Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1990/91:112
Onsdagen den 15 maj
Kl. 9.00

Meddelande om val
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag får meddela att val av dels
chefsjustitieombudsman, dels två riksdagens
ombudsmän kommer att ske vid morgondagens
sammanträde.
1 § Meddelande om kompletteringsval till
konstitutionsutskottet och utbildningsutskottet
Talmannen meddelade att miljöpartiet de grönas
riksdagsgrupp anmält Eva Bengtsson som
suppleant i konstitutions- och utbildningsutskotten
under Hans Leghammars ledighet.
Talmannen förklarade utsedd till
suppleant i konstitutionsutskottet
Eva Bengtsson (mp)
suppleant i utbildningsutskottet
Eva Bengtsson (mp)
2 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 8 maj.
3 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:N117--N126 till näringsutskottet
1990/91:Jo153--Jo163 till jordbruksutskottet
4 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU44
Jordbruksutskottet betänkande 1990/91:JoU25
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU13
5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 8 maj
Företogs till avgörande justitieutskottets
betänkanden 1990/91:JuU27 och JuU37,
lagutskottets betänkanden 1990/91:LU26, LU28,
LU27, LU29, LU30 och LU32,
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU15, skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU32, försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöU11 samt socialutskottets betänkanden
1990/91:SoU14, SoU15, SoU17 och SoU24
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot.
109).
Justitieutskottets betänkande JuU27
Mom. 5 (rättshjälp åt brottsoffer)
Utskottets hemställand bifölls med 239 röster mot
57 för reservation 4 av Jerry Martinger m.fl.
Mom. 6 (rättshjälp i miljömål)
Utskottets hemställan bifölls med 256 röster mot 19
för reservation 6 av Krister Skånberg. 22 ledamöter
avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU37
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU26
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot
146 för reservationen av Rolf Dahlberg m.fl.
Lagutskottets betänkande LU28
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot
20 för reservationen av Elisabeth Persson. 1
ledamot avstod från att rösta.
Lagutskottets betänkande LU27
Mom. 1 (det allmännas skadeståndsansvar)
Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot
146 för reservation 1 av Rolf Dahlberg m.fl.
Mom. 2 (ersättning till Halvar Alvgard)
Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering bifölls med 172 röster mot
129 för utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen som föreslagits i reservation 2 av Rolf
Dahlberg m.fl.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU29
Mom. 4 (översyn av umgängesreglerna)
Först biträddes reservation 4 av Martin Olsson
m.fl. med 55 röster mot 41 för reservation 3 av Ulla
Orring och Bengt Harding Olson. 203 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 207
röster mot 53 för reservation 4 av Martin Olsson
m.fl. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU30
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU32
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU15
Mom. 1 (ändrat huvudmannaskap för
sjukreseadministrationen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot
55 för reservation 1 av Gullan Lindblad m.fl.
Mom. 2 (den enskildes kostnader för sjukresor)
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU32
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU11
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU14
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU15
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motion So510 yrkande 1 av
Margitta Edgren -- bifölls med acklamation.
Socialutskottets betänkande SoU17
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU24
Utskottets hemställan bifölls.
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att konstitutionsutskottets
betänkanden KU32 och KU40, lagutskottets
betänkande LU31, näringsutskottets betänkanden
NU32 och NU34 samt kulturutskottets betänkande
KrU29 skulle avgöras i ett sammanhang efter
avslutad debatt.
6 § Grundlagsfrågor
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU32 Grundlagsfrågor (skr. 1990/91:148).
Anf. 2 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Föreliggande betänkande är till dels
ett återremitterat ärende. Grunden till
återremissen från förra året var en passus i
regeringens s.k. krispaket, som gick ut på att
grundlagsreformer skulle kunna medverka till att
skapa handlingskraftiga regeringar.
Det är ingalunda någonting nytt att sittande
regeringar skyller på författningen för att få en
ursäkt för sin bristande politiska kompetens. Det
har hänt förut i Sverige, och det har hänt i många
andra länder. Det är emellertid att göra det väl lätt
för sig. När det däremot någon gång går bra för en
regering, herr talman, har jag aldrig hört någon
regering någonstans påstå att detta skulle vara
författningens förtjänst. Då hävdar man att det
beror på helt andra skäl, nämligen den egna
förträffligheten.
Herr talman! Det kan därför knappast finnas någon
anledning att starta en grundlagsutredning på
premissen att en regering har svårigheter och vill
avreagera sig på författningen.
Få saker har utretts så mycket i Sverige som
författningsfrågor. Efter författningsutredningen
1954 har vi haft en lång rad såväl övergripande
grundlagsutredningar, senast
folkstyrelsekommittén, som utredningar på
specialområden, t.ex. när det har gällt vallagen.
Förvisso har vissa icke obetydliga framsteg gjorts
sedan den nya regeringsformen antogs av riksdagen
1973. Tack vare rättighetsskyddsutredningen har vi
fått ett utvidgat skydd för fri- och rättigheterna i
regeringsformen, och tack vare
folkstyrelsekommittén ett förbättrat avsnitt om
rikets styrelse i krig. Slutligen skall naturligtvis
nämnas den nya yttrandefrihetsgrundlag som
riksdagen i ett första beslut antog förra veckan.
Jag nämner detta, herr talman, för att ändå peka på
att det sker, och har skett, en hel del på
författningsområdet och grundlagsområdet under
det senaste decenniet. Det stora genombrottet,
fyraåriga mandatperioder och skilda dagar för
riksdags- och kommunalval, har däremot låtit vänta
på sig.
I denna fråga, som i så många andra frågor, handlar
det ytterst om att det finns starkt delade meningar
inom socialdemokratin. Det är där knuten ligger.
Allt tal om att frågan skulle ''utredas'' ytterligare är
nära nog skrattretande. Knappast någon fråga har
ju utretts så noga och så länge som just skilda
valdagar och fyraåriga mandatperioder.
Här behövs faktiskt inga nya utredningar för att
klara av tekniska problem. Här handlar det i stället
om att man bestämmer sig. De tre borgerliga
partierna har här en klar linje. Om
socialdemokratin vill ha snabba resultat är
ingenting enklare. Det behöver vi i och för sig inte
ha någon ny grundlagsutredning för.
Nu kan det emellertid hävdas att det hör till god ton
när man gör större författningsförändringar att
frågan skall utredas. Nåja, gärna för mig. Men
förutsättningen är då att det föreligger en klar
avsiktsförklaring från socialdemokratins sida att
man är för fyraåriga mandatperioder och skilda
valdagar. Detta måste vara klart i direktiven till en
ny författningsutredning.
Jag anser, herr talman, att det är självklart att
viktiga grundlagsförändringar skall ske i bred
samstämmighet mellan partierna. Det är icke
rimligt att ändra grundlagar med hjälp av hoppande
majoriteter, eller ändra dem mellan de olika
valtillfällena. Så bör det och skall det inte gå till.
På grund av att socialdemokratin har delade
meningar inom sig i denna fråga kan vi nu inte
komma längre, såvitt jag kan bedöma. Men när vi
har nått så långt att vi vet vad vi vill, kan man
mycket väl tillsätta en ny grundlagsutredning.
Ingenting tyder emellertid på att vi skulle vara där
just nu. Därför är talet om en ny
grundlagsutredning, hur lockande det än kan låta
för politiker, statsvetare, ledarskribenter och
andra, inte särskilt underbyggt om man önskar
konkreta resultat.
Däremot finns det ett antal frågor som i särskild
ordning med fördel kan utredas, och det snabbt.
Frågan om personval tränger sig på. Skall väljarna
känna att de har en direkt möjlighet att påverka
t.ex. riksdagens sammansättning, så är personval
en självklar lösning. Jag tror, herr talman, att detta
kommer att bli en stor fråga under 1990-talet, och
jag tror inte att riksdagen kan undvika att flytta
fram positionerna i detta avseende. Undan för
undan har opinionen stärkts för personval. Jag
yrkar bifall till reservation 9.
En annan fråga är antalet ledamöter i riksdagen. Vi
har i förhållande till folkmängden i Sverige en
mycket stor riksdag. Den kan med fördel minskas,
förslagsvis till 249 ledamöter. Det kommer ändå att
vara en mycket stor riksdag i förhållande till antalet
invånare i Sverige.
Ytterligare en fråga gäller författningsdomstol.
Också här har intresset ökat, och en intressant
diskussion har på sistone kommit i gång, bl.a. tack
vare det intresse för frågan som visats av
rättsfonden. Här finns ett moderat krav om
utredning i frågan, som skulle kunna göra att
någonting äntligen hände konkret härvidlag.
Jag vill också peka på vikten av att
utlandssvenskarnas rösträtt grundlagsskyddas. Det
är, herr talman, otillfredsställande att riksdagen
genom beslut med enkel majoritet kan beröva en
stor kategori svenskar deras rösträtt.
Herr talman! Får jag avslutningsvis säga att
fortsatta grundlagsreformer måste bygga på en
bevarad proportionalitet. Vid det samtal som
fördes med företrädare för statsrådsberedningen
underströks detta klart från de borgerliga
partierna. Det förekommer ständigt från
socialdemokratins sida önskemål om att det största
partiet skulle ges en inbyggd fördel genom att de
facto tillförsäkras ett antal extra platser i riksdagen.
Detta krav har avvisats, och jag är övertygad om att
det kommer att avvisas också i framtiden, hur ofta
det nuvarande regeringspartiet än återkommer till
det. Möjligtvis kan socialdemokraternas nitälskan
på detta område komma att avta i takt med
publicerade opinionsundersökningar.
Anf. 3 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Vad vi nu behandlar är ju egentligen
ett gammalt betänkande, som återförvisades till
konstitutionsutskottet i november förra året.
Därtill har lagts några nya motioner från allmänna
motionstiden i januari.
Bakgrunden var ju att sedan KU hade justerat sitt
betänkande kom regeringens ekonomiska
krisprogram. Helt plötsligt hade
socialdemokraterna kovänt och ansåg nu att det
skulle behöva bli ny en grundlagsberedning. Det
ändrade helt förutsättningarna för den beredning
som hade arbetat. Det var kanske ett litet lustigt
sammanhang -- att så viktiga frågor som
grundlagsfrågor skulle behandlas i ett kortsiktigt
ekonomiskt krisprogram.
Vad socialdemokraterna ville utreda var
mandatperiodernas längd och gemensam valdag,
gamla välkända frågor. Men det var också
valsystemet, och det var kanske den viktiga frågan.
Det handlade om att försöka få fram
handlingskraftiga regeringar, och man ville
diskutera majoritetsval och proportionella val,
valkretsarnas storlek och också personval. Man vill
även ta upp frågan om riksdagens
upplösningsinstitut, frågan om vem som kan utlysa
nyval och frågor kring regeringsbildningen.
Nu har vi haft sonderande överläggningar mellan
partierna för att undersöka om det fanns möjlighet
att tillsätta en grundlagsberedning. Det intressanta
under dessa sonderingar har varit att de enda frågor
som fick diskuteras och sonderas var de fem som
statsministern hade plockat fram i sitt ekonomiska
krisprogram. Det begränsade naturligtvis
möjligheterna att föra en öppen diskussion.
Statsministern har nu meddelat att det inte finns
några förutsättningar för en ny
grundlagsberedning. Den exakta orsaken känner vi
inte till, eftersom den inte har meddelats oss som
deltog i sonderingarna. Men man kan ändå försöka
tänka ut vad det är som ligger bakom, och den
troliga orsaken är naturligtvis att det inte har
funnits några förutsättningar att riva upp det
proportionella valsystemet.
När vi har gjort invändningar mot att diskutera det
proportionella valsystemet och varit kritiska i det
sammanhanget, har socialdemokraterna ofta känt
sig förorättade. De tar åt sig detta som en kritik mot
dem själva, att de skulle vilja gynna sin egen
ställning. Och det är klart att det alltid kan finnas
sådana drag i diskussionen när man talar om
valsystemet. Men det finns ju faktiskt andra
invändningar, mer i sak.
När socialdemokraterna diskuterar detta, tycks de
alltid utgå ifrån att det största partiet alltid skall
vara med vid regeringsbildningar. Så behöver det ju
inte alls bli i framtiden. Vi kan komma i ett läge där
det finns förutsättningar för att många mindre
partier skall ingå i regeringsbildningen. Det blir ju
inte lättare att skapa handlingskraftiga regeringar
om dessa mindre partier då har blivit
diskriminerade av de större partierna. En
överrepresentation av de stora partierna löser
därför inte nödvändigtvis frågan om att få
majoritetsregeringar. Den diskussionen tycker jag
att vi skulle kunna föra mer, eftersom det är en
mycket viktig saklig invändning.
Det är också intressant att se socialdemokraternas
turer i de här frågorna under de senaste åren. Den
26 maj 1989 höll Ingvar Carlsson ett anförande i
Lund där han gick in på det socialdemokratiska
partiets historiska bindningar, det kommunala
sambandet och det största partiets
överrepresentation. Han redovisade där att man
efter 1966 års val började fundera i andra banor.
Han hänvisade till ett anförande som Tage Erlander
höll i november 1966. Jag citerar ur det:
''Det är kanske chockartat att vi nu börjar tala om
proportionell rättvisa. Detta nya system kan verka
som om vårt tidigare resonemang om det stora
partiets överrepresentation har varit fel. Det går
inte att övervinna väljarnas önskan att få en direkt
rättvisa och det går under inga omständigheter att
driva en valrörelse på dessa grunder. Att hitta ett
valsystem -- utom majoritetsval -- som låst ut
tanken på att en röst skall vara lika mycket värd i
alla konstellationer, är inte möjligt -- -- --.''
Det var ju ett mycket vältaligt försvar för det
proportionella valsystemet och att det största
partiet inte skall ha överrepresentation. Ingvar
Carlsson avslutade med sin egen synpunkt vid den
här tiden, alltså i maj 1989. Han sade att det
nuvarande valsystemet var en kompromiss. Vi har
det system som vi har. Få, om ens någon,
förespråkar i dag att vi skall gå ifrån den absoluta
proportionaliteten ovanför 4-procentsspärren.
Avslutningsvis framhåller han att man får försöka
finna majoriteter i riksdagen för att föra en
ansvarsfull politik.
Ett och ett halvt år senare var Ingvar Carlsson i det
ekonomiska krisprogrammet t.o.m. intresserad av
att diskutera majoritetsvalssystem och
överrepresentation för det största partiet. Men
frågan är om det är valsystemets fel att
socialdemokraterna haft svårt att föra en kraftfull
ekonomisk politik under de gångna åren. Nej, så är
det ju inte. Det är den interna splittringen inom
partiet som har lett till att riksdagen inte har fått
några bra förslag att ta ställning till. Denna
splittring har ju vältaligt beskrivits i Kjell-Olof
Feldts bok.
Under senare tid har ju socialdemokraterna samlat
sig, och när de väl kommit med förslag -- fem över
tolv -- har det visat sig att det gått att få majoritet i
riksdagen för ett nytt skattesystem, för
medlemskap i EG, för besparingar i
socialförsäkringssystemen osv.
Den tidigare socialdemokratiska
handlingsförlamningen har ju varit ett resultat av
den brist på egen politik som vi har kunnat notera
under de senaste åren. Det är alltså inte bevisat att
det skulle vara valsystemets fel att
socialdemokraterna har fört in landet i en
ekonomisk kris. Det är inte bevisat att det är dags
att slänga det valsystem vi har på sophögen. Det
finns alltså ingen anledning att nu rusa åstad och ta
bort det som är det grundläggande och viktiga i vårt
valsystem, nämligen att varje röst är lika mycket
värd.
Vårt krav på en ny grundlagsberedning kvarstår.
Här finns många grundläggande frågor som
partierna behöver diskutera. Sådant som
mandatperiodens längd, gemensamma valdagar
etc. är utrett, och det är bara fråga om politisk vilja
att bestämma sig. Men det finns annat såsom t.ex.
att förstärka fri- och rättigheterna,
grundlagsförstärkning av äganderätt och
näringsfrihet, frågan om personval, där det skulle
bli möjligt att tvinga oss som representerar svenska
folket att ha en mer direkt kontakt med våra egna
väljare, så att vi känner ett större direkt personligt
ansvar för de uppdrag vi har fått från väljarna i
valkretsarna. Det handlar också om
lagprövningsrätten, dvs. möjligheter för domstolar
att pröva lagförslag mot grundlagen.
Vi vill också att man skall kunna ha
folkomröstningar i alla frågor som gäller
grundlagsändringar. Grundlagsändringar är viktiga
frågor. I Sverige har vi tyvärr en situation där
grundlagsfrågor är väldigt anonyma. Det blev
visserligen en liten efterbörd av det första beslut
som vi tog för den nya yttrandefrihetsgrundlagen
förra veckan, men man kan ju inte säga att det varit
någon stor uppståndelse kring den frågan. Vi tycker
att det är viktigt att man för ut grundlagsfrågorna
ur sin anonymitet och att det blir som i många andra
länder, där medborgarna känner att det är viktigt
att man har sina grundläggande fri- och rättigheter
att hålla sig till i grundlagarna när man blir
trakasserad av myndigheter. Vi har ju nyligen haft
en omröstning i en fråga som gällde en enskild
person som i högsta grad blivit trakasserad. Det tog
ju många år innan det tog eld i folkdjupet för att
försvara denna stackars människa som trakasserats
under så lång tid.
Kravet på att vi skall ha folkomröstningar i alla
grundlagsfrågor i samband med de vanliga valen,
innebär naturligtvis också att vi skall ha
folkomröstning om inträdet i EG. Det kräver
grundlagsändringar eftersom vi skall överlåta viss
suveränitet till en annan organisation. Det innebär
också ändringar i valsystemet för att man skall
kunna välja parlamentariker till EG. Då tycker vi
att det är högst naturligt att man har en
folkomröstning om de grundlagsändringarna. Folk
får en möjlighet att svara ja eller nej. När det gäller
en folkomröstning till EG säger många att det
kommer att vara kört 1994. Så blir det inte alls om
vi får folkomröstningar om grundlagsändringar.
Om det blir en majoritet emot blir det inga
grundlagsändringar och då kan man inte gå in som
medlem i EG. Jag tror naturligtvis inte att det blir
resultatet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag något
kommentera de frågor som har tagits upp i
betänkandet beträffande etik för oss politiker. Det
finns ett antal motioner och krav på att vi på något
sätt skulle åstadkomma en katalog eller skriftlig
överenskommelse med gemensamma etiska regler
för oss politiker. Någon har t.o.m. föreslagit
talmannen som initiativtagare till ett sådant arbete.
Jag tycker att syftet är gott, men jag tror inte att det
är möjligt att genomföra. Däremot är det viktigt att
debatten får föras öppet och att vi tar åt oss av den.
Var och en av oss riksdagsledamöter har ett
personligt ansvar för ett hederligt och anständigt
uppträdande gentemot väljarna. Det är viktigt att
vi inte lovar mer än vi kan hålla i en valrörelse.
Det är också viktigt att vi, när vi driver våra egna
partiers politik, bemöts med respekt inte minst från
massmedia, så att vi kan driva våra egna partiers
politiska program. Vi skall inte behöva
kompromissa före valdagen. Varje parti strävar
naturligtvis efter att få så stort genomslag som det
över huvud taget är möjligt för sin egen politik. Det
är väljarnas utslag som skall vara avgörande.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
de reservationer som folkpartiet har ställt sig
bakom i betänkandet, men jag yrkar bifall till
reservation nr 10, som handlar om personval, och
reservation nr 22, som handlar om en ny
grundlagsberedning.
Anf. 4  Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ
(c):
Herr talman! Vår grundlag är ju förhållandevis ny.
Vi har dock ändrat den i betydelsefulla avseenden
några gånger. Anders Björck gav en liten
redovisning av en del av de förändringar som
genomförts i den nya grundlagen. Jag tycker att det
är så vi skall se på grundlagen. Den kan inte vara
ett dokument som står sig för tid och evighet. Man
måste vara beredd att ändra även på grundlagen när
det finns goda skäl för det.
Vi i centerpartiet har år efter år här i riksdagen lagt
fylliga motioner i grundlagsfrågor. Där har vi tagit
upp olika typer av problem som vi menar borde
lösas inom grundlagens ram. Det har varit frågor av
litet olika karaktär.
En grupp har gällt de kontroverser om grundlagens
rätta uttolkning som vi har haft här i riksdagen då
och då. Vi tycker att det är mycket olyckligt att man
tar en strid här i riksdagen i sådana frågor och sedan
bara låter vågorna slå igen över den debatten. Man
låter oklarheter om vad som egentligen kan vara
grundlagens rätta innebörd kvarstå. Det enda
riktiga är att vi tar oss samman, sätter oss ned och
går igenom de bestämmelser som har befunnits
vara oklara eller där oenighet har rått om
tolkningen och ser till att vi får fram en lydelse som
är klar och redig och som vi inte behöver tvista om.
Man skall ju helst inte tvista om innehållet i
grundlagen.
Denna syn tangerar också vår syn på frågan om en
författningsdomstol. Vi menar att man inte skall
överlämna tolkningen av grundlagen till en
författningsdomstol. Grundlagen skall i sig vara
sådan att den inte behöver någon tolkning. Det
tycker jag är en viktig princip.
Den andra gruppen av frågor som vi har tagit upp i
våra motioner gäller mera substantiella
förändringar i grundlagens innehåll. De tidigare
talarna har ju varit inne på flera av de frågorna. Det
gäller de gamla stridsfrågorna om mandatperiodens
längd -- en fyraårig mandatperiod --, personval och
liknande.
Jag tyckte det var hoppingivande när
socialdemokraterna i höstas annonserade att de var
intresserade av att diskutera grundlagen och av att
tillsätta en ny grundlagsberedning. Det föranledde
ju, som vi alla minns, återremiss av ett ärende som
vi just höll på att behandla här i kammaren när
socialdemokraternas utspel kom. Dessa
förhoppningar upplöstes ganska snart i tomma intet
efter de överläggningar som vi hade med
företrädare för den socialdemokrateriska
regeringen. Jag, som hade äran att delta i de här
överläggningarna, är för min del mycket förvånad
över det sätt på vilket de genomfördes. Jag frågar
mig fortfarande vad som var det egentliga syftet
med dessa överläggningar.
Som jag uppfattade det, vid det sammanträde där
jag deltog, fick vi inga bud från socialdemokratisk
sida. Vi fick ingen redovisning av vad
socialdemokraterna ville i grundlagsfrågan. Det var
nästan en bisarr situation. Inbjudarna hade
ingenting att bjuda på när det kom till kritan. Med
den utgångspunkten var det ganska naturligt att det
inte blev något av det här initiativet. Det tycker jag
var synd. Det skulle vara mycket intressant om
socialdemokraternas företrädare i debatten här
kunde förklara vad som egentligen var syftet med
det utspel som socialdemokraterna gjorde och de
överläggningar som skulle ha förts.
Det har sagts här tidigare att ett väsentligt inslag i
den lilla programförklaring som fanns i det s.k.
krispaketet var att man skulle ändra på
valsystemet. Men inte heller där kom det något bud
från socialdemokraterna, i varje fall inte till mig.
Det hade varit intressant att äntligen få ett besked
om vad socialdemokraterna tycker och tänker i den
här frågan. Att man på något vis ville ändra
valsystemet är helt klart. Att man ville ha någon typ
av överrepresentation är också klart, men för vilka
och på vilket sätt är fortfarande mycket dunkelt för
mig. Det skulle vara intressant om
konstitutionsutskottets ärade ordförande senare
ville redovisa vad socialdemokraterna egentligen
syftar till.
Jag har, under alla de år jag suttit i riksdagen, varit
en enträgen försvarare av det valsystem som vi har
nu. Jag har också försvarat 4-procentsspärren. Jag
tycker att den ligger ganska rätt. Vi kan aldrig
organisera ett proportionellt valsystem så, att vi
utesluter möjligheten att nya partier kommer in i
den här församlingen. Det skulle vara ett
antidemokratiskt drag av hög dignitet om vi gjorde
detta. Det skulle inte heller vara tekniskt möjligt.
Då skulle vi kanske få ha en spärr på 10 % eller
något liknande. Inte heller det hjälper, att döma av
aktuella opinionsundersökningar som har
redovisats i Dagens Nyheter i dag.
Tanken på att man inom det proportionella
valsystemets ram skall kunna organisera en särskild
favorisering av större partier är enligt mitt sätt att
se orimlig. Jag har inte heller fått någon begriplig
detaljerad beskrivning från socialdemokraterna av
hur det skulle kunna gå till. Jag tror att vi alla till
slut får vara överens om att det valsystem vi har nu
har kommit för att stanna. Det får vi leva med.
Alla tankar på att gå över till ett
majoritetsvalssystem kan naturligtvis helt och
hållet avskrivas. Man skall inte gå från ett mer
avancerat demokratiskt system till ett valsystem
som man visserligen fortfarande tillämpar i vissa
delar av världen, men som är oerhört primitivt.
Det finns i det här betänkandet en lång rad frågor
som var och en skulle vara intressanta att tala
mycket om, men det skall jag inte göra. Vi har
diskuterat dem tidigare, och vi som sitter i denna
kammare får tillfälle att återkomma till dem. Jag
tror att de tränger sig på.
Jag skulle vilja säga ett par ord om några av de
frågor som är upptagna här. Jag tycker att
folkomröstningsinstitutet behöver ses över. Vi har
alla i minnet kontroverserna omkring
folkomröstningen om kärnkraften och framför allt
tolkningen av folkomröstningsresultatet. Det är
inte tillfredsställande att ha ett
folkomröstningsinstitut som ser ut på det här sättet.
Vi borde, enligt min mening, få ett institut som ger
klara utslag, ja eller nej. Det skall inte behöva ge
upphov till några kontroverser om tolkningen
efteråt.
Utlandssvenskarnas rösträtt kan tyckas vara en
liten fråga, men ur principsynpunkt tycker jag att
den är viktig. Den nuvarande ordningen innebär ju
att en viss grupp svenska medborgare har sin
rösträtt garanterad endast i vallag och inte, som alla
andra svenska medborgare, i grundlagen.
Jag ber att få yrka bifall till reservation 6, som
gäller utlandssvenskarnas rösträtt. Det är en fråga
som vi har drivit länge från centerpartiets sida, och
även andra partier har drivit den frågan. Men jag
skulle vilja be socialdemokraternas talesman att ge
en rationellt begriplig förklaring till varför inte alla
svenska medborgare skall ha sin rösträtt garanterad
i grundlag. Varför?
I den gamla frågan om mandatperiodens längd och
den gemensamma valdagen har positionerna dess
värre varit ganska låsta. Jag har upplevt det för min
del så att många socialdemokrater runt om i landet
är positiva till en förändring, ungefär på det sätt
som vi skisserar i reservation 9 och i de motioner
som reservationen bygger på.
Folk ute i landstingen och kommunerna är
missnöjda med att de aldrig får tillfälle att få sina
gärningar ordentligt värderade utan kommer i
skuggan av riksdagsvalen. Ur demokratisynpunkt
skulle det naturligtvis vara en stor fördel, om man
kunde lyfta fram de kommunala valen en särskild
valdag.
Det här kravet blir än starkare, tycker jag, om
riksdagen kunde ta ställning för det förslag till
länsdemokratireform som vi från centerpartiets
sida länge har drivit. Det skulle ge landstingen en
mera betydelsefull, övergripande position i länen.
Nu har våra motioner i den frågan skjutits till
hösten, vilket jag beklagar. De borde ha kommit
med här, tycker jag. Det är ju viktiga
grundlagsfrågor det gäller.
Jag skulle vilja säga att här rör det på sig ute i
landet. Det är likadant som när det gäller den
gemensamma valdagen. I det län som jag kommer
ifrån, Malmöhus län, har samtliga partier tagit
ställning för en utbyggd länsdemokrati, dvs. att det
folkvalda organet, landstinget, skall ta över
huvudansvaret i regionen. Men här uppe i
huvudkommunen finns det ännu så länge ingen
resonans för det bland de i riksdagen
representerade parterna, utom miljöpartiet, som
har anslutit sig till vårt gamla krav här.
Sedan är det ju flera olika moment som inte är så
bra utredda men där det finns anledning till
förändringar i grundlagen. Gamla kända frågor
tillsammans med mindre begrundade problem
motiverar enligt vår mening en ny
grundlagsutredning. Jag beklagar djupt att vi inte
fick en ny sådan utredning.
Många olika saker behöver övervägas. Anders
Björck har alldeles rätt i att en del är mycket väl
utredda, men det kommer ju bara att underlätta en
ny grundlagsutrednings arbete att det är på det
sättet. Andra däremot är fortfarande i behov av en
ordentlig genomlysning.
Med detta, herr talman, ber jag också att få yrka
bifall till reservation 22.
Anf. 5 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Grundlagen skall naturligtvis inte
vara oföränderlig, vilket flera talare här har
påpekat. Men på något sätt är den ett fundament i
politiken, och den skall inte ändras för att en
regering skall kunna sitta kvar eller för att ett parti
skall behålla en representation.
Den skall heller inte ändras för att vi skall slippa
kanske oönskade partier, även om de har galoscher
och kanske går mot hårdare skodon så småningom.
Det skall inte ske med grundlagen, utan det skall
naturligtvis ske på vanliga demokratiska vägar. Det
är ju partiernas kamp med varandra, mot varandra,
som skall avgöra det här spelet och som skall göra
att demokratin fungerar.
Grundlagen skall däremot ändras, menar jag,
när demokratin kan förbättras. Kan vi göra
förändringar i grundlagen som förbättrar
demokratin, då skall ändringarna göras.
Vi menar att det finns vissa förändringar som man
kan göra och som redan har varit uppe här.
Fyraåriga mandatperioder, skilda valdagar och
kanske ett visst personvalsinslag skulle kunna
förbättra demokratin.
Men proportionaliteten kan inte få röras, därför att
en försämrad proportionalitet i valsystemet leder
faktiskt inte till en förbättrad demokrati utan till en
försämrad demokrati. Så proportionaliteten måste
vara något som vi slår vakt om. Det får inte vara
som i regeringens propåer i höstas, att man kunde
tänka sig att frångå proportionaliteten. Om inte
den politiska utvecklingen är den man vill, kan man
inte korrigera den på det sättet.
Ett område som Bertil Fiskesjö var inne på och där
vi skulle kunna förbättra demokratin radikalt är det
regionala planet, därför att där fungerar den inte.
Det skulle behöva inrättas länsparlament för att få
till stånd en vital fungerande länsdemokrati inom
alla områden. Där ansluter vi oss till centerns
förslag.
Det måste skapas en fungerande demokrati på tre
nivåer i landet: på den nationella nivån, på
länsnivå/regional nivå och på den kommunala
nivån.
Sedan vill jag ta upp en sak till, och det är etiska
regler. Jag håller med om att brutna vallöften är
någonting som kan vara svårt att komma åt. Men
en sak skulle vi kunna börja med så gott som
omedelbart och som vad jag vet gäller i USA, både
för senaten och för representanthuset, nämligen att
man måste redovisa sina uppdrag och sina
ekonomiska intressen, så att det står klart vilka
eventuella lojaliteter man har.
Det skulle kunna vara ett alldeles utmärkt initiativ
från talmannen, att det finns en förteckning där alla
kan se vilka olika intressen ledamöterna har och var
lojaliteterna kan komma i konflikt med varandra.
Anf. 6 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Eftersom vi har diskuterat de här
frågorna förut i anslutning till det
grundlagsbetänkande som återförvisades till
utskottet, skall jag koncentrera mig till två viktiga
principiella områden, som också har berörts här i
debatten tidigare: kraven på handlingsdugliga
regeringar och behovet och möjligheterna att
reglera fri- och rättigheter i grundlagen.
Claes Roxbergh sade här nyss att den viktigaste
uppgiften är att demokratin skall förstärkas, om
man skall göra förändringar. Jag har tillåtit mig att
diskutera även förändringar av valsättet och
proportionaliteten från samma utgångspunkt,
nämligen den att demokratins viktigaste uppgift är
att lösa medborgarnas problem, att vara
handlingsduglig.
Om man hamnar i en långtgående partisplittring i
parlamentet, kan det bli ett schackrande, ett
kompromissande och inga resultat. Då är jag
alldeles säker på att medborgarna reagerar och inte
heller kan anse att det proportionella valsystemet
är så heligt att man inte kan ändra på det.
Det här är sista gången jag deltar i en
författningspolitisk debatt i riksdagen. Romaren
Cato slutade alla sina anföranden med: Praeterea
censeo Carthaginem delendam esse -- för övrigt
anser jag att Kartago bör förstöras. Ett tema som
jag själv har haft i de författningspolitiska
debatterna är: För övrigt anser jag att den
proportionella millimeterrättvisan i valsystemet
måste avskaffas.
Jag gick förra gången vi debatterade frågan så långt
i min kritik av minoritets- och
splittringsparlamentarismen att Bo Hammar fick
kalla kårar efter kroppen och med understöd av de
borgerliga skickade höstriksdagens första KU-
betänkande tillbaka till utskottet för en förnyad
behandling.
Statsminister Ingvar Carlsson hade då inbjudit till
överläggningar för att se om det fanns intresse från
övriga partier för en beredning i författningsfrågan.
Utgångspunkten var just svårigheterna att styra
Sverige om partisplittringen i parlamentet tilltar.
Bo Hammar menade då, att om krisen för vår
demokrati verkligen var så svår, måste vi överväga
om det behövs mer drastiska åtgärder än de som
fanns i det ganska traditionellt uppbyggda
betänkandet från den 7 november.
Nu återkommer utskottet med det gamla utlåtandet
över ett antal motioner från förra våren, påspätt
med likartade bedömningar med anledning av 1991
års författningspolitiska motionsflod.
Dagens Nyheters Hans Bergström noterade för en
tid sedan att partierna än en gång har misslyckats
med att komma någonvart i författningsfrågan. De
har, noterade han, inte ens lyckats tillsätta en
beredning för att se över de regler som har starkast
samband med frågan om hur Sverige skall kunna
styras i framtiden. Han pekade då, liksom
regeringen gjorde i sin inbjudan till sonderingar, på
de frågor som gäller valsystemet,
regeringsbildningen, nyvalsinstrumentet och
mandatperiodens längd. Bergström gav
oppositionen huvudansvaret för att
överläggningarna hade spruckit. Från första stund
valde oppositionen att tolka Ingvar Carlssons
trevare som en manöver för att via författningen
säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav som inte
längre kunde klaras genom proportionella val. Den
argumenteringen använde också Birgit Friggebo
mot mig i november, men hon var litet försiktigare
i dag.
Dagens Nyheter pekade också på oppositionskrav
som nyss har upprepats i denna debatt. Man ville ha
en bredare genomgång, som bl.a. skulle innefatta
en stärkning av egendomsskyddet i grundlagen och
inrättandet av en författningsdomstol.
Eftersom jag brukar anklagas för att företräda
ensidiga socialdemokratiska synpunkter, låter jag
liberalen Bergström replikera på oppositionens
krav. Bergström menade i en artikel i DN att det
måste vara möjligt för partierna att pröva hur man
skall förbättra förutsättningarna för starka
regeringar -- något som rimligen bör vara en för
partierna gemensam ambition -- utan att det
samtidigt blir nödvändigt att enas också i starkt
blockskiljande frågor, såsom graden av
domstolsmakt i politiken. Det är kortsynt och
troligen oberättigat, skriver Birgit Friggebos
partivän, att tolka Ingvar Carlssons initiativ såsom
tillkommet av snävaste socialdemokratiska
egenintresse.
Det kan tilläggas att vi inte kan få någon ny
författning förrän 1997. Hur den slår för enskilda
partier kan man i dag inte förutse. Vad man
däremot vet är att dagens valsystem, genom att så
många mandat utfaller redan strax ovanför 4-
procentsspärren, främjar partisplittring och
tenderar att ge små partier orimlig makt att
blockera regeringars handlingsförmåga.
Hans Bergström sammanfattar: Det vore mycket
mera smakligt att nu på allvar pröva författningens
egenskaper i relation till behovet av
handlingsdugliga regeringar än att vänta tills ett
parlamentariskt kaos har inträtt och förändringar
kommer att uppfattas som direkt riktade mot
enskilda partier.
Jag tycker inte att Birgit Friggebo har lyckats lista
ut något särskilt bra svar på dessa frågor. Hon
hänger sig delvis åt enkel partipropaganda när hon
säger att demokratin inte är i kris endast av den
anledningen att socialdemokratin är i kris.
Bergström låter sig inte imponera. Demokratin
behöver inte vara kärnfrisk därför att
socialdemokratin har problem. Andra partier än
socialdemokraterna kan efter den 15 september få
uppleva att partisplittring försvagar vår demokratis
handlingsförmåga och försvårar möjligheterna att
bilda regering. Den senaste
opinionsundersökningen, publicerad i dag, med ras
inte bara för socialdemokraterna utan även för
moderaterna och folkpartiet, minskar inte direkt
farhågorna för att demokratins handlingskraft kan
försvagas ytterligare genom en långtgående
partisplittring i parlamentet. Enligt
undersökningen skulle nya partier ta plats i
riksdagen med större representation än folkpartiet
och centern, vilka skulle ramla under 10-
procentsstrecket.
Birgit Friggebo förde nu en diskussion där hon
också ville komma med vad hon kallade sakliga
invändningar mot tanken på att man skulle behöva
förändra valsystemet. Hon åberopade bl.a. vad
Ingvar Carlsson sagt när han promoverades till
hedersdoktor i Lund.
I den nyutkomna boken med samtal med Ingvar
Carlsson förs även ett resonemang om det
proportionella valsystemet. Ingvar Carlsson säger
där att det finns två möjligheter: breda koalitioner
eller ett valsystem som leder till att antingen
vänstern eller högern vinner och därmed får ett
klart mandat att regera. Han säger -- och detta står
alltså inte i motsats till vad han sade i Lund -- att
han i grunden är för ett proportionellt valsystem
men att han inte kan undgå att se problemen.
Dagens författning, säger han vidare, förutsätter
för överskådlig tid samarbete över blockgränserna.
Uppnår man inte detta, kan man hamna i en svår
situation. Detta bör vi väl inte blunda för. Om vi
efter valet i riksdagen får åtta partier, varav flera
små som kan bli tungan på vågen och genom
utpressning kan få igenom mycket mer än vad deras
storlek motiverar -- är det då rättvist? I ett sådant
läge kommer det enligt Ingvar Carlsson att bli ett
tryck mot skapandet av en författning som ger
klarare utslag.
Jag vill också till Birgit Friggebo säga att jag inte
förnekar att små partier också kan medverka till
handlingskraft i demokratin. Folkpartiet och
moderaterna utmanar i dag den socialdemokratiska
regeringen. De vill ha stöd av kds, medan de
knuffar undan centern. Om man nu vill premiera
ansvar vore det inte orimligt att tänka sig att tre
sådana partier -- ett stort parti och två små partier --
skulle kunna gå samman i en kartell och också, vid
en reformering av valsystemet i enlighet med dessa
tankegångar, skulle kunna få nytta av en svängning
i folkopinionen. Det är inte alls otänkbart. Detta
vill jag säga som en replik till Birgit Friggebo.
Jag nöjer mig med dessa kommentarer i anslutning
till avsnitten om mandatperiodens längd, den
gemensamma valdagen, 4-procentsspärren och en
ny grundlagsutredning. Jag vill -- för att anknyta till
vad Anders Björck sade -- påpeka att majoriteten,
bestående av socialdemokrater, moderater och
vänsterpartister, säger att det är angeläget att den
författningspolitiska debatten fortsätter i syfte att
nå de eftersträvade breda politiska lösningarna.
Men då bör man inte, när man t.ex. talar om
mandatperiodens längd och gemensamma
valdagar, vara så blind som Anders Björck. Han
förutsatte att det fanns oenighet inom
socialdemokratin och att lösningen skulle komma
om man ändrade sig inom socialdemokratin. Följde
inte Anders Björck folkpartiets landsmöte? Där
uttalade sig både Birgit Friggebo och Daniel
Tarschys för gemensamma valdagar och en
utökning av mandatperioden till fyra år. Vi kan
kanske också nå enighet genom att man ändrar sig
på annat håll. Men sådana diskussioner bör
naturligtvis föras förutsättningslöst.
Så några kommentarer till avsnittet om förstärkt
lagprövningsrätt, författningsdomstol, m.m. samt
de delar av reservationerna som tar sikte på att
verka för en förstärkning av skyddet för de
medborgerliga fri- och rättigheterna.
I fråga om lagprövningsrätt och
författningsdomstol går skiljelinjen mellan den
moderata reservationen och majoritetsskrivningen.
Reservationen från folkpartiet och centern står
principiellt den socialdemokratiska uppfattningen
nära. Det är värdefullt att Birgit Friggebo den här
gången placerar sig intill Bertil Fiskesjö och fjärmar
sig från Anders Björck. Även den moderata
reservationen är försiktig, det medger jag.
Moderaterna begär en utredning. Anders Björck
lutade sig här mot rättsfonden, men vi vet ju att
man inom rättsfonden är beredd att utan större
utredningar verka för införandet av en
författningsdomstol. Bertil Fiskesjö säger och även
i reservationen från folkpartiet och centern sägs, att
en författningsdomstol till sin funktion vanligen blir
en extra och ibland betydelsefull politisk instans. Vi
socialdemokrater skriver gärna under på vad som
sägs i reservationen, nämligen att de känsligaste
frågor en författningsdomstol har att ta ställning till
lätt blir sådana som det råder politisk strid kring.
En politisering av tillsättningen av domare är därför
svår att undvika. Jag delar uppfattningen att det
måste anses diskutabelt att lägga politisk makt på
instanser av vilka det inte kan utkrävas politiskt
ansvar.
Jag vill tillägga att vi också är överens om att det är
önskvärt att domstolarnas lagprövningsrätt
används i så liten utsträckning som möjligt. För att
åstadkomma detta måste statsmakterna ägna stor
omsorg åt lagstiftningens kvalitet och gärna före
beslut lyssna till lagrådets synpunkter.
I samband med att de borgerliga partierna för fram
krav på en utredning talar man också om behovet
av en genomgång av de delar av grundlagen som
gett upphov till tolkningstvister. Nyligen blev vi
överens om en ny yttrandefrihetsgrundlag. Birgit
Friggebo och jag citerade i det sammanhanget ett
uttalande från yttrandefrihetsutredningen om den
lyckade paradox som bestod i lagstiftarnas
ambition att sätta genomtänkta spärrar för sina
egna möjligheter att ge sig på medborgarnas fri- och
rättigheter.
Då handlade det emellertid om yttrandefriheten
och de andliga friheterna, inom vilket område
värdegemenskapen är stor i det svenska samhället.
Det är förhållandevis lätt att reglera de
grundläggande spelreglerna inom vårt
demokratiska system. Här hamnar en jurist, som
sitter i något kontrollerande organ som t.ex.
lagrådet, inte i något egentligt dilemma. Men
frågan om beskattningsmaktens gränser och
skyddet för äganderätten är i hög grad ett politiskt
tvisteämne, vilket gör att en juridisk överprövning
blir principiellt känsligare. Ett juristorgan hamnar
såsom politiskt oansvarigt organ i en svårare sits än
då det skall tolka yttrandefriheten, där vi sällan har
en upphetsad valkampanj eller politisk strid.
Petrén, Myhrman och Strömholm har beträffande
beskattningen av medborgarna -- och de vill införa
det i en ny grundlag -- sagt att ''den genom
omfattning, syfte eller eljest inte får framstå som
oskälig i ett demokratiskt samhälle''. Jag
ifrågasätter i vilken utsträckning detta faktiskt
innebär en förstärkning av skyddet för
medborgarna. Den centrala svaghet som ligger i
ordet ''skatt'', den luddighet som ligger i detta
begrepp, kvarstår ju. Där finns också det diffusa
begreppet ''skälig''. Jag tycker inte att man skall
föra in sådana oklarheter i grundlagen. Risken är
då att man får en debatt som i realiteten är en
politisk debatt men som förs i konstitutionella och
juridiska termer.
Bertil Fiskesjö talar om behovet av att skapa
klarhet, att nå fram till rätta tolkningar, som han
säger. Grundlagen, sade han nyss, skall vara så klar
att den inte behöver uttolkas. Jag vill svara:
Grundlagsreglerna kan bara uttrycka en politisk
vilja i många avseenden och ge viss allmän
vägledning. De kan inte -- det gäller särskilt i
kontroversiella frågor -- inte i detalj föreskriva för
vilka syften eller i vilken omfattning staten får
begränsa äganderätten och näringsfriheten. Därför
tror jag inte att bestämmelserna, i varje fall inte i
dessa avseenden, kan bli så mycket mer precisa än
de är.
Sammanfattningsvis vill jag säga att man måste vara
mycket försiktig med att i politiskt kontroversiella
frågor genom grundlagsregler inskränka
riksdagsmajoritetens rätt att besluta. Om
grundlagen inskränker möjligheterna att lansera
förslag till riksdagen inom viktiga områden, då
inskränker man också demokratins verkningskrets.
Den folksuveränitetsprincip som vår författning
bygger på blir kränkt.
Herr talman! Detta är mänskligt att döma den sista
författningspolitiska debatt som jag deltar i här
riksdagen. Därför har jag valt att ta upp till debatt
ett par principiella frågor. Beträffande
betänkandets detaljer får jag hänvisa till tidigare
inlägg under årens lopp.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i alla delar.
Anf. 7 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Ett proportionellt valsystem kräver
ansvar av partierna. Det kräver att partiegoismen
ibland får vika för detta ansvar. Kompromissen
måste bli ett tillåtet verktyg och inte vara, som det
ibland är, ett skällsord. Det måste bli tillåtet för
partierna i denna riksdag att kompromissa för att få
till stånd en kraftfull politik. Det innebär att
partierna inte till hundra procent kan föra sin egen
politik. Det är detta som skapar våra
kommunikationsproblem med väljarna.
Om vi nu har ett proportionellt valsystem måste vi
kunna övertyga våra väljare om att partiet vill en
sak men att vi i den parlamentariska situationen
måste kompromissa åt det håll som vi har lovat våra
väljare att vandra. Det kan innebära att vi inte når
ända fram. Om partierna i någon liten utsträckning
gör avkall på partiegoismen finns det enligt min
mening möjligheter att bilda regeringar. Självklart
är det så.
Så till frågan om den blockerade handlingskraften
och talet om att de partier som ligger strax ovanför
4-procentsgränsen får alldeles för många mandat.
Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning
lär dessa ''små'' partier inte få strax över 4 % av
rösterna utan mer än 10 %. De tycks få fler röster
än både centern och folkpartiet. Om det skall göras
något för att få en stabil politik enligt den modell
som Olle Svensson föreslår, så hamnar vi i ett
majoritetssystem som liknar det engelska. Det är
väl inget system som vi kan tänka oss. En sådan
situation skulle föra oss långt tillbaka i tiden. Låt
oss i stället gå ut på den politiska arenan och slåss
för våra åsikter. Väljarna begriper nog mycket mer
än vad vi tror att de gör. Jag tror att väljarna kräver
att de som väljs in i denna riksdag tar ett ansvar för
att vi skall få en fungerande regering.
Anf. 8 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ
(c) replik:
Herr talman! Olle Svensson uppehöll sig utförligt
vid frågan om vårt valsystem och redovisade samma
principer som han har talat för i denna kammare
många många gånger. Han anser att valsystemet
måste bli föremål för en grundläggande
reformering.
Trots Olle Svenssons utläggning i detta ärende fick
jag inget klart grepp om vad det är han vill ha. De
ledamöter som befinner sig i kammaren just nu har
alla sysslat mycket med författningsfrågor och är
vana vid att föra ned resonemangen på konkret
nivå. Låt mig fråga Olle Svensson: Hur skall det
valsystemet se ut som Olle Svensson förordar? Är
vidare Olle Svensson representativ för det
socialdemokratiska partiet när det gäller att ta bort
det proportionella valsystem såsom det nu ser ut?
Det vore intressant att få besked om detta.
Vad gäller de överläggningar som det inte blev
något av lutar sig utskottets ordförande mot en
tidningsredaktör på Dagens Nyheter, och det kan
han förstås göra. Men det är inte denne
tidningsredaktör som vi diskuterar med här i
kammaren. Han deltog inte i överläggningarna och
vet inte hur de gestaltade sig. Vid det tillfälle då jag
deltog i förhandlingarna gav inte
socialdemokraterna någon som helst antydan om
vad de ville. De talade i ungefär samma ordalag
som man gjorde i det beryktade krisbrevet. Under
sådana omständigheter är det naturligtvis mycket
svårt för den som har blivit kallad till ett
sammanträde av detta slag att lägga fram
konstruktiva förslag.
Olle Svensson beklagar att det inte blev någon
utredning, men det är lätt ordnat. Centerpartiet
och folkpartiet har avgivit en reservation till dagens
betänkande, och det enda som behövs är att
socialdemokraterna röstar för den reservationen.
Då blir det en begäran från riksdagen till regeringen
om att tillsätta en utredning.
I denna replik hinner jag inte gå in på andra frågor.
Jag hoppas dock att i ett senare inlägg kunna
återkomma till frågorna om lagprövningsrätt och
författningsdomstol.
Anf. 9 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Det var en våldsam avhyvling som
Olle Svensson gav svenska folket, väljarna, för att
de ibland behagar rösta på ett sätt som gör att det
blir litet splittring här i kammaren vad gäller antalet
partier. Visst kan man stå i denna talarstol och
moralisera över att folket inte röstar som man vill,
men det skulle nog inte ens den gamle romerske
senatorn Cato, som Olle Svensson åberopade,
göra. Han var för övrigt en gammal bitvarg som var
kort och koncentrerad samt visste vad han ville.
Under de senaste tio åren har det förekommit ett
antal utredningar. Den första kom till år 1979 med
anledning av en artikel av Hans Gustafsson i
Svenska Dagbladet. Han sade att det nu var dags
att avskaffa den gemensamma valdagen. En
utredning tillsattes. Därefter spelade han gitarr i
TV och sade ett och annat, och så blev han
överkörd av sin egen partiledning. Det hände
ingenting. Men skam den som ger sig. Det togs nya
tag av en justitieministergrupp, och justitieminister
Ove Rainer -- jag har anteckningarna kvar --
meddelade oss att det skulle bli en uppgörelse med
skilda valdagar och fyraåriga mandatperioder. Det
hela var mycket högtidligt. Tjänstemännen skrev
ned vad som skulle gälla och talade om ett historiskt
ögonblick. Det gick några månader och vi frågade
när vi skulle skriva på och justera
överenskommelsen. Då fick vi beskedet att Olof
inte var med på noterna. Därefter avslutades
diskussionerna. Allt detta kan beläggas.
Men skam den som ger sig. Hilding Johansson lade
fram ett förslag om en folkstyrelsekommitté. Vi fick
veta att man äntligen hade resonerat sig samman
inom socialdemokratin och att en nya utredning
skulle tillsättas. Den socialdemokratiske
partisekreteraren skulle ingå i utredningen, och det
skulle vara en garant för att den arbetade snabbt.
Något år gick och vi fick höra Hilding Johansson
säga: Vi vet nog vad vi i den här utredningen tycker,
men andra i partiet tycker inte som vi. Därmed gick
också den tredje utredningen åt skogen.
Det är därför, herr talman, som vi i moderata
samlingspartiet säger att vi förvisso har andra saker
att syssla med än att en fjärde gång gå på samma
nit och i onödan resonera om detta. Vi måste från
början få klara besked om att det finns en politisk
majoritet inom socialdemokratin för att ta itu med
de grundläggande frågorna. Så fort denna majoritet
finns kan jag försäkra Olle Svensson om att vi
kommer att ställa upp och diskutera alla de
grundlagsfrågor som kan vara lämpliga att ta
ställning till.
