1 § Val till Nordiska rådet

Företogs val av 20 medlemmar och 20 suppleanter i
Nordiska rådet.

Valberedningen hade enhälligt godkänt
gemensamma listor för valen av medlemmar och
suppleanter i Nordiska rådet.

Sedan de gemensamma listorna upplästs av
talmannen och godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits på resp. listor, valda för tiden
intill dess val nästa gång ägde rum:

medlemmar

Grethe Lundblad (s)

Lennart Andersson (s)

Carl Bildt (m)

Lahja Exner (s)

Elver Jonsson (fp)

Karin Söder (c)

Per Olof Håkansson (s)

Wiggo Komstedt (m)

Lena Öhrsvik (s)

Olle Östrand (s)

Berit Oscarsson (s)

Hans Nyhage (m)

Ylva Annerstedt (fp)

Gunnar Björk (c)

Lars Werner (v)

Marianne Samuelsson (mp)

Hans Gustafsson (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Sten Svensson (m)

Anita Johansson (s)

suppleanter

Lars Ulander (s)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

Arne Andersson i Ljung (m)

Sten-Ove Sundström (s)

Hugo Bergdahl (fp)

Gunilla André (c)

Ulla Johansson (s)

Filip Fridolfsson (m)

Jan Fransson (s)

Bruno Poromaa (s)

Birthe Sörestedt (s)

Görel Bohlin (m)

Bengt Westerberg (fp)

Olof Johansson (c)

Björn Samuelson (v)

Krister Skånberg (mp)

Nils T Svensson (s)

Reynoldh Furustrand (s)

Inger Koch (m)

Iris Mårtensson (s)

2 § Val av ytterligare suppleant i
jordbruksutskottet

Företogs val av en suppleant i jordbruksutskottet.

I överensstämmelse med förslag från
valberedningen valdes till

suppleant i jordbruksutskottet

Lars Ernestam (fp)

3 § Anmälan om ny vice ordförande i
jordbruksutskottet

Talmannen anmälde att jordbruksutskottet till ny
vice ordförande efter Hans Gustafsson utsett Jan
Fransson (s).

4 § Meddelande om ändringar i kammarens
sammanträdesplan, m.m.

Anf. 1 TALMANNEN:

Jag får meddela följande ändringar i kammarens
sammanträdesplan.

Fredagen den 12 oktober

Den allmänpolitiska debatten beräknas kunna
avslutas redan under morgondagen, torsdagen den
11 oktober. Fredagen den 12 oktober
sammanträder kammaren därför för
bordläggningsplenum kl. 12.00.

Måndagen den 15 oktober

Kammaren sammanträder för
bordläggningsplenum kl. 15.00.

Frågestunden tisdagen den 23 oktober

Talmannen i det tjeckoslovakiska parlamentet,
Alexander Dubcek, kommer den dagen att tala i
andrakammarsalen kl. 14.30. Frågestunden
kommer därför att börja först kl. 15.00.

På grund av riksdagens resa till Göteborg den 18
och 19 oktober skall frågor, som avses besvaras vid
frågestunden den 23 oktober, ges in till
kammarkansliet senast onsdagen den 17 oktober
kl. 13.00.

5 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 4 oktober.

6 § Allmänpolitisk debatt -- Europafrågor

Övergripande debatt om Europafrågan

Anf. 2 Utrikesminister STEN
ANDERSSON:

Herr talman! Drömmen om ett Europa i fred,
demokrati och samarbete har börjat förverkligas.
En fredlig, folklig revolution har gjort slut på den
splittring i två fientliga block som blev följden av
andra världskriget.

Europa får aldrig mera delas i militära eller
ekonomiska block. Det är grunden för Sveriges
politik, när vi tillsammans med andra länder och
folk börjar forma ett nytt Europa.

För i dag, en vecka, sedan hissades det förenade
Tysklands flagga i Berlin. Det nya, demokratiska
Tyskland kommer att spela en utomordentligt
värdefull roll i det framtida, fredliga Europa.

Stalins hotfulla skugga vilar inte längre över folken
i Öst- och Centraleuropa. Den frihet och demokrati
som varit en förutsättning för vårt välstånd
tillkommer nu också dem. Men de står inför väldiga
omställningsproblem.

Ingenstans är problemen större än i Sovjetunionen.
Försörjningskrisen där blir allt svårare. Den
förstärker upplösningstendenserna i unionen.
Sovjetunionens framtid -- ekonomin, det politiska
systemet, ja själva unionens fortbestånd -- är den
stora osäkerhetsfaktorn i Europa.

Vi kan inte förutspå vart utvecklingen leder. Men
två saker vet vi: I den gigantiska omvälvning som
pågår måste folkens rätt till självbestämmande
respekteras. Och ett framtida Europa i säkerhet
och samarbete är otänkbart utan Ryssland och de
andra republiker och folk som finns i
Sovjetunionen.

Vi fruktar inte längre ett krig i Europa. Inom kort
undertecknas ett vittgående avtal om konventionell
nedrustning på vår kontinent. Gemensam säkerhet
är inte längre en vision, det är ett konkret mål inom
räckhåll.

Integrationen mellan EG-länderna fördjupas.
EFTA och EG är engagerade i intensiva
förhandlingar om ett ekonomiskt
samarbetsområde. För både EG och EFTA är det
viktigt att de framväxande marknadsekonomierna i
Öst- och Centraleuropa inlemmas i ett europeiskt
ekonomiskt samarbete.

Herr talman! Vår Europapolitik har liksom all vår
utrikespolitik som yttersta mål vårt lands säkerhet,
vårt folks frihet och välstånd. Därför eftersträvar
regeringen bred enighet om Europapolitiken. Det
gagnar Sverige. Ju större enighet, desto större
möjligheter att framgångsrikt ta itu med de
uppgifter som förestår oss.

Neutralitetspolitiken är grunden för vår
säkerhetspolitik. Den är lika viktig i dag -- när vi
söker skapa nya former för säkerhet och samarbete
i ett Europa som ännu rymmer så mycken
osäkerhet -- som den var i det tudelade Europa. Jag
utgår från att det här är någonting som vi alla är
överens om.

Herr talman! ESK -- Konferensen för säkerhet och
samarbete i Europa -- är det ojämförligt viktigaste
instrumentet för att skapa ett system för gemensam
säkerhet i Europa -- ett system som bygger på FN-
stadgan och Helsingforsdokumentet. ESK bildar
ramen för ett utbyggt samarbete mellan alla
Europas länder.

Om drygt en månad möts ESK-ländernas stats- och
regeringschefer i Paris för att dra upp riktlinjerna
för den framtida säkerheten och samarbetet i
Europa. För en vecka sedan deltog jag i New York
i ett förberedande möte mellan ESK:s
utrikesministrar.

Det råder bred enighet mellan de 34 staterna om
ESKs framtida arbete. Ett omfattande
förberedelsearbete har utförts, där också Sverige
spelat en aktiv roll.

Warszawapakten har i praktiken upphört att
existera. Altantpakten befinner sig i förändring. I
kommande förhandlingar om nedrustning och
säkerhet i Europa måste alla stater -- var och en
med sina säkerhetsintressen -- delta. Detta har
länge varit ett svenskt krav. I New York fick vi ett
klart och glädjande besked. I nästa omgång av
nedrustningsförhandlingarna kommer också
Sverige att delta.

ESK måste få en fast struktur. Till en sådan hör
regelbundet återkommande ministermöten, ett
sekretariat, ett organ för att förebygga konflikter
liksom ett organ för övervakning av val. Men vi får
inte skapa någon ny, svällande internationell
byråkrati. Nya organ skall inrättas efter behov.

Det är också nödvändigt med ett deomkratiskt och
parlamentariskt inflytande i ESK. Vid ESK-mötet
om den mänskliga dimensionen i Köpenhamn i
somras framförde Sverige tanken att Europarådets
rådgivande församling kunde bilda grunden för ett
sådant. Det har vi fått gehör för. ESK-debatten i
Strasbourg för drygt en vecka sedan visade också på
en lovande väg mot en sådan församling.

Europas historia är en lång kamp för frihet,
folkstyre och mänskliga rättigheter. Den kampen är
inte vunnen. Den måste ständigt föras vidare.

Europarådet är det viktigaste instrumentet för att
värna och stärka respekten för de mänskliga
rättigheterna i Europa. De höga krav som den
europeiska konventionen för de mänskliga
rättigheterna ställer på sina medlemmar får aldrig
sänkas.

Nästa år övertar Sverige ordförandeskapet i rådets
ministerkommitté. För oss är det naturligtvis en
källa till stor tillfredsställelse att Ungern, som den
första av de öst- och centraleuropeiska
reformstaterna, nu kan inträda i Europarådet.

Samtidigt ser vi med oro på utvecklingen i
Rumänien -- både politiskt och mänskligt. Den film
om rumänska barnhem som visats också i svensk
TV ger ett förfärande och gripande vittnesbörd om
hur situationen kan vara i landet.

Herr talman! Om det nya Europa skall kunna bli ett
gemensamt hem för alla folk, måste folkens rätt till
nationellt självbestämmande erkännas och
respekteras.

De baltiska folken står oss nära, historiskt och
kulturellt. Vi ser fram mot den dag, då de baltiska
republikerna åter uppnår självständighet i enlighet
med Helsingforsdokumentets bokstav och anda.

I dag arbetar Sverige aktivt och konstruktivt för att
på olika sätt underlätta de baltiska republikernas
återinlemmande i ett europeiskt samarbete. Det är
vår bestämda uppfattning att de skall beredas
möjlighet att följa ESK-processen.

Östersjöområdet med de baltiska republikerna
intar en prioriterad plats i det svenska stödet till
reformländernas omställning och utveckling.
Konferensen i Ronneby för en tid sedan var ett
första steg i en ny form av samarbete mellan
länderna kring Östersjön. Ett fredligt samarbete i
Norden och mellan länderna kring Östersjön
befäster vår säkerhet.

I Tallinn och Riga har vi redan en egen
representation. Som komplement till vår närvaro i
de baltiska republikerna välkomnar vi beslutet,
grundat på ett förslag som kommit från svenskt
håll, att inrätta nordiska informationskontor i deras
huvudstäder. Regeringen välkomnar också
inrättandet av ett baltiskt informationskontor i
Stockholm.

Herr talman! Mycket av det vi vill se förverkligat i
hela Europa har redan förverkligats i Västeuropa.
I ett Europa utan blockgränser blir ett EG, som är
öppet mot omvärlden, en stark drivkraft i ett
samarbete från Atlanten till Ural -- och kanske en
bit bortom Ural.

Vi eftersträvar djupast och bredast möjliga
samarbete mellan de västeuropeiska
industriländerna. Sverige är ett av dem. Vi har en
gemensam politisk och kulturell frihetstradition.
Vårt näringsliv och våra samhällen är likartade.

Den svenska demokratin, vårt näringsliv, vår
arbetsmarknads- och socialpolitik, vår utbildning,
forskning och miljövård är vårt bidrag till det
västeuropeiska samarbetet. Sverige är ett bra land
att leva i. Det vet man i Europa.

Riksdagen har i bred enighet förklarat att ett
svenskt medlemskap inte är ett mål för de
förhandlingar som nu förs med EG. I ett längre
perspektiv kan ett svenskt medlemskap komma att
aktualiseras. Avgörande för vårt ställningstagande
då blir den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår
omvärld.

Än, herr talman, är det svårt att överblicka de
säkerhetspolitiska följderna av omvälvningarna i
Öst- och Centraleuropa. Än vet vi inte om EG
väljer att gå vidare mot ett förpliktigande
utrikespolitiskt samarbete och en gemensam
försvarspolitik eller inte.

Herr talman! Människornas aktiva engagemang
och delaktighet i samhället är demokratins styrka.
Fattigdom, arbetslöshet och social utslagning hotar
demokratin. Europas historia detta århundrade bär
fruktansvärda vittnesbörd om det. Solidaritet
måste prägla vår Europapolitik.

Öst- och Centraleuropa har påbörjat den
smärtfyllda övergången från en havererad
kommunistisk centralstyrning av ekonomin till
marknadshushållning. Industrin är körd i botten.
Jordbruket är omodernt. Miljöproblemen är
gigantiska. Man kan se på människorna där hur
miljöförstöringen knäckt deras hälsa. Värst
drabbade är barnen.

Den ekonomiska omställningen kommer
obevekligen att leda till stor arbetslöshet. Den
nyvunna, i många fall bräckliga demokratin sätts i
fara. Gamla etniska och nationella motsättningar
får näring i den jordmån som nöd och ekonomiska
svårigheter skapar.

I vårt land liksom överallt i Västeuropa har vi länge
väntat på och hoppats på kommunistdiktaturernas
sammanbrott. Nu måste vi i konkret solidaritet visa
vad detta var värt.

Sverige har redan inlett ett omfattande samarbete
med Öst- och Centraleuropa. Det sker bilateralt --
och det sker multilateralt genom EFTA, OECD,
den europeiska utvecklingsbanken och andra
organisationer.

Huvuddelen av den miljard kronor som riksdagen i
våras anslog kommer att gå till de baltiska
republikerna och Polen. I augusti beslutade
regeringen att inrätta en särskild
Östeuropadelegation i syfte att stärka hela det
svenska samhällets engagemang för
reformprocessen.

Vårt samarbete med Öst- och Centraleuropa
handlar inte bara om ett för alla parter
fruktbärande ekonomiskt utbyte. Det handlar om
miljöinsatser som är nödvändiga för vår
gemensamma framtid. Och det handlar inte minst
om att dela med sig av erfarenheter av hur en stabil
demokrati och social välfärd byggs upp och tryggas.

Herr talman! Vår utrikespolitik grundas på
realpolitiska bedömningar av omvärlden. Av den
anledningen har vi skäl att se med optimism på
utvecklingen i Europa -- utan att därför bortse från
den osäkerhet och de stora problem som finns i vår
del av världen.

Men vi måste också betrakta vad som händer
utanför Europa. Den kris som Irak framkallat
genom sin invasion och ockupation av Kuwait inger
djup oro. Alla ansträngningar måste göras för att få
till stånd en fredlig lösning av konflikten. En sådan
kan komma till stånd bara genom att Irak
efterkommer FNs resolutioner och upphör med
ockupationen av Kuwait. För att nå en rättvis och
varaktig fred i Mellanöstern krävs en allomfattande
lösning, som måste grundas på FNs säkerhetsråds
relevanta resolutioner. President Mitterrand har
anvisat en väg för att nå en lösning, och det
förslaget har vårt stöd.

Krisen i Gulfområdet påverkar Europa på många
sätt -- i dag mest konkret genom snabbt stigande
oljepriser. Men i ett vidare perspektiv är den också
ett memento för oss alla: Det Europa som vi nu är
med och formar, sedan klyftan mellan öst och väst
överbryggats, måste gripa sig an med uppgiften att
utjämna klyftan mellan nord och syd. Endast då
kan freden bevaras.

Anf. 3 MARGARETA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Vi lever återigen i ett Europa.
Tysklands återförening i förra veckan utgör
bekräftelsen på den historiska omvandling som
burits upp och bärs upp av modiga män och kvinnor
och som återgett folken i Central- och Östeuropa
deras frihet.

Ännu finns det folk i vår omedelbara närhet som
inte uppnått sin självständighet. Jag tänker på de
baltiska republikerna. Det finns anledning att i
denna Europadebatt särskilt tänka på dem och
uttrycka vår bestämda vilja att stödja och hjälpa
deras återinträde i det internationella samfundet
som självständiga nationer. Ännu finns det länder i
Europa där de mänskliga fri- och rättigheterna inte
är säkrade. Vi upprörs i dag av skildringarna från
Rumänien. Dessa folk måste få vårt stöd och vår
hjälp.

Att andra världskrigets förfärliga arv nu äntligen
läggs i graven öppnar nya rika livsmöjligheter för
alla européer. I de forna kommuniststyrda länderna
får människorna nu en möjlighet att befästa sina fri-
och rättigheter och befriade från
planhushållningens fattigdomsskapande
tvångströja börja bygga upp sina förödda
ekonomier. För oss lyckligt lottade i väst medför
järnridåns fall möjligheter till nya mänskliga och
kulturella kontakter, nya utmaningar och nytt
ansvar.

Självfallet medför också denna historiska
omvandling, som i sin grund är så genomgående
löftesrik, svårigheter, påfrestningar och risker.
Övergången från planhushållning till
marknadsekonomi, nödvändig som den är,
kommer att medföra stora påfrestningar och kräva
hjälp från de etablerade marknadsekonomierna.
När förtrycket lyfter avslöjas den förstörda miljön.
Också här måste vi hjälpa till.

Folken i öst har till skillnad från oss i de öppna
samhällena i väst inte naturligen förts samman i
fredliga värv som handel, turism, ungdoms- och
kulturutbyte. Under förtryckets stela yta har
gammal misstänksamhet och gamla etniska
motsättningar fått leva kvar. Desto viktigare är det
att folken i Central- och Östeuropa nu blir
deltagare och medlemmar i det fredliga europeiska
samarbete på demokratins och
marknadsekonomins grund som med sådan
framgång byggts upp i Västeuropa.

Ungern, Tjeckoslovakien, Polen och Jugoslavien är
på väg att bli medlemmar i Europarådet. Och ännu
fler länder i öst har gäststatus. Inom den
Europeiska gemenskapen, EG, pågår ett intensivt
arbete med att ta fram särskilda associationsavtal,
s.k. Europaavtal, som skall erbjudas
reformländerna i öst. Det är intressant att notera
att den politiska dialogen på hög nivå åsätts en
betydande vikt i dessa avtal. När så de 34
signaturländerna i ESK-processen samlas till
toppmöte i Paris i november, fattas förhoppningsvis
de beslut som stegvis kommer att göra det möjligt
för Helsingfors-processen att bilda ramen för den
av alla önskade nya europeiska
säkerhetsordningen. Jag noterar med
tillfredsställelse den positiva rapport som
utrikesministern givit oss här i dag om läget inför
Parismötet.

Ett nytt Europa håller på att växa fram. Ett Europa
präglat av fredlig samverkan och av
utvecklingsansträngningar för att söka säkra
ekonomisk välfärd och god miljö åt alla. Detta nya
Europa erbjuder också oss i Sverige nya
möjligheter men också nya utmaningar. Vi måste
nu äntligen skaffa oss en Europapolitik. Vi måste
vara beredda att engagera oss i och hjälpa våra nära
grannländer. Vi måste delta i den s. k. 24-gruppens
hjälp till de nya demokratierna i öst.

Vi måste bestämma oss för vår roll i den djupare
Europaintegrationen, den som benämns med två
bokstäver EG, Europeiska gemenskapen, och som
går vidare med sådan tyngd och kraft och som
kommer att omfatta allt fler länder under 90-talet.

Det är alldeles klart att EG blir den naturliga
kärnan i det nya samarbetets Europa. Efter den
första renässans som den inre marknaden och
begreppet 1992 inneburit för EG och hela Europa
står EG i dag inför en andra renässans, som handlar
såväl om att fördjupa och demokratisera det egna
samarbetet som att öppna det för det övriga
Europa.

Herr talman! Vill vi i Sverige fortsätta att sitta på
åskådarplats och betrakta det stora europeiska
skeendet? Nöjer vi oss med att vara andra rangens
euopéer, åskådare utan rösträtt i de församlingar
där Europas och vår egen framtid utstakas?

Är det nog för våra svenska och europeiska
ambitioner att genom ett utvidgat frihandelsavtal --
ett EES-avtal -- söka rädda oss själva från
diskriminering och välfärdsförluster?

Moderata samlingspartiets svar på dessa frågor är
nej. Vi menar att också Sverige har en uppgift att
fylla när det gäller nydaningen av det europeiska
samhället -- det nya Europa, för den fria
människan.

Också Sverige måste i samverkan med övriga
nordiska länder fullt ut som medlem delta i det
europeiska samhällsbygget. Också svenska
medborgare måste få rösträtt i Europeiska
gemenskapen.

Vi räds inte Europa! Vi ser möjligheterna. Vi tror
att svenska medborgare, företag och institutioner
har något att ge till den europeiska utvecklingen. Vi
är övertygade om att den svenska kulturen, den
svenska identiteten, den svenska nationalkänslan
kommer att berikas av tätare kontakter med den
europeiska mångfalden.

Varför är svensk socialdemokrati så ängslig för
Europa? Varför ser man bara risker? Varför
bromsar man hela tiden? Varför kan man inte se
riktigheten i den danska utrikesministerns vision
om ett Norden, där alla länder blivit EG-
medlemmar, och i kraft av sitt samarbete och sina
gemensamma värderingar påverkar den europeiska
utvecklingen?

Varför låtsas man som att EG är ett bygge som vid
en viss tidpunkt är färdigt -- enligt utrikesministern
år 1993 -- och som vi då kan sätta under
förstoringsglas och besluta oss för om det passar oss
att tillhöra eller inte?

Så är det inte. EG är en stegvis process, vars
utveckling medlemsländerna hela tiden kan
påverka. EG:s framgång är baserad på just denna
stegvisa metod. Försöker man ta ett för långt steg
är det alltid några medlemsländer som bromsar.

EG befinner sig nu i en betydelsefull
utvecklingsfas. I december skall två
regeringskonferenser avhållas, en om den
ekonomiska och monetära unionen och en om
institutionella reformer eller, som det heter, den
politiska unionen. Redan när dessa konferenser är
över kommer innehållet att ha klarnat i de nu
pågående diskussionerna, och fördragstexter skall
vara klara till sommaren 1991.

Den kunskap som vi kan önska ha om EGs
marschinriktning efter de viktiga
regeringskonferenserna får vi således långt tidigare
än det av utrikesministern utvalda årtalet 1993.

I själva verket är det så att om Sverige vill vara med
när EG återigen öppnar dörren för nya medlemmar
så bör vi snarast följa i Österrikes fotspår och lämna
in vår ansökan. Vi moderater föreslår att detta sker
under andra halvåret 1991 efter de allmänna valen
i september.

Som vitbokens fader Lord Cockfield påpekade i
måndags här i Stockholm så måste kommissionen
behandla de ansökningar som lämnas in. Med
Österrike pågår just nu ''detaljerade samtal''.

Att bli medlem av EG kräver en betydande
process, som sträcker sig över ett antal år. Det är
t.ex. nödvändigt att söka medlemskap cirka ett år
innan de formella förhandlingarna skall börja för
att ansökan skall kunna prövas och förhandlingarna
förberedas av bl.a. kommissionen och
Europaparlamentet. Det är detta som just nu sker
med den österrikiska ansökan.

Därmed står det klart, att Sverige bör lämna in en
ansökan om medlemskap andra halvåret 1991 eller
allra senast i början av 1992.

Men en ansökan om medlemskap kräver
noggranna förberedelser. Det handlar om ett stort
nationellt ställningstagande, och detta måste som
sådant föregås av en stor nationell debatt. Den
debatten har nu tagit sin början. Det är bra.

Herr talman! Vi moderater vill söka medlemskap i
EG med bibehållen alliansfrihet och bibehållen
säkerhetspolitisk inriktning. Det innebär att det är
viktigt att det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet inom EG får en sådan uformning att det
inte behöver omfatta en gemensam försvarspolitik.
Det utrikespolitiska samarbetet inom EG har
kontinuerligt utvecklats under de senaste
decennierna.

Det är alldeles riktigt att den dramatiska
förändringen av den europeiska säkerhetspolitiska
geografin under 1989 har lett till en ny diskussion
inom EG-staterna om ett vidareutvecklat
utrikespolitiskt samarbete. I denna diskussion höjs
också röster för att i EG-samarbetet ta in
säkerhetspolitik.

Jag vill gärna understryka detta, och jag vill gärna i
ett senare inlägg höra om utrikesministern delar
min bedömning. Det förefaller emellertid mycket
osannolikt att detta utrikespolitiska samarbete
skulle ges en överstatlig karaktär genom att en
majoritet med beslut kunde binda en minoritet eller
en enskild stat i en enskild viktig fråga. Det
förefaller vidare sannolikt att den militära
säkerhetspolitiken liksom hitintills inte kommer att
föras in i EG-samarbetet.

Herr talman! Att socialdemokratins motstånd mot
medlemskap i EG nu tycks ha luckrats upp så att
signalen gått från rött till gult är naturligtvis
tillfredsställande. Men hur länge kan
socialdemokratin undvika att ge klart besked om
sin inställning? Det är ett demokratiskt krav att
Europafrågorna diskuteras i nästa valrörelse. Ett så
stort nationellt ställningstagande som frågan om
Sveriges deltagande i Europeiska gemenskapen
måste föregås av en omfattande debatt.

Herr talman! Vi moderater är övertygade om att
Sverige i samarbete med de övriga nordiska
länderna har en konstruktiv och viktig roll att fylla
i de europeiska gemenskaperna.

Herr talman! Låt mig sluta mitt anförande med att
påpeka, liksom utrikesministern, att samtidigt som
hotet om storkrig i Europa har begravts under
Berlinmurens sönderhackade betong har krigshotet
återuppstått i Persiska viken. Jag vill därför sluta
med att erinra om FNs stora roll för världens och
Europas fred.

Anf. 4 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Under de senaste tolv månaderna har
Europa förändrats i en takt och på ett sätt som
ingen av oss trodde vara möjligt. Berlinmuren har
rivits och järnridån rasat. Socialistiska enpartistater
har fallit ihop som korthus. Kvar finns
desillusionerade människor, konkursmässiga
ekonomier och en svårt söndertrasad miljö. I
fruktansvärt avslöjande TV-reportage från
Rumänien har vi de senaste dagarna sett
vidrigheterna från ett kommunistiskt system.

Nu visar sig facit av den halvsekellånga tävlan i
Europa mellan diktatur och socialism å ena sidan,
demokrati och marknadshushållning å den andra.
Kommunisternas ideologiska haveri är totalt. Det
gäller även det svenska vänsterpartiet.
Förhoppningarna inte minst hos många svenska
socialdemokrater att folket i Östeuropa skulle byta
kommunismen mot en mjukare variant av socialism
har kommit på skam.

Herr talman! Utvecklingen i Europa under det
senaste året har varit lika glädjande som
spännande.

Sverige har bidragit till utvecklingen genom bl.a. en
fast demokratisk förankring, ett välutvecklat
näringsliv och satsningen på frihandel. Men vi har
knappast tillhört de pådrivande när det gällt att få
till stånd den gemenskap i Västeuropa som blivit
motorn i processen. Tvärtom har många genom
åren felbedömt läget. Ingvar Carlsson och Anne-
Marie Lindgren skrev t.ex. i boken Vad är
socialdemokrati?:

p1 >  ''Såväl Sovjetunionen som länderna i
Östeuropa har genomfört en snabb
industrialisering och har en hög
bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att
invända mot systemet i dessa länder men de
bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har
monopol på att skapa materiellt välstånd.''

Även utrikesministern kan ha anledning fundera
över förhastade uttalanden som detta från
november i fjol:

p1 >  ''Ett förenat Tyskland skulle i dag bli ett
chauvinistiskt Tyskland, som vill sätta sin prägel
på samarbetet inom ett nytt Europa.'' -- ''En
alltför snabb återförening skulle skapa
problem.''

Men låt oss lämna tidigare felbedömningar av både
socialdemokrater och kommunister och i stället
fråga: Hur kan nu Sverige bäst medverka till att de
freds- och välståndsbildande krafterna får fullt
genomslag?

Ett krig i Europa får inte inträffa. Vi vet att det kan
förhindras. Krigsriskerna har minskat, en
nedrustning har inletts, och i förra veckan
rapporterades om nya steg i den processen. Det
gemensamma målet är gemensam säkerhet.

I Europa finner vi de länder som står oss närmast,
vilkas kulturarv vi delar och vilkas syn på mänsklig
värdighet, frihet, demokrati och rättvisa
överensstämmer med vår egen.

I dag växer ett nytt, öppnare och mera enat Europa
fram. Sverige får inte hamna vid sidan av denna
utveckling. Samarbetet sträcker sig över allt vidare
områden. Det handlar om ekonomi, miljö,
utbildning, forskning, kultur. Till det allra
viktigaste hör nya möjligheter för människor att
utan byråkratiska hinder röra sig fritt i Europa -- att
själva välja var de vill studera, arbeta och bosätta
sig. Livschanserna ökar i ett enat och demokratiskt
Europa. Även vi svenskar måste få vara med om
det spännande äventyret att bygga ett nytt Europa.

Det bästa sättet att förebygga gränskonflikter är att
göra gränserna mindre viktiga. Det var denna insikt
som drev fram den europeiska integrationen efter
andra världskriget. Tillkomsten av EG har
inneburit ett slut på de sekelgamla motsättningarna
mellan de gamla ärkefienderna Frankrike och
Tyskland och verksamt bidragit till att stärka
demokratin. Också Europarådet har haft en viktig
uppgift. När järnridån nu lyfts bort finns dock
risken att gamla regionala eller nationella
konflikter blossar upp på nytt. EG-samarbetet är
därför viktigt också för att garantera fred och
stablilitiet i det nya Europa.

Ett enat Europa är dock inte detsamma som ett
centraliserat Europa. Tvärtom öppnas på nytt
gamla kontaktvägar och nya möjligheter till
regionalt samarbete, t.ex. i Norden och kring
Östersjön. En modern motsvarighet till den gamla
Hansan skulle ha stor betydelse för fred och
samarbete i vår del av världen.

Utvecklingen i Europa har också fått effekter i
andra världsdelar. Den sovjetiska modellen har
under decennier varit en förebild för alltför många
afrikanska härskare. När den nu kollapsat och
förlorat all trovärdighet leder det till att allt fler
människor i dessa länder kräver politisk pluralism
och flerpartisystem. De hämtar inspiration och
argument från demokratiseringen i öst och från de
europeiska samarbetssträvandena.

Detta är glädjande och bör stimulera en starkare
betoning i det svenska biståndet av åtgärder som
stöder denna utveckling mot demokrati i tredje
världen. Men i det nya Europa behövs också
kraftfulla talesmän för ett ökat internationellt
bistånd från Europa. Sverige kan i denna strävan ge
stöd åt länder som Holland och Danmark.

EG beslutade i mitten på 1980-talet att skapa en
inre marknad med fri rörlighet för människor,
varor, tjänster och kapital. Betydande framsteg har
gjorts, och vid utgången av år 1992 är målet med
stor sannolikhet uppnått.

För Sverige, liksom för övriga EFTA-länder, är det
viktigt att inte hamna vid sidan av denna
utveckling. Inom EFTAs ram deltar därför Sverige
i förhandlingar med EG om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde. På så sätt hoppas vi
få del av de fyra friheterna och även på andra sätt
få medverka i ett fördjupat samarbete med EG. För
att uppnå detta är vi beredda att anpassa våra lagar
till gällande EG-regler. Folkpartiets önskan är att
dessa förhandlingar skall bli framgångsrika.

För liberaler är Europasamarbetet något mer än en
möjlighet att åstadkomma ökat välstånd. Som en
röd tråd genom integrationsprocessen i EG går
strävan att skapa ett ''Medborgarnas Europa'' -- ett
hemland för Gemenskapens 340 miljoner invånare.
Därför riktas också uppmärksamheten alltmer på
den sociala dimensionen, på behovet att politiskt
samverka för att öka människors trygghet, främja
en god miljö och utveckla eftersatta regioner.

Alla politiska krafter i EG är inte lika positiva till
detta. Inom EG finns både de som vill driva på
samarbetet på det sociala och miljöpolitiska
området och de som vill bromsa det. Som medlem
i EG skulle Sverige kunna liera sig med de krafter
som driver på.

Inte minst på miljöområdet är det otillräckligt att
föra kampen nationellt -- där krävs internationell
samverkan. I vissa miljöfrågor ligger Sverige före
EG-länderna, i andra har de kommit längre, t.ex.
vad gäller krav på miljökonsekvensanalyser innan
viktiga beslut fattas. Sverige bör hålla ett högt
tempo i miljöpolitiken, högre än vad EG påbjuder,
och medlemskap i EG utgör inget hinder för det.
Men däremot skulle ett medlemskap i EG ge oss
ökade möjligheter att påverka miljöpolitiken i
Europa. Många gånger är det väsentligare att 340
miljoner människor tar ett halvt steg i rätt riktning
än att 8 miljoner tar ett helt.

De länder som ingår i EG avstår från delar av sin
nationella suveränitet men får i utbyte del i den
gemensamma beslutanderätten. Också de länder
som väljer att, utan medlemskap, införa samma
regler som Gemenskapen går miste om delar av sin
suveränitet, dock utan att komma med i de organ
där reglerna utformas och beslutas. Därigenom
riskerar dessa länder att på sikt få en allt sämre
balans mellan beroende av och inflytande över det
regelverk som är en förutsättning för de öppna
gränserna och den fria rörligheten.

Hänsyn till omvärldens förtroende för den svenska
alliansfriheten har varit det bärande motivet för att
Sverige hittills inte sökt medlemskap i EG.

Förhållandena i Europa har förändrats.
Utvecklingen av relationerna mellan stormakterna
har gått mycket snabbt. Viktiga överenskommelser
om truppreduktioner och tillbakadragande av såväl
trupper som offensiva vapen har ingåtts. Nya
omfattande överenskommelser är på väg.
Utvecklingen i Central- och Östeuropa bidrar till
att radikalt minska spänningarna mellan
stormakterna. Warszawapaktens fortgående
sönderfall, NATOs ändrade inriktning och
tillkomsten av det nya Tyskland understryker
ytterligare denna utveckling. Sker inga bakslag
talar allt starkare skäl för att medlemskap i EG går
att kombinera med fortsatt alliansfrihet och ett
fullföljande av svensk neutralitetspolitik.

Sverige bör fullt ut medverka i den europeiska
integrationen på samma villkor som gäller för de
länder som är medlemmar i EG. Gemenskapen har
förklarat att den är beredd att pröva ansökningar
om medlemskap så snart den inre marknaden är
genomförd, dvs. fr.o.m. 1993. Sådana ansökningar
föreligger redan från Österrike, Turkiet, Cypern
och Malta. Också Ungern har uttalat sin avsikt att
söka medlemskap av EG.

Folkpartiets åsikt är att Sverige, med de givna
förutsättningarna, under den kommande
riksdagsperioden bör ansöka om medlemskap i
Europeiska gemenskapen. Detta bör ske i så god
tid att Sveriges medlemsansökan inte kommer att
behandlas senare än ansökningarna från Österrike,
Turkiet, Cypern och Malta för att nu inte nämna
Ungern. Är socialdemokraterna beredda att
medverka till detta, vare sig ni då är i opposition
eller i regeringsställning?

Herr talman! I våra baltiska grannländer fanns i
våras en stämning av glädje, kanske rent av eufori,
över att den nationella identiteten återvunnits,
även om vägen fortfarande tycktes vara lång till
återupprättad full självständighet. I dag är
stämningarna mer bistra. De utlovade
förhandlingarna med centralmakten i Moskva om
formerna för utträde ur den påtvingade unionen
kom aldrig i gång under sommaren trots upprepade
löften. Kanske kan den senaste veckans signaler om
kontakter mellan Litauen och Moskva ändå
innebära att processen kommer i gång.

Men det dominerande intrycket från våra
kontakter med vänner i de baltiska folkfronterna
är, att upplösningstendenserna i den sovjetiska
ekonomin och den sovjetiska statsledningen
riskerar att skapa en situation där inga kontakter
alls kan tas, eftersom man inte kan hitta någon
motpart på centralt håll som har mandat att
förhandla. Skulle dessa farhågor besannas betyder
det att en mycket farlig situation kan uppstå.
Irrationella och ansvarslösa aktioner från delar av
den traditonella sovjetiska maktapparaten skulle
kunna orsaka stor skada inte bara för balterna utan
för hela demokratiseringsprocessen i
Sovjetunionen.

Det är därför så mycket viktigare att vi från svensk
sida tydligt markerar vad vi hoppas och förväntar
oss av utvecklingen i våra baltiska grannländer. Det
finns bara en lösning på den i längden ohållbara
situation som uppstod när Nazi-Tyskland och
Stalins Sovjetunion 1939 gjorde upp om att dela
Östeuropa mellan sig och som ledde till att de
baltiska staterna ockuperades och därefter
annekterades av Sovjetunionen -- och det är att
självständigheten återupprättas i enlighet med de
baltiska folkens i fria val uttryckta önskemål. Nu
ritas Europas karta om efter det kalla kriget. De
baltiska ländernas öde får då inte förbises.

Den svenska regeringen borde, i likhet med Islands
regering, markera våra förväntningar om återställd
baltisk självständighet genom att redan nu
uttryckligen förbinda sig att verka för att de baltiska
staterna får bli observatörer vid fortsättningen av
ESK-processen, inför höstens möte i Paris och
därefter. Det vore ett nytt steg i den positiva
utveckling som hittills skett. Det är viktigt att vi
som närmsta grannland till Estland, Lettland och
Litauen bidrar till att det kan tas.

Min fråga är: Är utrikesministern beredd att ta
detta steg?

Anf. 5 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Låt mig börja med att gratulera
talmannen till initiativet till den här
Europadebatten. Jag tycker att det är en mycket
tydlig markering av den vikt som vi fäster vid
Europafrågorna och av att utformningen av en ny
svensk Europapolitik är en av våra viktigaste
politiska uppgifter.

Samtidigt finns det väl också anledning att slå fast
att vårt ökade intresse för Europa inte får gå ut över
vårt intresse för vad som händer i andra delar av
världen och inte får försvaga vår solidaritet med de
fattiga folken i Afrika, Asien och Latinamerika och
vår vilja att arbeta för en fred som omfattar hela
världen och inte bara Europa.

Det är alldeles självklart att den
händelseutveckling som vi har fått uppleva i
Europa under de allra senaste åren ställer stora
krav på nytänkande och på att vi förmår att utnyttja
de möjligheter som utvecklingen ger oss. Vi har fått
uppleva ett mycket dramatiskt skeende. Det är den
mest genomgripande omdaningen av Europas
politiska karta som någonsin har inträffat i fredstid.

Den här omdaningen präglas å ena sidan av en
integrationsprocess i Västeuropa och å andra sidan
av en frigörelse och man kan i viss mening säga en
upplösningsprocess i Östeuropa. Det paradoxala är
att trots att man kan se det här som två motsatta
utvecklingsriktningar leder de hän mot ett Europa
präglat av större gemenskap än någonsin tidigare,
ett Europa präglat av demokrati,
marknadsekonomi och, hoppas vi, även ett socialt
och ekologiskt ansvarstagande. Detta skapar nya
och spännande möjligheter.

Vi får väl erkänna att Sverige, som så många andra
länder, togs på sängen av den snabba utvecklingen
i Östeuropa. Det är i och för sig inget märkligt med
det. Vi ser att de sovjetiska satellitstaterna plötsligt
blir självständiga och demokratiska, att
Sovjetunionen inleder en utveckling som
visserligen har oändliga svårigheter framför sig men
som ändå bär i sig hoppet att vi också en dag får
demokrati i Ryssland och i alla övriga
Sovjetrepubliker, vi ser möjligheter till att våra
baltiska grannar skall få sin självständighet. Det här
är en utveckling som få har förutsett, men som
naturligtvis är oerhört spännande och fascinerande
och skapar nya möjligheter.

Det beklagliga är att Sveriges profil inför den här
utvecklingen har varit så låg. Den svenska politiska
reaktionen var tidigt mycket tvekande och mycket
försiktig. Signalerna från Sverige till dem som stod
bakom frigörelsesträvandena i öster var: Ta det litet
försiktigt, gå inte för fort fram. Det är klart att detta
inte har skapat någon större tilltro till Sveriges vilja
att stå upp för frihet och demokrati i Östeuropa.

Det har nu bättrat sig. Det vill jag gärna erkänna.
Det uttalande som utrikesministern gjorde i dag var
betydligt bättre än de som förekom för något år
sedan. Men det har i mycket stor utsträckning varit
riksdagen som har varit pådrivande för att till stånd
en bättre politisk attityd från Sveriges sida
gentemot frigörelsen i Baltikum och Östeuropa i
övrigt.

Jag tycker att den låga profilen är beklaglig. Sverige
har nämligen ett mycket stort ansvar. Vi har ett
moraliskt ansvar att stödja våra grannfolks
strävanden efter frihet och demokrati. Vi har
naturligtvis också ett eget intresse. En demokratisk
omvärld är en stabilare och säkrare omvärld. Ett
demokratisk Nord- och Östeuropa är säkrare och
stabilare och bidrar också till vår säkerhet. En
utveckling mot marknadsekonomi och en positiv
ekonomisk utveckling är naturligtvis också positivt
för våra möjligheter till ett fruktbärande samarbete
med våra grannar. Östeuropas miljöproblem är
också våra miljöproblem. Detta medför att vi har
all anledning att med kraft stödja den nya
utvecklingen i Östeuropa. Vi bör göra det politiskt,
och vi bör också göra det ekonomiskt och praktiskt.

Även här kan man beklaga den försiktiga svenska
hållningen. Av det mångomtalade svenska
östbiståndet bidde det faktiskt bara en tumme. En
miljard låter väldigt mycket, men när man delar
upp den på tre år och ett mycket stort antal länder
blir det inte särskilt mycket. Polen, som är det land
som får mottaga mest stöd från oss, får ungefär 100
miljoner om året. Alla de övriga östeuropeiska
länder skall när det gäller det bilaterala biståndet
dela på 75 miljoner om året. Våra grannar i
Baltikum, som verkligen borde ha anledning att
ställa stora förhoppningar till stöd från Sverige, kan
räkna med några strödda miljoner.

Till detta kommer att det tycks ta mycket lång tid
att komma i gång med något praktiskt arbete. Ännu
har nästan inget reellt skett. Jag tycker, herr
talman, att detta är pinsamt och beklagligt. Jag
tycker inte att Sverige lever upp till sitt ansvar mot
sina nära grannar.

Det finns många viktiga saker som vi skulle kunna
göra för att bedriva en aktiv Östeuropapolitik. Till
att börja med måste vi bli generösare. Från
centerns sida har vi föreslagit en tredubbling av det
svenska Östeuropastödet. Vi har också föreslagit
att det skall kunna ingå särskilt förmånliga
statsgaranterade lån som en del i detta.

Vi tycker att vi nu bör sätta i gång en process för att
bygga upp ett nordeuropeiskt samabete, ett
utvidgat nordiskt samarbete, på det ekonomiska,
handelspolitiska, kulturella och sociala området.
Detta samarbete skall omfatta de nordiska
länderna, de baltiska republikerna, Polen,
Nordtyskland och kanske även närbelägna
områden i Sovjetunionen som Leningradområdet
och Karelen. Samarbetsformerna måste
naturligtvis variera beroende på olika områdens
status. Sverige skulle nu kunna ta initiativ till en
process som skulle få stor betydelse för framtiden.

Vi måste på ett mera aktivt sätt stödja de baltiska
staternas strävanden efter frigörelse. Vi skall inte
bara göra det genom positiva uttalanden. De är
visserligen viktiga, men vi måste också se till att de
baltiska staternas situation blir ett viktigt led i ESK-
arbetet. Den sovjetiska annekteringen av Baltikum
är en rest av andra världskriget -- en rest av
Molotov--Ribbentrop-pakten.

Nu säger utrikesministern att de baltiska
republikerna skall beredas möjlighet att följa ESK-
processen. Det låter bra. Men vad innebär det?
Innebär det att Sverige kommer att arbeta för att de
får observatörsstatus? Innebär det att Sverige
kommer att arbeta för att de baltiska staternas krav
på frihet kommer upp på ESKs dagordning och att
Sverige kommer att arbeta för att det skall vara ett
självklart mål för ESK-arbetet att också tillförsäkra
de baltiska staterna självständighet?

Ytterligare ett led i en aktiv Östeuropapolitik måste
naturligtvis vara att se till att det europeiska
ekonomiska samarbete som byggs upp med EG,
EFTA och EES också utvidgas till att omfatta
resten av Europa. Det övergripande målet för vår
Europapolitik måste vara att skapa en alleuropeisk
gemenskap.

Den gamla klyvningen av Europa är nu på väg bort.
Det är viktigt att se till att Europa inte blir delat på
nytt. Det är viktigt att se till att
samarbetssträvandena i Europa verkligen kommer
att omfatta hela Europa.

EG har självfallet en nyckelroll i strävandena att
bygga upp ett vidgat europeiskt samarbete. Exakt
hur den rollen kommer att se ut vet vi inte i dag,
och det vet man inte ens inom EG. EG står inför
viktiga vägval. I december påbörjas
regeringenskonferenser om bildandet av en
ekonomisk union och en politisk union. De
kommer att visa vilken väg EG väljer. Om EG
utvecklas till basen för en alleuropeisk gemenskap,
är det vår uppfattning att Sverige självfallet bör
delta. Om EG däremot mera väljer vägen mot att
bli en västeuropeisk supermakt, blir situationen
annorlunda. Vilken väg EG väljer vet inte ens EG
i dag, än mindre vi. Därför är det naturligt att vi bör
avvakta EGs eget val innan vi själva tar ställning.
Vi bör veta vilket EG vi i så fall skulle ansluta oss
till. Och vi bör naturligtvis också veta hur
alternativet kommer att se ut. Och det lär vi få veta
när EES-förhandlingarna når sitt slutresultat.

Det är alldeles uppenbart att den svenska
neutraliteten är en grundfråga när vi diskuterar
våra relationer till EG. Det finns en del som hävdar
att avvecklingen av det kalla kriget skulle ha gjort
neutraliteten föråldrad. Det är ett mycket
ohistoriskt synsätt. Den svenska
neutralitetspolitiken är inte en produkt av det kalla
kriget, utan den är ett uttryck för vår vilja att föra
en från stormaktsintressen obeoroende utrikes- och
säkerhetspolitik. Denna neutralitetspolitik är
någonting som kommer att vara en stor tillgång för
Sverige att föra också i framtiden, i varje fall i den
mån som vi i Sverige räknar med att också
framtidens värld kommer att kunna innehålla
stormaktsmotsättningar.

Jag vill gärna göra det erkännandet att det parti här
i riksdagen som starkast pläderar för svenskt EG-
medlemskap, moderaterna, samtidigt markerar att
Sverige skall bibehålla sin alliansfria
neutralitetspolitik. Ändå är det mig en gåta hur
moderaterna kan driva den linjen och ändå hävda
att vi nu skall ta ställning för EG-medlemskap, när
vi inte vet vad den diskussion som i dag förs inom
EG om ett utvidgat säkerhetspolitiskt och även
militärpolitiskt samarbete leder till. Vi kan ju inte
basera vår säkerhetspolitik på antaganden och tro,
utan vi måste ju göra det på en säker grund om vad
våra åtgärder innebär för Sverige. Oklarheten över
moderaternas uppfattning om neutralitetspolitiken
djupnar naturligtvis när man tar del av Carl Bildts
uppfattning att det antingen måste ske mycket
kraftiga ökningar av det svenska försvarsutgifterna
eller att vi söker en allians med Tyskland. Det finns
mycket som moderaterna har att förklara, och jag
tror att vi alla ser fram emot dessa förklaringar.

Herr talman! Enligt centerns uppfattning är det
viktigt att Sverige driver en aktiv Europapolitik och
spelar en aktiv och pådrivande roll i arbetet för ett
utvidgat europeiskt samarbete. Det bör inkludera
en generös Östeuropapolitik och arbetet på att
skapa ett vidgat nordeuropeiskt samarbete med
våra nära grannar. Även arbetet att se till att den
europeiska integrationsprocessen inte stannar vid
halva Europa utan kommer att omfatta hela
Europa. Vårt ställningstagande till Sveriges
relationer med EG måste få bli beroende av EGs
eget vägval när det gäller den framtida
utvecklingen. Men vilken väg vi i Sverige än väljer
måste den innebära att vi främjar ett Europa
präglat av samarbete, gemenskap och fred.

Anf. 6 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Europas fred och stabilitet hänger
samman med att det palestinska folkets nationella
rättigheter garanteras. Därför är det viktigt att
också i denna debatt om Europa fördöma den
israeliska regeringens terror mot det palestinska
folket som nu återigen skördat många offer.

Ett nytt Europa växer fram i mycket hög hastighet.
Bara för ett år sedan hade ytterst få, om ens någon,
kunnat tro att det politiska läge som vi har i dag
hade varit möjligt.

Hastigheten i förändringarna är både positiva och
negativa. Visst är det positivt att vi ser en snabb
politisk demokratisering av Östeuropa. Visst är det
positivt att vi ser att en bred folklig mobilisering
inom loppet av några månader kan skapa historiska
förändringar i såväl det egna landet som i världen.
Visst är det positivt att Sovjet och USA inlett en
nedrustning i Europa.

Men hastigheten skapar också problem och risker.
Det finns en tendens i denna tid av eufori -- eller
skall vi kalla det eurofori -- att inte vilja se nya och
förnyade problem som Europa kommer att brottas
med.

Tyskland som nyss har enats utgör ett exempel. Vår
förhoppning är att landet skall kunna bli en stabil
och fredlig demokrati. Men för att det skall bli
möjligt räcker det inte med, som många tycks tro,
att de ''nya'' medborgarna i öst skall lära sig
demokrati efter de många åren under SEDs
enpartivälde. Det finns också traditioner från det
tidigare Västtyskland som inte är demokratiska.
Fortfarande finns yrkesförbudet för
vänsteraktivister kvar i den tyska lagstiftningen.
Fortfarande har inga grundläggande förbättringar
skett av de invandrade arbetarnas livsvillkor, trots
löftena som gavs för flera år sedan, efter Günter
Wallraffs chockartade avslöjanden i
reportageboken Längst där nere.

I Sverige har Europadebatten egentligen aldrig
blivit någon riktig Europadebatt, eftersom den
bara har handlat om EG som ju de facto bara
innefattar 12 av Europas 34 stater. I dag är debatten
kanske på sin lägsta nivå någonsin. Nyligen gick
olika restaurangägare ut och påstod sig för några
timmar ta betalt med EG-priser. Det får betraktas
som ett effektivt och populärt, men inte särskilt
sanningsenligt propagandaknep.

Den enda fråga som flertalet politiker och
journalister, å sin sida, tycks intressera sig för är:
Vilket år skall Sverige söka sitt medlemskap?

Vänsterpartiet anser att det finns all anledning att
fortsätta diskutera konsekvenserna för Sverige vid
ett eventuellt medlemskap. Jag vill här lyfta fram
dels alliansfriheten och neutralitetens framtida roll,
dels vikten av att försvara demokratin och vår
nationella suveränitet.

Det har sagts att vår alliansfrihet spelat ut sin roll i
det nya Europa -- att det nu inte längre finns någon
öst--väst-konflikt att förhålla sig till -- och att vi
därför utan problem kan ansluta oss till EG.

Om så skulle vara fallet, att det inte längre finns
någon ''fiende'', varför håller då EG på att bygga en
politisk union innefattande en gemensam utrikes-
och försvarspolitik?

Jag skulle vilja föra fram tre allvarliga anledningar
till att det är fortsatt viktigt att värna vårt lands
alliansfrihet och neutralitet.

1. Det faktum att en välfärdsmur nu reses mellan
öst och väst. Nu är det faktiskt väst som hindrar
människor att resa från öst. Det talas om att EG
skall ena Europa. I vänsterpartiet har vi efter
möten med såväl Europaparlamentsledamöter som
EG-kommissionärer förstått att EG, om någonsin
alls, i bästa fall kommer att samla hela Europa -- öst
och väst -- först kring år 2010--2015.

Risken är att östra Europas stater, med
söndertrasade ekonomier och svaga
fackföreningar, under en lång tidsperiod förvandlas
till EGs storbolags egen bakgråd.

I stället för att delta i detta borde Sverige,
tillsammans med Nordens och EFTAs stater, arbeta
för att erbjuda alternativa utvecklingsvägar för
Östeuropas stater, där huvudpunkterna borde vara
att bygga upp miljövänlig produktion, social
rättvisa och demokrati.

2. Den stora risken att vi i stället för den
traditionella öst--väst-konflikten nu får se snabbt
växande nationella konflikter mellan eller inom
olika enskilda stater i Europa.

I flera östeuropeiska länder brottas man med
allvarliga nationella motsättningar, motsättningar
mellan tjecker och slovacker, motsättningar mellan
rumäner och ungrare, mellan turkar och bulgarer
och konflikter mellan en rad olika nationaliteter
inom Jugoslavien och Sovjetunionen. Men även i
Västeuropa finns konflikterna: basker i Spanien,
korsikaner i Frankrike och hela den nordirländska
konflikten.

Vi kan förvänta oss många nya och förnyade
konflikter i det framtida Europa. Det centralistiskt
styrda EG kommer inte att kunna lösa dessa. I
stället är det en utveckling av ESK-processen som
kan lägga grunden för lösningar på dessa
nationalitetskonflikter. Sverige -- alliansfritt och
utanför EG -- skulle kunna spela en viktig roll i
utvecklingen av ESK-processen.

Vänsterpartiet kommer senare i höst tillsammans
med övriga nordiska vänsterpartier att lägga fram
ett förslag på en ny utvecklad europeisk
säkerhetsordning byggd på ESK-processen.

3. Den accelerering som nu sker i nord--syd-
konflikten, mellan den absoluta majoritet av
världens befolkning som lever i fattigdom och den
lilla minoritet i västerlandet som lever i överflöd.

Med viss rätt har Europa stått i centrum för det
senaste årets politiska debatt. Men för den skull får
vi aldrig glömma att den absolut viktigaste frågan
att lösa i vår värld är att det varje dag dör 40 000
barn i undernäring och sjukdom.

I den aktuella krisen i Mellanöstern handlar det inte
bara om Iraks grova brott mot folkrättens
principer. Det finns också inslag i konflikten som
kan vara inledningen till en intensifierad nord-- syd-
konflikt.

En följd av krisen är att flera EG-stater nu öppet
talar om vikten av att stärka EGs militära
samarbete via den västeuropeiska unionen, WEU.
Samtidigt talar NATO-ledare om vikten av att
förändra NATOs operationsområde, så att det
också kan omfatta den tredje världen.

Med andra ord: Det är viktigare än någonsin för
Sverige att slå vakt om sin alliansfrihet. Om vi blir
medlemmar i EG förs vi med dessa planer -- direkt
eller indirekt -- in i olika militärpakter.

Vårt land har fortfarande ett gott anseende i
flertalet av den tredje världens länder. Därför
skulle ett fortsatt alliansfritt Sverige -- utanför
EG -- kunna spela en viktig medlande roll i en
framtida växande nord--syd-konflikt.

Jag skulle med anledning av detta vilja be
utrikesministern precisera sig när det gäller EG-
förslaget att bygga ut det militära samarbetet via
WEU-alliansen och hur det påverkar ett svenskt
medlemskap i EG.

Vår kritik mot ett EG-medlemskap riktar sig också
mot den kraftiga inskränkningen av den nationella
suveräniteten, som blir följden, och dess allvarliga
konsekvenser för demokratin.

EG-kommissionens chef Jacques Delors sade i juli
1988 i EG följande: ''Det blir en chock för
medlemmarna i de nationella parlamenten när det
går upp för dem att inom de kommande tio åren
kommer 80 % av all ekonomisk, social, och
skatteteknisk lagstiftning från EG och inte från de
lagstiftande församlingarna i medlemsländerna.''

Detta inskränker inte bara den nationella
suveräniteten utan innebär också en kraftig
försämring av demokratin. EGs beslut föreslås inte
av, och fattas inte av, något folkvalt parlament.
Förslagen läggs av EG-kommissionens tjänstemän
och byråkrater -- ofta på inrådan av några av de
3 000 lobbyister som företräder olika
storkapitalintressen. Besluten fattas av
ministerrådet eller vid konflikter av EG-
domstolen.

Är det inte ett problem att den djupt
odemokratiska EG-strukturen skall fatta beslut
som binder vår folkligt valda riksdag?

Jacques Delors vill gå vidare och bygga ett
koncentriskt Europa där makten ligger i mitten,
alltså i Bryssel. Kring denna mitt byggs sedan ett
antal ringar av olika EG-stater, följda av en ring
EES-bundna EFTA-stater och ytterst Östeuropa
bundet av lån från EG.

Mot den övriga världen -- bl.a. den fattiga
världen -- reses murar. Ett exempel är EGs nya
flyktingpolitik, som fastlades i en konvention vid
EGs möte i Dublin i somras. Den innebär förstärkt
kontroll av EGs yttergränser, gemensam
viseringspolitik och straff mot transportbolag som
medför passagerare utan nödvändiga
inresehandlingar. För mig påminner detta om
bygget av en ''Fästning Europa''.

Jag vill fråga utrikesministern hur han anser att
Sverige skall förhålla sig till byggandet av denna
''Fästning Europa''.

I stället för denna koncentriska Europatanke -- som
vad gäller centralisering av makt för tankarna till de
i öst förkastade centralistiska systemen -- vill vi
bygga vidare på det regionala samarbetet.

Vårt förhållande till EG kan kvarstå vid ett
frihandelsavtal som i dag, alternativt ett EES-avtal
som innefattar en rad viktiga undantag från EGs
regelverk. Samtidigt vill vi stärka det nordiska
samarbetet med tonvikt på att försvara sociala
landvinningar och utveckla en miljövänlig
produktion. Också Östersjöområdet kan i
framtiden utvecklas till en betydelsefull region i
Europa som satsar på miljövänlig handel och
produktion. En utveckling av Östersjösamarbetet
är också i de baltiska republikernas intresse av
frigörelse.

Runt om i Europa -- inom och utom EG -- spinns
nya och nygamla nät av regionala samarbetsformer.

Parallellt med att utveckla detta måste vårt land
intensifiera sitt arbete för en ny internationell
ekonomisk ordning -- för att skapa rättvisa mellan
nord och syd i vår värld.

Vår kritik av EG -- och våra alternativ till EG-
medlemskap -- bygger således inte på någon
trångsynt nationalism utan

på vår vilja av att försvara och utveckla demokratin
och den nationella suveräniteten -- mot
centralistiska planer syftande till en superstat -- och

på vår vilja att försvara och utveckla Sveriges
alliansfrihet och neutralitet, så att vårt land aktivt
kan bidra till att lösa framtida konflikter såväl på
vår kontinent som i världen -- mot planer som
riskerar göra vårt land till en del i ''Fästning
Europa'', på konfliktkurs med den tredje världen.

Anf. 7 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Regeringen efterlyser enighet om
Europapolitiken. Jag skall göra mitt bästa. Jag kan
instämma i det mesta av det som Pär Granstedt och
Bertil Måbrink sade. Jag kan också instämma i en
del av det som Sten Andersson sade, t.ex. när han
talade om Europarådet och ESK som de viktigaste
instrumenten för europeiskt samarbete och när han
slog fast att folkens rätt till nationellt
självbestämmande måste erkännas och
respekteras. Jag förutsätter att det svenska folket är
ett av dessa folk.

Jag håller med Jan-Erik Wikström och Margaretha
af Ugglas om att det som händer i Europa är
fantastiskt. Det är spännande, det är
uppmuntrande och det är också oroande. När
Berlinmuren föll öppnades en efterlängtad
möjlighet att utan bindningar i det kalla krigets
blockmotsättningar skapa ett gränslöst
Samarbetseuropa, där människor fritt kan resa inte
bara mellan Malmö och Köpenhamn och mellan
Köln och Bryssel utan precis lika lätt mellan Tallin
och Stockholm, mellan Bukarest och Wien och
kanske mellan Odessa och Istanbul.

När muren föll, öppnades möjligheten för Europa
att äntligen skaka av sig sina gamla kolonialistiska
supermaktsambitioner, att ge upp strävan att
behärska världen och i stället ta fasta på det
europeiska arvets kulturella, humanistiska och
civilisatoriska grundvalar.

Ja, 1992 skulle kunna bli året då Europa, 500 år
efter ockupationen av Amerika, en gång för alla
gjorde upp med arvet efter Columbus, slutade
uppträda som de fattigas utsugare och de svagas
förtryckare, och i stället tog på sig rollen som
världens räddare i nöd, som fredsmäklare och
miljöskyddare, demokratiförstärkare och
kulturspridare. Med Vaclav Havel och likasinnade
i den europeiska politikens centrum skulle faktiskt
en sådan roll inte vara helt orealistisk.

Därför måste vi naturligtvis i början av varje seriös
Europadebatt ställa frågan: Vilka idégrundvalar
skall Europasamarbetet bygga på?

För Europas gröna -- som nu har medlemspartier i
hela Europa, från Georgien till Irland, och
sammanlagt över 200 parlamentsledamöter i 19
länder -- är några grundbultar centrala:

1. Europasamarbetet skall vara öppet på lika
villkor för alla Europas nationer och regioner;
gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på
jämlikt sätt i hela världsdelen.

2. Europasamarbetet skall vara öppet mot resten
av världen och inte ta formen av en ''Fästning
Europa''; inga utomeuropeer skall få svårare att
komma in i Samarbetseuropa än de har i dag att
komma in i det splittrade Europa.

3. Europasamarbetet skall stärka freden och
minska risken för nya konfrontationsmönster. Vi
vill inte ha en ny europeisk militär supermakt.

4. Europasamarbetet skall stärka demokratin och
gynna lokalt och regionalt självbestämmande. Bara
beträffande viktiga gränsöverskridande problem,
t.ex. när det gäller miljöskador och grundläggande
mänskliga rättigheter, bör bindande beslut fattas på
alleuropeisk nivå. I övrigt bör grundregeln vara
närdemokrati, självförvaltning, decentralisering --
och allt vad det har hetat i den svenska debatten om
att makten flyttas nedåt och inte uppåt.

5. Europasamarbetet skall ske i former som
minskar miljöskador och sociala klyftor.
Gränshinder för varor, kapital och tjänster skall
undanröjas, förutsatt att detta inte leder till risk för
miljöskador och sociala orättvisor.

6. Europasamarbetet skall gynna mångfald och
motverka politisk likriktning; i stället skall enskilda
länder och regioner känna stimulans att fungera
som förebilder, t.ex. genom mer avancerat
miljöskydd eller mer solidarisk socialpolitik.

Jag vill fråga mina meddebattörer: Finns det
någonting i dessa sex grundbultar för det
europeiska samarbetet som ni ogillar? Tala då om
det, så att vi vet var vi har varandra!

Nästa fråga blir hur man organiserar samarbetet i
ett sådant Samarbetseuropa.

Vi behöver ju inte börja från noll. Sverige som stat
är redan med i ett trettiotal europeiska
samarbetsorganisationer -- från Europarådet till
Europeiska säkerhetskonferensen och FNs
Ekonomiska kommission för Europa, ECE. Ja,
ECE är ju redan det som många efterlyser, en
alleuropeisk miljöorganisation med
kontrollverktyg. ECE, som har 33 medlemmar,
stod bakom vårens miljökonferens i Bergen och har
stått bakom en rad internationella
miljökonventioner -- otillräckliga givetvis, men de
finns där som en början -- och man har 95
mätstationer i hela världsdelen.

