i denna kammare,
har beskärts en välvillig skrivning
från konstitutionsutskottets sida.
Man säger att man inte nu kan förorda
ändringen från 20 kvalifikationsår till
12 för full pension.

Det kan vara farligt att läsa mellan
raderna i ett utskottsutlåtande. Dock
tror jag mig stå på ganska säker grund,
när jag ur utskottets formulering utläser
en tankegång att behandla frågan i
två etapper: först få igenom det föreliggande
enhälliga utskottsförslaget och
sedan — sannolikt — ta nästa steg.
Jag tror att det skulle vara lika bra att
ta det något längre steget på en gång
och få det hela överstökat. De syrliga
presskommentarerna kommer vi ändå
inte ifrån! Vad beträffar den kritiska attityd
som odlas på en del håll så snart
det gäller riksdagsmännens ekonomiska
villkor har vi bara att konstatera, att
den existerar.

Innan jag går in på inkomstförhållandena
hos riksdagsmännen vill jag
helt kort berätta, vad sänkningen av
gränsen från 12 till 20 år skulle betyda
i pengar i dag. Den som suttit i riksdagen
i sex år och får gå någon gång efter
fyllda 50 år skulle få 870 kronor per
månad fram till 65 års ålder, då andra
villkor träder i kraft. Efter nio år dvs.,
efter tre lyckade valkampanjer enligt
den nya ordningen, skulle månadspensionen
utgöra 1 305 kronor för att efter
12 års riksdagsarbete komma upp i 1 740
kronor.

Om jag kopplar ihop detta med den
tidigare redovisade medianåldern 45
och 47 år — som förenklat kan slås
ihop till 46 år — så finner vi ett typfall.
Det är en 58-åring som i 12 år arbetat
i riksdagen och som, när han un -

ledamöter i vissa fall

der de närmaste sju åren fram till 65
års ålder skall försörja sig med annat
arbete, får en arbetsfri grnndinkomst
eller visstidspension på 1 740 kronor i
månaden, .lag finner detta rimligt.

Jag har förstått att fru Elisabet Sjövall
i andra kammaren kommer att löra
ett resonemang om svårigheten — eller
omöjligheten — att kombinera riksdagsarbetet
med annat arbete och om
den ökade arbetsbelastningen i riksdagen.
Jag skall med min korta eifai enhet
här inte göra det utom i så måtto,
att jag kan till fullo bestyrka omöjligheten
att här försöka göra ett helt och
fullt arbete och samtidigt göra en nämnvärd
insats på hemmaplan.

Jag vill ett ögonblick beröra möjligheterna
till föryngring av den blivande
kammaren efter 1970 års val i relation
till detta förslag. Utskottet skriver på
sidan 4 i betänkandet på tal om önskemålen
om föryngring av riksdagen: »Det
är från denna synpunkt otillfredsställande,
om nomineringsförfarandet måste
påverkas av hänsyn till de fungerande
riksdagsledamöternas ekonomiska situation.
En annan viktig synpunkt är
att det blir alltmer angeläget att säkra
en god rekrytering till riksdagen.»

Jag håller helt och fullt med om detta.
Och jag skulle vilja be dem som är
negativa till principerna i förslaget och
njugga med villkoren att allvarligt tänka
på dessa rader i utskottsbetänkandet.
En ekonomisk grundtrygghet för sittande
riksdagsman vid en eventuell genomklappning
ger de bakomliggande valorganisationerna
en större frihet och
den bör komma att leda till en föryngring
av den nya kammaren.

»Förtidspensionering» på någorlunda
hyggliga villkor kommer att ge ny friskhet
åt vår främsta valda församling, åt
riksdagen.

Det finns också en annan synpunkt:
den enskilde riksdagsmannens större
personliga oberoende i förhållande till
sina uppdragsgivare, sina valmän. Det
kan finnas situationer då detta är ytterst
värdefullt, och det ligger också

Torsdagen den 12 december 1908 Nr 45 55

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

helt i linje med vår grundtanke att imperativa
mandat icke skall existera.

Sedan skall jag säga några ord om
inkomstförhållandena. Jag har haft tillfälle
att ganska flyktigt ögna igenom ett
färskt material — ett indiskret material
— beträffande våra inkomstförhållanden
enligt sista tillgängliga siffror från
taxeringsmyndigheterna. Dessa är visserligen
fullt offentliga, men själv känner
jag det kanske litet närgånget att
studera en sådan sammanställning. Det
var dock välbetänkt för att få ett grepp
om detta ämne.

Helt summariskt vill jag nämna, att
27 procent av riksdagsmännen har
mindre än 50 000 kronor per år i till
kommunal beskattning taxerad inkomst.
Min slutsats blir då att det finns ett antal
riksdagsmän, som enbart eller så
gott som enbart har riksdagsarbetet
som inkomst. Av yrkestillhörigheten att
döma rör det sig just om personer som
kommer att få svårigheter om de ganska
långt upp i levnadsåren försöker gå
tillbaka till sitt ursprungsyrke. Det rör
sig inte enbart om personer med LO-anknytning
utan även personer ur tjänstemannaleden.

En sådan svår situation inträffar vid
detta årsskifte men det berör ett relativt
fåtal. Om två år blir läget ett helt annat.
Vissa beräkningar har gjorts som
pekar på att ett ganska stort antal ledamöter
då kommer att lämna detta arbete
och få sådana svårigheter. Jag anser
det riktigt att redan nu genomföra den
ganska moderata förbättring, som den
ändrade kvalifikationstiden innebär.
Andra vägar till förbättring skulle kunna
tänkas, men jag skall inte gå in på
detta nu utan nöja mig med att framställa
ett yrkande som jag räknar med
skall kunna få kammarens stöd.