Anf. 10 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! I likhet med Bertil Fiskesjö förstod
jag inte syftet med sonderingarna om en
författningsberedning. Varje parti kallades för sig,
och det fördes alltså ingen gemensam diskussion
mellan partierna. Vi fick redovisa våra
uppfattningar i de författningspolitiska frågorna.
Socialdemokraterna kunde lika gärna ha läst våra
motioner för att få veta vad vi ville åstadkomma.
Det gjordes inga som helst ansträngningar för att
försöka sammanjämka ståndpunkterna eller
efterfråga hur det skulle gå till att komma överens
och arbeta vidare med frågorna. Om det är så som
Olle Svensson beskriver situationen, nämligen att
det är fullständigt kaos i Sverige vad gäller
möjligheterna att regera landet, då förstår jag inte
varför inte regeringen har ansträngt sig mer för att
få till stånd en ordentlig diskussion om det fortsatta
arbetet med författningsfrågorna.
Jag kan tyvärr inte komma ifrån och upplever det
mer som att Ingvar Carlssons frustration över den
interna splittringen har lett fram till den
ekonomiska krisen. Det tycks ha funnits ett behov
hos regeringen att säga att man inte själv har ansvar
för den uppkomna situationen utan att det är det
parlamentariska läget, dvs. de andra partierna, som
har skapat den. Men så är det ju inte. När
regeringen har samlat ihop sig, tryckt ned LO i
golvet och lagt fram vettiga förslag, då har det ju
gått ganska lätt att få breda majoriteter i riksdagen.
Lever vi verkligen i det kaos som Olle Svensson vill
beskriva här? Är det så att landet inte styrs?
Visst är det svårt att bilda majoritetsregering i
Sverige, och just nu lever vi med en
minoritetsregering. Alla partier kommer att ha
svårt i det parlamentariska läge som nu råder. Jag
vill erinra mig diskussionen när miljöpartiet skulle
in här vid förra valet. Många beskrev vilket kaos
det skulle innebära och vilken utpressning det
skulle medföra, precis det som Olle Svensson säger
nu också. Hur har det blivit? Jag har inte märkt
något. Nog har väl miljöpartisterna försökt, men
inte har det åstadkommit särskilt mycket kaos att
de sitter här i kammaren.
Olle Svensson måste nu gå in i en saklig diskussion
om vad han vill åstadkomma. Om man stärker det
största partiet eller de största partierna och om vi
har ett läge där det kan finnas förutsättning att bilda
regering där även mindre partier skall ingå, är det
då så att man får en mer handlingskraftig regering
om ett av de största partierna befinner sig i
opposition och har förstärkt sin ställning via
valsystemet? Svara på den frågan. De argument ni
kommer med och de förändringar ni vill göra löser
inte de problem som ni beskriver.
Anf. 11 OLLE SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill gärna replikera och säga att
man diskuterar två alternativ inför framtiden.
Räcker det med att vi i framtiden kan få ett
samarbete över blockgränserna? Kan vi därmed
lösa de problem medborgarna kräver av oss att vi
skall lösa? Då säger Birgit Friggebo, det är ganska
överraskande, att det har lyckats mycket bra under
den senaste mandatperioden. Men nog har det varit
vissa svårigheter. Vi har haft regeringskris. Vi har
hamnat i återvändsgränder.
När det gäller framtiden vill jag svara att det skall
vara ett ansvar. Claes Roxbergh har rätt i det, alla
partier har ett ansvar för framtiden när det gäller att
skapa handlingsduglighet i parlamentet. Vår
inbjudan gav emellertid möjligheter till att mycket
långsiktigt diskutera den framtida författningen,
vilket jag tror att Bertil Fiskesjö har medgett i ett
tidigare sammanhang. Vår inbjudan har gått ut på
att man skall koncentrera sig kring frågorna om hur
man skall kunna åstadkomma ett system som kan
skapa ökade förutsättningar för starka regeringar.
Därför gällde inviten och sonderingarna de här
frågorna: valsystemet, regeringsbildningen,
nyvalsinstrumentet och mandatperiodens längd.
Däremot ville vi inte i denna utredning få in sådana
politiskt kontroversiella frågor som den
blockskiljande frågan som gäller graden av
domstolsmakt i politiken, olika former av
grundlagsreglering. Det är således svaret. Ni ville
inte koncentrera er på just dessa frågor. Ni sade
nej, och jag respekterar det. Men från
socialdemokratisk sida var förutsättningen att det
som vi nu upplever som ett krissymptom, nämligen
att regeringsmakten försvagas, och hur man genom
författningsreformen skall kunna motverka den
utvecklingen skulle diskuteras. Vi har inga färdiga
lösningar på det området och inte heller när det
gäller valsystemet, men man skall diskutera om
man genom förändringar i valsystemet kan
förstärka underlaget för handlingskraftiga
regeringar.
Anf. 12 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ
(c) replik:
Herr talman! Olle Svensson bekräftar här min
misstanke att man inom socialdemokratin inte vet
hur man vill ha det. Det är mycket enkelt att
komma med svepande påståenden om att vi skall
förstärka regeringsmakten. Det kan man
naturligtvis diskutera. Hur skall det gå till och på
vilket sätt? En sådan här fråga blir intressant att
diskutera först när man får konkreta
handlingsalternativ.
Jag har inte sagt nej till någon grundlagsutredning,
utan jag ville tvärtom gärna ha en sådan. Det var
socialdemokraterna som efter överläggningarna
konstaterade att de inte ville ha någon ny
grundlagsutredning. Från centerpartiets och
folkpartiets sida framhärdade vi i
utskottsbetänkandet och har en reservation som
kräver en utredning. Många frågor kan tas upp till
diskussion.
För klarhets skull vill jag säga att jag inte ser några
som helst möjligheter att ändra det proportionella
valsystem som vi nu har. Det skall finnas mycket
starka argument och det skall i så fall konkret
kunna visas att de förändringar man föreslår leder
till de eftersträvade resultaten. Någon sådan
bevisning har inte alls förts ifrån socialdemokratisk
sida. Det har bara gällt ett slags frustrering och att
man tycker illa om den nuvarande situationen.
Det är folket som bestämmer. Riksdagen får
naturligtvis ta sitt ansvar i alla lägen och förverkliga
folkviljan såsom den kommer till uttryck i de
allmänna valen. Det uppfattar man inte som
märkligt i Danmark, Norge, Finland och i en lång
rad andra länder med proportionella valsystem.
Man löser eller tar åtminstone itu med landets
problem under de förutsättningar som folket har
gett i allmänna val.
Jag instämmer i Olle Svenssons konstaterande om
att lagprövningsrätten skall användas så litet som
möjligt men att den skall finnas kvar. Det framgår
även av vår reservation, och det är vår linje.
Förutsättningen för det även i framtiden är
naturligtvis att grundlagen -- som jag brukar säga --
hålls fräsch.
I vår motion har vi angett en lång rad frågor där vi
har varit oense och där vi behöver sätta oss ned och
diskutera. Det gäller myndighetsbegreppet,
avgränsningen mellan skatter och avgifter,
retroaktiv beskattning, normgivningsmaktens
fördelning och en långa rad andra sådana frågor.
Jag skulle vilja fråga Olle Svensson: Vad är det för
fel att se till att grundlagen är sådan att vi kan
tillämpa den utan att råka i gräl med varandra?
Anf. 13 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Eftersom Olle Svensson har åberopat
de överläggningar vi hade, vill jag ändå för
ordningens skull bara bekräfta vad som har sagts av
Bertil Fiskesjö och Birgit Friggebo. Det handlade
icke i praktiken om några överläggningar. Jag
representerade mitt parti. Vi träffades den 13
februari under 45 minuter hos Jan Bergqvist på
hans kontor. Vi drack en kopp kaffe och fick
utomordentligt gott kaffebröd, det vill jag gärna få
antecknat i protokollet. Vi fick tillfälle att redogöra
för vad vi tyckte i de här frågorna, och sedan hörde
icke jag eller någon annan hos oss ett skvatt om
detta förrän vi i tidningarna fick läsa att det inte
fanns några förutsättningar för vidare samarbete på
det här området. Detta är vad som har hänt. Några
diskussioner eller något liknande har faktiskt inte
förekommit mellan partierna för att få till stånd
någon form av gemensam plattform i det här
avseendet. Jag har en bestämd känsla av att vad
som sades i krispaketet i höstas när det gäller den
författningspolitiska delen vid närmare eftertanke
upplevdes som förhastat. Man var tvingad att
kratsa kastanjerna ur elden, och då fann man den
här formen genom s.k. överläggningar. Då hade
man ändå en ursäkt, eftersom man inte bara kunde
hoppa av det man sade under hösten på detta
område.
Till Olle Svensson vill jag gärna säga att det är
självklart att det är problem för en regering som
inte har egen majoritet. Det är inget unikt för
Sverige. Det gäller runt om i den demokratiska
världen. Men bara för att de här problemen finns
kan vi inte med författningens hjälp konstruera
fram en situation där ett parti -- herr Svensson
tänker naturligtvis på sitt eget parti -- mer eller
mindre automatiskt skulle ha majoritet.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis erinra om att i
det valsystem som kanske ger de största felaktiga
utslagen ur proportionell synpunkt, det engelska,
hade man så sent som i slutet av 70-talet en situation
där den sittande regeringen hade en enda rösts
övervikt i underhuset. När man förlorade den i
samband med ett fyllnadsval tvangs man avgå.
Detta om något visar att icke ens med ett utpräglat
majoritetsvalsystem kan det största partiet få någon
form av evig garanti för att kunna regera vidare,
och det skall självfallet inte ha det heller.
Anf. 14 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Olle Svensson ville anföra
regeringskrisen förra året som bevis för det kaos
som råder i vad gäller det parlamentariska läget i
Sverige. Jag höll på att säga gudskelov för denna
regeringskris. Den stoppade ändå de helt idiotiska
förslag som skulle ha lett fram till det totala
regleringssamhället. Finansministern tvingades
lägga fram dessa förslag mot bättre vetande. Man
kan nästan befara att regeringskrisen delvis
tvingades fram därför att man skulle ge
finansministern möjlighet att avgå, vilket han hade
aviserat internt i regeringen vid ett tidigare skede.
Jag tycker att det har kommit en del bra förslag från
regeringens sida under senare tid, men först sedan
krisen var ett faktum. Det har då funnits en
majoritet och man har kunnat föra en någorlunda
hyfsad politik. Jag tycker att socialdemokraterna
har gett upp för snabbt när det gäller den här
frågan. Det kan bero på den egna frustrationen
man känner när det går utför. De här
ståndpunkterna skulle kunna få mera respekt om
det inte vore så att det är fråga om gamla
ståndpunkter som socialdemokraterna har haft
mycket länge.
Handlingskraft fås därigenom att man har en stark
politik, att man vill åstadkomma riktiga
förändringar och att man vill genomföra dem. När
det gäller de nya partierna som försöker tränga sig
in i riksdagen måste vi bekämpa dem med argument
och debatt och med jämförelser med vår egen
politik. Vi skall bekämpa dem med blanka vapen.
Det finns inga förutsättningar för att få en mer
grundläggande grundlagsutredning. Det finns dock
en fråga som utskottsmajoriteten säger att det inte
finns något intresse för. Det gäller
personvalsfrågan. Jag är inte så säker på att
utskottet har rätt. Även inom socialdemokration
höjs det nu röster för att det vore av intresse att öka
möjligheterna till personval. Det kanske i viss mån
faktiskt skulle kunna bidra till att minska intresset
för de nyare partierna och motverka -- jag vill inte
kalla det politikerförakt -- den uppfattning som
finns hos många väljare om att de inte har
förtroende för oss politiker. Men inte ens den
frågan vill socialdemokraterna gå vidare med.
Varför vill man inte ta itu med åtminstone
personvalsfrågan, Olle Svensson?
Anf. 15 OLLE SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Min första författningspolitiska
debatt 1969 förde jag med Per Ahlmark, och jag
kan försäkra att den var mycket livligare än den
debatt vi för i dag. Men jag tycker ändå att det är
viktigt att vi har en diskussion kring dessa frågor.
Till Bertil Fiskesjö vill jag säga att jag bara försökte
påvisa svårigheterna att i grundlagen skapa klarhet
kring vissa frågor. Jag tycker att Bertil Fiskesjö var
en aning för optimistisk i sin plädering för att man
genom preciseringar skulle kunna uppnå större
enighet i dessa frågor. Jag tror att det blir svårt att
vinna enighet om dessa preciseringar.
Till Birgit Friggebo vill jag säga att vi vill
åstadkomma diskussioner kring frågorna om att
skapa förutsättningar för starka regeringar, men
självfallet har vi ingen övertro på att man genom
författningsregler skall kunna åstadkomma detta.
Men nog borde vi väl alla vara överens om att det
här har skett en fantastisk utveckling. Mellan åren
1917 och 1988 hade vi fem partier. Nu har vi sex
partier, och det kan bli åtta. Självfallet blir då
svårigheterna större att skapa regeringar som kan
lösa medborgarnas problem. Då kan det väl inte
vara fel att diskutera om man genom ändringar i
valsystemet, t.ex. reglerna för nyval och
mandatperiodens längd, kan skapa bättre
förutsättningar för en stark regering. Jag tycker inte
att man här behöver ha några färdiga lösningar,
utan avsikten var att på lång sikt inför den reform
som måste komma så sent som 1997 börja diskutera
dessa frågor. Utan tvivel återkommer denna fråga
när folk börjar uppleva de svårigheter som kan
skapas på grund av partisplittringen i parlamentet.
I frågan om personval vill jag säga att jag
medverkade till ett förslag i folkstyrelsekommittén
om ett ökat personvalsinslag. Det förslaget väckte
föga intresse och ledde därför inte till någon
proposition.
Anf. 16 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag har engagerat mig något i en del
författningsfrågor och även i frågan huruvida vi
borde ha etiska regler för politiker. Frågan är för
det första vilka krav man skall ställa på politiken,
för det andra vilka krav man skall ställa på debatten
och för det tredje vilka krav man skall ställa på
riksdagsledamöterna eller på politikerna över
huvud taget.
Kring frågan om hur sanningsenlig den
presenterade politiken är har det varit en viss
diskussion. Saken togs upp bl.a. av Birgit Friggebo
den 7 november förra året när vi diskuterade dessa
frågor. Det kan vara svårt att utforma sådana här
etiska regler. Jag vill här nämna en intressant sak.
Det här problemet är gammalt. I debatten förra
året nämndes Pontus Pilatus -- han undrade ju vad
som är sanning. Jag erinrade mig en händelse i
brittiska parlamentet år 1812. Då mördades den
brittiske premiärministern Spencer Perceval. Han
blev premiärminister år 1809 då han efterträdde
Portland. En straffånge som hade vägrats nåd gick
direkt efter det han kom ut från fängelset till
parlamentet. Han hade fått tag i en pistol och hade
ur sin synpunkt turen att möta kabinettet med
premiärministern i spetsen. Straffången tog upp sin
revolver och sköt premiärministern, som då
utropade: ''I am murdered'' (''jag är mördad'' --
man måste översätta utländska uttryck här i
riksdagen). Om denna händelse berättades det i
alla läroböcker i historia i England med det
intressanta tillägget, att detta var första gången som
en brittisk premiärminister talade sanning i
underhuset. Det kan alltså finnas anledning att
trycka på de här kraven.
Vad som förvånar mig är att konstitutionsutskottet
har en så utomordentligt svag argumentering mot
önskemålet om att vi skall låta formulera etiska
regler. Jag har kallat det för Handbok i etik, men
man kan naturligtvis kalla det vad som helst.
Utskottet erinrar om att det finns etiska regler för
olika yrkesgrupper, t.ex. advokater och andra
jurister och för journalister. Etiska regler
förekommer även inom företagsvärlden liksom
inom sjukvården för läkare och sjuksköterskor.
Men så skriver utskottet att det inte är något yrke
att vara politiker. Men visst är det väl ett yrke att
vara heltidspolitiker. För mig är den verksamhet
från vilken en människa har sin huvudsakliga
bärgning ett yrke. Vi har alltså en mängd
yrkespolitiker, och jag tycker därför att
konstitutionsutskottets argumentering att vi utövar
våra mandat på grund av väljarnas förtroende är
helt ohållbart. Men alla andra människor här i
samhället som får en uppgift har fått någon eller
någras förtroende att fullgöra dessa uppgifter. De
skiljer sig alltså inte i något avseende från politiker.
Det argumentet tycker jag därför att utskottet
borde upphöra med.
Vidare skriver konstitutionsutskottet ''att en
grundläggande strävan i det författningspolitiska
arbetet har varit att i så liten utsträckning som
möjligt reglera partiernas verksamhet och inre
förhållanden.''
Men här är det ju inte fråga om att reglera
partiernas inre verksamhet. Detta är ju nonsens!
Konstitutionsutskottet, riksdagens förnämsta
utskott, har här en argumentering som ligger på
grundskolenivå -- ursäkta om det finns några elever
från grundskolan på läktaren!
Litet längre fram skriver utskottet: ''Det ankommer
på partierna och ytterst väljarna att tillse att deras
företrädare i valda församlingar utövar sina
uppdrag på ett moraliskt acceptabelt sätt.''
Det är naturligtvis riktigt, och det är ingen som har
argumenterat emot det.
Så fortsätter den erbarmliga argumenteringen:
''Enligt utskottet skulle av statsmakterna initierade
eller utfärdade regelsamlingar av det slag som
föreslås i motionerna -- -- -- på ett otillbörligt sätt
påverka såväl partiernas inre liv som de
förtroendevaldas möjligheter att driva sin politik
och tillvarata sina väljares intressen.'' Det är ju
nonsens! Om man ställer etiska krav på en
politiker, skulle det alltså försvåra hans verksamhet
att tillvarata väljarnas intressen! Skall därmed
underförstås att han inte får fortsätta att ljuga
längre? Eller vad menar man egentligen?
Vidare skriver utskottet: ''En detaljerad reglering
skulle också kunna uppfattas som ett ingrepp i den
grundlagfästa yttrandefriheten.''
Det är ju inte fråga om några detaljerade ingrepp i
partiernas verksamhet. Den här argumenteringen
är ju så dum att jag häpnar.
Det finns all anledning att ställa etiska krav på
politiker, på den politiska debatten och på det
politiska budskap som de olika partierna för ut.
Jag har även engagerat mig i diskussionen om
personval. I den frågan förekommer också en
mycket egendomlig argumentering. Man säger att
vi för att göra debatten intressantare och få väljarna
engagerade måste ha ett ökat inslag av personval.
Det finns emellertid ingen som har kunnat påvisa
att man får bättre politiker därför att man har
personval. Se på Finland, England och USA! Kan
någon påstå att man där har ett bättre urval av
politiker?
Det mest fantastiska är att man sedan har ett förslag
om att minska antalet ledamöter i kammaren.
Förslaget är att antalet skall minskas med 100
ledamöter. Det skulle vara intressant att få veta
vilka hundra ni vill bli av med. Är det de senast
valda, är det suppleanterna eller är det de äldsta?
Jag tillhör pensionärerna här i riksdagen och undrar
om det är vi som skall ut först, så att det blir bara
249 ledamöter kvar. Man säger att detta är en
förutsättning för att riksdagen skall kunna arbeta
bättre.
Detta är också nonsens. Hur kan i så fall det
brittiska underhuset med 650 ledamöter fungera,
för att inte nämna överhuset med 1 200 ledamöter?
I överhuset är dock de flesta så gamla att de inte
orkar gå dit, och därför är det inte något problem
där. Det västtyska parlamentet hade 512 ledamöter,
det franska har 577 och det i USA 435. Det är väl
inget problem för dessa parlament att fungera.
Samtidigt som man vill minska antalet ledamöter
vill man ha personval för att politikerna skall kunna
hålla bättre kontakt med väljarna. Jag har ungefär
15 000 väljare bakom mig. Om antalet ledamöter
skall minskas med nästan en tredjedel, kommer det
givetvis att stå fler väljare bakom varje ledamot,
och då blir det naturligtvis ännu svårare att hålla
kontakt med väljarna. Är det bättre i USA, där en
ledamot av representanthuset har 350 000 väljare
bakom sig? Han har inga som helst möjligheter att
hålla kontakt med sina väljare. Därför tycker jag
att inte heller den argumenteringen håller.
I anslutning till detta krav på personval vill jag peka
på det utbredda hyckleri som förekommer. Se hur
det har gått till i olika valkretsar i Sverige! I
Stockholms län t.ex. har man haft provval inom
mitt parti. Ett provval är ju så nära man kan komma
ett personval, eller hur? Men här struntade man i
stor utsträckning i resultatet av provvalet. En
ledamot som hamnade på adertonde plats vill jag
minnas att man plockade in på åttonde plats på
riksdagslistan, medan riksdagsledamöter som kom
på sjunde resp. nionde plats flyttades till tolfte och
fjortonde plats. Vi har för närvarande tio mandat
i Stockholms län. Man tog alltså ingen hänsyn till
provvalet, samtidigt som det här hävdas att vi skall
ha ett ökat inslag av personval.
Då hävdar en del att det är så få som deltar i
provvalet, kanske mellan 10 och 20 % av väljarna.
I Stockholms län ligger man på ca 20 % av de
partianslutna, vilka i sin tur utgör en bråkdel av det
totala antalet väljare. Det hävdas då att det är dessa
som är mest engagerade och känner de personer
som ställer upp i provvalet och att provvalet därför
verkligen bör vara utslagsgivande. Men när man
inte vill acceptera resultatet av provvalen kan jag
inte förstå hur man kan argumentera för personval.
I Göteborg var det ännu mer häpnadsväckande. En
riksdagsman kom där på fjärde plats i provvalet,
men han spolades helt från listan.
Det finns ett argument för personval, nämligen att
vid personval kan inte partiledningar inom
distrikten ta föra fram vissa kandidater och strunta i
provvalen. Här får väljarna möjlighet att pricka för
den kandidat som de vill ha in i riksdagen. I så fall
tror jag inte att det går att möblera om och utan
vidare spola etablerade politiker, vars arbete det
inte har riktats någon kritik mot.
Nu säger konstitutionsutskottet, och det tycker jag
också är häpnadsväckande, att man inte vill ha
någon utredning om personval. Utskottet skriver
att tidigare förslag i den riktningen fått ett svalt
mottagande, och detta uppfattas av utskottet som
att det inte föreligger ett tillräckligt stort intresse
för personval. Utskottet skriver att det tidigare inte
var meningsfullt med en utredning, och utskottet
gör samma bedömning i dag. Jag frågar mig: Lever
detta utskott i ett vakuum? Jag börjar undra om
inte ''KU'' skall betraktas som en speciell
förkortning för ''vakuum'', som betyder tomhet.
Jag tycker att de argument som
konstitutionsutskottet presterar är mycket tomma.
Om det är någonting som har debatterats under
senare tid är det väl frågan om personval och
antalet riksdagsledamöter -- för att inte tala om
deras löner och arvoden, som är en ännu
intressantare fråga! En annan fråga som har
diskuterats är mandatperiodens längd. Men
utskottet gör samma bedömning som tidigare att
det inte föreligger ''tillräckligt intresse''. Detta visar
att antingen följer konstitutionsutskottets
ledamöter inte med i debatten eller också har man
slumrat när man skrivit detta betänkande, som i
betänklig grad erinrar om tidigare yttranden.
Jag hoppas ändå, herr talman, att det så småningom
blir en utredning om personval. Det finns argument
både för och emot personval, och debatten som
pågår är i ganska många avseenden oklar. Därför är
det verkligen av nöden att det blir en utredning av
denna fråga.
Anf. 17 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag har alltsedan valet 1988
debatterat och skrivit om etik i politiken, och jag
väckte under den allmänna motionstiden i år en
motion om behovet av etiska principer för politiker.
Syftet var att åstadkomma en självkritisk
granskning av det politiska uppträdandet, att
förbättra detta och öka allmänhetens förtroende
för politiker.
Detta har lett till en rad andra debatter, bl.a. en hos
talmannen. Det har emellertid visat sig vara svårt
att formulera sådana här principer -- de ter sig så
självklara. Men det är uppenbart att det självklara
ändå är någonting som man bryter mot esomoftast,
t.ex. när man marknadsför sina visioner utan att
beskriva konsekvenserna för olika grupper i
samhället och utan att beskriva hur målet och
visionerna skall förverkligas. I min motion föreslog
jag att man skulle ha en parlamentariskt
sammansatt grupp, under talmannens ledning, med
både rikspolitiker och kommunalpolitiker.
Gruppen skulle utreda frågan vidare och komma
med förslag till etiska principer och förslag till hur
tillämpningen skulle kunna följas. Talmannen har
haft en diskussion med några rikspolitiker,
statsvetare och journalister. Slutsatsen blev att det
här med etiska principer var fel form för arbetet.
Man ansåg dock att debatten var viktig. Jag tror
inte att vi skall stanna vid det här. Det räcker inte
med en debatt då och då när övertrampen blir för
grova. Vi måste förebygga övertrampen för att få
och för att behålla allmänhetens förstroende.
Nästa steg blir, som jag ser det, att vi självkritiskt
granskar vad som har hänt här i riksdagen, vad som
har hänt kommunalt och landstingskommunalt
under den gångna treårsperioden. Därefter bör vi
sammanfatta detta. Vi bör också följa vad som
händer i den kommande valrörelsen för att därefter
återuppta debatten i förhoppning om att kunna
finna en form för skapandet av en plattform för etik
i politiken. Det får inte bli bara en dagslända, utan
det måste vara en permanent del i det politiska
arbetet. Själv kommer jag givetvis att driva den här
frågan vidare. Det var ett personligt vallöfte 1988,
och när nu förslaget, med en grupp under
talmannens ledning, har fallit får vi väl ordna en
parlamentariskt sammansatt grupp på annat sätt.
Jag tror att vi behöver även en och annan lekman
med i den gruppen. Man blir så lätt hemmablind.
Anf. 18 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ
(c):
Fru talman! Hugo Hegeland sade bl.a., bland
mycket annat, att det finns anledning att ställa
etiska krav på den politiska debatten. När jag
lyssnade till vad Hugo Hegeland hade att säga om
konstitutionsutskottet blev jag benägen att ivrigt
instämma i hans påstående. Det var rallarsvingar
från Hugo Hegelands sida. Jag skall inte moralisera
över det. Det må vara tillåtet i en politisk debatt att
gå till vissa överdrifter för att bättre belysa det man
tycker är angeläget, och man måste ha möjlighet att
tala efter sitt eget temperament.
Jag har begärt ordet för att säga att jag tycker att
det är obehagligt när vi, som har grubblat på denna
fråga i konstitutionsutskottet, framställs som några
slags moraliskt föraktliga individer, eller i varje fall
individer som ogillar moral, och som har låga etiska
principer, när vi har funnit att det är ogörligt att på
ett begripligt sätt tillgodose motionärernas
önskemål. Jag vägrar att ta på mig själv dessa
etiketter såsom de påklistras av vissa debattörer här
i riksdagen och även av en och annan utanför denna
riksdag, personer som försöker komma in i
riksdagen och därför framställer sig som särskilt
hederliga. Vad den konkreta frågan gäller är ju på
vilket sätt särskilda etiska regler för politiker skall
sättas upp och vad dessa regler skall innehålla för
att de skall vara meningsfulla. Hur skall man avgöra
om någon bryter mot dessa regler eller ej?
Helt allmänt tycker jag att den debatt som har förts
i dessa frågor stryker den vulgärdebatt medhårs
som för närvarande förekommer i samhället
angående politiker. Denna debatt är en av
orsakerna till i varje fall vissa nya uppblossande
partier. Jag skäms inte ett dugg för att ha varit
politiker under halva mitt verksamma liv. Jag
skäms inte för någonting som jag har varit med om
att argumentera för och besluta om. Jag anser mig
inte ha begått några oetiska och omoraliska
handlingar. Samma känsla har naturligtvis de allra
flesta som har varit politiskt aktiva och politiskt
verksamma. Man har kämpat på och gjort så gott
man har kunnat. Man har arbetat för det som man
har trott på, slagits för det och kanske tagit till ett
och annat överord i hetsiga debatter. Men det
tycker jag i och för sig inte är någonting att uttala
moraliska förkastelsedomar över. Vi måste någon
gång, från aktiva politikers sida, våga stå upp och
försvara demokratins grunder, den fria politiska
debatten samt den omständigheten att det finns
olika politiska partier som kämpar mot varandra på
grund av att man står för olika idéer.
Jag tycker att det är väldigt farligt om vi bara
bockar, bugar och slickar i oss alla dessa överdrivna
och sakligt ogrundande floskler som vräks mot
aktiva politiker. Det bidrar också till att skrämma
bort människor från politiken, människor som vill
göra en seriös insats, och i stället locka dit skojare.
Vi får akta oss för att själva karakterisera
politikerrollen på ett sådant sätt att vi skrämmer
bort de bästa i samhället från politisk verksamhet.
Anf. 19 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Bertil Fiskesjö talar om rallarsvingar,
och han får gärna uppfatta det så. Men det
intressanta är om han kan påvisa något felaktigt i
det jag sade eller att jag inte höll mig till sanningen.
Jag vill hävda att jag absolut gjorde det.
Bakgrunden till detta s.k. politikerförakt eller
misstroende är att folk tycker att politiker inte
agerar som de säger. De lovar en sak och gör en
annan. Man har haft olika affärer också, vilket inte
heller lär vara obekant. Men utskottet har
ytterligare ett, som jag tycker, erbarmligt
argument. Man säger:
''Utskottet vill i sammanhanget'' -- det handlar
om formulering av etiska regler för politiker --
''framhålla att en grundläggande strävan i det
författningspolitiska arbetet har varit att i så liten
utsträckning som möjligt reglera partiernas
verksamhet -- -- --.
Av vad som anförts framgår att utskottet inte finner
det troligt att det skulle gå att uppnå enighet mellan
alla politiska partier om annat än mycket allmänt
hållna etiska regler för politisk verksamhet.'' Det är
mycket möjligt, men skulle vi resignera bara därför
att det inte går att uppnå annat än allmän politisk
enighet, skulle vi inte kunna göra mycket. Då får
man kompromissa, vilket inte lär vara obekant för
Bertil Fiskesjö. Det argumentet är alltså helt
ohållbart.
Vi vill ha en utredning som tittar på om det går att
formulera några regler. Hur i all världen kan man
göra det för medicinare, jurister, journalister,
t.o.m. för företagare och på en del andra områden?
Men när det gäller politiker går det inte. Då
kränker vi demokratin. Då skall vi försvara
demokratin, säger Bertil Fiskesjö, och inte dra ner
den politiska debatten. Det är också ett
nonsensargument, det har inte med saken att göra.
Varför går det inte att formulera etiska regler för
politiker, framför allt heltidspolitiker, när det går
att göra det för en rad andra yrkesgrupper?
Medicinare har haft etiska regler sedan antikens
tid. Även inom rättsväsendet ställs höga krav. Om
vi verkligen skall kunna vända det ökande
politikerföraktet, tror jag att en förutsättning är att
vi ställer särskilda krav på aktiva yrkesverksamma
politiker. Vi utsätts ju alltid för en offentlig
belysning. Därför ställs faktiskt större krav på oss.
Vi har en ständig bevakning över oss, vilket är helt
riktigt i ett parlament. Jag tror att det skulle
underlätta för åtskilliga politiker om vi ändå hade
en enkel etisk kodex eller en handbok. Där går det
att reservera sig. Det kan Bertil Fiskesjö, och alla
som vill, göra om det inte passar.
Anf. 20 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Om man skall bemöta flosklerna är det
väldigt bra om man har städat i eget hus. Därför vill
jag ta upp den självkritiska granskningen.
Övertramp drabbar oss alla. Människor ute i
samhället drar oss alla som är verksamma i det
politiska livet över en kam. Därför är det så viktigt
att vi alla gör en självkritisk granskning.
När vi införde etiska principer för prövning av nya
behandlingsmetoder hade man precis samma
debatt inom läkarkåren. Att frågan kom upp
berodde på att man dels prövat nya läkemedel på
fångar, dels hade prövat väldigt skadliga metoder i
fånglägren under andra världskriget. Man ville
förebygga och förhindra att detta skulle ske igen.
Den diskussion som fördes i början av 60-talet inom
läkarkåren handlade om att detta ströp den fria
forskningen och debatten. Diskussion ledde dock
fram till några grundläggande principer om hur
man skall behandla sina patienter. I dag är det inte
någon som vill vara utan denna plattform att stå på,
men det är många gånger svårt att formulera det
som ter sig så självklart. Jag är ute efter att hitta en
form och därför tar jag till mig både vad utskottet
har sagt och vad som sägs ute i debatten. Jag
vidhåller att vi bör återkomma till denna diskussion
när valet är över. Tack.
Anf. 21 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ
(c):
Fru talman! Mycket skall man höra. Politikers
verksamhet jämförs med torterares. Det anser jag
vara ganska magstarkt, om jag får ta till ett hårt
uttryck. Enligt min mening är detta ett exempel på
det sätt på vilket man inte bör föra en debatt av det
här slaget.
För tydlighetens skull måste jag kanske säga några
självklarheter. Jag är medveten om att det finns
politiker som trampar snett -- visst är det så --
liksom det finns sådana som trampar snett inom alla
möjliga andra grupper i samhället. Sådant skall
naturigtvis avslöjas i den allmänna debatten så att
väljarna kan dra sina egna slutsatser. Men jag
vänder mig emot att man karakteriserar politiker
över lag -- politiker, som jobbar och sliter i
kommunal nämnder och styrelser på alla möjliga
poster i samhället -- som nästan halvkriminella.
Vad blir det för demokratisyn över huvud taget i
samhället, om inte någon vågar stå upp och ta tag i
den är debatten?
Jag vet att det är farligt att sticka upp huvudet i en
sådan här diskussion. Jag kan mycket väl tänka mig
morgondagens tidningsrubriker, nämligen att det är
jättefint att förorda etiska regler för politiker. Det
anses upphöjt och bra. För övrigt vet inte folk vad
etik betyder. Det är ett utländskt ord, men det är
vackert och det ger ett intryck av att man är litet
förnämare och finare än alla andra.
Vi i konstitutionsutskottet har funderat över etiska
regler och vi har funnit att vi inte klarar av att
utforma några sådana, men vi befinner ju oss på
grundskolenivå, enligt Hugo Hegeland. Men,
Hugo Hegeland -- som jag antar har klivit ur
grundskolan -- formulera då dessa regler, så att vi
en annan gång kan ta ställning till konkreta förslag!
Denna uppmaning riktar sig också till Barbro
Westerholm. Hur skall en regelsamling i etik för
politiker se ut? Lägg fram konkreta förslag i stället
för att använda allmänna talesätt, så att vi har
någonting att diskutera!
Anf. 22 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Fru talman! I det här parlamentet går
man inte ens så långt som man gör i vissa andra
parlament. Vi är faktiskt sämre än vad man är i
USAs kongress. Där ställs det vissa krav på en
offentlig redovisning, t.ex. att man skall ange vilka
intressen man företräder. Ett minimikrav vore att
vi åtminstone nådde upp till de krav i detta
avseende som andra parlament ställer, för där utgör
inte detta något problem.
Vi i milijöpartiet har avgett en reservation till
detta betänkande, som jag trots allt vill yrka bifall
till. Reservationen handlar om etikregler för
politiker. Jag avser att begära votering om denna
reservation.
Om andra yrkesgrupper såsom läkare och
ingenjörer kan klara av detta med etikregler,
undrar jag varför i hela fridens namn inte politiker
skulle kunna klara det. Det borde inte vara så
märkvärdigt att komma överens om de spelregler
som vi politiker skall hålla oss till. Ett fåtal kan inte
skapa sådana regler, utan de kan införas endast
genom ett consensusbeslut, för detta är någonting
som vi alla måste vara överens om. Det vore nog
nyttigt med etikregler. Vi skulle skärpa oss i vissa
sammanhang och inte låta löften och annat alltför
lättvindigt halka över våra läppar.
Anf. 23 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det är svårt med kommunikation. När
man vill missförstå, så gör man också det. Bertil
Fiskesjö vrängde då till det. Jag gav bakgrunden till
de etiska principer som läkarna tog fram. Jag
gjorde ingen jämförelse mellan politikers
inställning och de uppfattningar som låg bakom
läkarnas etiska regler.
Bertil Fiskesjö efterlyste konkreta förslag. Jag har
publicerat ett antal sådana förslag och dem har jag
byggt på vad som gäller för olika yrkesgrupper.
Dessa förslag har diskuterats och jag har tagit
intryck av debatten. Jag är beredd att arbeta vidare
på den linjen. I min motion har jag skrivit: ''De
olika yrkesgruppernas regler men också bibelord
som 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för
er, det skall ni också göra för dem' kan vara en
utgångspunkt för utarbetandet av etiska regler för
politiker''.
Jag anser att jag har lagt ned mycket arbete på
detta, så det är inte någonting som jag bara har stått
och tyckt till om. Det här är ingen dagslända, utan
det gäller oss alla. Vi har säkert själva begått en rad
fel, om vi tittar i backspegeln. Jag vill inte framhäva
någon framför någon annan. Vi har ett gemensamt
intresse av att tackla detta.
Jag har tagit intryck av diskussionen som man har
fört i konstitutionsutskottet. Det finns vissa
kommunikationsglapp i det här sammanhanget,
men dem skall vi försöka överbrygga.
Anf. 24 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Jag vill först till Bertil Fiskesjö säga att
det kanske inte är så dumt att ligga på
grundskolenivå, så mycket som ni sysslar med
grundlagen. Jag delar uppfattningen att det är ett
misstag att karakterisera politiker över lag som en
sämre sorts människor. Vi skärs över en kam. Jag
håller med om att det är fel att hela riksdagen får
ta ansvar för olika beslut som inte har fattats med
majoritet.
Det är dock ett faktum att när det gäller folks
förtroende för olika i samhället arbetande grupper
och heltidspolitiker, ligger politikerna i botten
tillsammans med journalister. I och för sig är inte
det så underligt. Den politiska debatten ligger
tyvärr ofta på en ganska låg nivå.
Bertil Fiskesjö talade om populism. Han sade att
det är ''fint'' att förorda etik, och det fick vi också
höra i förra debatten i november. Jag bestrider
bestämt att detta skulle vara ett utslag av populism.
Liksom Barbro Westerholm har jag sedan lång tid
tillbaka engagerat mig i dessa frågor. Vi har lagt
fram förslag och deltagit i symposier, där även
professorer i filosofi och docenter i statskunskap --
en av dessa var för övrigt Bertil Fiskesjö, men han
deltog inte i den diskussionen -- var närvarande.
Denne docent i statskunskap försvarade lögnen i
politiken. Lögnen är absolut nödvändig, sade han,
och jämförde med avtalsförhandlingar. Det går inte
att föra avtalsförhandlingar om man inte får
använda lögn och lämna felaktiga uppgifter, så att
man kan lura motståndaren. Enligt honom var det
självklart att detsamma gäller för politiken. Man
skall kunna lura motståndaren. Det behövs inga
etiska regler. Det är alltså en docent i statskunskap
vid Stockholms universitet som har sagt detta.
Bertil Fiskesjö sade vidare att det är lätt att tala om
etik, för folk begriper inte riktigt vad det är. Då får
jag väl tala om för dem som inte vet att etik är det
grekiska ordet för moral, och moral vet de flesta
vad det är. Man kan t.ex. börja med de tio
budorden och sedan gå vidare och precisera andra
regler. Det kan inte vara något problem.
Fru talman! När man nu talar sig varm för ökat
inslag av personval, vill jag hävda att det faktiskt är
ännu viktigare att ha en handbok i etik för politiker.
Anf. 25 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ
(c):
Fru talman! För att anknyta till detta med
personval vill jag fråga Hugo Hegeland om det är
etiskt försvarligt eller ej att gå in för personval. Jag
är litet osäker om Hugo Hegelands uppfattning i
den frågan, efter det anförande om personval som
han tidigare höll. Från ärade riksdagskolleger som
anser sig vara kunniga och duktiga när det gäller
etik och moral begärde jag några konkreta förslag
som vi i konstitutionsutskottet kan ta ställning till.
Barbro Westerholm citerade nya testamentet -- allt
vad ni vill att människorna skall göra för er, det
skall ni också göra för dem. Det är en fin sats,
mycket bra. Är det detta som skall vara den etiska
regeln för politiker? Hugo Hegeland talade om de
tio budorden. Det är inget fel på de tio budorden.
Är det dessa som skall utgöra den etiska
regelsamlingen för politiker? Jag har velat föra ned
diskussionen på denna litet mer konkreta och
mänskligt begripliga nivå för att de som ständigt gör
utsvävningar, inte bara här utan också ute i den
allmänna debatten, skulle få något motord och för
att något krav skulle ställas på dem att visa att de är
tillräckligt moraliskt högtstående för att tala om
vad det är för en moral som de själva står för.
Anf. 26 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Jag reste mig upp för att anmäla att jag
inte har någon ytterligare replikrätt. Men jag får nu
hålla ett nytt anförande. Det tänker jag inte göra.
Jag tänker bara säga till Bertil Fiskesjö, eftersom
han ställde en direkt fråga till mig, att vi vill att man
skall tillsätta en kommitté för att utreda hur man bör
formulera regler i etik när det gäller politiker,
eftersom man har klarat av att göra det för rader av
andra yrkesgrupper. Man har även sådana regler i
vissa andra parlament. Det är detta som vi behöver.
Sedan får vi se vad man kommer fram till. Detta är
ett mycket starkt önskemål. Både Barbro
Westerholm och jag, och säkerligen åtskilliga
andra, är villiga att ställa upp.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
7 § Kollektivanslutning och
organisationsanslutning
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU40 Kollektivanslutning och
organisationsanslutning
Anf. 27 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! År efter år har frågan om
tvångsanslutning av medlemmar till det
socialdemokratiska partiet diskuterats i riksdagen.
Med envishet har vi moderater genom åren hävdat
att den skam för en demokrati som en
kollektivanslutning av människor till ett politiskt
parti utgör måste rensas bort. Lika envist har
åtgärden försvarats från socialdemokratiskt håll,
och trots upprepade uttalanden av riksdagen om att
denna ovärdiga anslutningsform måste upphöra,
har såväl partiet som de fackliga organisationerna i
det längsta ej brytt sig om vad majoriteten i
riksdagen har uttalat. Denna oförsvarliga
nonchalans har självfallet lett till krav på
lagstiftning för att få slut på dumheterna.
Lagstiftningskravet har tyvärr avvisats på grund av
att vänsterpartiet inte har vågat fullfölja sitt
avståndstagande mot tvångsanslutningen. Mer var
den inställningen inte värd än att när det verkligen
fanns möjlighet att få slut på eländet hoppade
vänsterpartiet av. Men trycket mot
socialdemokraterna från skilda håll att avskaffa
denna icke-demokratiska form av
medlemsanslutning blev med tiden allt svårare att
stå emot. Kvarnstenen kändes allt tyngre, och till
slut, efter många om och men, beslutade 1987 års
partikongress att tvångsanslutningen skulle
upphöra -- dock inte med omedelbar verkan, vilket
hade varit naturligt, utan först efter ytterligare fyra
år.
Men givetvis klarade man inte av denna enkla
uppgift utan ytterligare krumbukter. Till varje pris
gällde det ju att finna andra inkomstkällor, när man
nu inte direkt skulle kunna tvinga av ett antal
människor, ofta nog icke socialdemokrater,
medlemsavgifter mot deras vilja. Alltså har man i
stället bestämt sig för att ansluta hela
organisationer, i vilka i princip just samma
människor är medlemmar. Och så har man då löst
den viktiga fråga som det tydligen utgör att till varje
pris få avgifter till det socialdemokratiska partiet
från människor som inte vill tillhöra det.
Organisationsanslutningen är naturligtvis en lika
stor skam som den tidigare kollektivanslutningen.
Även denna anslutningsform måste naturligtvis
stoppas.
Fru talman! Enligt regeringsformen är varje
medborgare skyddad mot tvång att ge sin åskådning
till känna i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat
sådant hänseende. Regeringsformen skyddar också
mot åsiktsregistrering och integritetskränkningar
genom ADB-registrering. Detta tycker vi alla är
självklarheter i en politisk demokrati. Lika
självklart borde det rimligen vara för alla att inse
att det uteslutande är den enskilde själv som skall
avgöra eventuell partianslutning och vilket parti det
i så fall är fråga om. Men så är det uppenbarligen
inte av utskottsmajoritetens agerande att döma.
Regeringsformen ger inte något skydd mot
kollektivanslutning till politiskt parti. Därför är det
nödvändigt att grundlagarna regleras genom en ny
paragraf i regeringsformen som ger skydd mot
denna anslutningsform. Detta har också föreslagits
i en gemensam motion från de tre borgerliga
partiledarna. De socialistiska ledamöterna i
konstitutionsutskottet går emellertid mot detta
berättigade krav, vilket är föga förvånande men så
mycket mer avslöjande om den reella innebörden
av den socialdemokratiska partikongressens
ställningstagande.
Socialdemokraterna har uppenbarligen aldrig
avsett att det skall vara definitivt slut med
möjligheten att med tvång ansluta medlemmar till
partiet. Denna möjlighet skall hållas öppen för att
kunna tillgripas när tillfälle bjuds. På annat sätt går
det ju inte att tolka deras negativa inställning till att
grundlagsskydda också den enskildes rätt att själv
välja partitillhörighet. Om man verkligen menade
allvar med kongressbeslutet är det en fullkomlig
självklarhet att också ställa sig bakom
grundlagskravet.
Fru talman! Socialdemokraternas agerande i
kollektivanslutningsfrågan är föga heroiskt eller
hedervärt. Det vittnar om det absolut nödvändiga i
att människor ges grundlagsskydd från politiskt
medlemsstvång. Detta är också innebörden av
yrkandet i reservation 1 från de borgerliga
ledamöterna i konstitutionsutskottet, till vilken jag
härmed yrkar bifall. Jag yrkar bifall även till
reservation 3 från samma partiföreträdare. Denna
reservation gäller organisationsanslutningen.
Denna anslutningsform hör lika litet som
kollektivanslutningen hemma i ett demokratiskt
samhälle. Jag yrkar således bifall till
reservationerna 1 och 3.
Anf. 28 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Vi visste alla hur beroende
socialdemokratin är av LO. Vi visste att det
socialdemokratiska partiet, regeringen och LO
stöder varandra med ekonomiska bidrag i utbyte
mot lagar och stöd i valkampanjer. Men Feldts bok
blev även för mig faktiskt en nyhet. Jag var inte klar
över att ett mycket nära samarbete vid regelbundna
träffar, överläggningar och diskussioner i snart sagt
varje politisk fråga förekom och att frågorna skulle
förankras i LO innan den uppenbarligen över
huvud taget diskuterades i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Att det fanns något som hette lilla
LO/SAP-gruppen kände jag inte till.
Men nu har vi fått ytterligare bekräftelse på det
beroende som finns mellan det socialdemokratiska
partiet och regeringen och regeringsmakten och en
intresseorganisation som ju LO utgör. Det ges i
Feldts bok också exempel på vilka uttryck detta kan
ta sig. Jag citerar ur boken: ''Till slut sade Stig
Malm rent ut till oss att LO:s stöd för partiet i valet
nu hängde på att vi gick dem till mötes i
semsterfrågan.''
På en annan sida berättas det om en gåva på 50
milj.kr. som överlämnades från LO till det
socialdemokratiska partiet.
Kollektivanslutningen har nu ersatts en s.k.
organisationsanslutning, dvs. att det inte är
enskilda individer som ansluts till partiet utan
fackliga avdelningar. Ett av syftena med detta är
naturligtvis att möjliggöra det fortsatta
penningflödet och LOs inflytande över partiets
politik och nomineringarna till kommuner,
landsting och riksdag. Att det förekommer
otillbörliga påtryckningar har vi under senare år
fått allt fler exempel på. Fackliga avdelningar har
hotat med att dra in sitt stöd, om inte
socialdemokratin har utnämnt t.ex. en viss
socialchef.
Vi reservanter anser nu att det är dags för riksdagen
att göra ett uttalande om att anslutning av
organisationer till politiska partier inte bör
förekomma. Vi vet ju alla att kollektivanslutningen
som nu är avskaffad blev avskaffad just på grund av
den opinionsbildning som skedde utanför det
socialdemokratiska partiet, bl.a. på grund av de
uttalanden som riksdagen under många år gjorde.
Det är min förhoppning att denna typ av uttalanden
så småningom också kommer att leda fram till att
den här organisationsanslutningen kommer att
avskaffas. Det kommer kanske att ta åtta tio år. Vi
måste först invänta att miljöpartiet, om partiet nu
kommer att finnas kvar i riksdagen efter nästa val,
och vänsterpartiet ansluter sig till den här typen av
uttalanden.
Det har ju alltid diskuterats om den här saken inte
är en intern fråga för LO och socialdemokraterna.
Partierna är ju grundelementen i vår demokrati.
Det hela vilar ytterst på principen en man eller
kvinna och en röst. För att återkomma till den
diskussion som vi hade i det tidigare ärendet vill jag
säga att jag inte tror att det gagnar möjligheterna
att föra en kraftfull politik om partierna i alltför hög
grad är beroende av diverse särintressen, så att man
inte kan hävda allmänintresset tillräckligt kraftfullt.
Detta är bakgrunden till att jag tycker att riksdagen
har med den här frågan att göra.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation
3.
Anf. 29 EVA BENGTSSON (mp):
Fru talman! Till Birgit Friggebo skulle jag vilja
säga att vi har samma uppfattning i denna fråga, vi
har redan anslutit oss.
För övrigt ber jag att få yrka bifall till miljöpartiets
reservationer 2 och 4.
Anf. 30 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag tror att det var Hans Nyhage som
påpekade att det här är ett gammalt debattämne.
Här i riksdagen är det ofta gamla debattämnen som
vi diskuterar. Just det här debattämnet känns minst
sagt avslaget, eftersom kollektivanslutningen inte
längre existerar och inte längre borde vara ett
problem. Trots detta vill nu de borgerliga partierna,
med stöd av miljöpartiet, införa ett förbud mot
något som alltså inte längre existerar.
Låt mig göra en tillbakablick och se hur frågan har
behandlats under årens lopp. Det ger inte bara
perspektiv på frågan, utan det visar också att det
har skett en markant åsiktskantring inom framför
allt centern och folkpartiet.
Under 70-talet och i samband med den stora
grundlagsreformen diskuterades ju bl.a.
kollektivanslutningsfrågan mycket ingående.
Moderaterna ville redan då i grundlagen införa
bestämmelser mot kollektivanslutning och detta
med den motivering som Hans Nyhage här i dag har
framfört med frenesi. Moderaterna var alltså inte
då främmande för att gå in och i detalj reglera
organisationernas inre arbete och inre verksamhet.
Från folkpartiets och centerns sida var man
däremot då betydligt försiktigare. Riksdagen skulle
i första hand uttala sig emot kollektivanslutningen,
sade man. Genom åtgärder från partiernas sida i
form av opinionsbildning och fri diskussion skulle
man få till stånd en ändring. Centern och
folkpartiet motiverade sin inställning med att man
ogärna ville ge sig in på en lagreglering av
organisationernas inre verksamhet. En sådan
reglering kunde nämligen få negativa konsekvenser
på det organisationsrättsliga området, sades det då.
