1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 18 april.

2 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:175 till socialutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

ip > Finansutskottets betänkande 1990/91:FiU24

Skatteutskottets betänkande 1990/91:SkU22

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91:

SfU12

Kulturutskottets betänkanden 1990/91:KrU20--
KrU28

Jordbruksutskottets betänkande 1990/91:JoU21

Bostadsutskottets betänkanden 1990/91:BoU13
och BoU14

4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 18 april

Företogs till avgörande kulturutskottets
betänkanden 1990/91:KrU17 och KrU18
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 97).

Kulturutskottets betänkande KrU17

Mom. 1 (idrottsrörelsens framtida inriktning)

Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot
18 för reservation 1 av Alexander Chrisopoulos. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2 (statens representation i
Riksidrottsstyrelsen)

Utskottets hemställan bifölls med 212 röster mot
89 för reservation 2 av Ingrid Sundberg m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 6 (handikappidrott)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Ingrid Sundberg m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Mom. 7 (medelsanvisningen till Stöd till idrotten)

Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot
55 för reservation 4 av Stina Gustavsson och Stina
Eliasson.

Mom. 11 (medelsanvisningen till Stöd till idrottens
forskning och utveckling m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot
39 för reservation 8 av Stina Gustavsson och Stina
Eliasson.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Kulturutskottets betänkande KrU18

Mom. 1 och 2 (den huvudsakliga inriktningen av
statens ungdomsråds verksamhet m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot
91 för reservation 1 av Ingrid Sundberg m.fl.

Mom. 6 (beräknande av medel till Stiftelsen för
internationellt ungdomsutbyte, m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot
55 för reservation 4 av Ingrid Sundberg m.fl.

Mom. 9 (ungdomsutbyte med programländerna)

Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot
17 för reservation 8 av Alexander Chrisopoulos. 4
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 12 (ungdomsutbytescertifikat)

Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 16
för reservation 11 av Alexander Chrisopoulos.

Mom. 17 (medelsanvisningen till Bidrag till
folkrörelserna)

Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 39
för reservation 12 av Stina Gustavsson och Stina
Eliasson.

Mom. 26 (extra omgångar av Trisslotteriet för
folkrörelseändamål)

Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 75
för reservation 13 av Stina Gustavsson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Meddelande om samlad votering  Förste vice
talmannen meddelade att justitieutskottets
betänkanden JuU23, JuU20 och JuU18 skulle
avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

5 § Anslag till polisväsendet

Föredrogs

justiteutskottets betänkande

1990/91:JuU23 Anslag till polisväsendet (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 1 JERRY MARTINGER (m):

Fru talman! Den socialdemokratiska politiken
under 1980-talet har tillfogat Sveriges polisväsende
svåra skador för lång tid framöver.
Nedskärningarna av polisutbildningen har fått
återverkningar inom i stort sett varje polisdistrikt i
landet. Från att ha legat på 600--800 aspiranter per
år under den borgerliga regeringsperioden 1976--
1982, sjönk antalet aspiranter vid polishögskolan i
mitten av 1980-talet så lågt att det under två år var
nere i endast 150 per år.

Under den sex år långa borgerliga
regeringsperioden antogs sammanlagt 4 124 nya
polisaspiranter. Under de därefter följande sex
socialdemokratiska regeringsåren antogs endast
1 360 aspiranter, alltså inte ens en tredjedel så
många under lika lång tid.

De här kraftiga neddragningarna skedde i ett läge
då brottskurvan var stigande, vilket i sin tur fick till
följd att brottsligheten ökade ytterligare.

Om man räknar om polisväsendets totala
personalresurer till årsarbetskrafter efter avdrag
för semester, tjänstledigheter, sjukdom och sociala
ledigheter, finner man att situationen för polisen
försämrats drastiskt under de senaste åren. En
jämförelse mellan resurstillgången 1986 och 1990
ger följande resultat.

År 1986 förfogade polisväsendet över 16 986
poliser. Motsvarande siffra för 1990 var 15 871.
Eftersom det i siffrorna ingår 917 respektive 1 250
årsarbetskrafter i betald övertid, har
polisresurserna under de senaste fem åren alltså
minskat med 1 448 årsarbetskrafter eller 8,5 %.
Övertidsuttaget har ökat med 333 årsarbetskrafter
eller 36 %.

Under den ifrågavarande femårsperioden har
resursförbrukningen för brottsförebyggande
verksamhet minskat med 7 % medan
övervakningsverksamheten minskat med 10 %.

Inom övervakningsverksamheten har
stationstjänsten minskat med 9 %,
kvarterspolisverksamheten med 22 %,
fotpatrulleringen med 43 %, allmän övervakning
med 13 % och särskild övervakning med 11 %.
Utryckningsverksamheten har däremot ökat med
6 %.

Beträffande kriminalpolisverksamheten har
resurserna minskat med 4 %, varav brottsspaning
drabbats av minus 18 %, teknisk undersökning
minus 4 % och brottsutredning minus 2 %.

Att polisverksamheten över huvud taget kunnat
upprätthållas på det sätt som skett beror på att
regeringen, som ytterst ansvarig i sammanhanget,
har kalkylerat med en otroligt lojal yrkesår. Jag har
hört talas om polismän som inte haft en enda ledig
dag mellan augusti och december. Hur många
andra yrkesgrupper skulle acceptera sådana
arbetsförhållanden? Jag skulle vilja påstå att
regeringen under de senaste åren bedrivit rovdrift
på Sveriges poliser.

Fru talman! Kombinationen av polisnedskärningar
och socialdemokratisk kriminalpolitik i övrigt har
varit förödande för rättstryggheten.

Samtidigt som polisnedskärningarna ägt rum har vi
haft ett samhälle där brottslingen satts i centrum
och brottsoffret kommit i andra hand. Detta har i
sin tur lett till att brottslingarna känt vind i seglen
som aldrig tidigare. Plötsligt har det lönat sig att ta
chansen och begå brott.

De flesta brottslingar har löpt en tämligen liten risk.
I allmänhet har man kunnat utföra kriminella
handlingar i stark förvissning om att inte åka fast.
Den som ändå har gripits har vetat att möjligheten
har varit stor att snabbt bli släppt. För den händelse
brottet inte blivit avskrivet, utan gått till
rättegången, har det funnits goda chanser att få
milda påföljder.

I de fall då det gått så långt att fängelse utdömts,
har det funnits stora möjligheter att bli utsläppt
efter halva tiden. De som inte tillhört den kategori
av fångar som kunnat bli föremål för
halvtidsfrigivning har i många fall kunnat ta sig ut
ur fängelset på egen hand. Kriminalvården har
t.o.m. anordnat kurser i bergsklättring, vilket
naturligtvis givit kunskaper som varit värdefulla för
dem som tagit vägen över fängelsemuren. De som
inte rymt från fängelserna har haft goda
möjligheter att avvika under permission.

Sådan har verkligheten varit under 1980-talet och
dess värre tvingas jag konstatera att det mesta är
oförändrat i dag.

Under femårsperioden 1986--1990 har brotten mot
brottsbalken ökat med 116 121 till 1 076 289, dvs.
en ökning med 12 %. De specialstraffrättsliga
brotten har ökat med 7 232 till 142 531. Det är 5 %.
Det totala antalet polisanmälda brott har således
ökat med 123 353 till 1 218 820, dvs. 11 %.

Brott mot liv och hälsa har ökat med 8 171 till
43 152, 23 % och sexualbrotten med 1 114 till
5 246, dvs. 27 %. Stöld, rån och andra
tillgreppsbrott har ökat med 75 141 till 740 376,
11 %, varav rån och grovt rån ökat med 2 161 till
5 967, inte mindre än 57 %.

När det gäller bedrägeri och annan oredlighet har
det skett en ökning med 2 841 brott till 106 669, dvs.
en ökning med 3 %, och när det gäller
skadegörelsebrotten med 16 859 brott till 96 963,
dvs. med 21 %.

Den verkliga brottsnivån är dessutom betydligt
högre än den som framgår av den officiella
statistiken. Statistiska centralbyråns senaste
offerundersökning, som presenterades i lördags,
visar bl.a. att vart fjärde hushåll, dvs. omkring
840 000 hushåll, varje år drabbas av någon form av
stöld eller skadegörelse. Det är inte konstigt att
människor är oroliga.

Beträffande den s.k. uppklaringsprocenten har det
blivit ytterligare försämringar. Numera klaras i
genomsnitt endast 32 % av alla brott upp. När det
gäller vissa typer av brott är uppklaringsprocenten
ännu lägre. För rån gäller 18 %, för skadegörelse
16 %, för bostadsinbrott 8 %, för inbrott i källare
och på vind 4 %, för stöld från motorfordon 4 %
och för cykelstöld bara 2 %.

Ett tecken på att polisens resurser är alltför
underdimensionerade för att det skall gå att klara
ett modernt och utvecklat samhälles krav på
ordning och säkerhet är att såväl privata
organisationer som företag och myndigheter har
börjat ägna sig åt egen polisverksamhet eller begär
att få göra det.

Bevakningsföretagen får en allt större marknad,
och sådana kriminalpolisuppgifter som polisen av
resursskäl inte klarar av fullgörs i en växande
omfattning av exempelvis de stora företagen själva
eller genom olika typer av privata
utredningsföretag.

Många myndigheter -- exempelvis
trafiksäkerhetsverket, vägverket och
luftfartsverket -- söker sig fram på egna vägar när
polisen inte anser sig kunna fördela tillräckliga
resurser till uppgifter på dessa myndigheters
sakområden.

T.o.m. ute i kommunerna överväger man hur man
skall kunna organisera och finansiera egna poliser.
Enskilda medborgare, som har ekonomiska
möjligheter, ''köper'' egen säkerhet.

Fru talman! Det är absolut nödvändigt att polisen
har tillgång till tillräckliga resurser, för annars
riskerar vi en utveckling som leder till att
medborgarna tar till oacceptabla medel för att
skydda sig eller att medborgarna tar lagen i egna
händer för att beivra brottsligheten.

Redan i dag förekommer olika former av s.k.
medborgargarden på skilda håll i landet, och när
det gäller denna företeelse kan man vänta sig en
ökning om inte medborgarna kan känna sig trygga
med den poliskår som finns.

Nedrustningen av den svenska polisen har i många
fall lett till att polishus har stått obemannade under
vissa tider av dygnet. Och tomma polishus inger
naturligtvis inte medborgarna någon starkare
känsla av trygghet. Inbrottet hos Lidingöpolisen
förra veckan förtjänar att uppmärksammas i detta
sammanhang. I en artikel i Lidingö-Posten
klassificerar Lidingö kommuns
fullmäktigeordförande Allan Ekström inbrottet
som ett nederlag för rättssamhället. Allan Ekström
ställer följande fråga: ''Har den poliskår, som ej
förmått att skydda sin egen polisstation nattetid
från angrepp utifrån, tillgång till tillräckliga
resurser för att fullgöra sin primära uppgift,
nämligen att upprätthålla lag och ordning på
Lidingö?''

Fru talman! Den dag det bildas medborgargarden
för att skydda våra polisstationer är kanske inte
långt borta.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92
begär rikspolisstyrelsen 800 nya polisaspiranter.
Samtidigt har man sagt att det, även om
antagningen skulle hållas på den nivån varje år
framöver, kommer att dröja ända till 1996/97 innan
den nuvarande bristen på poliser förbyts i ett
överskott.

Regeringens behandling av detta äskande är
emellertid mycket egendomligt

I budgetpropositionen konstaterar civilministern
först att personalsituationen inom polisen
fortfarande är ''bekymmersam''. Därefter skriver
han följande: ''Av avgörande betydelse för att
förbättra personalsituationen har emellertid varit
de senaste årens satsningar på intagningen av
polisaspiranter till polishögskolan. Dessa
satsningar börjar nu ge effekt i form av
färdigutbildade poliser. Även om situationen
således håller på att förbättras, gäller det att behålla
en fortsatt hög antagning till polishögskolan också
framdeles, så att utvecklingen inte på nytt vänder i
negativ riktning.''

Efter dessa ord föreslås helt överraskande
beträffande aspirantantagningen under budgetåret
1991/92 en minskning från 800 till 600.
Utskottsmajoriteten ställer sig bakom
civilministerns bedömning. Man blir inte litet
överraskad.

Att socialdemokraterna återigen föreslår en
minskning av antalet polisaspiranter kan bara
betyda att man från regeringspartiets sida inte är
beredd att fullt ut rätta det misstag som man har
begått under 1980-talet, och det är obegripligt.

Vi moderater menar att 800 nya polisaspiranter bör
antas även under det kommande budgetåret. Fler
kan för övrigt inte inrymmas i polishögskolans
lokaler. För att minska skadeverkningarna av 1980-
talets nedskärningar bör dessutom 600
administrativa befattningshavare nyanställas.
Därigenom skulle polispersonal med
administrativa uppgifter kunna frigöras för rent
polisiär tjänst. En sådan förstärkning skulle -- till
skillnad från en utökad antagning av aspiranter --
ge omedelbar effekt.

Ett snabbt beslut i enlighet med detta förslag skulle
innebära att vi redan till sommaren kunde få ut fler
poliser på gator och torg. Vi skulle då också kunna
placera ut de kvarterspoliser som har dragits in men
som så väl behövs i människors närhet.

Vi moderater kan för övrigt inte begripa varför
socialdemokraterna drev i genom de kraftiga
nedskärningarna beträffande polisresurserna under
1980-talet. Det skulle vara intressant att höra
socialdemokraternas debattrepresentant här i dag
ange ett enda vettigt skäl till att de här
nedskärningarna ägde rum.

Fru talman! Följderna av polisbristen har fått
ytterligare uppmärksamhet under den senaste tiden
genom att det har visat sig att rikspolisstyrelsen inte
har klarat statsmakternas beslut om att den
ekonomiska brottsligheten skall prioriteras.

Å andra sidan tror jag inte att det finns någon enda
människa som på allvar har trott att
rikspolisstyrelsen verkligen skulle klara de
prioriteringskrav som har ställts. För svensk polis
har ju situationen varit helt ohållbar under de
senaste åren.

Det står fullständigt klart att det är regeringen som
bär ansvaret för den uppkomna situationen genom
att den har drivit en politik som har lett till en sådan
försvagning av polisens resurser att polisen helt
enkelt inte har haft en chans att klara
prioriteringskraven.

Utskottet har varit medvetet om polisens svåra
situation, varför man såvitt gäller
rikspolisstyrelsesn ansvar bara har påpekat vad som
har brustit. Genom att uttala att regeringen
skyndsamt måste vidta åtgärder för att det skall gå
att komma till rätta med problemet har utskottet
understrukit att det är regeringen som har det
yttersta ansvaret i sammanhanget.

I en förlängning innebär detta -- som de moderata
ledamöterna i utskottet har sett saken -- att
regeringen måste lägga sig till med en betydligt mer
verklighetsnära uppfattning om hur mycket
resurser som behövs inom polisen.
Utskottsskrivningen bör ge regeringen en
fingervisning om att den i fortsättningen måste ta
större hänsyn till rikspolisstyrelsens äskanden om
exempelvis utbildning av nya polisaspiranter än
som har skett inför den här budgetbehandlingen.

Texten under rubriken ''Sammanfattning'' på s. 1 i
betänkandet är en aning drastiskt formulerad och
kan ge ett intryck av att utskottet har velat
framställa rikspolisstyrelsen som den stora
syndaren i sammanhanget. Jag vill påpeka att i vart
fall de moderata ledamöterna i utskottet inte har
haft tillgång till denna text före tryckningen av
betänkandet.

När det gäller riktlinjer för resursanvändningen
inom polisväsendet, där bl.a. frågan om
prioriteringen av den ekonomiska brottsligheten
hör hemma, framgår det av reservation 1 vad som
är moderata samlingspartiets uppfattning.

I några av årets motioner aktualiseras frågan om
resursfördelningen inom polisen. I motionerna 202
och 203 förespråkas fler poliser till
glesbygdsdistrikten, medan det i motionerna 218
och 227 begärs fler poliser till Stockholm och andra
storstadsområden. Jag vill i det sammanhanget
anföra följande.

Riksdagen har godtagit förslagen i propositionen
om en förnyelse inom polisen -- proposition
1989/90:155. I denna proposition säger
civilministern bl.a. följande: ''I ett längre och mera
övergripande perspektiv står det enligt min mening
emellertid klart att frågan om fördelningen av
polispersonal och andra resurser mellan
polismyndigheterna måste underkastas en mera
noggrann analys än hittills. I allt väsentligt bygger
den nuvarande fördelningen av polistjänster och
övriga resurser på de beräkningsgrunder och
principer som tillämpades vid förstatligandet av
polisväsendet.''

Fru talman! Polisväsendet står nu inför stora
förändringar när det gäller resursfrågorna. Det är
tänkt att polisen från den 1 juli 1992 skall övergå till
en ordning med treåriga budgetramar. I samband
med den nya ordningen skall ett nytt
planeringssystem tas i bruk inom polisen.

Rikspolisstyrelsen har i denna del tagit fram ett
förslag till hur planeringen skall gå till. När det
gäller fördelningen av medel mellan län har en
jämförelse gjorts mellan å ena sidan befolkningstal
och anmälda brott samt å andra sidan faktisk
förbrukning av polismanslöner, löner till
administrativ personal och övriga
förvaltningskostnader. Den jämförelse som
rikspolisstyrelsen gjort visar att den faktiska
fördelningen av resurser stämmer nära överens
med befolkningstal och antalet brottsanmälningar.

Emellertid finns mycket resurssvaga
polismyndigheter och län som under åren
missgynnats genom att gamla fördelningsprinciper
använts. Den fördelning vi haft har emellertid inte
varit resultatet av politiska beslut. Orsaken har
bl.a. stått att finna i att det i vissa delar av landet
varit svårt att locka ungdomar till polisyrket.

Oavsett orsak måste nu denna ojämna fördelning
bli föremål för analys och medföra en annorlunda
och mer rättvis fördelning än tidigare. Som
exempel på resurssvaga områden kan nämnas vissa
glesbygdsdistrikt ute i landet. Men samma sak
gäller även storstadsområdena, dit exempelvis
också Uppsala län måste räknas. Anledningen till
att jag här särskilt nämner Uppsala län är att
brottsligheten där blivit ett allt större problem.

Näringslivets starka expansion i Stockholm--
Uppsala-regionen under de senaste åren har
medfört att också brottsligheten i nämnda region
expanderat kraftigt. Brottsligheten i Stockholm har
fått allt fler förgreningar till Uppsala. Med Arlanda
flygplats i centrum kan brottsligheten i den här
regionen komma att växa sig så stark att den blir ett
hot mot hela Mellansverige.

Rikspolisstyrelsens egen uppföljning av den
faktiska tillgången på poliser i länen och
förvaltningsmedlens fördelning visar att Uppsala
län är missgynnat i förhållande till andra län. Vissa
förbättringar har visserligen skett under de senaste
åren, framför allt som en konsekvens av idogt tjat
från såväl polisledning som lokala och regionala
politiker. Men situationen är fortfarande
otillfredsställande.

Fru talman! Företrädare för rikspolisstyrelsen har
då och då påpekat att vi inte kommer att uppnå
verklig balans i resursfördelningen, förrän
polisväsendet går in i nyordningen med
treårsbudget. Det innebär att den nuvarande
situationen kommer att bestå under ytterligare ett
år, samtidigt som polisväsendet kommer att arbeta
vidare enligt den gamla ordningen med slutet
budgetår. Under detta år krävs svar på en lång rad
frågor innan den nya ordningen kan börja gälla.
Civildepartementet har den 4 mars 1991 beslutat
om en översyn av organisationsstrukturen inom
polisväsendet. Meningen är att resultatet av detta
arbete skall ligga till grund för ett nytt
organisationsbeslut som så långt det är möjligt skall
genomföras i samband med övergången till ett nytt
budgetsystem inom polisen den 1 juli 1992.

Det är inte svårt att föreställa sig att svensk polis
mot bakgrund av den nuvarande fördelningen av
resurser och de förändringar som krävs står inför
mycket svåra och i en del fall smärtsamma beslut.
Det bör inte få förekomma att de olika länen
automatiskt får gå in med det antal poliser de nu har
som någon form av grundbemanning i den nya
organisationen. I så fall skulle man permanenta en
mindre rättvis fördelning, vilket vore förödande för
vissa glesbygdsområden, men också för de fyra
storstadsområdena, Stockholm, Göteborg, Malmö
och Uppsala.

Det kommer att behövas politisk kraft och politiskt
mod att ta beslut som innebär att man måste göra
vissa omfördelningar av polisens resurser. Många
frågar sig om rikspolisstyrelsen som
förvaltningsmyndighet är tillräckligt stark för att
klara denna uppgift. Enligt min uppfattning handar
det emellertid inte i första hand om en uppgift för
rikspolisstyrelsen. Här, liksom när det gäller de
prioriteringsfrågor jag tidigare berört i samband
med åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten,
är det regeringen som måste ha det yttersta
ansvaret.

Regeringen måste på ett helt annat sätt än tidigare
medverka i fördelningsarbetet, dvs. med politiska
beslut om resursfördelningen, och inte skjuta ifrån
sig denna mycket viktiga fråga till tjänstemän på
rikspolisstyrelsen. Frågan kommer att bli alltmer
viktig, eftersom det i fortsättningen är de enskilda
länen som skall lägga fram sina äskanden. Det är
därvid angeläget att regeringen på ett kraftfullt sätt
medverkar till att det blir balans i den polisiära
resursfördelningen.

Behovet av vissa omfördelningar av polisens
resurser förändrar dock inte det förhållandet att det
i första hand erfordras en allmän förstärkning av
polisresurserna i form av ökad intagning till
polishögskolan.

Fru talman! Polisens uppgift i rättssamhället har
traditionellt varit att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet samt att förebygga, förhindra och
klara upp brott. Från moderat sida anser vi att detta
skall vara polisens huvuduppgift även i
fortsättningen. Som framgår av reservation 2 har vi
emellertid ansett att utskottet särskilt bort
understryka polisens uppgift att skydda
medborgarna mot brott.

Vi hävdar att det i ett rättssamhälle måste vara en
av statens viktigaste uppgifter att garantera
rättssäkerhet och rättstrygghet. Medborgarna skall
kunna känna trygghet till liv och egendom. Om inte
den personliga säkerheten är tryggad rycks
grundvalen undan för hela samhällslivet. Det
samhälle som inte kan garantera medborgarna
personlig säkerhet kan inte utvecklas.

Om polisen skall klara sina uppgifter är det, som
jag tidigare sagt, nödvändigt att den har tillräckliga
resurser till sitt förfogande. Dessutom måste
lagöverträdare drabbas av påföljder som
överensstämmer med den allmänna rättskänslan.

I det sammanhanget kan jag nämna att vi
moderater har framfört förslag om förändringar av
påföljdssystemet, som utgår från grundprincipen
att straffets främsta ändamål skall vara att avhålla
människor från att begå brott.

Vid behandlingen av det nu aktuella betänkandet
har de moderata utskottsledamöterna anfört
reservation och särskilt yttrande på en rad punkter.
Det gäller beträffande vålds- och sexualbrott mot
kvinnor och barn, där vi understrukit vikten av att
yrkesutövare inom rättsväsendet besitter och
vidmakthåller goda kunskaper. Det gäller också
trafikövervakningen, där vi särskilt velat betona
angelägenheten av att polisen i allt större
utsträckning uppträder synligt. Vi har också
förespråkat en förstärkt polisiär övervakning till
sjöss.

Vidare har vi upprepat vårt tidigare krav på att det
nu måste göras en utredning om samhällets totala
kostnader för brott mot enskilda medborgare.
Kunskap om hur brott drabbar de enskilda
människorna, inte minst i ekonomiskt hänseende,
är en förutsättning för bl.a. ett effektivt utformat
stöd till brottsoffren.

Vi har också framställt yrkande om att
informationen till brottsoffer skall förbättras.
Enligt vår mening bör polisen få ett övergripande
ansvar för detta.

Ett annat förslag, som vi upprepar från tidigare år,
är vårt förslag om seniorpoliser. Det borde vara
möjligt att i större utsträckning än för närvarande
dra nytt av pensionerade polismäns kapacitet och
erfarenheter, inte minst i fråga om att stödja
brottsoffer.

För att polisen effektivt skall kunna fullgöra sina
uppgifter erfordras att man har tillgång till en
effektiv radioutrustning. Det innebär ett stort
problem för polisens operativa verksamhet att
polisens radiotrafik i huvudsak fritt kan avlyssnas.
Vi anser därför att åtgärder snarast bör vidtas för
att införa en godtagbar ordning i det här avseendet.
De tekniska möjligheterna finns redan.

När det slutligen gäller frågan om företagsbot kan
jag bara upprepa vad vi sagt tidigare, nämligen att
lagen om företagsbot inte kan anses uppfylla
elementära rättssäkerhetskrav och att den därför
bör upphävas. Beträffande vår närmare
argumentation på den här punkten vill jag hänvisa
till det av mina tidigare anföranden som refererats
i riksdagens protokoll 1989/90:31 s. 67--68.

Av voteringspraktiska skäl yrkar jag inte bifall till
alla moderata reservationer, utan endast till
reservationerna 1, 4 och 9.

Anf. 2 KJELL-ARNE WELIN (fp):

Fru talman! Många av de förslag som framställts
med anledning av propositionen om anslag till
polisen har framförts tidigare men är lika viktiga i
dag. Jag kan konstatera att åtgärder för att
tillgodose polisväsendets akuta behov av förnyelse
fördröjs av regeringen. Det är beklagligt.
Allmänhetens förtroende för polisen riskerar att
allvarligt urholkas om verksamheten får rulla på i
samma hjulspår ytterligare ett antal år.

I januari 1990 väckte vi en motion, vilken till stora
delar upprepas nu, om rättsväsendets och
polisväsendets förnyelse, där vi bl.a. framhöll
behovet av en snabb och genomgripande
förändring av polisväsendet. De förslag som vi då
förde fram är lika aktuella i dag. Vi föreslog att
målet för verksamheten skall vara människors
trygghet. Polisväsendet måste få en tydligare och
bättre organisation. Polisen skall koncentrera
resurserna på de mest brottsaktiva. Icke polisiära
uppgifter skall skötas av en administrativ personal.
En omorganisation bör genomföras så att antalet
chefer och administörer minskar.
Kvarterspolisverksamhet måste byggas ut. Delar av
den nuvarande verksamheten kan överföra till
andra myndigheter. Polisens yttre arbete får inte
underordnas det inre arbetet. Slutligen måste
polisväsendet modernisera sin utbildning och
personalpolitik.

Jag vill därför upprepa några av dessa krav, som i
något fall avviker från propositionens förslag.

En mycket allvarlig punkt i den kritik som under
senare år har riktats mot polisväsendet gäller
svagheterna beträffande de mål som har
formulerats för verksamheten. Mycket skall
prioriteras och inget skall eftersättas. Ansvaret för
detta är givetvis riksdagens -- det är ju riksdagen
som anger målen. Vi anser emellertid att
regeringens förslag till målformulering inte innebär
någon förbättring jämfört med vad som gäller i dag.
Regeringen föreslår att polisens arbete skall
inriktas på att förebygga och förhindra brott.
Fortsatt prioritering skall ske när det gäller kampen
mot våldsbrottslighet och narkotikabrottslighet.
Även ekonomisk brottslighet innefattande
miljöbrottslighet skall ges förtur. Det säger sig
självt att polisman som skall rangordna sina
arbetsuppgifter inte får någon större vägledning i
en sådan målformuleringar.

Det övergripande målet för all polisverksamhet bör
vara att människor skall känna sig trygga. Med
detta enda mål blir det lättare för den enskilde
polismannen att välja mellan arbetsuppgifterna.
Att utföra den arbetsuppgift som leder till att
allmänhetens krav på ett tryggt och laglydigt
samhälle uppfylls bör alltid prioriteras.

Vår uppfattning är att polisväsendet skall bygga på
en långtgående självbestämmanderätt för de lokala
polismyndigheterna. Detta hindrar dock inte att
det ibland är nödvändigt med en entydig
centralstyrning, men denna får inte hindra maximal
delegering av beslutsfunktionerna.

Jag delar moderaterns uppfattning om att
lagstiftningen när det gäller företagsbot inte
uppfyller elementära krav på rättssäkerhet. Därför
bör den omgående upphävas.

En grundläggande förutsättning för att målet för
polisverksamheten, trygghet för medborgarna,
skall kunna uppnås är att polisen är synlig. Detta
gäller inte bara gator och torg, utan också på vägar
och andra platser där medborgarna vistas. Polisens
synlighet och närvaro i människornas vardag berörs
knappast i propositionen, vilket vi anser utgöra en
brist. Enligt vår uppfattning borde synligheten vara
en huvuduppgift i polisverksamheten.

De polismannatjänster som i framtiden frigörs
genom att administrativ personal tar över viss
verksamhet skall självfallet användas för
verksamhet i yttre, synlig tjänst.

Som vi framhåller i vår motion är det angeläget att
polisväsendet tar personalflykten på allvar.
Personalen måste få uppskattning för det arbete
som utförs. Ett entusiasmerande ledarskap,
befordringsgångar, vidareutbildningar och
lönesättning är viktiga inslag för varje arbetsgivare
som vill behålla sin personal. Denna syn på statlig
verksamhet saknas i propositionen.

Civilministern har anfört att aspirantantagningen
skall ske med hänsyn till den översyn av
personalutvecklingen som för närvarande pågår.
Denna översyn är väsentlig för att man skall kunna
göra riktiga ställningstaganden när det gäller
aspirantintagningen. Det är av största vikt att
riksdagen snarast möjligt får ta del av denna
översyn.

Vi vill också upprepa vårt tidigare förslag om att
polisutbildningen borde förläggas även till andra
orter än Stockholm. Härigenom skulle den övre
gränsen för antalet utbildningsplatser ytterligare
kunna höjas.

Medborgarinflytande är det gäller
polisverksamheten är viktigt för att minska
avståndet mellan allmänheten och polisen, och för
att skapa delaktighet för medborgarna i arbetet på
att åstadkomma ett tryggt samhälle. Detta är en
viktig ambition och det är angeläget att man
fortsätter arbetet med att göra förbättringar.

Mot bakgrund av vad jag anfört bör följande
riktlinjer gälla för polisväsendets målsättningar.

Det övergripande målet för all polisverksamhet
skall vara allmänhetens krav på ett tryggt och
laglydigt samhälle. Polisväsendet skall bygga på
lokalt självstyre med möjlighet att vid allvarliga
händelser centralstyra hela organisationen.

Allt arbete som inte behöver utföras av polisen bör
snarast överföras till administrativ personal.

Genom att omorganisera verksamheten i
rationellare enheter bör behovet av chefer och
administratörer minska. Personal kan då i stället
föras över till operativt arbete.

Polisens synlighet måste väga tungt vid
avvägningen av hur resurserna skall användas.

Alla uppgifter som inte nödvändigtvis måste
utföras av poliser bör snarast föras över till andra
myndigheter.

Flexibiliteten i utbildningen bör öka och
personalpolitiken måste moderniseras.

Stödet för ocn informationen till brottsoffren bör få
en mycket hög prioritet, eftersom detta är en
synnerligen angelägen del av polisens verksamhet.

Självfallet önskar jag stöd för samtliga
reservationer som folkpartiet liberalerna står
bakom, men jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservationerna 3 och 11.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord
om den motion som Siw Persson och jag har avgivit
med anledning av polisens förutsättningar för att
bedriva ett framgångsrikt arbete i Helsingborg,
som har en synnerligen svår polissituation. I
Helsingborg är trafikgenomströmningen stark.
Närheten till Danmark är stor. Vi som bor i denna
del av Sverige känner naturligtvis stor glädje av
denna närhet, men den skapar också problem och
behov av polisinsatser. Det är därför synnerligen
viktigt att rikspolisstyrelsen tar större hänsyn och
därmed förstärker polisens resurser i just
Helsingborgs polisdistrik.

Med det anförda yrkar jag ytterligare en gång bifall
till reservationerna 3 och 11.

Anf. 3 KJELL ERICSSON (c):

Fru talman! Polisen har en mycket viktig uppgift i
vårt samhälle. Den skall värna om människors liv,
hälsa, integritet, trygghet och egendom. För att
klara denna viktiga uppgift måste polisen också ha
tillgång till erforderliga resurser.

Under en lång tid har polisen i vårt land lidit av en
kraftig underbemanning -- detta under en tid när
brottsligheten samtidigt har ökat kraftigt. Det är ju
bara någon vecka sedan vi hade en debatt här i
kammaren om ungdomskriminalitet och åtgärder
mot denna. Jag, och flera med mig, slog då fast att
det är viktigt med en snabb reaktion från samhällets
sida när någon har begått brott.

För att klara en snabb reaktion måste också polisen
ha resurser. Detta gäller såväl på ordningssidan
som på kriminalpolissidan. Vi har många exempel
på att balanserna har växt sig mycket stora på en del
håll i vårt land, och det är defenitivt inte bra. Det
gäller att kunna både uppdaga och utreda brotten
så snabbt som möjligt för att de senare skall kunna
lagföras.

Den socialdemokratiska regeringen har under
många år försummat rekryteringen till polisen,
samtidigt som avgångarna har varit mycket stora.
Sammantaget har detta lett till ett stort underskott
av poliser i hela vårt land, både i glesbygd och i
storstad. Jerry Martinger har här tidigare redovisat
i siffror för vad detta har betytt, så jag behöver inte
upprepa det. Denna försummelse har fått
konsekvenser när det gäller uppklarning av brott,
som gör att människor i allmänhet inte känner den
trygghet och säkerhet som de har rätt att kräva i ett
land som vårt.

Under förra året ökades förvisso intagningen till
polishögskolan. Detta var bra och ett steg i rätt
riktning. Även den förbättrade lönebilden för
polisen har verkat i rätt riktning och även minskat
antalet avgångar. I år minskas dock återigen
intagningen från 800 till 600 aspirantplatser, och
detta är högst otillfredsställande.

I det här betänkandet har vi från centerns sida
fått stöd för några motioner när det gäller bl.a. den
ekonomiska brottsligheten. Det är bra att utskottet
tagit fasta på våra åsikter. Jag vill i detta
sammanhang instämma i det som Jerry Martinger
sade. På första sidan i betänkandet står det att bl.a.
centern skulle ha fört fram kritik mot
rikspolisstyrelsen för dess bristande efterlevnad av
statsmakternas intentioner. Det är fel. Vi har inte
riktat kritik mot rikspolisstyrelsen, utan vi har
kritiserat regeringen som är den som bär ansvaret.
Rikspolisstyrelsen har gjort vad den kunnat med de
små resurser man har haft till sitt förfogande. Detta
är ett viktigt påpekande.

Vi har också en rad synpunkter som vi inte har fått
gehör för. Därför har vi avgivit ett flertal
reservationer som är fogade till detta betänkande.
Jag skall beröra några av dem.

I reservation 2 tar vi upp det brottsförebyggande
arbetet. Civilministern har ju uttalat sig för vikten
av en satsning på den preventiva verksamheten. Jag
ställer mig bakom dessa uttalanden. Det bör också
ske en ökad satsning mot brottsförhindrande
åtgärder. Vi från reservanternas sida vill betona
polisens betydelsefulla roll att skydda medborgarna
mot brott, där polisen har möjlighet att fullfölja
denna uppgift. Vi vill därför ha till stånd en översyn
av polisens brottsförebyggande arbete.

I reservation 4, som jag tycker är mycket viktig i
detta sammanhang, tar vi från centerns och
moderaternas sida upp antalet polisaspiranter.
Under innevarande budgetår har 800 aspiranter
antagits till polisen. Detta var en nödvändighet med
tanke på den alltför låga rekrytering som tidigare
har skett under i princip hela den
socialdemokratiska regeringsperioden sedan 1982.
Det har, som jag tidigare sade, varit en alltför låg
rekrytering och en för stor avgång från polisen
under en följd av år. Detta har också lett till den
svåra polisbrist som vi haft och alltjämt har i vårt
land.

Därför var det absolut nödvändigt med en
rekrytering av 800 aspiranter under innevarande
budgetår. Nu skär regeringen emellertid ned
antalet aspiranter igen till 600, och detta kan vi inte
acceptera. Det är fortfarande ett bekymmersamt
personalläge inom polisväsendet. Därför menar vi
att det även under innevarande år måste anställas
800 aspiranter. Vi måste ha klart för oss att det tar
tre år innan en polis är färdigutbildad och kan göra
självständig tjänst. Bristen kommer därför att bestå
under bra många år framöver, även om inte så
många polisaspiranter som vi har föreslagit tas in.
Man kan därför inte börja minska antalet
aspiranter som tas in igen och nedrusta polisen.
Detta kan vi inte ställa oss bakom.

Centern tilllsammans med moderaterna föreslår
därför i reservation 6 att anslaget till
rikspolisstyrelsen höjs med 40 milj.kr. för ett utökat
antal aspiranter.

I reservation 8 tar vi i centern upp behovet av
polistjänster ute i glesbygdsdistrikten. Detta är en
fråga som väckts av rikspolisstyrelsen och som även
statsrådet har uttryckt sympati för. Jerry Martinger
tog tidigare upp detta problem i storstäderna. Men
just när det gäller glesbygden är det många poliser
som har nått en hög lder och som trots detta måste
vara ute i yttre tjänst. Det beror naturligtvis på att
det inte finns några möjligheter för dem att bli
befordrade till högre tjänster, t.ex. på en
kriminalavdelning, eller att få andra befattningar i
inre tjänst.

Den höga medelåldern gör också att många har
tagit delpension, vilket man inte har fått några
vikarier för. Inte heller har man fått vakansmedel
så att distriktet i fråga har kunnat anställa annan
personal.

Sammantaget gör detta att redan tidigare knappa
resurser har blivit ännu knappare. Därför vore det
riktigt att placera ut ett antal polistjänster ute i
glesbygdsdistrikten för att på så sätt få en
föryngring av poliskåren. Jag tror att detta är
nödvändigt, och det är också bra för
polisverksamheten att man får en annan
åldersfördelning än vad som i dag är fallet.

I reservation 10 tas anslaget till den lokala
polisorganisationen upp. Enligt denna reservation
vill centern och moderaterna tillföra ytterligare
medel till bl.a. nya administrativa tjänster. Detta är
också nödvändigt, inte minst därför att den
administrativa personalen kan avlasta polisen vissa
uppgifter, så att polisen kan vara mer synlig ute på
gatorna, vilket vi önskar.

Jag vill i det här sammanhanget även påpeka att det
för närvarande finns vissa distrikt som har fått
vakansmedel för ej tillsatta polistjänster. Man har
för dessa medel kunnat anställa administrativ
personal. För de ställen som har fått sådana medel
har det varit ett bra tillskott. Medlen har emellertid
bara delats ut för ett år i taget, och det har gjort att
det har blivit ryckigt för den berörda personalen.
Detta missförhållande kan förhoppningsvis rättas
till när polisen får en flerårsbudget.

I reservation 11 tar centern och folkpartiet upp
utrustning till trygghetsskapande åtgärder.
Regeringen har avsatt 5 milj.kr. till larm som ett
akut skydd för utsatta kvinnor. Jag tycker att det är
bra att regeringen har tagit initiativ för att hjälpa de
kvinnor som ständigt riskerar att utsättas för
våldsbrott. Men vi anser att 5 milj.kr. inte räcker
utan vi vill dubbla detta till 10 milj.kr.

När det gäller reservation 16 har det skett ett
misstag från centerns sida. Enligt betänkandet står
vi inte bakom den. Jag vill därför nu i stället yrka
bifall till denna reservation i vilken utbildning
beträffande vålds- och sexualbrott tas upp.

Jag vill instämma i vad som sägs i reservationen om
att det är viktigt med kontinuerliga
utbildningsinsatser för dem som har att handlägga
dessa ärenden inom rättsväsendet.

I reservation 26 tar de borgerliga partierna upp
behovet av information till brottsoffren. Jag tror att
det är viktigt att vi kommer ihåg brottsoffren på
olika sätt. Brottslingen har blivit uppmärksammad
och omhändertagen på olika sätt, men däremot har
brottsoffren under lång tid blivit bortglömda, och
detta måste man ändra på. Under senare år har
förvisso denna information förbättrats. Men vi
anser inte att det är tillräckligt. Vi anser att polisen
bör få det övergripande ansvaret att informera
brottsoffren. När det gäller yrkandet om
målsägandens rätt till information om
förundersökning, beslut om åtal, tidpunkt för
rättegång, osv. skall åklagare eller domstol i och för
sig hålla målsäganden informerad om han eller hon
begär det. Men dessa regler tillämpas på litet olika
sätt ute i landet. Vi menar därför att regeringen bör
vidta åtgärder så att denna information sker på ett
tillfredsställande sätt i hela landet.

När det sedan gäller sjukvårdssekretessen i
polisarrest anser vi från centerns sida att
uppgiftsskyldigheten för hälso- och
sjukvårdspersonal vid polisarrest skall vara
densamma som vid häkten. Vi vill därför att
regeringen snarast återkommer med ett förslag i
enlighet med vårt krav.

Slutligen vill jag ta upp frågan om företagsbot. De
borgerliga partiernas har tidigare velat avskaffa
detta. Det har funnits kritik mot denna lagstiftning
för att den varit oklar och för att det har funnits
alltför öppna formuleringar. Den har också
karaktären av en ramlagstiftning. Den uppfyller
inte de elementära rättssäkerhetskrav som vi har
rätt att kräva i ett rättssamhälle. Vi föreslår därför
att den skall avskaffas.

Fru talman! Naturligtvis står jag bakom alla de
reservationer som centern har fogat till
betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall
till reservationerna 4, 16 och 26.

Anf. 4 BERITH ERIKSSON (v):

Fru talman! Vänsterpartiets första reservation i
detta betänkande handlar om att en omfördelning
av medel inom polisväsendet skall ske från kontot
lokala polisorganisationer till kontot
rikspolisstyrelsen med 8 milj.kr.

Vänsterpartiet reserverade sig i fjol mot beslutet att
inrätta en central specialstyrka för bekämpning av
terroristdåd. Den specialstyrkan skall inrättas nu
under våren, och lönekostnaderna beräknas till 13
milj.kr. i år. Vi säger i vår motion att vi inte anser
att Sverige har varit utsatt för terroristdåd och att
det därför inte finns anledning att inrätta en sådan
specialstyrka.

Däremot har vi liksom utskottet uppmärksammat
ett verkligt problem med en stor och växande
ekonomisk brottslighet som hotar stora
samhällsvärden. I tider med knappa resurser tycker
vi att det är viktigt att man använder pengarna där
de bäst behövs.

Vår nästa reservation handlar om att vi anser att
utbildningen på polishögskolan så långt som
möjligt skall samordnas med annan
högskoleutbildning. De samordningssträvanden
som civilministern gav uttryck för i propositionen
måste preciseras och även genomföras. Det är en
början.

Utskottsmajoriteten liksom civilministern säger
dock att möjligheterna till integrering är
begränsade och anger som skäl att utbildningen är
så speciell. All utbildning är väl speciell på sitt sätt,
och det finns många högskolelinjer som är
speciella. I nuläget är det kanske enklast att ha
nuvarande ordning. Men vi tycker att det finns så
många vinster att göra. Därför kräver vi att målet
uttalas och att arbetet påbörjas. Den främsta
vinsten är nog att risken för att det utvecklas en
isolerad kultur minskar. Men det finns även
ekonomiska vinster med möjligheterna att ha
lärare som är gemensamma för olika
högskolelinjer. Dessutom ökar även möjligheten
att föra in nya utbildningsmoment i
polisutbildningen som inte finns i dag men som
skulle göra polisen bättre rustad för sitt arbete,
eftersom polisen också får nya arbetsuppgifter bl.a.
vid brottsbekämpningen.

Vi har även fogat reservationer till betänkandet om
ett ökat medborgarinflytande. Vi anser att brott
begångna av poliser skall utredas av en från polisen
fristående organisation.

Förutsättningarna för ett utökat lokalt inflytande i
polisens verksamhet saknas så länge det inte finns
möjlighet för någon annan politiskt vald
församling, t.ex. kommunfullmäktige, att framföra
lokala behov av polisverksamhet eller kräva
redovisning av särskilt inträffade händelser.

Här skiljer sig polisstyrelsen markant från vad som
gäller t.ex. för en skolstyrelse eller en
byggnadsnämnd, vars beslut kan ifrågasättas och
t.o.m. ändras av en folkvald församling. Om något
speciellt har inträffat som diskuteras allmänt, finns
det i dag inget politiskt forum där frågan kan tas
upp och diskuteras. I kommunerna avfärdas sådana
frågor, i exempelvis fullmäktige, med hänvisning
till att polisen är statlig. Och här i riksdagen är det
svårt att få en reell sakbehandling av samma fråga,
eftersom det oftast handlar om lokala
polisangelägenheter. Kommunen borde ha ett
sådant inflytande över sin egen polis att det vore
möjligt att utifrån lokala perspektiv göra vissa
prioriteringar, t.ex. beslut angående
kvarterspolisverksamheten, särskilda satsningar på
trafikövervakning under en viss tid och på en viss
plats etc.

I strävandena efter att polisen skall ha ett stort
förtroende hos allmänheten tycker vi att det är
viktigt att allmänheten uppfattar att poliser som
begår övergrepp i sitt arbete eller begår andra brott
blir rannsakade och dömda. Så länge som
nuvarande ordning föreligger, att poliser utreder
misstänkta polisbrott, finns risken för misstankar
och påståenden om att man inte är tillräckligt
opartisk. Vänsterpartiet föreslår därför att
polisbrott utreds av ett från polisen helt fristående
organ.

Fru talman! I två särskilda yttranden tar
vänsterpartiet upp frågorna om det
brottsförebyggande arbetet och om kvarterspoliser.
Bland de grundläggande prioriteringsfrågorna finns
nu brottsförebyggande arbete med; det är
hoppfullt. Vi tror att de resurser som används för
att förebygga brott ger samhället en avsevärt större
utdelning än de som används repressivt, dvs. när
brottsligheten redan är ett faktum. Redan i dag
finns det en stor erfarenhet bland poliser av
brottsförebyggande arbete; i skolor och barnstugor,
som kvarterspoliser osv. Det finns redan en bred
kunskap och erfarenhet att bygga på. Problemet är
att både brottsförebyggande arbete och
kvarterspolistjänstgöring har låg status. Dessa
arbeten måste stödjas genom att man får adekvat
fortbildning, att de blir meriterande, att arbetet
organiseras och ges en klar struktur. För att ett
sådant arbete skall komma i gång på ett bra sätt
vore det vettigt att principer om målformulering,
verksamhetsprogram och utvärdering utarbetades
och genomfördes på samma sätt som man nu
förordar när det gäller arbetet inom andra
verksamheter ute i kommunerna.

Fru talman! Jag ställer mig bakom vänsterpartiets
reservationer i det här betänkandet, men yrkar
endast bifall till reservation 7, i övrigt till utskottets
hemställan.

Anf. 5 INGER SCHÖRLING (mp):

Fru talman! När det gäller frågorna under
rubrikerna Åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten, som finns under mom. 3, och
Anslag till rikspolisstyrelsen, mom, 19, tycker jag
att det är bra att utskottet nu kunnat enas om att
regeringen snarast skall se till att rikspolisstyrelsen
satsar mer på att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Sanningen att säga borde väl detta
ha gjorts för länge sedan. Vid utskottsutfrågningen
i mars fick vi ta del av ganska upprörande siffror;
bl.a. att endast 40 % av de ekonomiska brott som
anmäls över huvud taget blir utredda. Vad jag
kunde förstå av utfrågningen var att det fanns
planer på att ytterligare dra ner på arbetet med att
utreda ekonomiska brott. Jag är helt övertygad om
att de pengar som man satsar på utredning av
ekonomisk brottslighet kommer att betala tillbaka
sig på en enda gång. Därför vill vi från miljöpartiet
stödja den reservation som vänsterpartiet har lagt --
nr 7. Vid en votering kommer vi att stödja den.

När det gäller trafikövervakningen, mom. 32, anser
jag, precis som Roy Ottosson i motion Ju808, att
hastighetsövervakningen måste skärpas genom att
automatisk övervakning införs över hela landet så
snart den pågående försöksverksamheten är
ordentligt prövad, och när vi vet att den fungerar
betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill
stödja reservation 18 utan att yrka bifall till den.

När det gäller medborgarkommissionen, mom. 38,
har Hans Leghammar från miljöpartiet skrivit en
motion -- Ju224 -- om att det finns så många
ouppklarade frågor, så många spekulationer,
teorier och påståenden kring mordet på förre
statsminister Olof Palme att man måste tillsätta en
medborgarkommission. Allmänhetens tilltro till
polisen och polisens arbete har sjunkit på grund av
påståenden om oegentligheter. Vi anser att det
behövs en genomgång av det utredningsmaterial
som finns om mordutredningen. Genomgången bör
göras av en medborgarkommission bestående av
fristående och erkänt självständiga medborgare.
Utredningsmaterialet måste vara obegränsat och
kommissionen måste få full insyn även i det
sekretessbelagda materialet. Utredningen skall
bl.a. klarlägga om det finns anledning till berättigad
kritik mot regeringen och polisen.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation
22.

Kyrkofrid tas upp under mom. 44. Liksom Elisabet
Franzén och Lars Norberg i motion Ju722 tycker jag
att det behövs mer än det vanliga straffrättsliga
skydd för mötesfrid i kyrka och kyrkolokaler som i
dag finns i brottsbalken. En särskild lagreglering
om kyrkofrid och riksdagsfrid behövs. Vi tror att
det är en allmänt spridd uppfattning bland svenska
medborgare att det skall råda kyrkofrid och att
kyrkorummet inte får kränkas. Den som är förföljd
har rätt att få skydd i kyrkan. Undantag finns
naturligtvis, men de bör endast kunna göras när det
klart kan bevisas att den som sökt sin tillflykt till
kyrkorummet nyligen har begått ett allvarligt brott
eller våldsbrott.

Fru talman! Jag stödjer reservation 25, men yrkar
inte bifall till den.

Vi har i ett särskilt yttrande tillsammans med
moderaterna, folkpartiet och vänsterpartiet anfört
att det behövs en intensivare verksamhet när det
gäller kvarters- och områdespoliser. Vi räknar med
att detta kommer att öka människors tilltro till
polisen och polisens förmåga att hjälpa och skydda
människor. Det kommer också att öka tryggheten
på gatorna och även motverka en hel del
ungdomsbrott och därmed minska riskerna för att
ungdomar råkar illa ut. Frågan om områdes- och
kvarterspoliser är något som vi verkligen borde ta
på allvar.

Anf. 6 ULLA-BRITT ÅBARK (s):

Fru talman! Som alltid när det gäller vårt
polisbetänkande höjs rösterna. Jag tänker då
närmast på Jerry Martingers anförande. Det är
betecknande, tycker jag, för Jerry Martinger att
höja rösten när inte argumenten håller längre.

Jag vill ställa en direkt fråga till Jerry Martinger om
utskottets skrivning när det gäller ekonomisk
brottslighet. Om jag uppfattade rätt, delar Jerry
Martinger inte längre utskottets mening. Jag skulle
gärna vilja ha ett svar -- om det är rätt uppfattat
eller inte.

Fru talman! Jag går nu in på mitt anförande.

Som jag sade tidigare är polisens resurser i dag
föremål för behandling i kammaren. Det har väckts
ett stort antal motioner, och till betänkandet har
fogats 31 reservationer. I ett liknande betänkande
förra året hade vi, tror jag, 11 reservationer.

Jag yrkar avslag på samtliga motioner och
reservationer.

Utskottet skriver att regeringen med skyndsamhet
bör vidta åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten för att komma till rätta med
densamma. Vi menar att regeringen också bör ta
initiativ till en mera övergripande översyn av
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.
Översynen skall gälla både aktuell lagstiftning och
organisatoriska frågor. Vi understyker även att
översynen bör ske skyndsamt.

Mot bakgrund av den ekonomiska brottslighetens
omfattning och skadeverkningar vill utskottet
understryka att den ekonomiska brottsligheten
utgör ett stort samhällsproblem. Medborgarnas
lojalitet sätts på prov, främst när det gäller
skatterätten och det ekonomiska livets områden i
övrigt.

Vi kan också konstatera att statens och
kommunernas finanser påverkas negativt. Våra
fördelningspolitiska strävanden motverkas, och
snedvridna konkurrenssituationer uppstår mellan
olika företag, så att seriöst arbetande företag slås
ut.

Det har vidtagits en rad åtgärder för att motverka
den ekonomiska brottsligheten, bl.a.
uppbyggandet av ekorotlar, utbildning inom
polisen samt åklagar- och domstolsväsendet.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har bedrivit en
omfattande forskning, och ett stort antal rapporter
har presenterats.

Trots dessa åtgärder har anmälningarna om påstådd
ekonomisk brottslighet blivit allt fler. I dag är det
så, att i tre av fyra konkurser finns brottsmisstanke.
Sammanlagt var fordringarna i konkurser förra året
12 miljarder kronor mot 2,5 miljarder 1985.

Vid utskottets utfrågning den 12 mars framkom att
exempelvis endast 40 % av alla ekonomiska brott
som anmäls blir utredda. Läget är inte lika
alarmerande i hela landet. Det verkar vara ett
storstadsproblem. Stockholm och Malmö är värst
drabbade. Den här situationen är klart
otillfredsställande.

Fru talman! Riksdagen har under ett antal år angett
den ekonomiska brottsligheten som ett av de
prioriterade områdena för polisens insatser när det
gäller spaning och utredning. Riksdagens
prioriteringsbeslut är avsedda att utgöra riktlinjer
för den resursanvändning och resursfördelning som
beslutas av de regionala och lokala
polismyndigheterna. Det åligger rikspolisstyrelsen
dels att förmedla besluten om grundläggande
prioriteringar ute i organisationen, dels att se till att
fattade beslut följs.

Fru talman! Oavsett orsakerna till den nuvarande
situtationen -- jag har pekat på några, och i
betänkandet finns en mycket bra redogörelse för
andra orsaker -- är vi i utskottet medvetna om att
det finns svårbemästrade omständigheter som kan
inverka.

Men när det gäller efterlevnaden inom polisen av
riksdagens intentioner i fråga om den ekonomiska
brottsligheten, bedömer vi att läget är så allvarligt
att åtgärder för att komma till rätta med detta
måste vidtas skyndsamt, och det bör ankomma på
regeringen att vidta dessa åtgärder.

Fru talman! Det kan synas vara en lång redogörelse
för den ekonomiska brottsligheten, men jag anser
att detta är en av våra viktigaste frågor. Vi måste
komma till rätta med problemet om vi som
politiker, och framför allt polisen, skall återfå
trovärdigheten när det gäller bekämpandet av den
ekonomiska brottsligheten.

Jag har skrivit så här, fru talman, men det kanske
inte gäller längre: Jag vill uttala min glädje över att
vi är överens i utskottet om att detta är allvarliga
problem och att de snarast måste lösas. Jag hoppas
att det som står här i mitt manus är sant.

Fru talman! Som jag sade inledningsvis föreligger
ett stort antal motioner och 31 reservationer.
Flertalet av reservationerna är ''gamla bekanta'', så
till vida att vi har behandlat dem tidigare med
samma resultat som i dag, nämligen avstyrkan.

En fråga som -- så länge jag kan minnas -- har
föranlett en reservation är personalsituationen
inom polisen, och då speciellt antagningen av
polisaspiranter.

I årets betänkande är det moderaterna och centern
som har en gemensam reservation. Förra året hade
centern yrkat på 200 fler antagningar till
polishögskolan, och i år yrkar centern också på 200
fler. Jag vill fråga centerpartiet: Är det en magisk
lösning att föreslå 200 fler än vad utskottet föreslår?

Utskottet tillstyrker civilministerns förslag att
intagningen till polishögskolan skall vara 600
polisaspiranter.

I budgetpropositionen, s. 60--62, redogör
civilministern för personalsituationen inom
polisen. Utskottet ställer sig bakom den
skrivningen, men vi understryker vikten av att den
förutskickade avstämningen beträffande behovet
av intagning till polishögskolan kommer till stånd.

Enligt utskottets mening är denna prövning mycket
angelägen. Vi anser också att det sistnämnda
tillgodoser kravet i reservation 5. I två
reservationer, 8 och 9, krävs ytterligare tjänster.

Centern vill ha ytterligare polistjänster. Utskottet
instämmer dock i civilminsterns uppfattning, att de
satstningar som görs i dag i första hand bör inrikta
sig på att fylla de vakanta polistjänster som finns i
dag.

Moderaternas krav på ytterligare 600
administrativa tjänster kan besvaras med vad jag
anfört om polistjänster, med det tillägget att
lönemedel för vakanta polismannatjänster även
under nästa budgetår får tas i anspråk för att
förstärka den administrativa kapaciteten.

Fru talman! Ibland blir jag en aning konfunderad
över reservationer -- varför man reserverar sig.
Reservation 16, en moderat- och
folkpartireservation som även centerpartiet
ansluter sig till, är en sådan. Reservationen handlar
om utbildning beträffande vålds- och sexualbrott.
Utskottets skrivning och redogörelse för vad som
hänt och vad som pågår inom detta område täcker
in det som reservanterna kräver. Men jag har
kanske missat någon väsentlig mening i
reservationen, och då kan jag kanske få ett svar
från reservanterna.

Två reservationer, 17 och 18, behandlar frågan om
trafikövervakning. Som vi påpekar i betänkandet
kommer frågan om trafikövervakning att bli
föremål för en särskild utredning. Det pågår arbete
på departementet med att utarbeta direktiv för
utredningen. Man kan med visst fog påstå att
reservanterna -- moderater och miljöpartister -- har
helt motsatta åsikter om vad som är den bästa
lösningen för bättre trafikövervakning.

Fru talman! Berith Eriksson tar upp frågan om
medborgarinflytande i reservation 23 -- om ett ökat
lokalt inflytande över polisverksamheten.

Utskottet har behandlat motionen på ett sätt som
jag tycker är utmärkt och som jag ställer mig
bakom, men jag vill ändå tillägga följande. Det är
närmast en uppmaning -- och framför allt min
personliga åsikt -- till de politiska partierna.

Jag har en känsla av -- efter att ha varit ledamot av
en lokal polisstyrelse -- att polisstyrelserna ligger
långt ner på prioriteringslistan hos de olika
partierna. Tillsammans måste vi höja statusen. I
riksdagen har vi gett den lokala polisstyrelsen
förutsättningar för förändringar genom olika
beslut.

Då kan jag komma tillbaka till det som Berith
Eriksson var inne på när det gäller kvarterspoliser
och brottsförebyggande arbete. Det är riktigt att
kvarterspoliserna har låg status, som Berith
Eriksson påpekade. Jag menar att det ankommer
på det lokala polisstyrelserna att se till att de beslut
som vi fattar här i riksdagen också når ut på fältet,
framför allt när det gäller kvarterspoliser. Vi har
gett de lokala polisstyrelserna möjligheter att själva
se till att det blir fler kvarterspoliser.

Fru talman! Jag nöjer mig med att kommentera de
reservationer som jag nämnt. Men, som jag tidigare
sagt, yrkar jag avslag på samtliga motioner och
reservationer samt bifall till hemställan i
justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU23.

Sammanfattningsvis, fru talman, har det skett en
omfattande reformering av polisväsendet, främst
under åren 1984 och 1985. Bl.a. gäller det nya
arbetsformer på lokal och regional nivå. Ett viktigt
inslag i reformen var att detaljstyrningen från
central nivå minskade.

Riksdagen har gjort vissa ändringar i polislagen.
Ändringarna gör att bl.a. polismyndigheterna får
möjlighet att inrätta att lokalt organ,
polisnämnden, för att under polisstyrelsen leda
verksamheten inom de delar av polisdistriktet som
styrelsen bestämmer.

Reformarbetet har också inneburit att polisen har
gått över till ett nytt budgetsystem med treåriga
budgetperioder och ramanslag inom resp.
budgetår.

I förnyelsearbetet inom polisen får vi inte glömma
samarbetet med andra länder i kampen mot den
internationella brottsligheten, exempelvis
ekonomisk brottslighet och narkotikabrottslighet.
Det är särskilt angeläget att finna vägar för ett
utvidgat och mer reglerat samarbete på
polisområdet med länderna i EG.

Civilministern kommer inom kort att ta initiativ till
en översyn av organisationsstrukturen inom
polisväsendet. Jag är övertygad om att detta arbete
kommer att leda till fortsatt decentralisering på alla
nivåer, vilket kan leda till ett ökat
medborgarinflytande.

Ministern anser också att det är nödvändigt att
finna en ny modell för intagningen till
polishögskolan. Ministern har förhoppningen att
förändringarna bör kunna genomföras i samband
med övergången till ett nytt budgetsystem inom
polisen.

Fru talman! Jag är övertygad om att kommande
debatter i kammaren kommer att visa på att
förhoppningarna blir infriade.

Anf. 7 JERRY MARTINGER (m) replik:

Fru talman! Ulla-Britt Åbark frågade mig om jag
står bakom utskottets betänkande. Svaret är att
moderaterna givetvis står bakom betänkandet i de
delar de moderata utskottsledamöterna inte har
anfört reservation. Jag sade i mitt
inledningsanförande att formuleringarna i
sammanfattningen på s. 1 i betänkandet angående
rikspolisstyrelsens ansvar för att
prioriteringskraven när det gäller den ekonomiska
brottsligheten inte har uppfyllts har blivit väl
drastiska. De moderata ledamötena såg inte den
texten innan den trycktes.

Ulla-Britt Åbark säger i praktiken i sin fråga till mig
att hon vill understryka att hon riktar kritik mot
rikspolisstyrelsen för att man där inte har uppfyllt
prioriteringskraven när det gäller ekobrotten. Inte
nog med att Ulla-Britt Åbark är med i utskottet och
kritiserar sin egen socialdemokratiska regering i
dess egenskap av ytterst ansvarig i sammanhanget.
Nu vill hon också understryka att hon även riktar
kritik mot sig själv. Hon säger att det är
rikspolisstyrelsens fel att den ekonomiska
brottsligheten inte har prioriterats på det sätt som
var tänkt. Ulla-Britt Åbark sitter själv i
rikspolisstyrelsen.

Jag är fullt nöjd med att Ulla-Britt Åbark i sin
egenskap av socialdemokrat tagit på sig skulden en
gång. Det är visserligen något för landet mycket
skadligt som Ulla-Britt Åbark i sin egenskap av
socialdemokrat varit med att fatta beslut om. Men
jag begär ändå inte att hon skall ta på sig skulden
en gång till. I sin egenskap av ledamot i
rikspolisstyrelsen har hon inte haft så stort val. De
resurser som regeringen har ställt till
rikspolisstyrelsens förfogande har varit så dåliga att
Ulla-Britt Åbark inte har haft en chans att klara
prioriteringskraven. Det har helt enkelt varit en
omöjlig uppgift.

Jag vill än en gång understryka att det är den
socialdemokratiska regeringen och inte någon
annan som bär huvudansvaret för att svensk polis i
dag befinner sig i en svår kris. Det är den
socialdemokratiska regeringen som har drivit fram
de beslut som har lett till försvagningen av den
svenska polisen under 80-talet och som givit djupa
sår i det svenska rättssamhället. Dessa sår kommer
kanske inte att läkas förrän långt in i nästa
århundrade.

Jag vill upprepa min uppmaning från mitt
huvudanförande till Ulla-Britt Åbark: Ge ett enda
vettigt skäl till att socialdemokraterna drev igenom
den kraftiga nedrustningen av polisens resurser
under 1980-talet!

Anf. 8 KJELL ERICSSON (c) replik:

Fru talman! Ulla-Britt Åbark tar upp många
områden som hon vill prioritera. Det är bra
områden. Hon vill ha fler kvarterspoliser. De gör
ett bra brottsförebyggande arbete. Poliserna
känner folket i kvarteren. Hon vill ha ut poliser för
att patrullera på gatorna.

Ulla-Britt Åbark vill bekämpa
narkotikabrottsligheten, som är en farsot i vårt
samhälle. Det behövs fler poliser till det. Det vill vi
andra också göra. Likadant är det med den
ekonomiska brottsligheten. Det behövs fler poliser.
Sedan har vi brottsoffren. Polisen skall kunna åka
ut och ta upp anmälningarna när någon fått inbrott
i sin båt eller sommarstuga, osv.

Men, Ulla-Britt Åbark, det går inte att rita
papppoliser och ställa ut dem på gatan. Vi måste ha
riktiga poliser att ställa ut på gatan för att klara de
olika uppgifterna. De finns ju inte. Detta är det
fundamentala som glöms bort i sammanhanget. Jag
tycker att underlåtenheten i rekryteringen av
tillräckligt många poliser under denna tid är den
stora boven i dramat. Om tillräckligt många poliser
hade anställts under 80-talet hade inte dagens
situation uppstått. Det hade gått att prioritera på
det sätt olika uppgifter som vi önskar för att få ett
bra, tryggt och säkert samhälle att leva i. Det klarar
vi inte med nuvarande bemanning. Det är därför vi
vill ha fler poliser.

Frågan är om 200 poliser är en magisk gräns. Nej,
men det är en nödvändig gräns. Det måste
upprepas flera gånger. Det är kanske fler än 200.
Det tar ju tre år att utbilda poliserna. Under en lång
tid framöver kommer det att vara en svacka när det
gäller antalet poliser i vårt land. Därför tycker jag
att 800 poliser skall antas under året. Jag förstår
inte konsekvensen av diskussionen när Ulla-Britt
Åbark säger att vi skall satsa på det och det. Skall
vi inte anställa poliser till dessa olika saker också? I
dag måste prioriteringar göras till förmån för
utryckningsverksamheten. I många distrikt finns
det bara en patrull att tillgå under stora delar av
dygnet. Var skall de andra poliserna komma ifrån,
dvs. de som skall fotpatrullera, kvarterspoliserna
osv.? Hur gärna man än vill göra allt detta finns det
inte poliser.

Vidare har vi frågan om glesbygdsdistrikten. Såvitt
jag kan utläsa av propositionen har
rikspolisstyrelsen begärt att få placera ut poliser i
glesbygdsdistrikten. Jag har inte hört ett ord från
Ulla-Britt Åbark om detta i debatten i dag. Det är
också en viktig fråga.