Vid sidan av dessa statliga organisationer finns över
500 europeiska samarbetsorganisationer med
svenska medlemmar. Någon akut risk för svensk
isolering finns bara i fantasin hos vissa svartmålare.

Om Europarådet blir -- som det verkar -- ESKs
parlament, och om också ECE integreras i en
gemensam struktur, skulle ju ett permanent
alleuropeisk nätverk, ett Samarbetseuropa, ett
Europas FN, faktiskt vara på väg.

Men det behövs naturligtvis mycket mer. Vi vill inte
ha någon ny järnridå mellan öst och väst. Därför
vill jag fråga mina meddebattörer: Anser ni att alla
européer, östeuropéer lika väl som västeuropéer, bör
ha exakt samma rätt att fritt besöka Sverige? Eller
tycker ni att rumäner och ukrainare skall stängas
ute, samtidigt som katalaner och sicilianare får fritt
tillträde? Ett klart svar på den frågan skulle rensa
luften betydligt.

Herr talman! Ingen tror ju att regionala
organisationer av typ Nordiska rådet, EFTA,
Comecon eller Medelhavsorganisationerna
plötsligt skulle blomma upp och bli den
alleuropeiska samarbetsorganisationen. Men
märkligt nog tror man det om en regional
västeuropeisk samarbetsorganisation, EG. Det är
en illusion.

Om EG hade syftat till att bli en demokratisk och
decentraliserad freds- och miljöorganisation för
hela Europa, som ju en del antyder, skulle EG
naturligtvis ha reagerat helt annorlunda på murens
fall. Då skulle man ha sagt: Nu har
förutsättningarna radikalt förändrats jämfört med
hur det var i EGs barndom. Låt oss samla alla
Europas folk, nationer och regioner till en
förutsättningslös konferens om framtidens
samarbetsstruktur!

Men alla vet ju att EG gjorde tvärtom. EG missade
Europatåget. Efter murens fall sade EG: Låt oss
påskynda fullbordandet av vårt supermaktsbygge,
låt oss påskynda utvecklingen till en integrerad
union, via gemensam valuta, gemensam ekonomi,
gemensam yttergräns, gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik -- och nu på senare tid också öppet
gemensam militärpolitik. Jag lyssnade på en debatt
i EG-parlamentet i somras. En orolig ledamot
undrade om inte EG nu bygger trösklar mot
omvärlden. Då sade EGs utrikesminister
Andriessen: Jovisst, och det är meningen. Vi vill ha
högre trösklar mot omvärlden. Det skall vara
svårare att komma in.

Jag träffade EGs ambassadör i Sverige vid
riksdagsöppnandet. Han sade att EG inte alls är så
öppet som många svenskar tror.

Nej, EG är inte öppet. EG bygger nya gränser mot
Östeuropa och planerar gemensamma stridskrafter
mot framtidsfiender söder och öster om
Medelhavet. EG flyttar makt uppåt. EG satsar på
en samhällsmodell som -- enligt dess egna
experter -- leder till stora miljöskador. Och man
försvårar enskilda regioners möjligheter att utgöra
miljöförebilder. Det är ett faktum. Det senaste
exemplet är Vallonien, som har förbjudit import av
miljöfarligt avfall. Det har EG-kommissionen
anmält till EG-domstolen, eftersom man anser att
det strider mot frihandelsreglerna -- att inte vilja ta
hand om andras miljöfarliga avfall.

EG är och förblir en västeuropeisk regional
samarbetsorganisation vars huvudmål är, som det
heter i titeln på ideologen de Clercqs nya bok, att
placera ''Europe back at the top''. Det är det man
är ute efter.

Det är möjligt att Sverige trots allt -- ett
högutvecklat industriland som gränsar till EG --
skulle kunna passera EGs nålsöga och bli medlem
under 90-talet. Men vad är i så fall priset?

Miljöpartiet de gröna har envetet hävdat att redan
den partiella anslutning som nu pågår måste leda till
total svensk kapitulation inför EG. Är det någon
som i dag seriöst kan hävda motsatsen?

I början pratades det om undantag. Myndigheterna
konstaterade i hemliga utredningar att EG-
anpassning i ett hundratal fall skulle leda till
försämring. Ingvar Carlsson stod här i riksdagen
den 22 mars 1989 och lovade att försämringar är
pris som vi inte är beredda att betala. Sedan gav EG
besked: Inga undantag. Regeringens löften
upprepades inte då. I stället kom man i en
hemligstämplad probleminventering i maj i år fram
till att man lyckats banta ned undantagsbehovet till
ett femtiotal allvarliga problem. EG upprepade:
Inga permanenta undantag. Och så bantade
regeringen vidare, under största sekretess. Den 12
juni hade man kommit ned till åtta hemlighållna
undantagskrav. Slutsumman kommer att bli noll.
Det blir inga permanenta undantag, det är helt
klart. Det har sagts från EGs sida, och det har
erkänts inför EFTA-delegationen.

Detta betyder att EG-anpassningen leder till ett
exempellöst systemskifte. Det är en
paketförändring av det svenska systemet som bara
kan jämföras med Gustav Vasas reformation. Vad
det innebär konkret kommer flera miljöpartister att
gå in på i detalj i den efterföljande debatten.

Låt mig bara konstatera att vi nu ersätter 14 000
sidor lagtext med EGs lagar. Blir Sverige medlem,
så måste vi ersätta 80 000 sidor lagtext med EGs
lagar.

Att de som avskyr den svenska modellen hurrar i
detta avseende är ganska naturligt -- jag kan alltså
förstå det. Men att de som har det politiska
huvudansvaret för 30 års socialdemokratiskt
reformarbete i en handvändning, och i klump, låter
detta ske är ganska märkligt.

Antingen har socialdemokratin blivit så
förborgerligad att man inte ens tar på allvar
uppgifter i LO-tidningen om att arbetsmiljö och
arbetsrätt hotas av EG-anpassningen. Eller också
är arbetarrörelsen vilseförd av sina ledare. Man kan
förstå om det är så. I riksdagens senaste utgivna
årsbok finns det en särskild rubrik som lyder:
Hemlighetsmakeriet kring EG. Där refereras KUs
kritik mot hemlighetsmakeriet.

Borde inte vi riksdagsledamöter från alla partier --
såväl EG-anhängare som EG-kritiker -- ändå
kunna ta på allvar att vi här har godkänt KUs kritik
mot hemlighetsmakeriet, och borde vi inte kunna
enas om demokratiskt anständiga former för
handläggningen av Sveriges Europasamarbete?
Det borde vi väl ändå kunna enas om.

Är det t.ex. verkligen för mycket begärt att en
hederlig, traditionell och gammal fin svensk
parlamentarisk utredning får i uppdrag att
analysera olika modeller för Europasamarbetet och
att öppet publicera sina resultat? Eller skall vi
fortsätta med alla interna papper som ingen får
tillgång till, hemligstämplar osv.? Hur länge skall vi
fortsätta med sådant? Skulle inte alla i demokratins
anda kunna enas om att det skall bli slut på sådant?
KU har ju sagt sitt, så låt oss nu få en ordentlig
sakanalys i öppna former! Det handlar här också
om att svenska folket måste få medverka aktivt i
processen. Jag tycker att det är bra att moderaterna
vill ha en stor nationell debatt. En sådan efterlyste
vi här redan för flera år sedan -- men bättre sent än
aldrig!

Men det handlar också om beslutet. Medlemskap i
EG måste enligt 10 kap. 5 § regeringsformen
beslutas på samma sätt som en grundlagsändring.
Det betyder att det blir beslutande folkomröstning
om minst en tiondel av riksdagens ledamöter så
begär och en tredjedel bifaller förslaget.

Jag frågar därför samtliga partier: Är ni beredda att
medverka till att ett eventuellt förslag från
regeringens sida om svenskt inträde i EG måste
underställas en beslutande folkomröstning i
enlighet med 10 kap. 5 § och 8 kap. 15 §
regeringsformen?

Herr talman! I dag kan man läsa i tidningar att
84 % av landets kommunstyrelseordförande vill att
Sverige skall bli EG-medlem. Jag har träffat en del
av dessa lokala EG-entusiaster. De drömmer om
Europa, precis som vi. Men de känner faktiskt inte
till alla fakta och detaljer om vad det konkret
innebär. Vågar ni som tror på EG ge dem full
information? Vågar ni se till att allting publiceras i
begriplig form? Vi för gärna en debatt, och det har
vi försökt att göra hela tiden, på grundval av
konkreta fakta. Vågar ni medverka till detta, kan vi
få en riktig, rejäl nationell Europadebatt.

Svara gärna på de grundläggande frågorna här,
framför allt på den sista frågan: Är ni beredda att
medverka till att folket får sista ordet, till att folket
i en beslutande folkomröstning få ta ställning och
säga ja eller nej till ett eventuellt förslag från
regeringens sida om medlemskap i EG?

Anf. 8 Utrikesminister STEN ANDERSSON
replik:

Herr talman! Jag måste tillstå att det är oerhört
uppiggande -- det påverkar adrenalinet och
tankeverksamheten -- att lyssna till Per Gahrton.
Per Gahrton och Bertil Måbrink har ställt en rad
frågor till mig. Jag skall återkomma till dessa.

Men artig och belevad som jag har blivit under
min tid i utrikesdepartementet tänkte jag att i den
här omgången huvudsakligen hålla mig till
företrädarna för de tre partier som inte bara umgås
med drömmar som jag också omfattar beträffande
Europa utan som också drömmer om att så
småningom tillsammans komma i regeringställning.

Jag vill gärna ta fasta på det som förenar. Alla
anföranden, och det gäller nog faktiskt också en del
av innehållet i det som Bertil Måbrink och Per
Gahrton sade, ger ett intryck av att det i detta land
finns en bred enighet och en positiv syn men också
en stark vilja att göra en insats även när det gäller
att komma till rätta med de svårigheter och
problem som alla måste se och som man måste
komma till rätta med för att kunna klara en positiv
utveckling.

Margaretha af Ugglas frågade: När kommer
socialdemokraterna att upphöra med att bara se
riskerna med Europasamarbetet? När kommer
man att se möjligheterna?

Jag ser att Margaretha af Ugglas nickar. Men det
vore bättre om hon läste mitt anförande. Det är
alltid besvärligt att delta i en debatt där man
bemöter någonting som man tror kommer att sägas
i stället för det som verkligen blir sagt. Jag gav i mitt
anförande uttryck för en mycket positiv syn på
utvecklingen i Europa och talade om EG som en
stark drivkraft i detta samarbete.

Vad jag vill betona är att vi måste ha en blandning
när det gäller vår Europasyn även om denna är
optimistisk -- och det skall den vara. Det finns så
väldigt mycket i utvecklingen som inger
optimismen. Men den måste också vara realistisk.
Vi måste kunna se svårigheterna och problemen.
Om man inte gör det utan bara bortser från
svårigheterna och problemen, kan man heller inte
komma till rätta med dessa. Då befordrar man inte
den positiva utveckling som optimismen borde leda
till.

Det är klart att Margaretha af Ugglas och andra har
rätt i vad de säger. Om vi vill ha -- och det vill vi --
bredaste och djupaste möjliga samarbete med
Europas länder, vore det självfallet väldigt
fördelaktigt för Sverige om den säkerhetspolitiska
situationen var sådan att vi kunde behålla vår
neutralitet och ändå vara medlemmar i Europa. Jag
vill gärna nämna fem skäl till att jag menar att det i
dag är felaktigt och oklokt att aktualisera
medlemskapsfrågan.

För det första var jag som utrikesminister ytterligt
angelägen om att hjälpa till för att åstadkomma
detta eniga beslut -- i och för sig var beslutet kanske
inte helt enigt -- som tillkommit i samarbete mellan
de partier som jag nu vänder mig till och det
socialdemokratiska partiet. Vi skulle stå eniga och
inte aktualisera medlemskapsfrågan. Hade vi gjort
det, hade vi fått en partipolitisk strid, som skulle ha
skapat motkrafter, och en debattsituation, som
hade åstadkommit ett fjärmande i stället för ett
närmande. Det är alltså ett skäl.

För det andra är det onödigt och egentligen för
tidigt att aktualisera den här frågan. Jag har talat
med en rad Europeiska utrikesministrar under
senare tid. Jag har också mött De Michelis, den
italienske utrikesministern som nu är ordförande
för EG-ministrarna, och han sade liksom många
andra att man före 1993 inte kommer att behandla
någon medlemsansökan.

Sedan har vi det osäkra säkerhetsläget. Jag tror
inte att det blir en ny uppdelning av Europa. Men
man kan inte bortse från att utvecklingen i
Sovjetunionen kan bli sådan -- jag tror inte det,
men man kan inte utesluta detta -- att det blir en ny
gränsdragning i Europa mellan den del som återstår
av Sovjetunionen utrustad med kärnvapen och
resten av Europa. I den situationen -- man kan
alltså inte bortse från att sådant här kan inträffa --
skulle moderaterna vara beredda att ställa sig på
den ena sidan och tro att vi kan bevara
neutralitetspolitiken. Margaretha af Ugglas lyssnar
kanske på mig. Men hon läser inte vad som står
skrivet.

Jag skall åberopa en auktoritet för Margaretha af
Ugglas, inte så mycket för mig, även om han är
mycket kunnig och påläst, nämligen Carl Bildt.

Jag tillhör dem som är mycket oroade för
utvecklingen inom det sovjetiska området under
1990-talet. Ännu har sammanbrottet inte nått 1920-
talets nivå, men det finns nog all anledning att tro
att det kommer att göra det. Inbördeskrig i delar av
nuvarande Sovjetunionen, frigörelse av
randområden, massvält och anarki i väldets ryska
kärna kan alls inte uteslutas. Vi har utvecklingen i
Central- och Östeuropa, där övergången från
kommandoekonomin till marknadsekonomin
kommer att medföra social oro och kanske politiska
konflikter.

Jag var för några dagar sedan nere i det som då var
Östtyskland. Där sade man att trots draghjälpen
från Västtyskland och trots föreningen kommer
arbetslösheten att stiga till upp mot 20--25 %. I
Polen har man redan hög arbetslöshet, och den
kommer att öka ännu mer. Levnadsstandarden
sjunker. Den har redan sjunkit med en tredjedel.
Det är klart att detta kommer att skapa politisk oro.
Det är någonting som vi måste hjälpa till att lösa.
Men om övergångsperioden blir lång kommer det
att bli besvärligt.

Jag har ju den uppfattningen att om man förhandlar
med en motpart -- och det har vi varit överens om
att vi skall göra med EG -- är det inte särskilt
klyftigt, eller för att uttrycka mig på UD-språket,
särskilt välbetänkt, att börja resonera om en annan
lösning som om den första förhandlingsomgången
redan var förlorad.

Detta är fem goda skäl till varför man inte nu skall
splittra den enighet som har åstadkommit så
mycket för Sverige. Jag förstår dem som tycker att
moderata samlingspartiet mer ser till partitaktiska
hänsyn än till Sveriges intressen. Om vi blir
splittrade i den här frågan försvagas Sveriges
möjligheter att göra sig gällande.

Jag skall också försöka hinna med en sak som Jan-
Erik Wikström tog upp. Han åberopade ett
uttalande som han sade att jag hade gjort och som
inte var så välbetänkt. Det hade han haft rätt i om
jag hade gjort detta uttalande. Det var så att jag och
Sjevardnadze satt i ett samtal då vi båda nåddes av
nyheten av muren var genombruten. Detta gladde
oss båda. Han gjorde en del uttalanden om vad han
trodde skulle ske. Det var han som talade om
chauvinistiska krafter etc. När jag sedan kom till en
presskonferens fick jag frågan: Vad ansåg
Sjevardnadze? Jag svarade då på detta.
Närvarande var en DN-journalist och några andra
journalister. DN-journalisten var litet trött och
uppfattade det som om jag hade gjort detta
uttalande. Men de något piggare folkpartistiska
journalisterna, t. ex. Jan Lindström från Expressen
och Britt-Marie Mattsson från Göteborgsposten,
återgav det hela rätt. Kan jag inte få slippa denna
mytbild? Jag har aldrig påstått detta. Det hade varit
så dumt om jag hade gjort det. Det jag har sagt i
dagens överläggning är precis vad jag hela tiden
menat. Där ser jag att min tid är ute. Tack!

Anf. 9 MARGARETHA AF UGGLAS (m)
replik:

Herr talman! Jag kan försäkra utrikesministern att
jag lyssnar på vad han säger. Jag har lyssnat så noga
jag kunnat nu också. Jag lyckades inte riktigt hitta
fem skäl i det utrikesministern hade att säga, men
låt mig ta upp det viktigaste.

Utrikesministern uttrycker återigen oro och
ängslan för utvecklingen. Visst kan man vara orolig
och ängslig, och visst skall man peka på riskerna.
Men jag förstår ändå inte resonemanget.

Sovjetunionen behöver ju ett starkt EG. Ryssland
behöver ett starkt EG. Det är EG, inte Förenta
Staterna, som i dag utarbetar ett hjälpprogram som
kommer att riktas mot Ryssland och
Sovjetunionen. Det är utrikesministern också
medveten om. Det är EG som redan har hunnit
sätta upp ett miljöorgan i Budapest. EG har öppnat
sina utbildningsprogram för de östeuropeiska
länderna. Polen, Ungern och Tjeckoslovakien vill
bli medlemmar i EG.

Jag förstår inte heller, utrikesministern, på vilket
sätt EG skulle bli sämre i dessa länders ögon av att
Sverige, Österrike, Norge och Finland blir
medlemmar i EG. Det blir väl ett bättre EG; ett EG
som kommer att vara ännu mer villigt att hjälpa och
stödja utvecklingen i Centraleuropa. Ett EG som
blir ännu mer villigt, hoppas jag, att säkra freden,
framstegen och demokratin. Jag förstår alltså inte
resonemanget.

Jag förstår inte heller, utrikesministern, att vi skall
böja oss för att någon kommissionär i Bryssel må
tycka att det är besvärligt att få in fler
medlemsländer. Så tycker ofta byråkrater. Vi har
att se till Sveriges nationella intressen. Vi har att
välja den väg som är riktig för vårt eget land. Det
finns andra starka röster i EG: Thatcher och Kohl
samt t.ex. Gonzalez i Spanien, som jag hörde tala i
Europarådet för två veckor sedan. Han vill att EG
skall utvidgas. Lyssna på de rösterna i stället,
utrikesministern!

Pär Granstedt! Det går att veta en hel del om EG.
EG är traktatsbundet. EG har fasta institutioner.
Såsom det utrikespolitiska samarbetet bedrivs i
dag, Pär Granstedt, och det är den grund vi har att
utgå ifrån, är det traktatmässigt förhindrat att syssla
med frågor som berör försvarspolitik. Det har en
mycket stark mellanstatlig karaktär. Detta kommer
att förändras men det kommer att förändras som en
orsak av de nya utmaningarna i Europa. Det är ett
europeiskt intresse att Västeuropas nationer i
samarbete med Centraleuropas håller samman och
utvecklar freden och friheten.

Utrikesministern har väl en eller två repliker kvar,
så jag skulle önska att vi fick höra om
utrikesministern är beredd att ge svenska folket
besked om socialdemokratins inställning inför den
viktiga valrörelse vi har framför oss.
Europafrågorna kommer att bli ett inslag i den här
valrörelsen. Jag hoppas att socialdemokratin är
beredd att medverka till detta. Jag tycker faktiskt
att det är ett demokratiskt krav. Jag tycker också att
det är ett demokratiskt krav att vi får besked om
hur socialdemokratin ställer sig till detta för
nationen så viktiga.

Bertil Måbrink tyckte att Europadebatten hade
nått en låg nivå när den nådde
vardagsmänniskornas nivå, nämligen något så
konkret, så trevligt och inspirerande som ett
Europamål. Tänk så trevligt att få gå ut en lördag
och äta ett Europamål. Då har Europadebatten
nått en låg nivå, tyckte Bertil Måbrink. Men det
tycker inte vi. Vi moderater tycker att
Europafrågorna skall diskuteras utifrån de svenska
medborgarnas vardag. Tio av mina kollegor, Bertil
Måbrink, kommer i den efterföljande debatten att
ta upp de olika viktiga frågorna: miljö, utbildning,
fria rörlighets-frågorna, kulturfrågorna. Vi vill
diskutera Europafrågan på bred basis. Det tycker
vi är viktigt.

Jag tyckte att det var positivt att för en gångs skull
höra Per Gahrton diskutera Europa från positiva
utgångspunkter. Flera av de där punkterna tycker
jag var riktigt bra. Vad jag inte förstår, Per
Gahrton, är att alla institutioner i Europa är
intressanta och bra utom just EG.

Det måste ändå vara något unikt med EG --
förutom att EG från att ha omfattat sex
medlemsstater nu har blivit tolv -- som gör att
Turkiet, Cypern, Malta, Österrike, Polen, Ungern
och Tjeckoslovakien i dag vill bli medlemmar. Jag
hoppas att på denna lista också kunna få se mitt
kära gamla Sverige och övriga nordiska länder.

Anf. 10 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! För några veckor sedan var en
delegation från de partier som är företrädda här i
riksdagen inbjudna till Europaparlamentet i
Strasbourg för att sammanträffa med motsvarande
grupp direktvalda parlamentariker. Det var en
mycket stimulerande och givande dag.

Den andra dagen hade vi tillfälle att sitta på
läktaren och lyssna till Europaparlamentets stora
debatt om konflikten i Mellanöstern. Presidenten
hälsade oss mycket artigt välkomna. Men när man
satt där och lyssnade på spanjorer, portugiser,
greker och andra som uttalade sig om läget i
Mellanöstern, kände man sig på något sätt som
kusinen från landet som gärna skulle vilja vara med
men som inte var fin nog för att få delta i detta
europeiska rådslag. Så mycket bättre då, herr
talman, att vi i dag har fått tillfälle att föra den här
Europadebatten i riksdagen.

Jag läste i tidningarna att utrikesministern fick
avbryta sin fisketur i Montana för att komma hit i
dag. Det tycker jag faktiskt var synd. I denna
förtroliga krets kan jag säga att jag känner mig
lugnare när utrikesministern fiskar gädda i
Montana än när han fiskar röster i Sverige.

De inledande anförandena påvisade tydligt
skillnaderna mellan partierna i synen på det nya
Europa. Om jag gör en kort sammanfattning kan
jag konstatera att miljöpartiet och vänsterpartiet
säger nej till EG, att moderaterna och folkpartiet
säger ja samt att socialdemokraterna och centern
säger vänta och se, men håller dörren öppen. Jag
tycker mig ändå kunna konstatera att både centern
och socialdemokraterna i ganska rask takt är på väg
mot en mer positiv syn på ett svenskt medlemskap
i EG. Det tycker jag naturligtvis är bra.

Jag anser också att utrikesministerns deklaration i
dag var väl avvägd, när det gäller både
kommentarerna till ESK och synen på
Mellanöstern och åtskilligt annat. Jag saknade dock
en dimension, som jag finner ganska viktig,
nämligen önskan att Sverige aktivt skall kunna
bidra till att förbättra och förstärka utvecklingen i
Europa. Ett huvudsyfte med vårt medlemskap
måste ju vara att vi skall kunna bidra till att
förbättra och förstärka den europeiska politiken.
Jag tänker exempelvis på ett så viktigt område som
miljöpolitiken. På det området är jag övertygad om
att Sverige har mycket att ge i EG. Jag tänker
vidare på stora avsnitt av socialpolitiken, kanske
inte minst alkoholpolitiken. Jag tänker på
kulturpolitiken, där EG vid en utvärdering i fjol
faktiskt konstaterade att Sverige låg mycket långt
framme. Jag nämnde i mitt anförande
biståndspolitiken, där det finns klara skillnader
mellan medlemsländerna i EG.

Debatten kommer lätt att handla om att vi behöver
EG för Sveriges skull. Men det är faktiskt också så
att EG behöver Sverige för sin egen skull. När man
träffar företrädare för medlemsländer som
Danmark, Beneluxländerna och Tyskland, så
framhåller de oavbrutet detta och säger: Vi
behöver de nordiska rösterna i EG.

Nu säger utrikesministern att vi inte skall tala om
ett medlemskap i EG, därför att riksdagen i ganska
bred enighet ställt sig bakom de överläggningar
som förs mellan EFTA och EG. Jo, men man kan
ju inte inställa all tankeverksamhet med hänvisning
till ett tidigare riksdagsbeslut, utan det måste få ges
möjligheter att debattera detta. Så snart vi träffar
företrädare för EG tar de upp frågan om hur vi ser
på ett svenskt medlemskap i EG. Den dialogen
tycker jag vi är skyldiga att fullfölja.

Jag ställde två enkla frågor till utrikesministern.
Den första gällde synen på en ansökan om
medlemskap, och jag frågade om det ändå inte var
rimligt att en svensk ansökan kunde behandlas inte
senare än ansökan från Österrike, Turkiet, Cypern,
Malta, Ungern och kanske ytterligare något
östeuropeiskt land. Jag vill alltså att vi skall komma
med i den förhandlingsomgång som blir den första
efter 1993. I min fråga ingick om
socialdemokraterna var beredda att medverka till
det. Min andra fråga var om regeringen är beredd
att uttryckligen verka för att Estland, Lettland och
Litauen får en ställning som observatörer i ESK.

Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Jag tycker det är anmärkningsvärt att
utrikesministern i en tio minuter lång replik inte
hade ett enda ord att säga om utvecklingen i våra
grannländer i öster och söder utom att försöka
förklara vad han själv hade sagt och vad
Sjevardnadze hade sagt. Det är tyvärr litet
symptomatiskt för det jag sade i mitt inledande
anförande, nämligen att Sverige inte visar det
intresse som vi borde ha för vad som händer i vårt
omedelbara grannskap. Sverige tar inte det ansvar
för utvecklingen i Baltikum och Östeuropa som vi
borde göra.

I mitt huvudanförande tog jag upp några konkreta
frågeställningar, som jag gärna vill upprepa och be
att få klara besked om av utrikesministern.

Är regeringen beredd att ta initiativ till ett mer
generöst svenskt stöd till utvecklingen i Östeuropa
och Baltikum än vad som ligger i denna miljard som
skall fördelas på tre år? Kan de baltiska
republikerna räkna på att få mer än de relativt
fåtaliga miljoner som nu finns tillgängliga?

Är Sverige berett att ta inititativ till ett utvidgat
nordeuropeiskt samarbete, där vi knyter närmare
band på de ekonomiska, kulturella och sociala
områdena samt försöker hitta fasta
samarbetsformer mellan de nordiska länderna och
länder samt länderområden runt Östersjön? Är
Sverige berett att driva en sådan fråga?

Vad innebär vidare uttalandet om att de baltiska
republikerna skall beredas tillfälle att följa ESK-
processen? I likhet med Jan-Erik Wikström vill jag
fråga: Innebär det att Sverige kommer att verka för
att de baltiska republikerna får observatörsstatus i
ESK? Innebär det att Sverige kommer att arbeta
för att uppfyllandet av de baltiska republikernas
krav på självständighet blir ett led i ESK-
processen? Hur kommer Sverige att arbeta för att
det ekonomiska samarbete som nu håller på att
byggas upp av EG, EFTA och inom EES ram också
kommer att inkludera det övriga Europa? Jag
tycker det är viktigt att vi får klara besked på dessa
områden liksom det är viktigt att Sverige för en klar
och tydlig Östeuropa- och Nordeuropapolitik.

Jag håller gärna med utrikesministern om att det
beträffande våra relationer till EG hade varit
önskvärt med en bred politisk uppslutning kring en
tågordning där vi koncentrerade oss på att få ett så
bra EES-avtal som möjligt och på frågan om vad
som skall komma efter detta avtal. Om det skall tas
ytterligare steg, t.ex. i form av ett medlemskap, får
avgöras av vad EES-avtalet ger och framför allt av
vad EG är på väg att bli.

Margaretha af Ugglas sade att vi ändå vet en hel del
om EG. EG är traktatbundet och har sina
institutioner, sade hon. Det är naturligtvis riktigt.
Vi vet vad EG är i dag, men vi vet inte särskilt
mycket om vad EG blir i morgon. Det vet inte
heller EG, eftersom man nu skall revidera sina
traktater och se över alla institutioner. Det är
kanske naturligt för en konservativ politiker att se
till det nuvarande och det förgångna. Men när vi
skall bestämma om Sveriges framtid är det inte det
nuvarande och det förgångna som gäller utan det är
framtiden. Riktigt hur framtidens EG kommer att
se ut vet varken Margaretha af Ugglas eller jag eller
ens Jacques Delors. Mycket kommer att avgöras
inom ett år, och jag tycker att det är naturligt att
våra relationer till EG får påverkas av hur EG självt
bestämmer sig för att utvecklas.

Inte minst måste det vara viktigt att ta hänsyn till
vad som händer på det säkerhetspolitiska området.
Det pågår ändå en debatt om ett inte bara
säkerhetspolitiskt utan också militärpolitiskt
samarbete. Det pågår en debatt om hur EG,
Västeuropa, skall kunna spela en mera aktiv roll
inte bara i Europa utan i hela världen, inkl. på det
militära planet. Vi kan ju inte bortse från detta.

Jag tycker nog att det är viktigt att vi får tydliga
besked om var moderaterna står när det gäller
innebörden av den svenska alliansfriheten. Det är
viktigt med hänsyn till det sätt på vilket
moderaterna driver kravet på snabba svenska
ställningstaganden i medlemskapsfrågan, och det är
naturligtvis särskilt viktigt efter det debattinlägg
som Carl Bildt gjorde i söndags.

Vi måste få klarhet i hur kraftiga ökningar av de
svenska försvarskostnaderna som moderaterna
anser nödvändiga, för att inte Sverige skall behöva
söka allians med Tyskland.

Under detta anförande övertog andre vice
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 12 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Jag får väl vänta på utrikesministerns
svar i den sista repliken. Han har sex minuter.

Margaretha af Ugglas gjorde sig lustig över att jag
skulle förmena svenska folket ''EG-målet'', jippot
som ägde rum i lördags och som jag tycker var ett
prov på mycket låg debattnivå. Där gavs en felaktig
bild av det verkliga förhållandet.

Det finns inga särskilda EG-priser på restaurang.
Titta på Danmark! Om jag inte har alldeles fel, är
restaurangpriserna där inte långt efter våra. I
Portugal och Spanien är de låga, men det beror ju
på att arbetskraften är så billig där och har inte med
EG att göra.

Vad jag angrep var att man gick ut på det sätt som
restaurangägarna gjorde. Det är ett mycket fult sätt
att propagera för en sak, ett oriktigt sätt.

Per Gahrton ville ha svar på ett antal frågor. Jag kan
svara ja, precis som Lasse Werner gjorde här i förra
veckan, på frågan om vi anser att alla europeer har
rätt att resa fritt. Det tycker vi är en viktig princip.

Vi är också för ett alleuropeiskt samarbete och inte
ett enbart västeuropeiskt samarbete.

Vi säger också bestämt ja till öppenhet och slut på
hemlighetsmakeriet i EG-frågorna här hemma.

När det gäller folkomröstning kan jag inte svara för
mitt parti, men jag kan tala om min personliga
uppfattning. Det finns problem i sammanhanget,
men personligen är jag sympatiskt inställd till
folkomröstning.

Det är de svar som jag kan ge till Gahrton.

Margaretha af Ugglas har också sagt att man skall
förhindra ett militariserat EG, förhindra att EG
också blir en försvarsunion, att WEU förverkligas.
I en intervju i Dagens Nyheter i dag säger
Margaretha af Ugglas att det inte kommer att bli
någon sådan union.

Att moderaterna kan uttala sig så tvärsäkert om det
är märkligt, men alla kontroversiella frågor har
moderaterna propagandistiskt hanterat på det
sättet. De tror sig kunna skuffa undan
problemfrågorna.

Om Margaretha af Ugglas skall förhindra att EG
utvecklas till en försvarsunion, så gör hon ju inte
det tillsammans med sina högerkamrater i EG, utan
då får nog Margaretha af Ugglas liera sig med
vänstern i europa. Då finns det en möjlighet att
förhindra förverkligandet av försvarsalliansen
WEU inom EG.

Jan-Erik Wikström och andra har talat sig varma
för medlemskap. Jag har tagit upp en väldigt viktig
aspekt, en viktig principiell fråga, nämligen det
odemokratiska i EGs nuvarande struktur. Den
springer en gammal liberal som Jan-Erik Wikström
undan. Han gör inte en kommentar.

Jag vill veta av Jan-Erik Wikström: Vilken är er och
folkpartiets inställning till den odemokratiska
struktur som EG i dag har när det gäller
beslutsfattandet? Har inte Jan-Erik Wikström
någon uppfattning om det eller är frågan så
besvärlig för Jan-Erik Wikström att han inte vill ta
i den och diskutera den?

Anf. 13 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Det är inte lätt att veta var
utrikesministern står. Det är inte så länge sedan det
uppgavs att han skulle ha sagt att Sverige bör vara
öppet för medlemskapsansökan 1993. Det kanske
var ett felaktigt referat, och det är väldigt bra i så
fall. Jag välkomnar det.

I dag skall vi inte tala om medlemskap över huvud
taget, och det är kanske ett framsteg. Om det inte
bara är så att man inte vill tala om det i dag, utan att
man vill ha en annan debatt nu och komma tillbaka
senare, efter valet eller så.

Det är ganska fantastiskt att fyra av fem
partiföreträdare här inte tycks anse att svensk
grundlag är särskilt viktig. De kanske inte har läst
på den så noga. Vi tar den på allvar. Jag har tjatat
om grundlagen sedan EG-debatten började och
sagt att det finns grundlagsaspekter. Nu har
justitiedepartementet producerat en PM som vi
kommer att kommentera senare. Departementet
har i varje fall insett att det finns grundlagsaspekter.

Frågan om folkomröstning hör till de aspekterna.
Det finns en paragraf i den svenska grundlagen som
gör det möjligt att ha beslutande folkomröstning,
innan man överlämnar beslutsrätt till övernationellt
organ. Det är kanske nödvändigt att påminna om
att det är så.

Min fråga här är, och det är faktiskt en central fråga
för svensk demokrati: Kommer ni fyra som inte har
svarat att medverka till att ett eventuellt förslag om
svenskt medlemskap i EG enligt regeringsformen
underställs svenska folket i en beslutande
folkomröstning där det kan säga ja eller nej? Precis
så var det i Danmark, i Norge, i Storbritannien, i
Irland och ett stort antal av de andra EG-
medlemsstaterna -- I Norges fall sade folket nej i en
folkomröstning.

Jag tycker att det är en mycket central fråga i detta
läge av EG-debatten att få ett klart besked, så att
folket kan få veta att vi i alla fall inte kommer att
smygas in i EG. Blir det en folkomröstning, innan
Sverige ansöker om medlemskap? Jag begär klart
besked av de andra fyra partierna om detta.

Jag förstår att man inte kan svara på alla frågor,
men vissa frågor kan besvaras med enkla ja eller
nej. En sådan fråga är den om rörelsefriheten i hela
Europa. Faktum är att det byggs nya murar. Jag har
själv sett när österrikisk polis har ryckt ut och stängt
den gräns som ungrarna rev ner för några år sedan,
därför att Österrike nu är på väg in i EG. Österrike
har stängt gränsen mot Östeuropa.

Vi vet att många östeuropéer inte ens får komma in
som turister i Sverige. Skall det fortsätta på det
sättet, eller gäller den fantastiska rörelsefriheten
hela Europa? Kan vi få ett klart svar på det?

Skall vi bygga murar nu, när vi är rädda för att det
kommer fattiga människor från vissa delar av
Europa? Omfattas balterna, leningradborna,
ukrainarna och vitryssarna av den solidaritet som ni
säger är bakgrunden till att ni vill öppna gränserna
totalt mot Västeuropa? Vi är beredda att öppna
gränserna. Är ni också beredda att göra det i hela
världsdelen Europa?

Margaretha af Ugglas undrar varför jag tycker om
alla andra europeiska samarbetsorganisationer och
inte lika bra om EG. I och för sig får EG gärna
finnas som den regionala samarbetsorganisation
det är. Det är deras sak och inte vår. Det är
någonting unikt med EG. EG är en överstatlig
organisation där man på central nivå t.o.m. fattar
beslut om sockerhalten i marmelad. Jag har aldrig
förstått hur liberaler kan tycka om en organisation
som på central nivå fattar beslut om minsta detalj.
Det är den principiella skillnaden, och det är därför
som vi är skeptiska.

Margaretha af Ugglas säger här i debatten att
mängder av länder vill in i EG. Låt oss anta att det
är riktigt, och jag vet också att en del länder har
uttalat ett sådant intresse. Samtidigt är det så att
nästan ingen vill in i det realt existerande EG, inte
ens moderaterna. De vill ändra på EG i vissa
avseenden. Och vissa andra EG-vänner vill ändra
EG i mycket väsentliga avseenden. Det tycks inte
vara någon som älskar det realt existerande EG. Ni
älskar era egna drömmar om vad ni tycker att EG
borde vara.

Om man nu tycker att EG är rätt instrument men
vill ha ett annat EG, varför samlar man då inte alla
europeiska länder som inte är medlemmar och
kommer överens om en gemensam strategi? Då kan
man i klump gå in i EG, inte villkorslöst utan efter
reella överläggningar om innehållet i framtids-EG.

Då skulle det blir förhandlingar i sak. Det sker inte
nu. Det sker aldrig med ett enskilt land. Alla
enskilda nya medlemmar har fått kapitulera totalt
och anta hela EG-paketet. Det skulle vara
intressant att höra en reaktion på detta.

Om detta vore möjligt skulle inte EG vara EG utan
någonting annat. Då skulle vi också vara
intresserade av en öppen diskussion.

Ni gillar inte heller EG som det är utan ni gillar era
egna drömmar om EG. Det realt existerande EG
har faktiskt inte så många vänner om man
analyserar vad det är folk vill ha.

Om ni menar allvar, Sten Andersson t.ex., inbjud
då alla i hela världsdelen Europa som inte är
medlemmar i EG till en konferens om en
gemensam strategi för att se till att hela Europa
kommer in under EG-paraplyet. Då blir det
egentligen inte ett EG. Det blir mer likt ett
Samarbetseuropa som vi hela tiden har talat om.

Anf. 14 Utrikesminister STEN ANDERSSON
replik:

Herr talman! Jag skall ändra mitt omdöme om
Margaretha af Ugglas litet grand. Ibland lyssnar
hon. Sällan rättar hon sig efter vad jag säger, men
det är en annan sak.

Jag nämnde fyra mycket goda och tungt vägande
skäl till att man inte i dag skall annonsera om att
man är beredd att begära medlemskap.

Jag glömde det femte, och det väger lika tungt. Det
är nämligen den politiska union som nu diskuteras.
Ordföranden i ministerrådet, den italienska
utrikesministern De Michelis pläderar öppet för ett
nära försvarssamarbete. Det där klarnar väl så
småningom. Jag tror inte att man når dit, men det
är en aktuell frågeställning. Man kan inte utesluta
att det går åt det hållet.

Sedan skall jag ge besked om svenskt medlemskap
1993. Vad jag har sagt -- det var i Molde -- är samma
sak som jag och statsministern har sagt tidigare.
Om vi får en utveckling i Europa med ett allt
närmare samarbete ekonomiskt, ekologiskt och
säkerhetspolitiskt, om försvarsallianserna
försvinner, om vi får en ny alleuropeisk
säkerhetsordning -- en sådan som alla som deltar i
ESK-förhandlingarna pläderar för -- då har
verkligheten förändrats så radikalt att vi i den
situationen kan bli medlem i EG. Jag hoppas -- och
där vill jag anknyta till vad Per Gahrton sade -- att
ESK inte bara skall omfatta den militära
säkerhetspolitiken, utan också ekonomi, ekologi
och det som gäller mänskliga rättigheter. Min tro
och min förhoppning är att detta ESK-samarbete
till slut -- kanske efter en lång process -- skall bli det
centrala.

Varför då 1993? En journalist frågade mig: Är det
då 1993 uteslutet? Jag svarade: Jag törs inte
utesluta någonting. Så oväntat snabbt som
utvecklingen går, kan det väl hända att vi är framme
där vid den tidpunkten. Men i dag vet jag inte det.

Det intressanta nu är vad moderaterna säger. Även
om det blir en ny tudelning av Europa -- något som
Carl Bildt är inne på i sin bedömning -- är ni
beredda att säga ja till EG. Ni är beredda att säga ja
också om det blir ett militärt samarbete inom EG.
Moderaterna säger med andra ord att de egentligen
är beredda att överge den svenska
neutralitetspolitiken. Det är ett bra besked att få,
men det är litet oväntat, och jag tror att det litet illa
genomtänkt.

Pär Granstedt använde debattricket att ställa
väldigt många frågor och sedan klaga på att han inte
får svar på alla, trots att han vet att jag inte har tid
att svara. Jag skall emellertid svara på några.

Visst är vi beredda att medverka till att de baltiska
länderna får bli observatörer. Att vi inte uttalade
det så klart vid det här tillfället, berodde på att vi
visste att det inte fanns någon anslutning. Det
krävde konsensus. Vi valde då den öppnare formen
att kräva deras närvaro. Alla tre baltiska
utrikesministrar kom efter mitt uttalande i ESK
fram till mig och tackade för den svenska
inställningen. Sedan är det, Pär Granstedt, fel att
tala om en låg profil. Jag påstår att Sverige, just
därför att vi en gång drev den politik som vi nu alla
har litet dåligt samvete för, tidigare än något annat
västeuropeiskt land kunde föra de baltiska
ländernas talan i Moskva. Det var också vad jag
gjorde under mitt besök.

När det gäller Tjeckoslovakien var vi tidigt där nere
med Olof Palme och besökte Václav Havel, då han
på nytt hotades av en fängelsevistelse.

Vad är då grundbulten och vilken är vår grundsyn i
fråga om Europa? Vi vill ha ett samarbete som
omfattar ekonomi, ekologi och allt detta med hela
Europa, med alla länder i Europa. Min dröm om
detta nya Europa är densamma som jag hade då jag
för trettio år sedan som ordförande i en europeisk
ungdomskampanj drömde om ett nytt Europa efter
kriget, ett Europa som präglas av frihet, demokrati
och samarbete. Men inte bara det, utan ett Europa
som är solidariskt med omvärlden och ett Europa
som försöker ge varje invånare ett hyggligt liv. Det
är min dröm om Europa. Det Europa som nu blivit
av med den mur som delat Europa i två delar får
aldrig bygga nya murar mot omvärlden.

Till slut, när jag har fem sekunder på mig: Jag
förstår att Jan-Erik Wikström tycker att det är
bättre att jag fiskar gädda i Montana. Nu fanns det
inte en enda gädda i floden där. Det är öring man
fiskar. Jag skall så småningom övergå till att fiska
det där andra som Jan-Erik Wikström var så rädd
för. Låt mig bara säga att den här debatten inte har
gjort mig mindre optimistisk på den punkten.

Anf. 15 MARGARETHA AF UGGLAS (m)
replik:

Herr talman! Återigen: Utrikesministern ser
riskerna och inte möjligheterna med ett aktivt
svenskt Europaengagemang också i EG. Nu har jag
lyssnat noga till utrikesministern, och jag har funnit
att det är uppenbart att socialdemokraternas
Europapolitik är en om-politik: om, om, om!
Moderat Europapolitik är en att-politik,
utrikesministern.

För att försöka få utrikesministern att förstå att vi
står fast vid det som är viktiga inslag i svensk
utrikes- och säkerhetspolitik skall jag nu säga att en
moderat Europapolitik innehåller bl.a. följande
strävanden:

att Sverige inom ramen för ESK, Europarådet och
EG verkar för framväxten av en ny europeisk
fredsordning baserad på respekten för demokrati
och mänskliga fri- och rättigheter,

att Sverige i samverkan med övriga nordiska länder
verkar för att det nordiska samarbetet förs vidare,
också när de nordiska länderna blivit medlemmar i
EG,

att Sverige inom ramen för Europasamarbetet tar
till vara möjligheterna till regional samverkan -- jag
tänker bl.a. på Östersjöområdet,

att Sverige i samarbete med EG särskilt arbetar för
förverkligandet av medborgarnas Europa,

att Sverige fullföljer EES-förhandlingarna -- jag vill
understryka detta, eftersom jag inte sagt så mycket
om det tidigare; självfallet är EES-förhandlingarna
ett viktigt steg på vägen mot ett fullvärdigt
medlemskap,

att Sverige ansöker om medlemskap i Europeiska
gemenskapen med bibehållen alliansfrihet -- det är
en självklarhet, och

att möjligheterna prövas att i anslutning till
riksdagsvalet 1994 välja de svenska ledamöterna i
Europaparlamentet.

Framtidens EG kan vi vara med och påverka som
medlemmar. Men den nära framtidens EG, Pär
Granstedt, kommer vi att veta väsentligt mer om
redan efter december månads utgång. I sommar
skall traktattexter finnas färdiga. Det dröjer inte så
länge, Pär Granstedt, innan sikten är klarare, och
därför ser jag fram emot en stimulerande
Europadebatt i den kommande valrörelsen.

Bara en liten fråga i det sammanhanget. Jag minns
att centerpartiet hade en alldeles utmärkt och
trevlig försvarsaffisch i förra valrörelsen. Avser ni
att ha en likadan eller någon ännu bättre affisch i
den valrörelse vi har att se fram emot?

Anf. 16 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Sten Andersson bekräftade nu i sin
replik att det faktiskt är möjligt att företräda precis
den åsikt som vi har gjort, nämligen att man kan
vara lojal mot riksdagsbeslutet om de pågående
förhandlingarna och samtidigt resonera om
villkoren för en framtida medlemskapsansökan.
Där tror jag alltså att det inte finns någon annan
skillnad än den, att vi redan nu tycker oss kunna dra
slutsatsen att en ansökan om medlemskap är möjlig
under förutsättning att det inte blir några bakslag i
den europeiska utvecklingen -- det var ett uttryck
som jag använde.

Till Per Gahrton: Självfallet anser vi att alla
européer skall ha rätt att resa fritt. Jag har faktiskt
till invandrarministern ställt en fråga som berör just
detta. Det verkar som om Sverige faktiskt har gjort
det svårare för ett antal europeiska medborgare att
besöka Sverige. Utvecklingen går alltså i visst
hänseende i fel riktning. Där har vi nog samma
uppfattning.

I frågan om folkomröstning säger folkpartiets
partistyrelse i ett förslag till vårt landsmöte senare i
höst, att folkomröstning kan vara en väg som man
skall använda i detta sammanhang. Vi understryker
samtidigt att valrörelsen 1991 i praktiken troligen
kommer att bli en folkomröstning om vår relation
till EG.

Bertil Måbrink frågar om jag är nöjd med
beslutsstrukturen i EG. Nej, det är jag inte. Det
intressanta var att vid vårt besök i
Europaparlamentet fann vi att parlamentarikerna
genomgående var otillfredsställda med balansen
mellan kommissionen och parlamentet. Den
debatten finns alltså inom EG.

I själva verket tror jag att det är viktigt att också vi
där kan medverka till att föra debatten vidare.

Sten Andersson avslutade sin replik med att säga
att han såg fram emot valrörelsen. Det gör
naturligtvis också jag. Det här valet, som alltså på
sitt sätt kan komma att bli en folkomröstning om
vår relation till EG, skulle möjligen kunna leda till
att Sten Andersson i framtiden får tid till ganska
mycket fiske, både av öring och av gädda.

Anf. 17 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Utrikesministern tyckte att jag
hängav mig åt debattknep när jag ställde många
frågor, trots att han hade så ont om tid. Jag
protesterade mot att utrikesministern under en tio
minuter lång replik inte hade ett enda ord till övers
för våra grannar i öster och i söder. Jag avsåg
således inte min situation utan mera detta ointresse
för våra grannfolk som utrikesministern
demonstrerade på detta sätt.

Under det efterföljande sex minuter långa inlägget
fick vi tyvärr inte heller särskilt mycket till besked
om Sveriges östpolitik. Det enda vi fick reda på var
att utrikesministern var ganska nöjd med
utrikesministerns uttalanden och agerande i frågan,
och det är klart att någon skall vara det också. Det
är ju bra att utrikesministern är nöjd med
utrikesministern.

Däremot fick vi inte reda på om Sverige är berett
att höja ambitionsnivån när det gäller att stödja den
ekonomiska, ekologiska och demokratiska
utvecklingen i de baltiska republikerna, i Polen och
på andra håll i Östeuropa. Det klargjordes inte vad
ESK-politiken egentligen kommer att innebära för
de baltiska republikerna. Kommer Sverige att
kräva att man tar upp och får en lösning också på
frågan om de baltiska republikernas självständighet
som ett led i ESK-processen? Det hade varit
värdefullt med ett klart besked på den punkten.

Således kvarstår frågetecknen. Tyvärr finns det
inget tillfälle till att få dem uträtade här i dag. Men
jag lovar att återkomma till Östeuropapolitiken
längre fram i höst och därmed ge utrikesministern
rikliga tillfällen att närmare utveckla vad Sverige
kan göra för att bli bättre på att stödja den
demokratiska, ekonomiska och ekologiska
utvecklingen i vårt omedelbara gransskap.

När det gäller våra EG-relationer anser jag att
moderaterna måste försöka klara ut vilken deras
syn är på neutralitetspolitikens roll. Om det blir en
fortsatt utveckling mot militärt och
säkerhetspolitiskt samarbete inom EG, kommer då
moderaterna att förorda att Sverige icke söker
medlemskap? Eller: Är moderaterna beredda att
arbeta för att Sverige skall bli medlem även om det
innebär att Sverige deltar i ett militär- och
säkerhetspolitiskt samarbete? Detta får ju en
särskild relief efter resonemangen om alliansen
med Tyskland.

Det som centern har föreslagit på
försvarspolitikens område, Margaretha af Ugglas,
är en förstärkning av det svenska försvaret jämfört
med i dag, ökade resurser och en effektivisering.
Detta tar Carl Bildt till intäkt för att säga att svensk
neutralitetspolitik inte klarar ett försvar på den
nivån. Då skall vi söka allians med Tyskland. Jag
anser att moderaterna vid något tillfälle måste
förklara det här.

Anf. 18 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Det var en del som klargjordes i
utrikesministerns senaste anförande, dels om
medlemskapet beträffande den här
försvarsunionen, dels också ESKs betydelse -- som
utrikesministern framhåller -- och den centrala
plats ESK kan inta i den här processen. Det är bra
att dessa markeringar har gjorts.

När det gäller medlemskapet är människor i
utrikesministerns nära kretsar nu ute och kacklar
om att ett svenskt medlemskap kan bli aktuellt
redan till våren nästa år. Som bekant har ju Björn
Rosengren varit ute och tutat och trumpetat om
detta. Därför är det bra att utrikesministern har
givit besked på den punkten. Därigenom har dessa
människor satts litet på plats.

Jag skall inte gnöla över att utrikesministern inte
svarade konkret på alla mina frågor. Men det
förhållandet utrikesministern förbigick min kritik
mot det här med odemokratiska strukturen i EG
tolkar jag som att han i stort sett instämmer i min
beskrivning av det odemokratiska förfaringssättet
inom det nuvarande EG.

Låt mig ta upp ett exempel på den odemokratiska
strukturen. EG-kommissionen representerar alltså
byråkratin i EG, och den bestämmer mycket
suveränt utan något större parlamentariskt
inflytande. Denna kommission fattar sina beslut
med enkel majoritet. Vid oenighet blir det
automatiskt en andra röstomgång där minoriteten
då måste underordna sig majoriteten. Det är bara
den andra röstomgången som tas till protokollet,
vilket dessutom är hemligt. Människorna i resp.
EG-länder kan inte kontrollera och får inte veta hur
deras representanter i kommissionen har röstat.
För mig påminner detta förfarande om den
beslutsprocess som gällde i gamla tiders
stalinistiska kommunistpartiers politbyrå. EG
tillämpar ungefär samma system.

Det må så vara att det -- som Jan-Erik Wikström
säger -- pågår en debatt bland EG-parlamentariker
om att de skall ha mer makt och inflytande. Det är
möjligt att det så småningom blir så, men trots detta
kvarstår ett problem.

I vårt land är i dag människor otillfredsställda och
tycker att de befinner sig för långt ifrån
beslutsfattarna i denna kammare. Hur skall då Jan-
Erik Wikström och liberalerna kunna försvara att
man flyttar beslutsfattarna ännu längre bort från
människorna i det här landet?

Anf. 19 PER GAHRTON (mp)replik:

Herr talman! Den här debatten har varit mindre
hetsig än en del tidigare Europadebatter. Icke desto
mindre har den en del intressanta besked.

För det första är det uppenbart att kulmen på EG-
hysterin är passerad, vilket märks framför allt i
socialdemokratiska och centerpartistiska inlägg.
Från flaggningar för medlemskap 1993 går nu
utrikesministern ut och pläderar för att vi inte skall
aktualisera den frågan. Från en del oklarheter på
centerstämman har centern kommit tillbaka till sitt
sunda, nyktra vaktslående kring svensk neutralitet
och svenskt självbestämmande. Kulmen är
passerad. De bistra fakta om vad EG handlar om
håller äntligen på att hinna i fatt debatten.

För det andra har ingen påstått att miljöpartiet
består av isolationister, bakåtsträvare,
sörgårdsmänniskor eller inskränkta flagghissare.
Det är mycket intressant och bra. Äntligen står det
klart att Europadebatten inte handlar om om vi
skall samarbeta med Europa -- för det vill vi alla --
utan om hur det skall gå till. Det är en stor
framgång, inte bara för miljöpartiet utan för hela
den svenska Europadebatten. Nu kan vi helt och
hållet debattera det som saken gäller, nämligen
vilka former det nödvändiga Europasamarbetet
skall ha. Det var de positiva beskeden i denna
debatt, och de är ganska värdefulla.

Tyvärr fanns det också negativa besked. Jag frågade
framför allt om folkomröstning. Jag har fått två
någorlunda klara och positiva besked. Det är
kanske vid sidan av spelreglerna, men jag kan inte
låta bli att rapportera att Pär Granstedt under hand
har rapporterat att också centern är anhängare till
folkomröstning. Det innebär att det återstår två
partier som är de två stora partierna, de två
makthavarpartierna, de två gråa partierna, de två
ledande kärnkraftspartierna, de två ledande
tillväxtpartierna. Det återstår alltså två partier som
inte har givit några som helst besked. Jag tar gärna
emot underhandsbesked och skall i sådana fall
snarast se till att de blir offentliga. I avvaktan på
klara underhandsbesked föreligger risken att dessa
två partier -- socialdemokraterna och
moderaterna -- som förfogar över en majoritet av
den styrkan att de tillsammans kan kringgå
grundlagens intentioner och trumfa igenom ett EG-
medlemskap utan folkomröstning, också har den
avsikten. Jag hoppas att det efter denna debatt
mycket snart kommer klara besked om motsatsen.
I annat fall vore detta ett nederlag för svensk
demokrati.

Anf. 20 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(inpass):

Herr talman! Jag vill gärna få tillfälle att beklaga
att jag inte har möjlighet att svara på en del av
frågorna. Ge mig en minut och jag skall se till att
Pär Granstedt inte behöver vingla omkring med
alla sina frågetecken i huvudet. Det är beklagligt att
man inte har någon möjlighet att svara på frågor
som ställts i en slutomgång av en debatt.

Anf. 21 ANDRE VICE TALMANNEN:

Detta är en debatt inför vilken överenskommelse
mellan partierna har träffats om debattregler och
debattider.

Därmed är denna del av debatten om Europafrågan
avslutad.

Handelspolitik m.m.

Anf. 22 Statsårdet ANITA GRADIN:

Herr talman! Europa står i focus för debatten i
Sverige. Det är naturligt med tanke på den snabba
och på det hela taget positiva utveckling som vi fått
uppleva de senaste åren.

Det samarbete inom Västeuropa som vi nu
förhandlar om rör stora och viktiga
samhällsområden utöver det handelspolitiska. I
grunden handlar det om sysselsättningen och den
sociala välfärden. Också våra snabbt ökande
kontakter med reformländerna i Central- och
Östeuropa rör naturligtvis mycket mer än
traditionella utrikes- och handelsfrågor.

Våra handelspolitiska ansträngningar är emellertid
inte ensidigt inriktade på Europa. För regeringen är
och förblir det ett fundamentalt mål att stärka det
internationella frihandelssamarbetet, bl.a. via
GATT. I Uruguayrundan, som skall avslutas i
december, arbetar Sverige mycket aktivt för att
bidra till ett positivt resultat.

Vi lägger stor vikt vid att utveckla våra bilaterala
handelsförbindelser även med länder utanför
Europa.

Under riksdagens sommaruppehåll har de formella
förhandlingarna mellan EFTA-länderna och EG
om ett EES-avtal inletts. Jag har lagt stor vikt vid
att informera relevanta riksdagsorgan, liksom
också kammaren i dess helhet, om de samtal och
diskussioner som har förts i EFTA/EG-kretsen.
Den ambitionen kommer jag att hålla fast vid.
Därför skall jag ägna denna inledning inte åt
polemik, utan åt att redogöra för vad som hänt i
EES-förhandlingarna sedan i juni, då det förra
riksmötet avslutades.

Förhandlingarna, som syftar till att upprätta ett
brett upplagt europeiskt samarbetsområde, EES,
har fått en god start. Under den svenska
ordförandeskapsperioden i EFTA -- det första
halvåret i år -- kom båda sidor överens om arbetets
uppläggning och grundsyften. De formella
förhandlingarna kunde också inledas planenligt,
och under riksdagens sommaruppehåll har inte
mindre än tre möten hållits på chefsförhandlarnivå.

Målet är att EFTA-länderna skall kunna delta på
lika villkor i EGs inre marknad. Fri rörlighet för
varor, tjänster, kapital och personer skall uppnås
samtidigt inom hela den västeuropeiska marknaden
från den 1 januari 1993. Därutöver skall samarbetet
stärkas påtagligt inom en rad viktiga
samhällsområden såsom utbildning, forskning,
miljövård, konsumentskydd och sociala aspekter.

Ett EES-avtal kommer att ha relevanta delar av
EGs befintliga regelverk som grund -- det som i
Bryssel kallas ''acquis communautaire''. Redan i
dag uppfyller Sverige och andra EFTA-länder i
mycket hög grad de krav EG-reglerna ställer. Ändå
är det ett massivt lagstiftningsarbete som vi står
inför under de närmaste två åren.

Sverige och övriga EFTA-länder vill slå vakt om
väsentliga intressen när det gäller skydd för hälsa,
miljö och säkerhet. Detta gäller t.ex. våra
livsmedelsnormer, hanteringen av vissa kemikalier
och farliga ämnen, bilavgasreglerna,
maskinsäkerheten samt skyddet mot farliga
leksaker.

På flera av dessa punkter ser EG för närvarande
över sitt eget regelverk och förbereder en rad
skärpningar. Det kommer att underlätta
tillkomsten av gemensamma regler på en hög
skyddsnivå senare under 90-talet.

Under förhandlingarna har EG-kommissionen
gjort klart att man inte kommer att kräva att EFTA-
länderna sänker sina miljö- och säkerhetsnormer.
Detta är ett glädjande genombrott. Vad
förhandlingarna nu gäller är hur detta skall förenas
med målet om en fri varumarknad utan tekniska
handelshinder.

Ett annat problem av särskilt intresse för Sverige
och EFTA-länderna är etableringsreglerna och
förvärvslagstiftningen. Vår lagstiftning är här mer
restriktiv än den som gäller inom EG. I den
näringspolitiska proposition har regeringen
förutskickat en liberalisering av
förvärvslagstiftningen. Den närmare inriktningen
får emellertid anstå tills EG/EFTA-
förhandlingarna avslutats.

För svensk del är även skattekontrollen vid
kapitalrörelser över gränserna ett område där
någon form av särlösning kan visa sig nödvändig.

Övriga EFTA-länder har för egen del också andra
problem. Det gäller t.ex. personers rörlighet,
transportfrågorna, konkurrensreglerna m.m.

Inte oväntat hävdar EG-kommissionen att EFTAs
problemlista är lång och måste minskas betydligt.
EGs medlemsländer har lyckats komma fram till
gemensamma regler. De menar att det bör också
EFTA-kretsen kunna göra. Jag har en viss
förståelse för detta synsätt. Den inre marknaden är
en helhet, där rättigheter och skyldigheter skall
vara rättvist balanserade.

Anpassningen av EFTA-ländernas lagstiftning till
EGs regelverk är en av de två huvudfrågorna i
förhandlingarna. Den andra är att få till stånd
gemensamma institutioner och
samarbetsprocedurer.

På det institutionella området gäller det att förena
två mål. Å ena sidan EGs krav på att inte hämmas
i sin beslutsautonomi, dvs. att kunna gå vidare i
integrationsarbetet utan att tappa tempo. Å andra
sida EFTAs krav på ett medinflytande som svarar
mot avtalets omfattande bredd.

Jag tror att det med politisk vilja och
uppfinningsrikedom skall gå att förena dessa båda
mål. Det finns redan en rad förslag på bordet.
Grundidén är att parterna redan från första början
skall kunna delta aktivt i de nya beslutens framväxt.
Ett sådant nära samråd mellan EGs och EFTAs
beslutsprocesser bör i slutändan leda till att
gemensamma EES-regler kan utvecklas.

Viktigt i sammanhanget är att båda sidor redan är
överens om att också skapa ett gemensamt
ministerorgan. EG- och EFTA-ländernas
Europaansvariga ministrar skall mötas en eller två
gånger om året för att ge EES-samarbetet politisk
styrning.

När det gäller de legala frågorna går tankarna i
riktning mot något slags gemensam EES-domstol.
Formerna är under diskussion. För EFTA är det
naturligtvis politiskt viktigt att det blir en domstol
som tolkar avtalets tillämpning.

När det gäller övervakningen av att avtalets
spelregler genomförs planenligt diskuteras nu som
en hypotes att EFTA skall bygga upp en egen
övervakningsordning för EFTA-länderna av
ungefär samma typ som den som i dag sköts av EG-
kommissionen för EG-länderna.

Justitiedepartementet har nyligen offentliggjort en
departementspromemoriam, som ingående
redogör för de institutionella och legala frågorna.
Promemorian har överlämnats speciellt till
ledamöterna i konstitutionsutskottet, i
utrikesutskottet och i riksdagens EFTA-delegation.
Den har också sänts ut på remiss. Den preliminära
slutsatsen är att EES-avtalet -- i den form vi för
närvarande kan skönja det -- inte förutsätter någon
grundlagsändring.