I grundlagberedningens betänkande som centern
och folkpartiet tidigare har åberopat heter det att
det är nödvändigt att visa stor varsamhet. Om
däremot otillfredsställande förhållanden uppstår,
får man i första hand sätta sin lit till den offentliga
debatten och kritiken. Ett lagstiftningsingripande
kan te sig påkallat endast om kritiken står maktlös
inför obestridliga missförhållanden, skrevs det i
grundlagberedningens betänkande.
Under åren 1976--1982, då vi hade borgerliga
regeringar och en borgerlig majoritet i riksdagen,
presenterades inget lagförslag om förbud mot
kollektivanslutningen. Riksdagsmajoriteten
uttalade sig visserligen mot kollektivanslutningen.
Det rörde sig om opinionsbildning, men något
lagförslag presenterades aldrig under dessa år.
Nu när kollektivanslutningen inte längre existerar
vill man lagreglera. Fru talman! En märklig
omsvängning har skett inom centern och
folkpartiet. Tidigare har man av principiella skäl
velat undvika en lagreglering, men nu tycks man ha
blivit besatt av den moderata korstågsandan mot
socialdemokratin och arbetarrörelsen. Från att
tidigare ha varit helt ensamma om ett grundlagsfäst
förbud har nu moderaterna fått sällskap av centern
och folkpartiet.
Fru talman! När det sedan gäller förslagen om att i
lag införa förbud mot den s.k.
organisationsanslutningen vill jag framhålla
följande. Numera kan man alltså bara individuellt,
dvs. efter egen ansökan, bli medlem i det
socialdemokratiska partiet. För lokala fackliga
organisationer finns det en möjlighet att genom
beslut organisationsansluta sig till den lokala
arbetarkommunen. Detta innebär att det är
organisationen som ansluter sig som juridisk person
och inte dess medlemmar. Medlemmarna i den
organisationsanslutna fackföreningen blir således
inte medlemmar i det socialdemokratiska partiet,
men den lokala fackliga organisationen får på detta
sätt möjlighet att vara med och påverka i det
socialdemokratiska partiet, att föreslå kandidater,
att föra fram förslag osv.
I samband med behandlingen av motionerna om
förbud mot organisationsanslutningen har utskottet
fått de rättsliga aspekterna närmare belysta. Det
framgår att lagregleringar av den art som föreslås i
motionerna med den uppbyggnad som de politiska
partierna har faktiskt kan få organisationsrättsliga
konsekvenser som i dag inte fullt ut kan
överblickas. Vidare är det principiellt betänkligt att
reglera de politiska partiernas inre arbete. Det bör
också ankomma på de fackliga organisationerna att
själva fatta beslut i egna angelägenheter.
Utskottsmajoriteten står alltså fast vid sin
ståndpunkt, att man inte skall införa några förbud,
utan man skall avstyrka förslagen om förbud mot
organisationsanslutningen.
Fru talman! Det finns ett nära samarbete mellan
socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Denna samverkan har sina rötter långt tillbaka i
arbetarrörelsens historia. Genom att arbeta på två
fronter -- den politiska, i kommuner, landsting och
riksdag, där man utnyttjar den allmänna och lika
rösträtten, samt den fackliga, där man genom
förhandlingar med arbetsgivarna förbättrar de
anställdas villkor -- har arbetarrörelsen steg för steg
förbättrat villkoren för de många vanliga
människorna i vårt land. Reformer som lagstadgad
semester, ATP, allmän sjukförsäkring, en
demokratisk skola, utbildning för alla, lagstiftning
på arbetsmiljöområdet och på arbetsrättens
område är några exempel på resultatet av denna
samverkan. Genom samarbete och demokratiska
kollektiva beslut har tryggheten, friheten och
mångfalden ökat för den enskilda människan i vårt
land.
Facklig och politisk samverkan kommer att vara
nödvändig i framtiden. Det kommer alltid att finnas
en höger--vänster-skala i politiken. Om de många
vanliga människornas intressen skall värnas,
behövs ett socialdemokratiskt parti med bred
förankring bland löntagarna som motvikt, inte bara
mot de borgerliga partierna, utan inte minst mot
näringslivet och mot den borgerliga pressens
dominans.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i detta
betänkande.
Anf. 31 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Debatten om kollektivanslutningen är
avslagen, anser Sören Lekberg.
Kollektivanslutningen existerar inte längre, påstår
han. För tillfället existerar den inte i dess tidigare
form, däremot i form av organisationsanslutning
och den är lika odemokratisk.
Numera kan man bli individuellt ansluten till det
socialdemokratiska partiet, framhåller Sören
Lekberg med stolthet. Vilket framsteg efter 100 år
som parti! För oss moderater har den frivilliga
anslutningsformen alltid varit fullkomligt självklar.
För tillfället existerar alltså inte
kollektivanslutningen, men vilka garantier har vi
för framtiden? Vilka garantier finns för att
socialdemokraterna inte åter, när tillfälle ges,
kommer att tillgripa denna anslutningsform? Om
Sören Lekberg nu menar allvar med att
kollektivanslutningen för alltid är borta, vad finns
det då för rimligt skäl att säga nej till ett
grundlagsskydd i sammanhanget? Vad finns det för
rimligt skäl att inte medverka till grundlagsskydd,
om man verkligen menar allvar med att
kollektivanslutningen definitivt är borta?
Jag vill fråga Sören Lekberg: Varför kan inte
socialdemokraterna använda sig av en demokratisk
form för medlemsanslutning, i likhet med alla
övriga partier här i riksdagen? Varför måste man till
den individuella anslutningen även koppla den
icke-demokratiska organisationsanslutningen? Jag
är tacksam för svar på de frågorna.
Anf. 32 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ta tillfället i akt och
uppriktigt be miljöpartiet om ursäkt för att jag har
missuppfattat deras stöd för
organisationsanslutningen. De hade en egen
reservation som jag inte uppmärksammade.
Sören Lekberg säger att frågan om
kollektivanslutning inte är aktuell och drar hela
historien om 70-talet och 60-talet. Precis som i alla
andra frågor man diskuterar med
socialdemokraterna är det något från anno dazumal
som återupprepas hela tiden. Men
kollektivanslutningen är i högsta grad aktuell,
eftersom den har tagit sig helt nya former. Svenska
folket upplever t.o.m. att den i högsta grad är
aktuell. Beroendet mellan LO och det
socialdemokratiska partiet har bidragit till den
ekonomiska kris som vi nu alla får betala priset för.
Det är möjligt att man, om man själv arbetar inom
den fackliga organisationen eller inom
socialdemokratin, inte ser detta. Man ser inte
skogen för alla träd. Men så är det faktiskt. Det sägs
att de lokala fackliga organisationerna får
medverka, föreslå kandidater, m.m. Vi har sett
exempel på att det förekommer rena
utpressningsmetoder.
Sören Lekberg gav en mycket vacker beskrivning
av att den fackliga rörelsen och det
socialdemokratiska partiet tillsammans arbetar och
strävar mot gemensamma mål. Det var också något
som kanske gällde för 20, 30 eller 40 år sedan. I dag
är det inte på det sättet. Det socialdemokratiska
partiets beroende av olika särintressen och stora
starka intresseorganisationer påverkar i dag landets
utveckling negativt. Nu kan man säga att det inte
har direkt med den principiella frågan att göra. Det
kan jag hålla med om. Men man kan ändå få
utveckla vilket resultat de här företeelserna ger.
Lagstiftningen om kollektivanslutning handlar
ytterst om individens fri- och rättigheter och om att
i dag förebygga eventuellt kommande missbruk.
Det finns en rad grundläggande fri- och rättigheter
som är inskrivna i lagen för att just förebygga
missbruk. Det är inget konstigt med att vi föreslår
en sådan lag. Det finns en hel del fri- och rättigheter
som i dag inte utsätts för missbruk. Jag antar att
Sören Lekberg inte hävdar att vi skall ta bort dem
ur lagstiftningen.
Anf. 33 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag måste rätta Hans Nyhage när han
beskriver hur det går till att bli medlem i det
socialdemokratiska partiet. Jag vet inte om han har
missförstått det eller om han medvetet ger en dålig
beskrivning. Man kan bara bli medlem i det
socialdemokratiska partiet individuellt. Man måste
själv lämna in en medlemsansökan. Däremot ges en
öppning för en facklig organisation på det lokala
planet att ansluta sig. Men då blir inte den
organisationens medlemmar anslutna.
Anslutningen ger en möjlighet för den fackliga
organisationen att komma med förslag och
påverka. Det är detta som Birgit Friggebo tycker är
fult, att fria organisationer har en möjlighet att göra
sin stämma hörd. Det vill folkpartiet tydligen
numera förbjuda.
Det jag har kritiserat i mitt inlägg är den tydliga
åsiktskantring som har skett. Moderaterna, som
tidigare var ensamma om att vilja införa ett
grundlagsfäst förbud emot kollektivanslutning, har
numera, när kollektivanslutningen inte längre
existerar, fått med sig både centerpartiet och
folkpartiet. Det är också litet märkligt att det parti
som för bara tio år sedan med emfas förde
diskussioner om organisationernas frihet osv. nu
plötsligt har bytt fot. Det är det märkliga
förhållandet som jag har påpekat.
Man kan också stilla undra över varför vi skall
införa förbud mot någonting som inte längre
existerar. Samtidigt kommer detta förslag från
partier som i andra sammanhang talar om att vi inte
skall ha onödiga förbud och onödiga lagar. Men på
det här området är man beredd att införa lagar mot
något som inte existerar.
Anf. 34 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Vad är den reella innebörden, Sören
Lekberg, av organisationsanslutningen för
medlemmarna i en organisation? Jo, den exakta
innebörden är att medlemmarna genom sina
medlemsavgifter tvingas stödja en politisk
verksamhet som de tar avstånd från, och sådant
betackar de sig för. Därför är just
organisationsanslutningen icke-demokratisk. Den
saken är solklar.
Socialdemokraterna vill inte lägga det hinder i
vägen som ett grundlagsskydd innebär beträffande
ett återinförande av kollektivanslutningen. Man vill
ha den möjligheten när tillfälle bjuds. Det är den
sanna innebörden av den negativa inställningen till
ett skydd mot tvångsanslutning till ett visst parti.
Det vore ju oerhört lätt för socialdemokraterna att
ansluta sig till detta krav om de verkligen menade
allvar när det gäller detta med att
kollektivanslutningen för all tid är borta. Men, fru
talman, så är icke fallet!
Anf. 35 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Jag tycker inte alls att det är något
otillbörligt i detta med att man i fria organisationer
träffas, utbyter synpunkter och samarbetar. Vi i
folkpartiet har också kontakt med många
intresseorganisationer. Men dessa utgör inte en del
av folkpartiet liberalerna som politiskt parti.
Självfallet skall vi i alla partier lyssna på både
organisationer och enskilda individer som har
synpunkter.
Förnekar Sören Lekberg att det lämnas bidrag från
LO till det socialdemokratiska partiet, att det
socialdemokratiska partiet i utbyte stiftar lagar och
stödjer den politiska uppfattning som LO har och
att en stor stark ekonomisk intresseorganisation
därmed utgör en del av det socialdemokratiska
partiet?
Partierna utgör ju grundorganisationerna i vår
demokrati, vilken bygger på detta med en man, en
röst. Vad är det för fel med att
grundorganisationerna i vår demokrati skall stå fria
i förhållande till olika stora starka ekonomiska
särintressen, Sören Lekberg?
Anf. 36 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Först några ord till Hans Nyhage. Jag
är lite förvånad över att Hans Nyhage
lagstiftningsvägen vill lösa ett problem som inte
existerar. Den fria opinionsbildningen har ju lett till
att vi inte längre har någon kollektivanslutning.
Denna har alltså upphört. Varför skall man då
lagstifta i det här sammanhanget? Varför skall alltså
det här skyddet grundlagsfästas?
I grundlagen talas det ju om det som rör det
allmännas förhållande till den enskilde. Det är
mycket viktigt att inte blanda in statsmakterna när
det gäller föreningslivet. Bl.a. Birgit Friggebo, det
framgår av en replik från henne, vill göra om det
socialdemokratiska partiet. Hon vill inte att det
skall finnas ett samarbete mellan
fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska
partiet. Men Birgit Friggebo vill inte ha en fri
debatt, utan hon vill ta hjälp av lagstiftningen för
att stöpa om det socialdemokratiska partiet.
Vi tycker inte att det principiellt är fel att politiska
partier får stöd och att de har sin förankring hos
olika grupper i samhället. Vi vill inte förbjuda
organisationer, ja, inte ens företag, att ge stöd till
olika politiska partier eller politiska
sammanslutningar. Det är vår uppfattning. Det är
därför som vi inte vill riskera organisationsrätten
genom en lagreglering här. Vi står fast vid de
tankegångar som kom till uttryck i
grundlagsberedningen på 70-talet -- tankegångar
som centerpartiet och folkpartiet nu har fjärmat sig
från.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
8 § Export av farliga varor
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU31 Export av farliga varor (prop.
1990/91:91 delvis).
Anf. 37 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Det här betänkandet som handlar om
export av farliga varor innehåller förslag om en
komplettering av produktsäkerhetslagen genom
exportförbud för varor som kan medföra risk för
personskada. Men i betänkandet behandlas också
motioner väckta med anledning av propositionen
samt motioner väckta under den allmänna
motionstiden.
Vi på borgerligt håll anser att det inte finns något
behov av en komplettering av
produktsäkerhetslagen, så att denna även omfattar
exporthinder av varor, och yrkar därför anslag på
propositionen.
Vi här i Sverige har en väl utvecklad
produktkontroll. Utgångspunkten för regleringen
är, i likhet med vad som gäller i EGs
medlemsländer, att ansvaret för att produkterna på
marknaden uppfyller tillfredsställande
säkerhetskrav vilar på företagen själva. Någon
lagstiftning utöver nuvarande
produktsäkerhetskrav är inte befogad.
Om vi inför en lag om exporthinder för varor,
kommer det att finnas en påtaglig risk för att EG
riktar invändningar mot lagförslaget. Med tanke på
det läge som vi nu befinner oss i gentemot den
gemensamma marknaden i Europa finns det all
anledning att avstå från en lagstiftning som kan
medföra komplikationer i relationerna till EG-
marknaden.
Vid tidigare behandling av produktsäkerhetslagen
tog utskottet också upp motioner om
produktsäkerhet på det offentliga området.
Utskottet ansåg då att det var befogat att enskilda
människor ges ett skydd mot farliga varor och
tjänster som tillhandahålls även i andra
sammanhang än då de tillhandahålls genom en
näringsidkare för eget bruk.
Vid det tillfället ansåg utskottet att det inte fanns
underlag för att bedöma hur en lagstiftning borde
utformas och vilka varor och tjänster som den
lämpligen borde omfatta. Vidare ansåg man att
frågan borde utredas, vilket också gavs regeringen
till känna.
Civildepartementet tog sig an ärendet och har
kommit med en promemoria, där det enbart
föreslås en utvidgning av tillämpningen av
produktsäkerhetslagen, så att denna omfattar varor
som tillhandahålls av näringsidkare. Frågan om den
offentliga sektorns tjänster berörs inte i
promemorian. Här har vi alltså fortfarande en brist
i produktsäkerhetslagen.
Kompletteringen av produktsäkerhetslagen med
exportförbud beträffande vissa varor kan sägas
vara en dubblering av produktsäkerhetslagen. Men
för allmänheten viktiga områden, såsom tjänster
inom offentlig sektor, undantas. Det visar hur
regeringen i grunden ser på den offentliga sektorn
kontra privat verksamhet. Uttrycket skyddad
sektor när det gäller den offentliga sektorn är
befogat även i detta sammanhang. Jag förutsätter
att Lennart Andersson närmare kommer att belysa
socialdemokraternas ovilja att se till att
produktsäkerhetslagen omfattar den offentliga
sektorn.
Av rättssäkerhetsskäl riktar vi i reservation 4, som
handlar om val av adressat för ålägganden om
varningsinformation eller återkallelse av vara,
kritik mot bestämmelserna i
produktsäkerhetslagen. Regeln är sådan att
effekten av ett åläggande i princip skall vara
avgörande, eftersom hänsyn skall tas ''till vem eller
vilka näringsidkare som har de bästa
förutsättningarna att uppfylla ändamålet med
åtgärden''.
Vi anser däremot att åläggandet i första hand bör
meddelas den som i egenskap av tillverkare eller
importör har det faktiska ansvaret. Endast om ett
åläggande bedöms inte få avsedd effekt skall det
kunna riktas mot annan, exempelvis grossist eller
detaljist.
I de fall där en näringsidkare får ett informations-
eller återkallelseföreläggande i
marknadsdomstolen, skall denne ges möjlighet att
dra in även andra näringsidkare i den pågående
processen. Även detta bör ske av
rättssäkerhetsskäl, vilket vi tar upp i reservation
nr 5.
Eftersom en process i marknadsdomstolen kan få
en negativ verkan för en näringsidkare, är det
viktigt att inte bara en näringsidkare pekas ut om
flera näringsidkare är berörda av ärendet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 till
detta betänkande.
Anf. 38 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Vi behandlar nu, som Margareta Gard
påpekar, ett förslag till ändring i
produktsäkerhetslagen. Produktsäkerhetslagen,
som nu funnits ett tag, har till ändamål att motverka
att varor och tjänster orsakar skador på person eller
egendom. För att åstadkomma detta kan en
näringsidkare åläggas att lämna
säkerhetsinformation eller t.o.m. förbjudas att
tillhandahålla varorna eller tjänsterna.
Det är marknadsdomstolen som efter ansökan av
konsumentombudsmannen prövar frågan om
ålägganden eller förbud enligt lagen.
Organisationer med konsumenter, arbetstagare
eller näringsidkare som medlemmar har en s.k.
subsidiär talerätt i marknadsdomstolen. Detta är
vad som gäller inom landet.
Nu föreslås en ändring av produktsäkerhetslagen,
eller rättare sagt en komplettering, som innebär att
en näringsidkare skall kunna förbjudas att
exportera en vara som medför särskilda risker för
allvarliga personskador. Vi i vänsterpartiet tycker
att detta är ett bra förslag. Vi har mycket svårt att
förstå att en vara som är farlig för någon här i landet
skall kunna säljas till någon annan. En produkt, en
konsumentvara, som är farlig för mig eller mina
barn är naturligtvis också farlig för en kvinna i
Spanien och hennes barn, oavsett om Spanien
tillhör EG eller ej. Vi anser alltså att detta är ett bra
förslag. Men vi vill komplettera det på en punkt,
och det skall jag återkomma till.
Jag vill något kommentera de borgerliga partiernas
inställning till den föreslagna ändringen i
produktsäkerhetslagen. Det är kanske inte så
förvånansvärt att moderata samlingspartiet och
folkpartiet motsätter sig denna ändring. Man säger
att det finns påtaglig risk för att EG kommer att
rikta invändningar mot den föreslagna
lagändringen. Man låter sig därmed nöja och yrkar
avslag på propositionen.
Desto anmärkningsvärdare är det att centern tycks
ha hamnat i knät på sina borgerliga bröder i detta
ärende. Detta kommer att framgå i diskussionen
om det ärende som behandlas härnäst, nämligen
näringsutskottets betänkande 32. Också det
betänkandet handlar om hinder för export av
farliga varor. Det gäller i detta fall vissa kemikalier
och återutförsel av livsmedel.
I näringsutskottet har centerpartiet inget emot att
vi skall hindra export av sådana varor, men däremot
har centerpartiet i lagutskottet invändningar mot
en lag som förhindrar export av farliga varor. Jag
anser att detta är anmärkningsvärt, och jag har
svårt att förstå hur man kan vara emot export av
farliga konsumentvaror men däremot inte export
av livsmedel i vissa fall. Men centerpartiet får väl
svara på hur det kommer sig att man gjort detta
ställningstagande.
Vi i vänsterpartiet vill i huvudsak yrka bifall till vår
motion, men vi vill göra en komplettering. Vi anser
att det som gäller i Sverige, nämligen att
organisationer av konsumenter, arbetstagare eller
näringsidkare har subsidiär talerätt i dessa frågor
inför marknadsdomstolen, även skall gälla vid
export av farliga varor. Vi vill alltså så litet längre
än propositionen. Vi har inte fått majoritet för vårt
förslag och har därför reserverat oss till förmån för
vår motion.
Detta förslag emanerar ursprungligen från
produktåterkallelsekommittén, vars arbete ligger
till grund för propositionen. Kommittén föreslog
samma sak, nämligen att en sammanslutning av
konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare skall
ha subsidiär talerätt också i frågor om
exportförbud. Enligt denna kommitté föreföll en
sådan ordning mycket ändamålsenlig.
Vi kan inte finna några skäl till att frångå detta
förslag eller några bärande invändningar. Vi anser
snarare att allt talar för att kommitténs förslag borde
gälla.
Till dem som har de största kunskaperna om
effekten av export av farliga varor till exempelvis
tredje världen, hör naturligtvis de som arbetar med
solidaritetsarbete och u-landsbistånd. Med hänsyn
till att ett sådant arbete utgör en inte oväsentlig del
i konsument- och arbetstagarorganisationernas
verksamhet, framstår det enligt vår mening som
uppenbart att också dessa sammanslutningar bör ha
talerätt i frågan om exportförbud.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till
reservation 2 till betänkande LU31.
Anf. 39 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Vid en debatt om hinder för export av
farliga varor är det nödvändigt att först ge en kort
bakgrund om produktsäkerhetslagen.
Produktsäkerhetslagen innehåller grundläggande
föreskrifter om skydd mot farliga varor. Lagen har
till ändamål att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. En
näringsidkare kan åläggas att lämna
säkerhetsinformation eller förbjudas att
tillhandahålla varor och tjänster. När en vara väl
har kommit ut till brukarkretsen kan en
näringsidkare åläggas att lämna
varningsinformation eller att återkalla varan.
Produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om varor
och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet
och som konsumenter i en inte obetydlig
omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja
för enskilt bruk.
Frågan om åläggande eller förbud prövas av
marknadsdomstolen efter ansökan av
konsumentombudsmannen.
Jag är för min del helt övertygad om att en stor
majoritet av det svenska folket upplever det som en
tillgång att vi i vårt land har en modern lagstiftning
om produktsäkerhet vars syfte är att skydda
människor och egendom.
I den proposition som ligger till grund för
lagutskottets aktuella betänkande föreslås bl.a. att
en näringsidkare skall kunna förbjudas att
exportera konsumentvaror som medför särskilda
risker för allvarliga personskador. Sakfrågan kan
också beskrivas på det sättet att
produktsäkerhetslagen nu ändras så att möjlighet
ges till att hindra export av ovannämnda varor som
underkänts för svenska konsumenter.
Det hela är ett uttryck för uppfattningen att
människor i andra länder i detta hänseende skall ha
samma säkerhet som konsumenterna på den
svenska marknaden.
Tanken att kunna förbjuda export av en vara som
medför särskilda risker för allvarliga personskador
är inte ny. Nordiska rådets plenarförsamling antog
1989 en rekommendation om begränsningar av
export av farliga varor. Inom OECD antogs 1979 en
rekommendation om produktsäkerhet.
Rekommendationen innebär bl.a. att de varor som
är förbjudna eller återkallade inom resp. land inte
skall exporteras. Även GATT har uppmärksammat
frågan om export av farliga varor. Ett omfattande
arbete pågår för närvarande i syfte att komma fram
till bindande regler.
Inom EG är ett produktsäkerhetsdirektiv under
utarbetande. Vid behandlingen i EG-parlamentet
av direktivförslaget restes krav på förbud mot
export av farliga varor. EG-kommissionen utreder
för närvarande frågan.
Några länder har redan en aktuell lagstiftning som
gör det möjligt för dem att förbjuda export av
farliga varor. I Norge infördes lagen 1990. Island
har haft lagstiftning i frågan ända sedan 1936. I
Frankrike antogs 1983 en lag som medger att export
av farliga varor kan förbjudas. I Australien är
motsvarande lag från 1986.
Det bör också framhållas att internationella
konsumentorganisationer arbetar mycket aktivt för
att export av farliga varor skall förbjudas av fler
länder.
Mot här angiven bakgrund och med en stark
medmänsklig grundsyn som ledstjärna samt med
hänsyn till att såväl näringsutskottets som
lagutskottets majoritet konstaterade att den
föreslagna ändringen av produktsäkerhetslagen
inte strider mot föreliggande frihandelsavtal, fanns
det goda skäl för den socialdemokratiska gruppen i
lagutskottet att anta att utskottet skulle kunna enas
i denna fråga.
Men nej, vi misstog oss grundligt. Av reservation
nr 1 framgår att såväl moderata samlingspartiets,
folkpartiets och centerns företrädare yrkar avslag
på propositionen, vilket är mycket förvånande.
När vi i dag har tillfälle att lyssna till Margareta
Gard från moderata samlingspartiet,
uppmärksammar vi alla att hon talar mycket kort
om huvudfrågan och helt koncentrerar sig på andra
avsnitt i produktsäkerhetslagen.
I riksdagens debatt den 2 maj om internationellt
utvecklingsarbete framhöll framför allt folkpartiets
representanter att biståndet måste öka till 2 %, dvs.
till 28 miljarder kronor. Nu gäller det att öka
resurserna, inte minska dem, var ett genomgående
tema. För tydlighetens skull framhölls också att det
är ett stort misstag att minska biståndet och att det
inte går att trovärdigt försvara.
Men såväl folkpartiet som moderaterna och
centern anser tydligen att det går att trovärdigt
försvara ett avslag på den proposition som föreslår
att vi i Sverige inte skall exportera de varor som
underkänts för den svenska marknaden.
Tänk att en så begränsad och naturlig åtgärd som
ändring av produktsäkerhetslagen kan göras till en
så stor fråga att företrädare för tre partier yrkar
avslag på förslaget! Var finns nu allt tidigare tal om
solidaritet och medmänsklighet?
Från utskottets majoritet, som i detta ärende består
av socialdemokraterna, vänsterpartiet och
miljöpartiet, vill jag uttrycka en glädje över att vi
här kan visa ett konkret exempel på solidaritet med
människor i andra länder. För oss känns det helt
naturligt att tillstyrka propositionens förslag.
Jag vill ställa en fråga till folkpartiets ledamöter i
lagutskottet. Varför har folkpartiets socialliberala
syn på människor och människors villkor helt
försvunnit i detta ärende? Vi är många ledamöter i
denna kammare som med spänning avvaktar svaret
på den frågan.
Fru talman! Jag yrkar avslag på reservation nr 1.
Reservation nr 2 behandlar frågan om talerätt i
frågor om exportförbud. Reservanterna önskar att
en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare
eller näringsidkare skall ha subsidiär talerätt också
i frågor om exportförbud.
Till detta vill jag framhålla att det är
konsumentombudsmannen som för talan hos
marknadsdomstolen. Innan
konsumentombudsmannen för ett mål till
domstolen kan man på mycket goda grunder anta
att han samråder med andra myndigheter, i första
hand med kommerskollegium, med tanke på de
konsekvenser ett eventuellt exportförbud kan få för
vår utrikeshandel. Genom ett sådant samråd
inhämtas självfallet ytterligare kunskaper som är
till gagn för konsumentombudsmannens slutliga
bedömning.
Skulle konsumentombudsmannen efter samråd
avstå från att föra ett mål vidare till
marknadsdomstolen, är det inte särskilt
konstruktivt att samtidigt medge att olika
organisationer eller sammanslutningar får ha
subsidiär talerätt och därigenom kunna gå förbi
konsumentombudsmannen och vända sig direkt till
marknadsdomstolen.
De organisationer och sammanslutningar som har
intresse av dessa frågor får gärna lämna sina
synpunkter och sitt material direkt till
konsumentombudsmannen, som därmed får ett
ännu bättre underlag för sitt handlande.
Utskottets majoritet anser att de möjligheter som
här står till buds för organisationer och
sammanslutningar att föra fram sina uppfattningar
väl uppfyller de krav som kan ställas i
sammanhanget.
Jag yrkar avslag på reservation nr 2.
Reservationerna nr 3, 4 och 5 tar upp frågor som
inte direkt berör dagens huvudämne utan rör
produktsäkerhetslagen i övrigt. Samtliga här
aktualiserade frågor behandlades 1988 i samband
med riksdagens beslut om produktsäkerhetslagen.
I reservation nr 3 önskar reservanterna att lagen
skall utvidgas till att omfatta offentliga tjänster och
produkter. I lagutskottets betänkande 1988/89:13
uttalade utskottet att det framstod som befogat att
enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten
av farliga varor och tjänster som tillhandahålls dem
även i andra sammanhang än då de förvärvats av en
näringsidkare för eget bruk. Utskottet ansåg att
frågan borde utredas, och det anförda gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Frågan har varit föremål för utredning.
Utredningens promemoria kommer snarast att
sändas ut på remiss. Av denna anledning finns det
inga skäl till att riksdagen i dag gör något ytterligare
uttalande i frågan. Utskottets majoritet anser att vi
bör avvakta remissomgången och det förslag som
regeringen därefter utformar.
Reservation nr 4 rör frågan om vilka adressater som
skall ta emot ett åläggande om varning och
återkallelse. Produktsäkerhetslagen stadgar att
varje näringsidkare som tillhandahållit en farlig
produkt skall kunna åläggas att lämna
varningsinformation eller att återkalla produkten.
Reservanterna föreslår att lagen skall ändras på
denna punkt så att endast tillverkaren eller i vissa
fall importören skall vara adressat för ett
åläggande. Endast i de fall när ett sådant åläggande
inte ger något resultat skall åläggandet i stället
kunna riktas till grossist eller detaljist.
Det är majoritetens uppfattning att lagens
nuvarande bestämmelser bäst gagnar
konsumenterna. Detta är viktigt, eftersom
produktsäkerhetslagen är till för att skydda
konsumenterna från farliga varor. Det är till
nackdel för konsumenterna om ett åläggande skall
riktas mot tillverkaren, som oftast är den som
befinner sig längst bort från konsumenten räknat.
I reservation nr 5 föreslår slutligen reservanterna
att när talan riktas i marknadsdomstolen mot en
näringsidkare skall denne ha möjlighet att dra in
även andra näringsidkare i den pågående
processen. De anser att det ur
rättsäkerhetssynpunkt är motiverat. Reservanterna
föreslår en lagändring så att angivet krav kan
förverkligas.
Från utskottets sida anser vi att det ankommer på
konsumentombudsmannen att bedöma, när han
skall utforma sin talan, om ett åläggande skall riktas
mot en eller några av flera möjliga näringsidkare.
Konsumentombudsmannens opartiskhet är enligt
utskottet en tillräcklig garanti för att tillgodose de
rättssäkerhetskrav som bör ställas i sammanhanget.
Vid en jämförelse med markndsföringslagen kan
konstateras att inte heller den lagen ger någon
möjlighet för näringsidkare att dra in andra
näringsidkare i pågående process.
Fru talman! Med hänvisning till vad jag här anfört
yrkar jag avslag på reservationerna 3, 4 och 5 och
bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 40 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Lennart Andersson började med att
säga att vi hade ett grundläggande skydd i
produktsäkerhetslagen. Ja, det har vi. Sedan
räknade Lennart Andersson upp hur det var i andra
länder. Det var rekommendationer inom OECD
och inom Nordiska rådet, och inom EG håller man
på att se över produktsäkerheten. Det är alltså i
dessa tunga instanser ännu ingen lagstiftning. Jag
tycker att det har funnits fog för att avvakta och se
hur t.ex. EG kommer att ställa sig till dessa frågor.
Att gå ut så här tidigt och lagstifta på detta område
är, som jag sade i mitt anförande, inte bra, när vi
ser att vi har att anpassa oss till det övriga Europa.
Därför tycker jag att det finns all anledning att
avvakta.
Lennart Andersson sade att jag berörde
huvudfrågan kort. Ja, jag hade tunga argument för
uppfattningen att den här lagstiftningen var
felaktig. Jag tyckte att frågan var för tidigt väckt,
och jag anser att jag inte behöver argumentera mer
i denna sak. Sedan tycker jag inte att var och en av
oss skall gå upp och beskriva
produktsäkerhetslagen; det räcker med att Lennart
Andersson gjorde det. Annars får vi en orimlig
situation här i kammaren.
När det gäller de offentliga tjänsterna skulle jag
kunna replikera att Lennart Andersson smet förbi
den frågan väldigt kvickt genom att säga att den är
ute på remiss och att vi får avvakta resultatet. Det
kan man kanske säga. Men det har också funnits en
ovilja att ta i denna fråga när det gäller offentlig
sektor. Jag tycker för min del att det är betydligt
angelägnare att vi får en
produktsäkerhetslagstiftning för offentlig sektor än
att vi får exporthinder när det gäller varorna.
Här har Lennart Andersson och jag olika syn. Jag
tycker att det finns fog för att se till att exempelvis
den monopoliserade offentliga sektorn skall
omfattas av produktsäkerhetslagen.
Anf. 41 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Av Margareta Gards senaste inlägg
framgår med all tydlighet att hon inte tycks ha
särskilt stor erfarenhet av internationellt arbete.
Hon nedvärderar mycket kraftigt de
rekommendationer som antas av internationella
organ. Jag sade särskilt att den rekommendation
som är antagen inom OECD innebär att de varor
som är återkallade inom resp. land inte heller skall
exporteras. Där finns alltså bindande
rekommendationer.
Den rekommendation som Nordiska rådets
plenarförsamling antog för ett par år sedan är ett av
skälen till att Sverige nu är på väg att anta en
lagstiftning. Norge har redan gjort det tidigare, och
rätt snart kommer även andra länder att göra det.
Inom EG var det intressant att när
produktsäkerhetsdirektiven behandlades i
plenarförsamlingen, krävde flera ledamöter
uttryckligen ett förbud mot export av farliga varor.
EG-kommissionen har redan sagt att den är positiv
till att lösa den frågan, men det är inte säkert att
man vill lösa den via den
produktsäkerhetslagstiftningen, utan man vill se
om man kan finna andra vägar. EG-kommissionen
har emellertid inte uttalat någon annan uppfattning
när det gäller målet att uppnå ett förbud mot export
av farliga produkter.
Redan i den utredning som ligger till grund för det
svenska lagförslaget, som vi nu behandlar, sade
man att en komplettering av
produktsäkerhetslagen med en exportklausul
mycket väl kan utgöra ett led i EG-anpassningen på
området.
Men det här fäster tydligen Margareta Gard inte
något som helst avseende vid. Hon går helt på vad
ett par reservanter i utredningen sade och vad
kommerskollegium har sagt i sitt remissvar. Man
skulle bara skjuta frågan på framtiden. Jag kan inte
tolka det på något annat sätt än att Margareta Gard
inte har något som helst sinne för solidaritet med
människor i andra länder. Margareta Gards
horisont sträcker sig tydligen inte över Sveriges
gränser, utan hon ser enbart till vår egen situation.
I de här frågorna måste vi faktiskt ha mer vidgade
perspektiv.
Anf. 42 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Om man läser i propositionen som
ligger till grund för betänkandet, finner man att det
på flera områden finns tvivel på om den här lagen
är bra för Sverige och att den passar in i den övriga
lagstiftning som finns inom GATT, OECD och EG.
Men vi tror, säger man sedan man påtalat detta, att
det här skall klaras inom den lagstiftningsramen.
Jag tycker inte att propositionen är entydig i detta
fall.
Sedan vill jag säga till Lennart Andersson att
solidaritet kan man utöva på många olika sätt. Att
det här skulle vara enda sättet för oss att utöva
solidaritet tycker jag är litet futtigt -- det måste jag
säga. Det är viktigt att vi inte stiftar lagar som blir
ett hinder för svensk industri. Vi har i dag
tillräckligt många hinder för vår exportindustri.
Anf. 43 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Margareta Gard säger att solidaritet
kan visas på många olika sätt. Då skulle det vara
mycket intressant att nu av Margareta Gard få
besked: På vilket sätt vill moderata samlingspartiet
visa solidaritet med människor i andra länder, när
man i dag yrkar avslag på denna relativt enkla
lagändring, som skulle ge oss möjligheter att visa
solidaritet med folken i andra länder? Margareta
Gards alternativ i dag är bara att säga nej. Men
finns det något annat alternativ? Visa då det!
Anf. 44 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Det är faktiskt så att vi har en
produktsäkerhetslag som är ganska omfattande,
och den har ju sin verkan.
Sedan är inte jag lika misstänksam mot företagare
och näringsidkare som Lennart Andersson är.
Även de har ett ansvar gentemot andra människor
och andra länder. Jag kan inte se att vi skall ta ifrån
dem det ansvaret genom att lagstifta så här snabbt --
och litet grand i blindo, skulle jag vilja säga.
Anf. 45 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag nämnde i mitt inledningsanförande
att flera andra länder redan har den lagstiftning som
vi nu är på väg att anta i Sverige. I de länderna har
parlamentarikerna redan tidigare insett
nödvändigheten av att ha en sådan här lagstiftning.
Jag är också övertygad om att under det närmaste
året fler länder kommer att anta motsvarande
lagstiftning. Men det tycks inte hjälpa, utan
Margareta Gard tycker att Sverige skall stå ensamt
vid sidan om.
Från majoritetens sida har vi en helt annan
uppfattning. Vi anser att vi här i landet behöver ha
den beredskap som den utökade lagstiftningen ger
oss -- så att vi kan sätta in åtgärder om det skulle
visa sig nödvändigt.
Anf. 46 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Det är väl ändå, Lennart Andersson,
att ta i att säga att vi ensamma står utanför en sådan
här lagstiftning. De länder som har skaffat en
lagstiftning enligt Lennart Andersson är ju inte så
många. Det finns betydligt fler länder i världen --
och betydligt fler industriländer, om vi skall hålla
oss till dem. Så det argumentet håller inte.
Anf. 47 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! I ett sådant här utvecklingsarbete,
Margareta Gard, när vi försöker visa solidaritet
med människor i andra länder, och särskilt i länder i
tredje världen, behöver inte Sverige vara sist bland
länder som antar aktuell lagstiftning. Jag tycker att
vi bör ha en högre ambition här i landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
9 § Hinder för export av farliga varor
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU32 Hinder för export av farliga varor
(prop. 1990/91:91 delvis).
Anf. 48 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Jag vill i detta ärende hänvisa till mitt
tidigare anförande angående hinder för export av
farliga varor. Näringsutskottets betänkande bygger
på samma proposition som lagutskottets, men
berör specifika områden. Den reservation som är
fogad till betänkandet är samstämmig med
reservation 1 i lagutskottets betänkande, varför jag
avstår från att yrka bifall till reservationen i
näringsutskottets betänkande.
Anf. 49 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Eftersom den här frågan har
behandlats ganska ingående här i kammaren när vi
diskuterade lagutskottets betänkande skall jag
försöka begränsa mitt inlägg. Dessutom har ju
Margareta Gard i det här fallet avstått från att yrka
bifall till reservationen i betänkandet.
Vad man kanske dock kan påpeka är att
utskottsmajoriteten har ansett det värdefullt och
befogat att för sådana här fall skapa möjlighet att
reglera ingrepp mot export av farliga varor och
även möjlighet att begränsa utförsel av redan
införda farliga varor. Vi kan också konstatera att i
ett avsnitt i propositionen behandlas ganska
ordentligt frågan om detta är förenligt med GATT
och EG. Där har man bedömt detta utifrån redan
vedertagna internationella regler.
Därmed, fru talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag och avslag på reservationen.
Anf. 50 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Även från miljöpartiets sida är vi
beredda att säga ja till de här lagförslagen. Det är
viktigt att exporten av farliga varor från Sverige
avvecklas. Huvudregeln, tycker vi i miljöpartiet de
gröna, bör naturligtvis vara att sådana varor som
anses skada svenskar inte skall exporteras för
användning i andra länder. Det är den enda
moraliskt försvarbara grundinställningen. Vi som
bor i Sverige bör vara lika angelägna att skydda
människor i andra länder mot skada som vi är
angelägna att skydda dem som bor i vårt eget land.
Vi tror att de här lagförslagen, när de blir lag,
kommer att vara ett steg i rätt riktning. Vi hoppas
och förväntar oss att de kommer att tillämpas strikt.
Då kommer de att göra nytta. Därför accepterar vi
förslagen, även om vi tycker att de är oklart
utformade.
Överläggningen var härmed avslutad
(Beslut fattades efter 11 §.)
10 § Ombildning av sparbanker till
bankaktiebolag
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU34 Ombildning av sparbanker till
bankaktiebolag (prop. 1990/91:136 delvis).
Anf. 51 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Från miljöpartiets sida beklagar vi den
utveckling som innebär att sparbankerna nu anser
sig vara tvungna eller i alla fall är angelägna att
vidta den här ombildningen av sin
verksamhetsform. Det betyder faktiskt att
verksamhetsformen blir en annan än den som har
använts så länge och som har givit sparbankerna
deras särart. Den särarten har man markerat i sitt
namn genom att kalla sig för sparbank. Det är alltså
en speciell associationsform. Den har en mer än
100-årig historisk förankring. Vi tycker att de
sparbanker som väljer att lämna den här
associationsformen inte längre skall få kalla sig för
sparbanker. Därför vill jag ställa mig bakom
reservation 1 i betänkandet.
Vi tycker, fru talman, att det också är viktigt att
man utreder associationsformer inom näringslivet
som inte bara är baserade på
vinstmaximeringsprincipen. Vi tycker att den
associationsform som sparbankerna representerar
är värd att få leva vidare. Det finns ju i dag
associationsformer som stiftelser, kooperativa
företag och ekonomiska föreningar. De fungerar i
och för sig, men har fått ganska liten anslutning. Vi
tycker att det vore värdefullt om man genom en
utredning kunde klargöra vilken stimulans som kan
behövas för att de här associationsformerna skall
användas bredare. Utredningen bör också klargöra
vilka hinder för deras användning som föreligger.
Det kan hända att en sådan utredning visar på
behov av vissa förändringar.
Jag vill även ställa mig bakom reservation 2 till
betänkandet.
Anf. 52 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! I detta betänkande från
näringsutskottet behandlas regeringens proposition
om ändring i sparbankslagen avseende ombildning
av sparbankerna till bankaktiebolag. Den
lagändring som föreslås har till syfte att möjliggöra
en strukturförändring inom sparbankssektorn.
Ombildningen av bankaktiebolagen ger
sparbankerna möjlighet att öka det egna kapitalet,
även på annat sätt än genom vinstavsättningar. Att
det är angeläget att vidmakthålla
sparbanksrörelsens speciella karaktär, nämligen att
främja sparsamheten i vårt land, framgår tydligt av
propositionen, där det föreslås att aktierna i det
nybildade bankaktiebolaget överförs till en särskild
stiftelse med syfte att främja sparandet.
Med anledning av en motion från miljöpartiet de
gröna har två reservationer fogats till betänkandet.
I den första reservationen vill man förbjuda en
sparbank som övergått till bankaktiebolag att
använda namnet sparbank. Utskottsmajoriteten
anser att syftet att främja sparandet kvarstår och att
bankaktibolaget ingår i en sparbankssfär med
majoritetsägande. Jag yrkar därför avslag på
reservation 1.
I reservation 2 föreslås en utredning om vissa
associationsformer i syfte att begränsa möjligheten
till vinstmaximering. Utskottsmajoriteten har även
i detta fall funnit det omotiverat med en utredning
och avstyrker således reservationen. Med den
motiveringen, fru talman, yrkar jag avslag på
reservationen och bifall till utskottets hemställan i
detta betänkande.
Anf. 53 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Vi hade så sent som i går en
föredragning i näringsutskottet från
bankinspektionen. Vi fick då höra litet mer än vad
man kanske har fått ta del av genom pressen om
den brist på ordning som råder inom ett antal
svenska banker. En del av den här bristande
ordningen har lett till utomordentligt stora
förluster. Man kan säkert härleda att denna brist på
ordning hittills har lett till förluster i
storleksordningen 5 miljarder svenska kronor.
Detta är min uppskattning, fru talman, inte ett citat
av vad föredraganden sade. Denna bristande
ordning har orsakats av att man i ovanligt högt
tempo har hetsat efter vinstmaximering. Detta har
alltså lett till förluster. Dessa förluster kommer man
med stor säkerhet att försöka ta ut av sina kunder
genom högre avgifter. Det finns tyvärr inte så
många andra sätt att ta ut dem på.
Med den inriktning som sparbankerna har haft, har
de än så länge, om uttrycket tillåts mig, varit litet
grand av en oas. Det har i och för sig varit en
alltmer avbefolkad oas i den här klippekonomin,
som har fått en förfärande fart. Nu skall vi hoppas
att dessa nya uppgifter, om att även banker kan
överspekulera med stora förluster som följd,
kommer att dämpa ivern efter snabba vinster. Men
vi kan inte vara säkra. Vi i miljöpartiet tycker att
det hade varit utomordentligt värdefullt om
spararna hade haft en litet tryggare placering och
om den driftsform som sparbankerna inneburit
hade fått leva vidare. Vi beklagar den här
förändringen djupt. Jag vill härmed yrka bifall till
reservation 1 i det här betänkandet.
Anf. 54 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Det är riktigt som Krister Skånberg
säger att bankinspektionen i går lämnade en
redogörelse inför näringsutskottet vad gäller
kreditförlusterna i bankerna. Men det är ju så, herr
Krister Skånberg, att sparbankerna även i sin
nuvarande ordning har dragit på sig mycket stora
kreditförluster. Det är också riktigt att
bankinspektionen sade att viss del av de här
kreditförlusterna kan hänföras till en oordning i
bankerna. Det är ju bankinspektionens skyldighet
att se till att ordningen återställs.
När det gäller nödvändigheten av den här
förändringen av sparbanksrörelsen vill jag
framhålla att man även inom sparbanksrörelsen
måste tillåtas att skaffa sig kapital för att klara
kapitaltäckningsreglerna. Dessa får nu en sådan
förändrad karaktär att detta är en nödvändighet.
Det här förslaget innebär ingen som helst ökad risk
för konsumenten eller för spararen, utan det
klargör bara en ägarbild. Det kommer också att öka
möjligheten till större utlåning. Det hör också till
saken att lagrådet, som har granskat den här
förändringen, på intet sätt har haft någonting att
erinra mot förslaget.
Fru talman! Jag står fast vid mitt yrkande om bifall
till hemställan i betänkandet.
Anf. 55 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Det finns inga omedelbara samband
som säger att den oordning som jag talade om, bara
beror på driftsformen. Det är helt klart. Men detta
breda ägande och det intresse, som jag utgår ifrån
har präglat ägandet i sparbanksrörelsen, har syftat
till att främja just sparandet. Jag tror att
övergången till annan associationsform faktiskt
innebär stora risker för ett mer ansvarslöst ägande.
Faktum är ju att grundtanken i aktiebolagslagen
just är att det personliga ansvaret skall suddas ut
och försvinna. Detta är någonting som vi kommer
att återkomma till i andra sammanhang, fru talman.
Jag vidhåller att detta är en på många sätt trist
utveckling. Det enda vi kan göra åt den är att
åtminstone vädja till kammarens ledamöter om att
sparbankerna inte skall få behålla namn som har
tillkommit på den tid när de hade ädlare syften. Där
ser vi nu en urholkning.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservation
1.
Anf. 56 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Jag vill bara helt kort kommentera det
som föreslås i reservationen om att namnet
sparbank inte skall få användas av de nya
bankaktiebolagen. Det finns begränsningar när det
gäller detta i propositionen. Om det visar sig att
ägarförhållandet förändras och majoritetsägandet
går till andra än de som finns inom
sparbanksrörelsens banksfär, kommer man att
ompröva namnfrågan. Det tycker jag är ett
tillfredsställande svar. Det bör även tillfredsställa
miljöpartiet.
Anf. 57 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Det är ju värdefullt om man kommer
att ta ett sådant steg i framtiden och göra en
omprövning av detta. Vi tycker att det hade varit
rejälare att skriva in det villkoret för att få bära
beteckningen sparbank vidare.
Jag skall inte förlänga det här replikskiftet. Jag vill
bara konstatera att det tyvärr visade sig med
skrämmande tydlighet i går att bankinspektionen
inte har kunnat -- diskret uttryckt -- förutse den
ganska dramatiska och ekonomiskt sett
katastrofala utveckling som har ägt rum. Det är
ungefär så man får tolka föredraganden. Man
kunde mycket väl och vältaligt förklara hur det hela
gått till efteråt, men man kunde inte se det i förväg.
Jag är övertygad om -- det är tråkigt att jag måste
ha en litet dyster inställning -- att den ökade
storskaligheten i bankväsendet, inkl.
sparbanksväsendet, kommer att leda till en ytligare
ekonomi. Därför tycker vi att det är trist att
sparbankerna dras in i detta.
Anf. 58 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Jag rekommenderar faktiskt Krister
Skånberg att läsa utskottets betänkande en gång
till. Där kan han finna att utskottet ordentligt har
understrukit att en bank som till mer än 50 % ägs
av intressenter utanför sparbankssfären inte längre
bör få gå under namnet sparbank. Där har vi redan
nu skrivit in att vi är beredda att föreslå en
omprövning, om ägarstrukturen skulle förändras
och hamna utanför den sparbankssfär som finns nu.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
11 § Filmstöd
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/91:KrU29 Filmstöd (prop. 1990/91:81).
Anf. 59 INGRID SUNDBERG (m):
Fru talman! Kammaren skall nu diskutera film.
Det är inte alltför vanligt. Denna gång förorsakas
debatten av propositionen med anledning av det
nya filmavtal som slutits mellan staten och film- och
videobranschen. Kulturutskottet har också haft att
ta ställning till motioner som väckts med anledning
av propositionen.
Fru talman! Den europeiska expertgruppens
rapport om den statliga kulturpolitiken citeras
gärna av socialdemokratiska kulturpolitiker.
Rapporten ger en kortfattad och bra analys av
filmsituationen i Sverige, och jag läser själv därför:
Film är en gynnad konstform i Sverige. Statlig
inblandning i den svenska filmproduktionen kom
relativt sent, 1963. Under 50-talet gjordes ca 30
filmer om året, men när publiken halverades under
en sjuårsperiod utsattes industrin för svåra
påfrestningar.
Och litet senare i rapporten: ''Det märkliga är att
Sverige i genomsnitt fortfarande producerar 21
långfilmer per år. Därmed vidmakthålls ett varierat
utbud av inhemsk filmunderhållning. Men det har
åstadkommits till kostnaden av tredubblade statliga
subventioner under de senaste tio åren samt en
avgift på video.'' Och så föreslås en begränsning av
antalet filmer som produceras.
Jag vill då själv lägga till: Än märkligare är att än
fler långfilmer nu produceras, till allt högre priser.
Men så går det lätt, när man börjar en
bidragskarusell. Och tyvärr går allt färre människor
på bio. Det beklagar jag djupt, för film utgör en
viktig del av kulturproduktionen och kan med sina
speciella uttrycksmedel skänka härliga upplevelser.
Det nya avtalet byggde bl.a. på att videobranschen
inte längre förmår, allteftersom antalet TV-kanaler
vuxit, att betala 60 kr. per hyrvideogram, utan
avgiften sänktes till 40 kr. Också för köpvideogram
sänktes den. På två år sjönk också intäkterna
genom filmavtalet till Filminstitutet med ca 20
milj.kr.
Totalt sett måste filmbranschen enligt
propositionen skära ner sina kostnader med ca 30
milj.kr. Detta har naturligtvis åstadkommit en livlig
debatt. Från flera partiers sida har föreslagits att
den här besparingen inte skall komma till stånd. I
stället skall riksdagen anvisa starkt förhöjda anslag
till Filminstitutet. Moderaterna och
socialdemokraterna ligger närmare propositionens
linje i det avseendet.