Varför kan vi inte gå med på att anställa fler
poliser? Då skulle vi klara problemet med
prioriteringar på olika områden. Då skulle vi få den
trygghet vi önskar.

Anf. 9 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Fru talman! Ulla-Britt Åbark nämnde att
polisstyrelsen har en låg status. Det kan bero på att
man inte uppfattar uppdraget som tillräckligt
meningsfullt och att möjligheterna att påverka
styrelsen är små. Vi i vänsterpartiet föreslår därför
i vår motion och reservation att samarbetet mellan
olika kommunala styrelser och nämnder skall öka.
Polischefen skall ha samma ställning i polisstyrelsen
som t.ex. socialchefen har i socialnämnden,
nämligen som en sakkunnig men inte ordförande i
styrelsen.

Jag måste ta tillfället i akt att något nämna debatten
som förs angående tillräckligt med poliser. Vad är
tillräckligt? Det är något som de borgerliga
partierna borde kunna precisera på ett litet
annorlunda sätt. Lyssnar man på vad Jerry
Martinger säger. . .

Anf. 10 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag vill erinra om att den medgivna repliken gäller
Ulla-Britt Åbarks anförande.

(Berith Eriksson (v) inpass: Jag tog chansen.)

Anf. 11 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:

Fru talman! Jag vill ta upp det Ulla-Britt Åbark
anförde med anledning av reservation 16. Hon
menade att utskottet går tillräckligt långt i
skrivningen i betänkandet. Men jag anser att det
finns väsentliga gradskillnader mellan texten i
betänkandet och den i reservationen.

I betänkandet talar man om utbildningsinsatser för
dem som skall utreda sexualbrott som begåtts mot
barn, medan vi i reservationen talar om både barn
och kvinnor. Det är väsentligt att de som skall
utreda dessa brott har en kunskap som är mycket
stor. De brottsutsatta känner sig naturligtvis
utomordentligt kränkta, och man måste använda
all den kunskap som kan finnas på området för att
bemöta dem i denna känsliga situation.

Jag vill också beröra det Ulla-Britt Åbark sade om
hur man tillsätter ledamöter i polisstyrelserna. Jag
anser att Ulla-Britt Åbark gör ett alldeles felaktigt
konstaterande när hon säger att polisstyrelserna
inte har högsta prioritet när man skall nominera och
tillsätta ledamöter.

Jag kan till Ulla-Britt Åbark säga att folkpartiet
liberalerna i Helsingborg har Sten Sjöholm som en
representant, en före detta riksdagsledamot, och
han är såvitt jag kan bedöma en utomordentligt
kompetent person. Hans ersättare i polisstyrelsen
är omudsman Annie Swedberg, som dessutom har
varit ordförande i social distriktsnämnd och för
närvarande är vice ordförande i dels
kommundelsnämnden. Jag anser att vi har givit en
utomordentligt hög prioritet när det gäller vilka
människor som placerats i denna styrelse.

Dessa styrelser är minst lika viktiga som någon
annan politiskt tillsatt styrelse. De erfarenheter
som Ulla-Britt Åbark har måste i så fall avse hur
socialdemokraterna ser på dessa tillsättningar. Vi i
folkpartiet liberalerna har i varje fall inte den
inställningen.

Anf. 12 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:

Fru talman! Berith Eriksson sade att hon tog
chansen, och då kan ju jag fullfölja den chansen
genom att fråga de borgerliga partierna vad de
anser är tillräckligt antal poliser. Detta är en fråga
till alla tre partierna.

Jerry Martinger säger att utskottsmajoriteten
uttryckt sig väl drastiskt. Vad är det som är så
drastiskt? Är det drastiskt att vi kritiserar
rikspolisstyrelsen? Skall vi inte göra det om vi anser
att den har gjort fel och att man inte följt
intentionerna?

Det är riktigt att jag är ledamot av
rikspolisstyrelsen. Det finns också tre borgerliga
ledamöter i rikspolisstyrelsen, bl.a. en moderat.
Om rikspolisstyrelsens tjänstemän inte fullföljer
riksdagens intentioner, har riksdagen enligt min
mening, även om jag sitter i rikspolisstyrelsen, all
anledning att kritisera detta.

Berith Eriksson talade om sambandet mellan olika
organ osv. och polischefen som ordförande.
Polischefen skall leda operativa verksamheten, och
det är inte absolut nödvändigt att polischefen är
ordförande i ett polisdistrikt.

När det gäller det som Kjell-Arne Welin sade om
polisstyrelserna, påpekade jag att detta var min
personliga uppfattning och mina erfarenheter. Det
är bra att man i Helsingborg har lyckats lösa detta
på ett tillfredsställande sätt. Men jag vidhåller
fortfarande den uppfattning jag har tills jag blir
övertygad om att flertalet styrelser tillsätts på ett
riktigt sätt.

Anf. 13 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:

Fru talman! Det är andra gången som här i
debatten hävdas att de borgerliga partierna på
något lättvindigt sätt yrkar att det skall vara fler
poliser. Nu är det Ulla-Britt Åbark som påstår
detta, men tidigare påstod även Berith Eriksson
samma sak.

Jag sade i mitt anförande, vilket jag vill upprepa
eftersom det tydligen inte har gått hem, att vi i
folkpartiet i dag inte har något sådant yrkande,
eftersom civilministern håller på att utreda vilka
resurser som kan behöva tillföras med anledning av
den personalutveckling som för närvarande pågår.

Jag efterlyste också att man efter hand som den
utredning som pågår om personalutveckling inom
polisen når så långt att man har någonting att
redovisa, bör detta redovisas till riksdagen så att
riksdagspartierna på ett riktigt sätt kan avgöra hur
många polisaspiranter som bör antas i framtiden.
Det är folkpartiet liberalernas uppfattning att vi
skall ha ett så bra beslutsunderlag som möjligt. I
sak anser jag att det behövs fler poliser, men vi vill
ha de rätta argumenten innan vi ställer de kraven.

Anf. 14 JERRY MARTINGER (m) replik:

Fru talman! Jag vill till Ulla-Britt Åbark säga
följande. Vi skall inte kritisera rikspolisstyrelsen.
Den har inte haft en chans att uppfylla de krav som
ställts av statsmakterna när det gäller den
ekonomiska brottsligheten, eftersom
socialdemokraterna år efter år har drivit igenom
beslut om nedskärningar av polisresurserna.

Sedan frågar Ulla-Britt Åbark hur många poliser vi
skall ha. Vi skall ha så många poliser att människor
inte skall behöva känna oro för att bli utsatta för
brott. Den dolda brottsligheten ligger på en
skrämmande hög nivå.

Socialdemokraterna har ofta hävdat att oron för
brottsligheten är överdriven. Men den senaste
offerundersökningen från statistiska centralbyrån,
som jag refererade i mitt inledningsanförande,
visar att människor tyvärr har all anledning att
känna ängslan för att bli utsatta för brott.

Samtidigt som man har fört en kriminalpolitik som
har inneburit att straffen halverats, att det varit lätt
att få permissioner osv., har polisresurserna
urholkats, och det har spätt på brottsligheten
ytterligare. Eftersom polisen inte har tillräckliga
resurser har upptäcktsrisken minskat. Med
minskad upptäcktsrisk ökar benägenheten att begå
brott. Så har varit fallet under i stort sett hela 1980-
talet, och det gäller fortfarande.

Jag vill upprepa min uppmaning till Ulla-Britt
Åbark i mitt inledningsanförande: Ge mig ett enda
vettigt skäl till varför socialdemokraterna skar ner
polisutbildningen så drastiskt under 1980-talet!

Anf. 15 KJELL ERICSSON (c) replik:

Fru talman! Ulla-Britt Åbark frågar här hur många
poliser som är tillräckligt många poliser. Det är så
många poliser som behövs för att de skall kunna
fullgöra sin uppgift att förebygga, uppdaga och
utreda brott. Det är det antal som behövs för att vi
skall få de behov som föreligger täckta och
vakanser fyllda, så att vi kan få de kvarterspoliser
vi önskar och kan ha patrullerande poliser på gatan.
De skall kunna bekämpa ekonomisk brottslighet,
utreda brott, bedriva narkotikabekämpning, ta sig
an brottsoffren osv. Men i dag räcker de inte till. De
räcker bara till det nödvändiga, dvs. utryckning och
att klara av att utreda de viktigaste brotten. Det är
också därför som det blir balanser.

Den snabba reaktionen jag talade om hinner man
inte med. Vi måste fylla de vakanser som finns, och
sedan får vi se vad som ytterligare behövs göras.
Men det är först och främst den delen som behöver
åtgärdas, och det skall göras så snabbt som möjligt.
Det har redan dragit ut på tiden alltför länge, och
också av den anledningen vill vi ha fler poliser. I det
här fallet känner jag ingen som helst tvekan. Vi
måste ha det ytterligare antal poliser som
föreslagits.

Sedan vill jag slutligen till Ulla-Britt Åbark säga att
jag håller med henne när det gäller polisstyrelserna.
Vi skall göra vad vi kan för att höja
polisstyrelseledamöternas status. Det är ett viktigt
arbete. Det lokala inflytandet är också viktigt och
en möjlig väg att påverka. Men om man skall ha
någonting att påverka måste det också finnas litet
poliser att styra och ställa med, och de räcker inte
till i dag.

Anf.16 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:

Fru talman! Ge mig ett enda vettigt skäl för att dra
ned på antalet polisaspiranter, säger Jerry
Martinger. Jag kan då börja med att nämna det
stora budgetunderskottet staten hade när
socialdemokraterna återtog regeringsmakten. Vi
lider fortfarande av det, och det gör alla
verksamheter här i landet. Jag hoppas att Jerry
Martinger godtar det som ett vettigt skäl.

Det är intressant att höra att någon siffra kan man
inte ange när det gäller polisaspiranter. Så många
att människor inte skall känna oro, säger Jerry
Martinger. Då kan man ju göra som Jerry
Martinger, hålla ett sådant anförande som det han
höll och framhålla hur man från moderat håll ser på
situationen. Det är inte underligt att människor
känner oro, om de lyssnar till Jerry Martinger.

Det finns en bok som heter Brottsutveckling 1989,
och där står det om brottsuppklaringen: ''Under de
senaste tio åren har i genomsnitt 70 % av alla
uppklarade brottsbalksbrott klarats upp under
samma kalenderår som de polisanmälts och 99 %
senast andra året efter anmälan.'' Om inte Jerry
Martinger har boken, kan han få låna den av mig.

Förste vice talmannnen anmälde att Jerry
Martinger anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf.17 STIG BERTILSSON (m):

Fru talman! Med anledning av betänkandet om
anslag till polisväsendet vill jag ge kammaren en
liten rapport från verkligheten om polisens
arbetsvillkor.

I början av året skrev jag en motion om ett nytt
polishus i Vänersborg. Jag är alldeles övertygad om
att det som jag exemplifierar med här inte gäller
bara polishuset i Vänersborg, men det kan ge en
bild av hur det i dag står till på en del håll inom vår
polisförvaltning.

Motionen avfärdas av utskottet, och jag måste säga
med tanke på hur situationen ser ut att detta är
otillfredsställande. Bakgrunden till motionen var ju
att regeringen i budgetpropositionen intog en
mycket passiv hållning, och jag tycker att även
utskottet visar en mycket passiv och
otillfredsställande inställning i frågan om polisens
lokaler.

När det gäller just Vänersborg har man trots en 20-
årig diskussion inte lyckats komma någonstans.
Utskottet uttalar visserligen att det finns ett stort
behov av nya polislokaler men hänvisar ändå till
den löpande planeringen för polisens lokaler. Detta
gör man i en situation när man vet att inga resurser
finns. Det är alltså i högsta grad ord utan något
egentligt innehåll, och det är mycket
otillfredsställande.

Behovet av ett nytt polishus i Vänersborg är mycket
väldokumenterat. Frågan har diskuterats sedan
1972, och flera gånger har den faktiskt också varit
på väg att lösas. 1982 fanns ett förslag framme. 1987
beslutade regeringen om projektering av ett nytt
polishus, men brist på resurser har gjort att någon
komplett projektering ännu inte har skett. Olika
möjligheter har dykt upp att åstadkomma en
lösning genom förhyrning, men man har inte velat
gå till beslut.

Nå, en rapport från verkligheten om hur det ser ut.
Häromdagen gjorde yrkesinspektionen en tillsyn
enligt arbetsmiljölagen. Den har resultaterat i ett
inspektionsmeddelande som jag till vissa delar
gärna vill delge kammaren. Jag skall inte trötta med
hela meddelandet, men jag skall ge exempel på hur
det kan fungera för den svenska polisen i dag.

Av inspektionsmeddelandet framgår att det finns
flera allvarliga brister hos polishuset i Vänersborg,
och slutsatsen är: ''För den verksamhet som är
fastställd för polismyndigheten inom länet och på
distriktet är nuvarande lokaler helt otillräckliga och
oacceptabla.'' Jag skall be att få ge några exempel.

Man talar om luftkvaliteten i hela polishuset som
undermålig. Det finns ingen ventilationsanordning
som fungerar. Den är gammal och ineffektiv.

Det finns en redovisning av hur de manliga
arbetstagarna har det. Det är 80 personer på
ordnings- och kriminalavdelningen. De har sitt
kläd-, tvätt- och duschutrymme med toalett inrymt
i ett f.d. cykelförråd i källaren. I de här utrymmena
finns det ingen ventilation. Det finns självdrag till
små ventiler i gatunivå, men eftersom det är stor
trafik utanför måste man täta till de här
utrymmena.

En toalett finns att tillgå för 80 personer i huset.

Motionshall har man alldeles i anslutning till
polishuset. Där finns det heller ingen ventilation
över huvud taget. Jag är övertygad om att
kammaren kan föreställa sig hur det ser ut och
luktar i en sådan liten trång motionshall, när den
har använts ett tag.

Personalen har ingen möjlighet att torka sina
kläder. Det finns inget utrymme för det, men man
kan ibland använda sig av pannrummet, där det ju
kan vara varmt och gott.

Receptionen och telefonväxeln i polishuset är ett
ganska intressant kapitel. Där är det oerhört trångt.
Det är t.o.m. så trångt att man i
inspektionsmeddelandet konstaterar att
arbetstagarna ideligen stöter i skrivbord och nästan
ständigt går omkring med blåmärken. Under
sådana förhållanden jobbar den svenska polisen.

Om det är dåligt med ventilationen i andra
utrymmen, är det desto bättre i receptionen.
Fönstren är så dragiga att man måste täta dem med
trasor.

Garaget har man inte vågat sig på att göra rent
sedan 60-talet, därför att man är osäker på om
lokalen tål en regelrätt rengöring.

Fru talman! På den här vägen fortsätter det i
beskrivningen av hur en svensk polismyndighet har
det i dag. Detta föranleder som sagt utskottet att
hänvisa till den löpande planeringen för
lokalförsörjning. Jag måste säga att det är
fullständigt oacceptabelt, när man som sagt vet att
det där inte alls finns resurser.

Jag tycker också att det jag här har beskrivit är
ovärdigt den svenska polisen. Det speglar ett förfall
som gör att polisen i hög grad måste arbeta i
motvind. Därför, fru talman, återkommer jag med
en förnyad framställning ända tills den här frågan
har lösts. Det är min förhoppning att vi inom kort
kan få majoritet i kammaren för en förändring.

Anf. 18 WIGGO KOMSTEDT (m):

Fru talman! Under allmänna motionstiden väckte
jag en motion som har fått nr 715 och som redovisas
i det betänkande vi behandlar nu. I motionen har
jag fört fram tankar om att den som blir ertappad
med att syssla med brottslig verksamhet skall kunna
vara anhållen upp till 24 timmar.

Anledningen till dessa tankar är att det inte alls är
ovanligt att polisen griper personer som begår
brott, tar med dem till polisstationen, får uppgifter
om namn och adress och efter ett kort förhör
släpper dem igen. Några timmar senare samma
kväll eller natt kan det mycket väl hända att man
griper samma lagöverträdare igen. Man tar med
dem på nytt, och efter en ny omgång med namn och
adress samt kort förhör, som kanske inte kan bli
ordentligt på grund av personalbrist över helger,
släpper man i väg dem igen.

Jag tror att unga lagöverträdare får en dålig respekt
för rättsväsendet när de kan gå ut och in ungefär
som de vill. De vet att det händer inte mer. Jag tror
att det skulle vara bra för dessa människor om de
fick stanna kvar. Man kanske t.o.m. skall meddela
hem så att föräldrarna får komma och hämta dem.
Föräldrarna får många gånger inte ens vetskap om
att deras barn har varit på väg att stjäla bilar två
gånger med några få timmars mellanrum samma
natt. Jag tycker att man skall fundera på de här
preventiva åtgärderna. Utskottet har ingen
förståelse för detta. Man hänvisar till att lagen är
sådan att man inte kan hålla någon anhållen så
länge. Det argumentet är ganska svagt.

Denna kammare är vald av svenska folket för att
ändra på de lagar som vi inte tycker är bra. De
lagarna kan bli bättre.

Fru talman! Jag vet att man inte rår på ett enigt
utskott även om dess tankar har varit flummiga, och
därför har jag inget yrkande.

Anf. 19 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Fru talman! Innan jag börjar argumentera skall jag
titta nogrant efter vilka som sitter här. Jag saknar
nämligen socialdemokraternas företrädare Ulla-
Britt Åbark. Jag står sist på listan och finns inte
med på föredragningslistan som har delats ut på
bänkarna, men de två föregående talarna fanns
med på listan, och ändå är hon inte här. Jag hade
frågor att ställa till henne. Nu kommer hon in. Bra,
då kan jag börja, fru talman.

Jag har en motion som gäller kvarterspoliser. Den
har behandlats mycket väl av utskottet. Under
årens lopp har förståelsen för kvarterspolisernas
verksamhet blivit allt större. Men det är fortfarande
så att när resurserna skall fördelas kommer de ofta
inte kvarterspolisen till del. Det var detta jag ville
ställa frågor om till Ulla-Britt Åbark. Om man, som
Jerry Martinger har påpekat, under 80-talet har
skurit ned polisens resurser, hur är det då möjligt
att få fler kvarterspoliser? Varför skriver man så
positivt i betänkandet om man är medveten om att
det blir mycket svårt att realisera detta?

Jag skrev min motion med utgångspunkt i
Norrköpings kvarterspolis. Den har arbetat i
många år. Den började redan 1974, och jag tror att
den nu har verksamhet i 11 av 12 kommundelar.
Citykärnan har de flesta. Där har man fyra tjänster.
Någonting som är mycket viktigt är att man innehar
dessa tjänster under mycket lång tid. Jag fick i en
debatt det påpekandet att kvarterspoliser väl var
bra bara man flyttade på dem tillräckligt ofta. Det
är precis raka motsatsen som gäller. De skall
tjänstgöra så länge att de blir kända i sitt område.
Framför allt barnen måste få förståelse för dem. De
måste få en nära kontakt med dem. Man måste bli
god vän med polisen och inte tvärtom. Det
framskymtar ju tyvärr ibland, inte minst i
massmedia, att poliser är någonting man skall akta
sig för.

Vi som är föräldrar, eller kanske en generation
äldre, borde uppmana våra barn att söka kontakt
med poliserna. Det främjar vi bäst genom att
förorda en kvarterspolisverksamhet.

Min fråga till Ulla-Britt Åbark är således: Tror
Ulla-Britt Åbark att vi kan, som det står i
betänkandet, utöka kvarterspolisverksamheterna
om vi saknar poliser som kan inneha de här
tjänsterna? Kontinuiteten i verksamheten är
oerhört väsentlig. Jag är övertygad om att en större
satsning på kvarterspoliser skulle ge tillbaka en
mångfald av positiva effekter, t.ex. större förståelse
för poliserna och framför allt lägre brottslighet. Det
är inte i första hand för samhället vi skall söka
detta, utan för de enskilda individer som på grund
av olyckliga omständigheter hamnar i den här
situationen.

Anf. 20 JERRY MARTINGER (m):

Fru talman! Det ligger mycket i vad Wiggo
Komstedt säger om att brottslingar släpps ut
alldeles för tidigt från polisstationerna. Det beror i
många fall på att polisväsendet befinner sig i en
kris. Men läget kommer till stor del att rättas till när
polisen får tillräckliga resurser. Sedan kan man
nog, som Komstedt är inne på, behöva se över en
hel del regler vidare. Det finns ett stort behov av att
skärpa reglerna beträffande unga brottslingar så att
de i högre grad än för närvarande blir föremål för
reaktion från samhällets sida. Här måste det bli
förändringar. Vi moderater har lagt fram ett
allomfattande program för att minska
ungdomsbrottsligheten. Däri finns även förslag om
en ny påföljd för unga människor.

I sin senaste replik till mig anförde Ulla-Britt Åbark
som ett skäl för nedrustningen av polisen under
1980-talet att socialdemokraterna hade en svår
ekonomisk situation när man tillträdde 1982. Detta
skulle vara skälet till att socialdemokraterna drog
ner polisutbildningen och på det sättet försämrade
rättstryggheten.

Samtidigt har Ulla-Britt Åbark berättat om de
förstärkningar av polisen som socialdemokraterna
varit med om att genomföra under de senaste åren.
Det låter på Ulla-Britt Åbark som om vi alla borde
känna någon slags tacksamhet över att
socialdemokraterna trots allt elände ändå till slut
gått med på en ökad intagning av aspiranter till
polishögskolan. Jag har emellertid lika svårt att
känna tacksamhet mot socialdemokraterna för
detta som att känna tacksamhet mot den som slagit
sönder fönstren på mitt hus och sedan, när regnet
förstört innanmätet, mer eller mindre tvingats att
laga några av rutorna. Att socialdemokraterna är
med och reparerar de skador som man förorsakat
är ju inte mer än rätt. Det är definitivt ingenting
som de har anledning att skryta med. Man kan
möjligen säga att det är bra att syndaren till slut har
vaknat.

Det som har hänt är ju att rättssamhället erhållit
svåra inre skador på grund av
polisnedskärningarna. Allmänhetens förtroende
för polisen har minskat. I många fall har ju polisen
på grund av sina underdimensionerade resurser
inte längre möjlighet att stå till tjänst när människor
ringer och ber om hjälp. Det är allvarligt. Det
förhållandet att polisen inte har tid att åka till en
brottsplats upplevs av den som utsatts för brottet
som om han övergivits av rättssamhället.

Anf. 21 ULLA-BRITT ÅBARK (s):

Fru talman! Jag vet inte om Elisabeth Fleetwood
har lyssnat på vår diskussion här i kammaren i dag.
Så är det inte längre. Vi har haft uppe frågan om
kvarterspolisen, och jag har förklarat att det är de
lokala polismyndigheterna som har ansvar för
kvarterspolisen. Det ankommer alltså på dem. Vi
har talat om dess låga status osv. Jag nöjer mig med
det svaret.

Jag begär inte att Jerry Martinger skall vara
tacksam. Jag är glad om han är förstående för det
som vi gör. Det tycker jag nämligen är viktigt. Vi
hade en svår ekonomisk situation 1982, och det vet
Jerry Martinger. Vi drog inte ner på intagningen för
att vi tyckte det var roligt. Vi drog kanske ner på
intagningen därför att vi tyckte att även polisen
måste vara med och spara på sina resurser.

Jerry Martinger säger att en följd av att vi har för
få poliser blir svåra inre skador på rättssamhället.
Anser Jerry Martinger att man måste ha en polis till
varje människa? Är det det som är målet? Eller är
målet att man skall upplysa människor om hur
viktigt det är att frånhålla sig från brott? Vad är det
då som gör att man frånhåller sig från brott? Vad är
det som gör att man begår brott? Det är nog där vi
skall börja, innan vi börjar tala om de andra
frågorna. Vi måste alltså även analysera orsakerna
till att brott begås.

Jag anser fortfarande att polisen skall vara med och
spara in på sina resurser, precis som alla andra i
samhället. Men moderaterna är tydligen inte
övertygade om detta, utan de skall ha fler poliser
oavsett vad det kostar.

Anf. 22 WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag vill bara tacka Jerry Martinger,
eftersom han instämmer i de goda tankegångar som
jag presenterade i min motion. Ännu gladare hade
jag naturligtvis blivit om partikollegerna hade
skrivit ner dessa goda tankegångar på några rader i
betänkandet. Det hade varit ännu bättre. Men
Jerry Martingers inlägg inger hopp, och efter
höstens val står mitt hopp till justitieminister
Martinger.

Anf. 23 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Ulla-Britt Åbark frågade om jag
hade suttit här i kammaren under debatten. Det
kunde jag inte göra, eftersom jag var tvungen att
arbeta samtidigt, vilket Ulla-Britt Åbark mycket
väl vet att vi måste göra. Men jag följde debatten
via min TV-apparat.

Jag förstår inte svaret på den fråga jag ställde. Min
fråga var: Tror verkligen Ulla-Britt Åbark att man
lokalt kan satsa på kvarterspoliser när det inte finns
tillräckligt med poliser att få tag på, eftersom
socialdemokraterna under så lång tid har skurit ned
på intagningen till polisskolan? Det är ju där
problemet ligger. Även om man lokalt är villig att
satsa och har resurser, finns det inga poliser att sätta
in på tjänsterna. Det är det som också i längden,
Ulla-Britt Åbark, är så förödande. Vi får därmed
inte den resurs som kvarterspolisen utgör och som
behövs för att minska brottsligheten framför allt i
den grupp där detta är mest angeläget, nämligen
bland de allra yngsta. Det är bland de unga som
kvarterspolisen kan få den allra bästa effekten. Om
Ulla-Britt Åbark följer mitt råd uppfylls också det
önskemål hon gav uttryck för i de ord hon riktade
till Jerry Martinger.

Anf. 24 JERRY MARTINGER (m):

Herr talman! Jag kan inte, Ulla-Britt Åbark, ha
förståelse för en politik som bara leder till att
brottsligheten hela tiden ökar.

Anf. 25 ULLA-BRITT ÅBARK (s):

Herr talman! Vi försöker nu äntligen att enligt
Jerry Martingers synsätt stävja brottsligheten, och
vi tar nu fram ett förslag för bekämpandet av den
ekonomiska brottsligheten. Men moderata
samlingspartiet tvekar då inför förslaget. De ställer
upp på det, men de skall ändå kritisera det. De
menar att vi inte skall kritisera rikspolisstyrelsen,
och de säger att det inte är där man har gjort fel
utan att felen har begåtts av regeringen.

Jag vill fortfarande ha ett svar på mina frågor. Jag
är nämligen osäker på om moderata
samlingspartiet står bakom inte bara
sammanfattningen -- som Jerry Martinger har
kritiserat -- utan även det som står inne i
betänkandet.

Anf. 26 JERRY MARTINGER (m):

Herr talman! Nu förstår jag inte alls vad Ulla-Britt
Åbark menar. Hon säger att vi moderater skulle
hysa någon slags tvekan inför att sätta in åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten. Jag vill då läsa
upp vad som står i vår reservation, eftersom det
tydligen är den enda chansen att göra Ulla-Britt
Åbark uppmärksammad på vad som faktiskt gäller
i det här avseendet. Hon har uppenbarligen inte
själv läst vad som står där.

''Utskottet kan i stort ansluta sig till civilministerns
uttalande beträffande prioriteringar inom
polisväsendet. Emellertid anser utskottet -- i ett
läge då polisens resurser är hårt pressade och då
allmänheten upplever en klar brist på poliser -- att
det inte är godtagbart att i detta sammanhang
prioritera utredningar om ekonomisk brottslighet
på sätt som civilministern förordar. Enligt utskottet
går det nämligen inte att bortse från att sådan
brottslighet i första hand drabbar det allmänna,
medan stölder, rån och våldsbrott för det mesta
drabbar enskilda personer, och utskottet anser att
det är brott mot enskilda som skall prioriteras
framför brott mot staten. Om inte annat så talar
starka humanitära skäl härför.'' -- Sedan följer en
markering av att vi tycker att den ekonomiska
brottsligheten är allvarlig. -- ''En annan sak är att
ekonomisk brottslighet, inte minst i dess nyare
former, också äventyrar mycket viktiga intressen.
Polisens åtgärder mot den måste därför också
prioriteras, men inte på bekostnad av de intressen
som utskottet nyss satt främst.''

Vi vill alltså sätta in kraftfulla åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten, eftersom den i sina
nyare former har kommit att bli ett allvarligare hot
än den har varit tidigare. Men när gamla fru
Johansson ligger nedslagen och blöder är det
viktigare att polisen åker till henne än att de utreder
ekonomiska brott.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 7 §.)

6 § Anslag till statsrådsberedningen

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1990/91:JuU20 Anslag till statsrådsberedningen
(prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 27 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! I en mycket kärv budgetsituation då
många verksamheter skall bantas ned har
regeringen i budgetpropositionen föreslagit en
kraftig ökning av förvaltningskostnaderna, speciellt
av lönekostnaderna, inom statsrådsberedningen.
Personalen skall enligt propositionstexten ökas från
64 till 66 årsarbetskrafter -- dvs. med ca 3 % --
samtidigt som lönekostnaderna skall ökas från
21,71 milj.kr. med 7,57 miljoner, dvs. med mer än
34 %.

Däremot satsar regeringen enligt miljöpartiets
mening otillräckligt med resurser på att förebygga
och bekämpa brottslighet. Det har ju, inte minst i
dagens debatt, framkommit att det finns stora
luckor.

Två typer av brott som drabbar samhället direkt är
miljöbrott och ekonomiska brott. De drabbar
också samhället indirekt genom att tilltron till
rättvisa och laglydighet minskar allteftersom den
här typen av brott kan fortgå utan att man kraftfullt
ingriper.

Vi anser att regeringen här har gjort felaktiga
prioriteringar, även om beloppen i och för sig är
små. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till
reservationen till betänkandet och hävdar att
anslaget till statsrådsberedningen bör minskas med
4 milj.kr. och att pengarna skall användas till
resursförstärkning och utbildning i syfte att
bekämpa miljöbrott.

Att vi när vi skrev reservationen inte tog upp den
ekonomiska brottsligheten kan jag så här i
efterhand beklaga, men Inger Schörling har ju tagit
upp detta i sitt anförande tidigare under dagen.

Anf. 28 ULLA-BRITT ÅBARK (s):

Herr talman! Jag vill mycket kort yrka bifall till
utskottets hemställan. Vi har ju haft en lång
diskussion om de frågor som Krister Skånberg har
tagit upp i sitt anförande. Jag yrkar därför avslag på
hans reservation och bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 7 §.)

7 § Rättskipningen i socialförsäkringsmål

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1990/91:JuU18 Rättskipningen i
socialförsäkringsmål (prop.1990/91:80).

Anf. 29 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! I justitieutskottets betänkande nr 18
behandlas rättskipningen i socialförsäkringsmål.
Regeringen har lagt fram ett förslag om ny
instansordning och organisation för rättskipningen
i socialförsäkringsmålen.

Vi moderater är naturligtvis nöjda med att kunna
konstatera att regeringen har gjort en
helomvändning i denna fråga sedan förra året.
Regeringens förslag då, att försäkringsrätterna
skulle integreras med kammarrätterna, visade sig
bl.a. medföra betydande kostnadsökningar. Det
nuvarande förslaget kommer att medföra
kostnadsminskningar. Landets tre försäkringsrätter
avskaffas, och socialförsäkringsmål som överklagas
kommer att handläggas av länsrätt. Alla länsrätter
blir behöriga att döma i mål som överklagas från
allmän försäkringskassa. Yrkesskademålen som
överklagas från riksförsäkringsverket skall däremot
prövas av länsrätten i Stockholms län.

Herr talman! Det ligger även ett stort värde i att
dömandet och domstolarna med det nya förslaget
kommer att ligga närmare de försäkrade och alla
dem som i övrigt berörs av verksamheten. Det är
även värt att notera att länsrätten skall vara domför
med en yrkesdomare och tre nämndemän vad gäller
socialförsäkringsmål. Uppdraget att vara
nämndeman i försäkringsrätt kommer också att
utsträckas till att gälla länsrätt och kammarrätt. Det
är även viktigt att poängtera att ordinarie domare i
försäkringsrätterna får förtur till de ordinarie
domartjänster som i anslutning till reformen
inrättas i länsrätt och kammarrätt.

Herr talman! Jag har bara med denna korta
bakgrundsbeskrivning av ärendet velat poängtera
de positiva effekterna av regeringens omsvängning.
Vi trodde på denna lösning redan förra året, och vi
är nöjda med att den nu kan bli genomförd.

Herr talman! Vi tycker emellertid inte att
regeringen har varit konsekvent när det gäller
reservation 2, som är gemensam för folkpartiet,
centern och moderaterna och som behandlar frågan
om sista instans. Regeringen föreslår i
propositionen att riksdagen skall upphäva sitt
tidigare beslut att första instans i
socialförsäkringsmål skulle vara kammarrätt. Det
innebär ju att socialförsäkringsmålen inordnas i de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Men det
föreligger ett väsentligt undantag. Man föreslår att
högsta instans i dessa ärenden nu liksom tidigare
skall vara försäkringsöverdomstolen. Det är synd
att man inte fullföljer principen fullt ut. Förslaget
innebär fortfarande att högsta instans inte -- som
rimligt vore -- skall vara regeringsrätten, utan man
föredrar av något icke redovisat skäl att behålla
försäkringsöverdomstolen, som ju är en
specialdomstol. Vi delar här centermotionärernas
uppfattning att det är angeläget att prövningen av
socialförsäkringsmål utformas efter de principer
som i dag gäller för andra förvaltningsmål.

Under en övergångstid och med förhoppning att
målbalansen kan förbättras bör dock
försäkringsöverdomstolen kunna behållas. Men det
är en viktig principfråga att riksdagen nu uttalar att
rättskipningen i fråga om socialförsäkringsmål i sin
helhet skall överföras till de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Detta kommer att
innebära att högsta instans för ärendegruppen
kommer att vara regeringsrätten.

Det är av den anledningen, herr talman, som vi
reserverat oss till förmån för motion Ju21. Jag yrkar
också bifall till reservation 2 mom. 4, som gäller
frågan om sista instans.

Anf. 30 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! I propositionen om rättskipning i
socialförsäkringsmål föreslår regeringen att
riksdagen skall frångå sitt tidigare beslut att första
instans i socialförsäkringsmål skall vara
kammarrätten. Det är naturligtvis välkommet att
regeringen ändrar sig. Vi i folkpartiet liberalerna
ansåg redan våren 1990, när denna fråga förra
gången var uppe till behandling, att det inte fanns
något som helst rimligt stöd för den lösning som
socialdemokraterna då med vänsterpartiets hjälp
drev i genom.

Skälen för en förändring var att rättskipningen i
socialförsäkringsmål hade kommit in i en oroande
utveckling med växande balanser och att
försäkringsrätterna dessutom hade stora
svårigheter att rekrytera dugande jurister. Det
märkliga var att regeringen med dessa mycket
tunna skäl beslöt att flytta in hela detta problem i
kammarrätterna. Många, bl.a. vi i folkpartiet
liberalerna, varnade för att problemen med
rekrytering skulle smitta av sig på kammarrätterna
samtidigt som man skulle flytta in stora balanser i
redan hårt belastade kammarrätter. Redan då
kunde vi konstatera att den lösning regeringen valt
skulle bli kostsam. Dessutom stred den mot de
principer som domstolsutredningen hade arbetat
med, nämligen att tyngdpunkten skall ligga i den
första domstolsinstansen, att mål skall ha god lokal
förankring, att det skall föreligga ett högt
kostnadsmedvetande, att det skall leda till enklare
och billigare utredningar samt att det skall leda till
kortare handläggningstider.

Allt detta var känt när regeringen lade fram sitt
förra förslag. Det är beklagligt när regeringen inte
lyssnar första gången utan måste ändra sig. Men det
sker ju för närvarande i fråga efter fråga.

Vi i folkpartiet liberalerna är som bekant emot
specialdomstolar. Det är därför glädjande att
socialdemokraterna också på detta område närmar
sig våra ståndpunkter. Det går i alla fall åt rätt håll.
Tidigare har vi tillsammans, på regeringens förslag,
avskaffat ekodomstolarna, och nu är vi på väg att
också avskaffa försäkringsdomstolarna. Det förslag
som vi nu behandlar innebär alltså att
socialförsäkringsmålen i första instans skall
behandlas av länsrätt. Det är en både bra och
önskvärd lösning.

När nu länsrätten blir första instans och
kammarrätten andra instans för
socialförsäkringsmålen är det en säregen lösning att
målen i tredje instans skall avgöras av en
specialdomstol, försäkringsöverdomstolen, i stället
för av regeringsrätten. Det är också konstigt att
högsta instans skall fortsätta att ha
ändringsdispenser när ett mål enligt den nya
ordningen redan har prövats två gånger. Såväl
regeringsrätten som högsta domstolen meddelar
enbart prejudikatdispenser. För dem gäller att leda
rättstillämpningen. Om regeringen vill ha kvar
försäkringsdomstolar bör den i vilket fall som helst
i den nya ordningen enbart avgöra
prejudikatärenden. Men hela lösningen är fel.
Regeringen borde redan nu ha föreslagit att
försäkringsöverdomstolen skall bort.

Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till
reservation 2.

Anf. 31 ANDERS SVÄRD (c):

Herr talman! Först vill jag bara helt kort stryka
under det viktiga i att regeringen snarast
återkommer till riksdagen med förslag om ett
avskaffande av försäkringsöverdomstolen. Under
en övergångstid och för att få ned ärendebalansen
bör emellertid försäkringsöverdomstolen behållas,
något som också framhålls i reservation 2.

Vad gäller sakargumenteringen i den här frågan
kan jag i allt väsentligt instämma med föregående
talare. De har båda vältaligt argumenterat för
centermotionen, Ju21.

I reservation 1 behandlas frågan om länsrätten i
Stockholms län och dess lokalisering. Vi
reservanter anser i enlighet med förslaget i motion
Ju23 att länsrätten i Stockholms län bör delas upp i
två länsrätter en i Stockholm för Stockholms
kommun och en i Haninge för övriga delar av länet.

För vår inställning talar regionalpolitiska skäl. Men
förslaget skulle också, om det genomfördes,
innebära enklare administration och bättre
överblickbarhet. Inte minst dessa senare skäl skulle
innebära fördelar för den dömande verksamheten
och för personalens arbetsvillkor.

Justitieministern och utskottsmajoriteten redovisar
ett antal skäl mot en delning av länsrätten, skäl av
samma karaktär som alltid anförs i samband med
förslag om utlokalisering. Vi reservanter tror
tvärtom att de positiva effekterna kommer att
överväga. Detta är för övrigt ett mycket vanligt
praktiskt resultat av genomförda utlokaliseringar.
Vittnesmålen är i det avseendet ganska lika
oberoende av om det gäller utlokaliserad offentlig
eller privat verksamhet.

En sammanslagen länsrätt, förlagd till Stockholm,
kommer att bli en stor myndighet. Regeringen har
uppmärksammat olägenheterna med stora
domstolar. Statskontoret har i början av detta år
fått i uppdrag att utreda denna fråga med speciell
inriktning på Svea hovrätt. Där finns inalles ca 230
anställda. Länsrätten i Stockholms län har för
närvarande 192 anställda. Med det av majoriteten
föreslagna tillskottet från försäkringsrätten för
Mellansverige kommer länsrätten upp i minst 230
anställda.

I det ena fallet -- Svea hovrätt -- finns det enligt
regeringen anledning att anlita statskontoret för att
belysa olägenheterna med hovrättens storlek.
Samtidigt är regeringen beredd att medverka till att
länsrätten i Stockholm blir lika stor avseende antal
personal. Det är inte helt lätt att se logiken i detta
handlande.

Om utskottsmajoritetens och regeringens
argument skulle vara riktiga, då är det bara att
konstatera att alla omlokaliseringar är omöjliga. Vi
reservanter har en annan uppfattning.

När försäkringsrätterna tillkom år 1979 spelade
lokaliseringen en stor roll. Den största
försäkringsrätten -- den för Mellansverige --
placerades i Haninge, 2 mil söder om Stockholm.
Att nu flytta verksamheten till Stockholms
innerstad går stick i stäv med alla regionalpolitiska
strävanden.

Stockholmsregionen kännetecknas som alla vet av
en stark obalans mellan Stockholms innerstad och
de södra delarna av länet. Om man inte vill
acceptera en delning av länsrätten, bör det därför
vara naturligare att förlägga hela verksamheten till
Haninge kommun. Det är trots allt bara 20 km
mellan Stockholms innerstad och Haninge.
Haninge är en kommun med relativt sett få
arbetsplatser inom den offentliga tjänstesektorn.
Att i det läget ytterligare förvärra Haninges
situation är oförsvarligt.

Utskottsmajoriteten sätter sitt hopp till att det av
propositionen framgår att regeringen
uppmärksammat Haninges kommun prekära
situation. Möjligheterna att lokalisera någon annan
myndighet till Haninge övervägs, heter det. Varför
skulle det vara lättare än att låta en del av en delad
länsrätt finnas i Haninge, frågar man sig ängsligt.
Samma gamla vanliga argument mot utlokalisering
kommer säkert att anföras, vilka förslag som än kan
bli aktuella.

Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till
reservationerna 1 och 2.

Anf. 32 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! I likhet med Anders Svärd anser jag
att länsrätten i Stockholms län bör delas. Anders
Svärd har redan i sitt anförande motiverat detta på
ett bra sätt.

Jag vill tillägga att det är viktigt att inte i detta läge
flytta verksamheter och personal till Stockholms
innerstad. Det vore en ändring åt fel håll. På den
punkten vill jag således förstärka Anders Svärds
uttalande.

En flyttning av det slag som regeringens förslag
innebär kommer att ytterligare öka trafiken,
stressen och skadorna på miljön och på människors
liv och hälsa i Stockholm. Framför allt kommer
barnen att drabbas. Ganska färska undersökningar
visar på ett tydligare sätt än tidigare hur
cancerfrekvensen ökar med ökande trafik och mer
utsläpp från biltrafiken. Detta är inget nytt för oss.

Herr talman! Jag yrkar i likhet med Anders Svärd
bifall för reservation 1 om delning av länsrätten i
Stockholms län.

Anf. 33 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande 18 och
avslag på de två reservationerna.

Dömandet i socialförsäkringsmål har tyvärr under
flera år vållat en del bekymmer och problem.
Målbalanserna har varit för stora, och människor
som har varit beroende av domslut i domstolarna
för sin utkomst och för sina försäkringsförmåner
har fått vänta alltför länge. Det är bakgrunden till
det beslut som riksdagen fattade i fjol på förslag av
regeringen, nämligen att integrera
försäkringsrätterna i kammarrätterna.

I anslutning till den debatten fördes också en
diskussion om instansordningen i dessa frågor. I
propositionen och även i betänkandet nämndes
möjligheten att i ett något längre perspektiv skjuta
in länsrätterna som första instans i
socialförsäkringsmålen.

Med anledning av de argument som tidigare har
framförts under debatten om en helomvändning
och om att det är bra att regeringen gör som
oppositionen vill, eller i varje fall folkpartiet och
ytterligare några partier anser att regeringen skulle
ha gjort redan i fjol, vill jag gärna, herr talman,
säga att huvudyrkandet i fjol mot integreringen i
kammarrätterna var att denna fråga ytterligare
skulle utredas i domstolsutredningen. Därför borde
det glädja dessa partier att detta inte blev
riksdagens beslut. I stället kan man redan från den
första juli i år få in länsrätterna som första instans i
dessa mål.

Det tycker jag är alldeles utomordentligt bra.
Därmed kommer dömandet närmare människorna,
och det blir förhoppningsvis en snabbare,
effektivare och billigare handläggning än om man
hade fullföljt tanken på kammarrätterna som första
instans i dessa mål.

En annan fråga gäller delning av länsrätterna i
Stockholm och de regionalpolitiska motiv som har
framförts i debatten. Anders Svärd uttryckte saken
så att försäkringsrätten i Mellanssverige, den som
nu finns i Haninge, skulle läggas in i länsrätten i
Stockholm. Det är angeläget att från början
understryka att reformen i sig är utomordentligt bra
ur regionalpolitisk synpunkt. Dömandet i tre
försäkringsrätter delas nu ut över landets 24
länsrätter. Det är en väsentlig regionalpolitisk
insats som jag tycker bör uppmärksammas i den här
debatten.

I frågan om en delning av länsrätten i Stockholm
kan man naturligtvis framföra olika synpunkter,
dels domstolseffektiva, dels regionalpolitiska. I
motionerna och i reservationen upptas de
regionalpolitiska aspekterna. Jag har
utomordentligt stor respekt för den synen i dessa
frågor. Självklart är de regionalpolitiska aspekterna
mycket viktiga.

Samtidigt konstaterar jag att utskottsmajoriteten
anför att det ur domstols- och effektivitetssynpunkt
är mest riktigt att integrera dessa försäkringsmål i
länsrätten i sin helhet och inte diskutera en delning
av länsrätten. Den inställningen baserar sig på vad
som är bra ur domstolssynpunkt, ur
effektivitetssynpunkt och annat. Både i
propositionen och i justitieutskottets betänkande
konstateras dock att de regionalpolitiska frågorna
måste tas på stort allvar. Utskottet inskärper också i
ett uttalande behovet av de konkreta överväganden
som nu sker i regeringskansliet om en
ersättningslokalisering till Haninge kommun. Det
är viktigt att sådana kommer till stånd.

I den andra reservationen tas frågan om
försäkringsöverdomstolen upp till behandling. Jag
tycker att skillnaderna i sak egentligen inte är så
stora. Problemdefinitionen är ganska likartad hos
reservanterna och utskottsmajoriteten. Den
ordning som för närvarande råder är inte helt
lyckad, men det finns skäl, vilket regeringen angett
och utskottsmajoriteten också instämt i, att avvakta
erfarenheterna av de förändringar som nu sker
beträffande instansordningen, och att senare i ett
annat sammanhang överväga hur man skall se på
frågan om försäkringsöverdomstolen, dvs. om man
skall fullfölja den renodlade kedjan så att
regeringsrätten blir sista instans och
prejudikatinstans. Det finns anledning att överväga
dessa frågor ytterligare.

Det inser tydligen också reservanterna, eftersom
man i reservationen starkt pläderar för att
försäkringsöverdomstolen måste få finnas kvar
ytterligare en tid. Jag anser därför att skillnaderna
beträffande försäkringsöverdomstolen inte är
särskilt stora mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna. Vi har förmodligen en ganska
gemensam syn på detta. Det är kanske mer en vilja
att lämna en pekpinne till regeringen om hur man
skall hantera denna fråga.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till
justitieutskottets hemställan.

Anf. 34 LARS SUNDIN (fp) replik:

Herr talman! Vad har hänt sedan förra året, Göran
Magnusson? Då förordade ni en helt annan lösning
som innebar att försäkringsrätterna skulle
integreras med kammarrätterna. Det är ju en helt
annan lösning än den ni i dag förordar. Lätta litet
på förlåten och berätta vad som hänt och varför ni
svängt så! Delar inte Göran Magnusson
uppfattningen att det är en märklig ordning att en
speicialinstans skall döma som sista instans, under
det att förvaltningsdomstolarna skall döma i första
och andra instans? Är det inte märkligt att det i
högsta instans också skall kunna ges
ändringsdispenser och inte endast
prejudikatdispenser som i högsta domstolen och
regeringsrätten?

Anf. 35 ANDERS SVÄRD (c) replik:

Herr talman! Jag ser, Göran Magnusson, inget fel
i att det blir 24 länsrätter. Det är det som är bra.

Det andra problemet som jag tog upp var att man
flyttar verksamhet från Haninge in till Stockholm.
Göran Magnusson säger att effektivitetsskäl fått
väga över, trots att Göran Magnusson har stor
respekt för de regionalpolitiska frågorna och sätter
sin lit till regeringens överväganden. Det har jag
redan kommenterat, och jag tror att man kan
anföra samma skäl som i detta fall mot alla andra
utlokaliseringar till Haninge.

Låt mig bara kommentera frågan om effektivitet.
Det är ju så, att länsrätten i Stockholm i samband
med integreringen beräknas få ytterligare 30
tjänster, vilket motsvarar en medelstor länsrätt i
landsorten. Om man i stället delar länsrätten i
Stockholms län mitt itu skulle man efter
integreringen få två länsrätter i Stockholm med ca
110 tjänster vardera. De båda skulle ändå var för
sig bli klart större än t.ex. de båda länsrätterna i
Göteborg och Malmö och mycket större än den
genomsnittliga länsrätten. De båda länsrätterna i
Stockholms län skulle alltså bli Sveriges två största
och borde därför, enligt min uppfattning, få
tillräcklig storlek för att uppnå mycket god
effektivitet, vilket Göran Magnusson efterlyser.
Att påstå motsatsen, dvs. att dessa skulle bli för
små, är detsamma som att påstå att Sverige i övrigt
endast har ineffektiva länsrätter.

Anf. 36 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:

Herr talman! Lars Sundin frågar vad som hänt och
vill att jag skall lätta på förlåten. Jag skulle närmast
vilja föreslå att Lars Sundin läser propositionen,
där det står att ett av skälen till att tanken på att ha
länsrätterna som första instans i dessa mål är att den
tidigare tänkta lösningen visade sig vara för dyr --
den skulle dra 15 à 20 milj.kr. i extra kostnader.
Därför togs denna tanke upp, och jag vill påminna
om att det i propositionen och i debatten i fjol sades
att man i ett litet längre perspektiv kunde tänka sig
att ha länsrätterna som första instans och därmed
åstadkomma bl.a. effektivitetsvinster.

Problemen beträffande försäkringsöverdomstolen
anser jag mig ha beskrivit på ett likartat sätt. Vi vill
avvakta att man vinner erfarenheter av den tänkta
uppläggningen av länsrätterna och att regeringen
därefter kommer med förslag beträffande
försäkringsöverdomstolen.

Anders Svärd tog upp frågan om stora eller små
länsrätter. Det är alldeles riktigt att regeringen har
gett statskontoret i uppdrag att se över Svea hovrätt
ur olika synpunkter för att man skall kunna
förbättra effektiviteten. Jag tror dock att det är
något förhastat att säga att utgångspunkten är att
Svea hovrätt är för stor och därför bör delas eller
organiseras på något annat sätt. Statskontoret har
alldeles nyligen studerat Stockholms tingsrätt, som
är avsevärt mycket större, och kommit fram till att
de effektivitetsproblem som man där kunde iaktta
inte berodde på domstolens storlek utan mer på hur
arbetet är organiserat.

När man diskuterar länsrätters eller domstolars
storlek kan man inte, som jag ser, bara konstatera
att det t.ex. när Stockholms länsrätt, som nu har
ungefär 200 anställda, kommer upp till 225 eller 230
anställda är effektivt att dela domstolen. Jag tvivlar
på att man kan föra ett sådant resonemang. Därför
handlar det i första hand om regionalpolitik, och
jag vill återigen upprepa att utskottet med skärpa
uttalar sig för att den ersättningslokalisering som
nämns i propositionen verkligen kommer till stånd.
Det är naturligtvis nödvändigt för att man skall
kunna upprätthålla balansen i regionen.

Anf. 37 ANDERS SVÄRD (c) replik:

Herr talman! En tanke bakom statskontorets
översyn beträffande Svea hovrätt är att det kan vara
så att hovrätten är för stor -- det är en av de frågor
som skall belysas. Poängen i mitt resonemang är att
det i det läget är olämpligt att aktivt verka för att
åstadkomma en lika stor domstol till när det inte är
nödvändigt.

Göran Magnusson vänder så att säga på
resonemanget och påstår indirekt att domstolar
med 110 anställda är för små och inte kan vara lika
effektiva som domstolar som har 250 anställda. Jag
upprepar att detta enligt Göran Magnussons
uppfattning skulle innebära att alla andra länsrätter
skulle vara för små och inte kunna fungera
effektivt. Jag tror att detta resonemang är klart
felaktigt -- ett ganska vanligt socialdemokratiskt
sådant, och jag har inga förhoppningar om att
kunna omvända Göran Magnusson nu. Jag har
ändå tyckt att det är viktigt att få detta sagt.

Anf. 38 LARS SUNDIN (fp) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att Göran
Magnusson tycks dela vår uppfattning att det är en
märklig ordning att man i sista instans skall ha en
specialdomstol och i första och andra instans
vanliga förvaltningsdomstolar. Jag är övertygad om
att utvecklingen går dithän att det blir rena
förvaltningsdomstolar. Det steget har emellertid
denna gång varit för långt att ta.

Anf. 39 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:

Herr talman! Till Lars Sundin vill jag säga att det
viktiga steget nu är att vi får möjligheter att öka
effektiviteten i försäkringsmål genom länsrätten
som första instans. Det steg som Lars Sundin i fjol
talade så varmt för var att frågan ytterligare skulle
utredas av domstolsutredningen. Eftersom jag är
ledamot i domstolsutredningen kan jag konstatera
att om utredningen hade fått det uppdraget hade
det inte förelegat ett förslag om länsrätten som
första instans vid den här tidpunkten i riksdagens
kammare. Det är jag helt övertygad om.

När det gäller domstolar är jag övertygad om att
storleken har betydelse ur effektivitetssynpunkt.
Men det handlar inte bara om storleken. Det
handlar om hur verksamheten som sådan är
organiserad.

Anders Svärd är liksom jag politiker och drar väl
litet hårda slutsatser av vad som sägs här. Jag har
inte hävdat att en domstol, en länsrätt, med ca 110
anställda skulle vara ineffektiv. Den kan
naturligtvis fungera utomordentligt bra. Däremot
vänder jag mig emot att man a priori säger att stora
domstolar skall delas. Jag vänder mig också emot
tanken på att man när det gäller
socialförsäkringsmålen skall sätta i gång en stor
omorganisationsprocess just i det område i landet
som har de flesta målen, där syftet med
förändringen är att öka effektiviteten. Jag är säker
på att även om man i ett längre perspektiv kanske
inte gör effektivitetsförluster, gör man det i alla fall
inledningsvis. De människor som är beroende av
domstolarnas beslut för sin utkomst och sina sociala
förmåner skall inte behöva vänta ytterligare på att
få sina beslut eller domar avkunnas.

Genom detta förslag får vi möjlighet till
effektivitet. Det uppnår vi bäst genom att integrera
detta i Stockholms länsrätt såsom den är
organiserad för närvarande. Regionalpolitiken i
Stockholm får klaras genom de uttalanden som
finns i propositionen och utskottsbetänkandet.

Tredje vice talmannen anmälde att Anders Svärd
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf.40 LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! I detta ärende finns motion nr 23 --
en mycket betydelsefull motion. Bakom motionen
står fem socialdemokratiska riksdagsledamöter
från Stockholms län. Vårt förslag innebär att
riksdagen hos regeringen begär förslag om delning
av länsrätten i Stockholms län till två länsrätter, en
belägen i Stockholm och den andra lokaliserad till
Haninge.

Efter att nu ha lyssnat på debatten anser jag att
motionens förslag fortfarande är överlägset jämfört
med det förslag som innebär en centralisering av
hela länsrätten till Stockholm.

I den här lokaliseringsfrågan finns en rad mycket
talande fakta. Jag skall ange några.
Försäkringsrättens administration och lokaler i
Haninge är en mycket bra bas att bygga på.
Praktiskt taget all administrativ personal vill stanna
kvar i Haninge liksom åtskilliga jurister.

En delning av länsrätten skulle ge Stockholms län
Sveriges två största länsrätter. Det ger goda
förutsättningar att uppnå alla rimliga
effektivitetskrav. Det kan t.o.m. vara till fördel för
effektiviteten att en domstol inte blir alltför stor.

Jag anser att justitieministern har fel när hon i
propositionen säger att en delning av domstolen
skulle medföra ökade lokalkostnader. Jag anser att
det är tvärtom. Kostnaderna för länsrättens lokaler
på Krukmakargatan i Stockholm är 35--40 % större
än för försäkringsrättens lokaler i Handen.
Dessutom har det i debatten inte tillräckligt klart
redovisats att lokalerna på Krukmakargatan kräver
ombyggnad för flera miljoner för länsrättens
räkning. Ju mer man flyttar till Krukmakargatan,
desto dyrare blir det.

I den rent regionalpolitiska frågan har även
länsstyrelsen i Stockholms län yttrat sig i en särskild
skrivelse från februari månad i år. Länsstyrelsen
skriver: En flyttning av försäkringsrätten kan enligt
länsstyrelsens mening inte accepteras. Denna
strider inte enbart mot länsstyrelsens utan även mot
regeringens och riksdagens intentioner beträffande
det regionalpolitiska arbetet i Stockholms län.

I propositionen bemöter man detta med en mening
och säger att i och för sig beaktansvärda
regionalpolitiska hänsyn måste tillgodoses på annat
sätt. Från Stockholms län är vi naturligtvis
tacksamma för detta uttalande från regeringen i
propositionen, som Göran Magnusson här mycket
kraftfullt har understrukit.

Däremot undrar jag när man skall kunna göra en
omlokalisering av en myndighet om man inte vid
det här tillfället kan göra det. I det här ärendet
föreligger utmärkta lokala förutsättningar. Man har
mycket goda möjligheter att uppnå alla rimliga
effektivitetskrav. Man kan tjäna pengar på att ta
reginalpolitiska hänsyn. Det är fakta som väger
mycket tungt för oss som är verksamma i den här
regionen.

Under debatten i dag har utskottets talesman
Göran Magnusson mycket kraftigt understrukit vad
man skriver från utskottets sida om att en annan
myndighet i framtiden måste lokaliseras till
Haninge. Jag skulle därför vilja rikta ett par frågor
till utskottets talesman. Är det möjligt att i dag
ange vilken annan myndighet det är fråga om? Hur
är det med storleken på denna myndighet och
antalet anställda? För att vi skall kunna göra en
jämförelse med det antal anställda som i dag
arbetar på försäkringsrätten i Haninge krävs ett
svar på denna fråga. Kan Göran Magnusson i dag
på justitieutskottets vägnar uttala att utskottet för
sin del kommer att tillstyrka att en annan
myndighet flyttas till Haninge? Jag tror att det här
är besked som är nödvändiga att ge dels till alla
ledamöter i Stockholms län, dels till alla dem som
arbetar på försäkringsrätten i Haninge. Det är
besked som både länsstyrelse och kommun önskar
att få.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 1.

I detta anförande instämde Anita Johansson (s) och
Krister Skånberg (mp).

Anf.41 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Som jag sade i flera av mina tidigare
inlägg har jag personligen, och naturligtvis också
utskottet som sådant, mycket stor respekt för de
regionalpolitiska problem som kan finnas inte bara
i Storstockholmsområdet utan runt om i landet.
Den här förändringen av instansordningen när det
gäller socialförsäkringsdömandet innebär i sig att
det sker en decentralisering av arbetsuppgifter ut
över hela landet.

När det gäller frågan om delning av länsrätten i
Stockholm har vi naturligtvis tömt ut en del av
argumenten redan tidigare. Vi har diskuterat stora
och små domstolar bl.a. ur effektivitetssynpunkt.

Till den debatten vill jag tillfoga att Stockholms
tingsrätt, som har ungefär 600 anställda, har
genomlysts av statskontoret. Man har inte förordat
en delning. Det här argumentet har i och för sig inte
så mycket att göra med regionalpolitiken. Man
måste naturligtvis föra en politik som innebär att
man faktiskt bestämmer sig för att fördela
exempelvis statlig verksamhet ut över landet.
Bostadsverkets lokalisering till Karlskrona är ett
exempel på ett sådant beslutsfattande.

När det gäller dömandet i socialförsäkringsmålen
är utskottets majoritet övertygad om att det skulle
innebära effektivitetsförluster, inte beroende på
storlekarna i sig utan på själva omorganisationen i
förhållande till angelägenheten av att få effektivitet
och fart på dömandet i socialförsäkringsmålen.

När det sedan gäller Lennart Anderssons frågor till
mig som utskottets talesman får jag hänvisa till vad
som står i utskottsbetänkandet när det gäller
ersättningslokalisering till Haninge för den
sysselsättningsförlust som man naturligtvis gör i och
med att den här förändringen sker. Det pågår alltså
i regeringskansliet konkreta överväganden kring en
annan lokalisering.

Lennart Andersson talade om att det skulle ske i
någon framtid. Jag har den uppfattningen att det är
en sak som ligger betydligt närmare i tiden än vad
man får ett intryck av när Lennart Andersson talar
om framtiden. Däremot kan jag inte uttala mig om
vilken myndighet det är eller om den exakta
storleken på myndigheten. I det avseendet vill jag
hänvisa till utskottets mycket skarpa uttalande om
vikten av att den här lokaliseringen faktiskt
kommer till stånd.

Anf. 42 LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! Göran Magnusson upprepar att det
innebär en decentralisering av verksamheten att
flytta ut den till 24 länsrätter över landet. Så långt
är det riktigt. Vi som representerar Stockholms län
har inte på något sätt motsatt oss denna mycket
övergripande decentralisering. Vi talar om
Stockholms län.

Det är den mest befolkningsrika regionen i hela
landet. Ingen annan region kan uppvisa
motsvarande befolkningsunderlag. Det är och har
varit vår uppfattning att det är motiverat att här ha
två länsrätter.

Människor som är bosatta och verksamma i
Stockholms län är vana vid att vi nu försöker
omlokalisera institutioner från centrala Stockholm
till grannkommunerna. Det är en tendens i
utvecklingen i den här regionen som accepteras av
allt fler människor. Mot den bakgrunden anser vi
att det inte är absolut nödvändigt att lokalisera
stora myndigheter till Stockholms innerstad. Det
går mycket väl att göra andra lokaliseringar i den
här regionen och ändå på ett mycket förtjänstfullt
sätt tillgodose intressena hos regionens invånare.

Jag tar till sist fasta på det uttalande som Göran
Magnusson nu på nytt gjorde om en annan
myndighet till Haninge. Jag tolkar det uttalandet på
det sättet att justitieutskottet kommer att tillstyrka
en sådan lokalisering av en annan myndighet till
Haninge.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Företogs till avgörande justitieutskottets
betänkanden 1990/91:JuU23, 1990/91:JuU20 och
1990/91:JuU18.

Justitieutskottets betänkande JuU23

Mom. 1 (riktlinjer för resursanvändningen inom
polisväsendet)

Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot
54 för reservation 1 av Göthe Knutson m.fl.

Mom. 5 (översyn av polisväsendet)

Utskottets hemställan bifölls med 224 röster mot
75 för reservation 3 av Lars Sundin m.fl.

Mom. 17 (antagning av polisaspiranter)

Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot
91 för reservation 4 av Göthe Knutson m.fl.

Mom. 19 (anslag till Rikspolisstyrelsen)

Utskottets hemställan bifölls med 197 röster mot
30 för reservation 7 av Berith Eriksson. 71
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 22 (nya administrativa tjänster)

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot
54 för reservation 9 av Göthe Knutson m.fl.

Mom. 24 (anslag till Utrustning m.m. för
polisväsendet)

Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot
71 för reservation 11 av Lars Sundin m.fl.

Mom. 31 (utbildning beträffande vålds- och
sexualbrott)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 16 av Göthe Knutson m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 38 (medborgarkommission)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 22 av Krister Skånberg -- bifölls med
acklamation.

Mom. 45 (information till brottsoffer)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 26 av Göthe Knutson m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande JuU20

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservationen av Krister Skånberg -- bifölls med
acklamation.

Justititeutskottets betänkande JuU18

Mom. 3 (länsrätten i Stockholms län)

Utskottets hemställan bifölls med 233 röster mot
65 för reservation 1 av Anders Svärd m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 4 (sista instans)

Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot
125 för reservation 2 av Göthe Knutson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Meddelande om kammarens arbete

Anf. 43 TREDJE VICE TALMANNEN:

Med ändring av vad som angivits i planen för
kammarens sammanträden kommer
bordläggningsplenum måndagen den 29 april att
äga rum kl. 11.00.

Vidare får jag meddela att de ledamöter som ämnar
delta i kammarens debatter torsdagen den 2 maj
senast tisdagen den 30 april kl. 13.00 skall anmäla
detta till kammarkansliet.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 12.13 på förslag av tredje vice
talmannen att ajournera förhandlingarna till kl.
13.00, då remissdebatten om proposition
1990/91:150 skulle börja.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00.

8 § Remissdebatt

Föredrogs proposition 1990/91:150 Förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1991/92, m.m. (kompletteringsproposition).

Anf. 44 BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Den reviderade finansplan som
finansministern i går lade fram innehåller som
vanligt både goda och dåliga tecken. Jag tror att det
är ett omdöme som man kan fälla om snart sagt
varje proposition av det här slaget som framläggs.
Men det är ändå de dystra färgerna som dominerar
i den här kompletteringspropositionen. Det som i
synnerhet framkallar de dystra sinnena är
arbetslösheten; arbetslösheten som växer snabbt.
Den är i dag dubbelt så hög som för ett år sedan.
Antalet varsel under de tre första månaderna i år
ligger betydligt över vad vi fick uppgift om förra
året vid den här tidpunkten. Det rör sig om ungefär
10 000 i månaden, vilket kommer att blomma ut i
arbetslöshet när vi kommer längre fram på året.
Regeringen gör själv bedömningen att
arbetslösheten genom olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan begränsas
till strax under 3 %. Men om man också tar hänsyn
till dem som är föremål för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder talar vi -- i
regeringens egen bedömning -- om en arbetslöshet
totalt på över 4 %. Bland andra bedömare finns det
åtskilliga som är mer pessimistiska än så och tror att
arbetslösheten kommer att totalt överstiga 5 %.

De åtgärder som regeringen föreslår, och som
presenterades för ett par veckor sedan, tycker vi är
bra i allt väsentligt. Vi har inga invändningar mot
de åtgärderna. Vi tycker att det också är
nödvändigt att man, för att lindra effekterna av den
situation vi nu hamnat i på grund av regeringens
ekonomiska politik, sätter in den här typen av
åtgärder.