Inom EFTA träffas ministrarna den 22--23 oktober
för att gå igenom förhandlingsläget. Vi skall då ge
våra förhandlare de politiska impulser och
instruktioner som behövs. Vi hoppas att EG-
rådet -- som sammanträder precis samtidigt -- skall
göra detsamma. Därefter följer nya
förhandlingsrundor under november med siktet
inställt på ett politiskt genombrott i huvudfrågorna
under december.

Sammanhållningen i EFTA är fortsatt god. På
svensk sida lade vi ner stora ansträngningar på att
hålla ihop gruppen under vårt ordförandeskap.
Göteborgsmötet blev därmed en odelad framgång.

Schweiz, som den 1 juli efterträdde Sverige som
ordförandeland i EFTA, har fortsatt på den vägen.
Vi har i dag besök i Stockholm av handels- och
ekonominister Delamurax, som är ordförande i
EFTAs ministerråd. Vi kommer att diskutera
förutsättningarna att driva vidare EFTAs
förhandlingsmål. Det är inte fråga om någon
urvattnad minsta gemensamma nämnare, utan om
förhandlingspositioner med hög ambitionsnivå.

Förhandlingsbilden är emellertid inte helt utan
orosmoln.

EG står för närvarande inför en rad svåra
avgöranden, som i hög grad tar regeringarnas och
kommissionens uppmärksamhet i anspråk. Det
gäller de två författningskonferenserna,
slutförhandlingarna i Uruguayrundan i GATT,
samarbetet med öststaterna och det forna
Östtysklands EG-integration. Därtill kommer
Mellanösternkrisen.

Ett annat problem är att det på sina håll finns en oro
för att EES-konstruktionen riskerar att bli alltför
komplicerad. Andra vill avvakta
författningskonferensens resultat och då satsa på en
eventuell EG-utvidgning.

Trots sitt tidspressade schema har EG beslutat att
ge EES-förhandlingarna fortsatt prioritet. Jag tror
att kommissionens koncept -- som det formulerades
av vicepresidenten Andriessen i ett
uppmärksammat tal i Harvard i våras -- har vunnit
allmän uppslutning. Där tog Andriessen fasta på de
omfattande ekonomiska och sociala värden som
står att vinna redan i det korta perspektivet. Ett
EES-avtal gagnar också EG.

På kort och medellång sikt finns inga alternativ.
Och skulle på längre sikt ett medlemskap
aktualiseras, ja då föreligger stora fördelar genom
att det gemensamma regelverket redan är klart.

Händelseutvecklingen i öst har också bidragit till
att stärka möjligheterna till ett snabbt EES-avtal.
Övertygelsen växer om att det kan underlätta en
nyordning av det europeiska samarbetsmönstret,
och främja en alleuropeisk integration.

Sammantaget innebär detta att vi har goda
möjligheter att nå de mål riksdagen har ställt upp
för Sveriges deltagande i Europaintegrationen.

Herr talman! Regeringen har klara perspektiv och
visioner för det framtida Europasamarbetet. De
har redovisats tidigare i dag. Vår kanske viktigaste
uppgift är att bidra till en ny säkerhetsordning, som
säkerställer freden och samarbetet i hela vår
världsdel. Kan vi nå det målet är det av oerhörd
betydelse för alla Europas folk. Samtidigt öppnar
det nya möjligheter för vår egen del.

Men debatten kan inte reduceras till att
slagordsmässigt vara ''för'' eller ''emot'' Europa,
''för'' eller ''emot'' ett utvecklat samarbete. På den
nivån blir visionerna till luftballonger som svävar
bort i det blå, utan kontakt med verkligheten.

Någon måste också ta tag i det konkreta
vardagsarbetet -- ta till vara de möjligheter som
finns här och nu. Handelspolitiskt är vi mitt inne i
en intensiv och händelserik höst. Det vore bra om
debatten i dag kunde handla också om det som
måste avgöras de närmaste månaderna.

Anf. 23 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Den debatt som har förts i dag
omöjliggör egentligen för en talare att hålla sig till
någon form av manuskript eller förberedda
anföranden. Jag kommer därför att försöka täcka
det handelspolitiska mönstret, men även passa på
att kommentera rättsfrågorna från den föregående
debattomgången.

Jag uppfattar med tacksamhet att statsrådet
Anita Gradins informationsnivå är mycket hög när
det gäller EES-arbetet. Det är vi glada för, och det
tror jag att vi alla har nytta av i den demokratiska
process som pågår i riksdagen.

Men jag vill gärna peka på ett antal omständigheter
som har inträffat efter det att vi i de fyra stora
partierna i två riksdagsbeslut har enats om en
gemensam politik såvitt gäller den västeuropeiska
integrationen.

Den första omständigheten av betydelse är
naturligtvis den, att Jacques Delors den 17 januari
1989 utifrån sin utgångspunkt fann
otillfredsställelse i den framgångsmote som gällde i
kontakterna till följd av Luxemburgdeklarationen
och i sitt tal yttrade ord som skulle utgöra särskilda
markeringar riktade mot EFTA-nationerna.

Därtill har kommit att hela den europeiska kartan
har ritats om och, framför allt, att den världsbild
som rådde då också har förändrats. Enligt min
mening är detta, att Europas roll i världen
fortlöpande förändras, en omständighet som det är
väsentligt att peka på. Av världens krav på politisk
och ekonomisk balans följer ett allt större behov av
ett aktivt, sammanhållet och balanserat Europa.
Det kravet har stegrats, och det har naturligtvis
ökat betydelsen av att Europas politiska och
ekonomiska integration genomförs med sådan kraft
att den kommer att omfatta hela Europa.

Vi lägger inte på något sätt i Delors uttalande ett
misstänkliggörande av EES-arbetet. Det är en
utomordentligt värdefull skola. Vi lär oss att förstå
EGs tankar, vi lär oss att inse de svårigheter som
finns i EGs beslutsmekanism. Vi moderater står
lojalt bakom vårt deltagande i 1988 och 1989 års
riksdagsbeslut i denna fråga. Men vi ser, på de
grunder jag nyss redovisade, ett starkt behov av att
förändra vår svenska Europapolitik till ett mer
engagerat deltagande i uppbyggandet av den
världspolitiska kraft som världen så väl behöver --
ett starkt, sammanhållet Europa, byggt på
gemenskap.

Det förefaller mig som om socialdemokraterna i
samklang med centerpartiet föreställer sig att det
finns två sorters Europafrågor: en säkerhetspolitisk
Europafråga och en ekonomisk integrationsfråga.
Det är naturligtvis inte sant. Jag tillåter mig att
erinra mina meddebattörer om att historien är en
bra lärofader när det gäller politiska skeenden,
politisk utveckling och politiska
ståndpunktstaganden.

Jag vill peka på tre centrala politiska händelser som
borde vara direkt avgörande för att såga av de
farhågor som Pär Granstedt kanske är den främste
talesmannen för. För att återknyta till min
föreställning om den dubbla Europabilden vill jag
emellertid gärna hänvisa till både
regeringsförklaringen och utrikesministerns
anförande här i dag. Det är en vacklan från den ena
Europasynen till den andra, när det egentligen är
en gemensam syn. Historien ger oss alltså tre
omständigheter, som jag här vill peka på.

Den första omständigheten är Pompejus uttalande
en gång i tiden: Navigare necesse est, vivere non est
necesse -- eller, om man vill vara mera rytmisk:
vivere non est. Vad Pompejus menade med det var
inte någon Höga visan till seglingskonsten, utan
mer just att inför Roms behov av
livsmedelsförsörjning påpeka att handel, samvaro
och gemenskap med andra folk t.o.m. är viktigare
är faran för livet. Han talade i detta anförande till
sjömän som inför stormens dån vacklade i sin
övertygelse.

Det fanns en organisation som tog denna devis till
sin långt senare, nämligen Hansan. På 1200-talet
och 1300-talet växte det kring Östersjön fram en
handelsgemenskap, som innebar en stor,
utvecklande faktor, en trygghetsfaktor, en
välfärdsutvecklande faktor, en ekonomisk
tillväxtfaktor i vår del av världen. Hansan antog
denna devis som sin och accepterade och insåg att
det var i handel, i gemenskap och i ekonomisk
integration som fredsarbetet låg. Det var på den
vägen man kunde nå fram.

Sist i denna kedja av händelser som kan ge
vägledning vill jag peka på en av de politiska
överenskommelser som jag beundrar mest,
nämligen Bretton Woods-avtalet 1943. Vad som
skedde där var att de politiker som skulle förvalta
den splittrade världen sade att det finns tre
områden som man måste klara för att säkra fred
och fortsatt god utveckling, nämligen det
makroekonomiska behovet av stabila valutor, det
mikroekonomiska behovet av tillväxt och
industriell utveckling samt framför allt, och
sannerligen inte minst, handelsgemenskapen -- från
början i ITO och senare i GATT.

Detta är också precis den väg som EG nu har tagit
in på. Man vill bilda en politisk union, man vill bilda
en monetär union, och man har förklarat sig skola
avse bilda en inre marknad. Man går samma väg
som alla dessa historiska erfarenheter visar oss, på
väg mot en världsdel i fred.

Det finns alltså inte två europeiska utvecklingar,
det finns en -- en väg för integration och
gemenskap. Gemenskap är nyckelordet, inte
misstänksamhet, inte miljöpartiets isolationism,
inte miljöpartiets splittrade Europabild, utan en
sammanhållen, gemensam Europabild -- det är vad
vi moderater vill se. Vi säger därför redan nu ja till
medlemskap i Europa.

Vi skall också se till att det blir en valfråga i nästa
valrörelse. Om Per Gahrton hade varit här skulle
han få veta att detta är vårt svar på frågan om
folkomröstning. Om den representativa
demokratin ger ett underlag för ett entydigt och
klart EG-beslut efter nästa val, då behövs ingen
folkomröstning. Då har vi moderater sett till att
Sveriges folk i nästa valrörelse får ta ståndpunkt i
Europafrågan, och då behövs ingen
folkomröstning.

Jag vill gärna tillägga att moderat politik alltid har
stött folkomröstningsinstitutets användning. Det är
alltså inte på något sätt ett ståndpunktstagande
emot användningen av folkomröstning såsom en
politisk beslutsmekanism eller såsom ett
rådgivande institut.

Jag vill till slut påpeka att konjunkturinstitutet i den
konjunkturinstitutsrapport som vi fick i går
uppvisar skrämmande siffror om utvecklingen av
världshandeln 1991. Man konstaterar bl.a. -- det
kanske man kan påpeka i anslutning till de
förklenande kommentarerna angående
restaurangägarnas demonstrationsinsats
häromdagen -- att importen av turisttjänster, dvs.
vårt utflöde på handelsbalanssidan, för Sveriges del
innebär en förödande försvagning 1991.

Vi ser alltså framför oss en konjunktur med
försvagad tillväxt, en konjunktur med försvagad
handelsbalans, och det är naturligtvis alldeles
självklart att i den situationen satsa på en
ekonomisk integration som ger oss styrkan av att
delta i ett handelsblock, i en tullunion som syftar till
att stärka medlemsländernas handel och
ekonomiska tillväxt.

Sist men inte minst: Låt oss inte glömma bort att
alla de åtaganden denna riksdag har gjort mot den
svenska befolkningen om en stark miljöpolitik, om
trygghet och välfärd samt om värdesäkra pensioner
bygger på tillväxt i vår ekonomi. Det är naturligtvis
nödvändigt att då driva en politik som så långt som
möjligt säkerställer tillväxten. Jag menar att det
egentligen inte finns någon bättre tillväxtstärkande
politik än den som går ut på att nu förklara att vi
skall delta i Europa, att vi skall ansluta vår marknad
till de 330 miljoner som bor inom EGs
marknadsgränser. Genom att delta i Europas
integration kan vi säkra tillväxten i vår ekonomi, i
motsats till det som det gröna partiet eftersträvar,
nämligen nolltillväxt.

Anf. 24 GUDRUN NORBERG (fp):

Herr talman! Händelseutvecklingen i Europa de
senaste månaderna är fantastisk. Det ena historiska
ögonblicket avlöser det andra i en rasande fart.
Man verkligen känner historiens vingslag. Men
samtidigt som utvecklingen går raskt framåt, tycker
man sig stundtals förflyttad 45 år tillbaka i tiden.

För 45 år sedan stod ett sönderbombat Europa i
nöd, med brist på mat, kläder, bostäder och de
flesta förnödenheter. Sargade människor led och
bad om hjälp. Den s.k. Marshallplanen från USA
sattes in, och Västeuropa kunde börja
återuppbyggas ekonomiskt och materiellt.

I dag, när täckelset fallit av det kommunistiska
monumentet i Östeuropa, blottas -- inte
sönderbombade städer -- men ekonomiskt och
miljömässigt sönderbombade länder och folk. I dag
står dessa länder och ber om hjälp -- ja, man ber
bokstavligt talat om en ny Marshallplan.

Jag återkommer längre fram till det handelsutbyte
som nu är så viktigt för Östeuropa.

Det marknadsekonomiska systemet är -- det visar
alla jämförelser -- grunden för
välståndsutvecklingen i västländerna, men också
den ekonomiska integrationen i Västeuropa har
spelat en viktig roll. Nöden i efterkrigstidens
Europa har ersatts av ett välstånd som få ens
vågade drömma om för 45 år sedan.

För Sverige är det nu viktigt att inte tappa fart i
närmandet till EG. Från folkpartiets sida har vi
helhjärtat ställt upp på de förhandlingar inom
EFTAs ram som Sverige deltar i, för att genom ett
EES-avtal få del av ett europeiskt ekonomiskt
samarbete.

Men detta är inte nog! Det förtjänar att om och om
igen framhålla vikten av att vi blir delaktiga i de fyra
friheterna och att vi även på andra sätt får
medverka i ett fördjupat samarbete med EG.

Vi i folkpartiet har inte bara stött regeringen i
Europafrågan -- vi har oavbrutet försökt driva på
regeringen, som vi tycker förhåller sig alltför
avvaktande beträffande medlemskap i EG. Det är
inte länge sedan statsministern, och andra statsråd,
ansåg att medlemskap knappast var att tänka på
och att om så var låg det mycket långt fram i tiden.

Glädjande nog tycks under det senaste året en
omsvängning ha skett inom regeringen.
Statsministerns uttalande på den
socialdemokratiska kongressen, får väl tolkas så,
att han nu t.o.m.tycker att ett medlemskap vore bra
för Sverige. Men fortfarande hör man inget statsråd
uttala sig för medlemskap i EG, utan att samtidigt
lägga in några förbehåll.

Det är klart att också vi skall hävda våra intressen,
såväl som EG-länderna gör i sina förhandlingar,
men det vore av värde att i klarhet uttrycka en
vilja -- en vilja att vara med i gemenskapen, att säga
ja till Europa. Det är de signaler som Sverige
behöver ge.

Herr talman! Det finns de som framställer EG som
ett hot mot vår välfärd. Vi har inte undgått att höra
flagranta exempel på direkt skrämselpropaganda
just från den här talarstolen för en stund sedan.
EG-motståndarna brukar ta upp särskilt
konsumentpolitiken och miljön. Därför tänker jag
uppehålla mig en stund vid just
konsumentpolitiken.

Vissa EG-länder har inte samma typ av
konsumentlagstiftning som Sverige. Detta antas
automatiskt leda till att den är sämre och att den
svenska marknaden kommer att översvämmas av
farliga och dåliga produkter ju närmare EG vi
kommer.

Vi i folkpartiet tror att det är precis tvärtom. Ingen
enskild åtgärd skulle gynna de svenska
konsumenterna mer än ett svenskt medlemskap i
Europeiska gemenskapen.

Hur kommer då den enskilda människan här
hemma i Sverige att märka någon förbättring om vi
blir med i EG? Det skulle märkas på många sätt,
men några av de mest direkta och synbara tecknen
för konsumenten är större mångfald, ökat utbud
och pressade priser.

Livsmedelspriserna har exempelvis varit föremål
för diskussion i vårt land under den gångna
sommaren. Matpriserna har stigit betydligt
snabbare än andra priser i Sverige. Under 80-talet
blev maten 16 % dyrare än andra varor och tjänster
här hemma. I EG-länderna var däremot
prishöjningen under samma tid något mindre på
mat än på andra varor.

Eftersom jag gör prisjämförelsen mot andra varor,
går det inte att bortförklara den med att Sverige har
högre moms. Och skillnaden mot EG går heller inte
att hänföra till att ersättningen åt bönderna skulle
varit mycket större i Sverige än i EG. Hela det
redovisade förädlingsvärdet i jordbruket är
omkring 15 miljarder kronor, medan prisskillnaden
gentemot EG är nästan 25 miljarder kronor. Det
skulle alltså inte räcka till en utjämning ens om de
svenska jordbrukarna jobbade helt gratis.

Det finns naturligtvis ett antal faktorer som spelar
in beträffande de nuvarande svenska
livsmedelspriserna kontra EGs. Men konkurrens
och frihandel har alltid visat sin stora positiva
betydelse för i synnerhet små länder som Sverige.

Det är därför mycket oroande att det nu kärvar hårt
i GATT-förhandlingarnas slutskede. Inte minst
inom livsmedelspolitiken hade det varit önskvärt
med mera långtgående avtal innebärande ökad
frihandel. Jag är övertygad om att det svenska
jordbruket klarar en konkurrens på lika villkor. En
harmonisering av produktions- och
handelsvillkoren, kombinerat med öppnare gränser
skulle välkomnas av både svenska bönder och
konsumenter.

På teko-området har folkpartiet under många år
krävt borttagande av tullar och
importbegränsningar. Textil och konfektion är
varor som bl.a. de östeuropeiska länderna kan sälja
och är ett viktigt bidrag till deras ekonomiska
utveckling och omdaning.

Vi gläder oss åt att socialdemokraterna nu är på
samma linje, och vi hoppas naturligtvis att
riksdagsbeslutet om borttagandet av kvoterna
fullföljs.

Därmed är jag tillbaka till Östeuropa.

Utvecklingen i östländerna tror jag sker effektivast
genom insatser på två sätt: dels genom ett utökat
handelsutbyte, dels genom att svenska företag med
större djärvhet ger sig in med etableringar,
investeringar och produktion i Polen, Ungern,
Tjeckoslovakien liksom i de baltiska staterna. Såväl
varuproduktion som tjänsteproduktion är viktig --
inte minst utbildning.

Vi tror att skapandet av handelskamrar och
handelskontor i öststaterna är ett effektivt sätt att
stimulera handel och etableringar. Vi behöver
centraler där uppgiften består i att upprätta kanaler
och knyta kontakter. Därför vill vi uppmana
regeringen att verka för upprättandet av
handelskamrar i dessa länder.

Däremot bör vi vara försiktiga med överbeskydd av
svenska företag. Det vore fel att lyfta av
risktagandet och ansvaret, liksom det givetvis vore
fel att försöka styra och leda företagets
avvägningar.

Det är folkpartiets förhoppning att omdaningen i
öststaterna skall leda till förbättrad standard och
högre livskvalitet för dessa prövade folk, samt
därmed bidra till en stabilare säkerhetspolitisk
situation i Europa.

Anf. 25 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Dagens handelspolitiska debatt förs i
ljuset av förhandlingarna om ett EES-avtal och
Uruguayrundan inom GATT. Två förhandlingar
som har stor betydelse för Sverige.

Integrationsprocessen i Västeuropa och den nya
öppenheten, ekonomiska nyorienteringen och
demokratiseringen i Östeuropa gör 1990-talet till
Europas årtionde. Och när Arja Saijonmaa sjunger
''Jag vill leva i Europa!'' uttrycker hon en stark vilja
som säkert får instämmanden från många i vårt
land.

Vi tillhör Europa. Europa är vår hemmaplan och
vår främsta exportmarknad. Här känner vi
samhörighet -- ekonomiskt, kulturellt och socialt.
Det är i det nya Europa som vi skall skapa vår
gemensamma framtid. Därför säger centern ja till
hela Europa.

Drygt 70 % av den svenska utrikeshandeln går till
länderna inom EFTA och EG. Därför är det
naturligt att samarbetet med dessa länder
intensifieras. Genom ett EES-avtal blir vi delaktiga
i EGs inre marknad. Vi får tillgång till
samarbetsprojekt inom forskning, utbildning, miljö
och småföretagsutveckling. Men, och det är viktigt
att komma ihåg, samtidigt måste vi öppna dörrarna
till Öst- och Centraleuropa.

Ett närmande till EG får inte låsa Sveriges
handlingsfrihet eller begränsa antalet
handelspartners. Vi måste även framgent kunna
vidta olika åtgärder inom t.ex. miljöområdet utan
att det kan ifrågasättas av EG. Vår ambition måste
vara att slå vakt om höga miljökrav. Vi skall inte
tvingas pruta på våra egna miljöambitioner.

I förhandlingarna med EG har vi också mycket att
ge. Det gäller den sociala dimensionen -- det har
också påtalats tidigare i den här debatten. Vår
ambition måste vara att dra med oss EG-länderna i
ökade satsningar t.ex. inom arbetslivet och på
miljöområdet.

Hittills har debatten om våra relationer till EG mest
handlat om industrins och näringslivets villkor. Det
är för begränsat, tycker jag. Ett EES-avtal
förvandlar inte heller Sverige till en randstat, som
en del anser. Vi blir med i byggandet av det nya
europeiska huset. Det är faktiskt dags att vidga
synfältet.

Europadebatten måste också handla om kulturellt
utbyte. Vi kan utveckla den europeiska kulturen,
låta den lappländska samekulturen möta den
grekiska Zorbadansen, låta den spanska flamencon
blandas med Dalarnas folkdanslag, osv.

Vi måste skapa ett Europa där vi får likartade
regler för examina, så att sjuksköterskan, läraren,
ingenjören, verkstadsteknikern kan arbeta var
helst hon eller han vill i det nya Europa. En
gemensam arbetsmarknad måste skapas.

Våra ungdomar måste få möjlighet att studera var
de vill i Europa. Småföretagen måste få
utvecklingsmöjligheter och kunna nå nya
marknader. Angelägna forsknings- och
utvecklingsprogram kan vi också genomföra.

Det primära är nu att lotsa fram ett EES-avtal som
träder i kraft samtidigt som EGs inre marknad står
klar, dvs. vid årsskiftet 1992/1993. EES-avtalet kan
då visa om vi nått tillräckligt långt.

En del ser ett EES-avtal som ett inre väntrum eller
en förtida inträdesbiljett till medlemskap i EG.
Men de bör komma ihåg att EG står inför stora
förändringar. Som tidigare har påtalats i den här
debatten är det två regeringskonferenser som
kommer att bli avgörande för EGs vägval. I dag vet
ingen vart dessa konferenser leder, inte ens EG-
länderna själva.

Om de leder till en politisk union med gemensam
försvars- och säkerhetspolitik och valutaunion med
gemensam valuta och centralbank, innebär det ett
långtgående ekonomisk-politiskt samarbete. I
praktiken skulle det kraftigt begränsa ländernas
möjligheter att föra en självständig ekonomisk
politik. Därför finns det inte anledning att nu ta
ställning till svenskt medlemskap i EG.

I söndags kunde vi höra att en av Anita Gradins
närmaste rådgivare, Björn Rosengren, som är
ledamot av regeringens EG-råd, trodde på en
svensk medlemsansökan redan våren 1991. Jag vill
fråga Anita Gradin: Vilken information har Björn
Rosengren fått som vi i riksdagen och EFTA-
delegationen saknar? Delar Anita Gradin sin
rådgivare Rosengrens uppfattning om tidpunkten
för en medlemsskapsansökan?

Till skillnad från EFTA-länderna, som talar med en
röst, hörs i dag en kör av röster från EG. Thatcher
säger en sak, Kohl en annan, Delors en tredje. Vi
måste snart ställa frågan: Vad vill egentligen EG?

Och vad menar våra närmaste grannar i söder? Paul
Schlüter och Uffe Ellemann-Jensen har vid olika
tillfällen talat om att Sverige bör bli medlem i EG.
Vad är motivet? Är det av välvilja de uttalat sig så,
eller känner sig de herrarna så ensamma att de
behöver hjälp från det större Sverige för att hävda
sig i EG?

Om EG väljer att bredda sitt samarbete till att
omfatta fler länder i stället för att enbart fördjupa
det för de nuvarande tolv länderna, om
avspänningen i Europa fortsätter och om en
alleuropeisk säkerhetsordning skapas -- då är
förutsättningarna för ett medlemskap för det
neutrala Sverige inom räckhåll. En svensk ansökan
om medlemskap kan då bli aktuell redan under
nästa mandatperiod. Men låt oss ta ett steg i
sänder -- först slutföra EES-förhandlingarna, låta
avtalet träda i kraft och se vad EG själv vill.

Herr talman! Den svenska handelspolitiken bör i
ökad utsträckning inriktas på att stärka Norden
som hemmamarknad genom att avlägsna
handelshinder mellan de nordiska länderna. Det
skulle ge Norden en förstärkt position i arbetet med
en öppnare handel i Europa.

Omvälvningarna i Europa måste också leda till att
svensk handelspolitik mer inriktas på att främja
handeln med de nya, fria staterna i öst. För de
svenska företagen finns en i stort sett obegränsad
marknad i öst. Därför bör de visa större intresse för
handel och samarbete med denna del av Europa.
Jag kan instämma i Pär Granstedts anförande
tidigare, där han efterlyste större aktiviteter från
regeringens sida för att stödja och främja handeln
med öst.

Centern har i många sammanhang tidigare påtalat
behovet av miljöinvesteringar och
reningsanläggningar i flera av öststaterna. Inom
svensk industri finns ett stort kunnande, som
kommer väl till pass, på detta område.

Den s.k. Uruguay-rundan inom GATT går i höst in
på sitt slutvarv. Ett misslyckande i GATT gör att
det finns stor risk för att tre handelsblock uppstår i
världshandeln: Japan, USA och EG. Sverige skulle
i en sådan situation ha små förutsättningar att
hävda sig gentemot dessa block. Andra som skulle
förlora är u-länderna. En framgång i GATT-
förhandlingarna är ett viktigt svenskt intresse.

I GATT-förhandlingarna måste Sverige också
medverka för att införa miljömål och
miljöklausuler. Produkter som tillverkas under
förhållanden som från miljösynpunkt eller av
sociala skäl inte är acceptabla skall inte komma ut
på den internationella marknaden.

Sverige bör också som nation införa regler som
stoppar import av varor som har tillverkats på ett i
Sverige förbjudet sätt. Likväl bör vi naturligtvis
inte medverka till export av produkter eller
teknologier som är miljöstörande, t.ex.
kärnkraftsteknologin.

I skuggan av de mer välbevakade förhandlingarna
om jordbrukssubventioner inom GATT pågår ett
mer obemärkt spel om de s.k. immaterialrättsliga
frågorna, TRIPs.

USA har hävdat att avsaknaden av patenträtt inom
ett visst område skall betraktas som ett
handelshinder och därför regleras i GATT. Om
USA får sin vilja igenom kommer i de nya GATT-
reglerna alla inskränkningar i patentsystemet att
förbjudas. Vi tvingas då att acceptera patent på
mänskliga vävnader, djur, växter och
mikroorganismer utan att vi över huvud taget har
diskuterat det här hemma.

Häromdagen fick jag se en inbjudan från
Industriförbundet och Centrum för immaterialrätt
och medierätt till ett seminarium om TRIPs i
GATT. Om man betalade 2 800 kr. fick man ''en
unik chans för svenska företag och andra
intresserade att informera sig om -- och faktiskt
påverka -- slutförhandlingarna om TRIP, som nu
går in i sista ronden''.

Jag har inte vare sig tid eller lust att gå på
Industriförbundets seminarium för att få veta den
svenska inställningen i den här viktiga frågan. Jag
vill höra det nu i dag av Anita Gradin: Vilken
inställning har Sverige redovisat i GATT? Är
avsaknaden av patent på liv ett handelshinder för
Sverige?

Anf. 26 ROLF L NILSON (v):

Herr talman! Det är bra att vi i dag kan ha en
debatt om handelspolitik på temat Sverige och
Europa som verkligen har förutsättningar att göra
rubriken rättvisa. Tidigare Europadebatter har
aldrig blivit några riktiga Europadebatter. De har
varit alltför fixerade vid EG-problematiken och
därmed i praktiken bara kommit att omfatta 12 av
Europas 34 stater, eller i bästa fall handlat bara om
Västeuropa.

Jag vill för ordningens skull påminna om att
vänsterpartiet under en följd av år med mycket liten
framgång har försökt att bredda debatten till att
omfatta hela Europa. Det har vi gjort genom att
kräva att den svenska handeln skulle breddas och
inriktas på alla Europas länder.

Det har då från övriga partier funnits mycket litet
intresse för en sådan breddning. Tvärtom har man i
praktiken aktivt motarbetat en sådan breddning
genom att tillåta att Sverige medverkat i
handelsbojkott av de östeuropeiska länderna. Jag
tänker då i första hand på teknikembargot, som
fortfarande tillämpas mot vissa östeuropeiska
länder och mot u-länder och som ännu i dag är ett
hinder för de östeuropeiska ländernas utveckling.

I dag är situationen lyckligtvis en helt annan.
Genom de revolutionerande omvälvningarna i
Östeuropa har det skapats helt nya förutsättningar
för en handel som omfattar hela Europa, och
därmed också för en bredare debatt här.

Nu är alla intresserade av att främja utbytet med
Östeuropa. Mitt intryck är emellertid att man
åtminstone från borgerligt håll främst är intresserad
av Östeuropa som marknad och som
marknadsekonomiskt fullskalexperiment. Det är
alldeles uppenbart att extrema
marknadsekonomiska idéer har stark
attraktionskraft i Central- och Östeuropa.

Oavsett detta är det viktigt att Sverige målmedvetet
och energiskt engagerar sig för att utveckla handeln
med f.d. statshandelsländerna i Öst- och
Centraleuropa. Det är viktigt för vår egen del för
att göra vår handel mindre beroende av de västliga
industriländerna. Det är givetvis viktigt att Sverige
också utvecklar en solidarisk handel med u-länder
utanför Europa. Men det är också viktigt för
utvecklingen i Öst- och Centraleuropa. Sverge har
''varor'' som är attraktiva på denna nya marknad.
Behoven och förutsättningarna är givetvis olika i
olika länder, men det finns tydliga gemensamma
drag, som hänger samman med att de nu störtade
regimerna var relativt lika och med att länderna var
underordnade och starkt beroende av
Sovjetunionen. De gemensamma dragen är att de
gamla regimerna har lämnat efter sig ekonomier i
olika grad av kristillstånd. Man har lämnat efter sig
en nerkörd, omodern industri till stora delar förödd
natur.

Man har också lämnat efter sig ett arv som är väl så
tungt att bära och som kommer att vara och är ett
problem när det gäller att utveckla relationerna till
dessa länder. I stort sett alla intressorganisationer
av typ fackliga organisationer,
konsumentorganisationer m.fl. är djupt
komprometterade genom sitt samröre med den
gamla regimen. Det gäller också många av de
existerande partierna. Är de inte komprometterade
är de svaga genom att alla former av kollektiva
intresseyttringar är starkt misstänkliggjorda och
upplevs som ett minne av det förgånga.

Det betyder sammanfattningsvis att man knappast
under överskådlig framtid kan bygga ett
handelsutbyte på en ''fri'' handel mellan
jämbördiga parter. Handeln måste vara solidarisk
och närmast jämställas med u-landshandel. Det
måste vara en kombination av handel och bistånd.

Sverige har varor och kunskaper som är viktiga på
den nya marknaden. Vi har varor på områden som
är intressanta mot den bakgrund som jag har
skisserat.

Svenskt kunnande och teknik på miljö- och
energiområdet är en viktig resurs.

Svenska erfarenheter av omstrukturering och
modernisering av branscher som skogsindustri,
papper, stål- och gruvindustri kan vara av stort
värde.

Det är på samma sätt med delar av svensk offentlig
sektor, t.ex. televerket, arbetsmarknadsverket.

Jag är mycket väl medveten om att detta inte är
något nytt och att det förekommer insatser på dessa
områden, men jag vill ändå fråga Anita Gradin:
Vilka ytterligare insatser planerar regeringen på
dessa områden?

Många svenska storföretag är redan på plats i Öst-
och Centraleuropa och förbereder affärer eller har
redan genomfört affärer. De är i flera fall för sina
affärer beroende av exportkreditgarantier. Jag vill
ta upp två frågor i anslutning till detta:

I samband med att riksdagen i våras antog nya
regler för exportkreditgarantier krävde vi i
vänsterpartiet att sådana garantier inte skulle utgå
om man på goda grunder kan misstänka att
exporten sker med syfte att kringgå begränsande
svensk lagstiftning. Det kan inte uteslutas att
sådana fall kan uppstå vid export till något
östeuropeiskt land. Det kan gälla bioteknik,
läkemedelsproduktion, och det kan gälla export av
nyckelfärdiga anläggningar som inte uppfyller högt
ställda miljökrav eller rimliga krav på arbetsmiljö.

Och jag vill fråga Anita Gradin: Är Anita Gradin
beredd att förhindra att statligt stöd till export utgår
i sådana sammanhang?

Den andra frågan är: Det finns återkommande
uppgifter om att premierna på svenska
exportkreditgarantier ligger högt i förhållande till
vissa konkurrentländers villkor. Är
handelsminstern beredd att garantera att svenska
företag inte hamnar i underläge gentemot
konkurrenter på grund av omotiverat höga
garantipremier?

Solidarisk handel med Öst- och Centraleuropa
måste också innebära att Sverige öppnar sina
gränser på ett generöst sätt för de produkter som
de länderna har att erbjuda. Det innebär bl.a. ökat
tillträde för tekoprodukter och för jordbruks- och
livsmedelsprodukter. En generös inställning till
sådan import får inte innebära att Sverige
accepterar produkter som producerats på ett socialt
oacceptabelt sätt eller att man avstår från
miljökrav. Det är min övertygelse att detta är
möjligt och att en sådan import inte behöver bli
något egentligt hot mot svensk produktion på de
berörda områdena.

Det är också av särskilt svenskt intresse att utveckla
Östersjöhandeln. Den domineras i dag
eftertryckligt av handeln med Tyskland. Handel
måste utvecklas med flera länder. Man har i
diskussionen anknutit till Hansatraditionen. Det
har Nic Grönvall gjort vältaligt i dag. Man kan
också anknyta till talet om Östersjön som ''Fredens
hav''. Verkliga förutsättningar för detta finns inom
räckhåll. Utökad Östersjöhandel kan vara ett
verksamt sätt att stärka de baltiska staterna i deras
strävan efter självbestämmande. Svenska
handelskontor i de baltiska huvudstäderna och i
andra öst- och centraleuropeiska huvudstäder är
därför mycket angelägna.

Utökad handel inom Östersjöområdet är dessutom
ett verksamt sätt att främja lösningen av de
gemensamma miljöproblem som vi har i området.
Det kan dessutom vara ett sätt att balansera
utvecklingen i södra Europa.

Jag måste understryka att ett utvecklat och fritt
handelsutbyte är värdefullt, men att det inte är av
något överordnat värde. Det är när handeln sker
jämbördigt, när den underordnas övergripande
mål, som den blir verkligt värdefull!

Sådana mål är hushållning med resurser,
anpassning till vad naturen och miljön tål, sociala
hänsynstaganden och jämn fördelning av välstånd.
Handeln måste vara både fri och solidarisk!

Vänsterpartiets synpunkter när det gäller EG är väl
kända. Vi har fler förbehåll än vad
riksdagsmajoriteten har för sitt närmande till EG.
Det är givetvis ett stort framsteg om
förhandlingarna med EG har givit vid handen att
EFTA-länderna inte behöver sänka sina gränser
eller förändra sina regler när det gäller hälsa, miljö
och säkerhet.

Det verkar som om de som sjunger EGs lov har
glömt bort att EG också kännetecknas av
massarbetslöshet och massfattigdom.

Anf. 27 INGER SCHÖRLING (mp):

Herr talman! Det känns nästan högtidligt att stå
här i dag när vi nu har fått en heldagsdebatt
rubricerad Sverige och Europa. Under de två år
miljöpartiet har funnits i riksdagen har vi gjort
upprepade försök att få just Europa och EG-frågan
på dagordningen. Det är väl inte så ofta som vi har
lyckats.

Debatten har varit bra och ibland klargörande. De
flesta, har det visat sig, vill inte ha det EG som finns
i dag, utan man vill ändra litet grand här och litet
grand där. Det är egentligen det EG man själv
drömmer om som man vill ha. Några har också
blandat ihop Europa och EG. Vi i miljöpartiet
säger ja till Europa, men det innebär inte att vi
säger ja till EG.

Nic Grönvall har blandat ihop dessa två saker.
Dessutom kunde han inte låta bli att komma med
den vanliga terminologin om miljöpartiet i
talarstolen. Nic Grönvall ser rött när han ser grönt.
Nic Grönvall tror att vi är emot allt som han
företräder. Det kanske är så. Jag förstår inte hur
Nic Grönvall kan klara av att heta Grönvall. Han
kanske borde döpa om sig till Blåvall.

Moderater och folkpartister vill att vi skall ha
medlemskap i EG, och de har inte tyckt att det är
så mycket att resonera om här i riksdagen, utan att
tiden och industrilobbyisterna får göra sitt. Nu
hörde vi att det skall bli en valfråga och det är väl
bra så, men jag säger: ''Det är så dags då''. Det är
inte så konstigt att frånvaron av debatt i riksdagen
har tolkats som om regeringen och förhandlarna
helst vill göra upp det här själva över folkets och de
folkvaldas huvuden. T.o.m. EG-debattörer i vårt
grannland reagerar och säger att avsaknaden av en
bred svensk EG-debatt är farlig för hela Norden.
EG är inte bara ett hot mot den nationella
självständigheten, utan också mot full
sysselsättning, aktiv miljöpolitik och generell
välfärds- och jämlikhetspolitik. Detta säger Kristen
Nygaard, som är ledare för ''Nei till EF'' i Norge, i
DN i förra veckan.

Men självständighets- och demokratifrågorna har
socialdemokraterna inte velat diskutera så mycket,
utan man har i huvudsak koncentrerat sig på
neutralitetspolitiken. Men neutralitetspolitiken har
i och med regeringsförklaringen förra veckan
faktiskt också blivit litet svävande tycker jag, även
om Sten Andersson gjorde vissa förbättringar här i
dag.

Man börjar undra var det politiska maktcentrumet
i Sverige finns, och om regeringen alls tycker att det
är här i riksdagen som debatten skall föras när vi
skall ta viktiga beslut för framtiden. Nu görs
politiken upp i andra kammare och i andra
sammanträdesrum än i riksdagens och också vid
''round tables'' ute i Europa. Energipolitiken,
skattepolitiken, TV-politiken och trafikpolitiken är
bara några exempel på detta. Är det så EG-frågan
också skall hanteras, Anita Gradin?

Vi kan ha olika uppfattningar om EG och om den
inre marknadens fördelar och nackdelar. Men vi
borde vara överens om att ett absolut minimikrav i
en demokrati är att alla fakta skall läggas på bordet
när den gemensamma framtiden står inför ett
avgörande beslut, hur obekväma de än må vara.
Den bistra sanningen är alltid att föredra framför
den söta lögnen! Är det av ren och skär omtanke
som svenska folket skall invaggas i tron att vi kan
plocka russinen ur EG-kakan utan att vi själva
behöver täppa igen hålen efter russinen med något
annat? En sådan omtanke hör inte hemma i en
demokrati med självständiga och tänkande
människor.

Vi står nu inför den största samhällsomställningen
någonsin i nutida historia, det har flera varit inne
på. Ett systemskifte, folkhemsmodellen skall
ersättas av något annat -- och rasande fort skall det
gå. Redan om två år och tre månader skall enligt
planerna inrättningen i EG-ledet vara klar. Även
om inte avtalet träder i kraft före den 1 januari 1993
är tidtabellen i EES-förhandlingarna ännu mer
optimistisk. ''Siktet är inställt på att slutföra
förhandlingarna vid årsskiftet.'' Samma tidpunkt
kom Anita Gradin och EG-kommissionens
ansvarige för utrikesfrågor, vice president Frans
Andriessen, fram till vid det årliga högnivåmötet
den 10 september. Målsättningen är ett slutgiltigt
avtal under första halvåret 1991. Det är om tre fyra
månader det!

Vad är det egentligen som håller på att hända så
snabbt utan folkets deltagande? Vi måste ställa
frågor som:

Vad syftar integrationsprocessen egentligen till och
vad syftar de fyra friheterna för pengar, tjänster,
arbetskraft och varor till? Mitt svar blir: Att skapa
ekonomisk tillväxt och en storskalig inre marknad
och att producera varor där det är lönsamast, vilket
innebär centralisering, sammanslagningar och
storskalighet.

Vilket Europa är det som skall förverkligas? Mitt
svar blir: En politisk union och en ekonomisk och
militär stormakt.

Hur viktig är den nationella självständigheten?
Mitt svar blir: Den är så viktig -- och det visar också
vår grundlag -- att Sverige endast i begränsad
omfattning kan överlämna beslutsrätten till en
överstatlig organisation. Detta har vi haft problem
med, och nu har det kommit en stor promemoria
som DNs ledare i går kommenterade och där
konstaterade man att frågan om behovet av
grundlagsändring står obesvarad trots
förhandlarnas expertskicklighet.

Hur mycket av miljöhänsyn, välfärd och jämlikhet
är vi villiga att köpslå om? Mitt svar blir: Inget alls.
Men den frågan vill jag också att Anita Gradin skall
svara på.

Sverige slipper EG-regler. Det kunde vi läsa i en
DN-rubrik den 21 september. Enligt denna artikel
skulle Sverige liksom de andra EFTA-länderna
slippa att anpassa sig ''nedåt'' till EGs regler för
hälsa, säkerhet och miljö. Ja, det låter ju bra, men
det är bara så att EGs principiella medgivande för
enskilda länder att upprätthålla högre normer
urholkas, såvitt jag kan förstå, av två
inskränkningar. För det första så tillåts endast
högre normer om de inte samtidigt utgör dolda
handelshinder. Nyligen förbjöd EG-domstolen
tyskarna att införa miljöavgifter för lastbilstrafik på
motorvägarna. För det andra kan inte varor från
EG-länderna stoppas, även om de är tillverkade
efter lägre normer. Även om Sverige får tillstånd att
behålla t.ex. asbestförbudet, måste vi tillåta import
av asbestvaror från EG. Har verkligen EG gått med
på något som inte redan gäller, Anita Gradin? Är
inte detta bara en vad jag kallar ''taktisk
bluffnyhet''?

Sedan skulle jag vilja ta upp frågan om löften från
förr. Den 26 januari 1989 lovade Anita Gradin här
i riksdagen att regeringen ''inte skulle acceptera
någon social nedrustning, försämrad miljö, minskat
konsumentskydd, urholkad arbetsrätt, eftergifter
på arbetsområdet eller försämrade arbetsvillkor''
som pris för EG-anpassningen. Gäller dessa löften
fortfarande, Anita Gradin? Kan de upprepas
ordagrant?

När det sedan gäller probleminventering EES, den
lista med femtiotvå problempunkter som till slut
bara blev åtta. Hur kunde det vara så att borta från
undantagslistan var för Sveriges del: kemikalier,
bekämpningsmedel, kärnkraftssäkerhet, kollektiva
försäkringar, socialförsäkringar och mycket annat.
Hur gick det till, Anita Gradin?

I ett informationsblad från UDs handelsavdelning
sägs ''att eventuella undantag från EGs regelverk
måste begränsas till ett mycket litet antal fall där
fundamentala intressen kan åberopas. Det
underströks att undantag måste vara
tidsbegränsade.'' Vad är det då som menas med
fundamentala intressen? Och en tidsbegränsning,
hur lång kan den bli?

Sammanfattningsvis är det två för Sverige viktiga
frågor som jag faktiskt förväntar mig svar på. För
det första: Finns det något undantag, någon regel,
som är så viktig att vi inte släpper på den i
förhandlingarna? Och för det andra: Om det visar
sig att vi bara blir ett remissorgan utan inflytande,
faller EES-avtalet då?

Anf. 28 LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Den här handelspolitiska debatten
blir av naturliga skäl mest en EG-debatt. Någon har
sagt att EES-förhandlingarna syftar till ett
ekonomiskt men inte till ett politiskt medlemskap i
EG. Det ligger mycket i detta eftersom
förhandlingarna främst är inriktade på att se till att
EFTA-länderna kommer med i EGs inre marknad.
Därmed skulle det svenska näringslivet slippa att
diskrimineras på den för Sverige helt avgörande
västeuropeiska marknaden.

Västeuropa tar nu hela tre fjärdedelar av vår
export. Om man samtidigt betänker att mer än
hälften av Sveriges industriproduktion exporteras,
inser de allra flesta varför EG-marknaden och
Västeuropa är helt centrala för sysselsättningen och
välståndet i vårt land.

Vi skall utveckla samarbetet med Östeuropa.
Det kommer dock att ta tid. Östeuropa kommer
därför under lång tid framöver inte att utgöra något
alternativ till Västeuropa. Det är en fråga om
både -- och. Det finns anledning att slå fast det. Vi
skall inte inbilla oss att vi kan genomföra snabba
förändringar i vårt handelspolitiska mönster.

För att återgå till EG-frågorna är det uppenbart att
vi även på andra områden måste samarbeta nära
med EG. Det gäller miljöpolitiken, forskning,
utveckling, utbildning och i strävandena att skapa
ett ''medborgarnas Europa'', som kännetecknas av
fri rörlighet, kulturutbyte och samhörighet.

För att sammanfatta den position som efterhand
på många håll har mejslats fram när det gäller vår
syn på EG och relationerna med EG, kan man säga
att vi inte skyddar vårt välstånd och den fulla
sysselsättningen genom att isolera oss. Det är
tvärtom så att genom att våra företag har kunnat ha
det ekonomiskt stora och starka Västeuropa
snarare än Sverige som sin huvudmarknad, har vi
kunnat bygga vårt välstånd till dess nuvarande höga
nivå. Det är på den grunden som vi bygger våra
resurser till vår sociala trygghet och mycket annat
som vi tycker är viktigt.

Jag tror inte att den svenska modellen kommer
att kunna värnas genom en isolationistisk politik.
Vi har i själva verket redan gjort vårt vägval.
Sverige har satsat på öppna gränser, internationell
arbetsfördelning och fri handel som grundläggande
medel att åstadkomma välståndsutveckling.
Företagen och kapitalet rör sig numera fritt över
nationsgränser, även över den svenska
nationsgränsen. Valutaregleringen är avskaffad,
liksom de flesta inskränkningar som rör handeln.
Där är vi nu.

De frågor som numera allt oftare tränger sig på kan
formuleras på litet olika sätt. Låt mig ge några
exempel. Hur skall medborgarna och löntagarna
kunna kontrollera de krafter som släpps loss genom
den allt snabbare internationaliseringen? Hur
upprätthåller vi en social kontroll över den
internationella marknadsekonomin? Hur
kontrolleras i medborgarnas och löntagarnas
intresse de allt större och mäktigare multinationella
företagen? Hur ser vi exempelvis till att
kapitalägarna får bära sin del av skattebördan? Hur
får man fram tvingande miljöregler som inte kan
kringgås av skrupelfria företag genom etablering i
ett annat västeuropeiskt land med lägre miljökrav?
Alla dessa frågor är viktiga framtidsfrågor som för
Sveriges del inte löses av de EES-förhandlingar
som vi nu är inne på. Låt oss konstatera det.

Ett svar på dessa frågor är att man inte kommer
särskilt långt om varje land agerar var för sig. Om
var och en går sin egen väg kommer det alltid att
finnas andra länder i Västeuropa som försöker
profitera på att bjuda under. Det ser vi nu mera
alltfler exempel på. Slutsatsen blir därför att
allteftersom internationalieringen fortskrider
kommer nationalstaten som ett instrument för
medborgarna att bli alltmer otillräcklig på allt fler
områden. Nationalstaten kommer helt enkelt inte
att räcka till för att fullt ut tillvarata medborgarnas
intressen. Låt oss dra den slutsatsen. Den är helt
uppenbar i dagens läge.

De konservativa och nyliberala krafterna i Europa
vill också ha det så. Nationalstaten kan gärna
försvagas, men något annat som garanterar en
social kontroll över den internationella
marknadsekonomin bör inte komma i dess ställe.
Det är inte för inte som det finns en spänning
mellan Storbritanniens Margaret Thatcher och EG-
kommissionens socialdemokratiske ordförande
Jacques Delors i dessa frågor. För Thatcher räcker
det med att marknaden släpps fri.

Det är hennes och nyliberalernas Europavision.
Delors och socialdemokratin inom EG ser däremot
den inre marknaden bara som det första steget.
Den måste enligt deras uppfattning kompletteras
med en social dimension, med rättigheter för facket
att kunna tillvarata medlemmarnas intressen
effektivt och med samhällelig kontroll över
kapitalet och de multinationella företagen.

Det är därför inte alls säkert att EG blir den
nyliberala bastion som moderaterna i Sverige tror
att den skall bli. Man kan i stället säga att EG är
som pastor Janssons berömda påse. Vad den blir
beror på vad man fyller den med.

Om man mäter styrkeförhållandena i det än så
länge ganska maktlösa EG-parlamentet, finner
man att socialdemokraterna är den överlägset
största partigruppen där. Lägger man samman
socialdemokraterna med övrig vänster och
miljöpartister så är denna vänster faktiskt i
majoritet. Möjligheter finns alltså för ett
progressivt EG där sysselsättning, rättvis
fördelning och en aktiv miljöpolitik blir allt
viktigare.

Därmed har jag, herr talman, inte tagit ställning för
ett svenskt medlemskap i EG. Det avgör
neutraliteten, och där har ännu inte alla brickor
fallit på plats vare sig när det gäller säkerheten och
avspänningen i Europa eller EGs eventuella
ambitioner på det försvarspolitiska området.

Jag har velat peka på att det finns ett antal
långsiktiga frågor som nationalstaten inte kan lösa
på egen hand, men som medborgarna kommer att
kräva av oss att vi skall lösa i samverkan med andra
nationer. Det viktigaste instrument som står till vårt
förfogande i vår del av världen är faktiskt EG. Man
hostar inte upp sådana här internationella
samarbetsformer hur som helst, utan vi måste utgå
ifrån existerande situation i Europa. Därför är EG
intressant när det gäller att söka lösningen på dessa
oundvikliga frågor. De blir således inte mindre
allteftersom tiden går och internationaliseringen,
som vi ser det, obönhörligen fortskrider.

Herr talman! Vi borde också alla ha ett gemensamt
inresse av att EES-förhandlingarna genomförs och
att de leder till ett positivt resultat. Jag upprepar
vad som ofta har sagts förr: Ett eventuellt
medlemskap för Sverige och övriga EFTA-länder
skulle få praktisk betydelse först under andra
hälften av 90-talet. EES-avtalet skulle få betydelse
för företagen och medborgarna i vårt land mer eller
mindre omedelbart. Jag vill därför sluta med att
säga följande till medlemsaktivisterna. Sitt nu still i
EES-båten till dess att den har rotts i land. Det
tjänar ingens intressen att den båten går i kvav.

Anf. 29 Statsrådet ANITA GRADIN replik:

Herr talman! Visst skall vi lära av historien, Nic
Grönvall. Jag tycker nog att det var mycket mera
merkantilism än frihandel som präglades av den
historien, åtminstone före Bretton Woods.

Det signifikanta för dagens debatt är att vi alla i
denna kammare är på det klara med att det i dagens
läge inte finns något alternativ till EES-
förhandlingarna. Det är detta som det vanliga
vardagsarbetet måste handla om. Det är viktigt att
klara ut detta. När vi för samtal i Bryssel och EG-
huvudstäderna får vi också beskedet att man inte är
villig att diskutera nya medlemskapsförhandlingar.
Man skjuter på det, eftersom man själv vill
bestämma hur det nya EG skall se ut efter 1993.

Ett annat område som är viktigt och upptar vår tid
i dag är Östeuropasamarbetet, att ställa upp för
reformstaterna i Öst- och Centraleuropa. Det gör
vi på många sätt.

Vi gör det genom EFTA, därför att EFTA sedan
tidigare har upprättat samarbetsdeklarationer med
Jugoslavien. EFTA har också sedan
Göteborgsmötet upprättat samarbetsdeklarationer
med Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. De
direkta kontakterna har redan tagits för att man i
slutänden skall kunna få fram ett frihandelsavtal på
detta område.

Det andra är hela G24-samarbetet, som innebär att
vi tillsammans med alla andra OECD-länder deltar
i en rad aktiviteter, såsom en utvecklingsbank och
liknande, för att konkret ekonomiskt ställa upp för
dessa länder.

Det tredje är vårt eget bilaterala samarbete, som
organiseras genom att vi hos mig i kanslihuset har
även ett Östeuropasekretariat. Och till detta är den
Östeuropadelegation knuten som tillsattes med en
bred sammansättning utåt i samhället. Vi försöker
alltså på olika områden hitta konkreta lösningar för
samarbetet. Bl.a. har vi genom EKN, som det har
talats om tidigare, sett till att få fram regler och
vilka garantier som skall gälla.

I näringsutskottet gjordes det en ordentlig
genomgång av huruvida de avgifter som Sverige har
är större eller mindre än andra länders. Det visade
sig att Sverige följer de regler som Sverige har ställt
sig bakom i OECD-sammanhang.

Vi har också lagt ned mycket arbete inte minst för
att Sovjetunionen skall komma in i detta
perspektiv, och vi har bl.a.
rundabordsdiskussioner. Detta arbete tar sig
uttryck i utbyte av människor, studier, rådgivning
och samarbete på olika sätt. Vi gör också en
översyn av arbetet på våra ambassader och andra
kontor för att vi bättre skall kunna se hur vi skall ha
det när det gäller handelssidan. Det bör ju nu vara
ett annat system än vad deklarationerna och de
kommittéer som har arbetat tidigare har inneburit.
Detta har mera passat statshandelsländer. Vi vill i
stället hitta ett nytt system. Vi har då frågat oss om
det skall vara handelskamrar och hur vi skall knyta
dem till ambassaderna, osv. Vi ser i detta
sammanhang fram emot att få en ordentlig
genomgång mycket snart för att kunna ta ställning i
budgetarbetet.

Jag håller med Per-Ola Eriksson om att vi har
mycket att göra när det gäller socialpolitik, miljö
och liknande i de diskussioner som förs om ett EES-
avtal. Björn Rosengren är nu inte min rådgivare,
utan han är mer en företrädare för
tjänstemannarörelsen och den nordiska
fackföreningsrörelsen, där jag tror att han spelar en
roll. Och det var väl i den egenskapen han uttalade
sig. I övrigt får rådet för Europafrågor samma
information som EFTA-delegationen.

Jag är också mycket intresserad av att det som rör
GATT skall föras i hamn. I detta sammanhang och
i OECD har jag tagit initiativ till att vi så att säga
skall gifta ihop miljö och handel. Jag tror att kraven
från konsumenterna blir viktigare och viktigare.
Sverige har också försökt att få fram en
socialklausul. Naturligtvis är det inte så att
avsaknaden av patent på liv skulle vara ett
handelshinder. Det kan jag inte ställa mig bakom.

När det gäller information vill jag säga att det med
jämna mellanrum påstås att fakta inte kommer på
bordet. Jag vill hävda att regeringen i denna fråga
lägger ned ett enormt arbete för att riksdagen,
EFTA-delegationen och utrikesnämnden skall vara
informerade och för att vi skall ha kontakter ute i
samhället. Jag vill även säga att det inte var kritik
som konstitutionsutskottet gav mer än när det
gällde diariefrågorna, utan konstitutionsutskottet
menade att vi följde reglerna för tryckfriheten.

Anf. 30 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Fru statsråd! Jag gläder mig åt att det
finns två socialdemokratiska debattörer i den här
debatten. Det ger nämligen det perspektiv på den
socialdemokratiska politiken som man sällan riktigt
tydligt ser när Anita Gradin uppträder alldeles
ensam. Anita Gradin har vunnit vår uppskattning
för sin villighet att informera och för sin syn på
Europapolitiken. Men nu kommer Lennart
Pettersson upp i debatten. Vi vet att Lennart
Pettersson har en speciell syn, en storsvensk syn, på
kapitalet och på kontrollbehovet av kapitalet. Han
har i grunden en verkligt äkta socialdemokratisk
hållning till dessa frågor. Han säger nu att vi måste
ordna kontrollen. Han säger att vi skall ha
kontrollen över människorna och över kapitalet
och att vi kan ordna den om vi får en stark politisk
makt. Och det har vi nu i EP, det europeiska
parlamentet, som står under en vänsterkontroll.
Här faller alltså litet av masken. Här ser vi nu igen
socialdemokratin som tror sig kunna, åtminstone i
Lennart Petterssons vision, få en bättre socialistisk
kontroll över Europa om han får vara med i EG.

Detta ger mig anledning att övergå till statsrådets
synpunkter på att det nu är fel tid och att vi först
måste slutföra EES-förhandlingarna. Hon säger att
Bryssel inte vill nu. Men vi talar inte om Bryssels
politik här i Sveriges riksdag. Vi talar om vår
politiska vilja i Sveriges riksdag. Jag vill göra
alldeles klart att när vi från moderat håll explicit
förklarar vår politiska vilja så gör vi det utan att ta
hänsyn till vad Bryssel talar om. Vi talar om vad vi
vill. Jag skall tala om för statsrådet att när man
besöker Europeiska parlamentet möter man en helt
annan hållning än den som det s.k. Bryssel
företräder. I det europeiska parlamentet önskar
varenda ledamot att EES-förhandlingarna avbryts
och att alla länder söker medlemskap, eftersom det
egentligen är den enda verkningsfulla
anknytningen.

Till sist vill jag ägna en stund åt Inger Schörling.
Det har här talats en del om demokrati och brister
i svensk demokrati. Vi har också fått höra en
Moskvaskolad kommunist stå och tala om sin
glädje över att frigörelsen har kommit till
Östeuropa. Det är väl ändå ett mycket högt betyg
på svensk demokrati och möjligen ett lågt betyg på
tilltron till hans budskap. Men det är ju ingen som
bryr sig om det. Men Inger Schörling talade om en
grön vision. När man läser i miljöpartiets motioner
vad denna vision bygger på visar det sig att den
bygger på centralstyrning, planekonomi,
kommandoekonomi och centralreglering. Det är
alltså en mycket skör vision av Sörgården, Inger
Schörling.

Under detta anförande övertog tredje vice
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 31 GUDRUN NORBERG (fp) replik:

Herr talman! Vi har vid flera tillfällen hört främst
statsministern framhålla det ekonomiska stöd som
regeringen nu ger till de östeuropeiska länderna. Vi
ifrågasätter om det är det bästa sättet att hjälpa.
För det första är det fråga om biståndspengar som
nu omdirigeras från u-länderna till östländerna.
Det har vi i folkpartiet protesterat mot. Situationen
är naturligtvis besvärlig, för att inte säga mycket
besvärlig, men allting är relativt. Situationen i u-
länderna får inte ett ögonblick glömmas bort bara
för att vi har fått inblick i hur eländigt det är på nära
håll. Många utvecklingsländer har en minst lika
hopplös situation. Och dessa människor får inte
nonchaleras eller sättas i andra hand på grund av
människorna i Europa. Därför är det fel av
regeringen att i all hast omfördela biståndet för att
regeringen skall kunna visa handlingskraft på nära
håll.

För det andra vill vi framhålla hur viktigt det är att
stödet till Östeuropa verkligen sker på det mest
effektiva sättet. Ett utbyte som skall bära frukt på
lång sikt måste grundas på ömsesidigt intresse.
Goda relationer som alstrar lönsam utveckling på
båda sidor blir i regel också långvariga relationer.
Öststaterna är en stor potential för svenskt
näringsliv, och behoven där borta är enorma, men
ekonomin måste byggas upp.

Det finns en uppenbar önskan från exempelvis
Polen och Tjeckoslovakien att utveckla och öka
handelsutbytet med oss. Det ligger verkligen i
svenskt intresse att sträva åt samma håll. Därför är
det viktigt att stimulera sådant handelsutbyte och
att regeringen verkligen underlättar för svenska
företag att vandra in på Östeuropas marknad, inte
ekonomiskt utan mera rent praktiskt. Det är nog
gott och väl med arbetsgrupper i departementet
som är särskilt tillsatta för östländerna, men det är
på platsen, ute i länderna, som vi behöver
handelskontor och centraler där man knyter upp
kontakter och får kanaler.

Vad gör regeringen egentligen? Vad har regeringen
för plan för att stärka de svenska företagens
möjligheter i öststaterna och stärka vår
konkurrenskraft gentemot t.ex. Tyskland, som ju
har väldigt stor aptit på östmarknaderna?

Anf. 32 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag tackar Anita Gradin för svaren
på mina frågor. Det var vänligt att hon i mängden
av alla frågor tog upp mina frågor. En fråga svarade
hon dock inte på nämligen om hon delar Björn
Rosengrens uppfattning om tidpunkten för en
ansökan om medlemskap i EG. Om hon inte gör
det tycker jag att hon bör tala om det för Björn
Rosengren på första och bästa EG-rådsmöte
hädanefter.

Jag tänkte ägna mig lite åt att kommentera Nic
Grönvalls anförande. Nick Grönwall var mer än
vanligt våldsam i dag. Det vill inte säga litet. Han
sade att det inte finns två europeiska alternativ utan
ett. Han anser ekonomisk samverkan som en
överordnad drivkraft. Demokratin är underordnad
i den värld som Nic Grönvall lever i. Kapitalet går
före medborgarnas och folkens Europa. Jag tycker
faktiskt att den analysen är litet för enkel och litet
för begränsad.

Vi är överens, Nic Grönvall och jag, om två saker:
Vi ser marknadsekonomin som drivkraft och anser
den överlägsen planekonomin. Men vi kan inte
heller bortse från att vi har anledning att ställa
demokratiska mål och sätta upp demokratiska
ramar för den utvecklingsprocess som vi ser framför
oss i Europa. Jag tycker att det är ganska allvarligt
om Nic Grönvall enbart försöker prioritera de
ekonomiska målen i det Europa som växer fram. Vi
måste lyfta fram demokratifrågorna,
kulturfrågorna, de sociala frågorna och
miljöfrågorna. Utan en god miljö i det
framväxande nya Europa får vi inte heller en bra
ekonomi. Det tycker jag Nic Grönvall bör lägga på
minnet.