Vad debatten också har visat är att det görs ett stort
antal filmer i vårt land som mycket få människor vill
se. Då uppkommer den centrala frågan: Skall man
göra film för filmskapandets skull, eller skall film
också ha till ändamål att skapa efterfrågan och
tittarglädje? Och hur skall avvägningen däremellan
vara?
Det är en inte alltför ovanlig debatt. Hela idén med
produktionsstöd i den utformning det har kan
naturligtvis ifrågasättas. Den maximigräns för
stödet som finns får av naturliga skäl till följd att
alla producenter kostnadsberäknar sin tilltänkta
produktion så att största möjliga bidrag kan utgå.
Det är därför bra att en översyn av filmstödet skall
komma till stånd.
Av de kontakter med filmansvariga som vi
moderater har haft har framgått att Ingmar
Bergman, vars betydelse för svensk film aldrig kan
skattas högt nog, också har skapat traditionen att
färdiga manus inte behöver föreligga vid ansökan
om produktionsstöd. Många gånger försvårar detta
bedömningen, huruvida en tilltänkt film blir bra
nog för att motivera stöd eller om den i slutändan
bara blir en flopp. Miljonerna rullar.
Produktionskostnaderna stiger mycket snabbt, och
slutresultatet kan, som sagt, ibland ifrågasättas.
Därtill kommer inställningen att alla som vill skapa
film skall ges möjlighet att göra det.
Vi moderater har inte velat ägna oss åt överbud. Vi
tycker inte att miljonrullningen kan fortsätta som
hittills och menar att Filminstitutet måste känna sitt
ansvar i kärva tider.
I ett avseende har kulturutskottet dock ändrat
propositionens förslag. Det gäller anslaget till
filmkulturella ändamål. Filminstitutet svarar för en
värdefull och omfattande filmkulturell verksamhet:
filmforskning, restaurering och bevarande av gamla
filmer samt omfattande filmpedagogisk verksamhet
med visning av kvalitetsfilm för både barn och
vuxna. Förhoppningsvis känner många av
kammarens ledamöter till Fågel Blå. Utskottet
föreslår att detta anslag höjs med 5 milj.kr. utöver
regeringens förslag.
Moderaterna har två reservationer fogade till
betänkandet, plus en följdreservation. Vi anser att
svensk filmproduktions förutsättningar i ett
bredare massmediaperspektiv måste penetreras.
Det finns ett så nära samband mellan TV och film
att det är närmast skandalöst att så få av de
förnämliga kortfilmer som produceras i vårt land
kommer upp på TV-skärmen. Litet bättre har det
blivit genom att bl.a. Mikael Kristenssons filmer
nyligen har visats. Den tekniska utvecklingen och
nya kanaler gör att samarbetet mellan TV och film
skulle kunna förbättras, och vi vill att denna fråga
undersöks genom att tilläggsdirektiv ges till
utredningen om översyn av filmstödet.
Därtill vill vi moderater minska anslaget till
främjande av spridning och visning av värdefull film
med 2 miljoner. Inte därför att sådan film inte
behöver spridas, men anslaget utgör en förtäckt
rubrik för ökat stöd till socialdemokraterna
närstående organisationer, typ
folketshusföreningar.
Till sist, fru talman! Filmbranschen i sig har stort
ansvar för de svårigheter den har råkat i.
Förvandlingen av biosalongerna till små celler för
närmast storvideotittande har fråntagit
filmvisningen mycket av dess lockelse på publiken.
Detta är emellertid ingen fråga för riksdagen.
Däremot har riksdagen ett kulturansvar för att film
får finnas kvar som konstart och att film bör
uppskattas. Det är bl.a. bakgrunden till vår
reservation nr 9, om utredning av förutsättningarna
av svensk filmproduktion, till vilken jag yrkar
bifall.
Anf. 60 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! ''En central filmpolitisk uppgift är att
slå vakt om den svenska filmproduktionen. Vi
behöver svensk film för att bevara vår nationella
identitet på ett område som domineras av
multinationell produktion för en världsmarknad.''
Det säger kulturministern i propositionen som
ligger till grund för det betänkande vi behandlar i
dag.
Jag vill i det sammanhanget uttala tillfredsställelse
över att kulturministern är med oss här i dag, som
han har varit så många gånger förr, när
kulturfrågorna behandlas i riksdagen. För oss
ledamöter är det en stimulans.
Folkpatiet liberalerna delar den uppfattning som
kulturministern framför i propositionen. Jag kan
också lägga till att svenskt filmskapande är en av de
konstarter som rönt den största uppmärksamheten
ut över hela världen.
Kulturministern följer dock inte upp sina vackra
ord i budgetpropositionen genom att ställa till
förfogande de tillfälliga resurser som erfordras för
att i den behovssvacka som nu råder upprätthålla
den svenska filmproduktionen.
Eftersom riksdagens del i filmpolitiken är att anvisa
anslag för ett upprätthållande av produktionen,
kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att
jämföra filmkonsten med annan kulturell
verksamhet, t.ex. teater- och musikinstitutionerna.
Dessa är helt beroende av statliga och kommunala
anslag för att kunna fullfölja sina uppgifter och
gestalta ett rikt kulturliv. Det är viktigt att lägga fast
att det kommer de att vara också i framtiden.
De filmpolitiska insatserna däremot har ända fram
till 1960-talet finansierats av branschen. Därefter
har staten gradvis ökat sina insatser, men
fortfarande bär branschen huvuddelen av
kostnaden för Filminstitutets verksamhet.
Nu har antalet biobesökare och videohyrare
minskat, och filminstitutet får in minskade bidrag
från branschen. En särskild utredare skall nu se
över filmstödet. I direktiven talas bl.a. om
förutsättningarna för att få samtliga filmvisare,
även television i mark- och kabelnät, att ta sitt
ansvar för att produktionen skall kunna
upprätthållas. Folkpartiet liberalerna delar
kulturministerns uppfattning att denna utredning
måste genomföras och att det i det sammanhanget
också är viktigt att filminstitutets verksamhet
analyseras och utvärderas.
Men, fru talman, varför vill då inte regeringen ge
möjligheter att upprätthålla produktionen den tid
som ligger närmast framför oss? Vi har det bra här
i Sverige. Det talas i dessa dagar mycket om att
företag lämnar landet och investerar i andra länder,
där de anser att investeringsklimatet är
förmånligare. Arbetslösheten har fördubblats
sedan förra året.
I det läget är det mycket beklagligt om vi också
förlorar filmskapare. En levande inhemsk kultur,
som statsrådet talar så vackert om, är i tider av
stagnation om möjligt ännu mer betydelsefull än i
tider av optimism och framtidstro. Kulturen är
dessutom, anser jag, en smörjolja -- om jag får
använda det uttrycket -- för att skapa just den
tillförsikt och framtidstro som vi behöver. I det
sammanhanget spelar filmen tillsammans med
andra kulturformer en central roll.
Dessutom är det viktigt att än en gång påminna om
att eftersom huvudparten av kostnaderna
finansieras av branschen, är de insatser som staten
behöver göra mycket marginella. Det är endast att
beklaga att regeringen och utskottets majoritet inte
ställer upp för att täcka det, som vi hoppas,
tillfälliga hålet i anslaget.
En ljuspunkt finns i att samtliga oppositionspartier
är beredda att ge de resurser som erfordras för att
bevara det oersättliga kulturarv som vi har i de
svenska filmerna. Det anslaget är också avsett att
täcka kostnader för övrig filmkulturell verksamhet.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har föreslagit
att filmanslagen skall räknas upp med närmare 40
milj.kr. Genom det utökade anslaget skulle
produktionen av svensk film kunna upprätthållas i
önskvärd omfattning. Det är beklagligt att vi fått
gehör endast för den del av uppräkningen av
anslaget som gäller filmkulturell verksamhet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3
och 6 och, om riksdagen är så klok att den bifaller
dem, också till följdreservationen, nr 13, om
medelsanvisning.
Anf. 61 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! När vi nu debatterar stödet till svensk
film är det föranlett av att regeringen har lagt fram
en proposition om en förlängning av nu gällande
avtal under 18 månader. Den förlängningen
innebär att det blir ett minskat stöd till
filmproduktionen. Det får naturligtvis den effekten
att det blir en minskad svensk filmproduktion. Det
blir större tveksamhet när det gäller att satsa på
produktioner som inte är garanterade
publiksuccéer. Därmed blir hela filmproduktionen
smalare, enligt centerns uppfattning.
Åter har kulturutskottet på en punkt gjort det hela
bättre än vad som föreslogs i propositionen, och det
är när det gäller de filmkulturella ändamålen. Det
kommer naturligtvis att vara betydelsefullt när det
gäller att rädda gammal film. Utskottets ledamöter
har varit på plats och tagit del av det arbete som
sker. Om vi hade bifallit förslaget i propositionen
skulle man ha fått slå ned betydligt på ambitionen
att rädda gammal film. Det är kulturskatter.
Förhoppningsvis kommer eftervärlden att tacka
utskottet och riksdagen för att vi företog den här
förbättringen.
I centermotionen som väcktes med anledning av
propositionen föreslår vi en rad åtgärder. Förslagen
kan indelas i två grupper. Dels är det riktlinjer för
vad vi tycker är värdefullt att stödja i den
produktion som i dag finns, i filmverksamheten.
Dels är det förslag som gäller anslagen. Dem får
man närmast se som en uppehållande verksamhet
så att anslagen inte sjunker alltför lågt och får till
resultat stora nedgångar i produktionen.
Centern föreslår i sin motion att riksdagen skall
satsa 20 milj.kr. utöver regeringens förslag. Av
detta har det nu blivit en utskottsmajoritet som tar
i anspråk 5 miljoner av dessa pengar för
filmkulturella ändamål, medan resterande 15
miljoner ligger fast i centerreservationer till
betänkandet.
I de reservationerna tas naturligtvis produktionen
av långfilm upp. Vi är där beredda att ge tillskott
utöver vad avtalet ger. Det är också fråga om
kortfilm.
Kortfilm är ju en konstart som kanske är mindre
uppmärksammad. Det är naturligtvis färre
besökare som tittar på kortfilm, men det är en
viktig konstart. Det finns också ett mycket stort
behov av stöd till dem som sysslar med kortfilm. De
kommer ofta i skymundan. Det tycker vi är synd --
här grundläggs mycket av filmskapandet, här
grundläggs mycket av den kunskap som behövs när
man kommer att producera längre filmer, filmer för
en bredare pubik.
Centern vill också stödja den lokala
filmverksamheten. Vi har av tidigare talare hört att
stödet kanske bara skulle rikta sig till ett slags
organisation. Det är inte riktigt. Låt oss titta på
utvecklingen i vårt land på biografsidan. Det är
många orter som saknar biografer. Där har
människor över huvud taget inte möjlighet att se
film. Det har kompletterats genom att Folkets hus,
bygdegårdar, osv. har möjlighet att visa film. Det är
enligt centerns uppfattning viktigt att de får fortsatt
möjlighet till det. För detta behövs ett stöd,
eftersom publikunderlaget på dessa orter
naturligtvis är mindre än på de stora orterna.
Centern hävdar alltså inte att film bara skall kunna
ses av människor på stora orter där det finns ett
stort publikunderlag, eller att det är bara film som
är de garanterade kassasuccéerna som skall kunna
ses. Det finns i centerns Sverige plats för en
mångfald, även på det här kulturella området, som
leder till att även människor med smalare intressen
får möjlighet att nära eller på sin hemort ta del av
sådana kulturaktiviteter.
Stödet till biograferna minskas nu, och även till den
verksamheten är vi i en centerreservation beredda
att anslå mer medel.
Herr talman! Det kommer naturligtvis att bli
ytterligare debatter om filmverksamheten i Sverige
och om filmkonsten. Det kommer naturligtvis att
ske med anledning av att förlängningen av avtalet,
som gäller 18 månader, kommer att avlösas av ett
nytt avtal. Dess innehåll vet vi ingenting om.
Dessförinnan skall filmstödet, dess inriktning och
omfattning, ha utretts. När den utredningen
presenteras får vi naturligtvis anledning att
återkomma till en bredare debatt om svensk
filmverksamhet, vilka delar av den som de olika
partierna prioriterar för fortsatt stöd och på vilket
sätt de skall stödjas. I avvaktan på en sådan debatt,
herr talman, yrkar jag nu bifall till reservationerna
6 och 11. Jag kommer att begära votering om de
reservationerna. Jag stöder naturligtvis även övriga
reservationer som är undertecknade av centerns
ledamöter i kulturutskottet.
Anf. 62 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Också jag vill börja med att uttrycka
min glädje över att Bengt Göransson finns här i
salen. Jag tycker att det är trevligt att ansvarig
minister ger sig tid att lyssna på den debatt som
ledamöterna för. Jag skulle önska att det förekom
oftare på flera områden.
Jag hoppas att Bengt Göransson också kan tycka att
debatten är så intressant att han även är villig att gå
upp och delta i den. Det finns ju alltid möjlighet att
sätta upp sig i slutet av talarlistan.
Jag vill naturligtvis tala för de synpunkter som
vänsterpartiet har framfört i sina motioner i den här
frågan. De gäller både anslagen och anslagens
fördelning.
När det gäller anslagen har vi i motioner begärt att
riksdagen skall ställa sig bakom väsentligt högre
anslag -- det är fråga om en höjning med litet drygt
40 miljoner, jag tror att det är 42. Det gör vi inte för
att vi vill ha tillstånd en miljonrullning, som Ingrid
Sundberg talade om, till filmen utan att det
kommer ut någonting av det, utan det gör vi därför
att vi anser att film är väl värt att stödja och
någonting som vi från riksdagens sida i det här
läget -- med växande kommersialism och utländskt
inflytande på kulturområdet -- har all anledning att
ta ansvar för och inte bara överlämna till de
kommersiella krafterna.
Sådana uttalanden har gjorts av kulturministern
och av utskottsmajoriteterna i olika sammanhang.
Men jag konstaterar också att de goda föresatserna
och vackra orden inte på något sätt följts upp i
konkret handling, dvs. i form av kronor och ören.
Jag tycker att det finns anledning att prata om film
på ett litet mer nyanserat sätt än vad man gör i en
del sammanhang. Jag tycker att det finns en väldigt
ensidig inriktning på biograffilm och på den
kommersiella filmen. Det tar sig också uttryck i
fördelningen av de minskade resurser som
filminstitutet har. Man har olika konton för olika
verksamheter. När man konstaterar minskade
anslag och därmed ett mindre antal kronor och ören
att fördela använder man sig av något slags
osthyvelsprincip, som innebär att de verksamheter
som från början har en mycket snålt tilltagen
budget får procentuellt stora nedskärningar.
Detta har utskottsmajoriteten reagerat mot när det
gäller den s.k. filmkulturella verksamheten. Där
har en majoritet sett till att anslaget har blivit högre
än vad regeringen föreslagit, och det är mycket bra.
Men på de andra områden som har mycket snäva
budgetar har man inte varit lika angelägen om att
bibehålla det fördelningstal som man har haft i
konstruktionen av avtalet tidigare. Vi har skrivit en
motion om att proportionen mellan de olika
anslagen skall bibehållas, eftersom det blir mycket
stora intrång i en liten budget när man på det här
sättet skär enligt något slags osthyvelsprincip. Det
är reservation nr 1 i betänkandet som handlar om
detta. Jag yrkar bifall till den.
När man talar om film i betänkandet rör det sig som
sagt om biograffilm och kommersiell film. Det gör
att man tar väldigt lätt på ansvaret när det gäller
kortfilm och dokumentärfilm. En del talare före
mig i debatten har sagt att vi i Sverige har ett
internationellt anseende på filmens område. Jag är
medveten om att vi har det. Men det handlar inte
bara om Ingmar Bergman, utan det handlar i
mycket hög grad också om att vi har en
kvalificerad, kompetent och mycket kunnig grupp
av dokumentärfilmare som röner växande intresse
och uppskattning internationellt och som får en rad
utmärkelser och priser på internationella festivaler.
Dokumentärfilmen brukar man betrakta som smal
eller som någon konstnärlig yttring som står på
tillväxt för att så småningom blomma ut i en
publikdragande biograffilm. Det menar jag är ett
helt felaktigt synsätt. Dokumentärfilmen och
kortfilmen har sin egen plats och sin egen roll i
filmpolitiken och i filmkulturen.
Majoritetsskrivningarna i betänkandet andas
uppfattningen att det skall löna sig att göra film och
att film skall vara publikfriande. Vad är det för
mening med att göra film som ingen tittar på, var
det någon som sade här tidigare. Det sades att det
inte finns någon som vill se en del filmer. Jag tror
att också kulturministern har yttrat något liknande,
att vi inte kan stödja en produktion av film som ses
av åtta personer i salongen och inte mer. Jag hoppas
att det var förflugna ord.
Jag vet av egen erfarenhet att dokumentärfilmer
och kortfilmer används långt långt utanför de
gränser som en biografsalong sätter upp och de
enstaka visningstillfällen som förekommer på en
biograf, där man kanske premiärvisar en film. Jag
tror att man i den verksamhet som Filmcentrum och
Folkets Bio bedriver i fråga om distribution, visning
och uthyrning av filmer kan räkna in hundratals och
tusentals tittare. Filmerna används i skolorna, de
används i olika undervisningssammanhang inom
vuxenutbildningen, de används inom
föreningslivet, av studieförbunden, av de politiska
förbunden och av en mängd folkrörelser som
studiematerial och som debattunderlag och de
används som den kvalitetsfilm det faktiskt är frågan
om, för att ge de upplevelser som också en kortfilm
och en dokumentärfilm kan ge. Filmerna visas
ibland på TV, men jag menar att det sker i alltför
liten utsträckning.
Det här är en kvalitetsgren inom filmen som vi i
Sverige har all anledning att slå vakt om. Att nu, i
det här nästan avtalslösa tillståndet -- som nu inte
är avtalslöst i och med den provisoriska
förlängningen -- använda tiden till att spara pengar,
kommer att bli förödande för just den typ av filmer
som inte har den givna biografplatsen med en stor
salong och med betalande publik. Det kommer att
innebära och det har redan nu inneburit en väldigt
svår situation för dem som i dag arbetar med
kortfilm och dokumentärfilm. Hela marknaden för
den typen av arbete är stängd. Filminstitutets
fonder har stängts igen, och TVs olika kanaler gör
över huvud taget inte längre några utläggningar.
Marknaden är helt enkelt blockerad.
Det som i hög grad förvånar mig när det gäller det
här betänkandet är att utskottsmajoriteten å ena
sidan använder det faktum att det handlar om
endast 18 månader som ett skäl för att avstyrka en
ökning av anslagen under anslagsposten Bidrag till
projekt på filmområdet. Majoriteten säger att
eftersom det rör sig om så kort tid,bryr man sig inte
om det. Detta innebär naturligtvis att pågående
produktioner måste stoppas. Eftersom det är
nödvändigt att arbeta ganska långsiktigt med
sådana här projekt, innebär detta begränsningar
för dem som är verkamma inom området och att
två--tre års arbete omöjliggörs.
I samma betänkande tillstyrks en ökning av
anslagen för filmkulturell verksamhet -- vilket jag
tycker är bra -- men med samma motivering, dvs.
att eftersom det bara rör sig om 18 månader, vore
det förödande att nu dra in anslagen. Det är just
vad det är. När det rör sig om 18 månader är det
förödande att dra in anslagen i avvaktan på ett nytt
avtal. Men detta gäller inte bara för den
filmkulturella verksamheten, utan det är lika
förödande för alla de andra verksamheterna.
Jag förstår inte hur utskottsmajoriteten kan göra
den här helomvändningen, att å ena sidan använda
den korta tiden som förevändning för att avstyrka
en ökning av anslagen och å andra sidan använda
den korta tiden som motiv för att öka anslagen. Jag
får inte den ekvationen att gå ihop.
Jag måste också kommentera moderaternas vilja
att minska anslagen till spridning och visning av
värdefull film på grund av att detta skulle vara ett
förtäckt anslag till Folket Hus och
socialdemokraterna närstående organisationer.
Har moderaterna blivit så fisförnäma att de inte kan
gå i Folkets Hus? Då undrar man vilka hus de skall
gå till. Är det så att moderaterna inte kan gå och
titta på en bra film på grund av att den visas i ett hus
som heter Folkets Hus? Moderaterna räknar sig
alltså inte till detta folk i Sverige som vill se bio,
utan ser det som viktigare vad det står för skylt på
huset man träder in i. Jag trodde faktiskt att
moderaterna tillhörde det svenska folket och
mycket väl kunde sätta sig i en lokal som inryms i
ett Folkets Hus för att titta på en bra bio. Det är ett
mycket märkligt sätt att resonera. Har ni tänkt er
att bygga upp era egna biografer ute på
landsbygden, biografer där det skall stå
''Moderaternas Hus'' och där det skall visas någon
form av särskild bio och för vilka det skall finnas
särskilda anslag?
Det är ju faktiskt så, som också Jan Hyttring sade,
att det inte i varje litet samhälle finns möjlighet att
ha en egen bio, utan naturligtvis utnyttjar man de
lokaler man har rationellt och effektivt. Har man
då möjlighet att visa bio i Folkets Hus genom att
man där exempelvis har projektorer, vore det väl
löjligt att inte använda de lokalerna bara därför att
några moderater inte anser sig kunna trängas med
folket. Jag tycker att det är en fullständigt vansinnig
argumentation som jag åtminstone på det här sättet
måste peka på.
Med detta vill jag ställa mig bakom samtliga de
reservationer som vänsterpartiet har fogat till
betänkandet, och jag vill yrka bifall till
reservationerna 1 och 3.
Jag skulle också vilja be Bengt Göransson att gå in
i debatten för att svara på följande frågor. Efter de
18 månaderna skall det upprättas ett nytt avtal. Om
vi fortsätter att räkna med att branschen inte kan
bidra med pengar i den omfattning det hittills har
varit fråga om, hur tänker sig då regeringen att det
skall vara möjligt att bibehålla de filmpolitiska
målen? Eller innebär det i dag sviktande underlaget
från branschen att regeringen tänker överge de
filmpolitiska målen? Är de filmpolitiska målen --
som det anförs på var och varannan sida i
betänkandet -- så avhängiga av det statsfinansiella
läget att man måste krympa på ambitionerna? Eller
tänker sig regeringen att det skall vara möjligt att
dra in fler parter i avtalet, så att man på det sättet
kan vidga de ekonomiska ramarna? Min
uppfattning är att om branschen sviker, så har
staten ett ansvar för att de filmpolitiska målen skall
upprätthållas. Jag skulle vilja få en försäkran från
Bengt Göransson om att det också är den
socialdemokratiska regeringens intentioner.
Anf. 63 JAN HYTTRING (c) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman säger att jag skulle
ha fel synsätt när det gäller kortfilmen, att jag
skulle ha sagt att det endast är en plantskola. Men
det är tvärtom så att vi i centern pläderar för ett
ökat stöd för kortfilmen, eftersom det på detta
område finns en mycket stor bredd och det är en
egen konstart.
Man kan emellertid heller inte gå emot det faktum
att väldigt många filmare som nu i huvudsak gör
långfilm har börjat med att göra kortfilm, eftersom
detta har gett dem en möjlighet att få skapa film.
Även ur den synpunkten är stödet till kortfilmen
mycket väsentligt.
Anf. 64 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vi är nog överens om detta. Jag
tyckte att det lät som om Jan Hyttring menade att
kortfilmens berättigande vilade på att filmarna
genom den skulle utveckla sig till skapare av
långfilm och biograffilm. Om det inte är på det
sättet, är vi helt överens i den här frågan. Det
viktiga är att bägge filmsorterna har möjlighet att
leva och utvecklas. Man skall som kortfilmare eller
dokumentärfilmare inte behöva ha siktet inställt på
att göra långfilm för biograf, utan man skall med
gott samvete och med gott politiskt och ekonomiskt
stöd kunna verka inom den egna branschen i den
omfattning man önskar.
Anf. 65 JAN HYTTRING (c) replik:
Herr talman! Jag vågar påstå att det var en
missuppfattning från Gudrun Schymans sida. Jag
vill också tillägga att kortfilm faktiskt är en bredare
konstart än långfilmer producerade för biografer.
Det produceras ju betydligt fler kortfilmer, och jag
tror dessutom att betydligt fler människor på olika
sätt har möjlighet att ta del av kortfilmerna som en
intressant konstart.
Anf. 66 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Om Gudrun Schyman hade deltagit
ofta i kulturutskottets debatter hade hon upptäckt
att kulturministern är närvarande nästan varje
gång. Det är faktiskt ett unikt faktum i debatterna
i kammaren, och det är vi väldigt glada för.
I Filminstitutets ändamålsparagraf i film- och
videoavtalet sägs att institutet skall främja
spridning och visning av värdefull film och öka
intresset för film hos allmänheten. Det är dock
problem för kvalitetsfilmen. Som exempel kan
nämnas att det var 30 premiärer 1989, och de
saluförde 12--13 % av den samlade distributionen
på marknaden, men hade bara 1 % av
omsättningen. Då fordrades minst 600 000
besökare för att en normaldyr svensk långfilm
skulle bära sina produktionskostnader. I dag lär det
krävas ännu fler besökare.
Herr talman! Filminstitutet spelar en speciell roll
inom kulturområdet som kulturinstitution med
ansvar för samhällets kulturpolitik och som
kulturbevarare inom film- och videområdet. Detta
ansvar har man i sin egenskap av kommersiellt
företag inom film- och videobranschen. Den
kraftiga utbyggnaden av kabel-TV i Sverige har lett
till ett minskat intresse för hyrvideokassetter.
Filminstitutet har krävt inrättande av filmavgifter
på TV-visning och avgifter på betal-TV-kanaler för
långfilm. Något resultat har dock inte kravet
medfört. Jag anser därför att en utredning skall
tillsättas för att undersöka om en ny, markbunden
reklamfinansierad TV-kanal kan lämna bidrag till
finansiering av filmproduktion. I betänkandet
ställer man sig positiv till detta, och det kommer att
göras en undersökning beträffande filmproduktion
i Filminstitutets regi.
Vi i miljöpartiet är glada för att ha medverkat till
att en höjning av stödet till filmkulturell
verksamhet med 5 milj.kr. utöver regeringens
förslag har kommit till stånd. Man har alltså
tillstyrkt vår motion Kr16.
Miljöpartiet de gröna har efter sitt inträde i
riksdagen också gett sitt stöd åt andra förslag till
filmproduktion än via Filminstitutet, t.ex.
produktion av kortfilm. Det stödet har lämnats av
Konstnärsnämnden. Denna verksamhet har haft
stor framgång, och efterfrågan på kortfilmer har
faktiskt varit explosionsartad. Behovet av
produktion av kortfilmer har vuxit kraftigt, och
kostnaderna överstiger de medel som har ställts till
förfogande. Vi hade velat ställa drygt 4 milj.kr. till
förfogande för det ändamålet, men har nöjt oss
med en lägre summa för att kunna avge en
gemensam reservation med centern, folkpartiet
liberalerna och vänsterpartiet. Jag yrkar därmed
bifall till reservation 6.
I Filminstitutets besvärliga finansiella läge är det
viktigt att visning av kvalitetsfilm för barn och
ungdom inte kommer i fara. På sina håll i landet
bedrivs en intensiv lokal verksamhet riktad till de
yngre medborgarna. Den är mycket imponerande.
Vi vill behålla detta slag av film, som ofta är det
enda sättet att ge de yngsta på mindre orter en
chans till möte med film över huvud taget. Därför
yrkar jag bifall till reservationerna 8 och 16.
Anf. 67 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Frågan om filmstöd har fått ovanligt
stor uppmärksamhet under den gångna vintern.
Suzanne Östen, som vi träffade förra året, lyfte ett
varningens finger och sade: Bevaka filmavtalet!
Därefter kom debatten i gång. Jag skall återge
några rubriker från dagspressen som jag har samlat:
Kortfilmen slås ut! Barnfilmen offras i kris.
Nedläggningar hotar. Konstnärernas
organisationer gick så långt att de publicerade ett
brev i vilket påstods att man hade satt kniven i
Filminstitutet. Tidigare icke okända chefer för
Filminstitutet avrättade sina efterföljare med
helsidesrubriker som ''Krisen följd av långvarig
vanvård''. Rubrikerna och texternas innehåll blev
bara värre: ''Mord på Filminstitutet!'' ''En
strypsnara runt svensk film''. ''Stoppa filmslakten''.
Därefter gick kulturministern ut för att bemöta de
värsta påståendena. Jag har strukit några meningar
i mitt manus eftersom kulturministern är
närvarande och själv kan säga vad han anser om
filmavtalet.
En viss balans blev det i Aftonbladets kulturbilaga
om den svenska filmens påstådda förfall i och med
rubriken: ''Den stora gråtvalsen''. Filminstitutet
började under Ingrid Edströms ledning -- hon hade
faktiskt kommit undan den värsta kritiken -- att
rätta sig efter verkligheten eller började planera
omdisponeringar. Men Filminstitutets tidning
Chaplin skrev följande i sin ledarspalt: ''Just nu
sätter vi hopp till kulturutskottet som genom ett
extra anslag kan mildra effekterna av de huvudlösa
beslut som finns förborgade i filmavtalet.''
Nu är vi här i kammaren i slutändan av processen --
för den här gången. Men, som någon sade,
debatten kommer givetvis att fortsätta.
Filminstitutet fungerar som en central institution
för den svenska filmpolitiken och har som uppgift
att ge ökade möjligheter för produktion av svensk
kvalitetsfilm, ge barn och ungdom kulturell och
nationell identitet och ge möjligheter att se film
även utanför storstadsregionerna. Filminstitutet
har även andra uppgifter, exempelvis att ta till vara
och visa det filmkulturella arvet. Den uppgiften är
svår med tanke på det smala språkområde som
svenska språket utgör.
Efter 60-talets erfarenheter, TVs intåg och
minskade biobesök träffade man år 1963, som ofta
har nämnts här, ett internationellt sett unikt avtal
om det statliga filmstödet. Enligt detta avtal avsatte
man 10 % av biobiljettinkomsterna till det
nystartade Svenska Filminstitutet. År 1982 kom
videobranschen in i bilden, och i avtalet ingick
sedan videoavgifterna. Det kan sägas att
marknaden kom att ge sin del av stödet till svensk
film. Staten har därefter successivt gett medel till
filmen genom direkt stöd.
Filmbranschens parter och staten har som bekant
förlängt avtalet från den 1 juli 1991 t.o.m. den 31
december 1992. Orsaken till detta korta avtal är
bl.a. osäkerheten om TVs utveckling.
I propositionen föreslås vissa förändringar av
institutets styrelse. Avgifterna för hyrvideo och
köpvideo minskas, men avtalsområdet vidgas.
Detaljhandelns organisationer kommer med.
Statens andel av totalfinansieringen kommer att
öka.
I propositionen föreslås också att en ny nämnd
bildas, nämligen en produktionsnämnd för
långfilm. De gamla garantinämnderna avskaffas.
Filminstitutets roll förstärks med vissa undantag.
Fraktstödet för film avvecklas, eftersom det har
visat sig vara dåligt. Resurser hänvisas till
Visningsnämnden hos Filminstitutet.
Hittills har det gått bra att öka resurserna till svensk
film, men förra året blev det sämsta publikåret
någonsin. Även videobranschen har visat kraftigt
vikande försäljningsresultat. Räknar man ihop
filmavtalets inkomster och statens stöd så blir det
totalt sett lägre intäkter för Filminstitutet, dvs.
svensk film. Det rör sig om minus 20 milj.kr.
Filmavtalet innebär också vissa omdisponeringar
när det gäller olika poster. Långfilmen skall, som
också har framgått av debatten i dag, prioriteras.
När utskottet hade överblickat motionerna fann
man att de handlade mycket om bidrag till
filmkulturella ändamål, posten E. Från alla partier
hade det motionerats inom detta område. Det
gäller filmarkivet, Cinemateket, dokumentation,
pedagogisk verksamhet, kontakter med utlandet
osv. Man var mest rädd för att ingen skulle ta hand
om restaureringen av gamla värdefulla svenska
filmer, och då såg jag hur Greta Gustafsson/Garbo,
Ingrid Bergman, Gösta Ekman den äldre m.fl.
skulle försvinna ur vår syn. Utskottet enades om att
föreslå en ökning av anslaget utöver regeringens
förslag med 5 milj.kr. till filmkulturella ändamål.
Gudrun Schyman får tolka det hur hon vill, men jag
såg faktiskt dessa filmer försvinna. Man kan
faktiskt inte dra paralleller till situationen med
kortfilm.
I reservation nr 1 vill vänsterpartiet behålla den
gamla fördelningen av medelsresurser avseende
filmfonden. Utskottsmajoriteten anser att det bästa
sättet att förstärka den nationella kulturen och
språket är att öka anslaget till långfilmer.
Moderaterna vill i reservation nr 2 ha
tilläggsdirektiv till utredningen.
Utskottsmajoriteten anser att direktiven till
utredaren är tillräckliga. I uppdraget ingår att
redovisa förutsättningarna för att samtliga
filmvisare, även TV-företag som sänder till Sverige,
skall kunna bidra till insatser för film.
I reservation nr 3 från folkpartiet och vänsterpartiet
och reservation nr 4 från centerpartiet föreslås en
utökning av anslaget till filmfonden. Det skulle
man göra redan nu. Jag hänvisar inte till
utredningar, men det statsfinansiella läget tillåter
just nu inte de föreslagna höjningarna.
Vänsterpartiet har i reservation nr 5 yrkat på en
ökning av produktionsgarantier till svenska
kortfilmer. Med hänsyn till uppräkningen av
anslagen är majoriteten inte redo att gå med på
detta. Man kan inte dra de slutsatser som Gudrun
Schyman har gjort här.
I reservation 6 har oppositionen, förutom
moderaterna, tagit upp speciella satsningar på
kortfilm. I reservationen nämns
konstnärsnämnden. Utskottet beslöt för några år
sedan att överföra 2 miljoner till experimentfilm.
Det är glädjande att många vill ha medel från denna
satsning. Vi är dock inte redo att öka anslaget nu.
I reservationerna nr 7, 8, 10 och 11 föreslås att
visningsnämndens resurser skall ökas, stöd till
biografer osv. Utskottet får faktiskt hänvisa till den
utredning som är tillsatt och att avtalet är förlängt
endast 18 månader.
När det gäller reservation nr 9 tyckte jag att Ingrid
Sundberg gjorde en ful anmärkning om att det
socialdemokratiska partiets närstående
organisationer skall få ut något via filmstödet. Det
gällde Folkets Husföreningar. Jag ansluter mig till
Gudrun Schymans påpekande att man undrar vilka
hus som är tillåtna i det här sammanhanget. Jag har
alltid ansett att Folkets Hus är öppet för alla
människor, alla medborgare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen med
den ändring som utskottet föreslår och avslag på
reservationerna och motionerna som är fogade till
utskottets betänkande.
Anf. 68 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten så
mycket. Jag skall bara ställa en fråga till Erkki
Tammenoksa. Det är ont om pengar nu, och det är
svårt att få statsbudgeten att gå ihop. Vi har
diskuterat kulturfrågor gång på gång här.
Genomgående har det gällt besparingar ifrån
socialdemokraternas sida. Är det på något sätt
ideologiskt betingat att eftersom man är tvungen att
göra besparingar -- det gör alla partier i
statsbudgeten -- måste man för att kunna
rättfärdiggöra besparingar låta dem gå ut över alla
områden och även kulturen? Behövs det
besparingar på kulturområdet för att
socialdemokraterna utåt skall kunna motivera
besparingar på andra områden? Jag har kommit
fram till slutsatsen att så måste det vara, eftersom
man naggar de små anslagen på kulturområdet
gång på gång.
Anf. 69 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag skulle önska att Erkki
Tammenoksa och utskottsmajoriteten kunde ha så
pass mycket fantasi att de också hade kunnat
föreställa sig inte bara vad som skulle hända med de
gamla fina filmerna som inte kunde bli restaurerade
utan vad som händer när en mängd bra och fina
filmer över huvud taget inte blir gjorda. Det är
detta det handlar om när man säger att man kan
lägga pengar på den filmkulturella verksamheten --
vilket jag tycker är bra, och jag har själv varit med
om att motionera om det -- men inte har så mycket
fantasi och inlevelseförmåga och bryr sig så pass att
man kan se att om man inte gör det på det andra
områdena så blir det ingenting. Den paradoxen
tycker jag är märklig.
I betänkandet redovisar man öppet sin brist på
argument, vilket i och för sig är ärligt. I ett fall säger
man att eftersom det bara rör sig om 18 månader
skall vi nu inte medverka till en försämring utan vi
skall ge de anslag som behövs. När det gäller övriga
områden säger man i stället att eftersom det är så
kort tid bryr man sig inte om det. Det får
naturligtvis konsekvenser när man på det här sättet
drar ned på anslagen så att det under en 18-
månadersperiod över huvud taget inte finns några
anslag eller att det blir så pass begränsade eller
redan är intecknade. Saker blir inte gjorde, arbeten
blir inte utförda och kulturella skatter kommer inte
ens till verket. Den fantasin tycker jag att man
skulle kunna kräva att en majoritet av
utskottsledamöterna i kulturutskottet skulle kunna
ha.
Anf. 70 INGRID SUNDBERG (m) replik:
Herr talman! Moderaterna har i huvudsak stött
propositionen, och det är inte mycket jag kan säga
till Erkki Tammenoksa. Jag kan dock uttrycka min
glädje över att han tog upp tidningsskriverierna i
samband med filmavtalet. Jag tycker att det är bra
att de överord som kom till synes i stor del av den
svenska pressen framgår av kammarens protokoll.
Man blir litet fundersam när man sedan ser vissa
partiers yrkanden på 20, 30 eller 40 miljoner i
tillskott. Det må vara tillåtet att fundera över i vad
mån en mera restriktiv press skulle ha åstadkommit
mera restriktiva äskanden när det gäller anslag.
Jag vill också uttrycka min glädje över att
fraktstödet har försvunnit, vilket moderaterna
länge har yrkat på. Antagligen kommer även
spridningsstödet att försvinna. Här har det
hänvisats till vad jag sade om den politiska
inriktningen av det stödet, nämligen att det går till
en socialdemokraterna närstående organisation.
Jag har själv i åtskilliga år bott i en kommun där den
enda samlingslokalen var Folkets Hus. Själv har jag
sett både åtskilliga filmer och deltagit i andra
aktiviteter i Folkets Hus. För moderaterna är detta
en principfråga. På område efter område verkar vi
för att kulturstöd i olika former inte skall användas
för att gynna vissa politiska riktningar.
Anf. 71 ERKKI TAMMENOKSA (s) replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad Lars Ernestam
menar med att vi av ideologiska skäl skulle spara
med osthyvlar. Faktum är ju att s-gruppen i
kulturutskottet har gjort hedervärda insatser, och
det vet Lars Ernestam. Kulturen har faktiskt fått ett
stöd som vi utlovade i 1988 års valrörelse. Vad
regeringen inte klarat av har vi i utskottet försökt
rätta till.
Jag minns mycket väl att man i 1988 års valrörelse
publicerade de i kulturellt hänseende bästa
kommunerna. Det visade sig att en mängd
socialdemokratiska kommuner låg i toppen. I den
absoluta toppen låg Södertälja, som tyvärr inte fick
något pris för sin satsning, utan där blev det i stället
ett maktskifte.
Till Gudrun Schyman vill jag säga att vi inte lider
någon brist på argument och inte heller är
inkonsekventa i vår satsning på den filmkulturella.
När Filminstitutet påvisade att man inte längre
hade några resurser för att bevara och restaurera
gamla filmer, påverkade detta den
socialdemokratiska gruppens agerande i
kulturutskottet.
Jag hävdar alltså fortfarande att vi inte varit
inkonsekventa i våra ställningstaganden när det
gäller kortfilmen. Jag tror att Bengt Göransson i
den här debatten kommer att visa att det blivande
filmavtalet under den tid vi har framför oss kommer
att ge ännu mer.
Anf. 72 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Socialdemokratiska kommuner har
gjort både bra och mindre bra saker på
kulturområdet. Men vad jag sade gällde den just nu
aktuella situationen. När det skall göras
besparingar, så som sker i årets budget, har
kulturen alltid fått vara med och ta sin andel.
Däremot har det inte gällt andra delar av den
socialdemokratiska politiken, t.ex. avdragsrätten
för fackföreningsavgifter och mycket annat.
Är kulturen någonting som socialdemokraterna
anser att man inte behöver skydda i besparingstider
utan att kulturen måste ta sin del av besparingarna?
Sker detta för att de stora grupperna skall förstå
behovet av besparingar och att besparingarna då
även måste göras på kulturens område? Det var den
frågan jag ville ha belyst.
Anf. 73 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag betvivlar inte de fakta som Erkki
Tammenoksa och övriga ledamöter i
kulturutskottet har tagit del av när det gäller
konsekvenserna för Cinematekets verksamhet och
andra filmkulturella ändamål. Jag har också tagit
del av dessa fakta, och det är en av anledningarna
till att vi skrev motionen. Men jag har också tagit
del av de konsekvenser nedskärningarna på alla
andra områden kommer att få för dem som arbetar
inom de olika verksamheterna. Jag antar att
ledamöterna i kulturutskottet har tagit del även av
dessa konsekvenser men inte brytt sig om dem.
Filmcentrum redovisar vad detta kommer att få för
konsekvenser för dess verksamhet. Det samma
gäller Folkets Bio och Frilansfilmarnas förening.
Det handlar om visning, om spridning, om aktivt
arbete bland barn och ungdom med film, om
produktion av kortfilm och dokumentärfilm av hög
kvalitet, osv. Jag menar att vi har ett ansvar för att
slå vakt om en filmpolitik med mångfald.
Det finns fakta i alla dessa mål, Erkki
Tammenoksa, och inte bara när det gäller
restaurering av gammal film. Vad jag tycker är så
märkligt är att man inte tagit till sig dessa fakta och
insett att detta kommer att få konsekvenser. Detta
stämmer väl överens med vad som har skrivits i
pressen och med den opinion bland kulturarbetare
som faktiskt kommit till uttryck under den här
debatten.
Detta är inte någon gråtvals, utan det är fråga om
människor som känner till det som vi pratar om och
som arbetar inom dessa områden. De har klart talat
om vilka konsekvenserna blir, och de ställer frågan
till politikerna: Är det så ni vill ha det? Är ni
beredda att ta konsekvenserna av de beslut ni fattar
på filmens område. Tyvärr är en majoritet beredd
att fatta beslut som får dessa konsekvenser, och jag
anser att det innebär att man överger de
filmpolitiska målen. Jag skall lyssna med stort
intresse till kulturministern när han går in i
debatten och talar om hur han har tänkt sig att de
filmpolitiska målen skall kunna vidmakthållas.
Anf. 74 ERKKI TAMMENOKSA (s) replik:
Herr talman! Jag respekterar givetvis, Lars
Ernestam, folkpartiets intresse för kulturfrågor. Vi
utlovade i valrörelsen 1988 till kulturen 300 nya
miljoner. Det har blivit nästan 400 miljoner. Sedan
får ni säga vad ni vill. Under de första åren efter den
socialdemokratiska valsegern 1982 kom
kulturfrågorna faktiskt väldigt lindrigt undan när
det gäller besparingar. Sedan är det en annan sak
att företrädare för olika avsnitt i samhället får
försvara sina områden. Om en utveckling är på
gång, exempelvis inom Riksteatern, är det givet att
det återspeglas i siffrorna i budgeten. Det är ju inte
bara vårt parti som har gett uttryck för sina
synpunkter i pressen, utan det har alla partier gjort.
Vi har alltså höjt anslagen till kulturen, och vi är
beredda att försvara de insatser som gjorts.
Till Gudrun Schyman: Först vill jag tacka för ett
fantastiskt bra uttal av mitt namn -- det är kultur det
också. För säkerhets skull vill jag påpeka för
Gudrun Schyman att det var Aftonbladet som
talade om ''gråtvals'', inte jag. Jag uppskattar
mycket att kulturfrågorna uppmärksammas i
pressen. Då känns det menignsfyllt att arbeta i
riksdagen och i kulturutskottet. Det har blivit en
avsevärd förbättring när det gäller bevakningen av
debatten om kulturfrågor här i kammaren.
Anf. 75 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Låt mig inleda med att tacka den rad
av talare som harangerat mig för att jag är här. Jag
sätter naturligtvis värde på att min närvaro både
noteras och uppenbarligen väcker tillfredsställelse.
Samtidigt vill jag uttala att jag gärna både är här
under dessa debatter och deltar i dem. Jag kan dock
inte underlåta att nämna att jag emellanåt känner
mig en smula ensam tillsammans med de få
ledamöter som är närvarande i denna väldiga
kammare. Vi trängs ju inte precis med varandra när
vi för dessa debatter.
Den här filmdebatten är värdefull och intressant.
Den är det därför att den i hög grad visar en
ambition från partiernas sida att stödja och
utveckla svensk film. Den är intressant också som
fenomen på den typ av desinformation som man
nästan schablonmässigt anser sig ha rätt att sprida,
t.ex. när Lars Ernestam gång på gång går upp och
frågar varför besparingarna skall gå ut över
kulturområdet. Det har inte skett några
neskärningar på kulturområdet. Regeringen har
inte föreslagit några sådana besparingar. På samma
sätt talar Gudrun Schyman om nedskärningar av
filmanslagen. Filmanslagen har föreslagits bli
ökade. I den proposition som jag har överlämnat
till riksdagen föreslås statsbidragen bli ökade. Det
är sanningen. Det är de som struntat i att gå på bio
som har dragit in sina bidrag, och det är därför det
fattas pengar för Filminstitutet. Det är faktiskt den
kommersiella verksamheten som har gått åt
skogen, och det är därför det fattas pengar i
Filminstitutet. Det beror alltså inte på att staten har
dragit in några bidrag. Statsbidragen föreslås som
sagt bli höjt.
Videobranschen fick emellertid en enorm
doppning, och många i denna kammare ser med
tillfredsställelse att videouthyrningen har minskat.
Men man måste i det stycket vara korrekt när man
vill återge fakta.
Jag tar gärna emot skällning över att jag är en usel
kulturminister som inte omedelbart förmår att fylla
de hål som uppstår när folk slutar gå på bio och
slutar hyra videokassetter. Den skällningen kan jag
ta, men jag tycker inte att det är rimligt att man gör
gällande att anslagen skulle ha föreslagits bli
sänkta. På den punkten tycker jag att det finns
anledning att vara mer precis.
Jag skulle vilja välja att i den här debatten ta upp ett
resonemang som Gudrun Schyman initierade. Hon
ställde frågan: Vad händer nu, vad händer härnäst?
Sedan säger hon någonting som jag vill
tillrättalägga: Nu har vi fått ett tillstånd som är
nästan avtalslöst. Det är ju tvärtom. Regeringen
har ju sett till att vi har avtalet kvar, eftersom vi inte
ville ha ett avtalslöst förhållande. Detta är skälet till
att vi måste ha ett provisoriskt avtal och att vi måste
acceptera en sänkning av bidragen från de
videouthyrare som har litet risiga affärer. Men jag
tyckte att det var viktigt att avtalet fanns kvar,
eftersom jag ser så stora värden i att en kommersiell
bransch är med och tar sitt anvar. Jag vill, Gudrun
Schyman, inte hamna i en situation, där
skattebetalarna helt får ta ansvaret för svensk film
och för Filminstitutets filmkulturella uppgifter,
medan filmens affärsmän bara behöver ta ansvar
för sina vinster och inte för sina förluster. Jag tycker
att det är bra om de som verkar inom en bransch
är med och tar ansvar också för annat än i snävaste
mening sina egna affärer. Jag är litet förvånad över
att Gudrun Schyman, som gör gällande att hon
representerar en vänstersyn på tillvaron, tycker att
man så ensidigt skall gynna affärsmän och befria
dem från allt annat än det spekulativa ansvaret. Jag
tycker att det vore dumt att göra det, Gudrun
Schyman. Därför har vi sett till att avtalet finns
kvar.
Avtalet behöver emellertid formas om. I nuvarande
form kommer det inte att kunna fylla sin funktion.
Uppenbart är att de inte kan alstra de pengar som
behövs.
Under 1980-talet har det i själva verket varit
''bingo'' för Filminstitutet. Det finns inget
kulturområde som har haft en så enorm tillväxt av
sina resurser som filmen. Från 1982 har realvärdet
ökat med 40 % och med 75 % från 1980. Det är
alltså en mycket kraftig ökning som Filminstitutet
och filmens verklighet har kunnat tillgodoräkna sig
under den här perioden. Det beror naturligtvis på
den videoboom som uppstod.
Också de filmkulturella ändamålen har fått oerhört
starkt ökade resurser under 1980-talet. Det har
varit en realhöjning med 30 % under
avtalsperioden, även om hänsyn tas till den
sänkning av nivån som man kan tillgodoräkna sig
under kommande budgetår med det provisoriska
avtalet. Trots detta är den nivån 30 % högre än vid
avtalsperiodens början. Detta är de fakta som
gäller för filmen och filmarbetet. Men det hindrar
inte att man om man har tömt fonderna, vilket man
har gjort, inte kan göra en film i dag. Det är riktigt.
Det är problem för den svenska filmproduktionen.
Jag tycker att det är mycket viktigt att man ser till
att man får tillbaka pengar, visar filmer så att folk
betalar för att se dem. Det måste man göra. Det är
viktigt att vi ser till att de televisionsföretag som
visar filmer tillför Filminstitutet och
filmproduktionen resurser. När vi i höstas i
samband med avtalsförhandlingarna valde att
fördela uppgifterna och fördela resurserna blev
resultatet att det skedde en förändring av
procentsatserna. Detta skedde därför att alla de
som agerade, alla som uppvaktade mig, skrev brev
och gjorde inlägg hävdade vikten av att vi håller
produktionen kvar. Jag noterar den spänning som
finns mellan Gudrun Schyman och andra deltagare
i debatten. Gudrun Schyman talar just om behovet
av produktion och produktionen som en grund för
filmens fortsatta bestånd i Sverige, medan
företrädare i övrigt i debatten pekar på de
filmkulturella ändamål som Filminstitutet har
ansvaret för.
Vad tänker sig regeringen då för framtiden? Jo,
framför allt har jag sett det -- det började jag med
att säga -- angeläget att vi behåller ett filmavtal.
Går det inte, måste vi finna andra former. Men
innan vi ger upp den tanken vill jag ha en ordentlig
och rejäl översyn av filmområdet. Jag har därför
uppdragit åt landshövdningen Jan Rydh att som
utredare av filmpolitiken belysa målen för den
statliga svenska filmpolitiken, redovisa alternativa
modeller för kulturpolitiska insatser, analysera det
nuvarande filmstödets rationalitet och effektivitet
samt redovisa förutsättningarna för ett nytt avtal
och i övrigt analysera frågor som har betydelse för
svensk film. Det är den uppgiften som utredaren
har. Svaret på frågan är alltså: Regeringens avsikt
är att skapa förutsättningar för en offensiv och
framgångsrik filmpolitik också i fortsättningen,
vilket den hittillsvarande filmpolitiken faktiskt
också har varit, men att göra det på grundval av ett
utredningsarbete där alla berörda har möjlighet att
vara med.
