RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1904:55
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Andra Kammaren. N:o 55.
Lördagen den 7 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I
Till
afgörande förelåg särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, n:o Angående
3, angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetarelån af stats~
att på landsbygden förvärfva egna hem samt därmed i samband
stående ämnen. % a/
TT . , . tillfälle for
Uti en den 29 sistliane februari till Riksdagen af låten, till arbetare att
utskottet för förberedande behandling öfverlämnad proposition, n:o P® lands92,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt f6*''
utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för nämnda varJ™e9na
dag, föreslagit Riksdagen,
_ att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång finge under åren
1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst 10 millioner kronor,
att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare,
hvilka ville genom utlämnande af låneunderstöd bereda
arbetare tillfälle att på landsbygden förvärfva egna hem, samt
att för Jån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljades, skulle gälla
följande allmänna villkor och bestämmelser:
Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kung]. Maj:t anvisas
till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af
sådant eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå
uppförda byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet,
afsedd för idkande af jordbruk (jordbrukslägenhet), eller lägenhet,
där bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet).
Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man
eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen
af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej
saknar medel att i någon mån bidraga till bildande af ett eget hem,
men är i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande
Andra Kammarens Prot. 1904. N:o 55. i
N:o 55. 2
Lördagen den 1 Maj, e. m.
Angående sådant understöd i regeln ej utlämnas till den, som är under 25
lån af stats- e]jer öfver 50 år gammal.
, Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmärs, skall utgå,
tillfälle för då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och
arbetare att högst fem sjettedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal,
på lands- yärderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller
bygden for- an(jra tillgängliga handlingar beräknade sammanlagda värdet å jorden
Vheme9na med därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då
(Forts.) fråga är om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre
fjärdedelar af samma värde.
Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet
3,000 kronor.
Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som
önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd
för bildande af egna hem, skall före den 1 november aret näst före
det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig
ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lanet är afsedd
att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor
del för bildande af bostadslägenheter.
Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått
lånet, efter ingången af det år, för hvilket lanet beviljats, lyftas
i statskontoret emot aflemnande af en utaf låntagaren till statskontoret
eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse,
som skall innefatta låntagarens åtagande att återbetala lanet i den
ordning, här nedan stadgas.
Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan
någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret aflämna af
statskontoret godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens
uppfyllande. Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas
endast inteckningar i egnahemslägenheter, ej heller borgen, där den
ej är utfärdad af kommun.
Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad,
därest lånet icke blifvit lyft före den 1 november det år, för hvilket
lånet beviljats.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom tva manader
efter därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar,
som af statskontoret godkännas.
Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af
egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om aret.
Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket
detsamma i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare
disponeradt, skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke
för med lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret
inbetalas före utgången af januari manad nästpaföljande ar,
där ej Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, med
-
3 >:• 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
gifver denne rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva
lånebeloppet i fråga.
Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller
arbetsgivare genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8
sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd
för bildande af eget hem disponeradt, skall sådant lånebelopp,
där ej hushållningssällskapet, föreningen eller arbetsgivaren
inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt
angående understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter
till statskontoret inbetalas.
Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare utbekommet
lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning,
som här ofvan i detta moment sagts, med afseende å återbetalningen
delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.
A amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till
fullo gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom
ränta räknas tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Den första kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit
från utgången af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret
utbekommits. Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven
ränta.
Länets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i
inom. 7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas,
förr än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren
därvid sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall
likväl den stående delen vara gulden inom fem år från det sista
inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.
Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förning
eller arbetsgifvare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren
till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad
nästpåfoljande år.
Mani. G. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap,
förening eller arbetsgifvare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt,
hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till
utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af
bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder
af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare redan utlämnadt
låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida
eller eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än
såsom årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp,
till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till
understödsgifvaren återbetalats, inom en månad från det förverkandet
skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret
inbetalas.
Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare,
som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse här
ofvan meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalbetalning
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
X;a 55. 4 Lördagen den 7 Maj, e. in.
Angående eller underlåter innehafvare af dylikt lan, som af statskontoret ertöa
af stats- hållit föreläggande att afkunna nya säkerhetshandlingar, att inom
™fd/ör ,föreskrifven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra
till fälle för anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet länearbetare
att belopp jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast förfallet.
på lands- Moln. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållnings
bygden
för- gäpskap; förening eller arbetsgifvare utlämnas, skall, innan någon del
Var*hLe9na af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan^understöds(Forts)
gifvaren och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt,
1 '' innehållande, förutom de särskilda villkor och föreskrifter för under
stödets
åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva
erforderliga, bestämmelser i följande afseenden, nämligen:
beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap
af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;
rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga
om ränta och återbetalning;
huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer
lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens
utbekommande;
angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till
fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft
belopp skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara
förverkad;
beträffande hvilka byggnader böra å lägenheten uppforas och
tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;
rörande understödstagareus skyldigheter i fråga om lägenhetens
häfdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;
äfvensom
angående den kontroll från understödsgifvarens sida, som
understödstagaren skall vara skyldig underkasta sig.
Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse,
att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig
annan säkerhet än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra
villkor i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan
stadgats; dock att uppsägningstiden för understödets stående dej må
bestämmas till fem månader, att tiden, inom hvilken de årliga ränteoch
kapitalafbetalningarna skola, där de icke gäldas i sammanhang
med kronoutskylderna, vara af understödstagaren fullgjorda, må
bestämmas till februari månads utgång samt att kontrahenterna ma
förbehålla sig rätt, understödstagaren att, därest han så önskar, ej
mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden af
amorteringsdelen, än äfven före lanetidens utgång inbetala understödets
stående del, samt understödsgifvaren att under nedan angifna
förutsättningar uppsäga understödet till inbetalning a tid, som understödsgifvaren
bestämmer, nämligen:
Lördagen den 7 Maj, e. m.
5 Jiso 55.
a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet före- #Angående
skrifvits i fråga om lägenhetens bebyggande; ^"medl
b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga före- ledande*af
skrifven rånte- och kapitalbetalning; tillfälle för
c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkrings- arbetare att
afgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens P&J-andf;
giltighet stadgade villkor; tärfm{^a
d) om fastigheten vanvardas till jord eller byggnad, eller om hem.
byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom (Forts.)
så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt
betryggande;
e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom
köp eller annat fång öfvergår till ny ägare;
f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt
understödets beviljande;
g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,
med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i
två exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall
afskrift af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen
efter detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.
Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt
ej vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med
iakttagande af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom
ofördröjligen göra anmälan hos Kungl. Maj:t.
Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare,
som undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för
bildande af egna hem, skall årligen före april månads utgång till
landtbruksstyrelsen afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt
formulär för lånerörelsen under det näst föregående året.
Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och afbetalningar
å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes
försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna
och redovisade.
Vidare hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen,
att Kungl. Maj:t måtte äga meddela de ytterligare föreskrifter,
som i afseende å ifrågavarande lånerörelse kunde finnas erforderliga,
äfvensom medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till
Kungl. Maj:t af ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som
kunde blifva behöflig, för att lånerörelsen skulle kunna taga sin början
under nämnda år, samt
att Kungl. Maj:t finge af arbetarförsäkringsfondens räntemedel
årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande
af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga
N:* 55. 6
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående förluster ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap en
lån af stats- j,aif procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari
beredande1''af sällskapet på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af
tillfälle för egnahemslån vid årets början häftat till staten.
arbetare att
på lands- Till utskottet hade därjämte hänvisats följande inom Riksdagen
bygden för- vjjckf-a motioner, nämligen:
hem.
(Ports.) inom Första Kammaren:
l:o) af herr A. G. Svedelius, n:o 62, om bildande af en egnahemslånefond
m. m.;
inom Andra Kammaren:
2:o) af herr P. P. Waldenström, n:o 238, om antagande af
egnahem skommitténs förslag;
3:o) af herr D. Holmgren, n:o 241, om låneunderstöd åt afgående
indelta knektar för inköpande af deras torplägenheter;
• 4:o) af herr J. J. Byström, n:o 242, om höjande af maximivärdet
å bostadslägenheter till 4,000 kronor;
5:o) af herr C. Lindhagen, n:o 244, om låneunderstöd åt afgående
indelta knektar och båtsmän för förvärfvande af deras torp;
6:o) af herr E. A. Lindblad, n:o 249, angående villkoren för
försäljning af kronan tillhöriga jordbruksfastigheter;
7:o) af herr M. F. Nyström, med hvilken herr V. L. Moll instämt,
n:o 251, om förändring i det föreslagna maximivärdet för
bostadslägenheter samt om rätt jämväl för aktiebolag att förmedla
egnahemslån;
8:o) af herrar C. J. Ödman och C. H. Wallentin, n:o 253, om
låneunderstöd till förvärfvande jämväl af bostadslägenhet, hvars tomt
innehafves endast med stadgad åborätt;
9:o) af herr A. F. Janson i Bråten m. fl., n:o 256, om sänkande
af låntagares minimiålder till 21 år;
10:o) af herr G. M. Sandin m. fl., n:o 257, om egnahemsupplåtelser
från kronans utarrenderade egendomar;
ll:o) af herr N. Persson i Malmö m. fl., n:o 261, om låneunderstöds
utlämnande till bildande å staten tillhörig mark af egna
hem med endast brukanderätt till jorden m. m.;
12:o) af herr D. K. Bergström m. fl., n:o 263, om ändringar i
och tillägg till Kungl. Maj:ts proposition i fråga om användande af
arbetarförsäkringsfonden till beredande af egnahemslån;
13:o) af herr S. H. Kvarnzelius m. fl., n:o 265, om egnahemslåns
beviljande till bostadslägenheters uppförande äfven å till stad
hörande område; samt
14:o) af herr P. O. Lundell, n:o 268, om bildande af en egnahemslånefond
m. m.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
7 K:o 65.
Utskottet hemställde: > Angående
A. att, med anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
äfvensom herr Svedelius motion n:o 62, herr Waldenströms beredande*af
motion n:o 238, i hvad den afsåge antagande af egnahemskommitténs tillfälle för
förslag till lag om egnahemslån af statsmedel, herr Nyströms motion arbetare att
n:o 251, i hvad den afsåge rätt för aktiebolag att förmedla egna- ?.alanåthemslån,
herrar Ödmans och Wallentins motion n:o 253, herr Berg- ^fva egna
ströms m. fl. motion n:o 263 och herr Lundells motion n:o 268, hem.
samt med afslag å herr Byströms motion n:o 242, herr Nyströms (Forts,
motion n:o 251, i hvad den afsåge olika maximivärden å bostadslägenheter,
herr Jansons i Bråten m. fl. motion n:o 256, herr Perssons
i Malmö m. fl. motion n:o 261 och herr Kvarnzélius m. fl.
motion n:o 265, Riksdagen måtte:
1:°)
medgifva, att under åren 1905—1909 finge af Kung], Maj:t
disponeras högst 10 millioner kronor att såsom statslån tilldelas de
hushållningssällskap samt för ändamålet särskildt bildade aktiebolag
och föreningar (låneför medlare), hvilka ville genom utlämnande af
egnahemslån bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att på landsbygden
förvärfva egna hem, dock att, hvad beträffade aktiebolag
och föreningar, dylikt statslån finge tilldelas endast sådana, hvilka
Kungl. Maj:t, vid pröfning i hvarje särskildt fall, funne vara såsom
mellanhänder vid lånerörelsen lämpliga samt bereda tillräcklig trygghet
för, att egna hems förvärfvande af mindre bemedlade arbetare
blefve på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjadt, och
hvilkas bolagsordningar eller stadgar vore upprättade i öfverensstämmelse
med af Kungl. Maj:t särskildt föreskrifna grunder;
2:o)
bemyndiga riksgäldskontoret att under åren 1905 —1909 tillhandahålla
statskontoret ett belopp af högst 10 millioner kronor för
bildande af en egnahemslånefond, att för här ofvan angifna ändamål
användas.
3:o)
besluta, att för ifrågavarande lånerörelse skulle gälla följande
allmänna villkor och bestämmelser:
Mom. 1. Egnahemslån må, med det i mom. 15 här nedan
stadgade undantag, utgå för bildande endast af sådant eget hem,
där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader,
och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för idkande
af jordbruk (jordbrulcslägenhet), eller lägenhet, där bostaden är det
väsentliga (bostadslägenhet).
Dylikt egnahemslån må ej tilldelas annan än arbetare, man
Xio 56. 8
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd, är känd
för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel samt hufvudsakligen
af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel
att i någon mån bidraga till bildande af eget hem, men är i behof
af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande egnahemslån i
regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år
gammal.
Mom. 2. Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet,
med minst hälften och högst fem sjettedelar af det med
ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade
och af låneförmedlaren godkända värdet å jorden jämte därå
befintliga eller för uppförande af sedda byggnader samt, då fråga är
om bostadslägenhet, med minst hälften och högst tre fjärdedelar af
samma värde.
Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för jordbrukslägenhet 4,500 kronor och för bostadslägenhet 3,000
kronor.
Mom. 3. Låneförmedlare, som önska erhålla statslån för att
däraf utlämna egnahemslån, skall före den 1 november året näst
före det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig
ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet
är afsedd för jordbrukslägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.
Mom 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt statslån må af vederbörande
låneförmedlare efter ingången af det år, för hvilket lånet anvisats,
och före den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar
lyftas i statskontoret emot aflämnande af en utaf låneförmedlaren
till statskontoret eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse,
som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala
lånet i den ordning, här nedan stadgas. Statslånebelopp, som
sagda dag kvarstår outtaget, återfaller till fonden.
Annan låneförmedlare än hushållningssällskap skall därjämte,
innan någon del af statslånet må utbekommas, till statskontoret aflämna
af statskontoret godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens
uppfyllande.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom af statskontoret
förelagd tid, dock minst tre månader, aflämna nya säkerhetshandlingar,
som af statskontoret godkännas.
Mom. 5. Statslån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande
af egnahemslån, förräntas efter tre och sex tiondedels procent om året.
Hvad af dylikt statslån icke vid utgången af det år, under
hvilket lånet i statskontoret lyfts, blifvit till egnahemslån disponeradt,
skall jämte ränta till statskontoret inbetalas före utgången af januari
månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t, på ansökning, med
-
0 X:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
gifver låneförmedlaren rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål Angående
innehafva statslånebeloppet i fråga. n af stats
Finnes
statslåuebelopp vara af låneförmedlare genom aftal, upp- beredande1 af
rättadt i annan ordning, än i mom. 8 och 9 sägs, eller i strid mot tillf ädle för
föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom egnahemslån disponeradt, äge arbetare att
Kungl. Maj:t föreskrifva, att sådant statslånebelopp skall, där ej låne- landsförmedlaren
inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att {''na
behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts,
omedelbart därefter jämte ränta till statskontoret inbetalas. (Forts.)
Af låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma
icke bör inbetalas i sådan ordning, som här ofvan i detta
moment sagts, med afseende å återbetalningen delas i två lika stora
delar: en amorteringsdel och en stående del.
A amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till
fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande af egnahemslån
för jordbrukslägenheter, en annuitet af sex procent och vid
statslån, som utlämnats till beredande af egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet af sju procent, hvarvid i hvardera fallet såsom
ränta räknas tre och sex tiondedel procent å det oguldna
kapitalbeloppet af amorteringsdelen. Skyldighet att erlägga den första
kapitalafbetalningen inträder, när tre år förflutit från utgången af
det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits.
Intill dess kapitalafbetalningen börjar, erlägges endast föreskrifven
ränta å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte anuuiteten
a amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl
denna lånedel till fullo inbetalats.
Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom
i mom. 7 här nedan sägs, mellatikommer, från statens sida icke uppsägas,
förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall
likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från den sista
inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.
Ränta och afbetalning å statslån skall för hvarje år af låneförmedlare
till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad
nästpåföljande år.
Mom. 6. Varder, sedan lånekontrakt, hvarom i mom. 8 sägs,
blifvit angående beviljadt egnahemslån upprättadt, rätten till utbekommande
af lånet eller del däraf af låntagaren förverkad, eller
varder redan utlämnadt egnahemslån till låneförmedlaren återbetaladt
i annan ordning än såsom årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen,
skall det lånebelopp, till hvars utbekommande rätten förverkats eller
som till lånförmedlaren återbetalats, inom en månad från det förverkandet
skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till
statskontoret inbetalas.
Mom. 7. Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse här
ofvan meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalafbetalning,
eller underlåter låneförmedlare, som af statskontoret erhållit
N;o 56. 10
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående föreläggande att aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom förelån
af stats- skrifven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan
beredande*a f^10* Kung!. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet statslånebelopp
tillfälle för jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast förfallet.
arbetare att Mom. 8. Rörande hvarje egnahemslån skall, innan någon del
på lands- tläraf af låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och lånUärf™
e°na tagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, hvaruti bestämmelser i
hem. följande afseenden skola finnas intagna, nämligen:
(Forts.) beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande lånet lämnas, samt densammas egenskap af
jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;
rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om
ränta och återbetalning;
huruvida lånet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas,
samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;
angående viss tid, inom hvilken lånet skall vara till fullo uttaget,
vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp
skall vara förverkad;
beträffande hvilka byggnader böra å lägenheten uppföras och
tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;
rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande
och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;
angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren
skall vara skyldig underkasta sig; samt
därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare
och låntagare beträffande tillämpningen af lånekontraktets bestämmelser
skola afgöras af skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887, samt att klander mot skiljemännens beslut
icke må äga rum.
Mom. 9. Vid uppgörandet af det i mom. 8 omförmälda lånekontrakt
skall lända till efterrättelse:
1) att tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller i
kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må bestämmas
senare än till utgången af det år, under hvilket amorteringsskyldigheten
inträder;
2) att låneförmedlaren ej äger för egnahemslånet betinga sig
annan säkerhet än första inteckning i lägenheten, dock med undantag
för det fall, hvarom i mom. 15 här nedan sägs;
3) och att andra villkor icke må betingas i fråga om ränta
och återbetalning, än i mom. 5 här ofvan angående statslån stadgats,
dock med undantag i följande afseenden, nämligen:
att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna
bestämmas till fem månader;
att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna
skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna,
vara af låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas redan till
februari månads utgång; samt
Lördagen den 7 Maj, e. m.
11 >:0 55.
att kontrahenterna må kunna förbehålla sig rätt, låntagaren
att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en
gång infria återstoden af amorteringsdelen än äfven före lånetidens
utgång inbetala egnahemslånets stående del i dess helhet eller delvis,
samt låneförmedlaren att under nedan angifna förutsättningar uppsäga
egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer,
nämligen:
a) om låntagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits i
fråga om lägenhetens bebyggande;
b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrifven
rånte- och kapitalbetalning;
c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift
för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;
d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om
byggnad nedrifves eller bortflyttas, och värdet å lägenheten därigenom
så minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan
anses fullt betryggande;
e) om äganderätten eller — beträffande de lägenheter, som i
mom. 15 här nedan afses — besittningsrätten till lägenheten i dess
helhet eller del däraf genom köp eller annat fång från låntagaren
öfvergår i andra fall, än då lägenheten i dess helhet öfvertages
antingen af efterlefvande make eller af bröstarfvinge eller af efterlefvande
make och bröstarfvinge, hvilka behålla lägenheten oskiftad,
eller ock af annan person, hvilken är till egnahemslåns erhållande
behörig;
f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranledt egnahemslånets
beviljande;
g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med
hänsyn till det med egnahemslånet afsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Mom. 10. Lånekontrakt skall upprättas i två exemplar, hvaraf
hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift af kontraktet
genom låneförmedlarens försorg ofördröjligen efter detsammas affattande
insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet.
Mom. 11. Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden
medgifva låntagare de lindringar i afseende å egnahemslånets återbetalning
eller låntagarens skyldigheter i öfrigt, hvilka icke strida
mot föreskrifterna uti mom. 1 och 2 eller eljest äro oförenliga med
egnahemslånets ändamål, dock att tiden för egnahemslånets uttagande
till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke
må utsträckas längre, än i mom. 9 stadgats.
Mom. 12. Inkomna lånekontrakt skola af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande granskas. Finner Kung], Maj:ts befallningshafvande
därvid lånekontrakt ej vara upprättadt i enlighet med
bestämmelserna i mom. 8 och 9 samt med iakttagande af föreskrifterna
i mom. 1 och 2, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
Angående
lan af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
N:o 65. 12
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Lördagen den 7 Maj, e. m.
att, med bifogande af infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t.
Mom. 13. Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet ingifva fullständig
redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det nästföregående
året, hvilka redogörelser det åligger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att inom påföljande maj månad till landtbruksstyrelsen
öfversända.
Mom. 14. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och afbetalningar
å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes
försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, uppburna
och redovisade.
Mom. 15. Till förvärfvande af bostadslägenhet, för hvilken
med ständig och oinskränkt besittningsrätt upplåtits mark, tillhörande
Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen, må egnahemslån tills
vidare utgå, utan hinder däraf att låntagaren icke har äganderätt
till lägenhetens tomtområde; ägande låneförmedlare att för dylika
egnahemslån antaga den säkerhet, de pröfva lämplig.
4:o)
medgifva, att Kungl. Maj:t måtte äga meddela de ytterligare
föreskrifter, som i afseende å ifrågavarande lånerörelse funnes erforderliga,
äfvensom medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande
till Kungl. Maj:t af ansökningar om statslån för år 1905,
som kunde blifva behöflig, för att lånerörelsen skulle kunna taga
sin början under nämnda år;
5:o)
medgifva, att Kungl. Maj:t finge af egnahemslånefondens medel
årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande
af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga
förluster ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap en
half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari
sällskapet på grund af från fonden utbekomna statslån vid årets
början häftat till staten;
6:o)
medgifva, att de kapitalinbetalningar, som å de från fonden
utlämnade lånen verkställdes, finge intill utgången af år 1909 tilläggas
fonden; äfvensom
7:°)
besluta, att riksgäldskontoret skulle af egnahem slånefonden er -
13 Ji:o 65.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
hålla godtgörelse för den ränteutgift, som genom ofvanberörda medels
öfverlämnande till fonden för riksgäldskontor förorsakades;
B. att herr Holmgrens motion n:o 241 och herr Lindhagens
motion n:o 244 måtte genom utskottets hemställan under A här
ofvan anses besvarade;
C. att herr Waldenströms motion n:o 238, i hvad den afsåge
annat än antagande af egnahemskommitténs förslag till lag om egnahemslån
af statsmedel, icke måtte af Riksdagen bifallas; samt
D. att herr Lindblads motion n:o 249 och herr Sandins m. fl.
motion n:o 257 icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Vid utlåtandet hade fogats reservationer:
af herr Cederberg;
af herrar af Ekenstam och Montgomery;
af herr Benedicks;
af herrar friherre Lagerbring, Kronlund, Åkerlund och grefve
von Rosen, hvilka ansett, att hvad Kung! Maj:t föreslagit i afseende
på värdet af jordbrukslägenheter, å hvilka egnahemslån skulle få
utlämnas, borde af Riksdagen bifallas;
af friherre Lagerbring; samt
af herr Pantxarhielm.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af
Herr Henricson, som yttrade: I afseende å sättet för föredragningen
af föreliggande utlåtande får jag hemställa:
att utlåtandet föredrages punktvis, att punkten A 3:o) måtte
först föredragas samt detta ske momentvis;
att punkten A 3:o) företages till afgörande reservationsvis,
med förbehåll att, om sedermera vid behandling af punkten A l:o)
medgifvande ej lämnas Kungl. Maj:t att disponera några medel för
där afsedt ändamål, kammarens beslut rörande punkten A 3:o) anses
hafva förfallit;
att af de under punkten A 3:o) upptagna moment icke må uppläsas
andra än de, beträffande hvilka uppläsning begäres;
att vid behandling af mom. 1 af punkten A 3:o) diskussionen
må röra sig om hela förslaget; samt
att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet måtte
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende
å de delar, hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas.
Hvad herr Henricson sålunda hemställt blef af kammaren
bifallet.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts).
N:« 55. 14
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående Med anledning häraf föredrogs till en början det under afd.
^medel för8 Pun^en ^:0) upptåg08
beredande af
tillfälle för Mom. 1.
arbetare att
på lands- Härvid anförde:
bygden för
ar^hernfna
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
(Forts.) Herr talman, mina herrar! Det nu föredragna betänkandet behandlar
en fråga, egnahemsfrågan, som under de sista åren varit ganska mycket
debatterad icke allenast i vårt land utan äfven i många andra länder.
Den stora betydelse, som denna fråga äger för vårt folk i socialt
afseende, är också så allmänt erkänd, att jag icke skall här upptaga
kammarens tid med att vidare utveckla den saken, så mycket hellre
som jag icke torde kunna andraga några nya synpunkter utöfver dem,
som mångfaldiga gånger förut varit anförda.
Såväl Riksdagen i sin skrifvelse af år 1899 och den kommitté,
som i anledning af denna skrifvelse blef tillsatt, egnahemskommittén,
som ock alla myndigheter, hvilka haft tillfälle att yttra sig om kommitténs
förslag, alla hafva kraftigt betonat vikten och betydelsen af
att från statsmakternas sida något måste göras för främjande af
denna sak.
Egnahemskommitténs förslag gick ut på att medel skulle anslås
för att såsom lån utlämnas åt mindre bemedlade, välkända arbetare
för att skaffa dem egna hem. I det afseendet hafva alla, som yttrat
sig öfver förslaget, varit enstämmiga. Men rörande sättet, på hvilket
dessa lån skulle utdelas, hafva meningarna varit ytterst delade.
Kommittén föreslog, som sagdt, att lån skulle beviljas för
bildande af egna hem, dels bostadslägenheter och dels jordbrukslägenheter,
dessa senare lägenheter dock icke större, än att innehafvarne
af desamma ovillkorligen skulle vara hänvisade till att hos
andra söka arbete för sin utkomst.
Vidare föreslog kommittén, att såsom låneförmedlare skulle
tjänstgöra inom hvarje län bildade egnahemsnämnder med landshöfdingeu
såsom ordförande eller, vid förfall för honom, landssekreteraren.
Vidare skulle i nämnden sitta landskamreraren och tre
andra personer, af hvilka en skulle utses af hushållningssällskapet,
en af landstinget och en af landshöfdingen — denne sistnämnde
skulle vara kroppsarbetare.
Med dessa egnahemsnämnder skulle samverka kommunalnämnderna
och egnahemsombud, hvarjämte äfven kronofogdar och
länsmän fingo sina särskilda funktioner.
Lika eniga som de, hvilka hörts öfver kommittébetänbandet,
varit angående beviljandet af lån, lika divergerande hafva åsikterna
varit angående sättet för dessa låns utlämnande. Man har sagt, att
den varit för mycket tillkrånglad, denna apparat, att den varit för
mycket byråkratisk. Och landshöfdingeämbetena hafva nästan alla
Lördagen den 7 Maj, e. m.
15 N:o S5.
afstyrkt att inrätta det på detta sätt, emedan de förklarat, att deras
tid icke medgaf dem att utan anställande af biträden få denna lånerörelse
sig anförtrodd.
Vidare har man dragit i betänkande, huruvida denna apparat
skulle väcka det intresse för egnahemssaken, som erfordrades.
Då nu denna fråga öfverlämnades till jordbruksdepartementet,
till hvilket den strängt taget, på det sätt den hittills behandlats,
nämligen såsom en rent social fråga, egentligen icke hörde, var det
med den största tillfredsställelse och glädje, som jag tog hand om
densamma. Men herrarne kunna också förstå, att, då departementet
har stora iutressen i annat afseende att bevaka, jag af denna fråga
skulle vilja göra icke blott en social fråga utan äfven en jordbruksfråga.
Och jag hyser den orubbliga öfvertygelsen, att i händelse vårt
lands vidsträckta, ännu ouppodlade mark skall kunna bringas under
kultur, om produktionen af vår redan odlade jord skall kunna ökas,
med ett ord, om jordbruksnäringen skall kunna höjas till allt större
och större intensitet, måste det ovillkorligen ske därigenom, att vår
jord sönderstyckas i mindre lotter och att dessa lotter brukas af en
kunskapsrik jordbrukarestam, som med lif och lust ägnar sig åt sitt
yrke och är fullt medveten om hvad enighet och sammanslutning
kunna åstadkomma.
Då jag har sådana åsikter, kunna herrarne väl förstå, att jag
för min del icke kunde acceptera kommitténs förslag. Jag ville i
stället föreslå Kungl. Maj:t, att de jordbrukslägenheter, som komme
att bildas, skulle blifva så pass stora, att den, som fick en sådan,
uteslutande kunde ägna sin arbetskraft åt densamma. Ej heller kunde
jag finna, att det sätt, på hvilket kommittén föreslagit, att lånen
skulle utlämnas, var fullt lämpligt. Jag kunde inte tänka mig, att
hos egnahemsnämnderna och kommunalnämnderna skulle finnas det
intresse, som ovillkorligen måste förefinnas för att föra denna sak
fram. Jag sökte i stället få reda på passande mellanhänder och har
trott mig finna sådana i vårt lands hushållningssällskap och föreningar,
som tagit egnahemssaken i sina händer. Vårt lands hushållningssällskap
ha under de sista åren visat det största intresse
just för de små jordbrukarnes sak. Och hushållningssällskapen hafva
ju genom sin organisation — sina förvaltningsutskott, i hvilka en
mängd personer ha säte och stämma, genom de kretsafdelningar eller
gillen, i hvilka de äro sönderdelade, med deras underafdelningar, hvar
och en med särskild styrelse, genom de premieringsnämnder med
olika ändamål, som hushållningssällskapen tillsätta och hvilka årligen
resa omkring i länen, genom länsagronomerna, genom mejerikonsulenterna,
genom hushållningssällskapens sekreterare och skattmästare
— möjlighet att taga saken om hand och föra den framåt.