Socialdemokraterna deltar med en dubbel
uppsättning i denna debatt. Vad det beror på skall
jag lämna därhän. När Lennart Pettersson tar upp
samarbetet i Östeuropa visar han på den sedvanliga
socialdemokratiska passiviteten: vänta, vänta och
åter vänta. Jag tror inte att vi på en enda gång kan
vända utvecklingen i Östeuropa, men jag tror att
svenskt näringsliv och svenska politiker i större
utsträckning bör visa intresse för att främja
utvecklingen i Östeuropa. En gång sade vi här i
Sverige: Finlands sak är vår. Det var då Finland
hade det svårt. Det finns många länder i Östeuropa
som vi kunde säga likadant om, exempelvis är
Polens sak vår. Det är ett intresse för svenskt
näringsliv, för svensk ekonomi och svenska
medborgare att man får en positiv utveckling i det
landet. Därför har vi all anledning att främja
samarbete och handel med Polen.

Anf. 33 ROLF L NILSON (v) replik:

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag
delar folkpartiets uppfattning när det gäller
biståndet till Östeuropa. Det är viktigt att slå fast
att svenskt bidrag till utvecklingen i Östeuropa inte
får tas från u-länderna. Den insatsen får alltså inte
göras på bekostnad av u-hjälpen. Det är i stort sett
allt jag är överens om med Gudrun Norberg. När
hon säger att marknadsekonomin och integrationen
i Europa är grunden för välståndet, gör hon det
väldigt enkelt för sig. Hon blundar för åtminstone
två helt uppenbara ting, som jag nämnde i slutet av
mitt förra anförande. Det EG som folkpartiet och
moderaterna strävar efter -- de vill snabbt ha
medlemskap -- är en gemenskap av nationer som
kännetecknas av massarbetslöshet och en långt
utbredd fattigdom. Detta är någonting som vi inte
är vana vid i Sverige. Vi är bra på att förena full
sysselsättning, eller åtminstone mycket låg
arbetslöshet, med en stabil ekonomisk utveckling.
Vi är duktiga på att utveckla offentlig sektor som är
byggd på skatteintäkter. Vi är duktiga på att
utveckla ett socialt säkerhetsnät, ett väl utbyggt
skydd för miljön som också innefattar
arbetsmiljön. Det här betraktar de flesta svenskar
som ett naturligt tillstånd. Det står i bjärt kontrast
till tillståndet i EG. Det är inte självklart att
skyddet för miljön kan upprätthållas vid ett alltför
nära samband med EG, som har neutraliteten som
enda förbehåll. Det är inte heller en självklarhet att
den sociala välfärden och den låga arbetslösheten
kan upprätthållas.

Lennart Pettersson tror att detta på sikt är den enda
vägen att upprätthålla dessa goda ting som vi är
överens om att vi skall värna. Jag sympatiserar
personligen med Lennart Petterssons uppfattning.
Det är möjligt att han på sikt har rätt, att det är den
enda vägen att trygga välfärden i Sverige. Men
vägen dit är lång; det finns mängder av frågetecken
att räta ut innan vi är där.

Anf. 34 INGER SCHÖRLING (mp) replik:

Herr talman! Det var intressant att notera att
Lennart Pettersson räknade in de gröna i EG-
parlamentet i vänstermajoriteten. Det skulle vara
roligt att veta om miljöpartiet de gröna i Sverige
räknas in i regeringsunderlaget.

Lennart Pettersson nämnde socialdemokratin och
Jacques Delors i samma andetag. Visst är det väl så
att Jacques Delors vill göra EG till en
socialdemokratisk centralistisk stormakt. Precis
som Nic Grönvall sade vill man kontrollera
kapitalet genom den centralistiska makten. Enligt
Delors skall framgångarna med den inre
marknaden mätas i termer av materiellt välstånd
och sociala framsteg. När det gäller den sociala
välfärden, fackligt inflytande och den s.k. sociala
dimensionen famlar vi i mörker. I vitbokens 279
punkter finns inte den sociala dimensionen med
över huvud taget. Det är uppenbart att den
materiella välfärden och ekonomisk tillväxt ställs
emot, och är överordnade, traditionellt fackliga
värden som låg arbetslöshet, stark kollektiv
solidaritet och balans mellan arbete och kapital.

I EG-länderna är det individen som förhandlar,
individen som strejkar, och kollektivavtal är inte
juridiskt bindande. Vi har kritiserat EG-debatten --
eller avsaknaden av den -- speciellt från det fackliga
perspektivet för att den är en strutsdebatt. Nu säger
också LOs chef för rättstjänsten, Erland Olausson,
att det har varit en strutsdebatt, att fackliga ledare
har stoppat huvudet i sanden.

Sedan, Anita Gradin, förväntar jag mig faktiskt
svar på de två viktiga frågor som jag ställde. Den
första frågan var: Finns det någon regel som är så
viktig att vi inte släpper den i förhandlingarna?

Den andra frågan var: Om det visar sig att vi bara
blir ett remissorgan utan inflytande, faller då EES-
avtalet?

Och vidare: De löften som vi hörde här 1989 -- och
som jag citerade tidigare -- håller de fortfarande,
och kan de upprepas ordagrant?

Anf. 35 LENNART PETTERSSON (s)
replik:

Herr talman! Jag vill först vända mig till den
småsvenske moderaten Nic Grönvall. Det förvånar
mig litet att Nic Grönvall, som ju ofta är en klok
karl, är så naiv att han tror att EG skall kunna
genomföra allt det som moderaterna drömmer om
att kunna genomföra i Sverige men som man aldrig
hittills har lyckats med.

Jag är övertygad om att det kommer att bli en
effektiv beskattning av kapitalet också i ett
europeiskt sammanhang. Och man måste, Inger
Schörling, ha en centraliserad kontroll för att klara
det. Det finns inget så lättflyktigt som kapital. Har
man inte samma spelregler inom det område som
räknas ur kapitalets synpunkt, då försvinner det ur
greppet, och då blir det en snedbalans mellan de
skatter man tar ut av medborgarna och de skatter
man tar ut på kapitalet.

Det är inte för inte som vi har fått en debatt, bl.a.
med anledning av skattereformen, där
moderaterna klagar över att kapitalet är alltför hårt
beskattat i ett europeiskt perspektiv. Så är det nu,
då man inte har en gemensam kapitalbeskattning.
Så behöver det inte bli om man får en
vänsterinriktning på EG och på EG-parlamentet.

Beträffande miljölagstiftningen och de
multinationella företagen är det intressant att
notera att moderaterna tar långa steg tillbaka. De
säger att vi inte längre skall ha någon kontroll över
dessa företeelser, att medborgarna inte skall ha
insyn och inflytande, utan nu är det bara fritt fram
som gäller. Detta är Thatchers politik. En stor del
av EG-parlamentet -- en kraftig majoritet -- ställer
inte upp på detta. Det förvånar mig att Nic
Grönvall ställer upp på den helt igenom
nyliberalistiska linje som hans uttalande från den
här talarstolen alldeles nyss innebär i realiteten.

Herr talman! När det gäller besluten i Sveriges
riksdag: Innebär inte närmare samarbete med EG
att vi flyttar ut besluten, att vi inte blir herrar i vårt
eget hus? Inger Schörling ställde den frågan.
Problemet är ju bara att som världen har utvecklat
sig -- med internationalisering och annat -- flyttar
faktiskt besluten ut sig själva i vissa fall, utan att vi
kan göra mycket för att återvinna dem. Det enda
sättet att återvinna dem är att samverka med andra
för att uppnå politiska beslut.

Tag exempelvis omsättningsskatten på aktier! Vi
beslutade självständigt om den saken. Det var ett
präktigt slag i luften, finner vi så här i efterhand.
Denna skatt var fullständigt välmotiverad. Vi kan
icke upprätthålla den, eftersom man har lägre
skatter på aktier på andra håll. Vad vi nu behöver
för att få en rimlig beskattning av aktiehandeln är
internationella överrenskommelser, och EG är det
enda organ som kan klara detta.

Anf. 36 Statsrådet ANITA GRADIN:

Herr talman! Jag tycker att vi de här timmarna har
haft en mycket intensiv och intressant debatt om
Europa. Om jag skall försöka sammanfatta, så
tycker jag att det här ändå har visats att de fyra
stora partierna helt står bakom de EES-
förhandlingar som vi för. Jag tror att det är bra som
ett budskap till Europa, att vi har en bred
riksdagsmajoritet som stöder de ansträngningar vi
gör för att få ett brett och omfattande
samarbetsavtal mellan EFTA-länderna och EG.

Den debatt som förs om vad som skall hända
bortom EES-avtalet bör inte få undanskymma
denna enighet när det gäller den fråga som nu är
viktigast i våra relationer till EG.

Nu koncentrerar sig medlemskapsdebatten kring
vilket år en svensk ansökan bör lämnas.
Moderaterna och folkpartiet anser sig redan känna
till resultaten av EGs kommande
regeringskonferenser om den monietära och
politiska unionen. Men inte nog med det. När det
gäller vårt framtida försvar stryker moderaterna --
senast Carl Bildt i lördags -- under osäkerheten och
säger att konflikter inte kan uteslutas. Men när
debatten sedan gäller EG-medlemskap är
moderaterna alldeles säkra på att konfliktrisken i
Europa är borta.

Folkpartiet vet att en medlemskapsansökan blir
möjlig under nästa valperiod. Men så slänger man
in en reservation som skulle ha gjort biskop Brask
avundsjuk: under förutsättning att inga bakslag
inträffar.

Jag tycker att vi socialdemokrater har givit besked.
Ett svenskt medlemskap kan bli aktuellt i
framtiden. Avgörande är den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Europa och hur EG väljer att
utforma sin politiska union, framför allt när det
gäller eventuellt militärt samarbete.

Vänsterpartiet och miljöpartiet har mält sig ut ur
samförståndet om EES-förhandlingarna. I
dåvarande vpk:s reservationer till riksdagsbesluten
1988 och 1989 ser man dock tydligt hur
ståndpunkterna förskjuts. 1989 avvisar man inte ett
närmande till Västeuropa men anger vissa
utgångspunkter, som faktiskt liknar dem som vi
redan följer, nämligen höga ambitioner på
miljöpolitikens, arbetsmarknads- och
socialpolitikens områden. Det finns ju inskrivet i
1987 års proposition.

Jag tycker att det är viktigt, i ljuset av vad som har
hänt i Östeuropa, att vi intensivt arbetar för EES-
samarbete. Det ger oss alla i Västeuropa en
plattform för att ställa upp för länderna i Central-
och Östeuropa, och i en framtid också få dem med
i det europeiska integrationsarbetet.

Ett annat led i arbetet är, som jag sade, de
samarbetsavtal mellan EFTA och Ungern,
Tjeckoslovakien och Polen som vi förhandlade
fram under min period som EFTA-ordförande. Vi
har i de avtalen skrivit in att vi är beredda att
diskutera frihandelsavtal med dessa länder, precis
som vi har sagt att vi är villiga att göra det med
Jugoslavien.

Detta visar, tycker jag, att ett närmare samarbete i
Västeuropa inte alls står i motsättning till det
samarbete med Central- och Östeuropa som
Sverige har på allt fler områden -- tvärtom. Om vi
samordnar oss med Västeuropa, underlättar vi
omvandlingen i öst och skapar på sikt ett samarbete
som omfattar hela Europa. Ingenting tyder på att
Europaintegrationen heller skulle leda till ett
inåtvänt Europa. Det samarbete och det arbete i
övrigt som sker i GATT visar detta, tycker jag. Det
bidrar till att stärka ett öppet världshandelssystem.

Sverige och Europa skall ta sin del av ansvaret för
u-ländernas utveckling och det internationella
samfundet.

Inger Schörling! Frågorna är många och ofta
baserade på felaktiga premisser. Samma frågor har
ställts av Per Gahrton i en interpellation, som jag
kommer att besvara.

Anf. 37 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! För att få en värdig avslutning för min
del på den här debatten vill jag börja med att be
Per-Ola Eriksson om ursäkt. Jag måste ha väckt
honom någon gång under debatten då han var
plågad av mardrömmar. Jag har på intet vis gjort
några uttalanden som berättigar påståendet att
moderat politik skulle innebära att kapitalet får gå
före demokratin. I stället har jag sagt att
gemenskap, trygghet och välfärdsutveckling i
demokratins namn är vad vi behöver för att klara
de politiska mål som vi alla omfattar här i Sverige.

Mot det sista som sades av statsrådet har jag
egentligen inte särskilt mycket att invända.
Moderata samlingspartiet har deltagit i besluten
här i riksdagen beträffande EES-förhandlingarna
och står bakom dem. Jag vill emellertid erinra
statsrådet om att genom hela EES historia ribban
ständigt sänkts från EFTA-nationernas sida. Allt
ifrån Oslodeklarationen i april 1989,
Kristiansandsmötet, inledningen till de explorativa
samtalen, förhoppningarna om att man skulle
åstadkomma en beslutsprocedur med verkligen
påverkande innehåll och till förhandlingsmandatet
i juni i år uppfattar jag enbart som en väg utför, mot
ett allt svagare EES-avtal. Det måste i den
situationen betraktas som synnerligen naturligt,
och faktiskt i det närmaste påkallat, att börja
studera situationen bortom den nuvarande. Det
kan ju inte vara ett politiskt berättigat mål att
acceptera ett dåligt avtal. Vad vi står inför, fru
Gradin, är väl ett uppolerat Luxemburgavtal eller
ett förstärkt frihandelsavtal, där en del
övervakningsmekanismer och annat kan leda till en
djupare integration.

Jag gör bedömningen att möjligheterna är mycket
små att nå ett EES-avtal med det innehåll som vi
hoppades på när detta spel började. Det är därför
berättigat och motiverat -- och kanske t.o.m.
nödvändigt -- att se på läget framöver och göra
politiska markeringar för det, inte minst därför att
nationerna inom EFTAs ram är oerhört olika. Med
tanke på kraven på sammanhållning och öppenhet
är det ganska naturligt att ge besked om hur man
ser på saken när nu situationen är som den är.

När det sedan gäller det svenska näringslivets
hållning och den redan påbörjade och, tyvärr,
mycket tydliga vandringen ut ur vårt land är det
viktigt att göra markeringar och säga: Om det här
inte blir bra, är det vår avsikt att göra så eller så.

Till slut: Man kan förhåna den som nu talar om
medlemskap och säga att han talar innan han fått
vetskap om slutresultatet beträffande IGC. Men
jag vill säga: Vi accepterar EGs dynamik som en
positiv kraft, inte en negativ.

Anf. 38 GUDRUN NORBERG (fp) replik:

Herr talman! Först vänder jag mig till Rolf L
Nilson, som inte hade samma uppfattning som jag
om grunden för välstånd. Men det går inte en
skiljelinje mellan Sveriges och EGs ekonomi, utan
skiljelinjen går mellan den marknadsekonomiska
utvecklingen i Västeuropa och den kommunistiska
planekonomi som påtvingats Östeuropa.

Det var intressant att höra statsrådets kommentar
till Björn Rosengrens uttalande. Men detta borde
inte vara helt hämtat ur luften. Som ledamot av
regeringens EG-råd borde Björn Rosengren vara
mycket väl informerad om hur regeringen tänker
och resonerar. Det är ju ganska olika budskap som
ges. Det skulle nog vara intressant, inte bara för
riksdagens ledamöter utan också för allmänheten,
att verkligen få veta exakt var regeringen står.

Jag instämmer ännu en gång i den eniga
inställningen till ett EES-avtal. Bakom EES-
förhandlingarna och frågan om medlemskap i EG
finns ju en medvetenhet om vår samhörighet med
Västeuropa. Hälften av vår industriexport går ju till
EG och tre fjärdedelar till EG och EFTA
sammantagna.

Det är av största vikt för svenskt näringsliv och
naturligtvis också för våra konsumenter att det inte
byggs barriärer genom Öresund. Svenskt näringsliv
är i dag mycket sårbart. Kostnadsläget i vårt land är
alldeles för högt. Våra företag förlorar marknader,
och bytesbalansunderskottet är skrämmande högt.

Vidare har Irakkrisen gjort att priset på oljan tar
kraftiga kliv uppåt samtidigt som vi har ett ras på
börsen. De sistnämnda effekterna blir
förhoppningsvis kortvariga. En
konjunkturvändning har vi i varje fall att vänta.

Flera orosmoln har ju medfört att svenska företag
flyttar sin verksamhet till EG-länder, köper in sig i
andra företag där eller bildar dotterbolag med säte
i något EG-land. Investeringar och expansion sker
utomlands, medan företagen här hemma går på
sparlåga. Utländska företag väljer inte att flytta
verksamhet till Sverige. Det är litet synd att de
tydliga signaler som jag talat om inte kommer från
regeringen själv. Sveriges hållning till EG-
medlemskap upplevs som någonting som är alltför
osäkert. Men, snälla statsrådet, försök att få med
hela regeringen och visa litet entusiasm och
engagemang beträffande EG! Det skulle vara
betydelsefullt -- inte minst för svenskt näringsliv,
men också för attityden till Sverige nere i Europa.

Anf. 39 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Lennart Pettersson efterlyste mer av
vänsterinriktning beträffande EG-parlamentet i
stället för högerinriktning. Men jag tror att det vore
bra för Europa med en samling i mitten.
Ytterligheter är inte särskilt bra i politiken.

Det är klart att man har ögonen på Nic Grönvall i
dag då handelspolitiken diskuteras. Han agerar ju
ibland som sökande till en i framtiden eventuellt
ledig utrikeshandelsministertjänst. Därför får han
alltså finna sig i en särskilt hård granskning. Vi
väger således noga hans ord.

Jag tror det är viktigt att säga till Nic Grönvall och
andra: Det verkar som om moderaterna och en del
andra agerar som om de tycker att det skulle vara
bra om EES-förhandlingarna misslyckades. Man
lyfter inte fram det positiva och är inte pådrivande
för att det skall gå att nå ett bra resultat i EES-
förhandlingarna. Jag tycker att man ger fel signaler
till omvärlden. Vi bör i stället göra klart, i
samförstånd här i riksdagen mellan åtminstone de
partier som står bakom förhandlingsplattformen
för EFTA--EG-förhandlingarna, att vi vill se ett
positivt resultat av EES-förhandlingarna. Det
skulle vara bra för Sverige, för svenskt näringsliv,
för svenska ungdomar och övriga medborgare osv.

Sedan vill jag i sista minuten i den här delen av
debatten passa på att säga några ord till Gudrun
Norberg. Hon talade om de höga
livsmedelspriserna. Men det borde vara möjligt att
få till stånd en uppgörelse om dessa. Och låt oss då
EG-anpassa momsen. Jag tror att de svenska
konsumenterna och även folkpartiet skulle må bra
av det.

Det här är ju en handelspolitisk debatt. Kanske har
den i alltför stor utsträckning handlat om EG och
Europafrågorna. Men handelsfrågorna är faktiskt
betydligt vidare än så. Många gånger handlar
handelspolitiska debatter om de stora företagens
möjligheter att exportera sina produkter. Jag tycker
att handelspolitiken och handelsdiskussionerna
måste breddas. De måste omfatta större områden i
en del av världen, och mera tid måste ägnas åt u-
ländernas situation och skuldbörda. Vi måste också
ägna mera tid åt att lyfta fram småföretagens
exportmöjligheter. Det gäller att underlätta för
småföretagen, så att de kan nå nya marknader.

I de pågående GATT-förhandlingarna och i
EFTA--EG-diskussionerna måste vi medverka till
att ge småföretagen bättre exportmöjligheter. Vi
måste medverka till att det blir lättare för
småföretagen att få del av exportkreditgarantier.
Som det är i dag hamnar dessa i alltför stor
utsträckning i fickorna på de stora företagen.

Anf. 40 ROLF L NILSON (v) replik:

Herr talman! Jag glömde i min första replik att
tacka Anita Gradin för att jag fick svar på ett par
av de frågor jag ställde. Jag framför det tacket nu i
stället.

Trots vår genomgång av reglerna för exportkrediter
i näringsutskottet i våras återkommer uppgifterna
om att det finns orättvisor mellan de svenska
reglerna och reglerna i viktiga konkurrentländer.
Det är alltså uppgifter som återkommer och som
borde undersökas nogrant.

Jag vill påpeka att jag välkomnade de framsteg som
har skett i EES-förhandlingarna på åtminstone ett
för oss väsentligt område, nämligen miljö och
hälsa. Sammanfattningsvis vill jag säga när det
gäller vänsterpartiets ståndpunkter i förhållande till
EES-förhandlingarna och närmandet till EG att det
ju bara är naturligt att det sker glidningar och att
ståndpunkter förskjuts när nya situationer uppstår
och när nya fakta tillkommer. Jag vill understryka
att vi menar allvar när vi säger att vi eftersträvar ett
nära samarbete med hela Europa. Det gäller då
också givetvis med EG-länderna.

Gudrun Norberg! Vi har båda gjort en rätt så
närgången liksyn av plan- kommandoekonomierna
i Polen och Tjeckoslovakien. Det var skakande. Jag
försökte i mitt inledningsanförande att redogöra för
de långsiktiga konsekvenserna av de erfarenheter
som den polska och den tjeckoslovakiska
befolkningen har haft och som de delar med
befolkningen i andra östeuropeiska länder. Det är
en sak. Men jag vägrar att tro att alternativet till
den typen av planekonomier eller
kommandoekonomier är att släppa
marknadskrafterna och kapitalet helt fritt. Jag tror
fortfarande på möjligheterna att förnuftigt planera
samhället och också styra ekonomin. Jag tycker att
det vore klädsamt om Gudrun Norberg och Nic
Grönvall erkände de fakta som jag har påtalat om
EG, nämligen massarbetslösheten och den
utbredda fattigdomen.

Slutligen vill jag säga att handelsdebatten har varit
eurocentrisk. Det är naturligt, det är ju rubriken för
debatten. Men vi måste lyfta blicken från Europa
och titta ut över hela världen och i en sådan
överblick uppmärksamma den svåra situationen
och de svåra problemen i u-länderna, med vilka
handeln för vår del minskar.

Anf. 41 INGER SCHÖRLING (mp) replik:

Herr talman! Det var ganska lättvindigt av
utrikeshandelsministern att säga att jag skall få svar
på mina frågor i samband med att en interpellation
som Per Gahrton har ställt till statsministern, innan
den här debatten var bestämd, skall besvaras. I dag
har vi en Europadebatt med
utrikeshandelsministern, och jag hade faktiskt
förväntat mig att få svar på några frågor. Men okej,
jag kan vänta med de två frågor som också delvis
finns med i interpellationsdebatten.

Det finns andra frågor att besvara. Bl.a. är det
frågan om löftet som gavs här i kammaren både av
Anita Gradin och av Ingvar Carlsson. De sade att
man inte skulle acceptera några som helst
försämringar som pris för EG-anpassningen. Jag
borde väl ändå kunna få svar på om det löftet
fortfarande gäller eller om det har ändrats på något
sätt och vad som i så fall har ändrats. Jag skulle
också vilja ha svar på det som handlade om
nyheten, som kanske inte var någon nyhet, att det
skulle finnas ett sätt att komma ifrån EGs
regelverk, att EFTA-länderna och Sverige skulle få
göra undantag bl.a. på miljösidan och att vi skulle
få ha högre normer än EG. Men det var ju så att
detta urholkades av två inskränkningar. Jag vill att
Anita Gradin svarar på om det är så. Eller är det
verkligen något nytt som har tillkommit och som vi
inte känner till?

Jag har ett papper här från ett nyhetsblad som
refererar från ''a high level meeting'', en
förhandlingsgrupp som träffades den 20 och 21
september. Där säger man på nytt att man bara kan
acceptera temporära förändringar, ''never accept
permanent exceptions''. Man säger vidare att varor
som är tillverkade efter EG-standard måste kunna
säljas i EFTA-länderna. Jag kan inte se att det är
något nytt i nyhetsrubriken som vi såg i DN om att
Sverige slipper EG-regler. Är det något nytt som
har hänt eller är det bara det gamla vanliga?

Sedan vänder jag mig till Lennart Pettersson. Det
är väl så att kontroll av kapital fordrar en mycket
större makt än vad EG kan stå för. Vi skulle kunna
tänka oss globala regler för kapital, speciellt vad
beträffar miljökonsekvenser. När det gäller
miljökonsekvenser kan vi se vad EG innebär. Läs
DN i dag och se vad det står om bensen och vad
naturvårdsverket säger! Man säger att Sverige har
små möjligheter att fatta ett ensidigt beslut om att
sänka bensenhalten. EG skulle uppfatta det som ett
handelshinder och kräva omfattande
dokumentering från Sverige.

Anf. 42 TREDJE VICE TALMANNEN:

Den angivna debattiden är utgången.

Anf. 43 LENNART PETTERSSON (s)
replik:

Herr talman! Inger Schörling och Rolf L Nilsson
har tagit upp en mycket viktig fråga i den här EG-
debatten. Det är frågan om vi kan upprätthålla den
svenska modellen i ett nära samarbete med EG
eller i ett medlemskap, om det skulle bli aktuellt.
Den svenska modellen är full sysselsättning, social
trygghet, god miljö och en rättvis
fördelningspolitik. Om man ser på vad som är
grunden för den svenska modellen och hur den
eventuellt skulle kunna hotas kan man först
konstatera att grunden är en fortsatt tillväxt i den
svenska ekonomin: nya jobb, mer välbetalda jobb,
bättre arbetsplatser osv. Det garanteras bäst genom
ett fortsatt deltagande i internationell
arbetsfördelning. Det är så som också en kvalitativt
bra tillväxt kan drivas framåt.

Nästa fråga är: Har vi utrymme för den här
modellen med de spelregler som kommer att gälla
gemensamt i Västeuropa? Hittills har analyserna
givit vid handen att vi i allt väsentligt har det
utrymmet. I den mån det blir fråga om
korrigeringar är det mer fråga om att byta medel än
att uppge mål. Den analysen har ganska klart, för
att inte säga mycket klart, framkommit i de
undersökningar som har gjorts.

EG-parlamentet har diskuterat någonting som
heter subsidialitetsprincipen -- det låter väldigt
tillkrånglat och teoretiskt och det är det väl på sätt
och vis -- när man diskuterat EGs framtid.
Innebörden av den regeln är helt enkelt den att
bara det som inte på ett tillfredsställande sätt kan
lösas på den nationella fronten skall flyttas upp till
EG-nivån. Om den regeln följs, då vet vi att frågor
för vilka det absolut behövs gemensamma
spelregler kommer att flyttas upp på EG-nivån. Jag
har gett en del exempel på det i tidigare
debattinlägg.

Det största hotet för den svenska modellen är
faktiskt inte en nära anknytning till EG, utan det är
en okontrollerad internationalisering i den
meningen att vi inte kan få gemensamma spelregler
på vissa väsentliga områden som berör miljön, de
multinationella företagen och kontrollen över det
allt flyktigare kapitalet.

Det är de centrala frågorna, herr talman. Slutsatsen
är helt klar: Vi kan upprätthålla den svenska
modellen.

Miljöfrågor m.m.

Anf. 44 GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Nu skall vi övergå till att diskutera
hur vi politiker kan medverka till att värna Europas
natur, kultur och de europeiska folkens välfärd
mätt i sociala termer. Jag hoppas att vi i den
debatten varken skall ägna oss åt skönmålning eller
svartmålning utan kunna få en mer nyanserad och
färgrik bild av det nya Europa som växer fram.

Många har en tendens att inte acceptea EG som ett
progressivt samarbetsorgan mellan europeiska
stater, därför att EG inte har de främsta
lösningarna på alla medlemsstaternas problem. Ett
sådant problem är samarbetet i miljöfrågor.
Orsaken till att EG inte nämns så ofta i
miljösammanhang är bl.a. att EGs medlemsstater
är engagerade i gränsöverskridande samarbete i
andra sammanslutningar och fora.

I FNs samarbetsorgan UNEP och ECE är alla
Europas stater med. Speciell betydelse har ECE
haft genom sin konvention om bekämpning av
luftföroreningar, och nu arbetar man efter ett ESK-
beslut på att utforma en vattenvårdskonvention för
alla Europas stater plus USA och Canada. ECE har
också utformat de avgasbestämmelser och
bullernormer för bilar som EG försöker få
medlemsstaterna att anta, men Danmark har med
EGs tillåtelse fått gå snabbare fram med nordiska
avgaskrav mot luftföroreningar.

Det finns i Europa också många konventioner,
överenskommelser och återkommande
konferenser om olika slag av miljövårdsinsatser där
flera EG-länder deltar. Här kan t.ex. nämnas Oslo-
och Pariskonventionen, London- och
Helsingforskonventionen samt
Nordsjökonferensen om enbart vatten- och
havsföroreningar.

Det är speciellt de norra EG-staterna som är aktiva
i dessa miljööverläggningar tillsammans med de
nordiska länderna.

När det gäller de klimatpåverkande
luftföroreningarna förekommer det också ett
samarbete som omspänner EG-stater men också
flera andra stater, och det är mycket positivt. Här
behövs verkligen globala beslut och riktlinjer.

Naturligtvis har EGs allmänna ekonomiska policy
stor betydelse för att miljöhänsynen skall väga
tungt när handelsvillkor fastställs.

Det är positivt, tycker jag, när enhetsakten i EG
tillåter nationella avsteg från EG-regler av bl.a.
hälso- och miljöskäl, observera dock -- endast när
de inte utgör handelshinder. Det har tidigare
funnits en tendens att överbetona begreppet
handelshinder i EG, men nu tycks ''vinden ha vänt''
vad gäller dessa miljöförbättrande inslag. Sådana
avsteg från reglerna har nu fastställts genom domar
i Europadomstolen i Luxemburg, och därmed tycks
vägen ha öppnats för större miljöhänsyn.

Av ovärderlig betydelse för såväl europeiskt som
globalt miljövårdsarbete har också
Brundtlandkommissionens krav på en hållbar
utveckling ur miljösynpunkt, parad med en god
ekonomisk tillväxt, varit. Liksom stora delar av den
svenska industrin kommer också övriga Europas
industriledare snart att finna att investeringar för
miljöförbättringar ofta är lönsamma
processinvesteringar som satsar på återbruk och
resurssnålhet.

Nu har EG under 1980-talet gett ut flera
miljöprogram för luft- och vattenrening och även
för bullerminskande insatser, där de kanske t.o.m.
ligger före Sverige.

Med tanke på alla dessa konventioner och
överenskommelser kan man naturligtvis ställa
frågan: Behöver vi inte få en institution eller ett
centrum för all miljöpolitik i Europa, inte minst för
att klara finansierings- och kostnadsfrågorna? Det
vore intressant att få andras syn på detta. Det skulle
helst vara en institution där både regeringar,
parlament och experter kunde finna utrymme för
olika initiativ, utredningar, politiska beslut och
praktiska riktlinjer i miljöarbetet.

Herr talman! Miljövårdsarbetet griper i dag in i alla
europeiska staters politiska arbete. Efter det att
Berlinmuren revs har också miljösträvandena gått
som en motvind från nordväst in mot de förorenade
luftströmmarna från öst.

Låt mig till sist slå fast tre utvecklingslinjer i EG-
samarbetet av betydelse för en effektiv kamp mot
miljöförstörelse i Europa.

1. EG är mycket mera än ett samarbete kring
ekonomi och handel. Många av direktiven syftar till
att skapa säkerhet och kvalitet i olika varor och
tjänster samt skapa en ministandard för yttre och
inre miljö.

2. Den inre maktbalansen mellan olika EG-organ
är under debatt. Den ökade tyngd för den
parlamentariska delen av EGs beslutsfunktion som
håller på att växa fram kan ge en skjuts framåt för
miljöhänsynen.

3. EGs regler och rättsakter är inget färdigt och
fastlåst system. Mycket är under uppbyggnad och
mycket kan ändras. Vi kan nu se hur nya
miljöprogram växer fram liksom hur ett nytt
ekologiskt/ekonomiskt tänkande växer fram.

Jag tror därför, herr talman, att 1990-talet blir de
ökande miljöinsatsernas årtionde i Europa till
glädje för såväl EG-staternas folk som för de
nordiska folken.

Anf. 45 IVAR VIRGIN (m):

Herr talman! För en vecka sedan enades Tyskland.
Vi kände stor glädje inför detta historiska
ögonblick och inför att människors drömmar om
frihet då definitivt gick i uppfyllelse.

Vi har också anledning att känna glädje av andra
skäl. Det gamla DDR blev för en vecka sedan, utan
ansökan med utdragen behandling, medlem av den
europeiska gemenskapen EG.

Detta öppnar nya möjligheter för att snabbt ersätta
en planekonomi, som kört land och miljö i botten,
med en livaktig och miljöansvarig
marknadsekonomi med starkt folkligt inflytande,
som ger välstånd och ekonomisk utveckling.

Tack vare den starka ekonomi som byggts upp i
förbundsrepubliken finns det starka skäl att tro att
denna process kommer att gå fort.

Sverige kommer att starkt gynnas av detta på
miljöområdet. Om Östtysklands svavelutsläpp
halveras, motsvarar det lika mycket i fråga om
nedfall av svavel som om vi själva lyckades få ned
våra utsläpp till noll.

På samma sätt är det vad gäller kvicksilver. De
östtyska utsläppen ligger på 500 ton -- en otroligt
hög siffra. De svenska utsläppen uppgår till ca 3 ton
och kan pressas ned ytterligare.

Hur många svenska sjöar som är svartlistade på
grund av östtyska utsläpp kan vi bara gissa. Även
här kommer miljöinsatserna att ge radikala
förbättringar. Och vi har anledning att vara
tacksamma att de östtyska kärnkraftsreaktorerna i
Greifswald nu är avstängda.

Även på kvävesidan bör starka förbättringar kunna
åstadkommas. Det relativt nybyggda kraftverket
Jünschwalde på gränsen till Polen släpper ut lika
mycket kväveoxider som all svensk trafik.

De här miljöförbättringarna bör i alla högsta
grad gynna miljön i Sverige. Det är också
betydelsefulla steg för att minska belastningen på
Östersjön av närsalter. Öststaterna står ju för mer
än 50 % av den belastningen.

Herr talman! för miljöpolitiken i Sverige skulle ett
svenskt medlemskap i EG innebära en kraftfull
stimulans. Det är ju inget tvivel om att det i
praktiken är EG som utformar Europas
miljöpolitik. Sverige skulle som medlem förstärka
den grupp stater som på olika sätt drivit
miljöfrågorna framåt -- Västtyskland, Holland och
Danmark.

En miljöframgång inom gemenskapen får ett
genomslag över ett stort område och kan ofta
betyda långt mer även för oss än en åtgärd som
gäller enbart Sverige. Det är dessutom ingenting
som hindrar enskilda medlemmar inom
gemenskapen att gå före på miljöområdet. Detta är
fastlagt i enhetsakten som trädde i kraft 1987. Jag
tycker att det i den tidigare debatten har vädrats en
del pessimism på den punkten.

Enskilda länder har -- för att skydda miljön, hälsan
och konsumenterna -- rätt att tillämpa strängare
regler än EG föreskriver. Redan Romfördraget
innehåller en artikel, nr 36, som ger en stat rätt att
sätta frihandelsprincipen ur spel när det gäller
frågor om moral, säkerhet eller skydd för
människors, djurs och växters liv och hälsa.

Vill vi vara med och bestämma, är ett
medlemskap oundvikligt. EES-samarbetet är bra
men bör endast ses som ett steg på vägen.

Herr talman! Det har ibland hävdats i debatten
att den inre marknadens förverkligande 1992 skulle
innebära ett hot mot miljön. Den debatten fick
bränsle i november förra året då Carlo Ripa di
Meana, ansvarig för miljöfrågor i EG-
kommissionen, presenterade en rapport gjord av
oberoende experter om miljön och den inre
marknaden. Rapporten pekade på ökningar av
utsläppen från bl.a. trafiken. Men redan när
rapporten presenterades klargjorde Ripa di Meana
att åtgärder för att skydda miljön måste vidta
genom bl.a. användande av ekonomiska styrmedel.

Nu ett år senare har en miljöplan presenterats
som skall behandlas av EG-parlamentet och EGs
ministerråd i december i år. Miljöplanen innehåller
bl.a. förslag om en avgift på koldioxidutsläpp.

Man kan konstatera att EGs handlande i
miljöfrågor är snabbt, jämfört med den svenska
regeringens långrotande på samma område.
Borgerliga förslag om ekonomiska styrmedel
röstades år efter år ner av riksdagens socialistiska
majoritet. Enda undantaget var när vänsterpartiet
stödde den borgerliga linjen om skattestimulans till
avgasrenade bilar våren 1985, mot
socialdemokraternas röster. Nu har dess bättre en
omsvängning ägt rum.

Herr talman! Enligt min uppfattning kommer de
utomordentligt stora miljöinsatser som skall rädda
Östeuropas människor och natur att göras framför
allt genom EG. Sverige, som har starkt intresse av
dessa miljöinsatser, bör redan nu samarbeta med
EG om detta. Jag vill fråga Birgitta Dahl vilka
åtgärder som har vidtagits på det området.

Endast genom samordnade planer får miljöhjälpen
den effekt som är nödvändig. Självfallet skulle även
här ett medlemskap kraftigt underlätta samarbetet.

Anf. 46 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Herr talman! Jag kan vara överens med herr Virgin
om mycket av det han sade, men jag vill gärna
betona att när han anser att ett snabbt medlemskap
i EG skulle innebära en kraftig stimulans i
miljöhänseende, tycker jag att han går väl långt.

Som jag sade i mitt huvudanförande, är det mycket
som är under uppbyggnad i EG. Många av
miljööverenskommelserna ligger dessutom utanför
EG, så jag är inte så säker på att ett snabbt
medlemskap i EG skulle få så oerhört stor
betydelse i miljöhänseende. Tvärtom tror jag att de
närmaste åren kan innebära att EG på en del håll
hinner i fatt den nordiska utvecklingen på
miljöområdet. Så även ur den synpunkten kan 1992
eller 1993 vara en mycket lämpligare tidpunkt.

Anf. 47 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! Enligt min uppfattning är dynamiken
i EGs miljöarbete betydligt snabbare än i det
svenska miljöarbetet. Det tycker jag talar mycket
starkt för ett EG-medlemskap, så att vi så att säga
får del av den dynamiken. Ett medlemskap är
dessutom inte aktuellt förrän ansökan har
behandlats, och då befinner vi oss sannolikt en bra
bit in på 90-talet.

Anf. 48 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Herr talman! Det finns en uppenbar
utgångspunkt -- eller det borde finnas -- för
diskussionen om miljöfrågorna och Sveriges
samarbete med resten av Europa, och det är att vi i
dag befinner oss i en situation där vi måste börja
tala om miljöproblem av den andra generationen,
som det ibland uttrycks.

När miljödebatten började i Sverige, var det
mycket fråga om att man debatterade relativt sett
begränsade störningar av ganska lätt identifierade
och ofta mycket påtagliga utsläpp. I dag har man, i
alla fall i vårt land och på många andra håll, kunnat
komma åt mycket av detta. Däremot har vi
någonting som är farligare långsiktigt, nämligen
mycket stora och kanske globala störningar av
många små, ofta mera diffusa utsläpp.

Denna nya situation, som många skribenter och
forskare har pekat på, är någonting som vi måste ha
som bakgrund här. Det innebär att miljöpolitiken i
dag endast kan bedrivas i internationella former,
för att vi skall komma åt de verkligt avgörande och
allvarliga sakerna.

Grethe Lundblad ställde en fråga i sitt
inledningsanförande, om inte vi andra hade
synpunkter på frågan om det behövs en samlad
institution eller en samlad institutionell ram för att
hantera miljöfrågorna i Europa. Jag är övertygad
om att det är just det som behövs och att EG-
samarbetet är just det instrument som kan erbjuda
detta.

Många observatörer har pekat på att när man
förhandlar som man traditionellt gör mellan länder
om utsläppsbegränsningar och annat, uppstår ofta
något som litet grand liknar ett kortspel, där alla
försöker undvika att bli sittande med Svarte Petter.
Det är ett slags kompensationsspel, där ingen vill
förbinda sig till någonting mer än vad någon annan
också åtar sig.

Resultatet blir ofta att man inte kommer
någonstans eller att det avtal som träffas inte
förpliktigar till så mycket. Därför behövs sannolikt
en internationell samordning, en tredje part så att
säga, som kan gå in när de nationella regeringarna
kör fast.

Ivar Virgin och Grethe Lundblad hade ett
meningsutbyte om huruvida samarbete med EG
skulle bli en stimulans för svensk miljöpolitik. Om
man ser på grundprinciperna för den svenska
miljölagstiftningen och de principer som är vanliga
i andra länder, finner man något mycket intressant.
Miljöjuristen Staffan Westerlund har i en uppsats
häromåret pekat på åtminstone fyra avgörande
punkter, där man i omvärlden ofta är mer
avancerad i sin miljöpolitik än vi är i Sverige.

Det gäller då först utgångspunkten, att miljöpolitik
skall bedrivas utifrån kvalitetsnormer som är väl
definierade, medan vi i Sverige ofta utformar vår
politik efter något slags skälighetsbedömningar --
vad som är ekonomiskt möjligt, osv.
Miljökvalitetsnormer är ofta ledstjärnan i andra
länder. Dessutom är det vanligare med generella
krav på miljökonsekvensanalyser i andra länder när
man t.ex. skall bygga en ny stor hamn, en stor
industrianläggning, ett stort flygfält eller något
annat. Det här har vi inte på samma sätt i Sverige.

Det finns för det tredje ofta bättre möjligheter i
andra länder än i vårt land att gå till domstol om
man anser sig beröras av en miljöstörning. Tills helt
nyligen har det också varit så att vi har legat långt
efter andra länder när det gäller ekonomiska
styrmedel. Nu har vi börjat med att introducera ett
system med miljöavgifter. Det är helt uppenbart att
vi ligger en bra bit efter.

Jag tror att om vi får ett nära samarbete med EG
kan man därifrån mycket väl hävda att vi, för att
inte ägna oss åt politik som innebär otillåtna
handelshinder, måste anpassa oss uppåt i vissa
avseenden till normer som är mer avancerade och
utvecklade i andra länder.

Jag vill också säga några ord om den fråga som
kanske är den allra största, nämligen
miljösamarbetet med Östeuropa. Östtysklands
integration i den nya tyska förbundsrepubliken är
säkerligen det viktigaste enskilda bidraget på
mycket länge till en progressiv miljöpolitik i
Europa.

Planekonomi innebär -- överallt där den har
tillämpats -- stagnation, ekonomiskt och framför
allt tekniskt. Trabantbilen är det klassiska exemplet
på vad det här innebär. Planekonomi förutsätter
politiskt förtryck som innebär censur. Det går inte
att få fram fakta eller ordentliga analyser och att
föra en ordentlig debatt om miljöfrågor, och det
innebär framför allt organisationsförbud.

Militärkuppen mot Solidaritet i Polen 1981 innebar
bl.a. att man i dess linda kvävde den första fria
polska miljörörelsen, som just då hade uppstått och
börjat organiseras i de fullständigt mardrömslika
industrilandskapen i det polska Schlesien.

Man kan utveckla det här temat hur länge som
helst, men det avgörande är att den kommunistiska
ideologin har betraktat naturen som en fiende på
samma sätt som man har betraktat den borgerliga
samhällsklassen. Nu möjliggörs en modernisering.
Fakta kan komma i dagen. Industrin kan få en
stimulans att börja utveckla ny teknik och ta sig ur
den stagnation som man har befunnit sig i. EG har
en avgörande roll när det gäller att bidra till detta.

Jag vill i likhet med Ivar Virgin fråga Birgitta Dahl
på vilket sätt Sverige bidrar till att den här
processen kommer i gång. Vår miljö, herr talman,
är en del av hela Europas miljö, och därför måste
vår miljöpolitik vara en del av en europeisk
miljöpolitik.

Anf. 49 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Herr talman! Sverige och Norden ligger
geografiskt mitt emellan England och
Sovjetunionen. Jag tror att det skulle vara en farlig
tanke, eller rent av katastrofal, om man i dag skulle
lita till EG-institutioner för att lösa Europas
miljöproblem.

Jag har nyss fått svar på en fråga från Nordiska
ministerrådet om vilka miljöföroreningar från
Kolahalvön som kommer in över Norden. Från
detta lilla område kommer bl.a. 400 000 ton
svaveldioxid per år.

Det skulle vara katastrofalt om vi fick ett samlat
miljöorgan som inte inneslöt öststaterna. Därför
tror jag att vi måste tänka oss mycket noga för när
det gäller att finna rätta institutionella system för
att alla länder i Europa -- öst som väst -- skall kunna
lösa miljöproblemen.

Anf. 50 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Herr talman! Det är uppenbarligen så att länder
som inte är med i EG och som under mycket lång
tid kanske inte kommer att vara med, t.ex.
Sovjetunionen, givetvis inte kan delta i den här
typen av institutionellt samarbete som jag berörde.
Däremot är det ett faktum att det många gånger
bland länder som är medlemmar kan visa sig vara
långt effektivare att träffa övergripande avtal eller
att ha övergripande institutionella regler och
domstolsmekanismer och annat liknande som finns
inom EG. Då kan man mycket lätt lösa de problem
som uppstår när länder kör fast. Grethe Lundblad
vet ju hur lätt det är att köra fast i förhandlingar
mellan länder om anpassning av miljöpolitiken.

Jag tror att det finns ett visst illusionsmakeri både i
vårt land och i andra länder om hur långt man når
på den här vägen. Ibland behövs andra grepp, och
här kan EG faktiskt vara mycket nyttigt.

Anf. 51 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Herr talman! Det är oerhört viktigt att man på
något sätt kan väcka de något tveksamma staterna
inom EG, de som ännu inte riktigt satt i gång med
miljöpolitiken. Kanske en hel del av utmaningen
från Östeuropa i dag när det gäller
miljöföroreningarna kan verka som ett Pearl Habor
i miljökriget och få även dessa länder att skärpa
sina insatser. Just av den anledningen tror jag att
det är viktigt att man tar ett bredare grepp på
miljöåtgärderna i Europa än enbart inom EG. Men
jag tror att EG kommer att vara en tung och viktig
del av miljösamarbetet i Europa.

Anf. 52 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Herr talman! Jag vill inte överdriva skillnaden i
Grethe Lundblads uppfattning och min på den här
punkten. Däremot vill jag konstatera att bakom
den bedömning som jag och många andra gör i
denna fråga ligger just den omständigheten att
miljölagstiftningen i många andra länder utformas
enligt andra principer än vad som under 20 års tid
varit gängse i Sverige. Det är principer som
sannolikt skulle få till resultat att vi blev tvungna att
skärpa vår egen miljöpolitik. Vi sätter oss i bland
på våra höga hästar. Just på detta område är det
väldigt oförsiktigt att göra det -- man kan trilla ner.

Anf. 53 KARIN STARRIN (c):

Herr talman! Jag instämmer naturligtvis med alla
som här uttryckt sin glädje över att vi har fått ett
enat Tyskland, ett en vecka gammalt Tyskland. Vi
ser naturligtvis nu stora möjligheter i och med att
planekonomin är på fall i många östeuropeiska
stater. Men jag vill samtidigt, herr talman, reagera
mot Grethe Lundblads inställning. Hon gör det
väldigt lätt för sig och överlåter nu helt enkelt våra
miljödiskussioner till EG, där det hela skulle
komma att lösa sig. Hon menar att vi redan har så
många konventioner att vi inte längre behöver
fundera på våra olika miljöproblem.

''Länge nog har jorden plundrats och förgiftats.
Länge nog har det pratats om hur den kan räddas.''
Detta är Greenpeaces ord när man beskriver vad
som har hänt. ''Vi gör ord till handling'', säger
Greenpeacs i sin senaste broschyr. Man tycker att
det nu är hög tid att politiker fattar de riktiga
miljöpolitiska besluten.

I regeringsförklaringen heter det: ''1990-talets
uppgift är att ställa om till en ekologiskt uttålig
livsform. I Sverige finns goda förutsättningar att
visa att god miljö kan förenas med välstånd och full
sysselsättning.''

Det här låter verkligen hoppfullt. Osökt går
tankarna till socialdemokraterna och den
socialdemokratiska kongressen. Så här uttalade sig
Stefan Edman, en engagerad socialdemokratisk
miljökämpe, i Dagens Nyheter efter kongressen:
''På varje miljöfråga har partiet snubblat. När
ekonomin kommer i konflikt med miljön, offras
miljön.''

En tydlig skillnad mellan socialdemokraterna på
1970- och 1980-talen och på 1990-talet är att man nu
talar om rätt saker. Jag vill gärna tro att man också
är beredd att fatta det rätta besluten. Men
kongressen, som nyligen avslutades, gav inte det
uttrycket. Jag kan bara nämna Öresundsbron,
förpackningar och ett svajigt energibeslut.
Energiministern måste erkänna att hon led
svidande förluster på kongressen.

Trafikfrågorna är och kommer att vara högaktuella
i EG-diskussionerna och inför det kommande EES-
avtalet. Vi måste ha modet att göra varierade saker
inom trafikområdet, t.ex. utveckla etanol som
alternativt drivmedel och kräva införande av
katalysatorrening på alla bilar och, lastbilar, men
även på tunga och lätta personbilar. Införandet av
Karlifornienkraven måste bli en målsättning för
alla länder i hela Europa.

Vi måste naturligtvis ändra trafikvolymen genom
att bygga ut kollektivtrafiken. Satsning på
miljövänliga bussar och spårtrafik måste
intensifieras. Detta är inte förenligt med de besked
som har kommit från SJ, att man tänker dra ned på
mängden trafik. Även olika länstrafikbolag
aviserar nu indragningar. Man måste i stället,
Birgitta Dahl, stimulera människor att åka
kollektivt genom att införa fler turer, göra trafiken
mer tillgänglig och naturligtvis också göra
biljettpriserna mer attraktiva.

Miljöhänsyn skall finnas med från början i all
planering och i alla beslut på alla samhällsområden.
Detta är ett uttalande av miljöministern. Men när
man nu ser utvecklingen på trafikområdet undrar
man vilka miljöhänsyn som har vägts in.

Det återstår många frågor att lösa på
avfallsområdet inom hela Europa. Sverige borde
kunna ta en ledande roll i diskussionen omkring
avfall. Men än en gång handlar det bara om ord,
inte handling. Visserligen säger Birgitta Dahl att
engångsförpackningar skall bort, och då tänker
man på den oaptitliga PET-flaskan som nu skall tas
fram i returform. Men vad händer sedan med
plasten?

Vi måste nu tillsammans med hela Europa ta
krafttag och utveckla återanvändningssystem. Vi
behöver större marknader för att kunna få
avsättning för returmaterial. ''Recycling America''
i USA, t.ex., har verkligen fått ett positivt gensvar.
Människor är beredda att separera sopor, om de vet
att soporna blir nya råvaror. Här borde vi
naturligtvis ta ett initiativ för att föra fram hela
Europa till en framskjuten position.

Principen som gäller inom EG är att det som är
lagligt i ett land måste gälla för alla EG-länder. Vad
händer då med vårt beslut om förbud mot
bestrålning av livsmedel? Eftersom denna metod är
tillåten i flera EG-länder, frågar man sig om den
också kommer att bli tillåten i Sverige. Kommer
man att tillåta patent på liv? Kommer avsaknaden
av rätten att ta patent på liv att uppfattas som ett
handelshinder? Vilka principer kommer att gälla?

Anf. 54 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Jag vill börja med en hymn till EG:

Du gamla du fria

Mandom, mod och morske män

Sjung om studentens lyckliga dar

då ärat ditt namn flög över jorden

Inga sorger än

i våra sinnen bo

Hoppet är vår vän

och vi dess löfte tro

När vi knyta förbund i den lund

där de härliga lagarna gro

Anderssons tro dimmornas bro

över vallgravens djupa vatten

Kallokain dollargrin

Gyllenfeldt vid ratten

just-in-time

''Vår stund på jorden, kamrater..''

-- Vem minns den gröna Dahl?

-- I SAP, i Sverige?

-- Utanför EG?

Så avståndshandikappat!

Drick ur ditt glas

hej lustigt kalas

Nyss införlivat

och momsbefriat

Jag vill leva i Europa

just-in-time

Ett spöke går runt Europa

Tredje vägen räcker inte till allihopa

Den i mitt tycke infantilt manipulativa EG-
propaganda som man möter överallt är nog värre i
Sverige än någon annanstans i Europa. I
kombination med hemlighetsmakeriet är den
faktiskt förödande. Det talades nyss om att den
censur som har rått i de östeuropeiska länderna och
i DDR var förkastlig. Men i ett land som skryter
med demokrati är censur sannerligen inte
någonting att vara stolt över. Jag har själv kämpat
för att få fram hemligstämplat material, men jag lär
nog få vänta i ytterligare 35 år eller så.

Grethe Lundblad har redovisat Sveriges
internationella miljökontakter. Jag är övertygad
om att miljöministern har gjort mycket ambitiösa
insatser. Men samtidigt agerar hennes partibröder i
finans- och kommunikationsdepartementen med
en helt annan sorts ambition, nämligen att till varje
pris tillfredsställa den västeuropeiska
industrilobbyn och Scanlink-konsortiet -- ofta
t.o.m. för att hinna före EGs medlemsländer med
tillväxtfixerad och bilorienterad politik. Ett tecken
på detta är motorvägsutbyggnaden i Bohuslän --
som möttes av starka protester -- och den del av
Scanlink som denna utbyggnad utgjorde.

I en interpellationsdebatt i våras sade Birgitta
Dahl: ''Det står alldeles klart att utan avgörande
strukturförändringar på trafikens område och
teknikförändringar kommer vi inte att kunna klara
våra miljöpolitiska mål. -- -- -- Vi måste ha en
övergång till järnvägstrafik från trafik med flyg och
på landsväg.'' Det lät då som regeringen äntligen
ville anpassa sig till vänsterpartiets miljö- och
trafikkrav. Men i praktiken pågår ju anpassningen
till EG och bilindustrins prognoser. Det är vad som
händer resp. inte händer i praktiken som bör
diskuteras här. Jag anser att Sverige har råd att gå i
spetsen för en mycket bättre trafikstruktur än den
vi nu har -- ja, en totalt omvandlad trafikstruktur.
En sådan tycks också Birgitta Dahl vilja ha. Men
ingenting händer.

Enligt alla expertutlåtande när det gäller detta
område som jag har studerat innebär EGs inre
marknad en explosionsartad tillväxt av vägtrafiken.
Industrins just-in-time-system, där varulager flyttas
ut på vägarna, är ett exempel på en strukturell
förändring i systemet som redan inneburit att
företags lastbilstransporter ökat mer än tio gånger.
Volvokoncernen har hittills tjänat tio miljarder
med sådana metoder. Men vem får betala kalaset?
Jo, samhället betalar miljardvinsterna genom att ta
hand om olycksdrabbade trafikanter och
miljöproblem. Detta, Birgitta Dahl, är typiskt för
den modell som regeringen och
riksdagsmajoriteten anser att Sverige skall ingå i.
Riksdagen har redan fattat ett beslut om att Sverige
skall ingå i ett allomfattande västeuropeiskt
trafiknät.

Öresundsdelegationen har räknat ut att om 6 500
fordon per dygn färdas på bron ger detta utsläpp av
kväveoxid på 1 700 ton per år. Jag vet ingen som
utan att rodna kan säga att detta är en tillförlitlig
prognos. Om man blygsamt räknar med 30 000
fordon om dygnet blir det ytterligare många ton
utsläpp.

Jag vill återkomma till frågan om Öresundsbron
senare, eftersom beslutet på SAPs kongress
angående Öresundsbron gjorde många människor i
det här landet -- också utanför SAPs led -- mycket
olyckliga.

Anf. 55 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Herr talman! För att jämföra censur och likriktning
i Östtyskland med svårigheten att komma över
hemligstämplat material i Sverige -- ett problem
som fritt kan diskuteras här i kammaren -- måste
man säkerligen tillhöra Viola Claessons parti.

Anf. 56 VIOLA CLAESSON (v) replik:

Herr talman! Det kanske vore dags att höra efter
om vänsterpartiet kan få stöd för det krav som vi
framför här i riksdagen då och då tillsammans med
miljöpartiet, att hemligstämplade rapporter i dessa
frågor borde läggas på den lagstiftande
församlingens bord. Kan jag få stöd för det i
fortsättningen? Jag anser att det låg många riktiga
bedömningar i de uttalanden som gjordes om det
gamla DDR. Det har jag också sagt.

Anf. 57 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Miljöproblemen följer helt andra
gränser än nationerna. Utsläppen av koldioxid,
radioaktiva ämnen, freoner och DDT har spritts
runt hela vårt klot och begränsas enbart av själva
berggrunden och den yttre rymden. Annan
miljöpåverkan kan begränsas till ett visst
avvattningsområde, t.ex. utsläpp av kväve- och
tungmetaller i Östersjöbäckenet. Det är därför
naturligt att den moderna miljödebatten har sin
utgångspunkt i det internationella perspektivet.
Det är också självklart att såväl den ideella
miljörörelsen som de gröna partierna i hög grad är
internationella till sin karaktär och i sitt arbetssätt.

Samtidigt inser vi i den gröna rörelsen att inga
resultat kan uppnås i miljöpolitiken eller på många
andra områden om man inte vidtar mått och steg
lokalt, regionalt och nationellt. Tänk globalt och
handla lokalt är ett grundläggande måtto för oss i
miljöpartiet. En ökad grad av självtillit är en direkt
förutsättning, som vi ser det, för att man på allvar
skall kunna förändra samhället så att miljön inte
utarmas.

Det första och helt nödvändiga steget för en
framgångsrik politik för en bättre miljö i Europa är
att förändra politiken till det bättre här hemma.
Alltför ofta har vi sett att möjliga och behövliga
åtgärder för en bättre miljö inte har vidtagits eller
har skjutits upp i åratal med hänvisning till att
andra länder inte har kommit så långt. Samma
argument möter man i land efter land. Man väntar
helt enkelt på varandra och ingen vill ta första
steget. Så var det när det gällde att införa effektiv
avgasrening på bilar och för att få bort
tungmetallerna ur batterierna, för att ta några
exempel. Så är det fortfarande på punkt efter
punkt, inte minst när det gäller att skärpa
avgasbestämmelserna och beträffande kravet på
helt tungmetallfria batterier.

I dag heter det ofta i Sverige att man väntar på EG.
Ett konkret exempel på det gav Inger Schörling i
förra debatten. Det gällde bensen i bensin,
någonting som självklart borde förbjudas i Sverige.
Där skall vi inte vänta på EG. Med andra ord: en
rad möjliga och angelägna åtgärder för en bättre
miljö i Sverige har lagts på hyllan i väntan på EG.
Svensk EG-politik är något av en död hand över
miljöpolitiken.

Kortsiktigt är GATT egentligen ett större hinder än
EG vid bedrivandet av en aktiv miljöpolitik. Det
beror på att så mycket betraktas som
handelshinder. Förbjuder vi vissa ämnen som är
miljöfarliga, måste naturligtvis även importen av
dessa ämnen förbjudas. Det kan ses som ett
handelshinder. Sätter vi gränsvärden kan samma
sak hända. Ställer vi vissa miljökrav på inhemskt
producerade ämnen, betraktas det som
handelshinder av GATT och EG om vi ställer
samma krav på importerade ämnen. Detta kan leda
till sådana absurda situationer som att vi tvingas
tillåta import från EG-länderna av den i Sverige
förbjudna asbesten, om vi skall integreras med EG.
T.o.m. miljöavgifterna kan gå i samma
handelspolitiska baklås. EG-domstolen har t.ex.
förbjudit Västtyskland att införa miljöavgifter på
sina motorvägar.

Att de internationella sammanhangen ofta har varit
hinder för ett framgångsrikt miljöarbete beror
ytterst på att miljöfrågorna betraktas som
marginella frågor, störande avvikelser, som skall
städas bort av tekniker och som saknar djupare
politiska dimensioner. En viss svängning till det
bättre kan ändå sägas vara på gång, men det gäller
också att driva på. Några konkreta krav i den
riktning som vi från miljöpartiet ställt under det
senaste året i riksdagen är att man skall inrätta en
internationell miljödomstol, att man skall ha
automatisk lagfästning av påskrivna internationella
överenskommelser här i Sverige, att vi skall ha
utökad rätt till fri information vad gäller uppgifter
som rör miljön internationellt, att man skall inrätta
ett Östersjösekretariat, att man skall införa totalt
internationellt förbud mot export av miljöfarligt
avfall till u-länderna, att man skall inrätta en
europeisk miljöfond, dvs. helt enkelt sätta i gång en
Marshallplan för miljön i öst. Uppåt 100 miljarder
skulle behövas satsas enbart på den delen. Där
borde Sverige kunna bidra med 1 miljard första året
åtminstone. Vi kräver vidare att man skall införa
internationella miljökvalitetsnormer och att man
skall införa internationella miljöavgifter. Det finns
inte någon brist på uppslag.

Trafikpolitiken i EG är i hög grad de
transnationella företagens politik för större vinster
i eget intresse. De vill i huvudsak bygga ut
omfattande motorvägssystem, som t.ex. ScanLink,
Öresundsbron och allt vad det heter. De vill förtäta
biltrafiken med sofistikerade metoder, öka
hastigheterna och förkorta transporttiderna på väg.

Om man analyserar det scenario som dessa
industrialister har gjort till EGs politik -- det är
faktiskt på det sättet -- visar det sig att utsläppen
kommer att öka mycket kraftigt från bilismen i
Europa, kanske med 50 % fram till mitten av 90-
talet. Det gäller utsläpp av koldioxid, kolmonoxid,
kolväten, kväveoxider och partiklar från alla dessa
fordon, inte minst från lastbilarna. En sådan
utveckling leder ofrånkomligen till ökande
försurning, skogsdöd, minskade skördar i
jordbruket, fiskdöd, syrebrist i haven,
miljörelaterade sjukdomar och hälsoproblem i
storstäderna samt en rad annat elände.

Märkligt är att samma organ samtidigt fattar beslut
om att minska utsläppen. Man sätter upp normer
och säger att man nu minsann skall ta krafttag för
miljön. Samtidigt har man en allmän utveckling
som fördärvar miljön i dess grund. Det är därför vi
i miljöpartiet säger nej till EG. Den allmänna
utveckling som EG vill ha kommer att fördärva
miljön värre än någonsin.

Anf. 58 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Herr talman! Jag tycker att det ofta är trist när man
hör representanter från miljöpartiet ständigt
utmåla och beskriva en mängd hotbilder. De talar
förfärligt litet om vad som görs åt dessa hot.