När vi diskuterar film blir diskussionen lätt litet
teoretisk. Jag skulle, för att konkretisera frågan
litet, vilja ställa en fråga till Gudrun Schyman, Jan
Hyttring, Lars Ernestam och andra som deltagit i
debatten: Vilken av de svenska filmer som
premiärvisades under det gångna året tycker ni var
den bästa som ni har sett? Om ni skall dra slutsatser
av varför den blev eller inte blev en
publikframgång, vad skulle ni dra för slutsatser?
Vad var det för insatser som fattades? Vad skulle ni
i praktiken vilja göra för att stödja den film som ni
tycker var bäst av fjolårets svenska filmer?
Anf. 76 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det var bra att Bengt Göransson
uppskattade diskussionen och tyckte att den var
värdefull och intressant. Men att det också skulle
vara ett uttryck för desinformation tycker jag inte.
Däremot måste jag säga att så som Bengt
Göransson uppfattade åtminstone vad jag sade och
som han återgav här kan kallas för desinformation.
Jag har faktiskt inte sagt att vi inte skall ha något
filmavtal, Bengt Göransson. Jag tycker också att
det är bra att branschen är med och betalar. Jag vill
inte på något sätt ensidigt gynna de kommersiella
krafterna och befria dem från ansvar, som Bengt
Göransson påstod att jag vill. Tvärtom tycker jag
att de skall ta ett ansvar, och jag tror att de t.o.m.
kan ta ett ökat ansvar. Vad jag kritiserar är att man
i det här läget, som jag är medveten om inte är
avtalslöst men som får den effekten, inte bryr sig
om de problem och brister som man har, eftersom
filmbranschens ansvar har minskat genom
minskade intäckter. Man säger i stället: Okej, det
får vara så här under två år framåt. Då menar jag
att man inte tar ett politiskt ansvar för den
uppkomna situationen, Bengt Göransson. Jag
tycker att det hade varit rimligt att staten i ett
övergångsskede hade gått in och tillförsäkrat
filmindustrin det stöd som behövs för att den skall
kunna fortsätta fram tills man har fått ett nytt avtal.
Vi har den enkla begäran i våra motioner att man
inte nu, precis vad gäller Cinemateket och det
filmkulturella området, skall försätta de andra
områdena inom filmen i en sådan situation att det
är stopp överallt och omöjligt att bedriva den
verksamhet som vi tydligen är överens om skall
bedrivas, med en mångfald, inte en ensidig
inriktning bara på biograffilmer och kommersiella
filmer. Man kan ju diskutera, Bengt Göransson, i
ett läge där vi har ett minskat antal kronor och ören
som kommer från branschen vem som skall ha
ansvaret. Är det så givet att vi i den här situationen
skall säga, som direktiv inför det nya avtalet och till
de nya utredningarna, att allt måste ske inom de
ekonomiska ramar som finns i dag, när vi ju kan
konstatera att folk inte går lika mycket på bio som
förr? Vems är ansvaret för de filmpolitiska målen,
Bengt Göransson? Är det de kommersiella
krafternas ansvar eller är det enbart branschens
ansvar? Finns det inte i regeringen ett ansvar för att
uppfylla de filmpolitiska mål som man har uttalat
sig för? Man kan väl inte bara säga: Slutar folk gå
på bio, så gör de det, det är vars och ens ensak. För
då vill man tydligen inte ha mångfald i utbudet. Det
tycker jag är att sticka huvudet i sanden. Det är
strutspolitik, Bengt Göransson, och det har jag rätt
att anklaga ministern för.
Anf. 77 LARS ERNESTAM (fp):
Herr talman! Jag tänkte fortsätta med den
ekonomiska diskussionen. Det var ju en
krissituation, och en brandkårsutryckning
behövdes, men det klarade man inte av. Vi har fört
en diskussion om ekonomin vid flera debatter
tidigare, så det finns kanske inte anledning att
fortsätta med det.
Jag delar kulturministerns uppfattning om att det är
viktigt att branschen tar sitt ansvar. Jag tycker att
filmområdet är ett område där vi verkligen har
kunnat visa att en fungerande marknadsekonomisk
bransch också får ta ett kulturellt ansvar.
Den fråga jag skulle vilja ställa till kulturministern
även om den naturligtvis inte är lätt att besvara nu
när en utredning skall göras är: Är ministern
optimist när det gäller möjligheterna att få ett nytt
avtal där proportionerna mellan branschen och
staten är oförändrade?
Ministern ställde frågor till oss om de filmer som vi
har sett. Lika viktigt som han tycker att det är aktivt
delta i debatterna tycker kulturministern det är att
aktivt delta i kulturlivet. Det beundrar jag. Jag har
inte sett så många svenska filmer. Jag har sett en
svensk film men jag minns inte namnet på den, och
den var säkert inte så kulturell. Sådana filmer har
också sitt intresse, men jag vill inte gå in i en sådan
debatt nu. Bedömningar i det hänseendet -- jag har
också gjort bedömningar många gånger under de
många år som jag arbetat inom kultursektorn --
skall göras av människor på olika sektorer som är
riktigt bra bedömare, kulturskapare och
kulturarbetare, vilka tar engagerat del i kulturlivet.
Riksdagen skall anvisa pengar, de kulturella
bedömningarna skall göras av människor som är
kulturskapare. Men det hindrar naturligtvis inte,
kulturministern, att vi skall ta del av och lägga våra
synpunkter på vad som sker.
När det gäller bio har jag inte hunnit så långt som
jag kanske borde ha gjort.
Anf. 78 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Kulturministern ställde en direkt
fråga till oss. Han ställde inte frågan direkt till mig,
vilket kanske beror på att jag tillhör dem som inte
uttryckte min glädje över att Bengt Göransson var
närvarande i kammaren. Men det har jag gjort så
många gånger tidigare att jag hoppas att det så att
säga gäller för resten av tiden.
Jag tror att jag har sett de flesta svenska filmer. Som
direkt svar kan jag ange Wallenbergfilmen som den
bästa. Bengt Göransson undrade också vad vi
skulle vilja göra. Det blir lätt så att man upprepar
sig i debatter av det här slaget. Jag har tidigare
framfört det orimliga i att bara videobranschen och
filmbranschen skall vara med och betala och inte
televisionen i högre grad.
Jag är övertygad om att Wallenbergfilmen kommer
att visas i svensk television om sådär 4--15 år, men
att den inte kommer att visas under 1992. I så fall
skulle det ha samband med den diskussion vi för här
i dag.
För att förmå folk att gå på bio måste man lära
människor att film kan vara roligt och bra. Det lär
de sig inte av 40-talsfilmer och en och annan 50-
talsfilm.
Kulturministern är minister också för radio och
television. För mig är det fortfarande obegripligt att
man, när dessa avtal skall träffas, inte försöker
uppnå en situation där de upphovsrättsliga frågorna
kan lösas. På dansk television kan man se ganska
nya svenska filmer, medan man måste vänta i
decennier för att få se dessa filmer på svensk
television. Det har rests en mur kring televisionen,
som medverkar till att bio blir någonting
främmande för svenska folket. Man går inte på bio.
Som jag tidigare sade tror jag att biograflokalernas
utformning spelar en stor roll. Ansvaret för att det
inte alltid är en fest och en glädje att gå på bio ligger
i mycket hög grad på filmbranschen själv. Från
departementets sida har man inte heller lyckats lösa
de frågor som har varit aktuella sedan TV började
sin verksamhet, nämligen att man skall kunna visa
biofilmer inom rimlig tid från det att de har visats
på biograferna -- all right, jag kan förstå att det inte
går så länge filmerna visas på biograferna. Det är
mitt direkta svar på statsrådets fråga.
Anf. 79 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Kulturministern och jag är nog
överens om att det även i fortsättningen måste tas
ett stort ansvar från branschens sida, dvs. från
näringens och televisionens sida.
Det är ingen önskvärd utveckling att endast
regeringen eller riksdagen skall stå som garant för
filmproduktionen.
Bengt Göransson sade att det är biografbesökarna
som har bidragit till denna situation. De har sett till
att det blir mindre med pengar. Man skall inte
förglömma att det faktiskt har hänt en hel del som
kan förklara det hela. Det har t.ex. blivit en större
tillgänglighet till satellitsänd television. De som har
möjlighet att ta emot dessa program kan se en
mängd filmer, vilket naturligtvis gör att de går
mindre på bio. Dessutom hyr man färre
videofilmer. De bolag som skickar dessa filmer via
satellit till svenska mottagare deltar ju inte alls i
finansieringen av svensk filmproduktion. Det är
därför som situationen har genomgått en radikal
förändring, och denna utveckling kommer ju att
fortgå.
Vi ser fram emot diskussionerna och
förberedelsearbetet inför nästa avtal, då vi skall
diskutera hur televisionen, videoproducenter och
videouthyrare kan bidra för att garantera ett stöd
till svensk filmproduktion.
Bengt Göransson undrade vad jag ville göra för
filmproduktionen. Den mest angelägna insatsen är
att det skall finnas en garanti i botten för att man
skall trygga mångfalden när det gäller svenska
filmer, i annat fall hänvisas man enbart till inköpta,
framför allt amerikanskproducerade filmer. Jag gör
ingen kvalitetsbedömning -- många av de
amerikanska filmerna är bra -- men om man skall
spegla svensk kultur, måste man också ha en svensk
filmproduktion för att kunna erbjuda biopubliken
en mångfald. Det är mitt svar på Bengt Göranssons
fråga.
Anf. 80 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag vill bara påminna om den
finansieringskälla som finns i den kommande
reklam-TV-kanalen. Det är en finansieringskälla
som vi har föreslagit att man skall använda sig av,
och jag tror att det finns en framtid i den.
Jag vill samtidigt påminna om att Filminstitutet
självt vid de två senaste anslagsframställningarna
har föreslagit en tillfällig höjning av TV-licensen
med 30 kr. per hushåll. Man beräknar att dessa
medel skulle uppgå till 90 milj.kr. per år och
förvaltas fristående från Filminstitutet och Sveriges
radio-koncernen. Dessa pengar skulle användas för
produktion av filmer att visas på biograf och att
distribueras på hemvideo. Dessutom skulle de vara
garanterad visning på allmäntelevisionen.
Filminstitutet finner fortfarande detta förslag till
ytterligare resurskällor för svensk filmproduktion
värt en seriös prövning i regeringskansliet. Det vore
intressant att höra kulturministerns syn på detta
förslag.
Anf. 81 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Kaj Nilsson frågade vad jag har för
syn på de förslag till ekonomiska förstärkningar
som Filminstitutet har fört fram. Jag såg inte dessa
förslag som särskilt realistiska.
Det finns ett filmavtal och ett filminstitut som
arbetar inom ramen för ett avtal, vilket berör vissa
bestämda parter, nämligen stat, bransch och vissa
andra företrädare för filmens verksamhet. Jag har
mycket svårt att tänka mig att Filminstitutet skulle
ha någon sorts egen beskattningsrätt när det gäller
en tredje verksamhet, som inte ingår i avtalet. Om
man hade tillmötesgått Filminstitutets förslag, hade
man bäddat för en direkt upplösning av filmavtalet.
Därför såg jag inte förslaget som realistiskt.
När verksamheter av olika skäl sviktar och man
behöver ha bidrag, hittar man gärna något annat
område som kan beskattas. Harry Schein brukade
på sin tid ironisera över att vi inom kulturpolitiken
gärna sökte finna sådana ordningar att
bokköparnas tillskott skulle betalas av biobesökare
och biobesökarnas tillskott av dem som spelade
handboll eller något liknande. Det är en alldeles
omöjlig lösning, och därför ansåg jag den inte vara
rimlig.
Däremot är det min bestämda utgångspunkt för
den utredning som skall göras och de
överläggningar som skall föras att det är nödvändigt
att televisionen, som är en stor filmvisare, ges
möjlighet att vara med i filmavtalet. Vi skall nu
undersöka hur det kan gå till. Detta är naturligtvis
inte en helt okontroversiell fråga för dem som är
företagare inom biografverksamheten,
filmproduktionen och inom filmbolagen. Om
televisionen skall ta detta stora ansvar, måste
televisionen i någon form vara med som avtalspart
och inte som något beskattningsobjekt för svensk
filmindustri. Detta vore en alldeles omöjlig och
orimlig lösning. Det är därför som jag var så
avvisande mot denna tanke.
Jan Hyttring hade rätt. Vi är helt överens. Jan
Hyttrings förklaring till att folk har minskat sina
biobesök och slutat hyra video är naturligtvis riktig.
Samtidigt är jag rädd att det inte är tillräckligt att
ge produktionsgarantier. Vi måste ändå ha någon
form -- det var därför som jag ställde frågan om hur
man skall föra ut de filmer som visas -- för att kunna
se till att filmerna får en chans att möta publiken.
Det var inte med några dolska avsikter som jag inte
riktade frågan särskilt till vare sig Ingrid Sundberg
eller Kaj Nilsson. Jag valde bara att i ett hastigt
svep fånga upp några av de ansikten som jag råkade
se.
Det finns emellertid ett litet problem, som jag har
fått på nöten för när jag har påpekat. Nu får jag
kanske på nöten igen när jag påpekar att ett stort
antal av de filmer som producerades förra året hade
mycket liten publik, och det är djupt beklagligt.
Därmed har jag inte underkänt dessa filmer eller
sagt att de var av dålig kvalitet. Enligt vad som kan
utläsas av statistiken visades en av de filmer som
producerades -- om jag minns rätt -- för 84 eller 88
besökare. Det är en skakande uppgift. Då säger
man: Men tänk på att den skall ju visas i TV, den är
egentligen inte tänkt som biograffilm.
Av detta drar jag i alla fall den slutsatsen att det
nuvarande systemet har ett grundläggande fel om
filmen för att visas i och produceras för TV skall
dras upp på en, två, tre, eller fyra biografvisningar
för sammanlagt 88 besökare. Det som man gör i
detta ögonblick är att både för TV-företaget och för
TV-företagets tittare sätta ett pris på den filmen.
Den dagen som den filmen visas i TV kommer
televisionen inte att värdera den till de miljoner
som den har kostat att spela in, utan den kommer
att värderas till priset av 88 besökare som ville se
den på bio. Då har man i själva verket klassat ned
den, som jag förmodar, mycket goda film som man
hade lust att göra och visa för en stor publik. Detta
är att grovt missa publikarbetet, och då måste vi se
till att avtalet i varje fall på den punkten ändras.
Det gäller inte bara Sveriges television utan även
alla som sysslar med TV-verksamhet i Sverige, och
de blir allt fler. Därför är det viktigt att också andra
kanaler och de som visar kabelsända program i
någon form kan föras in i det nya TV-avtalet.
Jag vidhåller, Gudrun Schyman, att om man säger
att om branschen sviker sitt ansvar måste staten gå
in och ta det, då har man befriat branschen från
dess ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats
av det som Gudrun Schyman sade. Då kan man
naturligtvis fråga vem som har ansvaret för de
filmpolitiska målen. Det är inte så enkelt som att
jag säger att det är staten företrädd av regeringen
och utbildningsministern. Ansvaret är naturligtvis
ytterst de svenska medborgarnas, publikens.
Publiken har ett ansvar för de filmer som visas. Det
förhåller sig på ett sådant sätt i kultursamhället att
den teaterintresserade har ett ansvar för att teatern
kan fungera, att den kan möta sin publik, att
teaterns företrädare behandlas anständigt och att
filmens konstnärer behandlas anständigt. Om
publiken inte vill gå på bio måste vi som tycker att
det är bra att se film på bio allvarligt fundera över
hur vi skall göra för att intressera fler att se film på
bio.
Det gångna året har en del filmer fått en ganska stor
publik och en hygglig uppmärksamhet. Dit hör
Wallenbergfilmen. En del filmer som har en bred
underhållningsambition som Macken når
antagligen ganska många som skrattar och har
roligt några timmar. En film som jag tycker hade
behövt betydligt mer uppmärksamhet än den har
fått är den för många år sedan till Sverige
invandrade Carlo Bersottis film Ett paradis utan
biljard. Det är en utomordentligt lärorik, rolig och
underhållande film men som naturligtvis behöver,
antar jag, ett antal ganska små biografer för att
kunna visas så pass länge att den som såg den på
måndagen skall hinna påverka någon att se den på
lördagen eller möjligen nästa måndag. Det är där vi
har den nya biografstrukturen som en möjlighet
och inte som ett hinder.
Vi vill alltså se till att vi får ett nytt avtal. Och jag
är, Lars Ernestam, optimist i fråga om ett nytt avtal.
Jag hade inte ett ögonblick övervägt att sätta i gång
en utredningsapparat om jag inte hade trott att
filmavtalet i grunden var bra och att det fanns ett
värde i denna breda uppslutning där man engagerar
också branschens företrädare i verksamheten och
utnyttjar, om jag får använda uttrycket,
kommersialismens goda krafter för goda syften.
Jag är övertygad om att vi under en intensiv
utredningshöst kommer att kunna komma därhän
att vi faktiskt får ett avtal. Jag tror att intresset från
de många som agerar på marknaden i skilda former
blir så stort att vi kommer att klara den uppgiften.
Samtidigt ser jag det som mycket angeläget att slå
fast att det som ett sådant avtal skall stödja och
möjliggöra är tillkomsten av sådant som i någon
mån kan sägas vara en spjutspets och en utveckling.
Det är konstnärligt inriktad film som självfallet
skall syfta till och ha möjlighet att också nå en bred
publik. Men det finns inte någon anledning att ha
ett filmpolitiskt system med ett filmavtal om syftet
med det uteslutande skulle vara att omfördela
slantar från det ena filmbolaget till det andra vid
produktionen av trivialfilm. Den sortens filmavtal
behöver vi inte.
Anf. 82 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag tror att Bengt Göransson och jag
är överens om åtminstone vad vi inte skall ha. Jag
syftar på det som han sade på slutet av sitt
anförande, nämligen att vi inte behöver en
filmpolitik som bara skall se till att den
kommersiella filmen kan fortsätta att produceras.
Men jag vänder mig bestämt mot att det som jag
sade om att staten i det här läget skulle gå in och se
till att det finns pengar tills ett nytt avtal träffas
skulle vara detsamma som att befria branschen från
sitt ansvar. Jag tycker inte att det är det. Men jag
anser att Bengt Göransson, som minister i den
socialdemokratiska regeringen, har ett ansvar, så
länge han sitter där, för att man lever upp till de
filmpolitiska mål som är fastställda. Det kan inte
vara bara branschens ansvar att de filmpolitiska
målen uppfylls. Det handlar om en tvåårsperiod,
det är vi också överens om, i avvaktan på ett nytt
avtal. Både Bengt Göransson och jag hoppas att
branschen skall fortsätta att ge stöd och dessutom
göra det i ännu större utsträckning. Men man kan
inte bara kapitulera inför det faktum att människor
inte går på bio lika mycket som tidigare. De
filmpolitiska målen kan inte vara avhängiga enbart
av den kommersiella filmens utveckling. Då kan vi
lika gärna skrota dem.
Jag tycker att detta ligger snubblande nära
argumentationen att man skall ge folk vad folk vill
ha, att det som människor vill ha lever av sin egen
kraft och att de människor som går på bio får ta
ansvar för att det blir bra filmer. Tänk om vi skulle
säga samma sak inom utbildningens område, Bengt
Göransson, dvs. att de som vill ha en
utbildningspolitik och de som är nöjda med skolan
går i den, och de som inte gör det struntar vi i. Jag
tror inte att man kan resonera på det sättet över
huvud taget. Det finns ett politiskt ansvar för att de
mål och riktlinjer som man har satt upp också skall
kunna omsättas i verkligheten. Och i detta
sammanhang har Bengt Göransson och regeringen
ett ansvar att se till att det inte blir ett glapp på två
år. Det är detta som vi har försökt påpeka i
motioner och som flera ledamöter i kulturutskottet,
men tyvärr inte en majoritet, har ställt sig bakom.
Jag kallar detta för strutspolitik. Jag tycker att den
innebär att man sviker de filmpolitiska målen. Och
jag tycker att Bengt Göransson är den minister som
har det yttersta ansvaret.
Anf. 83 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Vi är överens om att det avtal som nu
förlängs med 18 månader ger mindre antal kronor
till filmen. Det är därför som centern i sin motion
och i några reservationer har föreslagit
förstärkningar på vissa punkter.
Bengt Göransson säger angående statistiken att en
del filmer har en mycket liten tittarskara. Det finns
olika förklaringar till det. En del filmer kanske visas
en mycket kort tid på biograferna, osv. Om Bengt
Göransson drar slutsatsen att det är alldeles för få
människor som ser vissa filmer vill jag ställa en
fråga till honom om den punkt som handlar om
visning och spridning av värdefull film. Om man
drar ned detta anslag med 2,5 milj.kr., vilket det
nya avtalet innebär under 18 månader, främjar det
då att fler kan se film? Kommer man inte i stället
att i den statistik som Bengt Göransson hänvisade
till få se att ännu fler filmer kommer att ha ett
mindre antal besökare på biograf? Samma sak
gäller den punkt som handlar om att stödja de
lokala och små biograferna, nämligen att ju färre
biografer vi har, desto färre människor kommer att
titta på film. Allt fler kommer att titta på film via
satellit. När Bengt Göransson säger detta i
debatten är det en märklig slutsats som han har
dragit när han skrev propositionen.
Anf. 84 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag vill först säga följande till Jan
Hyttring. Det är en vanföreställning -- men jag
påstår inte alls att Jan Hyttring skulle företräda
den -- att vi i Sverige skulle ha dåliga
biografförutsättningar. Det har vi inte. En färsk
siffra som jag hittade visar att vi i Sverige har
ungefär 7 500 invånare per biografsalong och vi har
en god spridning över hela landet. I USA, som
kommer därnäst, har man 9 800 per biografsalong.
I Norge har man 10 400 och i England 39 300 per
biografsalong. Vi har alltså en stor biograftäthet i
Sverige, och det är ett resultat av en god och
förutseende kulturpolitik. Vi har sett till att vi har
upprustat och fått goda kulturlokaler runt om i
landet, lokaler där man faktiskt kan visa film.
Sedan allra sist till Gudrun Schyman beträffande
ansvaret. Regeringen har ju faktiskt redan tagit sitt
ansvar genom att se till att avtalet inte kapsejsade.
Vi gick ut och sade att avtalet måste finnas kvar. Vi
vill se till att det kan bestå, eftersom detta innebär
att de som uppträder som branschföreträdare
tvingas vara med och bidra. Just därför var jag
angelägen om att avtalet kunde bestå, och därför
medverkade jag till att vi fick ett rådrum under de
18 månader som filmavtalet förlängs. Detta är det
grundläggande och helt avgörande ansvarstagande
som regeringen har tagit utan vilket ingen
fortsättning av filmpolitiken i dess nuvarande form
hade varit möjlig.
Anf. 85 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Först vill jag slå fast att en minskning
av anslaget för spridning och visning av värdefull
film faktiskt inte ökar antalet biografbesökare.
Bengt Göransson redovisade en statistik som går ut
på att vi i Sverige har god tillgång på biograflokaler,
och det är ju sant. Vi har nu en utveckling mot fler
biograflokaler. De är mindre, och man
koncentrerar dem till större orter. Samtidigt läggs
det faktiskt ned biograflokaler på mindre orter. Det
här leder till en omfördelning som inte gör att det
blir lättare för flertalet människor i Sverige att se
film. Tvärtom kommer avståndet till en
biograflokal att öka för konsumenten. Man väljer
sannolikt den lättare vägen, att se film på ett annat
sätt, dvs. genom t.ex. satellit eller kabel. Detta
innebär som sagt att det inte blir mer pengar för
filmproduktion. Det är effekter av det här slaget
som man verkligen måste räkna med vid den
genomlysning som måste göras inför ett nytt
filmavtal.
Anf. 86 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! När det nu äntligen börjar bli litet
folk här i kammaren, vill jag avsluta debatten med
att säga att det rådrum som Bengt Göransson och
regeringen anser sig ha skaffat för många som
arbetar med film har inneburit ett totalt tomrum.
För dem som arbetar med att producera kortfilm
och dokumentär film samt för dem som arbetar
med visningsverksamhet, importverksamhet, för
Folkets bio, Filmcentrum, De fria filmarna osv.
innebär det här ett tomrum i verksamheten på
minst två år. Jag tycker inte att Bengt Göransson
har skaffat sig en särskilt hedersam titel genom att
handla på det här sättet. Även om det har gett ett
visst rådrum för honom själv, är det en omöjlig
situation för dem som arbetar seriöst med annan
film än biograffilm.
Anf. 87 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Nej, det är inte rådrum åt mig själv
som jag har skaffat, Gudrun Schyman! Det är
rådrum åt bl.a. Gudrun Schyman, åt dem som
företräder riksdagens partier, liksom åt de många
filmare som finns och som jag har förutsatt har
glädje av att vi har ett filmavtal. Man kan möjligen
fundera över vilken glädje Folkets bio och De fria
filmarna hade haft, om filmavtalet hade upphört.
Då hade rimligen staten tagit ansvar för ett mycket
begränsat antal av de uppgifter som betecknas som
filmkulturella, medan en mycket stor del av
produktionen -- även den fria produktionen -- hade
varit hänvisad till att helt försörja sig på
marknaden. Och det tyckte jag var den allra sämsta
lösningen. Därför är detta rådrum viktigt för alla
dem som är intresserade av och arbetar med film.
Överläggningen var härmed avslutad.
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Mom. 5 (utlandssvenskarnas rösträtt)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
125 för reservation 6 av Birgit Friggebo m.fl.
Mom. 8 (mandatperiodens längd och den
gemensamma valdagen)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot
142 för reservation 9 av Birgit Friggebo m.fl.
Mom. 9 (personval)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot
142 för reservation 10 av Birgit Friggebo m.fl.
Mom. 20 (etikregler för politiker m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot
18 för reservation 20 av Hans Leghammar. 3
ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (ny grundlagsutredning)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot
85 för reservation 22 av Birgit Friggebo m.fl.
hÖvriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU40
Mom. 1 (kollektivanslutning)
Först biträddes reservation 1 av Anders Björck
m.fl. -- som ställdes mot reservation 2 av Hans
Leghammar -- med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 146
röster mot 126 för reservation 1 av Anders Björck
m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (organisationsanslutning)
Först biträddes reservation 3 av Anders Björck
m.fl. -- som ställdes mot reservation 4 av Hans
Leghammar -- med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 150
röster mot 132 för reservation 3 av Anders Björck
m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Lagutskottets betänkande LU31
Mom. 1 (avslag på regeringens förslag om
införande av exportförbud för konsumentvaror)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
126 för reservation 1 av Rolf Dahlberg m.fl.
Mom. 2 (talerätt i frågor om exportförbud)
Utskottets hemställan bifölls med 256 röster mot 36
för reservation 2 av Elisabeth Persson och Elisabet
Franzén. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU 32
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU34
Mom. 1 (lagförslagen)
Utskottet hemställan bifölls med 275 röster mot 18
för reservation 1 av Lars Norberg.
Mom. 2 (utredning om vissa associationsformer)
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU29
Mom. 2 (filmstödets inriktning mot nyproduktion
av svensk film samt om fördelningen av filmfondens
medel)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 16
för reservation 1 av Alexander Chrisopoulos.
Mom. 6 (utredning av förutsättningarna för svensk
filmproduktion)
Utskottets hemställan bifölls med 236 röster mot 57
för reservation 2 av Ingrid Sundberg m.fl.
Mom. 7 (beräknande av medel för anslagsposten
Bidrag till filmfonden)
Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot 55
för reservation 3 av Margareta Fogelberg m.fl. 21
ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (beräknande av medel för anslagsposten
Bidrag till projekt på filmområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 191 röster mot
103 för reservation 6 av Jag Hyttring m.fl.
Mom. 10 (beräknande av medel för anslagsposten
Främjande av spridning och visning av värdefull
film)
Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 19
för reservation 8 av Kaj Nilsson. 65 ledamöter
avstod från att rösta.
Mom. 13 (beräknande av medel för anslagsposten
Stöd till biografer)
Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot 32
för reservation 11 av Jan Hyttring och Stina
Gustavsson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast
upptagna ärendena, bostadsutskottets betänkande
BoU16 och jordbruksutskottets betänkande
JoU27, beslöt kammaren på förslag av andre vice
talmannen att de fick företas till avgörande i ett
sammanhang sedan debatten i båda dessa ärenden
avslutats.
12 § Bostadsbidrag för år 1992
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU16 Bostadsbidrag för år 1992 (prop.
1990/91:110).
Anf. 88 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Vi moderater har fogat sju
reservationer till betänkandet. Men eftersom
kammaren många gånger under riksmötet har
diskuterat bostadspolitikens utformning, tänkte jag
inskränka mig till att nu upprepa att vi anser att
bostads- och skattepolitiken skall förändras i
Sverige så att väsentligt färre människor än i dag
blir beroende av bostadsbidrag för att klara sina
boendekostnader. Med det konstaterandet yrkar
jag bifall till reservation nr 1.
Anf. 89 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det betänkande vi diskuterar nu rör
bostadsbidragen för 1992. Anledningen till den
bakomliggande propositionen och dagens
betänkande är de höjda bostadskostnaderna. Allt
fler människor får svårigheter att ekonomiskt klara
av sitt boende.
Vi upplever under 1990 och 1991 hyreshöjningar på
över 40 %. Vi upplever århundradets höjning av
boendekostnaderna.
Centern har en längre tid varnat för de kraftiga
kostnadsökningarna inom bostadssektorn. Alla
måste vi ju ha någonstans att bo. Bostaden tillhör
den nödvändiga konsumtionen. Vi i centern vill slå
vakt om de bostadssociala målen. Målet för
bostadspolitiken måste vara att ha tillgång till en
bra bostad till en rimlig kostnad i en god miljö.
Den förda socialdemokratiska politiken har
förstärkt koncentrationsutvecklingen i samhället.
Detta har medfört för det första bostadsbrist och
långa bostadsköer i överhettade regioner, för det
andra en snabbt stigande pris- och
kostnadsutveckling i de mest expansiva områdena.
Den socialdemokratiska bostadspolitiken
kännetecknas ofta av ryckighet och kortsiktighet.
Ständiga ändringar i förutsättningarna för
byggande och boende har skapat stor osäkerhet hos
såväl bostadskonsumenterna som aktörerna inom
byggsektorn. Finansieringen av
skatteomläggningen har medfört en kraftigt ökad
beskattning av boendet. En mängd detaljregler
inom byggnadssektorn har skapat en omfattande
byråkrati med långa handläggningstider för
ärenden. Detta leder till betydande fördyringar.
Centerns strategi för lägre boendekostnader ser
annorlunda ut. Den innefattar bl.a. politik för
decentralisering, ett land i regional balans, kraftigt
sänkt inflation, lägre ränta, stabila regler på
bostadsmarknaden, ökad konkurrens och
mångfald, ökat enskilt sparande och ägande och
lägre beskattning av boendet. Bostaden tillhör den
nödvändiga konsumtionen för oss alla.
Vi i centern vill sänka byggmomsen. Vi vill också
sänka momsen på fastighetsskötsel och
sophämtning samt på vatten och avlopp. Herr
talman! Men nu får vi i den här debatten utgå från
dagens situation, som den socialdemokratiska
regeringen bär huvudansvaret för. Som jag tidigare
nämnde har vi i Sverige haft århundradets ökning
av bostadskostnaderna under 1990 och 1991.
Därför är det givetvis nödvändigt att regeringen
lägger en proposition som innebär förslag om
ökade bostadsbidrag. Det vi upplever i dag är att
allt fler människor måste få bidrag för att klara sina
boendekostnader. Antalet bidragstagare har ökat
kraftigt. Under 1991 bedöms ytterligare 100 000
barnfamiljer bli bidragsberättigade. När det gäller
pensionärerna beslöt riksdagen för inte så länge
sedan om ett särskilt kommunalt bostadstillägg för
pensionärer.
Den kostnads- och hyresökning på
bostadsmarknaden som vi har haft under den
senaste tiden drabbar redan tidigare utsatta
grupper. Det gäller bl.a. låg- och
medelinkomsttagare, som får liten del av
skattereformen.
När det gäller regeringens förslag om bostadsbidrag
för år 1992, anser vi i centern att regeringen inte tar
tillräcklig hänsyn till den svåra ekonomiska
situation som har uppkommit för många med
anledning av de kraftigt höjda boendekostnaderna.
I en av våra reservationer pekar vi på att ungdomar
är en grupp som drabbats speciellt hårt av de ökade
boendekostnaderna, vilka i sin tur till stor del är en
konsekvens av skattereformen som
socialdemokraterna och folkpartiet stod bakom.
Bostadsbidragen till ungdomar är till för att ge det
ekonomiska stöd som behövs för att ge dem
möjligheter att efterfråga och behålla en bostad.
Regeringens förslag tar, enligt vår uppfattning, inte
tillräcklig hänsyn till de kraftigt ökade
boendekostnaderna. Vi i centern vill höja
inkomstgränsen för oreducerat bostadsbidrag till
41 000 kr. för ensamboende och till 59 000 kr. för
makar eller sammanboende. Vårt förslag skulle ge
fler ungdomar möjlighet att klara av
bostadskostnaderna.
Jag vill fråga socialdemokraternas företrädare om
socialdemokraterna verkligen anser att
ungdomarna får tillräckligt stöd för att klara av de
ökade bostadskostnaderna, för att kunna efterfråga
och kunna behålla en bostad.
Herr talman! Till sist vill jag beröra ytterligare en
centerreservation, nämligen reservation nr 14, som
berör bostadsbidrag och skattejämkning. Det gäller
en motion som borde vara helt i takt med dagens
diskussion om att effektivisera och förnya den
offentliga sektorn. Enligt förslaget skulle
bostadsbidragssystemet kunna ersättas med ett
jämkningsförfarande inom skattesystemets ram.
Den bidragssökande skulle få en skatteminskning
motsvarande beräknat bostadsbidrag. I samband
med beräkning av slutlig skatt skulle en justering
kunna göras till exakt belopp i förhållande till då
känd inkomst, bostadskostnad,
familjeförhållanden m.fl. faktorer. Jag vill
understryka att vårt förslag inte innebär någon
form av återgång till de gamla inkomstavdragen,
utan att det är fråga om en skattereducering som
helt styrs av de bidragsbestämmelser som vi här i
riksdagen beslutar om.
Vi i centern är övertygade om att efter ett kort
övergångsskede skulle vårt förslag innebära en
rationellare hantering av bostadsbidragen med
påtagliga besparingar. Tyvärr har vi inte i dagens
betänkande fått majoritet för våra tankegångar,
men det är ett förslag som ligger i takt med
tankegångarna om förändringar i form av en
förbättring och effektivisering av den offentliga
sektorn.
Herr talman! Jag står bakom de reservationer som
centern finns med på i betänkandet. Men jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservation nr 8.
Anf. 90 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag skulle helst sett att det inte
behövts några bostadsbidrag alls. Så långt är jag
därmed överens med moderaterna. Men jag vill
samtidigt påpeka att en borgerlig bostadspolitik i
praktiken drastiskt skulle öka behovet av
bostadsbidrag i och med att den skulle innebära
höjda hyror och andra bostadskostnader genom
både den tänkta urvattningen av hyresregleringen
och den tänkta försvagningen av de generella
bostadssubventionerna.
Vår uppfattning är att man skall ha generella
bostadssubventioner som gör det möjligt för den
absoluta merparten, i stort sett alla, att ha en bra
bostad inom ramen för rimliga kostnader. Det är
alltså fråga om generella subventioner. De
speciella, riktade och behovsprövade subventioner
som bostadsbidragen innebär leder till en
marginaleffekt för låginkomsttagarna när de ökar.
Det är precis en sådan marginaleffekt som man ville
ta bort för höginkomsttagarna genom
skatteomläggningen.
Vi har i våra bostadspolitiska förslag på olika sätt
försökt hålla nere bostadskostnaderna för de
boende, bl.a. genom att vi inte gått med på alla de
fördyringar som skatteomläggningen bär i sitt
kölvatten. Vi går heller inte med på en del nu
aktuella förslag som skall försvaga och försämra de
generella subventionerna till boendet.
Men i det läge som vi nu hamnat inför 1992, det år
som detta ärende gäller, måste konstateras att
hyror och bostadskostnader har stigit mycket
kraftigt. Vi i vänsterpartiet hoppas naturligtvis på
att man skall kunna klara ett hyresstopp 1992, men
det vet vi ännu inte.
Hyrorna har alltså stigit mycket kraftigt, och detta
måste kompenseras med förstärkta bostadsbidrag.
De som har råkat särskilt illa ut, och där håller jag
med Birger Andersson från centerpartiet, är
ensamstående och familjer utan barn med låg
inkomst. Vi har föreslagit en kraftig förstärkning
för hushåll utan barn, och det ligger i sakens natur
att det är låginkomsttagarna som kommer att få
denna förstärkning.
En annan grupp som råkat illa ut i förändringarna
är skilsmässoföräldrar som inte har barnet
permanent boende hos sig. Med den konstruktion
som bostadsbidragen har mister den föräldern en
stor del av bostadsbidraget. Vänsterpartiet har i
denna fråga kompromissat med centern och
kommit fram till ett förslag som innebär att båda
föräldrarna skall kunna dela på grundbidraget i
bostadsbidragssystemet.
När det gäller barnfamiljerna anser vi i övrigt att
regeringen och socialdemokraterna är mycket
njugga. Man föreslår egentligen inte någon höjning
av bostadsbidragen utan låter dem följa den
allmänna kostnadsutvecklingen. Vi har föreslagit
en konstruktion där den undre gränsen ligger kvar,
vilket i princip ger alla barnfamiljer en
bostadsbidragsförstärkning i förhållande till
regeringsförslaget med 75 kr. i månaden.
I stora drag är det som nu sker att man försvagar de
generella bostadssubventionerna och förstärker de
speciella och riktade bostadssubventionerna. Det
innebär en övervältring av kostnader från staten till
kommunerna. Ju mer man uttunnar de generella
subventionerna och ökar de riktade
bostadsbidragen, desto större blir med de regler
som nu gäller övervältringen på kommunerna,
eftersom kommunerna betalar hälften av
bostadsbidragen men ingenting av de generella
bostadssubventionerna.
Vi har föreslagit att kommunerna skall
kompenseras och att man gör om fördelningen
mellan stat och kommun så att staten tar på sig 60 %
av kostnaderna under 1992 med sikte på att den
skall överta en allt större andel av
bostadssubventionerna.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att jag
stödjer vänsterpartiets alla reservationer men nöjer
mig med att yrka bifall till reservationerna 3, 4 och
11.
Anf. 91 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Bostadsbidragen är en av
grundpelarna i vår sociala bostadspolitik. De gör
det möjligt att kunna efterfråga och bruka en
bostad som svarar mot de behov man har, oavsett
om man har låg inkomst eller ej.
Detta tycker vi socialdemokrater är mycket viktigt,
och det är viktigt att hålla fast vid de bostadssociala
målen. Vi vill hela tiden försöka förbättra
möjligheterna för alla människor att nå dessa mål.
Till detta ändamål behöver vi både generella och
selektiva subventioner.
Vi har i Sverige en ganska hög bostadsstandard, och
vi har också en jämnare fördelning av
bostadsbeståndet än i något annat land. I Sverige
bor de allra flesta i bra bostäder oberoende av
plånbokens tjocklek, och det är så vi
socialdemokrater vill ha det. Plånboken skall inte
få styra våra möjligheter att uppfylla
grundläggande behov.
Det är alltså viktigt att vi förstärker
bostadsbidragen i takt med den kostnadsutveckling
som sker, och det är vad som föreslås i detta
betänkande.
Boverket har haft till uppgift att se över reglerna för
bostadsbidragen, och man har också kommit med
förslag till ändringar. Men förslaget innebär så stora
administrativa förändringar att remissinstanserna
ansett att man inte kan genomföra det under 1992.
Med anledning av detta har regeringen inte tagit
med något förslag i denna proposition. Utskottet
har också ansett detta nödvändigt, och därför
handlar betänkandet i huvudsak om höjning av
inkomst- och boendekostnadsgränser.
Jag vill ta upp en speciell fråga, nämligen hur
förmögenheter påverkar bostadsbidragens storlek.
Det kan tyckas vara en liten fråga, men det är
viktigt för dem som berörs. Jag nämner detta
eftersom jag själv i flera fall har träffat på
problemet.
Det gäller här förmögenhetstillgångar som barn får
genom testamente eller försäkring efter avliden
förälder. Dessa tillgångar är ofta spärrade och kan
inte disponeras för barnets räkning. Men enligt de
bestämmelser som vi i dag har skall man ändå ta
hänsyn till och beakta dem vid beräkning av den
bidragsgrundande inkomsten. Detta kan innebära
att bostadsbidrag inte lämnas, eller lämnas till lägre
belopp än vad som svarar mot familjens
ekonomiska förhållanden i övrigt.
Nu föreslår regeringen att barns spärrade
förmögenheter inte skall beaktas om den
bidragssökande begär det och om det finns
särskilda skäl. Jag tycker att det är bra att det här
klaras ut.
Till utskottets betänkande har fogats några
reservationer, som jag vill nämna.
I reservation 1 återkommer moderaterna till sitt
ställningstagande i fråga om bostadsbidragen. Man
anser att det genom att sänka skatterna skall bli
möjligt att endast i undantagsfall behöva använda
bostadsbidrag.
Jag kan här konstatera att vi har en grundläggande
skiljelinje i våra politiska bedömningar. Vi anser att
skattesänkningar endast till liten del kan hjälpa
dem som har liten eller ingen inkomst.
Bostadsbidraget är ett av de effektivaste
fördelningspolitiska medlen.
Jag yrkar avslag på reservation 1.
Vänsterpartiet har i reservation 3 föreslagit att den
nedre bostadskostnadsgränsen inte skall förändras
under 1992. Jag kan ha förståelse för de
tankegångar som Jan Strömdahl här framförde.
Det skulle naturligtvis vara fint om vi kunde behålla
den här gränsen. Men på grund av det finansiella
läget har vi i utskottsmajoriteten inte kunnat finna
något ekonomiskt utrymme för detta. Därför yrkar
jag avslag på reservation 3.
I en gemensam reservation, nr 4, från centern och
vänsterpartiet föreslås att det fasta beloppet skall
kunna delas av föräldrarna eller alternativt kunna
utgå till endera föräldern oavsett var barnet är
kyrkobokfört.
Från utskottsmajoritetens sida förutsätter vi att
regeringen noga följer denna fråga och
återkommer till riksdagen om man finner det
nödvändigt. Därmed yrkar jag avslag på
reservationen.
Reservation 5 tar upp frågan om flerbarnstillägget.
Eftersom detta tillägg tillhör av socialutskottets
område har det utskottet hörts i denna fråga. I sitt
svar hänvisar socialutskottet till att de familjer som
har fyra eller fler barn skulle få för stor
kompensation i förhållande till andra, om man gick
med på det motionsförslag som moderaterna har
lagt fram. Det är ändå ett ansenligt stöd som dessa
familjer får. En fyrabarnsfamilj får 55 110 kr. per
år, och en fembarnsfamilj får 80 160 kr. per år. Jag
yrkar avslag på reservation 5.
I reservation 6 yrkar moderaterna att bostadsbidrag
till hushåll utan barn inte skall utgå. Detta är ett
krav som har ställts tidigare. Jag vill bara säga att
jag är glad att det inte finns en majoritet i utskottet
för det förslaget.
Det finns hushåll som har stort behov av detta
bidrag, och om vi menar något med att alla skall få
möjlighet till en bra bostad får vi inte glömma
denna grupp. Jag yrkar avslag på reservation 6.
Slutligen vill jag nämna något om det
tillkännagivande som utskottet varit överens om.
Det handlar om homosexuellas rätt till
bostadsbidrag som sammanboende på samma
villkor som för sammanboende av olika kön.
Utskottet anser att en sådan utvidgning kan vara
rimlig.
En kommitté arbetar nu med frågan om registrerat
partnerskap. Den har också i uppgift att titta på
tillämpningsområdet för lagen om homosexuella
sammanboende -- och om man i stället skall utgå
från någon form av annan hushållsgemenskap.
Utskottet anser att när utredningen är klar skall
regeringen återkomma med sin syn på detta och på
hur man skall kunna vidga kretsen av de hushåll
som är berättigade till bostadsbidrag.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer.
Anf. 92 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag vill först ta upp en fråga som
Britta Sundin kommenterade. Det gäller vårt förlag
att man skall ha oförändrad nedre
bostadskostnadsgräns. Det betyder alltså en
förstärkning av bostadsbidragen för samtliga
barnhushåll, vilket något kan kompensera de
kraftiga hyreshöjningar som har genomförts.
Regeringen och socialdemokraterna har förståelse
för förslaget och tycker att behovet finns, men säger
att det inte finns ett finansiellt utrymme. Detta är
en motivering som har börjat återkomma i många
sammanhang. Man är medveten om att det finns ett
mycket stort behov och att åtgärden behövs
fördelningspolitiskt. Det gäller t.ex. också
förvärvsstödet till barnfamiljer. Men det finns alltså
inte finansiellt utrymme.
Det slog mig att det här inte håller i längden. Tänk
om hyresgästerna som drabbas av detta skulle göra
som ni socialdemokrater och säga: ''jag har inte
finansiellt utrymme för att betala mer en två
tredjedelar av hyran, så ni för nöja er med det.'' Jag
undrar, Britta Sundin, hur det skulle gå om detta
blev den vanliga hanteringen av ekonomiska
problem i samhället utanför vår krets här.
Anf. 93 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill först ta upp en sak som Britta
Sundin nämnde, nämligen bostadsbidrag till de
familjer där det finns spärrade förmögenheter för
barnen. Vi har inga delade meningar i den frågan,
Britta Sundin, utan hela utskottet var överens. Jag
vill bara understryka det, för man fick nästan ett
intryck av att det var delade meningar i utskottet.
Sedan lade jag märke till -- och det är tråkigt att jag
skall behöva säga det -- att Britta Sundin glömde att
kommentera reservation 8, om bostadsbidrag till
ungdomar utan barn. Jag ställde en fråga i mitt
inledningsanförande, och jag skall be att få upprepa
den: Anser verkligen socialdemokraterna att
ungdomarna får tillräckligt stöd för att klara av de
ökade bostadskostnaderna, så att de kan efterfråga
och behålla en bostad?
Vi har som bekant från centerns sida ansett att det
förslag som föreligger från regeringen inte tar
tillräcklig hänsyn till de kraftigt ökade
bostadskostnaderna. Jag hoppas att Britta Sundin,
när hon nu återkommer i en replik, verkligen
försöker svara på den frågan.
Anf. 94 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Jag kan svara både Jan Strömdahl
och Birger Andersson. När det gäller ungdomar ger
vi det här förslaget kompensation för den
kostnadsutveckling som har förekommit. Jag kan
också medge att jag skulle vilja förstärka stödet
ytterligare, men jag kan inte se att vi har
ekonomiskt utrymme för det.
Däremot innebär det här förslaget att ungdomarna
har fått kompensation för den kostnadsökning som
har skett.
Anf. 95 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Därvidlag råder delade mening,
Britta Sundin, mellan socialdemokraterna och oss
från centern. Vi anser att regeringen inte har gett
dessa ungdomar tillräcklig kompensation.
Är verkligen Britta Sundin övertygad om att
ungdomarna har fått tillräcklig kompensation? I
mitt inledningsanförande har jag sagt att det finns
upprepade exempel på att hyreskostnaderna
1990/1991 har stigit med över 40 %.
Anf. 96 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Om man ser på den utveckling som
har skett ute i samhället i dag när det gäller
ungdomarnas möjligheter att själva efterfråga och
skaffa sig egna bostäder, så måste man väl ändå
erkänna att det har skett en ganska otrolig
utveckling under de senaste åren.
Det finns väldigt många ungdomar i dag som har ett
eget boende -- även om man kanske skulle tycka att
de är så pass unga att de skulle må bra av att bo
hemma sina föräldrar ytterligare någon tid. Jag
menar att förslaget innebär en kompensation för de
kostnadsökningar som varit, och det betyder också
att ungdomar har möjlighet till eget boende.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
13 § Stödet till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige, m.m.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU27 Stödet till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige, m.m. (prop.
1990/91:99).
Anf. 97 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Den politiska situationen i Sverige är
mer rörig än vanligt. Det visar också den senaste
opinionsundersökningen, vilken kom till
allmänhetens kännedom i dag. Socialdemokraterna
förlorar sympatier. Det som kanske bekymrar mig
och många med mig mest är att sympatierna inte
övergår till vårt parti eller till andra etablerade
partier, utan till missnöjespartier.
Detta borde egentligen mana oss aktiva politiker
till ett större mått av ärlighet, större varsamhet och
större ansvar för alla och för hela landet. Tyvärr är
det inte alltid så. I den debatt som vi nu börjar med
anledning av jordbruksutskottets betänkande om
stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i
norra Sverige måste jag notera att man framför allt
från regeringens sida är ovarsam med orden, med
vad man lovar och sedan inte håller. Det gäller
omfattningen av det norrländska jordbruket,
stödets utformning och stödets nivå. Man har
egentligen en ganska obefintlig regionalpolitik.
Från centerns sida har vi reagerat kraftigt mot att
man inte lever upp till vad man tidigare har sagt när
det gäller stödet till jordbruket i norra Sverige. Vi
menar att norra Sverige är unikt och även att
jordbruket där är unikt. Det finns nästan ingen
annan plats i världen än Norden där man kan
bedriva jordbruk på så nordliga breddgrader.
Detta medför två saker. Dels är jordbruket i de här
områdena mer känsligt, framför allt för
väderleken, än på andra håll där vädrets makter är
mildare. Dels innebär detta hårda klimat att
naturen renas på ett sätt som inte sker på andra
håll, vilket gör att de livsmedel som produceras i
det här området är renare och på så sätt kanske
bättre än någon annanstans i världen. Detta är en
resurs som vi borde sträva efter att ta till vara och
utveckla i stället för att avveckla. Dessutom är det
naturligtvis så att det i ett eventuellt
avspärrningsläge, i en beredskapssituation, är
angeläget att se till att det finns en produktion i den
här delen av landet som motsvarar ungefär den
konsumtion som behövs. Det är svårt att försörja
ett avlägset beläget område som Norrland med
livsmedel om man inte har själva basproduktionen
där.
Ser man till de allmänna regionalpolitiska
aspekterna är det naturligtvis också på det sättet att
det i många bygder är jordbruket som är ryggraden
i näringslivet; på många håll den enda näringsgren
som är fast knuten till området. T.o.m. skogsbruket
är mer flyktigt, eftersom det periodvis kan bedrivas
av människor som flyttar dit. Jordbruket-
åkerbruket och bostadskötseln måste man vara på
plats för att sköta. Det håller dessa bygder vid liv.
Jag vill -- med hänvisning till vad jag nu har sagt --
yrka bifall till vår reservation nr 1 i betänkandet.
Om man tittar tillbaka på vad vi i riksdagen ofta
gemensamt har beslutat om och uttalat oss för när
det gäller framtiden, kan vi konstatera att det inte
har blivit som vi sade. Redan 1983 beslutade
riksdagen att produktionen i jordbruket i norra
Sverige inte skulle tillåtas sjunka. Jag kan bara
notera att mellan 1983 och 1989 sjönk koantalet i
Norrland med 16 % nötkreatur totalt med 13 %
samt att åkerarealen minskade med 7 %.
Jordbruket i norra Sverige har utvecklats liksom i
landet i övrigt: det har minskat. Den här tendensen
kommer att förvärras om man inte gör någonting åt
det.