Jag yrkar, herr talman, att kammaren
bifaller konstitutionsutskottets hemställan
med ändringarna,

att 1 mom. andra stycket i lagförslaget
får följande lydelse: »För hel visstidspension
erfordras minst tolv riksdagsår.
Sådan pension utgör för månad

30 procent av det vid varje tidpunkt
gällande basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring. Då antalet riksdagsår
är mindre än tolv och rätt till pension
föreligger, utgör den månatliga
pensionen för varje riksdagsår 2,5 procent
av föreniimnda basbelopp.»

och att riksdagens förvaltningskontor
får i uppdrag att framlägga förslag till
motsvarande ändringar i redan gällande
regler om pension för riksdagens ledamöter
och deras efterlevande.

Texten till yrkandet föreligger i stencil
som kommer att delas ut till kammarens
ledamöter.

Herr talman! Minnesgoda kammarledamöter
kanske erinrar sig att jag redan
sjungit min svanesång. Jag har likväl
vågat tala även i detta ärende, eftersom,
jag funnit det angeläget, och jag
hoppas att jag därigenom skall kunna
bidraga till att ärendet får en positiv
lösning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag vill ta upp ett par
saker som framkommit i debatten men
som jag anser vara fel.

Det har sagts att vi skulle ha bättre
pensioner än andra. Så är icke fallet.
ATP är det pensionssystem som riksdagsmännen
har. Att det nu skulle röra
sig om en sänkning av pensionsåldern
är inte heller riktigt, generellt sett. Av
det 60-tal riksdagsmän, som slutar vid
årsskiftet, är det elva som kan erhålla
visstidspension. Av dem är två födda
1904 och en 1905; det gäller alltså bara
en pension några månader.

Bland dem som sedan är kvar finns
det sådana, som inte har ett arbete när
de lämnar riksdagen om de har blivit
utslagna i valet. Jag skulle vilja säga
till herr Yngve Persson, att det alls inte
är så enkelt att gå ut och få ett jobb.
Det kan gå bra om man har ett jobb och
är riksdagsman samtidigt. Men är man
utan jobb när man upphör att vara riksdagsman
är läget inte så enkelt. Man har
ju upplevt, när det har inträffat föränd -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagen
ringar som medfört att människor har
blivit utslagna, att de har stått där utan
arbete. .lag känner till fall från byggnadsbranschen,
där man inom oi ganisationerna
på annat sätt har försökt
medverka så att man kanske kunnat
ordna något tillfälligt ombudsmannaskap
osv.

Det måste väl också vara fel att säga,
att vi skulle kunna tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.
Jag har tillhört fackförbund,
men jag kan inte nu vara med
i en arbetslöshetskassa.

Detta förslag innebär egentligen att
man skapar samma trygghet som man
har på arbetsmarknaden i övrigt.

Det är väl också att märka, att det
kan sägas ligga en hel del i vad herr
Lundberg sade om att förslaget inte är
så särdeles generöst. Man skall nämligen
ha varit i riksdagen i sex år och
vara över 50 år gammal. Vi hörde att
medelåldern för dem som kommer till
sin första riksdag var 45 resp. 47 år.
Man måste alltså ha kommit rätt långt
upp i åren, innan man kan få den lägsta
pensionen — drygt 6 000 kronor om
året. Man har då varit borta från arbetslivet
i sex år. Det kan hända att de
sex åren innebär att man får en mycket
lägre lön, om man över huvud taget
får ett jobb.

Jag kan inte förstå det resonemang
som förs. Det är inte fråga om att riksdagsmännen
skall förse sig med några
stora, utomordentligt fina förmåner.
Underligt var det att herr Yngve Persson
pratade runt omkring, men när han
kom in på sakfrågan — vad ville han?
Jo, han ville ha förslaget, men han
ville återremittera det för en ändring.
Vilken ändring vill herr Yngve Persson
ha? Vilka förslag skulle herr Yngve
Persson i så fall vilja skicka med till
förvaltningskontoret? Hur många år
skall anses vara minimum? Herr Yngve
Persson måste ju ha en egen mening.

Detsamma gäller för herr Ferdinand
Nilsson. Det går inte för sig att bara
återremittera ett ärende. I vilken riktning
skall ändringen gå? Är avsikten att

, ledamöter i vissa fall

förvaltningskontoret skall komma med
ett förslag i den riktning, som herr
Lundberg föreslog? Eller i någon annan
riktning? Åldersgränsen 55 år har också
nämnts i en motion. Är det den gränsen
man vill ha, eller vill man ha samma
pensionsålder som gäller för LO:s ombudsmän
— 60 år? Det kanske inte vore
så dumt!

Det vore bra att få reda på sådana
ting när man diskuterar denna fråga.
Man för en överdriven propaganda när
man säger att riksdagsmännen skulle
pensionera sig vid 50 år. Det är inte
många som kan göra det, ty de har inte
suttit i riksdagen i sex år när de uppnår
den åldern. Sådant resonemang kan
man kalla för slag under bältet.

Man kan också säga att den kritik,
som nu riktas mot riksdagsmännen, också
riktas mot våra kommunalmän. Kommunförbundet
och Landstingsförbundet
har utfärdat rekommendationer när det
gäller pensionering av kommunala förtroendemän.
De rekommendationerna
är väsentligt generösare än det föreliggande
förslaget. Jag känner inte till att
det har rått några delade meningar när
man beslutat om dessa saker. Det är ett
inte helt rättvist betyg, som sätts på våra
kommunalmän. Varför har man infört
dessa pensionsregler? Jo, därför att
man inte har någon trygghet i anställningen.
Man kan förlora ett förtroendeuppdrag.
Därför har särskilda pensioneringsbestämmelser
införts som innebär
att man kan få pension efter en period,
men för att få full pension skall
man ha innehaft uppdraget i tre perioder,
tolv år.