I den plattform som Carl Bildt och jag presenterade
i söndags -- Ny start för Sverige -- säger vi att
arbetslösheten inte får användas som ett medel i
den ekonomiska politiken. En liknande
formulering återkommer i Allan Larssons
reviderade finansplan. Det är utmärkt att vi är
överens om att det skall vara på det sättet. Däremot
grips jag av en obehaglig känsla när jag hör
statsministern tala om arbetslösheten som ett
socialdemokratiskt trumfkort i den kommande
valrörelsen. Det är ett uttryck som gränsar till
cynism från statsministerns sida. Jag skall
naturligtvis inte anklaga finansministern för att ha
använt detta uttryck, eftersom jag inte har hört att
han har gjort det. Men det skulle vara på sin plats
att han markerar att han på denna punkt har en
annan uppfattning än sin regeringschef. Det är
naturligtvis helt orimligt att socialdemokraterna
skulle kunna betrakta arbetslösheten som ett
trumfkort, eftersom arbetslösheten är ett resultat
av den ekonomiska politik som regeringen har fört
under de senaste åren.

Det är socialdemokraternas, och ingen annans,
ansvar att vi nu har en snabbt ökande arbetslöshet.
Det har inte saknats varningar eller insikter under
alla de här åren. Ända sedan 1982 har man från
socialdemokratiskt håll i finansplan efter finansplan
varnat för följderna av en politik med alltför snabb
kostnadsinflation, alltför snabba prisstegringar.
Men man har inte förmått att göra någonting åt
detta. Nu ser vi resultatet av denna politik. Man har
inom det socialdemokratiska partiet helt enkelt
varit sina egna myters fånge. Det har länge
förhindrat de nödvändiga åtgärderna.

Allan Larsson framställer det i finansplanen som
om allting gått ganska bra under 1980-talet. Men i
början av 1990-talet har det uppstått en
internationell lågkonjunktur, och vi har fått en
släng av sleven i Sverige. Det skulle vara den
viktigaste förklaringen till att arbetslösheten nu
stiger. Men det är faktiskt inte så enkelt. När
konjunkturinstitutet avlämnade sin senaste
konjunkturbedömning för någon månad sedan
pekade man just på att konjunkturen i vår omvärld
visserligen dämpas nu, men att det går betydligt
sämre i Sverige. Avmattningen i den svenska
ekonomin är större än avmattningen i den
internationella ekonomin. Konjunkturinstitutets
slutsats är att konjunkturnedgången i den svenska
ekonomin till stor del kan sägas ha inhemska
orsaker. Den är alltså inte främst ett resultat av en
försvagning av den internationella ekonomin, utan
den beror på en svag ekonomisk politik i Sverige.

Det visar sig också, när man studerar de
bedömningar som Allan Larsson själv redovisar i
den reviderade finansplanen att Sverige -- trots att
relativpriserna sjunker svagt -- fortsätter att förlora
marknadsandelar. Det talas mycket om
vändpunkter i finansplanen. Men i det fallet kan vi
inte skönja någon vändpunkt; svenska företag
fortsätter att förlora marknader utomlands.

När det gäller tillväxten är det intressant att notera
att finansministern talar om en återhämtning under
nästa år. Men vad som händer är att den
internationella ekonomiska tillväxten ökar och att
Sverige, enligt prognoserna, kan tänkas hänga med
något i denna ökning. Skillnaden gentemot
omvärlden består. Det innebär att Sverige i
praktiken fortsätter att förlora mark. Tillväxten i
Sverige blir enligt finansministerns egen prognos
kanske 1 % nästa år, medan den ligger på närmare
3 % i den övriga industrialiserade världen.
Skillnaden mellan övriga industriländer och Sverige
krymper alltså inte, utan den är lika stor nästa år
som den har varit under lång tid. Detta är allvarligt
eftersom tillväxten är viktig för rättvisan, för
jobben, för miljön, för välfärden och för att de
många människorna skall känna att det kanske
finns hopp om att också de så småningom skall
kunna förverkliga drömmar som de går och bär på
men som i dag inte låter sig förverkligas.

Allan Larsson utvecklar i den reviderade
finansplanen vältaligt skälen för ekonomisk
tillväxt. Men de väntade resultaten av den
socialdemokratiska politiken är desto sämre.

Herr talman! Finansministern talar mycket om att
det mesta har vänt för närvarande. I en mening har
finansministern naturligtvis rätt. På något sätt
närmar vi oss hela tiden en vändpunkt, i samma
mening som vi för varje dag kommer närmare
julafton eller närmare valdagen; i den meningen
innebär naturligtvis varje dag att vi kommer
närmare vändpunkten. Men problemet med den
vändpunkt som Allan Larsson talar om --
vändpunkten i svensk ekonomi -- är att vi inte
riktigt vet när den kommer. Min bedömning är nog
att finansministern är alltför optimistisk när han
tror att denna vändpunkt kommer redan i år.

Bakom detta ligger också en föreställning om att
alla de åtgärder som behövs i svensk ekonomi för
att utvecklingen skall vända redan har vidtagits.
När finansministern talade på Industriförbundets
årsmöte i går sade han att i fjol togs de stora
besluten, i år kommer vändpunkten och nästa år är
återhämtningens år. Man kan möjligen tycka att
detta som retoriskt knep är poängfyllt, men jag tror
att ingen föreställning är farligare än den att de
nödvändiga åtgärderna redan har vidtagits och att
det inte behövs särskilt mycket mer. Många av de
nödvändiga åtgärder som krävs återstår
fortfarande.

Sida upp och sida ner i finansplanen redovisas vad
som redan har gjorts. När man läser om de åtgärder
som regeringen nu skryter över och som man nu
tycker är bra och som man har gjort för att få
ordning på svensk ekonomi, finner man att
praktiskt taget alla dessa förslag är hämtade ur
motioner som vi och andra oppositionspartier har
väckt under många år i riksdagen, men där vi ofta
har fått kritik och nej från socialdemokrater och
vänsterpartister -- många gånger i skön förening.

Det gäller skattereformen, det gäller det
kommunala skattestoppet, medlemskapet i EG,
olika satsningar på infrastruktur, den sänkta
ersättningsnivån i sjukförsäkringen och sjuklönen,
det kommunala huvudmannaskapet för
äldreomsorgen, vårdgarantin -- att man skall få rätt
till operation eller behandling inom 3 månader --
den skärpta konkurrensen, samordningen av
sjukvård och sjukersättning.

Jag minns hur Daniel Tarschys meddelade att han
skulle jaga Gertrud Sigurdsen, som då var
socialminister, med blåslampa tills regeringen på
denna punkt gav vika och lät
sjukförsäkringspengarna också användas i
sjukvården, om det kunde förkorta
sjukskrivningstiderna. Nu är sådana förslag på
gång, men det har inte varit lätt att övertyga
regeringen om detta. Senast i raden kommer nu ett
förslag om ett folkhälsoinstitut, vilket vi också i ett
antal år har motionerat om från folkpartiet
liberalerna.

Många av dessa förslag har alltså motarbetats av
socialdemokraterna. Man har också inom rörelsen,
när förslagen väl har kommit från regeringen,
aktivt motarbetat förslagen. Det senaste exemplet
är förslaget om sjuklön, som ju
Landsorganisationen mycket starkt har invänt
emot. Detta har lett till att förslagen har kommit
sent, och det har lett till ett oändligt hattande från
regeringens sida. Vi var förra våren överns mellan
socialdemokraterna och folkpartiet liberalerna om
att införa sjuklön den 1 januari i år. Men på grund
av den ena turen efter den andra har detta förslag
skjutits fram i tiden. Nu har alltså den angelägna
reformen blivit ett år försenad, vilket naturligtvis
också kommer att försinka möjligheterna att
utnyttja detta år för att förbättra arbetsmiljöer,
arbetsorganisation och annat.

Tänk om de förändringar i sjukförsäkringen som
man nu har genomfört hade genomförts tidigare!
Tänk om de karensdagar som den borgerliga
regeringen i början av 80-talet drev igenom hade
fått gälla under hela 1980-talet! Det hade bidragit
till att öka utbudet av arbetskraft och minska den
överhettning på arbetsmarknaden i slutet på 80-
talet som vi i dag lider så svåra sviter av.

Vi ser ju nu, när ersättningen har sänkts med
ungefär en tredjedel -- dvs. tre dagaras frånvaro
innebär att man förlorar en dags förtjänst -- att
redan denna åtgärd, möjligen i kombination med
den försvagade konjunkturen, har lett till att
närvaron har ökat på arbetsplatserna. Jag såg på
TV häromdagen att Kronfågel i Hallands län hade
varit tvunget att permitterat människor därför att
folk plötsligt började komma till jobbet. Det är
naturligtvis bra att det är så, men det är synd att den
åtgärden kommer nu när vi har lågkonjunktur och
att den inte kom innan vi fick överhettning på
arbetsmarknaden. Hade inte beslutet om
karrensdagar rivits upp i början på 80-talet, så hade
situationen under 80-talet och än i dag varit
betydligt bättre än vad den nu är.

Det är bra med alla dessa åtgärder, och en del andra
som jag inte har nämnt. Men det är också viktigt att
gå vidare och effektivisera den offentliga sektorn --
och naturligtvis i hög grad den sociala
tjänstesektorn, den som kommuner och landsting
har huvudsakligt ansvar för. Det handlar om
utbildning, omsorg, sjukvård och mycket annat.
Inte minst när det gäller sjukvården, som ju är den
största delen -- ungefär en fjärdedel -- av den
offentliga konsumtionen, är jag helt övertygad om
att det finns en mycket stor
effektiviseringspotential. En sådan
effektiviseringsmöjlighet är att i hela Sverige införa
ett husläkarsystem, att ge alla människor tillgång
till en egen läkare, som man har kontinuerlig
kontakt med. Då slipper man att möta olika läkare
vid varje besök, och då slipper vi det system med
brist på kontinuitet i kontakten mellan sjukvården
och patienten som naturligtvis verkar fördyrande
på hela sjukvården och kräver mer personal och
över huvud taget är mindre effektivt än ett
husläkarsystem.

Det är viktigt att stimulera små företag. I en stor
internationell studie, där några svenska ekonomer
har medverkat -- den har letts av en amerikansk
ekonom som heter Michael Porter -- har man gått
igenom förutsättningarna för att företag och länder
skall klara konkurrensen. Man understryker
betydelsen av konkurrens inom länder. Det är
viktigt att företag får känna på konkurrens på
hemmaplan innan de ger sig ut på
världsmarknaden. Konkurrensen på hemmaplan
har varit viktig för internationaliseringen av många
svenska företag. Men problemet är att vi nu under
lång tid har fått en successiv koncentration i Sverige
och att det inte växer upp nya företag som kan
utmana de gamla företagen och konkurrera med
dem. Det beror på att man i Sverige har fört en
mycket medveten politik där man satsat på de stora
företagen och försummat de små. Vi hade länge ett
skattesystem som främjade stora företags köp av
små företag.

Nu har vi gjort en halv omläggning genom
skattereformen, när vi har sänkt
bolagsbeskattningen. Men fortfarande har vi ett
skattesystem som stimulerar dem som har byggt
upp företag och så småningom har nått vissa
framgångar, att sälja sina företag till stora företag.
En viktig motor i denna process är
förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Det är
obegripligt att regeringen inte är beredd att ta bort
den här förmögenhetsskatten på arbetande kapital,
vilket skulle fungera som en kick för de små och
medelstora företagen i Sverige.

Ett tredje område som det är nödvändigt att satsa
på är utbildningen, både kvantitativt och
kvalitativt. Den nedrustning på de teoretiska
linjerna som regeringen aviserade i
gymnasiepropositionen nyligen är naturligtvis helt
fel signal i ett läge när alla Europas länder satsar
hårt på utbildning, när Sverige borde möta denna
europeiska utmaning med en ökad satsning i stället
för stora neddragningar -- som man t.ex. har
föreslagit från regeringens sida när det gäller
antalet undervisningstimmar i gymnasiet.

Vi behöver också en omfattande
internationalisering av det svenska
utbildningssystemet, t.ex. en ökad satsning på
språk.

En fjärde punkt till sist, herr talman, är att sänka
skattetrycket i Sverige. Allan Larsson tycks dela
den uppfattningen. I flera formuleringar i
finansplanen förekommer uttryckta önskemål om
att minska de offentliga utgifterna som andel av
bruttonationalprodukten och på det sättet skapa
utrymme för skattesänkningar. Men det stannar vid
ganska mycket prat i kompletteringspropositionen.
Några tydliga mål ställs inte upp. Det talas
egentligen inte om hur vi skall bete oss för att
uppfylla önskemålen.

En viktig restriktion för oss alla är naturligtvis att
vi måste sträva mot budgetbalans. Det redovisas i
kompletteringspropositionen en utomordentlig
oroande utveckling, där budgetunderskottet växer
drastiskt i år. För 1992/93 förutses i den
långtidsbudget som finansministern redovisar ett
budgetunderskott som skulle överstiga 40 miljarder
kronor.

När vi hade en diskussion med anledning av
budgetpropositionen i januari, varnade jag för de
tecken som fanns på ett ökande budgetunderskott.
Då slog Allan Larsson undan den varningen och
sade att det bara var tillfälliga omständigheter som
var förklaringen till detta och att det inte var
någonting att oroa sig för. Jag tror att det var en
alltför optimistisk bedömning från finansministerns
sida och att det finns all anledning att oroa sig för
det snabbt ökande budgetunderskottet.

Det är en varning till oss alla -- att inte i den
valrörelse som stundar gå ut med några lättsinniga
löften, att inte lova pengar till barnfamiljer,
pensionärer eller andra. Det kommer inte under
åren framöver att finnas utrymme för stora
reformer, som kostar många miljarder kronor. De
löftena kommer med nödvändighet att svikas och
bör därför inte ställas ut.

Men samtidigt måste vi naturligtvis ha insikten att
det inte går att bara spara bort ett budgetunderskott
av den här omfattningen. Det enda sättet att
komma till rätta med det är att få tillväxt i
ekonomin och därmed öka statens inkomster. Det
är alltså om igen den ekonomiska tillväxten som är
av avgörande betydelse för hur vi skall kunna
hantera detta problem. Det är just när ett sådant
här budgetunderskott hotar som det finns särskilt
starka skäl att satsa på tillväxtfrämjande åtgärder.

Den internationaliseringsprocess som Sverige nu är
inne i, bl.a. Europaintegrationen, ger oss
tillväxtchanser. Men den kräver en anpassning från
svensk sida för att vi skall kunna uppnå de
tillväxtchanserna. I denna anpassning ligger bl.a.
att sänka skatterna i Sverige.

När Allan Larsson talar om internationaliseringen
och dess konsekvenser för den ekonomiska
politiken, nämns inte ordet skatt. Men jag hoppas
att finansministern ändå också inser att vi måste gå
in och göra förändringar i det svenska
skattesystemet, sänka det svenska skattetrycket,
om den här internationaliseringen skall bli
framgångsrik.

I den plattform som Carl Bildt och jag redovisade i
söndags har vi lagt stor vikt just vid den här frågan.
Vi pekar bl.a. på nödvändigheten av att anpassa
mervärdeskatten till EG-nivå för att undvika en
omfattande gränshandel mellan Sverige och EG-
länder.

Jag blev minst sagt förvånad när jag såg Allan
Larssons kommentarer till den plattform vi har lagt
fram. Allan Larsson har där mot sin vana -- så långt
jag känner honom -- fallit in i en vanlig
socialdemokratisk retorik, både yvig och ytlig. Det
finns ingen analys över huvud taget. I en artikel i
Aftonbladet i går talar han om att den här
plattformen innebär social nedrustning i
Thatchersk anda; Maggie kallar han damen i fråga.
Jag måste fråga finansministern vad han menar med
detta. Vilken social nedrustning? Möjligen hade
jag tagit åt mig mer om det hade kommit
anklagelser för att vi inte gått längre i våra förslag
för att skapa utrymme för skattesänkningar. Men
de förslag som vi har redovisat innebär sannerligen
ingen social nedrustning utan precis raka
motsatsen, dvs. en politik som skapar
förutsättningar för en social upprustning i Sverige.

Herr talman! Det här med ekonomiska prognoser
är rasande svårt. Jag vet det bättre än de flesta. Jag
har ändå ett starkt intryck av att Allan Larssons
prognos, även om han säkert har gjort sitt bästa, är
färgad av att det är valår. Jämför man t.ex. Allan
Larssons prognos med den som Industriförbundet
lade fram bara några dagar dessförinnan, är
Industriförbundets prognos långt mer pessimistisk.
Varför nämner jag just Industriförbundets
prognos? Det finns ju andra prognoser att jämföra
med.

Jag har tittat litet grand på Allan Larssons första
prognos i kompletteringspropositionen förra våren
och den prognos som Industriförbundet lade fram
något tidigare samt  jämfört prognos med utfall.
Det visar sig att Industriförbundets prognos var bra
mycket mer träffsäker än Allan Larssons prognos.
Av det kan man naturligtvis inte dra slutsatsen att
Industriförbundet även denna gång har träffat mer
rätt än vad finansministern har gjort. Men man kan
inte heller dra den motsatta slutsatsen att vi kan lita
på Allan Larsson. Eftersom vi kan utgå från att
Allan Larsson i hög grad är påverkad att det är
valår och att det känns bra att lägga fram en
optimistisk prognos, kan vi nog utgå från att han är
något färgad av detta.

Industriförbundets ekonomer har tidigare visat sig
vara duktiga prognosmakare. Den prognos
Industriförbundet redovisar är långt mer
pessimistisk när det gäller tillväxten, den privata
konsumtionen och investeringarna. Ja, snart sagt
allt det som man försöker bedöma i dessa
prognoser.

Herr talman! Låt mig understryka att jag ser
utomordentligt allvarligt på Sveriges läge för
närvarande. Vår framtid som industrination är
hotad. Den är hotad därför att våra stora företag i
dag är internationella företag. De har verksamhet
inte bara i Sverige utan i en lång rad olika länder.
De har stor frihet att välja var de skall investera och
var de skall lokalisera produktionen. Även om de
verkställande direktörernas hjärtan säkerligen ofta
klappar för Sverige, måste de av hänsyn till
företaget göra lokaliseringar där
lönsamhetsutsikterna är bäst. Då ligger Sverige i
dag i jämförelse med andra länder illa till. Det finns
en rad tecken på det.

Verkstadsföreningen har sedan 1963 mätt
vinstmarginalerna i de svenska verkstadsföretagen
och tittat på hur det ser ut i de svenska
anläggningarna i förhållande till företagens
utländska anläggningarna. Föreningen noterar att
förra året hade företagen de sämsta och lägsta
vinstmarginalerna i de svenska verkstadsföretagens
svenska anläggningar sedan mätningarna började
1963.

Förra året köpte svenska företag i Europa för mer
pengar än vad de satsade i investeringar i Sverige.
Detta är inget nytt. Allan Larsson försöker i
finansplanen göra gällande att de problemen har
uppkommit nu och hör början av 90-talet till. Vi har
levt med dessa problem i många år.

Industriförbundet har gjort en studie av de 20
största svenska företagen med stor verksamhet
utomlands och hur de agerade mellan 1985 och
1988. De åren var litet grand av guldåren för den
tredje vägens politik -- om man skall tro regeringen.
Antalet anställda utomlands ökade med 40 %
samtidigt som antalet anställda sjönk något i
Sverige. Investeringarna utomlands ökade med
60 % samtidigt som investeringsnivån låg stilla i
Sverige.

Det finns en lång rad tecken på att Sverige har svårt
att hävda sig i konkurrensen med andra marknader.
Vi ser det på att utländska företag knappast gör
några investeringar i Sverige. Vi får gå 20--25 år
tillbaka för att hitta exempel på ett utländskt
företag som har satsat på industriexpansion i
Sverige.

En av de viktigaste uppgifterna som vi har är att
lägga om politiken för att rädda Sverige som
industrination. De investeringar vi tappar till
utlandet kommer inte tillbaka. Därför är det
bråttom. Signalerna efter valet i höst kommer att
bli avgörande för Sveriges framtid. De riktlinjer
som då behöver redovisas återfinns i den plattform
som moderaterna och folkpartiet liberalerna har
framfört -- Ny start för Sverige.

Anf. 45 CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag kan i mycket stora stycken, för
att inte säga allt, instämma i det som Bengt
Westerberg har haft att säga. Det gäller både i
kritiken av regeringens ekonomiska politik och i
beskrivningen av landets ekonomiska situation och
vad som krävs under de kommande åren.

Jag sätter stort värde på denna möjlighet att
diskutera med finansministern. Han är en
kompetent och skicklig debattör och en person som
jag i många avseenden hyser respekt för. Jag kan
också ha förståelse för att en statsminister har andra
åligganden, som gör att han inte kan vara
närvarande i kammaren en dag som denna. Jag
skulle över huvud taget inte ha tagit upp frågan om
det inte hade varit för en motsvarande debatt i
höstas. Bengt Westerberg och jag hade producerat
en gemensam artikel i Dagens Nyheter. Regeringen
hade lagt fram en skrivelse om den ekonomiska
politiken. Bägge dessa diskuterades i kammaren.
Statsministern förde ett oherrans oväsen över att
Bengt Westerberg var i Bryssel och att jag var
någon annanstans upptagen med något annat.
Ingvar Carlsson sade att han sällan under sitt
numera ganska långa politiska liv hade varit med
om en sådan förvånansvärd händelse som den han
upplevde denna eftermiddag, dvs. att Bengt
Westerberg och jag inte var närvarande i
kammaren och deltog i debatten med
statsministern. Det var överord i den stunden. Det
visar sig även nu att det var överord. När han får
möjlighet att visa att han menar allvar är han borta.
Jag skulle inte moralisera över detta om det inte var
så att han bedrev detta hejdlösa moraliserande över
andra i höstas. Ord dokumenteras, och det finns
risk att man läser vad som har sagts. Jag tror att det
är nyttigt om statsministern själv läser vad han har
sagt.

Ser vi framåt på den ekonomiska situationen är det
viktigt att vi gör det mot bakgrund av det som har
inträffat under de gångna åren. Vi går mot ett val.
Vi vet att en valrörelse kan komma att sätta sin
speciella färg både på den politiska debatten och på
den ekonomiska bedömningen.

Våren 1988, inför valet, stod den dåvarande
socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof
Feldt i denna talarstol och sade att ekonomin
blomstrar och att Sveriges ekonomi befinner sig i
ett bättre skick än den har gjort sedan mer än ett
decennium.

Nu vet vi i efterhand att t.o.m. Kjell-Olof Feldt
anser att den beskrivning som han och hans
partiordförande och regering då gav av Sveriges
ekonomiska tillstånd inför väljarna var felaktig och
t.o.m falsk. Han använder i sin bok ett uttryck som
nätan är hårdare än vad jag skulle vilja använda om
den socialdemokratiska skönmålningen av
ekonomin i valrörelsen 1988, nämligen ordet
bedrägeri. Det är ett av de hårdaste ord som jag har
sett användas i politisk polemik. Det är den f.d.
socialdemokratiske finansministern som använder
det ordet om sig själv, om sin statsminister, om sin
regering och om det ekonomisk-politiska budskap
som fördes ut i valrörelsn för tre år sedan.

Gång på gång har situationen varit sådan. Under
debatten om kompletteringspropositionen förra
året, gjorde Allan Larsson under något hastiga
former entré på den politiska scenen. Jag tror inte
uttrycket vändpunkt användes, men det lät som om
vändpunkten var där redan då med sjunkande
räntor osv. Finansministern talade om att vi stod
inför en balans på arbetsmarknaden.
Löneglidningen skulle ha bromsats, men det blev
inte mycket av det under det året.
Producentpriserna skulle vara stabiliserade. Ingvar
Carlsson utlovade stora, kraftiga och kontinuerliga
räntefall.

Vi vet vad som hände. Så blev det inte. Allan
Larsson fick själv säga till den socialdemokratiska
partikongressen att det inte fick bli en fortsättning
på detta. Riksdagsgruppen fick kallas till
krissammanträden kväll efter kväll för att försöka
få någon ordning på den ekonomi som man här i
riksdagen hade förklarat vara i bättre skick än vad
den varit på mycket länge. Det var verkligen inte
balans på arbetsmarknaden vare sig då eller nu och
kommer inte heller att vara det i morgon.

I januari i år -- för inte så länge sedan -- när vi
diskuterade finansplanen och
budgetpropositionen, hette det att Carl Bildt
svartmålar. Att säga att arbetslösheten skulle öka
var bara svartmålning. Att säga att den ekonomiska
utvecklingen kunde bli sämre än vad regeringen
angivit i sina ekonomiska prognoser var också bara
svartmålning. Det sades t.o.m. att om man hade en
från regeringen avvikande bedömning av den
ekonomiska situationen berodde det på att man på
något sätt tyckte illa om Sverige. Det är faktiskt
tillåtet att göra avvikande konjunkturbedömningar
även om man tycker bra om sitt land.

Men det blev som vi sade. I den kompletterade och
reviderade finansplanen tvingas regeringen på så
gott som varje punkt revidera ned sina kalkyler från
januari. Bengt Westerberg, Anne Wibble,
fackekonomer, jag själv och många andra har i
debatten kritiserat den reviderade finansplanen för
att vara en skönmålning av verkligheten. Så är det.
Jag skall återkomma till den saken.

Kompletteringspropositionen utgör en
nedrevidering av kalkylerna på varje punkt.
Regeringen hade fel i januari. Regeringen har nu
anpassat sig åt det mer pessimistiska hållet.

Välkommen, statsministern!

Men propositionen är fortfarande på den
skönmålande delen av den politiska skalan. Så blir
det lätt när man befinner sig i ett valår. Så blev det
med socialdemokratin och den ekonomiska
politiken 1988. Så håller det på att bli med
socialdemokratin och den ekonomiska politiken
inför detta val 1991.

Jag tycker också att det är av visst intresse att
diskutera vad som kunde ha gjorts för att undvika
den situation vi nu befinner oss i. Ekonomin är i
obalans. Arbetslösheten växer mycket kraftigt.
Underskotten i bytesbalansen är massiva och
växande. Vi har förvisso haft -- som även Bengt
Westerberg erinrat om -- våra politiska strider om
detta under de gångna åren. En av de mest
betydelsefulla debatterna hade vi under
regeringskrisen i februari förra året i samband med
att regeringen lade fram det s.k. stoppaketet.

Jag läste en intervju med statsministern i SIF-
tidningen nyligen. Artikeln var inte så sensationell.
Jag har hört honom säga samma sak i andra
sammanhang. Statsministern säger att det enda fel
man kan se är att riksdagen inte godkände det
förslag till total statlig reglering av alla priser, löner,
ersättningar i svensk ekonomi under två år som han
och finansministern då lade fram och som ledde till
regeringskrisen. Det hade varit och är fortfarande,
av allt att döma, det socialdemokratiska budskapet.

Vi kritiserade paketet mycket hårt. Jag undrar dock
återigen om vår kritik nådde upp till de höjder som
vi finner i förre finansministern Kjell-Olof Feldts
bok. Han dömer fullständigt och totalt ut detta
paket ur varje enskild del. Han skriver att paketet
skulle ha lett till en härva av regleringar som kunde
skapa någonting liknande kaos. Det var något
liknande kaos som höll på att skapas i svensk
ekonomi med hjälp av det paketet. Enligt
tidningarna övertalades tydligen den
socialdemokratiska riksdagsgruppen att ställa sig
bakom förslaget. Kjell-Olof Feldt säger själv att
den politiken var teoretiskt orimlig och praktisk
omöjlig. Det är hårda ord. Jag har ingen avvikande
bedömning i sak. Så var det. Kjell-Olof Feldt säger
att den politiken skulle med största säkerhet bara
påskynda utvecklingen mot en allvarlig kris. Det är
den man som hade det politiska ansvaret för
Sveriges ekonomi som nu uttalar sig om den politik
som statsministern fortfarande säger hade varit bra
om den hade genomförts. Det skulle vara intressant
att få veta vad statsministern tycker. Min fråga skall
egentligen ställas till finansministern.

Tycker finansministern också att det hade varit bra
att införa den totala statliga regleringen av alla
priser, löner och ersättningar i svensk ekonomi
under två år? Tycker finansministern som sin
företrädare att detta var en politik som var
teoretiskt orimlig och praktiskt omöjlig? Jag ställer
inte frågan för att jag allmänt är akademiskt
intresserad av den, utan jag ställer frågan för att
den har en viss betydelse för att bedöma vad som
kan inträffa härnäst om vi skulle få en fortsatt
socialdemokratisk minoritetsregering. Den något
kaotiska hantering av den ekonomiska politiken --
som vi har sett under den gångna
mandatperioden -- utmärker socialdemokratiska
minoritetsregeringar. Finns det då en risk för att
den typen av teoretiska orimligheter och praktiska
omöjligheter och risker för kaos och påskyndande
av allvarliga kriser återkommer i den
socialdemokratiska ekonomiska politiken? Eller är
det slut med denna typ av allvarliga ekonomisk-
politiska villfarelser?

Jag nämnde prognoserna för det ekonomiska läget.
Det är, som har påpekats, inte alltid lätt att ha
bestämda meningar om hur det faktiskt skall gå.
Men det är påfallande i de kommentarer som har
kommit fram sedan kompletteringspropositionen
presenterades att de flesta ekonomer förefaller
anse att regeringen nu bedriver en skönmålande
politik i verklighetsbeskrivningen.

Lars Vinell på Industriförbundet talar om en ren
verklighetsflykt.

Tomas Pousette på Nordbanken tycker att förslaget
är tunt.

Lillemor Thalin på Handelsbanken talar om en
fullständigt orealistisk inflationsprognos.

Sören Andersson på Sparbankernas bank talar om
att risken är stor att vi hamnar i en kraftig
stagnation i år.

Björn Jonsson på SE-Banken talar om en alltför
positiv bedömning.

Hubert Fromlet på Sparbankernas bank talar om
att regeringen målar i för ljusa färger.

Omdömet är samstämmigt. Så mycket mer
samstämmigt än så kan det faktiskt inte bli. Det
gäller alldeles speciellt på den punkt som ju
bekymrar oss alla, nämligen sysselsättningen. Jag
har i denna talarstol sedan mer än ett år tillbaka
varnat för att vi går mot en kraftig ökning av den
öppna arbetslösheten.

Regeringen har mellan varje tillfälle som den har
tvingats lägga fram en prognos tvingats att lägga
fram en än mera pessimistisk prognos. Det är värt
att notera att även i detta skönmålande aktstycke vi
fick i går lyckas regeringen inte ens i den avlägsna
framtiden visa någon vändning i den delen. Man
talar om vändningar i andra avseenden. Men när
det gäller ökningen av arbetslösheten finns ingen
vändning i sikte ens i regeringens tabeller.
Arbetslösheten fortsätter att öka och öka under de
kommande åren. Då kan vi diskutera hur hög
arbetslösheten blir. Blir arbetslösheten mellan 4
och 5 %? Blir den mellan 5 och 6 %? Det vet vi inte.
Men det är nu på grund av misslyckandena med den
ekonomiska politiken och kostnadsbekämpningen
en utveckling på gång i den riktningen. Det kan
ingen, åtminstone inte medvetet, förneka. Därmed
står vi i en mycket besvärlig situation.

I den reviderade finansplanen står det att för att
värna sysselsättningen och välfärd måste
inflationsbekämpningen överordnas andra
ambitioner och krav.

Jag tycker att det är riktigt. Detta hade varit riktigt
också om man hade följt den politiken under
huvuddelen av 80-talet. Då hade vi varit i en bättre
sysselsättningssituation i dag än vi kommer att vara
framför allt under de kommande åren. En viss
tillnyktring har skett från socialdemokratins sida.
Jag hoppas, även om jag medger att det är en
förhoppning i den fromma kategorin, att denna
tillnyktring också återspeglar sig litet i de
socialdemokratiska talarstolarna. Alldeles säker
kan man inte vara på den punkten.

Tillsammans med Bengt Westerberg presenterade
jag i söndags ett program som heter Ny start för
Sverige. Det programmet har fått, tycker jag, ett
utomordentligt gott mottagande. Jag har också jag
noterat Allan Larssons kommentarer. Jag noterar
en kommentar från Stig Malm i en artikel i dagens
Aftonbladet som är så fylld av invektiv att jag
trodde att det var ett inlägg i den interna debatten
inom arbetarrörelsen. Men i det här fallet råkade
det för en gångs skull vara en extern fiende som
man har lyckats hitta.

Från ekonomer och näringslivet -- jag läste Veckans
Affärer i dag på morgonen -- är det positiva
omdömen vi har fått, och det ger ju anledning till
en viss ödmjukhet.

En sak har dock sagts som jag vill kommentera i all
korthet, och det är att det saknas fördelningspolitik
i detta program. Låt mig bara säga att detta är det
genuina fördelningspolitiska programmet för
Sverige på 1990-talet, därför att den stora och
alldeles avgörande fördelningspolitiska frågan för
Sverige är fördelningen av nya jobb, av nya
investeringar och av ny tillväxt mellan länder och
regioner i ett öppet Europa.

Jag tror inte att alla riktigt har insett
konsekvenserna av det vägval som Sverige har
träffat i och med att vi söker medlemskap i
Europeiska gemenskapen, först genom det
europeiska samarbetsavtalet och därefter genom
det fulla medlemskapet. Sverige är en del av
Europa, och i den enorma ekonomiska och
internationella omvandling som världen och
Europa står inför på 1990-talet är den avgörande
frågan: Var kommer de nya jobben? Var kommer
de nya möjligheterna? Var kommer den nya
tillväxten?

Med den politik som Sverige har fört hitintills har
vi fört en fördelningspolitik som inte minst genom
det höga skattetrycket har fördelat jobb och
fördelat investeringar och fördelat nya möjligheter
bort från Sverige och till övriga europeiska länder.
Förmår vi inte att byta politisk kurs och inrikta oss
på en successiv gradvis sänkning av skattetrycket
och en förbättring av förutsättningarna för
företagande och utveckling, då kommer denna
fördelning av möjligheter bort från Sverige att
fortsätta och fortsätta, så att Sverige tillhör
förlorarna i den stora omställningen i 1990-talets
Europa.

Vad vi behöver är en genuint annorlunda politik för
att fördela tillväxtmöjligheterna, jobben,
investeringarna tillbaka till Sverige, så att vi ser till
att Sverige inte längre tillhör förlorarna -- det har
vi gjort i två decennier nu -- utan att Sverige tillhör
vinnarna i 1990-talets europeiska omdaning. Detta
är den stora uppgiften för den ekonomiska
politiken.

Bakom oss ligger ett decennium med den tredje
vägen. Kjell Olof Feldt skriver -- jag vet inte om
statsministern numera har hunnit läsa hans bok --
att den tredje vägens ekonomiska politik ledde åt
fel håll. Ömsom säger han att den leder oss ut över
ett stup, ömsom att den leder oss in i en vägg. Jag
vet inte vad som är värst, men det är inte något
vidare bra någotdera. Den politiken har
misslyckats.

Nu krävs en annan politik. Det är den som vi har
angett. Det är Europavägen. Det är den enda
politik som är möjlig, om vi skall klara att få
tillbaka tillväxten, få tillbaka jobben och få tillbaka
framtidsmöjligheterna.

Anf. 46 OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Efter nio år av socialdemokratiskt
regeringsinnehav står Sverige inför betydande
ekonomiska problem -- en del nya, andra gamla --,
detta trots 1980-talets långa högkonjunktur. Annat
var det 1982, när konjunkturen gick i botten efter
1970-talets oljeprischocker, som följdes av
internationell kris. Dessutom hade vi en särskild
belastning genom hemmalagad kostnadskris och
s.k. överbryggningspolitik kring mitten av 1970-
talet.

1980-talet inleddes med devalveringspolitik. 1990-
talet inleds med kamp för trovärdigheten i en fast
valutakurs. Nu skapas ibland intrycket att andra
länder skall hjälpa oss att klara våra ekonomiska
balansproblem.

Ett närmare EG-samarbete initieras som en
''fotnot'' i ett ekonomiskt krispaket. Det är
illavarslande. Ingen annan än vi själva kan eller vill
rätta till våra egna ekonomiska obalanser. Sverige
blir en trovärdig internationell samarbetspartner
bara om vi är beredda att klara ut våra ekonomiska
problem på egen hand. Det bör göras fullständigt
klart.

Sverige har världens högsta skattenivåer. Det gäller
total skatt och världens högsta matskatt. Det har
inte ändrats av skattereformeringen, för den var en
skatteomläggning på oförändrat hög nivå. Till en
del förklaras skattetrycket av 70-talets kris och
följande upplåning och därmed ökande statsskuld.
Bakom detta ligger också den låt-gå-politik på
energipolitikens område som vårt land ägnade sig
åt på 60- och 70-talet som etablerat ett exceptionellt
oljeberoende. När OPEC höjde priserna,
drabbades vi särskilt svårt.

Vi hade lyckats med konststycket -- och det är inte
dåligt -- att gå in i minst två återvändsgränder
samtidigt, och det fick den svenska ekonomin
verkligen känna av. En annan och avgörande
förklaring till vårt höga skattetryck är våra höga
anspråk på offentlig service, på vår generella
välfärdspolitik. Det är en självklarhet att vi måste
förnya den offentliga verksamheten, inte minst
därför att den är en så betydelsefull del av den
svenska ekonomin. Den förnyelsen måste
kombineras med mer av personligt ansvarstagande,
med ökat inflytande för medborgarna. Men det är
ingen självklarhet att allt skall skötas inom den
offentliga sektorn, även om resursansvaret ligger
där. Anspråksnivån när det gäller offentlig service
är i högsta grad en medborgarfråga,
prioriteringarna likaså. Därmed är det ett politiskt
ansvar.

För centern är grundtrygghet för alla en helt
avgörande värdering. Det är därför vi så hårt
betonar rättvisa i fördelningspolitiken. Låt mig
säga, med anknytning till det som har sagts här
tidigare, att för oss är det en fråga om rättvis
fördelning mellan medborgarna, inte enbart mellan
företagen i näringslivet. Det är därför vi vill bygga
ett system med grundpension för våra äldre. Det är
därför vi anser att familjestödet bör gälla lika för
alla, oavsett om man har tillgång till kommunal
barnomsorg eller ej. Medlet är vårdnadsersättning
till småbarnsfamiljerna med sikte på både rättvisa
och valfrihet. Det är därför vi prioriterar vård och
omsorg, för det berör oss alla när vi är som svagast
som individer.

I ett land med generell välfärd måste den gälla för
alla medborgare i hela landet. Observera det -- i
hela landet! Målet måste vara likvärdig service.
Men välfärden bygger också på likvärdiga
försörjningsmöjligheter, dvs. arbete åt alla.
Överslätande genomsnittstal döljer ofta sanningen
om arbetslöshetens fördelning över landet. Det
döljer tragedierna på den lokala arbetsmarknaden,
där man är beroende av ett eller ett par företag. När
något försvinner, blir valfriheten en illusion. Därför
behövs en ekonomisk politik för regional balans.

Mot den här bakgrunden är rättvis fördelning och
solidaritet mellan medborgarna avgörande för den
generella välfärdspolitiken. Förutsättningarna för
denna politik kan skadas på olika sätt.

Att rätta anspråken efter resurserna är en
förutsättning för stabil välfärdspolitik. Solidaritet
och sammanhållning kan skadas, om en del kan
smita från notan. Skattesystemet måste bygga på
skatt efter bärkraft. Det gäller i synnerhet i ett land
där skattenivån är hög och där vi beskattar det
mesta, även för alla nödvändig konsumtion. Därför
anser vi, att skattesänkningar måste inriktas på att
sänka de skatter som är tyngst för de vanliga
inkomsttagarna. Mat, boende och
persontransporter är sådan nödvändig konsumtion.
Där måste skatterna sänkas i första hand. Den
socialdemokratiska regeringen har misslyckats med
den ekonomiska politiken och även när det gäller
konkurrenskraften. Låt mig återkomma till det.
Det är ett hot mot välfärden.
Kompletteringspropositionen är ett tydligt bevis på
detta.

Sverige behöver en ny ekonomisk politik som ger
framtidshopp. Inflationen måste pressas ned och
konkurrenskraften stärkas. Helhetssynen på den
ekonomiska politiken och respekten för sambandet
ekonomiekologi måste stärkas. Välfärden måste
fördelas rättvisare. Uthållig tillväxt måste skapas
genom att Sverige moderniseras. Viktiga
samhällsinvesteringar måste tidigareläggas och
komma hela Sverige till del. Arbetslösheten måste
bekämpas.

Problemen tydliggörs nu också av att
finansdepartementet så uppenbart misslyckats i
sina bedömningar. Budgetunderskottet för
innevarande budgetår har på några månader
mångdubblats. Ingen annan förklaring finns än att
det handlar om fel i såväl beräkningar som
bedömningar.

Finansministern och hans departement har tidigare
gjort stor sak av att försöka påvisa räknefel i
oppositionspartiernas budgetförslag. Pinsamt nog
för räknemästarna i departementet har detta i de
flesta fall haft sitt ursprung i just egna räknefel.
Finansdepartementets räknemästare sitter i sitt
glashus och kastar sten. Det skall man vara försiktig
med. Det låter förfärligt illa.

Det finns givetvis ingen anledning att känna
skadeglädje över finansdepartementets oförmåga
att räkna. I själva verket är det djupt beklagligt,
eftersom det kraftigt ökade budgetunderskottet
påkallar en än tuffare ekonomisk medicin för att
bota sjukdomen. Det finns nu, med de nya
beskeden om budgetunderskottet, ingen marknad
för opreciserade skattesänkningslöften. Observera
att när jag tidigare har talat om skattesänkningar
har det varit just omfördelningar. Men det minskar
inte kravet på rättvis fördelning, tvärtom.

Den bild av den svenska ekonomin som tecknas i
kompletteringspropositionen anger förhoppningar
om vändpunkter, men i övrigt är inte beskrivningen
ljus. Det gäller inte minst när det är fråga om
arbetsmarknadsutvecklingen och arbetslösheten.
Ansvaret faller tungt på regeringen, men inte ens i
valperiodens elfte timme tycks insikten om orsak
och verkan ha infunnit sig. Inte ens nu ser man sin
egen oförmåga när det gäller att föra en politik för
god miljö, rättvisa, regional balans, full
sysselsättning och, mest av allt, stärkt svensk
konkurrenskraft.

Sverige måste återfå framtidshoppet. Vi har som
ledande politiker ett ansvar för att inte i onödan
teckna i svart. Samhällsekonomins växtkraft måste
återskapas för att generera resurser till 1990-talets
viktiga förändringar och förbättringar i samhället.
Devalveringspolitik är utesluten, höjt skattetryck
likaså.

Jag noterar i det sammanhanget att svenska folket
inom kort åter får disponera pengarna från det
tillfälliga obligatoriska sparandet. Många försökte
kritisera sönder den åtgärden men avsedd effekt
uppnåddes. I lågkonjunkturen kan sparade medel
göras disponibla. Det hade inte blivit fallet om
momshöjningen, dvs. skattehöjningen som var
alternativet, hade genomförts.

Avgörande för att kunna pressa ned
kostnadsutvecklingen och inflationen är att alla tar
sitt samhällsansvar. Centern har alltsedan
Rehnberg-kommissionen presenterade sitt förslag
bejakat ett flerårigt stabiliseringsavtal på
arbetsmarknaden. Utvecklingen de senaste
månaderna med ökad arbetslöshet har förstärkt,
inte minskat, behovet. Då är det desto mer
beklagligt när vissa grupper ställer sig utanför det
solidariska ansvaret.

Det innebär inte att vi viftar med tvångsvapen. Men
den politiska pressen på parterna skall vara tydligt.
Jag noterar emellertid att den långt ifrån varit total
bland alla partier. En sak är klar, välfärden hotas
om inte kostnadsutvecklingen kan pressas ned. Det
ger inte minst långtidsbudgeten klart besked om
när man jämför huvudalternativ och
referenslaternativ.

Rättvis fördelning av välfärden är ett
nyckelbegrepp när en ny ekonomisk politik skall
formuleras. Skatteomläggningen gav mycket litet i
utbyte för människor med låga eller normala
inkomster.

Däremot fick de vara med och bära
finansieringsbördan genom bl.a. höjda hyror och
resekostnader.

Det kommer att vara både orimligt och omöjligt att
skapa opinion för betydande och nödvändiga
förändringar av främst skatten på produktion och
kapital, om inte vanligt folk upplever att
skattesystemet behandlar dem rättvist.

Enligt centerns uppfattning är därför sänkt skatt på
nödvändig konsumtion en förutsättning för att
lägga grunden för andra skattesänkningar.
Skattetrycket måste sänkas. Målet bör vara att det
kan reduceras till 50 % av BNP före sekelskiftet.
Men grunden för sänkningen är omfördelning inom
den indirekta beskattningen och att alla känner att
skattesänkningarna kommer dem till del.

Centern har förespråkat en sänkning av skatten på
maten och boendet som totalt handlar om ca 17
miljarder kronor. Alla måste bo och äta. Den som
använder störst del av sin inkomst till sådan
konsumtion vinner mest på skattesänkningarna.
Rättvisan ökar. Den folkliga opinionen för sänkt
matmoms är mycket stark och ett tecken på att
människor i allmänhet inser det här sambandet.
Solidaritet och rättvisa ger förutsättningar förmer
politiskt samlat kunna tackla andra svåra problem.
För en fyrapersonersfamilj i en normal trerummare
handlar det om 500 kr. lägre kostnader per månad
för mat och hyra, med centerns förslag. Det är ett
konkret förslag till förbättrad rättvisa. Det minskar
behovet av bidrag, och det minskar rundgången i
ekonomin. Man skall helt enkelt kunna leva på sin
lön.

Tyvärr verkar det som om regeringen tänker lägga
ut nya dimridåer på detta område. Vi har lagt ett
konkret lagförslag om sänkt skatt på maten till
riksdagen. Hur tänker socialdemokraterna ställa
sig?

Det är viktigt att ni inser att ni inte kommer undan
med ''öppenhet'' den här gången! Det har ingen
trovärdighet om ni inte ställer upp när det finns
chans till det -- nu under vårriksdagen. Det är nu ni
har chansen!

Det är nödvändigt att sänka de offentliga
utgifternas andel av BNP. Detta måste ske med
valfrihet och effektivitet som ledord i
förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn.
Finansieringen måste i stora delar även i
fortsättningen vara offentlig och solidarisk -- men
verksamheter kan mycket väl utföras i annan regi,
t.ex. privat, kooperativt osv.

Regeringen föreslår en tvåmiljardersbesparing i
den statliga byråkratin. Det är rätt inriktning, men
det måste ses som ett första steg.
Decentraliseringstanken genomsyrar nu alltmer av
debatten kring den offentliga verksamheten.
Decentraliserat ansvar och decentraliserade beslut
skapar förutsättningar för att ytterligare reducera
byråkratin och för att effektivisera verksamheten.
Det stämmer väl med vårt mål -- ett decentraliserat
samhälle.

Mer grundtrygghet och mindre inkomstrelaterade
system skapar utrymme för besparingar. Ingen
faller igenom skyddsnätet, och
samhällsekonomiskt utrymme för att sänka
skattetrycket utan att rasera välfärden kan skapas.

Den fulla sysselsättningen är ett avgörande
ekonomiskt-politiskt mål. Arbetslöshet är
resursslöseri och inte sällan en personlig tragedi
dessutom. Nu måste viktiga samhällsinvesteringar
tidigareläggas för att möta problemen på
arbetsmarknaden och för att skapa förutsättningar
för att hela Sverige skall utvecklas och kunna gå
stärkt ur krisen.

Centern bejakar ett 10-miljardersprogram för
satsningar på järnvägar, länsvägar och
arbetsmarnadspolitik. Arbetslinjen skall gälla.
Utbildning, även beredskapsarbeten, är bättre än
understöd.

I bjärt kontrast till centerns utvecklingsprogram för
hela Sverige står de röd-blå koalitionernas
satsningar på miljökatastrofen Öresundsbron och
på motorvägar över storstädernas få kvarvarande
grönområden. Då finns det gott om pengar.
Samtidigt lägger man strypsnara på inlandsbanan.
Det är inte mer miljöförstöring och mer
koncentrationsprojekt som kan ta Sverige ur
krisen.

Vi måste satsa på utbildningen. Centern föreslår 1
miljard kronor till lokaler och utrustning i
högskolan. Uppgörelsen i utbildningsutskottet --
mot regeringen, men som man sedermera
accepterat -- om 5 000 nya högskoleplatser är ett
steg i rätt riktning och en seger för centerlinjen.
Utbildning är en investering i framtiden både för
individ och för samhälle. Det är inte centern som
under 80-talet, låt mig understryka det, sett skolan
som ett besparingsobjekt. Det är andra partier i
denna riksdag som har gjort det. De måste nu
bekänna färg när vi formar den nya
gymnasieskolan. Förlängningen av
yrkesutbildningen får inte gå ut över de
studieförberedande linjerna i gymnasieskolan.
Därför är en återföring av 330 milj.kr. ett
nödvändigt första steg.

Stabiliseringsavtal och nedpressad
kostnadsutveckling. Minskade offentliga utgifter.
Stram finanspolitik. Att byta statligt
företagsägande mot en aktiv satsning på byggande
av vägar och järnvägar. Kampen mot
arbetslösheten måste paras med nödvändiga
samhällsinvesteringar och en modernisering av
Sverige. De mindre och medelstora företagen
måste få bättre förutsättningar. Omställningen av
jordbruket måste ske med fasta spelregler, och inte
som nu tycks vara avsikten, nämligen att inför valet
och mindre än ett år efter beslutet om
livsmedelspolitiken riva upp beslutet. Det är
löftesbrott, och det är en typisk byråkratipolitik,
dvs. det har ingenting att göra med verkligheten för
de människor som drabbas av besluten. Jag syftar
på de uppgifter som har kommit ut om att man nu
skall sänka gränsskyddet. Det är dessutom
ohederligt att den vägen skapa felaktiga
föreställningar om lättköpta matprissänkningar.

Energisystemets förnyelse måste ge utveckling för
inhemsk, förnybar och miljövänlig energi och mota
ut uran, olja och kol. Vi har haft tillräckligt med
ekonomiska problem som en följd av de tidigare
låsningarna vid dessa energikällor. En rättvisare
fördelning av välfärden är en viktig förutsättning
för att skapa acceptans för sänkta skatter på
produktionen.

Man kan då naturligtvis säga att detta är en del i
Europaperspektivet. Jag vill i så fall erinra om att
detta inte är något nytt problem. Det handlar också
om den regionala fördelningen i Sverige, den som
man så många gånger har tagit lätt på.
Storföretagen har ju inte direkt premierat
satsningar i de norra delarna av vårt land såvida de
inte har varit beroende av råvarorna där. Det är
därför vi har sagt att vi även för näringslivet måste
skapa likvärdiga förutsättningar i olika delar av
landet.

Med en allt öppnare och mer internationaliserad
ekonomi gäller detta naturligtvis också på
Europaplanet. Jag delar den uppfattningen, men
jag förstår då inte varför man inte på det nationella
planet har insett detta.

Detta är en politisk uppgift, men som grund måste
ligga att människor känner att de blir rättvist
behandlade. Man skall då slå vakt om människor
som befinner sig i en svår ekonomisk situation och
har smala ekonomiska marginaler. Man skall
dessutom slå vakt om att skapa likvärdiga
förutsättningar i olika delar av vårt land.

Vi kan på så sätt skapa förståelse och
förutsättningar för en sänkning av
arbetsgivaravgifterna och för en sänkt
kapitalbeskattning. Detta är nödvändigt mot
bakgrund av internationaliseringen av ekonomin
liksom det är nödvändigt att ta bort skatten på
arbetande kapital och att ta bort den
kontraproduktiva turistmomsen och
omsättningsskatten på värdepappershandeln. Att
slopa skogsvårdsavgiften och sänka
arbetsgivaravgifterna för småföretagen är centerns
prioritering. Löntagarfonderna avvecklas, och den
nya AP-fondsgigantomanin -- som lätt skrämmer
bort företagandet -- måste stoppas.

På detta sätt skapas nya och bättre förutsättningar
för en stärkt konkurrenskraft. Då kan en uthållig
tillväxt återskapas, och då kan Sverige eliminera de
ekonomiska obalanserna. Det blir inte enkelt med
det budgetunderskott som nu redovisas, men rätt
hanterat kan en ny politik utvecklas ur dagens
ekonomiska obalans.

För att detta skall bli en trovärdig politik krävs en
majoritetsregering med klar centerprofil. Då
riskerar inte god miljö, regional balans, rättvis
fördelning och full sysselsättning att hamna i
strykklass. Ett samhälle med växtkraft kräver
nämligen både kvalitet och kvantitet.

Anf. 47 LARS-OVE HAGBERG (v):

Herr talman! Regeringens
kompletteringsproposition är ju regeringens sista
större verk under den här mandatperioden. Det är
en slutsummering av tre års regerande. Med tanke
på hurdan den politiska diskussionen var 1988 kan
vänsterpartiets omdöme om föreliggande
proposition bara bli att det nu är fråga om en total
avsaknad av både rättvisepolitik och varje tanke på
ekonomisk demokrati. Nu är det fråga om en
fullständig anpassning till kapitalets och
marknadens villkor.

Budskapet från den socialdemokratiska regeringen
är: Arbeta hårt, spara och var disciplinerad! Man
kan naturligtvis fråga sig varför. Vilken är
regeringens politiska vilja med
samhällsutvecklingen? Var finns jämlikhetstanken,
solidariteten och den ekonomiska demokratin? Var
finns de grundläggande värderingar som
arbetarrörelsen har burit? Av regeringens politik
tycks det som om partiet ständigt måste anpassa sig
till kapitalet och till marknadens villkor utan att ha
någon egen politisk kraft.

Regeringens politik är nu en kvartalspolitik, där
anpassningen sker gradvis efter kapitalets
utveckling och efter de senaste prognoserna från de
ekonomiska bedömarna. Hänsynslöst kastar sig nu
socialdemokratin ut i Europa och kräver
medlemskap i EG. Några större förbehåll för
Sverige och för de värderingar som Sverige har
burit -- t.ex. en generell välfärdspolitik för
befolkningen -- finns knappast kvar. I vissa stunder
och med en viss överdrift framstår regeringens egen
politik som så fanatisk att t.o.m. Carl Bildt framstår
som sansad. Hur har regeringen tänkt sig det hela?
Kan arbetarrörelsens mål genomföras genom
underkastelse? Eller tänker man överge dessa mål
i och med EG-processen?

Vänsterpartiet var vid 1988 års val med och slog
tillbaka de borgerliga partierna. Vi betraktade
valet som en framgång. Det fanns nämligen hos
socialdemokratin avgörande kvalitativa skillnader i
jämförelse med en ren och skär borgerlig politik.
Vallöftena om föräldraförsäkringen, åtgärder för
att förbättra arbetsmiljöerna och partiets sågning
av främst folkpartiets skattepolitik är exempel på
sådana skillnader. Dessutom var försvaret av
sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen,
välfärden i kommunerna och strävan efter arbete åt
alla också avgörande skillnader gentemot de
borgerliga. I dag är dessa skillnader svåra att
upptäcka, eller kanske rör det sig nu bara om
kvantitativa skillnader? Efter vad jag har förstått
har både Bengt Westerberg och Carl Bildt nästan
understött analysen.

Tyvärr har regeringen kört in på samma väg som de
borgerliga -- den blå vägen. Man ser nu EG framför
sig, och man ser tydligen att man där skall finna
drivkrafter för vad man skall göra på
hemmamarknaden. Skillnaden är egentligen
hastigheten.

I högerpartiernas framställning -- det har här talats
om ett dokument som skulle uppfattas som början
till slutet för Sverige eller någonting liknande -- sägs
det ärligt och rakt vad högerpolitik innebär. Det är
fråga om sänkt moms, karensdagar, sänkta eller
borttagna bostadssubventioner och besparingar
inom välfärden -- det är raka och entydiga förslag
från högerhåll. Frånsett högerns syn på AP-
fondssystemet funderar man över om regeringen
har några direkt principiellt avvikande
uppfattningar från det program som högerpartierna
redovisar. Hur tänker sig t.ex. regeringen
skatteharmoniseringen med EG? Skall den ske på
något annat sätt än vad som nu föreslås av
högerpartierna? Det vore mycket klargörande och
en politisk framgång om Allan Larsson på
avgörande punkter kunde ta avstånd från avsikten
med förslaget och den principiella inriktningen i
högerförslaget och inte bara göra bedömningar av
ifall det är en svartmålning eller inte.

Apropå högerdokumentet kan man konstatera att
det politiska språkbruket har tunnats ut ytterligare.
Vi hörde Carl Bild säga att det inte fanns någon
fördelningspolitik i högerdokumentet.
Fördelningspolitik kan ju vara vad som helst. Jag
har uppfattat det så att det viktigaste inom
fördelningspolitiken har varit sysselsättningen,
men nu är det tillväxten. Det intressanta när det
gäller dessa avgörande fördelningspolitiska frågor
är att man samtidigt ökar inkomstskillnaderna,
ökar förmögenhetskillnaderna och minskar
solidariteten inom skattesystemet. Det
traditionella synsättet på fördelningspolitik dumpas
alltså.

Regeringens politik har de senaste åren som sagt
präglats av uppgivenhet och anpassning till
marknaden, till samhällsutvecklingen och till en allt
större makt till kapitalets marknadskrafter. I stället
hade det behövts ett större motstånd och en
mobilisering från arbetarrörelsen. Vart tog
tankarna om ekonomisk demokrati vägen?
Löntagarfondsdebatten handlade ju i grunden om
demokrati i hela samhället. Varför skall SAF ha
monopol på klasskampen i detta land?
Skrivningarna i propositionen om AP-
fondssystemet och löntagarfonderna är i många fall
häpnadsväckande. Systemet skall enbart bli ett
pensionssystem. Det skall t.o.m. kunna
kompletteras med individuella tilläggspensioner.
Samtidigt går utvecklingen därhän att de stora
företagen i landet flyttar sin tyngdpunkt utomlands.

Sverige behöver långsiktiga investeringar i en
framtidsinriktad industri. För att åstadkomma det
är det nödvändigt att på något sätt kunna använda
det kollektiva sparandet. Det är också ett sätt att
säkerställa en bra utveckling i Sverige.

I kompletteringspropositionen framgår att
regeringen tror att konjunkturen vänder uppåt i
höst. Med tanke på prognosers tillförlitlighet kan
man fråga sig vad det egentligen handlar om. Är det
fråga om ett hopp inför framtiden? Tydligen litar
regeringen inte heller på sin egen politik, utan på
dessa prognoser eller på den vändning i
konjunkturen som skall rädda partiet i valet.

Vi saknar en mängd saker i
kompletteringspropositionen. Främst är vi
förvånade över att regeringen inte vill påbörja
genomförandet av en sänkning av matmomsen.
Med vänsterpartiets förslag om en skärpt skatt för
de välbeställda och en sänkning av matmomsen
skulle vårt land få en mycket rättvisare skattepolitik
än för närvarande. Min fråga till finansministern är:
Är det helt uteslutet att regeringen framlägger
förslag om sänkt matmoms för att åstadkomma ett
rättvisare skattesystem? Eller tänker man, som
Olof Johansson nyss sade, här i riksdagen under
våren rösta för de föreliggande förslagen?

Regeringen har sedan i höstas bytt överordnad
paroll för sin politik. Inflationsbekämpningen är
överordnad kravet på arbete och sysselsättning åt
alla. Detta byte är ingen tillfällighet. Det är inte
heller någon tillfällighet att man är negativt inställd
till beredskapsarbete. Egentligen är det en ganska
cynisk politik som regeringen för på detta område.
Man kalkylerar helt kallt med en arbetslöshet på
närmare 3 % under 90-talet. Det är det
genomsnittliga arbetslöshetstalet. Vad händer i
utsatta regioner? Att AMS får 6 miljarder i stället
för begärda 10 miljarder för framför allt utbildning
är också ett tecken på denna politik. Huvudnumret
är utbildning, och det är mycket bra. Samtidigt är
det en avsaknad på nya arbeten. I och med att
sådana inte finns blir följden en ökad skara av
välutbildade arbetslösa. Effekten blir att
regeringen i praktiken skall bekämpa inflationen
med välutbildade arbetslösa. Är det vad
finansministern kallar för att gå på två ben, dvs. att
Sverige skall ha världens mest välutbildade
arbetslösa? Jag undrar om inte regeringen har gått
ett steg längre än vad riksdagen tänkte sig den 27
mars, när den fattade beslut om att inta en ganska
välvillig syn på beredskapsarbeten.

Vad säger man i Sandviken, Hallstahammar och i
andra krisorter med hög arbetslöshet? Visserligen
kan man utbilda sig, men när man väl har gjort det
behöver man också ett arbete. Vad händer under
tiden, dvs. innan arbeten har tillskapats? Skall
regionalpolitiken bara vara ett medel i
flyttningskarusellen?

Regeringen har haft chansen att göra bra ifrån sig i
en fråga, nämligen i frågan om sysselsättning. Men
man har tydligen misslyckats även där. Handlar det
inte i den politiska verkligheten egentligen om ett
hänsynstagande till EG och dess anpassning till
arbetslöshet, finansminister Allan Larsson?

Vi i vänsterpartiet, som anser att varje arbetslös är
ett nederlag för ett samhälle, vill verkligen satsa alla
tänkbara resurser på att förhindra att någon är
arbetslös i ett visst skede. Det behövs snabba
investeringar i infrastrukturen, inte minst regionalt.
Vi kan tänka oss ROT-program för skolor och VA-
nät. Vi kan också tänka oss insatser i kommunerna
för att se till att äldreomsorg och barnomsorg
verkligen bedrivs. Vi vill vidare sätta in åtgärder för
att öka industrins investeringar.

Som jag ser det är regeringen mycket passiv på
dessa områden. Anmärkningsvärt i hela detta
sysselsättningspaket är varifrån man har fått stöd
för det, nämligen från moderaterna och folkpartiet
liberalerna. Regeringen förlitar sig också mycket
på stabiliseringsavtalet och
Rehnbergskommissionen och säger att man här har
nyckeln till lösningen på inflationen. Men trots
Rehnbergsavtalet kan vi se att lönespridningen
ökar. Väletablerade grupper drar lönemässigt ifrån
andra. De som alltid har haft det svårast, de som
har haft hjälp av en solidarisk lönepolitik, sitter nu
fast i långvariga Rehnbergsavtal. De blir knappast
hjälpta av att lönespridningen i ett längre
perspektiv kraftigt kommer att driva på inflationen.
Ökad lönespridning betyder nämligen helt klart
inflation.

Hur blir det med fackens roll i framtiden? Hur har
den socialdemokratiska regeringen egentligen
tänkt sig den? En stor del av fackföreningsrörelsen
måste kanske sitta med armarna i kors i stället för
att vidta nödvändiga åtgärder för att hjälpa sina
lågavlönade. Vad händer efter nästa avtal? Vad
händer på marknaden, Allan Larsson? Är inte
risken mycket stor för att de välbeställda ''fixar'' sin
kompensation även efter Rehnbergsåren, samtidigt
som de lågavlönade förlorar?

Vi i vänsterpartiet tycker att det hade varit oerhört
mycket smartare att i stället för Rehnbergsavtal
föra en kraftfull fördelningspolitik med insatser i
främst skattepolitiken. Vi betonar än en gång att
inflationens grundorsak inte ligger i
löneutvecklingen. Grundorsaken hittar vi i stället
hos dem som sätter priserna, och dessa måste vi
sätta press på.

Regeringen fullföljer även sin politik gentemot
kommunerna. En real minskning av kommunernas
resurser, är vad man åter för höra. Den
näraliggande välfärden vill man inte garantera.
Statsbidragen skall minska realt sätt. Vi i
vänsterpartiet kräver däremot omedelbart ett
kommunalt stödpaket.

Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen är också en
eftergift åt marknaden och borgerligheten. Den har
egentligen inget berättigande. Om man misstror de
fackliga organisationerna och deras möjligheter att
påverka utvecklingen i arbetslivet, då skall man
naturligtvis ge efter och se till att motparten stärker
sina positioner.

Vi är också förundrade över regeringens hantering
med hyrorna. Varför vill man redan nu se till att
kompensationen för byggmomsen minskar? Är det
inte en signal om att man egentligen vill höja
hyrorna ytterligare efter de rekordhöga hyreslyft
som människor har fått vidkännas.

Vi vill också peka på arbetsmiljön, som i
föregående val var en av de stora slagnumren. Nu,
nästan 2,5 år senare, vet vi ju resultatet av
regeringens prestationer. Vi har tagit del av en
kartläggning av de 400 sämsta jobben, även om
dessa inte pekades ut. Framför allt saknas det
förslag, befogenheter och åtgärder för att kunna
vidta åtgärder som förbättrar situationen. I stället
för insatser från skyddsombud och fack får den
enskilde bara läsa välvilliga skrivningar om hur det
skall vara. Regeringen talar mycket om tillväxt och
produktivitet, men man bryr sig inte om själva
grundvalen för produktionen, dvs. förhållandena i
arbetslivet. Man underskattar de arbetandes
möjligheter att utveckla det svenska samhället.
Inflytandet, miljön och villkoren för de anställda --
det som kan inordnas under begreppen ekonomisk
demokrati och demokratiska rättigheter -- har
tydligen inte längre någon plats i socialdemokratins
politik. Likadant är det med miljön. Här saknas ett
klart samband i de skrivningar som regeringen har
i kompletteringspropositionen med den politik man
egentligen företräder. Marknadskrafternas
mekanismer skall få fritt fram. Tillväxten har
naturligtvis sina konsekvenser på miljön.

Därför är dessa skrivningar kosmetika, bortsett
från några enstaka punktinsatser.
Helhetsperspektivet och helhetsåtgärderna saknas,
och tydligen också insikten om att miljön sätter
gränser för vår produktion och konsumtion.

Herr talman! Regeringens politik kan
sammanfattas med att regeringen hoppas på bättre
tider. Allan Larsson måste naturligtvis dela
vänsterpartiets bekymmer för arbetarrörelsen och
dess framtid. När människor känner förvirring
inför den politiska situationen, skulle det behövas
klarhet och ett tydligt budskap från regeringen, ett
budskap som skulle kunna stimulera människorna
till insatser i samhället. Men vad de får höra är att
vi hoppas på bättre tider. Du skall arbeta mer, du
skall spara om du kan, bråka inte utan var lydig!