Man kan gå vidare och titta på vad vi gjorde förra
året. I betänkandet om den nya jordbrukspolitiken,
JoU25, tog vi upp de här frågorna och slog fast att
ett prisfall som skulle kunna bli effekten av den
beslutade avregleringen inte skulle få slå igenom i
norra Sverige i någon nämnvärd omfattning. Man
skulle alltså inte tillåta -- som det uttalades i
regeringens proposition -- att lönsamheten i
jordbruket i norra Sverige sjönk under ''dagens
nivå''. Detta har man inte följt upp från regeringen,
utan man bortser från formuleringen ''dagens nivå''
och säger i stället att man inte skall tillåta
lönsamheten att sjunka nämnvärt under vad den är
vid ingången av det nya systemet den 1 juli 1991.
Då måste vi beakta att under mellanperioden -- från
det som var ''dagens nivå'' förra våren till i dag --
har lönsamheten i det norrländska jordbruket
sjunkit med ungefär 10 procentenheter i den s.k.
täckningsgraden; från ungefär 57 % till 47 %. Detta
ger man ingen kompensation för.
Jag vill yrka bifall till reservation 6 -- som tar upp
principen att dagens nivå skall avse den dag när vi
fattade beslut i riksdagen och inte någon senare
dag -- och till reservation 5, som behandlar
anslagsbeloppet, med krav på en uppräkning med
128 milj.kr. utöver regeringens förslag. I utskottet
lade vi på 34 miljoner, men det var bara för att fullt
ut kompensera effekten av avskaffandet av
tvåprissystemet på mjölken. Vi lade egentligen inte
på någonting för att kompensera kostnadsökningen
och lönsamhetsförsämringen i det norrländska
jordbruket.
Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om
stödområdesindelningen. Det har gjorts
utredningar av olika slag; en för något år sedan som
aldrig togs upp i sammanhanget, eftersom man
skulle se över frågan ytterligare, och en senare om
en längre gående förändring av stödområdena.
Dess bättre har inte regeringen lagt något förslag i
enlighet med den senare utredningen. Från
centerpartiets sida yrkar vi att den tidigare
utredningens förslag om att flytta vissa socknar och
kommuner i Kopparbergs och Värmlands län nu
skall komma till stånd. Detta är frågor som vi i
riksdagen egentligen inte har möjlighet att bereda i
detalj. Det måste myndigheten göra. Det har
myndigheten gjort. När den stora förändringen inte
kom till stånd bör vi ta konsekvensen av detta och
genomföra den här förändringen som är bearbetad
tidigare i jordbruksnämnden.
Herr talman! Det är tråkigt att det inte har gått att
få ett större stöd för våra synpunkter i
jordbruksutskottet inför den här behandlingen. Jag
vet att det finns partier som t.o.m. har yrkat på
högre belopp än centerpartiets. Jag vill gärna
nämna att beloppet 128 milj.kr. är uträknat så att
man ändå förutsätter en 5-procentig nedgång i
produktionen under det kommande året. Det är
naturligtvis i strid med vad vi önskar och med vad
jag nyss har sagt om att vi inte skall tillåta någon
ytterligare nedgång. Men den hittills förda
politiken är av den karaktären att det inte går att
bromsa upp under den här perioden. Därför har vi
ansett att vi kan, liksom regeringen, räkna med att
det blir den här nedgången. Skulle den inte komma
till stånd, krävs det ett belopp som sannolikt är
ungefär 50 miljoner högre. Om det skulle behövas
får det väl också tillskjutas i så fall.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till de här
fyra reservationerna och i övrigt till hemställan i
utskottets betänkande.
Anf. 98 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! När man funderar litet grand kring
frågor rörande jordbruket i de norra delarna av
landet blir det ganska uppenbart att vi inte behöver
en jordbrukspolitik i det här landet. Vi behöver
flera sorters jordbrukspolitik, eftersom vi har helt
olika jordbruk med helt olika problem i skilda delar
av landet.
Medan vi i den stora diskussionen om jordbruket
talar om överproduktion och ibland också om för
hög användning av t.ex. handelsgödsel och
bekämpningsmedel som problem som måste
åtgärdas, är situationen en helt annan när det gäller
jordbruket inom det s.k. stödområdet. Där finns
det visserligen fortfarande många
jordbruksföretag, men de är små, mycket små, och
de är i stor utsträckning glesbygdsföretag. De har
inte den här omfattande användningen av
bekämpningsmedel och handelsgödsel som man
kanske har i de södra delarna av landet. De har en
helt annan situation och även delvis en annan
inriktning på vad man producerar. De är också i
mycket högre grad än jordbruken i de södra delarna
av landet av mycket stor betydelse för
infrastrukturen, skulle jag vilja påstå. De är det nu
tyvärr ganska grovmaskiga nät som håller
landsbygden levande.
De problem som man dras med är långa
transportvägar och långa avstånd, som också ger
högre kostnader i produktionen. Det har funnits,
åtminstone i ord, en stor enighet här i riksdagen om
att det är extra viktigt att bevara jordbruket inom
det s.k. stödområdet. Vi vill inte se någon
minskning av omfattningen i de här områdena,
snarare tvärtom. Vi skulle inte ha något emot en
ökning, eftersom de här regionerna inte ens är
självförsörjande när det gäller många viktiga
produkter från jordbruket.
Det finns uppenbarligen delade meningar om hur
samhällets stöd skall utformas för att kunna bidra
till att upprätthålla jordbruket i de här delarna av
landet. Den stödutformning som vi nu har grundar
sig på den tidigare jordbrukspolitik som vi hade för
hela landet. Det är ett system. Man behöver bara
läsa betänkandet och det underliggande materialet
för att se att det här stödet har fått ett oerhört
invecklat, svårhanterligt och svårbegripligt system.
Därför är det enligt min mening mycket bra att
utskottet nu säger att en arbetsgrupp skall se över
hur stödet i fortsättningen skall vara utformat. Man
kan ju hoppas att det kommer att bidra till att vi
slipper den här typen av diskussioner. Jag tror att
det beror på, här vill jag gärna instämma med Karl
Erik Olsson, att man lovar sådant som man sedan
inte kan hålla. De beror också på att det är svårt att
se igenom det här systemet och se hur det skall vara
utformat. Det är bra om vi slipper den här typen av
diskussioner, där vi skall sitta och nagelfara och
analysera meningar och försöka definiera vad vi
lade för innebörd i det ena eller det andra ordet och
vad detta betyder översatt i kronor och ören.
Om vi är överens i sak om att jordbruket i de här
delarna av landet måste bevaras och att situationen
dessutom är mycket hotfull, eftersom vi kan se en
fortsatt nedgång trots alla vackra ord och löften
från den här församlingen, borde det inte vara
intressant att sitta och vända och vrida på meningar
och hitta olika ord i den ena eller andra riktningen.
Det intressanta borde vara att vi sade: ''Hur skall vi
då bära oss åt för att uppnå det målet? Hur skall vi
göra för att se till att jordbruket kan vara kvar och
att vi kan ha kvar ett livaktigt jordbruk inom
stödområdet?'' Därför tror jag att det är bra om vi
kan hitta en konstruktion som är enklare.
Det finns också en lång rad andra skäl som gör det
nödvändigt att se över även formerna för stödet till
Norrlandsjordbruket, bl.a. den internationella
anpassningsprocess som vi nu befinner oss i. Det
gäller t.ex. GATT-förhandlingarna, som vi nu vet
inte kommer att leda till några särskilt snabba
resultat. Det gäller även anpassningen till EG, både
den kortsiktiga anpassning som har att göra med
det EES-avtal som diskuteras mycket intensivt nu,
och den nu allt tydligare ambitionen att Sverige
skall bli medlem i EG. Det har vi i vänsterpartiet
motsatt oss. Det är utan tvivel av största vikt i det
här sammanhanget att vi funderar över vad det
kommer att få för konsekvenser, särskilt för
jordbruket inom vårt stödområde. Någon sådan
analys har vi ännu inte sett till. Det är brådskande
nu, eftersom den här anpassningsprocessen
forceras fram. Den skall ske i så oerhört snabb takt.
Därför välkomnar vi den här arbetsgruppen. Vi
hade ju också i vår motion tagit upp krav om att den
skulle tillsättas.
Det finns en sak som däremot inte berörs i den här
propositionen. Det är frågan om de direktbidrag
som infördes i samband med att GATT-
diskussionerna var som mest aktuella och när man
trodde att de skulle leda till snabbt resultat. Då ville
regeringen gärna visa och leva upp till de ingångna
GATT-avtalen om att här inte skulle ske någon
utökning av prisstödet. Då konstruerades
direktbidragen som en nödlösning som vi i
vänsterpartiet var emot. Vi var emot den därför att
vi misstänkte att det skulle kunna bli en nödlösning
som vi fick dras med, och nu får vi dras med den.
Den är naturligtvis också av betydelse för
jordbruket inom stödområdet. När vi diskuterade
den här propositionen sades det ganska uttalat från
regeringen att vi naturligtvis skulle återkomma till
den här frågan i samband med diskussionen om
livsmedelspolitiken längre fram i vår. Eftersom vi
nu har fått den propositionen vet vi att det blev
ingenting av detta. Det kom ingen diskussion och
regeringen vill i varje fall inte ha någon diskussion
om direktbidragen i det sammanhanget heller.
Jag tycker att det är särskilt angeläget att tala om
direktbidragens utformning när det gäller
stödområdet. Jag skulle gärna vilja hänvisa till ett
citat från propositionen som finns i det här
betänkandet. Där står det: ''Enligt
jordbruksministern bör ett regionalpolitiskt
motiverat prisstöd, till en avgränsad del av landet
eller en begränsad produktion, kunna tillhöra den
kategori som inte omfattas av åtaganden om
neddragningar enligt GATT.''
Det tycker jag är någonting som kan vara värt att
tänka på när vi diskuterar direktbidragen. Mot
bakgrund av att vi inte vill ha någon minskad
produktion i de här delarna av landet finns det all
anledning att fundera över om vi, när det gäller den
delen av jordbrukspolitiken, kan få en utformning
som bättre gagnar ett bevarat och utvecklat
jordbruk inom stödområdet.
Inte heller lyckades utskottet den här gången fatta
något beslut om områdesindelningen. Vi har från
vänsterpartiets sida motionerat om samma förslag
som också centerpartiet har tagit upp, att den
förändring som jordbruksnämnden föreslog för
flera år sedan skall genomföras, vilket innebär att
en del områden i Bergslagen kommer att lyftas upp
i högre stödområdesgruppering. Vi tycker att det är
beklagligt, dels naturligtvis att det inte gjordes
första gången förslaget fördes fram, dels att det
ännu inte har skett.
Det kommer att dröja innan vi har fått klart för oss
hur vi vill att det regionalpolitiskt utformade stödet
skall se ut i framtiden, och det är beklagligt att de
områden som enligt den administrativa
genomgången uppenbarligen skulle flyttas upp inte
kommer att bli uppflyttade utan får ligga kvar i
lägre grupperingar.
Vi hade från vänsterpartiets sida motionerat om en
mycket högre uppräkning av stödet än den som
propositionen föreslog och den som också blev
utskottets beslut. Jag vill gärna säga här att den
enda anledningen till att jag inte har reserverat mig
till förmån för det yrkande som vi hade, som
uppgick till 170 milj.kr., var att jag inte ville riskera
den ändå ganska sköra majoritet som fanns i
utskottet för den höjning på 34 miljoner som trots
allt gjordes och som faktiskt är att föredra framför
en helt utebliven höjning.
Men självklart hade vi från vänsterpartiets sida
mycket mycket hellre sett en höjning som hade
varit större och som hade stått i någon samklang
med det som riksdagen förra året med sådan
självklarhet uttalade om det norrländska
jordbruket. Jag beklagar verkligen att vi inte i
utskottshanteringen kunde komma längre. Det är
naturligtvis en oerhört viktig ekonomisk fråga för
jordbruket i de här delarna av landet, men det är
någonting mycket mer än en ekonomisk fråga. Det
handlar också om att vi från riksdagens sida faktiskt
har gått ut och sagt: Ni behöver inte vara oroliga!
Vi garanterar er att det finns en total politisk
enighet och att vi skall stå upp för
Norrlandsjordbruket.
Sedan gör vi inte det. Vi bidrar verkligen till att
skapa ett misstroende mot politiker och mot politik
över huvud taget, som jag tycker är mycket mycket
oroväckande.
Jag vill med det, herr talman, säga att vi från
vänsterpartiets sida står bakom de reservationer
som vi har till betänkandet, men jag vill särskilt
yrka bifall till reservation nr 4.
Anf. 99 MARIANNE SAMUELSSON
(mp):
Herr talman! Häromdagen läste jag i en
Norrlandstidning att det var bara centerpartiet som
brydde sig om Norrlandsjordbruket, därför att man
hade kunnat konstatera att det var bara centern
som hade reserverat sig mot jordbruksutskottets
beslut angående Norrlandsstödet. Jag är av den
uppfattningen att hade vi andra gjort likadant som
centern, hade det inte blivit någon höjning av
bidraget över huvud taget. Man hade snarare
riskerat att stödet legat kvar på den nivå som
regeringen hade bestämt sig för.
Vi hade i vår motion yrkat på 130 miljoner utöver
regeringens förslag. Vi fick inte majoritet för detta.
34 miljoner kanske inte är speciellt mycket pengar,
men det är i alla fall mer än det som ursprungligen
föreslogs. Förhoppningsvis kan det innebära att det
tillförs en del optimism i Norrlandsjordbruket, så
att man där vågar och orkar jobba vidare.
Herr talman! Minns ni kampanjen ''Hela Sverige
skall leva'' för något år sedan? Då var det optimism
och arbetsglädje ute på landsbygden. Man intalade
sig hopp och förtröstan om att nu skulle man
verkligen kunna åstadkomma någonting. Idéerna
sprudlade och kreativiteten var stor. Men
fempartiuppgörelsen om livsmedelspolitiken som
träffades förra året har verkligen inte bidragit till att
kreativiteten och arbetslusten har fortsatt. Nu
pratar man, precis som Annika Åhnberg gjorde här
nyss, om problemen i stället för om möjligheterna.
Och visst har vi problem framför oss. Framför allt
har vi det på den landskapsvårdande sidan. Vi
kommer att få mängder med granskog, och vi
kommer inte att lämna över till kommande
generationer det öppna landskap och det
kulturlandskap som vi väl alla ser som en tillgång i
det här landet.
Miljöpartiet de grönas uppfattning var att vi i stället
borde ha utnyttjat möjligheten som vi hade att dra
ner på jordbruksproduktionen till ett mer
ekologiskt jordbruk. Då hade vi fått chansen att ha
kvar det öppna landskapet och också ha kvar den
beredskap som det faktiskt är att ha öppna
landskap med ordningsmöjligheter i krissituationer
och vid eventuella kommande ekologiska
katastrofer.
Det norrländska jordbruket är ur
landskapsvårdande synpunkt en enorm tillgång.
Det finns väl ingenstans man kan hitta sådana
underbart vackra bygder som man hittar i det
norrländska jordbruket, med en mångfald av
biologiskt liv som skiljer sig mycket från det som
finns i den södra delen av landet. Det är därför som
vi verkligen måste se till att satsa på att det
norrländska jordbruket kan leva vidare och få
resurser att jobba utan att bli utkonkurrerat av
importen.
Den nya idé som har kommit från regeringskansliet
om att sänka vårt gränsskydd i ett för jordbruket
väldigt instabilt läge uppfattar många aktiva
jordbrukare som ett hot och funderar naturligtvis
på att lägga av, nu när de verkligen behöver all
energi för att orka jobba vidare. En
konsekvensanalys av effekterna borde vi ha sett till
innan sådana här förslag kom.
Vi har i det här betänkandet i allmänhet nöjt oss
med att avge särskilda yttranden, men vi har en
reservation, nr 2, om fäbodbruket. Det är en ur
kultur- och arbetssynpunkt mycket intressant
bruksform, och vi borde på alla vis se till att den kan
leva vidare.
Anf. 100 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Marianne Samuelsson gjorde nu en
utvikning till den stora livsmedelspolitiska
förändring som riksdagen beslutade om förra året.
Jag vill gärna säga att jag delar inte hennes
uppfattning om hur det ser ut ute i landet. Det finns
väldigt mycket kreativitet, nytänkande och positiv
anda också ute bland bönderna. Jag tror att
Marianne Samuelsson har fallit offer litet grand för
bilden av bönderna som LRF älskar att måla upp,
den utrotningshotade arten med keps. Jag är inte så
säker på att man gör det svenska jordbruket eller
de svenska bönderna någon större tjänst genom att
ständigt måla upp överdrivna hotbilder.
Det är faktiskt så att det finns en framtid för det
svenska jordbruket. Det finns problem och
svårigheter, särskilt, skulle jag vilja säga, inom
stödområdet, eftersom det faktiskt inte utan
samhällets aktiva stöd kan leva kvar ett jordbruk i
de områdena av landet. Det är naturligtvis problem
och svårigheter, men de är inte oöverstigliga.
Det som är svårt i det här sammanhanget är den
politiska kortsiktigheten, att man går ut och lovar
stort för att i nästa sekund svika sina löften. Det är
det som skapar mycket stora problem, inte brist på
kreativitet eller företagsamhet bland de svenska
bönderna -- det vill jag absolut vända mig emot.
Jag vill gärna också säga att jag faktiskt tror att det
finns en framtid för jordbruket inom stödområdet.
Jag är övertygad om att vi kommer att kunna skapa
bättre former för det framtida samhällsstödet till
det norrländska jordbruket och jordbruket inom
övriga delar av stödområdet, så att vi slipper den
typen av krångliga och svårbegripliga diskussioner
och ständiga begreppsdefinitioner, som vi nu
tvingas hålla på med. Därför tycker jag trots allt att
det är bra med den arbetsgrupp som skall tillsättas.
Anf. 101 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Det var ju bra att jag fick Annika
Åhnberg att ändra uppfattning i frågan om
pessimism och optimism -- jag tyckte att Annika
talade om just problemen i sin inledning; hon
radade där upp en lång rad problem.
Visst finns det en stor oro, men det är klart att det
finns en arbetslust -- det har det alltid funnits på den
svenska landsbygden. Den finns fortfarande kvar,
men, som Annika sade, är det inte så enkelt när det
kommer motsägelsefulla direktiv och man inte vet
vad som skall gälla. Alla är väl medvetna om att
tolkningen av det beslut som riksdagen fattade inte
var så alldeles enkel.
Anf. 102 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande
JoU27 behandlas regeringens proposition
1990/91:99 om stödet till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige.
Utskottet har behandlat 50 motioner. De flesta
partier har ansträngt sig och kompromissat för att
nå en enig uppfattning om synen på
Norrlandsstödet, dock inte centerpartiet, som av
egoistiska eller andra skäl reserverat sig på några
viktiga punkter.
I reservation 1, Allmänna utgångspunkter för
stödet till jordbruket i norra Sverige, föreslår
centerpartiet att jordbruksproduktionen i norra
Sverige skall tillåtas öka och att ytterligare
minskningar av produktion och åkerareal inte skall
tillåtas.
Det särskilda prisstödet till norra Sverige infördes
1971 på förslag av den socialdemokratiska
regeringen.
Bakgrunden var bl.a. avfolkningen av Norrlands
inland. Denna process har fortsatt.
Produktionsnivån i norra Sverige har dock kunnat
upprätthållas. Men samtidigt har jordbruket i
inlandet och i glesbygder lagts ned.
Jordbruket har i stället koncentrerats till kusten och
de bättre jordbruksmarker som finns i anslutning
till större samhällen i inlandet. Merparten av stödet
har därför hamnat hos större producenter i
produktionsområden med de bästa naturliga
förutsättningarna.
Därför har vi i den nya politiken valt att kombinera
dagens särskilda prisstöd med andra riktade
åtgärder, vilka bättre når jordbruket i glesbygd och
inland och därmed stärker jordbruket i norra
Sverige.
En avstämning av merkostnader skall nu ske en
gång per år. För att upprätthålla lönsamheten i
jordbruket i norra Sverige undantar vi därmed i
princip den produktionsanpassning som följer av
den tidigare beslutade livsmedelspolitiska
reformen.
Jag vill erinra om att riksdagen i samband med det
livsmedelspolitiska beslutet, på förslag av
utskottet, beslutade om en uppföljning under två år
av det s.k. åtgärdsprogrammet för jordbruket i
norra Sverige. För detta ändamål anvisades 50
milj.kr. för budgetåret 1990/91. Nyligen beslutade
riksdagen om ytterligare 50 milj.kr. för budgetåret
1991/92.
I förra årets livsmedelspolitiska beslut höjdes ko-
bidraget med 600 milj.kr. utöver regeringens
förslag, vilket innebär att jordbruket inom
stödområdet får en ökning med ca 115 milj.kr.
Genom riksdagens beslut om regionspolitiken år
1990 tillkommer 100 milj.kr. i glesbygdsstöd, vilket
företrädesvis skall gå till jordbruket. Vi skall inte
heller glömma det ökade stödet till det öppna
landskapet. Här är Norrland naturligtvis ett viktigt
instrument.
Utskottsmajoriteten anser att dessa riktade
åtgärder också bidrar till en regional utjämning av
sysselsättning och välfärd och en bättre avvägning
mellan kustområdet och Norrlands inland. Med det
anförda yrkar jag avslag på centerns reservation nr
1, som i sig var mycket allmän.
I reservation 2 tar miljöpartiet upp frågan om ett
höjt NOLA-bidrag till fäbodbruket.
Under föregående riksmöte behandlade
kulturutskottet frågor om bevarandet av
fäbodbruket. Utskottet framhöll att fäbodkulturen
är en väsentlig del av vårt kulturarv. Som också
framgår av kulturutskottets betänkande har frågan
uppmärksammats av olika myndigheter och
organisationer.
Jag vill erinra om att vi i samband med beslutet om
livsmedelspolitiken höjde anslaget till NOLA-
stödet med 550 milj.kr. Utskottsmajoriteten är
därför inte i detta sammanhang beredd att föreslå
ett förhöjt NOLA-stöd. Jag yrkar avslag på
reservation nr 2.
I reservation 3 från centerpartiet och reservation 4
från vänsterpartiet föreslås ändringar i
stödområdesindelningen. Jordbruksministern har i
propositionen redovisat de kriterier som på förslag
av jordbruksnämnden bör utgöra utgångspunkt för
en framtida stödområdesindelning.
Utskottsmajoriteten har beträffande förslaget
ingen annan uppfattning än jordbruksministern.
Det främsta skälet är att vi bör avvakta
förhandlingarna inom GATT. Utfallet av dessa
förhandlingar kan ha en stor betydelse för den
framtida utformningen av stödet till norra Sverige.
Även en eventuell svensk EG-anslutning kommer
förmodligen att ändra förutsättningarna för
regionalpolitiskt motiverade stöd.
Den internationella utvecklingen bör enligt
utskottsmajoritetens mening avvaktas innan större
eller principiellt viktiga förändringar genomförs.
Vi förutsätter dock att regeringen vid lämplig
tidpunkt återkommer i frågan.
Med det anförda yrkar jag avslag på
reservationerna 3 och 4.
Herr talman! I reservationerna 5 och 6 tas frågor
upp om anslaget till stöd till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige samt
utgångspunkten för stödet efter budgetåret
1991/92.
När det gäller utgångspunkten för
kostnadstäckningsgraden hävdar centern ensidigt
att den skall utgå från 1989/90.
Övriga partier gör här en annan tolkning, nämligen
att lönsamheten inte tillåts sjunka nämnvärt under
nivån den 1 juni 1990, då vi med stort stöd
beslutade om den nya livsmedelspolitiken.
Utskottsmajoriteten ansluter sig till
jordbruksministerns förslag om att stödnivån
räknas upp med 7 %. Detta motsvarar
jordbruksnämndens förslag till ökning av
merkostnaderna under motsvarande tid.
När det gäller slopandet av tvåprissystem föreslår
jordbruksministern att en kompensation på 5 %
skall utgå, vilket motsvarar 34 milj.kr.
Utskottet anser dock att lönsamhetsförsämringen
till en del kan hänföras till tvåprissystemets
avskaffande och i sin helhet bör kompenseras. Som
kompensation för denna effekt föreslår utskottet
således en extra uppräkning av prisstödet för mjölk
med ytterligare 6,5 % till 68 milj.kr. Denna höjning
bör i sin helhet tillfalla mjölkproducenterna och
höja pristillägget på mjölk.
Detta innebär att utskottet förordar en uppräkning
av stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i
norra Sverige med 34 milj.kr. utöver regeringens
förslag på sammanlagt 839 milj.kr. Med detta
kraftiga stöd för jordbruket i norra Sverige torde
täckningsgraden höjas till upp emot 55 %. Vi har en
känsla av att stödet kommer att uppskattas i norra
Sverige. År 1982 var stödet till jordbruket i norra
Sverige ca 200 milj.kr. Vi har sedan dess höjt stödet
till i dag nära 900 milj.kr. Det är alltså en kraftig
förbättring av möjligheterna att bevara jordbruket
i norr. Jag yrkar härmed avslag på samtliga
reservationer.
I bl.a. två motioner, Jo130 från folkpartiet och
Jo132 från vänsterpartiet, föreslås att stödet till
jordbruksproduktionen i norra Sverige bör bli
föremål för en förutsättningslös och
genomgripande översyn. Översynen bör
genomföras av en arbetsgrupp med parlamentarisk
sammansättning. Utskottet tillstyrker motionerna
och föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen detta till känna.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan i jordbruksutskottets betänkande 27.
Anf. 103 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag är mycket
förvånad över Inge Carlssons sätt att börja sitt
anförande, med att misstänka att det skulle vara
egoism som drev centern till att kräva att vi skall
leva upp till det beslut vi tidigare har fattat. Jag
tycker att Inge Carlsson skall ta och fråga de
norrländska bönderna om det är egoism att se till
att de får den del av de medel som vi har sagt att vi
skall betala.
I anslutning till detta vill jag ta upp det som Inge
Carlsson sade om utgångspunkten för stödet. Hur
kan man ändra sig så, att man i fjol talade om att
stödet inte skulle sjunka nämnvärt under dagens
nivå och nu instämmer i propositionen, vilket
innebär att man skall rätta sig efter den nivå som är
aktuell när avregleringen börjar den 1 juli 1991?
Det här är alltså en helt annan utgångspunkt än den
vi beslutade om, och det är att förändra en
ståndpunkt och svika det beslut vi i riksdagen
tidigare har varit eniga om att fatta.
När det gäller frågan om de andra riktade stöden
har jag ingen annan uppfattning än Inge Carlsson.
Jag tror att vi är överens om att det är viktigt med
olika typer av stöd. Men dessa stöd ger inte
tillräckligt mycket pengar. Inge Carlsson nämner 50
miljoner plus 50 miljoner, och det behövs också.
Men det kompenserar ju inte ens den brist som
uppkommer i samband med dagens uppräkning.
Vi skall vidare vara väldigt försiktiga med att
blanda in den uppräkning av kobidraget som vi
gjorde förra året. Det direktstödet kan ha sina
fördelar, och det är differentierat på sitt sätt, men
det är i huvudsak en ersättning för sådant som
annars skulle ha varit en prisstegring. Det är en
prishöjning som vi avstår från under de pågående
GATT-förhandlingarna. Detta bör inte blandas in i
den här frågan. Naturligtvis tillkommer det när
man gör en totalkalkyl, men man skall hålla isär
dessa två saker ordentligt och inte skylla på detta
för att slippa göra någonting i dagsläget.
Stödet för ett öppet landskap är också bra, men det
räcker inte. Det fattas pengar, och man har gått
ifrån ställningstagandena från förra året. Detta
måste framför allt regeringspartiet och Inge
Carlsson stå till svars för.
Anf. 104 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Inge Carlsson har naturligtvis alldeles
rätt när han redovisar den kraftiga
kostnadsstegringen över statsbudgeten för
Norrlandsstödet. Jag tror också att vi alla inser att
det i det långa loppet kommer att bli mycket svårt
att på samma sätt som vi hittills har gjort
upprätthålla stödet till Norrlandsjordbruket och att
vi måste fundera över om det finns andra
tillvägagångssätt som vi också kan användas oss av
för att bevara och utveckla jordbruket i Norrland.
På så sätt kan vi slippa en situation där detta
jordbruk till slut till större delen blir beroende av
en finansiering över statsbudgeten. Det här är en
fråga vi skall diskutera i den grupp som skall
tillsättas, och det är en fråga som kräver en
långsiktig och ganska genomgripande diskussion
för att man skall komma till rätta med den.
Med tanke på att vi förra året i utskottet uttryckte
oss så som vi gjorde och med tanke på att
regeringen redan i propositionen fullkomligt klart
och tydligt redovisade vad man ansåg om
bevarandet av det norrländska jordbruket, måste
jag ställa frågan: Insåg socialdemokraterna inte då
att det skulle komma att handla om ganska mycket
pengar? Det gjorde åtminstone vi i vänsterpartiet.
Vi kunde inte veta att det skulle bli 150 eller 200
milj. kr., men vi insåg att det på kort sikt skulle
komma att kosta mycket pengar. Menade utskottet
allvar med vad man sade förra året, handlar det om
ganska stora summor. Jag kan inte förstå annat än
att socialdemokraterna antingen är usla på att
räkna eller att man faktiskt aldrig hade för avsikt att
leva upp till vad man sade i förra årets budget. Jag
vill gärna ha ett klargörande besked från Inge
Carlsson. Insåg ni inte att det skulle handla om ett
belopp i den här storleksordningen, eller hur kan
det komma sig att man efter att ha gjort sådana
uttalanden kommer tillbaka med en finansiering på
en helt annan nivå?
Jag håller gärna med om att vi har börjat att försöka
hitta andra sätt att utveckla jordbruket inom
stödområdet. Men om Inge Carlsson när han talar
om det öppna landskapet tänker på de medel som
vi har avsatt för landskapsvård vill jag påpeka att
avsikten med de medlen ju faktiskt var att de
framför allt skulle gå till jordbruk i skogs- och
mellanbygder utanför stödområdet, eftersom dessa
delar av landet, som även de är eftersatta när det
gäller jordbruket och har svåra
produktionsbetingelser, inte har några
stödområdespengar. Det är alltså inte riktigt
korrekt att i det här sammanhanget -- om det nu var
de pengarna som avsågs -- tala om bidragen till
landskapsvård såsom avsedda för jordbruket inom
stödområdet. Så har vi inte tidigare diskuterat kring
livsmedelspolitiken.
Anf. 105 INGE CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg undrar om vi är
överraskade över att vi nu får ge så mycket som
12 % i stöd. Nej, vi är naturligtvis inte överraskade.
Men jag vill ändå påpeka att vi, efter det att vi har
infört det här stödet, mycket kraftigt har höjt
ersättningen till jordbruket i norra Sverige. Stödet
är nu nästan uppe i 1 miljard kronor. Detta sker i en
situation när många andra jordbrukare i detta långa
land har det mycket besvärligt med omställningar
och också får lov att lägga ned verksamhet. Jag
tycker faktiskt att vi socialdemokrater i allra högsta
grad har värnat om jordbruksstödet i norra Sverige.
Till Karl Erik Olsson vill jag bara säga att ni har en
annan, ensidig tolkning i fråga om när tidpunkten
skall inträffa. I den frågan är alla andra partier
enhälligt ense, så den här situationen kommer väl
att kvarstå även efter dagens debatt. Jag hoppas att
vi genom den utredning som nu skall tillsättas skall
komma till rätta med att vi varje år måste höja
anslagen till Norrlandsstödet. Då kanske vi slipper
den här litet konstiga debatten och centerns
ställningstagande.
Anf. 106 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! En felaktighet blir inte bättre för att
det är många om den. Jag kan gärna inbegripa
övriga partier som ställer upp på den här märkliga
tolkningen av vad man skall relatera uppräkningen
till. I det förra beslutet 1990 talades om att inte
nämnvärt sjunka under dagens nivå. Det kan
rimligen inte har förespeglat riksdagens ledamöter
i fjol att dagens nivå, dvs. den 9 juni när beslutet
fattades i kammaren, skulle vara den 1 juli 1991.
Det kan jag aldrig tänka mig. Hur ensam jag än
skulle bli om ett sådant påstående hävdar jag, att
säger man i dag så är det i dag och inte om ett år.
Det vore intressant att få Inge Carlssons förklaring
till att det skulle vara ett slags egoism att tillse att
avlägsna delar i landet får sin beskärda del av vår
välfärd. Om det hade varit norrlänningar som
debatterat här, då skulle man kanske tro att det var
det Inge Carlsson anspelade på. Men det kan det ju
inte vara. Av någon anledning som jag inte känner
till så deltar glädjande nog inga norrlänningar i
debatten. Vi försöker ändå reda ut problemen. Hur
i all sin dar kan det vara egoistiskt att säga att vi
skall leva upp till ett beslut som vi tidigare har varit
överens om? Det är väl rimligt att politiker står för
vad de har sagt.
Anf. 107 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag anser att det är uppenbart att
beslutet avsåg den tidpunkt då det fattades, dvs. i
juni förra året. Vi kunde då inte gärna tänka oss in
i framtiden. I den meningen delar jag Karl Erik
Olssons uppfattning om beslutets innebörd.
Däremot är min tolkning att till de uppgifterna för
arbetsgruppen som skall se över stödets utformning
hör också en förutsättningslös diskussion även om
nivåerna. I sina överväganden har inte utskottet
sagt att det framtida stödet för all evighet skall
baseras på en formulering som vi gjorde 1990. Jag
tror det är olyckligt om vi låser oss fast i den sortens
definitionsmässiga problem. Om vi är överens om
att ha ett bevarat och utvecklat jordbruk inom det
s.k. stödområdet måste det viktiga vara att hitta de
förmodligen olika metoder som vi måste använda
för att uppnå det målet. Det vore betydligt mer
konstruktivt att föra en diskussion därom än att älta
begreppsdefintioner fram och tillbaka.
Anf. 108 INGE CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer gärna med det synsätt
som Annika Åhnberg här för fram. Självklart går
det inte bara att tillskjuta alltmer pengar för att
komma till rätta med problemen uppe i Norrland. I
reservation 1 hävdar centerpartiet att man i nuläget
skall tillåta produktionen att öka. Givetvis reagerar
många bönder i södra Sverige mot ett sådant
uttalande.
Ni säger också att det skall vara förbjudet att lägga
ned ytterligare produktion och åkermark i
Norrland. Det är ett ganska fränt uttalande. Jag
trodde faktiskt att ni tillsammans med oss övriga
ville göra allt för att inom ramen för den nya
politiken direkt stödja jordbrukarna i inlandet och
i den verkliga glesbygden i Norrland. Men vi kan
inte sträcka oss så långt som att förbjuda enskilda
bönder att lägga ned sin produktion eller åkermark.
Här finns en liten skillnad i synsättet mellan
centerpartiet och övriga partier.
Anf. 109 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande 27
behandlas frågan om stödet till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige. Självfallet är
det en mycket viktig fråga med stor regionalpolitisk
betydelse.
Genom betänkandets förslag kompenseras det
norrländska jordbruket för den
lönsamhetsförsämring inom mjölkproduktionen
som kan hänföras till tvåprissystemets avskaffande.
Uppräkningen av prisstödet för mjölk sker med 68
milj.kr., vilket innebär ett nivåpåslag med 34
milj.kr. utöver regeringens förslag. Tillskottet
grundas på ett moderat initiativ i utskottet.
Vidare föreslås att stödet till jordbruket i norra
Sverige skall bli föremål för behandling i en
parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp. Det är
synnerligen välbefogat att utreda frågan. Vi hoppas
att översynen skall genomföras med det snaraste.
Vidare hoppas vi att hela problemkomplexet
behandlas på ett genomgripande sätt och givetvis
förutsättningslöst.
Herr talman! Målen i den nya livsmedelspolitiken
och dess effekter på det norrländska jordbruket och
livsmedelsproduktionen är att bidra till regional
utjämning och bibehållen sysselsättning. Det
livsmedelspolitiska beslutet innebär också en
skärpning av den regionalpolitiska profilen i
livsmedelspolitiken. Stödet till jordbruket
kanaliseras nu i större utsträckning än tidigare till
norra Sverige och dess glesbygder.
Prisstödets konstruktion bibehålles i huvudsak. En
gång per år avser man att göra en avstämning vad
beträffar merkostnaderna. Därmed undantas i
princip norra Sverige från den
produktionsanpassning som följer av den
livsmedelspolitiska reformen.
Den svåra process som anpassningen till
produktionsbalans och nya förutsättningar medför
känns därmed svårare i sydligare delar av landet.
Självfallet kommer dock den prispress som
anpassningen nu innebär för producenter söderut
även att bli kännbar norröver. Jag vill dock mycket
noga poängtera nödvändigheten av att
produktionsbalans skall kunna uppnås. Annars blir
situationen ännu värre. Ett misslyckande härvidlag
kan få katastrofala effekter för jordbruk och
livsmedelsproduktion i hela landet.
Norrlandsstödet har under de senaste fem åren
ökat kraftigt. Det är en följd av inflation och stora
kostnadsökningar. Inom något år kommer av allt
att döma miljarden att passeras.
Med hänsyn till den turbulens som just nu råder
genom påfrestningarna i samband med
omställningen av jordbruket är risken stor för
ökade motsättningar och ifrågasättanden av
nuvarande system och pågående utveckling. Det
finns faktiskt många, såväl i bondekåren som bland
den övriga allmänheten, som inte accepterar det
faktum att delar av södra Sveriges bästa och mest
produktiva jordbruksarealer dras ur produktion
samtidigt som stödet till sämre lottade områden i
landet ökar. Självfallet är detta ett problem. Vi
måste undvika motsättningar och på ett sakligt och
ansvarsfullt sätt försöka lösa frågan om
Norrlandsstödet också i framtiden.
Vi moderater har i dagens läge inte kunnat gå
längre än det påslag om 34 milj.kr. utöver
regeringens förslag som vi fått igenom i utskottet.
Med hänsyn till pågående GATT-förhandlingar om
avveckling av handelshinder och stöd inom
livsmedelsproduktionen samt kommande EG-
inträde är det mycket angeläget att vi får till stånd
den översyn som jag inledningsvis nämnde och
därmed också en utvärdering av nuvarande stöd till
Norrland.
Vi måste söka lösningar som är hållbara på längre
sikt, och därför är den översyn som utskottet
förordar bra. Det är mycket viktigt att se
verkligheten som den är. Jag är trots allt
förhoppningsfull inför framtiden. Vi vet att stora
områden med sämre produktionsförutsättningar
också finns inom EG samt att regionalpolitiska stöd
också där är en verklighet.
Vi moderater är och kommer att vara mycket
angelägna om att med all kraft försöka arbeta för
att svenskt jordbruk, såväl i de bättre områdena
som i de sämre lottade, skall få verka på så lika
villkor som möjligt också i ett kommande Europa.
I den kommande översynen måste man också söka
eftersträva en harmonisering mellan Sverige och
Europa så långt som möjligt. Nuvarande stöd i EG
har en annan uppbyggnad än hos oss. Den frågan
kommer av allt att döma att tas upp i översynen när
man arbetar för framtida lösningar.
Dagens beslut fattas mot bakgrund av mycket
besvärliga ekonomiska realiteter i landet. Det är
inte utan att man ibland har en känsla av -- det är
inte första gången -- att det är fråga om att bjuda
över varandra för att ligga bäst till i opinionen i
dessa områden med sämre förutsättningar. Det
tycker jag är djupt beklagligt och vill därför vädja
till alla ansvariga politiker att framöver verkligen
försöka att gemensamt samt på ett realistiskt,
sakligt och balanserat sätt lösa dessa problem. Jag
tror att alla vet vad jag menar. Att knipa billiga
poäng på att bjuda över varandra är bara negativt
för saken.
Vi moderater har, som jag sade, inte kunnat gå
längre än vad vi har gjort. Vår ambition för
framtiden är verkligen att skapa de förutsättningar
som är nödvändiga för en livsmedelsproduktion
också i Norrland.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
föreliggande betänkande.
Anf. 110 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson inledde sitt
anförande med att säga att det område som vi nu
diskuterar var mycket viktigt. Detta hans uttalande
gläder mig, men det är vackra ord som tyvärr inte
har någon större täckning i den moderata politiken
på detta område. Det är litet väl magstarkt att höra
en moderat politiker säga att den lilla höjning som
vi ändå åstadkom skedde tack vare moderaterna.
Om man skall vara ärlig, och det sade också
jordbruksutskottets ordförande tidigare i dag att
man skall vara, så är sanningen den att
moderaterna utgör en bromsklots. Det är inte tack
vare utan på grund av moderata samlingspartiets
agerande som vi bara fick den här nivån på
höjningen. Detta Ingvar Erikssons påstående kan
inte få stå oemotsagt.
Det vore faktiskt intressant att få veta -- även om
jag i praktiken hoppas få slippa veta det -- vilken
typ av jordbrukspolitik en eventuell borgerlig
regering vill föra i förhållande till stödområdet.
Spännvidden är oerhört stor mellan de
centerpartistiska förslagen och de obefintliga
moderata förslagen på detta område.
Jag tycker att Ingvar Eriksson är naiv när han
utmålar en gyllene framtid i och med EG-
anslutningen. Men man måste kanske vara naiv för
att kunna vara moderat. Ingvar Eriksson tycks tro
att Sverige vid ett medlemskap i EG, för vårt
regionalpolitiskt betingade jordbruk skall få del av
den jordbrukspolitik som man för inom EG. Ingvar
Eriksson måste veta att det är nonsens av flera skäl.
Jordbrukspolitiken inom EG är faktiskt också
stadd i förändring. Den är för kostsam, för
omfattande och alltför betungande. Det är inte
heller någon självklarhet att vi vid ett medlemskap
i EG också kommer att omfattas av EGs
jordbrukspolitik rakt av. Så kommer det
naturligtvis inte att bli, utan det handlar om
särskilda anpassningsvillkor för varje land som
söker sig till EG. Det är inte alls säkert, utan
snarare ganska troligt att vi inte för vårt
regionalpolitiskt betingade stöd skulle kunna vänta
oss särskilt mycket tillskott från EG. Vi skulle
snarare få vara med -- vilket i ett större perspektiv
i och för sig kan vara riktigt -- och bidra till de delar
av jordbruket i Europa som har ännu sämre
betingelser.
Anf. 111 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson säger att vi skall föra
en realistisk och saklig debatt och inte knipa billiga
poäng. Jag är lika förvånad och nästan upprörd
över att höra Ingvar Eriksson säga, liksom tidigare
Inge Karlsson, att det skulle vara något slags billiga
poäng att stå för vad man har sagt. Om det är så
lever vi i en ganska dålig miljö.
Om det finns förslag till höjningar i olika
sammanhang blir det alltid de moderata förslagen
som vinner, eftersom de alltid är lägst. Därför blir
det så i det här fallet också. Det känner vi till från
många sådana här överläggningar, åtminstone i vårt
utskott.
Jag delar Ingvar Erikssons uppfattning på en punkt,
nämligen att vi skall förebygga motsättningar
mellan olika delar av landet, mellan olika
yrkesgrupper samt inom en yrkesgrupp. Men då
skall man nog, Ingvar Eriksson, vara
utomordentligt försiktig med att ta till argumentet
att det skulle vara nödvändigheten av att bruka den
bättre jorden i södra Sverige som skulle få lov att
motivera fortsatt nedläggning i norr, där det
kvarvarande jordbruket betyder så mycket.
Dessutom är det så -- vilket jag ständigt tjatar om,
här och på andra håll i landet -- att det inte handlar
om att ta mark ur produktionen. I södra Sverige
handlar det om att ställa om jordbruket från en
förlustbringande överskottsproduktion framför allt
av spannmål till en produktion av andra
nödvändiga och viktiga råvaror. Vi är på god väg att
kunna göra det. Det är inte att jämställa med
nedläggning.
Anf. 112 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Först säger Annika Åhnberg att vi
moderater är en bromskloss, och sedan har hon en
lång utläggning om vår positiva inställning till EG.
Karl Erik Olsson säger att vi alltid hamnar på det
lägsta förslaget och att det är moderaterna som
lägger fram det. Det är då faktiskt en välsignelse,
herr talman, att det finns ett parti som lägger fram
förslag som är sådana att man kan samlas kring
dem. Det måste vara en fördel i den
parlamentariska situation vi befinner oss i. Jag
skäms verkligen inte för att moderaterna står för
realistiska förslag som vi kan samlas kring i en svår
ekonomisk situation. Att vi kallas för en
bromskloss tar jag inte så hårt i det sammanhanget.
När det gäller vår syn på Norrlands framtid är det
uppenbart att vi för en politik som syftar till att lösa
den ekonomiska krisen, att sätta fart på
näringslivet, att få hjulen att rulla och att skapa
ekonomiska förutsättningar som är starkare, även
för Norrland. Detta är vår strategi. Vi väljer inte
bidragslinjen i princip, utan vi väljer en annan linje
som skapar naturliga förutsättningar för ett
blomstrande näringsliv. Det gäller också i hög grad
jord- och skogsbruket.
Karl Erik Olsson sade att jag hade uttalat mig om
motsättningarna mellan södra och norra Sverige.
Jag sade att man tar areal ur produktion,
likvsmedelsproduktion. Jag har samma uppfattning
som Karl Erik Olsson. Vi upplever dock nu en
debatt och ett debattklimat i landet som är sådant
att det är mycket stor risk för att man skapar
motsättningar mellan norr och söder när man
tvingas ta den mest produktiva marken ur
produktion. Det är ett faktum. Det kan inte ens
Karl Erik Olsson komma ifrån som själv är från
Sydsverige. Vi upplever detta. Men jag har också
poängterat vikten av att undvika dessa
motsättningar. Vi har kunnat göra det hittills, och
vi måste kunna göra det framöver. Det är skälet till
att jag har argumenterat som jag har gjort.
Anf. 113 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Förutsättningarna för en omställning
till alternativ produktion är faktiskt oerhört mycket
större i södra Sverige och kan säkert komma att
gynna det sydsvenska jordbruket på sikt. I norra
Sverige är odlingsbetingelserna av den arten att
man är ganska bunden till vallproduktion och
djurproduktion. Då skall man också kunna ha rätt
att bibehålla den produktionen. Det finns ingen
anledning att köra ned det under den närmast
förestående tiden.
Anf. 114 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson säger att han inte
skäms över moderaternas ekonomiska politik. Det
tycker jag i och för sig att han borde göra. Det
intressanta i det här sammanhanget -- när vi
egentligen diskuterar Norrlandsjordbruket och inte
EG -- är att av Ingvar Erikssons repliker och
tidigare inlägg kan man förstå att moderata
samlingspartiet menar att läget för
Norrlandsjordbruket är ganska gott och att det inte
behövs några större kompensationer. Det var också
med viss möda man kunde få moderaterna att inse
att det ens behövdes den lilla kompensation som
det blev fråga om.
Jag kan bara än en gång konstatera att för dem som
försöker bedriva jordbruk inom stödområdet finns
det all anledning att med oro lyssna till dessa ord
och fundera över vad de kan komma att innebära
för Norrlandsjordbruket i framtiden.
Anf. 115 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller förutsättningarna för
omställningen delar jag Karl Erik Olssons
uppfattning. Självfallet är det så. Karl Erik Olsson
säger att man i norra Sverige i huvudsak är bunden
till vallproduktion och produktion av mjölk. Jag
delar även den uppfattningen. Vi har definitivt
ingen ambition att köra ned det norrländska
jordbruket. Vi menar tvärtom att vi skall försöka
bibehålla den produktionsnivå som finns. Det är
emellertid många faktorer som påverkar detta uppe
i norr, och det vet Karl Erik Olsson lika väl som jag.
Det gäller generationsskiften, isolering och annat.
Det är stora svårigheter att upprätthålla samma
produktionsnivå som har funnits tidigare. Jag anser
dock att man inte kan köpa den produktionen, utan
här måste man försöka.
Vi hoppas verkligen -- jag vill lägga mycket tyngd i
de orden -- att den översyn som nu skall göras tar
detta på allvar så att vi kan få ett system som
långsiktigt kan klara detta. Det är inga små
summor, Annika Åhnberg, som satsas på Norrland.
Vi har varit eniga om att öka detta i takt med
inflationen under mycket lång tid. Vi befinner oss
dock i dag i en mycket allvarlig ekonomisk
situation, och från vår sida har vi i dagens läge inte
kunnat få fram mera pengar. Men vi är beredda att
komma tillbaka. I ett klimat när vi har fått en
översyn till stånd är vi också beredda att diskutera
vidare.
Anf. 116 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 117 BENGT ROSÉN (fp):
Herr talman! Det råder, som framgått av debatten
här, en bred politisk enighet om att vi skall bevara
jordbruket i norra Sverige.
Det har stor betydelse för levande landsbygder
eftersom jordbruket utgör basen för
sysselsättningen. Finns denna bas så finns möjlighet
för annan sysselsättning och därmed bosättning.
Norrlandsjordbruket har vidare en speciell
betydelse ur försvars- och beredskapssynpunkt. Att
försörjningsberedskapen stärks om vi har jordbruk
och förädlingsindustri över hela landet har bl.a.
kärnkraftsolyckan i Tjernobyl gett oss ökade
insikter om.
Riksdagsbeslutet den 9 juni 1990 innebär att
jordbruket under en femårig omställningsperiod
skall avregleras och anpassas till den svenska
marknaden. Detta medför bl.a. att
spannmålsproduktionen måste minskas med ca
30 % och mjölkproduktionen med ca 15 %.
I beslutet om den nya jordbrukspolitiken slås dock
fast att produktionsneddragningarna inte skall
omfatta jordbruket inom stödområdet. Även
riksdagsbeslutet 1988 om att avskaffa
tvåprissystemet för mjölk från den 1 juli 1989
förutskickar att producenterna i norr skall hållas
skadeslösa. Om producentpriset inom stödområdet
skulle sjunka skall kompensation utgå.
Statens jordbruksnämnd har gjort beräkningar som
visar att tvåprissystemets avskaffande har påverkat
avräkningspriset för mjölk inom stödområdet.
Jordbruksutskottet ger nu full kompensation härför
och dessutom ca 7 % uppräkning av
Norrlandsstödet med hänsyn till
kostnadsutvecklingen.
Vi har från folkpartiet liberalerna pekat på att det
nu är nödvändigt att göra en grundlig översyn av
Norrlandsstödet.
Tidigare har Norrlandsstödet fastställts genom att
utvecklingen för s.k. typjordbruk i norr jämförts
med motsvarande i mellersta Sverige. Detta system
är inte tillämpligt i framtiden. Eftersom
produktionen skall reduceras i övriga landet och
prissättningen kommer att släppas fri i en
överskottssituation förväntas producentpriserna
sjunka innan balans uppstår. Statens
jordbruksnämnd har föreslagit att justeringarna av
prisstödet i norr i framtiden skall bygga på statistik
för kostnadsutvecklingen inom stödområdet. Det
finns anledning att utvärdera detta förslag.
Vi har alla kunnat notera hur Norrlandsstödet rusat
i höjden från att i mitten av 1980-talet ha legat en
bit över 300 miljoner per år till att nu närma sig
miljardstrecket. Man måste mot denna bakgrund
ställa sig frågan om nuvarande utformning av stödet
är det rätta för att på ett så effektivt sätt som möjligt
främja utvecklingen av det norrländska jordbruket.
Vi vet att stödet har inbjudit till manipulationer. Ett
flertal fall har upptäckts där djur från södra Sverige
via bulvaner levererats till Norrlandsslakterier för
att man skall få del av prisstödet.