Utskottet har välvilligt behandlat Kungl. Maj:ts förslag. Men
i en punkt skiljer sig utskottet i väsentlig grad från Kungl. Maj:t.
Och det är i en så pass viktig punkt, att jag anser mig böra något
här beröra densamma. Utskottet har i denna punkt återfört frågan
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Ports.)
>:• 55. 16
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående till samma nivå, som framställts i kommitténs förslag, nämligen att
ian del för*1 dessa jordbrukslägenheter icke skulle blifva större, än att arbetarne,
beredande1af80m för värf vade dylika, icke på desamma skulle ha sin bergning,
tillfälle för utan fortfarande få söka arbete hos andra. Utskottet har därför förearbetare
att slagit, att värdet å dessa lägenheter icke skulle sättas till högre än
på lands- 4;500 kronor, under det att Kungl. Maj:t föreslagit 6,000 kronor.
värfva egna Jag underskattar visst icke det sträfvandet att försöka hvardera.
hålla på landsbygden och äfven locka dit arbetskrafter. Men jag
(Forts.) tycker det skulle vara hårdt för den arbetare, som sätter det högre
mål för sig att skaffa sig själfständighet och oberoende, att blifva
helt och hållet utesluten från möjligheten därtill genom statens hjälp.
Man har också sagt, att egnahemsfrågans lösning skulle bidraga
till att minska emigrationen, som under de sista åren tagit sådana
fruktansvärda former. Men, mina herrar, icke kvarhåller man personer,
på sätt här föreslagits.
De jordbruksarbetare, som begifva sig bort från landet, till
Amerika, de fara nog icke dit för att erbjuda sina arbetskrafter åt
andra, utan deras mål är naturligtvis att skapa sig en själfständig
och oberoende ställning. Och försöka icke vi här i vårt land att
göra något för den sakens skull, tror jag icke att vi hindra emigrationen.
Utskottet har i sin motivering för afslag på Kungl. Maj:ts förslag
begagnat sådana ordalag, att man nästan kunde tänka sig, att
det skulle bli ett tillstyrkande till Kungl. Maj:ts förslag. Men utskottet
slutar med att påpeka, att det nu endast gäller ett försök,
och därför vill utskottet sätta ned maximivärdet för här afsedda
jordbrukslägenheter till 4,500 kronor.
Jag medger att det är ett försök, att vi få trefva oss fram,
och Kungl. Maj:t har också sagt, att han betraktar allt detta som
ett försök. Men om vi göra ett försök, hvarför icke utsträcka försöket
så pass långt, att vi kunna samla den största möjliga erfarenhet.
Jag har velat ange min ståndpunkt till denna viktiga fråga nu
i början af diskussionen. Jag har äfven åtskilliga andra mindre
viktiga anmärkningar att gorå mot utskottets förslag. Kanske jag
kan komma i tillfälle att längre fram yttra mig därom.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! I den motion, jag
väckt, yrkar jag, att låneunderstöd ej må utgå, där det beräknade
värdet öfverstiger för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet
4,000 kronor.
Hvad nu angår det senare beloppet, som skiljer sig från såväl
egnahemskommitténs förslag som Kungl. Maj:ts förslag, så är det
ett med 1,000 kronor förhöjdt belopp, som jag anser här böra föreslås,
och jag har ansett mig ha goda skäl härför.
Det har också framgått af utredningen i detta ärende, att förhållandena
kunna vara ytterst olika på olika platser, att man väl
kan bygga ett eget hem för en summa af 3,000 kronor på en del
platser, men i närheten af stora städer, exempelvis Stockholm och
Lördagen den 7 Maj, e. m.
17 N:o o».
för öfrigt en del andra mycket folkrika samhällen, där, som vi veta,
taxeringsvärdena sta ganska höga, har det synts mig och många med
mig vara föga möjlighet att upprätta egna hem, om siffran skall
ställas till 3,000 kronor. I och med det, att man bestämt siffran
till 3,000 och i och med det att man förnämligast afsett, att
dessa hem skulle byggas på landsbygden, synes mig, att man utestängt
sa väl de största samhällenas arbetare, som de minsta stadssamhällenas
arbetare från att komma i åtnjutande af här afsedda
lån. Med de minsta stadssamhällena menar jag då sådana, som ha
störa kringliggande arealer och där det egentligen icke kan vara
någon som helst idé för en arbetare att söka sig utom stadens område
för att fa en tomt att bygga på, och där det icke heller kan
vara ifrån stadens synpunkt någon idé med en sådan utflyttning i
och för bebyggande, enär staden mycket väl behöfver det folk, den
har, inom sitt område.
Men hvad nu särskildt angår de större städerna, de större
samhällena, så finnes det flere yttranden, som gå ut på att denna
siffra är alldeles för liten, och jag har därför ansett, att man skulle
kunna gå åtminstone till 4,000 kronor.
Hvad angår den andra siffran, som jag icke har haft anledning
att i min motion särskildt vidröra, kan jag instämma med dem,
som yrkat på att sätta den till 6,000. Jag vill också nu helt
kort säga, att jag tycker herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
så väl motiverat denna mening, att jag icke förstår,
huru de äro beskaffade, som icke inse det befogade uti den framställning,
Kungl. Maj:t har gjort i detta fall.
Jag tror för min del icke att det går, att det lämpligen låter
sig göra att bilda några själfständiga jordbruk med mindre summa
än den här föreslagna eller 6,000 kronor; och jag vill bland annat
stödja detta på ett uttalande, ett tongifvande uttalande från Norrland,
min hemtrakt. Där har man alldeles tillräckligt med en
sådan jordbrukarebefolkning, som icke kan lefva på sitt jordbruk,
utan som är hänvisad till att förtjäna en del af sitt lifsuppehälle
pa annat sätt. Visserligen icke sådana småbrukare, som ha sitt arbete
förnämligast hos större landtbrukare, utan sådana, som ha sin
biförtjänst hos bolagen, och dessa utgöra ett slags jordbruksproletariat,
som jag tycker Riksdagen icke bör bidraga till att öka, om
det också skall ske under någon annan form än hittills varit fallet.
Jag biträder därför den meningen, att siffran bör sättas till 6,000.
Det är ett annat uttryck uti den här afsedda paragrafen, som
jag icke förstått mig på, hvarken med den form den fått enligt
Kungl. Maj:ts förslag, — som jag dock tycker är bättre i dess helhet,
om också icke precis i denna punkt — ej heller med den form den
fått i egna hemskommitténs eller utskottets förslag. Det gäller
nämligen frågan om, att man skall låna minst hälften af det belopp
egendomen är taxeringsvärderad till. Jag förstår väl, att de kunna
behöfva låna hälften och litet till, men jag förstår icke, hvarför de
Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 55.
Angående
län af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
2
18
>'':o 55.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbf/gden
förvärfva
egna
hem.
Forts.)
Lördagen den 7 Maj, e. m.
skola vara tvungna att låna åtminstone hälften för att fa åtnjuta
det här ifrågasatta lånet. Ty nog kan det finnas sadana, som behöfva
låna, fastän de icke behöfva låna till minst hälften af fastighetens
värde. Sådana kunna nog finnas, men jag kan icke se något,
som talar för att de icke skola få låna mindre än hälften; ty som
bekant: ju mer man lånar, ju mer skyldig blir man.
Så kan jag också tänka mig, att här kan ifrågakomma sådana,
som hafva något litet medel, och åt hvilka man därför med förtroende
kunde utlåna något större belopp, som de skulle komma att
sköta på sätt här afsetts. Återigen kan det finnas eu del andra,
som visserligen kunna vara kunnigt folk, men som ingenting ha ar
hvad här åsyftas, men hvilka kanske ej heller pa annat sätt kunna
komma i åtnjutande af den hjälp, som man afser att bereda genom
egnahemslån.
Jag vill sluta med att erinra om att så mycket talats, ja,
riktigt ståtliga och varmhjärtade tal ha hållits, och mycket har skrifvits
om att man bör hämma emigrationen, som tar ifrån oss mycket af
våra bästa krafter.
Men då det gäller att vidtaga åtgärder, som skulle vara ägnade
att i någon mån minska emigrationen, då blir man försiktig och vill
knappast göra något.
Jag vill därför framställa det yrkande, att senare delen åt
mom. 2 måtte få följande lydelse: »Egnahemslån ma ej utgå, där
det beräknade värdet öfverstiger, för jordbrukslägenhet 6,000 kronor
och för bostadslägenhet 4,000 kronor.
Herr Broek: Herr talman! Om man anställer en jämförelse
emellan utskottets utlåtande och egnahemskommitténs betänkande,
utfaller denna jämförelse icke uteslutande till fördel för utskottets
utlåtande. Man måste vid en sådan jämförelse framför allt lägga
märke till en grundväsentlig skillnad emellan de bada olika förslagen.
Och denna olikhet "består i den olika ställning, hvari låntagarne
enligt de båda förslagen komma. Enligt utskottets förslag
blifva låntagarne helt och hållet låneförmedlarnes gäldeiiärer, hvaremot
de enligt egnahemskommitténs förslag skulle blifva statens
gäldenärer. Enligt utskottets förslag har staten icke omedelbart,
icke direkt något att skaffa med en låntagare; staten kan in\eika
på honom endast medelbart, endast medelbart göra sin vilja gällande,
nämligen så till vida, att staten kan under vissa vilkor hos låneformedlaren
uppsäga lånen och ålägga honom att återbetala medlen.
Det finnes således enligt utskottets förslag ej något rättsförhållande
mellan staten och låntagarne. Kan man nu ändock såga, att såval
statens som låneförmedlarnes och låntagarnes intressen blifvit vederbörligen
tillgodosedda genom utskottets förslag? Hvad nu först
angår statens intressen, så har staten, som tillsläpper medlen, naturligtvis
framför allt intresse af att dessa medel icke utbetalas till
andra än sådana personer, som böra bekomma dylika lan, och äf\ ens.i
Lördagen den 7 Maj, e. m. 19
bär staten naturligtvis lika stort intresse i att de, som erhållit lån,
icke fa behålla dessa lån, därest de komma i sådan ställning, att
de icke längre uppfylla villkoren för att erhålla egnahemslån. Huru
tillgodoses då först och främst statens instressen vid lånens utlämnande?
Det finnes föreskrifvet, att därest »statslånebelopp finnes
vara af låneförmedlare genom aftal, upprättadt i annan ordning,
än i mom. 8 och 9 sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom.
1 och 2, såsom egnahemslån disponeradt, Kungl. Maj:t äger föreskrifva,
att sadant statslanebelopp skall, där ej låneförmedlaren inom
af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt
angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts, omedelbart därefter
jämte ränta till statskontoret inbetalas.»
Man kan ju säga, att därigenom statens intresse är i viss mån
tiilgodosedt. Men det är dock så endast i viss mån. Ty den befattning,
som, enligt mom. 12, Konungens befallningshafvande skall
hafva med granskningen af lånekontrakten, är naturligtvis till stor
del endast en formell granskning. Och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
lika litet som Kungl. Maj:t själf har något att skaffa med
åtskilliga af de rent materiella bestämmelserna i lånekontrakten, t. ex.
bestämmelserna om hvilka byggnader böra å lägenheten uppföras,
om låntagarens skyldigheter med afseende å häfden och underhållet
af lägenheten m. m. dylikt.
Om man nu också skulle kunna anse, att statens intresse är
någorlunda väl tiilgodosedt, då det är fråga om hvem som skall
erhålla lan, sa gäller det att se till, huruvida man tillgodosett statens
intresse af att de villkor, som gälla, da lånen utlämnas, fortfarande
uppfyllas, så länge lånen innehafvas. Hvilka bestämmelser
finnas nu stadgade för att tillgodose detta statens intresse? Inga
dylika bestämmelser finnas. Det finnes visserligen föreskrifvet, att
i lånekontrakten kunna intagas bestämmelser därom, att låneförmedlaren
skall äga uppsäga egnahemslånet till inbetalning, »därest
sådana förhallanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det
med. egnahemslånet afsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör
få tillgodonjuta detsamma». Men härvid är att iakttaga, att denna
rätt endast kan förbehållas låneförmedlaren. Staten har ingenting
att säga i detta afseende. Man kan då möjligen invända, att låneförmedlaren
bör väl anses skola tillgodose statens intressen. Visserligen,
men låneförmedlarens intresse, sedan lånet utlämnats, ligger
nog i främsta rummet däri, att den säkerhet, han erhållit, icke förminskas.
Latom oss t. ex. tänka oss det nära till hands liggande
fallet, att en arbetare, som erhållit ett egnahemslån, året därefter
erhåller ett någorlunda stort arf. Han borde då rätteligen icke få
längre innehafva lånet, hvilket då i stället borde tilldelas eu annan
arbetare, som verkligen vore i behof af detsamma. Så som det är
föreshiget nu, kan emellertid staten icke alls på något sätt ingripa i
ett sådant fall, och låneförmedlaren endast för så vidt i kontraktet
finnes intagen en bestämmelse af samma innehåll som i mom. 9
>'':o 55.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
■på lands
bygden förvärfva
egna
hem.
(Forts).
Nso 55. 20
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående punkten g). Staten har således faktiskt afsagt^ sig all rätt att vaka
lån af stats- öf ver att lånet fortfarande innehafves af en sådan person, som bör
medel för geg vara därtill berättigad enligt bestämmelserna i punkten 3:o),
tillfälle för mom. 1 och 2. Men det kan väl icke vara rätt, att staten sålunda
arbetare att afsäger sig all kontroll. För mycken kontroll är icke bra, men ingen
pa lands- kontroll är ej heller bra. Och då det finnes föreskrift om att staten
bygden för- gjjap genom ett af sina organ, nämligen Kungl. Maj:ts befallningshemeana
hafvande, granska de inkomna lånekontrakten, och det därtill finnes
("Forts.) föreskrifvet, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande, om han finner
lånekontrakt ej vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i
mom. 8 och 9 samt med iakttagande af föreskrifterna i mom. 1 och
2 — dessa innehålla villkoren för låns erhållande , skall därom
göra anmälan hos Kungl. Maj:t, så synes det mig, som om det jämväl
bort inflyta någon bestämmelse, gående därpå ut, att staten skulle
i någon form kunna ingripa, därest de föreskrifna villkoren icke
vidare uppfyllas. Jag kan taga äfven ett annat exempel, lika enkelt
som det förra. Vi tänka oss, att en arbetare erhållit ett egnahemslån
för en bostadslägenhet. Aret därpå blir han emellertid i tillfälle
att på sin tomt uppföra ett stort, dyrbart hus.. Da bör han naturligtvis
icke längre innehafva detta lån, som är afsedt för arbetare
till hjälp för bvggande af en mindre bostad.
Huru ställa sig nu utskottsförslagets bestämmelser med hänsyn
till låneförmedlarens intresse? Förhållandet mellan staten och låneförmedlaren
kan nog anses vara för den senare tillfredsställande
regleradt. Men detta gäller ej om förhållandet mellan låneförmedlaren
och låntagaren. Jag skall här särskilt erinra om ett par bestämmelser,
som utskottet intagit i sitt förslag. Utskottet har sagt
i mom. 8 sista punkten, att i kontraktet skall intagas^ bestämmelse
»därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare
och låntagare beträffande tillämpningen af lånekontraktets bestämmelser
skola afgöras af skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887, samt att klander mot skiljemännens beslut
icke må äga rum». Jag skulle hafva förstått det lampliga i
att intaga en bestämmelse om att i kontrakten skola förekomma
föreskrift om huru tvister emellan låneförmedlare och låntagare
skola afgöras. Men icke kan det vara rätt att tvinga låneförmedlarne
att i fullkomligt enskilda aftal afsåga sig de vanliga
af staten åt enhvar medgifna rättsmedlen. Utskottet säger visserligen
i sin motivering, att låneförmedlaren naturligtvis icke
är beröfvad de vanliga exekutiva utvägarna, som tillkomma en
fordringsägare. Utskottet säger nämligen på sid. 141: »Det torde
falla af sig själf, att det föreslagna stadgandet icke utesluter exekutiva
åtgärder, där sådana äro tillåtna». Men jag påstår, att genom
förenämnda af utskottet föreslagna bestämmelse långifvaren berofvas
möjligheten att använda vissa exekutiva åtgärder. Jag tänker mig
t. ex. det fallet, att en låntagare förstör egendomen eder abyggnaderna
därå. Låneförmedlaren har då intresse af att fa ett slang
-
21 N:o rjö.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
ringsförbud för låntagaren, och sådant förbud kan öfverexekutor
meddela. Men det finnes uttryckligen föreskrifvet, att, därest ett
sådant förbud skall gälla, fordringsägaren skall inom viss tid uttaga
stämning å gäldenären eller lagsöka honom. Om nu emellertid en
sådan bestämmelse, som den af utskottet föreslagna, antages, har ju
låueförmedlaren afsagt sig rätten att använda det vanliga rättegångsförfarandet.
Och således skulle ock det meddelade skingringsförbudet
förfalla.
Utskottet har vidare i mom. 9 punkten e) intagit en bestämmelse,
gående därpå ut, att därest lägenheten i dess helhet öfvertages
antingen af efterlefvande make eller bröstarfvinge eller af
efterlefvande maka och bröstarfvinge, eller ock af annan person,
hvilken är till egnahemslåns erhållande behörig, den nye ägaren i
ty fall skulle utan vidare inträda i den förres rätt, d. v. s. låneförmedlaren
skulle icke få uppsäga lånet till inbetalning. Jag kan icke
förstå, huru utskottet tänkt sig tillämpningen af denna bestämmelse.
Man får väl åtminstone antaga, att i så fall den nye ägaren skall
skriftligen förbinda sig att uppfylla det gamla kontraktet. Men därom
finnes icke det ringaste föreskrifvet. Vidare är att besinna,
att förhållandet emellan låneförmedlare och låntagare är i viss mån
ett personligt förhållande. Det måste råda, så att säga, ett visst förtroende
mellan låneförmedlaren och låntagaren. Och det kan ju
mycket väl hända, att man visserligen icke mot den nye ägaren kan
invända, att han enligt punkt 3:o mom. 1 och 2 icke är berättigad
att erhålla lånet, men att man ändock anser honom olämplig att
innehafva detsamma. I ett sådant fall skulle låneförmedlaren vara
förhindrad att uppsäga lånet.
Jag kan icke heller underlåta att i detta sammanhang anmärka
en annan olägenhet af detta stadgande om äganderättens öfvergång
till efterlefvande make eller arfvinge eller till efterlefvande maka
och arfvinge eller till annan ny ägare. Därest denna rätt att öfvertaga
ett egnahemslån skulle bli så ovillkorlig, som här är föreslaget,
skulle naturligtvis — jag antager, att den, som fått egnahemslånet,
dött och att arfskifte skall äga rum efter den aflidne — sterbhusdelägarne
alltid resonera sålunda: »Efter som den nye ägaren är
berättigad öfvertaga egnahemslånet, som löper med lägre ränta, än
den som betingas för vanliga lån, som mot inteckning beviljas en
fastighetsägare, så åtnjuter han en ekonomisk fördel. Den fastighet
han nu erhåller, är således också värd mera än en fastighet, som är
besvärad af ett vanligt inteckningslån». Och därför åsätta de fastigheten
ett högre värde vid det skifte, som de företaga, och fördela
så att säga den ekonomiska fördel, som ligger i egnahemslånet, på
liera händer. Men på detta sätt blir ju själfva iiufvudändamålet
med stadgandet om rätten att öfvertaga egnahemslånet förfeladt. Ty
den nye ägaren, som således nödgats betala mera för fastigheten,
kommer naturligtvis icke i faktiskt åtnjutande af den fördel, som
den lägre räntan å egnahemslånet är afsedd att innebära.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
Forts.)
N:o 55. 22 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående Jag skall be att få göra ännu ett par erinringar. Utskottet
lån af stats-har [ m0m. 11 af punkten 3:o) föreslagit följande bestämmelse:
beredande ‘afy>Uåneförmedlare vare obetaget att under lånetideu medgifva låntillfälle
för tagare de lindringar i afseende å egnehemslånets återbetalning eller
arbetare att låntagarens skyldigheter i öfrigt, Indika icke strida mot föreskrifterna
på laude- utj mom. i och 2...» o. s. v. Nu synes det af mom. 8, att utskottet
värfva ''egna tänkt sig, det uppkomna tvister emellan låneförmedlare och låntagare
hem skulle afgöras genom skiljemän. Men därest nu ett aftal skulle
(Forts.) enligt detta mom. 11 vara emellan lånförmedlare och låntagare traffadt
om lindringar i afseende på egnahemslånets återbetalning — ett
sådant aftal kan ju träffas under tiden, efter det kontraktet
upprättats — och därest sedermera tvist skulle uppkomma rörande
rätta tolkningen af ett sådant aftal, så finnes ingen bestämmelse,
hur en sådan tvist skall afgöras. Man skulle således i vissa
fall få vända sig till skiljemän för slitandet af en tvist, i andra fall
åter skulle det vanliga domstolsförfarandet härför anlitas.
Vidare har utskottet i mom. 9 under d) upptagit en bestämmelse,
att lånförmedlaren kan förbehålla sig rättighet att lånet skall
anses vara till betalning förfallet »om fastigheten vanvårdas till jord
och byggnad eller om byggnad nedrifves eller bortflyttas, och värdet
å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för egnahemslånet
ej vidare kan anses fullt betryggande». Ja, äfven om ett dylikt
förbehåll icke intagits i lånekontraktet, så är dock, enligt uttrycklig
bestämmelse i gällande lag, en långifvare under ofvannämnda förhållanden
berättigad att få betaldt. Inteckningslagen innehåller ju
eu bestämmelse därom att, om intecknad egendom vanvårdas eller
fördärfvas, det intecknade beloppet är till betalning förfallet, äfven
om det eljest icke vore det.
Utskottet har, såsom jag förut nämnde, i punkt g) äf detta
mom. 9 intagit eu bestämmelse, att låneförmedlaren kan förbehålla
sig rättighet att uppsäga lånet, därest »eljest sådana förhållanden inträffat,
att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet afsedda
ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.»
Men det är enligt mitt förmenande icke nog med att en dylik bestämmelse
kan intagas, utan det bör jämväl i låneförmedlarens
intresse lemnas föreskrift om att densamma alltid skall i lånekontraktet
iutagas.
Slutligen har utskottet föreslagit flera bestämmelser i fråga
om låneförmedlarens skyldighet att vid återbetalandet af utbekommet
statslån erlägga ränta, men det finnes ingenstädes i utskottets förslag
någon bestämmelse om, från hvilka tider dylik ränta skall erläggas.
Detta borde dock hafva utsatts, ty eljest skulle i detta afseende
många tvister kunna uppkomma.
Herr talman! Jag skall, åtminstone för det närvarande, icke
framställa något yrkande.
Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke
Lördagen den 7 Maj, e. m.
23 \:o öo.
underlåta att uttrycka mitt beklagande af att blott en så kort tid oAngående
kunnat ägnas åt denna viktiga frågas förberedande behandling inomlah UJ, s^ats''
Riksdagen. Den kungl. propositionen inkom till Riksdagen så sent, })ere(ianti,, ajatt
det utskott, åt hvilken utredningen anförtrotts, först efter påsk- tillfälle för
feriernas slut kunde börja sitt arbete. Och först för två dagar arbetare att
sedan har detta utskotts betänkande i frågan inkommit på kamrarnas Pa 1(111 df
bord. Vi hafva således endast haft på oss två dagar för att sätta t-örfra egna
oss in i detta vidlyftiga betänkande. Under sådana förhållanden är hem.
det tydligt, att Riksdagen knappast kan sägas vara tillräckligt beredd (Forts.)
på att nu fatta beslut i denna för vårt land så viktiga fråga.
Såsom de talare, kvilka hunnit genomläsa utskottsbetänkandet,
torde hafva funnit, har jag reserverat mig mot vissa delar af utskottets
motivering. Jag hade utan tvifvel haft skäl att reservera
mig äfven i sak, i det att jag anser, att de af regeringen föreslagna
mellanhänderna vid lånets utlämnande icke äro så lyckligt funna
och att frågan om låneförmedlingen i stället fått en lyckligare lösning
i egnahemskommitténs förslag. Men då såväl Kungl. Maj:t
som utskottet framhållit, att här endast vore fråga om att göra en
början med något, som, enligt hvad jag tror, inom hela landet är i
högsta grad efterlängtadt, så har jag lojalt böjt mig för utskottets
majoritet och icke i sak reserverat mig. Jag har under sådana
förhållanden ingenting att yttra angående dessa mellanhänder för
utlåningen.
Men det finnes en annan punkt, i hvilken Kungl. Maj:ts förslag
väsentligen skiljer sig från utskottets, och det är i fråga om värdet
af de ifrågavarande jordbrukslägenheterna. Det är nu en mycket
vansklig sak att rättvist och klokt fixera detta värde. Det har
beträffande denna sak vållats störa svårigheter, icke allenast inom
vårt land, där vi uti egnahemskommittén haft mycket ordande härom,
utan äfven i Danmark och likaså i Norge. Det första, man vid
denna värdesättning måste hafva klart för sig, är frågan indika de
personer äro, som staten bör hjälpa och bereda tillfälle att förvärfva
egna hem. Man måste vidare taga hänsyn till vikten af att, när
man här söker undanröja förefintliga olägenheter — orättvisor, om
man så vill —, man icke genom denna nya lagstiftning åstadkommer
andra orättvisor, andra oegentligheter. Detta är, som sagdt, en
mycket svår sak, och dock är detta eu hufvudpunkt i hela egnahemsfrågan,
eu hufvudpunkt, på hvilken sakens karaktär är till
väsentlig del beroende.
Hvad nu först angår frågan Indika personer, som först och
främst skulle komma i åtanke till erhållande af hjälp för beredande
af egna hem, så skref Riksdagen i maj 1899 till Kungl. Maj:t och
begärde, satt Kungl. Maj:t behagade föranstalta om utredning huruvida
och i hvilket afseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för
beredande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden
förvärfva sig egna hem samt därefter till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.» Här
N:o 55. 24
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående är då, synes mig, att observera, först och främst att Riksdagen inlån
af stats- g]jränkt frågans tillämplighet till en viss del af befolkningen, nämheredande
>af bgen de mindre bemedlade arbetarne, och vidare att Riksdagen ansett,
tillfälle för att dessa egna hem skulle vara belägna på landsbygden. Då Riks(irbetare
att dagen användt uttrycket »mindre bemedlade arbetare», kan man
på lands- svårligen förstå detta på annat sätt, än att Riksdagen ansåg, att
härfva egna endast de arbetare torde komma i fråga, hvilka verkligen äro i behof
hem. af statens hjälp för att kunna bilda egna hem, och att således åt
(Fort?.) de bättre situerade eller de rent af burgna arbetarne öfverlåtas att
själfva eller genom af dem sins emellan bildade föreningar uppnå
detta mål. Vidare har Riksdagen sagt, att dessa egna hem skulle
vara belägna på landsbygden, och det har uttalats ganska allmänt,
att afsikten med denna bestämmelse var att om möjligt söka råda
bot för den brist på arbetskrafter, som för det närvarande öfver allt
på landsbygden förspörjes, samt jämväl att söka åstadkomma en
minskning i emigrationen.
Jag begagnar tillfället för att säga, att om, såsom sedermera
på många håll anmärkts, egnahemskommittén vid fullgörandet af
sitt uppdrag hållit sig inom allt för trånga gränser, detta har berott
på den uppfattning, kommittén haft angående Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse, samt jämväl på den instruktion, som regeringen,
i full konsekvens med denna riksdagsskrifvelse, för kommittén utfärdade.
Kommittén kunde således icke röra sig på vidsträcktare
område än den gjort.
Nu har Riksdagen begärt, att Kung!. Maj:t med anledning af
den utredning, som kunde åstadkommas, skulle för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda. Ett
sådant förslag har emellertid regeringen icke framlagt. Jag vill nu
visst icke förmena regeringen rätt att, om sådant af densamma befinnes
önskligt och förhållandena det betinga, för Riksdagen framlägga
ett förslag, som må vara bättre än det Riksdagen begärt. Men så
vidt jag kan se, har till grund för Kungl. Maj:ts nu framställda
förslag icke legat någon annan utredning än den, som af egnahemskommittén
verkställts i fråga om möjligheten att åt mindre bemedlade
arbetare bereda tillfälle till förvärfvande af egna hem. Nu har
dock regeringen föreslagit en utsträckning af denna egnahemsfråga
utöfver gränserna för hvad i dagligt tal och enligt allmänt språkbruk
förstås med begreppet eget hem. Dessa jordbrukslägenheter med
ett värde af 6,000 kronor, som regeringen nu föreslagit skola inrättas,
äro en särskild sak för sig och en sak, som enligt mitt förmenande,
icke tillhör den föreliggande frågan om inrättande af egna
hem, och ej heller föreligger någon utredning rörande den saken.
I den motivering, som vederbörande departementschef förebragt till
det kungl. förslaget, kan jag icke finna något annat stöd för hvad
departementschefen här önskar genomfördt, än dels en på olika
möten af mindre jordbrukare i Södermanland uttalad önskan, dels
ock en riksdagsskrifvelse, som afsåg, icke bildandet af egna hem
25 S:o 55.
Lördagen den 7 Maj. e. m.
utan af egna småbruk och som föranledde tillsättandet af jordbruks- Angående
lägenhetskommittén, hvilken på sin tid fullgjort sitt värf och till ^°ln af statsregeringen
aflämnat sitt förslag. Vidare åberopar sig departements- hgredand^af
chefen på förhållandena i Danmark. Hvad då dessa danska små- tillf allé för
bruk beträffar, så vill jag nämna, att de icke tilltogos större, än att, arbetare att
efter hvad man beräknade, deras ägare, om arbetsförhållandena vore P°l ^an^s~
dåliga, nätt och jämt skulle vara i stånd att taga sig fram, därvid eana
man tillika af såg att de hos andra skulle förskaffa sig en del arbete hem.
för att därmed komplettera sina inkomster. Den kommission, som (Forts.)
gjorde det förberedande arbetet till lagförslaget, som framlades för
den danska riksdagen — den afgaf sitt yttrande redan 1896, fastän
lagen icke blef antagen förr än år 1899 — yttrar, sedan den uttalat
sig om hemmanens storlek, att kommissionen betecknade detta blott
som en början till en lösning af spörsmålet: landsarbetarnes öfvergång
till själfägande. Huruvida och på hvad sätt det skulle fortsättas
efter de i förslaget omnämnda fem årens förlopp, skulle bero på de
erfarenheter, som under denna tid kunde göras om reformens verkningar.