I kompletteringspropositionen är det mycket svårt
att se vilka värderingar regeringen har för sin
politik, som på avgörande punkter skiljer sig från
de borgerligas. Kunde finansministern bringa
klarhet i detta skulle den politiska debatten i
fortsättningen vara mycket enklare och klarare från
arbetarrörelsens sida.

Anf. 48 CLAES ROXBERGH (mp):

Herr talman! Vi har en ny finansminister.

Vi har ''ny start för Sverige''.

Vi har ''ny demokrati''.

Det ser ut som om den svenska politiken har
förändrats, men i själva verket är det en gammal
politik i ny tappning.

Det är samma gamla tillväxtmedicin som vi har sett
så många gånger förut.

I redovisningen av den ekonomiskt-politiska
strategin för de närmaste åren sätts tillväxtmålet i
vanlig ordning före miljömålet. Det räcker inte,
Allan Larsson, att på femte plats säga att den
ekonomiska politiken skall medverka till uthållig
tillväxt. Under avsnitt 7 i propositionen: ''Politik
för uthållig tillväxt'' står det dessutom att läsa:
''Miljöpolitiken måste vara i linje med den
ekonomiska politikens allmänna förutsättningar
och mål.''

Problemet med denna formulering är att den måste
uttydas så, att den ekonomiska politikens
förutsättningar och mål skall bestämma
miljöpolitiken. Det var ju precis så vi inte ville ha
det, utan vi ville ha det tvärtom -- vi ville att
miljömålet skulle ligga först och bestämma
ramarna och utrymmet för den ekonomiska
politiken.

Jag saknar också en grundläggande kritik av
bedömningen av landets ekonomi. Genom att
använda de traditionella ekonomiska begreppen får
man en värdering som egentligen är irrelevant för
hur det egentligen står till. Ju snarare en grön
nationalbudget läggs till grund för värderingen,
desto tidigare vet vi vad vi måste göra. I själva
verket står vi inför ett vägval, där vi måste välja
miljövägen med seriös ekonomisk politik. Det kan
inte ske med ofinansierade skattesänkningar.

Den ekonomiska politiken bör naturligtvis
underordnas de ekologiska ramarna. Men
miljömålen kan endast tillgodoses genom
strukturförändringar och alltså inte i första hand
genom speciella ''miljösatsningar''. Miljömålen
måste byggas in genom omstrukturering av
produktionssystemen och konsumtionssystemen,
alltså både produktion och konsumtion.
Miljöpartiet de gröna vill därför aktivt stödja
utveckling av ny teknik, som är energi- och
resurssnål och som helst inte smutsar ner vare sig
vid produktion eller vid användning av
produkterna. Slutmålet är att ersätta dagens linjära
produktionssystem, där materialet vandrar från
gruvan till avfallshögen, med ett cirkulärt system
byggt på förnyelsebara råvaror, återbruk och
återvinning.

Framväxten av ett cirkulärt system kan vi påskynda
genom att aktivt använda ekonomiska styrmedel i
form av kraftigt höjda skatter på råvaror, energi
och miljöutsläpp för att i stället sänka skatten på
arbete.

Varför är ni så rädda att föreslå en kraftfull
omläggning av skattesystemet? Frågan går till både
Bildt, Westerberg, Johansson och Larsson. Varför?

Men det räcker inte med en miljövänlig teknik.
Sådan har införts på många områden under de
senaste decennierna, men miljöproblemen har
ändå ökat. Felet är naturligtvis att de positiva
effekterna av den nya tekniken har motverkats av
att den materiella produktionen hela tiden har
ökat. Vi har hela tiden konsumerat mer. Både med
den av regeringen och av moderaterna och
folkpartiet föreslagna utvecklingen kommer
miljöproblemen att fortsätta att öka. Den ensidiga
tillväxtsatsningen skapar fler problem än den löser.
Om man räknar med miljöskadorna, kommer vi
förmodligen att få en negativ tillväxt i Sverige under
hela 90-talet. Utredningar har visat att den
strålande tillväxten i vårt grannland Tyskland under
80-talet i själva verket har varit negativ, när man
räknar med miljökonsekvenserna. Förmodligen
gäller samma sak för Sverige.

Det räcker inte att vi stabiliserar utsläpp och
resursförbrukning på nuvarande nivåer. De måste
drastiskt minska, om vi menar allvar med allt tal om
solidaritet med fattiga länder och kommande
generationer. Miljöpartiets recept för en sådan
minskning är en kraftig satsning på miljövänlig
teknik kombinerad med en minskning av den totala
materiella förbrukningen. Det betyder en lägre
eller ingen ekonomisk tillväxt, mätt på traditionellt
sätt. Men det betyder att vår livskvalitet kommer
att öka.

Propositionens inriktning mot en ökad
samhällsekonomisk effektivitet genom avreglering,
ökad konkurrens samt satsning på utbildning och
forskning är bra, om detta leder till en förbättrad
produktivitet. Men miljöpartiet är inte överens
med regeringen om hur den förbättrade
produktiviteten skall användas. Regeringen vill
använda produktivitetsökningen till en snabb
produktionsökning för att kunna öka framför allt
den privata konsumtionen.

Regeringen gör ingen analys av eller åtskillnad
mellan en produktion som innebär ytterligare
rovdrift på knappa naturresurser som förstör
miljön och på andra typer av tillväxt. Därför
kommer rovdriften och miljöförstöringen att
förvärras både med regeringens och även med
moderaternas och folkpartiets politik.

Miljöpartiet vill i stället ha en grön tillväxt med mer
varor och tjänster som är skonsamma mot miljön:

--  Vi vill ha en jordbrukspolitik som inte är baserad
på kemikaliejordbruket, något som riksdagens
övriga partier har fattat beslut om.

--  Vi vill förbättra resurshushållning och miljö
genom hårdare betoning på ekonomiska styrmedel
i miljöpolitiken och en bättre miljölagstiftning.

--  Vi vill minska beskattningen av arbete.

--  Vi vill ta bort momsen på kollektivtrafik och
mat.

Är det t.ex. rimligt att en gratis parkeringsplats från
arbetsgivaren är skattebefriad men inte årskortet
på kollektivtrafiken. Nej, det är naturligtvis inte
rimligt, men detta visar på inkonsekvensen i det
nuvarande systemet, som direkt motverkar en
miljöriktig politik.

Miljöpartiet de gröna anser att vinsterna av en
förbättrad produktivitet i första hand skall
användas till en förkortning av arbetstiden, inte till
en ökad produktionsvolym. Om produktiviteten
kan förbättras på det sätt som förutsätts i
propositionen, skulle det vara möjligt att minska
normalarbetstiden med 2 timmar till 38 timmar per
vecka fram till 1994. Det förutsätter i så fall en grön
ekonomisk tillväxt på mellan 0,5 och 1 % om året
för att samtidigt klara det investeringsprogram för
en bättre miljö som vi eftersträvar.

En förkortad arbetstid medger också att människor
själva i ökad utsträckning övertar arbetsuppgifter
som i dag bekostas med skattemedel. Ett exempel
härpå är ökad föräldramedverkan på daghemmen
och i skolan. I dag får Waldorfskolorna inte ens
anständiga bidrag från staten. Därför demonstrerar
i dag föräldrar till elever i Waldorfskolorna utanför
riksdagen. Sådana här fristående skolor, där
föräldramedverkan är ett väsentligt inslag, borde
premieras i stället för att bestraffas av staten.

Såväl en storsatsning på miljöinriktade
investeringar som en arbetstidsförkortning
kommer att bidra till hålla nere arbetslösheten de
närmaste åren.

Miljöpartiets politik ger inget ökat utrymme för
ökad privat konsumtion och kräver en ekonomisk
politik som slår vakt om de svaga i samhället. Vi
kan inte få mer av allt, utan vi måste använda det vi
har på ett bättre sätt. Vår politik ger inte heller
samma skatteinkomster som den snabba
tillväxtpolitik som regeringen föreslår. Detta
motverkas dock av att en del av samhällets utgifter
för miljöskador och utslitning av människor
minskar. Men det behövs också en sparsamhet med
offentliga utgifter samt en översyn och
effektivisering av de offentliga systemen.
Miljöpartiet de gröna vill verka för att kostnaderna
för de stora transfereringssystemen minskar genom
en successiv övergång till skydd för grundstandard
i socialförsäkringssystemet i stället för en ersättning
för inkomstbortfall. De stora
bostadssubventionerna måste minskas och de
boende själva i huvudsak betala bostadskostnaden
med en omfördelning i tiden som
räntelånesystemet kan ge.

Vi stöder inriktningen på besparingar i den statliga
förvaltningen och på en bättre samordning av
samhällets resurser, t.ex. mellan
sjukförsäkringssystemet och sjukvården.

Låt oss sälja ut Vattenfall och använda pengarna till
miljöinvesteringar, något som dessutom skapar nya
arbetstillfällen. Investeringar i infrastruktur och
forskning måste ges en klar inriktning på att skapa
kommunikations-, energi och produktionssystem
som är långsiktigt ekologiskt hållbara. Minskad
vägtrafik förbättrar miljön, minskar behovet av
import av drivmedel, förbättrar handelsbalansen
och bytesbalansen samt minskar antalet dödade
och skadade på vägarna.

Miljöpartiet de gröna är för en fri handel på lika
villkor och ett alleuropeiskt samarbete på
demokratiska grunder och med en bevarad
neutralitetspolitik.

Det intressanta är att det faktiskt går att föra en
politik som hjälper oss att minska och komma till
rätta med de ekologiska störningarna och samtidigt
lösa våra ekonomiska problem. Vi har
analysinstrumenten, vi har kunskaperna och vi har
redskapen. Men ni vägrar ju allihop att göra
någonting rejält. Varför gör ni det -- Bildt,
Westerberg och Larsson?

Anf. 49 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min
stora uppskattning över den uppmärksamhet som
oppositionen har ägnat åt
kompletteringspropositionen och att partiledarna
har tagit av sin dyrbara tid för att debattera den
ekonomiska politiken. Ni har ju, som Dagens
Nyheter påpekat, varit litet frånvarande när vi
diskuterat den ekonomiska politiken här i
riksdagen.

Vi skall tala om nuet men framför allt om
framtiden. Men jag vill ändå ägna någon minut åt
1980-talet med tanke på den orättfärdiga
beskrivning som Carl Bildt gav av 1980-talet. Han
beskrev det som ett misslyckat årtionde från
ekonomisk synpunkt.

Vad menar Carl Bildt? Var det ett misslyckande att
ytterligare 330 000 människor kunde få arbete? Var
det ett misslyckande att Sverige kunde hålla
arbetslösheten långt under den nivå som gäller i
Europa? Var det ett misslyckande att löntagarna
kunde förbättra sina reallöner och återvinna den
månadslön som man förlorade under de borgerliga
åren? Var det ett misslyckande att
industriinvesteringarna fördubblades 1982--1990?
Var det ett misslyckande att vi har kunnat öka
barnbidragen med 6 000 kr.? Var det ett
misslyckande att vi byggde ut barnomsorgen med
186 000 platser och att vi kunde bygga ut
sjukvården och äldreomsorgen? Var det ett
misslyckande att vi kunde förbättra pensionärernas
villkor genom ATP-systemet, pensionstillskott och
KBT?

Nej, Carl Bildt, det var inget misslyckande. Allt
detta var stora och viktiga framgångar. Det har vi
åstadkommit i samverkan med näringslivet,
löntagare och samhälle. Det kan vi vara stolta över.
Ingen av alla dem som varit med och åstadkommit
detta skall behöva ta på sig av Carl Bildts kritik.
Sverige är ett bra land, och Sverige blev bättre på
1980-talet, och vi har stora uppgifter framför oss.

Det är om detta som den ekonomiska politiken
handlar. Det är det som är innebörden i den
proposition som nu är levererad. Här framträder nu
tydliga alternativ genom det förslag som
högeralliansen har lagt fram häromdagen.

När ni presenterade era förslag i januari beskrev jag
det som en såpbubbla av skimrande löften om
skattesänkningar och anslagsökningar. Jag sade då
att det skulle gå med det som det går med en
såpbubbla. Så snart någon petar på den spricker
den. Nu har den borgerliga såpbubblan spruckit.
Nu har vi i stället fått högeralliansens valmanifest.
Det innehåller ett tydligt alternativ, som bör göra
debatten och vägvalet tydligare.

Carl Bildt sade i söndags -- jag såg det på TV -- att
högeralliansens program är den enda vägen. Jag ser
att samma formulering finns i Veckans Affärer i
dag. Menar Carl Bildt allvar med detta? Har inte
väljarna rätt att ta ställning? Och är det inte folket
som skall avgöra vilken väg som är rätt? Carl Bildt
är en god demokrat, men Carl Bildt uttrycker sig
slarvigt. Högeralliansens program är inte den enda
vägen, och det är säkert inte den rätta vägen. Det
är ett alternativ, och Carl Bildt får stå ut med att
alla andra partier utanför högeralliansen
presenterar sina förslag till vägar för det här landet.

Vad Carl Bildt har presenterat är en bred väg för
dem som får lättnader i förmögenhetsbeskattning
och annan beskattning. Men det är en dålig väg för
alla som skall vara med och betala genom
försämringar av alla de slag. Hur skall det t.ex. gå
med bostäderna om ni skall genomföra ert
program? Jag såg i dag i Göteborgs-Posten att
Sveriges största hustillverkare, Team Boro, nu
varnar för en valseger för högeralliansen. En
valseger för moderaterna och folkpartiet innebär
en katastrof för bostadsbyggandet, säger företagets
VD. Är det detta som är den enda vägen?

Vad Carl Bildt har presenterat är en väg som leder
bort från rättvisan. Det går inte att bygga ett
samhälle på den grunden. Ert program är en
återvändsgränd.

Så låt oss då gå över till den väg som bär framåt.
Kompletteringspropositionen innehåller en
ekonomisk-politisk strategi med fem bärande
element.

Det första är att den ekonomiska politiken skall
skapa förutsättningar för Sverige att aktivt och
framgångsrikt delta i den internationella
integrationen. Det är 1990-talets stora utmaning
med GATT, EES-avtal och EG-medlemskap. Det
ger oss tillgång till nya och vidgade marknader, men
det sätter också press på konkurrens och
produktivitet på hemmaplan. Det är den
internationella integrationen som är den mest
dynamiska faktorn i vår ekonomi.

Det andra är att den ekonomiska politiken skall
medverka till att bromsa kostnadsutvecklingen och
stärka konkurrenskraften för att hävda
sysselsättningen och välfärden. Vi är på god väg,
och jag skall strax redovisa hur långt vi har nått.

Det tredje är att den ekonomiska politiken skall
bidra till tillväxt genom att stimulera produktivitet
och sparande. Utrymme skall skapas för
investeringar i produktion och infrastruktur.

Det fjärde är att den ekonomiska politiken skall
bidra till att utjämna levnadsvillkor och skapa en
starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen
konsekvent hävdas -- i arbetsmarknadspolitiken
och i socialförsäkringarna. Här innehåller
propositionen konkreta förslag till aktiva åtgärder
för utbildning och kompetenshöjning, förslag som
nu skall behandlas i riksdagen. Det handlar om
trygghet, rättvisa och om grunden för framsteg.

Arbetslöshet är inte ett medel i den ekonomiska
politiken. Jag är glad över att ni fångat upp min
formulering i ert papper, men jag kan inte se att det
finns någon konsekvens av detta i de förslag ni
lägger fram.

Jag tycker inte det ligger på Bengt Westerbergs nivå
att rikta den typ av angrepp på Ingvar Carlsson som
nyss skedde med anledning av en formulering som
uppenbarligen är fabricerad i ett nyhetsmedium
och som statsministern inte har uttalat. Jag tycker
att det var torftigt, och det är synd att sänka
debatten till den nivån. Jag hoppas att vi i stället
kan hålla upp nivån.

Det femte och sista är att den ekonomiska politiken
skall medverka till en uthållig tillväxt. Produktion
och konsumtion måste ställas om så att balansen
mellan ekonomi och ekologi säkras.
Miljöpolitiken, uppgörelsen om energipolitiken
och satsningen på kollektivtrafiken är exempel på
detta. Vi har lagt fast kursen. Vi skall fortsätta på
den vägen av samspel mellan ekonomi och ekologi.

Detta är den ekonomisk-politiska strategin. Det är
en stram och ansvarsfull politik.
Kompletteringspropositionen markerar att vi skall
fullfölja arbetet med att åstadkomma prisstabilitet
på god europeisk nivå och sysselsättning på god
svensk nivå. Vi skall med kraft bekämpa
arbetslösheten.

Samtidigt måste vi höja ambitionerna när det gäller
ekonomisk tillväxt i förhållande till vad som gällde
under 1980-talet. En huvuduppgift under de
kommande åren blir att frigöra och ta till vara alla
goda krafter som kan medverka till att öka vår
samlade produktion. Målet bör var att etablera en
ny och högre nivå för tillväxt och produktivitet. Det
är på detta område som tyngdpunkten i de
kommande årens arbete ligger, i den ekonomiska
politiken och i det praktiska arbetet i företag och på
arbetsplatser. Vi skall åstadkomma en sådan ökad
tillväxt på ett sätt som gör att välfärden kan hävdas
och att de nya resurserna blir rättvist fördelade. Om
jag skulle sätta en titel på denna proposition skulle
den därför få heta ''Alla dessa möjligheter''.

Ute i världen pågår en intressant och viktig
diskussion om vilket förlopp den nuvarande
konjunkturen kommer att få.

Kommer vi att ha en lång och djup nedgång? Eller
blir det en kort och grund nedgång, en snar
vändning till det bättre?

Vilken roll spelar nya mönster för näringslivets
lagerutveckling, t.ex. just-in-time-principen?

Den diskussionen pågår i USA, Canada och
Storbritannien -- tre länder som har stagnation eller
minskning i sin produktion under detta år. Den
diskussionen pågår också inom OECD.

Det finns en allmän uppfattning att vändpunkten
för den ekonomiska aktiviteten kommer under det
här året.

Sverige befinner sig i en rejäl lågkonjunktur, och
nedgången i samband med Gulfkrisen blev
snabbare och djupare än vad prognosmakarna
kunde förutse.

Men det är också ett faktum att framtidsutsikterna
har förbättrats både på grund av den internationella
utvecklingen och på grund av de åtgärder som vi nu
vidtar här hemma.

Låt mig få peka på några enkla fakta.

--  Vi har passerat en vändpunkt när det gäller
kostnadsutveckling. Arbetet med
stabiliseringsavtalet ger resultat. Vi håller på att
växla ned från inflationslöner till reallöner.

--  Sverige har också passerat vändpunkten när det
gäller inflationen. Framför oss ligger en period av
betydligt stabilare priser. Vi är på väg mot en
prisstabilitet på god europeisk nivå. Det får stor
betydelse för hela vår ekonomi.

--  Vi har passerat en vändpunkt när det gäller
produktiviteten. Den har utvecklats svagt under
slutet av 80-talet. Nu står vi inför en period med
snabbare tillväxt. Nästa år ökar produktiviteten i
industrin med 3 %.

--  Vändpunkten när det gäller produktionen har
kommit närmare och bör inträffa under andra
halvåret. Nästa år bör bli ett år av återhämtning och
förnyad tillväxt. Detta framgår av
Konjunkturinstitutets företagsbarometer och av
andra undersökningar.

--  Vi har nått en vändpunkt också när det gller
inriktningen på tillväxten. De senaste åren har den
skyddade sektorn växt snabbare än den
konkurrensutsatta, men nu är vi på väg in i en ny
och bättre utvecklingsbana. Nästa år växer den
konkurrensutsatta sektorn med 2,5 %, medan den
skyddade sektorn växer med bara 0,5 %.

--  Vi har nått en vändpunkt när det gäller handeln
med omvärlden. Vi har hela tiden haft ett överskott
i varuhandeln, men nu börjar det överskottet öka
på nytt igen -- från ca 16 miljarder kronor i fjol till
drygt 20 miljarder i år och 25 miljarder nästa år.

--  Vi har passerat en vändpunkt när det gäller
hushållens sparande. Under åren 1989--1992 stiger
sparkvoten från ett minus på 4,6 % till ett plus på
0,5 %.

--  Vändpunkten när det gäller sysselsättningen
kommer senare. Konjunkturen på
arbetsmarknaden kommer alltid något senare än
den som gäller produktionen. Därför ligger den ett
stycke fram i tiden, men den kommer också.

Min slutsats av detta är alltså att Sverige i viktiga
avseenden är på rätt väg.

Oppositionen är upprörd, särskilt Carl Bildt och
kritiserar den här framställningen och ordar om
skönmålning. Den kritiken faller platt till marken.

Propositionen innehåller fakta om en besvärlig
ekonomisk situation. Och den innehåller fakta om
de resultat som vi nu är på väg att uppnå genom de
beslut som riksdagen, ofta med breda majoriteter,
har fattat.

Det finns inget av lättsinnig löftespolitik i denna
proposition.

Det finns konkreta förslag när det gäller
arbetsmarknadspolitik och byggande. Det finns ett
omfattande program för en bantning av den statliga
administrationen.

Det finns riktlinjer för den ekonomiska politiken.
Det finns klara markeringar när det gäller
inflationsbekämpning och konkurrenspolitik, om
valutapolitik och finanspolitik.

Vi har en besvärlig statsfinansiell situation med
stora men tillfälliga underskott under de närmaste
åren. Vi byggde den bedömning som vi gjorde i
budgetpropositionen i januari och vi bygger den
som vi gör nu på det underlag som
riksrevisionsverket lämnar till regeringen. Jag har
ingen anledning till kritik mot riksrevisionsverket
för att man har givit oss nya beräkningar. Läget är
svårbedömt av två skäl -- med hänsyn till
konjunkturutvecklingen men också med hänsyn till
det nya skattesystemet.

Det kommer -- jag håller med Bengt Westerberg
om det -- inte att finnas utrymmen för nya statliga
åtaganden, men inte heller för nya stora
skattesänkningar.

Vi måste fortsätta med en kärv men ansvarsfull
ekonomisk politik under flera år. Bengt Westerberg
vädjade om att man inte skall lova pengar till
barnfamiljer och pensionärer. Jag utgår från att vi
skall fullfölja de beslut och åtaganden som finns till
båda de grupperna. Men själv nöjer sig Bengt
Westerberg med att föreslå kostnadskrävande
reformer till helt andra grupper -- slopad
aktieomsättningsskatt, sänkt skatt på
aktieutdelning, sänkt skatt på förmögenheter. Är
det ett uttryck för den fördelningspolitiska syn som
präglar högeralliansen?

Jag har talat klarspråk om svensk ekonomi när det
har sett mörkt ut. Jag talar klarspråk nu när jag
säger att vi är på rätt väg. Jag vill inte för ett
ögonblick ge intryck av att detta är en bred och
bekväm väg. Det är en smal och stenig väg; här
finns verkligen inte utrymme för några ystra
språng.

Skillnaden mellan regeringen och högeralliansen
ligger i synen på Sveriges möjligheter.

Ni ser i backspegeln. Ni svartmålar och ser
problem. Ni misstror Sverige.

Ni bygger er kritik på stöd från Industriförbundet
med motiveringen att dess prognos för förra året
var så exakt. Jag vill då säga att det var mycket
skickligt av Industriförbundet att i god tid kunna
förutse att det skulle inträffa en Gulfkris, som kom
att påverka hela den internationella ekonomin.
Säkert får man nobelpriset för att ha gjort en sådan
prestation.

Jag skulle också vilja uppmana er att titta på den
prognos som Industriförbundet gjorde förra gången
det var valår, inför 1988. Jag skall inte säga något
ofördelaktigt om den, men jag rekommenderar alla
intresserade ett studium för att kunna bedöma
tillförlitligheten i Industriförbundets prognoser ett
valår.

Vi vet var vi befinner oss i dag. Vi ser framåt, och
vi ser möjligheterna. Därför kan jag konstatera att
Sverige i flera viktiga avseenden är på rätt väg.

De flesta bedömare gör liknande prognoser. Den
uppfattning som jag har redovisat stöds med några
nyanser i bedömningarna av

-- de svar som företagen lämnat till
Konjunkturinstitutet i Barometern,

-- de svar som företagen lämnat till SCBs
exportenkät,

-- de svar som har lämnats i
Småföretagsbarometern,

-- de svar som företagen lämnat till Veckans
Affärers enkät.

De visar alla att optimismen har ökat ute i
företagen.

Varför vill högeralliansen förtiga och förneka
detta? Varför kan ni inte redovisa de uttalanden
som görs av t.ex. P.G. Gyllenhammar, Percy
Barnevik, Christer Zetterberg och andra, som
säger att förutsättningarna för industriell
verksamhet är mycket bättre, att Sverige är på rätt
väg?

Läs gärna den brittiska tidskriften Economist, som
den här veckan i ett diagram har ritat in var olika
länder befinner sig i konjunkturcykeln. USA,
Canada och Sverige befinner sig vid eller nära
vändpunkten. Är det också en skönmålning? Jag
hoppas att TV och tidningar uppmärksammar den
bild som redovisas där, så att den blir allmänt känd.

Carl Bildts kritik mot mig faller platt till marken.
Verkligheten kommer att bekräfta detta.

Avgörande för Sveriges möjligheter under 90-talet
är att vi växlar om från inflationslöner till reallöner.
Skall en sådan växling komma till stånd måste den
ske samtidigt över hela arbetsmarknaden. Det var
det som var bakgrunden till initiativet med en
förhandlingsgrupp som skulle åstadkomma ett
stabiliseringsavtal.

Det är många som haft synpunkter på detta.

I höstas sade man att det aldrig skulle vara möjligt
att genomföra en sådan nedväxling. Nu när det är
på väg att lyckas säger man att det skulle ha
inträffat ändå och gått ännu längre. Jag tillåter mig
att tvivla.

De avtal som nu träffas innebär nämligen att
ökningarna i de nominella lönerna blir betydligt
lägre än vad som varit fallet något år under 1970-
och 1980-talen. Därmed skapar vi också
möjligheter att få bättre reallöner än vi fick under
1980-talet.

De är också klart lägre än vad som förutses för
några av våra viktigaste konkurrentländer. Som
exempel kan jag nämna att lönekostnaderna i
Storbritannien väntas öka med 9 % i år och att man
i Tyskland slutit avtal om ökningar på drygt 6 % i
den offentliga sektorn.

Det kanske allra mest betydelsefulla är att avtalen
inte innehåller den typ av klausuler -- fugar, pugar,
lugar och allt vad de kallas -- som var så
inflationsdrivande under 80-talet.

Jag har svårt att tro att det hade varit möjligt att
åstadkomma detta med den gamla
förhandlingsordningen. För ett år sedan var det
ingen som hade vågat sätta en krona på att detta
skulle kunna uppnås.

Hittills har avtal träffats för alla offentliganställda
och för ca 55 % av LO-medlemmarna på SAF-
området. Förhandlingarna fortsätter, och jag utgår
från att parterna skall få till stånd avtal över hela
linjen, med den hjälp som Rehnbergs
förhandlingsgrupp kan ge.

Om jag har förstått högeralliansen rätt har man
förkastat ansträngningarna att få till stånd ett
stabiliseringsavtal.

Det är djupt beklagligt. Det borde vara i riksdagens
och i partiernas intresse att verkligen få till stånd en
växling från inflationslöner till reallöner över hela
arbetsmarknaden. I annat fall hotas jobben och
våra möjligheter att skapa nya resurser.

Vi har kommit ett bra stycke på väg, och det är
angeläget att det nu fullföljs på de återstående
avtalsområdena. Vi har sagt i propositionen att vi
skall göra en samlad bedömning av läget innan
riksdagen slutar för sommaren. Jag är beredd att ta
de initiativ som behövs för att säkerställa att vi får
ordning och reda i lönebildningen, att vi återställer
konkurrenskraften och klarar att ha jobben kvar i
Sverige.

Jag uppskattar mycket Olof Johanssons klara
markeringar, både i budgetdebatten i januari och i
dagens debatt.

Jag skulle vilja fråga Carl Bildt och Bengt
Westerberg: Vad är ert alternativ när det gäller att
hantera de här utomordentligt svåra och ömtåliga
frågorna? Dagens Nyheter påpekade ju i sin
kommentar i måndags att ni står tomhänta på det
området. Nu har ni chansen att redovisa vad det är
för tankar ni har. Låt oss se var skiljelinjen går när
ni på det här sättet dömer ut de ansträngningar som
gjorts och det arbete som vi har lagt ned för att
åstadkomma en växling från inflationslöner till
reallöner.

Fru talman! Stabiliseringspolitiken skall bidra till
att vi återvinner konkurrenskraft. Den skall
därmed lägga grunden för en ny period av tillväxt.
Vi skall åstadkomma en prisstabilitet på god
europeisk nivå och en sysselsättning på god svensk
nivå.

Vi skall samtidigt höja ambitionerna när det gäller
ekonomisk tillväxt i förhållande till vad som gällde
under 80-talet.

I propositionen redovisar vi två perspektiv för den
kommande ekonomiska utvecklingen fram till
1995.

I det ena alternativet visar vi vad som händer om vi
knallar på i den takt som vi hade under 80-talet, när
produktiviteten i näringslivet ökade med
blygsamma 1,5 % per år.

I det andra alternativet visar vi vad som händer om
vi tar vara på de nya möjligheterna och höjer
produktiviteten till 2,2 % per år.

Det ger en långa rad positiva effekter när det gäller
konkurrenskraft, bytesbalans och tillväxt. Det
skulle komma att ge oss 40 miljarder mer 1995 för
enskilda och gemensamma behov. Det skapar nya
förutsättningar för framsteg och välfärd, det ger oss
möjlighet att rätta till kvardröjande brister och
orättvisor.

Det är på denna uppgift -- att etablera en ny syn på
tillväxten -- som tyngdpunkten i de kommande
årens arbete ligger, i den ekonomiska politiken och
i det praktiska arbetet i företag och på
arbetsplatser.

Vi har de senaste åren beslutat och börjat
genomföra en rad viktiga strukturåtgärder som
skall göra att vår ekonomi fungerar bättre än på 80-
talet.

-- Skattereformen är kanske den viktigaste; den
stimulerar till arbete och sparande.

-- Den fortsatta avregleringen av de finansiella
marknaderna är en annan viktig reform. Den leder
till en mer rationell användning av knappa resurser.

-- Avregleringen av jordbruket är en tredje. Den
kommer att leda till rimliga matpriser och en
effektivare produktion.

-- Skärpningen av konkurrenslagstiftningen inom
livsmedelssektorn, transporterna, m.m. är en
fjärde åtgärd som pressar priser och stimulerar
produktivitet.

-- Det kommunala skattestoppet och avregleringen
på det kommunala området är en femte viktig
insats; det kommer att ge mer reformer för
pengarna, nu när vi inte kan satsa mer pengar på
reformer.

-- Arbetslinjen i socialförsäkringen med sjuklön,
nya ersättningsnivåer och framför allt en satsning
på aktiv rehabilitering ger mer välfärd till mindre
kostnader.

-- Den stora satsningen på infrastruktur med
telekommunikationer, Öresundsbro, Mälarbana,
Västkustbana, Arlandapendel och kollektivtrafik i
storstäderna ger stora vinster för miljön men ger
också ett viktigt bidrag till tillväxten.

-- Frisläppet av investeringsfonder och avveckling
av investeringsskatten ökar utrymmet för att bygga
ut och modernisera.

-- Bantningen av den statliga förvaltningen är ett
led i avreglering och decentralisering -- den frigör
resurser för andra ändamål.

Man kan se alla dessa åtgärder som en ekonomins
by--pass-operation, som skall ge ett bättre
fungerande blodomlopp och en bättre kondition,
bättre ork och uthållighet och därmed större
prestationer, dvs. en bättre tillväxt.

Men det gäller att verkligen ta vara på de nya
möjligheter som nu har skapats för svenskt
näringsliv. Till en del kommer det som en direkt
konsekvens av åtgärderna. Det finns redan belägg
för det, t.ex. att sparkvoten förbättras som en följd
av skattereformen. Men det som är helt avgörande
är det praktiska arbetet ute i företagen och på
arbetsplatserna. Det är där resurserna skapas, och
det är där initiativen måste tas.

Det är nu nödvändigt att göra produktiviteten till
en i bästa mening allmän angelägenhet. Det gäller
att organisera arbetet så, att var och en bland
hundratusentals anställda kan ge sitt bästa för den
gemensamma uppgiften att skapa nya resurser.

Det handlar om förändringar som ger en ny och
flexibel arbetsorganisation -- det finns många goda
exempel på detta, men det behövs många fler.

Det handlar om kompetenshöjning, om en stor
satsning på att bygga upp 90-talets yrkeskunnande,
och det är just detta vi riktar in oss på när
arbetsmarknadspolitiken nu får en ny och ännu
mera ambitiös uppläggning.

Det handlar om ett gott klimat för samarbete,
mellan fack och företagsledning och en samsyn om
produktivitet som grunden både för lönsamhet och
för goda reallöner.

Det är detta som är huvudfrågan för den
ekonomiska politiken under de närmaste åren. Här
finns nyckeln till framgång för svensk industri och
svensk ekonomi. Det är kring detta arbete som
regeringen vill ha till stånd ett konstruktivt
samarbete mellan näringslivet och löntagarna.

Här finns det en viktig skiljelinje mellan oss
socialdemokrater och högeralliansen. Vi vill
engagera alla goda krafter i uppgiften att utveckla
vårt näringsliv och vår ekonomi och vår välfärd. Vi
vill bygga upp och skapa nya resurser för att värna
välfärden.

Ni skall skära ned, ni söker konflikt och
konfrontation. Ni gör det på det politiska planet,
inte bara med oss socialdemokrater, utan med alla
andra. Ni kräver kapitulation och underkastelse.
Jag förstår att den tilltänkta samarbetspartnern,
centerpartiet, reagerar mot dessa diktat. Hur skulle
Sverige se ut med en regering som går fram på det
sättet? Hur skulle ni kunna skapa det
samarbetsklimat som är nödvändigt att skapa under
90-talet ute i företagen mellan anställda och
företagsledningar? Nu talar Olof Johansson om en
majoritetsregering med centerprofil. Vilka partier
gäller det, och vilka är det som skall böja sig för
detta? Jag tycker att det hela börjar verka mycket
märkligt. Vad kan ni erbjuda väljarna när ni på alla
håll kommer med diktat? Vad ni har presenterat i
ert dokument ifrån högeralliansen är inte en ny
start för Sverige. Det är en ny start för politiska
konflikter, en ny start för ökade motsättningar
också i arbetslivet. Vad ni har att erbjuda är bara en
återvändsgränd.

Fru talman! Den viktigaste politiska uppgiften
under de kommande åren blir Sveriges
Europapolitik med förhandlingarna om
medlemskap i EG. Här innebär högeralliansens
program ett allvarligt hot. Jag vill uppmana alla
som är intresserade av en positiv Europapolitik att
noga besinna vad som kan komma att inträffa.

Det är nu inte en fråga om Sverige skall delta fullt
ut. Debatten gäller nu något helt annat, nämligen
vilket Sverige som skall delta i EG. Är det det
Sverige som vi känner, med höga ambitioner när
det gäller att förena trygghet för individen med
flexibilitet för produktionen? Eller är det ett helt
annat Sverige, med växande klyftor och otrygghet,
högeralliansens Sverige?

Det finns nämligen två sätt att se på Sveriges
framtid i det nya Europa. Det ena synsättet
representeras av moderaterna. Ni ger intryck av att
Sverige är en randstat, en nation som skall komma
med mössan i hand till förhandlingsbordet, ett
samhälle som måste skrota välfärden på Thatchers
vis för att passa in i det nya Europa. Ni framställer
EG som en uppfostringsanstalt för bortskämda
svenskar.

Det andra synsättet representeras av oss
socialdemokrater. Vi menar att Sverige skall delta
från en styrkeposition. Vi har ett näringsliv som i
grunden är starkt. Vi är nu på väg att klara av
kostnadsproblemen, och vi kommer att återställa
konkurrenskraften. Vi har en samhällsorganisation
som är väl skickad att erbjuda människor trygghet i
den förändring som under alla omständigheter
kommer att ske under 90-talet.

Vi har i Sverige en egen politisk identitet, som vi
skall hävda i det nya Europa. Vi skall göra det bl.a.
därför att vi har många vänner i Europa som vill
driva utvecklingen i samma riktning: arbete,
trygghet, miljö -- det är några av inslagen i den
sociala dimension som blir ett allt viktigare inslag i
det nya Europa.

Ni moderater gör ett allvarligt misstag när ni
använder EG som motiv för era krav på att skrota
välfärden. EG är inte en organisation som kräver
att alla länder skall rymmas i den europeiska
högerns standardförpackning. I EG ryms länder
med mycket olika traditioner och politiska
ambitioner. Det är ett mångfaldens Europa.

Misstaget är allvarligt i två avseenden. För det
första ger det ett felaktigt intryck av EGs egen
utveckling. Mina kontakter med regeringskolleger
i EG-länderna ger en annan bild än den som ni
moderater ger här hemma. EG är inte ett hot mot
välfärden utan en viktig förutsättning för en
ekonomisk utveckling på vilken vi kan bygga vår
egen välfärd.

För det andra är jag övertygad om att ni, med er
politik, skulle misslyckas med att samla en
tillräcklig majoritet av det svenska folket för ett
EG-medlemskap. Frågan om medlemskap skall ju
sist och slutligen avgöras av det svenska folket 1994.

För att kunna förhandla med tyngd och auktoritet
med EG om ett medlemskap, måste det finnas en
stark hemmaopinion, som ger sitt stöd för
förhandlingarna. Förhandlarna måste också kunna
känna stöd både från näringslivet och från
löntagarna. Den fronten kommer att rämna, om
man går till förhandlingarna med det partipolitiska
syftet att rasera den svenska välfärden och klyva
samhället.

Därför, Carl Bildt och Bengt Westerberg, är er
Europapolitik dömd att misslyckas. Man kan inte
byta ut den svenska modellen och tro att man kan
få stöd av det svenska folket.

Fru talman! Vi socialdemokrater säger ja till
Europa och ja till välfärden. Därför säger vi nej till
högeralliansens program, som är ett hot mot
välfärden och en återvändsgränd för
Europapolitiken.

Anf. 50 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Om man tar förmågan att göra
prognoser under valår som måttet på
prognosmakares förmåga är Allan Larssons och
socialdemokraternas förmåga utomordentligt svag.
De prognoser som ni redovisade under valåret 1988
har ju senare, enligt Allan Larssons företrädare,
visat sig vara bedrägerier. Vi skall väl inte ta den
prognos som Allan Larsson nu lägger fram på större
allvar än prognosen 1988.

Allan Larsson talade om debattnivån, min
debattnivå, men Allan Larssons inlägg hör till de
värsta lågvattenmärken jag sett prov på från den
här talarstolen. Här står Allan Larsson som
företrädare för en socialistisk regering, som har fört
Sverige in i en ekonomisk utveckling utan tillväxt --
ingen tillväxt i fjol, ingen tillväxt i år och
förmodligen ingen tillväxt nästa år. Arbetslösheten
stiger snabbt. Den är dubbelt så hög nu som för ett
år sedan. Tiotusentals människor har fått varsel
som kan leda till arbetslöshet senare under året. Ni
säger nej till angelägna reformer beträffande
handikappade, ni skär ned u-landsbiståndet i ett
läge då 20 miljoner människor i Afrika svälter och
miljoner kurder är på flykt. Ni skärper
flyktingpolitiken, vilket mängder av människor och
organisationer i Sverige har reagerat emot. Ni
avvisar människor som för bara ett och ett halvt år
sedan ansågs ha tillräckliga skyddsbehov för att få
finnas här. Sedan går Allan Larsson upp i
talarstolen och står som något slags profet för
solidaritet med människor. Som jag sade i ett
debattinlägg är det faktiskt ett lågvattenmärke.

Hur är läget för Sverige? Det är inte alls akut. Det
gäller inte problem som har uppstått i samband med
Gulfkrisen eller den internationella
konjunkturavmattningen. Sverige befinner sig
sedan många år tillbaka i en utomordentligt
problematisk situation. Titta på japanerna. De har
varit utomordentligt intresserade av att göra
investeringar i Europa. Men hur många japanska
inversteingar har Allan Larsson och hans regering
kunnat locka hit till Sverige under 80-talet? Jag tror
knappt att det är en enda japansk investering. Man
får gå över 20 år tillbaka i tiden till Philips
investering i Järfälla för att få ett exempel på att ett
utländskt företag har investerat i industriell
expansion i Sverige. Situationen för Sverige är
utomordentligt allvarlig.

Skall vi kunna utnyttja den tillväxtpotential som
internationaliseringen innebär, krävs det en
anpassning, bl.a. av skattetrycket i Sverige. Allan
Larsson visar ingen som helst vilja att ta de
nödvändiga stegen för att klara jobben, välfärden
och miljön i Sverige. Detta är utomordentligt
allvarligt.

Anf. 51 CLAES ROXBERGH (mp):

Fru talman! Litet beröm kanske ändå är på sin
plats. Om den nya synen på tillväxten håller, Allan
Larsson, är vi bara att gratulera, tycker jag. Men
det gäller att den verkligen håller när vi kommer till
den kritiska punkten att vi skall avgöra hur den
ekonomiska politiken skall se ut. Jag hoppas att 90-
talet kommer att innebära något helt annat än vad
80-talet innebar.

Vad var det som hände på 80-talet? Vi hade en
tillväxt på 1,5 % årligen. Vad kom den tillväxten att
användas till? Vad hände under 80-talet, förutom
att vi fick en mängd börsspekulanter? Vi fick fler
bilar, fler och längre pendlingsresor, större
bostäder, fler TV-apparater, videor, CD-spelare
och datorspel, större och motorstarkare bilar och
fritidsbåtar, fler och större stormarknader, glober
och flygplatser. Ja, man kan sätta upp många
exempel på den här listan. Men hur mycket av detta
bidrog egentligen till en förhöjd livskvalitet för
människorna? Det är den intressanta frågan.

Hur mycket negativ tillväxt medförde den här
ekonomiska utvecklingen. Jag skulle vilja hävda,
och många med mig, att den reella tillväxten har
blivit negativ, om vi räknar med de totala
konsekvenserna, miljökonsekvenser och sociala
konsekvenser.

Vad är det dessutom som har hänt? Bensinen har
blivit 10 % billigare i reala termer. Dessutom har
kollektivtrafiken nu senast blivit 10--15 % dyrare.
Är det en sådan utveckling vi vill ha?

Moderaterna och folkpartiet vill sänka momsen.
Jag frågar mig varför man skall sänka momsen. Den
leder egentligen bara till en ökad privat
konsumtion. Varför inte i stället sänka skatten på
arbete. Vore inte det vettigare, om vi skall
prioritera vår konkurrenskraft gentemot
omvärlden?

I miljöpartiet anser vi att kommunerna skall vara
självbestämmande och att vi inte skall ha något
kommunalt skattestopp. Vi ser fram emot ett nytt
statsbidragssystem för kommunerna och ett ökat
självbestämmande för kommunerna.

Sedan säger finansministern att Öresundsbron ger
vinster för miljön. Det skulle jag vilja att han
utvecklar och talar om på vilket sätt.

Anf. 52 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Tonläget höjdes här ett ögonblick. Det
kan ibland vara stimulerande, men jag uppfattar
det just nu mest som besvärande. Jag känner mig
nästan ha ett behov av att medla mellan herrarna.

I verkligheten finns ingen som bestämmer på egen
hand, på grund av det sätt som väljarna har ordnat
majoriteterna på i detta parlament. Därför tycker
jag att ni tar varandra på litet för stort allvar, som
någon sorts motpoler. Ni är båda representanter för
minoriteter i denna kammare.

Det krävs alltså samarbete för att man skall uppnå
resultat. Det är inte alla som har insett det. En del
tror att man kan diktera, andra tror att man vinner
framgång genom att skälla ut varandra. Det var ett,
med tanke på den svenska ekonomin, ganska dyrt
meningsutbyte vi fick avlyssna alldeles nyss. Jag
tror att det är viktigt att många inser att det behövs
majoriteter för att regera landet. Där vill jag knyta
an till det som Allan Larsson sade, att det är klart
att varje parti eftersträvar möjligheter att påverka.
Sedan är det väljarna som bestämmer. Därför
uttalar jag mig för en majoritetsregering med stark
centerprofil, för det är vår målsättning. Jag är
övertygad om att det behövs en sådan regering. Om
väljarna ger en majoritet för en icke-socialistisk
regering, är vi beredda att delta i den på samma
villkor som andra. Varför det? Jo, därför att vi är
ett icke-socialistiskt parti, och det kommer att
krävas fler partier som har förmåga att skapa en
majoritetspolitik för att klara de problem som
Sverige står i och inför under 90-talet. Då behövs
alla partier, annars blir det nämligen ingen
majoritet. Jag vet inte vad Allan Larsson kommer
att säga, men ta inte högeralliansen på så blodigt
och fullständigt allvar, för de kan inte bestämma
själva.

Däremot skulle jag vilja fråga vad det är regeringen
håller på med på en punkt. Vi har en
livsmedelspolitisk överenskommelse, i samarbetets
tecken, mellan fem partier i riksdagen. Nu går
regeringen ut och säger att man skall sänka
gränsskyddet. Vad är detta, om inte ett brott mot
det avtal som vi har träffat och det beslut som
riksdagen har fattat.

Anf. 53 CARL BILDT (m):

Fru talman! Får jag, innan jag tar mig an
finansministern, bara säga till Olof Johansson, som
i stort sett vädjar till kammaren att inte ta någon
annan på allvar, att risken med att stå här och säga
att ingen skall tas på allvar är att man slutar att ta
honom på allvar. Det är faktiskt allvarliga saker
som diskuteras. Att komma dragande ena dagen
med en centerminoritetsregering och den andra
dagen med en centerdominerad majoritetsregering
leder till en del besynnerligheter i det politiska
spelet. Allvar krävs nog av oss alla.

Jag vet inte om Allan Larsson har läst Kjell-Olof
Feldts bok ännu. Jag förstår att man har haft
mycket ont om tid i regeringen och inte har hunnit
göra det. Låt mig bara återge litet av det Kjell-Olof
Feldt skriver om 1980-talet. Han skriver att den
tredje vägen ledde åt fel håll. Han använder
uttrycket bedrägeri om det socialdemokratiska
budskapet i den föregående valrörelsen. Han säger
att den politik som regeringen lade på denna
kammares bord så sent som i februari förra året var
teoretiskt orimlig och praktiskt omöjlig.

Det är ganska förödande omdömen. De stämmer
inte med skönmålaren Larssons uppvisningar nu.
Han talar om sina vändpunkter. Låt oss komma
ihåg att det vi har varit med om under senare år
bara har varit vändpunkter. Vi hade vändpunkten
på s-kongressen 1987, vändpunkten i valet 1988,
vändpunkten med tvångssparandet 1989,
vändpunkten med kompletteringspropositionen
1990, vändpunkten med s-kongressen 1990,
vändpunkten i januari 1991 och nu har vi en
vändpunkt igen.

Den enda vändpunkt som vi egentligen har sett är
det faktum att arbetslösheten bara har blivit högre.
Arbetslösheten har blivit högre och högre och
högre och högre. Det är, som sagt, värt att notera
att det inte ens i regeringens egna långsiktiga
prognoser finns en antydan till en vändning av
denna utveckling. Hittills under socialdemokratin
under senare år har det bara vänt neråt. Det har
gått neråt och neråt, och den utvecklingen ser ut att
fortsätta.

Så helt kort något om den enda vägen. Det är klart
att det finns andra vägar. Det går att fortsätta på
den tredje vägen -- ner i stupet, in i väggen, mot
avgrunden och in i arbetslösheten. Visst går det!
Men den politik som Europavägen innebär skapar
framtidstro, som Veckans Affärer skriver. Den väg
som vi har angett är den enda vägen om vi skall
kunna klara av att göra Sverige till en vinnare i
1990-talets stora europeiska omvandling.

Med nuvarande skattetryck, nuvarande
socialdemokratiska låsningar och nuvarande
investeringsflykt från Sverige kommer Sverige att
bli en förlorare i denna omvandling. Det accepterar
vi inte, och det är därför som det behövs ett
spårskifte i politiken. Vi kan inte möta framtiden
med liknöjdhet inför någonting som faktiskt har
misslyckats, dvs. 80-talets, den tredje vägens,
ekonomiska politik.

Anf. 54 LARS-OVE HAGBERG (v):

Fru talman! Det är mycket glädjande att
högeralliansen har formerat sig. Det var med stor
förväntan som jag lyssnade på finansministern här.
Nu skall det verkligen bli glasklart för alla vad det
är för skillnad mellan högeralliansens och
regeringens politik. Handlar det månne om
bedömningen av konjunkturen, eller vad handlar
det om? Handlar det om de avgörande frågor som
arbetarrörelsen har drivit under årens lopp om
rättvisa, om solidaritet, om bekämpandet av
arbetslösheten eller om den ekonomiska
demokratin? Inte på någon av dessa punkter
uppvisade finansministern någon front gentemot
högeralliansen. Ja, möjligen gäller det i någon mån
företagsskatterna.

Hur kan regeringen och socialdemokraterna tänka
sig att den oro som finns inom arbetarrörelsens
valmanskår kan dämpas när man knappt gör sig
tydlig i förhållande till högeralliansen? Tydligen
handlar det om ett projekt som innebär att man
hoppas att marknaden skall lösa alla problem åt
regeringen. Vidare tycker jag inte att man ser
verkligheten. Det skall vara ett samarbete mellan
arbetsgivare och löntagare, säger Allan Larsson.
Men samtidigt springer man, skulle jag vilja säga,
från Svenska arbetsgivareföreningen ut från alla
statliga styrelser och formerar sig. Ser inte
finansministern verkligheten? Vilka motåtgärder
vidtas? Det är ju från det hållet som klasskampen
förs. Men den borde väl föras av det parti som
Allan Larsson företräder.

Finansministern presenterade också en annan
allvarlig ståndpunkt. Vi skall inte ha några ''fuggar''
i stabiliseringsavtalen. Det gäller alltså
förtjänsteutvecklingsgarantin. Men var och en som
hör hemma inom arbetarrörelsen eller
fackföreningsrörelsen vet att just
förtjänsteutvecklingsgarantin var räddningen när
det gällde att förhindra en ännu större
lönespridning. Men det här skulle bort. Man kan
fråga: Är det lönekonkurrens, dvs. låga löner, som
skall rädda Sverige? Är det samma medicin som
den tredje vägens devalvering innebar som skall
gälla? Det skall ju vara avsevärt mindre
löneökningar här i Sverige jämfört med
motsvarande konkurrentländer. Jag tycker att det
är en avgörande fråga. Är det alltså verkligen just
detta som man hoppas på från regeringens sida?
Inte ens en tillstymmelse till offensivt handlande
kan ju konstateras vad gäller näringspolitiken,
detta med att utnyttja det kollektiva sparandet osv.
Det finns inte en rad om detta. Jag vet inte om det
handlar om att hålla stånd mot högeralliansen och
angrepp från det hållet eller vad det nu kan vara.

Allan Larsson sade att vi nu skall komma med i EG.
Från högeralliansens sida skulle man komma med
mössan i hand. Men jag undrar var Allan Larsson
hade mössan i höstas då marknaden reagerade i och
med att han slog till med en försämrad
sjukförsäkring och en ny inflationsstrategi.

Anf. 55 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Fru talman! Lars-Ove Hagberg tycks vara djupt
fästad vid inflationen. Han talar så varmt och
vackert för att vi skall leva kvar i det tillstånd som
har gett luft i lönekuvertet och som faktiskt
missgynnat de lägst avlönade. Vi gör nu ett
allvarligt försök att komma bort ifrån de krafter på
marknaden som har dragit isär lönevillkoren. Vi
gör ett allvarligt försök att få ner priserna. Jag tror
att alla inom arbetarrörelsen sätter värde på det,
dock inte Hagberg. Det är märkligt. Vad har Lars-
Ove Hagberg själv att erbjuda?

Jag har rest en del i Centraleuropa under våren. Jag
har sett efterverkningarna av den kommunistiska
politik som ni har stått för år efter år och predikat
för här i riksdagen. Res runt och se, kom tillbaka
och var litet mindre uppblåst.

För att växla över till litet mjukare tonfall, till Olof
Johansson: Jag tackar för erbjudandet om medling.
Jag har själv varit medlare i några sammanhang och
vet att det är en viktig funktion. Jag vill som försvar
för mitt lilla vänliga inlägg här säga att jag i ett års
tid har deltagit i den offentliga debatten från denna
position och försökt vara ganska lugn och dämpad.
Jag tror att folk har uppfattat mig också som så.
Men jag kan säga ifrån; jag tar inte emot vad som
helst. Jag har tidigare sagt ifrån i denna talarstol,
när folk utifrån har haft synpunkter på den
ekonomiska politiken och mina insatser. Jag gör det
också här i riksdagen.

Jag tycker att det som hände i söndags med
högeralliansens program är mycket allvarligt när
det gäller samarbete och relationer och inte minst
när det gäller synen på Europa. 1994 skall svenska
folket ta ställning till Sveriges Europapolitik. Jag
ser mycket engagerat på dessa frågor. Jag har hållit
på med Europafrågor sedan 1961. Jag är beredd att
engagera mig mycket hårt för dem. Men det ni har
gjort nu innebär att jag ser stora svårigheter att
samla den opinion som är nödvändig för en positiv
Europapolitik. Jag ber er därför: Sätt er ner och
tänk igenom situationen -- är det någonting som ni
inte har kalkylerat med? Ni förstår inte vad det
skulle innebära om ni skulle genomföra er politik.
Medla gärna, Olof Johansson, men lyssna
ordentligt på dessa argument, för jag tror att
centern verkligen har anledning att fundera över
detta. Centern behövs också för en positiv
Europapolitik.

Så till Bengt Westerberg: Jag blev litet förvånad
över häftigheten i angreppet. Jag fick kritik för att
jag står upp för solidaritet. Jag skall försöka att inte
angripa Bengt Westerberg på samma sätt. Jag kan
förstå att Bengt Westerberg har en svår situation.
För ett år sedan hade vi vårt första samtal i våra
nuvarande funktioner. Det var mycket öppet och
konstruktivt. Bengt Westerberg förklarade för mig
att blockpolitiken var död. Jag avslöjar inga
hemligheter nu därför att samma sak stod dagen
efter i Dagens Nyheter. Men när det sades var det
för mig överraskande. Vi kunde sedan göra upp om
riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det var
viktiga beslut som vi fattade. Sedan har jag kunnat
följa Bengt Westerbergs insatser i den offentliga
debatten. Jag har satt stort värde på Bengt
Westerbergs markeringar och klara språk när det
gäller moderaterna och välfärden. Vi har haft
gemensam syn. Men under de senaste sex
månaderna har Bengt Westerberg hamnat i dåligt
sällskap. Att bli stödparti åt moderaterna kan väl
inte vara en lycklig situation för en person som
Bengt Westerberg. Att bryta upp från
socialliberalismen och slå följe med nyliberalismen
måste förorsaka en viss vånda för en person som
Bengt Westerberg. Inte har den gett någon
utdelning enligt väljarundersökningarna heller.

Jag kan förstå Bengt Westerbergs vånda. Jag tolkar
hans häftiga angrepp som ett utflöde av den
osäkerhet som måste följa med att ena året göra
upp med socialdemokraterna och nästa år bli
stödparti åt moderaterna och samtidigt förlora
väljarsympatier. Min enkla fråga är: Vart går
folkpartiets väljare och var finns folkpartiet nästa
år? Jag begär inte att Bengt Westerberg skall svara,
blott framtiden kan ge svaret.

Så slutligen till Carl Bildt, som hänvisar till Kjell-
Olof Feldt. Jag tror att om Kjell-Olof Feldt hade
varit här, så hade han haft ett och annat att säga till
Carl Bildt om sättet att utnyttja den redovisning
som Kjell-Olof Feldt har gett, den självkritik som
han står för. Jag tycker att vi skall ha en litet större
öppenhet och respekt i de offentliga samtalen och
ge en person som Kjell-Olof Feldt, som dragit ett
tungt lass, rätten att redovisa vad han har stått för,
hur han ser på det och hur han värderar det nu, utan
att använda det som politiskt slagträd. Det finns ju
memoarer från moderata samlingspartiets
representanter också som vi skulle kunna använda,
men jag drar mig för att göra det. Jag tycker att det
ligger under den värdighet som vi skall ha här i
riksdagen.

Jag har bara det att säga, Carl Bildt, när jag
redovisar de ekonomiska utsikterna att under det år
som jag har varit med har vi fattat beslut, ofta med
bred majoritet, på alla de punkter där Kjell-Olof
Feldt anser det nödvändigt att fatta beslut. Därför
kan jag också visa att utvecklingen ser betydligt
bättre ut nu. Visst var det rätt med alla dessa beslut.
Visst skulle de ge effekter, och visst ger de effekter.
Låt oss se framöver. Svartmåla inte Sverige och
bortse inte från allt det som vi har fattat beslut om.

Låt mig avsluta om några ord om sysselsättningen.
Är det inte märkligt, Carl Bildt, att hela världen vet
om att Sverige har varit mycket framgångsrikt när
det gäller jobben? Hela världen vet detta, men inte
Carl Bildt. Under 80-talet har sysselsättningen ökat
med 320 000--330 000 arbetstillfällen. Det har varit
en stor framgång. Vi har haft en i förhållande till
omvärlden mycket låg arbetslöshet. Detta är också
en stor framgång. Nu är vi på väg mot kärvare tider,
och det är viktigt att vi gör allt som kan göras för att
klara jobben. Det är viktigt för ungdomarna att de
får chansen att komma in i arbetslivet, bygga på sin
utbildning och komma i arbete. Det är viktigt för
dem som har handikapp att det finns arbeten där
deras handikapp inte är ett hinder. Det är viktigt för
alla dem som nu drabbas av varsel i företagen,
därför att kostnadsutvecklingen har varit för snabb
under de senaste åren och vi har förlorat i
konkurrenskraft. Det är därför vi satsar så hårt på
ett stabiliseringsavtal, som återställer
konkurrenskraften och förbättrar
förutsättningarna för produktion och
sysselsättning. Nu har Carl Bildt chansen att ställa
upp och markera att vi har en bred front i riksdagen
för att detta avtal nu skall genomföras på resten av
arbetsmarknaden, att vi inte skall ha några
gräddfiler. Kan Carl Bildt ställa upp och ge ett enda
bidrag till den svenska ekonomins stabilisering? Nu
har han chansen att ställa upp och säga att
moderaterna också står bakom detta. Därmed
skulle vi utöva tryck på de parter som ännu inte har
ställt upp. Därför satsar vi också så hårt på
arbetsmarknadspolitiken. Jag har sysslat med
arbetsmarknadspolitiken i mångar år, och jag vet
dess möjligheter och begränsningar. Vi försöker att
nu hitta en ny inriktning som passar för den tid och
den arbetsmarknad som vi har framför oss, med
stark inrikning på utbildning och
kompetenshöjning för att bygga upp 90-talets
yrkeskunnande.

Vi kan se en klar vändpunkt också framför oss på
arbetsmarknaden. Det finns redovisat i underlaget,
och Carl Bildt kan säkert läsa innantill så jag skall
inte rabbla upp några siffror. Vi skall med dessa
insatser klara sysselsättningen och bekämpa
arbetslösheten. Men vad har Carl Bildt att erbjuda?
Hur har det gått i de länder där Carl Bildts politik
har tillämpats? Se hur det är i Storbritannien. Där
har de nyliberala idéerna praktiserats i tio år, med
massarbetslöshet som följd. Svara mig på min sista
fråga till Carl Bildt: Vad är det som gör att den
politik som ni vill föra ger massarbetslöshet i
Storbritannien men skulle ge full sysselsättning i
Sverige?

Anf. 56 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om de debattregler som gäller.

Anf. 57 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag får tacka i all ödmjukhet för
finansministerns omtanke om min person. Låt mig
gärna förklara vad socialliberalismen är för
någonting. Det är att skapa resurser för att vi skall
kunna få möjligheter att visa solidaritet med de
människor som behöver vårt stöd. Jag skall gärna
erkänna -- det har jag gjort tidigare från denna
talarstol -- att jag haft ett visst hopp om att
socialdemokraterna skulle kunna åtminstone till
stora delar medverka till en sådan politik. Men när
jag nu sitter med facit i handen och ser vad ni har
åstadkommit under den här mandatperioden,
måste jag konstatera att det inte är sådan politik. Vi
har ingen tillväxt. De resurser som vi behöver för
att visa solidaritet med människor finns inte. Det
blev knappast någon tillväxt alls förra året. I år tror
t.o.m. Allan Larsson att produktionen kommer att
minska. Hur det blir nästa år vet vi inte, men en
mycket svag tillväxt blir det, en väsentligt sämre
tillväxt än i de länder som vi jämför oss med i den
industrialiserade delen av världen.

Vilka är konsekvenserna av denna misslyckade
politik? Strax före jul, som en liten extra julklapp,
skärpte regeringen flyktingpolitiken, vilket gör att i
dag kanske bara hälften så många asylsökande som
tidigare får stanna i Sverige. Människor med klara
skyddsbehov skickas tillbaka till sina hemländer.
Vad har hänt med u-landsbiståndet? Ni har skurit
ner biståndet med 1 miljard kronor under de
senaste budgetåren. Vad händer när vi för fram
förslag om förbättringar för människor i Sverige
som är i stort behov av vårt stöd, människor som
tillhör det glömda Sverige, handikappade och
andra? Jo, då säger socialdemokraterna nej. Ni gör
det i förening med andra partier i denna kammare.
Men vi är helt övertygade om att skall vi kunna få
gehör för dessa insatser av solidaritet med
människor som behöver vårt stöd, behöver vi också
en politik för att skapa resurser.
Socialdemokraterna har visat sig oförmögna att
föra sådan politik. Däremot har vi upptäckt i våra
diskussioner med moderaterna att vi kan enas
mycket långt när det gäller den ekonomiska
politiken.

Till det viktiga hör att ge Sverige möjligheter att
utnyttja de tillväxtchanser som ligger i
internationaliseringen, i den europeiska
integrationen osv. Men då måste vi vara beredda att
se till att vi kan få den nödvändiga
konkurrenskraften när vi skall slåss med länderna i
Europa för att öka tillväxten i Sverige, för att
företagen skall våga göra investeringar i Sverige
och se till att det finns jobb i Sverige, för att de skall
slippa köpa upp företag i Europa och lägga
investeringar och produktion där nere. Men detta
har inte socialdemokraterna klarat av. Därför
behövs en politikomläggning i Sverige för att vi
skall få utrymme att föra socialliberal politik, att i
praktiken visa den solidaritet som ni så skamligt har
försummat under de senaste åren.

Anf. 58 CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag skall försöka att hålla mig till
debattreglerna, även om det är svårt när det är så
ensidigt som det förefaller att bli.

Detta är en vattendelardebatt i två avseenden. För
det första säger finansminister Allan Larsson att
han ser sin roll som att litet höjd över det
partipolitiska meddela sanningar och säga sin
mening. Det har han gjort. För detta har han delvis
vunnit respekt i olika läger, också utanför det
socialdemokratiska. Jag uttalade mig i den
riktningen i inledningen av denna debatt. Men nu
ser vi den nya rollen, vänsterpopulisten Larsson. Vi
såg den först i söndags när han började hojta om
Maggie och social nedrustning. Han förföll i en
gammaldags klasskampsretorik som i grunden är
honom djup ovärdig.

Vi vet emellertid hur det går, och hur det gick med
Feldt. Han försökte att hålla sig till den ekonomiska
sakligheten så länge det gick. Sedan kom
valrörelsen. I sin bok beskriver han -- jag ber om
ursäkt för att jag nämner det -- hur valfebern tog
över. Ändamålet helgade medlen.
Vänsterpopulismen svepte bort den ekonomiska
sakkunskapen. Det är en ny och sämre Allan
Larsson vi nu ser, och det beklagar jag.

Förtig inte Feldts bok! Det är den största otjänst
som ni kan göra er själva. Skall hans bok göra
någon nytta, skall den läsas och diskuteras också av
socialdemokrater. Om ni säger att ni inte läser den,
är det inte sant. Ni ligger förmodligen allihop där
hemma och läser den under täcket i sängen på
nätterna, därför att ni är så nyfikna. Men det vågar
ni inte erkänna, för då skulle ni tvingas att
kommentera den. Läs boken och våga diskutera
den!

Den tredje vägen ledde åt fel håll, mot stup,
avgrund, vägg eller vart den nu ledde till.
Verkligheten avspeglar sig ju i
sysselsättningssiffrorna och den verkligheten
kommer ni inte ifrån. Feldts bok beskriver hur ni
faktiskt förde Sverige in i denna besvärliga
situation. Förtig inte Feldts bok, inte minst för er
egen skull!

Så till Europafrågan. Det är det andra hänseendet i
vilket detta är en vattendelardebatt. I det som
Allan Larsson säger ligger det indirekta hotet att en
socialdemokrati i opposition skall svänga i
Europapolitiken och börja sabotera
förhandlingarna. Så sade han inte riktigt, men det
var vad han antydde. Detta är kanske inte
förvånande, om man känner denna
socialdemokratis förmåga att hemfalla till
opportunism, tillfällighet och kortsiktighet.

Jag beklagar att denna första svala till en
socialdemokratisk omsvängning, för den händelse
att socialdemokraterna skulle hamna i opposition,
kom från Allan Larsson. Jag kan bekräfta att han
under decennier har sysslat med Europapolitik på
ett seriöst och respektingivande sätt. Nu var det
från Allan Larssons som den första stormsvalan
kom. Det var synd för Sverige.

Anf. 59 LARS-OVE HAGBERG (v):

Fru talman! Apropå uppblåst är vi i riksdagen inte
några medarbetare till någon generaldirektör. Vi är
sjävlständiga personer som uttrycker våra åsikter.
Det är klart att man inte vet vad som händer i
riksdagen om man sitter på en annan stol, vid sidan
av politiken. Men den politik som Allan Larsson
står för har jag och mitt parti aldrig företrätt i denna
kammare. Så nu kan vi stryka ett streck över det
här.