Det finns mycket som talar för att
politiska förtroendeuppdrag borde värderas
lika och behandlas lika. Det ligger
väl också en liten tanke i den riktningen
i vad utskottet säger om att det
finns skäl för den motion, som vill skapa
likhet mellan kommunala förtroendemäns
pensioner och förordnandepensionerna.
Vi har emellertid inom utskottet
ansett att vi inte kan ta itu med detta
spörsmål nu.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

Här kanske man också kunde ta upp
förslaget om 12 år. Det kan låta bestickande,
men det är inte så enkelt att ordna.
Jag anser att det skulle vara oerhört
äventyrligt om riksdagen skulle fatta
beslut i enlighet med det förslag som nu
ligger på riksdagens bord, detta därför
att vi, som jag sade förut, har ATP. Det
är intjänade pensionspoäng som kommer
att bestämma min ATP. Grundregeln
är att de 15 bästa åren skall räknas.
Det kan hända att jag inte har så höga
pensionspoäng som det här talas om,
utan jag kanske får ett relativt lågt
poängtal i ATP därför att jag måhända
bara har suttit sex år i riksdagen, och
det ger inte så hög pension. Det kan
betyda att visstidspensionen i något fall
blir högre än den pension som senare
utgår, i varje fall vid 65-årsgränsen, ty
där får man ju inte den fulla pensionen.
Folkpension t. ex. utgår ju först
vid 67 års ålder. Förtidspensionen vid
65 år innebär alltså inte full pension
utan det är en reducerad pension som
riksdagsmännen då får.

Man skulle få göra omräkningar för
en hel del pensionstagare, men eftersom
riksdagen införde sin pensionering
först i slutet av 1940-talet, kan det inte
röra sig om ett särskilt stort antal.

Jag tycker det är bättre att man följer
utskottets synpunkter i detta fall
och låter förvaltningskontoret titta på
de här frågorna. Förvaltningskontoret
är nödsakat att arbeta om ersättningsstadgan,
inte för att förbättra de materiella
förmånerna utan för att klara den
tekniska sidan av saken. Vi har ju under
senare år fått ändrade förhållanden,
t. ex. möjligheten att utskotten börjar
sammanträda under sommaren m. m.
Det är en hel del sådana frågor som
förvaltningskontoret måste se över, och
då är det lämpligt att man också får ta
itu med detta spörsmål.

Vad utskottet här har anfört skulle
man kunna vara till freds med. Sedan
får man väl återkomma. Om man nu
skall försöka åstadkomma likhet i fråga
om ersättningar för politiska förtroen 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 45

deuppdrag, så är det inte säkert att vi
riksdagsmän skall gå ned till vad som
nu gäller. Det kan lika gärna bli ett
möte på halva vägen vid de förhandlingar
som man sedermera får föra.

Under alla förhållanden har vi i utskottet
den uppfattningen att politiska
förtroendeuppdrag bör likställas, i varje
fall när det gäller att se till att man
kan känna trygghet för sin försörjning
om man skulle bli utslagen av sina egna
partikamrater eller om valvinden skulle
ändras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Herr Georg Pettersson
påstod att någon hade kritiserat nu gällande
pensionssystem och velat göra
gällande att det gav för stora förmåner.
Han sade inte vem han syftade på, men
han tittade hela tiden på mig. Jag har
emellertid inte alls berört den saken.
Jag vet inte om möjligen herr Werner
eller herr Ferdinand Nilsson gjorde något
sådant uttalande, men jag har i varje
fall inte gjort det.

Vidare säger herr Pettersson — med
darr på stämman — att det inte är lätt
för en riksdagsman som blir utan jobb.
Nej, det är det inte. Men är det svårare
för riksdagsmannen Yngve Persson eller
Georg Pettersson eller någon annan
riksdagsman än för en person utanför
riksdagen som råkar i exakt samma situation?
Vi kanske har haft högre inkomst
och därmed viss möjlighet att
ordna det för oss, men den andre kan
ha haft det knackigt i hela sitt liv och
har därför ingenting att falla tillbaka
på. Jag blir verkligen förvånad när
min partivän herr Georg Pettersson gör
så makalöst enkla analyser i samband
med sociala jämförelser. Han plockar ut
en grupp kommunala tjänstemän mot
vilka vi har varit vårdslöst generösa på
ett sätt som i långa stycken är oanständigt,
socialt sett. Han säger att riksdagsuppdraget
och dessa kommunala

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

förtroendeuppdrag skall behandlas lika
i detta avseende. Jag skulle ha förstått
herr Pettersson, om han sagt att dessa
uppdrag skapar delvis samma situation
och att det måste ske en samordning på
detta område, varvid staten bör vara
med och bestämma hur det hela skall
vara. Men man vill här åberopa ett exklusivt
system som inte tål någon
granskning.

Det förekommer ju en del andra saker
på det kommunala planet som trotsar
all beskrivning strängt taget. Man
kan där anställa direktörer med en
årslön av 150 000 kronor. Om de inte
klarar arbetet, får de gå efter några år
med en pension på 75 000, 80 000 eller
90 000 kronor om året, fastän de kanske
har andra arbeten. Lever vi i den världen
med tankarna, går det inte att få
fason på en social debatt. Men, herr Pettersson,
faktum är att vi inte har ansett
oss ha råd att genomföra en lägre pensionsålder
än 67 år för folk i allmänhet,
fastän vi vet att det är hundratusentals
människor som verkligen behöver gå i
pension vid en lägre ålder. Då skall vi
nu börja på att ge lön till folk vid 50
års ålder som har inkomst av arbete
och som till och med tillhör det skikt
av människor som sannolikt i fortsättningen
också kommer att ha särskilt
goda inkomster.

Herr Pettersson säger att vi riksdagsmän
inte kan vara med i A-kassan. Vad
är det för resonemang, om riksdagsarbetet
betraktas som ett förtroendeuppdrag?
Jag tycker att det är litet fel att
betrakta det som enbart ett yrke, men
om man gör det, kvarstår man ju i sitt
fackförbund och betalar fackföreningsavgiften.
På detta sätt blir man ju försäkrad.
Vi har ju möjlighet att — om
vi inte vill lösa problemet var och en
för sig — bilda en arbetslöshetsförsäkringskassa
vilken dag som helst och få
statsbidrag till den, om vi betraktas såsom
en yrkesgrupp.