När det gäller internationella miljöproblem, som vi
främst skall diskutera i dag, har Sverige spelat en
mycket pådrivande roll vid många internationella
förhandlingar, tillsammans med de nordiska
länderna ibland, ensamt ibland. Statsministern har
kallat till konferens, miljöministern har deltagit och
ordnat konferens, t.ex. Nordsjökonferensen. Jag
tycker inte att man kan påstå att vi från svensk sida
inte har medverkat tillräckligt till att vi skall få en
bättre miljö i Europa. Vi har tvärtom varit mycket
pådrivande. Det har också lett till att man inom EG
på punkt efter punkt har gett med sig och mer och
mer försökt följa upp även miljöfrågorna.

Jag tycker att vi måste sluta upp med
svartmålningen av den svenska insatsen i det
internationella miljöarbetet och i stället försöka att
konstruktivt komma fram till på vilket sätt vi skall
kunna angripa de stora miljöproblemen. Dessa
problem syns nu ännu större efter att vi har sett vad
som har hänt i öster. Jag tycker att det skulle vara
mer tilltalande för svenska parlamentariker att
samsas om sådana gemensamma insatser.

Anf. 59 ROY OTTOSSON (mp) replik:

Herr talman! Jag kritiserade inte de svenska
insatserna, Grethe Lundblad. Jag kritiserade EGs
allmänna inriktning och hävdade att den
inriktningen leder till ökad försurning, ökad
havsdöd, ökad skogsförstöring m.m. Jag angav
också en lista över vad man borde göra, hur vi
borde driva på från svensk sida. Jag vet att det görs
mycket från svensk sida.

De goda exempel som Grethe Lundblad tog upp,
både i sitt första anförande och nu senast, nämligen
det som händer inom FNs organisation inom
Europa för att få en bättre miljö, alltså ECE,
''30 %-klubben'' beträffande NOX-utsläppen,
svaveldioxidutsläppen osv., är bra. Det har vi i
miljöpartiet tagit fasta på. Vi tycker att man bör
utveckla just den typen av miljösamarbete i
Europa. Vi har bl.a. pläderat för ett Europas FN,
som skulle kunna ha som ett huvudmål att
miljösanera och miljöinrikta hela Europa. Det vore
väl en utmaning. Jag tror att vi är ganska överens i
det avseendet.

Det vi kanske inte är överens om är vad EG
egentligen står för. Tittar man på EGs analys av den
egna trafikpolitiken, som jag utgick från när jag
kom med svartmålningen, som Grethe Lundblad
kallade den, visar den att man kommit fram till att
utsläppen av kväveoxider kommer att öka med ca
30 %, kanske 50 %, beroende på att vägtrafiken
kommer att öka. Får man så kraftiga ökningar av
dessa utsläpp, så kommer det att ha effekter på
miljön. Det kan man inte heller bestrida, eftersom
det är väl dokumenterat. Det är bara att gå ut och
se sig omkring om man inte har sett det förut. Detta
är vad man måste ta fasta på.

I Sverige är en stor del av sjöarna försurade. Jag
kommer själv från ett län där 60 % av sjöarna i dag
är försurade, och detta beror inte på de lokala
utsläppen, utan det beror på importen från hela
Europa. Jag betackar mig därför för att dessa
utsläpp skall ökas ytterligare. Det betyder
nämligen att de sista sjöarna kommer att slås ut,
och det kommer att bli helt hopplöst att klara av
miljöarbetet i Sverige och naturligtvis även nere i
Europa.

Långsiktigt innebär detta också att en av de
viktigaste råvarorna i Sverige -- skogen -- hotas i sin
grund, eftersom själva marken förändras kemiskt
genom det sura nedfallet. Näringsämnena tvättas
ur, giftiga tungmetaller löses ur och förgiftar
träden. Vad skall vi då klara oss på?

Detta undergräver den grundläggande möjligheten
att skapa ett välstånd i framtiden. Och det är också
det som är det förskräckliga med hela
Europadebatten -- EG-fanatikerna blundar
kategoriskt och vill inte se den här problematiken.
Grethe Lundblad kanske inte blundar, men EG-
fanatikerna gör det. De vill inte se att om man ökar
vägtrafiken så kraftigt, får man problem. Och de
problemen skall vi inte ha. Vi måste då ha en annan
trafikpolitik, något som jag gärna går in på i nästa
replik.

Anf. 60 GRETHE LUNDBLAND (s) replik:

Herr talman! Jag kan hålla med om att det finns
områden där det kanske inte har gått så snabbt i
EG, men jag vill gärna också redovisa att jag på
internationella miljökonferenser har upplevt
parlamentariker och andra representanter från EG
som har varit relativt pådrivande i arbetet med att
försöka få till stånd gemensamma miljökrav i
Europa. Detta har t.ex. gällt vattenföroreningar
och liknande, och det har gällt
kemikaliehanteringen. Det är ju inte heller så att
EG på något sätt lägger ett tryck på alla stater inom
EG.

Jag har här i min hand ett papper som handlar om
att Förbundsrepubliken Tyskland nu skall få en ny
kemikalielag som, såvitt jag kan förstå, ligger
väldigt nära den svenska kemikalielagen. Landet
har alltså, trots att det tillhör EG, fått lov att
utforma dessa bestämmelser. Man får hoppas att
detta är något som smittar av sig på de andra EG-
länderna.

Vi måste emellertid komma ihåg att EG för inte så
många år sedan som nya medlemmar fick några
stater som nästan aldrig hade sysslat med
miljöpolitik. Det är naturligtvis ett problem i dag
för EG att standarden i de olika länderna inom EG
är mycket olika. Därför kan gemensamma
bestämmelser föra med sig vissa svårigheter.

Jag tror att det är mycket viktigare att vi arbetar på
ett positivt och konstruktivt sätt än att vi bara
svartmålar den utveckling som sker.

Anf. 61 ROY OTTOSSON (mp) replik:

Herr talman! Jag vill hävda att vi från miljöpartiet
inte bara svartmålar. Jag läste i mitt
huvudanförande upp några konkreta förslag, och
de var direkt tagna ur den partimotion som vi lade
fram här i riksdagen i januari månad och där vi
konkret har gått in på en rad konstruktiva förslag.
Vi ägnar oss alltså inte åt den svartmålning som vi
ofta anklagas för när det gäller Europapolitiken i
stort och möjligheterna att utveckla miljöpolitiken
samt inte minst att förbättra trafikpolitiken i
miljövänlig riktning.

Det är också riktigt att det, som Grethe Lundblad
påpekar, finns enskilda EG-parlamentariker -- inte
minst de gröna i EG-parlamentet -- som är
pådrivande för en bättre miljöpolitik. Vi i
miljöpartiet medverkar också i det internationella
gröna arbetet för att driva på så att EG trots allt får
igenom ett och annat miljöförbättrande krav. Det
är naturligtvis bra ju mer detta kan smitta av sig,
och vi arbetar också konkret med detta dagligdags.

Men detta hjälper inte om den överordnade,
långsiktiga politiken som dominerar EG faktiskt
går ut på att ensidigt öka den industriella
produktionen och att öka vägtrafiken på bekostnad
av egentligen allting annat. Då får man
miljöproblem som är så stora att de blir
ohanterliga, och det börjar kosta så mycket att
åtgärda dessa problem att det bara inte går att
komma i kapp.

Även om man ensidigt blåser upp den industriella
produktionen för att kunna tävla ännu bättre med
USA och Japan -- det är ju det som ändå är det
centrala målet för EG -- så är det ju inte alls säkert
att den ekonomiska tillväxt som blir följden
kommer att räcka till för att reparera de enorma
skador som uppkommer. Det kan vara fråga om
skador som är irreparabla. Det sura nedfallet
fördärvar marken så att den inte kan producera
skog, utan det kan dröja 50--100 år innan det går att
reparera eller innan det repareras av de naturliga
processerna. Det är sådana skador som vi måste
förhindra.

Av EGs egna analyser på detta område framgår att
man löper risken att hamna i den situationen, och
faktum är att den situationen redan råder lokalt på
vissa ställen nere i Centraleuropa och även i någon
mån i södra och sydvästra Sverige. Dessa uppgifter
gör att man faktiskt måste börja reagera och ta
detta på allvar, i stället för att bara skjuta det under
mattan och säga att vi skall vara positiva och inte
prata om de där hemska problemen. På det sättet
löser man inga prolem.

Vi i miljöpartiet menar att EG, som har uppkommit
ur Kol- och stålunionen, i stor utsträckning
företräder industriintressena, ja t.o.m.
storindustrins intressen. Och det är inte det tåget
som vi skall hoppa på, utan vi skall utveckla ett FNs
Europa utifrån ECE, UNEP, FNs arbete kring
dessa frågor, vilket Grethe Lundblad är väl
förtrogen med. Detta är ju också mycket mer
konstruktivt, och det har bättre bärighet
åtminstone när det gäller miljösidan.

Tredje vice talmannen anmälde att Grethe
Lundblad anhållit att till protokollet får antecknat
att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 62 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Den förändringens vind som blåser
över Europa öppnar oerhörda möjligheter också på
miljöns område. Visst finns här risker, men
möjligheterna överväger, och dynamiken i
processen är sådan att vi måste inrikta oss på att ta
till vara alla möjligheter till förbättringar.

Låt mig påminna om att nedrustningen i Europa i
sig själv är en oerhörd, kanske den största,
miljövinsten. Detta är fallet både därför att
rustningen och hotet om krig utgör det största
miljöhotet och därför att man därigenom frigör
resurser som kan användas för fredligt
utvecklingsarbete och för miljöinsatser.
Avspänningen har också gjort det möjligt att arbeta
med miljöfrågorna på ett helt annat sätt än vad som
var möjligt så länge som Europa var gastkramat av
det kalla kriget. I den process som nu pågår är
Sverige mycket aktivt och pådrivande i förhållande
till både Östeuropa och Västeuropa och våra
gemensamma insatser.

Låt mig först, herr talman, konstatera att den nya
öppenheten, som är en följd av omvälvningarna i
Östeuropa, har avslöjat det vi länge misstänkte,
nämligen den oerhörda ekologiska katastrof som
pågår där och som är en följd av det politiska
system som människorna har lidit av under
årtionden. Det är naturligtvis folken i Öst- och
Centraleuropa som lider mest, men även vi får en
stor del av effekterna av den ekologiska katastrof
som är en realitet.

Det är därför att gemensamt intresse och också en
fråga om internationell solidaritet att stödja
utvecklingen av miljöarbetet i Östeuropa.
Förutsättningen för att det skall vara meningsfullt
är att man nu äntligen har fått regeringar som är
beredda att göra någonting åt eländet. I den
stunden har Sverige också på bred front
intensifierat det samarbete vi sedan länge har haft
med dessa länder.

En del av detta samarbete utgjordes av den satsning
på 1 miljard kronor som regeringen beslutade om
när tiden var mogen, dvs. när det fanns regeringar
som man på ett meningsfullt sätt kunde samarbeta
med.

Nästa steg -- och det var mycket betydelsefullt --
togs vid Ronnebykonferensen för en månad sedan.
Den var betydelsefull på flera sätt. För det första
kunde då stats- och regeringscheferna enas om ett
konkret dokument om renandet av Östersjön.
Utgångspunkten var de åtgärder som är
nödvändiga för att återställa den ekologiska
balansen, att skapa förutsättningar för liv i
Östersjön och för oss som bor runt Östersjön.

Arbetet på att förverkliga Ronnebykonferensens
beslut pågår nu mycket aktivt under svensk
ledning, och det är inriktat på att nationella planer
skall vara färdiga i januari nästa år och att ett
gemensamt aktionsprogram skall vara färdigt före
utgången av 1991.

Ett annat mycket viktigt resultat av
Ronnebykonferensen var att vi i processen kunde
föra in olika finansieringsinstitut som
Världsbanken, Nordiska investeringsbanken,
Europeiska investeringsbanken och Europeiska
återuppbyggnads- och utvecklingsbanken vilka
kunde göra en kraftsamling för att skapa de
ekonomiska resurser, och om man så vill den
Marshallhjälp, som behövs för att rusta upp
Östeuropa i detta avseende. I det arbetet deltar
Sverige också mycket aktivt.

Jag vill särskilt framhålla att EG som organisation
och dessutom en del enskilda länder inom EG som
tillhör Östersjöstaterna deltog i
Ronnebykonferensen och nu deltar i
uppföljningen.

Vi har också under senaste åren kunnat se en
mycket intressant utveckling av samarbetet på
officiell nivå mellan Europas alla stater. Det är inte
bara inom de etablerade organen såsom ESK,
ECE, Helsingforskommissionen,
Nordsjökonferensen och UNEP som samarbete
sker.

Jag vill peka på ett annat mycket intressant
exempel. I juni i år träffades EGs och Östeuropas
miljöministrar och jag själv som representant för
EFTA för att diskutera gemensamma insatser för
att förbättra framför allt Östeuropas miljö. Vi
kommer om en månad att ha ett miljöministermöte
mellan EGs och EFTAs miljöministrar. Det är
tillkommit på svenskt initiativ, och likaså på svenskt
initiativ skall man särskilt disktutera
transportfrågorna, vad vi gemensamt kan göra på
transportområdet för att förbättra Europas miljö.

Herr talman! I detta sammanhang är det
naturligtvis mycket viktigt att vi också utnyttjar alla
möjligheter till ett fördjupat samarbete inom den
västeuropeiska gemenskapen, mellan EFTA och
EG, samtidigt som vi utvidgar det alleuropeiska
samarbetet. Jag har under de senaste åren upplevt
att det finns en väldig dynamik i detta samarbete.
Den kan främst användas för att driva på
utvecklingen, och det är möjligt utan att vi för den
skull behöver vara medlemmar i Europeiska
gemenskapen.

Sverige utnyttjar alla de möjligheter som finns att
påverka de gemensamma insatserna i positiv
riktning. Det är inte så enkelt att vi alla avseeenden
är vare sig bättre eller sämre än EG. Vi har gjort en
noggrann genomgång av hur det förhåller sig, och
förhållandena är om inte identiska så i många
stycken ganska jämnbördiga. På några områden
ligger EG före. Det gäller framför allt
bestämmelser om buller. Jag betraktar detta som en
möjlighet för oss svenskar att lyfta oss själva.

På andra områden -- när det gäller bilavgaser,
kemikalier och ekonomiska styrmedel -- ligger vi
före EG. Vi var först med att införa
koldioxidavgift. Det är bara när det gäller
subventioner till företagen som EG ligger före.
Men på andra områden ligger Sverige före
utvecklingen inom EG.

Vi befinner oss här i en förhandlingssituation där
vår utgångspunkt är att vi inte skall släppa våra
miljökrav utan anstränga oss att med hjälp av
likasinnande inom EG lyfta EG till den nivå vi
anser vara riktig från miljöns utgångspunkt. Ett
sådant viktigt område där Sverige anstränger sig
mycket i dag är bilavgaser och trafiken. Vi tror nu
att EG kommer att ansluta sig till de normer vi har
i dag i Sverige. Men jag anser att vi måste gå vidare
redan under 90-talet för att genomföra
Kalifornienkraven, och då behöver vi ha EG med
oss.

Det är diskussion och en dynamisk process som nu
pågår. Jag har stora förhoppningar att vi genom
intensivt arbete skall lyckas med att lyfta den
gemensamma standarden. Detta är mycket viktigt
också i perspektivet att Östeuropa som ett led i den
omdaningsprocess som nu pågår antingen riskerar
att binda fast sig vid ett mycket dåligt trafiksystem
som blir ett hot mot resten av Europa eller kan följa
med i den utveckling som vi förhoppningsvis skall
kunna etablera inom EFTA och EG.

Herr Talman! Jag hör till dem som med
utomordentlig tillförsikt ser på framtiden, och jag
känner mycket stor glädje inför den utveckling som
vi nu ser i hela Europa. Jag uppfattar som ansvarig
för miljöfrågorna naturligtvis riskerna, men
framför allt möjligheterna. Jag anser att den
självklara utgångspunkten för Sveriges
förhandlande och samarbete i alla sammanhang
skall vara att vi skall utnyttja denna historiska
situation för att förbättra Europas miljö till gagn för
alla Europas folk samtidigt som Europa kan bli en
förebild för resten av världen.

Anf. 63 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! Mycket av det Birgitta Dahl sade var
utomordentligt glädjande och visar på en positiv
inställning till EG som gick betydligt utöver vad jag
hade förväntat mig. Egentligen var det början på en
god plädering för ett svenskt medlemskap, och det
registrerar jag med glädje.

Jag ställde en fråga om våra samarbetsmöjligheter
med EG på miljöområdet, och jag fick ett svar när
det gällde Östersjön. Att vi kommit så långt att
samarbetet med EG på det området tydligen är
framgångsrikt är i sig någonting att hälsa med
glädje.

Jag tror att den här framgången bör följas upp på
en rad andra områden när det gäller Östeuropa.
Samarbetskanalen med EG är egentligen den enda
tänkbara om de enorma resurser som Östeuropa
behöver skall komma Östeuropa till del.
Problemen är av den storleksordningen att det är
nödvändigt.

För att få litet perspektiv när det gäller problemen
kan jag nämna att Jänschwalde, ett enda kraftverk
vid gränsen till Polen, släpper ut lika mycket
kväveoxider som all svensk trafik och lika mycket
svavel som vid alla svavelutsläpp i Sverige. Insatser
från Västtyskland till Östtyskland kommer att ha
den största betydelse för miljön. Detta kanske ger
litet perspektiv till den rapport som kom fram i EG-
sammanhang förra året om att trafiken i samband
med ett förverkligande av den inre marknaden
skulle öka utsläppen. Genom att vidta sådana här
åtgärder kan man alltså kompensera detta.
Dessutom är, som Birgitta Dahl sade, EGs
miljöpolitik en dynamisk process, och jag har den
bestämda uppfattningen att man är villig att göra
utomordentligt starka insatser för att komma till
rätta med de miljöproblem som eventuellt kan
uppstå.

Denna uppfattning stöds också av fristående
debattörer i Sverige. Staffan Westerlund har
nämnts här tidigare, och det finns flera som har
framfört att EG på många områden har en
miljöpolitik som ligger före Sverige. Jag tycker att
det var klädsamt att Birgitta Dahl ändå erkände att
de europeiska gemenskaperna på vissa områden låg
före Sverige. Det registrerar jag med
tillfredsställelse.

Anf. 64 VIOLA CLAESSON (v) replik:

Herr talman! Det finns alltid en märklig brist på
logik i inläggen från de talare som är så där
uppenbart för EG: Man vill så gärna nämna att det
finns exempel -- många, säger Ivar Virgin -- från
EG på att miljökraven är hårdare och att EG är
bättre. Birgitta Dahl anförde till något eller några
enstaka exempel. Jag vill då höra: Vad är det som
under alla de här årens riksdagsarbete med
miljöfrågor och miljöpolitik har hindrat en
majoritet av den här församlingen att, utan att
diskutera vare sig anpassning i konkreta former
eller ett EG-medlemskap, fatta beslut om bättre
gränsvärden t.ex. när det gäller bullernivån? Vad är
det som har hindrat?

Skulle vi föreslå ett NATO-medlemskap eller
någon annan formell förbindelse med USA för att
diskutera kaliforniska bilkrav? Ingen har kommit
på den tanken. Det vore ju hårresande. Men det är
en exakt parallell, eller hur?

Jag hoppas att Birgitta Dahl inser det. Jag har inte
uppfattat hennes diskussion här som en plädering
för EG-medlemskap, men den var ändå så vag när
det gällde inställningen till EG och uppfattningen
om möjligheterna med EG att de mest EG-frälsta
här blev väldigt glada. Jag skulle därför vilja att
Birgitta Dahl svarade på frågan: Behöver vi komma
ännu närmare EG eller bli EG-medlemmar för att
införa ännu bättre miljökrav här i Sverige? Varför
då, i så fall?

Det är väldigt viktigt att diskutera Östeuropa, och
det har alla som har varit uppe i talarstolen gjort.
Den internationella solidariteten är lika viktig i
miljösammanhang som i andra sammanhang. Men
när man diskuterar pengar till Östeuropa vill jag
veta av Birgitta Dahl: Är det riktig solidaritet om
man tar av biståndspengar som var avsedda för
andra ändamål för att kunna lämna över pengar till
miljöförbättringar? Är det riktigt och solidariskt,
Birgitta Dahl, att man tillåter att kommersiella
intressen blir inblandade, och finns det sådana
kommersiella intressen i det arbete som just nu
förbereds?

Till sist vill jag återvända till trafikpolitiken --
Birgitta Dahl berörde den i väldigt liten
utsträckning. Att jag tar upp den frågan beror på
att det kanske inte finns något annat område där
man så snabbt och så rejält skulle kunna vidta
åtgärder för att åstadkomma riktigt bra
miljöresultat -- jag hoppas att Birgitta Dahl håller
med om det. Jag vill därför ha litet mer konkreta
besked om trafiken.

Anf. 65 KARIN STARRIN (c) replik:

Herr talman! Vi fick höra ganska många
superlativer, både från energiministern och från
Ivar Virgin, om att det är utomordentligt intressant
att vi nu har fått i gång den här debatten. Jag vill då
fråga om de superlativerna är beroende av att vi nu
har ett öppet och fritt Europa och att Östeuropa
börjat diskutera miljöfrågorna mer öppet, eller om
det är just förhandlingarna med EG som motiverar
dem.

Jag vill fortsätta mitt frågande -- jag hoppas att jag
nu får svar av Birgitta Dahl -- om vilken insyn
regeringen uppfattar att vi har i de pågående EG-
förhandlingarna, speciellt när det gäller
miljöfrågorna. Jag tycker inte att vi som arbetar här
i riksdagen har en tillräcklig insyn i vad som pågår
just i miljödiskussionerna. Vi får rapporter, men
det är rapporter som lämnas när diskussionerna är
klara; vi får aldrig några underhandsrapporter där
problemen belyses mer ingående. Det får
naturligtvis inte heller de pådrivande
miljöorganisationerna. Jag är övertygad om att vi
behöver pådrivare i form av miljöintresserade och
miljöengagerade människor för att få till stånd
riktiga beslut. Min fråga är: Hur skall vi kunna
förstärka miljötänkandet i EG-förhandlingarna?

Jag ställde också en annan fråga i mitt
inledningsanförande. Jag påtalade den princip som
gäller inom EG, att det som är tillåtet, det som är
bestämt i lag, i ett land gäller också i de andra
medlemsländerna. Vad händer då med våra olika
beslut på miljöområdet? Ta t.ex. frågan om
bestrålning av livsmedel. Vad händer med vårt
förbud mot att importera bestrålade livsmedel?
Kommer det beslutet att gälla även i
fortsättningen?

Det gäller för alla de olika diskussioner som förs
under förhandlingarna att miljöpolitiska krav ställs
mot kommersiella krav. Vilka krav är det då i
slutändan som segrar?

Ronnebykonferensen var mycket efterlängtad.
Den visade på ett kreativt och bra sätt vilka
problem vi har att hitta lösningar på. Men innebär
kraftsamlingen också, Birgitta Dahl, att vi från
Sveriges sida är beredda att satsa ytterligare
resurser, att verkligen visa vad vi menar med att
utöka de anslag till miljöförbättrande åtgärder som
behövs för Östersjön?

Anf. 66 ROY OTTOSSON (mp) replik:

Herr talman! Miljöminister Dahl sade att vi skall
försöka lyfta EG till en bättre nivå. Det skall man
naturligtvis försöka göra om man inte har något
annat alternativ. Vi menar från miljöpartiet att det
finns alternativ till EG. Man behöver inte hamna i
''tvångstankar'' och tro att EG är den enda väg som
finns i Europa. Europa är mycket, mycket större än
EG.

Den historiska situation som vi har i Europa och
som flera anspelat på från kammarens talarstol i
dag beror inte på EG utan på vad som händer i
Östeuropa, nämligen att en frigörelse från de
förtryckarsystem som man tidigare haft och faktiskt
i hög grad fortfarande har där har påbörjats. Det är
självklart att vi från Sveriges sida skall engagera oss
i den frigörelseprocessen och försöka få till stånd en
utveckling där i miljövänlig riktning, så att de
östeuropeiska länderna inte gör samma misstag
som vi har gjort, som Frankrike har gjort och gör,
som England gör och som Västtyskland gör, dvs.
som vi gör här i Västeuropa. Då borde man så att
säga jobba för ett alternativ till EG. Det är det vi
försöker göra från de gröna partiernas sida. Vi
menar att ett Europas FN här skulle kunna vara en
möjlighet.

Jag vet inte om jag förstod Birgitta Dahl rätt, men
det lät som om hon var beredd att ställa upp för en
europeisk Marshallplan för miljön i Östeuropa.
Bl.a. skulle man se till att få till stånd en miljöfond
av sådan storlek att man verkligen kan ställa upp.
Visst är det så att det i Östeuropa finns enorma
miljöförbrytelser som måste rättas till. De
härstammar nästan uteslutande från föråldrad
storindustri, och de härrör från ett tänkande där
man satt just den industriella tillväxten i främsta
rummet. Det är en karikatyr på den västeuropeiska
industripolitiken. Som karikatyr har den stelnat
och demonstrerar därmed hur det i den värsta
förlängningen blir i det systemet. Det är det vi skall
ha fram ett alternativ till -- ett grönt, miljövänligt
alternativ.

Jag tycker att det är stötande när Ivar Virgin här
säger att utsläppsminskningarna i Östeuropa så att
säga skall betala för högre utsläpp från trafiken i
Västeuropa. Så skall man inte bedriva en bra
miljöpolitik. Tvärtom måste vi i många fall minska
utsläppen av de luftföroreningar som här är
aktuella med kanske 90 %.

Under detta anförande övertog förste vice
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 67 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Repliken skall gälla statsrådet Dahls anförande.

Anf. 68 ROY OTTOSSON (mp) replik:

Fru talman! Då kan vi ta upp en fråga till som vi
inte har hunnit med än. Det är en fråga som jag tog
upp nyss här och som berör just vikten av att
engagera oss i Östeuropa. Frågan har anknytning
till kraven på en Marshallplan för hjälp där. Men nu
är dessutom tiden ute.

Anf. 69 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Fru talman! Jag tycker att det var en bra
genomgång som Birgitta Dahl gjorde av
regeringens strävan att samarbeta med andra
länder i Europa och i synnerhet med EG för att
hjälpa länderna i öst att äntligen få till stånd en
anständig miljöpolitik. Jag utgår ifrån att vi
kommer att få en kontinuerlig redovisning av
ytterligare faser i arbetet. Jag tror att många i
kammaren har intresse av det.

Även jag delar den oro som har uttryckts av många
i tidigare omgångar av debatten för att det svenska
biståndet till öst tas delvis från pengar som skulle ha
gått till u-länder. Det måste vara möjligt att öka den
samlade ramen, så att inte u-länderna får betala för
den miljöhjälp och annat som är nödvändigt för
Östeuropa.

Många talare har på olika sätt berört formerna för
miljösamarbetet. Det är oerhört viktigt att ha klart
för sig de problem som alltid uppstår när man i mer
traditionella former försöker träffa internationella
avtal. I en bok som kom för ungefär ett år sedan
analyserar professor Karl-Göran Mäler vid
Handelshögskolan resultatet av något som han
kallar för försurningsspelet mellan olika aktörer,
dvs. länder. Han finner att det är nästan omöjligt
att nå fram till avtal där det verkligen ligger i varje
lands intresse att fullgöra de åtaganden som man
har skrivit på att man skall försöka uppfylla. Det
enkla skälet är att det inte finns någon utomstående
så att säga tredje part som kan kontrollera att dessa
avtal uppfylls och efterlevs och att det är oerhört
svårt att förhandla fram en kostnadsfördelning för
internationell miljöpolitik som godtas av de parter
som är inblandade. Polluter-pays-principle är
tillämplig i varje enskilt land, men den är oerhört
svår att få att fungera i traditionella förhandlingar
mellan självständiga länder när det gäller
miljöpolitik.

För att bryta denna blockering, komma ur Svarte
Petter-spelet, är det nödvändigt, skriver Mäler och
andra kolleger till honom i samma bok, att skapa en
situation där det finns gemensamma institutioner
som kan binda de stater som är med i samarbetet.
Dessutom skall dessa stater -- Sverige,
Storbritannien, Polen, Tyskland eller vilka det nu
kan vara -- bindas samman genom en ekonomisk
integration just av det slag som EG erbjuder. Jag
har svårt att se att det finns realistiska alternativ till
det samarbetet, och det är svårt att se att vi skulle
kunna delta på ett meningsfullt sätt i det här
framväxande institutionella miljösamarbetet utan
att vara medlemmar.

Anf. 70 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag är gammal nog att ha minnen av
Europa från andra världskriget, genom det kalla
kriget och fram till i dag. För mig är det som nu
händer något alldeles enastående. Det nya är inte
bara det i och för sig fantastiska att kommunismen
faller i Östeuropa. Vi har också under den tid jag
kan minnas befriat oss från fascism och nazism. Vi
slipper det kalla kriget.

På 60-talet hörde jag till dem som ivrigt bekämpade
medlemskap i EG av skäl som jag fortfarande
tycker är giltiga. I dag talar jag inte för
medlemskap. Den frågan är för tidigt väckt. Men
jag talar för att alla européer skall söka varje tillfälle
att samarbeta. Jag tror att institutionerna kommer
att förändras. Det är för tidigt att säga var vi
kommer att befinna oss om ett år, ännu mindre om
fem eller tio år. Låt oss tillsammans ta oss steg för
steg framåt. Det är inte bara idyll. Det är också
många gräl och många svåra förhandlingar. Vi har
grälat med EG. Vi har grälat inom EFTA. Vi grälar
t.o.m. ibland inom Norden. Vi talade ganska
bestämt till Sovjetunionen om Kola-halvön på
Ronnebymötet, innan vi kom fram till den
uppgörelse som nu ser ut att leda till att det blir en
förbättring. Den processen skall vi delta i, och det
är möjligt att göra det utan att vara medlem i EG.

Det är klart att det finns skeden i
förhandlingarna där regeringen företräder Sverige
och hela svenska folket och då man inte kan tala
öppet om allting. Det måste finnas saker som är
sekretessbelagda. Men vi kommer självfallet att
redovisa resultatet för riksdagen. Vi anstränger oss,
som Anita Gradin redovisade för i sitt inlägg, för
att göra det i utrikesnämnden och på andra sätt. Jag
skall gärna, Håkan Holmberg, återkomma med
redovisningar för riksdagen om det speciella
miljösamarbetet. Det finns så mycket att redovisa
steg för steg.

När det gäller de ekonomiska insatserna är det
riktigt att Ronneby representerade ett genombrott
för ett nytt sätt att så att säga mobilisera resurser.
Där finns det additionella resurser även från
Sverige som medverkar med pengar till både
Nordiska investeringsbanken och det speciella
riskkapitalbolag som där har bildats för att hjälpa
till i Östeuropa. Vi medverkar i Världsbanken, och
vi medverkar i Europeiska
återuppbyggnadsbanken med resurser. Vi har
tillfört additionella resurser.

Det finns ett annat inslag i dessa diskussioner,
speciellt nu med EG. Man skall försöka se till att de
pengar som dessa bankinstitut har i så stor
utsträckning som möjligt styrs till
miljöinvesteringar när det gäller medverkan i
Östeuropa. Dels av omsorg om miljön, dels därför
att vi är övertygade om att de är strategiskt viktiga
också för att åstadkomma de nödvändiga
ekonomiska reformerna. Det är samma dåliga
ineffektiva teknik som förstör miljön och
ekonomin. Vi tror att det är strategiskt viktigt och
rätt att göra så.

Man skall vara beredd i det här arbetet att på en
gång gå före och verka för en sådan harmonisering
som är till fördel för miljön. Det är lättare att
bedriva ett bra miljöarbete om man kan förmå
många länder att ställa samma krav på t.ex.
bilindustrin.

Fru talman! Låt mig allra sist svara på några frågor
som har ställts flera gånger i dag.

Enligt min bestämda uppfattning är det fel att ställa
insatser i Sverige, i Östeuropa eller i u-länderna
mot varandra. Jag tycker mycket illa om dem som
föreslår att vi i stället för att ställa hårda krav på vår
egen verksamhet skall satsa pengarna i Östeuropa.
Båda insatserna behövs. Vad rika industriländer
som Sverige måste göra under 90-talet och början
av 2000-talet är att se till att vi gör rätt för oss på
hemmaplan. Det är vi som fortfarande smutsar ner
mest per capita sett i ett globalt perspektiv. Det är
vi som måste gå före med att städa och utveckla god
teknik. Samtidigt med detta skall vi överföra
kunskap, teknologi och resurser till såväl
Östeuropa som utvecklingsländerna för att de skall
ha möjlighet att lyfta sina folk ur fattigdom och nöd
utan den våldsamma miljöförstörelse som skulle bli
följden om de tillämpade den dåliga teknik som de
ensamma har råd att betala.

Anf. 71  ROY OTTOSSON (mp) replik:

Fru talman! Det sades i en tidigare replik att vi kan
göra mycket på transportområdet för miljön i
Europa. Jag skulle i min replik vilja framhålla
möjligheterna att bygga ut just den miljövänliga
järnvägen genom Europa. Därigenom skulle vi
kunna få betydligt energieffektivare och
miljövänligare transporter av såväl gods som
personer.

Av tradition och hävd har varje land sitt eget
nationella järnvägssystem som ofta har karaktären
av en planekonomisk ö. Så var det också i Sverige
tills för några år sedan. Det är naturligtvis både
otidsenligt och orationellt och gör att det blir
mycket svårt att komma framåt i järnvägspolitiken
sett ur Europaperspektiv. Häri ligger också en
mycket stor utmaning som det finns all anledning
att peka på, både som möjlighet och som svårighet.

Men det är inte hela förklaringen till att det går
trögt på järnvägssidan. De transnationella företag
som i huvudsak dominerar EG-arbetet är nära
förknippade med väg och bilintressena. Fler av de
aktuella storföretag som har format mycket av EGs
transportpolitik är ju faktiskt bil- och trafikföretag.

I dessa kretsar är järnvägslösningar tyvärr ofta ett
främmande begrepp, och inte sällan frodas
fördomar mot möjligheterna att utveckla
järnvägar. Det ser vi dagligen exempel på även i
Sverige, tyvärr. Det bör vara en huvuduppgift,
tycker jag, för miljöintressena att lyfta fram
möjligheter och peka på den vägtrafikmodell vi har
genomfört i Sverige som en möjlighet att komma
loss från de låsningar som finns.

Man skall också ha klart för sig att det gäller att få
företagen att upptäcka järnvägens möjligheter, Vi
har fått en ganska livlig diskussion i Sverige på
senare tid, där man faktiskt börjar återupptäcka
järnvägens möjligheter. Det visar sig då att det kan
vara väl så intressant att bygga ut järnvägar som
motorvägar. Då sparar man både på energi och
naturresurser, samtidigt som man faktiskt kan
förbättra trafiken på många håll. Detta borde vara
någonting att satsa på!

Slutligen vill jag säga att en ökad integration av
Europa och ett ökat samarbete naturligtvis borde
kunna leda till ett bättre och mer framgångsrikt
miljöarbete. Då måste man emellertid ifrågasätta
den grundläggande inriktningen av
Europapolitiken. Vi menar att man måste söka en
mer miljövänlig inriktning totalt sett än vad man
har i dag.

Anf. 72  VIOLA CLAESSON (v) replik:

Fru talman! Jag ställde frågor tidigare till Birgitta
Dahl. Hon har kanske inte hunnit svara på dem
ännu, men jag hoppas att hon gör det.

På tal om solidaritet, Birgitta Dahl, är det särskilt
solidariskt att förbinda hjälpen med att släppa in
kommersiella intressen i bilden? Är det solidariskt
att ta pengar från tredje världen, biståndspengar,
för att man skall kunna hjälpa Östeuropa, om man
nu som Birgitta Dahl anser att Sverige har råd?

''Vara beredd att gå före'', precis så sade Birgitta
Dahl. Det låter otroligt glädjande, tycker jag.

Man skall vara beredd att på en gång gå före. Vi
skall göra rätt för oss både på hemmaplan, i
Östeuropa och i tredje världen. Bra! Men så tänker
jag så här: Varje gång man har en debatt med
Birgitta Dahl kommer hennes entusiasm fram. Den
är fin och känns äkta. Men vad händer sedan?

Jag har suttit och studerat protokoll från våra
interpellations- och frågedebatter. Där finns
garantier, försäkringar och en mängd sådana löften
som vi har hört i debatten i dag. Det hjälper ju inte
när ingenting händer!

Jag måste återkomma till trafikpolitiken. Ser
Birgitta Dahl inte minsta svårigheter, problem och
sorgesamma tecken i det som nu händer i
Östeuropa? Vi är alla överens om att den frihet de
har funnit är bra. Det ligger en enorm makt och
rikedom hos bil- och elektronikföretagen, samlad
bl.a. hos runda-bords-lobbyisterna i Västeuropa.

När dessa slår klorna i denna enorma marknad för
att tillfredställa alla konsumistiska behov -- vad
händer då? Hur blir det då med den trafikpolitik
som Birgitta Dahl påstår att hon vill föra? Birgitta
Dahl hjälper ju inte ens till att klara av
bilindustriintressena här i Sverige, utan vi får en
Öresundsbro, ett motorvägsbygge i Bohuslän,
Uddevalla-paket, Kockums-paket osv. Man lovar
att bygga bilfabriker som sedan slås igen och ställer
arbetare arbetslösa.

Handlar inte miljöfrågorna alls om makt längre,
Birgitta Dahl? Är Birgitta Dahl inte alls rädd för de
löften och allianser som fanns när Kjell-Olof Feldt
reste till OECD-ministrarnas möte redan 1984 och
propagerade för ScanLink och ett sammanbundet
europeiskt vägnät? Det är detta vi ser verkställas i
dag.

Anf. 73 KARIN STARRIN (c) replik:

Fru talman! Jag har inte varit med i politiken så
länge, men tillräckligt för att jag skall kunna hålla
med Birgitta Dahl om att den utveckling som nu
sker i Östeuropa verkligen är enastående.

Jag kan beskriva de enorma känslor jag upplevde
när jag var med på en stor miljökonferens i
Washington, där representanterna från både
Sovjetunionen och Polen underströk behovet av
hjälp från länder som har kommit längre i den
tekniska utvecklingen. Polens representanter
vädjade verkligen till alla övriga stater och beskrev
hur stort behovet var i fråga om miljöförbättrande
åtgärder och teknik. Vi är helt överens om att vi har
massor att göra, och nu har vi naturligtvis större
möjligheter när vi har ett öppet Östeuropa.

Jag har berört trafikpolitiken en del. Birgitta Dahl
har ju utnämnt trafiken till miljöpolitikens värsting.
Hon har sagt att utvecklingen går åt fel håll. Vi har
väldigt svårt att få en folklig opinion omkring
trafikfrågorna och det är viktigt att vi väljer rätt
kommunikationssätt. Och tacka för det när vi inte
stimulerar människor till att välja rätt
kommunikationssätt! Det är ju det frågan gäller.

Jag blir glad när jag nu hör att miljöministern är
beredd att driva kraven på en bättre avgasrening i
EG-diskussioner och förhandlingar om EES-avtal.
Californienkraven har ju också nämnts, och det är
helt klart en styrka om länder kan samverka. Men
någon måste naturligtvis ta det främsta initiativet.

Jag tycker inte att jag fick något direkt svar på min
fråga huruvida Sverige uppfattar sig kunna följa
förhandlingarna på ett ordentligt sätt om
miljöfrågorna i EG-diskussionerna. Jag vill
påminna Birgitta Dahl om miljöfrågorna i EG-
diskussionerna. Jag vill påminna Birgitta Dahl om
att vi naturligtvis respekterar att vissa
förhandlingslägen kräver sekretess. Men det är väl
ändå viktigt för att man skall kunna skapa en
bredare opinion och ett starkare förtroende att vi
har en öppen dialog och debatt. Det är viktigt att vi
verkligen känner att vi har folkopinionen med oss.
Känner Birgitta Dahl verkligen att vi hanterar
miljödiskussionerna på det sättet?

Anf. 74 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Fru talman! Frågan om medlemskap är för tidigt
väckt, säger Birgitta Dahl som inledning till ett i
övrigt nästan invändningsfritt anförande om vikten
av europeiskt samarbete, i synnerhet på
miljöområdet som vi nu diskuterar.

Jag tycker ändock att även socialdemokratin borde
kunna samla ihop sig internt vid det här laget.
Tonläget är litet olika bland statsråden. Man borde
kunna samla ihop sig internt till en tydlig linje och
ta de konsekvenser som ligger i förlängningen av
bl.a. den analys som Birgitta Dahl själv gjorde av
villkoren för miljösamarbetet.

För att anspela på opinionen som Karin Starrin
nämnde, kan man säga att den annars kommer att
hinna rusa i väg ytterligare några kilometer framför
socialdemokratins nuvarande officiella ståndpunkt.
Svenska folket börjar få allt klarare för sig att både
miljöpolitik och annat som vi måste satsa på i
framtiden förutsätter att vi gör det i ett större
europeiskt och internationellt sammanhang. Det
vore skönt om även socialdemokratin kunde
komma till den insikten.

Anf. 75 IVAR VIRGIN (m) replik:

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att påminna
litet om den dynamik som ändå finns i EGs
miljöpolitik. Den började egentligen 1987 och har
redan hunnit mycket långt. Bl.a. utsläpp av
koldioxid diskuteras i EG på ett sätt som påminner
om den svenska debatten 1988. Det innebär således
att man är tätt inpå oss.

Det verkar som om många pläderar för kraftiga
sänkningar av koldioxidutsläppen. Det är endast
möjligt om man vidtar åtgärder på en rad olika
områden. Det är en mycket glädjande utveckling,
och det finns all anledning att försöka hänga med.

Den svenska vacklan på koldioxidområdet måste
förvåna länderna i EG. Vi har fattat beslutet att
bibehålla koldioxidutsläppen på en oförändrad
nivå, och vi skall självfallet leva upp till det kravet.

Personligen är jag övertygad om att medlemskap i
EG skulle vara till stor fördel för Sverige och svensk
miljöpolitik. När vi väl är medlem tror jag att en
tävlan internt mellan de stater som är i frontlinjen
när det gäller miljöfrågorna skulle vara
utomordentligt stimulerande. Västtyskland är en av
de stater som verkligen driver miljöpolitiken
mycket hårt. Det är intressant att vårt progressiva
beslut när det gäller CFC-utsläppen nu tas upp i
Västtyskland och att man där har fattat samma
beslut som i Sverige. Förändringen har gått oerhört
snabbt, och den tycker jag i sig är mycket
glädjande.

Jag tycker också att Sveriges röst måste få höras i
Europa, inte minst på miljödebattens område. Jag
erinrar mig en debatt i EG-parlamentet för ett år
sedan där en miljöpartist pläderade för utskottets
majoritetslinje i strid mot kommissionen.
Miljöpartisten förde en miljövänlig linje till torgs
mot kommissionen. Parlamentet fattade det beslut
som den gröne pläderade för. Det tycker jag visar
på möjligheterna i Europa för en progressiv
miljöpolitik.

Anf. 76 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Flera av inläggen har av goda skäl
uppehållit sig vid transportfrågorna. De är
strategiskt viktiga. En av de första dusterna vi tog
med EG var när vi genomförde avgaskravet. Vi fick
ta en ordentlig strid med EG för att kunna
genomföra det.

Nu för vi en diskussion där vi önskar, som jag
tidigare var inne på, att EG liksom Sverige är berett
att under 90-talet höja kravet ytterligare. Det är en
diskussion som pågår. För att driva på den har vi
föreslagit att EGs och EFTAs miljöministrar när vi
träffas i Genève den 5 november, dagen före
klimatkonferensen, noggrant skall gå igenom
transportfrågorna och vad vi gemensamt kan göra
för att skärpa kraven och förbättra
transportsystemen.

Vi ser tre krav som vi behöver enas om, och som
naturligtvis även behöver genomföras i Östeuropa.
Det första är skärpta krav på fordon och bränsle.
Dessa länder, utvidgat till OECD-kretsen,
bestämmer villkoren, eftersom de stora
producenterna och de stora användarna lika väl
som de teknologiska och ekonomiska resurser som
krävs för att förbättra fordonens egenskaper finns
där.

Jag ser inget mer angeläget samarbetsprojekt ur
miljösynpunkt när det gäller forskning, utveckling
och industriell utveckling inom Europa än projekt
på just fordons- och trafikområdet. Här har Sverige
också spetsteknologi, liksom flera andra länder i
Europa, och skulle kunna uträtta något mycket
viktigt.

För det andra behöver vi enas om insatser för att
rena Europas storstäder och tättbefolkade
områden. Det handlar om allt ifrån människors
hälsa till det europeiska kulturarvet. Det är mycket
bråttom. På måndag skall jag inviga en utställning i
London om luftangrepp. Jag har tidigare invigt den
i Tallin och i Bergen i samband med
Bergenkonferensen i våras. Den går för närvarande
runt i Europa som en väckarklocka för vad vi
behöver göra gemensamt.

För det tredje behöver vi enas om ett storskaligt
järnvägssystem, ett modernt järnvägsnät för hela
Europa och inte bara för Västeuropa. Detta
järnvägsnät skall ta över så mycket som möjligt av
transporterna från flyg och landsväg.

Vi behöver också enas om gemensamma regler för
sjöfarten. Östersjön är ett akut exempel. Baksidan
av det mycket positiva ökade utbytet är risken för
skador från färjetrafiken, om vi inte ser till att den
sker på ett ur miljösynpunkt acceptabelt sätt. Vi
kommer att arbeta mycket intensivt på detta
område.

Vi kommer också att arbeta mycket intensivt när
det gäller koldioxidfrågan. Det är ett av de
områden där vi ligger långt före. Vi har minskat
våra koldioxidutsläpp med 36 % och ligger långt
under genomsnittsnivån per capita i resten av
Europa.

Nu börjar ett antal andra europeiska länder att
diskutera att sätta upp målsättningar liknande våra.
Vi får anledning att återkomma till det. Regeringen
arbetar med den klimatstrategi som riksdagen har
begärt.

Till Karin Starrin vill jag säga att vi inte bara följer
förhandlingarna utan även deltar inifrån i det här
arbetet. Vi har ständiga kontakter, och förutom att
vi själva reser har vi även här haft besök på hög
nivå. Carlo Ripa de Meana kommer till Sverige i
november på ett officiellt besök där vi skall gå
igenom viktiga frågor. Vi känner dock varandra
väl.

Det hör till bilden att det finns ett speciellt
samarbetsklimat mellan miljöministrarna i Europa
och EGs miljödirektorat. Det beror på att vi träffas
så ofta, inte bara för att diskutera europeiska
problem utan även globala problem, flera gånger
varje månad. Det har utvecklats en ''klubb'' av
likasinnade som upplever sig kämpa för samma
mål, även om vi ibland förhandlar om exakt vilka
regler som skall fastställas vid de aktuella mötena.
Jag har upplevt många förhandlingar nu inför FNs
globala miljökonferans 1992, där vi har gjort
gemensam sak för att förmå t.ex. USA att ställa sig
bakom det som de rika länderna måste åta sig för
att det skall vara möjligt att få till stånd avtal som
verkligen blir globala därför att u-länderna kan
delta. Detta förutsätter att rika industriländer
ställer upp och tar särskilt ansvar för att överföra
resurser från nord till syd.

Fru talman! Detta samarbete som vi nu bedriver på
europeiskt plan är ovanligt väl fungerande och väl
förankrat just på miljöområdet, därför att vi
försöker hjälpa varandra att lösa problem som är av
mycket stor betydelse för varje enskilt land och för
oss européer gemensamt.

Anf. 77 GÖREL BOHLIN (m):

Fru talman! Sverige är ett extremt exportberoende
land och ett extremt transportberoende land.
Transportkostnaderna utgör också en betydande
andel av företagens kostnader. Köparna av våra
produkter finns framför allt i Centraleuropa, t.ex. i
Tyskland.

För att de norra och inre delarna av vårt land skall
kunna leva, kämpar vi med olika regionalpolitiska
åtgärder. Inte minst är kommunikationerna
betydelsefulla. Inrikesflyget med Arlanda som nav
är kanske den effektivaste. Goda vägar och bra
järnvägar är också oumgängligen nödvändiga.
Exempelvis vår skogsnäring är beroende därav, och
därmed Sverige.

Inom EG arbetar man för att liberalisera och för att
skapa enhetliga regler för handel och transporter,
att riva hinder. Från svensk sida gör vi vad vi kan
för att våra regler skall harmoniseras och anpassas.
Eftersom vi står utanför EG men har EG-länderna
som våra viktigaste handelspartner är det en
livsnödvändighet att få bort hinder för transporter
inom och utom landet. Bärighetspaketet med
upprustning av broar och vägar hör dit.

Luftfarten i Europa är nu på väg att avregleras, och
vi i Sverige och Skandinavien startar också så smått.
Detta kommer i det första steget att innebära att
Linjeflyg och kanske ytterligare bolag parallellt
med SAS kommer att trafikera de vinstgivande
linjerna inom landet. Sannolikt får vi också
specialiseringar inom denna sektor, t.ex. utveckling
av system för frakttransporter av olika slag -- på
marken, i luften och till sjöss.

Ett område inom luftfarten där vi enligt min
uppfattning absolut måste vara med och påverka är
ett europeiskt flygkontrollsystem, Eurocontrol.
Luftfartens expansion i Europa har inneburit att
det blivit trångt i luften. Detta medför förseningar
och ofta onödigt cirklande över flygplatser i
samband med landning med onödiga
luftföroreningar som följd.

När nu Östeuropa öppnas mot väst, vilket är
mycket positivt, uppstår möjligheter att föra en hel
del av flygtrafiken över Östeuropa i stället för över
Centraleuropa. Detta kan medföra kortare
flygvägar, mindre trängsel i luften och att t.ex.
Arlanda ur luftfartssynpunkt hamnar mera
centralt. Dessutom ges det östeuropeiska länderna
en inkomstmöjlighet som de sanneligen behöver.
För både vår egen skull och för Europa bör vi vara
med i de centrala diskussionerna om luftfartens
liberalisering och utformningen av flygvägar och
flygledning.

I övriga Europa har man kommit mycket längre
med snabbtågsutbyggnaden än i Sverige. Men vi
har ett unikt och tekniskt framstående projekt som
borde intressera många andra länder, nämligen den
lutande vagnboggie, som konstruerats av ABB och
som nu börjat användas av SJ på
snabbtågsförbindelsen Stockholm--Göteborg.
Fördelen med den konstruktionen är att den kan
användas på befintlig bana och även för
godstransporter. För att åstadkomma miljövänliga
och snabba transporter genom Europa borde vi
vara med i diskussionen för vår egen skull och för
att få till stånd ett snabbtågsnät i Europa och
därigenom dämpa vägtransportutvecklingen. Jag
välkomnar miljöministerns besked om konferensen
den 5 november på detta område.

Det trafikområde som orsakar mest bekymmer
både ur ekonomisk synpunkt och ur miljösynpunkt
är lastbilstrafiken. Lastbilstransporterna är också
mest efterfrågade. EG diskuterar nu att tillåta s.k.
cabotage, dvs. att en transportör får ta upp last
även i ett genomgångsland. Detta skulle kunna
gynna svenska distributörer, men problemen är
Sveriges kostnadsläge i förhållande till EG-
ländernas. För en svensk åkare är kostnadsläget
enbart på skattesidan ca 10 % högre jämfört med
t.ex. Danmark. Därtill kommer lönekostnadsläget
och avgifter av olika slag. Trots att svenska
speditörer är mycket effektiva kommer de således,
tror jag, att tvingas flytta ut verksamheter ur
Sverige och operera från grannlandet Danmark
eller från något land längre bort och att färdas först
norrut för att sedan med last återvända till
mottagaren av transporten. Vi i Sverige
konkurrerar då ut oss själva genom att skatter och
avgifter ligger så högt i förhållande till vad som är
fallet i Europa i övrigt. Resandet kan också bli
onödigt omfattande och därmed mer
miljöförstörande.

Det bästa enligt min uppfattning för Sverige,
svenskt näringsliv och för den svenska välfärden är
därför ett svenskt EG-medlemskap. Man skall inte
underskatta den samlade kraft som de nordiska
länderna skulle kunna utgöra inom EG och som
verkligen bevisats i FNs arbete. Det har också
nämnts här tidigare i dag. För att komma till rätta
med flera av de kommunikationsproblem på olika
sätt som finns inom Europa behövs vi. EG-
företrädare har också vid flera tillfällen uttryckt
förhoppningen att inom EG med Sverige som
medlemsstat få hjälp med miljöarbetet. Jag hoppas
att Sverige inom en inte alltför lång tid skall bli
medlem i EG.

Flyktingpolitik m. m.

Anf. 78 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Det är intressant och framåtsyftande
att den flyktingpolitiska debatten har placerats
under Europadebatten. Från moderat sida har vi
nämligen sedan länge påtalat behovet av en
harmoniserad flyktinglagstiftning i Europa. Sverige
kan ju inte leva som en isolerad ö här uppe i norr
med en flykting- och invandringspolitik som skiljer
sig avsevärt från flykting- och invandringspolitiken
i övriga Europa. Sverige är ju en del av Europa, en
del av en värld som av alla tecken att döma kommer
att ge upphov till flykting- och migrationsströmmar
av mycket stor omfattning under de närmaste åren.
Sverige kan inte ensamt klara detta. Vi i Sverige
måste samarbeta med andra länder.

Världen omkring oss är fylld av kriser, svält, våld
och förtryck. Och även om vi i vår nära omgivning
har kunnat glädja oss åt att murar har rivits, att folk
har kastat av sig det kommunistiska oket och sökt
friheten, så har vi, bl.a. genom Kuwaitkrisen, blivit
påminda om att freden i världen är bräcklig. Vi
lider alla med dem som har tvingats fly till tältläger
och leva under de vidrigaste omständigheter. Vi har
haft detta inpå oss i våra vardagsrum. Ändå vet vi
att människor har tvingats leva i flyktingläger runt
om i vår värld i åratal, främst i fattiga delar av
världen.

Fru talman! Det finns ca 15 miljoner människor
som har flytt från sina länder och nästan lika många
som lever som flyktingar i sina egna länder. Som
ledamot i flyktingpolitiska rådet har jag med
mycket stort intresse konstaterat att regeringen har
lämnat direktiv till en utredning om
förutsättningarna för och inriktningen av en
sammanhållen flykting- och immigrationspolitik.
Den bakgrund som har tecknats och den diskussion
som förs där är intressant och pekar på ett delvis
nytt sätt att gripa sig an frågor om flykting- och
invandringspolitik.

Den internationella utvecklingen på senare år har
varit dramatisk och på många sätt hoppingivande.
Men vi skall inte blunda för att vår del av världen
kommer att utsättas för att nytt tryck, ett troligt
immigrationstryck från öst där människor flyr från
den fattigdom och miljöförstöring som en
kommunistisk kommandoekonomi har förorsakat.
Samtidigt kommer flyktingströmmar från en fattig
och sjukdomshärjad befolkning i syd att söka sig till
Europa och vår del av världen.

Tiden medger naturligtvis inte att jag här ger mig in
i någon mer inträngande diskussion kring det
påbörjade utredningsarbetet.

Låt mig endast ta upp ett par frågor som jag anser
vara särskilt viktiga i detta sammanhang, nämligen
flyktingbegreppet och den europeiska
samordningen. Det är nödvändigt att vi har ett så
klart definierat flyktingbegrepp som möjligt. Det
bör vara förankrat i en konvention, en ömsesidig
överenskommelse mellan FN-länderna, om den
nya flyktingkonventionen går mot en förändring.

För övrigt anser jag liksom tidigare att många av de
flyktingfrågor som vi möter i vårt land borde lösas i
eller i närheten av flyktingarnas hemländer, i deras
egen kultur, genom FNs flyktingkommissariats
försorg. Jag beklagar naturligtvis att UNHCR i dag
lever under så svåra ekonomiska omständigheter.
Jag hoppas att frågan om flyktingkommissariats
ekonomiska resurser verkligen förs upp på
dagordningen i världssamfundet. Tyvärr är inte
invandrarministern här, för jag skulle gärna vilja
veta om denna fråga har förts upp som en
angelägenhet, t.ex. i FN. Kanske utskottets
företrädare kan ge besked.

Så ett par aktuella frågor rörande vår egen
flyktingpolitik. Jag vill särskilt ta upp en fråga som
vi moderater länge drivit, nämligen möjligheten till
temporärt arbetstillstånd. Vi har nu kunnat
konstatera att AMS har kommit med ett förslag om
tillfälliga arbeten, t.ex. vägarbeten, vaktmästeri
eller andra uppgifter. Jag delar inte helt AMS
synpunkter därvidlag, men det är ändå ett nytt sätt
att tänka. Tyvärr har jag också kunnat konstatera
att såväl invandrarministern som
arbetsmarknadsministern i en artikel i Aftonbladet
nyligen sade nej till möjligheten till arbete för våra
asylsökande. ''Jobba nej, städa ja'', lydde rubriken
i artikeln.

Jag tycker att den nuvarande inställningen är alltför
rigid. Jag noterar faktiskt att den
interdepartementala skiss som har gjorts inför
utredningen är betydligt mer framåtsyftande. Där
tycker man faktiskt att det skulle kunna gå att ta ett
steg i ny riktning. Detsamma gäller en annan viktig
fråga som vi har framfört, att vi skulle kunna göra
det litet lättare att söka sig hit som invandrare. Där
är politiken i dag alldeles för rigid. Det är bara
några utländska forskare och speciella tekniker,
inalles ett par hundra personer om året, som får
söka sig hit som invandrare.

Tyvärr tvingas många att ställa sig i kön för
asylsökande i stället, vilket inte skulle behöva vara
nödvändigt om vi litet grand lättade på möjligheten
att söka sig hit som immigrant. Jag skulle vilja höra
utskottets företrädares syn på denna fråga, som
uppebarligen har ett visst stöd i departementet.

Anf. 79 MARIA LEISSNER (fp):

Fru talman! När Genèvekonventionen skapades
efter krigets slut i Europa hoppades man att
flyktingproblemet skulle vara övergående. Men i
dag, när andra världskriget äntligen faktiskt har
tagit slut, överfylls Europa ändå av flyktingvågor.
Såvitt vi kan se kommer de inte att upphöra.

Flyktingfrågan är mer brännande aktuell än
någonsin i Europa, men i dag diskuteras inte några
konventionsförslag om att garantera de flyende
några rättigheter. I stället överlägger de europeiska
länderna under en intensiv konferens- och
mötesverksamhet om hur man på bästa sätt skulle
kunna hålla ett maximalt antal flyktingar utanför
Europa. Schengenavtalet tidigare i år var en
bekräftelse på denna utveckling.
Dublinkonventionen, som reglerar vilket land som
skall ta emot asylansökan, är ytterligare ett
exempel. I december förväntas en konvention om
gränskontroll undertecknas.

Det finns en stor risk för en nedåtgående spiral i
utvecklingen. När ett land tvingas att behandla en
asylansökan innebär det samtidigt att de andra
länderna förbjuds att behandla samma
asylansökan. Så länge som vi har olika regler i de
olika europeiska länderna, blir det nästan en rysk
rulett för den flykting som råkar välja fel land att
lägga in sin asylansökan i. Många
frivilligorganisationer är starkt oroade över denna
utveckling.

De nämnda överenskommelserna utgör en naturlig
förlängning av den hittills ständigt hårdnande
attityden gentemot flyktingar. Kraven på att
flygbolagen skall avvisa människor som saknar
visum, de trängre definitionerna på vem som är
flykting, den hårdare lagstiftningen och den ökade
gränskontrollen är exempel på saker som har
genomförts i Europa och som syftar till just att
hindra flyktingar från att ens söka asyl.

Den europeiska samordningen kan vara på både
gott och ont. Vilken roll skall Sverige spela i den
samordningen? Vi har grovt sett två val. Det ena är
att ägna oss åt en samordning av politiken i Europa
i syfte att bli av med åtminstone en del av de många
flyktingar som kommer till Sverige. Det andra är att
verka för en mer human och rättssäker politik.
Regeringen har hittills valt att huvudsakligen haka
på och förstärka de negativa tendenserna i Europa.
Några exempel från vår interna lagstiftning är
naturligtvis sanktionerna mot flygbolagen,
införandet av en rad viseringstvång, återsändandet
av asylsökande till länder som inte har skrivit under
Genèvekonventionen, frysning av paragraferna om
de facto-flyktingar, asylsökande av humanitära skäl
och krigsvägrare, och andra mycket oroande
tendenser.

Ett ytterligare exempel är det anförande som
statssekreteraren Bengt Söderberg höll vid
UNHCRs årsmöte i Genève häromsistens. Som en
huvudorsak till flyktingproblemet nämnde han
underutveckling och sociala orättvisor. Ytterligare
ett exempel på oroande tendenser finns i
riktlinjerna för den nya utredningen om
immigrationspolitiken. Där nämns som en
huvudorsak till de stora flyktingrörelserna i världen
att dessa sker av ekonomiskt nödtvång, t.ex. på
grund av felslagna skördar. Ett annat exempel är
den troliga strategi som regeringen har att inte
någonsin återinföra den flyktinglag som det
beslutades om i maj 1989 men som hann fungera
bara ett halvår. I riktlinjerna för den sittande
expertutredningen sätter man nu ett frågetecken
för om vi ens skall ha ett skydd för de facto-
flyktingar.

Dessa två saker är särskilt bekymrande. Det ena är
talet om ekonomiska folkvandringar från nord till
syd. Jag skulle vilja fråga regeringens representant
vilket underlag regeringen har för talet om
fattigdom som en av de viktigaste grunderna för
flyktingströmmarna till Sverige.

Det andra problemet är regeringens syn på de
facto-flyktingar och deras skyddsbehov. Där är
Sveriges position mycket oklar. Nu finns inget
lagligt skydd, eftersom regeringen fryste den
paragrafen i december i fjol. Kan regeringen utlova
att man inte umgås med några funderingar på att i
den nya lagstiftningen avskaffa skyddet för de
flyktingar som flyr undan krig och konflikter?

Tråkigt nog drar Sverige åt fel håll i Europa.
Regeringen bidrar aktivt på detta sätt till att
Europas nya Berlinmur kan komma att gå mellan
å ena sidan de välmående demokratiernas invånare
och å andra sidan offer för diktaturer och konflikter
strax utanför Europas gränser.