Det synes mig sålunda, som om erfarenheten från Danmark
talade för att man icke borde gå bröstgänges till väga, kasta sig så
att säga in i mörkret utan att veta någonting, utan börja beskedligt
och så småningom söka komma längre.
Under den debatt, som ägde rum i danska riksdagen, när denna
lag antogs år 1899, yttrade den danske jordbruksministern, som ju
hade och har haft en väsentlig del i denna frågas framgång i Danmark,
i ty att han var den verksammaste mellanhanden för att
förlika de olika åsikter, som uppenbarade sig redan från början i
folketinget och landstinget, och hvilket gjorde att frågan låg i hela
tre år i den danska riksdagen: »Jag tror dock, att den största
betänkligheten för mig ligger uti att skapa nya husmän med jord,
som de kommit i besittning utaf under väsentligen bättre betingelser
och till billigare pris än de många husmän med jord, hvilka måst
köpa denna dyrare och icke fått statens hjälp därtill.» Han sade
där, som herrarne höra, att man må akta sig för, att när man undanröjer
en olägenhet man icke skapar en ny. Det är som jag nyss
anförde, ett af de villkor som man bör uppställa.
Det är ju tydligt och klart, att någon värdebestämmelse på
dessa mindre jordbrukslägenheter måste göras. Sätter jag den för
lågt, ja då blir ju arbetaren icke i någon mån själfständig. Han
kan, om det blir arbetsbrist, rent af komma i sämre ställning än
han varit förut. Han har då en dyrare hyra, en drygare afgift att
erlägga, och man kan därigenom komma att skapa ett jordbruksarbetareproletariat,
hvaraf hvarken arbetaren själf eller kommunen
eller staten skulle ha någon som helst nytta. Håller han sig då till
medelvägen, som egnahemskommittén sökt, uppstår ovillkorligen i alla
fall den betänkligheten, att dessa arbetare i tider, då do icke utaf
sitt lilla jordbruk få de inkomster, som de tänkt sig, kasta sig ut
pa arbetsmarknaden, och att till följd däraf, att de äro i lyckligare
N:o 55. 26 Lördagen den 7 Maj, e. ni.
Angående ekonomiskt läge, de kunna nedtrycka priset på arbetsmarknaden pa
lån af stats- ett betänkligt sätt. Det är olägenheterna. Gör man så det egna
beredande ''af hemmet för stort, så att arbetarna bli fullt själfständiga, då komma
tillfälle för vi till den olägenhet, som framhölls af den danske jordbruksministern,
arbetare att och vi komma äfven till den olägenheten, att ytterligare arbetskrafter
på lands- dragas ifrån det på arbetskrafter strandsatta jordbruket. Nu beror
tlirfva vala det ''iu på ^ur stor man lägger på det ena eller det andra
Vahem.9na förhållandet. Det är därvid ganska svårt att träffa det rätta, och jag
(Forts.) vill icke säga, att kommittén träffat det rätta. Långt därifrån. Men
jag vill säga herrarne, att det var inom kommittén ganska svårt
och drog lång tid, innan vi kunde besluta oss för någon gräns för
egendomsvärdet. I den danska lagen är nu detta egendomsvärde
bestämdt till 3 1/i, högst 5 tunnland medelgod jord, de danska
tunnlanden dock något större än de svenska. Detta skulle få utsträckas
något, i fall jordmånen var af väsentligt sämre beskaffenhet.
Jag har med detta velat säga, att man icke kan på rak arm
utan nogrann undersökning höja värdet från 4,000 kronor till 6,000
kronor. Då tänkande män, hvilka under två år samvetsgrant
arbetat och satt sig in i denna fråga, ha satt värdet till 4,000 kr.
bör man icke kasta ut siffran 6,000 kronor därför att en del små
landtbrukare i Södermanland sagt, att denna siffra skulle vara lämplig.
Hvar är den tagen ifrån? Jag kan icke finna stöd därför någonstädes.
Det är ett projekt, en idé enligt min uppfattning, ingenting
annat. Siffran 4,000 kronor har däremot en viss häfd för sig, ty
det var den siffran, som föreslogs i Danmark, som där blef antagen
och som visat sig god och bra. Visserligen har man i Danmark
nu höjt denna siffra till 5,000, men där har man haft fem års
erfarenhet och gått framåt i afseende på dessa småbruk. Man har
ansett sig kunna öka på dem för att komma närmare det ideal,
hvartill man sträfvar, nämligen att få fullkomligt själfständiga
landtbruk. Låtom oss se litet närmare på dessa själfständiga
landtbruk. Egnahemsfrågan har hufvudsakligen, såsom den hittills
blifvit betraktad, en social betydelse, och, om man ser den i stort,
en nationell betydelse. De små själfständiga jordbruken skulle, om
man fäster sig vid jordbruksministerns här framställda motivering,
ha en ganska stor nationalekonomisk betydelse. Jag vill visst icke
bestrida, att de kunna ha det och att önskligt vore, att de måtte
kunna få det. Men jag bestrider på det bestämdaste, att därför att
vi nu dekretera, att sådana själfständiga jordbruk skola uppstå, därigenom
nås någonting för individen lyckligt eller någon nationalekonomisk
vinst för staten. Att så att säga locka in en mindre bemedlad
eller en något bemedlad på en för honom stor affär, som tilltalar
honom, smickrar honom, gläder honom, han önskar göra denna affär
och han omfattar den med intresse, han lånar och tänker icke på
återbetalningen, han tänker ej på framtiden, på hur han skall få råd
att betala ränta och amortering. Genom ett sådant förfarande kan
man lura honom, om jag får begagna ett vulgärt uttryck, in på att
27 Xso 5->.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
göra egendomsaffärer, som icke passa honom eller hans förhållanden
och framförallt icke hans förmåga att sköta affären.
Man kan också genom dessa högre värden orsaka förluster
för långifvare och slutligen, som jag nyss nämnde, skapa orättvisor.
Den stora tanken, att de små jordbruken skulle drifvas på ett så
intensivt sätt, att de skulle blifva för staten af väsentlig nationalekonomisk
betydelse, det är en vacker tanke, en stor tanke, som jag
hoppas vi i vårt land kunna realisera, men för hvilken jag anser
tiden ännu icke mogen. Vi skola tänka efter, mina herrar; bör man
utan egen erfarenhet från ett annat land på rak arm omplantera eu
planta, som visserligen där frodats och gifvit goda resultat, i vår jordmån?
Jag tror det icke. Det fordras så många betingelser. Det
beror på jordmånens beskaffenhet. Jag vill icke bestrida, att i
vårt land jordmånen på många ställen är fullt jämförlig med t. ex.
den danska. Det är beroende på klimatiska förhållanden. Det danska
klimatet är otvifvelaktigt för ett intensivt jordbruk bättre och lämpligare
än vårt. Det är beroende på afsättningsorter och kommunikationer
och icke minst, mina herrar, så väsentligt beroende på den
enskilda personens skolning för denna affär, på den enskilda personens
förmåga och insikt att sköta denna affär.
Jag vill icke inlåta mig vidare på saken, men jag vill framhålla,
att här återstår i vårt land så ofantligt mycket att göra, innan
vi, i fråga om jordbruket och dess skötsel och i fråga om småbruk,
skola komma tillnärmelsevis därhän, där Danmark för ögonblicket
står. Jag tror icke, att man kan taga hvad som visat sig i Danmark
så fördelaktigt och bara säga, att vi skola göra efter det i vårt land.
Jag tror det icke. Frågan är för tidigt väckt. Låt oss börja med
det lilla, med egnahemskommitténs förslag, eller, eftersom utskottet
höjt siffran till 4,500, så låt oss taga den, men det är icke skäl att
inlåta oss på en så stor fråga, som att bilda själfständiga små jordbruk
till 6,000 kronors värde. Det är den uppfattning, jag för min
del har fått, och jag vill visst icke påstå, att den är riktig, men
jag tycker att den har vissa skäl för sig.
Jag vill med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Kronlund: Herr talman! Ja, litet hvar torde kunna
skänka sitt erkännande åt det redbara och präktiga arbete, som
egnahem skommittén utvecklat. Det är emellertid ett väsentligt fel
där att iakttaga, nämligen att egnahemskommittén anlagt en för trång
syn på denna fråga. Den har utgått från den förutsättningen, att
dessa egnahem icke skulle vara så stora, att de kunde skänka sin
innehafvare nödtorftig bärgning, utan att han skulle för sin bärgning
nödgas arbeta hos andra. Och ledpunkten, motivet till detta skulle
vara, att man på landet skulle skapa bofasta arbetare, som med sitt
arbete kunde vara till hands för arbetsgifvarne, när sådant behöfdes.
Ja, det finns naturligtvis ett visst berättigande i detta. Men jag
Angående
län af statsmedel
fri)''
beredande af
tillfälle för
arbetare att
■pa landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
>i:o 55.
Angående
lan af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
kem.
Forts.)
28 Lördagen den 7 Maj, e. m.
undrar ändå, hvarför man skall se denna fråga så ensidigt, hvarför
man icke kan gå ett steg längre. Skulle man icke kunna unna denna
klass af arbetare, som säkerligen i andligt och socialt afseende är
mest nedtryckt i vårt land, nämligen torpare- och statareklassen på
landet, skulle man icke kunna unna dem möjlighet eller utsikt att
kunna efter detta släp och träl för andra få sig en torfva, som
skänker dem en nödtorftig bärgning.
Jag tror visst, att det icke ofta, åtminstone i början, kommer
att inträffa, att dessa statare och torpare kunna skaffa sig så pass
stora hem, att de förslå till deras bärgning, men i alla fall kommer
däri att för dem ligga en hugnad och maning att med arbetsamhet,
oförtrutenhet och sparsamhet söka skaffa sig ett sådant hem.
Ser man vidare särskildt på en sak, som intresserar mig och
många andra här i kammaren, nämligen norrlandsfrågan, så anser jag,
att det vore en olycka att skapa egna hem, som icke kunde skaffa
sin man en nödtorftig bärgning, utan tvingade honom att arbeta åt
andra. Nyckeln till Norrlands framtid är att skapa eller söka att
stärka en själfägande befolkning och att frigöra landtbönderna ifrån
det nuvarande trycket samt att söka få den odlade eller odlingsbara
marken i själfägande mäns händer. Om vi fasthålla detta och
tillika fasthålla hvad som är ett axiom för dem, som känna norrlandsfrågan,
nämligen att ett jordbruk i Norrland icke kan bestå utan
husbehofsskog, så kan man redan från början säga, att detta föreslagna
belopp af 4,000 eller 4,500 kronor är för litet. Nu säga
många anhängare af egnahemskommittön, att för 4,000 å 4,500 kronor
kan man ju köpa ett hemman hvar som helst i vårt land. Ja men,
mina herrar, det är icke fråga om att göra våra hem till en handelsvara,
att köra ut nuvarande egnahemsinnehafvare för att lämna plats
åt andra, utan meningen med denna stora fråga är väl att skapa
nya egna hem, och det är detta, som vi måste fasthålla vid be
dömandet
af denna fråga. Vi kunna hämta erfarenhet från Danmark.
Då denna fråga där behandlades, framhölls i allmänhet från den
danska första kammarens sida, att man framför allt borde ställa sä
till, att man skaffade arbetsfolk åt jordägarne, de stora jorddrottarne
i Danmark. Detta var en sak, som var föremål för en stor slitning
och mycken friktion i den danska riksdagen, och slutligen ingicks en
kompromiss på det sättet, att de egna hemmen visserligen skulle
skapas mycket små, men att det dock skulle finnas utsikt att få
dem så pass stora, att de skulle kunna lämna en nödtorftig bärgning.
Hur har det gått i Danmark? Det har gått så, att lånevärdet höjts
till 4,000 kronor, och i den danska riksdagen framställdes under
diskussionen ett förslag att höja det till 6,000 kronor just för att
arbetarne själfva skulle kunna skaffa sig dessa egna hem. Då
svarade vederbörande minister, att härom skulle sedermera komma
särskild proposition, och följden blef, att man bestämde sig för en
siffra af 5,000 kronor. Erfarenheten från Danmark visar, att be
-
Lördagen den 7 Maj, e. m. 29
loppen icke få sättas för små, utan måste tagas till så pass vidtomfattande,
att man kan tillmötesgå allas önskningar.
Nu säger herr Pantzarhielm och många med honom, att man
ju kan börja med det lilla och att vi kunna låta denna fråga om
skapande af själfständiga egna hem vara en fråga för sig, som sedan
kan lösas, men jag frågar, om man verkligen icke kan låta dessa
båda frågor flyta ihop och låta båda frågorna lösas på en gång.
Säkerligen skulle därigenom vinnas den lyckligaste lösningen. Det
är visserligen en mycket stor social fråga att skapa ett antal egna
hem, men en ännu större social fråga är det att skänka möjlighet
till bildandet af själfständiga egnahem åt dem, som verkligen sträfva
efter sådana. Det har framhållits — och det kommer antagligen
utskottets ärade vice ordförande att betona — att om lånevärdet
bestämmes till 6,000 kronor, så förutsättas så pass stora tillgångar
hos den, som söker ett sådant lån, att denna icke med skäl kan
kallas en mindre bemedlad arbetare. Det skulle, enligt hvad man
beräknat, förutsätta, att han hade tillgångar till belopp af 4,000 å
5,000 kronor. Men, mina herrar, om vi granska egnahems-utskottets
förslag, så har det föreslagit minimum af lånevärdet till ys af
lägenhetens värde, och om man ser efter hvad det betyder, finner
man att det betyder att man förutsätter, att en dylik arbetare skall
hafva 2,500 kronor till själfva egnahemmet och 1,500 kronor till
uppsättningskostnader och dylikt, allt enligt de beräkningar, som
äro gjorda. Kan den med mera skäl kallas en mindre bemedlad
arbetare, som har nära 4,000 kronor, än den, som eger 5,000 kronor?
Det gäller ej så mycket fråga om det ena eller andra beloppet,
utan man skall fasthålla just den synpunkten, som egnahemskommittén
har framhållit, att såsom mindre bemedlade arbetare böra icke anses
de, som hafva så mycket medel till egna hem, att de utan svårighet
eller olägenhet kunna skaffa sig resten. Det är detta man skall fasthålla,
då det gäller att finna en ledtråd vid denna frågas afgörande,
och det är ur dessa synpunkter jag ansett denna fråga vara så
utomordentligt viktig och betydelsefull, att jag icke kunnat gå med
på utskottets förslag att sätta gränsen till 4,500 kronor, utan jämte
herr Åkerlund och två ledamöter från Första Kammaren reserverat
mig och yrkat bifall till den kungl. propositionen.
Jag får också säga, att man verkligen får vara herr jordbruksministern
tacksam därför, att han haft denna ömhjärtade, stora syn
på frågan, så att han velat skapa möjlighet för arbetarne, våra nedtryckta
jordbruksarbetare på landet att skaffa sig egna hem och eu
egen torfva, som kan skänka dem eu nödtorftig bärgning. Ty, mina
herrar, man får väl medgifva, att om ens arbetskraft, intresse och
håg far helt och hållet egnas åt egen torfva, detta gifver mycket
bättre resultat och mycket större produkt, än om man skall dela sin
kraft mellan arbete å den egna torfvan och arbete åt andra. Ty
om man jämväl nödgas arbeta åt andra, kanske dessa taga ens arbete
i anspråk just å den tid, då man som mest skulle behöfva ägna sitt
>:o 55.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
Forts.''!
X:o 57).
30
Lördagen den 7 Jlaj, e. m.
Angående
lån of statsmedel
för
beredande eif
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
arbete åt den egna torfvan. Det är ur dessa synpunkter jag framställt
mitt yrkande.
Herr Byström påpekade, att han framhållit önskvärdheten
däraf, att lånevärdet för egna hem, som utgjordes af bostadslägenheter,
höjdes till 4,000 kronor. Inom utskottet har jag varit böjd
för detta förslag. Om man nämligen icke vill utestänga industriarbetarne
från städerna, i synnerhet från de större städerna, så är
detta värde af 0,000 kronor alltför snäft tilltaget, och jag har därför
inom utskottet hållit på ett lånevärde af 4,000 kronor, men när jag
icke fann någon resonans för detta, har jag icke gjort någon reservation
i detta afseende.
Det är ju ganska roligt att se de uttalanden, som sakkunniga
personer öfver allt i vårt land gjort i denna fråga, och det är intressant
att se, med hvilken enstämmighet de hafva framhållit detta belopp
af 6,000 kronor såsom det lämpliga. Så har sekreteraren i Jämtlands
läns hushållningssällskap ansett, att »innehafvaren af egnahem
bör blifva fullt besuten, hvarför 6,000 kronor bör vara gränsen».
Sekreteraren i Västerbottens läns hushållningssällskap anser, »att
genom Kung]. Maj:ts förslag verkligt intensiva jordbruk kunna skapas»
och tillägger: »skall egnahemsägaren för sitt och sin familjs uppehälle
slitas mellan sitt lilla jordbruk och annat arbete, blir jordbruket
lidande och ägarens ekonomi försämras år efter år». Liknande uttalanden
hafva äfven gjorts från olika delar och orter i Norrbotten.
Agronomen Nils Hansson i Skåne — som bekant en af de dugligaste
förkämparne för småjordbruket i vårt land — yttrar: »Vilja vi främja
det minsta jordbrukets utveckling, få vi ej sätta landsbygdens
arbetarefråga i främsta rummet. Visserligen komma många små
jordbrukarhem alltid att tillföra landsbygden ökad arbetskraft, och helt
säkert kan också mången arbetare lyckligt förena uppgiften att dela
sin arbetskraft mellan det egna hemmet och annan arbetsgivare,
men i stort sedt kommer det minsta jordbruket till en mera betydande
utveckling först när vi fått ett ökadt antal småbrukarhem med af
dylika yttre baud oberoende kikare.»
Nu kommer antagligen någon och säger, att jag icke inom
utskottet yrkat, att gränsen skulle sättas till 6,000 kronor, utan att
jag yrkat på en gräns af 5,000 kronor. .Ta, det har jag gjort af
rent strategiska skäl. Jag antog nämligen, att yrkandet om 6,000
kronor såsom gräns icke skulle hafva några utsikter i Första Kammaren,
där ju de stora arbetsgifvarnes intressen äro förhärskande,
men om då åtminstone Andra Kammaren ville bestämma sig för en
gräns af 6,000 kronor, kunde man ju få en sammanjämkning, som
skulle innebära åtminstone minimum af hvad man i detta afseende
skäligen kunde fordra, nämligen gränsens sättande till 5,000 kronor.
Jag ber att få yrka bifall till den kungl. propositionen.
Herr Persson i Malmö: Herr talman, mina herrar! Jag har
i den föreliggande frågan framburit en motion, i hvilken jag och
Lördagen den 7 Maj, e. m.
31 X:o So.
mina medmotionärer hemställa, att staten icke bör försälja, utan
endast med brukanderätt upplåta jord till egnahemslägenheter. Utskottet
anför härom i sitt utlåtande följande, som jag ber att få
citera: *Hvad det i herrar Nils Perssons m. 11. motion framställda
yrkande angår, följer af hvad ofvan anförts, att utskottet icke kan
anse det vara lämpligt, att lånerätt medgifves för lägenheter, hvilka
å kronans mark upplåtas med endast arrenderätt. Ett särskild! skäl
för denna åsikt finner utskottet därjämte däruti, att Riksdagen bemyndigat
Kungl. Maj:t att inom vissa gränser försälja mindre kronoegendomar,
i deras helhet eller styckade, samt att afskilja och försälja
lägenheter från dylika egendomar, hvadan Riksdagen påtagligen
just afsett, att tillfälle skulle beredas till kronolägenheters förvärfvande
med äganderätt. Att, såsom motionen torde få anses innebära,
i ett visst afseende nu frångå denna grundsats om försäljning
af mindre kronoegendomar och lägenheter samt i stället återupptaga
utarrenderingsprincipen, skulle enligt utskottets mening icke vara välbetänkt,
och upplåtelser på sådana villkor, som i motionen angifvas,
ståhej heller i öfverensstämmelse med nu gällande lagstiftning angående
nyttjanderätt.»
Hvad beträffar första delen af utskottets yttrande, att det icke
skulle vara välbetänkt att återupptaga utarrenderingsprincipen eller,
såsom jag har tillåtit mig föreslå, att endast utlämna jorden med
brukanderätt, så har jag för min del en annan uppfattning. Jag
förmenar, att ett bifall till motionen skulle medföra stora och betydelsefulla
fördelar just för det syfte, som detta lagförslag afser att främja.
J min motion har jag tillåtit mig framhålla en del af dem, och jag
skall här be att ytterligare få pointera de hufvudsakliga af dessa
fördelar.
En enligt min mening väsentlig fördel skulle det vara, att
staten framdeles finge uppbära eu viss årlig afgäld, en afgäld, som
skulle kunna betydligt förhöjas, efter det den först fastställda afgäldstiden
vore utlupen. Då jag förmodar, att det är allas vår önskan,
att egna hem hufvudsakligen skola bildas med nyodlingar, och då
de egna hemmen betydligt förökas i värde, efter det ett långt arbete
är utfördt å desamma, skulle således en rätt betydande förhöjning i
den bestämda afgälden kunna göras, samt staten därigenom i framtiden
hafva att motse rätt afsevärda belopps inflytande till statskassan
af dessa egna hem å statens mark. Som det nu är och
enligt utskottets förslag, erhåller staten en köpeskilling vid försäljning
af sina domäner till egna hem å fri och egen grund. Men om
det är endast odlingsbar mark, och icke redan uppodlad jord, som
upplåtes till egnahem, så blir det belopp, som inflyter till statskassan
relativt obetydligt. Visserligen användes nu — och jag antager, att
så äfven blir förhållandet framdeles — det genom vissa kronoegendomars
försäljning inflytande kapitalet för inköp af skogbärande
eller för skogsodling ägnad mark. Dessa pengar äro således icke
förspillda, utan de komma i viss mån åter med ökadt värde i statens
Angående
län af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
>r;o 55.
Angående
län af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
32 Lördagen den 7 Maj, e. m.
skogar och således kunna äfven dessa belopp anses tillföra staten
framtida fördelar. Det kan därför hända, att detta skäl icke är så
värst tungt vägande för denna kammares ledamöter, men jag förmenar
det vara af synnerlig betydelse och har ansett mig här böra
framhålla detsamma.
Det andra skälet är, att det vore lättare, i fall min motion
bifölles, för arbetare att förskaffa sig ett sådant eget hem. Det är
ganska lätt att räkna ut, att för en arbetare i den förmögenhetsställning,
att han får komma i åtnjutande af att erhålla egethemslån,
resa sig stora svårigheter att frambringa därför nödigt kapital. Han
får således icke hafva ärft någonting; och han skulle ju därjämte
helst vara ganska ung. Jag tror, att det vore lyckligast för såväl
arbetaren sjelf som för samhället, om han kunde erhålla lånet vid
25 års ålder. Förr kan man knappast förutse, att en arbetare kunnat
skaffa sig det belopp, som är erforderligt för detta ändamål. Om
man då utgår från att en arbetare köper en jordbrukslägenhet eller
ett eget hem af den beskaffenhet, att det kan värderas till 4,500
kronor, så får han låna ett egethemslån på högst 3,750 kronor och
skall hafva ett eget kapital på 750 kronor. Om däremot jord upplåtes
åt honom med endast brukanderätt, och de byggnader, som
skola uppföras på jorden, antagas värderade till 2,000 kronor, får
han uppbära ett egethemslån å 1,166 kronor — örena kunna vi
hoppa öfver vid detta tillfälle — och han behöfver således då endast
hafva ett eget kapital på 334 kronor. Nu är att märka, att om en
arbetare skall stifta familj vid dessa år och skaffa sig ett eget hem,
behöfver han köpa en del bohag och jordbruksredskap o. d. för att
kunna sköta detta egna hem, och han kan därför icke ensamt disponera
dessa 334 kronor för inköp af jorden, utan han måste hafva
mera pengar. Jag tror, att man säger icke för mycket, om man
anser, att det är nödvändigt för arbetaren under sådana förhållanden
att hafva ett kapital sammansparadt af minst 1,000 kronor. Det är
ett rätt afsevärdt belopp, och jag tror, att i Sverige icke finnas
många arbetare i den ställning, att de äro berättigade till egnahemslån,
hvilka kunna uppvisa ett ännu större kapital. Enligt förslaget,
sådant som det nu är, nämligen att inköp af jorden jämväl skall
äga rum, skulle arbetarne behöfva ett kapital uppgående till bortåt
1,500, 1,800 ja, kanske 2,000 kronor. Sådana arbetare hafva vi
icke många i vårt land, och om det finnes några sådana, tror jag,
att de kunna skaffa sig egna hem utan att behöfva statens mellankomst.
Det är därför, som jag är af den uppfattningen, att det
skulle hafva varit synnerligen fördelaktigt, och ägnadt att åt det största
möjliga antal arbetare kunna lämna möjlighet att förvärfva egna
hem, om min motion bifölles.
Ett annat skäl är, att flera arbetare under sådana förhållanden
blefve i tillfälle att få af det disponibla kapitalet, som Riksdagen
ställer till regeringens förfogande, mottaga egnahemslån. Om man
antager, att 1,200,000 kronor skulle utlämnas till jordbrukslägenheter
Lördagen den 7 Maj, e. m.
33 S:o 55.
och att dessa lägenheters värde vore sådant, att egnahemslånet utgjorde
5,000 kronor, så blefve det 240 egnahem slåntagare, som skulle
kunna erhålla lån, för att förvärfva egna hem på fri och egen grund.
Men om endast hälften af detta belopp användes till att inköpa sådana
egna hem på fri och egen grund, medan den andra hälften användes
för att lämna lån åt de arbetare, som ville å af staten upplåten jord
upprätta egna hem, skulle vi få fram 120 jordbrukslägenheter på fri
och egen grund; och ifall man beräknar åbyggnadernas värde så högt, att
lånebeloppet utgör 2,000 kronor, så skulle det således kunna skapas 300
egna hem på statens mark. Med nämnda kapital och med de här
.angifna siffrorna såsom beräkningsgrund samt ifall beloppet delades
så, att hälften lämnades till de arbetare, som erhölle statens jord
endast med brukanderätt, skulle 420 jordbrukslägenheter kunna bildas
i stället för 240 endast å fri och egen grund. Det är klart,
att det skulle verka fördelaktigt för såväl arbetarne själfva som för
staten, om det kunde blifva ett så afsevärdt större antal arbetare,
som kunde erhålla lån för förvärfvande af egna hem.
Det är dessa synpunkter, som jag anser tala så bestämdt och
afgjordt för det förfaringssätt, som vi tillåtit oss att i vår motion
föreslå, att det förvånar mig, att utskottet icke har något annat att
erinra mot densamma eller anföra som skäl för sitt afslagsyrkande,
än att den skulle stå i strid med det bemyndigande, som Riksdagen
gifvit Kungl. Maj:t att försälja statens domäner, och således af dem
kunna göra egna hem på fri och egen grund.
I vår motion hafva vi äfven tillåtit oss erinra om en annan
fördel, som skulle inverka på dem, hvilka begagna tillfället att förvärfva
sig en jordbrukslägenhet å statens mark. Det är den större
möjligheten för en sådan egethemslåntagares barn att öfvertaga det
egna hemmet. Jag skall icke uppehålla mig längre vid detta, ty jag
förmodar, att de flesta af kammarens ledamöter hafva läst detta i
vår motion och således hafva aktgifvit på den större möjlighet, som
finnes för barnen till sådana aflidna egnahemslåntagare att åt sig
förvärfva brukanderätten och åbyggnaderua, än som skulle finnas,
ifall det vore ett eget hem på fri och egen grund.
Nu har det mot denna tanke på att man skulle försöka att
bilda ett eget hem utan att hafva äganderätten till jorden framhållits,
att det har hittills icke varit någon efterfrågan på sådana
lägenheter, då de hafva varit på ofri grund. Man har icke fått
några, som velat sysselsätta sig därmed. Om någon torpare suttit
på ett ställe och samlat något kapital, har han snarast möjligt och
så fort lämpligt tillfälle yppade sig sökt att förvärfva sig ett eget
hem, ett eget torp på fri och egen grund. Det är alldeles riktigt,
att så har förhållandet varit hittills, ålen orsaken, mina herrar, få
vi också lof att tänka på. Och det är alldeles obestridligt, att den
största orsaken till detta förhållande har varit det osäkerhetstillstånd,
som varit rådande vid sådana tillfällen. Ty efter arrendekontraktets,
eller aftalstidens utgång har den, som arbetat upp ett torp, antingen
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 55. 3
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Ifcc 65. 34
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Lördagen den 7 Maj, e. m.
fått afgifterna väsentligt höjda, ja många gånger mångdubblade, eller
också har vederbörande jordägare sagt: nu vill jag icke arrendera ut
vidare, utan jag vill lägga torpet under eget bruk. Och det har
inträffat fall, då en gammal man, som suttit på torpet till 60 ars
ålder, nödgats gå ifrån sitt egna hem, där han lagt ned sin fritids
arbete, och flytta in i socknens fattighus därför, att vederbörande
jordägare icke har velat låta honom stanna kvar å det egna hemmet.