Varje år förekommer också olika uppvaktningar
när det gäller områdesgränserna för de olika
stödklasserna. Helt naturligt hamnar alltid
lantbrukare på fel sida om en gräns, och då upplevs
den som orättvis.
Med tanke på den internationella utveckling som är
på gång kan vi förvänta invändningar mot
nuvarande stödform som är uppbyggt som ett
tillägg till producentpriserna. När man inom GATT
och andra internationella organ diskuterat
neddragningen av stöd och handelshinder på
livsmedelsområdet har man poängterat att i första
hand bör olika former av prisstöd avlägsnas. De
stödformer som skall finnas kvar bör utgöras av
direkt inkomststöd eller arealstöd.
Herr talman! Det är alltid lättare att kritisera ett
befintligt system än att komma med konstruktiva
förslag till förändringar. Vi har från folkpartiet
liberalernas sida ej heller något färdigt alternativ
utan har föreslagit att en parlamentarisk
arbetsgrupp tillsätts med uppgift att
förutsättningslöst utreda nuvarande system och
komma med förslag om vårt framtida system.
Vänsterpartiet har i sin motion haft samma yrkande
och jordbruksutskottet har ställt sig bakom detta
förslag som vi uppfattar som mycket positivt.
Anf. 118 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Förra året fattade vi här i riksdagen
med stor majoritet ett beslut om en ny
jordbrukspolitik. Beslutet innebar att det skulle ske
en omställning av viss areal till annat än
livsmedelsproduktion. Bl.a. skulle man kunna
försöka koppla omställningen av jordbruket till
energipolitiken, för att på så sätt använda en del av
åkerarealen för energiproduktion.
Det rådde också en stor samsyn hos fem av de sex
partier om detta här i riksdagen. Det var bra att det
var en så stor uppslutning kring jordbrukspolitiken.
Jordbruket är en långsiktig näring och behöver
därför också långsiktiga och fasta spelregler.
I beslutet skrevs också in riktlinjer för jordbruket i
norra Sverige. Av beslutet framgår att
Norrlandsjordbruket inte skall ingå i
produktionsanpassningen utan så att säga leva ett
eget liv.
Lönsamheten skall enligt beslutet inte heller tillåtas
att försämras i någon nämnvärd grad, utan det
samlade stödet till jordbruket i norra Sverige skall
ge näringen en ökad lönsamhet som ger dess
utövare framtidstro.
Skrivningen i fjolårets utskottsbetänkande är
mycket bra. Men trots dessa vackra ord har
lönsamheten minskat ganska kraftigt. Vid
tidpunkten för beräkningen av lönsamheten hade
Norrlandsjordbruket en kostnadstäckningsgrad på
ca 57 %. Därefter har lönsamheten fram till i dag
sjunkit till ca 47 %. Detta är en kraftig försämring
av lönsamheten för både mjölk och kött. Därför
borde det nu bli en uppjustering som stämde
överens med fjolårets riksdagsbeslut.
Så har dock inte blivit fallet. Uppjusteringen av
t.ex. mjölkpriset medför inte att priset kommer upp
till långt när den nivå som priset hade vid den
tidigare tidpunkten för lönsamhetsberäkningen.
Därtill kommer alla prishöjningar som förekommit
under den här tiden. Så oavsett vilka grunder man
använder för att beräkna lönsamheten, är det lätt
att konstatera att priset på kött och mjölk har
sjunkit kraftigt under de senaste två åren.
Detta har i sin tur lett till att många brukare har
slutat under dessa år, och detta är allvarligt. Med
tanke på den starkt utglesade produktionen i stora
delar av norra Sverige är det viktigt att bibehålla
och kanske även utöka produktionen i dessa delar
av landet. Det är faktiskt på vissa ställen så glest
mellan gårdarna att det är risk för att mjölklinjerna
försvinner. Därför måste det nu ske någonting
snabbt för att förbättra möjligheterna för
jordbruket i norra Sverige. Jordbruket utgör det
norrländska näringslivets ryggrad, eftersom jord-
och skogsbruket i stora delar av den norrländska
landsbygden är den enda näringen. Därför har
jordbruket också en stor regionalpolitisk betydelse.
Vi har ju under de senaste åren ofta talat om en
öppen och levande landsbygd. Om ytterligare
brukare slutar, riskerar stora delar av åkermarken
inom Norrlandsjordbruket att förbuskas eller
planteras igen. Detta får stora följder för hela vårt
kulturlandskap. Inte minst för turistnäringen är det
väsentligt att vi kan behålla vårt vackra och fina
landskap. Därför behövs de medel som centern
yrkar på i reservation nr 5.
Även frågan om stödområdena har diskuterats i
denna debatt.
I uppdraget till jordbruksnämnden ingick även att
det skulle ske en översyn av stödområdesgränserna
och prisstödets konstruktion. Regeringen har valt
att inte föreslå några ändringar av
stödesområdesgränserna, bl.a. därför att man vill
avvakta den internationella utvecklingen. Det sägs
i propositionen att en eventuell svensk EG-
anslutning kan komma att ändra förutsättningarna
för ett regionalpolitiskt motiverat stöd. En
justering av stödområdesgränserna som är
beroende av olika inre och yttre betingelser kan
knappast vara ett hinder i våra internationella
förhandlingar.
Nu förutsätter utskottet att regeringen vid lämplig
tidpunkt skall återkomma med en redovisning på
nödvändiga justeringar. Det kommer nu också att
ske ytterligare översyn av stödområdena i denna
fråga. Det hade dock varit motiverat att omgående
flytta upp Sunne, Munkfors, Filipstad, Forshaga
och Kil samt Älvbacka och Nyeds församlingar i
Karlstads kommun till ett högre stödområde. Men
det vill utskottsmajoriteten inte göra.
Det hade egentligen funnits anledning att föra upp
många fler kommuner i detta område, och det
kommer förhoppningsvis att ske genom denna
utredning och ske snabbt. Utglesningen av brukare
är stor i dessa områden. Görs det ingenting snart,
riskerar vi att få en snabb utslagning av bönder.
Många brukare är äldre och kommer att sluta inom
de närmaste åren. De yngre har i dag med
nuvarande ekonomiska förutsättningar svårt att
klara av en etablering. De avstår därför ofta och
väljer att göra någonting annat i stället. Vi måste
därför se till att vi får en nyrekrytering till näringen.
Vill vi att hela Sverige skall leva, är det väsentligt
att vi kan ha ett jordbruk i hela landet. Detta är
nödvändigt av många olika orsaker -- dels av
beredskapsskäl, dels för produktion av livsmedel av
god kvalitet, dels av sysselsättningsskäl, dels för
bibehållande av vårt fina, öppna landskap. Det är
över huvud taget nödvändigt för att vi skall ha en
levande landsbygd, där tillräckligt många
människor kan bo och leva.
Herr talman! Jag skall inte ytterligare förlänga
debatten utan inskränker mig till att med detta
instämma i det som framförts i de reservationer till
detta betänkande som centern står bakom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Bostadsutskottets betänkande BoU16
Mom. 1 (inkomstgränsen och den övre
bostadskostnadsgränsen m.m. avseende
bostadsbidrag till barnfamiljer)
Utskottet hemställan bifölls med 236 röster mot
56 för reservation 1 av Knut Billing m.fl.
Mom. 2 (nedre bostadskostnadsgränsen)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot
17 för reservation 3 av Jan Strömdahl. 30 ledamöter
avstod från att rösta.
Mom. 3 (bostadsbidrag vid skilsmässa)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot
50 för reservation 4 av Ange Hansson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.
Mom. 6 (bostadsbidrag till ungdomar utan barn)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot
48 för reservation 8 av Agne Hansson och Birger
Andersson. 51 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (bidragsandelen avseende vissa hushåll
utan barn m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot
16 för reservation 11 av Jan Strömdahl. 50
ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU27
Mom. 1 (allmänna utgångspunkter för stödet till
jordbruket i norra Sverige)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 31
för reservation 1 av Karl Erik Olsson och Karin
Starrin. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (ändringar i stödområdesindelningen)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot dels
reservation 3 av Karl Erik Olsson och Karin
Starrin, dels reservation 4 av Annika Åhnberg --
bifölls med acklamation.
Mom. 14 (anslaget Stöd till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 33
för reservation 5 av Karl Erik Olsson och Karin
Starrin. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 17 (utgångspunkter för stödet efter
budgetåret 1991/92)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 6 av Karl Erik Olsson och Karin
Starrin -- bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut om uppskjuten votering av
kvällsärenden
På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att de ärenden som hann debatteras
färdigt under återstoden av dagens sammanträde
skulle företas till avgörande i ett sammanhang i
början av morgondagens arbetsplenum.
14 § Tioöresmyntet m.m.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU23 Tioöresmyntet m.m. (förs.
1990/91:14).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
15 § Utveckling av offentlig sektor
Föredrogs
finansutskottets betänkande 1990/91:FiU25
Utveckling av offentlig sektor (prop. 1990/91:100
delvis).
Anf. 119 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Till finansutskottets betänkande 25
om utveckling av den offentliga sektorn finns fogat
en gemensam borgerlig reservation, som på ett
utmärkt sätt sammanfattar vår syn på den offentliga
sektorn och dess utveckling och förändring. Jag
yrkar därför bifall till reservationen, och jag
kommer att begära rösträkning på den i morgon.
Herr talman! Varje valår kommer
socialdemokraterna med förslag om utveckling
eller förnyelse av den offentliga sektorn. Det har
kostat åtminstone en civilminister taburetten, och
när man har tagit del av det material som har
presenterats först i samband med
budgetpropositionen och nu till
kompletteringspropositionen, finns det en
utomordentligt stor risk att samma sak kommer att
upprepas även den här gången.
Visserligen har man konkretiserat sig i så måtto att
man nu talar om en tioprocentig minskning av den
statliga administrationen, och det förslag som
presenterades i samband med
kompletteringspropositionen har rubriken
Omställning och minskning av den statliga
administrationen.
Däremot talas det mycket litet om en förnyelse av
den offentliga sektorn. Det tycker jag är beklagligt,
men också symtomatiskt för den
socialdemokratiska politiken på det här området.
Man har byggt upp en stor offentlig sektor, den i
förhållande till folkmängden största i västvärlden.
Ändå klarar den på många håll inte av sina
uppgifter och fungerar -- som vi alla vet -- allt
sämre. För att finansiera utbyggnaden av den stora
offentliga sektorn har skattetrycket stegvis höjts till
det i särklass högsta i västvärlden.
Resultatet har blivit kraftiga
marginalskatteeffekter, som innebär att det lönar
sig dåligt att arbeta. Sveriges ekonomi utvecklas nu
allt långsammare jämfört med våra
konkurrentländer.
Det är många faktorer som bidrar till detta, men
den offentliga sektorn, som har kommit att ta över
en allt större del av samhällets varu- och
tjänsteproduktion absorberar de nytillträdande på
arbetsmarknaden och ställer därmed till problem
vid den privata sektorns utveckling.
Vi reservanter vill i stället att det skall föras en
politik som syftar till ekonomisk tillväxt och som
skapar förutsättningar för trygghet och välfärd åt
alla medborgare.
En så stor andel som möjligt av varu- och
tjänsteproduktionen måste underkastas
marknadsmässiga villkor. Den offentliga sektorn
skall främst sköta sådana verksamheter som inte
lämpar sig för den privata marknaden. Dit hör bl.a.
rättsväsende och försvar, för att nu ta de två
tydligaste exemplen.
Slopande av monopol och avreglering skall öppna
den offentliga tjänsteproduktionen för
konkurrerande privata alternativ. Därmed kommer
produktivitetsutvecklingen att förbättras, enligt vår
uppfattning. Tjänsteproduktionen blir då både
bättre och billigare.
Genom konkurrens inom bl.a. sjukvård,
barnomsorg och utbildning ökas valfriheten.
Genom att medborgarna kan välja vilket sjukhus
de vill utnyttja eller vilken form av barnomsorg som
passar dem bäst, uppnår man en välfärdsvinst. Dels
erhålls kostnadseffektivitet genom att inslaget av
konkurrens ökar, dels får konsumenterna den
service som de efterfrågar.
Genom ökad upphandling från privata
entreprenörer kan större flexibilitet och lägre
kostnadsnivåer nås. En konsekvens av denna
politik blir att ett stort antal offentliga företag säljs
och överförs till den privata sektorn. Den
nödvändiga myndighetsutövningen -- och det finns
många sådana -- skall följa effektiva styrmodeller
där målsättningarna är tydliga och där kontroll- och
utvärderingsverksamheten sker utifrån.
Det borde vara en självklarhet att myndigheterna
skall ägna sig åt sådan verksamhet som den
offentliga organisationsformen lämpar sig bäst för.
Så är ju inte fallet i dag.
Detta har lett till att kvaliteten på de utförda
tjänsterna sjunker på område efter område,
samtidigt som kostnaderna per utförd tjänst ökar.
Vi står i dag inför ett vägskäl då det gäller för den
offentliga sektorn att utvecklas på ett annorlunda
och bättre sätt. Att enligt socialdemokratisk modell
höja skatter och avgifter medan ekonomins tillväxt
avtar är allvarligt. Det äventyrar den grund för
välfärd som utgörs av det personliga engagemanget
inom privat verksamhet. Avkastningen på egna
insatser och eget risktagande blir sämre, och det
blir allt mindre intressant att arbeta och skapa.
Därför måste den offentliga verksamheten
effektiviseras och omvandlas. Om så inte sker,
kommer välfärden i vårt land att så småningom
urholkas.
Allmänhetens missnöje växer när bristerna i den
offentliga servicen blir tydligare. Det bekräftades
redan för några år sedan i en SIFO-undersökning
att stödet för offentliga monopol inom vård och
barnomsorg är mycket svagt.
En allt större andel av befolkningen anser det vara
bra med privata alternativ på de här områdena.
För att undvika försämrad välfärd och förhindra att
allmänhetens förtroende för den politiska makten
avtar, måste en effektiv och ändamålsenlig
välfärdspolitik föras, där låga kostnader
kombineras med frihet för den enskilde
medborgaren att välja den service som hon/han
önskar.
För att uppnå den mångfald och valfrihet som vi
önskar måste man genomföra några förändringar
som jag helt kortfattat skall försöka sammanfatta.
För det första måste monopol och
specialregleringar avskaffas inom flera områden.
För det andra måste viss offentlig verksamhet
avyttras till privata intressen.
För det tredje måste den lagstiftning och de
statsbidragsregler som diskriminerar privat
verksamhet ändras.
För det fjärde måste man använda samma principer
för val mellan egen regi och entreprenad som
används i dag mellan olika entreprenörer.
För det femte bör myndighetsuppgifter inom den
offentliga verksamheten avgränsas från andra
uppgifter.
För det sjätte bör statliga och kommunala bolag
säljas ut.
För det sjunde bör den offentliganställda
personalens möjligheter att utifrån givna mål och
förutsättningar forma den konkreta verksamheten
vidgas.
Och till slut, för det åttonde, bör avgiftsfinansiering
förekomma i större utsträckning i större
utsträckning för att öka konsumentstyrningen av
den offentliga sektorns tjänsteproduktion.
Dessa punkter finns återgivna i reservationen, herr
talman, men jag ansåg dem så viktiga att jag ville
läsa in dem till protokollet.
Anf. 120 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Finansutskottet har så länge jag har
varit i riksdagen varje år haft ett betänkande om
utvecklingen i den offentliga sektorn. Under årens
lopp har man kunnat notera ett och annat framsteg
som ett resultat av detta arbete.
Det har tagits några steg till ökad valfrihet, och det
har tagits några steg för avreglering av de
regelsystem som fanns tidigare. Några ytterligare
smärre steg tas i årets budgetproposition och även i
kompletteringspropositionen.
Det som jag tycker är oerhört förvånande är att
detta förnyelsearbete går så fasligt långsamt. Jag
skall inte genera utskottets talesman genom att
citera förre finansministern Kjell-Olof Feldts bok.
Jag har förstått att det i vissa kretsar anses ganska
ofint att göra det. Men det framstår där ändå som
mycket klart att den offentliga sektorn har varit ett
ständigt trätoämne inom socialdemokratin. Jag
misstänker att det är skälet till att det har skett så få
saker och att det som har skett har gått så långsamt.
Jag tror nämligen -- men PerOlof Håkansson får väl
korrigera mig om jag har fel -- att en av orsakerna
till att det har gått långsamt är att
socialdemokraterna har glömt bort att det
viktigaste målet för den offentliga verksamheten är
medborgarnas önskemål och medborgarnas välfärd
i vid bemärkelse. Det är medborgarnas önskemål
och behov som skall tillgodoses, ingenting annat.
Man skulle lätt kunna tro att allteftersom den
offentliga sektorn har vuxit i omfattning skulle
medborgarna bli mer och mer nöjda. Men så är det
tyvärr inte. Det finns riklig information om att det
förhåller sig nästan precis tvärtom. Problemen har
i stället blivit alltmer synliga. Man talar ganska
allmänt om ineffektivitet, felaktig användning av
resurser samt om köer och bristsituationer. Utan att
överdriva alltför mycket tror jag att man kan säga
att den offentliga sektorns organisation företer
ganska stora likheter med den som finns i en
planekonomi -- centralstyrning, alltför stora
enheter, bristande samband mellan prisbildning
och kostnader och därmed också mellan utbud och
medborgarnas efterfrågan.
Detta finns något belyst i den statliga
maktutredningen. Maktutredningen som
undersökte hur just medborgarna upplevde sina
möjligheter att påverka det som de får som
konsumenter av så att säga vanliga varor och
tjänster på den privata marknaden och det som de
får som konsumenter av den offentliga sektorns
tjänster. Markutredningens resultat visar att
människor genomgående anser sig ha ett bättre
inflytande som vanliga konsumenter på den privata
marknaden än som patienter inom sjukvården, som
föräldrar till skolbarn eller som föräldrar till
dagisbarn eller liknande, dvs. att man upplever sin
situation som konsument av offentliga tjänster som
sämre. Valfriheten och medborgarinflytandet är
betydligt större på den privata marknaden.
Utan att överdriva tror jag att många inom den
offentliga sektorn upplever en betydande vanmakt.
Jag tror inte att detta gäller bara dem som
efterfrågar offentliga tjänster av olika slag, utan det
gäller i hög grad också dem som jobbar med
verksamheten. En överväldigande majoritet av
dem som i dag jobbar inom den offentliga sektorn
är kvinnor. De flesta av dem har bara en enda
offentlig arbetsgivare att välja, dvs. att de i
praktiken inte har något valt. Alla vi andra har
möjlighet att välja mellan olika typer av
arbetsgivare, men det har i allt väsentligt inte de
som arbetar med vård, omsorg och utbildning.
Därtill kommer, tror jag att många som jobbar
inom offentlig verksamhet i dag upplever en
betydande frustration i själva jobbet. De upplever
att de kläms från två håll. Vi politiker, från nästan
alla partier tror jag, ställer krav på att
verksamheten i första hand skall bli billigare. Den
skall kosta mindre pengar. Sedan ställs andra krav
från kunder, patienter eller konsumenter -- hur
man nu vill betrakta medborgarna -- på att
verksamheten skall bli bättre, t.ex. att köerna skall
försvinna. Och de anställda har också, enligt min
uppfattning, ett betydande eget intresse, en
yrkesstolthet, att uppfylla konsumenternas
önskemål om att tjänsterna skall bli bättre.
I dag kläms de anställda inom den offentliga
verksamheten i mycket hög grad mellan dessa
önskemål som är omöjliga att förena. De kan inte
förverkligas därför att ''systemet'', organisationen
eller byråkratin, vad man nu vill kalla det, sätter
stopp och sätter upp hinder för förändringar.
För att lösa upp alla dessa knutar för att tillgodose
både medborgarnas önskemål och de anställdas
önskemål krävs det faktiskt litet grand av en
revolution inom den offentliga verksamheten. Jag
tror att det är viktigt att vi går tillbaka grunden och
återupprättar själva grundtanken, att det är
medborgarna som skall bestämma. Det innebär vad
vi kallar en valfrihetsrevolution, när människor få
möjlighet att välja själva. Vi vill får bort den
förmyndarmentalitet som präglar mycket av
verksamheten i dag, där tankegången är att staten
och kommunerna erbjuder en viss tjänst. Om man
som konsument inte vill ha den får man vara utan.
Jag tycker att det är att vara alltför snål och snäv
i sitt synsätt. För alla vi som konsumenter skall få
möjlighet att välja krävs det att det finns mer än ett
alternativ tillgängligt, t.o.m. att det finns privata
alternativ. På ekonomiskt fackspråk är detta
samma sak som att införa konkurrens. I dag är det
nämligen i betydande grad monopol. Monopol är
dessutom dyra och ineffektiva. Det finns en
ohygglig mängd litteratur som visar detta på ett helt
övertygande sätt.
När man inför konkurrens blir det inte bara fler
valmöjligheter för oss som konsumenter utan också
fler valmöjligheter för de anställda. De kan välja
mellan att arbeta med vård inom kommunen,
landstinget eller hos ett privat företag utan att
behöva byta yrke, vilket de i dag måste göra. Då
kommer också de anställdas yrkeskunskaper till
mycket större rätt. När man som anställd känner att
man kan påverka själv blir yrkesstoltheten och
tillfredsställelsen i jobbet mycket större, och
verksamheten blir nästan alltid väldigt mycket
bättre.
Enligt min mening är det faktiskt de som i dag
motsätter sig konkurrens, enskilda alternativ och
ändrade organisationsformer inom den sociala
tjänsteproduktionen som skapar dessa ständiga
inre konflikter och frustrationskänslor både hos oss
konsumenter och hos dem som är anställda och
jobbar med verksamheten.
Herr talman! I det här betänkandet säger
utskottsmajoriteten, bestående av
socialdemokraterna och vänsterpartiet, flera kloka
saker. Jag vill citera en sak om det pågående
reformarbetet. ''Det gäller t.ex. kraven på
omprövningar av offentliga verksamheter, ökad
produktivitet och effektivtet, nya
finansieringsformer samt ökad konkurrens och
större möjligheter för medborgarna att välja mellan
olika alternativ.''
Några rader längre ned står det också att den
offentliga sektorns verksamhet skall finansieras
solidariskt. Allt detta är utmärkt.
När man läser vidare i betänkandet finner man att
majoriteten redan på nästa sida tar tillbaka dessa
kloka tankar. Där står nämligen följande:
''Utskottet vill också understryka att inte minst
fördelningspolitiska skäl talar för att väsentliga
delar av servicen inom områdena vård, omsorg och
utbildning även fortsättningsvis bör produceras i
kommunal regi.'' Varför det? De
fördelningspolitiska intressena, som jag tycker är
viktiga, hänger väl samman med betalningen av
tjänsterna, med finansieringen av verksamheten.
Vilka fördelningspolitiska skäl finns det att lägga
sig i om produktionen sker i kommun, landsting
eller privata företag? Jag skulle önska att Per Olof
Håkansson kunde förklara för mig hur ni har tänkt
för att komma fram till slutsatsen att det finns
fördelningspolitiska skäl som talar för att
produktionen av viktiga sociala tjänster måste ske i
kommunala monopol. Det enda skälet -- och det är
inte fördelningspolitiskt, men över huvud taget det
enda skäl som jag har kunnat finna -- hänger snarast
ihop med att man har intresse av i vilken facklig
organisation de anställda skall vara organiserade.
Men detta kan ju rimligen inte vara något
fördelningspolitiskt intresse för medborgarna.
Herr talman! Jag har bara denna fråga. Eftersom
Rune Rydén redan har yrkat bifall till reservation 1
har jag inget övrigt yrkande.
Anf. 121 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Det finns ju aktuella beräkningar i
långtidsbudgeten för perioden fram till 1995/96,
som ingår i kompletteringspropositionen.
Beräkningarna visar att statens finanser har
försämrats mycket. Vi står inför ett stort
budgetunderskott på 18,5 miljarder kronor, och
kommande budgetår blir underskottet mycket
större. För att uppnå en balans 1995/96 måste man
enligt beräkningar ha en tillväxt på 2,3 % om året.
Har man inte det får man räkna med betydande
budgetunderskott i framtiden. Dessa siffror belyser
ett grundläggande dilemma av stor betydelse, inte
minst för en ekologiskt balanserad ekonomisk
politik. Den verksamhet som bedrivs inom den
offentliga sektorn består ju till stor del av tjänster
som förutom att ha stor social betydelse inte heller
har någon nämnvärd negativ inverkan på miljön.
Det vore därför naturligt, i en ekologiskt
balanserad utveckling, att låta sådan verksamhet
öka, medan naturresurskrävande och
miljöstörande varuproduktion, som till stor del
ingår i den privata konsumtionen, hölls tillbaka.
Men en sådan utveckling är tyvärr inte möjlig med
nuvarande organisation och finansiering av den
offentliga sektorn. Den skulle nämligen kräva
ständigt stigande skattekvoter, något som inte är
möjligt i ett land som redan har en av världens
högsta skattekvoter.
En ytterligare negativ faktor för den offentliga
tjänsteproduktionen är att det är mycket svårare att
öka produktiviteten för personliga tjänster som
omsorg om barn, gamla, sjuka och handikappade
än i t.ex. varuproduktionen där arbetskraft kan
ersättas med maskiner. Om de som arbetar i de här
sektorerna, trots en lägre produktivitetsökning,
skall ha samma löneutveckling som anställda i
varuproduktionen, kommer de relativa
kostnaderna för offentliga tjänster att hela tiden
stiga. Även detta pressar skattekvoten uppåt.
Sammantaget innebär de här faktorerna att
ekonomin, med nuvarande utformning av de
offentliga systemen, måste växa med ungefär 2 %
om året, för att man skall kunna bibehålla ungefär
oförändrad standard inom offentlig
tjänsteproduktion och transfereringar. Inom denna
ram måste dessutom, med nuvarande
finansieringslösningar, den privata konsumtionen
växa snabbare än den offentliga, om inte
skattekvoten skall öka, och det är ju ekologiskt
orimligt.
Om inte en medveten och aktiv strategi utvecklas
för att hantera dessa problem kommer antingen
statens och kommunernas underskott att växa
snabbt eller också måste stora och oplanerade
besparingar och standardsänkningar göras i
framtiden. Den gröna strategin för en
omstrukturering av den offentliga sektorn
innehåller flera komponenter. Gemensamt för
strategin är att värna om det sociala ansvaret för
dem som verkligen har det svårt i samhället, medan
medel- och höginkomsttagare i ökad usträckning
själva får finansiera sin konsumtion och sociala
trygghet.
Dagens system med socialförsäkring och bidrag
från staten till hushållen bygger på en blandning av
flera olika principer. ATP, sjukförsäkring,
föräldraförsäkring och arbetslöshetsförsäkring
följer inkomstbortfallsprincipen, dvs. ger i större
eller mindre grad ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. Andra bidrag ger en sorts
grundskydd, lika för alla, t.ex. folkpensionen och
det allmänna barnbidraget. Det finns också
inkomstprövade bidrag som trappas av eller
bortfaller vid högre inkomst. Miljöpartiet anser att
socialförsäkringarna i större utsträckning skall
bygga på principen om skydd för en grundstandard,
lika för alla, kompletterat med vissa
inkomstprövade bidrag. Principen att samhället
står som garant för en grundstandard som det går
att leva på men inte ger något utrymme för en mer
utvecklad privat konsumtion står i
överensstämmelse med de gröna värderingarna om
återhållsamhet med materiell konsumtion. Detta
leder också till att människor med högre inkomster
som vill skydda sig mot inkomstbortfall i högre grad
än i dag själva får svara för sitt försäkringsskydd.
Ett sådant arrangemang har minst två ytterligare
fördelar.
Det privata hushållssparandet ökar genom att
människor får ytterligare motiv att spara.
Fördelningspolitiskt uppstår det en omfördelning
till förmån för personer med lägre inkomst. Detta
sker om nuvarande finansiering av grundskyddet
kvarstår, dvs. arbetsgivaravgifter i proportion till
inkomsten och utan tak. Fördelen är att denna form
av fördelningspolitik inte innebär högre
obligatoriska marginaleffekter. Den som vill ha en
kompletterande försäkring kan ordna det själv
genom att låta premien belasta det privata
konsumtionsutrymmet. Utöver inriktningen på
grundskydd är det också i vissa av
socialförsäkringssystemen rimligt med en viss
självrisk.
Det är också viktigt att man släpper loss krafterna i
samhället. De stora offentliga systemen som skola,
sjukvård, barn- och äldreomsorg är i dag ofta
mycket stela och tungrodda. Genom att lätta på
regleringar och tillåta att nya alternativ får arbeta
på lika villkor måste det vara möjligt att få ut mer
service för pengarna. De enskilda individerna
måste i ökad utsträckning få inflytande eller
disponera över medel för barnomsorg och skola.
Finansieringen av tjänsterna kan i många fall skiljas
från själva utförandet. För utförandet av tjänsterna
bör offentliga, kooperativa och privata lösningar
finnas sida vid sida. Det kan ge en stimulerande
konkurrens med utveckling av många olika
lösningar för att tillgodose medborgarnas behov
som säkert skiftar mycket.
Skattereformen har ju medfört att vissa grupper har
kommit i kläm, t.ex. vissa pensionärer. Här har
man då ordnat en del provisoriska lösningar. En hel
del av de förslag som vi har sett i Ny start för
Sverige går i motsatt riktning mot vad man
betraktar som en rättvis fördelning. Partierna i
fråga vill t.ex. ta bort ATP-avgiften över det s.k.
taket på 7,5 basbelopp. Då bidrar man inte till
finansieringen för dem som har det sämre.
En grön politik för en ekologiskt balanserad
utveckling ställer stora krav på
fördelningspolitiken, eftersom det totala utrymmet
för privatkonsumtion inte kommer att växa på
samma sätt som i dagens förslag.
Låginkomsttagarna måste med lämpliga åtgärder
skyddas för t.ex. ökade utgifter för energi och
boende som kommer att bli en effekt av den gröna
politiken. Men fördelningspolitiken måste drivas
med sådana medel att man inte med alltför höga
skatter och marginaleffekter åstadkommer att
ekonomin fungerar sämre, med påföljd att de
nödvändiga produktivitetsförbättringarna och
miljöinvesteringarna inte kan komma till stånd. Vi
tror inte att det är realistiskt att de närmaste åren
sänka skattekvoten. Möjligen kan man tänka sig en
liten höjning för att sätta i gång goda
miljöinvesteringar, men det måste göras med stor
försiktighet, så att det inte blir allvarliga verkningar
på samhällsekonomin.
Inom ramen för en i stort sett oförändrad
skattekvot bör det vara möjligt att göra justeringar
av inkomstskatterna med högre grundavdrag och
högre marginalskatt. En annan viktig
omfördelningseffekt uppkommer, om man
genomför förslaget om grundpension och
regressiva ersättningar inom vissa
socialförsäkringar. Detta gör att medel- och
höginkomsttagarna får avsätta en del av sin privata
konsumtion för kompletterande
försäkringspremier. Denna omfördelning har inte
samma negativa verkningar som en ytterligare
höjning av marginalskatten skulle ha.
Omläggningen med ökade skatter på energiråvaror
och utsläpp i kombination med minskade skatter på
arbete i allmänhet har också positiva
fördelningseffekter. Högre inkomsttagare är i
allmänhet större konsumenter av t.ex. energi, och
då blir det också möjligt för den enskilde att själv
påverka sin skattebelastning genom att leva
energisnålt eller miljövänligt. Som vi tidigare sagt
är det viktigt att ge ett särskilt stöd till
glesbygdsboende, så att de kan utnyttja kollektiva
transportmedel. Därför tycker vi att det är mycket
viktigt att man ser över de rådande
monopolsystemen. Jag vill därför yrka bifall till vårt
krav på att de här frågorna skall utredas. Bifall till
reservation 2!
Anf. 122 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Det var i någon mening intressant att
lyssna på Rune Rydén, Anne Wibble och Carl
Frick. Men jag måste säga att jag ser litet skillnad
mellan det som sades och den rubrik som
diskussionen förs under, nämligen utveckling av
offentlig sektor.
Vi är inte oeniga i allt. Det kan tyckas så, framför
allt när man lyssnar på Anne Wibble. Vi är helt
överens med Anne Wibble om resonemanget att
det är medborgarnas behov och önskemål som skall
vara styrande för arbetet inom den offentliga
sektorn. Den offentliga sektorns uppgift är att ge
service och trygghet. Men jag tycker också att vi
skall kunna vara ense om att det finns
grundläggande skillnader mellan verksamhet som
drivs i offentlig regi och verksamhet som drivs i
privat organisationsform. Det kan t.ex. gälla synen
på demokrati och självklart kraven på offentlighet.
Det kan också gälla olika krav på rättssäkerhet, när
vi diskuterar eventuella och faktiska skillnader
mellan verksamhet som drivs i offentlig resp. privat
regi. Men det finns också skillnader inom
verksamhet som drivs i offentlig regi. Där finns
myndighetsutövningen, den allmänna servicen och
den kommersiella verksamheten, vilka helt klart
har olika regelsystem och är av olika karaktär.
Nu diskuterar vi utvecklingen av den offentliga
sektorn. Läser man reservationen på s. 9 och 10 kan
man rätt snabbt komma till frågan om detta är
utveckling av den offentliga sektorn. Jag tror att det
som diskuteras i reservationen snarare kan
betecknas som en avveckling av den offentliga
sektorn. Då har man kanske skäl att ställa sig en
annan fråga: Vilken garanti för trygghet och service
ger egentligen marknadslösningarna?
Jag är av den uppfattningen att
budgetpropositionen visar på vägar som kan föra
mycket långt och som garanterar den trygghet och
service som människor har behov av. Den
tryggheten och den servicen garanteras för alla, inte
bara för några.
Visst finns det vinnare i det system som
reservanterna pekar på. Man pratar om vinnarna,
men man glömmer att det också finns förlorare. Jag
vill gärna ha sagt att de marknadslösningar som
man förespråkar på intet sätt är någon garanti för
trygghet och service. Nyliberalismens
marknadslösningar är inte alltid sådana att de
garanterar och tillfredsställer de mänskliga behov
som finns.
Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
finansutskottets hemställan.
Anf. 123 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Per Olof Håkansson talade om
medborgarnas behov och önskningar som grund för
service och trygghet samt att den offentliga sektorn
är den yttersta garanten för detta. Han sade också
att det finns grundläggande skillnader mellan oss
och socialdemokraterna när det gäller i vilken form
som servicen och tryggheten skall garanteras
medborgarna, om det skall ske enbart i offentlig
regi eller om det också skall kunna ske i privat regi.
Det är alldeles riktigt att det finns grundläggande
skillnader mellan våra synsätt. Men jag vill säga till
Per Olof Håkansson att vissa delar av den offentliga
sektorn, den som gäller klar myndighetsutövning, i
regel naturligtvis skall ske i offentlig regi. Jag gav
ett par exempel på detta. Däremot menar jag att
man på många andra områden, kanske t.o.m. på de
flesta andra områden, kan pröva andra alternativ.
Jag tycker att socialdemokraterna har varit
utomordentligt tröga och dåliga på att tillåta andra
alternativ och andra möjligheter. Det har lett till att
marknadslösningar inte har kunnat prövas. Därför
blir också medborgarna förlorare i det här
systemet. De kan inte få just sina önskemål
tillgodosedda, eftersom det offentliga systemet
enbart ger en typ av service. Det är mycket stelbent
och saknar den flexibilitet som vi vill eftersträva.
Med olika former av marknadslösningar kan en
större flexibilitet och därmed en högre servicenivå
för medborgarna tillgodoses.
Anf. 124 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det var trevligt att höra att Per Olof
Håkansson vet att det är medborgarnas behov som
styr den offentliga tjänsteproduktionen. Men jag
måste säga att han ganska snabbt förföll till en mer
beklaglig argumentation, nämligen till sådant som
jag har hört förut och som jag egentligen inte tycker
lämpar sig någonstans, men faktiskt allra minst i
riksdagens kammare. Det gäller den typ av
formuleringar som går ut på att det här inte handlar
om utveckling utan om avveckling och allehanda
nyliberala tankegångar.
Jag ställde en enda fråga. Med utgångspunkt i ett
system med offentlig solidarisk finansiering, som
Per Olof Håkansson, jag och, såvitt jag förstår, alla
andra i denna kammare är helt överens om, frågade
jag: Vad gör det för skillnad för medborgarna om
tjänsten produceras i kommunal regi, i landstingets
regi eller av ett privat företag? Jag kan ta ett
konkret exempel: husläkaren. Det är en aktuell
fråga som vi i folkpartiet liberalerna driver och som
fler och fler ansluter sig till. Människor skall få en
egen doktor. Tror Per Olof Håkansson att han, jag
eller någon annan känner sig mer eller mindre
tillfredsställd beroende på om denne doktor har en
rock som det står Stockholms läns landsting eller
något annat landstingsnamn på eller om doktorn
har en rock som det står AB XYZ på? Jag tror inte
det. Jag tror att människors känsla av förtroende
och tillit till sin doktor har helt andra orsaker än
vilken arbetsgivare denne doktor råkar ha.
Dessutom tror jag att det finns en annan aspekt som
Per Olof Håkansson glömmer bort när det gäller
konkurrens och valfrihet. Den anknyter till de
anställdas tillfredsställelse. Det är väldigt många
människor som arbetar med vård, omsorg och
utbildning. Flertalet av dem är kvinnor. En aspekt
på att införa konkurrens är faktiskt att de anställda
på många områden kommer att finna sig vara bäst.
I dag upplever många en konflikt och tycker att
man klankar på dem, att de gör ett dåligt jobb. Med
konkurrens kommer väldigt många av dem att
uppleva att de faktiskt är bättre än andra. De
kommer att klara konkurrensen bra. Tänk, vilken
tillfredsställelse det måste vara för kanske en
miljon människor att få uppleva denna
yrkesstolthet! Det vill Per Olof Håkansson för
några dogmatiska principers skull förmena dem.
Jag tycker att det är litet larvigt.
Anf. 125 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Jag skall gärna med både Rune Rydén
och Anne Wibble diskutera sjukvårdsfrågorna.
Vad det handlar om är inte att titta på några delar
av en sjukvårdsverksamhet, utan att titta på
helheten. Vi kan göra en jämförelse mellan det
svenska systemet och det system som finns t.ex. i
USA. Titta på folkhälsotillståndet, på kostnaderna,
på var sjukvårdsproduktionen konsumeras och på
vem som står utanför! Det måste klaras ut vilka som
är vinnare och vilka som är förlorare i resp. system.
Då finner man mycket snabbt i en diskussion som
ger svar på de frågor som Anne Wibble ställer och
även på de som Rune Rydén indirekt ställer,
nämligen att tillgängligheten är viktig. Det måste
finnas en tillgänglighet av hela sortimentet, inte
bara av det som är kommersiellt intressant. Jag kan
kontra de många frågor som ställts med min fråga:
Vilken garanti ställer marknadskrafterna för att
även det mycket udda och speciella vårdbehovet
tillgodoses till det pris som man har att jämföra med
när vården bedrivs i offenlig regi? Enligt mitt sätt
att resonera finns här mycket av svaret på den fråga
som Anne Wibble ställde om de
fördelningspolitiska skälen. Det handlar om
tillgänglighet när den behövs och det handlar om
den totala kostnaden. Jag skall med intresse föra en
diskussion, kanske inte i dag, men senare, om de
två system som finns och som exemplifierar de olika
lösningarna; den svenska modellen och den modell
som finns i USA.
Jag vet att det är många som har diskuterat den
saken. Men det brukar bli så i slutänden att man
konstaterar att vi i Sverige har en bra offentlig vård
som man inte skall klanka på. Dessutom skall man
akta sig för att driva marknadslösningarna för
långt.
Ytterst handlar det, som vi har sagt några gånger,
om att garantera trygghet och service åt alla, inte
bara åt ett fåtal.
Anf. 126 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det låter vackert när Per Olof
Håkansson talar. Men han lyssnar inte alls på det
som sägs, och då tänker jag på det som den ställda
frågan gällde.
Jag talar inte om ett amerikanskt system. Jag
känner inte någon vare sig här i kammaren eller i
Sveriges land över huvud taget som förespråkar ett
införande av ett amerikanskt system. Vad jag talar
om är ett system med samma typ av finansiering
som den som vi har i dag. Det gäller alltså en
solidarisk finansiering av angelägna sociala
tjänsteverksamheter. Det är finansieringssystemet,
Per Olof Håkansson, som garanterar att det hela
blir rättvist och tillgängligt. Det är
finansieringssystemet som garanterar att det inte
blir en fördelning efter, som det brukar heta,
plånbokens tjocklek t.ex.
Med utgångspunkt i det faktum att vi tycker lika i
fråga om finansieringen frågade jag: Varför i all sin
dar skall produktionen skötas genom kommunala
eller statliga monopol? Det är det som är
problemet. Per Olof Håkanssons parti har ändå i
någon mån lyckats bena ut problematiken i det
sammanhanget. Det talas ju ändå om en viss
skillnad när det gäller producentrollen och
beställarrollen. I viss mån handlar det om samma
sak. Men arbetet med detta går väldigt långsamt,
och man verkar inte ha uppmärksammat att det
faktiskt går att så att säga lägga producentrollen var
som helst för att möjliggöra att beställaren har flera
alternativ att välja mellan.
Garantin ligger alltså i den solidariska
finansieringen, och denna har jag icke ifrågasatt.
Tvärtom tycker jag att den är oerhört viktig. Vad
jag däremot i hög grad ifrågasätter är om man
verkligen propagerar för en avveckling av
existerande produktionsmonopol. Men kom inte
och tala om ett amerikanskt system, för ett sådant
vill ingen ha!
Anf. 127 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! I denna min andra replik inskränker
jag mig till att instämma i vad Anne Wibble sade.
Rent allmänt vill jag dessutom säga till Per Olof
Håkansson att det finns väldigt många
vanföreställningar i Sverige när det gäller det
amerikanska vårdsystemet. Jag skulle vilja
rekommendera Per Olof Håkansson att sätta sig in
i hur det amerikanska försäkringssystemet och den
amerikanska sjukvården fungerar. Det finns ett och
annat lära även i det sammanhanget.
Anf. 128 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Visst behöver vi alla i någon mån
sätta oss in i vad saker och ting handlar om. Jag gör
gärna min hemläxa. Men då hoppas jag att också
mina meddebattörer gör sin hemläxa.
Det är faktiskt ganska länge sedan vi i Sverige hade
ett produktionsmonopol på sjukvårdsområdet.
Där jag bor råder det i dag frihet när det gäller att
välja sjukhus. Det finns alltså en konkurrens. Men
poängen är att man genom det system som finns har
möjlighet att garantera alla typer av sjukvård. Jag
hävdar alldeles bestämt att marknadskrafterna
aldrig kan garantera samma typ av sjukvård. Då får
man koncentrera sig på det som på något sätt är
lönsamt. Det som är särskilt besvärligt,
kostnadskrävande eller svårt att hantera kommer
att försvinna från sortimentet.
Min fråga blir: Vem garanterar då den trygghet och
den service som alla människor har rätt att kräva?
Anf. 129 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Till Per Olof Håkansson vill jag bara
säga att det visserligen finns en frihet inom vårt
landsting. Man kan alltså välja önskad vårdenhet --
men bara så länge man håller sig inom det offentliga
vårdsystemets ram. Det är den stora och avgörande
skillnaden.
Anf. 130 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det brukar vara möjligt att föra
ganska intressanta debatter, där man talar om
samma sak. Men det är litet tråkigt att här behöva
konstatera att Per Olof Håkansson envisas med att
upprepa att den som inte tycker som han
förespråkar i stället något slags allmänt nyliberalt
system innebärande att det är marknadskrafterna
som råder. Den som är fattig kan inte få bra
sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg osv. Men har
vi inte passerat det stadium där den typen av
argument var gångbara? Det här ger en otrevlig
försmak av vilken valdiskussionsteknik som kan
väntas, men som jag hade hoppats att vi skulle
slippa.
Men, Per Olof Håkansson, det handlar om helt
andra saker. Och det vet Per Olof Håkansson. Jag
tror att jag har upprepat tre gånger vad det handlar
om. Om vi har ett system med en solidarisk
gemensam finansiering -- om nu såväl Per Olof
Håkansson och jag som alla andra tycker samma
sak är det mycket bra, för då behöver vi inte tvista
på den punkten -- varför skall då inte produktionen
av så här viktiga tjänster kunna ske i olika
alternativa former? Det kan då vara fråga om en
produktion i kommunal regi, i landstingets regi, i
privat regi, i kooperativ regi osv.
Det heter ibland att man inte får tjäna pengar på
socialt angelägen prodouktion. Men det är, med
förlov sagt, en mycket egendomlig tes. Det innebär
på något sätt att den som arbetar med vård, omsorg
och utbildning inte skall ha någon lön. Men det är
ju på lönen som man lever. Jämför med vad t.ex. en
småföretagare skulle göra som har ett privat dagis.
Det handlar ju om en ersättning för en arbetsinsats.
Den som i dag är anställd får ju lön.
Den argumentation som jag här talar om återfinns
inte i det betänkande som vi i dag behandlar, och
det är i och för sig glädjande. Men jag tycker att det
är angeläget att Per Olof Håkansson visar oss att
han kan skilja på detta med finansiering och
produktion. Om han visar det, skulle det vara ett
mycket stort framsteg. Jag tror faktiskt man när det
gäller förnyelsearbetet med den sociala
tjänstesektorn därmed skulle ta ett betydande steg
framåt.
Anf. 131 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Jag kan skilja på detta med
finansiering och produktion. Men jag vill gärna
också att vi ser till helheten i fråga om
produktionskostnaden. I det avseendet tror jag att
vi kommer fram till litet olika kostnadsnivåer vid
summeringen när det gäller dels
verksamhetsformen i dag med tanke på de
valmöjligheter som finns, dels det system som
Anne Wibble talar för. Det är alltså helheten vad
gäller kostnaderna som vi skall se till. Det handlar
inte om någon abrovink för att nå speciella resultat.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
16 § Riksbankens förvaltning år 1990
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU27 Riksbankens förvaltning år 1990
(redog. 1990/91:8 och redog. 1990/91:9).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00
17 § Offentlig upphandling
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU28 Offentlig upphandling
Anf. 132 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Finansutskottets betänkande nr 28 om
den offentliga upphandlingen innehåller några
reservationer från folkpartiet liberalerna och
moderaterna som jag skall tala för. För tids
vinnande kommer jag att yrka bifall endast till
reservation nr 1 och begära rösträkning om den,
men naturligtvis står vi bakom även övriga
reservationer där våra namn förekommer.
De riktlinjer för den offentliga upphandlingen som
nu gäller antogs av riksdagen redan i början av
1970-talet, närmare bestämt 1973. Det beslutet
följde i allt väsentligt den s.k.
upphandlingskommitténs förslag, som innebar en
lagreglering av den statliga upphandlingen samt en
ordning för den kommunala sektorn som syftade till
att på frivillig väg få till stånd en överenskommelse
mellan de kommunala och de statliga
upphandlingsreglerna.
Det blev alltså inte någon lagreglering av den
kommunala upphandlingen, och det skall jag
återkomma till senare i mitt anförande, fru talman.
Den statliga upphandlingen, som alltså
lagreglerades, skulle bedrivas enligt affärsmässiga
principer. Det innebär i praktiken att
myndigheterna i valet mellan olika anbud inte skall
ta andra än affärsmässiga hänsyn oavsett om valet
står mellan enbart svenska anbud eller om också
utländska anbud finns med i konkurrensen.
Undantag kan medges, antingen av
sysselsättningsskäl eller också för att främja den
svenska industrins utveckling. Dessa undantag
öppnar emellertid möjligheter för att stödja vissa
företag genom att inte välja det affärsmässigt bästa
anbudet. Skälen kan vara att man vill förhindra
nedläggning eller inskränkning, eller andra
lokaliserings- eller regionalpolitiska
omständigheter.
Reglerna för den offentliga upphandlingen
innehåller -- det kan vi se bara genom de exempel
som jag har nämnt -- så många möjliga undantag
från principen om affärsmässighet att den i
praktiken kan frångås.
Vi reservanter tycker att det behövs en översyn av
upphandlingsreglerna för att ge de rent
affärsmässiga övervägandena en mer avgörande
roll än de för närvarande har. Stöd till företag bör
undvikas, och det får absolut inte ges via
undantagsregler för den offentliga upphandlingen.
Om det är så att det, av exempelvis
sysselsättningsskäl, är nödvändigt med riktade
insatser bör de göras direkt över statsbudgeten och
inte genom någon klurig formulering i
upphandlingsförordningen.
Nu är det emellertid så att en närmare anslutning
till EG tvingar fram en anpassning av våra
inhemska upphandlingsregler till dem som gäller
inom gemenskapen. Men under tiden fram till att vi
är medlemmar uppstår det naturligtvis problem.
EGs upphandlingsregler, som baseras på
affärsmässighet och objektivitet, gäller endast de
anbudsgivare som finns inom gemenskapen.
Anbud från tredje land -- exempelvis Sverige -- får
däremot diskrimineras om det inte faller under
GATT-överenskommelsen om statlig upphandling.
Detta ställer naturligtvis till problem för länder som
Sverige, som inte är medlemmar.
De här nya reglerna för den offentliga
upphandligen inom EG kommer att leda till
effektivtetsvinster och besparingar för den
offentliga sektorn inom gemenskapen. Det leder
till en hälsosam ökning av konkurrensen mellan
företagen. Uppskattningen visar att den
utvecklingen leder till besparingar på ungefär en
halv procent av EGs samlade
bruttonationalprodukt. Om man översätter det till
svenska förhållanden motsvarar det en besparing
på 6 miljarder kronor. Det finns alltså klara skäl för
oss att anpassa oss till EGs regler.
För det första skulle EG-reglerna för upphandling
kunna skapa intressanta affärsmöjligheter för
svenska företag, men för det krävs det naturligtvis
att Sverige lyckas uppnå ett fullvärdigt medlemskap
i gemenskapen. För det andra måste de svenska
reglerna för den offentliga upphandlingen
harmoniseras med EGs, så att principen om
affärsmässighet ges ett verkligt innehåll.
Den nuvarande situationen för Sverige kan skapa
problem i det framtida samarbetet med EG vid
behov av rättslig prövning av tvister mellan
exempelvis den svenska staten och ett utländskt
företag. Frågan är var denna rättsliga prövning
skall ske. Inom EG kan företagen vända sig till EG-
domstolen för att kontrollera att anbuden är riktigt
utformade. Men vi kan alltså inte göra det.
Den översyn som vi reservanter vill ha av de
offentliga upphandlingsreglerna bör, mot den
bakgrund som jag här har tecknat, leda till att
reglerna harmoniseras med de regler som tillämpas
inom gemenskapen.
Fru talman! Låt mig nu gå tillbaka till den
kommunala upphandlingen, som vi reservanter
anser bör regleras i lag mot bakgrund av denna
sektors stora betydelse för den ekonomiska
aktiviteten i Sverige och dessutom statsmakternas
allmänna, övergripande ansvar för den ekonomiska
utvecklingen.
Det är ju så att den nuvarande ordningen i alltför
stor utsträckning befrämjat ineffektivitet och
bristande konkurrens och inte, som vi vill, ökad
konkurrens.
Näringsfrihetsombudsmannen har påtalat ett antal
uppmärksammade kommunala
upphandlingsärenden och föreslagit att
lagregleringen skall ge ett bättre skydd än den
nuvarande ordningen med ett
upphandlingsreglemente. Om det finns ett
upphandlingsreglemente och inte lagreglering kan
överträdelser beivras bara genom
kommunalbesvär.