Det finns andra krafter att samarbeta med i
Europa, såsom de frivilligorganisationer som jag
talade om tidigare. Också i Europaparlamentet
finns det krafter som verkar i motsatt riktning. 1987
antog Europaparlamentet en mycket långtgående
resolution, där man slog fast bl.a. att de facto-
flyktingar måste få skydd. Man talade om den
afrikanska flyktingdefinitionen, och man talade om
att Europas länder inte skulle tillåtas använda sig av
visumreglering för att stänga ute asylsökande.

Det finns en diskrepans mellan olika åsikter i
Europa. Det gäller för oss att ställa oss på rätt sida.
De asylsökande behöver förvisso en samordning av
asylpolitiken i Europa, men en samordning av helt
annat slag.

Jag undrar till sist: Vad är den socialdemokratiska
visionen av den europeiska flyktingpolitiken? Är
det ett stängt Europa eller ett öppet Europa? Är
det fler murar eller färre murar?

Anf. 80 RUNE BACKLUND (c):

Fru talman! Under det senaste året har vi kunnat
se hur murar har rivits, hur stängsel och vakttorn
har monterats ned och gränser öppnats för
människor, vilket gett dem möjlighet att resa fritt
över gränserna. Detta har varit en mycket positiv
utveckling för områden i vår omedelbara närhet.

Men den demokratiseringsprocess som pågått i
Östeuropa har också öppnat våra ögon för hur stora
skillnaderna är mellan Östeuropa och Västeuropa,
inte minst när det gäller de ekonomiska
förhållandena.

Levnadsförhållandena i öst är betydligt sämre än i
väst. När människorna i sin nyfikenhet på
förhållandena i väst har kommit att resa och besöka
väst i större omfattning, har man naturligtvis insett
att det kommer att ta lång tid innan man når i fatt
den standard som råder i Västeuropa. Detta har
skapat ett ökat migrationstryck. Människor söker
en bättre framtid än den man kan vänta i sitt eget
land -- i varje fall under de närmaste åren.

Det finns också i de här länderna kuvade
minoriteter, minoriteter som har levt under
betydligt sämre förhållanden än
majoritetsbefolkningen. Även dessa grupper har
ett intresse av att söka sig bättre förhållanden.

Det paradoxala är nu att bara något halvår efter det
att murarna rivits, skapas det nya murar i Europa.
Vi hörde för en tid sedan hur det nu enade Tyskland
som en av sina första åtgärder faktiskt inför hårda
viseringsregler gentemot Polen. Österrike skärper
gränskontrollen, ökar bevakningen, för att
förhindra illegal invandring. En stor del av det
österrikiska valet kom att handla om hur man skall
hantera immigranterna som kommer från
Östeuropa.

Inte heller i Sverige har vi särskilt mycket att yvas
över i det här sammanhanget, eftersom vi har
mycket hårda viseringsregler mot Östeuropas folk.
Vi tillåter ju knappt släktbesök, och när det gäller
turistvisum är vi mycket restriktiva mot ett antal
länder.

Vi känner också av migrationstrycket. Vi har fått
en spirande debatt här och var i landet om illegal
arbetskraftsinvandring från Polen. Och vi har de
polska ''affärsmännen'' som agerar i Sydsverige.
Men hur vi än ser på dessa två företeelser, är de
kanske dags att vi funderar över hur våra
visumregler skall fungera mot Östeuropa. Hur står
det egentligen i överensstämmelse med allt annat
som vi har sagt om ökade kontakter, ökat utbyte
och ökat samarbete med Östeuropas folk? Jag tror
att vi på allvar måste börja fundera på hur vi skall
ha den här viseringspolitiken organiserad, om vi
menar något med allt tal om ökat samarbete. Det
är en fråga som vi från centerns sida gärna vill lyfta
fram i det arbete som nu pågår för att öka
kontakten med Östeuropas länder.

Migrationstrycket är alltså en av 90-talets stora
frågor i Europa. Vi kan då konstatera att ännu har
inte det största landet i Europa, Sovjetunionen,
öppnat sina gränser. Frågan är bara i sin linda, och
det kommer att bli ännu större svårigheter att
hantera frågan under resten av 90-talet. Samtidigt
kan man konstatera att det enda som hindrar
migrationstrycket är en utjämning av de
ekonomiska förhållanden mellan väst och öst.

I Västeuropa förs nu en diskussion om avveckling
av gränser. Det får effekter för viseringspolitiken,
asylpolitiken och gränskontrollen. Det har i den
svenska debatten till och från riktats kritik mot att
Sverige med observatörsstatus har deltagit i dessa
förhandlingar. Jag har för min del mycket svårt att
förstå denna kritik. Om vi skall vara med i
utvecklingen av Europa, så måste vi ju med vårt
synsätt när det gäller flykting- och invandrarfrågor
söka påverka det övriga Europas sätt att fatta beslut
och välja regelsystem. Är vi inte närvarande i de
fora där man diskuterar detta, kommer vi inte
heller att kunna påverka utvecklingen.

Vi inom centern tycker att man från svensk sida i
det här Europaarbetet borde ta både nya och fler
initiativ för att lyfta fram dessa frågor, så att de
kommer högst på den politiska dagordningen. Det
gäller hur vi hanterar migrationsfrågor i Europa,
hur vi hanterar en solidarisk fördelning i fråga om
världens flyktingproblem. Det gäller dem som
söker sig till Europa, och det gäller hur vi
solidariskt fördelar kostnaderna för att hjälpa
övriga regioner i världen som har stora
flyktingproblem. Skall vi kunna påverka detta, så
måste vi som sagt vara med i de olika sammanhang
där frågorna kommer upp till diskussion. Annars
kan vi inte påverka utvecklingen och föra vårt
synsätt vidare.

Fru talman! Risken är uppenbar, när man nu håller
på att skapa nya system i Europa, att man är på väg
att skapa isolerade öar. Man bygger nya murar
kring områden, och det i ett Europa som helt
nyligen har rivit sina synliga murar. Det är mycket
olyckligt om vi får den utvecklingen. Vi måste från
svensk sida göra allt vad vi kan för att förhindra en
sådan utveckling.

Anf. 81 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Fru talman! I största tysthet -- ja, rent av i
hemlighet -- genomför EG-staterna i samverkan
med bl.a. Sverige en harmonisering av flykting- och
invandringspolitiken. I juni i år undertecknade elva
EG-stater en konvention i Dublin, som reglerar
vilket land som skall vara skyldigt att behandla en
asylansökning. Huvudprincipen är att det land som
utfärdat visum blir skyldigt att göra
asylprövningen. Genom att den principen
kombineras med sanktioner mot transportföretag
som medför passagerare utan nödvändiga
inresehandlingar kan man på ett effektivt sätt
hindra skyddsbehövande människor att fly. I
december i år skall mellan EG-staterna ingås
ytterligare en överenskommelse som i högsta grad
berör flyktingarna. Det kommer att gälla förstärkt
kontroll vid EGs yttergränser, gemensam
viseringspolitik och gemensamma regler om
sanktioner mot transportföretag. ''Vi hoppas att
Sverige kan vara med'' säger Anders Wenström,
arbetsmarknadsdepartementet, i senaste numret av
LO-tidningen -- nr 40, den 5 oktober 1990.

Hela harmoniseringen av flykting- och
invandringspolitiken inom EG har rent formellt
förlagts till organ utanför EG-maskineriet. Ett syfte
med detta är att förhindra insyn i vad som pågår.
EG-parlamentet gick i våras i en resolution till hård
attack mot denna mörkläggning, och man
uppmanade EG-kommissionen att upphöra att
delta i samarbete med regeringar på ett sätt som
strider mot EG-fördraget när det gäller
ämnesområden som är gemenskapens ansvar, och
inte underminera EG-organens ställning.
Kommissionen borde besinna sin roll som väktare
av EG-fördraget, slutar EG-parlamentet sin kritik
mot EG-kommissionen.

En av de hemligaste institutioner som bl.a. sysslar
med harmonisering av EGs flykting- och
invandringspolitik är TREVI -- Terrorisme,
Radicalisme, Extremisme, Violence International.
TREVI är inget formellt EG-organ, och därför har
EG-parlamentet ingen insyn. TREVIs främsta
arbetsfält är att bekämpa terrorism, bekämpa
störande av den offentliga ordningen, bekämpa
internationell kriminalitet samt ägna sig åt
asylfrågor. Sverige och några andra stater som inte
är medlemmar av EG deltar som observatörer i
TREVI-samarbetet.

Jag vill fråga regeringens representant: När skall
den svenska riksdagen, de folkvalda, få
information om Sveriges roll i detta arbete? Vad
anser regeringen om EG-parlamentets kritik mot
mörkläggningen av harmoniseringen av EGs
flyktingpolitik och kringåendet av EG-fördraget
som detta agerande innebär?

Vad anser regeringen om SIS, Schengen
Information System, som består av en centraldator
som kan samköra befintliga dataregister EG-
länderna emellan, detta för att kontrollera
personer som anses hota säkerheten, och
kontrollera oönskade flyktingar?

Slutligen, fru talman! Enligt uppgift skall Sverige
och andra EFTA-länder sammanträda nu på
måndag den 15 oktober i Köpenhamn med
ordföranden i den s.k. koordinationsgruppen för
flykting- och invandrarfrågor. Syftet lär vara att
man skall gå igenom vilka konventioner på
immigrationsområdet som EFTA-länderna kan
ansluta sig till.

Min sista fråga blir: När kommer riksdagen att
informeras om detta?

Anf. 82 MARIANNE SAMUELSSON
(mp):

Fru talman! Jag skall börja med att återge en dikt
av Paulus Utsi:

Så länge vi har vatten där fisken lever,

så länge vi har land där renen betar och
vand rar,

så länge vi har marker där det vilda gömmer sig

har vi tröst på denna jord.

När våra hem ej mera finns

och vår mark är förödd -- var ska vi då bo?

Man räknar med att det i dag finns ca 15 miljoner
människor som av olika anledningar är på flykt i
världen. Lika många sådana människor finns det
inom de egna länderna. En viktig orsak är krigen i
världen. Men det blir allt vanligare att människor
flyr därför att miljön på en plats är så förstörd att
det inte går att leva kvar där.

Från regeringshåll framhålls det ofta att Sverige har
en generös flyktingpolitik jämfört med de övriga
västeuropeiska länderna. Det uppfattas naturligtvis
generöst om man inte känner till den situation som
råder i Europa och i världen i dag. De länder som
har den mest generösa flyktingpolitiken i dag är de
allra fattigaste länderna. Afrika har via OAU-
konventionen förbundit sig att ta emot dem som av
olika anledningar flyr. Det innebär naturligtvis en
enorm belastning för redan skuldtyngda och fattiga
länder.

Det nya Europa öppnar nya möjligheter, säger vi
ofta i våra debatter -- men hur är det med
handlandet? I förmiddagens debatt kunde vi höra
de olika partiernas företrädare tala sig varma när
det gäller hur positivt det är med det nya öppna
Östeuropa, hur fint det är att det äntligen finns en
frihet för människorna. Men hur är det alltså med
handlandet? Sverige vägrar ta bort visumtvånget
för öststaterna. Vi fick inga partier med oss på vår
begäran i våras. Regeringen fortsätter att införa
nya visumtvång när Sverige får för många
flyktingar -- senast gentemot Bulgarien. Österrike
tar t.o.m. sin armé till hjälp för att hindra människor
från Östeuropa att använda sig av sin nya och av
Västeuropa applåderade frihet.

Men vad tänker regeringen göra för att upprätthålla
en generös flyktingpolitik och ett fortsatt värnande
av de mänskliga rättigheterna här hemma och i
samarbetet med EG?

Europa står inför ett vägval när det gäller de
mänskliga rättigheterna. Skall regeringen driva
frågan om en generös flyktingpolitik, eller skall de
krafter som vill ha en hårdare flyktingpolitik få ta
över?

Schengendokumentet talar sitt tydliga språk:
hårdare gränskontroll med harmonisering
beträffande viseringspolitiken. De stränga
visumkraven kombineras med straff för de
flygbolag som för med sig passagerare utan visum.
Även övriga transportmöjligheter straffas
naturligtvis.

Dessutom vill man införa ''one chance only''-
regeln, som innebär att en person som sökt asyl i ett
land och som fått avslag inte kan söka asyl i ett
annat EG-land.

Detta i kombination med hårdare regler för att en
person skall anses vara flykting gör att allt mera
talar för att vägvalet med det nya öppna Europa,
som vi alla gläds åt, kan bli något helt annat. Jag vill
därför fråga:

Tänker regeringen gå med på dessa
harmoniseringar?

Vilka möjligheter anser regeringen sig ha att
påverka, så att vi får ett öppet Europa?

Är det rimligt att visumreglerna kvarstår mot öst
och att nya krav beträffande visum införs när vi
samtidigt talar om människors rättigheter i fråga
om att få röra sig och resa fritt?

Jag kunde i somras bevittna hur en nära kvinnlig
släkting, som hade inbjudit en polsk familj, fick
intyga både att hon var svensk medborgare och att
hon tänkte stå för alla kostnader vid eventuell
sjukdom när det gällde gästerna. Vad är det för
frihet Sveriges regering talar om? Är det bara
friheten för oss att åka till öststaterna när vi vill som
är viktig?

Tidigare kunde man bjuda hit släktingar från öst,
om man garanterade att det inte skulle kosta
öststaterna något. Nu är det vi som sätter upp
hindren!

Kommer regeringen att fortsätta att driva en politik
i humanitetens tecken enligt vår svenska
folkrörelsetradition, eller kommer regeringen att
överge sin ambition på det humanitära området för
att få delta i ''Festung Europa''?

Det nya Europa öppnar inte dörrar till en större
gemenskap, om inte vi politiker kämpar för det
positiva i de nya möjligheternas Europa. Risken
finns att nya murar byggs. Sverige har en generös
flyktingpolitik statistiskt sett i jämförelse med
Europa, därför att EG har en alltför snål
flyktingpolitik.

Vi måste arbeta för ett öppet Europa, där alla
Europas stater finns med och där vi har råd att
betala tillbaka en del av vår skuld till de fattiga
folken.

Genom vårt sätt att leva har vi sugit ut de fattiga
folken och bidragit till miljöförstörelse och krig. Nu
måste vi tillsammans skapa ett positivt Europa, där
vi bryr oss om varandra.

Anf. 83 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Fru talman! I regeringsförklaringen framhöll
statsministern:

''Genom en generös och samordnad migrations-
och flyktingpolitik måste Europa agera för ett
gemensamt förhållningssätt inför framtida
befolkningsrörelser.''

Hur kommer då de framtida migrations- och
flyktingströmmarna att se ut?

Vi har under 80-talet sett hur migrationen totalt sett
ökat från syd till nord. Det finns ingen anledning att
tro att migrationstrycket gentemot Europa kommer
att minska om inte klyftan mellan nord och syd,
mellan rika och fattiga, minskar på ett påtagligt
sätt.

En del av migrationen sker av flyktingskäl. Men en
stor del av dem sker av ekonomiska och sociala
skäl. Migrations- och flyktingströmmarna kommer
åtminstone under de närmaste åren med största
sannolikhet att vara av ekonomisk art -- det handlar
om flykten från fattigdom och om drömmen om en
bättre framtid.

De flesta länder i Europa för en politik som inte
tillåter någon som helst invandring eller bara en
mycket begränsad sådan. Därför är det verkligen
förståeligt att många av dem som söker sig till
Europa utnyttjar rätten och möjligheten att söka
asyl. Det finns ingen annan chans att komma in i ett
land.

Även utvecklingen i Östeuropa har lett till
befolkningsrörelser som man inte kunde förutse för
ett år sedan och som i viss utsträckning berör
Sverige.

Det förekommer ibland i diskussionerna
påståenden, som vi hört här i dag, om att EG-
länderna håller på att bygga murar för att hindra
människor från andra delar av världen att komma
in. ''Fästning Europa'' har ju blivit ett talesätt
myntat av frivilligorganisationerna, ett begrepp
som används innan vi vet om det över huvud taget
blir några likartade visumregler och hur de i så fall
skall se ut eller om det blir en likartad behandling
av asylansökningarna.

Det är viktigt att komma ihåg i diskussionen att det
hittills inte finns någon enhetlig flyktingpolitik
inom EG. Varje land ansvarar för sin egen politik
på det här området, och inom EG-kommissionen
finns inget mandat att driva en gemensam
flyktingpolitik. Det är möjligt att ett steg mot ett
mer utvecklat samarbete kan vara det avtal som
undertecknades i Dublin av 11 EG-länder.

Det finns naturligtvis ett stort intresse från Sveriges
sida att delta i diskussionerna om migrations- och
flyktingpolitiken. Frågan om ett mer strukturerat
samarbeta har väckts och diskuterats mellan EFTA
och EG.

För Sveriges del gäller liksom tidigare att
grundläggande migrations- och flyktingpolitiska
frågor skall hanteras genom ett aktivt
internationellt samarbete.

Sverige, som har en strävan att föra en solidarisk
och generös flyktingpolitik, arbetar för att få fram
ett konstruktivt samarbete på europeisk nivå kring
behandlingen av asylsökande och mottagande av
flyktingar. Intresset för samarbete i flyktingfrågor
har hittills inte varit särskilt stort för övriga
europeiska länder. Men det borde i Europa finnas
ett gemensamt förhållningssätt inför framtida
befolkningsrörelser. En ökad öppenhet i Europa är
nödvändig av bl.a. solidaritetsskäl. Av 15 miljoner
flyktingar i världen finns endast några få procent i
Europa. Det är varken solidariskt eller rimligt att
tro att de fattiga länderna i tredje världen skulle
kunna ta emot och klara stora flyktingströmmar om
Europas förhållandevis rika länder skulle stänga
sina gränser.

Samverkan mellan europeiska länder har
huvudsakligen rört sig om insatser mot symptomen,
men lösningar av bakomliggande problem har man
inga gemensama handlingslinjer för. Den
samordning som hittills funnits för att möta
situationen inom Europa har lett till ganska
blygsamma framsteg främst då i de pågående
konsultationerna mellan UNHCR och ett
femtontal västländer.

Mellan de nordiska länderna har däremot ett ökat
samarbete och en samordning kunnat ske, vilket
egentligen borde kunna bilda mönster för ett bättre
internationellt samarbete.

De kraftigt ökade migrationsströmmarna till
Västeuropa kommer inte att kunna mötas inom
ramen för en flyktingpolitik. Det behövs en ny
samordnad migrations- och flyktingpolitik i
Europa, grundad på en helhetssyn där man inte
bara har flyktingssituationer för ögonen utan också
ser invandringen som en positiv faktor för
ländernas utveckling. Där skall Sverige också
agera.

Anf. 84 MARIA LEISSNER (fp) replik:

Fru talman! Maud Björnemalm talar om de
ekonomiska flyktingarna som ett stort inslag
dagens flyktingsströmmar i Europa. Men kan man
verkligen finna någon bakgrund till detta? Vad ser
vi om vi tittar i statistiken? Är det så turkbulgarerna
förra året kom hit på grund av felslagna skördar?
Kom de irakiska kurderna på grund av omfattande
arbetslöshet? Kom Kosovo-albanerna kanske på
grund av en och annan liten miljökatastrof? Det är
naturligtvis inte så, utan varje större flyktinggrupp
som kommer, framför allt till Sverige, har sin
bakgrund i en politisk händelse där mänskliga
rättigheter har förtryckts. Det är att förvända synen
på människor, att förvrida flyktingdebatten att
hävda att det ekonomiska orsakerna skulle vara ett
starkt skäl till att människor söker sig till Sverige.

Även i Europa är detta kraftigt överdrivet. Om
man ser på ökningen förra året av de asylsökande
till Europa, finner man att ungefär hälften av den
kraftiga uppgången består av rumäner. Kan det
verkligen vara så att människor flyr från Rumänien
av några andra skäl än politiska, med tanke på de
mycket stora svårigheter som Rumänien tampas
med? Finns det någon trovärdighet i att människor
inte skulle ha politiska skäl att fly från Rumänien
nu eller förra året? Återigen hör vi från
regeringshåll att de människor som kommer hit
egentligen inte har så starka skäl. Man säger att de
egentligen inte borde komma hit och att det bara är
irriterande att de kommer hit och belastar vår
samhällsapparat. Det vore välgörande med en
annan och mer konstruktiv attityd med större
förståelse för de svåra omständigheter som gör att
människor av politiska skäl tvingas fly. Dess värre
får vi väl vänta länge på detta från regeringen.

Det är tyvärr så, säger Maud Björnemalm, att
resten av Europa inte har velat lyssna på det
konstruktiva förslagen när det gäller att skapa en
vettig flyktingpolitik i samordning med de övriga
europeiska länderna. Några förslag från folkpartiet
kan i så fall vara att Sverige går spetsen för att låta
bli att använda viseringsintrumentet för att hindra
människor med rejäla flyktingskäl att komma hit,
att Sverige låter bli att ansluta sig till det tåg som
utnyttjar flygbolagen för hindra flyktingar från att
komma hit. Kanske skulle vi också kunna få en
diskussion om en eventuell gemensam europeisk
konvention som slår fast att de facto-flyktingar
också ska ha ett rättsskydd i Europa. Jag skulle
vilka höra Maud Björnemalms inställning till just
detta. Är regeringen beredd att verka för en sådan
konvention?

Anf. 85 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:

Fru talman! Maud Björnemalm säger att vissa
påstår att nya murar byggs upp i Europa. Men
konventionen och de diskussioner som förts i
Dublin av de elva EG-staterna har ju rört just nya
asylregler och att en europeisk fästning skall
byggas. LO-tidningens artikel börjar med: Inom en
snar framtid kan Sverige ha anslutit sig till EG-
ländernas nya regler om asylrätt. Sverige finns
också med i diskussionerna om ett avtal för yttre
gränskontroll. Det är ingenting som jag eller någon
annan har påstått. Det är faktum att det byggs nya
murar i Europa.

Inom Amnesty International svenska sektionen är
man också orolig och har skrivit ett öppet brev till
utrikesdepartementet där man uttrycker sin oro för
de nya asylreglerna och över att ingen offentlig
debatt har förts om detta i folkvalda församlingar
eller i massmedia. Som jag inledningsvis sade sker
förändringar inte bara i svensk utan även i
europeisk flyktingpolitik i största tysthet, ja rent av
i hemlighet.

Amnesty säger också i sitt brev att man djupt
beklagar den tystnad som alltjämt råder i Sverige
om utarbetandet av två så viktiga mellanstatliga
fördrag, vilka senare mycket väl kan komma att
antas också i Sverige, dvs. att man nu smygvägen
förändrar flykting- och migrationspolitiken, så att
vi till slut, utan att ens få diskutera i den här
församlingen, står inför fullbordat faktum.

Det är inget påstående, Maud Björnemalm, utan
det är faktiskt ett faktum att nya asylregler kommer
att genomföras i Europa. Jag tycker att vi skall få
information och få i gång en debatt, så att vi inte
smygvägen ansluter oss till de här asylreglerna.

Anf. 86 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:

Fru talman! Allt det som Maud Björnmalm tog upp
i sitt anförande andades ett skydd för oss själva.
Det var inte mycket av solidaritet och mänskliga
rättigheter som kom fram i det talet. Nej, det var
ett tal om att den nya flyktingströmmen bestod av
människor som tyckte att det var bättre i det här
landet än i deras eget och därför ville komma hit.
Det kan i och för sig tyckas som en självklarhet. Det
var därför som så många svenskar flyttade till USA
en gång i tiden. Det fanns möjligheter för dem att
skapa sig en bättre tillvaro i USA.

Maud Björnmalm gav inga besked om sådant som
många av oss oroar oss för, saker som också Röda
korsets generalsekreterare Olof Hellander tog upp
i en debattartikel i DN häromsistens. Han varnade
där kraftigt för det nya Europas politik med
flyktingfientlighet och höga murar. Jag vill veta om
regeringen tänker bidra till att det skapas nya murar
i Europa, att det byggs upp kraftiga skydd mot att
flyktingar kommer in i länderna. Det är flyktingar
som enligt alla konventioner bör få komma till oss
av humanitära skäl. Dessa konventioner har vi
hittills följt. Det vore intressant att få veta om
regeringen har ändrat policy.

Sverige har, trots att det är ett litet land, varit
ganska drivande i dessa frågor på det
internationella planet. Vi har ofta framställts som
starka och tuffa. Därför är det viktigt att vi inte utan
debatt förändrar vår politik. Det är viktigt att få
reda på vad regeringen anser i dessa frågor. Vilka
krav ställer Sverige på den kommande och
eventuellt gemensamma flyktingpolitiken? Ställer
vi upp på de krav som ställs inom EG? Eller
kommer vi att ställa krav på att EG förändrar sin
nuvarande syn på flyktingpolitiken?

Anf. 87 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Fru talman! Maud Björnemalm,
utskottsmajoritetens talesman, har naturligtvis
många frågor att besvara. Jag kan inte begära att få
svar på alla mina frågor, och än mindre kan jag
begära att vi alla får svar på samtliga frågor. Men
låt mig ändå upprepa min fråga, om
socialdemokraterna nu är beredda att lätta något på
den rigorösa inställningen till begreppet
invandring. I arbetsgruppens idérapport sägs
följande: Den nuvarande tillämpningen av gällande
reglerna -- en arbetskraftinvandring av ca 200--300
personer -- är uppenbarligen alltför rigid för att
tillfredsställa de behov som i vart fall i framtiden
kan uppstå. -- Jag upprepar min fråga: Är ni
beredda att tänka om något? Det sägs nämligen
också i rapporten, att under begreppet
asylsökande, dvs. människor som skall till
förläggningar och uppta hela apparaten, som vi
ibland tycker har urartat till att bli alltför
byråkratisk, döljer sig uppenbarligen ganska
många som i stället skulle kunna komma in genom
arbetskraftsinvandring. Det tycker jag skulle ge ett
mycket positivt tillskott till vårt land.

Mina värderade meddebattörer är alltför
pessimistiska i sin syn på frågan om en
harmonisering av flyktingpolitiken i Europa. Det är
naturligtvis mycket viktigt att vi deltar i den här
diskussionen, och just därför är det också angeläget
att vi säger ja till Europa. Då får vi på ort och ställe
vara med och påverka.

De regler som vi ställer upp måste ge klara
anvisningar om vilka som är flyktingar. Flyktingen,
dvs. en människa som i sitt hemland har blivit
förföljd på grund av ras, religion och av andra
orsaker, skall givetvis få en fristad i Sverige; det
ställer vi alla upp på. Men vi skall naturligtvis delta
i diskussionerna i EG kring dessa frågor och kunna
säga ifrån. Jag är optimist och tror att vi kommer
att lyckas väl.

Det har diskuterats huruvida fattigdom skall kunna
ligga till grund för flyktingskap. Självklart skall den
kunna göra det. Frivilligorganisationerna är inte
eniga om att så inte skulle vara fallet. Vissa
organisationer ser negativt på fattigdom som grund
för flyktingskap, medan andra organisationer, som
har kunskaper om människors fattigdom och
behovet av bistånd, säger att det är på tiden att vi
för in just begreppet fattigdom som en viktig orsak
till flyktingskap.

Anf. 88 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:

Fru talman! Det har ställts många frågor till mig. I
likhet med Gullan Lindblad tycker jag att somliga
här är alltför pessimistiska. Maria Leissner
exempelvis ser enligt min mening bara
svårigheterna och inte möjligheterna.

Alla människor som söker sig till Sverige och
Europa är faktiskt inte flyktingar. De är det inte
enligt FNs flyktingkommission. Därför har jag,
Maria Leissner, förespråkat en ny immigrations-
och flyktingpolitik inom ramen för vilken en viss
invandring tillåts. Det vill jag också ha sagt till
Marianne Samuelsson, som tyckte att jag talade till
skydd för oss själva. Jag förespråkar alltså att en
viss invandring skall tillåtas. Det framgår också av
de direktiv som regeringen har lämnat när det gäller
att se över den svenska invandrar- och
flyktingpolitiken. En viss arbetskraftsinvandring
skall också tillåtas, Gullan Lindblad.

Anf. 89 MARIA LEISSNER (fp) replik:

Fru talman! Vi förespråkar en ny immigrations-
och invandringspolitik, säger Maud Björnemalm.
Det låter naturligtvis som en utomordentligt
intressant signal att man funderar på att tillåta en
viss invandring av, som jag tolkar det,
arbetsmarknadsskäl. Men på det europeiska planet
för man såvitt jag kan se inte den här politiken.
Eller står man verkligen för den typen av förslag på
det europeiska planet? Om det vet vi ingenting.
Precis som Jan-Olof Ragnarsson sade har den
svenska riksdagens ledamöter liksom de offentliga
debattörerna en utomordentligt dålig insyn i vad
som egentligen diskuteras när regeringen sätter sig
ned med sina kolleger i andra regeringar i Europa
för att dra upp riktlinjerna för den gemensamma
asyl- och immigrationspolitiken. Det är en mycket
stor brist, och frågetecknen kommer att kvarstå
ända till dess att vi får exakt information av vad
regeringen har för sig vid dessa samtal.

Jag är för Europa och mycket positivt inställd till ett
svenskt uppgående i EG så småningom, förutsatt
att den nuvarande utvecklingen fortsätter i
Östeuropa. Men i Europa finns det olika krafter att
arbeta tillsammans med. Vi kan verka tillsammans
med de människor som är rädda för invandrare och
flyktingar. Vi kan också verka tillsammans med
dem som med viss kraft uttrycker sina åsikter, som
verkligen vill föra en generös flyktingpolitik och
som kritiserar överenskommelser som tvingar
flygbolag att avvisa asylsökande, vare sig deras skäl
för att få asyl är starka eller inte. Det är människor
som framför kritik mot användande av
aviseringsregler som ett medel att avvisa flyktingar
som vill komma in i ett visst land. Dessa krafter vill
folkpartiet samarbeta med i Europa. Vi är
övertygade om att Sverige skulle kunna få till stånd
en bättre europeisk och gemensam flyktingpolitik
än den som förs för närvarande. Det är en av de
viktiga uppgifter som vi har framför oss när vi nu
obönhörligen kommer att fungera i ett allt större
alleuropeiskt sammanhang.

Jag skulle då vilja återigen fråga Maud
Björnemalm: Hur är det med regeringens vilja att
skydda de facto-flyktingarna? Är man beredd att
verka för en europeisk konvention eller någon
annan rättslig historia som skulle kunna slå fast just
de facto-flyktingarnas rätt till skydd?

Och hur är det i Sverige? Hur kommer det att bli
med den svenska lagstiftningen? Kommer denna
grupp av flyktingar, som faktiskt har
utomordentligt starkt behov av skydd, även i
fortsättningen att utestängas, eller kommer dessa
flyktingar att få stanna i Sverige?

Anf. 90 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:

Fru talman! Maud Björnemalm säger att vi som
ifrågasätter och är kritiska mot den flyktingpolitik
som håller på att lagfästas i EG-länderna har en
pessimistisk syn. Jag vill säga tvärtom, att vi har en
optimistisk syn på att människor från länder i och
utanför vår världsdel fritt skall kunna resa i Europa,
att det inte skall byggas nya europeiska fästningar.

Det vore intressant att höra om Maud Björnemalm
i den sista repliken tar avstånd från vad Anders
Wenström på arbetsmarknadsdepartementet säger
i LO-tidningen, nämligen att han hoppas att
Sverige skall ansluta sig till EG-ländernas nya
regler vad gäller asylrätt. Det kommer ju att leda
till en oerhört destruktiv syn på människor, på
Europa och på Sveriges möjligheter i ett framtida
Europa.

Det är intressant att höra här från talarstolen: Tar
Maud Björnemalm avstånd från de här uttalandena
från arbetsmarknadsdepartementet? Annars är det
ju risk för, som jag sade i min förra replik, att
Sverige smygvägen, utan att det diskuteras vare sig
här i riksdagen eller i massmedia, ansluter sig till
EGs asylregler. Det är oerhört viktigt att få ett
klarläggande, och Maud Björnemalm har möjlighet
nu att ta avstånd från vad som har sagts från
arbetsmarknadsdepartementet.

Anf. 91 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:

Fru talman! Ja, Maud Björnemalm, du sade att vi
var så negativa i vår syn på Europa och
flyktingpolitiken. Menar du med detta att du och
regeringen ser positivt på EGs flyktingpolitik,
eftersom ni inte vill framföra någon kritik alls? Jag
fick inget svar på frågan om det finns några signaler
från regeringen, om den ser negativt eller positivt
på EGs flyktingpolitik.

Du sade att det finns ingen gemensam
flyktingpolitik i Europa och att det behövs en
sådan. Men samtidigt måste du lika väl som jag vara
medveten om att EG med sina nya gränser och
gemensamma tullmurar, passkontroll osv.
självklart kommer att ha en gemensam
flyktingpolitik. Det kommer ju inte att fungera i ett
nytt gemensamt område, om man inte också har en
gemensam flyktingpolitik.

De signaler vi hittills har fått från EG-håll är väl
inte speciellt positiva för flyktingarna. Jag undrar
litet grand hur regeringen tänker driva politiken i
förhållande till detta och vilka krav man ställer.
Sverige är väl inte precis värdelöst, utan vi har
mycket som är positivt både för oss själva och för
många andra. Jag tycker att man skall framhålla
ganska starkt i sina förhandlingar med andra länder
att vi också har möjligheter att ställa krav och inte
bara automatiskt rätta oss efter vad andra tycker
och vill i de här frågorna.

Anf. 92 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:

Fru talman! Jag sitter ju inte i regeringen, så jag
vet faktiskt inte vad regeringen diskuterar. Men jag
vet att Sverige är aktivt i europeiska sammanhang
och att det är Sverige som har tagit iniativet till de
s.k. konsultationer som hålls mellan UNHCR och
de femton västländerna.

Maria Leissner vet mycket väl vilka regler som för
närvarande gäller i fråga om de asylsökande och
flyktingarna, dvs. de som får asyl i Sverige är de
som är flyktingar enligt FN-konventionen och de
som har ett starkt skyddsbehov.

Sedan till Jan-Olof Ragnarsson. LO-tidningen i
all ära, men jag gör inga uttalanden eller tar någon
ställning till sådant som grundar sig på en
tidningsintervju.

Marianne Samuelsson frågade om jag är positiv
eller negativ till EGs flyktingpolitik och Sveriges
ställning där. Jag är positiv därför jag är övertygad
om att Sverige har möjligheter att påverka den
europeiska flyktingpolitiken.

Förste vice talmannen anmälde att Maria Leissner,
Jan-Olof Ragnarsson och Marianne Samuelsson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte
ägde rätt till ytterligare repliker.

Social frågor m.m.

Anf. 93 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m):

Fru talman! När sociala frågor eller kvinnorna och
Europa diskuteras, skymtar ibland en viss
mytbildning. Det finns anledning att peka på en del
fakta, så att inte gamla ingrodda föreställningar
ligger till grund för en debatt som är så avgörande
för välfärden som vårt förhållande till Europa.

Kvinnors välfärd påverkas ofta av om det finns
faktisk möjlighet att fritt välja i det svåra dilemmat
barn/yrkesliv och om det över huvud taget är
möjligt att enligt egna önskemål förena ett aktivt
ansvarstagande föräldraskap med önskad
yrkesverksamhet. Viktigt är naturligtvis också om
det i realiteten föreligger lika möjligheter till lika
lön.

De debattörer som skildrar Europa i svart och
Sverige i vitt befinner sig långt borta från dagens
verklighet. Snarare är det så att vissa
välfärdssystem är överlägsna i ett land och andra i
ett annat.

Den familjepolitik som ger föräldrar möjlighet att
ge sina barn den vård, omsorg och tid de känner att
barnen behöver är väl utvecklad i länder som
Frankrike, Belgien och i viss mån Tyskland, en
familjepolitik som i allmänhet löper upp till dess att
barnen studerat färdigt och flugit ur boet. Sverige
däremot har en mer utvecklad föräldraförsäkring
för små barn och ett system som stimulerar eller
tvingar till förvärvsarbete i större utsträckning än i
många andra europeiska länder. Men även i t.ex.
Tyskland och Österrike finns ett års
föräldraledighet.

Det svenska pensionssystemet har europeiska
konkurrenter som har fördelar framför det svenska
systemet. Tryggheten vid arbetslöshet och sjukdom
ser litet olika ut i Europa men finns i olika former.
Vilket system som är att föredra beror ofta på
individens situation.

Generellt kan nog sägas att Sverige vad gäller
transfereringssystemen befinner sig i mitten,
sannolikt på den övre halvan. Vi har bra
försäkringssystem, men de ligger inte i egen
divison. Karaktäristiskt för dem är att de är
storskaliga, byråkratiska och monopoliserade. EGs
försäkringslösningar ger ofta bättre utrymme för
enskilda behov, något som Sverige är i skriande
behov av. Vi moderater har insett att Sverige här
har inspiration att hämta.

Den kvinnliga förvärvsfrekvensen är högre i
Sverige än i Europa. Statistiken må dock tas med
en nypa salt, eftersom Sverige till skillnad från
jämförelseländerna räknar in alla föräldrar som är
föräldralediga. Dessa är så pass många att
statistiken förändras påtagligt, om vi skulle räkna
som i Europa. Rensar vi statistiken, blir
skillnaderna inte så stora, och Sverige och t.ex.
Kanada ligger då relativt lika. Två tredjedelar av
OECD-länderna har en kvinnlig förvärvsfrekvens
på över 50 %.

Gemensamt för de västeuropeiska länderna är att
den kvinnliga förvärvsfrekvensen ökar. Överallt
förvärvsarbetar kvinnor alltmer, men utvecklingen
sker i litet olika takt, bl.a. beroende på från vilken
utgångspunkt man startat och vilka stimulans-
respektive tvångseffekter som finns i
socialförsäkringssystemen. Inte alla länder har haft
det tvivelaktiga nöjet att ha en så inflytelserik
person som Alva Myrdal, som så påtagligt
prioriterade yrkeslivet framför barnen. Den sociala
ingenjörskonsten har inte tillåtits göra sådana
ingrepp i familjelivet som i vårt land; givetvis med
undantag för Östeuropa.

De svenska kvinnorna har extremt långa totala
arbetstider. Franska och västtyska kvinnor avlastas
visst dubbelarbete genom de bidrag resp.avdrag för
barntillsyn som ofta används för tillsyn i hemmet.
Här inkluderas vanligen visst hemarbete.

Svenska kvinnor finns i en förvånande konform
arbetskår med ett fåtal yrken, i liknande lönelägen
och med få toppositioner. De svenska kvinnorna
utgör en bred bas och har relativt låga löner, ofta på
monopoliserade marknader med små möjligheter
att höja lönerna genom att byta arbetsgivare. En
enda svensk kvinna är VD i ett börsföretag. I
Frankrike är de många fler.

Europa har redan fått en positiv inverkan på
möjligheterna till högre löner för svenska kvinnor
genom den Europaanpassning som nu planeras vad
gäller jämställdhetslagen. EG har, liksom vi, en
mängd program för att öka jämställdheten på
arbetsmarknaden. Men när det kommer till styck är
det oftast klorna i lagstiftningen som är avgörande.
Där ligger EG än så länge före oss. Men en ändring
är under utarbetande, även om den inte når ända
fram till EG-kvinnans rätt att själv kunna gå till
allmän domstol och kräva samma lön som en
likvärdig man på samma arbetsplats. Det är ändå
mycket glädjande att Sverige är på väg att ta ett steg
i rätt riktning, mot den tuffare
jämställdhetslagstiftning som finns inom EG.

Statsvetare har visat att de som får kunskap om EG
blir EG-positiva. Särskilt kvinnorna värderar om.
De inser att många områden inom EG ligger mer i
linje med kvinnornas intressen, matpriserna t. ex.
Rättshjälpens utformning är ett annat mycket
tydligt exempel på att Europas kvinnor har större
ekonomisk trygghet än de svenska.

Viss domvärjo kommer under alla omständigheter
att ligga inom EG. Varför skall då inte svenska män
och kvinnor ha rösträtt där? Inte minst för
välfärdens skull måste vi ansöka om medlemskap.
Det har 83 % av landets
kommunstyrelseordförande insett. Jag är
övertygad om att denna kammare, bl.a. med
kvinnornas hjälp, kommer att bli lika klok.

Anf. 94 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp):

Fru talman! Mycket talar för att det skulle vara en
fördel för Sverige att bli medlem i EG. Det skulle
bl.a. ge oss möjligheter att verka internationellt för
en gynnsam ekonomisk utveckling och en utbyggd
social välfärd. Det finns också områden inom den
sociala sfären där EG-länderna ligger bättre till än
Sverige. Där skulle vi kunna stimuleras till
förbättringar via EG.

Ett medlemskap innebär ju att vi blir bundna till
beslut som fattas inom gemenskapen. På ett
område skulle det kunna bli en förödande effekt på
folkhälsan, om vi inte kan bevara vår
handlingsfrihet: det alkoholpolitiska området. I
mitt inlägg skall jag ta upp tre hörnstenar i vår
svenska alkoholpolitik: alkoholbeskattningen,
gränskontrollen och monopolet.

Höga alkoholpriser är det effektivaste medlet på
kort sikt för att pressa ned alkoholkonsumtionen.
På den punkten tvekar inte alkoholforskarna. Det
är därför livsviktigt att vi vid en eventuell
anslutning till EG får behålla friheten när det gäller
alkoholpriserna.

1987 kom som bekant EG-kommissionen med ett
förslag som för Sveriges del skulle motsvara en dryg
halvering av nuvarande priser. Reaktionen från
några medlemsländer blev lyckligtvis så kraftig att
kommissionen måste komma med ett nytt förslag. I
stället för harmonisering föreslår man en
miniminivå för dryckesskatten. Det är naturligtvis
en klar förbättring.

Men dessutom föreslår man att det skall fastslås ett
mål för beskattning ungefär i nivå med 1987 års
förslag. Det förslaget är synnerligen oroande. Om
medlemsstaterna vill ändra skatterna får de inte
avlägsna sig från det målet. För oss, som av
hälsopolitiska skäl har en hög skatt, skulle den enda
tillåtna förändringen vara att sänka den skatten.

Det mål som EG-kommissionen föreslår ligger
ungefär på dagens prisnivå i Tyskland. Där har man
ungefär dubbelt så hög alkoholkonsumtion per
invånare som vi har i Sverige. I Sverige är
konsumtionen 5,4 liter och i Tyskland 10,6 liter.

Jag vill fråga representanten för regeringspartiet
om EG-kommissionens förslag verkar acceptabelt
eller om man inom det socialdemokratiska partiet
är beredd att med kraft hävda ståndpunkten att
beskattningsrätten för alkohol måste finnas kvar av
hälsopolitiska skäl.

En fungerande gränskontroll är ett måste om
differentierade skatter skall få någon effekt.
Danmark, som har den högsta alkoholskatten
bland EG-länderna, har fått dispens från kravet på
fri införsel hittills. Men kommissionen har hårt
drivit linjen att dispensen skall väck. EGs
''skatteminister'', madame Scrivener, betonade vid
ett möte med Europaparlamentets ekonomiska
utskott att det bara var Danmark bland de tolv
medlemsländerna som ville ha kvar
gränskontrollen för införsel av alkohol. Hennes
budskap var att Danmark kommer att få ge med
sig.

Vad tycker socialdemokraterna om detta? Vilken
strategi har man för att bevara gränskontrollen?
För man håller väl med om att höga alkoholpriser
inte får den avsedda effekten att minska
konsumtionen om man fritt kan skyffla sprit över
gränserna. Det har visats tydligt i t.ex. USA och vid
gränsen mellan Danmark och Västtyskland. En
fjärdedel av det vin som konsumeras i Danmark
kommer från Tyskland.

Det svenska alkoholmonopolet kom till av och
motiveras enbart med hälsopolitiska skäl. Enligt
Romfördragets 36 § kan importrestriktioner godtas
bl.a. om motivet är skydd för människors hälsa och
liv. Det borde kunna åberopas för ett bevarat
alkoholmonopol.

Sverige tjänar stora pengar på monopolföretaget
Vin  &  Sprits utlandsförsäljning av Absolut Vodka
till bl.a. EG-länderna. Jag såg i dag att man på två
år har tiodubbblat exporten till Grekland, med
marknadsföringsmetoder och reklammetoder som
är förbjudna i Sverige. Jag har mycket svårt att tro
att EG-förhandlarna skall lyckas övertyga om att
det svenska monopolet enbart är till för att främja
hälsan, så länge vi inte har samma etiska regler vid
försäljning utomlands som inom Sverige. Hur har
regeringen tänkt sig att vi skall kunna tacka nej till
vinöverskottet i Sydeuropa så länge vi använder
vårt statsmonopol till en marknadsföring i EG-
länderna som är så oetisk att den har förbjudits i
Sverige?

Tycker regeringspartiet att det är viktigt att
monopolet bevaras och vilken strategi har man i så
fall tänkt sig för att göra det kravet trovärdigt?

Hittills har regeringen haft en mycket låg profil när
det gällt att lyfta fram de alkoholpolitiska frågorna
i integrationsarbetet. Av 23 arbetsgrupper tillsattes
t.ex. sist av alla och sent omsider en arbetsgrupp för
hälso- och socialpolitiska frågor.

Jag vill till sist fråga: Är socialdemokraterna
beredda att föra in alkoholfrågan som en viktig del
i diskussionerna kring ett närmande till EG?

Anf. 95  GUNILLA ANDRÉ (c):

Fru talman! Hur kommer ett närmande till EG att
påverka svenska kvinnors situation? Jag har under
senare år ställt den frågan till olika sakkunniga.
Svaren har varierat. Exempelvis har man svarat att
EG huvudsakligen handlar om handelspolitik och
inte är något som berör kvinnor eller att EG är bra
för alla och därför också är bra för kvinnor.

Av svaren och ansiktsuttrycken att döma har min
frågeställning överraskat. EG-frågan har hittills
mestadels diskuterats abstrakt i tekniska och
ekonomiska termer. Hur kvinnors livsvillkor
kommer att förändras har inte varit intressant.
Därför har vi centerkvinnor drivit kravet att en av
alla arbetsgrupper som regeringen har tillsatt i EG-
frågan skulle analysera vad EG kommer att
innebära för kvinnorna i Sverige. Jag beklagar att vi
inte har nått resultat. Skulle det komma fram alltför
brännbart stoff, månne?

Jag tycker att det är dags att tala klarspråk i EG-
frågan. Kvinnorna måste få reda på vad som väntar
dem. Vilket öde går vi till mötes? Var finns de
socialdemokratiska kvinnorna i EG-frågan? Den
socialdemokratiska kongressen hade ingen debatt.
Varför? Beror det på ointresse, på att LO
bestämmer eller på att alla socialdemokrater redan
vet allt om EG?

EG är tillskapat av män för män. Det är män som
på grund av starkt inflytande från den romersk-
katolska kyrkan uppvisar en helt annan kvinnosyn.
Mannen är skapelsens krona, och kvinnans uppgift
är att se upp till och putsa denna dyrgrip.

Det mansvälde som finns i EG-länderna avspeglar
sig bl.a. i parlamentens kvinnorepresentation.
Enligt IPUs senaste statistik har exempelvis
Frankrike och Storbritannien ca 6 %, Portugal 7
och Belgien 8 % kvinnor. Högst ligger Danmark
med 30 %. Detta kan jämföras med Sverige, som
har 38 %.

Även inom EG-organisationen är
mansdominansen förkrossande. I EG-
kommissionen -- ett slags regering -- sitter 15 män
och 2 kvinnor. Institutionen som har minst makt,
parlamentet, har flest kvinnor, 18 %.

Givetvis säger inte kvinnorepresentationen allt.
Men om kvinnors värderingar och krav skall få
genomslag, måste det finnas kvinnor som för fram
och driver dessa.

EGs inre marknad blir världens mest köpstarka.
Näringslivet kan och måste satsa på stordrift som
aldrig förr. De fyra friheterna är det viktigaste
medlet för att skapa ekonomisk tillväxt.
Centralisering, stora enheter, snabba
omställningar, stor rörlighet, hög teknologi och
högt tempo blir alltmer framträdande. Den som är
starkast favoriseras. Det är inte kvinnorna.

Investeringarna kommer att göras där
kostnadsnivån och miljökraven är lägst. En studie
gjord av EG-kommissionen 1988 visar att
näringslivet använder följande medel för att öka
lönsamheten:

* automatisering

* flyttning till lågkostnadsland

*  ökat säsongsarbete, deltid, obekväm arbetstid

* underleverantörer, hemarbete.

Med denna inriktning är det lätt att förutse
kvinnornas lott. De kan förvänta sig hög
arbetslöshet, obekväma arbetstider, ohälsosamma
arbetsmiljöer och dåliga löner. I EG-landet
Danmark har de låga lönerna, dvs. kvinnolönerna,
redan sänkts.

Om Sverige skall leva upp till de fyra friheterna
måste bl.a. vissa skatter och avgifter sänkas. Det
betyder minskade statsinkomster. Vilka kommer
att drabbas? De starka eller de svaga? Kvinnor eller
män? För Danmarks del rör det sig om 40 miljarder.

Det finns, exempelvis inom skatte- och
socialförsäkringssystemen, betydelsefulla
skillnader mellan vårt land och EG-länderna när
det gäller kvinnor. Kommer vi att tvingas backa
femtio år?

Frågetecknen hopar sig.

Anf. 96 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m)
replik:

Fru talman! Det fanns mycket i Gunilla Andrés
anförande som jag skulle kunna stämma in i, dock
inte allt. Jag har en betydligt mer EG-positiv syn än
vad Gunilla André har.

När det gäller representationen håller jag
naturligtvis med Gunilla André. Det är självklart att
vi i Sverige skall hjälpa våra systrar ute i Europa
och driva på och se till att kvinnorna får en betydligt
bättre och högre representation i de olika EG-
organen. Det är självklart, och jag tror också att vi
kommer att kunna göra det. Detta handlar om en
utveckling i fråga om synen på familjen som har
gått fortare i vårt land än vad den har gjort där ute.
Jag tror att vi kan hjälpa till på det området, och
denna utveckling är också på gång i andra länder.

Gunilla André glömde en sak, nämligen att
kvinnolönerna i Sverige inte kommer att bli särskilt
höga om vi inte klarar vår tillväxt. Utan tillväxt
kommer alla dessa kvinnor som jobbar i den
offentliga sektorn inte alls att få se sina löner öka,
utan de kommer att få se sina löner sjunka. Vi är
tvungna att se till att vi klarar tillväxten i vårt land,
och det gör vi inte utan medlemskap i EG.

Anf. 97 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:

Fru talman! Charlotte Cederschiöld säger att vi
skall hjälpa våra systrar inom EG-länderna på
kontinenten. Jag har hört det där förut. Det är klart
att vi skall försöka hjälpas åt, men jag ser framför
mig en bild av hur de svenska kvinnorna först måste
arbeta mycket hårt för att flytta fram positionerna
här i vårt land och sedan också måste ner och hjälpa
till med att flytta fram positionerna i EG-länderna.
Det blir jobbigt!

I sitt huvudanförande hänvisade Charlotte
Cederschiöld till att 84 % av
kommunstyrelseordförandena var positiva till EG.
Min fråga blir då: Hur många av dem är kvinnor?

Om jag fattade det hela rätt skulle vi behöva ha ett
medlemskap i EG för att kvinnolönerna skulle
stiga. Jag ser det inte riktigt på det sättet. Man kan
också se det så att företagen, för att kunna leva upp
till de krav som EG-länderna ställer, måste ge sig
söderöver för att bringa ned kostnaderna. Och då
finns det kanske inte så många jobb kvar här i
Sverige i alla fall. Jag tycker därför inte att det
argument som Charlotte Cederschiöld här kommer
med är bra.

Anf. 98 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m)
replik:

Fru talman! Det framgick inte av den statistik som
i går visades på TV hur många av
kommunstyrelseordförandena som var kvinnor.
Det skulle varit intressant att veta det, men det
framgick inte. Vi vet ju att de flesta med all
sannolikhet är män. Vi vet också att det trots allt
har blivit fler och fler kvinnor i
kommunledningarna, bl.a. har en hel del kvinnor
kommit in bland kommunalråden.

Man kan inte ta hela resan i ett enda steg, men vi
flyttar ju fram positionerna. Om det nu är så illa
inom EG som Gunilla André vill framställa det --
jag håller med om att siffrorna är dåliga -- blir det
faktiskt inte bättre om vi inte gör någonting. Jag
tror att vi kan flytta fram positionerna.

Man har i två statsvetenskapliga undersökningar
konstaterat att kvinnor blir mer positivt inställda
när de får mer information om förhållandena i EG.
Det faktum att det är fler män som är
kommunstyrelseordförande tror jag inte gör att de
är mer positiva till EG. Det är snarare så att de är
mer medvetna om den ekonomiska situationen i
kommunen och förstår hur viktigt det är med
tillväxten, och det gör att de är positiva till EG.

Anf. 99 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:

Fru talman! Charlotte Cederschiöld säger att om
bara människorna får information så blir de
positiva. Jag undrar vilken information det är som
gör dem så oerhört positiva. Jag har i varje fall inte
fått klart för mig vilka konsekvenser ett närmande
till eller medlemskap i EG skulle få de svenska
kvinnorna, och jag tror att det är väldigt många
kvinnor som liksom jag inte har den informationen.
Det är därför som vi centerkvinnor har drivit kravet
att en av alla dessa arbetsgrupper i
regeringskansliet skulle se över de här frågorna och
se till kvinnoperspektivet i EG-frågan. Jag beklagar
mycket att vi inte har fått till stånd den gruppen.

Förste vice talmannen anmälde att Charlotte
Cederschiöld anhållit att till protokollet få
antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare
replik.

Anf. 100 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag tycker att detta var ett mycket
intressant replikskifte som sade en hel del om vilka
olika utgångspunkter vi har som kvinnor när vi ser
på EG-frågan.

Det var mycket uppfriskande och befriande att
höra Gunilla Andrés inlägg, och jag inser att
centerkvinnorna och vänsterpartiet har en
betydande enighet i dessa frågor. Jag skulle önska
att hela centerpartier var lika entydigt som Gunilla
André har varit här och också ställt sig bakom
vänsterpartiets motionskrav att det skulle tillsättas
en arbetsgrupp som skulle se på konsekvenserna
för kvinnor. Men det är möjligt att den motionen
inte är behandlad ännu. Vi kanske kan göra
gemensam sak här i kammaren under hösten och
hoppas på resultat.

Jag tror, precis som Gunilla André, att den här
frågan är oerhört viktig för oss kvinnor -- inte minst
för oss kvinnor som arbetar inom offentlig sektor.
Vi kvinnor är beroende av en fungerande offentlig
sektor för att vi arbetar där, för att vi behöver
utnyttja den, för att vi är beroende av en
fungerande barnomsorg, för att vi är beroende av
en fungerande äldreomsorg, för att vi vill känna oss
trygga och veta att våra barn får mat i skolan --
ordentlig mat som de inte skall behöva betala för --
och för att vi skall veta att våra barn har ett bra fritis
att gå till efter skolan osv.

Det sociala välfärdssystem som finns i Sverige med
en generell sociallagstiftning som grund bygger på
att socialpolitiken finansieras med skattemedel.
Det är en modell som skiljer sig väsentligt från hur
det ser ut i EG-länderna.

Den beskrivning som Charlotte Cederschiöld gav
av detta glansens EG och hur bra det skall bli för
kvinnorna haltar betänkligt, det måste jag säga. Jag
tror att just bristen på saklig information gör att så
många kvinnor säger sig vara positiva till EG.

Charlotte Cederschiöld tog upp frågan om
livsmedelspriserna. Vilken information om
livsmedlen har man fått? Jo, det står i tidningarna
att om vi blir medlemmar i EG får vi bättre
livsmedel. På EFTA-delegationens s.k. hemliga
möten fick vi i förra veckan besked om att
livsmedlen i två fall var av bättre kvalitet, bättre
varudeklarerade i EG-länderna än i Sverige. Det
handlade om choklad och mineralvatten. I övrigt
var det inte mycket beställt med garantier
beträffande lägre priser och bättre kvalitet på
livsmedel. Det handlar inte om detta utan det är
fråga om hela andra saker när det gäller priserna på
livsmedel.

Charlotte Cederschiöld tar på samma sätt upp att
förvärvsfrekvensen är hög i Sverige. Men, säger
hon, vi kvinnor har dåliga löner och långa
arbetstider och arbetar inom vårdyrken osv.
Javisst. Men om detta är någonting som oroar
moderaterna förstår inte jag varför ni inte är
positiva till t.ex. sex timmars arbetsdag. Varför är
ni inte positiva till stopp för löneökningar till
höglönegrupper och påslag för låglönegrupper?
Varför är ni inte positiva till att lagstifta om en
utbyggd barnomsorg? Allt detta är saker som skulle
göra att livet blev lättare för oss kvinnor, framför
allt för oss ensamstående kvinnor. Detta är, enligt
vad jag kan förstå, inte någonting som ingår i
moderaternas världsbild. Det ingår inte heller i den
debatt som förs om hur dessa frågor skall hanteras
inom EG, av det enkla skälet att man säger att detta
inte ingår i harmoniseringen och EG-anpassningen.
Det är tyvärr också det svar som man får när man
försöker att få ansvarigt statsråd att svara på dessa
frågor. Det ingår inte i förhandlingarna -- och med
detta skall man bli lugnad. Jag menar att det är
precis tvärtom. Man blir ytterligt oroad, eftersom
man vet att socialpolitiken och familjepolitiken
bygger på hur vi har det med vår skatte- och
finanspolitik.

Vi vet att det redan i dag har skett en harmonisering
av den svenska skattepolitiken. Man går ifrån en
progressiv inkomstbeskattning till en större
utjämning, man har punktskatter och indirekta
skatter. Vi vet i dag att när vi har harmoniserat våra
skatter med nivån inom EG kommer vi att befinna
oss i en situation där det fattas mellan 30 och 40
miljarder kronor i statskassan. Vi att vara tvungna
att harmonisera vare sig vi fattar beslut om det eller
inte eftersom marknadskrafterna kommer att
fungera i den riktningen. Det går inte att här i
Sverige ha högre priser på saker om man kan köpa
billigare på andra sidan gränsen. Skatterna
kommer med självklarhet att harmoniseras utan att
vi behöver fatta beslut om det. Också jag har ställt
mig frågan: Vad gör vi då? Vad tänker regeringen
göra då? Vilka frågor och vilka områden får då
stryka på foten?

I Danmark har man redan sett att det är inom den
sociala sektorn som nedskärningarna sker. Där är
man oroad när man ser att det blir försämringar när
det gäller barnomsorgen, äldreomsorgen,
utbetalningar av socialbidrag osv. Allt detta som i
Sverige och i de andra nordiska länderna bygger på
skattefinansiering, som är en generell
välfärdspolitik, är mycket illa ute i den EG-
anpassning som redan nu pågår. När vi blir
medlemmar, som moderaterna och folkpartiet vill,
har vi fullt ut frånhänt oss vår möjlighet att bedriva
en nationell välfärdspolitik.

Vi frånhänder oss på samma sätt -- vilket Ingrid
Ronne-Björkqvist tog upp -- möjligheten att
bedriva en nationell alkoholpolitik. Hon har
alldeles rätt i detta. I socialutskottet är vi alla djupt
oroade. Men det är bara två partier som sagt: Detta
går vi inte med på. Ni som accepterar dessa
konsekvenser, både när det gäller alkoholpolitiken
och socialpolitiken, är beredda att betala ett pris,
och det vore bra om detta deklarerades ibland.

Under detta anförande övertog talmannen
ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 101 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Fru talman! Gudrun Schyman är litet slarvig i
beskrivningen av vad jag sade. Det jag hänvisade
till var att Sverige inte är världsbäst. Jag sade att det
finns olika system och att vi i Sverige på vissa
områden är bättre och på andra områden sämre.
Men Sverige är inte världsbäst på allting och EG
sämst på allting.

Gudrun Schyman tycks tro att det bara är i Sverige
som man kan tänka de allra största tankarna, och
det utan undantag, och att inte någon någonstans i
ett annat land skulle kunna tänka någon bra tanke.
Vi moderater tror faktiskt att man kan det och att
det kan vara värt att sätta sig in i vad man tycker
och gör även i andra länder.

Jag talade heller inte om kvaliteten på maten -- den
diskussionen har jag aldrig tagit upp. Jag talade om
EG-priserna, eftersom jag trodde att de flesta här i
kammaren kände till att restaurangerna
häromdagen serverade mat till EG-priser, vilket
naturligtvis gav gemene man en uppfattning om
kostnaderna för maten inom EG.

Jag vill åter kort bara konstatera att information i
alla andra sammanhang brukar -- i varje fall ofta
gör det -- leda till en mer nyanserad och många
gånger även till en mer positiv syn. Vid en
statsvetenskaplig institutionen, jag tror det var i
Uppsala, har det konstaterats att information -- all
möjlig information -- om förhållandena i EG har
lett till att kvinnor blivit mer positiva i sin syn på
EG. Det är ett faktum, resultatet av en utredning.

Anf. 102 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp) replik:

Herr talman! Ja, Gudrun Schyman, det finns en
stor skillnad mellan v och fp i synen på EG
generellt. Jag började mitt anförande med att
betona att vi tror att det finns väldigt många
fördelar. Jag tog upp ett problem som finns -- det
är vi oroade över i båda partierna -- men vi tror att
problem går att lösa bara man lyfter fram dem. Det
som jag framför allt är oroad över är att
regeringspartiet ännu inte har tagit i med kraft när
det gäller det problemet. Det tror jag att det går att
få socialdemokraterna att göra, om vi tillräckligt
intensivt ligger efter dem med blåslampan.
Problemet med monopolet går säkert alldeles
utmärkt att lösa om man kan ta itu med
vodkaexporten. Så är det också med de andra
punkter som jag tog upp: Tar vi itu med problemen
går det också att finna lösningar.

Anf. 103 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Charlotte Cederschiöld talade om att
det var EG-priser på restaurangerna. Visst -- jag är
medveten om det jippo som ägde rum häromdagen.
Jag stötte på en kommentar som jag tyckte var
ganska träffande. Det var några som då hade varit
ute på någon restaurang -- eller kanske på flera,
eftersom det var så billigt -- och som efteråt sade:
Ja ja, jag tror inte att det blir så billigt, för jag både
åt och drack dubbelt så mycket som jag brukar
göra. -- Det är kanske den effekt det skulle få helt
enkelt.