Jag vill här ta upp en liten bitanke.
Jag har i olika sammanhang gjort klart
att min principiella uppfattning på

längre sikt är att det bör införas en allmän
arbetslöshetsförsäkring omfattande
alla direkt verksamma på lönemarknaden.
Löses detta problem, slipper vi
sådana här enkla invändningar som
gjorts. Det förhåller sig väl på det sättet
att en del riksdagsmän har struntat
i att vara med i fackförbundet och därigenom
avhänt sig möjligheten till understöd.
Men det vittnar bara om att
man inte tagit sitt arbete på fullt allvar
ur trygghetssynpunkt, och jag skulle
tro att det är hela sanningen i diskussionen.

Jag förstår mycket väl att det kan
uppstå besvärliga situationer i olika
fall särskilt om man är goda vänner
och känner varandra, men det är inte
detta det är fråga om här, utan det är
fråga om att skapa ett system som dessutom
fungerar så oerhört stelbent och
dumt att folk som befinner sig i sina
bästa år med möjlighet till goda inkomster
skall kunna få full pension och
ibland pension med belopp som andra
människor inte kan få vid uppnåendet
av sin pensionsålder.

Herr Pettersson nämnde att inom LOrörelsen
gäller en pensionsavgång vid
60 års ålder. Jag skall klara ut det litet
grand på en gång. De anställda erhåller
pension vid 60 års ålder och skall ha
varit fast anställda under 20 år för att
erhålla denna pension. Jag vill anmäla
att jag inte är särskilt förtjust i detta
system, men det har tillkommit framför
allt därför att det har krävts en
orimlig arbetstid av funktionärerna. Det
har ansetts att de är nedkörda vid uppnåendet
av denna pensionsålder, och jag
kan berätta för herr Pettersson att det
finns läkare som har hand om denna
kår och som kan lägga fram statistik
på hur det förhåller sig med hälsotillståndet.
När jag därför brukar tala om
flexibel pensionsålder, menar jag inte
flexibel efter tjänst eller efter statsanställning
eller privatanställning, utan
jag menar flexibel med hänsyn till individens
medicinska situation, och då
kan man få in en sådan här relevans.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

Men sedan har vi ingalunda såsom allmänt
system att gå vid 60 år. Vi har
ofta mycket längre anställningstid än
20 år. Det blir allt vanligare, eftersom
de anställda är allt yngre. Men, herr
Georg Pettersson, det är väl en våldsam
skillnad mellan om man tillhör en
hårt pressad yrkesgrupp, där man går
vid 60 år, och om man efter några år i
detta, som jag visserligen tycker, ganska
hårda jobb som riksdagsarbetet är,
med allt vad det innebär på hemmaplan,
får en gedigen pension, som skall
räcka också mycket längre — i detta
fall minst 10 år längre.

Herr Georg Pettersson påstår också
att de kommunala myndigheterna är
väsentligt generösare. Jag har berört
den frågan. Det kan vi bara konstatera.
Jag är förvånad över att partivänner
ute i landet är med på praktiskt taget
vad som helst samtidigt som de åker
land och rike runt och talar om för
vårt folk att pensionsåldern måste vara
67 år och att det inte går att höja ATP.
Så fungerar maskineriet. Men det blir
mycket allvarligt om detta blir vardagsmat
även i riksdagen, där vi ändå måste
vaka över helheten. Vi kan tillerkänna
oss en lön, som är rimlig med hänsyn
till vårt arbete. Det är ingen konst
att få folk att förstå det, men sådana
här saker skall man inte vänta att folk
skall förstå. Det krävs anföranden av
det slag, som herr Georg Pettersson nu
har hållit, inför en okunnig publik för
att sådana här resonemang skall gå
hem. Vi kan inte göra en sådan här
analys, om vi vill ställa anspråk på att
föra en social debatt på ett högt plan.

Herr Georg Pettersson säger även att
vi kan acceptera detta förslag och sedan
återkomma. Men om jag sätter mitt
namn under detta beslut, kan jag väl
inte nästa år rycka denna matbit ur
händerna på folk, särskilt som det enligt
utskottet tydligen är så fruktansvärt
illa ställt för de människor som skall ha
denna pension. Har vi godkänt detta
förslag är vi fast. Därför reagerar jag.
Jag förstår dock att utskottets ärade

ordförande måste slåss för utskottets
förslag. Jag har inte vädjat till herr
ordföranden att backa ut. Det vore att
begära för mycket i detta läge. Jag vädjar
dock till kammarens ledamöter att
ge oss utrymme för ett ordentligt övervägande
i ett senare sammanhang.

Mot bakgrunden av detta skall jag
kommentera herr Georg Petterssons
mycket underliga reflexion om att jag
pratade runt. Jag har faktiskt skrivit
mitt anförande. Vad jag sade, herr
Georg Pettersson, var att detta kan jag
inte vara med på. Men jag sade också
att jag inte ville helt försvära mig åt
att det inte skulle kunna gå att göra någonting
åt det system som nu gäller.
Det var vad jag sade, och jag skall försöka
att antyda en tanke, som jag egentligen
ville undvika, ty i samma ögonblick
som man kommer med den utan
att närmare ha övervägt alla dess konsekvenser
sitter man i någon liten mån
fast. Jag tänkte faktiskt på att regeln
om att man i vissa fall kunde få gå tidigare
än vid 65 år skulle kunna tillämpas
generösare än som nu uppenbarligen
sker. Samtidigt gjorde jag helt klart
att en pensionsålder på 50 år för friska
människor helt enkelt inte går. Det är
väl att visa en vilja till analys och
öppenhet och inte att prata runt. Skulle
sådant betraktas såsom rundprat, skulle
denna kammare få permittera sig för
all framtid.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall uppstå vill jag säga att jag
inte talat om de kommunala tjänstemännens
löner — något som jag anklagats
för att ha gjort. Vad jag har talat
om är hur kommunerna ordnat med
pensioner för sina förtroendemän.