Upphandlingsärenden är ofta mycket
komplicerade, och möjligheterna att påtala avsteg
från reglementet kan vara begränsade. De blir ännu
mer begränsade, om det kan ske bara genom
kommunalbesvär.
För en lagreglering talar också att ytterligare
fördelar kan uppnås genom att
upphandlingsreglerna skulle få samma status över
hela det offentliga området. Det finns ett klart
behov av fördjupat och intensifierat samarbete när
det gäller upphandlingsregler mellan den statliga
sektorn och den kommunala sektorn. Men tyvärr
har det samarbetet under senare år snarare
försvagats än förstärkts.
Dessutom bör kostnaderna för den kommunala
egenregiverksamheten kompletteras med en
redogörelse för vilka redovisningstekniska
principer som har använts. En redovisning av
egenregiverksamheten ger företag och allmänhet
viktig information och ökade möjligheter att
jämföra kostnaderna för kommunens egen
verksamhet liksom för entreprenader. Det stärker
enligt oss reservanter konkurrensmöjligheterna
inom den kommunala sektorn.
Visserligen säger utskottets majoritet att det finns
enhetliga principer för den externa redovisningen,
men vi pekar på att det stora problemet gäller den
interna redovisningen, som gör det mycket
besvärligt att göra rättvisa jämförelser mellan olika
kommuner och mellan kostnaderna för
egenregiverksamhet och för kommunernas
entreprenadverksamhet.
Så länge detta inte kan ske på ett relativt enkelt sätt
blir det ingen riktig konkurrens mellan
kommunernas verkasmhet i egen regi och externa
entreprenader. Det tycker vi reservanter är
beklagligt.
Anf. 133 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag skulle egentligen kunna avstå från
att hålla något anförande eftersom Rune Rydén har
talat för de fyra reservationer som är gemensamma
för folkpartiet liberalerna och moderaterna. Jag
skall fatta mig ganska kort. Jag har ändå velat ta det
här tillfället i akt för att markera att frågan om
upphandlingen och dess bestämmelser faktiskt är
en oerhört viktig del av hela avregleringen av den
offentliga sektorn och av mycket väsentlig
betydelse för att avskaffa de offentliga monopolen.
Jag kan också markera att vi, i likhet med vad Rune
Rydén sade, tycker att man inte av regionalpolitiska
eller industripolitiska skäl skall kunna göra
undantag från den viktiga principen om
affärsmässighet, vilket faktiskt i alltför hög grad har
skett.
Vi menar att upphandlingen och dess bestämmelser
är nyckeln till att skapa en konkurrens och
kostnadspress som vi tror är alldeles nödvändig för
att de tjänster som tillhandahålls från kommuner
och andra skall kunna ges till befolkningen till
rimliga kostnader. För att man skall kunna göra
detta måste man, menar vi, ta alla tillfällen i akt för
att få till stånd en rimlig jämförelse mellan vad det
kostar med kommunal egenregiverksamhet och
upphandling med hjälp av entreprenader. Det
innebär att vi kan tänka oss att gå så långt att man
på försök kan ha en tvingande lagstiftning för några
kommunala ansvarsområden, där det alltså sägs att
man måste ta in anbud för att få till stånd en rimlig
jämförelse.
Det här med jämförelsematerial är oerhört viktigt.
Det leder mig till den sista gemensamma
reservationen på det här området. Den handlar om
enhetliga redovisningsprinciper. Man kan ta in
anbud och jämföra hur mycket man vill, men om
man inte är överens om att räkna kostnaderna på
samma sätt kommer man aldrig att kunna avgöra på
någon riktigt saklig grund vad som faktiskt är
billigast och bäst. Det är därför som reservationen
om enhetliga redovisningsprinciper har återkommit
i så många betänkanden -- problemet har inte fått
en tillfredsställande lösning, även om några små
ljuspunkter ibland kan ses.
Låt mig slutligen, fru talman, säga att vad jag sagt
om upphandling och användning av entreprenader
inte bara gäller den typ av lagstiftning som finns
beskriven i det här betänkandet och som delvis
redovisas i det betänkande från
konkurrenskommittén som det här hänvisas till,
utan det gäller också en del annan lagstiftning som
är nog så viktig att också se över. Jag kan särskilt
nämna medbestämmandelagen, som innehåller en
möjlighet för fackliga organisationer att i vissa fall
faktiskt försvåra och rent av stoppa
entreprenadupphandlingar. Den typen av
bestämmelser bör givetvis också avskaffas för att
möjliggöra entreprenader i betydligt högre grad än
i dag.
Jag har inte något annat yrkande än det Rune
Rydén redan har framfört, nämligen om bifall till
reservation 1, men vi står självfallet bakom även de
övriga tre reservationer som vi har avgivit.
Anf. 134 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Hur offentlig upphandling, som vi
diskuterar i det här betänkandet, går till är, som här
har sagts, en principiellt viktig fråga. Ofta är det ett
ganska stort komplex. Det är fråga om att
kombinera lägsta anbud med trovärdig
leveransförmåga. Dessutom gäller det att väga in i
anbudet snabb service och allt vad som därtill hör.
Vi vet också vilka problem vi har med den
nuvarande upphandlingen. Ett stort antal
bokhandlar har fått lägga ned därför att man enligt
nuvarande ordning inte får handla böcker till
skolan lokalt, utan de måste köpas från centrala
kedjor. Det är klart att det har varit ett stort
bekymmer även för näringsverksamheten. Det
finns alltså många sidor av upphandlingen att tänka
på, och den här frågan förtjänar verkligen intresse.
Till finansutskottets betänkande har vi från
centerns sida avgivit ett par reservationer. I den
första, nr 3, berörs frågan om internationell
konkurrens i upphandling. Vi anser att det främst
av beredskapsskäl är av stor betydelse att man inom
vissa branscher har kvar en viss
utvecklingspotential. Det är viktigt att man inte
upphandlar på ett sådant sätt att man på sikt
förlorar kompetensen på vissa områden. På
tekoområdet finns det en rad exempel på att vi
håller på att förlora kompetensen i landet.
I reservation nr 5 tar centerpartiet upp frågan om
miljöpolitiska hänsyn vid upphandling. Vi säger där
att statens och kommunernas upphandling borde
användas systematiskt för att bl.a. medverka till en
energisparande och påverka näringslivets
omdaning till en miljövänlig produktion. För att
detta skall uppnås krävs vissa förändringar i
upphandlingsförordningen. Vi hänvisar i
reservationen till den rapport som
naturvårdsverket har gjort på området där man
föreslagit en ändring i upphandlingsförordningen
med denna inriktning.
Vi framhåller också att regionalpolitiska hänsyn
skall vägas in. Det har gjorts en del sådana försök i
bl.a. mellersta Norrland, och de försöken har fallit
ut ganska väl.
I en internationaliserad miljö, t.ex. vid
medlemskap i EG, ökar också kravet på att göra en
värdering av de miljöpolitiska skäl som ligger till
grund för olika beslut. I de fall vi anser att vi
kommit längre på miljöområdet är det också viktigt
att man kan ta hänsyn till detta vid upphandlingen.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till
reservation nr 5.
Anf. 135 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Offentlig upphandling är ett intressant
område. Jag själv har under ett tjugotal år arbetat
inom svensk industri och gjort upphandlingar i
många olika former. Tanken är naturligtvis att det
skall ske under en strikt affärsmässighet. Vi
kommer då in på en lång rad olika problem som gör
frågan mycket mer komplicerad än, som jag
upplever det, t.ex. Rune Rydén och Anne Wibble
påstår.
När jag var upphandlare var det för mig intressanta
att minimera kostnaden över hela den tid som
denna produkt, vara eller maskin skulle användas
och se till den service och underhåll som kunde
erbjudas i olika sammanhang. Detta gör att
upphandlingen blir utomordentligt komplicerad.
Det är inte alls så fantastiskt enkelt som att säga att
det bara är penningbeloppet vid inköpstillfället
eller någonting annat enkelt som skall räknas.
Affärsmässigheten är något som man i hög grad
måste sätta inom citationstecken, och man måste
mycket noga tänka igenom vad det innebär. Man
kan mycket lätt hamna i en stark ensidighet vid
detta betraktande. Om man hade gjort detta under
den tid jag arbetade inom industrin hade man fått
lov att gå, det kan jag bara lova. Det hade inte gått
om man bara tittat på priset.
Vi i miljöpartiet tycker att det är mycket viktigt att
man arbetar på ett systematiskt och bra sätt, och
man måste också på allvar väga in miljöfrågorna.
Det går då inte att säga som utskottet gör i
betänkandet: ''Gällande bestämmelser för den
statliga upphandlingen inrymmer möjligheten'' --
möjligheten -- ''att beakta de olika miljökrav som
måste gälla för myndigheternas verksamhet''.
I detta fall tänker man kanske enbart på vad den
enskilda produkten innebär ur miljösynpunkt. Men
det ställer till problem när varan produceras,
används och när den slutligen hamnar på soptippen
där den ligger och läcker och förgiftar, om den inte
kan återanvändas på något sätt.
Det är en mycket lång kedja av miljöhänsyn som
måste vägas in när man gör en upphandling. Det
framgår inte alls klart och tydligt av betänkandet,
och det tycker jag är djupt beklagligt. Det visar att
ett genomgående miljötänkande på intet sätt har
trängt igenom. Det är bara att hoppas att framtiden
visar att man kan komma fram på denna väg.
Offentlig upphandling, om den sköts rätt, är av
allra största betydelse för utvecklingen inom detta
område. Om man på detta sätt kan visa
framfötterna kommer också det privata näringslivet
och industrin att ta efter. De lär sig de också. Detta
är ett utomordentligt stort komplex som måste
hanteras på ett helt annat sätt än vad som gjorts
tidigare. Det är därför som vi reservanter har avgett
reservation nr 6, som jag här yrkar bifall till.
Jag tycker inte heller att det alltid är så självklart
med en enhetlig redovisningsprincip. Det är
egentligen ett intrång i den fria
näringsverksamheten. Man kan inte springa runt
och kräva att människor skall redovisa sina
kostnader på ett visst sätt. Det måste finnas en
betydande frihet när det gäller hur man räknar sina
kostnader och sätter sina priser.
Priset är egentligen det som kunden är villig att
betala och har många gånger mycket litet att göra
med kostnaden att producera varan. Det beror på
konkurrensen, och det finns många andra skäl som
är avgörande för priset. Det är inte alls självklart att
det är kostnaden och kostnadsredovisningen som är
avgörande för det pris man får lov att betala. Priset
är det man i en konkurrens är villig att betala.
Det finns här litet olika principer. Är man
intresserad av marknadsekonomi osv. måste man
faktiskt tillåta människor att räkna precis hur de
vill. Det är lönsamheten i deras verksamhet är som
är det viktiga, och den får de sköta själva. Hur de
räknar ut saker och ting är deras ensak. Tack för
ordet.
Anf. 136 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! I de allra sista meningarna i sitt
anförande sade Rune Rydén någonting som jag till
fullo vill instämma i. Jag beklagar dem som arbetar
med upphandling inom den offentliga
verksamheten som inte känner till de exakta
kostnaderna. Jag har litet erfarenhet av
upphandling i offentlig verksamhet, och jag vet att
detta förekommer även om jag själv i min
verksamhet har försökt att få sådan kunskap.
Jag har å andra sidan erfarenhet från den privata
sektorn, vilket Carl Frick också redovisade. Jag har
samma minnesbild som han, nämligen att det är
oerhört svårt att ta fram vad som är den faktiska
kostnaden. Detta är inte så enkelt som man ibland
vill göra gällande.
När man läser detta betänkande kan man kanske få
intrycket att vi är mycket oense. Jag tror att vi när
det gäller många avsnitt inom det man kan kalla för
kärnområdet egentligen är rätt överens. Vad det
handlar om är det tempo med vilket vi skall gå
fram.
Detta är gamla och för kammaren förhoppningsvis
väl kända ting. Så sent som i oktober i fjol var ett
motsvarande betänkande föremål för beslut. Låt
mig därför mycket kortfattat gå igenom vad det i
sak handlar om.
När det gäller frågan om en översyn av den gällande
upphandlingsordningen pågår ett arbete med detta.
Man kan med visst fog påstå att kraven i den delen
är tillgodosedda. När det gäller översynen av
konkurrensreglerna vid upphandling är det faktiskt
inte motiverat av de skäl som anförs att göra en
sådan översyn, och jag avvisar alltså detta krav.
Gunnar Björk resonerar om behovet av att behålla
inhemsk kompetens för att verksamheten skall
kunna fungera i vissa lägen. Jag ställer upp på det.
Men de krav som förs fram i reservationen och i
bakomliggande motioner strider mot
internationella överenskommelser. Det blir alltså
fråga om man skall bryta mot dessa eller inte. Här
har majoriteten intagit ståndpunkten att vi med
hänsyn till Sveriges beroende av fri handel inte kan
med berått mod bryta mot dessa
överenskommelser. Jag beklagar att Gunnar Björk
har kommit till en annan ståndpunkt.
När det gäller frågan om kommunal upphandling
ligger utredningar till grund för det
beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet,
och det har aviserats en proposition i frågan till
nästa år. Det kan vara klokt att avvakta den.
Carl Frick resonerar om möjligheten att ta
miljöhänsyn och menar att detta skall skrivas in
som någon form av villkor för upphandling. Här
argumentar han egentligen emot sig själv, eftersom
han i andra sammanhang talar om behovet av att
kunna göra anpassningar med hänsyn till lokala
variationer osv. Majoritetens ståndpunkt är att det
inte bara kan tas miljöpolitiska hänsyn utan att
sådana också bör tas.
När det sedan gäller krav på viss enhetlig
redovisning och frågor som är kopplade till detta,
pågår ett utvecklingsarbete inom
Kommunförbundet. Jag kan förstå att det inte är så
enkelt att komma fram till resultat. Å ena sidan har
vi skapat en frihet för kommunerna att inom ganska
vida ramar organisera sin verksamhet. Det har
uppstått en mångfald av olika verksamhetsformer
och andra ting som gör att kravet på enhetlighet
kanske är ett tekniskt och praktiskt svårt att
genomföra om man inte med berått mod vill styra
kommunerna ganska hårt. Men å andra sidan är vi
överens om att avreglering och frihet är bra. Jag
tror att det därför kan vara klokt att avvakta det
utvecklingsarbete som pågår i detta avseende bl.a.
inom Kommunförbundet.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
hemställan i finansutskottets betänkande nr 28.
Anf. 137 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Det var intressant att lyssna till Per
Olof Håkanssons anförande. Han konstaterar att
skillnaderna inte är så stora mellan våra
uppfattningar, och det är i och för sig glädjande om
det är på detta sätt. Han sade också att han delade
de synpunkter jag framförde i slutet av mitt
anförande, nämligen att det inte är så enkelt att
beräkna kostnaderna inom t.ex. verksamhet i egen
regi, entreprenadverksamhet inom den
kommunala sektorn, och offentlig verksamhet
inom t.ex. kommuner.
Det är helt klart att den kommunala upphandlingen
måste förändras och ses över. Per Olof Håkansson
säger att en proposition är aviserad om något år. Jag
tyder detta som att vi reservanter i praktiken i
princip har rätt och att regeringen så att säga
kommer att följa i våra spår. Det är också en
glädjande upplysning. Det är bara synd att inte
utskottsmajoriteten redan nu har haft modet att
vandra den vägen som vi har förespråkat.
När det sedan gäller den enhetliga redovisningen,
är det självfallet med nuvarande organisationsform
inom kommunerna inte särskilt lätt med de olika
typer av redovisning som finns där stora kommuner
har ett system och små kommuner har ett helt annat
system. Vi måste försöka få en större enhetlighet
när det gäller redovisningen av de olika
kostnaderna inom kommunerna.
Mycket tyder på att den datorisering som sker av
kommunernas redovisning och bokföring kommer
att leda till att man lättare än för närvarande kan
tillgodogöra sig information om de olika
kostnadsslag som kommunerna har och därmed
lättare bedöma skillnaden i kostnad för verksamhet
i egen regi och verksamhet i entreprenad. Detta är
för närvarande, som jag sade i mitt anförande,
praktiskt taget omöjligt att göra på ett
tillfredsställande sätt. Också detta anser vi
reservanter är beklagligt.
Om utvecklingen går åt det håll som både Per Olof
Håkansson och jag skisserar är det vällovligt. Vi
kan då hoppas att våra synpunkter helt har vunnit
framsteg inom några års tid.
Anf. 138 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! Jag vill egentligen bara få två saker
sagt. Det ena är att det i princip är lika svårt att
bedöma verksamhet i egen regi inom den offentliga
verksamheten som att bedöma verksamhet i egen
regi inom den konkurrenssatta sektorn. Det
förekommer också där samma stora svårigheter att
göra en korrekt bedömning.
Det andra är att de förhoppningar som Rune Rydén
har att få rätt eller ha rätt enligt min mening inte
är det intressanta. Det intressanta är att tolka vad
majoriteten skriver: ''Mycket talar för att någon
form av lagreglering kommer att bli aktuell vad
gäller den kommunala upphandlingen -- -- -- dessa
frågor bereds för närvarande av regeringen som ett
led i anpassningsarbetet och kommer enligt
nuvarande planer att redovisas i en proposition
under år 1992''. För att se vem som kommer att ha
rätt eller få rätt i den frågan får vi vänta till år 1992.
Anf. 139 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Jag vill till Per Olof Håkansson säga
att det är helt riktigt att svårigheten att bedöma
verksamhet i egen regi kan vara lika svår i den
privata sektorn som i den offentliga sektorn. Den
stora och avgörande skillnaden är att man använder
allmänna medel i den offentliga sektorn. Där
behöver man verkligen kunna penetrera, analysera
och se till att man inte använder alltför dyra
verksamhetsformer, utan att man använder den
billigaste, effektivaste och för samhällets
medborgare bästa formen.
Anf. 140 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! De allmänna aktsamhetsregler som
bör gälla när man hanterar pengar finns inte i den
konkurrensutsatta sektorn.
Anf. 141 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Självfallet finns sådana regler också i
den konkurrensutsatta sektorn. Företag och
organisationer har helt andra incitament när det
gäller att se över kostnadsbilden. Inom den
offentliga sektorn har man inte haft samma
drivkraft eller samma tryck på sig att se över
kostnadsbilden och konkurrensen som man har
haft och har i den privata sektorn. Det har varit en
avgörande faktor till de skillnader i kostnadsbilden
som vi kan se i dagsläget.
Anf. 142 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! Jag vet inte vilket underlag som Rune
Rydén har för detta sitt påstående. Jag konstaterar
bara att den kommunala verksamhet som jag har
kommit i kontakt med överensstämmer inte med
den bild som Rune Rydén här försöker frammana.
Det utesluter inte att Rune Rydén i något fall eller
kanske t.o.m. några fall kan ha rätt. Det är möjligt
att hans hemkommun har förfarit på det sätt som
han beskriver.
Anf. 143 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Jag förstår att Per Olof Håkansson inte
kan tänka sig att detta har inträffat i den kommun
som han själv har styrt i många år. Men som han
själv sade i sitt anförande finns det flera fall av detta
slag som man kan peka på. För att inte förlänga
debatten skall jag inte räkna upp den här, men jag
vet att Per Olof Håkansson är väl medveten om de
exempel jag tänker på.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
18 § Dubbelbeskattningsavtal med
Frankrike
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU35 Dubbelbeskattningsavtal med
Frankrike (prop. 1990/91:174).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
19 § Vissa åtgärder mot Sydafrika
Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU7 Vissa åtgärder mot Sydafrika (skr.
1989/90:58 och skr. 1990/91:62)
Anf. 144 INGER KOCH (m):
Fru talman! I Sydafrika ser vi nu en glädjande
utveckling i riktning mot demokrati.
ANC-ledaren Nelson Mandelas frigivning för ett år
sedan var inledningen på en process som nu lett
fram till att arbetet med en ny författning påbörjats.
Flera rasåtskillnadslagar har redan avskaffats. Vid
öppnandet av parlamentet i januari i år lade
president de Klerk fram förslag som innebär att
apartheidpolitikens hörnstenar försvinner. Härmed
avser de lagar som bestämmer var man får bo, vem
som får äga jord och till vilken befolkningsgrupp
man hänförs vid den klassificering av rastillhörighet
som bestämmer ens plats och möjligheter i
samhället. Samtidigt lovade han också att alla
människor i landet skall få rösträtt.
Ett allvarligt problem har varit det ökade våldet
mellan olika svarta grupper, främst anhängare till
ANC och Inkhata. Sammanlagt har omkring 5 000
människor fallit offer i dessa strider. Mötet mellan
ANC-ledaren Nelson Mandela och Inkhata-
rörelsens Mangosuthu Buthelezi i januari i år samt
deras gemensamma deklaration i vilken de manade
till fred och försoning mellan de båda rörelserna,
ingav hopp.
Trots detta fortsätter emellertid våldet mellan
Inkhata- och ANC-anhängare.
Vid de förhandlingar mellan företrädare för ANC
och president de Klerk som hölls i förra veckan,
försökte man nå enighet i hur man skall komma till
rätta med våldet i de svarta förstäderna och därmed
undvika ett dödläge i förbättringen av de båda
parternas relationer.
ANC har tidigare hotat med att avbryta sina
förberedande förhandlingar med regeringen om en
ny konstitution för Sydafrika, om den inte vidtar
åtgärder för att stoppa det politiska våldet. Den
tidigare satta tidsfristen har nu förlängts.
Som ett erkännande av regeringen de Klerks
åtgärder för att avskaffa apartheidsystemet, har
EG nu beslutat att avskaffa de handelssanktioner
mot Sydafrika som EG själv tidigare beslutat om.
Vid de nordiska utrikesministrarnas möte i mars i
år beslöts att man skulle avskaffa de särskilda
riktlinjer som gällt för beviljande av visum för
sydafrikanska medborgare.
Utrikesminister Sten Andersson uttalade i februari
i år följande: ''Utvecklingen i riktning mot
grundläggande förändringar i Sydafrika har nu tagit
betydelsefulla steg framåt. Därmed närmar sig den
tidpunkt då frågan om våra sanktioner måste tas
upp till prövning.''
Utskottet konstaterar i betänkandet att avgörande
för om sanktionerna kan tas bort bör vara faktiska
och konkreta steg och åtgärder, som är djupgående
och oåterkalleliga för avskaffande av
apartheidsystemet.
Fru talman! Beslut i det sydafrikanska parlamentet
under innevarande session om ett totalt
upphävande av apartheidsystemet och de lagar det
vilar på samt fortsatta framsteg i de samtal som
skall leda fram till en demokratisk konstitution, är
sådana avgörande steg som enligt vår mening bör
leda till ett hävande av de svenska sanktionerna. En
stark ekonomisk tillväxt, som kan komma de
eftersatta grupperna till del, är nödvändig för att
den demokratiska omvandlingen skall kunna ske
under fredliga former.
De stora steg som nu tas mot ett demokratiskt
Sydafrika måste omvärlden uppmuntra och stödja.
Utökade handelsförbindelser är ett sätt att göra
detta. Vi anser att regeringen mot denna bakgrund
bör förbereda ett utvidgat svenskt samarbete med
ett framtida demokratiskt Sydafrika.
Med detta uttalar jag mitt stöd för reservationen.
Anf. 145 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! I tider när människor lever i en
atmosfär av otrygghet och våld är det viktigare än
någonsin att stöda kampen för ett demokratiskt
Sydafrika. ANC står i dag inför en enorm uppgift
att förbättra levnadsvillkoren för folket -- fysisk och
psykisk rehabilitering av f.d. politiska fångar,
repatriering av återvändande från exil, stöd till
hemlösa och arbetslösa -- ett folk som fortfarande
lever under apartheid och det lidande det medför.
Samtidigt arbetar ANC under stort tryck att bringa
regimen till reella förhandlingar för ett totalt
avskaffande av apartheid. Så uttalar sig Nelson
Mandela, vice presidenten i ANC.
Efter närmare 80 års kamp inom ANC har man
börjat skymta det demokratiska icke-rasistiska
Sydafrika. Men än är detta inte uppnått; det är
fortfarande långt kvar. Genom att släppa Nelson
Mandela fri, lyfta på en del restriktioner osv. har
regeringen de Klerk skaffat sig internationell
respekt. Det står helt klart. Samtidigt vet vi att
många går omkring och tror -- och det deklarerade
också Inger Koch -- att det bara är en tidsfråga
innan vi har ett demokratiskt och fritt Sydafrika.
Jag vill nog säga att denna frigörelseprocess i dag
befinner sig i ett mycket kritiskt skede. För ANC är
det naturligtvis svårt. Som Nelson Mandela sade i
det uttalande som jag citerade så måste ANC ta ett
ansvar utan de resurser som man långsiktigt vill
bygga upp. Nelson Mandela och ANC förväntas i
många stycken lösa Sydafrikas problem. När detta
inte går så snabbt som man har hoppats, så vänder
man i många fall ANC ryggen, och det är mycket
allvarligt.
Inger Koch har citerat ur utskottsbetänkande, och
även jag vill lyfta fram ett avsnitt ur det. Det Inger
Koch åberopade, nämligen att presidenten den 1
februari i år aviserat ett lagförslag om att ta bort det
som kallas grundpelarna i apartheid, har vi ännu
inte sett någonting av. Det har inte fattats något
beslut. Vi känner till de krav som ANC ställde på
sin kongress i december om frigivning av alla
politiska fångar, om rätt för dem i exil att
återvända, om upphävande av repressiva
säkerhetslagar och avbrytande av alla politiska
rättegångar. Alla dessa krav skulle ha varit
uppfyllda den 30 april. Men det finns fortfarande
politiska fångar, fortfarande pågår politiska
rättegångar, osv.
Sedan har relaterat till våldet nya krav ställts av
ANC: Förbud mot att bära vapen, avskedande av
försvars- och polisministrarna, upplösande av de
paramilitära styrkorna, förändring av
säkerhetsstyrkornas metoder, osv. Detta är krav
som inte har uppfyllts. ANC har nu förlängt fristen
för regeringen.
Det finns alltså mycket som talar för att regeringen
saboterar den här processen. Nu har man tillvunnit
sig en viss internationell respekt. EG har lyft
sanktionerna, och USA diskuterar att lyfta
sanktionerna. Men vi har glädjande nog av de
nordiska utrikesministrarna fått det klara beskedet
att sanktionerna skall vara kvar. De bör vara kvar!
Inger Koch talade om våldet. Vi vet att detta främst
har politiska orsaker. Det står allt klarare. Våldet
riktar sig mot ANC-sympatisörerna, och det är
regeringen som drar den politiska nyttan av detta.
Vem kan hindra våldet? Det är märkligt att denna
polisstat, Sydafrika, som arresterade och fängslade
fredliga människor som hade förhoppningen om ett
Sydafrika fritt från apartheid, ett Sydafrika med
demokrati, nu plötsligt ine ens kan arrestera dem
som utför bestialiska våldsdåd, dem som mördar
sydafrikanska medborgare i fullt dagsljus. Från
förra helgens våld hörde vi hur Inkatha-
medlemmar i vissa fall hade transporterats i
polisens lastbilar till de platser där våldet utövades.
Man kan också fråga sig vilken roll som Buthelezi
och hans Inkatha spelar i den här processen. Vi vet
att Buthelezi avlönas av den sydafrikanska staten.
Vi vet att rörelsen slåss inte bara för sin existens i
hemlandet Bazulu utan också i andra delar av
Sydafrika. Vi vet också att Inkatha-krigarna
utbildas av sydafrikansk militär. Beväpnade
grupper av Inkatha överfaller och mördar ANC-
anhängare, medan polisen i många fall ser på.
Det här är allvarligt, och jag tycker mig kunna se
ett mönster i detta. Det gäller att hindra
fredsprocessen. Detta innebär också en försvagning
av den demokratiska rörelsen, dvs. den som vill ha
allmän och lika rösträtt. Den rörelsen vill man
försvaga. de Klerk vill punktera ANC före
förhandlingarna. Samtidigt vet vi att han behöver
ANC som en förhandlingspart, något som har med
den internationella trovärdigheten att göra.
Det är faktiskt en lång väg kvar att gå, Inger Koch
och andra moderater. Jag kan instämma i det som
Inger Koch läste upp ur vårt betänkande:
''Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör
vara faktiska och konkreta steg och åtgärder, som
är djupgående och oåterkalleliga för avskaffande
av apartheidsystemet.''
Vad beträffar motiveringen skiljer vi oss, bortsett
från den ordning som meningarna kommer i, på en
avgörande punkt. Moderaterna nöjer sig nämligen
med ''utveckling'' mot demokrati, medan vi i
majoriteten vill ha allmän och lika rösträtt i
Sydafrika. Nelson Mandela är en av Sydafrikas
mest inflytelserika personer i dag men, fru talman,
han har inte rösträtt. Han har alltså inte rätt att i ett
val ge sin åsikt till känna om utvecklingen i sitt eget
land. Det är detta vi i majoriteten gärna vill se att
han har, innan vi lyfter sanktionerna. Därför, fru
talman, yrkar jag bifall till både utskottets
hemställan och utskottets motivering.
Anf. 146 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Karl-Erik Svartberg sade att det enda
som skiljer oss åt är att vi inte betonar rösträtten
lika mycket. Jag vill då erinra om den formulering
vi har i vår reservation: ''Utskottet betonar vikten
av en utveckling mot ett demokratiskt styrelseskick
och en allmän och lika rösträtt.'' Vi anser emellertid
inte att den allmänna och lika rösträtten behöver
vara fullt ut införd. Den kan vara beslutad i det
sydafrikanska parlamentet, men vi anser inte att en
fullständig konstitution behöver vara skriven och
antagen innan vi häver handelssanktionerna.
Jag vill också påminna om den fattigdom och det
elände som jag tror att en del av oss har sett i
Sydafrika och som har upprört oss väldigt mycket.
Det går inte att komma till rätta med fattigdomen
och med våldet utan att man får en ekonomisk
tillväxt. Sydafrika behöver den ekonomiska
tillväxten för att kunna klara ut dessa eländiga
förhållanden.
De förslag som lades fram av president de Klerk
inför det sydafrikanska parlamentet i februari
håller på att förberedas och beslut kommer att
fattas. Parlamentet är ännu inte upplöst för
sommaren. Det är avsikten att man skall anta dessa
lagar innan den innevarande parlamentssessionen
avslutas.
Anf. 147 KARL-ERIK SVARTBERG (s)
replik:
Fru talman! Det är alltså ''utveckling mot'' ett
demokratiskt styrelseskick som moderaterna
betonar, medan det vi betonar är det demokratiska
styrelseskicket. Vi anser inte att det räcker med en
''utveckling mot'', utan vi betonar vikten av ett
demokratiskt styrelseskick och en allmän och lika
rösträtt. Detta hänger också samman med ANCs
grundläggande krav på en direktval konstituerande
församling. Genomförandet av en sådan kräver ju
faktiskt en allmän och lika rösträtt.
Det våld som förekommer i landet skylls på
bristande tillväxt. Det förekommer en tillväxt i
Sydafrika. Sanktionerna infördes som ett krav från
ANC och andra demokratiska rörelser i Sydafrika.
De har haft den effekten att tillväxten har blivit
mindre. Det finns beräkningar som tyder på att den
har blivit bortåt 33 % mindre än den annars skulle
ha varit. Detta var avsikten med sanktionerna. Men
kom inte och skyll det våld som nu förekommer på
en brist på tillväxt i ekonomin. Det är helt andra
orsaker, och förklaringarna kan nog hämtas i de
Klerks omgivning, åtminstone till en viss del.
Anf. 148 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Vad vi nu diskuterar är frågan om ett
slopande av handelshindren -- inte att upprätta ett
nytt biståndsland. De kriterier som gäller för våra
biståndsländer är mycket mer generösa än de krav
vi nu ställer på Sydafrika. Vi kan aldrig någonsin
acceptera apartheidlagarna, men när dessa lagar är
avskaffade anser vi att omvärlden måste belöna
detta på något sätt. Då är det vår uppgift att se till
att man får en ekonomisk tillväxt i landet och att
landet inte behöver bli biståndsberoende. Carl
Tamm sade vid en resa i Sydafrika för en tid sedan,
att det var mycket möjligt att Sverige skulle kunna
komma att ge utvecklingsbidrag till Sydafrika.
Detta tycker jag är rätt upprörande. Ett land som i
sig självt har en hel del rikedomar skall inte genom
olika handelsbojkotter och handelshinder från
omvärlden behöva bli beroende av bidrag från den
rika världen. Hjälper vi till med ökade
handelsförbindelser, så behövs inte det.
Anf. 149 KARL-ERIK SVARTBERG (s)
replik:
Fru talman! Nu kommer den gamla moderatlinjen
fram igen. Ni har ju hela tiden varit motståndare på
det ena eller andra sättet till de sanktioner som nu
fått namnet ''handelshinder''.
Den dag som apartheids grundpelare, som de
kallas, är avskaffade genom beslut i det
sydafrikanska parlamentet och den dag då Nelson
Mandela och andra svarta sydafrikaner har rösträtt,
kommer vi att lyfta sanktionerna, som Inger Koch
kallar ''handelshinder''.
Förste vice talmannen anmälde att Inger Koch
anhållit att till protokollet få antecknat att hon ägde
rätt till ytterligare replik.
Anf. 150 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Fru talman! Ett av historiens grymmaste, mest
förnedrande och inhumana samhällssystem --
apartheidsystemet -- håller äntligen på att rämna.
Det finns onekligen vissa tecken på det.
Apartheidsystemet kräver dock fortfarande
dagligen sina offer i Sydafrika. Via massmedia blir
vi ständigt påminda om vardagen i apartheidens
Sydafrika med ständiga oroligheter som skördar
sina offer -- barn som gamla, kvinnor som män,
svarta som vita.
Visst är det sant, som utskottet skriver, att
situationen i Sydafrika sedan drygt ett år
kännetecknas av dramatiska förändringar.
President de Klerk för en dialog med den svarta
majoriteten. Det är hoppingivande, men
presidentens försök till förändringar av
apartheidsystemet stöter på motstånd från alla de
vita som ser sina privilegier hotade.
de Klerks försök till förändringar möter starka
motreaktioner. Vita högerextremister sluter sig
samman, känner sig hotade och tar till vapen, som
det finns gott om i landet. Det är oroväckande när
motsättningarna hårdnar och växer, och dialogen
inte får någon chans utan vapen talar i stället.
Mandelas uppgift är svår, och förväntningarna och
kraven på honom är enorma.
Vi står samtidigt frågande inför de hatiska striderna
mellan ANC-anhängarna och Inkatha-rörelsen.
Risken är att maktlösheten sprider sig bland olika
stammar och folkgrupper. Bakom våldet döljer sig
gamla orättvisor, brist på demokrati och mänskliga
rättigheter -- kort sagt: apartheidsystemet.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att detta
välkomnas av stora grupper bland de vita.
Till det betänkande vi nu diskuterar har fogats en
reservation av moderaterna. En hel del av texten i
reservationen återfinns också i utskottets skrivning.
Det är två meningar som skiljer sig. En av de
skiljaktiga meningarna har i reservationen
formuleringen ''att utvecklingen i Sydafrika är av
den arten att sanktionerna kan komma att hävas
inom en inte alltför avlägsen framtid''. Jag ställer
mig tveksam till den formuleringen. Jag skulle
naturligtvis önska att så vore fallet, men jag tror
inte att det är realistiskt. Det återstår mycket att
göra innan vi är framme vid den tidpunkt då vi kan
häva sanktionerna, dvs. då vi har en sådan situation
i Sydafrika som den här reservationen andas.
När jag i början av 60-talet i London på Speaker's
corner diskuterade situationen i Sydafrika med en
ANC-anhängare inför ett förestående besök som
jag skulle göra där, sade denne man, att det inom
den närmaste framtiden, kanske inom ett par år,
kommer att bli en hel ny situation i Sydafrika och
att det skulle bli en blodig uppgörelse. Det är snart
30 år sedan han sade detta.
Visst har det hänt mycket under den här tiden och
speciellt under det senaste året, men att tro att det
inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha blivit
en sådan situation att vi nu skulle kunna börja tala
om att ompröva sanktionerna mot Sydafrika är inte
sannolikt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Inger Koch, som
står bakom den här reservationen: Vad ligger
bakom orden ''inom en inte alltför avlägsen
framtid?'' Vilken tidsrymd döljer sig bakom detta?
Det kan röra sig om dagar, månader eller år, och
det framgår inte riktigt klart vad som menas.
Det finns också ett annat problem när det gäller
sanktionerna mot Sydafrika, och det är en Walvis
Bay, som omslutes av Namibia och som omfattas av
sanktionerna. Walvis Bay tillhör ju Sydafrika och är
egentligen det enda andningshålet för Namibia och
dess kustsjöfart. Detta tror jag kommer att vara ett
av de svårlösta problemen framöver i den här delen
av Sydafrika.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 151 INGER KOCH (m):
Fru talman! Jag vill erinra Karl-Göran Biörsmark
om att vår reservation överensstämmer med den
utskottsskrivning som vi vid flera justeringstillfällen
var överens om i utskottet. Vid slutjusteringen
ändrade man på den här skrivningen, men vi har
faktiskt vid flera tillfällen varit överens om den
skrivning som vi har vår reservation. Det förvånar
därför litet grand att Karl-Göran Biörsmark är så
oförstående för reservationen.
Jag har redan talat om vid vilken tidpunkt
sanktionerna skall avskaffas. När det sydafrikanska
parlamentet har fattat ett beslut om ett totalt
upphävande av apartheidsystemet, anser vi att det
är dags. Dessutom skall de samtal man nu håller på
med leda fram till en demokratisk konstitution.
Men det behöver inte vara en färdigskriven
konstitution innan man lyfter sanktionerna.
Anf. 152 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Fru talman! Det är riktigt som Inger Koch säger att
stora delar av reservationstexten var vi överens om.
Men nu gällde det den första meningen i
reservationen om att ''utvecklingen i Sydafrika är
av den arten att sanktionerna kan komma att hävas
inom en inte alltför avlägsen framtid''. Den var vi
inte överens om. Det andra om ''faktiska och
konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och
oåterkalleliga, för avskaffande av
apartheidsystemet'', som också står i moderaternas
reservation, är detsamma som står i
majoritetstexten. Den största delen av
reservationstexten är så gott som identisk, även om
meningarna är litet omflyttade, med vad
utskottsmajoriteten skriver.
Jag blir litet förvånad när jag här får höra att det
räcker med bara ett beslut. Det betyder alltså att
om beslut fattas i Sydafrika under våren i den
riktning som Inger Koch talar om, skall vi alltså
enligt moderaterna slopa sanktionerna. Är det rätt
tolkat? Vi skall alltså slopa sanktionerna
oberoende av Sydafrikas situation i övrigt,
oberoende av vad som händer i Sydafrika, bara
detta beslut har fattats. Jag skulle vilja ha ett
klarläggande om moderaterna verkligen menar så.
Anf. 153 INGER KOCH (m):
Fru talman! För att återigen gå tillbaka till
reservationstexten: Vid två justeringstillfällen stod
meningen som börjar med: ''Utskottet bedömer
således att utvecklingen'' osv. med utan att någon
reagerade. Men vid det sista justeringstillfället togs
meningen bort. Jag tror inte att Karl-Göran
Biörsmark inte förstår vad som menas. Han har
själv godkänt texten en gång.
När det sedan gäller tidpunkten har jag redogjort
för vad vi tycker. Jag har sagt att vad som gäller är
totalt upphävande av apartheidsystemet och alla de
lagar som systemet vilar på samt att fortsatta
framsteg i de samtal som nu förs med den svarta
oppositionen leder fram till en framtida
demokratisk konstitution. Men att den skall vara
fullt skriven och att val skall ha hållits innan vi
häver sanktionerna tycker vi inte är nödvändigt.
Anf. 154 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Fru talman! Det var intressanta klargöranden jag
fick av Inger Koch. Om vi skall resonera om
reservationstexten än en gång: Det är ett väldigt
konstigt resonemang som Inger Koch här för, att
man alltså skulle ha godkänt texten innan man har
haft slutjustering i utskottet. Det är alltid ett
givande och tagande och diskuterande fram och
tillbaka i utskottet, men det är den slutgiltiga texten
efter justeringen, de slutgiltiga ställningstagandena
och ståndpunkterna, som gäller. Något annat
förfaringssätt har vi väl aldrig haft.
När det sedan gäller den fortsatta processen i
Sydafrika står det helt klart att det enligt
moderaterna räcker med ett beslut. Men hur det ser
ut för övrigt de facto i Sydafrika är inte viktigt. Det
räcker att det finns på papperet att val har ägt rum
och att mänskliga rättigheter är implementerade.
Så brukar det inte låta från moderaterna när vi
diskuterar andra länders situation på den
afrikanska kontinenten. Då räcker det inte med vad
som står i beslutet, utan då för man ett annat
resonemang. Men när det gäller Sydafrika räcker
det tydligen med ett beslut. Hur det ser ut i
verkligheten är inte avgörande. Det var ett
klarläggande i och för sig.
Anf. 155 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! Jag finner anledning att gå in i denna
debatt och påminna Inger Koch om att ett land som
har fått lida mycket under apartheidsystemet är
Namibia. Namibia genomförde demokratiska val i
november 1989. Den 21 mars 1990 blev Namibia
självständigt. Först då hävde Sverige sanktionerna
mot Namibia. Vi avvaktade till dess det nya
parlamentet hade tillträtt och Namibia förklarats
självständigt. Vi nöjde oss inte med de första
förberedande besluten om val, inte ens med att man
genomförde valen, utan vi avvaktade Namibias
självständighet och ett demokratiskt styre i landet.
Då hävde vi sanktionerna.
Anf. 156 INGER KOCH (m):
Fru talman! När jag talar om samtal som skall leda
fram till en demokratisk konstitution, menar jag att
det i en demokratisk konstitution också ligger
respekt för mänskliga rättigheter, för annars vore
det inte en demokrati. Det ingår dessutom rösträtt,
lika för alla, för annars vore det inte heller en
demokrati. Men vi kan inte förstå att det skall vara
nödvändigt att ett land skall behöva vara utvecklat
till en fullfjädrad demokrati, genomförd i alla delar,
innan vi häver sanktionen. Sydafrika behöver en
ekonomisk tillväxt. Även jag har mött offren för
apartheidpolitiken och det var förskräckligt. Vi
säger inte att sanktionerna skall hävas nu, men när
lagarna som har reglerat apartheidpolitiken har
avskaffats finns det anledning att göra det.
Anf. 157 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Fru talman! Det låter riktigt när Inger Koch säger
att dessa lagar är borta, men de måste ju också
implementeras. Det är viktigt att göra denna
distinktion, att lagarna skall implementeras och att
de skall gälla i landet.
Jag har en känsla av att Inger Koch mäter länder
efter olika måttstock. Just detta resonemang
används inte av moderaterna när det gäller andra
länder på den afrikanska kontinenten. Då brukar
kraven vara mer långtgående. Men just när det
gäller Sydafrika är det tillräckligt med att man
fattar beslut och sedan kan politiken gentemot
Sydafrika ändras så att sanktionerna hävs,
oberoende av hur eller om implementering har
skett. Jag anser att det är fel väg att gå. Vi är inte
där och kommer inte att vara det automatiskt den
dag då man fattar beslutet. Det var därför som jag
ville ha svar på frågan vad moderaterna egentligen
menar då de säger att sanktionerna kommer att
hävas inom en inte alltför avlägsen framtid.
Anf. 158 INGER KOCH (m):
Fru talman! Jag vill återigen erinra om att det inte
är ett nytt biståndsland som vi diskuterar. För att
man skall kunna ge svenskt bistånd vill vi se en
utveckling mot demokrati. Det gäller precis samma
sak i det här fallet.
Anf. 159 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Fru talman! I Sydafrika, med dess
utvecklingspotential och dess stora befolkning av
vita, är det de vita som under åratal har förtryckt
det afrikanska folket och som med vapenmakt har
förhindrat det afrikanska folket att nå fram till en
utveckling mot en demokrati. Nu är man osäker om
hur den vita befolkningen kommer att reagera. Den
vita minoriteten har tillgång till stora
vapenarsenaler och den har givit de Klerk
bekymmer. Risken är stor att reaktionen blir
kraftig från den beväpnade vita minoriteten. Den
situation som kan uppstå är naturligtvis oerhört
vansklig för Sydafrikas utveckling. Att då bara --
som moderaterna förordar -- fatta ett beslut och
därmed lätta på trycket utifrån är fel väg att gå. Då
kan vi hamna i en situation som gör att vi i stället
tar steg tillbaka.
Anf. 160 INGER KOCH (m):
Fru talman! Som jag sade är jag den förste att
beklaga apartheidlagarna. Men Karl-Göran
Biörsmark sade att det finns så många vapen och att
den vita minoriteten utgör ett hot. Det gör den
säkert. Men vi måste också ha litet framtidstro. Jag
vill återigen erinra om vad som hände i Namibia.
Där hade man precis samma farhågor, och man var
mycket orolig för den vapenarsenal som fanns på de
vita farmerna, vilken jag själv såg. Det gick väldigt
bra, därför att alla gjorde sitt allra bästa, och
omvärlden hjälpte till. Jag tycker att det är
omvärldens uppgift att hjälpa till även i detta fall så
att det blir en bra utveckling mot demokrati.
Anf. 161 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Fru talman! Jag vill bara säga att det enligt min
uppfattning är fel att jämföra Sydafrika med
Namibia. Det är två helt olika länder med helt olika
strukturer, inte minst när det gäller den vita
befolkningen och dess möjligheter. Den parallell
som Ingrid Koch drog är därför inte relevant.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
20 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg
(mp)
1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg
(mp)
med anledning av prop. 1990/91:192 Organiserad
överföring av flyktingar till Sverige
1990/91:Sf56 av Sten Andersson i Malmö (m)
1990/91:Sf57 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
Försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöU8 Verksamhet och anslag inom
totalförsvaret 1991/92
21 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 14 maj
1990/91:609 av Leo Persson (s) till industriministern
om användningen av länsanslagen:
Länsstyrelserna i exempelvis Norrbotten,
Västerbotten och Jämtland är beredda att anslå
medel för stödjande av turisttrafik på
inlandsbanan. Länshuvudmännen har enligt
uppgift inte heller något att erinra mot att någon
annan bedriver spårbunden turisttrafik på
inlandsbanan under sommarmånaderna.
Länsanslagen är såvitt jag förstår i stort sett fria
medel för länen att disponera för vad som anses
angeläget för utvecklingen inom regionen. Anser
man att turistutveckling är viktigt så torde det inte
föreligga något hinder för att använda länsanslagen
för detta ändamål.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga
industriministern om min tolkning av hur
länsanslagen kan disponeras är felaktig. Är
industriministern i så fall villig att vidtaga åtgärder
så att det blir möjligt att använda medel för
turisttrafik på inlandsbanan?
1990/91:610 av Stina Eliason (c) till
arbetsmarknadsministern om sysselsättningen i
Norrlands inland:
Trafiken på inlandsbanan har stor betydelse för
turistnäringen i inlandet. 15 000 personer åker
inlandsbanan och omsätter i runda tal 30 milj.kr.
under några sommarmånader.
För många människor i detta område är det
avgörande med många utkomstmöjligheter för att
överleva i turistnäringen. Sommarmånaderna är
viktiga. Genom regeringens beslut att trafiken på
inlandsbanan skall upphöra den 9 juni 1991 hotas
sysselsättningen i inlandet.
Kommer regeringen att vidta några särskilda
åtgärder för att förhindra att turistnäringen och
därmed sysselsättningen slås ut?
1990/91:611 av Leo Persson (s) till
kommunikationsministern om ersättning för
turisttrafiken på inlandsbanan:
Banverket har fått en förfrågan om ersättning för
turisttrafiken på inlandsbanan under
sommarmånaderna. Ett mycket snabbt besked är
nödvändigt för att planera satsningen.
Vill kommunikationsministern medverka till att
påskynda banverkets behandling av
ersättningsfrågan?
1990/91:612 av Hans Göran Franck (s) till
justitieministern om restriktionerna vid
kriminalvårdsanstalterna:
Det är givetvis mycket allvarligt att det varit möjligt
för två fångar, dömda för mycket kvalificerade
brott, att rymma från säkerhetsavdelningen på
Kumla kriminalvårdsanstalt, även om de numera
gripits på ett förhållandevis odramatiskt sätt.
Det är oroväckande att höga myndighetspersoner
och politiker gjort uttalanden som motverkar en
seriös behandling av kriminalvårdsfrågor.
Den av regeringen beslutade snabbutredningen av
rymningen bör kunna ge underlag inte bara för en
saklig debatt utan även till åtgärder, som kan vara
påkallade. Det finns en oro för att den aktuella
rymningen kan leda till en allmän skärpning av
restriktionerna vid våra kriminalvårdsanstalter.
På grund av det anförda får jag fråga
justitieministern: Avser regeringen att föreslå
allmän skärpning av restriktionerna vid våra
kriminalvårdsanstalter, samt när kan regeringen
framlägga sina ställningstaganden och eventuella
förslag i anledning av aktuell rymning från Kumla
kriminalvårdsanstalt?
1990/91:613 av Britta Bjelle (fp) till
justitieministern om rymningen från
Kumlaanstalten:
Två av landets farligaste brottslingar har rymt, mitt
på ljusa dagen och med hjälp av hoptvinnade lakan,
från en anstalt som sägs vara landets
rymningssäkraste. De avtjänar båda långa
frihetsstraff för våldsbrottslighet av grövsta sort,
och den ene av dem, Ioan Ursut, har tidigare visat
sig vara oerhört rymningsbenägen och mycket
farlig i pressade situationer. Ändå lyckades inte
kriminalvården hålla dem i betryggande förvar.
Kriminalvården skall visserligen bygga på
humanitet, men inför två av landets allra farligaste
och rymningsbenägnaste personer får humaniteten
inte gå över i naivitet. Ambitionen måste vara att
så farliga brottslingar skall hållas i rymningssäkert
förvar under pågående strafftid.
Justitieministern har aviserat en utredning av det
inträffade. Det är bra, men det förtar inte intrycket
av att något gått snett även i den debatt som
förevarit efter rymningen och där personer med
regeringens uttalade förtroende yttrade sig på ett
anmärkningsvärt sätt.
Vilka slutsatser är statsrådet beredd att så här långt
dra av de inträffade händelserna inom
kriminalvården?
1990/91:614 av Karin Israelsson (c) till
utrikesministern om de tillfångatagna svenskarna i
Kashmir:
De två kidnappade svenskarna i Kashmir Johan
Jansson och Jan Ole Loman har nu hållits som
gisslan i 45 dagar. Bakom kidnappningen står en
muslimsk gerillagrupp Jambaz. Motivet för
kidnappningen torde vara att rikta världens
uppmärksamhet på situationen i Kashmir.
Svenskarna är oskyldiga offer i en politisk
maktkamp. Den psykiska pressen för de
tillfångatagna och deras anhöriga blir större för var
dag som går.
Den svenska regeringen måste nu med kraft agera
för att få till stånd ett snabbt fritagande. Min fråga
till utrikesministern är därför följande:
Vilka snara åtgärder ämnar regeringen vidta för att
påskynda ett fritagande av de båda svenskarna i
Kashmir?
22 § Kammaren åtskildes kl. 20.11.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 17 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 60
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet
om samlad votering kl. 15.00,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf.
119 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl.
17.57 och
av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.