Det synes mig ganska klart och naturligt, att en arbetare under
sådana förhållanden icke kan hafva något vidare intresse af eget
hem i den bemärkelsen. Därför hafva vi tillåtit oss föreslå i motionen,
att egna hem på statens jord skulle utlämnas med brukanderätt på
sådana villkor, att det icke skulle vara väsentlig skillnad med hänsyn
till rättigheten mellan de egna hemmen å fri och egen grund
och de egna hemmen å statens mark. Den enda skillnaden vore, att
i senare fallet afgäld skulle utgå årligen, och att den skulle kunna
höjas — vi hafva tillåtit oss föreslå efter 40 år. Man skulle naturligtvis
kunna ändra tiden; hufvudsaken är blott, att tidsperioden
sättes så lång, att vederbörande, som skaffat sig ett eget hem, visste,
att här kan jag få lefva till döddagar; detta är mitt, och här stannar
jag, och efter mig komma mina barn att öfvertaga egendomen, och
ingen kan komma och göra dem rätten stridig.
Om sådana omständigheter varit rådande hittills, är jag öfvertygad,
att egnahemsrörelsen skulle hafva vunnit större anslutning,
att egna hem i form af torplägenheter skulle hafva bildats i långt
större grad, än hvad nu har varit fallet. Vi hafva dessutom under
senare tider hört, att det inträffat, vid Trollhättan exempelvis, att en
hel del arbetare hafva tagit emot tomter, upplåtna af kanalbolaget,
mot viss årlig afgäld. Detta har icke stött på något hinder. Vi
hafva äfven sett af en motion — och utskottet har jämväl tillstyrkt
denna motion — att fiskarebefolkningen i Bohuslän på en del^ platser
hafva bildat egna hem eller bygga bostadslägenheter pa ofri
mark. Utskottet har tillstyrkt, att så för framtiden bör få ske, och
jag vill uttala mitt erkännande till utskottet för tillmötesgåendet i
detta fall, men jag beklagar, att utskottet icke kunde gå med äfven
på de försök, hvilka vi tillåtit oss föreslå i vår motion, nämligen att
af statens domäner äfven upplåta jorden med endast brukanderätt
för bildandet af egna hem för arbetare.
Nu har det icke varit vår mening att förbjuda försäljning af
kronodomänerna eller upphäfva något hittills gällande beslut af Riksdagen.
Vi hafva endast afsett att företrädesvis eller i så stor utsträckning
som möjligt upplåta statens jord med brukningsrätt för
att på detta sätt söka få det största möjliga antal arbetare med
egna hem. Om man sedermera märkte, att saken icke vunne anslutning
och om det visade sig i framtiden, att arbetarne icke ville
hafva sådana egna hem på ofri grund, på statens mark med endast
brukningsrätten öfverlämnad åt dem, så hade man ju endast att
fortsätta med att sälja mark, och då skulle privata jordägare kunna
Lördagen den 7 Maj, e. m.
35 65.
sälja så mycket mera. Det kade icke blifvit någon förändring i det
bestående, utan det hade endast varit ett försök och en möjlighet
att lösa egnahemsfrågan på ett, som jag tror, lyckligt och fördelaktigt
sätt, som härvid behöft ifrågakomma.
Beträffande egnahemsfrågan har det bland kammarens ledamöter
utdelats en samling uttalanden i denna fråga. Bland dem förekommer
äfven ett uttalande af professor Steffen i Göteborg, hvilken
hyser samma uppfattning angående äganderätten till jorden som den
vi uttalat i vår motion, och jag anhåller att få anföra hvad han
säger. Han yttrar följande: »Hvad beträffar frågan om maximivärdet
å jordbrukslägenhet, skulle jag i hög grad beklaga, om egnahemskommitténs
förslag antages. Kungl. Maj:ts förslag, så till vida
som det afser att möjliggöra uppkomsten af ekonomiskt själfständiga
småbrukare ur lönarbetarnes klass, är det principiellt riktiga. Om
Kungl. Maj:t, såsom är i hög grad önskligt, använde sin rätt att
inom vissa gränser upplåta kronomark för egna hem och småjordbruk,
bör staten icke sälja jorden utan upplåta nyttjanderätten till
densamma på sådana villkor, att såväl jordbrukarens kraf på trygg
besittnings-, afyttrings- och förärfningsrätt som samhällets (statens)
kraf på att erhålla en väsentlig del af jordräntan tillgodoses. Framtida
lagstiftning bör sörja för en fortskridande nationalisering af en
viss proportion af den agrariska jordräntan samt för kommunalisering
af jordräntan i städerna.» Ett par andra broschyrer hafva utgifvits
i egnahemsfrågan, och i dem har äfven framhållits samma uppfattning,
som tagit sig form i vår motion. Från Norrland har jag
fått mig tillsänd en tidning, däri samma uppfattning uttalats och
hvari det beklagas, att den meningen icke hade brutit sig fram, att
man endast skulle öfverlåta jorden med brukanderätt, så att skogen
kunde tillvaratagas åt framtiden. Som det nu var, såldes jorden;
skogen sköflades oeh jordbruket försvårades och nästan omöjliggjordes.
Värdena minskades. Detta skulle man kunna undvika genom
ett förfaringssätt sådant som det af oss föreslagna.
Jag har äfven, herr talman, undertecknat en annan motion i
denna fråga, hvilken motion afser, att man skulle bereda rättighet
för städernas arbetare att inom städernas jurisdiktion och å städernas
mark erhålla egnahemslån. Denna motion, som framburits af herr
Kvarnzelius, har äfvenledes blifvit afstyrkt af utskottet. Jag skall
gärna och villigt medgifva, dels att Riksdagens skrifvelse är sådan,
att egnahemskommittén icke kunnat ägna sig åt ett sådant förslag
som det denna motion innehåller och dels att Kungl. Maj:ts proposition
icke går i den riktningen, att man skulle söka lösa äfven städernas
bostadsfråga. Jag ansåg mig emellertid ändock böra och kunna
underteckna motionen, därför att såväl i egnahemskommitténs utlåtande
som Kungl. Maj:ts proposition rättighet inedgifves städernas
arbetare att erhålla egnahemslån, dock under förutsättning att de
skapa dessa egna hem utom städernas jurisdiktion. För min del
anser jag det icke vara lyckligt, att så blir förhållandet, i det att
Angående
lån af statsmedel
för
beredande a/
tillfälle för
arbetare att
pa landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
K:o 65. 36
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
det kommer att föranleda en hel mängd besvärligheter och olägenheter
för de närliggande stadssamhällena. Därtill kommer, att värdet å
jorden på sådana platser kommer att stiga i betydlig grad, så att
det knappast är troligt, att egnahemsrörelsen där får den form af
billiga bostäder med trädgårdsland, som man afser att den skall få
och som är högst önskvärd. Några af Konungens befallningshafvande
hafva i sina utlåtanden öfver egnahemskommitténs förslag uttalat sig
mot ett sådant förfaringssätt i fråga om bostadslägenheter. Sålunda
har Konungens befallningshafvande i Malmöhus län »framhållit faran
att utlämna lån till uppmuntrande af byggnadsverksamheten utanför,
men i närheten af städer, köpingar eller municipalsamhällen, hvilken
fara syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande så stor, att bestämdt
förbud häremot borde utfärdas. I den omständigheten, att inom
dessa kommuner eller samhällen utfärdade föreskrifter till främjande
af ordning, hälsovård och trygghet mot brandskada ställde stora
anspråk på byggnadernas beskaffenhet och förorsakade en del utgifter,
jämte det att priset på byggnadstomt där vanligen vore drygare,
läge å ena sidan en lockelse att bygga just utanför det område, där
dessa föreskrifter gällde, medan det å andra sidan komme att medföra
betydande och betungande kostnader, då omsorgen om god ordning
så småningom kräfde dessa nya samhällens införlifvande med staden
eller köpingen.» Det synes mig, som om man lika gärna skulle
kunna medgifva, att egnahemslån utlämnades i och för skapande af
egna hem inom städernas områden som utanför deras gränser. Det
är alldeles säkert, att det på en hel del platser kommer att bildas
egna hem på det sätt, att egnahemskolonier anläggas utanför städernas
områden, och då sker det utan att de föreskrifter följas, som för
städerna gälla i fråga om bebyggandet och annat. Jag tror följaktligen,
i likhet med hvad Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län anfört, att detta blir en fara för de kringliggande städerna och
att dessa i framtiden blifva tvingade att inlösa eller med sig inkorporera
dylika egnahemssamhällen, som uppstått. Det synes mig då vara
mycket lättare och bättre för staden att kunna öfva kontroll och se
till, att vederbörliga författningar i saken följdes, om tillfälle gåfves
att bilda egnahemskolonier inom stadens område och på stadens
mark, där byggnadsstadgan, ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan
vore gällande, i hvilket fall staden kunde undvika de sanitära faror,
som nu många gånger uppstå af dylika egnahemssamhällen.
Jag medgifver gärna, att frågan om att förbättra bostadsförhållandena
för städernas arbetare är mycket svår att lösa, därigenom
att det kräfves så stora kapital för att på ett tillfredsställande
sätt lösa denna fråga. Men om man ordnar saken så, att tillfälle
beredes att uppföra egna hem på städernas områden, så har man
äfven större utsikt för att där uppförda egna hem bära sig och icke
förlora så mycket i värde, att vederbörande långifvare därigenom
åsamka sig förluster. Man har ju sett, hurusom på åtskilliga ställen,
där en industri slagit sig ned och arbetarne åt sig uppfört egna hem
37 N:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
af samma slag som det här är fråga om, men utan att erhålla statslån,
vederbörande verk eller bolag efter någon tid flyttat sin verksamhet
till en annan plats. Härigenom hafva de egna hemmen förlorat
sitt värde och arbetarne således förlorat det i hemmen nedlagda
kapitalet. Sådant uppmuntrar icke dessa arbetare eller dem, som
blifva i tillfälle att iakttaga ett dylikt förfaringssätt, för framtiden
att skaffa sig egna hem. Detta skulle man kunna undvika, om man
bifölle herr Kvarnzelii motion att medgifva egnahemslån äfven för
uppförandet af egna hem på städernas områden.
Herr talman, då jag i korthet berört de motiv, som förelågo
för mig, då jag nedskref min motion om att man endast med
nyttjanderätt skulle upplåta statens jord för uppförande af egna hem,
så ber jag till sist att få säga ett par ord om andra delen af utskottets
motivering, hvari utskottet anför, att »upplåtelser på sådana
villkor, som i motionen angifvas, stå ej heller i öfverensstämmelse
med nu gällande lagstiftning angående nyttjanderätt».
Detta förhållande är beklagligtvis sant, men det synes mig
att därest ett förslag framkommer, som är godt och nyttigt för samhället
och för samhällets medborgare, man icke af formella skäl bör
förkasta detsamma. Det bör i stället vara lagstiftningens uppgift
att se till, att dylika hinder för ett lyckligt främjande af det goda
syftet undanröjas, och jag hade väntat, att, om ett dylikt formellt
hinder här förelegat och det icke varit möjligt att göra något i berörda
syfte vid denna riksdag — hvarom jag icke vågar med bestämdhet
yttra mig, ty jag känner icke så noga till den saken —,
man ändock bort angifva den riktning, i hvilken lagstiftningen skulle
kunna ledas till något bättre. Man skulle ju kunna hafva gjort ett
medgifvande för tillfället, och, såsom vi i vår motion föreslagit, till
dess lagstiftningen blir ordnad så, att man kan få inteckningsrätt i
hus på ofri grund, kunnat åtnöjas med den säkerhet, som består i
vanlig skuldförbindelse utan inteckning. Så har emellertid nu icke
skett. Jag anser emellertid, att man ändå skulle kunna göra någonting,
så att frågan icke behöfver helt förfalla. Ty därtill är saken
af för stor betydelse både för den enskilde arbetaren och för staten.
Jag vågar därför föreslå, att kammaren ville besluta, att det föredragna
momentet måtte erhålla en ändrad lydelse — jag har tagit
mig friheten att utesluta några ord i början, som innefatta bestämmelser
därom, att egnahemslån endast skulle utgå för bildande af
sådana egna hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå
uppförda byggnader: jag hemställer därför, herr talman att mom. 1
må få följande lydelse:
Mom. 1. Egnahemslån må utlämnas för förvärfvande af lägenhet,
afsedd för idkande af jordbruk (jordbrukslägenhet) eller lägenhet,
där bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet).
Häruti instämde herrar Er ant ing, Thorsson, Thylander, Larsson
i Lund och Larsson i Västerås.
Angående
lån af stats-''
medel för
beredande åt
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Nso 66. 38 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående Herr Beckman: Herr talman, mina lierrar! Den ärade kommitté
tån
af stats- 0CJ^ utskottsledamot, som för en stund sedan hade ordet, betonade,
beredande*afatt man här stode inför en stor nationell och social fråga. Och det
tillfälle för är verkligen glädjande, att just den tanken, att det är en stor socialarbetare
att och nationell fråga, såsom en röd tråd genomgått allt hvad här i
på lands- afton yttrats liksom ock alla de förberedelser, som gjorts för frågans
värfva erna lösning. Det för mig kanske mest tilltalande uttryck, som detta
hem. funnit i de officiella handlingarna, är den inledning, som departeinents(Forts.
) chefen användt vid framläggandet af det kungl. förslaget. Han
erinrar där om den nationellt väckande och samlande betydelse,
egnahemsrörelsen kan hafva såväl för staten som för familjen och
därigenom för kommande generationer. Han påminner vidare därom,
att själfva det arbete, som kräfves, och den försakelse, som är nödvändig,
kommer att knyta folket närmare vid det egna hemmet och
därigenom närmare vid fosterlandet. Och slutligen framhåller han
äfven den stora vinsten i nationalekonomiskt hänseende däraf att
talrika sådana egna hem bildas i vårt land.
Men då saken nu skall komma till praktiskt utförande, skilja
sig vägarne vid en punkt, och det är den punkten, på hvilken alla
våra blickar i afton oupphörligen riktats, nämligen beloppet af de
lån, som skola utlämnas. Det är liksom man instinktivt känner med
sig att man där står vid en skiljoväg. Visarstolpens ena arm pekar åt
en mera vidhjärtad och efter min tanke mera lyckosam utveckling
mot mera själfständighet, mer nationell styrka, växande ur folkets
djupa led.
Den andra vägen återigen leder, åtminstone tills vidare, in på
en annan bana. Vi skola icke, menar man, direkt syfta mot denna
fulla själfständighet, vi skola först uppfostra dem, som skola mottaga
hemmen, genom att göra dem delvis till arbetare hos andra.
Så blifva de bättre i stånd att sköta ett själfständigt småbruk.
Utskottet har uppdelat de lån, som utlämnas, i två olika slag:
lån till jordbrukslägenheter och lån till bostadslägenheter. Jag har
särskildt anledning att något sysselsätta mig med båda slagen af lån
på grund däraf, att jag representerar en valkrets, där tanken på
möjligheten att kunna bilda egna hem af både det ena och andra
slaget lägger starkt beslag på invånarnes uppmärksamhet. Jag vill
för min del ansluta mig till hvad herr Byström i sin motion föreslagit
angående storleken af det belopp, med hvilket lånen för bostadslägenheter
böra utgå. Ifrån samhällen inom min valkrets har jag
mottagit uppgifter, som visa, att det är så godt som omöjligt för
arbetare, som ha sitt arbete i hufvudstaden och hvilka nu faktiskt
bildat de stora arbetarkolonierna i dess närhet, att kunna få någon
väsentlig nytta af det lånebelopp, som här af utskottet föreslagits.
De äro icke hjälpta, dessa arbetare, om de för uppförande af egna
hem icke kunna erhålla högre lån än 3,000 kronor. Detta belopp
räcker nämligen icke till för att uppföra ett godt arbetarebostadshem.
Ett sådant bör väl innehålla åtminstone ett par rum och kök med
39 Xso 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
möjlighet måhända, när familjen tillväxer, att i vindsvåningen inrätta ^ Angående
ännu ett rum. De stora kostnaderna bero därpå, att tomtprisen och^ SJ^S''
arbetsprisen här äro så ytterligt höga. Och huset måste, som sagdt, fogande af
vara någorlunda rymligt. Meningen är väl, att arbetarne, då de flytta tillfälle för
ut på landet, bort från trångboddheten inne i staden, i det »egna arbetare att
hemmet» äfven skola kunna hysa familj. Familjen, som är cellen i
samhällskroppen, bör redan genom själfva bostaden skyddas mot värfva egna
skadliga inflytelser och härtill torde landet vara mera ägnadt än hem.
staden. Jag har från kommunalföreningeu i en sådan koloni, Dufbo, (Forts.)
fått mottaga en särskild anhållan, att jag skulle, så godt det stod i
min makt, lägga kammaren på hjärtat att i detta afseende tillmötesgå
arbetarne och höja maximibeloppet å lån för bostadslägenheter till
4,000 kronor.
Nu sade den ärade talaren på malmöbänken — och däri har
han ganska rätt —- att alla dessa kolonier, som växa upp invid
städerna, kunna innebära en fara för städerna i vissa afseenden,
särskildt i sanitärt och ordningshänseende. Men man får icke glömma,
att Riksdagen ju är på god väg att ordna hithörande förhållanden,
så att dylik fara skall försvinna eller åtminstone väsentligt förminskas.
Riksdagen har ju med bifall till en af mig afgifven motion
beslutat ingå till Kung], Maj:t med en skrifvelse om lagförslag rörande
fastställande på förhand af regleringsplan för sådana företag, och
därmed torde också följa, att städernas ordningsstadga och hälsovårdsstadga
i ganska god tid komma att i vissa delar tillämpas i de samhällen,
som kunna komma att växa upp i de större städernas närhet.
Man kan för öfrigt icke — det medgifver säkerligen den ärade
talaren — med ens så omskapa utvecklingen, att man kan förbjuda
bildandet af dylika samhällen, utan man måste här räkna med de
faktiska förhållandena. På samma gång jag erinrar härom och i det
afseendet inlägger eu gensaga mot den uppfattning, som tog sig
uttryck i den ärade talarens på malmöbänken yttrande, vill jag på
■det lifligaste understryka det behjärtansvärda i den andra tanken,
som han frambar, nämligen att man skulle kunna genom någon slags
arfsbyggnadsrätt bereda möjlighet till uppförande på statens mark
eller annorstädes af egna hem, utan att innehafvare!] med nödvändighet
skulle behöfva inköpa sin lägenhet. Det kan väl icke nu dröja så
länge, förrän äfven vi i vårt land beträda den vägen, så att man
kan blifva innehafvare af en fastighet med ett slag af arrenderätt,
som i det afseendet blir likställd med äganderätt, att innehafvarerätten
kan både lagfaras och intecknas och gå i arf. En dylik
arfsbyggnadsrätt finnes ju uti flere andra länder. Jag betviflar att
någonting nu här i dag kan i det stycket åtgöras; men att framtiden
kommer att äfven behjärta denna synpunkt, därom är jag fast
öfvertygad. Den sak, som nu är före, är så stor, att vi måste begagna
oss af alla möjliga lämpliga utvägar för att på olika sätt och
på olika villkor och åt personer med olika behof och olika slag af
arbete bereda möjlighet att skap;] sig egna hem.
K:o 56. 40
Lördagen den 7 Maj, e. m.
^Angående Jag öfvergår nu till den andra frågan, frågan om högsta låne
k*’''medel
för* beloppet för jordbrukslägenheter. Jag är därvidlag personligen mindre
beredande af hemmastadd, än jag råkar vara på det område, som jag nyss betillfälle
för rörde, och får därför stödja mig på auktoriteter. Jag har här i min
arbetare att hand ungefär ett 40-tal uttalanden rörande denna fråga — ställda
pa lands- en förening, där jag är ordförande, nämligen Centralförbundet för
värfva egna social* arbete. De äro gjorda dessa uttalanden af framstående och
hem. på detta område förfarna landtbrukare och andra med ämnet förkorts.
) trogna män på skilda platser i hela vårt land, och med undantag
af — om jag minnes rätt — fem stycken förorda alla, att lån till
jordbrukslägenheter må utgå med det af Kungl. Maj:t föreslagna
högre beloppet eller 6,000 kronor. Det synes mig, som om däri
dock ligger någon styrka. En del af dessa uttalanden har redan i
någon mån refererats af såväl herr Kronlund som af herr Persson
i Malmö, och ett sammandrag har i tryck utdelats till kammarens
ledamöter. Jag skall därför icke vidare uppehålla mig vid dessa
skrivelser utan ber blott få betona, att de innebära en opinionsyttring,
som väl måtte få anses hvila på sakkunskap om förhållandena
i olika delar af landet.
Jag vill i sammanhang härmed nämna ännu en sak. Huru
lyckligt skulle det icke vara, om genom en höjning af lånesummornas
maximibelopp i fråga om lån till såväl bostadslägenheter som jordbrukslägenheter
både jordbruksarbetaren och industriarbetaren kände sig
ha fått en lika förmån, kände, att de icke stode emot hvarandra
som klass mot klass. Här är ju verkligen fråga om en nationell
samling. Om de båda hade lika möjligheter att skaffa sig egna
hem, skulle det bidraga till, att de kände sig som kamrater och bröder,
fastän de arbetade på olika arbetsfält.
Jag kallar det, mina herrar — för att återgå till lånebeloppets
storlek — verklig statsmannablick hos chefen för jordbruksdepartementet,
då han här icke följt kommitténs förslag. Kommittén hade
onekligen skäl för sitt uttalande såväl i det något snäfva uppdrag
den erhållit som i Riksdagens skrifvelse. Men i alla fall har herr
statsrådet icke tvekat att framlägga ett annat förslag, mera ägnadt
att gifva åt denna fråga den prägel af stor nationell betydelse, som
den i själfva verket har. Det finnes för öfrigt en anslutningspunkt
till tanken på själfständiga småbruk uti Riksdagens skrifvelse af år
1891, hvilken skrifvelse — om jag minnes rätt —• föranleddes af en
motion, afgifven af en ärad kamrat på stockholmslänsbänken. Själfständiga
små jordbrukare äro ju också Danmarks styrka. För att
vinna detta mål vore det ju lyckligare, om egnahemslånens belopp
kunde sättas högre. På tal om lånebeloppens storlek må erinras om
ett yttrande till statsrådsprotokollet af jordbruksministern, där han
uttalar, att endast om småbrukaren redan från början ägnar sig »odeladt
åt den föresätta uppgiften > vinner man det mål, som med egnahemsrörelsen
åsyftas.
Hvarför är det nu, som man på vissa håll så mycket fruktar
41 N:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
detta högre belopp? Jo, det lär vara därför, att man — såsom den
ärade utskottsledamoten antydde — tror sig därmed begå en orättvisa,
i det att man därigenom skulle locka en mängd arbetare ifrån
de redan nu strandsatta större landtbrukarne, som blott alltför väl
behöfva de arbetskrafter, som de kunna få. Men icke lär man
behöfva befara något sådant i farlig utsträckning. Det är ju icke
meningen, att alla innehafvare af egna hem skola uteslutande ägna
sig åt vården af det egna jordbruket. Liksom eu skräddare har
olika stora kläder för olika stora kunder, så bör det äfven här finnas
olika möjligheter att möta olika önskningar. Sålunda kan det ju
finnas en klass jordbruksarbetare, som anse det fördelaktigt att ägna
en del af sill tid åt arbete på ett gods i närheten eller åt annat
arbete. På samma gång får dock icke glömmas, att i ett sådant
deladt arbete i alla fall ligger en fara för själfva småbruket, ty det
kan bra lätt hända, att just vid den tiden, då småbrukaren bäst
behöfver sina arbetskrafter för att kunna i rättan tid både så och
skörda, han af då rådande stegrade arbetspris lockas bort från det
egna jordbruket. Och å andra sidan, ju flera själfständiga egna
småbruk, som uppstå, dess mera ökas den allmänna nationella välmågan,
af hvilken äfven de stora godsen i sin mån äro beroende.
Jag föreställer mig emellertid, att denna sida af frågan, d. v. s.
vinnande af arbetskraft åt de stora godsen, är en bisak för dem,
som här i denna kammare förorda det lägre beloppet. Åtminstone
har jag fått den uppfattningen genom samtal med ledamöter af
utskottet. Den ledande synpunkten för dem — en synpunkt, som
jag mycket väl förstår — har varit den, som jag i början af mitt
anförande antydde, nämligen, att det skulle innebära en fara för hela
sakens misslyckande, om man — såsom den ärade utskottsledamoten
här yttrade — lockade in arbetare i detta ganska stora företag, utan
att de i alla afseenden vore därtill skickade. Utan tillräcklig insikt och
ekonomisk bärkraft vore de ej mäktiga att föra fram sin sak till
seger. Man kunde således riskera att locka in dem i ett verkligt
elände, där de i stället för att riktas genom den moraliskt stärkande
kraft, som vinues i fullgörandet af åtagna skyldigheter, störtades i
ekonomiska svårigheter och förlorade den själfständighet och manlighet,
som man får, då man står som en karl för sig själf. Jag förstår,
som sagdt, denna synpunkt, men jag anser den icke tillämplig härvidlag.
Det är nämligen att märka, att låneansökningarna skola noga
pröfvas, och där den profvande myndigheten finner sådant vara
lämpligt, kan den ju antingen afslå ansökningen eller nedsätta lånet
till endast halfva beloppet. Ä andra sidan är det alldeles riktigt,
såsom här för en stund sedan anmärktes, att det kan vara farligt
för hela egnahemsfrågan, om icke den sakkunskap finnes, som härvidlag
är en nödvändig förutsättning. Ja, om det skall blifva någonting
stort af denna rörelse, fordras det tre saker. För det första, att
dessa egna hem läggas på sådana ställen, där det finnes möjlighet
att vinna afsättning för de jordbruks- och trädgårdsprodukter, som
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
If:« 55. 42
Lördagen den 7 Maj, e. in.
Angående icke direkt användas för familjens behof. För det andra, att dessa
sJ?ts~ små lägenhetsinnehafvare lära sig att — såsom skett i Danmark —
beredande**af 8luta sig tillsammans i kooperativa föreningar. Och slutligen för det
tillfälle för tredje, att de ifrågavarande personerna äga den nödiga icke blott
arbetare att fackkunskap utan äfven allmänbildning, utan hvilken deras arbete ej
på landa- pan blifva verkligt fruktbärande. Samtidigt med egnahemsrörelsens
värfva egna utveckling, måste man således sätta i gång ett »upplysningskorståg»,
Jhem. för att lära både nu existerande och blifvande småbrukare, huru de
(Forts.) bäst skola skota sina jordbruk. I Danmark, som vi dock, trots olikheterna,
ständigt nödgas taga som exempel härvidlag, har man utvecklat
egnahemsrörelsen på grundvalen af hög allmänbildning. När
man där för några år sedan gjorde en undersökning rörande föreståndarne
för de kooperativa föreningar och landtmannaföreningar af
olika slag, som där så talrikt förekomma, fann man, att omkring 90
procent voro elever af den gamla danska folkhögskolan med dess
stolta anor.
Det är en dylik upplysningsrörelse, som efter min tanke måste
gå hand i hand med egnahemsrörelsen och småbruksrörelsen i egentlig
mening. Särskilt måste vi här i Sverige lägga an på att låta fortsättningsskolau
blifva något helt annat än blott en repetitionsskola.
Gossarne och i vissa afseenden äfven flickorna, som redan från
barndomen fått någon kännedom om landtliga göromål, skulle genom
lämpligt ordnad undervisning i fortsättningsskolan — som på vissa
håll borde göras till aftonskola — få en första grund för småbrukets
rationella skötsel, på hvilken de sedan vid mognare ålder kunna
bygga vidare genom deltagande i för ändamålet anordnade särskilda
kurser, som skulle göra dem än mera skickliga att sköta jorden i ett
eget hem.
Nu invänder man vidare, att om man skall lämna ut så höga
belopp, som här ifrågasattes, så räcker den för dessa lån afsedda
summan icke till. Ja, men vore icke detta, mina herrar, det lyckligaste,
som kunde hända, förutsatt nämligen, att den pröfning af
lånen, som skulle äga rum, är klok och praktisk, så att lånen verkligen
tilldelas endast sådana personer, som härvidlag böra komma i
fråga? Hvad vore väl lyckligare, än att Riksdagen om något år finge
höja låneanslaget för detta ändamål? Svenska statsverkets penningar
kunna väl knappast placeras bättre. Den förlust, som det här kan
blifva tal om, blir under alla omständigheter högst obetydlig. Man
får dessutom icke glömma, att om man ser på den mera prosaiska
sidan af saken: folkets förmåga att bära skatter, så växer ju den
genom egnahemsrörelsens utveckling i och med nationalvälmågans
ökande. Man har, säkerligen icke med orätt, sagt att denna egnahemsrörelse
kan bli det svenska jordbrukets kanske förnämsta häfstång
till fortsatt utveckling och förbättring. Det är ju så, att i
fråga om jordbruket råder en helt annan nationalekonomisk lag än
i fråga om industrien. Industrien — och delvis äfven handeln —
samlar sig i stora sammanslutningar och ju mera omfattande de äro,
43 >r:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
dess bättre bär det sig. Men i fråga om jordbruket är förhållandet
alldeles motsatt. Det är svårt, icke blott i vårt land, utan äfven i
andra länder, att med stora jordbruk kunna med samma afkastning
och samma höga grad af intensitet bruka jorden, som när jordbruket
är mindre. I all synnerhet när det lilla jordbruket inte är större, än
att familjefaderns och hans barns armar och hjärtan ensamma göra
arbetet.
Jag anser således, att det icke skulle innebära den ringaste
fara att sätta maximibeloppet för lån till jordbrukslägenheter så högt
som Kungl. Maj:t föreslagit äfvensom att höja maximibeloppet för lån
till bostadslägenheter till den af herr Byström föreslagna siffran. Slutligen
får icke helt glömmas, att det här i någon mån spelar in, huru
de, som denna nya lagstiftning närmast gäller, skola uppfatta densamma.