Jag vill komma tillbaka till sakfrågorna. Hur är det
med inflationen? Ingen annan än den som drabbas
av inflationen kan hata den så starkt. Men man kan
inte säga att man bekämpar inflationen, samtidigt
som man vill öka lönespridningen. Det är faktiskt
kontentan av den politik som har förts under 80-
talet, en politik vars resultat nu börjar utgöra ett
hot.

Vilka är de som är välbeställda och har möjlighet
att ta för sig? Jo, det är de som är attraktiva på
marknaden, de högavlönade. Det här systemet
öppnar för sådana möjligheter, och det är det som
jag varnar för, Allan Larsson. Detta ökar
inflationen. Allan Larsson har inte monopol på att
bekämpa den.

Varför inte i stället föra en rättvis skattepolitik? Då
skulle den totala lönebildningen se ut på ett helt
annat sätt. De stora kollektiven skulle ha mycket
lättare att sluta avtal som ligger på rimliga nivåer i
stället för att syssla med marginalskattesänkningar.
Därigenom har lönespridningen och
inkomstklyftorna ökat.

När det gäller högeralliansen är jag återigen
besviken. Jag trodde att Allan Larsson verkligen
skulle ta chansen och visa att sociademokratin
befinner sig på ett långt avstånd från denna
högerallians. Men jag kan ännu inte höra några
politiska ståndpunkter från arbetarrörelsen, som
visar att Allan Larsson har en direkt
motsatsställning gentemot högeralliansen. Det
handlar om marknaden, men det är fortfarande
enbart retorik. Jag hoppas att Allan Larsson i sitt
nästa inlägg klart och entydigt kan klargöra sin
position.

Men om man har andra ambitioner i fråga om
skattetrycket än dem som högeralliansen har, andra
ståndpunkter när det gäller karensdagar -- man
tassade ju på det området redan i höstas -- eller om
man har andra ambitioner beträffande
bostadssubventionerna, varför i herrans namn
börjar man redan nu att tafsa på
bostadsfinansieringssystemet och minska
momskompensationen? Varför? Är man inte inne
på ungefär samma väg, den blå vägen, med den
skillanden att det inte skall gå lika snabbt?

Anf. 60 CLAES ROXBERGH (mp):

Fru talman! Det är uppenbart att detta är en
vattendelardebatt eller en vägvalsdebatt. Det finns
ett antal alternativ till benämningar, t.ex.
vattenvägar eller vanliga vägar. Det finns också den
tredje vägen, men nu säger alla att den inte bar åt
rätt håll. Här har någon byggt en ny väg som kallas
högeralliansens Europaväg. Det finns ytterligare en
väg som regeringen och Allan Larsson har byggt,
propositionens väg. Man frågar sig: Vart leder
dessa vägar? Vilket samhälle leder de till? Hur nära
varandra går dessa vägar?

Vi i miljöpartiet anser att det egentligen bara finns
en väg, miljövägen, som klarar att kombinera både
de ekologiska och de ekonomiska målen. Det är
bara denna väg som klarar att utveckla samhället
både inom ekologiska ramar och inom sunda
ekonomiska ramar. Det är den vägen vi bör välja.

Anf. 61 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag väntade till sist för att Allan
Larsson inte skulle ha möjlighet att glömma bort
mina frågor. Jag upprepar dem: Anser Allan
Larsson att man nu är beredd att tänka om när det
gäller sänkt matmoms, från nej till tvehågsenhet
fram till ett ja? Vad har Allan Larsson att säga om
en sänkning av gränsskyddet beträffande
jordbruksprodukter? I ljuset av GATT, brukar
Allan Larsson skriva i finansplanerna, men där har
ju ljuset mest flämtat. Varför har inte
socialdemokratin uppfattat det, utan förordar i
stället ensamteater på detta område?

När jag kritiserade Allan Larsson för att han
ägnade tid åt högeralliansen, gjorde jag det med
bästa avsikt, men då reagerade Carl Bildt. Jag ber
naturligtvis om ursäkt för att jag trampade på en
öm tå som jag inte ens siktade på. Antingen var den
så öm att den ändå reagerade eller också råkade jag
träffa den.

Det är dock en sak som jag vill göra alldeles klar.
Jag tar Carl Bildt på allvar, i synnerhet när han talar
om politikens innehåll. Däremot beslutar inte
minoritetsregeringar på egen hand, och det är en
väldigt viktig distinktion. Jag har på fullaste allvar
noterat att vi numera inte längre är överens om
familjepolitiken. Först faller ett område, sedan
faller nästa. Jag konstaterar bara att jag noterat de
politiska förändringarna på scengolvet under
senare tid -- Carl Bildt kallade det ju för ett spel.

Det är viktigt att vara medveten om det stora
ansvar som vi alla har när det gäller
Europapolitiken. Det innebär bl.a. att en
medlemskapsansökan naturligtvis inte är
detsamma som medlemskap. Varför? Jo, det
handlar om demokrati. Det handlar om att seriöst
vara beredd att lyssna på och delta i en debatt och
tillmäta människor möjlighet att avgöra om man
skall ha en folkomröstning. Det är klart att jag
också är medveten om att till demokratins villkor
hör också att debatten till sist påverkar människors
ställningstaganden. Därför finns det anledning att
inte kräva sin egen politik för att vara med i
Europa.

Till sist vill jag bara säga att jag har försökt
framhålla en del saker som andra inte har talat så
mycket om -- god miljö, rättvis fördelning och
regional balans. Dessutom har jag, liksom andra,
talat om full sysselsättning. Allt detta är viktiga
centerkrav.

Anf. 62 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Med anledning av vad Olof Johansson sade får jag
erinra om att det inte är fråga om repliker utan
anföranden. Därvid är det inte någon begränsning
av antalet anföranden.

Anf. 63 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Fru talman! Lars-Ove Hagbergs inlägg gör mig
något konfunderad. Jag undrar var han har varit
när vi har haft debatten här i kammaren mellan
regeringen och högeralliansen. Han är alldeles
främmande för de redovisningar som vi har gjort
och de preciseringar som ligger i detta. Jag har inte
någon anledning att i övrigt kommentera Lars-Ove
Hagbergs yttranden.

Till Olof Johansson vill jag säga att jag har varit
fullt upptagen med arbetet med
kompletteringspropositionen, presentationen i går
och debatten i dag. Jag har därför ännu inte haft
tillfälle att gå igenom den fråga som Olof Johansson
aktualiserade och som gäller hur den tillfälliga
momshöjningen skall avvecklas, för att uttrycka
mig mycket precist. Jag får förhoppningsvis tillfälle
att under de närmaste dagarna ägna mig åt den
frågan.

Vi skall så småningom för riksdagen redovisa
frågan om gränsskyddet. Jag har inte anledning att
ge något ytterligare besked i denna fråga.
Jordbruksministern kommer till riksdagen med det
förslag som vi har på den punkten.

Bengt Westerberg, vi har samma uppfattning om
vikten av tillväxt för att vi skall kunna klara
åtaganden i samhället när det gäller olika grupper
och för att kunna ha en fast grund för solidariteten.
Kom då ihåg att det 80-tal som ni från
högeralliansen så ofta förtalar innebar att vi hade
en snabbare tillväxt än vi hade under de borgerliga
åren. Vi har nu ett problem som vi delar med flera
andra länder. Internationellt är faktiskt detta år
mycket dåligt. Canada, USA, Storbritannien och
Finland har nolltillväxt eller minskande
produktion. Vi är påverkade av, förutom det
internationella förhållandet, att vi har haft en för
snabb kostnadsutveckling under slutet av 80-talet.
Jag har genom arbetet med stabiliseringsavtalet och
finanspolitiken och alla insatser i samband med den
försökt ägna mig åt att vi skall komma ur detta och
lägga grunden till en stabilare ekonomi och därmed
en ny tillväxt.

Bengt Westerberg borde ge mig ett erkännande på
den punkten i stället för att kritisera mig. Det är
också detta som är skälet till att vi vill satsa
framöver, visa upp ett perspektiv och samla
krafterna -- löntagare, näringsliv och samhälle -- i
en ansträngning att åstadkomma en snabbare
tillväxt än den som man får om man bara har 80-
talslunken. Det är just för att klara dessa viktiga
frågor om solidariteten, tryggheten och rättvisan i
samhället som vi har lagt fram detta. Det är det som
är syftet.

Jag hade inte tänkt ställa några frågor, eftersom jag
inte är helt klar över debattordningen. Men
eftersom Bengt Westerberg har begärt ordet skall
jag ställa en fråga. Hur skall Bengt Westerberg få
plats med biståndet, insatserna för flyktingar och
andra insatser i det program som folkpartiet
liberalerna har åstadkommit tillsammans med
moderaterna? Era motioner gick ju i helt olika
riktningar. Har Carl Bildt fått underkasta sig Bengt
Westerberg på dessa punkter, eller är det tvärtom?

Till Carl Bildt, som nu kritiserar mig för att jag talar
om vad jag tycker och svarar på den kritik som jag
får, vill jag säga följande. Jag vet inte om det är
någon debattordning här i riksdagen som innebär
att det är bara Carl Bildt som i och utanför
riksdagshuset skall anklaga regeringen och kritisera
mig. Jag bör rimligen ha en chans att få svara. Jag
hoppas att vi är överens om det.

Jag har sagt en sak här som jag har tänkt igenom
mycket noga. Jag har under det här året rest och
träffat kolleger i Europa, och jag har träffat flera av
mina kolleger i EG-länderna. Jag har tänkt igenom
de kommande tre årens politik ganska noga. Det är
därför som jag i dag har sagt att med den politik
som ni presenterade i söndags, som innebär ett byte
av modell, är det inte den svenska modellen som ni
står upp för, utan det är något annat. Det kommer
ni inte att kunna få folkets stöd för om ni skall
använda EG som ett sätt att åstadkomma den
förändringen. Det är det som är det allvarliga och
som innebär att er Europapolitik är en
återvändsgränd. Tänk om, ta litet tid på er, och
spela inte bort det mycket viktiga som vi har
framför oss om Europapolitiken! Det är för viktigt
för att hanteras på det sättet.

Anf. 64 CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag noterade åtminstone tillfälligt att
finansministern höll tillbaka vänsterpopulismen.
Den tidigare rollgestaltningen var faktiskt inte
riktigt trovärdig.

Eftersom detta är en viktig vattendelardebatt vill
jag ta upp frågan om vägen in i det europeiska
samarbetet. Jag har under många år talat mycket
om Europavägen och de nya möjligheter för
Sverige som ligger i att vi nu, efter att ha brutit ner
framför allt socialdemokratins motstånd i Sverige --
så har det nämligen varit, och det vet
finansministern -- kan komma in i detta samarbete
med alla de möjligheter som de innebär. Men det är
ett öppnare Europa med valfrihet och konkurrens,
där vi måste bedriva vad jag inledningsvis kallade
fördelningspolitik. Och det är min fasta övertygelse
att med dagens socialdemokratiska strukturer, t.ex.
det höga skattetrycket, är risken mycket stor att
Sverige kommer att tillhöra förlorarna i detta nya
Europa.

Jag talade om vikten av att vi, när vi går in i EG och
börjar anpassa vår politik efter detta faktum -- det
måste vi göra -- är beredda att göra t.ex. de
förändringar av vår utrikes- och säkerhetspolitik
som krävs. Detta var det inte många som insåg
vikten av för bara något halvår sedan. Nu sitter
partiledarna faktiskt ner och för diskussioner vecka
efter vecka om hur detta skall ske. Och jag hoppas
att vi kommer fram till enighet på den punkten.
Men på exakt samma sätt kommer det att bli på
många av de områden som Allan Larsson i dag har
ansvaret för. Det kommer inte att gå att ha kvar det
skyhöga svenska skattetrycket i det framtida mer
integrerade Europa. Det är bara så. Det går inte.
Skattetrycket måste ned.

Allan Larsson vet förmodligen, även om
valrörelsen förhindrar honom att säga det, att vi
måste sänka de generella momssatserna på det sätt
som vi säger i En ny start för Sverige. Det är den
enda vägen. Allan Larsson vet sannolikt, det
kommer säkert att stå i hans memoarer i alla fall att
han visste det också under denna debatt, att
kapitalskatterna ligger på en för hög nivå. Vi måste
få ned bl.a. en del av de skatter som han i sitt
vänsterpopulistiska inlägg stod och sade var en
förutsättning för svensk välfärd.
Aktieomsättningsskatten är ingen förutsättning för
svensk välfärd. Den är ett hot mot Sveriges
finansiella styrka. Och det måste vi avskaffa. Så är
det också med nivån på våra löneskatter. De är för
höga.

Om vi håller på på detta sätt är den enda effekten i
ett integrerat Europa att vi ser till att investeringar,
jobb och tillväxt hamnar i andra länder. Var sitter
vi då? Jo, då kommer den person som är Allan
Larssons sentida efterträdare -- jag tänker då på
den som är ansvarig för arbetsmarknadspolitiken --
att få väldigt mycket att göra. Om vi försöker att gå
in i EG utan att genomföra de förändringar av vår
ekonomi som Bengt Westerberg och jag har talat
om, låser vi nämligen detta land i ekonomisk
nedgång, industriell utarmning och
långtidsarbetslöshet, som Allan Larsson inte kan
acceptera socialt, och som jag inte kan acceptera
socialt, och som ingen i denna kammare kan
acceptera. Europavägen ställer krav på oss. Det
måste vi inse. Att förtiga det är vänsterpopulism
och ingenting annat.

Anf. 65 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Svaret på Allan Larssons fråga är
naturligtvis att den som sätter stor vikt vid de
solidaritetsfrågor som jag har talat om bara har ett
alternativ när det blir val i höst, och det är
folkpartiet liberalerna. Den personen kan ju inte
gärna stödja Allan Larsson och hans parti som har
medverkat till den politik som vi är så kritiska mot.
Som en protest mot den politiken -- sättet att se på
handikappade, människor som mottar svenskt
bistånd och flyktingar -- bör man rösta på
folkpartiet liberalerna.

Allan Larsson har vid flera tillfällen här i talarstolen
sagt -- och han skrev i en artikel i Aftonbladet i
går -- att det program som vi har lagt fram skulle
innebära social nedrustning. Men varken under de
50 minuter som Allan Larsson har talat nu eller i
artikeln i går finns det något exempel på vad det är
i vårt program som är social nedrustning. Eftersom
det som ni från socialdemokraternas sida betecknar
som social nedrustning brukar förebåda vad ni
tänker föreslå något år senare, skulle det vara
intressant att höra exakt vad det är i vårt program
som enligt Allan Larsson är social nedrustning. Är
det sänkt moms som är social nedrustning, eller är
det något av de andra förslagen som är social
nedrustning?

Allan Larssons inlägg föranleder två frågor. För det
första: Allan Larsson beskrev nyss hur vi hade
träffats för ungefär ett år sedan och gjort upp om
ett stabiliseringspolitiskt paket. Jag håller med om
att det var ett bra paket. Det är en viktig orsak till
att vi kan se en långsammare inflationsutveckling i
Sverige och till att vi ser ut att få ett hyggligt avtal
på arbetsmarknaden. I den överenskommelse som
vi träffade ingick att vi tillfälligt höjde
mervärdeskatten under ett och ett halvt år, och att
den skulle avvecklas vid årsskiftet 1991/92. Nu
svävar Allan Larsson på målet på den punkten. Får
jag tolka det så att Allan Larsson går och funderar
på att bryta överenskommelsen -- om han nu sitter
kvar i den positionen -- dvs. att inte återgå till den
gamla mervärdeskattesatsen utan att göra något
annat med pengarna? Det skulle jag vilja ha besked
om.

För det andra: Allan Larsson har, som Carl Bildt
också varit inne på, i flera inlägg antytt att
socialdemokraterna, om de skulle förlora
regeringsmakten, är beredda att bryta med den
Europapolitik som vi nu tillsammans håller på att
utforma. Jag måste be Allan Larsson om ett alldeles
klart och tydligt svar på denna punkt. Kommer
socialdemokraterna att gå ifrån tanken på ett
svenskt medlemskap i EG om ni skulle förlora valet
i höst? Är det det Allan Larsson försöker säga till
oss -- även om det är insvept i dimridåer -- eller hur
skall vi tolka Allan Larssons inlägg i dagens debatt?

Anf. 66 LARS-OVE HAGBERG (v):

Fru talman! Vi får ju anledning att återkomma till
den här kompletteringspropositionens innehåll
senare. Jag kanske inte är fullständigt lyhörd och
kanske inte har den rätta känslan för valörerna i de
ord som sägs här, men nog måste det vara oerhört
svårt för arbetarrörelsens väljare att, i de frågor
som varit uppe, märka någon kvalitativ skillnad i
förhållande till högeralliansen. Det är mycket klart.
Om inte skillnaderna blir tydligare är jag
fullständigt övertygad om att det blir en ordentlig
valförlust för socialdemokratin, vilket jag inte
önskar men ser framför mig som något som kan bli
verklighet. Inte på en enda punkt har
finansministern lyckats profilera sig när det gäller
de s.k. klassiska värderingar som arbetarrörelsen
har. När det gäller sysselsättningen skryter man om
den och säger att det här finns avgörande
skillnader. Men man visar i sin prognos för nästa år
att 2,8 % kommer att vara arbetslösa.
Statsministern har sagt att det blir under 3 %; för
hur lång tid är ganska obestämt. Men varför dessa
3 %? När kommer åtgärderna för att se till att de är
i arbete? Varför skall vi över huvud taget tillåta att
någon är arbetslös? Det måste ju vara den
avgörande frågan.

Finansministern kan väl, om han har något
ytterligare inlägg, svara på frågan: Hur blir det med
moms på maten? Skall man ta bort den nu, eller
skall man låta den rättvisereformen få vila
återigen? Det vore synd.

Jag ställde några frågor om EG och om på vilket
sätt regeringen tänkte gå in i EG. Carl Bildt kanske
ställde detta på sin spets. Har nu Carl Bildt alldeles
rätt när det gäller EG? Är det så att vi måste
anpassa oss med skattetryck, kapital, skatter,
arbetsgivaravgifter, eller har Allan Larsson en
annan uppfattning? I så fall bör den redovisas
mycket klart. Jag har i mycket färskt minne höstens
underkastelse under den marknad som framför allt
har sitt fäste i EG. Man skyndade sig att försämra
sjukförsäkringen, man lade om huvudmål för
politiken. Det vore mycket klargörande för EG-
debattens fortsättning att få veta om Carl Bildt har
rätt eller om regeringen har en annan uppfattning.

Anf. 67 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag vill be Allan Larsson att inte tänka
för länge på svaren på de frågor jag ställde; då kan
det bli för sent.

Jag vill också säga att det inte är någon tillfällighet
att vi mycket hårt markerar fördelningspolitiken
och en rättvisare fördelnings betydelse. Det har
nämligen att göra med den Europaväg som Carl
Bildt håller på att bygga -- med fri hastighet och
mycket utsläpp, där man blir överkörd om man står
i vägen, där man inte har någonting att säga till om.
Vi anser därför att det är viktigt att vi markerar att
vi har en egen politik -- en egen generell
välfärdspolitik och en uppfattning om hur
fördelingspolitiken skall skötas också i framtiden.

Därför tycker jag att det är bra att man för den här
debatten. Jag vill gärna ta Allan Larsson i försvar
på den punkten. Debatten som sådan är inte
oväsentlig för de beslut vi kommer fram till. Det är
alltid så i en demokrati, att debatten skall påverka
de beslut som man slutligt tar -- och de ligger
framför oss.

Anf. 68 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Fru talman! Jag tycker att de två inlägg vi har
lyssnat på, från Carl Bildt och Bengt Westerberg, är
mycket intressanta. De gav en belysning av
högeralliansens politik. Vad var det Bengt
Westerberg talade om? Jo, utgifter; ytterligare
utgifter utöver dem vi har. Vad talade Carl Bildt
om? Jo, skattesänkningar och skattesänkningar och
skattesänkningar.

Hur skall det gå ihop? Jag kan inte se att ni efter
den här debatten är trovärdiga i någon av de
delarna. Bengt Westerbergs trovärdighet när det
gäller solidaritet försvinner i de stora svarta hål som
Carl Bildt skapar med sina uttalanden om
skattesänkning. Och omvänt: Om Bengt
Westerberg skall hävda sina uppfattningar och om
vi skall ta dem på allvar, vad blir det då kvar av Carl
Bildts uttalanden? Jag hade inte väntat mig att ni
skulle vara så avslöjande som ni var vid det här
tillfället. Men ni får kanske sätta i gång era
seminarier igen och se till att ni kan lappa ihop
sprickan och ge ett besked om vad det är som gäller.
Den här debatten kommer ni inte undan, den
kommer att föras. Och vi skall se till att väljarna får
klarhet om vad det här innebär. Det är stora,
viktiga värden som står på spel de kommande åren,
och vi måste veta vad det är ni håller på med.

Detta är särskilt viktigt med tanke på
Europafrågan, och nu har både Carl Bildt och
Bengt Westerberg tagit upp den. Jag är starkt
engagerad i Europafrågan, och jag kan försäkra
Bengt Westerberg och Carl Bildt att en
socialdemokratisk regering kommer att spänna alla
krafter för att klara en bra uppgörelse på det här
området.

Men jag har försökt beskriva det problem som
landet -- och en regering som ni leder -- skulle
hamna i. Ni har ett trovärdighetsproblem när ni
skall gå ut till de svenska väljarna och säga: Nu skall
vi åstadkomma ett medlemskap i EG, men för att
göra det skall vi ge upp den svenska modellen. Det
var nämligen det som var innebörden i Carl Bildts
uttalanden om att vi här måste underminera
grunden för den solidaritet och välfärd som Bengt
Westerberg talar så väl om.

Det är det som är ert problem. Men det finns ett
mycket enkelt sätt att lösa detta problem, och det
är att se till att det i valet blir en sådan utgång att vi
inte behöver besvära er med att ni skall uppträda
med ert trovärdighetsproblem i den här frågan.

Anf. 69 CARL BILDT (m):

Fru talman! På en punkt har finansministern rätt,
och det är att folkpartiet liberalerna och
moderaterna har olika uppfattningar om nivån på
biståndsanslaget. Det är med förlov sagt en
tämligen marginell fråga ekonomiskt i det stora
sammanhang som vi nu diskuterar.

Det finns två frågor som finansministern hela tiden
smiter undan. Den ena är -- och Bengt Westerberg
återkommer säkert till den: Vad är det som är den
sociala nedrustningen i En ny start för Sverige? Ge
oss de konkreta exemplen, så får vi höra. Jag tror
egentligen att Allan Larsson inser -- den s.k.
kanslihushögern utmärks ju inte av brist på
insikter -- att i stort sett allt det som vi säger måste
göras under de kommande åren.

Så den andra frågan: Tror Allan Larsson verkligen
att Sverige kan gå in i det europeiska samarbetet
med dagens höga momsnivåer, med dagens extremt
höga kapitalskatter, och långsiktigt med dagens
extremt höga skattetryck? Är det verkligen en
momsnivå på 25 % som är den svenska modellen
som skall bibehållas? Inser han inte att om vi skall
värna välfärden och bli en vinnare i det nya Europa,
måste vi sänka skatterna? Då får vi tillväxt, då får
vi jobb. Annars låser vi in oss i arbetslösheten.

Jag måste säga, fru talman, att jag är något
förvånad -- men vänsterpopulismen skördar ju sina
offer -- över den brist på långsiktig Europavision
också när det gäller att förändra vårt eget samhälle
för att vi skall bli en vinnare i Europa, som
utmärker Allan Larssons uttalanden.

Det blir tydligare för varje gång som Allan Larsson
begär ordet att han hotar med att en
socialdemokrati i opposition kommer att vända i
Europafrågan. Jag tror kanske inte att man
kommer att vända i principfrågan -- att Sverige bör
bli medlem. Men det ligger implicit i allt det som
Allan Larsson säger, att skulle socialdemokratin
vara i opposition, så kommer han att motsätta sig
förhandlingsresultaten. Det förvånar mig
egentligen inte, för så har vi sett
socialdemokratiska partier göra i andra länder. Den
historiska erfarenheten i Europa är ju att den
europeiska integrationen har skapats av liberaler,
konservativa och kristdemokrater.
Socialdemokrater har ofta stretat emot. Sedan har
de så småningom sett att detta är framtidsvägen.
Men när nya länder har sökt sig till denna nya
framtidsmodell, så är det socialdemokratins interna
tumult som har varit den främsta bromskraften i de
olika länderna.

Det är socialdemokratin som bromsat svensk
Europadebatt under de senaste åren. Nu är ni med
ett tag. Det är bra, och jag hoppas att vi skall kunna
cementera den enigheten. Men i det som Allan
Larsson säger ligger de oroväckande signalerna om
att den svenska socialdemokratin blir som brittiska
labour -- söndrad på grund av att den inte har någon
egen politik ens i Europafrågan.

Anf. 70 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det senaste konstaterandet som Carl
Bildt gjorde måste jag dess värre instämma i. Jag
tycker att det är ett oroande besked som Allan
Larsson har gett i Europafrågan i dag. Om
socialdemokraterna sitter kvar i regeringen är man
beredd att fullfölja Europapolitiken, men skulle
väljarna inte ge er förnyat förtroende kommer man
att ompröva Europapolitiken. På något annat sätt
kan vi inte tolka Allan Larssons inlägg i dag. Det
visar ju att övertygelsen inte är så djup som man
möjligen kunde ha hoppats.

Om vi får väljarnas förtroende att regera Sverige,
så är det ju inte vi som har problem med väljarna,
utan det är socialdemokraterna som har det
problemet.

Vi skall se till att Sverige blir medlem i EG, helst så
snabbt som möjligt och till 1995; det är vårt mål. Jag
beklagar om socialdemokraterna inte vill vara med
på den vägen.

Jag frågade Allan Larsson om mervärdeskatten,
och om Allan Larsson håller överenskommelser
eller inte. Och med anledning av att
finansministern svävade på målet alldeles nyss,
frågar jag: Hur blir det med mervärdeskatten om
Allan Larsson sitter kvar och regerar efter valet i
höst? Kommer den tillfälliga skattehöjningen att gå
tillbaka vid årsskiftet, eller funderar Allan Larsson
på att bryta också den överenskommelsen? Jag
skulle vilja ha ett klart besked på den punkten.

Till sist: Allan Larsson antydde att det skulle finnas
ett slags motsättning mellan solidaritet och
skattesänkningar. Men Allan Larsson skriver ju
själv i sin finansplan att det är angeläget med
skattesänkningar, och kliver upp här i talarstolen
och anser sig vara något slags företrädare för
solidariteten med svaga grupper.

Då frågar jag: Hur går den politiken ihop inom
Allan Larsson själv? Vi skall nog klara ut det här.
Vi har en politik för tillväxt som kommer att ge oss
resurser att satsa på mer åtgärder för u-länder, för
flyktingar och för handikappade. Men Allan
Larsson ser en omöjlig målkonflikt mellan att sänka
skatten och att vara solidarisk. Skall vi uppfatta det
så att Allan Larsson går och funderar på att välja
ett av dessa mål och bara försöka nå det? Vilket mål
blir det i så fall? Blir det sänkta skatter eller
solidaritet? Är beskedet att det som står i
finansplanen om sänkta skatter aldrig kommer att
förverkligas, om man skall visa solidaritet? Eller är
beskedet att finansplanens mål om
skattesänkningar skall nås, men vi bryr oss inte om
biståndet, flyktingarna och de handikappade?
Också på den punkten vore det intressant att nu, i
debattens absoluta slutskede, få ett klart besked
från Allan Larsson.

Anf. 71 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Fru talman! Carl Bildt har förklarat att folkpartiet
och moderaterna har olika uppfattningar i en
sakfråga, nämligen nivån på biståndet. Är det den
enda, eller är det fler frågor där det finns skillnader
kvar?

När det gäller social nedrustning vill jag säga att det
har varit en attack mot mycket av det
välfärdssamhälle som vi har byggt upp. En som har
bidragit till att visa på moderaternas avsikt har just
varit Bengt Westerberg. Jag sade tidigare att jag
håller Bengt Westerberg räkning för de inlägg han
har gjort i debatten på den punkten.

Nu har ni gått ut med ett program som väldigt
mycket liknar det som moderaterna tidigare har
redovisat. Skall ni åstadkomma de
utgiftsnedskärningar som svarar mot löftena om
skattesänkningar, så måste det väl träffa någon
utgiftspost i budgeten. Jag har ägnat en del tid åt att
gå igenom detta, och jag vet hur pass svårt det är att
åstadkomma besparingar som inte får besvärande
effekter ur fördelningssynpunkt.

Den bild ni ger, när ni går ut och säger att nu blir det
stora sänkningar i skattetrycket, måste väl rimligen
innebära att ni träffar viktiga delar i
välfärdspolitiken. När ni har gått ut och presenterat
den bilden, har jag sagt mig: Hur skall ni kunna
klara de här viktiga uppgifterna som vi har
framöver, åtagandena mot olika grupper -- när det
gäller vården, pensionärerna, barnfamiljerna? Jag
ställer frågan. men jag kan inte se något svar. Det
finns en oförenlighet i detta, och era budskap
hänger inte ihop.

Vi har en överenskommelse om en tillfällig höjning
av momsen, Bengt Westerberg. Den innebär som
jag ser det att momsen från årsskiftet skall sänkas
med 8,9 miljarder kronor.

När det gäller Europapolitiken vill jag bestämt
protestera mot den beskrivning ni har gett av vad
jag sagt. Det är inte sant det ni säger, och det vet ni.
Vad jag har sagt är att vi socialdemokrater och jag
personligen är starkt engagerade i denna fråga, och
vi kommer att verka för detta.

Jag har beskrivit ett opinionsmässigt problem som
ni kommer att få inom era partier och som vi
kommer att ha i vårt parti. Om det är ni som skall
regera och föra förhandlingarna och samtidigt säga
att vi i Sverige nu måste göra oss av med viktiga
delar av välfärden, kommer inte människorna att
acceptera det. De kommer att tro att det är Europa
som tvingar oss att göra detta. Det är precis som
Carl Bildt sade: Här finns mycket som vi måste göra
oss av med. Det är detta problem som gör att ni
måste tänka efter.

Ta min uppmaning att tänka efter som ett gott råd
och inte som ett uttryck för att vi socialdemokrater
inte står fast. Ni kommer att få ett opinionsmässigt
problem i samtliga partier om ni skulle få
regeringsmakten och skulle föra förhandlingarna.
Jag menar därför, fru talman, att den som vill ha en
positiv Europapolitik skall se till att
socialdemokraterna kan föra dessa förhandlingarna
under de kommande åren.

Anf. 72 CARL BILDT (m):

Fru talman! Man blir mer och mer mystifierad över
det finansministern säger. Det är uppenbart att han
har gett sig ut på litet tunnare is än som var avsikten
och vad han kanske klarar av att ro hem.

Först till den sociala nedrustningen. Jag kan
konstatera att det av de stora anklagelserna bara
blev tomma ord. Finansministern kunde inte ge ett
enda exempel på något i vårt program som kan
beskrivas som social nedrustning. Tala om att det
blev en såpbubbla av det hela, finansministern!

Så till Europapolitiken. Det viktiga i
Europapolitiken är att visa ledarskap, att gå ut och
ärligt och uppriktigt säga som det är. Det är därför
som jag försöker få finansminister Allan Larsson
att kanske antyda att han vet hur det är. Han kan
inte rimligen tro att det är möjligt att föra Sverige
in i detta europeiska samarbete med extremt höga
skattesatser för moms, på kapital, på företagande
och för löneskatter på det sätt som vi har i dag. Han
borde veta att detta driver investeringar, arbeten
och tillväxt ut ur Sverige. Det är en felaktig
fördelningspolitik ur det europeiska perspektivet.

Vilket är då den ärliga, framsynta politiska
hanteringen av detta förhållande, Allan Larsson?
Jo, det är att gå ut och säga detta. Men det som har
utmärkt er socialdemokrater under detta senaste
decennium är att ni aldrig har haft modet att tala
om sanningen. Ni har stått i valrörelse efter
valrörelse och sagt: Skär man ner ersättningsnivån
i sjukförsäkringen hotas välfärden. Denna
vänsterpopulism har sedan skapat oerhörda interna
problem för er när ni tvingas att genomföra detta.
Alla dessa dagar av strider som ligger bakom er på
grund av att ni inte har varit ärliga nog att tala
sanning!

Var nu ärliga nog att tala sanning också om de krav
som Europapolitiken ställer på oss. Vi kommer att
tvingas sänka och måste sänka skattetrycket. Vi
måste sänka momsnivåer och en del av dessa
kapitalskatter. Lura inte era egna väljare, era
ombudsmän på Norra Bantorget och alla andra
socialdemokrater att tro att det inte förhåller sig så.
Det är som vi säger, och förr eller senare måste
dessa skattesänkningar genomföras, och då är det
rimligt att man också vågar gå ut och säga det.

I det Allan Larsson säger ligger att man kommer att
få problem inom den socialdemokratiska rörelsen
efter valet på grund av att man inte vågar tala
sanning om detta före valet. Han säger: Jag, Allan
Larsson, är engagerad i Europapolitiken, men man
vet inte hur det blir med andra socialdemokrater.
Nej, det förstår jag, eftersom ni inte talar om för
dem hur det är. Läs i Kjell-Olof Feldts bok hur det
kan gå och gör inte om det misstag ni har gjort i den
ekonomiska politiken under 80-talet även med
Europapolitiken, för då går det illa!

Det som Allan Larsson har sagt i dag när han varit
ute på den tunna isen och hållit på att braka igenom
den är och förblir mycket illavarslande för
socialdemokratins framtid.

Anf. 73 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Detta har varit en mycket upplysande
debatt. Allan Larsson har i polemik med oss försökt
göra gällande att den plattform vi redovisade i
söndags skulle innebära en social nedrustning
eftersom vi föreslår vissa skattesänkningar, och
sådana skulle inte gå att förena med välfärdsstaten.
Men i detta ligger också att de skattesänkningar
som Allan Larsson utlovar i finansplanan i så fall
inte heller skulle gå att förena med välfärdsstaten.
Men Allan Larsson vet att vi måste sänka
skattetrycket. Det är därför Allan Larsson skriver i
finansplanen att utgifterna måste pressas tillbaka
för att vi skall få utrymme för sänkta skatter. Detta
är också vad vi säger i vår plattform.

I själva verket förhåller det sig så, att alla de
uppslag som Allan Larsson kallar för social
nedrustning i artikeln i Aftonbladet funderar också
den socialdemokratiska regeringen på. Allt det ni
tidigare kallat social nedrustning och anklagat oss
för när vi har framfört det, allt det har ni varit
beredda att diskutera i ett trängt läge, och mycket
har ni faktiskt genomfört under senare tid. Det är
precis som Carl Bildt säger: Den såpbubbla som
Allan Larsson själv blåst upp har spruckit under
denna debatt, och det var nyttigt.

Sedan vill jag komma tillbaka till detta med
mervärdeskatten. Det är inte så, Allan Larsson, att
vi träffat en överenskommelse om att sänka
momsen med några 8,9 miljarder kronor. Vi har
tillfälligt höjt mervärdeskatten från 19 % till 20 %
och varit överens om att den skall gå tillbaka från
20 % till 19 % vid nästa årsskifte. Nu ställer jag en
sista gång frågan till Allan Larson: Är Allan
Larsson, om han är kvar som finansminister efter
valet i höst, beredd att fullfölja detta löfte eller
funderar Allan Larsson att svika också den
överenskommelsen?

Anf. 74 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Det finns anledning att nämna att
debatten befinner sig i ett slutskede eftersom den
upprepar sig. Men låt mig lägga till ytterligare en
sak.

Det brukar sägas att det inte går att använda
Europa som något slags à la carte, men det är just
detta som det finns tendenser till i den svenska
Europadebatten, dvs. här skall inte sänkas några
skatter på mer än ett sätt. Här skall framför allt inte
differentieras några mervärdeskatter.

Jag tror det är viktigt att vi breddar den europeiska
debatten här i Sverige och talar om att Europa
faktiskt innehåller mer än vad en del tycks vara
medvetna om. Det är därför som också vi arbetar
för en närmare anknytning till Europa med respekt
för de svenska medborgarnas möjlighet att besluta
om detta när den dagen kommer. Själv tänker jag
för övrigt nu tillfälligt lämna riksdagen för att åka
till Strasbourg.

Anf. 75 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Fru talman! Vad finns kvar av högeralliansens
program? De stolta deklarationerna i söndags om
stora skattesänkningar, att inga utgifter kommer att
påverkas -- det är väl en fantastisk situation. Men
visst får det effekter om man skall gå fram på detta
sätt. Det är precis det Bengt Westerberg sade skulle
inträffa i sina artiklar ,mot moderaterna för ett år
sedan, och det är precis det som sades på
moderaternas stämma av moderata
studentförbundets ordförande, nämligen att man
måste ge sig på välfärden om man skall genomföra
denna skattepolitik. Vad som ligger i detta finns väl
dokumenterat, och det kommer att få effekter. Tro
inte att ni kan skyla över det hela.

Så till frågan om skattepolitiken inom EG. Jag har
ägnat mig åt att träffa människor i Bryssel och i EG-
ländernas huvudstäder för att fråga var man
befinner sig i denna fråga. Där finns väldigt många
olika ambitioner, och det finns inte någon
gemensam uppfattning om vart man skall ta vägen
i skattepolitiken. Vi kan se på två av de tyngsta
länderna, Storbritannien och Tyskland, som
nyligen har fattat beslut vilka inte har präglats av
någon samordning med EG. De har haft sina egna
problem.

Inom EG finns också inom ramen för planerna på
en ekonomisk union kravet på budgetdisciplin,
något som jag tror kommer att få effekter på
skattesatserna i olika medlemsländer. Jag tycker att
man skall ha litet is i magen och överblicka
situationen innan man exakt säger var EG kommer
att hamna.

Så till Bengt Westerbergs fråga om momsen. Det
finns ett riksdagsbeslut som vi har fattat, och det
kommer att verkställas. Men det har på olika håll
uppkommit en diskussion om vad som kommer att
hända efter den tiden. Jag har inte haft tid att ägna
mig åt den här frågan. Men jag anser att det är
rimligt att jag får sätta mig in i den och pröva och se
om det finns någonting i det som har kommit fram
som utgör starka sakskäl. Jag anser att man skall
göra en sådan saklig prövning av alla frågor som är
aktuella i debatten, och det förbehåller jag mig
rätten att göra. Jag tror inte att Bengt Westerberg i
min position skulle ha gjort någonting annat än
detta.

Anf. 76 CARL BILDT (m):

Fru talman! I Ny start för Sverige står det faktiskt
angivet ett antal olika områden där vi avser att
ompröva offentliga utgifter och se på
systemförändringar. Vi talar som bekant om
möjligheten att se över delar av
sjukförsäkringssystemet. Det har varit stora
rubriker om detta. Vi talar om samordning av
arbetsskadeförsäkring och avdragsrätten för
fackföreningsavgifter. Vi talar om den långsiktiga
strävan som jag trodde vi hade gemensamt med
regeringen om att man i samband med att man
sänker skatten också skall komma ut ur de enorma
kostnader vi har för att subventionera vårt boende.

Jag noterar med en viss tillfredsställelse att Allan
Larsson allmänt talar om social nedrustning, men
han vågar inte beskriva någonting av detta som
social nedrustning i medvetande om att om han
skulle sitta kvar eller få en efterträdare som
socialdemokratisk finansminister, skulle
socialdemokraterna tvingas att genomföra ungefär
samma sak. Detta är den enda vägen om vi skall
lyckas med den ekonomiska politiken.

Jag vill därför rikta en sista vädjan till
finansministern innan denna debatt tar slut:
Undvik Kjell-Olof Feldts misstag från valrörelsen
1988. Håll vänsterpopulismen på avstånd och
försök att stå för ett ledarskap som håller också in i
nästa mandatperiod. Oavsett om vi sitter i regering
eller opposition har vi samma ansvar för vår politik
och för våra ståndpunkter. Vänsterpopulism passar
inte för Allan Larsson. Han bör söka sig andra
roller. Det skorrar så falskt när han ägnar sig åt det.

Anf. 77 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Fru talman! Också jag skall avvika från kammaren,
jag skulle vara i Köping om 20 minuter. Men det har
varit en sådan intensiv och intressant debatt att jag
glömde av att jag skulle resa.

Jag vill säga till Carl Bildt: Gör inte anspråk på att
företräda den enda vägen. Det är svenska folkets
som i val i höst skall bestämma vilken väg Sverige
skall gå.

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositionen hänvisades till finansutskottet.

Anf. 78 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.

Beslut om uppskjuten votering av
kvällsärenden

På förslag av förste vice talmannen medgav
kammaren att de ärenden som hann debatteras
färdigt under återstoden av dagens sammanträde
skulle företas till avgörande i ett sammanhang i
början av morgondagens arbetsplenum.

9 § Anslag till brottsskadenämnden m.m.

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1990/91:JuU21 Anslag till brottsskadenämnden
m.m. (prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 79 GÖRAN ERICSSON (m):

Fru talman! När vi nu i dag skall diskutera anslaget
till brottsskadenämnden är det i första hand inte
anslaget som sådant som är av intresse utan de
positionsförändringar i positiv riktning för
brottsoffer och målsägare som ägt rum under
senare år.

Kvinnojourer och brottsofferjourer är relativt nya
begrepp som härstammar från 70- och 80-talets
arbete inom enskilda organisationer och
sammanslutningar av människor.
Målsägandebiträde är en annan ny och viktig
funktion som tillkommit under 80-talet som en följd
av en alltmer förändrad syn. Dessa företeelser har
tillsammans bildat grunden för ett ökat och stärkt
skydd för målsägare och brottsoffer.

Fru talman! Vi moderater har skrivit under åtta
reservationer till det betänkande som behandlas i
dag. De är alla tillkomna för att verka för en fortsatt
förstärkning av brottsoffrens ställning. Det är
förslag som verkar på flera områden. Dels stärker
vi genom våra förslag organisationerna som arbetar
för brottsoffren, dels föreslår vi skärpta straff för
misshandel och grov misshandel. Vi moderater står
enhälligt bakom dessa reservationer, men jag skall
här inskränka mig till att yrka bifall till
reservation 4.

Fru talman! I denna reservation föreslår vi
moderater att riksdagen inrättar en
brottsoffernämnd som skall få till uppgift att
samordna insatserna och fördela anslagen till de
olika aktiviteter som finns till förmån för
brottsoffer såsom kvinnojourer och
brottsofferjourer.

Vi menar också att en sådan nämnd i samverkan
med enskilda och organisationer skall pröva och
utveckla nya idéer som ytterligare skulle kunna
förstärka brottsoffrens ställning och tillskapa en
förbättrad situation för dem som drabbas av brott.

Genom en sådan nämnd skulle också
utbildningsinsatser kunna förmedlas till
stödpersoner och liknande. Kort sagt, nämnden
skulle vara den första och grundläggande bastionen
utifrån vilken ett mer målmedvetet
brottsofferprogram och brottsofferarbete skulle
kunna utformas. Nu blir vi i dag, fru talman,
ensamma om denna tanke, men jag hyser gott hopp
om att en del ytterligare tankar kommer att gro i
riksdagen och att fler vid något senare tillfälle
kommer att sluta upp bakom denna tanke.

Det är inte bara fråga om denna tanke, utan också
om tanken bakom förslagen i exempelvis
reservationerna 8 och 10 om förskottering av
brottsskadestånd och frågan om automatisk
utbetalning av sådant skadestånd.

Men man skall också se våra förslag i
reservationerna 11, 12 och 13 sammanhållet såsom
ett led i denna politik, något som kompletterar
bilden.

Fru talman! Misshandel är kanske den mest
integritetskränkande gärning som kan drabba en
enskild person. Endast våldtäkt och sexuella
ofredanden har samma nivå av kränkning.

Misshandel, vare sig den sker offentligt eller på
enskilt område, är ett övergrepp som ökar i
omfattning och svårighetsgrad. Offren för detta
brott är alltid de svaga och utsatta.
Kvinnoövergreppen och kamratövergreppen på
skolgårdar är exempel på övergrepp som förstör,
bryter ner och skadar individen, och de är alltid
riktade mot den svage.

Alldeles oberoende av vilka överväganden man gör
i departementet när det gäller skärpning eller inte
skärpning av straff eller framläggande av nya
straffskalor, tänker vi moderater strunta i dessa
överväganden ehuru det nu gått snart två
mandatperioder. Det har alltid sagts att förslagen
snart ligger i pipelinen på väg in till kanmaren för
beslut. Vi har ännu inte sett några nya straffskalor,
och de lär också låta vänta på sig denna
mandatperiod ut.

Men detta innebär att regeringen också i detta läge
inte gör någonting. Det är en total politisk
passivitet. Det förefaller som om man saknar
politiskt civilkurage för att ställa sig i spetsen i
försvaret för de svaga. Det är något egendomligt att
socialdemokraterna i just denna fråga förefaller
vara passiva utan kurage och utan möjlighet att
tänka sig att gå i härnadståg mot de förhållanden
som skadar svaga och utsatta.

Fru talman! I anslutning till detta betänkande har
det väckts en rad intressanta motioner med
mångahanda uppslag. Gemensamt om dem alla kan
sägas att de syftar till att stärka och skydda svaga
grupper. Vi har sett många motioner till skydd för
kvinnor som är förföljda och utsatta för
misshandel.

Dessa motioner har vi sammanfattat i en tanke som
vi har skrivit ned i ett särskilt yttrande, där vi menar
att vi skall återkomma från moderat håll när
besöksförbudslagen i sin nya skärpta form har varit
i bruk så pass länge att vi kan se effekten av den och
vilka delar av denna lag som skall förändras och
förbättras. Intill dess får den prövas ute på fältet,
och vi får se framöver vad forskarna kommer fram
till för resultat. Vi har alltså stannat för ett särskilt
yttrande.

Bifall således till reservation 4!

Anf. 80 LARS SUNDIN (fp):

Fru talman! För närvarande pågår en uppbyggnad
av allmänna brottsofferjourer i landet. Till dags
dato finns 30 stycken. Dessa har ett intimt
samarbete med polisen i de distrikt där de finns.
Dessa brottsofferjourer ingår i
Brottsofferjourernas Riksförbund, som har en
centralt samordnande roll, sprider idéer mellan de
lokala jourerna och erbjuder utbildning till
stödpersoner.

Riksförbundet verkar för att fler jourer startar.
Målet är en brottsofferjour i varje polisdistrikt. Vi
menar att detta är en utmärkt utveckling. Det är
därför mycket glädjande när utskottet nu har
kunnat ena sig om att höja anslaget till denna
verksamhet med 500 000 kr. utöver vad regeringen
föreslagit. Det är litet pengar i det stora hela men
pengar som förmodligen i stöd ger stor utdelning.

Det har vidtagits en och annan åtgärd för att
förbättra situationen för brottsoffer, men vi tycker
att det vore rimligt att ta fram ett samlat program
för dem som råkat ut för brott. Deras situation har
berörts i olika utredningar och utvärderingar, men
någon samlad bild finns inte redovisad. Behovet av
kunskaper av brottsoffrens situation är fortfarande
mycket stort.

Samhället, som har åtagit sig ansvaret för att
skydda medborgarna mot brott, har ett ansvar för
att de som ändå utsätts för brott får det stöd och den
hjälp som de behöver. Just för att veta vilka
åtgärder som är mest angelägna anser vi att det
behövs en sådan brottsofferutredning som vi har
reserverat oss för i reservation 6.

Fru talman! En av de viktigaste åtgärderna för ett
brottsoffer är att bli erkänd och behandlad som ett
sådant. När samhället väl har erkänt att en person
är ett brottsoffer kommer nästa viktiga fråga,
nämligen att få hjälp och kompensation för det som
man har blivit utsatt för. Som regel finns ingen
annan kompensation att ge än skadestånd. Men det
har visat sig att just skadeståndet för ett brottsoffer
har stor betydelse bl.a. som bevis på att man blivit
erkänd som brottsoffer.

Tyvärr har det visat sig att skadestånden för ideell
skada inte alls står i proportion till lidandet. Det har
länge diskuterats att det ideella skadeståndet borde
öka. Vi tycker nu att det är hög tid att ge klart
uttryck för detta. Det pågår för närvarande en
översyn av ersättningsreglerna för ideell skada. Vi
menar alltså att denna utredning borde få
tilläggsdirektiv, där det framgår att arbetet skall
inriktas på en höjning av ersättningsnivån, så som
vi säger i reservation 7.

I reservaton 16 har vi pekat på att det finns vissa
tolkningsproblem i den lagstiftning som i dag gäller
om nödvärn. I en period har människor i allt större
utsträckning tyckts dra sig för att ingripa till
räddning för en medmänniska. Utryck som att man
inte skall blanda sig i andras angelägenheter är
vanliga. Det är angeläget att nödvärnsreglerna är
sådana, att människor inte upplever att de själva
kan dömas för att de hjälper en utsatt
medmänniska.

Eftersom det tekniskt sett finns en viss oönskad
effekt i vår nuvarande nödvärnsbestämmelse,
borde det göras en översyn av den. Som exempel
kan nämnas att i dag tycks det vara så att om någon
överskrider nödvärnsrätten kan han ej dömas om
han svårligen kunnat besinna sig, som det står i
lagtexten. Men när man tar hänsyn till om någon
kan besinna sig, utgår man från en objektiv
bedöming och inte utifrån den situation som
individen befann sig i. Detta och annat anser vi
angeläget att se över, och därför yrkar vi bifall till
reservation 16.

Jag vill till slut också beröra reservaton 18 om olaga
våldsskildring. Våldspornografin spelar en stor roll
för att vidmakthålla och förstärka en människosyn
som inte är förenlig med vårt samhälles uppfattning
om alla människors lika värde. Vi har sedan 1989
en lagstiftning om olaga våldsskildring. Tyvärr
tycks denna lagstiftning inte ha förhindrat
spridningen av våldspornografi, vilket var
meningen med lagen.

Orsakerna till detta kan vara många, men en
avgörande orsak är säkerligen att övervakningen av
att lagstiftningen efterlevs inte är tillräcklig. För att
uppnå förbättringar krävs att polisen verkligen
satsar resurser på att kontrollera efterlevnaden. Vi
menar att regeringen bör påpeka detta för
rikspolisstyrelsen, som kan ge impulser ut i
polisdistrikten.

Alltså bifall till reservation 16, sammanfattningsvis!

Anf. 81 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Fru talman! Arbetet att öka och förbättra stöd och
hjälp till brottsoffer har under senare år till stor del
förts och drivits av oppositionen. Regeringen har
många gånger stretat emot och accepterat
förbättringarna först när en gemensam opposition
har kört över den. Jag skall ge några exempel.

Besöksförbudslagen har förändrats, så att det blivit
möjligt att anhålla och häkta dem som bröt mot
lagen -- oppositionens förtjänst.

Målsägandebiträdeslagen har förbättrats för dem
som utsatts för misshandel och sexbrott. Desstom
skall det utredas hur svenska medborgare, som blir
brottsoffer utomlands, lättare skall kunna få
hjälp -- oppositionens förtjänst.

Knivlagen har utvidgats att gälla även på allmän
plats.

En översyn skall ske vad gäller den straffrättsliga
regleringen av psykiskt våld.

Trygghetslarm skall kunna ges till kvinnor som
känner sig hotade och rädda, för att förbättra
skyddet.

Det skall bli lättare att byta identitet för förföljda
personer.

Bidragen till kvinnojouren har höjts.

Förbättrad utbildning skall ske vad gäller att förstå
och upptäcka barn som utsatts för sexuella
övergrepp.

Behandlingsprogram för våldsmän skall förbättras
och utökas.

Ja, listan kan göras längre men duger som exempel
för att visa hur oppositionen driver på. Ytterligare
förbättringar kommer att genomdrivas i dag.

Så t.ex. kommer stödet till Brottsofferjourernas
Riksförbund att förbättras. Förbundet får
ytterligare 500 000 kr. Detta har tidigare talare
varit inne på, och därför skall jag inte säga mer om
det.

Från centerns sida anser vi vidare, att
målsättningen för brottsofferjourerna bör vara att
det skall finnas en i varje polisdistrikt. Vi anser att
den målsättningen är viktig och utgår från att olika
instanser gemensamt kan arbeta för att den upnås.
Ett sätt kan vara att staten tar ett övergripande
ansvar för att jourerna kan fortsätta sin
verksamhet.

Olika jourverksamheter är i dag till största delen
beroende av ideella insatser. Många jourer arbetar
därför under knappa ekonomiska resurser. De
kommunala bidragen varierar väldigt mycket.
Arbetet är emellertid viktigt och bör därför
garanteras stöd utan att jourernas självständiga och
fristående ställning riskeras. Frågan kan vara
lämplig att se över t.ex. i samband med den
brottsofferutredning som föreslås i en reservation
som också centern står bakom.

Även om förbättringar för brottsoffer genomförts
under senare år, som jag sade bl.a. på grund av
oppositionens agerande, finns åtskilligt mer att
förbättra. Jag tänker på skadeståndssidan,
utbildning och information. Olika myndigheters
ansvarsområde och samarbetsformer kan också
vara lämpliga frågor att se över i en
brottsofferutredning.

I reservation 19 har vi påtalat vissa problem i
smband med beslutat besöksförbud. Som påpekats
i utskottstexten beslutas besöksförbud vanligtvis av
åklagare, men vid konfliktsituationer och
överklaganden, då skyddsbehovet är extra starkt,
blir beslutet föremål för domstolsprövning.

I dessa konfliktsituationer är risken som störst för
den utsatta parten. Det är oftast en kvinna som
befinner sig i svåra situationer och behöver hjälp
och stöd av olika slag. Detta stöd och detta
hjälpbehov kan gälla sådana saker som vi pekar på
i vår motion, t.ex. hjälp att spåra telefonsamtal,
hjälp att byta bostad, skydd av postadress m.m.
Informationen skall kanske inte ske automatisk,
utan på förslag av offret, men sekretessfrågorna bör
ses över så att skyddet kan förbättras. Jag är säker
på att det behövs.

Ytterligare två tillkännagivanden framförs i dag i
dagens betänkande med anledning av oppositionen
samt med anledning av motionskrav från bl.a.
centern. Förbättringar för brottsoffer vad gäller
utvidningen av rätten till målsägande biträde bör
utredas. Dessa är också att vänta. I dag har ett
brottsoffer, en målsägande, rätt till ett juridiskt
biträde i vissa fall. Det gäller främst offer för
våldsbrott. Det finns även andra brottsoffer som är
i stort behov av biträdeshjälp. Jag tänker då bl.a.
på äldre människor som utsatts för bostadsinbrott
och jag tänker på dem som utsatts för övergrepp i
rättssakt och våld mot tjänsteman. Ett krav som
också framförts från våldskommissionen är att
dessa behöver förbättrad hjälp. Hjälpen kan också
behövas i vissa fall av bedrägeri- och
utpressningsmål.

I en annan centermotion har framförts krav på att
utvidga rätten till målsägandebiträde till att även
avse överklagande av dom i skadeståndsärende.
Även detta krav ställer sig utskottet bakom. Det är
mycket positivt.

Centern har under en följd av år arbetat för en
förändring av praxis och lag när det gäller
ekonomisk kompensation och skadestånd till
brottsoffer. Vi har uttalat oss för att brottsoffren
lättare skall få skadestånd, att skadeståndsnivåerna
bör höjas -- särskilt för ideella skadestånd -- samt
att det bör bli lättare att få ett utdömt skadestånd
utbetalt.

Visserligen kan inte lidande ersättas med pengar,
som jag tidigare sagt, men ett ekonomiskt
skadestånd visar på samhällets stöd och inställning
och underlättar självfallet rehabiliteringen av
offren. I reservationerna 7 och 8 utvecklar vi
tankegångarna och kräver att den sittande
utredningen bör få tilläggsdirektiv vad gäller bl.a.
höjt ideellt skadestånd. En utredning bör få i
uppdrag att även se över hur staten normalt skall
kunna förskottera skadestånd även för sakskada
och ren förmögenhetskada under förutsättning att
skadeståndsskyldigheten fastställts i dom.

Vi i centern ser mycket allvarligt på
misshandelsbrott. Därför menar vi att
normalpåföljden för dessa brott bör vara fängelse
eller annan frihetsberövande påföljd. Så är inte
fallet och praxis i dag. Våldskommissionen har t.ex.
påtalat att vid misshandel blir det annan dom än
fängelse i drygt hälften av fallen. Vi menar att
denna bakgrund fodrar en lagändring för att man
skall komma till rätta med straffmätspraxis. Vi
menar även att regeringen bör återkomma med
förslag i ärendet. Vi anser att vid grov misshandel
bör straffrättsminimum höjas från ett till två års
fängelse.

Debatten om kriminalisering eller ej av en eller
båda parter i ett prostitutionsförhållande böljar
fram och tillbaka. Det finns såväl för- som
nackdelar med kriminalisering och icke
kriminalisering. Ingen lösning är enbart bra eller
enbart dålig. Emot en kriminalisering av
prostitution talar eventuella svårigheter att nå fram
med sociala insatser. Jag menar att denna oro är
överdriven. Sociala insatser kan och bör göras även
vid en kriminalisering. Att inte kriminalisera
prostitution innebär enligt min mening att vi sviker
många utstötta, utslagna och utnyttjade kvinnor,
men också unga pojkar. Vi vet att ett flertal av de
prostituerade är missbrukare och behöver
pengarna för att finansiera sitt missbruk. Vi vet att
många som säljer sin kropp tidigare har utsatts för
olika övergrepp -- misshandel och sexuella
övergrepp -- vilket många gånger lett till att de
tappat tilltron till sitt egenvärde. Vi vet att många
av dem som säljer sina tjänster genom prostitution
är HIV-smittade. Att kriminalisera kunderna inom
prostitutionen skulle kunna bidra till att minska
spridningen av aids. De nu nämnda exemplen talar
för en kriminalisering av köparna, ett krav som vi
framfört i reservation 17.

Med det anförda ställer jag mig bakom samtliga
reservationer som centern står bakom, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 8
och 12.

Anf. 82 BERITH ERIKSSON (v):

Fru talman! Som samtliga talare före mig har
påpekat fortsätter arbetet för att förbättra
situationen för brottsoffer. Jag vill påpeka att vi i
dag har erfarenhet av att ha bl.a. en ombudsman
för diskriminering och en ombudsman för
jämställdhet. Jag vill påstå att vi har goda
erfarenheter av deras arbete. Framför allt har de
kunnat se helheten inom sina områden. De har
kunnat vidareutveckla arbetet och initiera till
åtgärder och till samordning och samarbete.

Brottsoffer är ju inte bara enskilda personer som
har utsatts för övergrepp av enskilda brottslingar.
Brottsoffer kan även vara grupper av människor
som lidit skada på grund av miljöbrott eller till följd
av ekonomisk brottslighet i större skala. Det kan
även vara t.ex. Cathrine Da Costas mamma och
syster som inte fått någon hjälp för att kunna
bearbeta de traumatiska upplevelser som mordet
och nu rättegångarna innebär för dem. Däremot
har läkarna i det här fallet fått hundratusentals
kronor för sitt lidande. Därför vore det bra om det
fanns en myndighet som kan hantera hela
komplexet i stället för att olika myndigheter
försöker hantera varsin bit. Då blir resultatet att det
uppstår situationer då enskilda människor blir illa
hanterade.

Naturligtvis skall åklagare, domare och polis även i
fortsättningen sköta sina skyldigheter. Men om
man på allvar vill sätta brottsoffren i centrum tror vi
att inrättandet av en brottsombudsman är det grepp
som behövs för att skapa helhet i problematiken.
Det har inrättandet av JÄMO visat.

I en annan reservation kräver vi att
brottsskadelagen skall ses över. Många klagomål
om att lagen i dag är så restriktiv gör att vi kräver
en översyn av hur lagen egentligen fungerar. Den
innehåller bl.a. knepiga avräkningsregler som gör
att det uppstår svårigheter att få ersättning.

I betänkandet besvarar utskottsmajoriteten vår
motion om att låta bötesmedlen gå till
brottsskadenämnden med att man då riskerar att bli
beroende av i vilken utsträckning penningböter
döms ut och drivs in, för att kunna betala ut
skadestånd. Det skulle bli en extra administrativ
omgång. Detta är struntprat. Det kan inte vara mer
krångligt om penningböter går till
brottsskadenämndens konto än om de går till ett
annat statligt konto. Om medlen inte skulle visa sig
räcka till får väl staten skjuta till extra pengar. Det
gör man ju exempelvis när det gäller
advokatbyråerna. Att sammankoppla böter och
ersättning skulle, förutom att det ger en pedagogisk
poäng, samtidigt vara överskådligt vad gäller
relationerna mellan dessa inkomster och utgifter.
De skulle även kunna användas för att göra
preventiva insatser och för att undvika att skador
uppkommer till följd av brott.

Fru talman! I detta betänkandet behandlas även
motionerna om prostitution. Dessa motioner har i
år avförts från dagordningen genom att man i
departementet har tillsatt en utredare. Det har
kommit till min kännedom att denne utredare är
kriminologen Leif G W Persson. Leif G W Persson
fanns även med i den prostitutionsutredning som
tillsattes 1977 och som kom med sitt slutbetänkande
1981. I betänkandet kom man fram till att
prostitutionen även i framtiden bör vara straffri.

Kan man då förutsätta att Leif G W Persson går in
i den nya utredningen förbehållsfritt? Jag gör det
inte, utan jag riktar ett mycket starkt
misstroendevotum mot att man har utsett den
mannen till utredare.

En annan person som fanns med i den utredningen
som sekreterare var Hanna Olsson, författare till
boken Catrin och rättvisan. Hon skriver i sin bok
bl.a. följande om sina erfarenheter från
utredningen: ''Det arbetet blev omvälvande för
mig. Prostitutionen är inte en detaljfråga som rör
några avvikande människor som skall föras in på
den smala vägen. Det var som om jag fått en skärva
i ögat. Efter den dagen ser jag annorlunda på
människorna och världen. Jag miste den mänskliga
oskuld som måste gå förlorad för att man skall
kunna se både sig själv och andra som
komplicerade och sammansatta varelser. Det man
kallar ondska är inte förbehållet ett fåtal.''

Ett strukturellt våld mot kvinnor är inbyggt i
samhället. Vi kan inte handla i kiosken eller i vissa
livsmedelsaffärer, vi kan inte gå på vissa gator utan
att påminnas om att kvinnor betraktas som en
handelsvara för män. Vi kan inte jogga i skogen
eller promenera hem efter mörkrets inbrott utan att
tänka på det hot om våld som ständigt vilar över
kvinnor.

Det strukturella kvinnovåldet är mest uppenbart i
pornografin och prostitutionen, och i princip är
dessa företeelser inte kriminaliserade, utan de
utgör en del av vår accepterade samhällsstruktur.
Prostitution och pornografi är en gigantisk
storindustri i världen, lika stor som vapenhandeln.
En stor del av våldet i verkligheten och våldet som
underhållning utgörs av sexualiserat våld mot
kvinnor. Att bekämpa prostitution, pornografi,
våldtäkt, incest och kvinnomisshandel är några av
de viktigaste frågorna för jämställdheten på 90-
talet.

Prostitutionen är ett syskonfenomen till
pornografin och kvinnomisshandeln. Samhällets
syn på prostitution har hittills inneburit att fokus
har riktats på kvinnan, och diskussionen har förts
utifrån en moralisk aspekt. Mannen har gjorts
osynlig i sammanhanget. Åtskilliga utredningar har
gjorts om de bakomliggande orsakerna till att
kvinnan säljer sin kropp mot betalning och om hur
man på bästa sätt skall rehabilitera henne och
återföra henne till ett normalt liv.

Om man gör mannen synlig genom att konstatera
att han är köpare, blottlägger man grundläggande
strukturer i samhället. Att inse att prostitution
handlar om att köpa sig makt, om missbruk av en
annan människa kropp och om manlig dominans
blottlägger människoförakt. Prostitutionen handlar
om stora pengar genom sin koppling till pornografi,
narkotika och annan brottslig verksamhet. Att tro
att man skulle kunna avskaffa prostitution och
pornografi genom upplysning och uppsökande
verksamhet i gatuprostitutionen är lika naivt som
att tro att man skulle kunna avskaffa apartheid med
sådana medel.

Jag tror inte att arbetet med den förra
prosititutionsutredningen gav Leif G W Persson
någon skärva i ögat så att han går in i den här
utredningen med andra insikter. Jag kräver därför
att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med andra specialister än de män som
ingick i den förra. Den förra utredningsgruppen
bestod av sju män och två kvinnor.

Herr talman! Jag ser att jag hinner nämna
reservation nr 7, som handlar om ideellt skadestånd
och därför också hör ihop med det här komplexet.
En hovrättsdom resulterade i att en kvinna fick
lägre skadestånd för ett övergrepp på grund av att
hon var prostituerad. En prostituerad räknas som
en tredjedel av en annan kvinna; kvinnan fick alltså
en tredjedel av beloppet.

Herr talman! Jag ställer mig bakom vänsterpartiets
reservationer till detta betänkande och yrkar bifall
till reservationerna 5 och 17.

Anf. 83 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! I jämförelse med den remissdebatt vi
nyss har lyssnat till är det som om vi nu vore i en
annan värld. När vi diskuterar
brottsskadenämnden finns det tydligen betydligt
mer pengar att tillgå än vad som fanns nyss under
remissdebatten här i kammaren.

I budgetpropositionen föreslås
brottsskadenämnden få sitt förvaltningsanslag höjt
med drygt 1 miljon, och man får dessutom pengar
för ADB-utbyggnad. Regeringen föreslår vidare
för ersättning till brottsoffer för skador som
uppstått på grund av brott ett försöksanslag på 18,5
milj.kr. Det innebär att regeringen tillgodoser
nämndens begäran. Från detta anslag betalas
ersättning dels för personskador, dels för
rymlingsskador. Dessutom utgår från anslaget
pengar till Brottsofferjourernas riksförbund.

Förra året uttalade riksdagen att bidraget till
brottsofferjourerna borde ha en sådan nivå att det
blir möjligt att bygga ut jourerna och utveckla
verksamheten. Utskottet föreslår därför att
anslaget höjs med en halv miljon utöver det belopp
som regeringen har föreslagit. Vi förutsätter då att
bidraget främst används för uppbyggnad av lokala
brottsofferjourer.