Vi är inte världsbäst, säger Charlotte Cederschiöld.
Jag tycker inte heller att Sverige är världsbäst på
allting, men jag har i min hand en skrift, som är
framtagen av Svenska
metallindustriarbetareförbundet, om Sverige, EG
och den sociala tryggheten -- en alldeles utmärkt
skapelse, som faktiskt innehåller fakta och inte är
en partsinlaga. Man gör där en genomgång av de
flesta sociala förmåner. Man går land för land
igenom sjukpenningen och
arbetskadeförsäkringen, och man tittar på
föräldrapenningen, barnbidragen, ålderspensionen
och arbetslöshetsersättningen. Skriften är mycket
pedagogisk och bra upplagd.

Sammantaget visar det sig att Sverige ligger i
särklass i topp. När det gäller sjukpenningen är
Sverige etta, när det gäller arbetskadeförsäkringen
är Sverige tvåa, när det gäller föräldrapenningen är
Sverige etta, när det gäller barnbidrag ligger
Sverige på fjärde plats, när det gäller
pensionsförsäkringar är Sverige etta och när det
gäller arbetslöshetsförsäkringar är Sverige tvåa -- vi
ligger kort sagt i täten.

Här har man också vägt in det faktum att de här
förmånerna tillkommer alla, vilket en stor del av de
förmåner som finns i EG-länderna inte gör; de är
kopplade till en anställning, dessutom till en
heltidsanställning. Står man utanför
arbetsmarknaden -- det är ju arbetskraftens fria
rörlighet som EG handlar om och inte om
människor i största allmänhet -- står man också
utanför en mängd av de sociala tryggheter som för
oss är en självklarhet.

För oss kvinnor betyder det väldigt mycket,
eftersom det ofta är vi som står utanför
arbetsmarknaden, eftersom det är vi som har
deltidsarbetena, eftersom det är vi som är beroende
av att just det sociala trygghetssystemet finns, för
att vi skall kunna få leva det hela liv som för de
flesta i dag är en självklarhet och kunna kombinera
föräldraskap med yrkesliv och gärna också vara
aktiva i den samhällspolitiska debatten.

Anf. 104 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! Jag instämmer helt med Gudrun
Schyman i att vi både skall vara yrkesaktiva och
delta i den samhällspolitiska debatten. Jag vill
tillägga att vi också skall ha möjlighet att ta hand
om våra barn och ge dem den tid som vi tycker att
de behöver.

Det var ju roligt att de personer som Gudrun
Schyman nämnde och som var på restaurang fick
äta dubbelt så mycket en gång i alla fall. Det är
faktiskt känt att svenskarna äter betydligt sämre än
invånarna i EG.

Tyvärr kan vi inte i ett sådant här replikskifte gå
igenom hela försäkringssystemet -- tiden tillåter
inte det. Men om man bara tittar på stödet till
barnfamiljerna i procent av disponibel inkomst
finner man att det i Belgien är 22,9 % och i Holland
18,9 %, medan Sverige landar på 13,9 %. Det är
alltså relativt dåligt på det området. Det är
barnbidraget som trasslar till det.

Jag vill ändå anföra ett citat om synen på
socialförsäkringssystemen i Sverige. Det är av den
socialdemokratiske kämpen Rolf Edberg, som i
Metallarbetaren skriver: Sverige är bra på välfärd
men inte enastående. Våra pensioner,
sjukpenningar och barnbidrag ligger under
genomsnittet i EG.

Anf. 105 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Vi kan naturligtvis inte hålla på och
slå varandra i huvudet med siffrorna i olika
broschyrer, Charlotte Cederschiöld. Jag
överlämnar gärna den skrift jag talade om. Den är
mycket tänkvärd, eftersom man där väger in också
andra aspekter på bidrag och försäkringar,
nämligen hur många som kan få förmånerna, hur
länge de varar och hur man skall kvalificera sig för
att få dem. Väger man in allt detta i stället för att
bara strikt jämföra siffrorna rakt av blir resultatet
det som jag talat om.

Jag håller med om att det kanske var roligt för de
personer som fick äta dubbelt så mycket. Värre är
det då med dem som kommer att dricka dubbelt så
mycket. Jag kommer att tänka på ett annat citat --
jag minns nu inte vem som gjort det uttalandet --
som lyder: Vi får ju spriten till halva priset, vi får
skrumplevern gratis, men vi får själva betala
sjukvården för den. Det är också en verklighet som
kanske ligger bakom hörnet i EG-anpassningens
tider.

Vad tror Charlotte Cederschiöld kommer att hända
när vi får den press inom sjukvården som vi vet
kommer att uppstå? Det är vetenskapligt bevisat att
en 50-procentig sänkning av alkoholpriserna ger en
50-procentig ökning av konsumtionen. Det finns
siffror på vad det innebär i akuta alkoholskador och
i kroniska alkoholskador, och det finns siffror på
vad det betyder för belastningen på sjukvården, en
sjukvård som redan i dag är i kris; man börjar tala
om prioriteringar: Är det verkligen så att den som
dricker skall få sin sjukvård på samma sätt som den
som inte dricker? -- Sådana diskussioner kommer vi
att komma in i.

Detta är en mycket stor och omfattande fråga, men
jag tror att de diskussionerna kommer att följa på
det faktum att vi får 40 miljarder i minskade
skatteintäkter. Jag kommer att med fladdrande
öron lyssna när regeringspartiets representant skall
tala om vad som kommer att hända i Sverige när de
skattemiljarderna försvinner.

Talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 106 ANITA STENBERG (mp):

Herr talman! I Sverige är den sociala välfärden
beroende av om man bor i Sverige. I andra länder
är den sociala välfärden beroende av om man är
anställd. Där är det anställningsförhållandet som
utgör försäkringsgrund.

Möjligheterna att få ett arbete över huvud taget,
lönen och de sociala förmånerna är naturligtvis
förknippade med varandra. Men för den som ställs
utanför arbetsmarknaden blir det stor skillnad
mellan att vara med i EG och att stå utanför. Att
vara med i EG är positivt eller kanske likartat med
nuvarande sociala förmåner för två tredjedelar av
invånarna i EG, men det innebär en klar försämring
för en tredjedel. Det gäller just den tredjedel som
redan utgör den svaga gruppen i samhället. Därför
vill miljöpartiet inte att Sverige går med i EG.

Sverige är det enda land där arbetsgivaren betalar
samtliga sociala avgifter. I andra länder delas
kostnaden mellan arbetsgivaren och den anställde.
Den anställde får komplettera med privata
försäkringar för att få sitt försäkringsskydd ordnat.
Företagen kan konkurrera om arbetskraften med
bättre försäkrings- och pensionsförmåner, men då
blir det naturligtvis frivilligt och en
förhandlingssituation.

Danska LO har tittat på löneomkostnaderna. Man
har utgått från 1987 års siffror och satt
löneomkostnaderna i Västtyskland till 100 och
sedan jämfört med några länder världen över. Här
är några siffror: Schweiz i topp med 100,1. Portugal
i botten med 16,3. Sverige ligger på 84,5. Det finns
många siffror, men jag hinner inte ta några fler.

EGs idé är ju fri rörlighet inom EGs tolv
medlemsländer och helst också inom de sex EFTA-
länderna för varor, tjänster, personer och kapital.

Innebär detta nu att t.ex. en fransk entreprenör kan
bygga den för oss i miljöpartiet så förhatliga
Öresundsbron med portugisisk arbetskraft? Räcker
det om han håller sig till minimibestämmelserna
vad gäller den sociala dimensionen?
Löneomkostnaderna ligger ju som sagt på 16,3 %
för portugisisk arbetskraft gentemot den danska
som ligger på 83,3 % eller den svenska på 84,5 %.

Dansk LO har sagt att Danmark måste ha rätt att
kräva att utländsk verksamhet i Danmark skall
hålla danska överenskommelser. Men den franske
ordföranden i EG, Jacques Delors, har i ett förslag
till kompromiss om den sociala dimensionen sagt
att danska LO inte kommer få sin vilja igenom. Om
detta kommer det att bli strid på kniven under 90-
talet inom EG.

Detta är ett resonemang som hotar den svenska
välfärden. Inte vill vi väl att företagen ute i Europa
skall komma hit och med hjälp av billig arbetskraft
och konkurrera ut den svenska arbetskraften på vår
egen hemmaplan? Vill socialdemokraterna det?
Detta resonemang är en av anledningarna till att
miljöpartiet inte vill att Sverige går med i EG.

En annan anledning är att när skatterna sjunker och
tullhindren försvinner kommer priserna på tobak
och alkohol att sjunka. Eftersom tobak och alkohol
förorsakar mycket stora utgifter både inom den
sociala sektorn och sjukvårdssektorn, det rör sig
om miljarder, måste vi för att hålla nere
sjukvårdskostnaderna minska det drogmissbruket.
I den tvingande situationen är tullar och skatter ett
instrument att få efterfrågan på drogerna att
sjunka. Dessutom behöver vi tullkontroll för att
möjligaste mån hindra narkotikasmuggling. Vi får
annars en ökande ström av billigare alkohol och
tobak in i landet. Här har vi ingen hjälp att vänta
från EG-anhängarna. Vinsten från försäljningen är
tydligen viktigare än människors hälsa och sociala
välbefinnande. Det tycker jag är skrämmande.

Enligt en expertrapport till EG-kommmisionen,
The Environmental Dimension, vilken som namnet
anger handlar om miljöfrågorna, sägs det att
lastbilstrafiken över gränserna förväntas öka
mellan 30 och 50 % på grund av den inre
marknaden. Det kommer att innebära att fler bilar,
mer avgaser och fler sjuka är det pris vi får betala
för att få en allt snabbare tillväxt i samhället. Då
kan vi alla genom utökade transporter skaffa oss
fler prylar och mer sopor, som det sedan krävs fler
transporter för att bli av med, ibland t.o.m. till
andra länder som t.ex. kvicksilverhaltigt avfall till
Spanien.

Vinsten med att tillhöra EG är en vinst för de stora
kapitalägarna i Europa, för de multinationella
jättarna och för storföretagen. Förlusten kommer
att drabba de svaga i samhället och försämra deras
ställning, dvs. de som redan i dag har svårt att
komma ut på arbetsmarknaden, t.ex. de
handikappade.

Därför skall Sverige inte gå med i EG. Därför skall
Sverige verka för ett enat Europa, som gäller hela
Europa, inte bara den utvalda rika delen av vår
väldsdel. Därför skall Sverige sluta medverka till
utsugning av u-länderna, sluta att medverka till att
dumpa vårt avfall i andra länder och sluta att
medverka till att tära på de av jordens resurser som
inte kan ersättas.

Sverige skulle kunna vara ett föregångsland. Det
har vi råd med.

Vill socialdemokraterna medverka till att den
sociala dimensionen blir med god insyn och utan
hemlighetsmakeri diskuterad här i riksdagen?

Anf. 107 KRISTINA SVENSSON (s)

Herr talman! Vad kommer ett EG-medlemskap att
innebära för Gittan som har kronisk ryggvärk och
går på omskolning? Den frågan ställdes nyligen i
tidningen Morgonbris med utgångspunkt i en
forskarrapport om kvinnor och EG. Den frågan
skulle jag också vilja ställa till dem som här i
kammaren förespråkar en snabb EG-anslutning.

Det finns mycket skrivet om den europeiska
gemenskapen. Men precis som Gunilla André
påpekade tidigare saknas det ett kvinnorperspektiv
i debatten.

Vad innebär gemenskapen för kvinnor i Europa?
Ja, bland de 18 miljoner arbetslösa är majoriteten
kvinnor och ungdomar.

Vad kommer den ökade rörligheten, som ofta
beskrivs som den stora EG-vinsten, att innebära för
kvinnorna? Ja, förmodligen att männen tvingas
flytta dit där jobben finns och att kvinnorna följer
med eller blir kvar hemma. Vi känner igen
situationen från 1950- och 1960-talens Sverige.

Fritt flytande kapital. Är det något som berör
kvinnor? Knappast, eftersom kvinnor sällan har
kapital.

Vad betyder EGs lockande och förföriska toner om
sänkta skatter för kvinnorna i Europa? Naturligtvis
hot mot den offentliga service som byggs upp av
skatterna -- barnomsorg, utbildning och vård.

Claude Cheysson, som har suttit många år i EG-
kommissionen, ser EGs inre marknad som en
katastrof för socialt svaga, de som inte gynnas av
den ekonomiska tillväxten. Hon säger att det
troliga är att fattigdomens feminisering kommer att
öka. Det betyder att bland de fattiga kommer en
allt större andel att utgöras av kvinnor -- samtidigt
som hela gruppen fattiga blir större. I dag lever 44
miljoner människor, 14 % av EGs befolkning,
under EGs fattigdomsgräns, och över hälften av
dem, 22 miljoner, är äldre kvinnor och ensamma
mödrar.

Man måste fråga sig om kvinnor och män har
samma möjligheter att utnyttja medlemskapets
fördelar. Man måste fråga sig hur det går för svaga
grupper som arbetslösa, hemarbetande, gamla och
sjuka i gemenskapens Europa.

De här frågorna har ett antal norska forskare ställt,
och de pekar framför allt på att merparten av det
arbete som kvinnorna i EG utför ryms inom
begreppet atypiskt arbete. Det som utmärker den
här sortens arbete är att de saknar
anställningsskydd och rättigheter i samband med
graviditet, förlossning eller sjukdom. De här
arbetena bygger på arbetskontrakt som är
begränsade till tid -- en form av projektanställning.
I de här jobben är kvinnorna naturligtvis
efterfrågade som arbetskraft för det är en
synnerligen billig lösning för arbetsgivaren.

Men allra svårast är det för de kvinnor som tar
legoarbete i hemmet. Det är kvinnor med småbarn,
och det är invandrarkvinnor. I England faller den
här formen av arbeten under begreppet fri
företagsamhet och befriar arbetsgivaren från både
socialt och ekonomiskt ansvar.

I England har de som arbetar mindre än 12 timmar
i veckan inget anställningsskydd. Det kan ta upp till
fem år innan deltidsanställda uppnår
anställningsskydd. System som ''hire and fire'' och
leasinganställningar förekommer ganska ymnigt.
Men det är ju allmänt känt att Storbritanniens
sociala skyddsnät inte är särskilt omfattande. Hur
är då förhållandena i Tyskland -- och jag refererar
till det som varit i Västtyskland?
Förvärvsfrekvensen ligger på ca 50 %.

Det betyder alltså att varannan kvinna har ett
arbete. Det är en låg siffra och det beror på brister
i familjepolitik och jämställdhet men också på den
''Beschäftigungsförderungsgesetz'', som den kallas
för, en lag som är ett hån mot ungdomar och
kvinnor. Det är en lag som är avsedd att skaffa fram
nya arbeten. Men det är arbeten som innebär att
arbetsgivaren har en generell rätt att träffa avtal om
arbeten som bara gäller 18 månader och utan något
som helst socialt skydd. Man kan sedan avskedas
utan saklig grund. Det är klart att regering och
arbetsgivare menar att den här lagen skapar nya
jobb, men om man synar detta närmare, finner man
att det är heltidsarbeten som har blivit
deltidsarbeten. Det är många normala arbetsavtal
som har blivit socialt oskyddad flexibilitet. Då
frågar man sig hur kvinnor kan ställa upp på det
här. Men om man har en arbetslöshet som ligger
mellan 8 och 10 % finns det inte många alternativ.

Ja, vad kan ett närmande mellan EFTA-länderna
och EG få för konsekvenser för kvinnorna? Målet
och ambitionen måste självfallet vara att förbättra
arbetsmarknads-, social- och familjepolitiken --
inte att avreglera à la Thatcher. Och målet måste
vara att EFTA-länderna inte accepterar
kompromisser i dessa avseenden.

I detta sammanhang vill jag gärna framhålla att
EG-byråkratin har arbetat hårt med
jämställdhetsfrågorna. Man har antagit en
jämställdhetslag som går längre än den svenska.
Men verkligheten ser annorlunda ut än i de papper
som producerats i Bryssel. Jag efterlyser större
trovärdighet när det gäller efterlevandet av lagen.

Min tid är ute och jag vill bara avsluta med att
poängtera vad som har sagts av flera talare här,
nämligen att information och kunskap är viktig för
kvinnor och att kvinnor verkligen måste sätta sig in
i EG-debatten och EG-frågorna. Det berör oss alla
vare sig det blir medlemskap eller icke.

Anf. 108  GUNILLA ANDRÉ (c) replik:

Herr talman! Jag tyckte att Kristina Svensson höll
ett mycket bra anförande. Jag konstaterar att vi har
ett stort mått av samsyn när det gäller kvinnorna
och EG. Ur kvinnoperspektivet finns det många
negativa effekter som vi kan se framför oss. Jag
håller med om att vi verkligen behöver få fram
dessa synpunkter och föra en diskussion. Då är det,
som jag framförde i mitt anförande, förvånande att
de socialdemokratiska kvinnorna var så tysta på
kongressen. Fanns det ingenting som man kunde
lyfta fram där? Vad vi behöver är ju en motdebatt
mot förhärligandet av EG ur alla aspekter.

Jag hade tre teorier om varför det var så tyst på den
socialdemokratiska kongressen. Det var ointresse,
att LO bestämmer eller att alla socialdemokratiska
kvinnor vet allt om EG. Av Kristina Svenssons
inlägg har jag förstått att det är inte ointresse och
måhända är det inte heller så att alla
socialdemokratiska kvinnor vet allt om EG. Då
återstår den tredje teorin att det är LO som
bestämmer och min fråga till Kristina Svensson är
då: Är det på det sättet att LO också i den här
frågan skall bestämma över de socialdemokratiska
kvinnorna?

Anf. 109 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! Jag tycker att Kristina Svensson hade
ett bra engagemang, men hon glömmer det som är
så viktigt nämligen tillväxten. Vi måste kunna
betala dessa socialförsäkringssystem för att de skall
bli bra för Gittan. Vi kan inte betala det med
arbetslöshet. Vi måste betala det med inkomster
som kommer ur arbete och med skatter. De skatter,
och försäkringssystem också för all del, som
Kristina Svensson är så mån om förutsätter att vi får
inkomster och tillväxt. Då vill jag svara med en
motfråga: Vilka har drabbats när
socialdemokraterna inte har haft råd att uppfylla
sina löften, mål och målsättningar när det gäller
föräldraförsäkring, daghem och sextimmarsdag?
Vilka är det som har drabbats av detta? Är det i
första hand män eller kvinnor?

Anf. 110 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag lyssnade med mycket stort
intresse på Kristina Svenssons inlägg. Som jag sade
skulle jag lyssna mycket noga för att höra hur ni
skulle få ihop det. Och när jag lyssnade så tänkte
jag: Just det, precis så här är det. Det vet ju jag
också. Så där eländigt är det faktiskt. Kvinnans
ställning i EG-länderna är betydligt svagare än i
Sverige och i de nordiska länderna på alla
upptänkliga områden, precis som Kristina
Svensson räknade upp.

Så satt jag här i bänken och funderade på hur hon
skulle få till det på slutet för att försvara den
regeringens politik som redan i dag går ut på en så
kraftig harmonisering till EG och EGs skatteregler,
en regeringspolitik som dessutom utlovar ett
möjligt medlemskap så småningom. Haken i
regeringens undran i dag över medlemskap eller
inte ligger ju inte på det skattepolitiska planet, det
kvinnopolitiska eller det socialpolitiska planet,
utan det handlar om neutralitetspolitiken och
säkerhetspolitiken.

Inte ett ord om vad skattepolitiken kommer att
innebära för kvinnorna. Inte ett ord om alla de
frågor som Kristina Svensson här tog upp och den
kritik som jag, precis som Gunilla André, förmodar
finns inom den socialdemokratiska
kvinnoorganisationen. Eller är kanske Kristina
Svensson helt ensam i den här uppfattningen? Jag
hoppas att det inte är så.

Vi kanske helt enkelt skall göra en gemensam
kvinnofront i EG-frågan och gå ut och kräva
ordentlig saklig information. Vi kanske skall ställa
ansvariga ministrar till svars och fråga varifrån vi
skall ta de pengar som i dag går till finansiering av
vår generella välfärdspolitik och vår familjepolitik,
det som vi kvinnor behöver som stöd för att kunna
leva ett bra liv. Var har ni tänkt att ta dessa pengar?
Jag ställer den frågan igen, eftersom jag antar att
Kristina Svensson sitter här som representant för
regeringspartiet. Om det inte är så eller om det är
så att hon inte är överens med partiet så säg det.

Till Charlotte Cederschiöld skulle jag vilja säga: Ja
visst, skatter vad skall vi göra när vi inte får in dessa
skattepengar? Vad skall vi göra om vi skall göra
som moderaterna vill, gå med, finansiera
skattepolitiken och sänka skattetrycket? Det är
klart att vi inte har några pengar då. Jag antar att
det är någon form av privata lösningar som
Charlotte Cederschiöld tänker sig, checkar eller
vad det nu kan vara för någonting eller så är det den
husmoriserande välfärden som man talar om i EG,
hem till spisen, ha en man som tjänar så mycket
pengar så att han kan försörja en eller ha en
mamma som är hemma. Det är ju det som är
jämlikhetens EG. Ojämlikhet brukar vi kalla det
för.

Anf. 111 ANITA STENBERG (mp) replik:

Herr talman! Det är så mycket som inte ingår i
harmoniseringen med EG, speciellt inom den
sociala dimensionen. Jag frågar igen -- jag tror att
Kristina Svensson vill svara, men jag vet inte om
hon kan svara -- om socialdemokraterna vill
medverka till att den sociala dimensionen blir med
god insyn och utan hemlighetsmakeri diskuterad
här i riksdagen.

Det kommer att talas mycket om den sociala
dimensionen i EG-debatten framöver. Det spår den
danska medlemmen i EG-parlamentet Jens Peder
Bonde i sin bok Det nya Europa. Danmark har
tillhört EG i 18 år. Än så länge har vi inte hört så
mycket om den sociala dimensionen i Sverige. Den
västeuropeiska fackföreningsrörelsen och de
socialdemokratiska partierna i EG har dock hotat
att blockera alla kommande direktiv till den inre
marknaden om EG inte får en social dimension.

EG-kommissionen stöder också ett förslag till
dokument som skall tillförsäkra löntagarna
likartade rättigheter i alla EG-länder. Alla länder
utom Storbritannien har varit villiga att acceptera
detta. Fru Thatcher och hennes regering önskar
inte skriva under. Det skulle ge de brittiska
löntagarna större rättigheter än de har för
närvarande, och det anser fru Thatcher tydligen
inte att de skall ha.

Att den brittiska regeringen har den inställningen
kan man gott förstå, när man ser hur stor del av
bruttonationalprodukten de olika EG-länderna
lägger ned på de offentliga utgifterna. Det gjorde
de i alla fall 1988. De totala offentliga utgifterna
består av ett lands transfereringar, bidragen, och
den offentliga konsumtionen. Storbritannien
använde 38,9 % av BNP, Danmark 59,8 % och
Sverige 62 %. Jag tycker att dessa siffror säger
mycket om den sociala dimensionen.

Anf. 112 KRISTINA SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Först vill jag svara på Anita
Stenbergs fråga. Det är inte så svårt att svara på
den. Det är väl självklart att vi hävdar den sociala
dimensionen i de förhandlingar som just nu pågår
kring EES-avtalet.

Jag tycker att ni skall sluta att tala om
hemlighetsmakeri, eftersom det inte förekommer
något sådant i dessa frågor. Poängen i mitt
anförande var att vi från svensk sida inte kan
kompromissa när det gäller socialpolitik och
familjepolitik. Jag är inte den första som säger
detta. Det har sagts i denna kammare av bl.a. Anita
Gradin.

Nej, Charlotte Cederschiöld, jag glömmer inte
tillväxten. Hur skulle jag kunna glömma den? Den
är basen för vår välfärd. Det är med hjälp av den vi
bygger vår välfärd. För mig och de
socialdemokratiska kvinnorna utgörs välfärden av
det som vi bygger upp tillsammans med våra
skatter, den generella välfärdspolitiken, vår
utbildning, hälsovård, barnomsorg osv.

Självfallet måste vi ha ett så nära förhållande som
möjligt till Europa. Vi kan inte leva isolerade här
uppe. Så många har sagt det tidigare, att jag
egentligen inte behöver påpeka det. Vi närmar oss
Europa för att nå en tillväxt som vi är i starkt behov
av. Därigenom kan vi få förutsättningar för vår
fortsatta välfärd. Jag tycker att jag har en realistisk
syn på detta.

Gudrun Schyman frågade varför kvinnornas
ställning är svagare i Europa. Det är lätt att svara
även på den frågan. Kvinnans ställning är svag i
Europa på grund av att man har en svagare
sociallagstiftning och familjelagstiftning. Det är
faktiskt på dessa två områden som vi kvinnor här i
Sverige har fått förutsättningar att kombinera
förvärvsarbete med familjeliv och ett
samhällsengagemang. Det menar jag är de två
viktigaste orsakerna till att vi i Sverige har så hög
förvärvsfrekvens för kvinnor.

Anf. 113  GUNILLA ANDRÉ (c) replik:

Herr talman! Kristina Svensson tog i sitt förra
inlägg upp frågan om EGs jämställdhetslag. Den
skiljer sig på två punkter från den svenska, men det
sker nu en överarbetning av den svenska. Jag
hoppas man från regeringens sida ändrar dessa
båda punkter så att lagarna blir lika. I övrigt är det
samma bestämmelser.

Det är trots allt verkligheten, som Kristina
Svensson sade, som gäller. Det håller jag med om.
När det gäller möjligheterna att förändra samhället
och kvinnans situation utifrån lagstiftning tror jag
att verkligheten ser något bättre ut i Sverige än i
EG-länderna.

Sedan är det fråga om hur vi skall kunna finanseria
det sociala trygghetssystem som vi är överens om.
Vi vet att vi kommer att få ett inkomstbortfall i och
med en EG-anslutning. Statliga pengar försvinner.
Som jag nämnde i mitt inledningsangöraden har 40
miljarder försvunnit i Danmark på detta sätt.
Frågan är hur vi skall kunna få in pengar. Är det de
svaga eller de starka som skall betala?

Slutligen har jag, liksom tydligen även
vänsterpartiet, motionerat om en arbetsgrupp. Vi
har drivit den här frågan ganska länge från
centerkvinnornas sida. Det vore bra om Kristina
Svensson kom med någon synpunkt på om det är
lämpligt att bilda en sådan arbetsgrupp där vi
verkligen skulle kunna studera vad en
harmonisering eller anslutning till EG skulle betyda
för de svenska kvinnorna. Jag tror att många
efterlyser detta i dag. Okunnigheten om vad det
kommer att innebära är stor.

Anf. 114  GUDRUN SCHYMAN (c) replik:

Herr talman! Jag är medveten om Kristina
Svenssons, socialdemokraternas och framför allt de
socialdemokratiska kvinnornas ambition att
målsättningen måste vara att vi inte skall få någon
försämring. Jag förstår det. Realiteten är dock att
det medför försämringar. Realiteten är att vi får
minskade skatteintäkter på 30--40 miljarder
kronor. Realiteten är att vi måste finansiera den
generella välfärdspolitiken, den familjepolitik och
den socialpolitik som vi har i dag, som är ett stöd
för oss kvinnor, på något annat sätt. Jag ställer mig
frågan hur detta skall gå till.

Den frågan är relevant att ställa redan i dag mot
bakgrund av den harmonisering som Sverige har
gjort till EG, bl.a. vad gäller skattepolitiken. Vi vet
att även om vi inte beslutar om medlemskap så
kommer vi inte att kunna ha en högre momssats än
vad EG-länderna har när gränsen går vid Danmark
och samtidigt har fri rörlighet av varor och tjänster
som vi kommer att skaffa oss i och med ett EES-
avtal om det går så som regeringspartiet och andra
partier vill. Som en följd av verkningarna av
marknadskrafterna kommer vi att tvingas
harmonisera våra punktskatter. Häri ligger
minskningen på 40 miljarder.

Det måste vara relevant att fråga vad vi skall göra
åt detta, eftersom vi frånhänder oss möjligheten att
finansiera via skattepolitiken på det sätt som vi
gjort hittills. Vid ett medlemskap frånhänder vi oss
den möjligheten totalt. Redan i dag med den
harmonisering som vi är inne i och som kanske
kommer att fullbordas med EES-avtalet befinner vi
oss i den situationen. Vad har man för beredskap i
regeringskansliet eller inom det regerande partiet
för att möta detta faktum?

Jag skulle önska, liksom Gunilla André, att
kvinnorna i de olika partierna skulle kunna göra
gemensam sak -- i alla fall vi som har en, vad jag
skulle vilja kalla, realistisk syn på hur
förhållandena är inom EG för kvinnorna och vad
konsekvenserna kan bli. Jag skulle vilja föreslå att
vi inte bara gör det här i kammaren när de aktuella
motionerna kommer upp, utan att vi också gör det
utanför det här huset. Det är än viktigare att vi
kvinnor går ut i en informations- och
upplysningskampanj om EGs konsekvenser för oss
kvinnor. Det börjar så smått komma nu. En del
fackföreningar som har många kvinnor i den
offentliga sektorn tar upp det. Men det är en fråga
som har lyst med sin frånvaro i debatten mycket
mycket länge. Jag tycker att det vore utmärkt om
t.ex. vi kvinnor här i riksdagen som representerar
olika politiska partier går ut och för ut den typ av
saklig information som vi har gett uttryck för i dag.

Under detta anförande övertog andre vice
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 115 ANITA STENBERG (mp) replik:

Herr talman! Jo, Kristina Svensson, det
förekommer ett hemlighetsmakeri. Det gäller bl.a.
EES och probleminventeringen från den 8 maj
1990. Detta material är hemligstämplat. Detta har
Per Gahrton talat om många gånger här i
riksdagen, senast i dag. Många frågor i detta
sammanhang gäller just den sociala dimensionen,
t.ex. socialförsäkringar, leksaker, m.m. Det gäller
bl.a. kvinnor, t.ex. deras pensioner, och vi vet att
det kommer att bli försämringar. Men vi vet inte
riktigt, eftersom man inte får tala om det.

Jag tog upp detta vid socialutskottets EG-
utfrågning i går, men jag fick inga ordentliga svar
där heller. Vad kan man kalla detta annat än
hemlighetsmakeri?

Anf. 116 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! Jag kan konstatera att Kristina
Svensson inte hade något svar på min fråga,
nämligen vem som drabbas värst av
socialdemokraternas svikna politiska löften. Svaret
är att kvinnor i vårt land redan i dag drabbas av
Sveriges dåliga ekonomi. Det är viktigt att inse att
ekonomisk politik och socialförsäkringspolitik
hänger ihop. Det är sorgligt att konstatera att
socialdemokraterna inte har insett det förr. Det är
därför som vi nu kan åse dessa socialdemokratiska
misslyckanden och den för Sverige så sorgliga
ekonomiska utvecklingen.

Anf. 117 KRISTINA SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Det gläder mig att Charlotte
Cederschiöld ställer sig bakom en förlängning av
föräldraförsäkringen och en fullt utbyggd
barnomsorg. Jag hoppas att vi kan återkomma till
det.

Gunilla André tog upp frågan om att verkligheten
när det gäller jämställdheten ser bättre ut i Sverige
än i övriga Europa. Det är alldeles uppenbart att
det är på det sättet. Vad jag påpekade var att den
jämställdhetslag som finns inom EG går längre än
vår egen. Jag sade även att det är ett papper
producerat i Bryssel som tyvärr ännu inte efterlevs
av EG-länderna. Men vi bör ställa förhoppningar
inför framtiden.

Gunilla André och Gudrun Schyman frågade hur de
pengar som försvinner kompenseras. Själva
poängen med allt detta är faktiskt att vi skall få en
ökad tillväxt. Det betyder en ökad BNP och en
förbättrad ekonomi. Naturligtvis skall det även
fortsättningsvis satsas på en stark och gemensam
sektor, dvs. utbildning, vård och omsorg.

Det finns en sak som vi har gemensamt i denna
debatt, vilket jag tycker är roligt, nämligen att vi
alla har påtalat att det har saknats och saknas ett
kvinnoperspektiv när vi diskuterar Europafrågan.
Det är verkligen hög tid att anlägga ett sådant. Jag
har försökt att få fram material till denna debatt.
Jag gick då till riksdagsbiblioteket, och via deras
databaser letade man. Man fick fram fem artiklar
om kvinnor och EG. Jag måste i ärlighetens namn
säga att det var tunna artiklar. Det saknas alltså
information och debatt i denna fråga.

Jag vill gärna tala om att ett mycket intressant
seminarium som heter Kvinna i Europa kommer att
äga rum i Rosenbad den 25 oktober. Det är Anita
Gradin och Margot Wallström som inbjuder till ett
seminarium om den västeuropeiska integrationen.
Det finns mycket som är på gång. De fackliga
organisationerna tar äntligen upp frågan. Och vi
gör det även från de politiska kvinnoförbunden. Jag
tycker att det är mycket viktigt att vi tillsammans
ser till att denna fråga genomlyses från alla sidor
och ur alla vinklar.

Näringslivsfrågor m.m.

Anf. 118 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Arbetet inom EG med att till 1992
skapa en inre marknad syftar till full rörelsefrihet
över gränserna för varor, tjänster, kapital och
personer. På varuhandelns område innebär detta i
princip inget nytt -- även Sverige har ju här ett
frihandelsavtal. Vad tjänsterna beträffar uppstår
kanske vissa öppningar, inte minst på den
finansiella sidan, men i många fall blir marknaden
ändå lokalt avgränsad.

Mer spännande ter sig då perspektiven för kapital
och personer. Utvecklingen mot fria kapitalrörelser
är i sig inte knuten till EG. Inom OECD arbetar
man sedan länge för att undanröja hinder på detta
område. Stora företag kan dessutom kringgå
sådana hinder med hjälp av handelskrediter m.m.
När andra europeiska länder genomförde
framgångsrika avregleringar under 1980-talet, var
det naturligt för Sverige att följa efter alldeles
oavsett vårt förhållande till EG.

Av de fyra företeelser som den fria marknaden skall
omfatta är kapitalet mest lättrörligt över gränserna.
Det har Sverige fått erfara, när under senare år dels
direktinvesteringar i företag utomlands har skjutit i
höjden, dels portföljinvesteringar i aktier och fast
egendom har vuxit till oanade proportioner. Även
om det delvis kan röra sig om en temporär
stockanpassning, är säkert huvudorsaken att
kapitalet söker sig till gynnsammare villkor i andra
länder. Den tolkningen får stöd av att inflödet av
främmande kapital till Sverige inte alls har samma
omfattning.

Grundläggande för lokaliseringen av sparande och
företagande är den skattemässiga behandlingen.
Ett belysande exempel är aktieomsen och
valpskatten, som snabbt drev i väg en stor del av
handeln med svenska värdepapper till utländska
börser.

Tidigare var tanken inom EG att man genom
politiska beslut skulle harmonisera skatteuttaget på
åtminstone de områden där rörligheten över
gränserna är stor. Det förekom avancerade planer
på en definitiv källskatt på kapitalinkomster. Men
detta förslag har fått skrinläggas för gott. På samma
sätt går det förmodligen med idén om vissa ramar
för uttag av mervärdeskatt. I stället förefaller den
brittiska ståndpunkten få råda, enligt vilken ett
land skall ha frihet att debitera lägre moms och
därmed kanske kunna dra till sig mer affärer.

På detta sätt kan harmoniseringen komma att
drivas fram av marknadskrafterna. Det blir en
anpassning nedåt. Uppläggningen av den
skatteomläggning som socialdemokraterna och
folkpartiet nu står bakom framstår då som sällsynt
olycklig. Höjda skatter på sparande och
företagande med uppemot 40 miljarder måste
ytterligare driva på utströmningen av
placeringskapital. Redan en definitiv källskatt på
kapitalinkomster på 30 % blir ett problem, när det
inom EG inte gått att enas om ens 15 %. Än mer
avvikande är t.ex. 30 % i evig reavinstskatt på
nominella kapitalvinster.

Men, invänder då någon, höjda kapital- och
företagsskatter är ju till för att finansiera sänkta
skatter på arbetsinkomster, och därmed blir det väl
ändå lättare för det mänskliga kapitalet att stanna i
Sverige? Ja, sänkta marginalskatter kommer säkert
att stimulera arbetsutbudet. Men om det lönar sig
bättre att arbeta, blir det å andra sidan mycket
dyrare att leva, när andra skatter höjs lika mycket
som inkomstskatten sänks. Jag har tidigare
förutspått ett nytt livsmönster, där man bor enkelt,
cyklar till jobbet med ett smörgåspaket i fickan och
sedan tillbringar den generöst utmätta fritiden på
varmare och framför allt billigare breddgrader, dit
man förlägger större inköp och kanske också så
småningom sitt sparande.

Den ofrånkomliga slutsatsen blir att i ett alltmer
gränslöst Europa måste Sverige, i likhet med andra
högskatteländer, sänka skatten inte bara på arbete
utan också totalt sett. Annars kommer först
kapitalet och företagandet att flytta dit där de
finner sig mer uppskattade, dvs. mindre
beskattade. Och om sparandet och
företagsamheten här hemma minskar, blir det ju
heller inte så mycket att göra för arbetskraften. Då
är risken stor att särskilt de med kvalificerad
utbildning följer kapitalet ut i vida världen.

Herr talman! De krafter jag här beskrivit kommer
att verka alldeles oavsett vårt lands förhållande till
EG. Vi kan helt enkelt inte isolera oss från vår nära
omvärld. Ju förr vi anpassar villkoren för arbete,
sparande och företagande -- ja, helt enkelt våra
levnadsvillkor i stort -- efter detta, desto bättre är
det. Det vore väl något att sträva efter att Sverige
blir ett land, där inte bara våra egna medborgare
vill leva, bo och verka, utan där också andra
européer är intresserade av att satsa för framtiden!

Anf. 119 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Vad är viktigast, rörligheten för
människor eller kapital, miljö eller kortsiktiga
kapitalökningar, industriutbyggnad eller
spekulation, demokrati eller kapitalägarmakt?

Frågorna kan låta bisarra i frigörelsens tid, men
sedan ett antal år tillbaka frigörs kapitalet. Det får
nu vandra fritt dit där det snabbast kan förmeras.

De fria kapitalmarknaderna fordrar likformighet i
skatter och bestämmelser mellan de olika länder,
som är inblandade. Saknas den flyttar kapitalet till
uppkomna skatteparadis. Det blir en tävlan mellan
länderna att ge kapitalet så goda
förökningsmöjligheter som möjligt, precis som
Lars Tobisson sade.

Samtidigt som murarna för kapitalets rörlighet rivs
ser vi nu hur det byggs murar mot människor i
Östeuropa. Beteckningen ''Festung Europa'' på
EG verkar nu överträffa de värsta farhågorna.

Det är underligt att den ende som helhjärtat ställde
upp på Åsa Domeijs krav i partiledardebatten på
fri rörlighet för människor i hela Europa var Lars
Werner. Alla andra tvekade eller svarade inte i
denna viktiga fråga.

Kapitalägare är ofta osolidariska. De tar normalt
bara hänsyn till sig själva och de vinster som
kapitalets placeringar skall ge upphov till. De fria
kapitalrörelserna leder till högre räntor och
omfattande kortsiktiga spekulationer. Det var den
lärdom som finansutskottets ledamöter fick vid
utskottets besök i Australien sistlidna höst. Där
hade man flera års erfarenheter. De bekräftas av de
svenska erfarenheterna. Mycket kapital har
vandrat till de spekulativa fastighetsmarknaderna
inom EG.

Kapital är det samlade resultatet av många
människors slit. Det kan starkt ifrågasättas om det
är rimligt att arbetsresultat skall vara
spekulationsobjekt. De fria kapitalrörelserna gör
kapitalet än mer osolidariskt. Vi frånhänds
möjligheterna att använda arbetsresultaten för att
göra miljörimliga och långsiktiga investeringar.
Höga räntor sabbar miljöinvesteringar. Långsiktigt
investerande kommer på undantag när man
fokuserar sig på själva kapitalspekulationen.

Varför anses det vara så viktigt med fria
kapitalrörelser? Den bakomliggande faktorn är
övertygelsen att fria kapitalrörelser gynnar
ekonomisk och materiell tillväxt. Inom EG
beräknar man tillväxten till mellan 4 och 7 % per år,
dvs. fördubblingstakter på ner mot tio år. Man
räknar på allvar med att den materiella
förbrukningen skall fördubblas på något mer än tio
år. En sådan utveckling ger omfattande
miljöförstöring enligt en länge hemligstämplad
rapport ''Task force report on the environment''.
Vägtrafikökningen blir mycket kraftig, och man
har redan allvarliga problem med framkomlighet
och utsläpp inom delar av EG.

Det är något grundläggande fel med tanken på de
helt fria kapitalrörelserna. De föranleder rader av
problem i de länder som tillåter rörligheten. De
inskränker den ekonomiska handelsfriheten hos de
deltagande länderna. Om valutorna låses inom
EMS finns ingen praktisk politisk möjlighet för
regeringar att klara konjunkturförändringar på
annat sätt än genom att spela med arbetslösheten.
Det är en absurd politik enligt svenskt synsätt.

Regeringarna och medborgarna blir de stora
kapitalägarnas gisslan. De normala demokratiska
processerna sätts ur spel när valda regeringar och
parlament inte har några ekonomiska instrument
och frihetsgrader att arbeta med. Det finns all
anledning att se upp med de fria kapitalrörelserna
och deras påverkan på demokratin, livsvillkoren
och miljön.

Den svenska avregleringen har varit ogenomtänkt,
och den måste omprövas. Kapitalhanteringen i EG
måste förr eller senare göras om av demokratiska
skäl, miljö- och solidaritetsskäl, och därmed faller
en av hörnstenarna i EG-politiken.

Människor, deras livsvillkor och miljö är långt
viktigare än snabba kapitalökningar. Värnet om de
demokratiska beslusprocesserna är viktigare än
kapitalägarnas intressen och makt. Det är
långsiktigt osunt med fria osolidariska
kapitalrörelser samtidigt som man bromsar
människors rörelsefrihet.

Hur ställer sig nu egentligen de övriga partierna till
människors fria rörlighet i hela Europa? Vad
prioriterar ni: människor och deras livsvillkor,
folkstyret, miljön? Eller sätter ni
kapitalförmerandet främst? Så svårt behöver svaret
knappast vara. Glöm inte det demokratiska
underskottet inom EG! Borde inte resultatet av
våra gemensamma ansträngningar kunna användas
positivt för hela Europa och inte bli till spekulation
i delar av Europa?

Anf. 120 BERTIL PERSSON (m):

Herr talman! Jag vill ta upp en specialfråga som
inte är oväsentlig oavsett EG-anslutning eller ej.
1900-talet var regionernas århundrade i Europa.
Med de fyra friheterna blir rörligheten en helt
annan i stora delar av Europa. Redan ser vi
ekonomiskt och kulturellt starka regioner utan
nationsgränser växa fram. Oxford, Cambridge,
London, Paris är den starkaste. Barcelona,
Rivieran, Milano, Bayern, Schweiz och likaså
Benelux är andra starka regioner.

Det är tre faktorer som skapar sådana regioner:

1)  Bra universitet för forskning och utbildning

2)  Bra kommunikationer, speciellt flyg

3)  Bra levnadsbetingelser, bra skolor, bra
bostäder, bra kulturliv och bra fritidsmöjligheter

De skapar tillsammans förutsättningar för
lokalisering av högteknologi, av
produktkonkurrerande verksamheter,
verksamheter som har framtiden framför sig --
datorer, bioteknik och kommunikationsteknologi.
Stockholm--Arlanda--Uppsala är den enda starka
regionen i norra Europa. Vi behöver fler för att
återfå en tillfredsställande tillväxt i landet. Med
Öresundsbron kan Skåne och Sjælland balansera
svensk ekonomi. Här finns potential för Europas
femte k-region med 4,5 miljoner invånare, tre
universitet och en ännu viktigare flygplats.

Östersjön blir troligen på sikt inte bara formellt
utan också reellt ett internationellt hav.
Nordtyskland med universitet i Hamburg, Kiel,
Lübeck, Rostock, Straalsund och Greifswald samt
Hamburgs hamn har en mycket stor potential.
Hamburg återfår genom återföreningen sitt
uppland. Hansaregionen kan därför åtaer bli stark
på sikt. Polen och förhoppningsvis de baltiska
staterna kan accentuera detta.

Det är viktigt för oss att skapa möjligheter för
Sydsverige att få del i denna utveckling. Än är
Nordtysklad intresserat av ett närmare utbyte. För
att detta skall bli möjligt fordras inte bara en
Öresundsbro utan även en bro över Femer Bælt och
väsentligt bättre färjeförbindelser med de norra
delarna av Tyskland och Polen. Sydsverige behöver
tillstånd till en sådan utveckling. Då kan man
anknyta till den kontinentala utvecklingen, som ser
väldigt hoppingivande ut.

En sådan här utveckling skulle stärka hela landets
ekonomi och skapa en ekonomisk balans i Sverige.
Vi skulle i Skåne få en motvikt till utvecklingen i
Mälardalen. Vad vi som politiker kan göra för att
underlätta detta är att skapa transportmöjligheter
med hög regularitet och turtäthet och att skapa
bättre förutsättningar för universiteten i regionen
att profilera sig hårdare och internationaliseras.

Vi kan också skapa större frihet för den sydsvenska
regionen. Ett gemensamt Skånelän och
Skånelandsting skulle exempelvis skapa helt andra
förutsättningar att bättre utnyttja de stora men
spridda möjligheter som finns i Skåne.

Världen förändras snabbt. Det kräver en
förändringsberedskap om vi skall kunna utnyttja de
nya möjligheter som vår förändrade närmiljö
erbjuder.

Anf. 121 CARL FRICK (mp) replik:

Herr talman! Bertil Persson talade om en hoppfull
utveckling, bl.a. om förträffligheten med en
Öresundsbro. Det ''hopp'' man ger människorna är
att de skall dränkas i ökade mängder av avgaser.
Den här bron har till speciellt syfte att öka
trafikmängderna i södra Skåne, som redan är
utomordentligt drabbat av avgaser och försurning.
Jordarna har mycket låga pH-värden. Frågan är
bara hur många år det kommer att dröja innan
produktionsförmågan börjar sjunka.

Vi vet också vilka enorma störningar som bron
kommer att förorsaka i vattnet i inloppen och
utloppen till Östersjön, som faktiskt också är en del
av den region som Bertil Persson talade så varmt
för.

Det känns utomordentligt hopplöst när Bertil
Persson säger att detta är inledningen till en
hoppfull utveckling.

Om man talar om utveckling, måste man försöka
analysera konsekvenserna av de förslag man lägger
fram och göra det i andra termer än tillväxt och
ökning av den materiella välfärden. Man måste se
till den fysiska situationen för de människor som
bor i området. Om man vill slå sönder de goda
livsbetingelserna i det här området, kan det
naturligtvis vara riktigt att använda ordet
''hoppfullt''.

Anf. 122 BERTIL PERSSON (m) replik:

Herr talman! Carl Frick säger att vi under senare
tid fått en försämring av livsbetingelserna i Skåne.
Den ekonomiska utvecklingen har stagnerat på ett
oroväckande sätt. Min uppfattning är alldeles
bestämt, att man skall bygga broar mellan folk. Jag
tror att vi kan konstatera att den minskade
genomströmning som bron leder till rör sig om
0,5 %, vilket mycket enkelt kan kompenseras med
muddring. Utsläppen på bron kommer dessutom
att bli mindre än utsläppen från den nuvarande
färjetrafiken. Utsläppen på bron blir med
katalytiskt avgasrenade bilar hälften av vad
färjorna i dag släpper ut.

Även om bron medför en väsentlig miljöförbättring
i vår region, kommer den i huvudsak inte till för att
förbättra miljön, utan den kommer till för att man
skall skapa möjligheter att utnyttja
förutsättningarna för den tillväxt som är så
väsentlig. Vi måste ha tillväxt dels för att öka
välfärden och göra bättre miljösatsningar, dels för
att få fram den kreativitet i regionen som uppstår
när människor möts.

Anf. 123 CARL FRICK (mp) replik:

Herr talman! Man kan bygga broar mellan
människor på ett betydligt bättre sätt än genom att
bygga en bro mellan Danmark och Sverige, mellan
Malmö och Köpenhamn.

Bertil Persson säger att utsläppen på bron skulle bli
mindre än utsläppen från färjorna. Men det
intressanta är ju inte vad som sker på själva bron,
utan det är vad som händer i de områden där
människor bor och verkar och där vår mat odlas.
Många rapporter visar att utsläppen blir väsentligt
större än vad de är i dag på grund av den kraftiga
trafikutveckling som bron kommer att leda till.

Att kreativiteten hos människor skulle öka på
grund av att de blir sjuka av utsläppen drar jag i
starkt tvivelsmål. Jag tror att den här typen av
utveckling är starkt negativ för regionen. Det finns
säkerligen väsentligt bättre sätt att göra Skåne till
ett bra område även i framtiden än att bygga en
smutsande bro över Öresund.

Anf. 124 BERTIL PERSSON (m) replik:

Herr talman! Låt mig konstatera att en
undersökning som gjorts bland olika partiers
väljare visar att majoriteten av de väljare som
stöder miljöpartiet vill ha bron. Det var bara
kommunisterna som bland sina väljare hade en
majoritet som var emot bron. Detta är ganska
intressant.

Jag bor i den här regionen, och jag känner den väl.
Jag vill alldeles bestämt hävda att skall vi här kunna
få en utveckling, så är det inget tvivel om att
brolösningen -- en bred förbindelse som skapar
möjligheter att tillämpa morgondagens
trafiksystem -- och inte en liten tunnel i form av ett
smalt rör är det som kan skapa beredskap för
framtiden.

Det finns runt Öresund potentialer som vi faktiskt
inte har anledning att avhända oss när tillväxten
ligger på noll och vi har stora svårigheter att klara
alla våra socialpolitiska åtaganden.

Andre vice talmannen anmälde att Carl Frick
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 125 KRISTER SKÅNBERG (mp)
replik:

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag
hoppas att brolösningen blir att vi blir brolösa även
i fortsättningen.

Miljöpartiet vill att vi i Sverige skall öka samarbetet
och umgänget med Europa och hela världen. Per
Gahrton har tidigare i dag i sex punkter
sammanfattat hur vi vill att detta skall ske.

Den anpassning till den västeuropeiska
gemenskapen och dess blivande inre marknad, som
nu febrilt pågår och tycks ha kommit längre här i
Sverige än i EG-länderna själva, strider mot alla sex
punkter som Per Gahrton tog upp.

I miljöpartiet frågar vi oss varför regeringen har så
bråttom att de som berörs av förändringarna inte
hinner få reda på vad som väntar dem och att ta
ställning till om de vill ha dessa förändringar eller
inte. Är det brådskan som gör att regeringen
dessutom aktivt försöker hemlighålla de fakta om
förändringarna som redan finns? Eller är det
rädslan för att sådana fakta skulle öka
tveksamheten eller rent av motståndet mot den
pågående EG-anpassningen?

En av de frågor som vi i miljöpartiet ställer oss är
vilka grupper som kommer att vinna och vilka som
kommer att förlora om Sverige anpassar sig till EGs
regler. Jag vill bidra till den debatten genom att
belysa småföretagens situation. Jag skall då
koncentrera mig på två grupper småföretag --
underleverantörer och sådana företag som
levererar till kommuner, landsting och staten, dvs.
till de köpare som svarar för vad man kallar
offentlig upphandling.

De företag som köper från underleverantörer
håller sedan några år tillbaka på att ändra sina
köpvanor och regler. Kort uttryckt kan man säga att
de köper mer från färre underleverantörer och
begär mer av dessa underleverantörer, som man
brukar kalla för primärleverantörer. Man ökar sin
andel utländska leverantörer, dvs. man köper mer
och mer från utländska primärleverantörer, trots
att man minskar det totala antalet
underleverantörer. Det betyder att man minskar sin
andel köp på den svenska marknaden, sin andel
köp från svenska primärleverantörer.

Primärleverantörer köper i sin tur från andra
underleverantörer. Det byggs alltså upp en
underleverantörskedja. Primärleverantörerna
köper normalt från underleverantörer som verkar i
deras egen region eller i deras eget land. När
svenska företag väljer att köpa alltmer från
utländska underleverantörer betyder det att hela
underleverantörskedjan drabbas. Hela den kedja
som går genom en primärleverantör hamnar då i ett
annat land.

Liknande effekter uppstår när svenska
köparföretag flyttar sin tillverkning utomlands.
Särskilt kännbart är detta för underleverantörer till
personbilsindustrin. Som personbilstillverkare är
Volvo och Saab internationellt sett små företag.
Genom att tillverka flotta, lyxiga bilar för köpare
med goda ekonomiska möjligheter har Volvo och
Saab länge klarat sig bra på en ökande marknad,
trots att det har funnits en stor överkapacitet hos
biltillverkarna i världen.

Nu viker bilförsäljningen -- inte bara i Sverige --
samtidigt som den japanska biltillverkningen ökar i
såväl Japan som Europa och USA. Svenska
underleverantörer kommer att drabbas mycket hårt
av denna utveckling. Situationen förvärras av att
EG-anpassningen ökar både utflyttningen av
svenska företag och konkurrensen för svenska
företag på den svenska marknaden, alltså de
svenska företagens hemmamarknad.

Jag går nu över till att beröra de företag som
levererar vid den offentliga upphandlingen. EGs
regler för offentliga upphandling kommer vid en
svensk anpassning också att gälla i Sverige. Mycket
enkelt uttryckt betyder detta att större
upphandlingar måste vara öppna för alla säljare
inom EG. Detta leder till att även de svenska
småföretagen, som i dag är lokala leverantörer vid
offentlig upphandling, blir drabbade av ökad
storskalig konkurrens utifrån.

Jag vill fråga både regeringen och mina
riksdagskolleger: Hur bedömer ni utvecklingen för
de grupper som jag här har tagit upp, för svenska
underleverantörer och för leverantörer vid offentlig
upphandling, i synnerhet utvecklingen för de
företag som har svårt att bli slagkraftiga när det
gäller export? Det finns naturligtvis företag som
kan kompensera sig för de ökade svårigheterna på
den svenska marknaden genom att expandera
utomlands, men enligt vad man hittills känner till
utgör dessa företag ett litet antal. Det stora flertalet
kommer att drabbas hårt.

Regering och riksdag har tidigare oroat sig för
underleverantörerna. Hur är det nu med den oron?
Jag vill föreslå ett recept. Vi i riksdagen bör besluta
att landsvägstransporter och flygtransporter får
bära sina totala kostnader, inkl. miljökostnader och
kostnader för olyckor. Detta kommer att gynna de
leverantörer som finns på nära håll.

Miljöpartiet vill att man i största möjliga
utsträckning skall förlägga tillverkning i närheten
av marknaden. Vi har dock inte något emot att
tillverkning förläggs utomlands i de fall då
marknaden i huvudsak är belägen utomlands. Men
svenska företag borde i dag värna mycket mer om
sin hemmamarknad. Om vi får rätt
transportkostnader åtminstone är detta en gynnsam
faktor.

Anf. 126 BERTIL PERSSON (m) replik:

Herr talman! Jag vill bara konstatera att Krister
Skånberg nu skildrade den situation som råder i
Sverige i dag med de bekymmer som uppstår när vi
inte är fullvärdiga medlemmar i EG. Därför är det
väsentligt att Sverige får vara med och vara
underleverantörer ute i hela Europa. Att man inte
köper från Sverige beror i stor utsträckning just på
att vi inte är medlemmar i EG.

Inom EG kommer också konkurrensen på all fri
offentlig upphandling att bli fri inom hela området.
Då får ju de svenska underleverantörerna chans att
bli riktigt stora.

Anf. 127 KRISTER SKÅNBERG (m)
replik:

Herr talman! Jag tycker inte att Bertil Perssons
analys är riktig. Svenska småföretag kommer inte
att kunna öka sin export som en följd av att Sverige
blir medlem i EG eller av att vi anpassar oss till EG.
Hela denna anpassning och tendensen i det EG som
för närvarande byggs upp innebär ökad
storskalighet. Ju snabbare denna anpassning sker,
ju mer vi i Sverige går in för att anpassa oss till
denna storskalighet och strukturomvandling, desto
mer kommer Sverige att bli en randstat. Den
svenska industrin kommer att bli ännu mer utarmad
och en ännu större ''avlärning'' kommer att äga
rum.

Hela industrigrenar kommer i stor utsträckning att
flytta utomlands -- vissa kan dock komma att
koncentreras till Sverige. En uppenbar risk är att
vissa typer av avfallshantering, t.ex. hantering av
radioaktivt avfall, kan bli koncentrerade just till
Sverige, eftersom berggrunden är ''så pass säker''
och Sverige är så glest befolkat.

Det är alltså en industrigren -- en fruktansvärd
hantering -- som vi kan få mer av i Sverige, men
mycket av det som i dag tillverkas i Sverige kommer
att i storskalighetens tecken flyttas till ställen där de
komparativa fördelarna blir större -- skogsindustrin
borde rimligtvis få en större chans i Sverige.

Vi inom miljöpartiet menar att en mera aktiv
regionalpolitik skulle främja sådant företagande
som stannar kvar i Sverige och som levererar
huvudsakligen till den svenska marknaden.
Självfallet skall den tillverkning som i huvudsak är
avsedd för utländska köpare kunna flytta
utomlands under förutsättning att ägandeskapet
blir delat. Alla länder skall ha möjlighet att bygga
upp en självförsörjning och en självtillit.

Anf. 128 BERTIL PERSSON (m) replik:

Herr talman! Jag vill först konstatera att även inom
EG är det frivilligt för länderna att ta hand om
radioaktivt avfall.

Sedan vill jag också konstatera att bekymret för
Sverige är just att Sverige är en randstat vid det
viktiga årtalet 1992, när beslutet om de fyra
friheterna blir verklighet. Då öppnas plötsligt hela
marknaden inom EG för de länder som är
medlemmar, och det skapar en ny balans mellan de
olika företagen. När Sverige eventuellt kommer
med framöver är detta tumult och denna
omställning redan ett passerat stadium, och vi
kommer att gå in i en stabiliserad marknad, vilket
skapar mycket mindre möjligheter för de svenska
företagen att etablera sig än om de hade haft
chansen att vara med från början.

Anf. 129 KRISTER SKÅNBERG (mp)
replik:

Herr talman! De företag som framför allt har
möjlighet att vara med från början är de svenska
storföretagen, och de har redan sett om sitt hus.
Dessa företag har sedan många år tillbaka etablerat
sig och sedan ökat sin etablering inom EG. De har
också i stor utsträckning sett till att de numera har
tillverkning förlagd inom EG för att kunna uppfylla
EGs mycket hårda krav på att 80 % av en vara skall
vara tillverkad inom EG för att varan skall anses
utgöra en EG-vara. Där är reglerna hårda och
öppenheten gentemot omvärlden ytterst
begränsad.

Herr talman! Vi i miljöpartiet har försökt visa på
ett alternativ. Genom att i stället inrikta sig på mer
regionala och lokala marknader kan man sträva
efter att en stor del av tillverkningen sker för att
tillgodose en mer lokal marknad, vilket skulle spara
in på resursslösande och miljöförstörande
transporter. Med en sådan lokal marknad avser vi
bl.a. Norden, men också länderna kring Östersjön.

Bertil Persson och jag tycks vara överens om att
Östersjön i fortsättningen skall kunna bli ett
transporternas hav. Men vi i miljöpartiet menar att
Östersjön dessutom måste skonas från ekologisk
katastrof. Det var därför som Carl Frick betonade
att denna bro medverkar till att Östersjön blir ännu
mer förstörd, miljömässigt sett.

Andre vice talman anmälde att Bertil Persson
anhållit till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Övriga Europafrågor

Anf. 130 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! Det finns förmodligen inget som så
är så viktigt för den framtida fredliga utvecklingen i
Europa som de kommande årens utveckling i
Europas nya demokratier. I det perspektivet
kommer det som sker med och inom EG att vara av
avgörande betydelse för hela Europas framtid.

Det ligger i allra högsta grad i vårt intresse -- som
européer, svenskar och medmänniskor -- att ge
utvecklingen mot demokrati och
marknadsekonomi i Östeuropa vårt stöd. Vi kan
göra det dels genom ansträngningar som
medlemmar i EG, dels genom att sätta den
europeiska utvecklingen i den svenska
utrikespolitikens centrum. Det kräver en
utrikespolitisk kompetens och en professionell
förmåga att förstå vad som sker i vår omedelbara
omvärld. Det är i sin tur en förutsättning för att
Sverige skall kunna spela någon roll för stödet till
de nya demokratierna och därmed arbetet på en
europeisk fred och säkerhet.

Herr talman! I februari detta år meddelade det
svenska utrikesdepartementets
kabinettssekreterare i en tidningsartikel följande:
''Det är faktiskt inte den svenska socialdemokratin
som medelst en framgångsrik propagandaoffensiv
lurat de öst- och centraleuropeiska reformisterna
att ägna sitt intresse åt svenska samhällslösningar,
de har kommit fram till detta av egen fri vilja,
baserad på en politisk analys.''

Och litet senare meddelade statsministern följande
i den egna partitidningen: ''Det är intressant att
notera att när länder runt om i Europa ser sig om
efter ett exempel så är det socialdemokratin som är
modellen, och då ofta den svenska.''

Sedan dess revolterade verkligheten mot svensk
socialdemokrati. De östtyska socialdemokraterna
förlorade stort. I Ungern och Tjeckoslovakien kom
de inte ens in i parlamenten.

Min avsikt med att citera Ingvar Carlsson och
Pierre Schori är inte att retas eller förarga. Citaten
är betecknande för en oförmåga att förstå vår
europeiska samtid -- en oförmåga och, faktiskt,
utrikespolitisk inkompetens som beror på
ideologiska skygglappar.

Den oförmåga förklarar varför den bredare
Europafrågan fortfarande är så lågt prioriterad i
regeringens faktiska utrikespolitiska gärningar.
Riksdagens beslutade stöd till Östeuropa --
motiverat inte bara av miljöpolitiska skäl utan
också av det mer övergripande kravet på att stödja
utvecklingen mot marknadsekonomi och
demokrati -- har till betydande delar fastnat i den
svenska regeringens byråkrati.

I stället för att stödja kunskapsutbyte om
marknadsekonomi använder regeringen
biståndspengar för att stödja närstående
socialdemokratiska organisationers verksamhet i
Östeuropa. LO får pengar för att anordna
seminarium om arbetsmiljö i Polen.
Arbetarrörelsens internationella center får pengar
för att utbilda i valteknik och lokal demokrati. LOs
och TCOs biståndsnämnd får pengar för att ge
fackliga kurser för journalister. Socialdemokratiska
kvinnoförbundet får pengar för att starta ett
kvinnocenter vid ett stålverk. För att ge en liten
smak av den svenska modellen ordnar statens
institut för personalutveckling kurser i förvaltning,
och ovanpå allt annat ordnar riksskatteverket en
kurs i skatteadministration för sovjetiska
beslutsfattare.