Det är en slags värnpliktsfråga äfven detta, afsedd att
stärka vår inre försvarskraft. Och det vore lyckligt, om man utan
att träda klok försiktighet för nära kunde ordna denna sak så, att
småfolket, som det här gäller, industriarbetare såväl som jordbruksarbetare,
verkligen kände, att denna rörelse uppbäres af en stor,
samlande nationell tanke, så att de med glädje mottaga statens åtgöranden
för egnahemssaken såsom en underpant på, att äfven de
äro delägare i den svenska fosterjorden. Hvarje sådant eget hem,
hvarje sådan liten stuga, som timras, borde i själfva verket räknas
som eu skans och ett värn för vårt själfbestånd och vår nationella
frihet.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Med herr Beckman förenade, sig friherre De Geer, Pettersson
i Södertälje, Matsson, Lindgren i Örebro och Kvarnxelius.
Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Mot utskottets
förslag att beräkna värdet på jordbrukslägenheter till 4,500 kronor
och bostadslägenheter till 3,000 kronor hafva åtskilliga anmärkningar
både inom Riksdagen och utom densamma framställts. Jag är visserligen
icke såsom suppleant i utskottet ansvarig för utskottets beslut,
men jag har ändå deltagit i utskottets arbete i någon mån och anser
mig därför berättigad att taga utskottets förslag i försvar.
Utskottet har utgått från samma förutsättning som statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, nämligen att jordbrukslägenheter
skulle erhålla det omfång och vara af den beskaffenhet, att de
kunde lämna innehafvarne full försörjning eller åtminstone nödtorftig
bärgning, men utskottet har ansett att, för att vinna sådana lägenheter,
behöfver värdet icke bestämmas högre än till 4,500 kronor.
Att detta kan ske, har jag vid många enskilda samtal funnit vitsordadt
af personer, som äro fullt förtrogna med dessa förhållanden
och som känna godsprisen och själfva deltagit i uppförandet af sådana
byggnader och skapandet af sådana lägenheter. Detta vitsordas ytterligare
af den utredning, som egnahemskommittön lämnat, och jag ber
att få i detta afseende hänvisa till dess tabeller på sid. 77 och 78.
N:o 65. 44
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande aj
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Egnahemskommittén har gjort förfrågan öfverallt i landsorten, hvad
priset på byggnader och jord skulle vara för sådana lägenheter.
■Visserligen har kommittén ifrågasatt, att lägenheten icke skulle lämna
full försörjning, men äfven om man tillägger det belopp, som erfordras
för att lägenheten skall erhålla den i kungl. propositionen beräknade
storlek, så bestyrker kommitténs utredning att jordbrukslägenhet på
ett värde af 4,500 kr. utgör en lägenhet, hvarå den idoge arbetaren
skall få försörjning. Uppgifterna äro lämnade af länsstyrelser, hushållningssällskap,
kronofogdar och länsmän samt föreningar och enskilde.
Nu är det en sak, som jag tror att man rätt mycket förbisett,
nämligen, att det egentligen endast är begynnelsevärdet på dessa lägenheter,
som är satt till 4,500 kronor; således lägenheten sådan den
befinnes, innan ägaren gjort sin personliga insats, där nedlagt sin
arbetskraft samt vidtagit förbättringar på jorden och byggnader. Har
han haft lägenheten under några år och försatt jorden i högre kultur
samt måhända utvidgat byggnaderna på ett eller annat sätt, så uppnår
lägenheten helt snart det värde af 6,000 kronor, som man anser vara
det lämpligaste. Det finnes verkligen ett skäl, hvarför man icke bör
sätta värdet alltför högt, och det är, hvilket äfven herr Pantzarhielm
förut framhållit, att icke locka lägenhetsinnehafvare in i vidlyftigheter,
som han sedan har svårt att reda upp. Det är af stor vikt,
att man söker tvinga honom till att väl planera för sig, att vidtaga
alla nödiga besparingar samt nedlägga hela sin omtanke och omsorg
för att få det billigt för sig. Om han nu, för att lättare erhålla en
högre summa, skulle lockas till att uppföra eu större byggnad, så
kommer detta att för honom medföra svårigheter. Det är af yttersta
vikt att de annuiteter och skatter, som lägenhetsinnehafvaren skall
betala, blifva låga. Om man icke tillser detta, händer det, att det
egna hemmet lätt för honom kan blifva till sorg i stället för till
glädje. Om man nu tillfrågar en arkitekt och begär att få förslag
till ritningar och kostnadsförslag till en sådan byggnad uppgjorda,
så är jag öfvertygad om att kostnaden knappast skulle stanna vid
3,000 kronor, åtminstone icke gå mycket under detta belopp, därest
det förutsättes att arbetet utlämnas på entreprenad. Men får arbetaren
själf ordna för sig och själf deltaga, i den mån han kan, i uppförandet
af byggnaden och därvid nedlägga all sin kraft, så skall man
finna, att resultatet blir, att byggnaden blir betydligt lägre till sina
kostnader än som man eljest kan förvänta. Arbetarens arm sköter
redskapen kraftigare och benen blifva flinkare, när han bygger för
egen räkning.
Jag var för några dagar sedan i min hembygd, då jag hade
tillfälle att se några där uppförda egnahemslägenheter, och särskilt
tog jag närmare reda på eu sådan lägenhet. Denna egnahemslägenhet
utgjordes af en tomtareal, som innefattade ett skäppland. Själfva
byggnaden innehöll två bostadslägenheter, hvardera på ett rum och
kök, samt utrymme för vindsrum, hvilket dock icke var inredt.
Arbetaren hade själf deltagit i arbetet och nedlagt all omsorg för
Jjördagen den 7 Maj, e. m.
45 X:o 55.
att fa det sparsamt och billigt. Hela denna lägenhet kostade honom Angående
icke fullt 1,800 kronor. Så skall det helt visst gå, om den blifvande lån af stats''
ägaren tvingas att beflita sig om att få det klokt och planmässigt
ordnadt, och detta tror jag är ett mycket viktigt förhållande. tillf allé för
Skulle man nu bestämma jordbrukslägenheternas värde till 6,000 arbetare att
kronor, sa skall arbetaren själf slappa till 1/6 eller 1,000 kronor, men Pa
därjämte erfordras, att han äfven skall hafva ett besparadt kapital härfva ^°na
för uppsättning af inventarier, lefvande och döda, och beräknas kost- '' *1.^
naden härför till 2,000 kronor; alltså skall arbetaren hafva ett be- (Forts.)
sparadt kapital af 3,000 kronor. Man kan knappast säga, att detta
är en mindre bemedlad arbetare, och man kan ifrågasätta, om det är
inom denna samhällsklass man skall söka dem, man vill understödja,
och om det är dessa, som i första rummet skola erhålla denna billiga
statskredit. Den, som har ett kapital på 3,000 kronor, äger nog
många utvägar för sin existens och har tydligen icke svårt att skaffa
sig en lägenhet.
Herr Persson har lifligt pläderat för sin motion. Han uttalade
sin förvåning däröfver, att utskottet så knapphändigt hade behandlat
densamma. I denna motion ifrågasättes emellertid icke endast, såsom
det i motionen heter, en ändring af de utaf Kungl. Maj:t föreslagna
lånevillkoren i syfte o. s. v., utan det hemställes i själfva verket om
en förändrad lagstiftning. Förhållandet är, hvilket äfven herr Persson
själf medgaf, att enligt nu gällande lagstiftning upplåtandet af nyttjanderätt^
icke får äga rum annat än på en viss begränsad tid, nämligen
50 ar, eller på lifstidsstädja. Men i motionen ifrågasättes att upplåta
brukningsrätten under brukarens lifstid och under sådana förhållanden,
att den finge gå i arf samt kunde öfverlåtas eller eljest disponeras
såsom vanlig egendom. Detta innebär eu ändring i nu gällande lagstiftning,
och herr Persson anförde, att, då detta var klart för utskottet,
det. borde hafva ålegat utskottet att tillse, i hvad mån en sådan
ändring för det goda syftets skull borde ske. Men en ändring i
denna lagstiftning är nog en mycket allvarlig sak, och förslag därom
kan endast efter mycket grundlig utredning framställas.
Herr Perssons förslag innebär ett första steg till jordens nationalisering
enligt moderna nationalekonomiska principer. Men det är
uppenbart, att det har fallit utom ramen för utskottets uppdrag att
ingå i undersökning af, i hvad mån ändring i denna lagstiftning borde
ske, för att det sedan med hänsyn därtill skulle göras framställning
till Riksdagen. Jag tror därför, att all tanke på herr Perssons förslag
för närvarande måste öfvergifvas. Den ändring i lydelsen af
första momentet, han föreslagit, anser jag alltså icke vara lämplig.
Jag vill äfven något fästa mig vid en annan sak, som här
flyktigt berörts. Herr Pantzarhielm uttalade sitt beklagande öfver
att Kung], Maj:t i sin proposition hade frångått egnahemskommitténs
förslag i fråga om de organ, som skulle handhafva lånerörelsen härvidlag.
Jag har äfven från andra håll bort ett dylikt beklagande,
och jag antager, att här under aftonens lopp också kommer att gifvas
N:o 65. 46
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående uttryck för detsamma. Jag vill därför redan nu uttala som min
lån af mening, att jag finner det vara ett synnerligen lyckligt grepp af
beredande raf Kungl- Maj:t att som mellanhänder vid egnahemslånens utlämnande
tillfälU för välja bland annat hushållningssällskapen. Skall egnahemsrörelsen
arbetare att utfalla lyckligt, måste den helt visst uppbäras af intresserade, ja, jag
på lands- kan väl säga kärleksfulla händer, och sådana händer tror jag, att man
värfva e°na finner företrädesvis just hos hushållningssällskapen. Dessa bestå ju
VarJhem.9na af bygdens bästa män, och de flesta af dessa ha synnerligen stor
(Forts.) praktisk förfarenhet. Hushållningssällskapen ha redan organ och
former, som göra dem lämpliga att handhafva den lånerörelse, hvarom
här är fråga, och hvad som fattas dem i detta afseende skola de lätt
kunna finna. Denna lånerörelse faller ju också delvis inom området
för hushållningssällskapens verksamhet, särskild! är detta fallet med
den lånerörelse, som afser jordbrukslägenheter, men äfven sådan lånerörelse,
som afser andra lägenheter, står så nära hushållningssällskapens
verksamhetsområde, att man äfven för dem kan påräkna
deras intresse. Däremot vill jag beklaga, att Kungl. Maj:t härvidlag
icke tagit hänsyn till den hjälp och den medverkan, som hushållningssällskapen
i detta afseende skulle kunna erhålla ifrån riksbankens
afdelningskontor i residensstäderna. Jag nämner detta,
emedan jag hoppas, att det skall gå därhän, att man påkallar riksbankens
afdelningskontors medverkan för att sålunda på det sättet
underlätta hushållningssällskapens arbete på detta område. Där skulle
lånehandlingarna kunna inlämnas och registreras samt räkenskaperna
föras. Ombudsmannen vid afdelningskontoret skulle kunna tillse, att
inteckningarna bibehållas vid sin kraft, och han skulle äfven kunna
biträda vid indrifvande af likvid, där så skulle erfordras. Jag vill
emellertid icke nu uppehålla mig vid detta arrangemang, då det ännu
icke kommit i fråga.
Jag anser sålunda, att Riksdagen bör bifalla hvad utskottet i
den nu föredragna punkten föreslagit, och hvad angår frågan om
lägenheternas värden, finner jag för min del, att utskottet satt dessa
värden tillräckligt stora, för att man må kunna försöksvis börja
med dem.
På de skäl, som jag nu anfört, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.
I detta anförande instämde herrar Eriksson i Lindehult, Andersson
i Löfhult, Magnusson i Tumhult, Persson i Hult, Johansson i
Möllstorp, Jönsson i Yngsjö och Johansson i Störa Mellby.
Herr Janson i Bråten: Herr talman! Då jag tillåtit mig att
väcka en motion i denna fråga med förslag, att minimiåldern för
sökande af egnahemslån borde sättas till 21 år i stället för, som
Kungl. Maj:t föreslagit, 25 år, men detta mitt förslag icke vunnit
något beaktande inom utskottet, ber jag att med några ord här få
försvara detsamma.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
47 N:o 56,
Utskottet säger, att hvad »herr Janson föreslagit icke kan Angående
vinna utskottets förord». Det är allt, hvad utskottet anfört för sitt*“n af stats~
afstyrkande af min motion. Jag har emellertid icke kunnat öfver- beredande*af
tygas, vare sig af Kungl. Maj:ts eller utskottets framställning, att en tillfälle för
minimiålder af 25 år här skulle vara den mest lämpliga. Om man arbetare att
ser pa statistiken, finner man, att i 32 procent af alla äktenskap är Jan^.8''
mannen vid äktenskapets ingående 25 år och därunder. Jag tror härfva egna
därför, att det bästa vore att här sänka minimiåldern från 25 år hem.
till 21 år, myndighetsåldern. Jag är öfvertygad om, att detta icke (Forts.)
skulle innebära något hinder för den saks framgång, som man här
vill främja.
Man måste naturligtvis ställa så till, att föreskrifterna om
lämnande af egnahemslån blifva så tilltalande som möjligt. Men bestämmer
man maximivärdet å de jordbrukslägenheter, till hvilka egnahemslån
skulle kunna utgå, till 4,500 kronor, skulle man därigenom
väcka opposition mot denna sak, i likhet med hvad fallet skulle
blifva, om minimiåldern för lånesökande sattes till 25 år. Jag anser
således, att maximivärdet för sådana lägenheter bör fastslås till 6,000
kronor och minimiåldern för lånesökande till 21 år.
Nu säges det, att de personer, som skola komma i åtnjutande
af förmånen att få egnahemslån, skola vara kända för »sparsamhet,
nykterhet och hedrande vandel». Vidare skulle afvikelse från den
i regel gällande åldersfordringen kunna ske, om särskilda skäl därtill
förefinnas. Jag undrar, hvilka skäl utskottet här tänkt kunna ifrågakomma.
År det mellanhänderna, låneförmedlarne, som skola pröfva
dessa skäl, tror jag att afgörandet gifvetvis skall komma att bero
helt och hållet på deras godtycke. Jag vet af erfarenhet, att man,
redan när en person är 21 år, kan se på honom, om han är sparsam
och nykter, det finnes en mängd ynglingar, som ådagalägga dessa
egenskaper, och jag anser det vara skada, att man här skall sätta
en ny åldersgräns för dessa. Så fort det är fråga om några fördelar
från statens sida, skall myndighetsåldern höjas, så att man måste
vara 25 ar för att kunna komma i åtnjutande af dessa fördelar. Jag
kan icke finna annat, än att en dylik bestämmelse är en alldeles
onödig garanti. Man säger visserligen, att värnplikten i detta fall
skulle utgöra ett hinder, men jag vet många fall, där unga män, som
varit ute och excercerat, under tiden legat i underhandling angående
ett eget hem. Jag tror, att det skulle vara fördelaktigt, om en person
redan i värnpliktsåldern kunde få ett egnahemslån, så att han kunde
fa börja på att afbetala det redan i sin ungdoms dagar i stället för
i sin medelålder.
Det har här framhållits bland annat äfven att utlämnandet af
egnahemslån skulle utgöra ett verksamt medel för hämmandet af
emigrationen. Det är ett faktum, att man i Amerika kan få ett visst
jordområde redan vid 21 års ålder, och det har där varit lag därpå
sedan manga ar tillbaka. Dikaså har man i Norge antagit en lag i
detta afseende med en stadgad minimiålder af 21 år för lånesökande.
X:o 55. 48
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärf
va egna
hem.
(Forts.)
Hvarför skola vi här nödvändigt rätta oss efter Danmark? Jag kan
icke se något ondt i att vi här i Sverige följa Norges exempel i
detta fall och här fastslå myndighetsåldern som minimiålder för lånesökande.
Då jag emellertid har kommitténs utlåtande, Kungl. Maj:ts framställning
och ett enhälligt utskott emot mig, skall jag, herr talman,
för närvarande icke göra något yrkande, utan nöjer mig med hvad
jag nu anfört.
Herr Forssell instämde häruti.
Herr Österberg: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få
instämma i de uttalanden af tacksamhet, som här ha riktats till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, för att han
inkommit till innevarande års Riksdag, låt vara i sista stund, med
det nu föreliggande förslaget. Det är säkerligen med glädje och
tacksamhet, som man ute i Sveriges bygder sett, att jordbruksministern
gått utöfver egnahemskommitténs förslag och vidgat programmet,
så att möjlighet öppnats att skapa äfven själfständiga
jordbruk, som kunna helt sysselsätta och föda sin man. Jag skall
nu, när tiden är långt framskriden, endast sysselsätta mig med den
del af frågan, som väl utgör själfva kardinalpunkten härvidlag,
nämligen frågan om egnahemslånens storlek.
Här har en talare, som tillhört egnahemsutskottet och äfvenledes
egnahemskommittén, gått i elden för förslaget att sätta maximilånebeloppet
till 4,500 kronor, och han menade, att det skulle vara
en stor olycka, därest man beslutade sig för att sätta detta belopp
så högt som till 6,000 kronor. Jag tror emellertid, att betänkligheterna
i detta afseende äro synnerligen öfverdrifna. Kungl. Maj:t
har föreslagit, att de mellanhänder, som skulle hafva att förmedla
egnahemslånen, skulle utgöras af hushållningssällskap, bostads- eller
egnahemsföreningar och eventuellt egnahemsaktiebolag, och jag tror,
att det varit ett mycket lyckligt grepp från Kungl. Maj:ts sida att
föreslå dessa som mellanhänder härvidlag. Beträffande hushållningssällskapen
skulle man dock måhända kunna hafva vissa dubier.
Man skulle nämligen kunna frukta för att hushållningssällskapen,
sammansatta som de äro af stora godsägare på somliga trakter och
af skogspatroner o. d. på andra, skulle ställa sig mer eller mindre
ovilliga gentemot en egnahemsrörelse af den art, att den afsåge
att skapa själfständiga jordbrukare. Men därest hushållningssällskapen
äro intresserade af det stora och betydelsefulla i denna sociala
verksamhet, så torde man kunna påräkna, att de skola göra ofantligt
stor nytta såsom mellanhänder vid egnahemslånens utlämnande. Och
detsamma kan man äfven säga om egnahemsföreningarna. Om man
nu närmare tänker på saken, tror jag att man skall finna, att betänkligheterna
emot att sätte lånesummans maximibelopp så högt som
till 6,000 kronor äro synnnerligen öfverdrifna. Hushållningssällskapen
Lördagen den 7 Maj, e. m.
49 N:o 55.
och egnahemsföreningarna skola naturligtvis i hvarje fall, när de Angående
framställa begäran om lån, noga pröfva lånesökandens resurser i n af statsekonomiskt
afseende — ty sådana förutsättes han hafva — och huru- b™*jlel/Ör f
vida han kan anses vara lämplig att sköta det ställe, som hau så- tillfälle för
lunda vill skaffa sig, med ett ord, hvarje ansökan om lån kommer arbetare att
att underkastas den omsorgsfullaste pröfning, och jag är därför öfver- Pa landstygad
om, att det i allmänhet icke kommer att yppa sig några ^yp^.en f°r~
olägenheter, äfven om det inträffar sådana fall, att en lånesökande ^hem.9™
uppgifver, att den jordbrukslägenhet, som han skulle komma att för- (Forts.)
värfva sig, har ett beräknadt värde af 6,000 kronor.
Man har här från egnahemsutskottets sida ironiserat öfver, att
jordbruksministern åberopat uttalanden af åtskilliga möten, som i
Södermanland hållits i denna fråga, och man har framhållit, att det
i dessa uttalanden föreslagna maximilånebeloppet å 6,000 kronor är
ett löst och utan vidare eftertanke framkastadt projekt. Så är
emellertid faktiskt icke förhållandet. Deltagande i de ifrågavarande
mötena, hufvudsakligen små arrendatorer och jordtorpare, voro af
den meningen, att därest det från deras synpunkt sedt skulle vara
någon fördel att få statslån för förvärfvande af jordbrukslägenhet,
måste de jordbrukslägenheter, som man på det sättet skulle få, vara
så stora, att man kunde existera på dem och ha full sysselsättning
med deras skötsel, och huru de då räknade, kommo de till det
resultat, att lanen borde utgå till belopp af 6,000 kronor. Nu är
det ett kändt förhållande, att sökandena till de stipendier, som anslagits
för att bereda småbrukare tillfälle att i Danmark studera
jordbruk, mestadels utgjorts af jordtorpare, kronotorpare, torpare
under de stora herrgårdarna samt mindre arrendatorer, personer
alltså, som bruka en jordareal af 10, 12, 15 å 20 tunnland. Dessa
torpare och arrendatorer ha på grund af sina studieresor och på
grund af att de deltagit i särskilda småbrukarekurser fått en vidgad
blick för att jordbruket maste in på andra banor, att man måste
vidtaga ganska omfattande anordningar för omdanande af gödselstäder
och mera sådant, men dessa vakna och intresserade småbrukare
vilja icke på arrenderade egendomar nedlägga något extra
arbete eller extra kostnader, utan de längta efter det ögonblick, då
det kan beredas möjlighet för dem att få köpa små egendomar med
en areal, motsvarande den, som de för närvarande bruka, eller något
mindre; i allmänhet har man ansett, att det kan vara nog med en
10, 12 å 14 tunnland åker; de motse, som sagdt, med längtan det
ögonblick, när tillfälle kan beredas dem att på billiga villkor få låna
penningar, för att sedan genom att möjligen slå sig ihop några
stycken kunna köpa ett hemman, som de få stycka och bebygga,
och sålunda komma på egen grund. Då skola de kunna fullfölja
de idéer, som de fått under sina studieresor och kurser och hvilka
de icke vilja omsätta, så länge som de äro bundna såsom torpare
eller arrendatorer. Det vore synnerligen olyckligt, om man icke
Andra Kammarens Prot. 1904. N:o 55. 4
N:o 55. 50
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående beredde dem möjlighet att förverkliga sina planer, och det vore rent
lån af stats- af att våldföra sig på dessa intresserade jordbrukare att sänka lägenberedandc^aflleternas
lånevärde från 6,000 kronor till 4,500 kronor. I närheten
''tillfälle för af städer och stationssamhällen samt i sådana trakter, där skogsarbetare
att afverkning bedrifves eller sågverk och bruk äro belägna och hvarest
på lands- cjet gifves tillfälle till arbete och afsättning af trädgårdsprodukter
bygden för- t-p högt pris, på dylika platser komma gifvetvis bostadslägenheter
Var^hern.9na med en 5 ä 6 tunnland jord att växa upp, med ett värde ej öfver(Forts.
) stigande 4,500 kronor, utan i vanligaste fall med ett värde af
omkring 4,000 kronor. På sådana platser, som nyss nämndes, går
det ju bra för sig att hafva dylika bostadslägenheter, men det vore
icke gagneligt, om en mängd sådana skulle uppstå ute pa rena landsbygden,
en 4 å 5 mil från centralare platser, där jordbrukaren är
hänvisad till att uteslutande ägna sig åt jordbrukets skötsel, att odla
säd, att uppföda kreatur och producera mjölk o. d., utan det vore
enligt mitt förmenande en verklig olycka, om något sadant inträffade.
Om man föreställer sig, att det i en kommun skulle finnas en 20,
30 stycken innehafvare af bostadslägenheter, Indika icke hade full
sysselsättning på dessa lägenheter, skulle dessa personer vara tvungna
att gå omkring i sin egen kommun och kanhända långt bort i andra
kommuner också för att söka sig arbete. En entusiast för sadana
här bostadslägenheter berättade för mig härom dagen, hurusom en
bostadslägenhetsinnehafvare i hans hemtrakt i Västmanland hade
arbete nere i Blekinge. Men skall det vara något ideal för skapandet
af egna hem på landet åt arbetare, att arbetaren har sitt hem
t. ex. i Västmanland, men större delen af aret är sysselsatt med
arbete långt bort därifrån, nere i Blekinge? Det är enligt mitt förmenande
alldeles motsatsen till hvad man här bör sträfva efter.
Det synes mig på grund häraf vara synnerligen välbetänkt,
att man bereder möjlighet för blifvande mellanhänder att kunna få
lämna ut lån äfven åt sådana lånesökande, hvilka vilja förskaffa sig
en egendom, hvars värde skulle stiga ända upp till 6,000 kronor.
Det af utskottet föreslagna maximibeloppet för egnahemslån är så
lågt tilltaget, att man i regeln enligt mitt förmenande aldrig kan
påräkna, att med dessa lån jordbrukslägenheter skola kunna skapas.
Jag vill äfven något fästa mig vid ett annat af de här föreslagna
lånevillkoren, nämligen beträffande den första inbetalningen
af ett erhållet lån. Det är gifvet, att den tid, som får förflyta, till
dess att låntagaren skall börja afbetala å första hälften af det erhållna
lånet, af utskottet blifvit väl snäft tilltagen, nämligen till fyra år,
och synnerligast gäller detta i sådana fall, där nyskapande af egna
hem ägt rum. Det synes mig, som om det varit fördelaktigare att
så ordna afbetalningarna, att en nyodlare först efter en sex, sju ar
behöfde börja göra sådana.
Det finnes nog äfven en del andra anmärkningar, detaljanmärkningar,
som kunna göras mot det föreliggande förslaget, men i stort
sedt synes mig dock detsamma, ett försök som det är att komma
51 N:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
fram till målet, utan att man därvid direkt kopierat de danska för- Angående
hållandena, vara ganska tilltalande. lätt af stats
man
har i sammanhang med frågan om lånebeloppens storlek, medel for
åberopat de danska förhållandena i detta afseende. Jag vill då tillfälle6för
erinra om, att —- för så vidt jag icke missminner mig — ett stort arbetare att
möte, som förra sommaren hölls i Danmark af småbrukare, uttalade landssig
för att egnahemslånens maximibelopp borde höjas till 7,000 {Za
kronor. Det ar att märka, att då regeringen i Danmark bestämde hem
maximibeloppet för ifrågavarande lån till 5,000 kronor, gick den en (Forts.)
medelväg mellan den gamla bestämmelsen och den sedermera framställda
begäran på högre maximibelopp. Men det förefaller, af allt
att döma, som om man i Danmark arbetade sig fram till högre lånebelopp
i nu förevarande hänseende. Om vi nu stanna här vid en
summa af 6,000 kronor, visar detta blott, att vi söka inordna oss
efter våra egna förhållanden och vilja bereda möjlighet att på svensk
botten och lämpad efter svenska förhållanden få en småbruksrörelse
till stånd.
Nu säger man från utskottets sida, att vi blott ha att förfoga
öfver 2,000,000 kronor om året för nu ifrågavarande ändamål och
att om vi sänka maximibeloppet till 4,500 kronor, kunna dess flere
lan utlämnas. Detta utgör emellertid icke något skäl, hvarför man
icke . skulle kunna bevilja lån å ända till 6,000 kronor. Skulle det
nämligen befinnas, att de af mellanhänderna beviljade lånen blifva
så många, att dessa 2,000,000 kronor icke räcka till, skall Kungl.
Maj:t med all säkerhet föreslå Riksdagen att öka egnahemslånefonden
med erforderligt belopp. Det är alldeles gifvet, att äfven om räntan
ao egnahemslånen icke ställes högre än den ränta, som staten själf
får betala för °dessa penningar, blir det, i stort sedt, en vinst för
samhället, att på detta sätt nya producenter skapas, och staten skall
nog därför finna med sin fördel förenligt att släppa till så mycket
penningar som möjligt för egnahemsrörelsens utveckling. Det enda
man skulle kunna anmärka i det hänseendet vore, att det skulle
kunna blifva en öfverproduktion af jordbruksprodukter på detta sätt,
men om man ser närmare på de nuvarande produktionsförhållandena
i detta afseende, förefinnes möjlighet till dylik öfverproduktion blott
inom en mycket långt aflägsen framtid, såvida det någonsin kan
blifva tal om en sådan, när exportmöjligheter alltid stå till buds.
Dessutom är det ju alldeles gifvet, att med den stegrade jordbruksverksamheteu
följer också en ökad och lifligare verksamhet på industriens
område. Det blifver en växelverkan, som enligt min mening
alldeles gifvet skall komma till stånd i ganska stor omfattning.
Beträffande den fråga, som i sammanhang med det föreliggande
förslaget kommit fram rörande inrättandet af egna hem i städerna,
på städernas jordområden, samt i städernas närhet, tror jag, att den
kommer att vinna på, att den afskiljes från denna fråga. Den nu
föreliggande frågan afser att bereda arbetare tillfälle att på landsbygden
förvärfva egna hem. Den andra frågan afser ju att på stä
-
N:o 55. 52 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående dernas jordområden eller i städernas närhet bilda egna hem. Det
lån af stats-£r gjälf klart, att, såsom en motionär, herr Byström, sagt, för att
beredande*a f bereda egna hem i stad eller i stads närhet, värdeberäkningen måste
tillfälle föe höjas. Nu föreslår utskottet, att egnahemslån icke skulle utgå för
arbetare att bostadslägenhet, där det beräknade värdet öfverstiger 3,000 kronor,
på lands- medan herr Byström föreslår 4,000 kronor. Dessa siffror synas
ftygdew för- alldeles för låga. Det synes mig, som om uppförandet af egna
VaThem?™ hem på städernas jordområden bör vara en fråga, som städerna
(Forts.) själfva böra vara synnerligen intresserade af. Ty om på städernas
områden skulle komma att uppstå en liflig egnahemsbyggnadsverksamhet,
skulle denna verksamhet kanhända i ganska stor omfattning
komma att influera på städernas fastighetsägares ekonomiska förhållanden.