Med tanke på det synnerligen kärva budgetläget är
brottsskadenämnden mycket väl tillgodosedd, och
utskottet är inte berett att tillstyrka ett årligt fixerat
verksamhetsbidrag, vilket föreslås i en motion.

Brottsoffren var länge en försummad grupp i
samhället, men utvecklingen har gått mycket fort
på detta område. Ingbritt Irhammar framhåller
oppositionens roll i den utvecklingen. Jag skulle
ändå vilja påpeka att det i den här kammaren också
finns ganska många socialdemokrater som har ett
visst inflytande över vad som händer.

Kunskaperna om brottsoffrens problem har
radikalt förbättrats både hos allmänheten och inom
rättsväsendet. Det är utskottets mening att den
ökade kunskapen också innebär att de olika
samhällsorganen stödjer brottsofferjourerna på ett
alltmer aktivt och engagerat sätt.

I reservation 2 föreslår centern en linje som tycks
syfta till att jourerna så småningom skall bli statliga
institutioner. Utskottet ställer sig inte bakom det
synsättet. Verksamheten bör bygga på frivillighet
och engagemang. Vi ser detta som en mycket god
kvalitet i verksamheten.

Kravet i reservation 1 skulle också leda till en
institutionalisering, vilket utskottet också avvisar.

Enligt utskottets uppfattning är det enklare och
bättre att finansiera brottsskadenämnden över
statsbudgeten än genom bötesmedel, vilket föreslås
av vänsterpartiet i reservation 3. Motionen var
knappast så utformad att den gav täckning för den
lösning som Berith Eriksson föreslog från
talarstolen.

Moderaterna har icke gett upp tanken på den ökade
byråkratisering som deras förslag om en
brottsoffernämnd skulle innebära. Nämnden skulle
svara för administrationen av stödet till
brottsofferjourerna, och man föreslår ett anslag på
5 milj.kr. för det ändamålet. Utskottet avvisar
förslaget på samma grunder som förra året.

I en gemensam reservation kräver de borgerliga
partierna att det tillsätts en utredning för att
ytterligare se över brottsoffrens situation. Jag
tycker det är rimligt att först få fram på bordet allt
det utredningsarbete som pågår inom denna sektor.
Organisationen inom sektorn måste få sätta sig.
Det är i mycket stor utsträckning fråga om en ny
verksamhet. Det krävs litet tålamod, och vi
kommer att ha ett bättre underlag i ett senare
skede. Därför bör vi inte nu tillsätta en sådan
utredning.

I frågan om ersättning för skador som uppstår på
grund av brott blir en utredning klar under året. Ett
delbetänkande har lagts fram den 16 april i år, och
det behandlar ersättningsfrågan för personer som
smittats av HIV. Man kan se att det kommer att bli
uppjusteringar av skadeståndsanspråken. Det
kanske också äger giltighet för övriga skador.

Senare i år läggs också fram förslag från kommittén
om ideellt skadestånd vid våldtäkt och andra
våldsbrott. Jag tror inte att det behövs några
tilläggsdirektiv, vilket Ingrid Irhammar föreslog på
denna punkt. Misshandel är självfallet ett allvarligt
brott, och det tycker jag avspeglar sig redan i de
straffskalor och rekvisit som gäller. Förslagen om
skärpningar, som finns i tre reservationer, avvisas
därför av utskottet. Utskottet delar dock
uppfattningen att misshandel av prostituerade
kvinnor skall bedömas som vilken annan
misshandel som helst. Domstolsförfarandet har
också visat att man anser det också där.

Kravet i den motion som tar upp frågan om sexuella
övergrepp mot barn i andra länder är tillgodosett i
svensk lagstiftning. Justitieministern har helt
nyligen lovat att under våren presentera ett förslag
till skärpt lagstiftning. Utskottsmajoriteten ser
fram mot det förslaget. Det är angeläget att det
händer saker på detta område.

Reservation 16 handlar om nödvärnsrätten.
Fängelsestraffkommitténs förslag bereds nu i
regeringskansliet och kommer så småningom att
leda till ett förslag som vi bör avvakta. Därmed bör
reservationen avslås.

Som framgår av betänkandet har
justitiedepartementet aktualiserat frågan om
kriminalisering av prostitutionskontakter. Berith
Eriksson godkänner inte kriminologen Leif G W
Persson som utredningsman, därför att han år 1981
deltog i en tidigare utredning på detta område. Jag
tycker att han, genom att ha deltagit i denna
utredning och därefter, måste ha införskaffat
sådana kunskaper att han kan lägga fram
konstruktiva och bra förslag på detta område.
Enligt min mening jagar Berith Eriksson spöken i
detta sammanhang.

Spridning av våldspornografi är i lag förbjuden.
Utskottet finner den ordningen naturlig, eftersom
våldspornografi sprider och befäster en
människosyn som är främmande för det svenska
samhället. Utskottet anser att civildepartementets
arbetsgrupp för frågor om våld mot kvinnor drar de
rätta slutsatserna när man föreslår en utvärdering
av lagstiftningens effekter. Att som folkpartiet ge
blinda order till rikspolisstyrelsen förefaller inte
särskilt meningsfullt.

Besöksförbud är ett förhållandevis nytt begrepp i
svensk lagstiftning. Därför lockas tydligen
oppositionspartier gång på gång till oöverlagda
förslag i sin strävan att framstå som radikala och
progressiva. Den här gången är det centerpartiet
som har fallit i den fällan. Man föreslår i sin motion
att hotade kvinnor skall påtvingas restriktioner som
de kanske inte vare sig önskar eller behöver. Något
tillkännagivande till regeringen vill majoriteten inte
gå med på i detta fall.

Rätten till målsägandebiträde har lagstiftaren sett
som ett viktigt inslag i ett humant och väl
fungerande rättssystem. I detta avsnitt gör
utskottet två tillkännagivanden. Det första grundar
sig på en hearing som utskottet anordnat samt på
motionerna Ju804 och Ju821. Utskottet konstaterar
att det finns några brottstyper där inslaget av
sexuellt eller annat våld saknas men där
integritetskränkningen kan var mycket stor.
Regeringen bör få i uppdrag att se över och lägga
förslag om kriterierna för målsägandebiträde vid
sådana särskilt integritetskränkande brott.

Det andra tillkännagivandet gäller en översyn av
ansvarsfördelningen mellan åklagare och
målsägandebiträde i fråga om skadeståndstalan.
Dessa två frågor bör självfallet ses över i ett
sammanhang.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att
brottsskadenämnden i och med det kommande
beslutet är väl tillgodosedd. Min förhoppning är att
denna satsning skall förbättra brottsoffrens
situation i det svenska samhället. Jag yrkar bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 84 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Det är mycket viktigt med
förändringen av inriktningen av stödet till
brottsoffer i vårt samhälle. Bengt-Ola Ryttar anser
att oppositionen inte kan ta åt sig hela äran av
detta, då det även finns socialdemokratiska
riksdagsledamöter som har velat få till stånd en viss
förbättring. Jag vill gärna ge en eloge till många
socialdemokrater i justitieutskottet vilka många
gånger har gått med på en samlad oppositions krav
på förbättringar. Det har de gjort mot sin egen
regering. Men om de är riktigt ärliga måste de nog
medge att det vid flera tillfällen har skett under
tvång. För ett par år sedan var det vanligt att ni
reserverade er i justitieutskottet, men det har ni
slutat med under de senaste åren. Det går alltså
framåt. Men det finns många områden där ni ser att
oppositionen inte får majoritet för sina förslag, och
då är ni inte särskilt benägna att ge ert stöd till
ytterligare förslag om förbättringar.

De tre tillkännagivandena, som nämndes i dag,
baserar sig på det faktum att ni under behandlingen
i utskottet svängde till förmån för oppositionens
krav, då det visade sig att det skulle bli majoritet för
dessa. På områden där det visar sig att oppositionen
inte får majoritet för sina förslag är ni däremot inte
beredda att ge ert stöd. Jag avser då viktiga
områden på vilka det verkligen behövs
förbättringar. Det kan t.ex. gälla att det för
brottsoffren skall bli lättare att få ut skadestånd
efter skatt i framtiden och att särskilt ideella
skadestånd skall höjas. Framför allt handlar det om
att ett skadestånd som har blivit utdömt i domstol
också skall utbetalas. Tänk på alla stackars
brottsoffer som först har fått utstå ett fysiskt
lidande och därefter suttit i domstolsförhandlingar
och tvingats visa och mer eller mindre fått stå till
svars för hur de har känt sig som brottsoffer och
blivit kränkta. De blir tilldömda ett skadestånd,
men pengarna ser de nästan aldrig röken av,
eftersom det inte går att få ut några pengar av
gärningsmannen. Därmed står de som brottsoffer i
en andra omgång.

Jag tycker att staten skall ta sitt ansvar och betala
ut skadestånd. Men ni är inte beredda att stödja en
sådan, som jag tycker, självklar tanke. Frågan bör
åtminstone utredas för att man skall komma fram
till hur skadeståndet skall utbetalas.

Eftersom vi har kommit överens om att inte ha
ytterligare replikomgångar slutar jag här.

Anf. 85 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! Låt mig bara kommentera Bengt-Ola
Ryttars synpunkter på två av våra reservationer.

Om nödvärnsrätten står det i betänkandet och
säger Bengt-Ola Ryttar att vi skall vänta på
regeringens ställningstagande. Så har
utskottsmajoriteten sagt förut i denna debatt utan
att något har hänt. T.o.m. en
informationskampanj, som vi föreslår i en motion,
tycker utskottsmajoriteten är onödig i rådande
läge. Rådande läge innebär således, Bengt-Ola
Ryttar, att ett ställningstagande från regeringen
snart är att vänta. Eller är det bara tomt prat? Jag
är personligen övertygad om att det går i
nödvärnsrättsfrågan som det har gått i ett par andra
frågor som behandlas i detta betänkande. De har
lösts på ett sätt som vi i folkpartiet liberalerna har
önskat. Jag tänker på höjningen av bidraget till
brottsofferjourer, och jag tänker på rätten till
målsägandebiträde som har utvidgats trots
senfärdigheten hos regeringen och
socialdemokraterna i utskottet.

Beträffande reservation 18 om olaga våldsskildring
hyser socialdemokraterna i utskottet stor tilltro till
en arbetsgrupp inom civildepartementet och dess
möjligheter att påverka regeringen i en riktning
som vi inom folkpartiet liberalerna önskar. Vi har
inte samma tilltro till arbetsgruppen, utan vill ge
eftertryck åt vårt motionskrav genom ett
riksdagens uttalande i frågan. Vi nöjer oss inte med
vad en arbetsgrupp inom departementet anser.

Anf. 86 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag riktar, som jag sade, misstro mot
Leif G W Persson som utredningsman. Jag tror inte
som Bengt-Ola Ryttar att Leif G W Perssons insikt
om prostitutionens verkliga natur har förändats
från den förra utredningen, när han tillsammans
med övriga i den kom fram till att prostitution inte
skulle kriminaliseras. Jag hyser också misstro mot
hans förmåga efter hans uttalande i TV-
programmet Kanalen under pågående
styckmordsrättegång. Reportern frågade honom
om att han inte tyckte att åklagaren hade rätt, och
då svarade han så här:

''Nej, jag tycker faktiskt inte det. Utan där offret,
som man kallar henne, om hon nu är det. Det är
också en väldigt kritisk person, det är en
prostituerad kvinna som är missbrukare. Om det
hade varit ett annat offer, exempelvis en anhörig till
någon av dessa båda åtalade, då hade jag utifrån
kriminologisk synpunkt varit benägen att bedöma
det på ett annat sätt. Personer med den här
bakgrunden, som det här offret har, de löper en
väldigt stor risk. De kan faktiskt springa på en
galning i kraft av sin livsföring. Det är när man har
ett sådant här fall med ett offer av den här typen
under sådana här omständigheter, det är då väldigt
kritiskt och väldigt viktigt att man är klar över att
det faktiskt finns en gärning i det här fallet, ett
mord, och att det kan kopplas på ett bestämt sätt
till vissa personer. Och det kan man inte göra här.''

Detta uttalande tycker jag verkligen visar att Leif G
W Persson inte alls har förstått de bakomliggande
orsakerna till prostitution. Hans uttalande kan
också tyda på att prostitution skulle bygga på
frivillighet. Därför ifrågasätter jag Leif G W
Persson som utredare i detta fall.

Anf. 87 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! Ingbritt Irhammar tycker att
domstolarnas domar automatiskt skall leda till
utbetalning av skadestånd till brottsoffer. Jag tror
att den ordning som råder garanterar en smidigare
handläggning med kanske mer mänskliga aspekter
i besluten än vad den strikta juridiken hos en
domstol kan innebära. Det tror jag kan vara till
fördel.

Jag hävdar att det på senare år verkligen har hänt
mycket på detta område. Jag vill inte ta ifrån
oppositionen deras andel i denna goda utveckling.
Det är bra att vi är så pass överens som vi är om att
det är en viktig sektor.

Jag tycker, Lars Sundin, att det är bra att det pågår
arbete i departementet på den här punkten.
Resultatet av det arbetet kommer att redovisas i
sinom tid. Jag hoppas att det tryck som folkpartiet
utövar i den här frågan leder till att arbetet kommer
att ske skyndsamt.

Jag har inte läst det citat Berith Eriksson läste upp
och har alltså inte kunnat begrunda det. På mig gör
det närmaste intrycket att Leif G W Persson uttalar
sig om hur klasskrankorna i samhället påverkar
brottsbedömningen och inte om sin egen värdering
av prostituerade människor. Jag hoppas att den
tolkningen är den riktiga, och jag tror att både
Berith Eriksson och jag har varit inne på det.

Anf. 88 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Om det vore så väl! Jag minns att jag
hörde citatet i radioprogammet Kanalen den här
dagen. Om Bengt-Ola Ryttar tar sig tid att läsa
citatet skall han finna att det är Leif G W Perssons
egna värderingar när det gäller prostituerade
kvinnor som här kommer fram.

Anf. 89 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! Jag skall gärna läsa citatet, men jag
har inte uppfattat det på samma sätt som Berith
Eriksson.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

10 § Anslag till utredningar m.m.

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1990/91:JuU22 Anslag till utredningar m.m. (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 90 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! Justitieutskottets betänkande nr 22
har rubriken Anslag till utredningar m.m. Vi
moderater följer i reservationer upp två motioner
nämligen Ju609 av Allan Ekström om tjänstefel och
Ju634 av Jerry Martinger om påföljd för olovlig
körning. Dessa motioner behandlar två olika men
var för sig viktiga områden inom betänkandets ram.

Jag yrkar inte bifall till reservation nr 6, men jag vill
klargöra att vi ställer oss bakom reservationen, som
behandlar frågan om tjänstefel.

År 1989 återinförde riksdagen i sina huvuddrag
lagen om ansvar för tjänstefel, men vi anser att den
reform som då genomfördes inte var tillräcklig.

Den nya bestämmelsen i 20 kap. 1 § i brottsbalken
om tjänstefel avser nämligen inte all offentlig makt
utan bara sådan som kommer till uttryck i samband
med myndighetsutövning. Vi anser att all
verksamhet som är skattefinansierad eller eljest
bedrivs med stat eller kommun som huvudman bör
vara förenad med särskilt ansvar. Vi anser t.ex. att
en kommunstyrelse som fattar beslut som innebär
överskridande av den allmänna kompetensen eller
som, vilket i dag inte är så ovanligt, sätter sig över
domstolarnas avgörande i kommunalbesvär skall
kunna ställas till ansvar. Därför anser vi att
riksdagen borde fatta beslut om sådan ändring av
20 kap. 1 § i brottsbalken att begränsningen av
tjänstefel till begreppet ''myndighetsutövning''
slopas.

Reservation nr 7 under mom. 10 om olovlig körning
gäller också en mycket allvarlig fråga. Varje år
förekommer ett mycket stort olovliga körningar.
Det upprörande är att det i stor utsträckning är
samma människor som står för upprepade olovliga
körningar. Det förekommer t.o.m. att personer
som dömts för trafikbrott och blivit fråntagna sina
körkort ändå kör till rätten i bil.

För att i någon mån skärpa straffet anser vi
moderater att maximistraffet för olovlig körning
bör ändras. I dag är maximistraffet fängelse i sex
månader, och vi moderater anser att man för att öka
respekten för stadgandet i 3 § trafikbrottslagen bör
höja straffet för detta brott till fängelse i ett år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 7 om
olovlig körning.

Anf. 91 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! För att förbättra rekryteringen både
av domare och åklagare har folkpartiet liberalerna
föreslagit en rad åtgärder som utskottsmajoriteten
avvisar. Bakgrunden till våra förslag är naturligtvis
de svårigheter som man har inom både
domstolsväsendet och åklagarväsendet att behålla
sin personal -- avhoppen är många -- och att
rekrytera ny personal. Problemen bottnar i en
kombination av för hög arbetsbelastning, eftersatt
teknik, dålig arbetsmiljö, föråldrade
arbetsmetoder och en lönesättning som länge har
släppat efter. Banker, försäkringsbolag och
advokatkontor har ofta attraktivare arbetsmiljö
och åtskilliga andra förmåner, varför avhoppen dit
av unga jurister knappast är förvånande.

Det krävs jurister av god kvalitet för att
rättssäkerheten skall upprätthållas.
Rättssäkerheten är för oss i folkpartiet liberalerna
utomordentligt viktig. Därför beklagar vi
naturligtvis att utskottsmajoriteten avstyrkt våra
motionsförslag. Inte ens att ge domarutredningen
ett tilläggsdirektiv om att också utreda en
reformering av den s.k. fiskalsutbildningen kan
man tänka sig för att undersöka om man på det
sättet kan få en moderniserad av domarkarriär.

När det gäller rekryteringsläget inom
åklagarväsendet konstaterar utskottsmajoriteten
helt kort att läget för närvarande är gott. Något
långsiktigare perspektiv har man inte -- man är så
nöjd, så nöjd!

Herr talman! Förutom reservation 2 om
förändringsarbete inom åklagarväsendet och
reservation 3 om moderniserad domarkarriär finns
i betänkandet ytterligare ett par reservationer som
vi i folkpartiet liberalerna står bakom.

I reservation 1 föreslås att det kriminaliserade
området bör minska. Jag vet att det finns en
åklagarutredning som ägnar sig åt denna fråga.
Man kan tycka att den utredningen har tillräckligt
mycket att göra. Redan i rapporten från RÅ finns
ett förslag till avkriminalisering, som man enligt
min mening hade kunnat lägga till grund för en
lagändring utan ytterligare något utredande. Vi
tror att det är ett sätt att öka respekten för vår
strafflagsstiftning, om endast sådana handlingar
som är direkt förkastliga kriminaliseras.

Slutligen, herr talman, vill vi att domarutredningen
med förtur skall ta itu med den översyn av frågan
av rättegångskostnader i förvaltningsprocessen som
riksdagen länge har efterlyst. Det var redan 1985
som riksdagen gav regeringen till känna att frågan
borde utredas, men ännu har inte något förslag som
kan ligga till grund för sådan lagstiftning framlagts.
Saken brådskar enligt vår mening.

Jag yrkar bifall till reservation nr 5 och uttalar
naturligtvis folkpartiet liberalernas stöd till de
övriga reservationer som folkpartisterna i utskottet
står bakom.

Anf. 92 ANDERS SVÄRD (c):

Herr talman! Till det betänkande som nu
behandlas är fogat ett antal reservationer. Vi
centerpartister står bakom reservationerna nr 4 och
5. Jag yrkar för tids vinnande bara bifall till
reservation nr 5.

I reservation nr 4 pekar vi på behovet av en
skyndsam utredning angående vissa häktesfrågor.
Det finns t.ex. häktade med speciella vårdbehov
och häktade vårdnadshavare med små barn. Vi vill
att behovet av särskilda kvinnoplatser skall belysas.
Den särskilda utredaren bör av regeringen få
tilläggsdirektiv i dessa avseenden.

Även när det gäller rättegångskostnader i
förvaltningsprocessen pågår ett utredningsarbete
inom domstolsutredningen. Men det går för sakta.
Frågan bör utredas med stor skyndsamhet och med
förtur så att riksdagen snarast kan få ta ställning till
förslag från regeringen i den här frågan.

I motion Ju705 pekar vi motionärer på behovet av
en mer allmän rätt till ersättning för kostnader i
skatteärenden. Ersättning bör t.ex. alltid utgå i de
fall då en enskilds talan vunnit bifall och om det
allmänna drivit målet vidare med avsikt att erhålla
prejudikat. Den skattskyldiges personliga
ekonomiska förhållanden eller omständigheter i
övrigt kan också motivera ersättning.

Herr talman! Jag yrkar således bifall till reservation
nr 5.

Anf. 93 BARBRO ANDERSSON (s):

Herr talman! Detta betänkande med rubriken
Anslag till utredningar m.m., behandlar delar av
budgetpropositionen samt tio motioner. Sju
reservationer finns fogade till betänkandet. Jag har
för avsikt att kort kommentera de reservationer
som det här har yrkats bifall till.

Reservation nr 2 handlar om förändringsarbetet
inom åklagarväsendet. Flera av de frågor som
motionärerna tar upp har redan varit föremål för
överväganden i olika sammanhang. En särskild
tjänst för arbete med enbart rekryteringsfrågor har
inrättats på riksåklagarens kansli. Enligt vad
utskottet har erfarit är rekryteringsläget för
närvarande gott. Vi föreslår därför avslag på detta
yrkande.

Reservation nr 3 behandlar en moderniserad
domarkarriär. Domarkarriären har nyligen varit
föremål för en översyn. Ärendet behandlades i
riksdagen förra riksmötet. I propositioner från
förra riksmötet presenterades riktlinjer för en
avkortad och sammanhållen domarutbildning.
Riksdagen lämnade då utan erinran vad
justitieministern anfört. Då behandlades också en
motion med liknande yrkanden som de här
aktuella. Yrkandet avslogs. Utskottsmajoriteten
har samma uppfattning även i år och avslår
yrkandet.

Reservation nr 5 föregås av två motioner från
centern och folkpartiet där man begär förslag till
lagstiftning och rätt för enskilda att erhålla
ersättning för rättegångskostnader i
förvaltningsprocessen. Domstolsutredningen skall
enligt sina direktiv göra just den översyn som
motionärerna efterlyser. Enligt utskottsmajoriteten
bör resultatet avvaktas. Därför avslår vi
motionerna och reservationerna.

Reservation nr 6 handlar om tjänstefel. En
proposition om utvidgning av det straffrättsliga
tjänsteansvaret för offentligt anställda behandlades
under riksmötet 1988/89. Utskottet sade då att det
kan finnas anledning att se över omfattningen av
straffansvaret och förordade en sådan översyn.
Detta gav riksdagen regeringen till känna.
Utskottet står kvar vid detta ställningstagande och
motionsyrkandet avslås.

Reservation nr 7 tar upp olovlig körning. Även
denna fråga är föremål för överväganden inom
regeringskansliet med anledning av
fängelsestraffkommitténs förslag. Det bör inte
föregripas. Utskottsmajoriteten avslår yrkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 94 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! Vi får mycket ofta höra att saker är
under utredning. När det gäller påföljder för
olovlig körning har det visat sig att de bestämmelser
som kom så sent som 1987, där man kunde gå in
med förverkande av fordon enligt 7 §
trafikbrottslagen, inte alls har ökat respekten för
lagen såsom man hade hoppats. Värdena på de
förverkade fordonen har enligt en undersökning
som har genomförts av riksåklagaren i allmänhet
varit mycket låga. Det har rört sig om värden på
bilar från 500 kr. upp mot sextusenkronorsgränsen.
Det här har således inte haft den effekt som man
hade hoppats på.

Därför menar vi moderater att det är viktigt att i
stället skärpa maximistraffet för olovlig körning.
Vid upprepade brott bör straffet höjas från ett halvt
års fängelse till ett år. Det skulle också ge
möjligheter till anhållande och häktning om det
visar sig att den som misstänks trots förverkande
inte kan avhållas från att fortsätta sin brottsliga
verksamhet. Vi anser att detta är så angeläget,
eftersom dessa personer är inblandade i så många
trafikolyckor, att man borde kunna ta ett steg nu.

Anf. 95 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! Barbro Andersson säger att
rekryteringsläget för åklagare just nu är gott, och
hon låter sig nöjas med det. Det beror enligt min
mening på en rad olika orsaker, bl.a.
konjunkturläget. Har ni, Barbro Andersson, ingen
mer långsiktig personalpolitik? Hur skall man på
sikt kunna förbättra rekryteringsläget när det gäller
åklagare? Att det just nu är bra kan ha särskilda
orsaker.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

11 § Anslag till brottsförebyggande rådet

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1990/91:JuU24 Anslag till brottsförebyggande
rådet (prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 96 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! I betänkandet finns fyra
reservationer, och jag tänker ställa mig bakom alla.
Det innebär att jag även stödjer reservation 1 av
Krister Skånberg angående inrättande av
professurer på BRÅ. Det är, anser jag, mycket
angeläget att professurer inrättas vid BRÅ. Det
skulle vara till fördel för den kriminalpolitiska
forskningen i vårt land. Det skulle underlätta
rekryteringen och återväxten av forskare och
utbildning samt handledning av doktorander inom
området. Det skulle underlätta möjligheten att
behålla kvalificerade forskare inom BRÅ och inom
Sverige. BRÅ kan erbjuda en attraktiv
forskarmiljö. Det finns kvalificerat folk där, och vi
behöver värna om dem. Detta är skäl nog att stödja
reservation 1.

På forskningsområdet trycker vi inom centern
särskilt på tre områden. Det gäller forskning om
våld mot kvinnor, forskning om könsrollernas
betydelse för brottsbenägenheten och forskning om
effekten av olika behandlingsmetoder.

När det gäller forskning om våld mot kvinnor har
visserligen ett flertal initiativ tagits för att få fram
kunskap om orsaker till våldet för att få fram rätt
stödinsatser.

Vi har i vår centermotion framfört krav på
tvärvetenskaplig forskning i vad gäller
kvinnomisshandel och sexualiserat våld. Det är
möjligt att en professur borde ha inrättats på BRÅ
just på detta område. Det hade kanske varit bättre
än att placera en professur vid Uppsala universitet.
Det behövs nämligen mer av tillämpad forskning,
vilket skulle kunna ske vid BRÅ, även inom
kvinnovåldssidan.

Beträffande forskning om könsrollernas betydelse
har BRÅ erinrat om att ytterligare forskning
behövs på området. Den rapport som det hänvisas
till i betänkandet, Kvinnobrott, är lämplig att
inspirera till fortsatt diskussion och forskning. Det
finns ett problem på området som jag väl känner
till, nämligen att få i gång fortsatt forskning.

Forskningen på behandlingsområdet anser jag nog
i dag är det allra viktigaste att förstärka. Den
forskning som i dag sker är otillräcklig. Visserligen
pågår visst forskningsarbete inom
kriminalvårdsstyrelsen och visst förarbete mellan
BRÅ och kriminalvårdsstyrelsen med tanke på
samarbete i framtiden. Jag vill trycka på behovet av
extern utvärdering av kriminalvårdens
behandlingsresultat, vilket borde komma till stånd
inom BRÅ.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

Anf. 97 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Justitieutskottet -- och jag hoppas
också riksdagen så småningom -- är helt överens om
att det är viktigt att vi skaffar oss så goda kunskaper
som möjligt om kriminaliteten och dess orsaker och
verkningar och med vilka medel vi kan förebygga
brott. Det är också viktigt att de kunskaper som vi
har på det här området och får genom forsknings-
och utvecklingsarbete kan sprida sig till så många
som möjligt. Det behövs för att alla de som t.ex.
arbetar inom kriminalvården och socialtjänsten
skall kunna klara sina arbetsuppgifter så bra som
möjligt. Det är också nödvändigt att flera får ökade
kunskaper. Vi som politiker behöver kunskaper för
att kunna göra de rätta avvägningarna i vårt arbete.
Även allmänheten har intresse av att få del av
faktakunskaper.

Kriminaliteten och dess orsaker är ofta ett hett
debattämne, och det är bra. Men ibland förs
debatten från utgångspunkter som inte är helt
sakliga. Den bild som bl.a. massmedia ger av
brottslighetens utveckling och ibland av
kriminalvårdens verksamhet är inte alltid grundad
på verkligheten. Därför är det nödvändigt att fakta
kan göra sig gällande och tränga igenom
mediabruset.

I det här avseendet har BRÅ en viktig roll att spela.
Jag tycker att BRÅ sköter sina uppgifter på ett bra
sätt, inte minst genom att publicera sina
forskningsresultat på ett lättbegripligt sätt så att de
blir tillgängliga för många. Om detta, tror jag som
sagt, att utskottet är helt överens. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan i betänkande nr 24 och
avslag på de reservationer som trots enigheten har
fogats till betänkandet.

I tre av reservationerna föreslås tillkännagivande
till regeringen om forskningsinsatser på olika
områden. I samtliga de fall som tas upp i
reservationerna har vi konstaterat från utskottets
sida att arbetet redan är i gång och att det finns
planer för en fortsättning. Därför anser vi inte att
det är nödvändigt att vi påtalar dessa behov för
regeringen. De är ju redan kända. Det är att slå in
öppna dörrar. Det är något som jag tycker har blivit
allt vanligare i vårt sätt att handskas med saker och
ting i utskottet. Jag tror inte att det är bra för
riksdagens anseende. I värsta fall kan de som
lyssnar på eller läser vad vi säger få för sig att vi inte
vet vad som pågår.

När det gäller tillsättandet av professur vid BRÅ
har utskottet och sedermera även riksdagen redan i
betänkandet om forskningspropositionen förra året
uttalat vikten av att forsknings- och
utvecklingsarbetet vid BRÅ får bedrivas under
tillfredsställande omständigheter. Just inrättandet
av professurer vid BRÅ nämndes som viktigt.
Utskottet ansåg därför att det borde beaktas på sikt
i det fortsatta arbetet. Utskottet förväntar sig
naturligtvis att regeringen så snart det är möjligt
uppfyller dessa önskemål utan att riksdagen
upprepar uttalandena.

Anf. 98 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag och Stig Gustafsson har väckt en
motion i vilken vi ansåg att ett tillkännagivande om
professurer vid BRÅ behövde göras. Anledningen
är att detta behov förbigås med tystnad i
budgetpropositionen. Det är i och för sig bra att
utskottet tidigare delade och även nu delar
uppfattningen om behovet av professurer. Det
förefaller dock som om intresset är för svagt. Jag
tycker därför att utskottet borde, som vi yrkade,
göra ett tillkännagivande.

Det är ingen överdrift att påstå att BRÅ har svarat
för större delen av den grundläggande
kriminologiska forskningen här i landet sedan sin
tillkomst 1974.

Det är anmärkningsvärt att BRÅ, som är den
största kriminologiska forskningsinstitutionen i
Skandinavien, saknar professurer. För att få
behålla kvalificerade forskare vid BRÅ, för att
kunna upprätthålla en hög forskningskvalitet och
för att kunna erbjuda en attraktiv forskningsmiljö
är det nödvändigt att professurer inrättas inom det
kriminologiska och kriminalpolitiska området.

Med dessa ord vill jag säga att jag stöder den
reservation som avgivits i överensstämmelse med
vår motion. Jag hoppas att utskottet i
fortsättningen kommer att vara pådrivande för att
förslaget snarast skall bli en realitet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

12 § Handelsagentur

Föredrogs

lagutskottets betänkande

1990/91:LU25 Handelsagentur (prop. 1990/91:63).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.51 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

13 § Anslag till utveckling av skolväsendet,
m.m.

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkanden

1990/91:UbU6 Anslag till utveckling av
skolväsendet m.m. (prop. 1990/91:100 delvis),

1990/91:UbU7 Bidrag till det kommunala offentliga
skolväsendet (prop. 1990/91:100 delvis),

1990/91:UbU8 Bidrag till särskolor, m.m. (prop.
1990/91:100 delvis),

1990/91:UbU9 Bidrag till fristående skolor (prop.
1990/91:100 delvis) samt

1990/91:UbU10 Utrustningsbidrag m.m. på
skolområdet (prop. 1990/91:100 delvis).

Andre vice talmannen meddelade att
utbildningsutskottets betänkanden UbU6, UbU7,
UbU8, UbU9 och UbU10 skulle debatteras
gemensamt.

Anf. 99 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):

Herr talman! Utanför riksdagshuset har i dag
Waldorfskolorna demonstrerat -- jag vet inte för
vilken gång i ordningen. Deras kamp mot ett
bidragssystem som diskriminerar de fristående
skolorna har pågått länge och torde få fortsätta så
länge som socialdemokraterna finns i
regeringsställning.

Av budgetpropositionen kan man utläsa att
skolministern inte ser behov av fler fristående
skolor på gymnasial nivå. Av förslaget som helhet
kan man se att regeringen helst inte vill ha
fristående skolor på grundskolenivå heller.

Att alternativa lösningar inte kommer att släppas
fram av socialdemokraterna framgår tydligt när
man tar del av skolminister Göran Perssons
uttalanden.

Häromdagen hävdade han att ett av argumenten
för en tidigare skolstart är att han måste gå de
föräldrar till mötes som önskar en tidigare skolstart
för sina barn. ''Annars riskerar vi att dessa föräldrar
söker andra lösningar och därmed hotas den
sammanhållna grundskolan.''

Så argumenterade Göran Persson, och klarare kan
det väl inte sägas. Det är inte elevernas bästa, eller
föräldrarnas berättigade krav, som skall vara
vägledande för politiken. Det gäller att främst
bevaka och bevara ett sammanhållet skolsystem,
lika för alla. Det är skolministerns paroll.

Senast den 7 mars i år debatterade vi ett
saneringsbidrag för de Waldorfskolor som hade
akuta ekonomiska problem; Norrköping, Umeå,
Göteborg och Örebro. Skolministern var mot
bakgrund av den ovan redovisade inställningen
följdriktigt mycket kallsinnig till möjligheterna att
hjälpa dem trots att ett saneringsbidrag skulle röra
sig om för staten ganska små summor.

Situationen för Waldorfskolan i Norrköping är nu
så allvarlig att lärarna är permitterade och skolan
står inför ett direkt stängningshot den 1 maj. Vad
skall då hända med eleverna?

För oss moderater är det ofattbart att orättvisan får
fortsätta. Varför skall inte alla skolelever i vårt land
få likvärdigt stöd till sin skolgång? Har inte staten
ett ansvar för skolgången även för de barn som går
i fristående skola, i Waldorfskola? För barnen i
Waldorfskolan i Norrköping?

Visserligen höjs bidraget till 13 000 kr. per elev,
men det motsvarar ingalunda vad en elev i den
kommunala grundskolan kostar, nämligen drygt
20 000 kr. i statliga bidrag.

Dessutom skall de fristående skolor som tidigare
fått ett högre statsbidrag få sitt statsbidrag fruset.
Detta leder till en orimlig situation för dem.

Vi moderater anser att föräldrar och elever måste
få ökad rätt att välja skola -- fristående eller allmän
eller skola inom det allmänna skolväsendet.
Möjligheten att gå i en fristående skola får inte vara
beroende av plånboken.

Vi anser också att skolmyndigheterna skall vara
skyldiga att informera om rätten att välja skola och
att i största möjliga utsträckning tillgodose elevers
och föräldrars val av skola.

Varför är då valet av skola så viktigt?

Det är viktigt därför att vi alla är olika. En enda
skolform kan inte tillgodose alla.

Det är viktigt därför att rätten och möjligheten att
välja leder till en vitalisering och skapar en debatt
och ett engagemang som är bra för både eleverna
och skolan.

Det är viktigt därför att vi får en konkurrens mellan
olika skolor, en konkurrens som ger utveckling.
Olika utbildningsanordnare stimuleras att göra
skolan så bra som möjligt. En icke-vald skola får
signalen att det är dags att göra något för att
förbättra kvaliteten.

Rätten att välja får sin särskilda betydelse när inte
alla skolor är lika. Alla skolor skall självfallet ge en
gemensam kärna av kunskaper och färdigheter,
men därutöver bör alla skolor ha rätten och
möjligheten att skapa sig en särskild profil. Det må
vara särskilda satsningar på matematik, språk,
teknik eller särskild pedagogik. Det må vara
Waldorfpedagogik eller Montessoripedagogik.

Det skall vara lika möjligt för den som har en
speciell begåvning att få sitt speciella intresse
tillgodosett som för den som är kvick i benen eller
snabb i simning.

Statsbidraget skall därför utformas så att bidraget
följer eleven till den skola eleven valt -- fristående
eller allmän.

Herr talman! De betänkanden från
utbildningsutskottet som vi i dag skall behandla rör
viktiga frågor på skolområdet, framför allt
sektorsbidraget.

Svensk skola förfogar över internationellt sett stora
ekonomiska resurser, men vår skola presterar inte
på samma höga nivå. Men det beror inte på
bristande resurser utan på att pengarna i alltför
liten utsträckning satsas på det som är skolans
huvuduppgift -- att ge kunskaper och färdigheter.
För att lyckas med detta krävs välutbildade lärare,
ändamålsenliga lokaler och bra läromedel samt att
resurserna i första hand satsas på undervisningen.

Den socialdemokratiska skolpolitiken har inte
utformats så att hänsyn tas till elevernas olika
behov och ders rätt att utvecklas optimalt utifrån
sina förutsättningar. Krav på förment jämlikhet
liksom centralisering har lett till en omfattande och
resursslukande byråkrati.

Resurser har slussats från undervisning till andra
uppgifter. Bidragen har dessutom konstruerats så
att kommunerna stimulerats att anslå ytterligare
medel för dessa ändamål.

Statsbidragen bör därför läggas om. Principen bör
vara att skolan får ett anslag för varje elev och att
föräldrar och elever ges frihet att själva välja skola
och skolform.

Bidragssystemet skall ge skolan och lärarna stor
frihet att själva disponera resurserna. Om skolans
huvuduppgift lyfts fram och skolans mål är
tillräckligt klart formulerade, kan man med
förtroende lämna åt dem som är professionella att
forma verksamheten så att målen nås.

Vi har i våra motioner lagt fram förslag om ett
sådant statsbidragssystem.

Våra besparingar inom utbildningssektorn har
utformats så att de i första hand avser
administration. Vi föreslår också i år som tidigare
överföringar i syfte att förstärka undervisningen.

Vi avvisar särskilda stimulansbidrag och anser att
sådana skall avskaffas och medlen överföras till
kommunerna, som då själva kan besluta om
användningen.

Stimulansbidrag styr den lokala verksamheten och
binder upp resurser för fördelningen av dem.

Vidare anser vi att lokaler och arbetsmiljö är ett
lokalt ansvar. Vi moderater har i ett annat
sammanhang föreslagit att arbetsgivaravgifterna
skall sänkas med 4,5 procentenheter. Det ger ökade
möjligheter för kommunerna att sköta sina lokaler
på ett bättre sätt.

De 300 miljoner kronor som regeringen under
kommunaliseringsdebatten lovade vpk skulle
anslås till skolmiljön bör i stället gå till en
ämnesinriktad lärarfortbildning. Detta torde vara
bland det viktigaste för att förbättra skolans
arbetsmiljö och höja kvaliteten i skolarbetet.

Vi moderater har i våra motioner redovisat den
inriktning vi vill ge arbetet i skolan:

Vi vill ha klara mål som sätter kunskaper och
färdigheter i centrum. Målen skall formuleras så att
skolans huvuduppgift blir tydlig och möjlig att
genomföra. Av läroplanen skall klart framgå att
läxor skall vara ett reguljärt inslag i skolarbetet för
att ge eleverna rejäla kunskaper.

Vi vill ha betyg som redovisar kunskaper och
färdigheter i relation till läroplanens krav och som
sätts första gången vid utgången av lågstadiet och
därefter ges varje termin.

Vi vill ha rätt att välja skola och ett statsbidrag som
följer elevens val av skola. Vårt system öppnar för
skolor som kan organiseras och styras på olika sätt
och därmed i princip bli självstyrande. Möjligheter
öppnas för personalkooperativ samt föräldra- eller
organisationsdrivna skolor.

Vi vill ha mindre krångel och färre regler.

Vi föreslår en sänkt skolstartsålder och en förskola
året innan skolstarten som verkligen är förskola i
ordets egentliga mening. Lågstadiets organisation,
innehåll och metodik skall anpassas till att eleverna
är ett år yngre.

Vi föreslår ökade möjligheter att välja inriktning
och studiekurs efter intresse. Undervisningen skall
bygga på ämnen. Skolan skall tillsammans med
eleven och föräldrarna fortlöpande upprätta
studieplaner för varje elev.

Vi föreslår en lärarutbildning inriktad på kunskap.
Lärarutbildningen skall liksom fortbildningen av
lärare inriktas på att ge goda ämneskunskaper och
därför bygga på ämnesstudier.

Genom goda kunskaper får läraren den säkerhet
som leder till att eleverna får bra undervisning.
Goda kunskaper kan också ge ett engagemang som
gör att läraren inte är hänvisad enbart till
läroböckernas framställning.

Den nationella utvärderingen har dessutom visat
att vissa ämnen skjuts åt sidan i
blockundervisningen. Skälet anger lärarna ofta var
att vissa ämnen, såsom religionskunskapen, är
mycket svåra. Det krävs därför rejäla möjligheter
till ämnesfortbildning och att lärarutbildningen
verkligen ger blivande lärare en gedigen kunskap i
varje ämne.

Vi har föreslagit en på ämnesstudier byggd
lärarutbildning för lärare som skall undervisa i
årskurserna 4--9. Vi föreslår också att en lärare
skall få ett erbjudande om att genomgå en
fortbildning om 20 poäng vart tionde år.

Den ämnesinriktade fortbildningen är svårt
eftersatt. Det är därför angeläget att öka den fria
sektorn i högskolan så att denna kan tillgodose
lärarnas behov av ämnesfortbildning. Vi har därför
genom överföringar ökat det s.k. LIF-anslaget, det
anslag som bekostar fristående kurser, med 390
miljoner utöver regeringens förslag.

Herr talman! Vi moderater står självfallet bakom
alla reservationer från moderata företrädare i de
betänkanden från utbildningsutskottet som vi nu
behandlar. För att underlätta kammarens arbete
yrkar jag dock endast bifall till reservation nr 9 i
betänkande UbU6, reservation nr 1 i betänkande
UbU7 och reservation nr 3 i betänkande UbU9.

Anf. 100 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Skolpolitiken i Sverige har präglats
av skärpta motsättningar de senaste åren,
åtminstone om man ser på den ur liberalt
perspektiv. Den traditionella bilden i Sverige har
varit att skolutvecklingen mycket fram till i början
av 80-talet formades i skärningspunkten mellan
socialdemokrati och liberalism. Under 80-talet var
det några stora strider. Jag syftar i första hand på
reformen av lärarutbildningen som beslutades 1985
och kommunaliseringsbeslutet som fattades hösten
1989.

Bilden av att socialdemokratin skapar majoriteter i
första hand med stöd från vänster tycks stå sig i det
gymnasiebeslut som skall fattas senare i vår. Vi
menar att de tre reformerna har gemensamt att de
i för liten grad har varit kunskapsinriktade. Det har
gått att rikta väl underbyggd kritik mot dem, att de
har inneburit att kunskapsmålet har prioriterats
ned. Dagens debatt förs nu mycket i skuggan av den
strid som pågår om gymnasiereformen.

I ett av de betänkanden vi behandlar finns en
vänsterpartireservation som går tillbaka till beslutet
om kommunalisering och de beslut som fattades i
höstas om statsbidragssystemet.
Kommunaliseringsbeslutet kunde bara genomföras
efter en förhandling i riksdagen mellan
socialdemokraterna och dåvarande vänsterpartiet
kommunisterna. En majoritet skapades genom att
socialdemokraterna accepterade ett antal krav från
vänsterpartiet. Det innebar bl.a. att statsbidraget
skulle förbli oförändrat. Ett annat krav var att
klasstorlekarna i mellan- och högstadiet skulle
minska, så att det aldrig skulle förekomma mer än
25 elever i varje klass. Ett tredje krav var att 300
milj.kr. årligen skulle tillföras till lokalupprustning.

Vi i folkpartiet varnade då för att dessa löften skulle
brytas. Det som sedan har skett har bekräftat att
våra varningar var mycket befogade. Dessa 300
milj.kr. återkommer i debatten flera gånger.
Pengarna skall bl.a. användas för lokalupprustning.
Men i ett av de besparingsförslag som regeringen
har lagt fram utgår man från att 300 milj.kr. sparas
in på hemspråksundervisningen. Nu återkommer
de 300 milj.kr. i den diskussion som nu förs mellan
socialdemokraterna och vänsterpartiet. Nu skall
dessa 300 milj.kr användas för att förbättra den nya
gymnasieskolan. Samtidigt framgår det av
vänsterpartireservationen i ett av betänkandena att
för att uppnå minskningen av klasstorlekarna skulle
det egentligen behövas ytterligare 700--800 milj.kr.
Sanningen är att regeringen tidigare har föreslagit
besparingar på skolan i storleksordningen 1,3
miljarder kronor fram till dess att
gymnasiepropositionen lades. Den propositionen
innebar, som vi vet, ytterligare besparingar på
skolan.

Det är för mig obegripligt hur vänsterpartiet på
nytt, med tanke på den reservation som finns här
om klasstorlekarna och med tanke på de
besparingar som man har accepterat med anledning
av regeringens förslag om
hemspråksundervisningen, vågar ge sig in i
uppgörelser med socialdemokraterna om
finansieringen av skolan.

Jag tycker att dessa löftesbrott är allvarliga. Det
skapar bland väljarna det vi brukar kalla för
politikerförakt. Men de som är verksamma i
skolan, t.ex. lärarna som vi är så beroende av för
att nå goda resultat i den verksamhet vi diskuterar,
får ett misstroende mot de politiker som ägnar sig
åt skolfrågor. Det påverkar verksamheten på ett
mycket negativt sätt.

Under 80-talet har vi från liberalt håll fört in en del
nya element i skoldebatten. Jag brukar påpeka att
liberal skolpolitik bygger på de värderingar som vi
har anledning att tala mer om nästa år när vi skall
fira folkskolans 150-års jubileum. Det är i stor
utsträckning samma värderingar om kunskapens
betydelse både för hela samhället, för individerna
och för jämlikheten i samhället som ligger till grund
för vår skolpolitik. Men naturligtvis har de
utvecklats.

80-talets debatt om de stora välfärdssystemen har
naturligtvis också påverkat vår syn på skolan. Det
har visat sig att skolan, liksom flera andra av
systemen så som sjukvården, barnomsorgen och
äldreomsorgen, i alltför hög grad har varit och är
producentorienterade i alltför hög grad
politikerstyrd och i för liten utsträckning utgått från
vad de enskilda individerna som är berörda av
systemen tycker och tänker.

Detta har lett fram till en del innovationer som vi,
ofta tillsammans med moderata samlingspartiet,
har drivit. Dessa innovationer finns alla upptagna i
reservationer i betänkande 7. Det gäller rätten att
välja skola. En generösare attityd gentemot
friskolor. En positiv inställning till profilskolor.
Tankar om självstyrande skolor. Som ett
instrument för att kunna åstadkomma detta skall
det finnas ett system med elevpeng.

Jag tror att detta pekar hän mot en mera dynamisk
elev- och föräldratillvänd skola än dagens. Jag är
övertygad om att vi på 90-talet kommer att få se en
utveckling av det svenska skolsystemet i den
riktningen. Det är beklagligt att vi skall behöva så
mycket politisk strid om detta.

Jag vill i och för sig skjuta in här att de debatter vi
har fört om skolan på senare år, och som har varit
rätt affekterade, inte enbart är av ondo. Att ett
politiskt område i högre grad kommer i fokus för
den politiska debatten innebär också att intresset
dras till området på olika sätt. Det kan på längre
sikt faktiskt vara positivt för området. Med några år
eller årtiondens mellanrum mår säkert skolområdet
väl av att bli föremål för en mera intensiv politisk
debatt. I de avseendet har vi blivit väl bönhörda på
senare tid.

Det brukar ofta resas en huvudinvändning mot
denna vision som vi har skisserat om mera valfrihet.
Det är att systemet skulle leda till ökad segregation,
dvs. att befolkningsgrupper i högre grad skulle
skiktas i skolsystemet. Jag har då och då försökt
argumentera emot detta. Jag har med intresse tagit
del i en statlig utredning, bil. 26 till
Långtidsutredningen med namnet Den offentliga
sektorn, ett resonemang om att öka valfriheten på
skolområdet. Utredaren, som heter Stefan Fölster,
skriver: ''En principiell invändning mot valfrihet är
att välutbildade föräldrar är duktigare på att flytta
sina barn till de bästa skolorna. Det uppstår därför
en segregering där priviligierade elever är
överrepresenterade i de bästa skolorna. Detta är
dock inte en självklar effekt. Argumentet bortser
från att en betydande segregering redan
förekommer på flera håll i Sverige till följd av att
bostadsområden är segregerade. Under sådana
förhållanden är det mycket möjligt att valfrihet
minskar segregeringen genom att varje skola kan
locka till sig elever från ett större
upptagningsområde.''

Stefan Fölster redogör sedan för några
internationella erfarenheter, som jag har nämnt i
kammaren tidigare, som visar att i vissa fall kan
system med valfrihet rent av minska segregationen
i skolsystemet. Jag hoppas att denna typ av inlägg
gör att de som slentrianmässigt avvisar dessa tankar
tar sig ytterligare en funderare.

Jag tänkte beröra några av de reservationer som vi
har fogade till betänkandena. Moderaterna och
folkpartiet tar i en reservation, liksom centern i en
annan reservation, upp frågan om fortbildning av
lärare, inte minst i religionsämnet. Vi känner stor
oro för religionsämnets ställning, både i
grundskolan och i gymnasieskolan. Den
utvärdering av grundskolan som SÖ har kommit
med visar det vi har vetat länge, nämligen att
kvaliteten i religionsundervisningen inte är
tillräckligt hög. Ämnet har svårt att hävda sig i sitt
block, och många lärare är obehöriga. Mot denna
bakgrund, och med tanke på ämnets vikt för vårt
land, är det enligt min mening alldeles nödvändigt
att göra en särskild kvalitetssatsning på
religionsämnet, och däri ingår en satsning på
lärarfortbildning i religionsämnet.

Vi har i ett par reservationer tagit upp möjligheten
för svenska gymnasiestuderande att studera
utomlands. Jag vill särskilt nämna en reservation i
utbildningsutskottets betänkande 6 som handlar
om något som heter United World Colleges. Det är
en organisation som har några skolor på
gymnasienivå runt om i världen där en del svenskar
läser varje år. Sedan verksamheten startade 1962
har sammanlagt ca 350 svenska elever genomgått
den tvååriga utbildningen. Denna verksamhet
åtnjuter ett visst statsstöd, men det är mycket
blygsamt. Vi har menat att de resultat vi kan se av
denna verksamhet är så goda att det finns all
anledning för staten att ge ett något generösare stöd
till verksamheten.

Vi har i betänkande 7 också en reservation som
handlar om gymnasiestudier utomlands, något som
jag också anser är en viktig sak.

Låt mig till sist säga några ord om detta med
friskolor. Den frågan är nu föremål för behandling
i utskottet med anledning av skollagspropositionen.
Det är beklagligt att vi inte i det sammanhang som
vi nu diskuterar har kunnat ena oss om en
generösare syn på friskolor. Senast i dag har det
återigen skett en demonstration här utanför
riksdagshuset av Waldorfelever och deras lärare
vilka pekar på den mycket prekära situation som
t.ex. Waldorfskolorna befinner sig i.

Det beslut som vi nu skall fatta kommer att
innebära att ett antal friskolor även i fortsättningen
får mycket stora och i vissa fall växande
ekonomiska problem. Över huvud taget är det synd
att vi behöver ha så många politiska konflikter på
detta område. Vi förde för en tid sedan en
interpellationsdebatt där skolministern sade att han
i skollagspropositionen skulle föreslå ett system där
ett godkännande automatiskt ledde till statsbidrag.
Men när skollagspropositionen väl kom fanns något
sådant förslag inte med.

Det är också beklagligt att det överlevnadsbidrag
som man även från socialdemokratiskt håll i
tidigare debatter har talat om i ganska positiva
ordalag också har frusit inne. För några av dessa
skolor, framför allt Waldorfskolan i Norrköping, är
läget så prekärt att man i stort sett dag för dag får
avgöra om skolverksamheten skall drivas vidare
eller ej.

Utbildningsutskottet har tyvärr misslyckats att hitta
en konstruktiv lösning på denna fråga i de
betänkanden som vi nu behandlar, men jag hoppas
att vi ändå så snart som möjligt kan finna en lösning
också på detta område, liksom på flera av de andra
områden vi debatterar i dag, som kan öka elevernas
och föräldrarnas valfrihet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 3 i betänkande 6, reservation 2 i
betänkande 7 samt reservation 1 och 2 i betänkande
9.

Anf. 101 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! Vi behandlar i dag i ett sammanhang
en hel rad betänkanden från utbildningsutskottet.
Jag tänkte därför i detta anförande koncentrera mig
på några principiellt viktiga frågor som finns med i
dessa betänkanden.

En av dessa frågor har Lars Leijonborg redan
berört. Det gäller ämnet religionskunskap, vilket är
aktuellt också i den nu pågående
gymnasiedebatten. Men grunden för detta ämne
läggs i grundskolan, och där är det som Lars
Leijonborg så riktigt påpekade alldeles uppenbart
att det nu finns en hel del brister. Vi har i och för sig
känt till dessa tidigare, men det är numera tydligare
belagt i den redovisning som nu har skett från det
nationella utvärderingsprogrammet som den
nuvarande skolöverstyrelsen håller i.

Den visar på att det finns uppenbara brister i
utbildningen, eller rättare sagt att undervisningen
på många ställen och i många fall över huvud taget
inte kommer till stånd av det skälet att man saknar
behöriga lärare. Många lärare är helt enkelt inte
villiga att ta upp ämnet, och de känner sig osäkra
inför hur de skall hantera ett sådant häar i och för
sig ganska svårt ämne.

Av detta skäl har vi i år i vår motion, som nu har
resulterat i en reservation, krävt att det görs
särskilda fortbildningsinsatser just för
religionskunskapslärarna. Nu har utskottets
majoritet avstyrkt detta. Då måste man naturligtvis
ställa sig frågan, som jag riktar till Ewa Hedkvist
Petersen som skall föra utskottsmajoritetens talan.
Vad tänker majoriteten göra i stället?
Utskottsmajoriteten avstyrker de förslag om
konkreta åtgärder som vi framfört. Jag utgår ifrån
att man inte tänker nöja sig med sakernas tillstånd,
dvs. att dessa lektioner som borde äga rum inte
kommer till stånd. Den fråga vi väntar svar på
eftersom man avvisar våra förslag, är:. Vad avser
utskottsmajoriteten i stället göra för detta ämne?

Den andra frågeställning jag tänker beröra gäller
hemspråksundervisningen, och det kommer jag att
göra på så sätt att det också utgör en röstförklaring.
I årets budgetproposition möttes vi av ett par
ganska stora besparingar. Den ena gällde
hemspråksundervisningen i skolan och den andra
grundvuxundervisningen inom Komvux. Man blir
nästan varje gång lika förvånad när det redovisas
besparingsförslag från den socialdemokratiska
regeringen. De riktar sig alltid så klart och tydligt
mot de allra svagaste grupperna inom skolan. Detta
har vi upplevt under en följd av år, och så var det
också den här gången.

Vår inställning i centerpartiet är att vi inte vill ha
några besparingar över huvud taget när det gäller
skolväsendet. Man behöver väl de resurser man har
och oftast mer därtill. Vi är alltså emot besparingen
som sådan. Vi är också emot den inriktning som
denna besparing har mot
hemspråksundervisningen. På det sätt som den är
utformad och den omfattning som den har är det ett
förödande slag mot hemspråksundervisningen.
Praktiskt taget hela
hemspråksundervisningsresursen skulle komma att
sopas bort på detta sätt. Vi hade naturligtvis samma
invändningar mot grundvuxbesparingen.

Nu visade det sig dess värre inte vara möjligt att
stoppa denna besparing i utskottet eftersom det
fanns en majoritet som bestod av socialdemokrater,
folkpartiet och moderaterna som tillstyrkte
besparingsbeloppen som sådana. I det läget valde
vi att i stället försöka påverka sättet på vilket
besparingen genomförs.

Förutom att det är förödande för
hemspråksundervisningen som sådan, föreslog man
att den här besparingen skulle genomföras på ett
principiellt vidrigt sätt.

Sent i höstas strax före jul fattade vi beslut här i
kammaren med anledning av den s.k.
ansvarspropositionen om det nya
statsbidragssystem som skall gälla från den 1 juli i
år. Riksdagen markerade mycket klart och tydligt
att det nu är slut med statens detaljstyrning. Nu
handlar det om ett generellt finansiellt stöd till
skolans verksamhet där staten bidrar med pengarna
men därutöver överlåter till kommunerna att själva
fatta beslut om sin organisation, de prioriteringar
man vill göra och de eventuella besparingar som
kan göras i en eller annan verksamhet.

Det är då naturligtvis alldeles omöjligt att som
regeringen nu föreslår gå in och säga att man i detta
generella system helt plötsligt skulle göra en riktad
besparing mot hemspråksundervisningen.
Eftersom detta egentligen var så omöjligt lyckades
vi övertala utskottets övriga ledamöter att man inte
kunde göra på detta sätt. Denna besparing byttes
då ut mot en generell besparing som tas från det
generella bidraget. Det är i och för sig illa nog. Men
av två onda ting väljer man det minst onda. Av
detta skäl har vi nu när vi lyckats komma så här
långt inte reserverat oss mot beslutet men väl
avgivit ett särskilt yttrande där vi redovisat våra
ståndpunkter. Det är den som utgör vår
röstförklaring i den här delen.

Man kan se på vad detta förslag egentligen innebär.
Det handlar om 355 milj.kr. som drabbar
skolväsendet i form av en besparing, dvs. en
generell besparing på 355 milj.kr. Det är att notera
att detta är vida mer än de 330 milj.kr. som
debatten kring gymnasieskolan har handlat om den
senaste tiden. Ändå är det fråga om precis samma
sorts pengar. Det är samma myntslag vi talar om,
kronor och ören, eller om man så vill miljoner
kronor. Besparingen eller besparingarna om de
genomförs drabbar precis samma sektorsanslag,
och de får exakt samma effekt för de kommuner
som skall driva skolväsendet.

Icke heller det som nu kallas för en besparing på
gymnasieskolan är på något sätt specialdestinerat
till någon viss bestämd verksamhet, utan det är en
del av sektorsbidraget. Men inte har man sett några
upprörda ledare i Dagens Nyheter eller Svenska
Dagbladet kring de pengarna. Inte heller har man
sett Lars Gyllensten skriva några helsidesartiklar
om den besparingen, även om den nu alltså är
större än den som har varit aktuell när det gäller
gymnasieskolan. För att undvika missförstånd är
det väl lika bra att jag redan nu säger att självklart
är vi emot den besparingen också.

Sådan är då bakgrunden till den här diskussionen
om hemspråket.

Sedan tyckte vi nog själva att vi var framgångsrika
därutöver. Det blev alltså inte bara på det sättet att
hemspråksbesparingen byttes ut mot en generell
besparing, utan utskottet upprepar också sitt
ställningstagande från 1988, när den här frågan
senast var aktuell. Utskottet talar återigen om att
man tycker att det är viktigt med aktiv
tvåspråkighet, att det är bra att många elever i
skolan har ett andra språk med sig i form av sitt
hemspråk, att det är bra för landet med den
naturliga tvåspråkigheten, inte minst i den tid av
internationalisering som vi lever i. Dessutom
markerade utskottet ytterligare en gång att det är
självklart att hemspråksundervisningen skall ha
likvärdiga arbetsvillkor med andra ämnen i skolan.

Detta har alltså ett enigt utskott uttalat, återigen.
Då blir man naturligtvis förvånad, när man sedan
upptäcker att i den skollagsproposition som vi snart
skall behandla kommer förslag om att
hemspråksundervisning skall kunna förläggas till
lördagar. Utskottet har i samband med en motion
som väckts redan nu om den här frågan också haft
synpunkter.

Då inställer sig min andra fråga till Ewa Hedkvist,
om hon och den majoritet som hon representerar
anser att det riksdagsbeslut som vi nu fattar och
som slår fast hemspråksundervisningens betydelse
samt att hemspråksundervisningen skall ha
likvärdiga villkor med andra ämnen i skolan är
förenligt med ett beslut om att denna undervisning
skall förläggas till lördagar. Det vore väldigt bra om
Ewa Hedkvist kunde ge ett klart besked i den
frågan, för det skulle underlätta den fortsatta
hanteringen av skollagspropositionen.

Den tredje frågan som jag skall beröra har också de
föregående talarna varit inne på, och det är
statsbidragen till de fristående skolorna. Från
centerpartiets sida har vi under en följd av år
hävdat att det bästa sättet att lösa den frågan är att
låta de elever som går i en fristående skola -- men
som naturligtvis är bosatta i en kommun -- ingå i det
beräkningsunderlag som ger kommunen
statsbidrag för skolverksamhet och sedan överlåta
till kommunen att fördela resurser till de olika
skolorna inom kommunens område, både de
offentliga och de fristående skolor som eventuellt
kan finnas. Resurser skall då fördelas till
skolenheterna efter behov. Deras behov kan ju
variera högst avsevärt, inte bara beroende på
skillnader i elevantal utan också på många andra
skillnader i de förutsättningar som gäller för
skolverksamheten.

Om man hanterar den här frågan på det viset,
skapar man på ett ganska naturligt sätt den
ytterligare förutsättning som krävs för att man skall
kunna hävda att de fristående skolorna arbetar på
likvärdiga villkor, dvs. det blir då naturligt att
kommunen, när den fördelar sina resurser, också
fördelar resurser som svarar mot de kommunala
kostnaderna i skolan. Det är väl alldeles självklart
att elever också i fristående skolor skall ha tillgång
på likvärdiga villkor till skolmåltider, skolskjutsar,
skolhälsovård, läromedel, lokaler osv.

Med det vi har föreslagit skulle det vara fullt möjligt
att lösa den här frågan på ett mycket enkelt sätt.

Vi kommer att få anledning att återkomma till de
fristående skolornas och då framför allt
waldorfskolornas behov av överlevnadsstöd. Vi
hade som många andra förväntat oss att det skulle
finnas någonting om detta i den
kompletteringsproposition som vi nu har tagit del
av, men såvitt vi har kunnat finna finns det inte
någon som helst antydan där. Det kommer att ge
oss anledning att återkomma till frågan redan under
den här riksdagsperioden.

Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation 10 i betänkande 6 och till reservation 4
i betänkande 9. Naturligtvis står vi som parti bakom
alla de övriga reservationer som inte här är särskilt
nämnda.

Anf. 102 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Ibland tycker vi att det är en konstig
ordning för hur olika debatter förläggs i tiden här i
riksdagen. Om man tänker litet närmare på det, blir
det nästan roligt att man i dag hela dagen under
dagtid har diskuterat frågor som rör tjuvar och
banditer. På kvällen, när skoleleverna snart skall gå
och lägga sig, eftersom de skall upp och gå i skolan i
morgon och många får åka skolskjuts väldigt tidigt,
diskuterar vi viktiga skolpolitiska frågor. Enligt alla
pojkböcker och serietidningar är det nu som tjuvar
och banditer vaknar till och går ut för att fullgöra
sina vedervärdiga värv.

Det går naturligtvis att diskutera vad denna ordning
beror på, men det är inte därför jag står i talarstolen
nu. Jag kunde ändå inte låta bli att göra denna
notering.

En människas språk säger mycket. Det talar om
varifrån du kommer. Det talar om vilka
erfarenheter du har. Förhoppningsvis säger det
också en del om vart du är på väg. Det här är en
viktig utgångspunkt för språkundervisningen i
skolan. Att ha tillgång till ett eget språk innebär ju
att jag får verktyg som människa, för att kanske
också förändra min situation.

Det är mot den bakgrunden beklagligt att se att
regeringen har lagt fram förslag om nedskärningar
på hemspråksundervisningens område. Det är
ytterst anmärkningsvärt i tider när alla partier
säger, om än från olika utgångspunkter, att de vill
verka för en ökad internationalisering i skolan och
i övrigt i samhället, att inte ta till vara de resurser vi
får nästan gratis! Det är rent ut sagt dumt att inte se
till att våra invandrarelever får en bra
hemspråksundervisning.

Nu fanns det ingen möjlighet att bilda majoritet
mot det här nedskärningsförslaget, därför att
folkpartiet och moderaterna accepterade
nedskärningen i sina motioner i samband med att
budgetpropositionen lades fram. Att moderaterna
gör det är inte särskilt förvånande. Även om det
blir mindre och mindre förvånande, är det ändå till
viss del förvånansvärt att folkpartiet accepterar en
sådan nedskärning.

Folkpartiet har när det gäller invandrarpolitik,
flyktingpolitik och kulturpolitik i mångt och mycket
uppfattningar som vi i vänsterpartiet också kan
skriva under på. Men i sin nyliberala iver eller om
det är i ivern att fria till moderaterna accepterar
folkpartiet alltså en så kraftig nedskärning av
hemspråksundervisningen i skolan som de dryga
300 miljonerna innebär. Det är endast att
konstatera, herr talman, att folkpartiet mer och
mer mäler sig ut ur den värdegemenskap som
tidigare funnits när det gäller ett mångkulturellt
samhälle.

Till frågan om språk hör naturligtvis också
handikappade människors tillgång till läromedel
och också till språk. Vi har föreslagit förstärkningar
för att se till att få fram lexikon på punktskrift. Det
är ett krav som har backats upp väldigt kraftigt och
formulerats från de Synskadades riksförbund.

Betänkandet där vårt förslag avstyrks är justerat av
utskottet den 7 mars. Den 25 februari fick alla
ledamöter i riksdagens utbildningsutskott ett brev
från Synskadades riksförbund där förbundet
uppmanar utskottets ledamöter att stödja
vänsterpartiets motion om språklexikon på
punktskrift. Förbundet har gjort en inventering av
tillgängliga lexikon, och den ger då följande bild.