Jag förstår herr Yngve Perssons reaktioner
i det stycket, när jag hörde hur
han reagerade i fråga om riksdagsmännens
kunnighet i den här frågan. Kunnandet
är väl ungefär likartat i riksda -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

gen och i de kommunala församlingarna,
och det är ju i så fall inget gott beröm
åt kommunernas förtroendemän.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Först skall jag be att
få fylla på där Georg Pettersson slutade.
Kommunalråd har full pension efter
tolv år, och pensionsbeloppet är lika
med 62 procent av underlaget. Som ett
räkneexempel kan nämnas att ett kommunalråd
med lön enligt KB 4 får en
pension av 4 000 kronor i månaden.
Kommunalrådens pension samordnas
inte med lön på grund av anställning i
allmän tjänst. Vidare är pensionen värdebeständig.

Herr Georg Petterssons och mina
åsikter sammanfaller i stort sett. De är
dock icke identiskt lika.

Jag blev litet ledsen när uttrycket
»oerhört äventyrligt» användes. Det
var nog starkt, ty det syftade på det
mindre problemet med samordning av
redan tidigare utgående pensioner, vilket
har förutsetts i det yrkande som
jag har ställt. Den andra att-satsen ger
full möjlighet för förvaltningskontoret
att räkna på och rätta till dessa saker.
Jag kan lämna kammarens ledamöter
full garanti för att yrkandet är formellt
korrekt utformat och att det ger möjligheter
till sådana uträkningar i efterhand.

Herr Georg Pettersson framförde också
några åsikter beträffande ATP-samordningen
vilka jag kanske inte delar,
men jag skall inte ta upp tiden ytterligare.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Vad jag vänder mig
emot i sammanhanget är att vi generellt
skall betrakta riksdagsmännen som en
grupp med speciella problem på arbetsmarknaden.
Jag vänder mig mot att
man betraktar detta som något så spe -

ciellt att vi nu finner det så angeläget
att mitt uppe i debatten om jämlikhetsproblemen
ge den här gruppen ytterligare
förmåner. Det förhållandet att borgarråden
i Stockholm, en del kommunal-
och landstingsråd samt en del militärer
har tillförsäkrats exceptionellt
förmånliga pensionsvillkor kan enligt
min mening inte utgöra något skäl för
att ge oss själva ytterligare förbättrade
pensionsförmåner innan detta ordnats
för de stora folkgrupperna i det här
landet.

Jag kan inte dela herr Georg Petterssons
och utskottets uppfattning att en
riksdagsledamot som lämnar sitt uppdrag
vid låt oss säga 50 års ålder skulle
vara så särskilt handikappad på arbetsmarknaden.
Om en återgång till vederbörandes
tidigare yrke av olika anledningar
inte är möjlig, så bör ledamotskapet
av riksdagen ha gett honom sådana
kunskaper på olika områden att
under normala konjunkturer på arbetsmarknaden
inget försörjningsproblem
skall behöva uppstå.

Jag nämnde också i mitt första anförande
att förslaget innehåller brister
för dem som eventuellt skulle komma i
åtnjutande av dessa visstidspensioner.
En brist är avsaknaden av jämställdhet
mellan dem som har kvalificerat sig.
Enligt förslaget är det bara sådana f. d.
riksdagsledamöter som uppbär förtidspension,
lön eller egenpension på grund
av anställning i allmän tjänst som får
sin visstidspension reducerad eller inte
får någon sådan alls. Däremot kan en
före detta riksdagsledamot ha obegränsade
inkomster i form av lön från
privata arbetsgivare, organisationer etc.
Vidare kan han ha inkomster av egen
rörelse eller avkastning av kapital.

Jag konstaterar alltså, herr talman,
att förslaget alltigenom karakteriseras
av orättvisor. Detta gör att jag finner
anledning — inte för att jag tycker det
är roligt utan för att jag bedömer det
som nödvändigt — att yrka avslag på
utskottets hemställan.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Min röst är naturligtvis
oklar, och herr Pettersson har hört
alldeles fel. Jag knöt ju an till herr
Petterssons tal om kommunala förtroendemän.
Det gällde pensionerna, följaktligen
gällde också mitt resonemang den
frågan. Skulle jag ha sagt löner är det
en felsägning, men jag tror inte att
jag gjorde det.

Så säger herr Pettersson att jag gett
betyg om kunskapsnivån här i kammaren.
Nej, vad jag sade var att om herr
Pettersson åker ut i landet och för samma
språk som här i kammaren inför en
publik, som inte känner till förhållandena,
så kan man ju inte räkna på en
vital social debatt; då kan vad som
helst gå igenom. Det var inte alls fråga
om någon betygsättning av denna kammare
—• jag hoppas att herr Pettersson
inser det nu, så att han inte bör på den
föreställningen att jag skulle tycka att
han och mina övriga kamrater här
skulle vara undermåliga på något sätt.

Herr Werner berörde våra handikapp.
Ja, vi har nyligen konstaterat att
riksdagsmän som är uppåt 70 år blir
kommunalråd. Jag misstänker att det är
ett verkligt slitsamt jobb, fastän jag
aldrig har prövat på det. Mitt allmänna
intryck är att de som sitter i riksdagen
är ytterst vitala människor.

Nej, herr talman, jag är realistisk
nog för att förstå att om vi har ett trasigt
socialt system med stora orättvisor
så är det väldigt svårt att ta ut en
grupp och finna rätt melodi för den.
Men det får väl vara någon måtta på
vad vi gör. Och jag förstår inte hur vi
skall kunna föra en vettig debatt hos
folket ute i bygderna om vi bifaller detta
förslag, för så vitt vi lägger korten
på bordet — och det kommer jag att
göra. Jag har nämligen den uppfattningen
om demokratin att det inte skall vara
lösa ord och svängningar och undanglidningar,
utan det skall vara klara
kort på bordet till folket. Annars är demokratin
i grund och botten en stor
bubbla.

Dilemmat är ■— och jag tror att det är
den saken som utskottet och andra har
åkt på, herr Pettersson — att vi ändå
tycker mer synd om en riksdagsman än
om andra. Mitt fackförbund har, som ni
kanske vet, beslutat en aktion för att
få pensionsåldern sänkt till 65 år. Jag
har krav som går betydligt längre från
yrkesgrupper som är hårt klämda, men
de är orealistiska, förstås. Mitt under
den debatten — där man får söka utnyttja
tempo, rimliga tidsintervaller
och avvägningar till andra önskemål i
samhället — skall man komma hem
med ett beslut av detta slag. Då har
man förlorat möjligheten att övertyga
folk om att vi verkligen gör hållfasta
och påtagliga överväganden.