Det bör naturligtvis alltid tagas hänsyn till, att man
icke skapar nva hem på stora vidder i närheten af städerna pa det
sätt, att de förutvarande fastighetsägarne skulle komma att få sina
lägenheter tomma. Det blefve att ekonomiskt ruinera befolkningen.
Och på samma gång som denna blefve ruinerad, skulle äfven ekonomiska
företag, som hade inteckningar i dylika fastigheter, blifva
lidande. Jag tror därför, att vännerna af egna hem i städerna och
deras närhet, till hvilka jag vill räkna mig, böra söka finna nya
former och söka få fram dessa till erkännande. Då är jag öfvertygad
om, att denna fråga om egna hem i städerna och deras närhet
skall få sin lösning. Och det är naturligtvis i så fall icke det
ringaste hinder att afsätta erforderligt kapital, helst då man kan
påräkna, att äfven kommunerna blifva intresserade af att skjuta till
betydande belopp för att ordna bostadsförhållandena på sina områden.
Herr talman, det vore mycket att säga i denna sak, men jag
skall icke trötta kammaren längre. Jag vill endast hafva uttalat
min mening i detta fall för att söka hålla den tanken uppe, att
siffran 6,000 kronor icke bör öfvergifvas.
Herr Nyström: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag sympatiserar
med Kungl. Maj:ts förslag om att maximivärdet för jordbrukslägenheter
sättes till 6,000 kronor, skall jag likväl icke upptaga
kammarens tid med att därom yttra något vidare, emedan jag
icke på det området har någon egentlig erfarenhet. Jag ämnar i
stället uppehålla mig vid en annan punkt i utskottets betänkande,
nämligen vid utskottets förslag i fråga om maximivärdet på bostadslägenheter.
Detta belopp är, såsom bekant, af utskottet satt till 3,000
kronor. Det är hämtadt ur Kungl. Maj:ts proposition, som också
föreslår 3,000 kronor, och denna har i sin ordning hämtat det ur
egnahemskommitténs betänkande, där det äfvenledes är satt till 3,000
kronor. Jag har bemödat mig att, såväl i egnahemskommitténs betänkande
som i Kungl. Maj:ts proposition och till slut i utskottets
betänkande, söka finna anledningen till, att detta belopp är satt så
Lördagen den 7 Maj, e. m.
53
Kso ofi.
lagt, som nu är närnndt, för alla slag af bostadslägenheter, äfven sådana, Angående
som uppföras i städernas närhet. Men Kungl. Maj:t har som sagdt ^an af statsendast
åberopat egnahemskommitténs betänkande, och utskottet har cite- bredande* f
rat Kungl. Maj:ts proposition. När man nu ser på de motiv, som tillfälle för
utskottet anfört till stöd för sitt förslag, och jämför dem med dem, arbetare att
som anförts dels i en motion, som väckts af mig och dels i en P& lanrl8~
annan, som väckts af herr Byström, förvånas man öfver den lätta
hand, hvarmed utskottet berört dessa motiv; och det framstår tydligt,
att utskottet ytterst litet, ja, nästan intet sysselsatt sig med (Forts.)
att diskutera denna del af frågan.
o Utskottets motiv för bibehållande af det låga beloppet äro
två. Det första är, att det icke vore lämpligt att höja det och af
praktiska skäl olämpligt att, på sätt jag föreslagit, beräkna maximivärdet
för bostadslägenhet i närheten af stad till 5,000 kronor,
under det att man skulle bibehålla det till 3,000 kronor för den
rena landsbygden. Det är alldeles tydligt, att ett belopp af 3,000
kronor bör vara tillräckligt för den rena landsbygden. Tomterna
där äro billigare, byggnadskostnad^^ billigare och behofven mindre.
I de större städerna och dessas omgifningar äro förhållandena däremot
helt annorlunda. Nu säger utskottet, att det af praktiska skäl är
olämpligt att hafva två kategorier af maximivärden, ett för landsbygden
och ett för städerna. Ja, det vore olämpligt, om denna
angelägenhet skulle kandhafvas af automater eller institutioner, som
mekaniskt följde vissa regler, och som icke vid dessas tillämpning
använde sitt förstånd och rättade sig efter sig företeende omständigheter.
Men om Kungl. Maj:t utfärdar föreskrifter för lånens utlämnande
och lånebeloppens beräknande, och det förmedlande institutet
tager hänsyn till dessa regler och andra sig företeende omständigheter,
. kan jag icke se den ringaste svårighet i att bestämma
olika maximivärden för olika kategorier af bostadslägenheter. Man
har exempel på olika maximivärden såväl från Belgien som från
andra hinder. Jag vill erinra om, att man i Belgien indelat bostadslägenheterna
i tva kategorier. Den ena gäller den rena landsbygden
och de mindre städerna. För dem är maximivärdet 5,000 francs.
För bostadslägenheter i de större städerna och deras omgifningar,
exempelvis Gent, Liöge och Briissel är det 6,500 francs. Jag Tror
icke, att man där haft den ringaste olägenhet af ett dylikt särskiljande.
Detta är det ena skälet, som förmått utskottet att icke taga
hänsyn till min motion i hvad den afser olika värden af bostadslägenheter.
Det andra af utskottet anförda skälet har jag svårt att förstå.
Utskottet säger nämligen, att det skulle vara en olämplig proportion,
d. v. s. att det skulle taga sig illa ut, om maximivärdet å en
bostadslägenhet sättes högre än för en jordbrukslägenhet. Hvad
har emellertid detta att göra med saken? Det enda man här att
taga hänsyn till synes vara behofvet eller kostnaden för uppförande
af en arbetarebostadslägenhet. Då frågas: finnes det någon möjlig
-
JJ:o 55. 54 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående het att i förevarande fall bestämma kostnaden för sådana orter som
län af stats- ^ ex, Stockholm och andra större städer? Ja, det finnes en sådan
beredande Taf “Ovighet. Jag har i min motion anfört icke mindre än tre exempel
tillfälle för på bostadslägenheter för arbetare, hvilka lägenheter blifvit uppförda
arbetare att vid villastaden Dufbo i Stockholms närhet. Dessa exempel visa,
på lands- att kostnaderna, de verkliga kostnaderna för lägenheter om två ram
bygden för- qcji Uppg£tt till resp. 5,087 kronor, 4,800 kronor och 4,656
V
) heter icke kunna byggas, åtminstone i närheten af Stockholm, för
ett så billigt pris som 3,000 kronor, ja, icke ens för 4,000 kronor.
Om utskottet sett efter i eu af bilagorna till egnahemskommitténs
betänkande, så skulle det funnit, att i Norge, där också en egnahemskommitté
suttit och där en kungl. proposition i ämnet blifvit
framlagd, har man skilt mellan bostadslägenheter på land och i
stad. Maximivärdet för bostadslägenhet är enligt det norska förslaget
satt till 3,300 kronor för rena landsbygden, men för stad,
d. v. s. för de mindre städerna och deras omgifningar, till 4,000
kronor. Såsom jag nyss nämnde, finnes äfven i Belgien en graderad
värdering af bostadslägenheter på landsbygden och i de större
städerna, nämligen resp. 5,000 och 6,500 francs. Det är således
icke någon nyhet, som jag har föreslagit. Jag tror också, att, om
utskottet hade bemödat sig om att undersöka detta förhållande, det
skulle hafva kommit till ett annat resultat, än det gjort.
Jag har såväl här i kammaren som utom densamma hört sägas,
att det förslag, som nu blifvit framlagdt af Kung!. Maj:t och utskottet,
icke har afseende på bostadslägenhet invid stad. Men om
så är förhållandet, hvilket dock ingalunda i utskottets betänkande
tydligt angifves, skulle detta hos stadsbefolkningen väcka högst besynnerliga
känslor. Man skall fråga sig, och detta icke med oberättigad
harm, hvarför utskottet skilt mellan två olika klasser, som
i lika mån äro i behof af egnahemslån. Behofvet af egnahemslån
är synnerligen stort för de arbetare, som önska bygga i närheten af
våra större städer, i synnerhet Stockholm. Där är bostadsnöden så
stor, att jag tryggt kan säga, att i fråga om hyresprisen för arbetarebostäder
härskar större elände än i någon annan europeisk stad.
Att utskottet under sådana förhållanden ställt sig, icke i ord, men
i sak, afvisande mot dessa folkklassers berättigade kraf på att också
få komma i åtnjutande af statshjälp, måste, säger jag, väcka harm
och förbittring. Och så har det också gjort. Detta har man haft
tillfälle att erfara på olika ställen vid samtal om låneproportionen.
Jag ber få säga, att denna harm icke kommer att förmildras däraf,
att motivet för ett sådant beslut varit, att proportionen mellan
siffrorna skulle förryckas. Harmen kommer, enligt mitt förmenande,
möjligen att spädas ut med litet löje.
Jag skall, herr talman, tillåta mig att längre fram yrka bifall
till min motion, men förbehåller mig, om förhållandena så skulle
kräfva, att sedermera få förena mig med herr Byström.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
55
N:o 55.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Den ärade representanten
för Malmö, som väckt motion i denna fråga, har infört
en ny tanke inom Riksdagen. Denna tanke synes vid första påseende
vara mycket beaktansvärd. Men då man närmare tänker på
den, så tror jag, att man skall finna, att det skulle icke vara en
fördel för arbetarna att ernå egna hem på det sätt, han föreslagit i
motionen. Däremot tror jag, att det skulle vara en fördel för
arbetarna, om staten sålde egnahemstomter åt dem på sådana villkor,
att de kunde amortera köposkillingen och sålunda blifva skuldfria.
Ty det är ju alldeles gifvet, att eu arbetare behöfver amortera sin
skuld, medan han är i sin krafts dagar. Skulle man däremot bara
öfverlåta statens jord till bruk åt arbetarna, skulle de hafva att
dragas med dessa utgifter äfven då åldern nalkas. Dessutom kommer
det ju att blifva åtskilliga andra svårigheter med ett dylikt
arrende. Det blir i alla fall icke annat än ett arrende; de blifva
blott småarrendatorer. Då det t. ex. inträffar, att det blir missväxtår,
skulle det naturligtvis komma fram förslag om att dessa
arrenden toges bort. Således skulle det i sådant fall blifva åtskilliga
strider inom Riksdagen, som skulle komma att undvikas, om
staten i stället sålde egna hem åt arbetarna. Det tror jag skulle
vara stor fördel att göra. Då behöfde icke staten ligga i förskott
med kapital, utan staten tog blott emot den amortering, som dessa
arbetare lämnade på de lån, som de behöft för att förvärfva
egna hem.
Jag skall, sedan jag sagt detta, be att äfven få så säga, att
jag anser, att utskottet gjort ett verkligt godt arbete. Men i likhet
med många andra tror jag, att utskottet dragit upp en väl trång
ram med afseende å värdesättningen utaf dessa egna hem. Det är
gifvet, att man alltid skall respektera den individuella friheten. De,
som skola hafva egna hem, behöfva hafva en ram att röra sig inom,
så att de kunna få handla efter som de för godt finna. Det kan
ju hända, att det är åtskilliga arbetare, som sträfvat i många år för
att få en så pass stor jordbit, så att han kan förskaffa sig en häst
och några kor. Men det är icke alls säkert, att de kunna få en
sådan egendom för 4,500 kronor. Dessutom blir det, för så vidt jag
kan förstå, åtskilliga svårigheter, om man t, ex. tänker sig, att de,
som söka få egna hem, köpa en större jordegendom och skola
skifta den samt den ligger t. ex. en mil eller en och en half mil
från en stad. Skulle de då få lof att skifta alla dessa lotter så
små, att ingen af dem skulle kunna föda en häst, utan blott 3 å 4
kor, skulle det verkligen blifva olidligt att bo på en sådan plats.
Ty det är ju alldeles gifvet, att det inträffar förhållanden i eu sådan
där liten koloni, hvilka göra, att de ovillkorligt behöfva en häst för
att fara till staden efter eu läkare eller med anledning af något
hastigt påkommande, som inträffar i en familj. Naturligtvis kunna
de då icke spänna en ko för åkdonet och begifva sig in till staden.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
N:o 55.
56
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Jag tror därför, att man får tänka på att få det så bekvämt som
möjligt för dessa egnahemsägare.
För att nu kunna bevisa, att det är det klokaste och bästa,
att ett eget hem icke får gå öfver 4,500 kronors värde, så har man
gjort jämförelser med Danmark och talat om förhållandena där äfvensom
i Östergötland. Man bevisar, att det finnes eu arbetare där,
som har ett eget hem å några tunnland och som reder sig bra på
det. Likaså är förhållandet i Danmark. Men vi lefva ju under
helt andra förhållanden i vårt land än de göra i Danmark, och det
är äfven helt olika förhållanden i Östergötland och i södra Sverige,
t. ex. i Skåne, mot i de öfriga delarna i landet. Yi hafva i allmänhet
i Sverige, synnerligast om vi taga hänsyn till Danmark, ett
mycket kallare klimat; och dubbelt så lång vinter hafva vi som där
nere. Följaktligen går det åt betydligt mycket mera vedbränsle inom
en familj här än i Danmark. Lefnadsbehofven äro således, enligt
mitt förmenande, mycket större här än där.
Vidare kommer härtill, att jordmånen i många fall är sämre här
än där. Man kan ju nämligen tänka sig, att i ett land, där det är
8 månaders sommar, det kan växa, synnerligast på gräsvallarna,
dubbelt så mycket, när de äro väl gödslade, som å en gräsvall här
uppe, där det endast är 4 månaders sommar. Yi kunna i de flesta
fall ej taga mer än en enda skörd å våra vallar i södra Sverige.
Men i Danmark taga de minst två. Allt detta tyder på, att man
kan icke tänka på att rätta sig efter samma måttstock öfverallt.
Yi kunna icke inrätta oss så som i ett land med helt annat klimat.
Jag för min del anser således, att 6,000 kronor, som Kungl.
Maj:t har föreslagit, icke är för mycket tilltaget. Detta förutsätter
naturligtvis icke, att de behöfva köpa, ovillkorligen, en egendom,
som kostar 6,000 kronor, men det lian inträffa, att vid jordstyckning
en egendom kostar öfver 4,500 kronor, hvilken man skulle
kunna komma i tillfälle att få många gånger för godt pris, om man
lämnade vederbörande tillfälle att få köpa egendomen.
Jag kan icke finna något rimligt skäl, som lägger hinder i
vägen för bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag hade åtskilligt annat att tala om i denna fråga, men då
det nu hållits långa och lärda föredrag här, tror jag, att herrarna
anse, att det är klokast att inskränka sig till det minsta möjliga.
Herr Lindgren i Islingby: Herr talman! Som jag kunnat
nöja mig med att instämma med den föregående talaren, skall jag
endast be att få meddela, att, hvad beträffar punkt 3 mom. 2, jag
kommer att rösta för Kungl. Maj:ts förslag. Och det gör jag därför,
att jag är öfvertygad om, att det på åtskilliga platser icke är möjligt
att bereda arbetare ett hem eller ett jordbruk, på hvilket de
skulle kunna lefva, för det belopp, som utskottet föreslår, eller 4,500
kronor.
Om man nu skulle biträda utskottets förslag, afstängde man
57 N:o 55.
Lördagen den 7 maj, e. m.
möjligheten för arbetare på sådana platser att kunna komma i be- Angående
sittning af egnahemslån — och det kan jag icke vara med om. ^medel för*
Jag kommer därför att rösta för Kung!. Maj:ts förslag. beredande af
tillfälle för
Herr Lindhagen: Herr talman! Då jag väckt motion rörande arbetare att
rätt för indelta knektar och båtsmän att blifva delaktiga af dessa
egnahemslån, skall jag be att få säga några ord med anledning af Värfva egna
utskottets yttrande om denna min motion. Hvarför jag särskildt hem.
motionerat i denna fråga, är, att jag fått många skriftliga fram- (Forts.)
ställningar i detta syfte. Och det är rörande, på samma gång det
är ganska nedslående, att läsa, huru stora förhoppningar dessa knektar
fästa vid denna sak för sin egen del. En skref ock, att han hoppades,
att på det sättet hans söner skulle slippa att utvandra till Amerika,
utan få stanna hemma. Därför har jag velat göra så mycket jag
kunnat i denna fråga, genom att föreslå Riksdagen att särskildt uttala,
att knektar och båtsmän skulle här få vara med, och att åldersgränsen
icke skulle tolkas så snäft med afseende å de 50 åren för
dem, då de oftast afgå efter 50 år.
Nu har utskottet sagt, att det är synnerligen behjärtansvärdt,
att knektarna få vara med, men utskottet har ansett, att det icke
behöft särskildt uttalas i klämmen, därför att de falla nog under
bestämmelserna ändå. Vidare har utskottet funnit, att det icke
behof de göras ändring rörande åldersbestämmelsen, ty det står: i
regel ej öfver 50 år; och utskottet framhåller såsom ett behjärtansvärdt
undantag just dessa knektars behof att komma med.
Vid sådant förhållande är jag fullkomligt tillfredsställd; jag
har fått fullkomligt hvad jag åsyftat i denna sak utaf utskottet.
Visserligen framställer sig här också den saken, att skulle frågan
lösas grundligt eller så, som knektarne naturligtvis helst hoppas,
måste den upptas såsom en särskild fråga för sig och föranleda en
särskild lånefond eller andra åtgärder, som kunna leda till att större
antal, än nu kommer i fråga, skulle kunna öfvertaga knektetorpen.
I den riktningen går äfven den af herr Hedin väckta motionen, i
hvilken begäres en utredning i sådant syfte; och denna utredning
skulle då sedan följas af andra förslag i samma riktning. Emellertid
vill jag nu, som sagdt, blott hafva uttalat, att knektarna enligt
min uppfattning genom utskottets utlåtande vunnit allt hvad de
kunnat, och jag vill hoppas, att de myndigheter, som skola tjäna
till mellanhänder, läsa hvad ulskottet sagt i detta afseende och behjärta
utskottets hänsynstagande till knektarne.
Sedan skulle jag vilja säga några ord i anledning af den
motion, som är väckt af herr Persson in. fl., och hvari framhålles
vikten af att äfven tänka på möjligheten att icke blott med äganderätt,
utan äfven med allenast brukningsrätt upplåta lägenheter, när
det gäller statens jord. Utskottet har bland annat resonerat som
så, att formella hinder i gällande lag om nyttjanderättsaftal måste
först undanröjas, innan man kan upplåta jord på sådana villkor, som
X:o 55. 58
Lördagen den 7 Maj, e. m.
^Angående motionärerna ifrågasatt. Jag har ej hört denna fråga förr debatteras;
la''''medel men ^et ^an ifrågasättas, huruvida man behöfver ändra något här
beredande
«/vid lag. Ty det finnes visserligen en författning, hvilken bestämmer,
tillfälle för att upplåtelse af jord på landet ej får ske på längre tid än 50 år;
arbetare att men den författningen gäller nog strängt taget blott mellan enskilde,
by1 dm för ^ sidan om och öfver denna lag står § 77 i regeringsformen,
värfva egna som bestämmer, att Riksdagen bestämmer öfver förvaltningen af
hem. statens fastigheter, huru den vill. Med den uppfattningen skulle det
(Forts.) kunna tänkas, att, så snart det vore fråga om staten tillhörig jord,
Riksdagen äfven kan bestämma, hvilka villkor den önskar upplåta
på, oafsedt den författning, som gäller för upplåtelse enskilda emellan.
Jag har hört äfven från annat håll, att man har den uppfattningen,
att saken sannolikt ställer sig på detta sätt. Hvad själfva frågan
angår, måste jag gentemot utskottet anmärka, att vid utredningen i
förevarande angelägenhet man börjar bli allt mer tveksam, huruvida
kronan bör upplåta äfven odlingsmark med äganderätt eller endast
under brukningsrätt. På föredragningslistan för i dag står just ett
ärende, där den senare utvägen förordats för upplåtelse af odlingslägenheter
å kronojord i Norrbotten och Västerbotten.
Slutligen vill jag blott säga några ord om lånebeloppets maximum
samt tillkännagifva, att jag för min del kommer att rösta för
Kungl. Maj:ts förslag om 6,000 kronor. Utskottet har just framhållit,
att departementschefen med synnerlig styrka betonat, att här
gäller det att, när man skall experimentera i egnahemsfrågan, äfven
söka skapa själfständiga jordbrulislägenheter, på hvilka brukaren kan
få sitt fulla lifsuppehälle. Och det synes mig vara den viktigaste
frågan. Ty blott på detta sätt skapas nya ekonomiska värden och
nya utkomstmöjligheter och därmed äfven nya sociala värden i
högsta omfattning.
I fråga om beloppet säger kommittén, som har förberedt saken,
att den för sin del anser uppgiften vara att blott skapa sådana
lägenheter, på hvilka innehafvaren icke har sin fulla bärgning, utan
äfven måste söka att skaffa sig annan förtjänst. Och med hänsyn
till att kostnaderna för sådana lägenheter ställa sig mycket olika på
olika ställen och på grund af vunnen erfarenhet ansåg sig kommittén
nödsakad att sätta beloppet till ett maximum af 4,000 kronor.
Då det nu gäller att äfven skapa själfständiga jordbrukslägenheter,
förefaller det sålunda vara antagligt, att det ej är för mycket att
öka summan med ytterligare 2,000 kronor, som ju behöfvas till
förvärfvande af den större jordarealen samt till uppförande af
ladugårdsbyggnader och andra uthus, som ju oftare äro dyrbarare
än boningshuset. Gentemot detta har utskottet väl framhållit, att
det utgår från samma princip som departementschefen; men jag
skulle då önskat, att utskottet också med samma styrka som han
framhållit detta, hvilket dock utskottet ej gjort. Då jag ej kan
själf bedöma denna fråga om värdet, finner jag det sålunda vara
tryggare att taga Kungl. Maj:ts förslag. Kontrollen ligger i att
59 >T:o 55.
Lördagen den 7 Maj. e. m.
mellanhänderna ej få pröfva, hvilka som skola ha lån. De kunna Angående
äfven ha i sin hand att sätta själfva lånesumman till olika belopplar^
af själfva lägenhetens värde. Slutligen ligger det en viss kontroll i beredande af
att den, som söker lån, väl ej vill hafva alltför stort sådant, utan tillfälle för
blott så stort, som han nödvändigt behöfver. arbetare att
För min del har jag därför kommit till den uppfattning, att
man allra kraftigast stöder förenämnda viktiga sträfvande, om man v^fva egna
följer den kungl. propositionens motivering och hemställan. Men jag hem.
känner mig mindre säker, att jag stöder denna sträfvan, om jag (Forts.)
följer utskottet. Jag ber alltså att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag om ett maximibelop af 6,000 kronor.
Herr Henricson: För öfver trettio år sedan uppkom hos mig
den tanken, att någon åtgärd måste vidtagas i syfte att bereda en
friare och mera tryggad ställning åt jordbruksarbetarne, för så vidt
man skulle få behålla dem inom landet och på landet, och att dessa
åtgärder förnämligast borde bestå i, att man skulle åstadkomma ett
eget hem för dessa jordbruksarbetare. Då jag så länge haft och
fortfarande har den uppfattningen, att detta är nödvändigt, är det
klart, att jag med glädje hälsade den kungl. propositionens framkomst.
För den välvilliga motivering, med hvilken herr statsrådet
beledsagat denna proposition, ber jag att till herr statsrådet få framföra
min tacksamhet.
Utskottet har i all hufvudsak äfven biträdt det kungl. förslaget;
och det är blott i en punkt, där någon större afvikelse ägt rum.
Det är nämligen i afseende på värdet för de blifvande hemmen.
Herr statsrådet sade, att utskottet har återfört förslaget till samma
nivå som kommittén, nämligen att lägenheterna ej skulle bli större,
än att arbete i och för lifsuppehället måste sökas hos andra. I det
fallet skall jag be att få åberopa hvad utskottets stora flertal sagt.
Detta flertal vår nämligen af den uppfattningen, att för ett belopp
af 4,500 kronor skulle på åtskilliga ställen kunna erhållas så pass
stora hem, att fullt uppehälle kunde beredas åt innehafvarne af desamma.
Och utskottet har äfven å sidan 137 uttryckt denna sin
mening, då utskottet där säger: »Ehuru utskottet behjärtar betydelsen
af de skäl, som af departementschefen anförts till stöd för denna
höjning, och delar den af honom uttalade åsikt om önskvärdheten af,
att dylika själfständiga små jordbruk må i förökadt antal upprättas
inom landet, håller utskottet före, att åtminstone tills vidare, då
statens egnahemslånerörelse väl får anses befinna sig på försökets
stadium, maximivärdet på jordbrukslägenheter icke bör sättas så
högt som 6,000 kronor.» Och detta var just på grund af den kännedom,
som åtskilliga af utskottets ledamöter hade om jordvärdet i de
olika delarna af vårt land.
Man har åberopat, att i Danmark har man åt småbrukarne
anslagit lån för beredande af egna hem till ett värde af 4,000 och
nu föreslagit att höja detta värde till 5,000 kronor. Dessa småbruk
N:o 5o. 60 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående i Danmark omfatta i allmänhet 5 å 6 tunnland. Med ett värde å
™medel för*" ^emmen 4,500 kronor, som utskottet här föreslagit, skulle man på
beredande a/^®ra ställen i vårt land komma till långt större areal. Nu är förtillfälle
för hållandet, såsom vi alla veta det, att de danska jordbrukarna och de
arbetare att danska arbetarna i regel sitta inne med större sakkunskap och större
bunden för- inotensitet Ined hänsyn till jordens skötsel, än som i allmänhet är förvärfva
egna hållandet i Sverige. När man där ändock icke vill ha större småhem.
bruk än på 5 å 6 tunnland, kan man däraf draga den slutsatsen, att
(Forts.) man där icke anser det vara möjligt för en småbrukare att utveckla den
intensitet, som erfordras för att uttaga största möjliga afkastning af
jorden, därest han skall ha större areal. Den jord, som här upplåtes,
är vanligen i dåligt skick såväl i afseende å bruk som afdikning.
Antager man t. ex., att en person vid sådant förhållande får ett
hem på fem tunnland och vid sidan af honom en annan får ett på
tio tunnland af samma beskaffenhet, samt vidare att dessa bägge
personer äro lika dugliga, så är jag Öfvertygad om, att den brukaren,
som fick fem tunnland, förr skulle få sin jord i hög kultur än den,
som fick tio. Den senare mäktar ej, med den stora skuldsumma,
som han har att dragas med, få upp sin jord i den högre kultur,
som är önskvärd. Det är min erfarenhet från den tid jag rest omkring
i den provins jag tillhör och premierat småbruk, att de bästa
småbruken voro de med en areal af 3 å 4 hektar. Så fort man
kommer upp till större areal, får man ej se den rationella och intensiva
skötsel som hos de smärre brukarne. En sådan skötsel
synes knappast möjlig att åstadkomma på de större småbruken.
För ett småbruk på 6,000 kronor erfordras minst 3 å 4,000 kronor
till afbetalning och till inventarier, och den arbetare, som äger ett
så stort kapital, anses ej mindre bemedlad. Af dessa skäl är det,
som utskottet stannat vid ett belopp af 4,500 kronor.
Man har sagt, att man ej skulle hämma emigrationen, om man
ej toge den af regeringen föreslagna maximisiffran. Den provins
jag tillhör, eller Östergötland, hade för omkring 20 år sedan, då
emigrationen var som störst, att uppvisa den största utvandringskontingenten
näst Älfsborgs län. Hvad var då anledningen till
denna emigration? Det förhöll sig ej så, att de, som ägde en förmögenhet
af t. ex. 3,000 å 4,000 kr., reste. Nej, det var de fattiga,
som reste; och den dåliga ställning, i hvilken jordbruksarbetarne
befunno sig, gjorde, att de gåfvo sig i väg, så fort de kunde skaffa
sig biljett. Det var således i allmänhet de mindre bemedlade jordbruksarbetarna,
som emigrerade. Och det är sådana jordbruksarbetare,
som nu med glädje skulle hälsa ett beslut i öfverensstämmelse
med utskottets förslag. Jag tänker, att flertalet af dessa
egna hem komma att stanna vid en siffra af 3,000 kronor. För
det beloppet kunna de helt visst i många fall förskaffa sig tre
hektar jord, hvaraf de genom flit och arbete kunna erhålla sådan
afkastning, att de därmed kunna försörja sin familj. Och då har
Lördagen den 7 Maj, e. m.
61 N:o 55.
man på samma gång höjt värdet af jorden, och detta är väl ur
nationalekonomisk synpunkt den allra största fördelen.
Herr Beckman sade, att han ville likna förslaget vid anskaffandet
af kläder, och att det då skulle vara kläder, som passade.
Ja, det vill jag också, så länge det gäller en enklare dräkt, men
han ville äfven ha en ytterrock, som kanske knappt passade någon.
Ett sådant plagg vill jag ej vara med om, helst om det skall anskaffas
på bekostnad af den enklare dräkten.
Jag skulle kunna ha mycket, mycket att säga ännu, men tiden
är långt framskriden, och vi äro ännu blott inne på principdebatten;
och jag får kanske anledning att återkomma vid någon punkt längre
fram. Och därför inskränker jag mig nu, herr talman, till att yrka
bifall till den förevarande punkten.
Med herr Henrieson förenade sig herrar Almqvist, Lindewall,
Biesért, Ekman, Bengtsson i Häradsköp, Petersson i Snällebo, Andersson
i Bråborg, Hazén, Vahlquist och Nilsson i Bonarp.