Det finns en svensk-engelsk ordbok med tryckår
Tomteboda 1963. Det finns en engelsk-svensk
ordbok som har tryckår Thilander 1955. Det finns
en tysk-svensk ordbok för vilken tryckåret är
Thilander 1931. Det finns ett svensk-tyskt
standardlexikon som har tryckår punktskrift:
Tomteboda 1973. Det finns ett Petit dictionnaire
francais-suédois som har tryckår punktskrift:
Thilander 1940 och det finns en spansk-svensk
ordbok tryckår svartskrift: 1970. Detta är vad som
finns tillgängligt av språklexikon för synskadade.

När vi talar om internationalisering, språkets
betydelse och när vi försöker att garantera en
minimitid för undervisning i främmande språk i
skolan för våra ungdomar måste vi väl också avse
dem som är synskadade. Då måste väl även de som
är synskadade ha en rimlig chans att bedriva studier
på högskolenivå. Jag ställer denna fråga därför att
det är lätt att uttrycka vackra ord om vikten av olika
ämnen, vikten av viss utveckling i skolan och vikten
av att viss tid ges till viss undervisning i särskilda
ämnesområden, men sedan är man inte beredd att
löpa linan ut och ge de medel som krävs för att man
skall uppfylla sina vackra ord. Det handlar om en à
två miljoner kronor. Det är mindre än
felräkningspengar.

Vi har en reservation om detta, och det finns alla
möjligheter att stödja denna reservation senare när
riksdagen går att fatta beslut i den här frågan. Jag
vill passa på att yrka bifall till reservation 1 i
utbildningsutskottets betänkande 6. Jag vill också
yrka bifall till reservation 13 i utbildningsutskottets
betänkande 6 och till reservation 12 i
utbildningsutskottets betänkande 7. Vi står
naturligtvis bakom övriga reservationer där
vänsterpartiet finns med.

Det talas ibland i debatten om att man slår in öppna
dörrar. Det finns naturligtvis -- höll jag på att säga --
eller tyvärr sådana exempel också i de betänkanden
som vi nu debatterar.

Ett sådant exempel är frågan om fortbildningens
inriktning. Där finns det reservationer från olika
partier. Det finns särskilt en reservation från
moderata samlingspartiet. Jag kan inte gå förbi
den. Där talar man om vikten av att fortbildningens
inriktning har appell till ämnesstudier. Det beslutet
har ju riksdagen precis fattat i samband med att
man tog beslut om fortbildning när man tog beslut
om en ny lärarutbildning. Men det kan kanske vara
intressant ur kortsiktigt perspektiv att ha tillgång
till denna plakatpolitik i samband med ett valår.
Men det ökar inte förtroendet för politiker.

När moderaterna talar varmt, vitt och brett om det
s.k. fristående skolorna kan man konstatera att det
finns inga pengar, inga medelsförslag till detta. Det
handlar i stället om att man skall gå omvägen om en
sänkt arbetsgivaravgift. Dessutom gör man tvärnit
inför tidigare förslag som vänsterpartiet har lagt
fram när det gäller möjligheterna för dessa skolor
att delta i den kommunala skolorganisationen. Det
skulle ge dem stora kvalitativa resurser. Men det är
klart, detta är politisk retorik som man ägnar sig åt,
herr talman.

När det gäller en del andra bidrag, t.ex. statsbidrag,
på skolans område har vänsterpartiet varit beredda
och kommer att vara beredda att öronmärka vissa
anslag. Det kan gälla när man upptäcker olika
brister i skolan och vill försöka komma tillrätta med
dem. Då reserverar sig moderata samlingspartiet
mot detta. Man säger att vi inte skall ha några
stimulansbidrag för att förbättra skolmiljön i
ungdomsskolan. Vi skall i stället ta de här pengarna
och lägga dem på fortbildning av lärare. Samtidigt
får vi rapport på rapport om att skolmiljön,
luftkvaliten osv. är ytterst dålig i många av våra
skolor. Senast fick vi en rapport om detta i
måndags. Då kan man fråga sig vad det är för
ämnesfördjupning lärarna skall ha för att förbättra
skolmiljön. Är det studier i mikrobiologi och
ventilationsteknik? Det lever nog många djur i
denna miljö.

Herr talman! Jag har alltid förvånats eller
imponerats, det har varit lite olika reaktioner, när
det gäller Leijonborgs kunskaper i algebra. Hans
klagosång när det gäller olika nedskärningar och
olika medelsvillkor för skolans del har moraliskt
sett ungefär samma egenvärde som en TV-apparat.
Egenvärdet avgörs helt och hållet av om apparaten
gör betraktaren, tittaren glad, ledsen eller likgiltig.
De flesta av folkpartiets skolförslag är nog sådana
att de lämnar betraktaren likgiltig, och därmed
avgörs också deras egenvärde.

Låt oss ta några exempel. Valfriheten,
möjligheterna att välja skola avgörs ju av
skolorganisationen, kommunens geografiska
utseende, dess infrastruktur, kommunens ekonomi
när det gäller möjligheter att erbjuda skolskjuts och
den kommunala ekonomin. Eftersom detta
förmodligen är den sista debatten som jag deltar i
här i kammaren före valet när det gäller
grundskolan och gymnasieskolan skall jag påminna
litet grand om de nedskärningar som gjorts under
80-talet. Då kan Leijonborg öva upp sin
räknekonst, eller räkneförmåga, och roa sig med
att dels räkna ihop vad detta innebär, dels bocka för
vilka nedskärningar som folkpartiet har biträtt när
det gäller ungdomsskolan.

Vi kan börja 1981. Då fattade riksdagen beslut om
att investeringsbidragen till skolbyggnader skulle
slopas, minus 320 milj.kr. Man drog in statsbidraget
till hyra av vissa skollokaler, minus 10 milj.kr.

1982 reducerades statsbidragen till lärarlöner med
2 %, minus 230 milj.kr. Samtidigt passade man på
att slopa statsbidraget till pedagogisk stödpersonal
inom gymnasieskolan, minus ytterligare 30 milj.kr.

1983 avvecklades statsbidraget till lokaler för
elevhem, den utökade förstärkningsresursen enligt
LGR 80 kom inte till stånd, ett särskilt veckotimpris
för hemspråksundervisning infördes med lägre
statsbidrag som följd och kommunerna fick ta över
omskolning och omplacering av lärarpersonal. Allt
detta innebar en nedskärning med ytterligare 290
milj.kr.

1984 sker flera reduceringar, fler nedskärningar av
statsbidrag, t.ex. minskas förstärkningsresursen för
den icke undervisningsbundna delen. Det infördes
också timreduktion i gymnasieskolan, staten drog
ned med minus 260 milj.kr.

1985 ändrades tidpunkten för utbetalning av
statsbidrag till grundskolan och statsbidraget till
skolchefer slopas, minus 150 milj.kr.

1986 fixade och donade regeringen och den här
gången kan jag avslöja, ni kan ju gissa när det gäller
de andra exemplen, att folkpartiet är inblandat. Då
fixade och donade man med
skatteutjämningsavgiften till kommunerna
eftersom riksdgen sade nej till att reducera
statsbidraget till skolan med 3 %. Det innebar
minus 690 milj.kr. för kommunerna. Kommunerna
kompenserade sig nog i det avseendet genom att
göra nedskärningar och besparingar på skolans
område.

I dag biträder både folkpartiet och moderaterna
regeringens förslag om nedskärningar med drygt
300 milj.kr. på hemspråksundervisningen.

Det här blir nästan 2,4 miljarder kronor om man
plussar ihop det. Det är denna historiska påse som
avgör det moraliska värdet i folkpartiets klagosång,
herr talman.

Anf. 103 ANN-CATHRINE HAGLUND (m)
replik:

Herr talman! Björn Samuelson säger att vi ägnar
oss åt politisk retorik. Vem gör inte det om inte
Björn Samuelson.

Plötsligt ömmar Björn Samuelson för de fristående
skolorna. Varför har ni då inte några förslag om
ökningar eller varför har ni inte kommit med några
förbättringar för de fristående skolorna? Vi kräver
ett statsbidrag som är lika för elever i fristående
skolor och elever i det allmänna skolväsendet.

Sedan talar Björn Samuelson om vår reservation
när det gäller ämnesinriktad fortbildning. Han
säger att det redan är beslutat om detta. Var
någonstans är det beslutat att lärarna skall få ett
erbjudande om 20 poängs fortbildning åtminstone
vart tionde år, Björn Samuelson? Jag håller med
om att det borde vara åtminstone vart femte år, och
det får väl vara en målsättning på sikt. Vi föreslår
här en fortbildning på 20 poäng minst vart tionde
år och det skall vara en ämnesinriktad fortbildning,
eftersom lärarna behöver detta. Det visar den
nationella utvärdering som har gjorts, och detta
gäller inte minst för ämnet religionskunskap på
mellanstadiet. Det är klart att ett parti som har
medverkat till en försämring av
grundskollärarutbildningen inte vill förstå behovet
av en ämnesinriktad fortbildning. Detta torde vara
det bästa sättet att förbättra arbetsmiljön i fråga om
det inre arbetet i skolan.

Björn Samuelson talade sedan om stimulansbidrag
till exempelvis lokaler. Åk ut i landet, Björn
Samuelson, och titta på skolorna i de kommuner
som har satsat på en utrustning av dem! Dessa
skolor är väldigt fina, och det är många kommuner
ute i landet som har genomfört en sådan
upprustning. I storstäderna har man däremot i
många fall mycket sorgligt försummat sina skolor.

Jag är helt övertygad om att en satsning på lärarnas
fortbildning mycket bättre skulle bidra till att
förbättra skolans arbetsmiljö över hela landet, och
framför allt skulle det bidra till att förstärka
undervisningen. Det skulle förstärka både lärarnas
status och själva undervisningen, och det skulle
därmed förbättra elevernas kunskaper och
färdigheter.

Anf. 104 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker inte att den lista på
besparingar som Björn Samuelson redovisade är
särskilt poängfull. Den ger för det första inte den
fullständiga bilden av skolans ekonomi. Det är
riktigt att det under de år som Björn Samuelson
talar om har skett en förskjutning av skolans
finansiering på så sätt att statens andel har minskat
och kommunernas har ökat. Men detta ger ju ingen
bild av t.ex. medelkostnaden per elev.

Detta förs för det andra fram som ett argument mot
valfrihet. Skulle det kunna tolkas så, att
vänsterpartiet vore för en större valfrihet om skolan
hade större ekonomiska resurser? Detta är ju inte
fallet. Ni är ju av ideologiska skäl emot en större
valfrihet, oavsett hur mycket varje elev får kosta.
Det är därför ett ganska irrelevant argument i den
här debatten.

Vänsterpartiet har vidare medverkat till ett antal av
de besparingar som nu är aktuella. Vi varnade er
för att gå med på kommunaliseringen, eftersom den
skulle komma att användas av regeringen till att
spara in på skolan. Då sade ni att ni hade fått löfte
om att det inte skulle bli några besparingar på
skolans område. Därefter har det sparats 1,3
miljarder, vilket ni i det här betänkandet
accepterar. Ni hade era dubier mot nedskärningen
med 300 milj.kr. på hemspråken, men det har ni nu
accepterat. Ni hade dubier om besparingar på
ytterligare 500 miljoner, men nu sväljer ni också
det. Ni har alltså accepterat de här besparingarna.

Björn Samuelson säger att folkpartiets argument
lämnar lyssnarna likgiltiga. Det är dess bättre inte
den bild jag har från mina besök ute på skolor. Där
är man nu synnerligen engagerad i vad som sägs i
riksdagen om skolan. Jag försäkrar Björn
Samuelson om att det budskap jag har brukar
engagera ganska mycket.

Jag tror för min del att många är engagerade i dessa
frågor, eftersom de känner att regeringens och
vänsterpartiets diskussioner om förändringar av
gymnasieskolan innebär ett svek. Det engagerar,
och när vi ute i skolorna säger att vi motsätter oss
det sveket, är det många som sympatiserar med den
åsikten.

Anf. 105 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Benämningen fristående skolor är i
och för sig litet märklig, eftersom den skulle
innebära att alla andra skolor på något sätt inte
skulle vara fria.

Av de nedskärningar som jag räknade upp -- och
jag tog inte med allihop, jag lovar att jag inte gjorde
det -- är det, Ann-Cathrine Haglund, ni som har
biträtt de allra flesta. Det är klart att det påverkar
möjligheten att ge substantiella medel till drift av
skolan och också till de s.k. fristående skolorna.

Vi har när det gäller de fristående skolorna också
föreslagit att de skulle kunna ingå i den kommunala
skolorganisationen, men det var ju ni inte ett dugg
intresserade av. Inte ett dugg!

Vad jag vände mig emot vad gäller fortbildningen
är att ni nu försöker göra ett nummer av att
fortbildningen inte skulle vara ämnesinriktad. Det
finns faktiskt ett riksdagsbeslut om det. Jag
kommer inte ihåg i vilket betänkande det tas upp,
men om jag hade tid på mig skulle jag naturligtvis
kunna leta fram det ganska så snabbt. Det finns ett
sådant beslut, och er reservation slår därför in
öppna dörrar.

Pengarna till förbättringar av arbetsmiljön i skolan
är nödvändiga, och de skall ses som en uppmuntran
till dem som inte har haft råd och inte har kunnat
lösa frågan om arbetsmiljön i skolan. Vi måste
komma ihåg en sak, nämligen att vi har skolplikt i
Sverige. Mot en plikt måste enligt min uppfattning
vissa rättigheter svara. En av de rättigheterna
måste vara att jag skall kunna släppa iväg mina barn
till skolan utan att de för den skull skall behöva
riskera att drabbas av allergier.

Jag tror dessutom att lärarna redan nu har en så
pass hög grundkunskapsnivå att stå på att de klarar
sig ett tag, fram till dess att vi har rättat till de
sämsta miljöerna i skolan.

De argument som jag lade fram mot valfriheten,
Lars Leijonborg, var av fysisk karaktär.
Kommunerna är inte likadana runt omkring i
Sverige. Vi bor inte likadant, vi lever inte i samma
miljö, och vi lever gudskelov inte alla med en
utslätad liberal lika erfarenhet. Våra barn är
definitivt inte heller tomma påsar när de kommer
till skolan. Jag tror att den skola vi har i dag i
huvudsak är en bra skola för svenska barn. De
behöver alltså inte söka sig till något annat kvarter.

Anf. 106 ANN-CATHRINE HAGLUND (m)
replik:

Herr talman! Jag kan hålla med Björn Samuelson
om en sak, nämligen att benämningen ''fristående
skolor'' kanske inte är den allra bästa. Egentligen
borde det heta ''fria skolor'', eftersom det är vad de
skall vara. De skall vara fria, och de skall vara
förenade med en valfrihet på så sätt att föräldrar
och elever kan välja dem. Det, Björn Samuelson,
står inte ni för.

Jag håller helt med Lars Leijonborg om att Björn
Samuelson ger en sned bild av nedskärningarna.
Men samtidigt är det ju faktiskt så att vi
internationellt sett satsar mycket på skolan.
Problemet är att vi inte satsar på rätt saker. Vi
satsar på en väldig massa saker runt undervisningen
och för litet på det som är skolans huvuduppgift,
nämligen kunskaper, färdigheter, undervisning och
sådant som stärker lärarnas kunnande så att de kan
ge en bra undervisning till sina elever.

Det är klart att vi skall ha en bra arbetsmiljö i
skolan. Självfallet skall vi ha en bra arbetsmiljö där
precis som på andra ställen, och självfallet skall vi
inte ha en arbetsmiljö som ger upphov till
exempelvis allergier. Vi anser att detta är
kommunernas ansvar och att det viktiga är att
stärka lärarnas möjligheter att vara bra lärare och
bedriva bra undervisning. För att detta skall bli
möjligt behöver de för det första en bra
lärarutbildning som i större utsträckning än
grundskollärarutbildningen bygger på ämnen och
för det andra en ämnesinriktad fortbildning.

Jag vill återigen erinra om vad som kommit fram
genom den nationella utvärderingen. Det visade sig
där att vissa ämnen skjuts åt sidan i den s.k.
blockundervisningen. Lärarna säger som förklaring
att det är svårt att t.ex. undervisa i
religionskunskap. Man känner sig osäker och har
för dåliga kunskaper. Dessutom har vi många
obehöriga lärare. Att fortbildningen behöver vara
ämnesinriktad finns alltså klart bestyrkt på många
sätt och på många håll.

Anf. 107 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! Björn Samuelson hoppar från tuva
till tuva. I sitt huvudanförande sade han att vi inte
kan ha valfrihet därför att kommunerna har för
dåliga ekonomiska resurser. Nu säger han att vi inte
kan ha valfrihet av fysiska skäl, dvs. på grund av att
vissa kommuner är så stora och så glest befolkade
att valfrihet inte fungerar. Detta gäller för en del
elever men inte för det stora flertalet. Varför skall
vi neka dem för vilka valfrihet skulle kunna bli en
realitet den rätten på grund av att det inte kan gälla
alla?

Vi har erbjudit friskolorna att komma in i det
kommunala skolväsendet, säger Björn Samuelson
skenbart generöst. Men det är ju detsamma som att
säga åt dem att de inte får leva vidare.
Socialdemokratiska kommunalråd har sagt ungefär
detsamma till Waldorfskolor på olika håll i landet.
Man säger: Kom in till oss, så behöver ni inte
kämpa! Men därmed försvinner den särart som
dessa skolor vill slå vakt om.

Björn Samuelson visar med sitt sökande efter
argument -- som blir allt sämre -- att det är en
ganska sjuk sak han försvarar.

Anf. 108 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Det är, Lars Leijonborg, fråga om
vissa fysiska förhållanden. Om man skall övervinna
dem för att erbjuda någon eller några elever att gå
i en annan skola än den som ligger inom det som
ibland kan kallas för grannskapet -- och detta kan i
och för sig på glesbygden och även i en del städer
vara ganska stort ibland, det vet jag av egen
erfarenhet --, då måste det till ekonomiska medel.
Det handlar om skolskjutsar, skolmåltider och
uppehållsrum. Så enkelt är det. Därför finns alltså
här en koppling mellan ekonomi, möjlighet och
hinder. Hindret kan alltså vara av fysisk karaktär,
men det finns i och för sig också andra exempel.

Det är faktiskt redan i dag möjligt att till viss del
välja skola. Jag känner inte till något större hinder
som står i vägen om ekonomin tillåter och det finns
praktiska förutsättningar.

Jag skulle egentligen, herr talman, ha velat gå in på
en diskussion om konkurrensbegreppet i fråga om
olika skolenheter i den svenska ungdomskolan för
att se vad det egentligen innebär när olika enheter
skall konkurrera med varandra. Men vi kanske vid
något annat tillfälle får möjlighet att komma
tillbaka till det.

Vi får längre fram en debatt här i kammaren om
den framtida gymnasieskolan -- och vem vet, jag
kanske hoppar upp också i den debatten om Lars
Leijonborg så önskar. Vi får se. Jag sparar i alla fall
den delen till dess.

Ann-Cathrine Haglund säger att det satsas på fel
saker i skolan. Är det fel att se till att lärarna får
sina löner? Det är ju till stor del den kostnaden som
hittills har bestridits när det gäller statsbidragen till
skolan. Visst behöver lärarna en ämnesinriktad
fortbildning, men den ämnesinriktade fortbildning
som ni i dag vill erbjuda dem innebär ju inte någon
lösning på de stora arbetsmiljöproblem som finns i
skolan. Jag tror inte heller att det hjälper en
astmatisk lärare som måste vistas i en dålig luftmiljö
att ha ytterligare 20 poäng i religionsvetenskap.
Först och främst vill han nog ha ren luft. Detta är
vad det handlar om.

Vi är alltså överens, och det var länge sedan vi
fattade beslut om att fortbildningen skall vara
ämnesinriktad och att högskolan och universiteten
skall spela en viktig roll i detta sammanhang. Det
var länge sedan. Det var ett väldigt tjat om denna
fortbildning!

Andre vice talmannen anmälde att Ann-Cathrine
Haglund och Lars Leijonborg anhållit att till
protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till
ytterligare repliker.

Anf. 109 EVA GOE S (mp):

Herr talman! Jag har nästan svårt att hålla mig för
skratt efter den debatt som har förts. Men nu skall
jag väcka Larz Johansson. Vissa säger ''fru
Haglund'', och jag borde kanske säga ''herr
Johansson''.

Så till frågan om hemspråksundervisningen. Visst
lyckades vi förhindra att just
hemspråksundervisningen drogs in, men jag tycker
att Larz Johansson ''bröstar sig'' och tar åt sig äran
av det. Inte lade han tillbaka några 300 milj.kr. i
påsen! Det är allvarligt att det inte gjordes. Vi har
fått tillbaka det som en rekyl, och för det anklagar
jag socialdemokraterna med Ewa Hedkvist
Petersen i spetsen.

I skollagen sägs att hemspråksundervisningen kan
förläggas till lördagar. Vad händer då ute i
kommunerna? Jo, signalerna därom har gått ut till
dem. Föräldrarna får brev hemskickade med en
förfrågan om de kan tänka sig att dottern och sonen
går i en skola där eller där på lördagar.
Hemspråksundervisningen skall alltså förläggas till
lördagar och långt bort från den närmaste skolan.
Man kan fråga sig vad som menas med likvärdiga
villkor.

Mycket riktigt har vi bombarderats av brev, inte
bara från lärare på fältet som har påvisat lösningar.
Dessa går ut på att de vill vidareutbilda sig och
gärna undervisa i två ämnen så att de kan vara på
en och samma skola. De vill också ha
hemspråksundervisningen på skoltid, vilket gör att
det hela fungerar bättre. Dessutom anser de att
hemspråksundervisningen kan samordnas med
studiehandledning och undervisning i svenska
etapp 2.

Forskare har sagt att det är otroligt viktigt att ha
tillgång till sitt eget modersmål för att kunna ha en
egen identitet när man som invandrarbarn kommer
till ett nytt land. Så visst har språket en enorm
betydelse för den egna utvecklingen och
möjligheterna att gå ut i världen.

Jag tyckte att Björn Samuelson uttryckte det på ett
mycket fint sätt när han sade att det behövs
undervisning i olika språk men att man inte fick
glömma dem som går i särskola. Vi i miljöpartiet
har sagt att vi vill satsa speciellt på hörselskadade
och döva. Vi vill satsa 3 milj.kr. på framställning av
video och personalförstärkning. Det är ett sätt för
de hörselskadade och döva att förmedla sig med
omvärlden.

Björn Samuelson talar gärna om konkurrens. Alla
har säkert följt den senaste serien i pressen om
olika skolsystem i i-länder, t.ex. i Japan och
Frankrike. Vad jag tycker bör framhållas i denna
debatt är skillnader i traditioner och kulturer samt
naturligtvis skillnader i ideologier. Vilka kunskaper
är viktiga att ha med sig när man lämnar skolan och
går ut i samhället och världen?

När moderaterna talar om att våra skolor är så
mycket dyrare än skolorna i andra i-länder, så finns
det anledning att fråga vad som skiljer länderna och
skolorna åt. I Japan är utslagningen enorm.
Eleverna måste studera och förkovra sig på sin
fritid för att klara sig i konkurrensen. Det får de
göra med föräldrarnas goda minne och stora hål i
plånboken. Utslagningen är stor och
självmordsfrekvensen hög. Är det den skolan vi
eftersträvar i Sverige? Knappast.

I Frankrike är kraven på eleverna redan i låg ålder
mycket hårda. Lärarna får undervisa ända upp till
28 barn i tre- till fyraårsåldern. Naturligtvis är
skälen ekonomiska. På högstadienivå talar man om
att traditionerna är svåra att förändra liksom det är
svårt att reformera systemet. Skolan är ur takt med
tiden.

I vissa andra länder förekommer också mycket
rigida krav och höga betygskrav. Det gör att 10 %
av eleverna lämnar högstadiet eller tvingas gå om
årskurser både där och i gymnasiet. Men de har
ingen folkskola att återvända till. När de har gått
om tillräckligt många gånger får de helt enkelt
lämna grundskolan utan att ha fullföljt den.
Därefter väntar arbetslöshet. Är det den
konkurrensskolan med utslagning som vi vill ha?

I miljöpartiets skola är eleven delaktig i skolans
inre liv och även utanför skolan, i samhället. Man
tar in verkligheten i klassrummet. Vi vill betona
betydelsen av självstyrande skolor där eleverna lär
sig att lösa problem, där verkligheten tas in i
skolan, där man betonar de existentiella frågorna,
där eleverna är med om problemlösningar och får
arbeta aktivt och praktiskt för att lösa problemen.
De får också gå med i internationella projekt och
göra olika saker. Jag tänker på den här killen som
fick ett miljöpris för att han hade jobbat med att
rädda skogen i Costa Rica, barnens regnskog. Det
är sådant vi skall stimulera. Det handlar ju om
barnens framtid och överlevnad.

Därmed kommer jag direkt in på frågan om
överlevnadsbidragen för Waldorfskolorna. Ja,
visst, eleverna har i dag på nytt stått utanför
riksdagshuset. Det börjar bli för många repriser
här. Nästan alla partier har sagt ja till att stödja
Waldorfskolorna. Jag tycker även att
Montessoriskolorna är mycket bra.

De som har varit mest njugga är vänsterpartiet.
Man har inte någonsin sagt att man ekonomiskt vill
stödja dessa skolor. Om de inte får ekonomiskt stöd
kan de inte heller överleva. Att bara inordna dem i
ett system räcker inte. Man säger att vi vill
decentralisera och frågar varför vi inte vill göra det
nu i samband med framläggandet av
gymnasiepropositionen och införandet av
kommunaliseringen på skolans område. Men vi vill
inte decentralisera om inte pengarna följer med.
Det är vad det handlar om. Verktygen måste finnas.

Nu har vi chansen, Ewa Hedkvist Petersen, att
stödja dessa skolor i och med denna
kompletteringsproposition. Det saknas akut drygt
20 milj.kr. Om miljöpartiet, folkpartiet, centern
och moderaterna väcker en motion om mer bidrag
till fristående skolor, hur ställer sig då
socialdemokraterna? Socialdemokraterna har i sitt
eget Program 87 sagt att de är positiva till fristående
skolor, som stimulerar förnyelsearbetet och
därmed mångfalden i skolorna. Kommer ni att ge
ert stöd till en sådan motion? Helge Hagberg har
sagt att vi skall ta det lugnt, därför att
överlevnadsbidragen kommer i särskild ordning.
Men ännu har inget hänt. Den 1 maj kan 200 barn
i Norrköping stå utan skola och lärare.

Jag förstår inte varför vänstern har en så njugg
inställning till dessa skolor. Det är ju ofta de elever
som har havererat i den vanliga skolan som finner
sig till rätta och mår bra av att gå i Waldorfskolan.
Jag vet också att många barn till föräldrar som är
vänsterpartister går i dessa skolor.

Vad vill vi då lära barnen i skolan? Jo, vi vill lära
dem sådant som de har nytta av när de går ut i livet.
I skolan skall de lära för livet. Vi vill ge dem
verktygen för att kunna göra det. Det kräver en
annan handledning från läraren och ett annat
förhållningssätt till skolarbete. Förutom mod och
kreativt tänkande hos läraren kräver det också
fortbildning. Jag håller med Ann-Cathrine
Haglund om att fortbildning behövs. Förutom
fortbildning vart sjunde år har vi också sagt att
lärare skall ges möjlighet att praktisera inom annan
verksamhet.

Det står så vackert att skolan skall lära för livet,
men ofta dödar vi kreativiteten i skolan. Det är inte
personligheten, tänkandet och intellektet hos
barnen som vi utvecklar. Vi vill framhålla att
professor Martin Bergströms analyser stämmer
överens med våra idéer om hur barnens förmåga
skall tas till vara. Han är den professor som
studerar hjärnans funktioner. Han säger att vi inte
skall knuffa in sexåringarna i den skola som vi har
i Sverige. Han menar att det är att förstöra deras
kreativa tänkande, att indoktrinera dem, låsa dem
och hämma deras utveckling. Hjärnan är nämligen
inte tillräckligt utvecklad i den åldern. Han säger
också att skolstarten egentligen bör skjutas upp till
dess barnet fyllt åtta år.

Det är en av anledningarna till att vi efterlyser en
annan utbildning. Lärare och förskollärare bör
integrera sin verksamhet och arbeta mer intimt
tillsammans. Det sker redan i dag på många skolor
och fungerar bra. Men där finns oftast lokalerna
nära varandra. Det är pedagogiken och metodiken
som skall anpassas till barnet, och barnet skall inte
''pressas'' in i en skola. Vi är alltså definitivt
motståndare till en skolstart vid sex års ålder. Vi har
också arbetat för att höja
hemspråksundervisningen.

I det framlagda chockartade krispaketet leker man
med dessa allvarliga saker som brickor i ett spel,
och det tycker jag är allvarligt. Det undergräver
tron på politiker och tron på att de verkligen vill
barnens bästa i skolan.

Jag skall säga några ord om de förslag som vi
fortfarande yrkar bifall till. Vi anser att vi skall ha
två olika typer av statsbidrag. Det ena är en
elevpeng som följer eleven, och det andra är ett
generellt bidrag som tar hänsyn till kommunernas
struktur: antalet barn, familjestruktur,
invandrartäthet, antalet barn med
hemspråksundervisning, åldersstruktur,
glesbygdskaraktär osv. Vi anser att dessa
strukturskillnader bör kompenseras. Det är
nödvändigt att vi har ett sådant statsbidrag som går
ned direkt på skolorna till de självstyrande grupper
som vi vill ha. I dessa skall barnen vara delaktiga
tillsammans med föräldrarna när de är yngre. När
barnen blir äldre är det de själva och personalen
som skall styra skolan.

Vi anser att det generella bidraget till
miljöförbättrande åtgärder skall kunna användas
för att kompensera dem som redan tidigare har
gjort insatser för att förbättra miljöni skolan. Vi vet
att underhållet av skolorna i storstäderna är under
all kritik. Man kan fråga sig varför de som dragit
ut på tiden med underhållet skall premieras. Vi vill
alltså försöka kompensera dem som redan gjort
insatser.

Att det skulle vara en nyhet att arbetsmiljön i
skolorna är dålig kan jag inte förstå. Det var många
år sedan vi försökte göra det möjligt att andas i
skolorna. I en skola i min hemkommun lyckades
man riva bort en planka och upptäckte då att det
fanns ett ventilationssystem. Plankan hade satts dit
därför att det blev så kallt på vintern. Man hade
också tagit bort handtagen på fönstren, så att dessa
inte gick att öppna. Efter tio minuter i skolsalen
hade barnen huvudvärk. Det är alltså inte bara i
Sundsvall som det är dålig luft i skolorna, utan det
är utbrett över hela Sverige. T.o.m. i nya skolor har
man lyckats bygga så dåliga ventilationssystem, att
det i det ena hörnet är så kallt att man fryser när
man sitter där, medan det andra hörnet är utsatt för
mögel.

Vi vill också stödja fristående skolor. Vi hoppas att
vänsterpartiet och även socialdemokraterna ställer
upp på det när vi återkommer till behandling av
kompletteringspropositionen.

Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet nr 6,
till reservationerna 8 och 13 i betänkandet nr 7 och
till reservation 3 i betänkandet nr 9.

Anf. 110 LARZ JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Först skall jag förklara för Eva Goe s
vad en röstförklaring är för någonting. Det kan hon
kanske ha nytta av i fullmäktige i Härnösand eller
var hon nu skall dväljas under nästa mandatperiod.
En röstförklaring innebär att man talar om varför
man inte fullt ut röstar på sitt ursprungsförslag,
eftersom man därigenom kan uppnå det näst bästa
när det inte var möjligt att nå det bästa. I det här
fallet var det alltså inte möjligt att stoppa denna
besparing, eftersom det fanns en stor majoritet som
ändå skulle genomföra den. Då valde vi att försöka
åstadkomma någonting annat i stället.

Jag har två frågor till Eva Goe s med anledning av
hennes inlägg:

Är det inte bättre för invandrarbarnen, t.ex. i
Botkyrka eller i andra invandrartäta kommuner, att
den här besparingen tas ut som en generell
besparing i stället för att den riktas på
hemspråksundervisningen? Det går att svara ja
eller nej på den frågan. Är inte det bättre? Det var
den första frågan.

Den andra frågan går det också att svara ja eller nej
på. Eftersom Eva Goe s antydde att jag stod här och
bröstade mig och tog åt mig äran för någonting, är
min enkla fråga till Eva Goe s: Om det hade varit så
att vi centerpartister hade suttit tysta i utskottet när
den här debatten pågick och sedan i slutändan sagt:
''Ja, vi fick inte gehör för vårt förslag utan vi
reserverar oss'' -- tror Eva Goe s att hon då hade
vänt utskottsmajoriteten? Ja eller nej!

Anf. 111 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Det här var nästan den värsta
svartmålning jag på länge hört i den här kammaren
av den svenska skolan. Jag har en helt annan
erfarenhet av det som i dag görs inom det allmänna
skolväsendet. Det görs varje dag pedagogiska
utvecklingsinsatser, och man gör varje timme nya
erfarenheter i det svenska skolväsendet.

Visst finns det problem. Ett problem är att
kommunikationskanalerna mellan de vanliga
skolorna inte är så väl utbyggda, att skolorna på ett
bra sätt kan delge varandra sina erfarenheter,
framgångar och misslyckanden. Vi har i riksdagen
lagt fram förslag om insatser på detta område, men
dessa har miljöpartiet valt att inte stödja.

Jag skall göra ett citat ur reservation 3 till
betänkandet nr 9, en reservation som är
undertecknad bl.a. av Eva Goe s. Där står det om
fritt val av skola: ''Ett fritt val av skola skulle som
en positiv bieffekt innebära en stimulans för
utbildningsanordnarna att göra resp. skola så bra
som möjligt.'' -- Men är det inte så i dag i det
allmänna skolväsendet? Detta är ett tecken på att
miljöpartiet vill ha in mer konkurrens i skolan. Vad
är då konkurrens? Om man har konkurrens måste
man tala om att det handlar om att tävla om att
erbjuda och tävla om att tillgå. Då måste man i
nästa andetag tala om att en del vinner och andra
förlorar i den första delen där det handlar om att
erbjuda. En del vinner och en del förlorar också i
den andra delen där det handlar om att tillgå. Vad
är det för moralisk--etisk ståndpunkt? Och hur
stämmer denna ståndpunkt med miljöpartiets
allmänna tal om balans och harmoni? Jag är i och
för sig inte förvånad att det hoppar ut sådana
grodor ur miljöpartiets olika förslag. Dessa förslag
är naturligtvis produkter av sin egen miljö.

Anf. 112 EVA GOE S (mp) replik:

Herr talman! Menar Larz Johansson att inga andra
partier hade några bekymmer när förslaget om en
besparing på 300 milj.kr. lades fram. Jag tror att
alla försökte finna lösningar, men 300 milj.kr. tar
man kanske inte fram helt plötsligt ur rockärmen.
Jag har ett minne av att centern hade föreslagit att
dessa 300 milj.kr. skulle gå tillbaka, något som inte
blev fallet. Vi hade föreslagit att åtminstone 150
milj.kr. skulle kunna fås tillbaka. Sedan höjde vi
detta till 300 milj.kr.

Visst var det okej att vi fick fram en bra skrivning.
Men sedan kan man fråga sig vad denna skrivning
resulterade i. Det såg väldigt bra ut på papperet,
och alla hemspråkslärare var mycket nöjda när de
fick veta att de nu minsann skulle bli
likabehandlade. Jag erkänner att det var det bästa
som då kunde hända att vi åtminstone kunde rädda
dem som var direkt utpekade som dem på vilka det
skulle göras besparingar. Sedan jag kom in i
riksdagen har det aldrig tidigare hänt att man på
detta sätt pekat ut någon speciell grupp när det
gäller besparingar.

Jag förstår inte vad Björn Samuelson talar om. Det
finns mycket som är bra i det allmänna
skolväsendet. Man kan jobba med
Montessoripedagogik och annat, och det har jag
aldrig motsatt mig. Men jag tycker att de fristående
skolorna såsom i dag bör få finnas vid sidan av det
vanliga skolväsendet, skall leva vidare och vara en
stimulans. De vill ha det som i dag, och de vill inte
inordnas i det kommunala skolväsendet. Den dag
som de säger att de vill göra det -- ja, okej, då får
de väl göra det. Alla barn har rätt enligt FNs
stadgar att få utbildning. Föräldrarna har rätt att
välja den. Då skall de också ha samma statsbidrag
som de övriga eleverna i Sverige. Jag är själv
mellanstadielärare och tycker att det finns skolor
som fungerar mycket bra, så här slås det in öppna
dörrar.

Anf. 113 LARZ JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Eva Goe s sade att vi fick in en tjusig
skrivning i utskottsbetänkandet. Sedan fortsatte
hon med att fråga vad den resulterar i. För det
första skall jag tala om för Eva Goe s att det är exakt
samma formulering som utbildningsutskottet
använde år 1988. Den hittade vi på själva innan Eva
Goe s hade kommit in i riksdagen. Om för det andra
samma utskottsledamöter som nu högtidligt har
skrivit under ett betänkande där man säger att
hemspråksundervisning skall ha samma
arbetsvillkor som andra ämnen i skolan, resulterar
det i att utskottet också avvisar förslag om
hemspråksundervisning på lördagar. Så enkelt är
det Eva Goe s, om man är konsekvent i sin politik.

Anf. 114 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Jag vidhåller att Eva Goe s hade en
målning av den svenska skolan i sitt
huvudanförande som inte innebär att hon hade
särskilt många nyanser på sin färgskala, om jag
uttrycker mig litet milt.

Jag vände mig emot vad som står i reservation nr 3,
Bidrag till fristående skolor för skolpliktiga elever, i
utbildningsutskottets betänkande nr 9. Där har Eva
Goe s undertecknat följande: ''Ett fritt val av skola
skulle som en positiv bieffekt innebära en stimulans
för utbildningsanordnarna att göra resp. skola så
bra som möjligt.'' Jag trodde att Eva Goe s skulle
nappa på den krok som jag lade ut. En
ansvarskännande politiker får nämligen aldrig ha
ambition att de som nu är verksamma i skolan skall
göra den så bra som möjligt och att detta skall vara
en bieffekt. Det skall vara en huvudsaklig
arbetsuppgift för lärarna och skolledarna osv. De
skall varje dag ha som ambition att göra skolan så
bra som möjligt för alla elever.

Anf. 115 EVA GOE S (mp) replik:

Herr talman! Ja, Björn Samuelson jag håller
verkligen med om det sista. Varje dag skall man
tänka på barnens bästa. För personalen, eleverna
och skolledarna skall det viktigaste var att man har
ett bra arbetsklimat i skolan.

Björn Samuelson måste ha hängt upp sig ordenligt
på ordet ''bieffekt''. Vi vill ha en grön nyans, om vi
skall prata om kulörer, som förbereder eleven för
det som händer när man slutat skolan. Man skall ha
ett bra verktyg med sig när man kommer ut i livet,
där man kan möta de ekologiska problem som finns
i världen och det globala medmänskliga perspektiv
som man då råkar ut för.

Jag kan hålla med om att i stället för bieffekt skulle
jag vilja uppgradera och fråga vad som är positivt
med Waldorfskolan. Jo, det är inte bara innehållet
utan många gånger t.o.m. utseendet. Man bygger
sina egna skolhus med egen arkitektur. Man
utvecklar barnen och deras utvecklingsstadier på
ett annat sätt genom att man i så väl arkitektur som
själva uppläggningen av bebyggelsen har barnen
med sig. De lär sig ett annat tänkande. De är med i
en process och i en praktisk verklighet. Jag tycker
att det är fel att använda ordet bieffekt. Det är nog
en huvudsak.

Larz Johansson talade om den tjusiga skrivningen.
Är det konsekvent skall förslaget till skollag dras
tillbaka, så att man kan ha hemspråksundervisning
på lördagar. Det håller jag också med om.

Sedan tycker jag att ni skall sluta insinuera om vad
som händer efter valet och om huruvida jag skall
sitta i kommunfullmäktige eller i riksdagen. Jag står
för övrigt inte på kommunfullmäktigelisten i
Härnösand eftersom jag har avsagt mig att stå på
flera platser.

Anf. 116 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Herr talman! Det är roligt att få debattera
utbildningspolitik just nu i en tid då utbildningen
och dess roll i samhället diskuteras över hela
världen. Det handlar om skolans organisation och
om hur mycket pengar som skall satsas, om dess
form och innehåll om pedagogiska metoder. Vi
diskuterar vad våra barn och ungdomar behöver
med sig ut i livet för att fungera både som individer
och en del av arbetsmarknaden.

I USA är man mycket oroad över sitt skolsystem,
som på många platser håller på att braka samman.
Det japanska skolsystemet anses vara
framgångsrikt, men även här höjs kritiska röster
mot den auktoritära ordningen. Många tycker inte
att de japanska elevernas kreativitet tas tillvara.

Vår svenska skoldebatt är också mycket intensiv.
Det har självfallet att göra med den
socialdemokratiska regeringens många intiativ
under de senaste åren. Vi har till kammaren fått
många propositioner, och vi har fått mycket jobb i
utbildningsutskottet. Men det står vi nog gärna ut
med. Ute i kommunerna har man, tack vare
regeringens reformvilja, fått större frihet att skapa
en skola som utgår från just sina elevers behov.
Eleven har satts i centrum.

Jag tror också att de flesta som är intresserade av
utbildning och är övertygade om dess mycket
viktiga roll i samhället uppskattar regeringens
reformvilja. Den innebär att skolan diskuteras
mycket konstruktivt på alla nivåer och ledder och i
de flesta fora i vårt land. Utbildningen sätts in i ett
samhälleligt sammanhang, och många människor
markerar hur viktig de anser att utbildningen är för
samhället.

Det har tyvärr varit så, och är fortfarande i viss
utsträckning, att skolan har varit för litet benägen
att öppna sig mot omvärlden. Det kanske beror på
gamla traditioner där man har en benägenhet att
låta skolportarna vara stängda. Nu känns det
bildligt talat som att en vädring är på gång, av
åsikter, om skolan och gamla föreställningar och
arbetssätt. Fler människor bryr sig om skolans både
yttre och inre liv. Det är välgörande för
demokratin.

Samtidigt vet vi att vi har en mycket bra skola i
Sverige. Kunskapstest visar att våra elever är
duktiga och att de har självförtroende. Det är
t.o.m. så att de är duktigare än vad en del av deras
lärare tror. Vi har också god kvalitet på skolorna
över hela landet. Här skiljer vi oss markant från
många andra väst- och östländer.

Visst har vi också problem, men de är
förhållandevis små jämfört med de flesta andra
nationers. Jag vill här också säga att jag uppfattade
Eva Goe s beskrivning av den svenska skolan som
en svartmålning. Mitt intryck överensstämmer med
Björn Samuelsons. Det var inte roligt att höra den
syn på hur skolan tar emot eleverna som Eva Goe s
redovisade. Jag hoppas att jag hörde fel och att Eva
Goe s nyanserar sitt sätt att prata om skolan, för det
är inte bra.

Herr talman! Den socialdemokratiska
reformpolitiken på skolans område präglas av --
eleven i centrum. På central nivå, i regering och
riksdag beslutar vi kort sagt om statsbidraget,
ramarna, lagarna och läroplanen. Sedan uppdrar vi
till dem som står nära eleverna, kommunera och
skolpersonalen, att besluta om de pengar som finns
i skolan skall användas. Vi myndigförklarar lokala
skolpolitiker, lärare, föräldrar och elever. Det är ju
här man vet vad som behövs i den enskilda skolan.
Ingen skola är likadan. Men utbildningen skall vara
likvärdig. Först när man har rätten att själv besluta
om vardagen kan man sätta eleven i centrum och
försöka utgå från det enskilda barnets behov.

Just nu ligger två lagförslag på riksdagens bord.
Elever på grundskole- och gymnasienivå får laglig
rätt till inflytande över utformningen av sin
utbildning. Hur det skall gå till skall man besluta
lokalt, i linje med skolpolitiken. Utformningen
skall vara sådan att barnen och ungdomarna får
hjälp när det gäller att ta ansvar. Återigen står
eleven i centrum.

Men, herr talman, vilket är då oppositionens -- dvs.
moderaternas och folkpartiets -- alternativ? Ja, det
framgår till viss del av deras anföranden, som kan
betecknas som valtal. Men det framgår också av
deras reservationer i utskottets olika betänkanden.
Några saker är mycket slående. Moderaterna mäler
som vanligt ut sig vad gäller den relativt stora
enighet om den svenska skolan som brukar finnas
i riksdagen. Men det visar sig att också folkpartiet
alltmer ställer sig vid sidan av. Det har ju funnits
en samsyn här, och det bekräftade Lars Leijonborg
också i sitt anförande. Han betraktade den
skolpolitik som han talar för som en innovation.
Svenska arbetsgivareföreningen skulle ha använt
sig av ordet vision. Nu har också miljöpartiet hakat
på. Man ansluter sig alltså till den ideologiska
skolgrupp som finns här i riksdagen.

Moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet vill ha ett
systemskifte i fråga om skolan. Man vill införa en
elevpeng. Alla elever skall ha en summa pengar
med sig oavsett var de väljer att gå i skola. Man vill
också ha profilskolor. Dessutom vill man att alla
elever skall ha rätt att välja, eller välja bort, skola.

Först några ord om elevpengen. När man läser
reservationerna om elevrelaterat statsbidrag, som
det heter, slås man av den mycket statiska syn på
skolan som moderaterna, folkpartiet och
miljöpartiet har. Här finns det minsann inte något
utrymme för särskilda behov. Det är meningen att
eleverna skall få en skolpeng som är lika för alla.

Men verkligheten är inte så beskaffad att behoven
är desamma överallt i landet eller hos alla elever.
Geografin kräver ibland mer pengar till exempelvis
elever i glesbygd. Hur skall barnen på landsbygden
kunna få en lika bra grundskola, och då så nära
hemmet som möjligt, som andra elever om hela
vårt anslag till skolan delas upp lika på alla barn?
Skolpengen, som är en del av de här partiernas
ideologi, blir i stället en ransoneringskupong för
barn som har större behov än andra.

Vad gör ni med de elever som har särskilda behov?
Det kan gälla barn med inlärningsproblem, sociala
svårigheter eller andra problem som kräver
särskilda resurser.

Herr talman! Moderaterna, folkpartiet och
miljöpartiet gör också ett stort nummer av detta
med rätten att välja skola. I samband med
ansvarspropositionen sade utskottets majoritet att
elever skall ha rätt att gå i den skola som ligger
närmast hemmet. Men utskottet sade också att
kommunerna därutöver så långt det är möjligt skall
försöka tillgodose de önskemål som de elever och
föräldrar har som vill välja skola. Detta står vi fast
vid. Det framgår av här aktuellt betänkande.

Men detta är inte tillräckligt för moderaterna,
folkpartiet och miljöpartiet. I en reservation säger
man att skolmyndigheterna i lag skall åläggas att
informera om rätten att välja skola. Vidare skall
man ''i största möjliga utsträckning söka tillgodose
elevernas och föräldrarnas val av skola''. Det står
också att ''en lagbestämmelse inkluderar självfallet
en skyldighet för kommunerna att också söka
tillfredsställa dem som föredrar den närmaste
skolan''.

Jag uppfattar reservationen så, att man både vill ha
kakan och vill äta upp den. Ni vill inte stöta er med
någon och lägger därför fram ett förslag som är
mycket oklart. Lagen skall stödja både dem som vill
välja skola och dem som vill gå i den skola som
ligger närmast hemmet. Men vad händer när olika
intressen kolliderar? Vems rätt är det då som
gäller? Är det den starkes rätt som gäller? Och vem
skall besluta när intressena går isär? Vem skall
tolka er lag?

I en annan reservation tar folkpartiet och
miljöpartiet upp frågan om självstyrande skolor.
Man hade en liknande reservation i samband med
ansvarsbetänkandet i vintras. Men då skrev man att
det kunde finnas situationer där självstyrande
skolor kunde komma i strid med allmänintresset.
Detta tas inte upp i den nu aktuella reservationen.
Jag gör tolkningen att man har utelämnat det därför
att man vill strama upp skrivningarna. Man vill ju
få den här innovationen, den här skolpolitiken, att
hänga ihop.

De ståndpunkter som jag har redovisat och som
återfinns i betänkandet i fråga formulerade
moderaterna och folkpartiet för någon månad
sedan. Men hur blir det nu? Ni skall ju spara några
tiotals miljarder i statsbudgeten och fastställa ett
skattetak för kommunerna. Det säger ni i samband
med er nya s.k. valplattform. Hur går det då med
skolan? Och vad är det som säger att barnen i det
nyliberala Sverige som ni vill skapa får samma fina
skolgång som barnen i dag garanteras? Det är ju de
förhatliga skatterna som betalar både de statliga
och de kommunala bidragen till skolan. Här vill ni
ju dela exakt lika mellan alla elever, oavsett behov.
Blir det då inte ett ännu mindre utrymme när det
gäller att sätta eleven i centrum? Kan ni ge ett svar
här i kammaren i dag? Skall våra barns och
ungdomars skola alltså vara en frizon när den
skattesänkning som ni planerar skall betalas?

Herr talman! Så till regeringens budgetförslag.
Man kan säga att det är en uppföljning av tidigare
riksdagsbeslut om ansvaret för skolan. Bl.a. rensar
man upp i anslagsdjungeln på skolans område.

I detta sammanhang vill jag kommentera Lars
Leijonborgs uppgift här om att det sker en
besparing om 1,3 miljarder på skolans område när
det gäller sektorsbidraget. Vad som i realiteten
sparas är 300 milj.kr. Resten, och det vet Lars
Leijonborg mycket väl, handlar om tekniska
justeringar av statsbidraget till följd av det nya
statsbidragssystemet. Om dessa tekniska
justeringar inte gjordes, skulle det i realiteten bli
fråga om en överkompensation av skolväsendet.
Det vore lättsinnigt att inte göra sådana här
regleringar -- med tanke på att vi har tagit på oss
ansvaret för hanteringen av skattepengar.

Sedan en kort rapsodi beträffande några av
regeringens förslag. Jag skall också kommentera
några reservationer i detta sammanhang.

För det första: Regeringen vill satsa ytterligare 55
miljoner på ''åtgärder för att förbättra tillgången på
lärare'', som det heter. Tillsammans med de 35
miljoner som satsades i förra budgetpropositionen
blir det fråga om drygt 90 miljoner per år.

Skolministern nämner olika möjligheter för att få
fram fler lärare. Vi vet ju att behoven är stora i det
avseendet. Han vill ta till alla möjliga flexibla
lösningar. Bl.a. handlar det om en ökning av
platsantalet på lärarlinjerna och om utbildning av
obehöriga lärare. Utskottets majoritet tillstyrker
att föreslagna extra 55 miljoner anslås för detta
ändamål.

Moderaterna har naturligtvis en reservation här.
Jag förstår inte varför. Björn Samuelson talade
också om fortbildning. Jag måste säga att jag inte
heller förstår vad det är som skiljer
regeringsförslaget från moderaternas reservation --
eller tvärtom.

För det andra: Regeringen vill avsätta 5 miljoner
kronor till stipendier avsedda för fortbildning av
ungefär 200 lärare. Det är ett åtagande som
regeringen tidigare har aviserat. Det kan gälla t.ex.
enskilda lärare eller lärarlag som vill utveckla nya
metoder eller som vill bedriva internationella
studier eller studier i yrkeslivet. Förslaget tillstyrks
av utskottsmajoriteten.

För det tredje: Statens bidrag till de fristående
skolorna förbättras på flera olika sätt. Bidraget på
grundskolenivå höjs med 3 000 kr. till 13 000 kr. per
elev och år. Bidraget skall räknas upp med
skolindex varje år, och det skall hädanefter utgå
fr.o.m. första skolåret. Nu beviljas det ju från
tredje skolåret.

Moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet framför i
en reservation att de vill att statsbidraget till
fristående skolor skall vara lika stort som
statsbidraget till grundskolan. Men vilken nivå
handlar det då om? Man kan ju inte påstå att det
finns en nivå i fråga om statsbidraget per
grundskoleelev. Statsbidraget är ju utformat så, att
det skall användas efter behov.
Beräkningsgrunderna är alltså sådana att man tar
hänsyn till befintliga behov. Vilken nivå handlar det
alltså om?

För det fjärde: Det är värt att notera att regeringen
tar upp en fråga som utskottet har visat ett mycket
stort intresse, nämligen frågan om läs- och
skrivsvårigheter. Regeringen anmäler att olika
åtgärder för att öka lärarnas kompetens på detta
område skall vidtas.

För det femte: Stimulansbidraget till förbättringar
av den fysiska miljön i skolorna. Regeringen
återkommer nu med närmare skrivningar om de
300 milj.kr. per år som skall delas ut till
kommunerna. Vad som föreslås är att storstäderna
under de första fem åren skall komma i första hand.

Moderaterna och folkpartiet tycker inte, och det
har Björn Samuelson talat om, att
stimulansbidraget behövs. I stället vill man satsa
pengarna på fortbildning av lärare.

Men hur är det? Tycker inte moderaterna och
folkpartiet att barnens arbetsmiljö är viktig? Tror
ni att en offentlig, privat ägd, inrättning -- t.ex. en
bank -- skulle låta bli att rusta upp sina lokaler om
dessa var nedgångna och inte fungerade med tanke
på de anställda eller bankens besökare? Knappast.
Då kan man fråga: Varför anser ni att skolelever
skall ha sämre förhållanden än vuxna eller att
skolpersonalen skall ha sämre arbetsförhållanden
än personal inom andra verksamheter?

Till sist några ord om hemspråksundervisningen.
Ett enigt utskott föreslår här ett tillkännagivande
till regeringen.

Regeringen har ju föreslagit att 300 milj.kr. skall
sparas beträffande sektorsbidraget. Motiveringen
är att riksrevisionsverket i en rapport har kunnat
visa på att hemspråksresurserna används
ineffektivt. Det är alltså regeringens motivering.
Statsbidraget har kunnat rekvireras utan prut.
Undervisningen har anordnats så, att det inte alltid
har varit elevens behov som har fått styra.
Regeringen nämner olika möjliga åtgärder som
leder till en billigare undervisning och ett minskat
behov av statsbidrag -- större grupper och
undervisning utanför timplanebunden tid.

Statsrådet anmäler att han skall återkomma till
regeringen om detta. Men han betonar också att det
är kommunernas sak att planera
hemspråksundervisningen och att man när det
gäller denna måste utgå från varje enskild elevs
behov.

Herr talman! Till att börja med slår utskottet fast
att elevernas rätt till hemspråksundervisning
kvarstår, enligt tidigare beslut. Vi betonar också att
riksdagen nyligen har beslutat om ett generellt
statsbidrag till kommunerna, ett sektorsbidrag.

Samtidigt visar RRVs rapport att det nuvarande
statsbidragssystemet beträffande hemspråk och
svenska 2 inte har uppmuntrat kommunerna till att
använda resurserna så effektivt som möjligt.
Tvärtom har statsbidragets konstruktion medfört
större kostnader än som är nödvändigt när det
gäller att ge eleverna en bra undervisning i
hemspråket.

Detta gör att ett enigt utskott anser att det finns skäl
att minska statsbidraget med 300 milj.kr. Därvidlag
skall en generell metod tillämpas. Minskningen
skall gälla proportionellt med avseende på samtliga
kommuners samlade sektorsbidrag.

Frågan om gruppstorleken tar utskottet inte nu
ställning till.

Utskottet markerar också hur viktigt det är att
invandrareleverna får en kvalitativt god
hemspråksundervisning. Aktivt tvåspråkiga
invånare är en tillgång för vårt land. Slutligen
betonar utskottet att hemspråksundervisningen bör
ha samma ställning som undervisningen i andra
ämnen i skolan och att det bör finnas likvärdiga
arbetsmöjligheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utbildningsutskottets hemställan i betänkandena
6--10.

Anf. 117 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):

Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen inledde sitt
anförande med att säga att det just nu är roligt att
debattera utbildningspolitik. Jag måste säga att jag
tycker att det är bra att utbildningspolitiken
debatteras, så att vi får en debatt i massmedia
också. Men jag är snarast bekymrad över den
debatt som förs i Sverige i dag. Vad vi debatterar är
ju regeringens ansträngningar för att försämra
innehållet. Det gäller t.ex. förslaget om de nya
gymnasieskolan. De teoretiska utbildningarna får
där ett betydligt mindre timantal.

Ewa Hedkvist Petersen sade också att man ute i
landet uppskattar regeringens reformvilja. Nej, så
är det inte. Ute i landet uppskattar man inte den
nedrustning av gymnasieskolan som
försämringarna beträffande de teoretiska linjerna
innebär. Det framgår av alla de hundratals brev
som vi får och som gäller dessa saker. Man känner
också oro med anledning av förslaget om sänkt
ålder för skolstarten. Man tror nämligen att
innehållet därmed kommer att försämras. Någon
vilja att ta hänsyn till att barnen är ett år yngre finns
inte. Det är många bekymmer som kommer fram
vid de kontakter som jag har i dessa frågor.

Moderaterna mäler ut sig, säger Eva Hedkvist
Petersen och anammar Göran Persson sätt att
debattera. Han har ju den debattekniken att han
säger att moderaterna mäler ut sig och att
folkpartiet närmar sig moderaterna, vilket skulle
vara så förskräkligt.

Eva Hedkvist Petersen talar om systemskifte. Ja,
Eva Hedkvist Petersen, vi vill ha en elev- och
föräldrastyrd skola, där elever och föräldrar får
välja och där statsbidraget följer eleven till den
skola som man har valt. Vi vill detta därför att
elever, familjer och föräldrar är olika och har olika
önskemål och behov. Vi vill det därför att det skulle
bidra till att göra skolan i vårt land totalt sett bättre.
Det skulle stimulera mångfald och utveckling. I så
måtto vill vi ha ett systemskifte.

Eva Hedkvist Petersen säger att vi har en statisk
syn. Nej, det är ni socialdemokrater som har en
statisk syn. Ni vill bromsa valfriheten och vill inte
ge stöd till de fristående skolorna. Det är ju
valfriheten och mångfalden som ger utveckling, och
det är valfriheten och mångfalden som ger ett
föräldraengagemang som vi behöver i den svenska
skolan.

Eva Hedkvist Petersen frågar t.ex. om de fristående
skolorna tar hänsyn till elever med särskilda behov.
Ja, ta Waldorfskolorna, som vi har diskuterat i dag!
Många elever som inte mår väl i den vanliga skolan
kommer till Waldorfskolorna och rekommenderas
t.o.m. av lärarna att gå till dessa. Ni ser de
fristående skolorna som ett hot mot den
sammanhållna grundskolan.

Anf. 118 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen sade bl.a. att
jag höll valtal här. Jag tycker nog i så fall en del av
hennes inlägg kunde betäknas på samma sätt. Jag
fick en känsla av att hon när hon talade här
åtminstone delvis använde ett material som hon har
förberätt för nästa onsdag, den 1 maj.

Det gäller t.ex. när hon kommer in på risken för
besparingar i skolan, om man skulle sänka
skattetrycket. Det är väl ändå ett ganska minerat
område för en socialdemokrat att ta upp. Ni har ju
lovat att inte spara på skolan, men sparar stora
belopp ändå.

När det gäller den miljard som jag har nämnt är min
argumentering mycket enkel: Regeringen har själv
angivit denna miljard som en besparing i vissa
sammanhang. Jag menar att man då måste göra det
också i andra sammanhang. Mera sofistikerad än så
är inte min argumentation på den punkten. Det må
vara hur tekniskt som helst, men i krispaket i höstas
var pengarna tydligt och klart angivna som en
besparing, som av målgruppen då skulle tas som
något positivt. Men inför skolans folk vill man inte
låtsats om den besparingen.

Ewa Hedkvist Petersen tar sedan i samma
sammanhang brösttoner när det gäller
arbetsmiljöfrågorna och undrar om inte folkpartiet
tycker att också eleverna också skall ha en god
arbetsmiljö osv. Jag vill anföra två argument.

För det första: Kommunerna har haft ansvaret för
skollokalerna i årtionden. Hösten 1989
överlämnade ni hela ansvaret för skolan till
kommunerna. Varför gjorde ni det, om de så
komplett hade missköt det som de redan hade
ansvar för?

För det andra: Om de 300 miljonerna är räddningen
för arbetsmiljön, varför tar ni i så fall nu 300
miljoner ur samma påse för en besparing i år? Hela
denna argumentation är ett moras, som jag inte tror
att någon socialdemokrat kan klara sig ur och som
definitivt inte berättigar ill sådana brösttoner som
de som framfördes här.

När det gäller valfriheten tycker jag att Ewa
Hedkvist Petersen förde ett intressant resonemang,
som vi borde ha tid att reda ut, vilket vi tyvärr inte
har.

När två elever vill gå i samma skola och det bara
finns en plats kvar, vem har då företräde? Det är en
intressant fråga, som det inte går att svara enkelt
på, men regeringen menar att den som bor närmast
alltid har företräde. Vi menar att det inte är fullt så
enkelt. I vissa fall kan det vara lämpligare att den
andra sökanden får platsen. Men sanningen är ju
att det är ni som har tagit ställning i den frågan,
medan vi menar att den måste prövas från fall till
fall.

Anf. 119 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! I mitt inledningsanförande ställde jag
två enkla frågor till Ewa Hedkvist Petersen, som
hon då undvek att svara på.

Eftersom ni avvisar vårt förslag om särskilt riktade
fortbildningsinsatser för att stärka ämnet
religionskunskap i grundskolan, måste ni ha ett
alternativ, och min första fråga var: Vad vill ni göra
i stället.

Min andra fråga gällde hemspråksdiskussionen, där
Ewa Hedkvist Petersen gav en utförlig redovisning
av innebörden av det eniga utskottsbeslut som
också jag delvis berörde i mitt tidigare anförande,
nämligen att hemspråksundervisningen skall ges
likvärdiga arbetsvillkor med undervisningen i andra
ämnen i skolan. Min enkla och raka fråga till Eva
Hedkvist Petersen var: Är detta förenligt med att
sedan säga att dessa elever skall få sin
hemspråksundervisning på lördagar.

Anf. 120 EVA GOE S (mp).

Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen talade om att
det var jätteroligt att nu debattera skolan, att
eleven skulle stå i centrum och att man visar en
reformvilja, som såvitt jag förstår skulle uppskattas
ute i landet.

Efter att tillsammans med några andra
representanter för utbildningsutskottet i dag ha
träffat lärare under tre timmar uppfattar jag det
snarare så, att de tycker sig ha blivit överkörda av
en ångvält. Det tyckte inte att det var fråga om
någon reformvilja. De upplevde något helt annat.
Vi skulle behöva göra mera av besök ute i
verkligenheten.

Man talar vidare här om att jag gör en
svartmålning. Jag brukar faktiskt se till att komma
ut i skolorna när jag är hemma, och jag åker runt
och talar mycket i skolor. Jag har sex barn passerar
revy på alla stadier, -- ett särskolebarn och fem
andra på olika nivåer. Två av dem är ute i världen
och studerar. Jag tror faktiskt att jag vet vad jag
talar om.

Jag ser att många skolor fungerar bra. Det hänger
mycket på lärarna, på vilket arbetslag man har osv.,
men lärarna mår oerhört dåligt av det tryck som
hela tiden kommer uppifrån. Det tycker inte att de
får vara med om att besluta. De frågor som har varit
ute på remiss stämmer inte alls överens med vad de
har tyckt och tänkt. De som undervisar i
samhällkunskap har mycke att invända emot
beslutsgången, och det är naturligtvis
kommunaliseringen som ligger bakom det hela.

Den svartmålning som jag gjorde gällde snarare det
som jag redovisade från skolorna i Frankrike och
Japan. Deras skolor skulle jag aldrig i livet vilja ha
i Sverige.

Visst är vi i miljöpartiet för ett systemskifte, där
man tar hänsyn till de ekologiskt-ekonomiska
grunderna, som bygger på demokrati, och där man
utvecklar fredstankarna. Det är därför vi är här. Vi
har icke någon statisk syn.

Barnen behöver stor omsorg i dag. Det är inte dem
som vi får dra in på när det gäller ekonomiska
medel.

Ni säger att man i de fristående skolorna inte skulle
bry sig om dem som har problem. Men det är just
de barnen som mår gott i fristående skolor.
Särskolebarn får den kanske finanste och bästa
undervisningen i Waldorfskolorna.

Jag tycker inte att det som Ewa Hedkvist Petersen
har sagt stämmer med verkligenheten, och jag vill
ha ett förtydligande på de här punkterna.

Jag undrar också förutom de frågor som har ställts
från centerhåll om man kommer att kräva att det
skall vara obligatoriskt för kommunerna att ge
hemspråksundervisning.

Anf. 121 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Herr talman! Jo, det är faktiskt så att den
skolpolitik som den socialdemokratiska regeringen
för sätter eleven i centrum och vill stimulera ett
sådant arbetssätt att eleverna sätts i centrum i
skolan. Det är också så att den socialdemokratiska
regeringen har reformvilja, och de reformer som vi
hitintills har genomfört och den skoldebatt som förs
med anledning av regerings förslag tas väl emot ute
i landet.

Ann-Cathrine Haglund tog upp mitt påpekande om
moderaterna mäler ut sig i debatten. Jag tror inte
att det är första gången jag har sagt detta här i
kammaren. Jag uppfattar nämligen moderaternas
skolpolitik på det sättet. Man tar inte speciellt
hänsyn till vad som händer ute i skolan, utan man
anför samma argumentering hela tiden.

Ann-Cathrine Haglund säger också att det behöver
vara en mångfald i det offentliga skolsystemet. Det
finns mångfald i det offentliga skolsystemet. Hon
sade också i sitt första anförande att man satsar fel
i skolan. Vilka satsningar i skolan är felaktiga?
Syftar hon på skolvärdinnorna eller på
skolkuratorerna, som är till för att stödja eleverna,
eller vad är det fråga om? Exemplifiera!