Nej, det är viktigare att se till att vi
har den lön vi är värda när vi gör detta
jobb. Det är väsentligt, inte att vi beslutar
exklusiva, delvis alldeles omöjliga
och helt oförsvarbara förmåner till
riksdagsmännen. Så kan vi inte ha det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Beträffande punkten A, anförde nu
herr talmannen, komme — i enlighet
med till kammarens ledamöter utdelad
stencilerad propositionsordnings— först
att upptagas de i motionerna I: 1027
och II: 1299 samt motionerna I: 1035
och II: 1309 framställda yrkandena om
avslag på förslaget till bestämmelser
om visstidspension för riksdagens ledamöter
i vissa fall. Om dessa avslagsyrkanden
avsloges, yttrade vidare herr
talmannen, komme därefter att upptagas
det av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet om viss
ändring i de föreslagna bestämmelserna.
Skulle däremot, fortsatte herr talmannen,
avslagsyrkandena bifallas,
komme propositioner att framställas
först särskilt angående det i motio -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall

nerna 1:1035 och 11:1309 gjorda yrkandet
om skrivelse till riksdagens förvaltningskontor
med hemställan om
nytt förslag i ärendet samt därpå särskilt
beträffande utskottets hemställan
i övrigt under punkten A.

Vidkommande de i motionerna I:
1027 och II: 1299 samt motionerna I:
1035 och II: 1309 framställda yrkandena
om avslag på förslaget till bestämmelser
om visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall gjorde herr talmannen
härefter propositioner, dels på
bifall till desamma, dels ock på avslag
därå; och förklarade herr talmannen sig
finna den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller de i motionerna I:
1027 och 11:1299 samt motionerna I:
1035 och II: 1309 framställda yrkandena
om avslag på förslaget till bestämmelser
om visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås förevarande motionsyrkanden.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 9;

Nej —102.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Sträng anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej; å omröstningstavlan hade
dock angivits, att han avstode från att
rösta.

Herr Persson, Yngve, förklarade, att
han ämnat rösta för bifall till yrkandena
i motionerna 1:1035 och II: 1309 i
ett sammanhang; enär propositioner nu
först ställts endast på yrkandet om avslag
å föreliggande förslag till pensionsbestämmelser,
hade han vid den nu företagna
voteringen ansett sig böra rösta
för nej-propositionen.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten A, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats

dels bifall till densamma,

dels ock, av herr Lundberg, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med ändringarna,

att 1 mom. andra stycket i lagförslaget
finge följande lydelse:

»För hel visstidspension erfordras
minst tolv riksdagsår. Sådan pension
utgör för månad 30 procent av det vid
varje tidpunkt gällande basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Då antalet
riksdagsår är mindre än tolv och
rätt till pension föreligger, utgör den
månatliga pensionen för varje riksdagsår
2,5 procent av förenämnda basbelopp.
», samt

att riksdagens förvaltningskontor
finge i uppdrag att framlägga förslag
till motsvarande ändringar i redan gällande
regler om pension för riksdagens
ledamöter och deras efterlevande.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. beskattningen som miljöpolitiskt instrument

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som föranledes
av bifall till det av herr Lundberg
under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 12.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten B.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr
201, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ökat utrymme
för ämnet hemkunskap inom grundskolan.

Ang. beskattningen som miljöpolitiskt
instrument

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 70, med anledning av
motioner rörande beskattningen som
miljöpolitiskt instrument, m. m.

I detta betänkande hade bevillningsutskottet
behandlat följande motioner:

1) motionerna 1:70, av herrar Per
Jacobsson ooh Axel Andersson, samt
II: 105, av herr Westberg m. fl.;

2) motionerna 1:378, av fru Hultell
m. fl., och 11:470, av herr Fridolfsson
i Stockholm m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en översyn av den
nuvarande utformningen av beskattningen
på eldningsoljor;

3) motionerna 1:475, av herrar Fälldin
och Wirtén, samt II: 818, av herr
Norrby och herr Larsson i Borrby,
vari yrkats, att riksdagen skulle uttala,
att skattesystemet borde användas som
miljöpolitiskt instrument samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa om utredning avseende en revision
av skattesystemen i detta syfte;

4) motionerna I: 967, av herrar Brundin
och Hubinette, samt II: 1226, av fru
Sundberg m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 122 angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja,
vari bland annat föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om en skyndsam utredning
av vilka skattepolitiska åtgärder
som kunde och borde vidtagas för att
stimulera en övergång till svavelfattigare
oljor.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 70 och II: 105,

2) I: 378 och II: 470,

3) 1:475 och 11:818 samt

4) I: 967 och II: 1226 i vad de hänvisats
till utskottet.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Stefanson (fp) och
Lundström (fp), fru Nettelbrandt (fp)
samt herr Enskog (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av motionerna
1:378 och 11:470, 1:475 och

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. beskattningen som miljöpolitiskt instrument

11:818 samt 1:967 och 11:1226, sistnämnda
båda motioner i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
en förutsättningslös utredning rörande
beskattningen som miljöpolitiskt instrument;
ävensom

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 70 och II: 105.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Flertalet av de motioner
som behandlas i bevillningsutskottets
föreliggande betänkande handlar
visserligen om eldningsoljor och bensin,
men i sammanhanget tas även miljöpolitiska
frågeställningar i vidare bemärkelse
upp till behandling. Det sker särskilt
i motionerna 1:475 och 11:818,
väckta av herrar Fälldin och Wirtén i
denna kammare och av herrar Norrby
och Larsson i Borrby i andra kammaren.
Gemensamt för såväl dessa som för
andra motioner som behandlas i betänkandet
är dock att skatteinstrumentet
borde kunna komma till användning för
miljöpolitiska ändamål.