Herr Eriksson i Bäck: Ehuru jag har åtskilligt att anmärka
mot utskottets förslag, vill jag dock ej framställa något annat yrkande
än om bifall till detsamma. Jag vill dock uttala mina afvikande
åsikter och bär framhålla, att enligt utskottets och ännu mer efter
Kungl. Maj:ts förslag man ej uppnår det ändamål, som med ifrågavarande
riksdagsskrivelse åsyftas och som äfven afsetts i utskottets
förslag. Det har ju varit meningen, att man skulle bereda tillfälle
för mindre bemedlade arbetare att skaffa sig egna hem. Men till
ett sådant hem, som här af utskottet och Kungl. Maj:t föreslagits,
fordras det, att arbetaren i ena fallet har ett kapital af 2,500 kronor
och i det andra fallet ett kapital af 2,000 kr. En arbetare, som är
i besittning af endera af dessa kapital, kan ej sägas vara en mindre
bemedlad arbetare. Man kan möjligen säga, att han är en mindre
bemedlad person, men man kan ej med rätta säga, att han är en
mindre bemedlad arbetare. Den arbetare, som har 2,000 å 2,500
kronor, är i välsituerad ställning. Han är i tillfälle att skaffa sig
ett mindre eget hem utan statens mellankomst och hjälp. Han torde
ej heller i synnerligen många fall anlita denna hjälp. Utgifterna för
honom i räntor och annuiteter på lånen belöpa sig till detsamma
som ett arrende på jorden af kanske 16—24 kronor per tunnland
och år. Då är det fördelaktigare för honom att taga sig ett arrende.
Om han då i stället använder det kapital, han skulle begagnat som
köpesumma, som han icke kan få låna fullt för, till inventarier, kan
han för detta kapital få arrendera en större egendom, som han helt
säkert åstundar. Den arbetare, som har ett kapital af 2 till 2,500
kronor, har icke gärna kunnat förvärfva sig det själf förrän vid en
ganska långt framskriden ålder, kanske 35 till 40 år. När han då
kommit så långt, att han hunnit betala amorteringsdelen af lånet, som
skall ske först om 25 år, är han väl 60 till 65 år gammal. När
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygdm
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
>'':o 55. 62
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
han nu skaffat sig en så stor lägenhet med en jordareal af 10 till
15 tunnland, orkar han icke med att själf sköta denna stora areal,
utan han måste då i sin ordning leja arbetare till hjälp. En sådan
anordning är icke ändamålsenlig i det syfte, som nu afses med att
skaffa mindre bemedlade arbetare egna hem.
Det hade ju varit mycket fördelaktigare, om beloppet hade
satts så lågt som till 3,000 kronors värde för lägenheten. Då hade
ju ett betydligt större antal af våra arbetare blifvit i tillfälle att
förvärfva sig egna hem, och det skulle ju varit till betydlig fördel
för själfva saken. Då emellertid detta, som jag förut nämnde, blott
är små anmärkningar och jag naturligtvis vill befrämja saken, yrkar
jag, herr talman, bifall till utskottets förslag.
Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Jag kunde instämma
med den föregående talaren på södermanlandsbänken i allt
väsentligt, och då han behandlade denna fråga tämligen grundligt,
torde jag kunna göra det mindre grundligt. Jag kan äfven instämma
i mångt och mycket med talaren på östgötabänken, dock icke i en
viktig sak, till hvilken jag ber att få återkomma litet senare. Emellertid
vill jag redan nu ha sagdt, att jag anser det icke vara någon
enda dag för tidigt, som ett förslag framkommer från Kungl. Maj:ts
sida att med statshjälp skaffa dels mindre bemedlade arbetare bostadslägenheter,
dels mindre bemedlade jordbrukare jordbrukslägenheter.
Vi må betänka, att här redan med statens mellankomst i väsentlig grad
lämnats bistånd åt de större jordbrukarne. De ha sedan flera år tillbaka
odlingslånefonden på 10 miljoner kronor; ur den lämnas åt
hvilken af de större jordbrukarne som helst, som vill åstadkomma
ett sådant företag, tillfälle att få statslån mot samma låga ränta, som
här är ifrågasatt, eller 3,6 proc.
Vidare vill jag erinra om att hypoteksbanken sedan gammalt
har en stor statskredit, en grundfond i statsobligationer på ej mindre
än 30 miljoner kronor, hvithet för densamma medför till hjälp åt
jordbrukarne i allmänhet samma billiga ränta som statens egen. Hvad
som ännu saknats är just hjälp åt de minsta fastighetsköparna, ty
där träder hypoteksbanken helt visst ej hjälpande emellan.
Jag sade, att jag kunde instämma med herr Henricson i hans
anförande, och jag är alldeles förvissad om, att det är mycket klokt,
att man i allmänhet begränsar arealerna, när man vill kasta sig på
småbruk och vill få en intensiv skötsel af desamma. Det råder
dock många olika förhållanden, och vi veta, att jordvärdet ställer sig
mycket olika i olika trakter. Jorden köpes ingalunda till samma pris
i Skåne, Östergötland och Södermanland som t. ex. i Värmland och
Småland. Om vi således stanna vid en för liten summa till inköp
af lämplig jordareal, komma vi kanske i det predikamentet, att vi
utestänga just dem, som vilja slå sig ned i de bättre trakterna och
där vilja bygga och bo. Hvarför skall man förmena dem det, hvarför
skall man hänvisa dem blott till den sämre, mindre värdefulla
Lördagen den 7 Maj, e. m.
63 N:o 56.
jorden? Det är min förvissning, att jordbruket lönar sig bäst, där Angående
man lyckats få hålla sig till den bättre jorden och samtidigt stannat
vid en mindre areal. Det finns andra trakter med sämre jord, hvarest beredande af
man får gå till väga på annat sätt. Då är det min åsikt, att man tillfälle för
ej bör, när man skrifver lag, som skall vara norm för hela landet, arbetare att
sätta för snäfva gränser, utan man må tillmäta dessa gränser så, att Pa landsman
kan röra sig med något större frihet och tänjbarhet inom dem. fjirfva egna
Ville jag ställa mig, såsom Första Kammaren enligt min uppfattning hem.
gjort i dag, på arbetsgifvarens ståndpunkt, skulle jag helt visst tala (Forts.)
för de lägre beloppen, ty vi kunna då helt enkelt säga, att vi vilja
tillgodose en kategori af egna hem åt de arbetare, som taga sin
hufvudsakliga bärgning genom arbete hos andra, men som därjämte
skulle få en liten jordlapp att bygga och bo på. Mina herrar, det
finns dock äfven en annan kategori, jag menar själfständiga lägenhetsägare,
som kunna på egen jord förbruka hela den arbetskraft de äro
mäktiga af. Man bör väl, om man utgår från att detta är ett försök,
ej bara skaffa sig erfarenhet om en enda kategori häraf, utan
också pröfva den andra kategorien och gynna utvecklingen äfven af
dem. Nu talar jag icke alldeles utan personlig erfarenhet, ty redan
1893 var jag med om att lämna bort dylika egna hem i Nerike.
Jag upplät där åt två arbetare, som jag personligen kände, sådana
hem. Den ena af dem fick ett obebyggdt område om 12 tunnland
och 27 kappland — ypperlig och välbelägen stadsjord — som han
betalade med 4,500 kronor, men han måste naturligtvis sätta sig i
skuld härför och för att kunna bebygga jorden. Om vi antaga, att
det då stått den möjligheten till buds att få statslån härtill, hade
han faktiskt enligt utskottets förslag varit utestängd från att begagna
denna möjlighet. Karlen har emellertid slagit sig igenom och redt
sig bra; han har ensamt brukat de 12 eller nära 13 tunnlanden och
därjämte arrenderat annan jord. Endast tillfälligtvis har han användt
extra hjälp. Likväl har han icke haft så synnerlig hjälp af sin
familj i jordbruket, ty barnen voro små, och först nu ha de kunnat
börja bistå honom. Jag skulle kunna anföra äfven andra fall, där
man gjort samma erfarenhet. Skola vi ovillkorligen utestänga just
dessa? De borde vara lika berättigade som trots någon annan. Jag
kan erinra om andra fall: man har uppskattat t. ex. 5 tunnland jord
i Södermanland efter 400 kronor per tunnland till 2,000 kronor.
Nu är detta bara som en norm vid försäljning, men det händer, att
en sådan lägenhet, fastän den är så dåligt bebyggd, att alla husen
måste ombyggas, vid auktion likväl går upp till 2,500 kronor. Den,
som köper den och därvid ovillkorligen måste bygga om husen, kan
icke göra detta under 2,500 kronor, lågt beräknadt, hvilket således
gör honom sammanlagdt 5,000 kronor. Jag frågar herrarna: är det
rimligt och rätt, att Kiksdagen fastställer så snäfva gränser, att man
därigenom utestänger personer, som köpa statens egen jord, upplåten
på grund af 1890 års författning från den tillämnade hjälpen? Om
man skall gå vidare eller icke, må framtiden afgöra; fonden är ju
N:o 55. 64
Lördagen den 7 Maj, e. m.
o-Angående för öfrigt icke föreslagen till högre belopp än 10 miljoner kronor,
*an -stats- således motsvarande odlingslånefonden. Jag kan ej gilla, att vi binda
beredande *afoss en sådan begränsning, att köparen ovillkorligen måste räkna
tillfälle för på arbete hos andra. Det är ju icke sagdt, att man kan välja en
arbetare att sådan lägenhet, där möjlighet finnes till arbete hos andra. Jag
pa lands- känner sådana fall. De ha betalt 5,000 kronor för en bebyggd
värfva egna lägenhet och skulle således ej få vända sig till odlingslånefonden,
Jhem. men de kunna ej heller få arbete hos andra.
(Forts.) Nej, det är här fråga om två olika typer, och det är för att
få möjlighet till jämförelse mellan dessa båda slag af lägenheter och
för att ej utestänga en del trakter af landet härifrån, som man må
utsträcka rättigheten att få statslån med något högre belopp. Däraf
följer ingalunda, att det i flertalet fall, eller ens i många fall, kommer
att lämnas just dessa större bidrag, utan det är min lifliga öfvertygelse,
att mellanhänderna, hushållningssällskapen, blifva nödsakade
att noggrant både öfverväga åt hvilka de skola förmedla lånen och
därjämte pröfva hvarje särskilt fall, så att de tillmäta de lånesökande
lagom stor areal. Hushållningssällskapen komma nog att
säga, att de ej så gärna lämna ut lån öfver ett värde af 4,500 kronor
— för att vara förvissade om att den princip, som herr Henricson
just gjort sig till tolk för, måtte blifva den allmänt rådande.
Jag skall nu ej längre upptaga kammarens tid, då det är
långt lidet. Detta må vara nog för att antyda min ståndpunkt i
frågan, nämligen att jag finner, att utskottets förslag — frukten af ett
omsorgsfullt arbete, som i mångt och mycket är eu förbättring af
kommitténs förslag — dock med denna snäfva begränsning icke kan
af mig i allo tillstyrkas.
I detta anförande instämde herrar Mallmin, Sterner, Hammarskjöld,
Andersson i Baggböle, Ohlsson i Halmstad, Olsson i Heden,
Gustafsson i Sjögesta, Lundin och Pettersson i Tjärsta.
Herr Lundell: Jag skall be att få yttra några ord om utskottets
ställning till denna fråga.
Det är icke så, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framhöll, att utskottet från början velat frångå den
typ för egna hems bildande, som han föreslagit. Nej, tvärtom! Vi
hafva alltid varit besjälade af den mening, han framställt i frågan,
nämligen att man skulle utvidga kommitténs förslag därhän, att i
detta skulle inrymmas äfven sådana jordbruk, som kunde bereda
innehafvaren en själfständig ställning, utan att han behöfde arbeta
hos någon annan. Men det föreligger ju så många möjligheter i fråga
om sådana hemmans beskaffenhet och skötsel.
Det var meningen, att man skulle i viss mån söka tillämpa
det danska systemet på våra förhållanden, d. v. s. främja jordbruksnäringens
utveckling i den riktning, som i Danmark gjort sig gällande
eller genom bildande af eu mängd s. k. småbruk. Utgår man från
05 N :o fV>,
Lördagen den 7 Maj, e. m.
denna typ, kommer man till jordbruk med inskränkt areal, men Angående
äfven begränsade kostnader i afseende på deras inköpsvärde. ^nedel /ly**
I Danmark, där jag själf varit och tagit kännedom om huru /)ereiian(ie af
dessa små jordbruk äro anordnade, finner man, att de lägenheter, tillfälle /Utmed
eu areal af 3 till 5 å 6 tunnland, som där förekomma, kunna arbetare att
bereda innehafvarne full sysselsättning och uppehälle, och dessa lagen- ^
heter kosta icke mer än omkring 4,000 kronor. Följer man detta färfea egna
danska system, torde det nog kunna gå mycket väl för sig att äfven hem.
här få sådana lägenheter för ungefär samma pris. i Forts.)
Jag bestrider på det bestämdaste, att inom utskottet gjort sig
gällande någon tendens att gynna de större jordbrukarnes intressen
att erhålla behöflig arbetskraft genom att sätta lånebeloppen låga.
Meningarna voro delade i denna punkt. Somliga, däribland både
större och mindre arbetsgivare, ansågo lämpligt, att man bildade
iordbruk med större areal och dyrare inköp. Andra menade, att det
skulle vara lämpligare med mindre jordbrukslägenheter. Och det är
alldeles säkert, att alla därvidlag afsågo arbetarnes intressen. Och
det är ju en sak, som arbetarne själfva ha att bestämma, om de
finna det lämpligt att någon tid arbeta hos andra och den öfriga
tiden sköta sina egna jordbruk eller helt och hållet ägna sig åt deras
skötsel. Det beror i de flesta fall på deras ekonomiska ställning,
hvilketdera de föredraga.
Om en arbetare t. ex. har en liten jordareal på 3, 4 eller 5
tunnland, kan han efter danskt mönster föda en ko på tunnlandet.
Mjölken efter hvarje ko inbringar honom 000 kronor om året. Och
han kan dessutom ha 100 höns, af hvilka han kan beräkna en inkomst
på 400 eller 500 kronor. Under sådana förhållanden har han
det ju så ställdt, att han och hans familj godt kunna draga sig fram
utan att söka arbete hos någon annan.
Men på grund af klimatiska förhållanden kan det här mer än
i Danmark hända, att en jordbrukare icke hela året är i tillfälle att
ägna sig åt sin egendoms skötsel. I en stor del af landet förhåller
det sig så på vintern, att den, som ej själf äger skogsmark, kan göra
sig tiden allra bäst till godo, om han har häst och verkställer skogskörslor
för annans räkning. Han kan därpå förtjäna 4 eller 5 kronor
om dagen, under det att han, om han sutte hemma, icke skulle kunna
förtjäna någonting. Fodra kreaturen och passa dem kan ju hustrun
gorå under den tid, han är borta. Och det är onekligen en stor
ekonomisk fördel för honom att på annat håll kunna göra sig en
ganska god inkomst, utan att därför hans jordbruk under tiden
försummas.
På sommaren kan det äfven finnas tider, då han kan utan att
åsidosätta sitt eget jordbruk åtaga sig annat arbete. Så är t. ex.
fallet under tiden mellan sådd och skörd på sådana jordbruk, där
några väsentliga arbeten för jordens förbättrande icke kunna utföras
eller ägaren icke är så ekonomiskt situerad, att han kan bekosta
betydande förbättringar. Han kan då exempelvis deltaga i något
Andra Kammaren-s Prof. 1904. No ■''>''>. ■>
X:o -V».
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
förberedande
a)
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
kanalrensningsarbete eller dikningsföretag. Han kan då själf få bestämma,
hvilka tider och dagar han vill verkställa detta arbete, och
•kan dessemellan vara hemma och sköta sitt jordbruk utan att försumma
någonting. Han kan gå i diknings- eller upprensningsarbetet
en dag eller 3 ä 4 timmar eller huru länge han finner lämpligt och
kan på det sättet förtjäna 3, 4 eller 5 kronor om dagen i stället för
att gå hemma och rensa i potatislandet. Det kan ju hans hustru
eller barn göra. Och likaså kunna hon och barnen eller andra
hemmavarande under lämpliga förhållanden sköta de småarbeten, som
måste utföras under den tid, det icke är så viktigt för honom att
själf utföra betydande arbeten vid sitt jordbruk.
Nu fanns det äfven ett annat skäl, hvarför man i utskottet
ansåg sig böra inskränka de lånebelopp, som staten skulle för nu
ifrågavarande ändamål utlämna. Och det var, att man företrädesvis
ville befrämja uppodling och förbättring af jord på det sätt, att den
kom i små jordbrukares händer. Och i sådant fall ansågs den odlade
jordarealen icke behöfva vara så stor, ej heller jorden äga så stort
värde, som den sedermera kunde få efter det den blifvit upparbetad
och förbättrad. Till följd däraf kan en jordlägenhet, som, då den
öfverlämnas till vederbörande, betingar ett pris mellan 4,000 och
4,500 kronor, efter några år, tack vare den uppodling och förbättring
ägaren gjort, få ett värde af vida mer än både 5- och 6,000 kronor.
Vill man tänka på att utveckla landtbrukets resurser, bör man
företrädesvis vända sig till sådana förhållanden, där förbättring är
möjlig. Får en person från början en lägenhet med större areal och
bättre jord och som följaktligen betingar ett högt pris, är det troligt,
att han icke är i stånd att därpå nedlägga sådana förbättringar, som
äro afsedda. För öfrigt är det nog troligtvis en hel del af herrarne,
som icke känna till eller gjort sig någon föreställning om huru
många sådana jordbruk vi redan ha, som betinga ett pris af fem,
sex eller sju tusen kronor. Det är icke få. Och det kan sättas i
fråga, om det är så riktigt att uppamma flera sådana som det att
uppamma sådana jordbruk, som äro mindre, men kunna gifva sin
ägare full sysselsättning, om han vid deras skötsel använder ett
sådant system, som är lämpligt för dem.
I en statistik, som bland annat äfven innehåller om svenska
jordbruk, hvilken utdelades här i kammaren för några dagar sedan,
visar det sig, att antalet jordbruk inom Sverige, som ha åkerjord till en
areal af mellan 2—20 hektar, uppgår till 191,432 stycken. Jordbruk
med åkerjord till areal under 2 hektar utgöra endast 68,411 till antalet.
Det visar sig sålunda, att vi redan ha en ofantlig mängd
sådana jordbruk, som skulle bildas, därest lånebidraget från staten
sattes till 6,000 kronor. Och därför torde man icke behöfva ytterligare
i så hög grad uppmuntra bildandet af dylika jordbruk.
Nu skulle man kunna tänka sig, att dessa jordbruk visserligen
utgöra ett stort antal, men icke ha någon betydligare del af Sveriges
åkerjord. Se vi på statistiken, så finna vi, att de större jordägarne.
07
N’:o -V).
Lördagen den 7 Maj, e. m.
•de, som ha fastigheter på en areal af öfver 100 hektar, innehafva ^ ^Angående
305,000 hektar åkerjord, och att de, som komma under 20 hektar,
innehafva ej mindre än 2,297,184 hektar dylik jord. Således ha beredande af
senare mellan 7 och 8 gånger så mycket af Sveriges åkerjord som tillfälle för
de förra. '' arbetare att
Hvarför kan icke Sveriges jordbruk mäta sig med Danmarks?
Hvarför kan det icke lämna lika mycket i afkastning och bereda värfva egna
samma exportmöjligheter som det danska? Jo, det är därför, att vi hem.
icke sköta vårt jordbruk på samma intensiva sätt som danskarne. Forts.
Om vi vilja uppdrifva ett intensivt jordbruk, är det icke nog med
att dela jorden i smålotter och småhemmen, utan det viktigaste därvidlag
är, att jorden skötes så bra som möjligt. Faktum är, att de små
hemman, som förekomma i Sverige, lämna i förhållande till sin areal
och det arbete, som nedlägges på jordbruket, mindre afkastning än
de stora. Det är tvärt om i Danmark. Där är det de små jordbruken,
som lämna den största afkastningen i förhållande till jordens areal.
Ja, det var nu den saken.
Som sagdt, finnes det redan många färdigbildade små jordbruk
af eu areal mellan 2—20 hektar. Och det händer ganska ofta, att
sådana jordbruk äro utbjudna till salu. Det är icke alls svårt att
få köpa dylika jordbruk. De betinga i många fall i pris icke mer
än fyra å fem tusen kronor, och köpesumman faller ofta inom det
lånebelopp, som utskottet föreslagit.
Jag har sett en annons i en Kalmartidning, där en sådan liten
egendom utbjudes till salu. Den lyder: »Egendom med hus af alla
slag, vid landsväg, med SO tunnland jord, vacker skog, föder 3 kor
och en häst m. m., säljes för 3,000 kronor».
Nu kan man visserligen säga, att egendomens jord troligtvis
icke är af bästa sort och att den icke innehåller mycket åker. Men
det är alldeles säkert, att denna lilla egendom kan upparbetas. Det
kan erhållas egnahemslån på densamma. Och den kan i en driftig
persons hand så förbättras, att den kanske inom några år är värd
0, ja, ända upp till 7 å 8 tusen kronor.
Just sådana lägenheter är det, jag anser, att man bör söka bilda.
Och jag tror, att det är bättre, om man uppställer såsom princip
att icke taga till lånebeloppen så höga, utan i stället söka få så
många flera.
Därtill kan man ju också säga, att delar man ut för stora lån,
kan man lätt locka en person, som hvarken har så stora kunskaper,
som erfordras för att sköta ett jordbruk eller i öfrigt kan vara vidare
lämplig därför, att slå sig på denna näring utan att äga vidare
kapital och därigenom taga sig vatten öfver hufvudet, som man säger,
i det han sedan får mycket svårt att fullgöra räntebetalning och
amortering af ett stort lån, i synnerhet om det är fråga om dyra
byggnader. Såsom vi veta, har folk här i Sverige äfven bland
jordbruksklassen eu stor benägenhet att lägga sig till med dyra hus.
Detta gör, att när folk, som ha små hemman, bygga hus, det händer
?i:o -V». 68 Lördagen den 7 Maj, e. m.
.Angående rätt ofta, att de, som man säger, bygga sig ur hus i stället för i
la''medel hus, d. v. s. att de bygga alldeles för mycket eller för stora och
beredande „/dyrbara hus, så att de få gå ifrån alltsammans. Och det är icke
tillfälle för någon förtjänst med det.
arbetare att, Det är hänsynen till detta förhållande, som gjort, att vi inom
bi/i/tlen‘f''0)-- "Skottet icke velat gå för långt. Går man ifrån utskottets princip
värfva egna * frågan, så kan det bli en smakfråga, huru långt man bör gå.
hem. Hvarför icke lika gärna bevilja lån på 7 eller 8 tusen kronor som
(Forts. på 6 tusen kronor, kan man fråga. Utskottet för sin del har ansett
det bäst med hänsyn till jordbrukets utveckling att företrädesvis
befrämja uppkomsten af små hemman. Skulle det emellertid visa
sig stor efterfrågan på lån till något högre belopp, eller man icke
skulle få användning för de anslagna medlen på bättre sätt, kan
man ju få bestämmelserna ändrade.
Vidare har det här talats om byggnadsförhållandena i städerna.
Och jag skulle be att något få belysa hvad utskottets mening varit
i detta afseende. Det anses ju vara ett socialt ondt, att landsbygdens
befolkning ger sig in till städerna och att de göra det i högre grad
än hvad som är berättigadt, till följd af en viss lockelse att komma
till bekvämare förhållanden som de tro, och att slippa arbeta så
mycket och i hopp om att kunna förtjäna mycket mer, men denna
högre förtjänst är ofta nog skenbar.
Nu kan man säga, att genom anordnandet af bostadslägenheter
utanför städerna skulle man icke draga folk till städerna, utan snarare
draga dem ifrån städerna. Men äfven dessa, som bosätta sig utanför
städernas planlagda områden, utgöras naturligtvis i regel af sådana
arbetare, som skola hafva sin näring och sysselsättning i städerna.
Det är säkerligen icke precis någonting godt, att dessa samhällen
utanför städernas jurisdiktion komma utom kontroll af stadsmyndigheterna
och icke blifva underkastade t. ex. byggnadsordningen,
hälsovårdsstadgan för städerna och dylikt. Därför tror jag icke
man tillgodoser något statsändamål genom att uppmuntra sådana
anläggningar. Snarare bör det därvidlag vara städernas myndigheter,
som då sådant är skäligt böra visa intresse uti att anordna sådana
lägenheter och då tillse att de bli bebygda och ordnade på ett sätt,
som är lämpligt, äfven om de icke ingå under städernas jurisdiktion.
Sådana samhällen böra naturligtvis senare sluta sig till städernas
jurisdiktionsområde och ordnas af dem. Man vill ju icke undantaga
dem, men man finner icke skäl att gorå ett undantagsstadgande
beträffande ett högre belopp för dessa, i synnerhet som i n äril eken
af de flesta städer, om än icke i Stockholms omgifningar, bostäder
kunna åstadkommas för eu kostnad af 3,000 kronor för en familj.
Men går det icke för 3,000 kronor, då bostaden är afsedd för blott
en familj, blir hyran för dyr, när man skall räkna ränta och amortering
på det belopp, som åtgått för byggnaden, och så för underhåll
af densamma. Det blir nog nödvändigt att hålla sig inom ett inskränktare
belopp för de mindre bemedlade om de skola reda sig.
6!> N:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. in.
Som sagdt, jag tror icke det är synnerligen eftersträfvansvärdt att Angående
få sådana samhällen, som icke äro underkastade någon kontroll
stadsmyndigheterna. o beredande''"af
Men vilja stadsmyndigheterna åstadkomma sådana samhällen, tillfälle för
är detta naturligtvis lätt för dem. Med deras stora resurser och arbetare att
goda kredit kunna de åstadkomma sådana lån utan att det behöfver
bli betungande för arbetarne. Tv den lilla ränteskillnad, som upp- tarfva egna
står, om för lånet betingats 4 % eller 3,6 % i ränta, är ingenting hem.
att räkna på, och kan icke medföra olägenheter, som äro större än (Forts.)
fördelen af att hafva dessa nya byggnadskomplexer under någon
kontroll.
Hvad beträffar herr Lindblads yttrande i fråga om ett par
särskilda kronolägenheter, som skulle säljas och kunna inköpas af
personer, som vilja bygga egna hem, så var det en alldeles oriktig
uppfattning han gjorde gällande därvidlag, då han sade, att dessa
lägenheter med hus skulle säljas för 2,500 kronor och så behöfva
de byggas om för att kunna användas till egna hem. Ja, när de
inköpas till egna hem, är det icke fråga om annat än att de få lån
för dem, som de äro. De säga: »vi behöfva åtskilliga hus» — det
är icke sagdt att de vilja bygga upp alla husen genast eller ens
året därefter, och därför säga de: »vi köpa jord och hus, sådana
dessa befinnas, för 2,500 kronor, men vi behöfva bygga nya hus för
2,000 kronor». Då få de taga lån på 2,000 kronor, och därmed äro
de fullkomligt hjälpta'' i det hänseendet.
Till följd af hvad jag angifvit anser jag, att det är oberättigadt
alt påstå, att förslaget är odugligt därför att vi endast velat vara
med om 4,500-kronorsbeloppet. Det är naturligtvis icke möjligt att
på förhand kunna veta, om det är bättre med 6,000 kronor — det
kan ju också vara sämre. Man kan härvidlag gärna skaffa sig
erfarenhet, och det är det utskottet föreslagit.
Det är en hel massa folk, som gärna önskar mindre lägenheter,
som delvis kunna skötas som jordbrukslägenheter. Vid en del industricentra
i synnerhet på landsbygden kunna sådana små jordbrukslägenheter
med fördel skötas och lämna goda bidrag till familjens
uppehälle.
Vi ha ju hört, huru det är med soldattorpen; soldaterna, deras
nuvarande innehafvare, äro synnerligen angelägna om att få köpa
dem och hafva gjort framställning därom. Dessa lägenheter äro i
allmänhet icke så stora att de kunna föda sina innehafvare, utan
dessa få lof att delvis använda sin arbetskraft på annat håll. Få
de köpa dessa lägenheter, har man, såsom herr Lindhagen påpekade,
däri eu garanti för att deras barn icke emigrera.
Jag tror att det i detta fall snarare är ett rent arbetarintrese,
än ett arbetsgifvareintresse, att folk på egen hand få ordna och
ställa för sig som de vilja, och i så fall bör man lämna så stor
frihet som möjligt. Det finnes dock, som sagdt, vissa skäl, som tala
för att man icke bör gynna uppkomsten af större jordbruk än sådana,
X:o :»5. 70
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
län af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare alt
■på landsbygden
förvärf
ra egna
hem.
Korts.)
som kunna skötas af egnahemsinnehafvarne så intensivt och va!,
att de kunna lefva på dem, och så att det icke blir samma slentrian,
som gör sig gällande på en del hemman nu.
Därmed ber jag att få sluta mitt anförande, men torde iag
sednare få anledning att komma igen.
Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Jag skall
först och främst uttala mitt beklagande däröfver, att den kungl.
propositionen i en så viktig fråga kommit fram till Riksdagen så
sent, att utskottet icke har kunnat behandla den förrän efter påsk.
Det säger sig själft, att, då utskottet icke har haft mer än tre veckor
på sig, har utskottet icke kunnat behandla frågan så som den verkligen
förtjänat. Nu har kammaren haft på sig tre dagar att studera
det här betänkandet, och sedermera kommer afgörandet midt i natten.
Allt, må jag säga, är för sent; det är icke tänkbart, att saken här
skulle få den grundliga behandling, som den verkligen fordrar. Jag
beklagar detta så mycket mer, som det är tre år (så när som på en
månad) sedan egnahemskommittén till Kungl. Maj:t aflämnade sitt
betänkande. Det tycks, såsom om frågan skulle ha hunnit beredas
på dessa tre år, så att den kungl. propositionen kunnat komma in i
behörig tid till Riksdagen. Att somliga propositioner måste komma
in sent, är naturligt, men en så viktig proposition som denna hade
bort komma in i början af riksdagen.