Till Lars Leijonborg: Jag kan hålla med om att vi
nog allihop håller valtal. Det är kanske inte heller
så underligt.

I fråga om valfrihet är det så att vi har tagit ställning
för att det är närheten till skolan som skall gälla.
Men jag frågade vad som skulle hända i den lag som
ni vill lägga fram. Det vill Lars Leijonborg tyvärr
inte svara på.

Jag uppfattade Eva Goe s anförande som en
svartmålning av skolan. Det gäller inte
beskrivningen av utländska skolor. Det gäller
faktiskt Eva Goe s anförande om den svenska
skolan. Jag tvivlar inte på att Eva Goe s befinner sig
ute på skolorna för att se vad som händer i den s.k.
verkligheten. Det är nog fler än Eva Goe s som är
ute i verkligheten. Trots detta ger hon denna
beskrivning. Det är bara att beklaga.

Moderaterna och folkpartiet undviker att säga vad
som skall hända med de tiotalet miljarderna och
skattetaket. Kommer våra barns ungdomsskola att
vara en frizon när det gäller hur skattesänkningarna
skall betalas? Jag vill gärna ha ett svar på den
frågan.

Anf. 122 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):

Herr talman! Det program som moderaterna har
lagt fram för Sverige och Sveriges ekonomi
garanterar att man kan öka satsningarna på skola
och utbildning i Sverige. Det är en förutsättning för
att vi skall kunna ha en bra skolpolitik. Med den
socialdemokratiska politiken blir den svenska
ekonomin allt sämre. Den socialdemokratiska
politiken är ett hot även mot skolan i det avseendet.

Ewa Hedkvist Petersen säger att regeringen har
reformvilja och att regeringen är glad för det. Men
sanningen är att många verksamma i skolorna i dag
är bekymrade och oroade. Inte minst de som
kontaktar oss politiker och de brev som skrivs till
oss visar på detta. Gymnasiefrågan är ett exempel.
Förändringarna på lågstadiet är ett annat exempel.

Visst har regeringen en reformvilja och ändrar i
organisationen. Men regeringen tar mål- och
innehållsfrågor sist. Det logiska vore att i
förändringar av grundskolan och gymnasieskolan
först tala om vad målet är. Vad skall skolan ägna sig
åt? Vad är skolans huvuduppgift? Hur skall
innehållet vara? Vad är det vi vill ha ut av den
svenska grundskolan? Men det gör inte
socialdemokraterna, och det är därför som alla är
så bekymrade. Socialdemokraterna ändrar i
organisationen först.

Det centrala är att kunna lyfta fram skolans
huvuduppgift, dvs. att ge kunskaper och
färdigheter. Ewa Hedkvist Petersen förstår inte
det. Det är därför Ewa Hedkvist Petersen inte
förstår reservation nr 8 i betänkande 6 som handlar
om vissa åtgärder för att förbättra tillgången på
lärare. Vi moderater säger att som förutsättning för
all utbildning av lärare måste gälla att utbildningen
skall inriktas på lärarnas kunskapsförmedlande
roll. Det är det som är grunden för vår syn på
lärarutbildning, på fortbildning och på åtgärder för
att förbättra tillgången på lärare i form av extra
rekryteringsåtgärder av olika slag.

Vi moderater vill lyfta fram skolans huvuduppgift,
nämligen att ge kunskaper och färdigheter. Lärarna
måste ha en utbildning som gör dem rustade för
detta.

Ewa Hedkvist Petersen ställer frågan om inte
barnens arbetsmiljö är viktig. Skall barn ha sämre
arbetsmiljö än vuxna? Självfallet skall barnen inte
ha sämre arbetsmiljö. Hur kan Ewa Hedkvist
Petersen över huvud taget ställa en sådan fråga?
Det är kommunens ansvar att se till att skolmiljön
är bra. Det är kommunens ansvar att se till att t.ex.
lokalerna är bra. Kommunen måste se till att
barnen inte har sämre arbetsmiljö än de vuxna.

Anf. 123 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Jag har litet svårt att ta diskussionen
om nedskärningar och kommunalt skattetak riktigt
på allvar. Ewa Hedkvist Petersen försöker blanda
bort korten. Det är socialdemokraterna som har
lovat att inte spara in på skolan, och därefter har ni
gjort det mycket kraftigt.

Vi i folkpartiet har inte ställt oss bakom det löftet.
Å andra sidan finns det inget i paketet Ny start för
Sverige som talar om att vi skall spara in på skolan.

När det gäller ett kommunalt skattetak har
finansminister Allan Larsson gjort mycket tydliga
uttalanden och överenskommelser med
kommunförbunden att kommunalskatterna inte
skall höjas. För Ewa Hedkvist Petersen är
lösningen för den svenska skolan att
kommunalskatterna skall höjas. Det vore en stor
sensation. Jag tror inte att hon egentligen menar
det.

Nu placerar skolmyndigheterna i princip eleverna i
den skola som ligger närmast. Det är huvudregeln,
och det gäller för de allra flesta. Det förekommer
undantag.

Om man utökar möjligheten för elever och
föräldrar att uttrycka vilken skola de helst vill att
eleven skall gå i och man gör sitt bästa att
tillmötesgå de önskemålen, kommer även i
fortsättningen de allra flesta att gå i den närmaste
skolan. Det är vad de allra flesta vill. Men det är
lätt att fundera ut exempel där en elev inte har så
förfärligt mycket emot att gå i en skola som ligger
något längre bort, om detta är en profilskola. Enligt
principen största möjliga lycka åt största möjliga
antal, är det en bättre lösning än att välja statiska
lösningar som regeringen har stannat för.

Verkligheten är att om vår princip knäsätts, finns
det i många fall möjligheter att något utöka antalet
platser i en populär skola. Jag vill inte ha alltför
stora skolor, men marginellt kan antalet platser
utökas. Den möjligheten ökar om det finns ett
system där de ekonomiska resurserna följer med
eleven.

Till sist har vi den för närvarande rådande
stämningen på gymnasieskolorna. Jag delar i
huvudsak Ann-Cathrine Haglunds verklighetsbild.
Jag förmodar att även Ewa Hedkvist Petersen har
en postkorg. Den är väl för närvarande fylld,
liksom min, med protestbrev från svenska lärare.

Anf. 124 EVA GOE S (mp):

Herr talman! Jag vill upprepa den fråga jag ställde
tidigare. Om Ewa Hedkvist Petersen menar allvar
att socialdemokraterna månar om de små och dem
som har problem med skolan -- dit räknar jag
invandrarbarn -- kommer socialdemokraterna att
ställa sig bakom ett obligatorium att anordna
hemspråksundervisning för alla dessa barn?

Vidare har vi miljöpartiets syn på skolan. Jag har
redogjort för att skolan skall vara levande, och
verkligheten skall komma in i skolan. Det är många
skolor som klarar det. Men lärarna mår inte bra av
den s.k. reformering som sker. Trots att lärarna på
grundskolan har fått höjda löner mår de inte bra.
Det beror på att det har blivit en otrivsel på
skolorna. Verkligheten finns där. Det måste även
Ewa Hedkvist Petersen ha stött på. Jag vill inte
försöka påstå att det är bara är jag som är på
skolorna. Jag vet att även ni socialdemokrater är
där. Jag vet att det var jobbigt för den som
representerade socialdemokraterna i dag att svara
på alla dessa frågor från trettiotalet lärare vid en
utfrågning.

Vi i miljöpartiet ser att Ewa Hedkvist Petersen vill
ha en annan typ av organisation för att kunna
förverkliga målen för att få ett annat arbetsklimat
och en annan arbetsglädje. Organisationen
stämmer väl med hur det är på Waldorfskolor. Där
är föräldrarna med i skolverksamheten. Skolan är
självstyrande med budgetansvar. Det finns
inflytande i skolans arbete. Den största tonvikten
läggs vid undersökande arbetssätt, skapande
verksamhet och praktisk träning. Det väsentliga är
att utgå från varje enskild elev. Likvärdigheten
ligger inte i att lära elever samma sak. Det är en sak
att lära ut, men tolkningarna är ju olika. Det viktiga
är inlärningen. Vad är eleven och barnet moget att
ta emot? Vad lyckas eleven lära sig? Upplevelse,
inlevelse och förståelse är det som är viktigt. Då
behövs det en helt annat handledning och en helt
annan kunskapssyn som är djupare. Vi är överens i
betygsutredningen om att det är den synen som
skall gälla. Eleven skall få en förståelseinriktad
kunskap.

Lärarna måste få en annan roll. Därför är det
oerhört viktigt med fortbildning. Jag frågade i dag
hur dessa lärare såg på fortbildning. De tyckte att
även den frågan är styrd uppifrån. Men jag undrade
då om de ändå inte hade något behov att få utveckla
sig på vissa områden. Men det var väldigt få som
ville fortbilda sig. Vad är det som gör att lärarna
inte vill fortbilda sig?

Jag gav då exempel på miljön och saker som händer
så snabbt omkring oss. Efter Tjernobylolyckan
släppte skolorna ut barnen på rasterna trots att det
var hög radioaktivitet i luften i områdena runt
omkring. Lärarna visste inte vad de skulle göra.
Det hade varit väldigt bra att kunna litet grand om
radioaktivitet och miljöfaran i samband med
Tjernobylolyckan.

Anf. 125 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten
genom att upprepa mina frågor. Jag skall bara
påminna Ewa Hedkvist Petersen om att hon
glömde att svara på dem. Det är väl inte så att Ewa
Hedkvist Petersen är svarslös?

Anf. 126 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Herr talman! Det är kanske den dåliga luften som
kommer från Sundsvall som har gjort att jag glömt
svara på frågorna, Larz Johansson, men nu skall jag
försöka att göra det.

Också jag anser att religionskunskap är ett mycket
viktigt ämne i grundskolan. Jag beklagar att de
rapporter som kommit visar att det inte alltid är så
mycket bevänt med kvaliteten i undervisningen.
Jag ser det naturligtvis som en uppgift för
skolverket att ta sig an just religionskunskapen i sitt
utvecklingsarbete och så småningom i sin
utvärdering.

När det gäller hemspråksundervisningen och
skollagspropositionen, som Larz Johansson ställde
en fråga om, förstår jag inte riktigt att frågan ställs
nu. Det är i morgon vi har utskottssammanträde.
Just nu pågår kammararbete, och det är i morgon
som vi har utskottssammanträdet.

Sedan till moderaterna och folkpartiet. Ann-
Cathrine Haglund hade många vackra ord att säga
om deras valplattform. Det var väldigt många
allmänt hållna ord. Lars Leijonborg säger att det
inte finns något skrivet om skolan i den. Nej, det
finns inte det, och det är därför jag ställer min
fråga. Skall våra barns och ungdomars skola vara
en frizon när dessa skattesänkningar skall betalas?
Ett skattetak på 30 kr. innebär att många
kommuner måste sänka sin kommunalskatt, och
det skall betalas på något sätt. Kanske genom sänkt
ambitionsnivå i verksamheten. Det är därför som
jag måste ställa frågan om skolan.

Många har sagt att man är bekymrade i skolorna,
och då talar man om lärare. Självfallet är lärare
bekymrade över att deras arbetssituation
förändras. Reformeringen handlar mycket om att
förändra lärarnas arbetssituation. Men det finns
också många andra människor i kommunerna. Det
finns elever, lokala skolpolitiker och föräldrar. Det
finns företag, näringslivsorganisationer. Väldigt
många i kommunerna, och det hävdar jag återigen,
är glada över den reformering av den svenska
skolan som nu pågår, eftersom de ser att de får
arbetsmöjligheter och möjlighet att utifrån de
arbetsförhållanden som finns utveckla skolan för de
elever som finns där.

Ann-Cathrine Haglund blev mycket indignerad
över min fråga om arbetsmiljön. Jag ställde frågan
eftersom jag vill att man skall göra någonting. Det
handlar inte bara om att säga att arbetsmiljön
självfallet skall vara bra. Vi vill göra någonting
också, och regeringen har ett konkret förslag i
budgeten som vi stöder.

När det till sist gäller val av skola, Lars Leijonborg,
har vi faktiskt redan uttalat att det är den närmaste
skolan som man i första hand skall kunna gå till.
Men därutöver skall vi tillgodose elevernas vilja när
det gäller att välja skola.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

14 § Vissa för högskolan gemensamma frågor
och anslag

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande

1990/91:UbU11 Vissa för högskolan gemensamma
frågor och anslag (prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 127 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Det är något rätt underligt när det
gäller debatterna om högskolan. Den här våren
borde det egentligen vara tre olika debatter att
döma av betänkandenas planerade utseenden, fast
vi borde kanske koncentrera oss till en. I dag har vi
att debattera vad som kallas för vissa
högskolefrågor, varav dock några är rätt
principiella för den framtida högskole- och
universitetsverksamheten. Därefter kommer
dimensioneringen av högskolan, en nog så viktig
punkt. Den behandlas för sig, och därutöver har vi
ytterligare ett betänkande som handlar om vissa
forskningsfrågor. Det är naturligtvis alldeles
käpprätt galet att vi skall stå och debattera dessa
frågor var för sig. De borde ju hänga samman så att
man får helhetsperspektivet. Alltnog, det är som
det är.

Lars Leijonborg nämnde att vi nästa år kommer att
fira den svenska folkskolans 150-årsjubileum. Det
hoppas jag att vi skall göra med all ackuratess, för
det är den värd. Inte minst har den betytt mycket
för att bilda underlag för de framgångar som de
svenska universiteten länge kunde notera. Man
skulle kunna säga att den allmänna folkbildningen
och även det storartade arbete som utfördes vid
universiteten när det gällde att bygga upp kunskap,
intensifiera forskningen internationellt och i andra
hänseenden, var grunden för det svenska
välståndet och för vad man skulle kunna kalla för
den andra svenska stormaktstiden.

Men vi har alltsedan 60-talet kunnat se att det
svenska högskoleväsendet har försvagats med
vänsterflummeriet som början. Inte minst fick den
s.k. högskolereformen från 1975, som sjösattes
1977, svåra följdverkningar. I vissa fall skulle man
t.o.m. kunna säga att de var förödande. Då
infördes linjesystemet, en byråkratisering och det
var över huvud taget samhällets och arbetslivets
behov som i första hand skulle tillgodoses. Om
däremot kunskaperna kom i andra hand brydde
man sig inte så mycket om detta.

Det måste naturligtvis också klart sägas att det i
första hand är socialdemokraterna som bär
ansvaret för den stora nedrustning som ägde rum.
Det brukar heta att sent skall syndaren vakna. Men
uppenbarligen har det ändå funnits vissa tendenser
till ett uppvaknande under en längre tid.
Uppenbarligen blev man rätt förskräckt över det
resultat som åstadkoms. Man har därför successivt
försökt rätta till den skada som åstadkommits.

Regionstyrelserna, som var ett otyg, har avskaffats.
Examina, vilka man gudbevars inte skulle få ha, har
återinförts. Anslagssystemet har förändrats, och nu
t.o.m. i de yttersta av dagar har vi i
kompletteringspropositionen fått läsa att det
äntligen är dags att avskaffa linjesystemet. Det är
bra och alldeles utomordenligt att man gör detta,
men man skulle kanske från början ha låtit bli att
införa allt detta otyg vi har kunnat se.

Hur skall vi då på nytt kunna bygga upp våra
universitet och högskolor? Vi har i vår partimotion
och även i en annan motion anvisat de vägar man
bör gå. Vi menar att Sverige liksom andra
civiliserade länder borde ansluta sig till det
univeristetens Magna Carta som antogs när
Bolognauniversitetet för två år sedan firade sitt
900-årsjubileum. Det gälller med andra ord att slå
fast att universitet och högskolor är centra för
vidmakthållande och utveckling av kunskapen. Det
gäller att ge dem bättre förutsättningar att kunna
stå för det fria sökandet av och förmedlandet av
kunskap.

Till den änden har vi föreslagit att man skall gå in
för ett system, och även folkpartiet har varit inne på
den linjen, där man i varje fall gör universiteten, de
tekniska högskolorna och Karolinska institutet till
fristående institutioner. Man kan diskutera hur
detta bör ske. Vi har föreslagit att man i detta
sammanhang skulle kunna gå in för någon typ av
stiftelse och skaffa ett stiftelsekapital genom att
antingen, som folkpartiet har föreslagit, ta medel
från löntagarfondernas utförsäljning eller
skrotning, eller också genom utförsäljning av
statliga företag. Hur som helst kommer
infrastrukturen på detta sätt att förstärkas.

Detta behöver bara i och för sig vara en början. Det
kan senare också bli aktuellt med kanske de
regionala högskolorna, och inte minst kan man i
sammanhanget tänka på de tidigare
universitetsfilialerna.

Vi tror att detta skulle kunna vara början till en
förnyelse av universitets- och högskolelivet. Vi är
naturligtvis glada att kunna konstatera att
regeringen har insett, och nog var den sista som
insåg, att vi inte kan stå och stampa på samma fläck
när det gäller dimensioneringen som vi nu har gjort
i 20 år. Utskottet har därför kört över regeringen
som i detta sammanhang snabbt försöker visa sin
vilja och nu i kompletteringspropositionen kommer
fram till att man behöver förstärka med ytterligare
5 000 platser -- de 5 000 platser som utskottet redan
var på väg att fördela. Dessutom vill vi lägga
tillbaka de pengar som de nya 2 200 platserna skulle
kosta. Men allt detta får vi tillfälle att diskutera
senare.

Den kompletteringsproposition som nu har
presenterats visar över huvud taget att
socialdemokraterna är rätt desperata. De kommer
först med en budgetproposition som egentligen inte
innehåller någonting nytt. Sedan får vi en s.k.
tillväxtproposition, även om man talar om negativ
tillväxt, vilket är ett avskyvärt ord enligt mitt
förmenande, skulle det ändå vara fråga om en viss
tillväxt med ett antal platser på högskolan. Detta
skall sedan betalas genom den s.k.
miljöpropositionen, och nu får vi
kompletteringspropositionen. Allt detta är väl
samlat, herr utbildniningsminister, som jag till min
glädje ser här i kammaren. Det underlättar
naturligtvis på alla sätt utskottets arbete.

Herr talman! Det finns ett antal reservationer som
jag skulle vilja beröra. Jag kan redan nu säga att jag
naturligtvis stöder alla de reservationer som har
undertecknats av moderater, men jag nöjer mig
med att i detta sammanhang yrka bifall till en
reservation, nämligen till reservation nr 9.

I de andra reservationerna berörs ett antal
intressanta frågeställningar. Den första moderata
reservationen handlar just om högskolans ställning
i framtiden, vilket jag redan har berört. Men det
kommer också in en annan frågeställning, nämligen
hur utvärderingen bör gå till.

Vi menar då att den inte bör ligga på UHÄ, utan
utvärderingen av högskolans verksamhet måste
ligga på ett fristående organ. Det borde den göra
när det gäller den andra skolverksamheten också.

En annan fråga som tas upp och som är intressant
är kårobligatoriet. Här har då folkpartisterna gått
längre än vi andra, när de säger att vi i princip redan
nu bör ta ställning för avskaffande av
kårobligatoriet. Vi moderater har bl.a. varit
påskyndare till den utredning som nu är klar, och
vi har sagt oss att det kanske är rimligt att avvakta
remisstidens utgång. Remisstiden går ut den 1 juli,
och sedan får vi ta ställning.

Men jag kan väl redan nu säga att här kan man då
tänka sig en rad olika lösningar. En lösning är
naturligtvis den att om man skapar fria och
självständiga universitet och högskolor, kan man
också låta dem själva bestämma om de vill att det
skall vara ett kårobligatorium vid högskolan och
universitetet. Det är en möjlighet som man i varje
fall borde övertänka i det här sammanhanget.

Internationaliseringen har upptagit oss åtskilligt.
Just reservation 9, som jag yrkar bifall till, innebär
i det här fallet ytterligare 12 miljoner till
ERASMUS-projektet. Folkpartiet har där 10
miljoner, och det är i princip samma. Men hur som
helst har denna fråga aktualiserats genom en
särskild proposition som vi fått på våra bord.

Vi har motsatt oss den centrala antagningen och
menar att den är en onödigt byråkratisk omväg. Jag
ser att också regeringen nu i
kompletteringspropositionen är inne på att den
centrala antagningen successivt bör avvecklas. Vi
vill göra det redan nu och sparar på det 19,5
miljoner, vilket är en avsevärd del av de 58 miljoner
som regeringen skall spara under de närmast
följande tre åren.

Vi vill också lägga på extra en engångssumma på
500 milj.kr. till utrustning vid högskolorna och
universiteten. Det behövs. Det har inte skett den
förnyelse som borde ha skett. Vi menar vidare att
NAMIC -- National Academic Mobility
Information Centre -- vid Svenska Institutet väl
behöver de 600 000 kr. som de har äskat ytterligare
för att kunna sköta sitt viktiga
internationaliseringsuppdrag.

Som sagt, herr talman, bifall till reservation 9 och
stöd till de övriga moderata reservationerna!

Anf. 128 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Jag uppskattar verkligen att Bengt
Göransson är här. Jag tycker att han visar respekt
för riksdagen som institution och intresse för vad vi
representanter för politiska partier har att säga i
samband med högskolefrågorna.

Mycket av vad utskottet ägnat sig åt i samband med
detta betänkande är i och med
kompletteringspropositionens förslag nu
överspelat. Det gäller UHÄs roll och
ansvarsområde, linjesystemets vara eller inte vara,
ansvaret för högskolans lokaler, högskolornas
beslutsrätt när det gäller tillsättningar, bl.a. av
professorer, och dimensioneringsfrågorna inte
minst. För utskottets ledamöter och också kansli
har det blivit i högsta grad ett dubbelarbete, för att
inte säga ineffektivt arbete. Jag anser att det finns
anledning att vara kritisk mot departementet. Det
hade varit möjligt att planera vårt gemensamma
arbete bättre.

En förklaring till vad jag menar med ineffektivitet.
I januari lämnades en budget som riksdagens
partier svarade på med motioner. Sedan kom en
tillväxtproposition, som till en del förändrade
förutsättningarna från januari. Även den svarade vi
alla olika partier på.

Sedan presenterades en miljöproposition, som gav
ytterligare förändringar av förutsättningarna för
högskolan, och med olika motioner som svar. I går
lämnades alltså kompletteringspropositionen, med
ytterligare nya signaler. Även den skall vi alla
partier i riksdagen svara på, och de förslagen skall
behandlas i utskott och kammare. Tala om
dubbelarbete, i utskott och kammare!

Jag klagar, men ändå är ju inte jag eller vi i
riksdagen, vare sig ledamöter eller utskott, de mest
utsatta mottagarna för alla dessa delvis motstridiga
signaler och besked. Mest utsatta är alla de
människor som arbetar i högskolan. Hur i all
världen skall de kunna hänga med i svängarna? De
har inte som huvudsaklig arbetsuppgift att läsa
riksdagstryck. De skall undervisa, leda och ansvara
för verksamheten, en verksamhet vars huvudmän
inte kan bestämma sig för hur de vill ha det.

Hur skall den person vara skapt som skall utöva ett
tydligt och profilerat ledarskap för en högskola, när
regeringen och därmed riksdagen är så otydlig och
dåligt samstyrd när det gäller högskolans
basförutsättning?

Men, herr talman, jag klagar alltså på formerna för
förändringarna och tänker då mest på hur de berör
högskolans ledare, lärare, administratörer och
studenter. Däremot klagar jag inte alls på den
riktning som förändringarna går i. För varje nytt
dokument från departementet kommer vi allt
närmare liberal högskolepolitik.

Jag kan bara inte förstå varför man har behövt ta så
lång tid på sig. Lena Hjelm-Wallén, som var
högskoleminister 1984, meddelade då att
högskolans styr- och anslagssystem skulle ses över.
Det var alltså först i går, sex à sju år senare, som
någorlunda radikala idéer lades fram.

Men fortfarande saknar jag andra liberala och bra
förslag, t.ex. vårt grundläggande förslag i styr- och
anslagsfrågan. Vi anser att ett sektorsvist
gemensamt anslag för grundutbildning och
forskning är bättre än regeringens. Vi menar att det
skulle ge högskolans sektorer ett uttryckligt ansvar
för fördelningen av potten pengar mellan
utbildning och forskning. Vi menar att det skulle
förtydliga att man har ett gemensamt ansvar inom
sektorn för grundutbildningarnas kvalitet och för
att studenterna vill studera inom sektorn och
därmed att man själv ansvarar för att de studerande
vill söka sig till forskarutbildning och att sektorn i
förlängningen själv har ett ansvar forskningen och
kvaliteten i den.

Herr talman! Jag tror också att regeringen måste
återkomma med förslag om hur antagningssystemet
till högskolan skall se ut. Det är inte längre logiskt
att UHÄ skall vara motor i antagningssystemet, i
ett läge då linjerna är borta och studenterna själva
kan kombinera en utbildning. Det är bara lokal
antagning som kan fungera i det läget, eller hur?

För en bättre och effektivare högskola är fler
platser och en ökad lokal frihet viktiga ingredienser
men räcker inte. Det behövs också mer pengar till
utrustning och lokaler. Att då avveckla
löntagarfonderna och använda pengarna i
högskolan är en lösning på de ekonomiska
behoven.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 6,
som handlar om kårobligatoriet. Vi liberaler kan
inte acceptera att studenter i dag är obligatoriskt
tvingade att vara kåranslutna. Dessutom har
folkpartiet liberalernas landsmöte 1990 uttalat sig
för att obligatoriet skall avskaffas.

Efter den utredning som är genomförd anser vi att
riksdagen har tillräckligt underlag för att göra ett
principuttalande till förmån för avskaffandet.
Under en cirka treårig övergångstid finns ju då
också möjlighet att lösa de frågor som uppstår i
samband med ett avskaffande, t.ex. hur
studerandehälsovården skall organiseras i
fortsättningen och hur studenternas olika val skall
organiseras. Men för att börja en förändring krävs
ett principuttalande, och det är vi ensamma om att
kräva redan i dag.

Så till internationaliseringen. I Sverige har vi höga
förväntningar på internationalisering och
ERASMUS-samarbete, att våra forskare och
studenter skall komma ut och leva och lära i
Europa. Vi talar inte lika mycket om vad vi måste
prestera i gengäld, t.ex. att det behövs bostäder för
utländska studenter som vill hit, liksom att det
behövs en anpassning av våra
högskoleutbildningars innehåll och längd till EG-
standards.

Det behöver byggas kontaktnät. I många sektorer
finns det i dag men långt ifrån i alla. Därför tycker
jag att regeringens snålhet mot NAMIC,
informationscentret för internationellt utbyte, är
helt obegriplig. Svenska Institutet har sagt sig
behöva 600 000 kr. till i förstärkning, och vi tror på
den bedömningen. Jag tycker faktiskt att det
handlar om vilka signaler vi skickar ut. Retoriken
bör överensstämma med verkligheten, och i detta
fall är pengarna småpotatis i sammanhangen.

Det behövs också bättre språkundervisning, kanske
inte i engelska men i de andra europeiska språken --
tyska, franska, spanska. Vi satsar därför redan nu
mera pengar på språkutbildning för studenter som
förberedelse för utlandsvistelse och
Europasamarbete.

På samma sätt väljer vi att satsa pengar redan nu på
våra språklärare. De bör få möjlighet, i enlighet
med vad Europarådet rekommenderar för alla
språklärare, att tillbringa minst 6 månader i landet
vars språk de undervisar i, för att få den
kulturkompetens i vid mening som behövs för att
de skall kunna undervisa.

Folkpartiet liberalerna anser att vi snart nog måste
ha en strategi för utbildningen och EG-samarbetet.
Målet är ju att vi skall delta på samma villkor, med
samma skyldigheter och rättigheter som EG-
länderna. Vi måste alltså vara inne i kärnan i detta
samarbete.

Till sist, herr talman, har vi reserverat oss till
förmån för ökat lokalansvar för en bestämd
högskola. Det är ju helt överspelat i dagens läge,
men det är också ett tydligt exempel på det velande
hit och dit och på det dubbelarbete som jag talade
om när jag började.

Vi står självfallet bakom alla de reservationer som
vi har undertecknat. Jag väljer här att endast yrka
bifall till reservation nr 6 om kårobligatoriet.

Anf. 129 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c):

Herr talman! Det sker så stora förändringar inom
utbildningens område och vi har diskuterat det
tidigare här i kväll. Det gäller inte minst
gymnasieskolan, men det har även skett stora
förändringar inom högskolan. Det som har märkts
mest är dimensioneringsfrågorna.

Det är synd att vi alltid lyckats planera så dåligt att
utbildningsutskottets debatter tenderar att ständigt
hamna sist på kvällarna. Vi borde göra någonting åt
det så att vi kan komma tidigare någon gång.

Jag vill först instämma i den kritik som Margitta
Edgren framförde om den förvirrade arbetsordning
som vi har i utskottet och i riksdagen när det gäller
högskolefrågorna med anledning av alla dessa
propositioner. Det är inte så enkelt att få ett grepp
om vad som egentligen gäller, vad som är föreslaget
och vad som är beslutat. Vi tycker nog att de flesta
av de förändringar som nu kommer i
kompletteringspropositionen är sådant som vi har
efterlyst länge.

Jag tänker inte gå in på så många frågor. Vi har en
del krav i våra motioner som faktiskt har blivit
tillgodosedda i utskottet eller som behandlas i
högskoleutredningen. Det gäller förbättringar av
utbildningskvalitet och pedagogiska meriter för
lärare. Det gäller vetenskaplig grundkurs och det
gäller en hel del om internationaliseringen där vi
har krav på vidgat utbyte till andra länder, inte bara
inom ERASMUS. Vi lär ha anledning att
återkomma till de här frågorna många gånger i
framtiden. De är viktiga. Vi har också efterlyst att
regeringen skall komma med förslag när det gäller
kårobligatoriet.

Sedan skall jag uppehålla mig litet grand vid några
frågor där vi har avvikande mening. Det gäller
ansvaret för högskolans lokalhållning, reservation
18. Nu när regeringen i
kompletteringspropositionen föreslår att
organisationen av utbildningen skall skötas lokalt
framstår vårt krav som ännu mer självklart -- kravet
att det lokala inflytandet över högskolans lokaler
måste öka. Först då går det att finna vägar för att
utnyttja lokaler och resurser rationellt och
effektivt. Vi tycker att högskolan skall kunna
disponera över egna anslag och lokaler.

Nu har utbildningsministern aviserat att en sådan
ordning skall införas från budgetåret 1993/94, om
jag har läst rätt i propositionen. Vi tycker att en
sådan förändring är så pass komplicerad att den inte
kan göras utan vidare. Den kräver naturligtvis en
hel del förberedelser och analyser. Vi anser nu att
vårt krav om en utredning är ännu mer aktuellt än
vad det var när vi skrev vår motion. Detta krav
borde faktiskt vinna gehör. Jag vill ställa den frågan
till Bengt Silverstrand som kommer att föra
majoritetens talan här sedan.

En annan fråga är anslaget till utrustning. Vi är
övertygade om att satsning på kunskap och
kompetensutveckling är de viktigaste strategiska
frågorna inför framtiden. Det är därför som vi
under flera år har krävt en kraftig ökning av antalet
platser inom högskolans grundutbildning. I år
krävde vi 6 000 platser, och eftersom behovet av en
ökad dimensionering stod klart för alla
oppositionspartier kunde utskottet ena sig om en
utökning på 5 000 platser. Det var en sorts
kompromiss. Dessa platser fördelades på olika
utbildningar och högskolor där det är möjligt att
snabbt inrätta de här utbildningarna. Den här
utökningen kräver naturligtvis resurser i form av
lokaler, utrustning och inredning. Dessutom finns
det sedan tidigare ett uppdämt behov av
ersättningsutrustning m.m. inom de utbildningar
som finns nu. Därför föreslår vi att 500 milj.kr. bör
ställas till UHÄs förfogande att fördelas på
högskolornas grundutbildnings- och
fakultetsanslag. De skall användas till utrustning
och inredning. Vi har noterat att man i
propositionen föreslår 35 miljoner för detta
ändamål. Vi anser att det är klart otillräckligt.

Behovet kommer naturligtvis att vara lika stort året
efter. Vi anser att UHÄ bör komma med ett förslag
om en fördelning av ett motsvarande belopp inför
nästa års budgetproposition.

Vi föreslår även 500 milj.kr. till lokaler. Detta är
nödvändigt vid en utbyggnad. De skall även täcka
andra eftersatta behov. Det är ganska självklart att
ett utökat platsantal medför ökat lokalbehov. Vi
tror inte att de miljoner som nu finns räcker till. Vi
finansierar de här utökningarna genom
utförsäljning av statliga företag.

Sedan vill jag säga någonting om ytterligare
högskoleenheter. Det är vi i centern som har drivit
kravet att vi skall inrätta fler högskolor. Det har
visat sig att de små högskolorna har stor betydelse
för den regionala utvecklingen. De har oerhörd
betydelse för kompetens och kunskapsspridning i
samarbetet mellan näringslivet och samhället i
övrigt i de här regionerna. Vi anser att det är
mycket angeläget att de får möjlighet att växa och
utvecklas och att de får fasta utvecklingsresurser
och möjligheter till profilering.

Vi menar också att högskolorna i Växjö, Örebro,
Karlstad och Sundsvall--Härnösand i samverkan
med högskolorna runt omkring kan utvecklas till
fyra nya universitet. En modell för detta kan vara
det s.k. nätverksuniversitetet som man har kommit
ganska långt med när det gäller samverkan mellan
högskolorna i Kalmar, Växjö och Karlskrona--
Ronneby.

Vi anser också att det är nödvändigt att lokalisera
högre utbildning till fler orter. Det blir särskilt
aktuellt nu när högskoleutbildningen håller på att
byggas ut. Närheten till studieorten har stor
betydelse för att en student skall gå vidare till
högskolan. Dessutom vore det värdefullt om fler
orter kan få del av de positiva kringeffekter som en
högskola ger. Jag talade om detta tidigare. Därför
föreslår vi att nya högskoleenheter skall inrättas i
Kiruna och Skellefteå. Vidare föreslår vi att
högskolan i Eskilstuna--Västerås delas i två
självständiga enheter och att en självständig
högskoleenhet inrättas i södra delen av Stockholms
län. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare
behandlat de här kraven, och vi har reserverat oss
för dem. Därför nöjer vi oss den här gången med
ett särskilt yttrande, men våra krav ligger
naturligtvis fast.

Nu föreslår man att linjesystemet skall luckras upp.
Det är precis vad vi har krävt under flera år att
systemet skall luckras upp och att studenterna skall
kunna välja friare studievägar. Nu är det dags att
ompröva spärrarna till den högre utbildningen så
att de kan tas bort inom den s.k. fria sektorn.
Grundprincipen skall egentligen vara att högskolan
skall vara tillgänglig för alla som har intresse och
behörighet att bedriva högre studier. Antalet
utbildningsplatser skall anpassas efter efterfrågan.
Detta är troligen det bästa instrumentet för att
anpassa utbildningsvolymen efter
arbetsmarknadens behov. Det är även det bästa
sättet att få det kunskapslyft som vi så väl behöver
i Sverige. Det finns förstås en del dyrbara
utbildningar och en del ubildningar där samhället
har ett övergripande ansvar där krävs det
naturligtvis nationella dimensioneringsbeslut. Det
föreslås väl nu också i propositionen. År efter år
har vi krävt det här och fått blankt avslag. Det är
naturligtvis mycket glädjande att verkligheten
äntligen har hunnit i fatt regeringen, att man nu
föreslår den här förändringen av linjesystemet och
att det i det närmaste skall avskaffas från den 1 juli
1993. Jag har inte hunnit att närmare studera hur
det ser ut, men det verkar vara ett mycket bra steg
på vägen.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till våra
reservationer 18 och 20.

Anf. 130 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Vi står naturligtvis bakom de
reservationer som vi har undertecknat i det här
betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall
till reservation 11.

I det här betänkandet har vi lagt fram förslag om
vissa förbättringar på högskolans område. Dessa
förslag handlar om en möjlighet till en bättre
rekrytering av lärare på det tekniska området.

Vi har lagt fram förslag om en ökad
internationalisering och om
internationaliseringsmedel. Vi vill särskilt
poängtera att det är viktigt att de lärarstuderande
får möjligheter att knyta olika internationella
kontakter. De skall ju sedan ut i ungdomsskolan
och undervisa. Vi vill inte att någon som studerar
på högskolan av ekonomiska eller sociala skäl skall
stängas ute ifrån internationella kontakter när hela
verksamheten som sådan går i den riktningen. Vi
vill att internationaliseringen skall bygga på egna
initiativ från resp. högskola. Vi tror att detta blir
mycket bättre än om man gör någon slags
överbyggnad när det gäller dessa strävanden.

Vi har lagt fram förslag om en förbättrad
utrustningsstandard på högskolan, vilket är särskilt
angeläget nu när högskolan expanderar och får fler
studenter.

Vi har lagt fram förslag om en vetenskaplig
grundkurs. Jag är alldeles särskilt övertygad om att
detta förslag förr eller senare kommer att hamna på
riksdagens bord och att det då kan få stöd från fler
partier än enbart vänsterpartiet. Detta är krav som
vi nu har drivit i många år.

Vi säger sammanfattningsvis att vi vill förbättra
kvaliteten och fördjupa kunskapen inom
högskolan. Vi menar att Sverige är ett rikt land som
har råd att satsa på högskolan. Vi kommer aldrig att
gå med på en segregering inom högskolevärlden. Vi
kommer aldrig att acceptera en inklassning av
högskolorna i ett A-, B- och C-lag.

Vi har i vänsterpartiet högre ambitioner än så. Vi
har vad Galenskaparna skulle kalla en himla massa
bra förslag.

Anf. 131 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! Man skall kanske inte plädera för
egna intressen, men ett bra exempel i detta
sammanhang är vad som har skett på den institution
där jag har spenderat några decennier.
Institutionen ansökte före min tid, för 55 år sedan,
om nya byggnader i Lund. Nu har vi under 55 år
ansökt om detta, med varierande grad av intensitet
men utan någon variation i fråga om bristen på
framgång.

Detta är anledningen till att vi menar att mycket
mer skulle kunna ske lokalt, där man verkligen
känner till behoven. Det är ansvarsfulla människor
som sitter på de lokala högskoleenheterna. Visst
skulle de kunna ta hand om de lokala
försörjningarna. Jag noterar att detta också är
planeringen. Vi menar att det skulle kunna ske
redan nu. Jag yrkar därmed bifall till reservation nr
3.

Detta är ett mellanbetänkande. De verkligt
intressanta planerna behandlas tydligen vart tredje
år.

Eftersom jag ser minister Göransson här i
kammaren, kan det också vara intressant att något
spekulera i vad som är syftet med högskolorna. Jag
lade märke till att Birger Hagård varmt pläderade
för den djupa kunskapen som sådan, och det tycker
jag är oerhört viktigt. Det är också oerhört viktigt
att vi med kunskap, med högskoleutbildning och
med forskning kan attackera de frågor som i dag är
väsentliga för vår värld. Det gäller globala
miljöfrågor, och det gäller frågor om fred och
samlevnad i världen. Det vore mycket bra om vi
kunde profilera oss mycket starkare på de
områdena.

Jag känner mindre sympati för att man tillgodoser
näringslivets intressen. Marianne Andersson i
Vårgårda och jag har kanske litet olika syn på den
saken. Men det har blivit ganska mycket av den
sortens utbildning i moderna högskolor. Man gör
kurser mer eller mindre inriktade på utbildning för
olika yrken inom näringslivet. Det tycker jag är
synd. Då är det viktigare att ungdomen kan få
kunskapen som sådan och att man får kunskap som
syftar till att attackera väsentliga problem.

Därmed skall jag också säga några ord om
internationaliseringen. Det sägs i det här
betänkandet inte särskilt mycket om den frågan,
men visst innebär internationaliseringen mycket
mer än en anpassning till EGs Erasmus-schema.
Det är utmärkt, men mycket mer kan göras.
Samarbete med u-länder och öststater borde
gynnas i betydligt högre grad än vad som är fallet
för närvarande. Men det blir väl möjligt att komma
tillbaka till den frågan om tre år. Det blir ju fråga
om en treårsperiod innan väsentliga ändringar kan
göras.

Anf. 132 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c) replik:

Herr talman! Jag vill bara ge en liten kommentar,
eftersom Gösta Lyngå kommenterade mitt inlägg
om samarbete med näringslivet. Jag tycker
fortfarande att det är viktigt att en högskola har ett
sådant samarbete, men Gösta Lyngå kanske inte
noterade att jag också sade att det är oerhört viktigt
att i högskoleutbildningen även lyfta fram den
andra kunskapen. Där inbegrep jag naturligtvis --
även om jag inte sade det -- miljökunskapen. Vi
delar i mycket hög grad uppfattning om vad som är
viktigt i den delen.

Anf. 133 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Jag tror att det här måste vara fråga
om ett missförstånd. Jag kan väl inte ha fattat Gösta
Lyngå rätt. Han kan väl inte mena att vi inte skulle
utbilda folk för näringslivet. Vi behöver -- för att
bara ta några exempel -- naturligtvis många fler
tekniker, och vi behöver många bättre utbildade
ekonomer än vad vi nu har i landet. Det är
naturligtvis någonting som är snett när som i dag
70 % av dem som vi utbildar på högskolorna finns i
offentlig tjänst. Vi måste ställa högskolans och
universitetens kapacitet och förmåga till förfogande
för alla olika områden i vårt land som kan dra nytta
av dem.

Samtidigt vill jag än en gång stryka under
nödvändigheten av djupa och breda allmänna
kunskaper. Men såvitt jag förstår det kan det inte
vara fråga om något antingen--eller, utan det måste
vara fråga om ett både--och. Jag vill tro att detta
trots allt var vad Gösta Lyngå menade.

Anf. 134 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:

Herr talman! Jag kan fullständigt instämma i vad
Marianne Andersson i Vårgårda sade.

På Birger Hagårds fråga kan jag säga att jag
naturligtvis menar att det skall vara fråga om både--
och. Men jag menar att det har skett en profilering
till förmån mera för yrkesutbildning och mindre för
fundamental kunskap, och detta beklagar jag
delvis. Vi behöver kanske båda delar, men just nu
borde vi koncentrera oss på fundamental kunskap
och sådan utbildning och forskning som har med
globala problem att göra.

Anf. 135 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Om Gösta Lyngå menar att man
gjorde fel när man slog in på det som kallas
samhällets och arbetslivets behovslinjer, delar jag
helt och hållet hans ståndpunkt. Vi kan vid
universiteten och högskolorna aldrig bli några bra
yrkesutbildare. Det duger vi inte till, utan det måste
man sköta om på arbetsplatserna. Vi skall
emellertid kunna ge förutsättningarna och i vissa
fall bättra på den teoretiska kompetensen, om så
behövs.

Anf. 136 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Det har blivit på modet att skriva
politiska memoarer, och lika modernt har det blivit
att i denna kammare flitigt citera ur dessa
memoarer. En tidigare finansminister har i dessa
dagar fått sin Alla dessa dagar uppläst nästan från
pärm till pärm.

För att i någon mån skapa balans i kreationerna
bland alla dessa åsiktsmannekänger med Carl Bildt
i spetsen, kan jag inte undanhålla kammaren nöjet
att få ta del av åtminstone några av de visdomsord
som Britt Mogård, moderat skolminister i två
havererade borgerliga regeringar, så frikostigt
strött omkring sig i sin ganska färska memoarbok
Summa summarum.

''Utbildning, det är svårt det. Jag är alltså inte säker
på att mina kamrater hade lyssnat och tänkt igenom
de frågor jag ställde till dem. Den moderata
skolpolitiken har sedan jag lämnat den, återgått till
det gamla. Den är visst inte reaktionär när den
hävdar kunskap, kompetens, ordning och
effektivitet. Men den beaktar inte alla de aspekter
som måste läggas på skolan, den samspelar inte
med de förändringar som samhällsutvecklingen fört
med sig -- för hemmen, för eleverna, för
utbildningens innehåll.''

Detta är i själva verket en mycket träffande
karakteristik av hela den moderata
utbildningspolitiken. Den samspelar inte med de
förändringar som samhällsutvecklingen fört med
sig. Partiets reservationer till detta betänkande bär
syn för sägen. När det inte är på stället marsch, är
det öppna dörrar som slås in.

Högskolan liksom för övrigt hela
utbildningsområdet är just nu inne i en
genomgripande omdaningsperiod. Vi kommer
senare i vår utifrån tillväxt- och
kompletteringspropositionerna att få ta ställning till
många väsentliga förslag som berör högskolans
organisation och arbetsformer samt omfördelning
av resurser från administration till utbildning och
forskning inom högskolan. Det handlar också om
en välbehövlig förstärkning av antalet
utbildningsplatser vid våra högskolor.

Margitta Edgren klagade över riksdagens
arbetsbörda och över att det kom alltför många
propositioner från regeringen. I andra
sammanhang, också i utbildningsutskottet och här i
kammaren, får vi höra att regeringen är för passiv
och inte gör någonting. I den ekonomiska debatten
tidigare i dag var det en evig klagolåt på att det görs
alldeles för litet och satsas för litet på tillväxt. I kväll
får vi höra skolpolitiker säga att det görs alldeles för
mycket. Fundera litet självkritiskt om inte
riksdagens arbetsbörda i någon mån också beror på
de många motioner som väcks -- vill jag säga -- i tid
och otid. Detsamma gäller också i fråga om
reservationer. Flera av de reservationer som är
fogade vid detta betänkande slår nämligen in öppna
dörrar. Man känner till att det kommer förslag i de
nämnda propositionerna, men ändå har man inte
kunnat låta bli att ta både utskottspersonal och
kammarens tid i anspråk för att diskutera dessa
reservationer. Det skulle inte skada om ni i
oppositionen också var litet självkritiska.

En väsentlig utgångspunkt för vår högskolepolitik
är att den utformas som en avvägning mellan de
studerandes önskemål och samhällets framtida
behov. I reservation 1 försöker moderaterna skapa
en motsättning mellan det behovsorienterade
synsättet å ena sidan och det fria sökandet efter
kunskap, som man så vackert formulerar det, å
andra sidan. Man kräver att Karolinska Institutet
och de tekniska högskolorna skall kunna ombildas
till från staten fristående institutioner och att en
stiftelseform bör övervägas i sammanhanget. Man
föreslår också ett centralt utbildningsverk
gemensamt för skolan och i första hand de
regionala högskolorna.

Det första kravet är verkligen att slå in de öppna
dörrar som jag nämnde, då det klart framgår av
olika dokument, bl.a. tillväxtpropositionen, att
högskolans frihet vad gäller resursanvändning,
studieorganisation och beslutsorganisation
kommer att öka. Alla partier utom moderaterna
finner det också logiskt att staten även i framtiden
bör vara huvudman för samtliga nuvarande
högskoleenheter -- allt i syfte att garantera en
internationellt hög och jämn standard i det svenska
högskolesystemet. I konsekvens med detta synsätt
anser utskottsmajoriteten också att den centrala
myndigheten skall omfatta hela högskolan.

Folkpartiet kräver i reservation 2 att ett för
grundutbildningen och forskningen gemensamt
anslag sektorsvis bör anvisas till varje
högskoleenhet, medan miljöpartiet i sin reservation
3 anser att högskoleenheterna redan fr.o.m.
budgetåret 1991/92 bör få disponera sina
lokalanslag och själva svara för förhyrning av sina
lokaler. Det är samma sak här. Det finns en
beredning inom utbildningsdepartementet som har
till uppgift att belysa just dessa frågor. Då är det
logiskt att ta ställning till frågorna i samband med
de beslut som skall fattas inför nästa treåriga
planeringsperiod för högskolan. Det är ingenting
som man nu behöver reservera sig till förmån för.

Folkpartiet återkommer sedan i reservation 6 till ett
gammalt krav, nämligen avskaffandet av
kårobligatoriet. Det är samma sak också här. Vi
känner till saken, den diskuteras, och det finns
anledning att ta fasta på en del av den kritik som
framförs mot det nuvarande kårobligatoriet. Men
det kommer också ett utredningsbetänkande som
skall behandlas i sedvanlig ordning. När det
kommer fram efter remisser och senare
regeringsbehandling, så skall vi debattera och ta
ställning i frågan.

Utskottets moderater, folkpartister och
vänsterpartister kräver i reservationerna 9, 10 och
11 ytterligare resurser utöver regeringens förslag i
syfte att förbereda den svenska högskolan för
deltagande i EGs Erasmus-program för att
möjliggöra språkstudier på varje längre
utbildningslinje i högskolan resp. att skapa
kunskap och förståelse för globala förhållanden och
skeenden. Den senare formuleringen återfinns i
vänsterpartiets reservation.

Efter den allmänna motionstiden har som bekant
Sverige och övriga EFTA-länder tecknat avtal med
EG-länderna om deltagande i Erasmus-
programmet. Överenskommelsen kommer senare i
år att behandlas här i riksdagen, varför det inte i
detta sammanhang finns anledning att ta ställning
till reservanternas förslag. Det förefaller som om
man måste profilera sig i praktiskt taget varje
enskild fråga, trots att man vet eller åtminstone bör
veta att frågorna kommer upp till särskild
behandling. Vi kan alltså spara både tid och
resurser även på detta område om vi vill.

I reservation 12 kräver moderaterna och folkpartiet
ökade anslag till National Academic Mobility
Information Centre, NAMIC. Det är ett
informations- och dokumentationscentrum för
internationellt utbyte. Här görs en sedvanlig lön-
och prisomräkning. Men det är naturligtvis lätt att
lägga fram förslag om och kräva ytterligare
utökningar. Här har dock gjorts en rimlig
avvägning, och det finns inte ekonomiskt utrymme
för ytterligare anslag. Därför yrkar jag avslag på
reservationen.

Folkpartiet framhåller i reservation 17 att det är
önskvärt att ansvaret för lokalfrågorna läggs på
resp. högskoleenhet och att en sådan
ansvarsförändring bör utredas. Moderaterna och
centerpartisterna kräver i reservation 18 att
konsekvenserna av ett decentraliserat
lokalförsörjningsansvar för såväl högskolan som
byggnadsstyrelsen bör utredas. Här kan vi också
hänvisa till källorna, närmare bestämt till
tillväxtpropositionen. Regeringen markerar klart
att lokalkostnaderna skall ingå i anslagen till
grundläggande högskoleutbildning samt till
forskning och forskarutbildning fr.o.m. budgetåret
1993/94. I avvaktan på erfarenheterna från en
sådan anslagsförändring finns det knappast någon
anledning att nu ompröva byggnadsstyrelsens roll.

Slutligen, herr talman, kräver moderaterna,
folkpartiet och vänsterpartiet i reservationerna 19,
20 och 21 ytterligare resurser till utrustning m.m.
inom högskolan. Även här finns upplysningar och
kunskaper som kanske borde ha gett anledning till
en och annan fundering om det inte skulle vara bäst
att vänta. Reservanterna bör känna till att utskottet
har begärt ett bättre underlag för bedömningar för
vad som kan anses vara rimliga resurstillskott för
utrustning, inredning m.m. inför nästa treårsperiod
för högskolan. Det finns verkligen anledning att
först ha tillgång till ett ordentligt sådant underlag
innan definitiva ställningstaganden görs i denna
fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Anf. 137 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Bengt Silfverstrand är en
överdrifternas mästare. Han är skicklig på att
försöka göra odygden till en dygd. När vi har
påtalat att socialdemokraterna successivt har insett
den felaktiga politiken och på punkt efter punkt
inlett ett avskaffande av de egna förslagen och
åtgärderna -- jag nämnde tidigare examina,
regionstyrelser osv. -- så menar han tydligen att vi
lugnt skall vänta på att regeringen anser tiden
mogen. Han undrar t.o.m. varför vi väcker
motioner under den allmänna motionstiden om
sådant som senare kommer i tillväxtpropositionen.
Men, Bengt Silfverstrand, vi har inte tillgång till de
kanslihuskanaler som Bengt Silfverstrand till
äventyrs kan ha. Dessutom kan vi inte heller lita på
att saker och ting skall hända. Det finns alltför
många exempel på att det har utlovats förslag i
olika riktningar, förslag som inte har infriats eller
infriats långt senare.

Det citat av Britt Mogård, som Bengt Silfverstrand
inledde med, har han som vanligt ryckt ut ur sitt
sammanhang. Jag förstod inte riktigt vad det hade
att göra i hans framställning. Jag kan bara
konstatera att de förslag som vi från moderata
samlingspartiets sida lagt fram i mångt och mycket
bygger på just vad som händer ute i Europa, i detta
verklighetens Europa som socialdemokraterna så
länge förnekat och det Europa som ni så länge inte
ville ha någonting att göra med. Nu säger ni också
att vi skall bli fullvärdiga medlemmar av EG och att
det då kommer att kräva åtgärder. Ja, det kommer
att kräva att vi vidtar de åtgärder som vi moderater
så länge har krävt och som även ni nu måste inse
verkligen behövs. Jag välkomnar uppvaknandet,
men jag konstaterar att det är ett uppvaknande som
tyvärr kommit alldeles för sent.

Anf. 138 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! En rättelse, Bengt Silfverstrand: Vi
har inte reserverat oss när det gäller utrustningen,
utan vi har accepterat den beställning som utskottet
gjort till regeringen.

Jag är ledsen om min klagan i mitt anförande gav
Bengt Silfverstrand uppfattningen att det bara var
min arbetsbörda jag talade om. Jag försökte
faktiskt göra tydligt att jag förde verksamhetens
talan, att jag talade för alla de människor som är
beroende av vad vi eller regeringen säger, de
människor som skall planera och leda
verksamheten. Hur i all världen skall de ha
möjlighet att hänga med i svängarna? Det var
poängen i vad jag sade. Att jag tog mig själv som
exempel kan vi bortse ifrån. Vad jag menade är att
villkoren för verksamheten blir helt omöjliga,
Bengt Silfverstrand.

Bengt Silfverstrand talade om att vi slår in öppna
dörrar. När betänkandet justerades i utskottet var
t.ex. kompletteringspropositionen inte känd. Det
fanns ingen möjlighet för oss att i den situationen
ta hänsyn till rykten, antydningar eller uttryckssätt i
tidigare propositioner. Vi måste lita på vad som
skrivs i det förslag som har lagts fram.

Bengt Silfverstrand, ta inte munnen riktigt så full
och säg att vi skulle ha känt till byggnadsstyrelsens
minskade betydelse. Det är bara ett år sedan vi
förra gången hade den frågan uppe. Då försvarade
Bengt Silfverstrand förslaget med att
byggnadsstyrelsen även i fortsättningen skulle ha
totalkontroll till ''sista droppen''. Detta sades för
bara ett år sedan.

På samma sätt förhåller det sig med kårobligatoriet.
Vad vi har föreslagit är ett principuttalande redan
nu för att ge studenter och högskolans ledning
långsiktiga spelregler, så att de vet vad som
kommer att hända. Däremot föreslår vi inte i dag
att kårobligatoriet skall avskaffas i morgon eller till
nästa budgetår. Något sådant är inte möjligt, och
det försökte jag också förklara. Jag är ledsen om
jag inte var så tydlig att Bengt Silfverstrand förstod
det.

Anf. 139 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! Det kunde ha varit mycket värre än
vad Bengt Silfverstrand sade. Det finns faktiskt mer
än tre gånger så många motionsyrkanden som det
finns reservationer, och jag tror alltså att alla
partier varit mycket restriktiva.

Jag har någonting intressant att säga, och det gäller
internationaliseringen. Som Bengt Silfverstrand
säkerligen vet är världen mer än tio gånger så stor
som EG. Jag är inte negativ till Erasmus-projektet,
men tror Bengt Silfverstrand att Erasmus-projektet
kommer att hjälpa oss till en riktig
internationalisering eller kommer det att
konkurrera ut andra projekt, som är oerhört
intressanta när det gäller samarbetet med
Östeuropa som vi redan haft ett ganska utvecklat
samarbete med? Detsamma gäller samarbete med
u-länderna, där det kanske ännu inte har hänt så
mycket. Har Bengt Silfverstrand någon känsla för
framtiden på den punkten?

Anf. 140 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c):

Herr talman! Erfarenheten har ju visat att det är
säkrast att motionera i frågor som man tycker är
viktiga. Alltför många gånger har vi blivit besvikna,
när ett förslag har aviserats och sedan inte
framlagts. Vi förbehåller oss därför rätten att
motionera även om vi vet att en sak kanske är på
gång.

Bengt Silfverstrand kanske inte uppmärksammade
att jag gjorde en kort redovisning av sådana frågor
som vi har tyckt varit viktiga men som vi inte har
reserverat oss i.

Jag förstod inte om jag uppfattade Bengt
Silfverstrand rätt -- det är inte så lätt med hans
debatteknik -- när det gällde lokalkostnaderna.
Menar Bengt Silfverstrand att vi skall vänta och se
hur det fungerar innan vi analyserar
konsekvenserna av att högskolorna själva får ta
över sina lokaler? Det är ju faktiskt ganska stora
värden det här rör sig om. Vi tycker att detta skall
ske, men vi anser också att det bör föregås av en
utredning om hur det skall gå till. En sådan bör ju
inte komma i efterhand.

Om vår reservation angående utrustning och
inredning säger Bengt Silfverstrand att vi bör kunna
vänta med detta, eftersom ett förslag har aviserats
och att vi när det kommer har ett bättre
beslutsunderlag. Vi behöver inte något bättre
underlag, eftersom vi vet att dessa behov finns.
Därför har vi framlagt detta förslag och även
reserverat oss för det. Behoven är kända sedan lång
tid tillbaka. Detta är ingenting som har uppstått nu.

Anf. 141 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Först till Birger Hagård! Det handlar
här inte om något uppvaknande. Det är en
fullständigt medveten politik, en utbildningspolitik
som ingår i en större helhet i en socialdemokratisk
politik och som bl.a. har uttryckts på ett mycket
tydligt sätt i den tillväxtproposition som berör detta
område och som Birger Hagård får tillfälle att
återkomma till. Utgångspunkten är att riksdagens
och regeringens beslut i framtiden mer skall inriktas
på omfattning, inriktning och lokalisering än på
forskningsuppläggning och studieorganisation i
detalj. Detta är ingen nyhet, och då behöver man
den 24 april 1991 inte tala om något uppvaknande.
I den mån det handlar om ett uppvaknande, har det
kommit för mycket länge sedan.

Jag ber Margitta Edgren om ursäkt för att jag
kritiserade henne för att ha ''gjort sig skyldig'' till en
reservation för mycket. För övrigt tycker jag inte
att det på den punkten föreligger så stora
meningsmotsättningar att det finns skäl att uppta
tiden med att kommentera den saken.

Till Gösta Lyngå vill jag säga att jag självfallet inte
tror att Erasmus är tillräckligt för att uppnå alla de
syften för Europasamarbete på utbildningsområdet
som vi vill uppnå. Det behövs oändligt mycket mer.
Med tanke på att miljöpartiet är så kritiskt mot EG-
samarbete finns det ingen anledning att måla fan på
väggen. Här har vi ett tydligt exempel på att vi har
nytta av ett samarbete. Vi ligger på samma nivå
som EG-länderna, och vi kommer snabbt med i
samarbete. Vi har alldeles avgjort ingenting att
frukta, utan det här är ett område där vi har allt att
vinna. Med den bakgrund och de erfarenheter som
Gösta Lyngå har tycker jag att han borde kunna
påverka det när det gäller EG-samarbetet mycket
kritiska miljöpartiet. På detta område har vi inte
samma möjligheter om vi står vid sidan om eller om
vi bara skall anpassa oss, utan möjligheterna blir
mycket större om vi är medlemmar och har ett
inflytande.

Anf. 142 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Det är inte fråga om något
uppvaknande, säger Bengt Silfverstrand. Så
mycket värre då! Har man varit medveten om detta
sakernas tillstånd och inte gjort någonting, är det
svårt att hitta en ursäkt.

Anf. 143 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! Som jag redan sagt till Bengt
Silfverstrand är världen mer än tio gånger större än
EG. Europa är betydligt större än EG. Visst
behöver vi samarbete med EG-länderna, med
Europa och med hela världen, men samarbetet
skall inte bara kanaliseras till EG och ske i sådana
former att det konkurrerar med och kanske
utesluter andra former av samarbete. Det är detta
vi är rädda för. Det är internationaliseringen som är
det viktiga, inte just EG-samarbetet.

Anf. 144 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Nej, Birger Hagård, det är en
medvetenhet som har tagit sig uttryck i många
socialdemokratiska initiativ och som på
utbildningsområdet har lett fram till att det är vi
som driver på och moderaterna som kommer efter
och kritiserar, svartmålar och talar om nedrustning.
Det är en politik som fått en på området tidigare
sakkunnig, Britt Mogård, att säga att den moderata
skol- och utbildningspolitiken inte samspelar med
de förändringar som samhällsutvecklingen fört med
sig.

Anf. 145 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Nu har Bengt Silfverstrand varit
vaken så länge att han inte ens verkar nymornad
längre.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

15 § Förbud mot utförsel av vissa produkter
som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.

Föredrogs

utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU13 Förbud mot utförsel av vissa
produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte,m.m. (prop. 1990/91:97)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 april.)

16 § Beslut om fortsatt ärendebehandling

Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle
fortsättas vid arbetsplenumtorsdagen den 25 april.

17 § Anmälan om kompletteringsval till
näringsutskottet

Tredje vice talmannen meddelade att
socialdemokratiska riksdagsgruppen hade anmält
Christina Raud som suppleant i näringsutskottet
under Birgitta Johanssons ledighet.

Tredje vice talmannen förklarade utsedd till

suppleant i näringsutskottet

Christina Raud (s)

18 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1990/91:189 Förslag till lag om byggnadsgaranti

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:154 Rörelseregler
för bank m.m.

1990/91:N107 av Sigge Godin och Isa Halvarsson
(fp)

1990/91:N108 av Per Westerberg m.fl. (m)

1990/91:N109 av Rolf L Nilson m.fl. (v)

1990/91:N110 av Nic Grönvall (m)

1990/91:N111 av Lars Norberg m.fl. (mp)

1990/91:N112 av Hadar Cars m.fl. (fp)

1990/91:N113 av Håkan Hansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:160 Ändringar i
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, m.m.

1990/91:A48 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:166 Särskild
löneskatt på pensionskostnader, m.m.

1990/91:Sk74 av Bo Lundgren m.fl. (m)

med anledning av prop. 1990/91:167 Skattefrihet
vid utdelning av aktier i vissa fall

1990/91:Sk75 av Kjell Johansson m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:168 Vissa
förmögenhetsskattefrågor m.m.

1990/91:Sk76 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1990/91:Sk77 av Knut Wachtmeister och förste vice
talman Ingegerd Troedsson (m)

1990/91:Sk78 av Kjell Johansson m.fl. (fp)

1990/91:Sk79 av Görel Thurdin m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:170 En lag om
sjukavdrag för statsråden m.m.

1990/91:K95 av Anders Björck m.fl. (m)

1990/91:K96 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:171 En
prisinformationslag

1990/91:L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

1990/91:L29 av Göran Magnusson (s)

1990/91:L30 av Ulla Orring m.fl. (fp)

med anledning av skr. 1990/91:143 Den lokala
konsumentverksamheten

1990/91:L24 av Birthe Sörestedt och Bengt
Silfverstrand (s)

1990/91:L25 av Elisabeth Persson och Jan Jennehag
(v)

1990/91:L26 av Stina Gustavsson (c)

1990/91:L27 av Elisabet Franzén (mp)

med anledning av skr. 1990/91:148 Pensionärernas
medinflytande

1990/91:K94 av Margit Gennser (m)

19 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 23 april

1990/91:183 av Anna Horn af Rantzien (mp) till
statsrådet Lena Hjelm-Wallén om bistånd och
miljö:

I ett nyligen utkommet nummer av Beijing Review
finns en artikel om risodling. Där anges att halva
risarealen i Kina år 1993 skall vara ersatt med ett
hybridris. Pengarna för projektet kommer från
Occidental Petroleum i USA. Samma ris skall också
införas i hundra andra länder enligt nämnda
tidskrift.

Om detta är sant, innebär det en fruktansvärd
utarmning av lokala rissorter. Dessutom kommer
stora mängder metangas att frigöras, vilket ökar
växthuseffekten och skyndar på nedbrytningen av
ozonskiktet. Hybridris, som visar en kraftig
heterosiseffekt, är betydligt värre än vanligt ris i
detta avseende.

Skälet till att ett oljebolag marknadsför nya
rissorter är, som vi vet av erfarenhet, att de nya
sorterna behöver bolagets biocider. Tidigare
samodlades ris med fisk i fältdammarna. Det gav ett
välkommet proteintillskott till den kolhydratrika
kosten och gödslade risplantorna utan kostnad.

Men fisken var inte anpassad till biociderna, och
dog därför. Bonden måste nu köpa handelsgödsel
till sin risodling. Mycket av handelsgödseln rinner
tillsammans med biociderrester ut i vattendragen --
och ännu en miljö förstörs!

Detta är bara ett exempel på hur det naturliga
växelspelet störs -- och beroendet av de stora
företagen cementeras -- när ny teknik införs på kort
tid, utan att man tar hänsyn till följderna för
konsumenter och naturtillgångar. Mest utsatta är
naturligtvis länderna i tredje världen.

Frågor:

--  Hur hanteras denna typ av problem i biståndet?

--  Vad gör svenskt bistånd för att öka medvetandet
bland u-länderna om dessa faror?

--  På vilket sätt medverkar de svenska
jordbruksinsatserna till en på sikt hållbar
jordbruksproduktion?

20 § Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 24 april

1990/91:558 av Britt Bohlin (s) till
försvarsministern om personalbostäderna vid
Såtenäs flygflottilj:

Många av försvarets etablissemang är så
lokaliserade att bostadsfrågan för personalen kan
utgöra ett hinder vid rekryteringen. De
personalbostäder som finns vid bl.a. F 7 är därför
ytterst värdefulla att behålla.

Avser försvarsministern att medverka till ett
bibehållande av personalbostäderna vid F 7
Såtenäs?

21 § Kammaren åtskildes kl 22.33.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 5 § anf.21 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 12.13.

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 49
(delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 82
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 17.51,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf.
116 (delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.