Bevillningsutskottet presenterar olika
matematiska operationer för att visa att
motionärernas slutsatser är illa grundade.
Utan att gå närmare in på dessa räkneexempel
kan jag dock inte underlåta
att konstatera att dessa endast befattar
sig med en enda möjlighet, dvs. den
förutsättning som man lägger till grund
för kalkylerna. Fullt så enkelt tror jag
inte att det är, och det tycker inte heller
finansministern, om jag är riktigt
underrättad. Han förklarade för ett år
sedan att det kan finnas anledning att
ändra skattesatserna på eldningsoljor
och att han skulle förutsättningslöst utreda
frågan om energibeskattningen.
Utredningen pågår tydligen fortfarande,
eftersom den utlovade propositionen
ännu inte synts till.

Reservanterna uppehåller sig inte
speciellt vid oljorna utan tar fasta på
det mer principiella problemet huruvida
skattesystemet över huvud taget är
ett användbart medel i kampen mot mil -

jöförstöring. Jag vill understryka att reservanterna
inte anser att beskattningen
är något »miljöpolitiskt universalmedel»
som utskoltsmajoriteten anmärker.
Men skatten kan — tror reservanterna

— i vissa fall vara ett mycket smidigt
medel, inte minst när det gäller att komplettera
en lagstiftning som bara får
praktiska verkningar i framtiden. Förutom
en successiv minskning av de
starkare miljöförstörande eldningsoljornas
användning — det kan härvid
knappast vara tal endast om ett antingen—eller,
utan det måste ju finnas
andra möjligheter — kan det också gälla
andra former av miljöförstöring. Reservanterna
talar inte för något ensidigt
införande av en ny punktskatt. Avsikten
är fastmer att skatteinstrumentet
skulle kunna användas även i stimulerande
syfte, alltså skattelindrande.

En lagbestämmelse kan, om jag tar
ett exempel från industrin, gälla en sådan
konstruktion av framtida anläggningar
att miljöförstöring inte förorsakas
av dessa anläggningar. Men samma
villkor kan inte gälla med omedelbar
verkan för redan existerande anläggningar.
Det kan i sådana fall bli fråga
om väsentliga investeringar i den befintliga
fabriken till avsevärda kostnader.
En statlig stimulans kan i så fall
vara befogad för de företag som är
villiga att företa sådana åtgärder. För
företag som verkar i internationell
konkurrens kan i annat fall konkurrensförsvårande
produktionskostnader
bli följden.

Bevillningsutskottet har tidigare förordat
statligt stöd i form av ökade avskrivningsmöjligheter
för vissa miljövårdande
åtgärder. Detta är såvitt jag
förstår en åtgärd inom beskattningen

— det är väl ingen tvekan om den saken
— och gäller i det fallet en skattelättnad.

Ett närliggande område gäller de ansträngningar
som görs för att finna medel
mot nedskräpning i naturen, t. ex.
av engångsglas, plåtburkar och dylikt.
Det torde även här vara möjligt att in -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Ang. beskattningen som miljöpolitiskt instrument

om skattesystemets ram finna vägar
som stimulerar ansträngningarna att
åstadkomma förbättringar, t. ex. när det
gäller att finna material som förstör
sig självt eller inte förorsakar samma
skada som nu är fallet. Samma stimulans
bör kunna ges när en storförbrukare
av förpackningar är villig att använda
material som kan vara dyrare i
användning men i realiteten för samhället
är starkt kostnadsbesparande.

Reservanterna tror alltså att det finns
många områden där skattesystemet kan
användas i miljöpolitiskt syfte. Reservanterna
begär inget annat än att få
detta problem förutsättningslöst och
objektivt utrett, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Man kan med bästa vilja
i världen inte säga att det är en stimulerande
miljö som kammaren utgör
— vi skall ju nu tala om miljön, miljövårdsfrågor
och åtgärder mot miljöförstöring.

Herr talman! Jag kan konstatera att
reservanterna har en mening som jag
kan instämma i, nämligen när de säger:
»Åtskilliga invändningar kan helt
visst riktas mot en del av de resonemang,
som förs i motionerna.» I detta
instämmer jag liksom utskottets majoritet.
Jag konstaterar att herr Lundström
har tagit tillbaka en del yrkanden
i motionerna. Jag uppskattar att
han tagit en sådan ståndpunkt, eftersom
det är omöjliga saker som där
framförs.

I övrigt är vi överens om nödvändigheten
att skydda naturen. Vi har väl
även under senare år fått uppleva en
hel del hoppingivande på detta fält. Jag
tänker på det nya ämbetsverk som har
inrättats, och jag tror mig också kunna
märka att debatten om dessa problem
har fått en helt annan skärpa än tidigare.
Detta tyder på ett större medve -

tande både hos beslutande instanser
och hos den störa allmänheten.

När det gäller möjligheterna att
skattevägen underlätta de strävanden
som nu pågår så tror jag man får erkänna
att det är begränsade åtgärder
som kan vidtagas. Herr Lundström erinrade
om vad bevillningsutskottet hade
föreslagit på sin tid. Det har även företagits
en utredning beträffande beskattningsreglerna
i fråga om avskrivning
på de speciella anläggningar han nämnde.
Jag är tacksam för att vad bevillningsutskottet
skriver i sitt betänkande
verkligen uppmärksammas av regeringen.
Det är min förhoppning att det förslag
som framlagts skall kunna förverkligas
från riksdagens sida, även om vi
är medvetna om att det kommer att
kosta en hel del pengar.

För övrigt är det riktigt som herr
Lundström framhöll att man kan stödja
på annat sätt genom åtgärder från
det allmänna eller från enskildas sida,
men detta sker inte skattevägen utan
ofta genom beviljande av bidrag. Utskottet
har inget att erinra mot att man
lägger upp frågorna på detta sätt.