Det närmaste regeringen kommit att stödja
marknadsekonomisk utveckling är att BITS nyligen
beslutat att stödja utvecklingen av
konsumentkooperationen i Polen genom KFs
Project Center. När de gamla socialistiska
ekonomierna har ett skriande behov av att utveckla
den enskilda äganderätten kommer svenska
socialdemokrater dragandes med KF!

Herr talman! Detta är en utrikespolitisk skandal.
Sverige försummar den i dag viktigaste
utmaningen, nämligen att medverka till den
demokratiska och marknadsekonomiska
utvecklingen i det forna Östeuropas diktaturer.

Trots att utbytet av mänskliga kontakter och
kunskaper kanske är det viktigaste vi kan bidra
med, har Sverige kvar viseringsbestämmelser
gentemot balterna som gör det svårare för balter att
komma in Sverige än att resa ut ur sina hemländer.
Löftet om att erbjuda unga balter arbetspraktik,
som var ett av de bärande löftena i ett av vårens
många krispaket, fastnade i byråkratins kvarnar.
Trots att de östeuropeiska länderna behöver kunna
exportera allt de kan producera, kommer vi att
under ytterligare några år ha kvar
importrestriktioner på textilier och skor.

Herr talman! Vägen till det framtida Europa går
genom Europeiska gemenskapen. Det är inte minst
uppenbart för länderna i Central- och Östeuropa.
Men det är också en väg som består av demokrati
och marknadsekonomi, som våra nya europeiska
demokratier behöver stöd för att beträda.

I båda dessa frågor försummar Sverige sitt
europeiska ansvar. Den socialdemokratiska
dogmatik som präglar regeringen gör den dåligt
skickad, herr talman, att leda Sverige i dagens
Europa.

Anf. 131  ELISABET FRANZEN  (mp):

Herr talman! Hur påverkar en svensk anpassning
till EG den svenska demokratin? Den frågan har
ställts många gånger av miljöpartiet och av andra
till EG-förespråkarna, men den har inte fått något
riktigt svar.

Oavsett om anpassningen sker genom ett EES-
avtal eller i form av medlemskap i EG, kan jag inte
se hur det skall kunna genomföras utan att det
svenska folkets grundlagsfästa rätt till ett
demokratiskt styrelseskick skall tas ifrån oss.

I regeringsformens första kapitel, som fastställer
statsskickets grunder står:

''All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den
svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning
och på allmän och lika rösträtt. -- -- -- Den
offentliga makten utövas under lagarna. -- -- --
Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten
och bestämmer hur statens medel skall användas.''

Detta är grunden för hur vi, som är folkets valda
ombud, skall förvalta det ansvar som våra väljare
har anförtrott oss. Jag utgår därför från att alla
riksdagens ledamöter är beredda att följa de här
grundprinciperna.

Det är därför jag räknar med att få ett ärligt svar på
frågan om hur ni, som är EG-anhängare, har tänkt
att det i framtiden skall gå till rent praktiskt när
riksdagen skall uppfylla de grundlagsfästa kraven

--  att all offentlig makt skall utgå från det svenska
folket,

--  att den offentliga makten skall utövas under
svenska lagar,

--  att riksdagen även i framtiden skall kunna vara
de svenska folkets främsta företrädare och stifta lag
och besluta om statsskatt, och kunna göra detta
som en del i ett folkstyre som bygger på fri
åsiktsbildning.

Situationen är som alla vet den, att den europeiska
gemenskapen inte är berett att underkasta sig
beslutsorgan som är gemensamma med EFTA. EG
vill inte underkasta sig något annat överstatligt
organ. Därför blir EFTA-staterna genom ett EES-
avtal lydstater till EG.

Det som EG-staterna bestämmer kommer att bli
bindande även för länderna i EFTA, och de har
ingen annan möjlighet att påverka besluten än
genom samtal och övertalning. Genom EES-avtalet
blir dessa länders folk och deras parlament, såvitt
jag begriper, klavbundna av EGs lagbeslut och
förlorar möjlighet och rätt att på parlamentarisk
väg hävda de egna intressena gentemot EG i de fall
de kolliderar.

Tidigare i debatten har bl.a. Per Gahrton och Inger
Schörling givit flera exempel på sådana beslut, t.ex.
de 14 000 sidorna EG-lagar som Sverige måste ta in
som svensk lag vid ett avtal. Jag behöver inte ta upp
debattiden i kväll med att lämna fler exempel.

Regeringen får enligt 10 kap. regeringsformen i viss
utstäckning ingå bindande internationella
överenskommelser om riksdagen har godkänt
detta. Meningen med den bestämmelsen är
knappast att riksdagen får godkänna en
överenskommelse som sätter själva grunderna för
det svenska statsskicket ut spel -- alltså vad som
sägs om att den offentliga makten skall utgå från
folket och att detta skall bygga på en fri
åsiktsbildning. Just den fria åsiktsbildningen är ett
särskilt kapitel.

Vi känner alla till Per Gahrtons envisa kamp för att
olika faktauppgifter i samband med EG--EFTA-
förhandlingarna skall bli offentliga. Det är en
grundläggande förutsättning för den offentliga och
sakliga debatt som utgör en nödvändig del av den
fria åsiktsbildning som vårt statsskick garanterar
oss. Vi vet också att regeringen är frikostig i fråga
om användningen av hemligstämpeln när det gäller
uppgifter och fakta. Sanningen och en fri debatt om
denna skulle nämligen störa förhandlingarna.

Till sist, herr talman, vill jag upprepa min allvarligt
menade fråga som jag ställt till de politiker som
arbetar för en EG-anslutning i någon form:

Hur skall ni praktiskt gå till väga för att säkra
folkets och riksdagens grundlagsfästa
beslutanderätt när Sveriges lagar samtidigt i allt
skall anpassas till de beslut som EGs organ har
suverän rätt att fatta? Har ni kommit på något sätt
som innebär att riksdagen får möjlighet att
behandla frågorna, öppet och offentlig, och att
fatta sakligt grundade beslut på uppdrag av det
svenska folket, innan EG-kommisionen avgör den
saken för vår räkning? I samband med ett
utskottförhör i våras fick en regeringstjänsteman
just den frågan. Han svarade då: Det har vi inte
talat om ännu.

Anf. 132 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Vi var många som i slutet av 50-talet
entusiasmerades av Europatanken. Man kan säga
att Europatanken har levt hos de europeiska folken
alltsedan medeltiden. Många olika försök har ju,
men förgäves, gjorts för att återigen ena Europa.

Romfördraget framstod i slutet av 50-talet som en
ledstjärna för oss. Ett Europas förenta stater var
det mål som hägrade. Att Sverige skulle bli
fullvärdig medlem var givetvis ett faktum.

I 1962 år valrörelse slogs vi. Redan då stod det ju
på våra afficher: Ja till Europa. Nu kan vi se hur
det målet sakta håller på att förverkligas. Jag kan
försäkra att socialdemokraterna 1991 kommer att
möta oss moderater i en valrörelse som handlar om
Europa och där vi med hänförelse och entusiasm
kommer att slåss för det som i decennier har varit
ett våra främsta ideal.

Elisabeth Franzén skall inte hysa någon som helst
misstro beträffande framtiden. Naturligtvis skall
svenska folket, liksom andra europeiska folk, fritt
kunna välja Europaparlament och de organ som i
demokratisk ordning skall avgöra våra öden i ett
framtida Europa.

Egentligen har det fallit på min lott att tala om
utbildningens roll i de här sammanhangen. Jag kan
då säga att en internationell samarbetsorganisation
aldrig någonsin har satsat så hårt på utbildning,
forskning och möjligheter till studier och forskning
i andra medlemsländer som EG har gjort.
Forskning, utveckling och utbildning har fått
nyckelroller i det integrationsarbete som pågår.
Här finns det naturligtvis två syften:

Först gäller det att ekonomiskt och industripolitsk
hävda Europa i tävlan med USA och Sydostasien,
enkannerligen Japan. Det gäller också att ha högsta
kvalitet på utbildning och forskning, att se till att
informationsflödet går smidigt mellan företag och
forskning samt att utnyttja den tekniska
utvecklingen.

Sedan gäller det att förstärka den europeiska
identiteten, i synnerhet hos unga människor. Ett
mångkulturellt Europa är det som eftersträvas
framför allt annat.

Och märk väl: Det är inte fråga om någon
harmonisering av utbildningen, en enhetlig
utbildningsstruktur, utan vad man eftersträvar är
att framhålla det specifika hos vart och ett av de
olika länderna.

Bättre kvalitet, mångfald och förnyelse är alltså det
främsta ledstjärnorna. När det gäller erkännandet
av examina är man redan på god väg. Det
någonting som redan har antagits och det här
kommer också att gälla för vårt land i framtiden.

Beträffande integrationen på utbildnings- och
forskningsområdet sägs det att Sverige i det
avseendet har hunnit längre i sin strävan att förena
sig med EG än som är fallet på många andra
områden. Men det är sanning med modifikation.

När det gäller forskning och utveckling finns det ett
ramprogram som EG har antagit på åtta olika
målområden och som huvudsakligen är av
naturvetenskaplig och teknisk karaktär. Men det
humanistiska finns också med.

Vidare är Sverige fullvärdig medlem Science -- det
första av EGs forskningsprogram där Sverige
lyckats bli medlem. I övrigt deltar vi på
projektnivå -- alltså inte på programnivå.

Beträffande utbildnings- och ungdomsutbytet finns
det en rad olika program som EG har satt i sjön.
Comett, Erasmus, Lingua och Youth for Europe är
bara några program i det sammanhanget.

Sverige och EFTA-länderna deltar i Comett. Det
handlar framför allt om ett samarbete mellan
universitet och företag. Tanken är att vi skall skicka
150--300 teknologer varje år till något EG-land för
t.ex. praktik. Men samtidigt skall vi vara medvetna
om att Sverige, trots att vi bidrar på samma sätt som
andra länder inom EG till Comett, ändå inte får
vara med i programkommittén. I stället har det
ordnats sex specialkommitteér för de olika EFTA-
länderna med representantskap direkt från EG-
kommissionen, alltså inte från Comett-
kommissionen, detta för att demonstrera att
EFTA-länderna trots allt bara är länder av andra
rang i det här sammanhangen.

När det gäller de andra programmen har vi ännu
inte kommit med. Förhandlingar är på gång. Men
vi vet inte vad dessa kommer att resultera i.

Erasmus är ett strålande projekt. Man räknar med
att 44 000 studenter från de olika EG-länderna
under 1990/91 skall studera utanför sitt hemland.

Linguaprogrammet -- det handlar då om att sprida
spåkkunskaper -- håller man på att sätta sjön. Vi får
inte vara med där, men skulle behöva få vara med.

Tempus är ytterligare ett program som är till för att
just intensifiera utbytet med Östeuropa.

Youth for Europe är ett program som startades den
1 juli 1989 och som pågår fram till den 31 december
1991. Programmet omfattar 80 000 ungdomar.

Young Workers Exchange programme är också ett
program.

Till sist, herr talman, vill jag bara framhålla att ett
sådant här utbyte framför allt bygger på stipendier.
Det har talats om beskattning av stipendier i det här
landet. En beskattning skulle dock medföra
oerhört stora svårigheter för vår forskning.
Dessutom skulle vi naturligtvis ha få möjligheter att
göra verklighet av våra intentioner när det gäller
internationaliseringen och vår anknytning till EG.

Anf. 133 ELISABET FRANZÉN (mp)
replik:

Herr talman! Birger Hagård sade att jag inte skulle
hysa oro beträffande framtiden. Sverige kommer
att få plats i Europaparlamentet och alltså vara med
och besluta där.

Men jag förmodar att det är under förutsättning att
vi blir medlem av EG. Svaret gjorde mig verkligen
bekymrad. Birger Hagård vet tydligen inte att det
inte är Europarlamentet som fattar besluten inom
EG utan att det är Europakommissionen.

Jag kan också nämna att man inom EG-
parlamentet är ganska frustrerad just därför att
man inte alls får bestämma. Bestämmanderätten
ligger hos kommissionen i alla väsentliga frågor. Jag
fick inte heller svar av Birger Hagård på min fråga
om hur vi praktiskt löser detta i Sverige.

Anf. 134 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Elisabet Franzén liksom alla andra
miljöpartister har ingen känsla för historiens
vingslag när det susar och susar högst påtagligt.
Hon tror att allt skall bli vid den stela form som vi
för närvarande har. Så kommer det nu inte att bli.
Jag är fullt medveten om Europaparlamentets
befogenheter, men jag vet också att ett direktvalt
parlament som Europaparlamentet successivt har
försökt öka sina befogenheter. I ett framtida
förenade Europa kommer naturligtvis detta
parlament att framstå som det stora europeiska
parlamentet. Till dess får vi acceptera alla de
mellanled som nu finns för att kunna skapa denna
storartade enhet för framtiden. Inte skall
formalistiska, små praktiska detaljer -- jag höll på
att säga krämardetaljer -- få vara de som förstör
svenska folkets engagemang och deltagande i det
stora europeiska enhetsverket.

Anf. 135 ELISABET FRANZÉN (mp)
replik:

Herr talman! Historiens vingslag slår tydligen även
framåt i tiden för moderater som Birger Hagård.

Jag är mycket medveten om att man i EG-
parlamentet, där man känner detta obehag och
denna frustration över att inte få bestämma, strävar
efter att få ett större inflytande. Hur det går med
den saken vet vi inget om, och detta bör inte den
svenska riksdagen och regeringen dra några växlar
på i dag. Vi får rätta oss efter de beslut som fattas
och de förhållanden som råder i EG, i Sverige och
i det övriga Europa.

Anf. 136 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Jag förstår inte att Elisabet Franzén
kan hysa en sådan rädsla för framtiden. Här gäller
det i stället att vara med om att skapa framtiden.
Det handlar om att hoppas och tro på den. Vi har
inget exempel på det ännu, men ett parlament som
Europaparlamentet, vilket är direktvalt av folket,
kommer så småningom att få de väsentliga och
avgörande befogenheterna. Vi är inte där ännu,
men vi kommer dit. Det är vår skyldighet som
svenskar att hjälpa till i denna sameuropeiska
utveckling för framtiden.

Andre vice talmannen anmälde att Elisabet Franzén
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 137 GÖRAN ÅSTRAND (m):

Herr talman! Just i de dagar då en ideologi och ett
politiskt system försvinner i skuggorna av sitt eget
misslyckande för vi i vårt land debatten hur vi, som
hör hemma i den västerländska kulturtraditionens
värdegemenskap, skall kunna öppna gränser, vidga
utbyte, knyta ekonomiska och kulturella kontakter.
När socialismens politiska teknik, dvs.
planhushållningen, på ett för dess trovärdighet
förödande sätt misslyckas, bildar detta
misslyckande naturligtvis en viktig bakgrund till de
konstruktiva åtgärder som demokratierna i
Västeuropa vidtar för att på den västerländska
kulturkretsens värdegemenskap bygga en
samverkan.

Herr talman! Jag väljer att i denna Europadebatt
tala om kultur.

Som jag ser det är frågan om den andliga friheten
särskilt viktig. Vi har i vårt lilla Sverige oerhört
mycket att lära av kontinentens europeiska länder.
Från samma grund i arvet från Aten, Jerusalem och
Rom har vi utvecklats olika. Kulturländerna nere i
Europa lever närmare med och i kulturen än vi
tillåtits göra. 60 år av en politik som prioriterat
materialism har inte varit en god grogrund för
kulturen. Övertron på samhällsinitiativ,
samhällsinflytande och skattepengar har fjärmat
många svenskar från den personliga
kulturupplevelsen. I vårt land tror vi lätt att det är
pengar och personal kulturen behöver, när det i
första hand handlar om att ge individen, familjen
och skolan den kulturmiljö som stimulerar till t.ex.
läsning och musicerande. I länder där man slagit
vakt om sitt kulturarv har vi, herr talman, mycket
att lära.

Den politiska styrningen är en av kulturens gissel.
En prästman som jag mötte i Tallin i Estland förra
året undrade om det skulle bli skäran eller korset
som skulle vinna. För honom stod den ena
symbolen för förtryck och styrning, den andra för
hopp och andlig frihet.

Nu går vårt land in i de förhandlingar som skall
öppna Europa för oss och öppna oss för Europa. Vi
kommer in sent, vilket inte minst från kulturella
utgångspunkter är att beklaga. I flera år har EG-
länderna gjort strukturellt mycket intressanta
satsningar, som varit både till inriktning och
omfång eftersträvansvärda. Åren kring 1990 har
listan omfattat ting som restaurering av religiösa
monument, åtgärder för omgivningen till historiska
byggnader, byggnader som rör industri, jordbruk,
hantverk och åtgärder för öppna anläggningar i
historiska områden.

I EG-kommissionens arbete ingår nu att göra ett
ramprogram för att säkra den fria rörligheten för
kulturella varor och tjänster. Här handlar det om
att förbättra konstnärers arbetsvillkor och genom
olika insatser öka arbetsmöjligheterna inom den
kulturella sektorn.

När jag, herr talman, läser om dessa försök och
åtgärder blir jag glad. Det här skulle Sverige
behöva, tänker jag, och det här och det här --
kvalitet t.ex. och mångfald.

Amerikaniseringen av vårt kulturliv är, som jag ser
det, ett problem och en konsekvens av en otydlig
och passiv svensk kulturpolitik. En av de glädjande
effekterna av vårt medlemskap i EG och vårt
närmande till Europa blir att vi går tillbaka till våra
europeiska kulturella rötter. Tysklands, Frankrikes
och Italiens rika kultur och språkskatt kommer att
nå oss lättare och förhoppningsvis få effekter på
vårt lands kulturklimat och kulturprofil.

Kulturländernas breda kulturella aktiviteter för oss
också närmare områden och objekt inom smala
kultursektorer. Förhoppningsvis utan pekfingrar
och styrning kan vi därmed få ta del av, engagera
oss i och njuta av detta rika kulturflöde.

Våra egna bidrag till det enade Europas kulturliv är
viktiga nog, men då gäller det också att vi förmår
lyfta blicken och se perspektiven. När svenska
kulturmyndigheter börjar sin historieskrivning vid
industrialiseringens och arbetarrörelsens
genombrottsår, då är perspektivet alldeles för kort.
När man tror att Sverige bara har en nutid och en
framtid, men ingen historia, då tappar man just det
kulturella perspektiv som ger kvaliteter i
kontinentens kulturländer.

Bredast av all kulturverksamhet i Europa i dag är
den kulturverksamhet som pågår inom kyrkor och
samfund. Den når flest människor och sysselsätter
i särklass flest konstnärer. Se bara på kyrkomusiken
och kyrkosången!

Dessa kulturaktiviteter räknas inte in i den
nuvarande nomenklaturen i socialdemokraternas
Sverige. De finns inte!

På denna och mängder av andra områden kommer
EG-inträdet att öppna dörren ocn vidga
perspektivet. Men för att vi skall kunna vara aktivt
med i denna breda kulturella gemenskap i Europa
måste vi också se om vårt eget hus, ändra
kulturklimatet, lyfta fram konst, litteratur, musik,
uppmuntra kulturella aktiviteter i hemmen, öka
kvaliteten och volymen på kulturens basfärdigheter
i skolan, stimulera fritt konstnärsskap på skilda
områden och bevara de kulturskatter vi har.

Herr talman! Det handlar om att lyfta fram och
försvara humanismen och humaniora. Det gör vi
uppenbarligen lättare i en öppen samverkan med
Europas kulturländer än som kulturpolitiskt
isolerad nation.

Anf. 138 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! Jag har valt att tala om Europa och
demokratin. Det tror jag behövs. I all synnerhet
tror jag det efter att ha lyssnat till Birger Hagård
som med en svepande handrörelse förpassar vår
svenska grundlag till papperskorgen. Vi bör nog
något mer tänka på vart den utveckling som vi är
inblandade i och som vi riksdagsledamöter har ett
ansvar för kommer att leda.

Europa är utan tvivel demokratins vagga. De
grekiska stadsstaterna har ofta kallats de första
demokratierna, även om deras demokratier
knappast skulle ha godkänts i dag gå de varken gav
kvinnor eller slavar några rättigheter.

Demokrati i vår mening med lika rösträtt för alla
och ett parlamentariskt system är en ganska ny
företeelse. Dess värre är det också ett sårbart
system, som ständigt måste försvaras och
aktualiseras. Jag upplever att det systemet i
västvärlden är ett hotat system. Det hotas av
loggyism och av kapitalismens styrning av
massmedia. Så vi har all anledning att diskutera hur
vi skall försvara demokratin.

Som alla pionjärrörelser har den gröna rörelsen
tvingats att bryta sin väg utan ekonomiska resurser
eller massmediabistånd. Därför är demokratin inte
blott en del av vår människosyn den är också vårt
enda medel att försvara världen mot dem som är
ansvariga för miljöhot och ekologiska katastrofer.

Vi menar att demokratin måste byggas från botten.
Viktigast är en lokaldemokrati, där människor i
kommunen och kommundelarna får maximala
möjligheter att fatta de beslut som rör deras sociala
liv och deras samarbete. Endast då besluten rör
frågor där de lokala resurserna inte räcker till bör
bör man föra upp frågorna till regional eller
nationell nivå.

Ett fåtal frågor, som huvudsakligen rör freden,
behöver beslutas på övernationell nivå, på
världsdelsnivå eller global nivå. Det är, som jag
brukar uttrycka saken, sådana frågor som rör den
trefaldiga freden, nämligen fred mellan människor,
fred med naturen och fred med framtiden.

Vi menar att samtidigt som Östeuropas stater
närmar sig demokrati utgör EG en fara för
demokratin. Det gäller inte bara det så kallade
demokratiska underskottet inom EG som är ett
erkänt och välkänt faktum, den omständigheten att
de tunga besluten fattas av kommissionen, rådet
och domstolen utan parlamentarisk förankring.
Nej, det gäller framför allt att man vänder upp och
ner på beslutsordningen. Allt fler beslut fattas på
hög EG-nivå, och den lokala och nationella
demokratierna blir allt mer inskränkta.

Det finns ett tänkespråk som jag vill påminna om i
det här sammanhanget: Nej, min vän, där hade du
fel, två halva sanningar gör inte en hel!

Den första halvsanningen är att påstå att det är
samma sak att säga ja till EG som att säga ja till
Europa. Den halvsanningen har upprepats många
gånger i denna kammare i dag. EG är bara halva
Europa och när man räknar antalet stater knappt
det. Ändå sätter SAF och moderaterna
likhetstecken mellan EG och Europa, vilket är en
nonchalant oförskämdhet mot den halva av Europa
som just nu håller på att frigöra sig från de totalitära
systemen och söka sig en demokratisk framtid.

Den andra halvsanningen är att EG är en väg till
frihet. De fyra friheterna innebär i praktiken
huvudsakligen frihet för det internationella
kapitalet och de transnationella företagen, en frihet
som förvandlar folken till enbart producenter och
konsumenter, styrda av en ytlig reklamdominerad
massmediakultur i de ekonomiska intressenas
tjänst.

EG syftar till en union, en superstat; det framfår
redan av Romtraktaten. Birger Hagård hälsar detta
enbart med glädje. Vad världen hittills har sett av
superstater visar med all önskvärd tydlighet att det
är svårt att upprätthålla demokratin i en superstat.
Besluten kommer för långt bort från den enskilde,
demokratin blir manipulerad och människor tappar
intresset, som de gör i USA. När de skilda
nationaliteterna, som i Sovjet, får chansen att
utveckla sitt eget självstyre, då ger man superstaten
på båten.

Det finns alltså två skäl för att se med stor skepsisk
på projektet EG. För det första: Skulle projektet
lyckas, är det risk för att det utvecklar sig till de
transnationella företagens och bankernas diktatur.
För det andra är det i högsta grad osäkert om
projektet kommer att lyckas, om de europeiska
nationerna i öster vill uppge sin
självbestämmanderätt och gå in i EG och om
nationerna i väster verkligen vill leva i denna
superstat.

Herr talman! Jag tror att vi behöver tänka över
frågan om demokratin och dess försvar i EG-
sammanhang både en och två gånger.

Anf. 139 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Lars Norberg, hys ingen fruktan, inte
ens när det gäller det formella överlämnandet av
den svenska suveräniteten på olika områden! Allt
är noga förberett. Vi har i vår grundlag
bestämmelser för exakt hur detta skall gå till.

Och, Lars Norberg, det är faktiskt på det viset att
länderna i Östeuropa -- Tjeckoslovakien, Ungern,
Polen -- knackar på EGs dörr och vill komma in,
men det är av olika skäl svårt för dem att göra det
nu. Vi skall bara hoppas att vi i Sverige hinner före.

Jag hyser ingen fruktan för en stor europeisk union
en gång i framtiden. Jag är stolt och glad över att
vara europé, och jag känner mycket starkt för våra
broderfolk ute i Europa, för dem som vi har
besläktad kultur med, dem som vi har så mycket
gemensamt med, dem som vi kan forma en framtid
tillsammans med.

Mot detta ställer jag då Lars Norbergs stora dröm:
den lilla röda stugan nere vid sjön, med fåren som
betar, mor som kardar och far som ror efter fisken.
Ja, det är en liten semesterdröm. Vi trivs alla med
den på sommaren. Men bevare mig väl, om det
vore det som skulle styra hela vår tillvaro! Det
räcker det inte till.

Anf. 140 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Birger Hagård gör det väldigt enkelt
för sig, när han säger att grundlagen ger
förutsättningar för att ansluta Sverige till EG. Det
är ju fråga om grundlagens bokstav och
grundlagens anda. När man överlåter huvuddelen
av de beslutsmöjligheter och beslutsfullmakter som
har stått den svenska riksdagen till buds till andra
organ, då är frågan om man inte har eliminerat
grunden för grundlagen.

Polen, Ungern och Tjeckoslovakien knackar
förvisso på EGs dörr, därför att de vill ha ett
samarbete med Europa, men de anses ju inte
dugliga ur EG-synpunkt. De är inte tillräckligt
ekonomiskt utvecklade. EG är som bekant en
rikemansklubb.

Slutligen, Birger Hagård, vidhåller jag att
superstater -- och det är uppenbarligen superstaten
som är Birger Hagårds ideal -- är en fara för
demokratin. Superstater försämrar demokratin,
det visar all erfarenhet.

Anf. 141 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Läs förarbetena till vår grundlag, om
inte annat! Det är inget originellt att vi har
bestämmelser för hur man skall överlåta
suveräniteten. Varenda modern författning efter
andra världskriget har likartade bestämmelser. Inte
minst var det den danska författningsändringen
som inspirerade oss. Så det behöver inte vara något
problem i det här sammanhanget.

Rikemansklubb, säger Lars Norberg om EG. Jag
tror inte att man skall säga rikemansklubb. Det var
inte fallet när Spanien, Portugal och Grekland
trädde in, men tack vare EG har de länderna en
tillväxt som gör att de utvecklas snabbare än många
andra länder i världen. Tjeckoslovakien, Polen och
Ungern har också sina förutsättningar. De har
problem i dag. Låt oss hoppas att de blir lösta inom
den femårsperiod när det kan bli aktuellt med EG-
inträde.

Superstat, säger Lars Norberg vidare. Vad är det
för snack? Är Lars Norberg beredd att underkänna
Förenta staternas demokrati? Det vore märkligt i så
fall, och då är han en av de få som gör det.

Alltsammans beror naturligtvis på hur det
utformas. Det har inte sagts att det skall vara något
slags centralistiskt styrd superstat i Europa. Det
finns någonting som heter konfederationer, och det
finns en rad olika möjligheter att lösa problemen så
att alla demokratiska rättigheter och möjligheter
tillvaratas.

Anf. 142 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Den möjlighet som regeringsformen
ger att överlåta beslut till överstatliga myndigheter
finns därför att man har föreställt sig att besluten på
enstaka områden skall överlåtas, men icke hela det
svenska rättsväsendet eller den dominerande och
avgörande delen av den svenska lagstiftningen. Det
kan icke ha varit grundlagsfädernas avsikt. Birger
Hagård, som jag trodde tillhörde ett parti som hade
en viss respekt för historien och som tidigare har
kallat sig konservativt, borde ha en viss förståelse
för att man inte utan vidare kastar en grundlag i
sjön, vilket man i praktiken gör om man överlåter
större delen av beslutsmakten till andra enheter.

Jag menar att USA ur demokratisk synpunkt är en
ganska torftig demokrati som man i många
avseenden måste ifrågasätta. När en president
röstas fram av 30 % av de röstberättigade i landet
och det kanske är det viktigaste val man företar är
demokratin faktiskt hotad.

Andre vice talmannen anmälde att Birger Hagård
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 143 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag skall i mitt anförande försöka
bryta ned den ofta högtravande och teoretiska
debatten om Sverige och EG samt det nyvaknande
övriga Europa. Då är människors vardagliga
situation i Västmanland den för mig självklara
utgångspunkten. Det är också naturligt att börja
med en kort historisk anknytning.

Röda jorden i Riddarhyttan är landets äldsta plats
för järnframställning. I Norbergs bergslag var
gruvdriften i gång redan på 1200-talet. Europas
äldsta masugn -- Lapphyttan -- eldades första
gången i slutet av 1100-talet.

Järnexport från Bergslagen kom i gång tidigt. För
västmanlänningen är därför livliga
handelskontakter med Europa naturliga. När
svenskt näringsliv inte längre bara exporterade järn
utan självt började tillverka bl.a. stålprodukter,
inleddes den omfattande industrialiseringen. Den
har gett arbete i Västmanland i många år. Ingen
annan region i landet har så hög andel av sin
sysselsättning inom industrin.

Genom exporten -- Europaberoendet -- har vi
också fått känna av olika strukturkrisers härjningar
i exempelvis Fagersta, Norberg och Surahammar. I
Hallstahammar sker nu uppsägningar och
permitteringar. Det gör att ett speciellt stöd behövs
till Hallstahammar.

Sjunkande befolkningssiffror och ekonomiska
svårigheter är för de här kommunerna välkända
problem. Men det finns en annan, en personlig sida
också. De i förtid pensionerade människorna, de
som har erfarenhet och kunnande, bär en stor
mänsklig börda. Därför är det inget konstigt i att
deras barn och barnbarn, när de ser på Europa,
också ser 8--10 % arbetslöshet. För Europatilltron
måste de sociala ambitionerna vara höga. Det goda
arbetet åt alla är ett avgörande krav.

En grundläggande förutsättning för järnexporten
var att frakterna kunde ordnas ekonomiskt och
rationellt. Järnet gick från Bergslagen över
hamnarna i Köping och Västerås. De hamnarna är
lika viktiga i dag för den miljövänliga och
transportekonomiska sjöfarten på Mälaren.

Kapaciteten i Södertälje kanal är mycket viktig.
Med den måttliga insatsen av 30 milj.kr. skulle
fartygsstorlekarna i kanalen kunna ökas med
närmare 50 %. Det betyder bättre
konkurrensförmåga hos sjöfarten.

Mot sjöfarten på Mälaren finns emellertid just nu
ett stort akut hot: Vad skall hända med den rasade
motorvägsbron i Södertälje? Den låga brohöjden
begränsar kraftigt framkomligheten. Det borde
vara självklart att de seglationsförhållanden som
gällde före raset snabbt återställs. Men ännu ett
halvår efter raset saknas besked. Det skapar
osäkerhet om framtiden.

Det är dessutom en besynnerlig form av EG-
strategi att försämra framkomligheten i kanalen.
Det framstår som än egendomligare i ljuset av att
vägverket nu satsar miljoner kronor på att EG-
anpassa broar, bl.a. tre stycken alldeles utanför
Köping. För Europatilltron i Västmanland är det
nödvändigt att i stället för att försämra
framkomligheten bygga ut Södertälje kanal.

Herr talman! Många av jobben i Västmanland finns
hos genuint svenska företag, men de har under de
senaste åren genomgått en kraftig
internationalisering. Huvudkontoren har flyttat
från Västmanland och även från Sverige.

--  ASEA har via Braun Boveri förvandlats till
ABB.

--  Metallverken har tagits över av det finländska
Outokompo Copper.

--  Volvo ägs delvis av franska Renault.

Detta multinatioenlla ägande innebär att för
västmanlänningarna viktiga beslut kan komma att
fattas utan lokala hänsyn. Det är givetvis bra att
företagen hänger med i utvecklingen, men hänger
sysselsättningen med i Västmanland?

Kan handel med EG och övriga Europa lösa alla
problem? Västmanlands höga andel av industrijobb
medför en ensidig arbetsmarknad. Arbetslösheten
bland kvinnor är relativt sett hög. Arbetslösheten
bland kvinnor är relativt sett hög. Blir det verkligen
lättare för kvinnor att kunna välja mer varierade
arbeten? I bruksorterna, särskilt i norra delen av
länet, är kvinnorna i alltför hög grad hänvisade till
vården för att få jobb.

Skall alla kunna få jobb fordras en aktiv
näringslivspolitik, men också en generös
regionalpolitik. Det är många västmanlänningar
som frågar sig om det finns utrymme för en effektiv
regionalpolitik efter en EG-anpassning. Till detta
är bara att konstatera att det också i EG-länderna
finns behov av kraftfulla regionalpolitiska insatser.
Det måste vara ett krav i EES-förhandlingarna att
vi får utrymme att bedriva en effektiv
regionalpolitik i Sverige.

I Västmanland har en studie av
näringslivsutvecklingen i länet gjorts, bl.a. med
sikte på EG och 2000-talet. Den visar att:

--  Tjänstesektorn är jämförelsevis svagt utvecklad
i länet.

--  Det saknas avancerad teknisk utbildning och
forskning.

--  Även om hälften av industrisysselsättningen
finns inom sektorer som spås bra framtidsutsikter,
finns många av jobben i helt andra sektorer.

--  Lönsamheten i flera företag är svag.

Herr talman! Utöver stöd till flera olika projekt
behöver Västmanland två rejäla statliga insatser
inför EG-anpassningen.

1. Byggandet av Mälarbanan måste snarast starta,
med klart uttalat mål att hela projektet skall
fullföljas. Då breddas arbetsmarknaden. Sett med
Västmanlandsögon blir det lätt att nå både
Stockholm och Örebro. De snabba resorna ökar
dynamiken i regionen.

2. Skall företagsamheten i Västmanland -- både
den nuvarande och den kommande -- ha
möjligheter i Europa och i världen, måste det finnas
arbetskraft med bra utbildning. Det behövs
satsningar på avancerad teknisk utbildning och
forskning.

För övrigt anser jag att Skinnskattebergs kommun
drabbats nog av arbetslöshet. I medborgarnas
Europa finns plats för välutbildad skoglig personal.
Därför måste skogsmästarskolan i Skinnskatteberg
få leva vidare.

Anf. 144 ANNA HORN AF RANTZIEN
(mp):

Herr talman! Hur vill vi att framtidens landsbygd i
Sverige, Europa och världen skall se ut? Det är en
viktig fråga för oss alla i EG-debatten, eftersom en
levande landsbygd med alla sina värden måste
bevaras -- som bas för livsmedelsförsörjningen,
som kulturskatt, som livsrum för djur och växter,
som mål för friluftsliv och avkoppling, som socialt
andningshål.

Kan landsbygden hållas levande när EGs regler och
lagar blir bestämmande? Allt fler människor oroas
av att så inte är fallet, och därför bör förhållandet
EG och landsbygdens utveckling diskuteras
betydligt grundligare än fallet är i dag.

Jag tänker bygga dagens anförande på resultaten
från två möten av helt olika karaktär. Det ena är ett
symposium, som ordnades av Världskyrkorådet i
april detta år och där jag deltog. Det andra är
Nordisk Folkeriksdag, som samlades i Vega i Norge
i juli 1990.

Världskyrkorådet inbjöd två personer från varje
västeuropeiskt land till ett symposium i Spanien;
detta för att analysera riskerna för de små
jordbruken i Europa och möjliga motåtgärder, som
kunde sättas in för att hindra att dessa små enheter
skulle gå förlorade när tillväxtekonomi och
centralisering accelererar med EG-planernas
förverkligande. De flesta deltagarna var själva
småjordbrukare, några hade arbetat politiskt eller
ideellt med glesbygdsfrågor, men alla delade vi
Världskyrkorådets fruktan för att de små värdefulla
enheterna skulle sopas bort av EGs väldiga
stormvåg.

Först kunde vi lätt komma överens om att oönskade
och skrämmande effekter redan hade börjat
uppträda. De små jordbruken har ju sedan länge
utsatts för bortrationalisering och sammanslagning
till större enheter, betydligt sårbarare i sitt
beroende av stora ekonomiska investeringar,
importenergi och kemikalier, betydligt riskablare
för miljö och framtid. Framför allt har
människorna, gräsrötterna, helt ignorerats för
tillväxtekonomins skull.

Frågorna tornade upp sig. Hur skulle den
traditionella kunskapsbanken kunna räddas?
Vilken roll skulle familjen, ungdomen, media och
kooperationen kunna spela? Vilken roll skulle
kyrkan och facket kunna ta på sig? Vad ligger
bakom regeringars motvilja mot att investera i
landsbygdsprojekt -- eller bankernas och
försäkringsbolagens ovilja? Brist på prestige? Eller
vill man bibehålla status quo? Makt?

Vi kom fram till att landsbygdens befolkning borde
organiseras och koordineras, få hjälp med kurser
t.ex. i att tala offentlig, och i ledarskapsträning.
Självtillit nämndes ofta som ett mål att arbeta för,
ett led i förhindrandet av manipulation. Landsbygd
inkl. glesbygd borde på alla sätt ges högre status.
Miljövårdande åtgärder borde betalas bättre,
småindustrier borde få lättare att etablera sig.
Kvinnornas ovärderliga och oftast obetalda insatser
borde värderas rättvist och även ekonomiskt. En
bättre kontakt mellan stads- och landsbygdsbor
kunde ge som resultat hjälp i småbruket,
fadderverksamhet, sociala insatser,
lägerskoleverksamhet, m.m. Jag nämnde
naturligtvis många av de idéer som vuxit fram under
landsbygdskampanjen, som t.ex. telestugor, som
lär ut datakunskap -- en idé som nu också
förverkligas i Finland.

Världskyrkans roll, slutklämmen i symposiet, visar
på situationens allvar inför EGs förverligande.
Världskyrkan skall kunna ekonomiskt och
psykologiskt stödja landsbygd och glesbygd med
många av de insatser som nämnts; den bör ta
ställning för de fattiga och för dem som riskerar att
slås ut -- mot dem som slår ut naturligt uthålliga
samhällen och fördjupar klyftan mellan fattiga och
rika. Kyrkan bör betona vikten av moraliska och
kulturella fördelar inför 1992, inte bara
ekonomiska. Kyrkan bör se på landsbygdens
Europa med större allvar.

Självfallet konstaterade vi att begreppen landsbygd
och glesbygd har olika betydelse i olika länder.
Detta innebär naturligtvis också att våra för oss
allvarliga glesbygdsproblem inte är några problem i
EGs ögon i jämförelse med den i Sydeuropa eller
Irland och att EGs insatser för att rädda
landsbygden inte kan räknas gälla Norden.

För Östeuropa blir landsbygdens omvandling ännu
mer drastisk och oberäknelig. Vad den beträffar
kan man bara ställa frågan: Måste också
Östeuropas jordbruk bli ett ekologiskt fattigt och
människofattigt, utsugande och sårbart
industrijordbruk, eller har de någon som helst
möjlighet att lära av och undvika våra misstag?

Denna vilja att ta framtiden i sina egna händer, som
så klart manifesterades under Världskyrkorådets
symposium, återspeglas ju i den vidsträckta
folkrörelse som slåss emot politiskt och nationellt
förtryck och för ett uthålligt liv.

På den nordiska folkriksdagen i Vega i Norge
försökte man arbeta vidare med idén om att skapa
ett alternativ till EG, byggt på globalt ansvar och
samarbete i stället för på konkurrens. Detta skulle
innebära att vi nu står vid slutstationen för den typ
av ekonomi som formulerades för 200 år sedan av
Adam Smith och därmed inför en av historiens
största utmaningar. I den ekonomin är ju
grundprincipen den att det är den fria
konkurrensen och det ekonomiska egenintresset
som skall styra utvecklingen mot det gemensamma
bästa.

EGs förespråkare vill övertyga om att de miljö- och
överlevnadsfaror som har växt fram ur Adam
Smiths modell kan lösas inom denna med hjälp av
avgifter på miljöskadlig produktion, med
lagstiftning och genom att uppmuntra
miljöteknologi, energi- och resurssparande. Visst
spar vi därmed tid, så att vi får något mer av tid
utöver de tio år som WorldWatch menar att vi har
på oss för radikala förändringar.

Anf. 145 EVERT SVENSSON (S):

Herr talman! Ibland händer det mest otänkbara,
och när det har hänt tar vi det som nästan självklart
att det har hänt. Men det var faktiskt otänkbart
1988 att freden skulle bryta ut i Europa 1989, efter
nära 50 år av diktatur. En efter en har de
diktaturerna fallit, nästan utan ett enda dödande
skott.

Det var, herr talman, inte vapen som gjorde folken
fria. Det har skett med icke-våld. Man vann över
en av världens starkaste militärmakter. Europa har
varit delat av järnridån, och på båda sidor har man
haft nog med vapen för att helt kunna förgöra både
sig själv och fienden. Det var människornas
frihetslängtan som drev fram revolutionen mot
militären, rustad till tänderna.

Vi diskuterar nu vilket Europa vi vill ha -- det
Europa som geografiskt sett är större än Kina och
som har 700 miljoner invånare, ett Europa från
Ural till Atlanten, från Kaspiska havet till Gibraltar
och upp till Hammerfest och Nordkapp.

Detta hör framför allt ihop med Europas
säkerhetspolitik. Kan vi få ett gemensamt
säkerhetssystem, så faller många andra
samarbetsfrågor på plats, och det blir lättare att
lösa dem. Detta, herr talman, är visionen av ett nytt
och fredligt Europa -- en gemensam säkerhet, inte
murar försvarade av vapen på båda sidor.

Vi har nu det politiska instrumentet för en sådan
ordning, nämligen ESK, den europeiska säkerhets-
och samarbetsorganisationen. Det är egentligen,
herr talman, bara att fortsätta med förhandlingar
inom ramen för den akt som upprepades i
Helsingfors 1975 och som sedan har fortsatt i olika
former.

Fram till 1989 fanns inte de politiska möjligheterna.
Nu ligger, herr talman, fältet öppet för stora och
avgörande steg i fråga om gemensam säkerhet i
Europa. När detta har fått fastare former, blir
Warszawapakten -- som nästan är ute ur räkningen
nu -- och NATO överflödiga. Vår
neutralitetspolitik, liksom Österrikes, Finlands och
Schweiz neutralitetsförklaringar blir överflödiga,
eftersom det inte i Europa finns några allianser att
vara alliansfria från. Det skulle med andra ord inte
finnas några fiender.

Herr talman! Vi är inte där än, och det kan ta lång
tid. Det kan också gå fort. Därom vet vi ingenting
om i dag. Vi bara ser ljusningen vid horisonten.
Men möjligheterna har plötsligt kommit till oss,
och Sverige bör agera i den riktningen.

Med detta vill jag också, herr talman, ha sagt att det
är för tidigt för vår del att överge neutraliteten. Den
lades fast långt före första och andra världskriget
och innan det att Warszawapakten och NATO
skapades som bastioner mot varandra, på var sin
sida om järnridån. Endast en gemensam säkerhet i
Europa kan få oss att uppge vår alliansfrihet.

Jag vill ha detta sagt särskilt tydligt, eftersom
många nu tycks vara beredda att ge upp svensk
neutralitet för att Sverige skall få tillträde som
fullvärdig medlem i EG. Vår neutralitet kan inte
säljas ut. NATO finns fortfarande där, och det
finns, herr talman, starka krafter för att göra EG till
en försvarsallians. Vi har därför att först se
utvecklingen innan vi söker fullt medlemskap i EG
och säger att neutraliteten inte är aktuell i dag.

Jag har, herr talman, talat om det stora Europa, det
gemensamma och demokratiska hemmet i Europa.
Men ESK innefattar också bestämmelser om
ekonomiskt och tekniskt samarbete och frågor om
mänskliga rättigheter. Detta är frågor som nu
diskuteras särskilt i Europarådet.

Europarådet har två krav för medlemskap: ett
pluralistiskt valsystem och att landet följer
konventionen om de mänskliga rättigheterna. När
de Central- och Östeuropeiska länderna kan svara
upp mot dessa krav kan de också bli medlemmar av
Europarådet. Man kan då tänka sig att
Europarådet blir betydligt starkare och får en
viktigare uppgift i Europa och att Europarådet
också blir en bas för ESK-processen, som är så
viktig ur säkerhetspolitisk synpunkt i det stora
gemensamma demokratiska hemmet Europa.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1990/91:22 till lagutskottet

1990/91:29 till finansutskottet

Skrivelse

1990/91:21 till justitieutskottet

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1990/91:10 Förslag till begravningslag

1990/91:11 Några delgivningsfrågor

1990/91:17 Tillfällig försäljning

1990/91:23 Fortsatt giltighet av 1952 års
tvångsmedelslag

1990/91:28 Förlängd tid för registrering av
licensområden för älgjakt

1990/91:30 Vissa befogenheter för ett nytt statligt
förvaltningsbolag

1990/91:31 Två nya nationalparker: Björnlandet
och Djurö

1990/91:32 Fastighetsdomstolar, m.m.

1990/91:36 Åtgärder mot miljöfarliga blybatterier

1990/91:38 Statsbidrag till personalkooperativ
barnomsorg

9 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 9 oktober

1990/90:39 av Berith Eriksson (v) till
justitieministern om kommunarrest:

År 1984 beslöt regeringen att terroriststämpla och
utvisa nio kurder, samtliga flyktingar från Turkiet.
Bakgrunden var en säpoutredning med anledning
av mordet på en kurd i Uppsala. Utvisningen, som
inte verkställdes, omvandlades till
rörelseinskränkningar och anmälningsplikt, s.k.
kommunarrest.

Åklagare fann inte några bevis mot de nio som
kunde ligga till grund för en rättslig prövning och
avskrev åtal mot dem.

Alla väsentliga delar av polisutredningen är
numera offentliga, och där kan man se vad dessa
kurder är misstänkta för och varför de
kommunarresterades. Säpoakterna har granskats
av en del journalister och jurister, och den
bedömning som dessa gjort är att det är en pinsamt
dålig utredning med mycket svaga bevis.

I säpos akt kan man inte se den förföljelse och det
lidande som drabbat, och fortfarande drabbar, de
utsatta kurderna och deras familjer. Pinsamt är det
även att Sverige till följd av kommunarresten finns
med på Amnestys internationella lista, tillsammans
med länder som Sydafrika, Iran och Colombia, för
brott mot mänskliga rättigheter.

Men frågan handlar inte enbart om dessa kurder
skall få upprättelse eller inte. Det handlar även om
rättsäkerheten i en rättsstat och om tron på den
svenska demokratin både inom och utom Sveriges
gränser.

Den 19 oktober 1989 frigavs Gerhard Conlon,
Carole och Patrick Richardson efter att oskyldigt
dömda ha suttit 15 år inspärradei brittiskt fängelse.
Om denna rättsskandal sa Storbritanniens
inrikesminister Douglas Hurd: ''Detta är en mycket
allvarligt affär för alla som bryr sig om rättvisa''.

Det är nu snart 6 år sedan de nio kurderna belades
med kommunarrest, och jag vill fråga
justitieministern:

1.  Anser justitieministern att kommunarresten står
i överensstämmelse med den svenska
regeringsformens 2 kap, 9 §?

2.  Anser justitieministern att kommunarresten
inte bryter mot Europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter?

3.  Kommer de kommun- och länsarresterade
kurderna att få en öppen rättegång?

den 10 oktober

1990/91:40 av Ulla Tillander (c) till statsrådet Bengt
Lindqvist om statsbidrag till barnomsorg i svenska
kyrkans regi:

Arbetet bland barn -- inte minst bland barn i
förskoleåldern -- har sedan gammalt en stark
förankring i kyrkosamfunden. Svenska kyrkan har
varit ute tidigt på det här området. Det visar
söndagsskolans mer än hundraåriga tradition.

Genom den ökade fritiden och förändringen i
fritidsvanor har söndagsskolans roll efter hand
minskat, och då är det naturligt att kyrkorna
inriktar sin verksamhet på vardagsarbete bland
barn i förskoleåldern. Kyrkans barntimmar är
exempel på sådant arbete.

Eftersom intresset för och efterfrågan på alternativ
inom barnomsorgen kraftigt ökar överallt i landet,
inställer sig frågan såväl för enskilda som för
församlingar: Av vilket skäl är svenska kyrkan
förhindrad att arbeta på samma villkor som andra?

I dag utgår statsbidrag till daghem och fritidshem
som drivs av en sammanslutning av föräldrar, som
gemensamt tar ansvaret för omsorgen om sina egna
eller varandras barn, eller en sammanslutning som
erbjuder en speciell form av pedagogik som har
anknytning till en ideell organisation eller som har
andra liknande grunder. Det innebär bl.a. att
frikyrkliga trossamfund kan bedriva daghems- och
fritidsverksamhet med statligt stöd, och det är bra.
Nu aviseras också att personaldrivna daghem skall
få statsbidrag.

Det finns inte något hinder för enskilda
medlemmar inom en församling tillhörande
svenska kyrkan att bilda en föräldraförening eller
annan ideell förening med uppgift att driva daghem
eller fritidshem med en speciell inriktning.
Statsbidrag kan då lämnas på samma villkor som i
övrigt gäller för kommuner och frikyrkliga
trossamfund.

Det är bra och ett steg i rätt riktning att förskolor
och barnomsorg i kooperativ form eller
stiftelseform kan få statsbidrag, också de med
kristen inriktning, men det måste vara lika
självklart att kyrkans församlingar jämställs med
andra trossamfunds församlingar när det gäller
möjligheten att få statsbidrag till
barnomsorgsverksamhet.

Med hänvisning till ovanstående vill jag till
biträdande socialministern ställa följande fråga:

Är regeringen beredd att medge statsbidrag till
barnomsorg i svenska kyrkans regi?

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 9 oktober

1990/91:69 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet
Maj-Lis Lööw om invandrarverkets praxis i
utvisningsärenden:

Av pressen i mitt hemlän -- Värmland -- har
framgått att en 40-årig iranier, som förföljts och
torterats i sitt hemland hotas av utvisning enligt ett
beslut av invandrarverket.

Amnesty International har agerat i ärendet, och
enligt en representant för denna organisation vore
ett återsändande till Iran en säker död för mannen
i fråga. Ärendet skall nu bli föremål för ny
bedömning.

Med anledning av detta ärende vill jag därför ställa
följande principiella frågor till invandrarministern.

Vilka rutiner för utvisning har SIV när en person
som torterats i Iran löper risk att bli utvisad dit? Är
invandrarministern beredd att låta företa en
översyn av praxis för utvisning/avvisning i liknande
fall?

1990/91:70 av Sten Andersson i Malmö (m) till
försvarsministern om JAS-projektet:

I Sydsvenska Dagbladet den 6 oktober 1990
uttalade Roland Brännström (s), ledamot av
försvarskommittén och vice ordförande i
försvarsutskottet, följande: ''Inte säkert att JAS
kan flyga.'' För Roland Brännström är inte ens
JAS-anskaffningen självklar. Industrin har åtagit
sig en uppgift och än är vi inte säkra på att JAS kan
flyga och uppfylla alla de krav vi har, säger han.

Med tanke på de enorma skattepengar JAS-
projektet hitintills kostat och kommer att kosta
framöver är uttalandet av en ledande
försvarspolitiker beklagligt och förvånansvärt.
Medborgarna får intrycket att deras skattepengar
används mycket lättvindigt och att JAS-satsningen
är ett vågstycke där ingen vet utgången.

Är statsrådet beredd att uttala sitt stöd för JAS-
projektet?

1990/91:71 av Stig Bertilsson (m) till statsrådet Erik
Åsbrink om följder på grund av ändrat
räkenskapsår:

Fr.o.m. den 1 juli 1990 avskaffas rätten till brutet
räkenskapsår för enskilda näringsidkare,
jordbrukare, dödsbon och handelsbolag. I vissa fall
har omläggningen till kalenderår visat sig medföra
oönskade och allvarliga konsekvenser, vilket torde
ha förbisetts i lagstiftningen.

Jag syftar på de likviditetsproblem som följer på
regeländringen, speciellt för dem som haft brutet
räkenskapsår per den 1 maj. Dessa företag ges
ingen möjlighet att förlänga räkenskapsåret
eftersom det då blir mer än 18 månader, vilket är
max. I stället uppstår den konsekvensen att man
1991 kommer att åsättas två taxeringar. Man
kommer nu att dubbeldebiteras B-skatt för 8
månader under 1990.

Detta förfaringssätt innebär att många företag
hamnar i en akut likviditetskris. Därför är det
nödvändigt med någon form av
övergångsbestämmelser, som överbryggar de
likviditetsproblem som för många kan innebära att
man t.o.m. kommer på obestånd.

Vilka åtgärder ämnar finansministern vidta för att
motverka de likviditetsproblem som detta delbeslut
i skatteomläggningen medför?

1990/91:72 av Gullan Lindblad (m) till civilministen
om chefstjänsten vid den regionala
arbetslivsfonden i Värmland:

Chefstjänsten vid den regionala arbetslivsfonden i
Värmland utannonserades i april 1990, och en
välmeriterad manlig sökande framfördes som den
centrala arbetslivsfondens förslag till regeringen.
Regeringen återremitterade emellertid ärendet till
fonden med uppdrag att i stället finna ett kvinnligt
alternativ. Nästa beslut i ärendet togs den 16
augusti, och nu tillsattes en kvinnlig
chefstjänsteman, som inte sökt tjänsten men
särskilt ombetts att ta denna.

Jag har försökt förmå såväl jämställdhetsministern
som arbetsmarknadsministern att förklara
principerna för tillsättningen, men de har bara
hänvisat till varandra.

Jag frågar därför civilministern:

På vilka grunder beslöt regeringen att för
Värmlands del inställa tillsättningen för att en
kvinna skulle ''uppletas'' till posten?

Är det regeringens uppfattning att kvinnor resp.
män i fortsättningen skall ha villkorslöst företräde
vid tillsättning av vissa tjänster?

På vilket sätt anser regeringen att ett dylikt
förfarande främjar jämställdhet?

1990/91:73 av Ingrid Ronne--Björkqvist (fp) till
utrikesministern om barn på institutioner i
Rumänien:

Nyligen har vi i Sverige skakats av skrämmande
rapporter och fruktansvärda bilder av
institutionsbarnens situation i Rumänien. Vi blir
alla stumma av förskräckelse över att barn i dagens
Europa skall behöva leva under sådana vidriga och
omänskliga förhållanden.

Rumänien har nyligen ratificerat FNs
barnkonvention. Konventionen innehåller
bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn
grundläggande rättigheter och att bereda barn
skydd mot övergrepp och utnyttjande.

Rapporterna från Rumänien pekar tydligt på att
man inte efterlever konventionen om barnets
rättigheter.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa
följande fråga:

Avser regeringen att inom FN aktualisera
Rumäniens uppenbara brister att leva upp till
konventionens krav om barnets rättigheter?

1990/91:74 av Bertil Måbrink (v) till
utrikesministern om de rumänska barnen på
institutioner:

När Ceausescuregimen störtades i Rumänien
avslöjades en rad ohyggligheter. Allra värst var
avslöjandena om hur föräldralösa barn och barn
med olika slags handikapp hade behandlats. Vi
hoppades att dessa barn skulle får snabb hjälp och
att de i fortsättningen skulle få all den kärlek,
mänsklig värme och omvårdnad som ett barn måste
ha för att leva och utvecklas.

Av all den information som nu kommit fram står
det klart att barnen fortfarande lever i samma
ohyggliga misär och förnedring som före störtandet
av diktatorn.

Det som nu sker är fruktansvärt och helt
oacceptabelt. Den inhumana behandlingen av
barnen är inte en intern rumänsk angelägenhet.
Det måste vara det internationella samfundets
skyldighet och kollektiva ansvar att se till att de
barn som spärrats in och behandlats på detta
avskyvärda sätt får den hjälp och mänskliga omsorg
som alla barn bör ha -- oavsett vilken del av världen
de lever i.

Jag vill fråga utrikesministern:

Vilka initiativ har regeringen vidtagit och vilka
ytterligare initiativ tänker regeringen vidta för att
hjälpa de utsatta rumänska barnen?

1990/91:75 av Berith Eriksson (v) till
socialministern om ett rabattsystem för p-piller:

Tonårsaborterna fortsätter att öka i alarmerande
takt. Sedan år 1983 har antalet ökat från 18 till 25
per 1 000 flickor i åldrarna 15--18 år.

På ungdomsmottagningen i Gävle har det bedrivits
en försöksverksamhet med subventionerade p-
piller. Försöket har pågått i ett år, och under första
halvåret 1990 minskade antalet aborter med 30 %.
Projektet innebär att reglerna för utskrivning av
läkemedel inte följs beträffande p-piller, utan
flickorna har kunnat få en årsförbrukning till en
kostnad av 65 kr. mot tidigare tre månader för
samma summa.

Jag vill fråga om socialministern kan tänka sig att
införa ett rabattsystem för p-piller.

1990/91:76 av Berith Eriksson (v) till statsrådet
Maj-Lis Lööw om praxis beträffande asylsökningar
av iranska medborgare:

Den fundamentalistiska regimen i Iran torde i dag
vara världens mest avskydda. Rapporter om
avrättningar, tortyr och förföljelse av oliktänkande
kommer i lika stor utsträckning nu som tidigare.
Khomeinis efterträdare, Irans nye ledare
Rafsanjani, för en liberal ekonomisk politik för att
få landet på fötter efter det långa kriget mot Irak.
Men brotten mot de mänskliga rättigheterna har
inte upphört, och den nya regimen begår ständigt
nya brott.

Direktiv och praxis vid behandling av iranska
asylärenden har tidigare varit generösa, och de
flesta som kunnat peka på förföljelse har fått stanna
i Sverige. Nu har sedan några månader praxis
ändrats så att de flesta kommer att avvisas.

Min fråga är:

På vilket sätt bedömer invandrarministern att
situationen, vad gäller mänskliga rättigheter i Iran,
har förändrats som motiverar en ändring av praxis i
handläggningen av irakiers asylärenden?

1990/91:77 av Berith Eriksson (v) till
jordbruksministern om handläggningen av
ersättningsärende om nödutfodring av renar:

Den 8 maj i år ställde jag en fråga till
jordbruksministern om länsstyrelsens i Norrbottens
län begäran om inlämnandet av fullständig
renlängd för att ersättning för nödutfodring av
renar skulle betalas ut.

Jordbruksministern ansåg sig då förhindrad att
svara på vad han ansåg om detta regelvidriga tilltag
eftersom ärendet bereddes i regeringsrätten och
inte var avgjort. Han sade också att ''beredningen
kommer att gå så snabbt som det överhuvudtaget är
möjligt''. Det har nu gått mer än sex månader och
ärendet är ännu inte avgjort. Frågan kan inte vara
så komplicerad. Det gäller bara att rätten tar
ställning i fråga om länsstyrelsens handlande i
ärendet är förenligt med förordningen och
lantbruksstyrelsens föreskrift om ersättning vid
nödutfodring.

Min fråga är:

När kommer Talma och Rautasvouma samebyar att
få sitt överklagande prövat av regeringsrätten?

1990/91:78 av Annika Åhnberg (v) till
jordbruksministern om spannmålsöverskottet:

Årets skörd av spannmål är rekordstor.
Överskottet beräknas till 2 miljoner ton. På
exportmarknaden inbringar spannmålen i dag
under 50 öre/kg, vilket leder till stora förluster,
eftersom riksdagens beslut i våras innebar ett
spannmålspris på 1:30 kr./kg till producenten
oavsett var spannmålen avsätts.

Vänsterpartiets förslag, som ej vann gehör, innebar
en radikal sänkning av spannmålspriset, vilket hade
gjort dagens problem mindre. Det är nu angeläget
att snabbt få klarhet i hur regeringen avser
finansiera kostnaderna för spannmålsöverskottet.

Det kan inte vara rimligt att finansiera kostnaderna
via höjda slaktdjursavgifter. Det motverkar ju i
själva verket en del av målet med riksdagens beslut.
I stället måste möjligheter till överlagring och
biobränsleproduktion analyseras. Jag vill fråga
jordbruksministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att
finansiera kostnaderna för spannmålsöverskottet?

1990/91:79 av Annika Åhnberg (v) till
jordbruksministern om dispenser från skyldigheten
att ha kor på bete:

Den nya djursskyddslagen från 1988 innebär att
djurhållningen skall baseras på ett större
hänsynstagande till husdjurens behov.

Mjölkkor skall släppas ut på bete om inte särskilda
skäl föreligger för dispens. För nystartare är det
sällsynt med dispenser, men för jordbruk som fanns
före lagens tillkomst beviljas dispenser mer
generöst. Det tycks särskilt gälla stora gårdar med
hög grad av rationalisering och effektivisering i
produktionen, t. ex. Harpsund.

Ett alltför flitigt och slentrianmässigt
dispensgivande förtar den nya lagens effekter. Jag
vill därför fråga jordbruksministern:

Avser regeringen vidta åtgärder för att minska
antalet dispenser från djurskyddslagen?

den 10 oktober

1990/91:80 avSten Andersson i Malmö (m) till
socialministern om aids:

Nyligen presenterades chockerande siffror över
antalet aids-fall i Sverige, och den stora nyheten var
en alarmerande ökning bland de heterosexuella.
Det är t.o.m. så att antalet heterosexuellt
nysmittade i dag dominerar.

Enligt uppgifter är det i huvudsak frågan om dels
människor från s.k. högriskområden, dels svenskar
som smittats på utlandsresan.

Det är därför allvarligt att ansvariga myndigheter
inte informerar om detta faktum.

I dag upplever många situationen att det är
viktigare att dölja var den ökande aids-smittan
kommer ifrån, än att hindra spridning.

Vilka initiativ är statsrådet beredd ta med
anledning av uppgifterna avseende nya aids-fall?

11 § Kammaren åtskildes kl. 19.31.