Vi är ganska eniga beträffande huvudfrågan,
och reservationen avser detaljfrågor.
En förutsättningslös utredning
utöver allt det utredande som redan
pågår fyller knappast någon funktion.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den där meningen i reservationen
herr Ericsson ville instämma
i är förorsakad bl. a. av det faktum
att motionerna väcktes i januari. På de
senaste elva månaderna har det skett
en hel del som gör att vissa saker som
påpekats i motionerna inte längre är
aktuella. Men åtskilligt — jag skulle
vilja säga ganska mycket — är ännu
olöst, och varje möjlighet till god beredskap
på bred front tror jag är önskvärd
när man skall gripa sig an dessa

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Ang. beskattningen som miljöpolitiskt instrument

problem. Reservanternas begäran innebär
alltså att man utreder ett av de medel
som i den allmänna debatten har
varit mycket aktuellt under åtskilliga
år och som kanske kan visa sig värdefullt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är klart att det har
hänt någonting på elva månader — det
vill jag inte bestrida. Men i fråga om
motionernas yrkande om en differentiering
av skatten på brännolja eller
liknande har det inte hänt något. Det
är ett förslag som i och för sig, såsom
det har framställts, är omöjligt att genomföra.
Jag trodde verkligen att herr
Lundström skulle erkänna det och inte
skylla ifrån sig och säga att så mycket
har hänt sedan motionerna väcktes. Det
har inte hänt någonting i det här avseendet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om jag inte är alldeles
fel underrättad har det i varje fall hänt
en del beträffande bilarnas avgasaggregat.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Men, herr Lundström, det var ju en
differentiering av skatten på oljorna
som motionärerna yrkade på.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Ja, det är en fråga som berörts här,
men den behöver kanske inte aktualiseras
om man inför avgasaggregaten.
Då kommer inte den högoktaniga bensinen
att förorsaka sådana skador som
den gör nu.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på anta -

gande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 70,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 29.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 72, i anledning
av Kungi. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Torsdagen den 12 december 1968

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 67, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om bemyndigande för styrelsen
att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall;

nr 68, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
visst bemyndigande i anslutning
till uppdraget att anskaffa bostäder åt
riksdagsledamöter;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantifonden
för Svenska skeppshvpotekskassan; nr

70, med förslag till bestämmelser
om revision av riksdagsförvaltningen;
och

nr 71, angående engångsunderstöd åt
Margaretha Frantz.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 200, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1968/69, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 376, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 72 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet; och
nr 412, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1968/69.

Nr 45 67

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 391, till Konungen i anledning av
framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående
rätt till visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall m. m. jämte motioner;
och

nr 421, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående rätt till
visstidspension för riksdagens ledamöter
i vissa fall m. m. jämte motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 395, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap, m. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av första lagutskottet,
dels ock motioner om viss översyn av
medborgarskapslagstiftningen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 409, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förskott vid upplåtelse
av bostadsrätt, m. m. jämte motioner
i ämnet.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 411, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

1968/69, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 48 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 413, till Konungen angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Norge om avgränsning av kontinentalsockeln.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 414, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av föreslagna ändringar i och
tillägg till Internationella valutafondens
stadga, m. m., jämte motion;

nr 415, till fullmäktige i riksbanken
angående bemyndigande för riksbanken
att besluta i frågor rörande Internationella
valutafondens särskilda dragningskonto; nr

416, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående bemyndigande
för styrelsen att bevilja pensioner
och gratifikationer i vissa fall;

nr 417, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående visst bemyndigande
för fullmäktige i anslutning till uppdraget
att anskaffa bostäder åt riksdagsledamöter; nr

418, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av garantifonden för Svenska
skeppshypotekskassan;

nr 419, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående bestämmelser
om revision av riksdagsförvaltningen;
och

nr 420, till fullmäktige i riksbanken
angående engångsunderstöd åt Margaretha
Frantz.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fat -

tade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1968.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren fattade
beslut i enlighet med vad i förslaget
angivits.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela att de vid höstsessionens
slut icke justerade protokollen
framlägges för godkännande måndagen
den 30 december kl. 12.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Ärade kammarledamöter! Den gångna
höstsessionen har haft ett lugnt förlopp,
och ingen extraordinär arbetsbelastning
har egentligen förekommit vid
slutet av sessionen -— något som jag
förmodar kammarens ledamöter med
tillfredsställelse inregistrerat. Något har
väl den gångna sessionen karakteriserats
av efterdyningarna av höstens valresultat
— å ena sidan av en viss segerglädje
parad med en känsla av det ansvar
som väljarens förtroende ålägger
de makthavande, och å andra sidan
kanske av en viss självrannsakan, vars
resultat framtiden får utvisa. Under sådana
förhållanden synes det mig tillräckligt
om jag vid detta tillfälle tillönskar
er alla en god jul, trots allt i
traditionella former med en, hoppas jag,
med hänsyn till kammarens ledamöters
hälsotillstånd måttlig förtäring av den
goda julmaten, samt ett gott nytt år.

Jag hoppas att ledamöterna med friska
krafter skall kunna åter infinna sig
här i januari. Dessa friska krafter kommer
säkerligen att behövas under en
vårsession som kommer att sammanträda
i en orolig värld och med åtskilliga
inrikespolitiska problem.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Jag tackar er slutligen för ett fortsatt
gott och angenämt samarbete. Jag tackar
de vice talmännen för deras stöd
och hjälp och kammarens kansli för det
nit med vilket vi är bortskämda. Jag vill
särskilt tacka kammarens tillförordnade
sekreterare för det utomordentliga
sätt varpå han fullgjort sitt uppdrag.

Detta tal besvarades av herr NÄSSTRöM
i följande ordalag:

Herr talman! Kammarens samtliga
tjänstemän och ledamöter ber till Er,
herr talman, få framföra vårt tack för
en god ledning även under detta år. Vi
önskar herr talmannen en lugn och
trivsam jul och ett gott nytt år.

Herr talman! Låt mig därutöver anföra
ännu några ord. Vi är några leda -

möter här som avgår från riksdagen vid
årsskiftet. Vi som nu avgår ber att till
er ledamöter få framföra vårt varma
tack för gott kamratskap under alla
dessa år. Vi önskar er lycka och framgång
för de år som kommer.

Tack, herr talman!

Herr talmannen förklarade härefter
1968 års riksdags höstsession för första
kammarens del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
16.39.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM !«■)