Det var en talare, som sade, att egnahemskommittén hade sett
saken alltför trångt. Detta är ock någonting, som man fått läsa i
tidningsartiklar och höra på möten. Jag vill gentemot detta bara
säga, att när egnahemskommittén fick frågan sig förelagd till utredning,
så var det en helt annan fråga än hvad den nu är i den
kungl. propositionen. Det var icke då fråga om annat än att söka
utvägar för att bereda arbetare, dels industriarbetare, dels jordbruksarbetare,
tillfälle att skaffa sig egna hem, utan att de skulle upphöra
att vara arbetare. Lika litet som det var fråga om att göra industriarbetarne
till sådana husägare, att de skulle kunna lefva på inkomsten
af sina hus, lika litet var det fråga om att göra jordbruksarbetarne
till hemmansägare, som skulle kunna lefva af sitt jordbruk. Huruvida
det var bra eller ej, att Riksdagen år 1S99 begärde endast ett
sådant förslag, det är en sak för sig, men det var den frågan, som
förelädes egnahemskommittén, och den frågan var det alltså kommittén
måste sysselsätta sig med och ingenting annat. Kungl. Maj:t bär
helt enkelt öfvergifvit denna ståndpunkt, ignorerat Riksdagens begäran
och i stället framlagt en proposition, som afser att bereda hufvudsakligen
jordbruksarbetare tillfälle till att bli själfständiga hemmansägare,
och det är någonting helt annat. Emellertid har Kungl. Maj:t,
om jag så får säga, på sladden tagit med industriarbetarna och sökt
göra någonting för dem också, på det att äfven de måtte kunna få
sig egna hem. Om herrarne närmare läst den kungl. propositionen,
så skola herrarna finna, att frågan om industriarbetarnes egna hem
71 X:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
mycket illa sammanhänger med hela den genomgående tonen och ,
andan i den kungl. propositionen. I själfva verket borde den frågan metiei fl)r
hafva förekommit i en särskild proposition, såsom sakerna nu sta. beredande af
Härmed sammanhänger nog också frågan om det beräknade tillfälle för
fastighetsvärde, efter hvilket lån skulle få utlämnas, dels till jordbruks- arbetare^
arbetare, dels till industriarbetare. Egnahemskommittén både satt
detta värde, som herrarne veta, till 4,000 resp. 3,000 kronor. Kungl. värfva egna
Maj:t, som nu vill bilda själfständiga jordbruk, höjde den förra hem.''
summan till 6,000 kronor. Ja, för att bilda^ själfständigt jordbruk (Forts.)
och för att bli själfständiga hemmansägare ifrån att ha så godt som
ingenting, därtill kan nog behöfvas mera än kommittén föreslagit.
Men, såsom jag sade, kommittén hade att göra med en helt annan
fråga än den, som utgör föremål för Kungl. Maj:ts proposition, och
jag anser, att dessa skiljaktigheter icke äro till förman för den kungl.
propositionen.
Egnahemskommittén hade föreslagit, att arbetare skulle fa direkta
statslån utan några mellanhänder; de skulle således vara alldeles
oberoende af mellanhänder. Fördelarna af detta för arbetarne^ äro
otvifvelaktigt stora; särskilt en sak har kommittén framhållit,
nämligen. att kronan genom sina vederbörande myndigheter skulle
söka inteckning för de här lånen. Det skulle således icke kosta
låntagaren någonting; nu kommer det att kosta honom jämförelsevis
ganska betydligt. _ _ ,1-1
Egnahemskommittén hade vidare föreslagit, att det skulle utses
egnahemsnämnder, som skulle ha särskild! till uppgift att befordra
egnahemsrörelsen, och dessa nämnder skulle vara biträdda af kommunalnämnderna
o. s. v. Detta har nu mången Konungens befallningshafvande
funnit vara en allför tung och invecklad apparat. Jag vet
icke huru Konungens befallningshafvande öfver hufvud taget kunnat
anse, att detta skulle vålla dem så ofantligt arbete, sa att de icke
skulle orka med det. Huru skulle väl resultatet ställa sig af en
sådan lånerörelse, som egnahemskommittén hade föreslagit? Jo, ungefär
så, att med de tillgängliga, af kommittén föreslagna medlen skulle
kunna upprättas ett eget hem om året i hvarannan eller hvar tredje
kommun i landet. Jag tror då icke, att Konungens befallningshafvande
i något län skulle ha drunknat i arbete, om de fått denna
sak att göra med.
Emellertid har utskottet icke heller kunnat umbära Konungens
befallningshafvande. Det har nämligen föreslagits, att alla lånekontor
skola insändas till Konungens befallningshafvande för att
granskas af honom, och då har man ju där i själfva verket »den
tunga apparat», öfver hvilken man klagat i egnahemskommitténs
betänkande.
Kungl. Maj:t har tänkt sig såsom låneförmedlare först och
främst hushållningssällskapen. Det är ju klart, att dessa kunna hafva
intresse för upprättande af själfständiga jordbruk. Men, mina herrar,
icke kan man väl tänka sig, att hushållningssällskapen äro lämpliga
>T:o 72 Lördagen den 7 Maj, e. in.
Angående låneförmedlare, d;i det gäller industiurbetares egna hem. Där komina
a''medel för * industriella arbetarne i det allra mest lösliga sammanhang med
beredande e/den kungliga proposionen.
tillfälle för Kungl. Maj:t har vidare tänkt sig, att ej blott särskildt bildade
arbetare att föreningar utan äfven arbetsgivare skulle blifva låneförmedlare. Utbygdmför-
bottet bär emellertid strukit bort arbetsgifvare och i stället insatt
värfva egna ändamalet särskildt bildade aktiebolag». Jag tänker mig då, att
hem. det bildas ett aktiebolag för att skaffa egnahemslån åt arbetare.
(Forte.) Detta aktiebolag får af statsmedel ett lån på låt oss säga några
hundratusen kronor. Då är bolaget ansvarigt inför Kungl. Maj:t till
både ränta och kapital för detta lån. Och om icke lånet uttages af
lantagarne inom behörig tid, så skall det återbetalas till kronan med
ränta. Hvem skall då betala denna ränta? Jo, låneförmedlaren själ!.
Tro herrarne, att man under sådana förhållanden kan få ett aktiebolag
bildadt särskildt för detta ändamål? Låneförmedlarne äro
enligt förslaget förbjudna att själfva såsom säkerhet taga annat än
första inteckning i egnahemslägenheterna, men kronan fordrar af dem
icke blott dessa inteckningar, utan därjämte eu säkerhet, som statskontoret
godkändt. Ja, jag har verkligen lust att fråga: »Är det
någon af herrarne i kammaren, som vill gå in i ett aktiebolag med
sådan ansvarighet och sådan risk och så litet tack?»
Detsamma är förhållandet med föreningarna, precis samma
förhållande. De egnahemsföreningar, som för närvarande finnas, få
vi icke på något sätt sammanblanda med de föreningar, det här är
fråga om, tv de organiseras på helt annat sätt. De äro fullkomligt
inkommensurabla storheter. Och för öfrigt, mina herrar! Låt oss
antaga, att ett sådant här aktiebolag eller en sådan här förening
kommer i skuld till kronan inom några år på låt oss säga en million
kronor eller något sådant, och denna million står ute hos egnahemslånetagarne.
Amorteringstiden är för jordbrukslån 26 år på den ena
hälften, och den andra hälften skall betalas inom 5 år därefter,
summa 31 år. Men hvad har man för garanti, att ett sådant för
ändamålet särskildt bildadt aktiebolag står i 31 år? Om det stupar
eller upplöses, eller om en sådan bär förening upplöses, huru går
det da? Jo, då blir i alla fall kronan direkt långifvare till egnahemslåntagarne.
Tv icke kan kronan tvinga dessa lån på ett nytt aktiebolag
eller en ny förening, och icke heller kan Kungl. Maj:t befalla
aktiebolaget att lefva äfven med risk och förlust och besvär utan
tal. Jag anser för min del, att det är eu betydlig försämring i förhållande
till egnahemskommitténs förslag, att Kungl. Maj:t utbytt de
direkta länen mot låneförmedlare. Och när man nu i alla fall
bestämt, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skola granska alla
lanekontrakt, hvarför har man då icke lika gärna kunnat låta alltsammans
gå genom egnahemsnämnderna, i indika Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skulle vara ordförande, och i Indika, enligt
kommitténs förslag, alltid skulle sitta en kroppsarbetare ? Och hvarför
kunde man icke lika gärna låta kommunalnämnderna, som, såsom
Lördagen den 7 Maj, e. m.
>:» *■>.
73
hvar och en vet, intressera sig för såväl jordbruksarbetare som
industriarbetare inom sina resp. kommuner, vara med såsom hjälpare,
stödjare och rådgifvare o. s. v.?
Kungl. Maj:t har föreslagit och utskottet har accepterat en
bestämmelse icke allenast om ett högsta lånebelopp, som skulle få
lämnas åt låntagarne, utan också om ett minsta lånebelopp. Afsikteu
med denna bestämmelse är den, att man skall utestänga de mera
bemedlade arbetarne. Man räknar som så, att om det finnes tillgångar
hos vederbörande utöfver hälften af hvad lägenheten kostar,
så kan arbetaren skaffa sig denna lägenhet utan hjälp af statsmedel.
Men tro herrarne, att det kommer att gestalta sig på det sättet, att
dylika bemedlade arbetare komma att utestängas? Nej, det kommer
i stället att gestalta sig så, att arbetarne komma att låna mera, än
de behöfva, och bringas in i vidlyftigheter, som de eljest skulle
kunnat undvika. Egnahemskommittéu har föreslagit ett högsta belopp,
men icke något minsta belopp, som får lånas. Det är ju eu
högst märkvärdig idé att säga: »Mer än det och det får du icke
låna, men mindre än det och det får du icke heller låna.»
Om jag nu tänker mig, att Kungl. Maj:ts förslag om ett statslån
på fem år till ett belopp af tio millioner antages, och om jag
vidare tänker mig, att öfver hufvud hvarje lån går ut med något
öfver 3,000 eller omkring 3,000 kronor, så blir följden deri, att med
detta belopp kan öfver hufvud taget under 5 år ett eget hem —
ett eget hem på hela fem år! — upprättas i hvarje landskommun
af Sveriges rike. Det är alltsammans.
Kungl. Maj:t har föreslagit och utskottet har accepterat, att
räntan å lånet skall utgå efter 3,6 proc. När egnahemskommittén
begärde att af statskontoret få veta den effektiva räntan på statslånen,
så erhölls den upplysningen, att staten själf betalar mera än
3,6 proc. Kommittén ansåg då, att räntan borde sättas till 33/4 proc.,
för att staten icke skulle förlora. Nu frågas: Med hvad skäl skall
staten här låna ut medel till lägre ränta, än den själf betalar? Det
är i själfva verket att skänka penningar åt dessa personer. Det
blir på sätt och vis eu fattigvård. Och hvarför skall staten skänka
just åt dessa, som ändå i själfva verket hafva något tusental kronor?
Hvarför skall staten icke skänka något åt de andra, som ingenting
hafva?
En annan följd af låneförmedlingssystemet är, att Kungl. Maj:t
icke kunnat i sitt förslag upptaga det, som i kommitténs förslag
utgjorde en ganska viktig punkt, nämligen rättigheten för låntagare
att på samma gång kunna få lifförsäkring. Kommittén hade tänkt
sig, — och den tanken har Kungl. Maj:t upptagit — att ena hälften
af lånet skulle efter viss norm amorteras. Det tager naturligtvis
temligen lång tid, innan denna amortering är fullständigt utförd.
Det är därför mycket tänkbart, att låntagaren aflider under tiden.
Och då står hans änka och familj ganska illa. Men om amorteringen
är förenad med en lifförsäkiing, som enligt professor Phrag
-
Angäende
lätt af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärf
ra egna
It em.
(Forts.L
N:o 55. 74 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående möns uträkning skulle kunna göras ofantligt billig, så vet låntagaren,
lan af stats- att j samina stund som han aflider — om så olyckligt skulle hända
beredande af— sa är hela amorteringsdelen af hans lån betald, och hans familj
tillfälle. Jäv sitter vid sin lägenhet med endast den stående lånedelen kvar, eller
arbetare att halfva beloppet. Hvar och en, som närmare tänker härpå, skall
på lands- ovilkorligen finna, huru fördelaktigt det skulle vara, allrahelst som
värfva ernå ^et blir så billigt. Att det blir billigt beror på den omständigheten,
* ‘rhemfna att den ålder, inom hvilken egnahemslån skulle kunna erhållas, eller
•Forts.) mellan 25—50 år, är mannens kraftigaste ålder, då dödligheten är
allra minst. Detta gör naturligtvis, att premien blir så ofantligt
liten. Men det är klart, att sedan Kungl. Maj:t tagit bort de direkta
lånen och infört låneförmedlare i stället, så kan en sådan här lifförsäkring
icke förenas med egnahemslånen.
Herr talman! Jag vet icke om jag skall göra något yrkande.
Skulle jag göra det, så skulle jag yrka afslag såväl å Kungl. Maj:ts
proposition som å utskottets betänkande. Men alla, som här yttrat
sig, tyckas hafva varit förtjusta, om de också haft sina betänkligheter
mot den ena eller andra punkten. Och det är, som om de
från allra första början tänkt: »Det här måste vi taga besedt eller
obesedt, reflekteradt eller oreflekteradt». Jag skall emellertid, herr
talman, emedan jag förstår, att ett sådant yrkande, som jag nyss
nämnde, icke skulle tjäna till något, icke göra något yrkande alls,
utan nöja mig med att få detta mitt anförande till protokollet. Tv
min tro är, att Riksdagen kommer att ångra sig, om den tager vare
sig Kungl. Maj:ts proposition eller utskottets förslag.
Herr Åkerlund: Herr talman! Riksdagen har i skrifvelse till
Kungl. Maj:t af den 13 maj 1899 anhållit om utredning, huruvida
och i hvilket afseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för beredande
af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden
förvärfva sig egna hem. De åtgärder för detta ändamål, hvilka
således i denna riksdagsskrivelse antydas såsom redan vidtagna,
kunna väl icke vara några andra än de, hvilka af Kungl. Maj:t
vidtogos på grund af en utaf Riksdagen den 14 maj 1891 till Kungl.
Maj:t aflåten skrifvelse i anledning af de vid denna och föregående
års riksdagar väckta motionerna i samma ämne, som det nu till behandling
föreliggande. I klämmen till de motioner rörande detta
ärende, hvilka jag då väckte, vågade jag ej tydligt utsätta hvad jag
menade med motionen, utan intog i dennas klämm blott så mycket,
att man däraf nödtorftligen kunde se, hvad det var fråga om. Men
i motiveringen till motionen uttalade jag mycket tydligt, att hvad
jag åsyftade i främsta rummet var att de mindre bemedlade arbetarne
i vårt land skulle beredas tillfällen att kunna förskaffa sig så
mycket jord, att de genom träget arbete därå kunde förvärfva sig
och sina familjer föda och nödig utkomst i öfrigt. Nu har såväl
Kungl. Maj:t som egnahemskommittén beaktat vikten af detta syfte
-
Lördagen den 7 Maj, e. ni.
Ji:o 55.
75
mål och härför kan jag naturligtvis ej annat än vara dem mycket
tacksamma.
Emellertid är att märka en väsentlig skillnad mellan egnahemskommitténs
och Kungl. Maj:ts förslag, nämligen däruti, att Kungl.
Maj:t anser, att villkoren för egna hems anskaffande skulle så uppställas,
att den arbetare, som på landsbygden sökte skaffa sig ett
sådant, omsider skulle kunna blifva sin egen herre, under det åter
genom egnahemskommitténs förslag går såsom eu röd tråd, att något
sådant icke skulle komma i fråga, enär han borde för sin utkomst
vara hänvisad till att jämväl städse arbeta hos andra.
Så vidt jag kunnat fatta, har detta senare sätt att se saken gått
igen äfven i flere af de i ämnet afgifna motionerna, och likaså har denna
uppfattning i allmänhet gjort sig gällande inom Första Kammaren.
Äfven herr Henricson har här i sitt anförande i frågan, som det
tyckes, lutat åt samma håll, ehuru han skrapade öfver det liten smula;
det kom fram, då han ordade om emigrationen och att det egentligen
hufvudsakligast var jordbruksarbetare som utvandrade, åtminstone
från hans hemtrakt.
För min del skulle jag just ingenting hafva emot att biträda
det slut, hvartill egnahemskommittén kommit i fråga om den direkta
utlåningen, utan mellanhänder, under förutsättning likväl att egnahemsnämnderna,
som af kommittén föreslagits, icke nödgades att
för erhållande af biträden på landsbygden hänvända sig till och lita
på de mest olämpliga organ, jag härvidlag kan tänka mig, nämligen
fattigvårdsstyrelserna. Det torde för enhvar af oss vara klart, att
fattigvårdsstyrelserna, hvilka ju i främsta rummet hafva till uppgift
att tillse, det fattigvårdstungan icke på något sätt onödigt ökas, just
med fäst afseende å denna sin hufvuduppgift icke skola i allo opartiskt
lämna det biträde, som af dem kan fordras för medverkan
till egna hems bildande. Härjämte har ju föreslagits, att länsmän
och kronofogdar skola hålla viss uppsikt öfver de egna hem, som
skulle komma att upprättas. Men detta kan jag icke finna vara en
lämplig anordning. Ty för det första skulle en sådan beständig
polisuppsikt icke vara vidare behaglig, och för det andra är förhållandet
numera icke detsamma som förr, eller att länsmännen
väljas bland landsbygdens befolkning och därför känna till landsbygdens
förhållanden. Nu för tiden tagas länsmännen vanligtvis från
Konungens Befallningshafvandes skrifpulpet och skickas ut på landet,
om hvars behof och förhållanden de knappast hafva någon aning:
Egnahemsnämnderna skulle till stor del blifva hänvisade att
lita på dessa, om jag så må kalla dem, underafdelningar utan att, så
vidt jag kan se, hafva någon möjlighet att kontrollera de uppgifter,
som de skulle från dem erhålla. Det är just därför, att sådana
underafdelningar skulle af nämnderna användas, som jag, enligt hvad
jag nyss antydt, icke kan biträda egnahemskommitténs förslag beträffande
direkt utlåning. Ett helt annat förhållande råder i fråga
om dessa af utskottet föreslagna mellanhänder, hushållningssällskap
Angående
län af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på lands
lyygden förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
X:o r»T».
7(i
Lördagen den 7 Maj, e. in.
Angående samt särskild! härför bildade aktiebolag och föreningar. Ty hvad
^medel hushållningssällskapen beträffar, hafva dessa i regel en verksamhetsberedande
''aj krets, som är utsträckt till hela län eller åtminstone större länsdelar,
tillfälle för och likaså skulle förmodligen förhållandet blifva med dessa aktiearbetare
att bolag och föreningar; åtminstone skulle de icke behöfva direkt fästa
pa lands- gj„ vj(] kommunala enheter samt deras förhållanden och omständig
bygden
för- , »
värfva egna
hem. Det har, senast åt herr W aldenström, anmärkts, att de för egna
(Forts.
) hemslåus erhållande uppställda villkoren äro mycket för stränga.
.lag är den förste att erkänna detta. Men jag är på samma gång
fullt öfvertygad därom, att, om man blott får försöka sig med denna
sak något år och det då skulle komma att visa sig olägenheter af
dessa villkor, Riksdagen nog skall veta att föranstalta om lindring i
desamma; så att därmed är nog ingen fara.
Vidare har af många, och särskild! af reservanten herr Benedicks,
anmärkts, att det lånebelopp, som skulle få af Kungl. Maj:t
för ifrågavarande ändamål disponeras, eller två millioner kronor årligen
under fem år, vore alldeles för litet, helst om man toge hithörande
förhållanden i Danmark i betraktande. Jag återigen anser,
att eu klok försiktighet bjuder att börja sakta, så att man får se,
hur det kommer att ställa sig. Jag tror därför att det icke kan
vara förenad! med någon risk eller olägenhet att börja med det nu
föreslagna beloppet, och jag är fullt öfvertygad om att, därest saken,
såsom vi ju alla hoppas, går framåt, Riksdagen icke skall draga sig
för att för ändamålet lämna vida större belopp, och det kanske äfven
innan den föreslagna femårsperioden gått till ända, därest behof af
mera medel redan därunder skulle uppstå.
Vidare talade herr Waldenström särskildt om den af egnahemskommittén
förordade lifförsäkringen och klandrade, att någon
bestämmelse därom icke medtagits i utskottets förslag. Jag medgifver
villigt och gärna för min del, att detta är en brist i förslaget.
Men i likhet med hvad jag redan gjort inom utskottet vill jag äfven
här säga, att min fulla öfvertygelse är att, om vi blott få pröfva
saken litet, den nog skall kunna i sin helhet ordnas på bästa sätt,
ty den föreliggande egnahemsfrågan är så viktig, att den icke låter
sig på något sätt afspisas. Hufvudsaken är således, att vi härvidlag
ju förr dess hellre komma i gång.
Hvad beträffar hushållningssällskapens lämplighet såsom lånförmedlare,
har man frän många håll sökt göra gällande, att dessa
icke skulle hysa intresse för andra lägenheter än jordbrukslägenheter
och således icke vara intresserade af frågan om anordnandet af
bostadslägenheter för industriarbetare. Med den kännedom jag har
om hushållningssällskapen — åtminstone om det i länet som jag tillhör
— så vågar jag emellertid påstå, att så icke är förhållandet, ty de
små lägenheterna, vare sig de utgöras af jordbrukslägenheter eller andra
med endast en liten täppa omkring, hafva alltid vant synnerligen
omhuldade af hushållningssällskapen, och min bestämda öfvertygelse
77 >'':<> .V».
Lördagen den 7 Maj, e. in.
är därför, att det hedersuppdrag, som statsmakterna i denna sak Angående
kunna komma att gifva vårt lands hushållningssällskap, skola de^°,n af s^fssöka
att i allo riktigt uppfylla. , nie?el f™''
Att beträffande frågan om det högsta värdet å de jordbruks- tillfälle för
lägenheter, till hvilka egnahemslån skulle kunna utgå, egnahems- arbetare att
kommittén stannat vid etik värde 4,000 kronor och utskottet vid ett >nl lan,hi;
högsta värde af 4,500 kronor, det beror val, förmodar jag, på de
svar, som kommittén erhållit på sina utsända frågeformulär, och äfven ”"lim''!''™
pa den tanke som, enligt hvad jag nyss tog mig friheten påstå, Forts.;
genomgår egnahemskommitténs hela förslag, eller att egnahemsinnehafvarne
aldrig skulle kunna blifva fria och själfständiga män på
sina lägenheter. I denna fråga rörande jordbrukslägenheternas högsta
värde har jag, såsom herrarne sett, icke kunnat ansluta mig till
utskottets uppfattning, utan tillsammans med, bland andra, en annan
ledamot af denna kammare, herr Kronlund, reserverat mig. Och
detta på den grund, att, om också det är möjligt att inom åtskilliga
trakter af vårt land för 4,500 kronor erhålla en jordbrukslägeuhet,
som är tillräckligt stor att ensamt föda sin innehafvare jämte familj,
det å andra sidan finnes en hel del orter i landet, där sådana lägenheter
icke stå att erhålla för enahanda pris. Härtill kommer eu
annan sak, som jag skall be att få fästa uppmärksamheten på, nämligen
att, då enligt Kungl. Maj:ts af utskottet biträdda förslag de
direkta utlåningarna icke skulle komma i fråga, utan dessa försiggå
genom mellanhänder, man måste en smula tänka på den risk, som
dessa mellanhänder komma att löpa. Denna risk kommer naturligtvis
att förorsaka, att de lån, som utlämnas, icke blifva så stora som de
skulle blifvit, därest utlåningen skett direkt genom egnahemsnämnden,
ty i senare fall stannade ju all risk på staten.
Det orimliga uti att binda lånebeloppet efter ett värde a lägenheten
af 4,500 kronor skulle jag kunna lämna flera exempel på, med
stöd af den erfarenhet och de uppgifter jag kunnat vinna rörande
hithörande förhållanden inom Stockholms län i allmänhet och särskilt
trakten 5 å ö mil härifrån. Det har nämligen händt, att
större egendomar styckats för att försäljas i mindre lotter, och å
dessa egendomar hafva då funnits torp, som sålts såsom själfständiga
lägenheter. Dessa torp hafva ofta innehållit cirka 10 tunnland åker,
5 tunnland naturlig äng, 5 tunnland odlingsbar mark samt dessutom
en BO å 40 tunnland skogsmark eller mer. Dessa lägenheter hafva,
så länge de voro torp, betingat ett årligt arrende, i genomsnitt, af
152 karldagsverken, 50—80 hjondagsverken och 5—10 kördagsverken,
och stodo vid försäljningen att erhålla till ett pris af 5,500 till 6,000
kronor, då de voro någorlunda hjälpligt bebyggda. Till inköp af
en lägenhet af denna storlek skulle således en arbetare icke erhålla
egethemslån, enligt utskottets åsikt. Orsaken härtill är, säger man
bland annat, att han skulle bli alltför hardt betungad af de räntor
och annuiteter, han skulle nödgas erlägga för lånet. Men det vore
nog icke så riskabelt att lämna denna arbetare det lånebelopp, som
N:o 55. 78 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående för honom erfordras för att förvärfva en lägenhet af den storlek
län af stats-jag rlySS omnämnde, ty sedan han med länets tillhjälp inköpt den
b^edande''af
samma, kunde han ju till andra arbetsgivare utgöra dessa 152 dagstillfälle
för verken och därigenom förtjäna vida mer än som erfordras för att
arbetare att gälda årlig ränta och amortering. Hade han såsom torpare innehaft
på lands- lägenheten, så skulle han ju i alla fall haft att utgöra denna dags
värfm
eqna verksskyldighet och ändå icke kommit ett steg närmare till en själftahem.
9 ständig ställning. Visserligen skulle en dylik, på sin lägenhet själfständig
(Forts.) arbetare för att afbetala lånet nödgas att kanske under en stor del af
sitt lif många månader af året arbeta hos andra, men han hade i alla fall
utsikten att genom arbete och omtanke slutligen blifva sin egen herre,
och just detta, att nå en fri och själfständig ställning, hoppas jag vara
idealet för tusen och åter tusen af Sveriges arbetare. — En arbetare,
som vore spekulant på ett dylikt ställe, skulle också många gånger
kunna erhålla detsamma för mycket billigare pris, om han kunde
betala det kontant, något som ju kunde ske, om han erhölle lån
från egnahemsfonden. I vanliga låneanstalter åter är det stört
omöjligt att erhålla lån på en lägenhet, som icke har något officiellt
värde, det känner nog herrarne till. Erhåller då icke arbetaren
bistånd från något annat håll för att förvärfva sig ett eget hem, så
måste han i all sin tid arbeta åt andra, och hela förtjänsten går då
till hans och hans familjs uppehälle. Men får han genom statens
försorg och bemedling den sparbössa, som består i ett eget hem,
skall detta förvisso blifva honom den kraftigaste sporre till flit och
omtänksamhet.
För min del kan jag därför, såsom herrarne hört, icke vara
med dem, som yrkat på att det högsta lånebelopp, som får för
inköp af eget hem beviljas, skall utgöra högst fem sjettedelar af
detta belopp, 4,500 kronor. Jag kan icke gå in på den åsikten,
att vi landtman endast egoistiskt skola se till att vi erhålla nödig
arbetskraft på landsbygden för att kunna begagna oss af den sä
långt som möjligt, utan hvad vi hafva att gorå är att se till att sa
många arbetare som möjligt i vårt land hafva utsikt att efter väiförrättadt
arbete blifva själfägande medborgare. Jag hyser nämligen
den åsikten, att ju flere fria och själfägande män vårt land, och
framför allt vår landsbygd, äger, desto lyckligare skall vår utveckling
fortgå.
Med dessa åsikter, herr talman, är det gifvet, att jag yrkar
bifall till den nu föreliggande punkten i utskottets förslag och att
jag kommer att rösta för bifall för vår reservation i nästa punkt.
Herr Svensson i Skyllberg: Gentemot dem, som yrka på
att egnahemslånen skola utsträckas till lägenheter med ett uppskattningsvärde
af 6,000 kr., ber jag få säga, att lånen i så fall skulle
tillkomma personer, som icke äro i den ställning, att de kunna hänföras
till mindre bemedlade arbetare. Hade räntan satts till hvad
dessa penningar kosta staten, hade det varit mindre noga med be
-
79 N.o ö.>.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
loppens storlek, men då staten skall lämna dessa lån för en lägre
räntefot än staten själf måste betala, bör man väl icke utsträcka
dessa lån längre än hvad som erfordras för att ernå det åsyftade
målet. Herr Lindblad talade om sin erfarenhet om att 6,000 kr.
skulle erfordras såsom gräns för lägenheternas värde. Jag har också
någon erfarenhet i detta afseende. Under de sista åtta å tio åren
har jag förmedlat cirka ett femtiotal egnahemsköp, Indika omfattat
landtbruk med intill 10 å 12 tunnland åker, men icke mera än i
ett enda fall har priset uppgått till 4,000 eller 4,500 kr., och jag
bor dock icke i någon billig trakt. Yi skola komma ihåg, att det
pris, som man skall beräkna, icke är det, som lägenheten kostar fix
och färdig, utan endast hvad den kostar i det skick, att den kan
tagas i anspråk för ändamålet, och sedan får innehafvare!! komplettera
byggnaderna och förbättra jorden.
Som sagdt, tror jag att det skulle vara lyckligt, om räntan
hade satts till det belopp, penningarna kosta staten. Det har visserligen
framhållits, att odlingslån utlämnas till 3,6 % men dessa
lån inskränka sig emellertid till mycket begränsade belopp. Skall
emellertid denna sak växa till hvad den är afsedd att blifva, måste
räntan bestämmas för kommande femårsperioder till verkliga kostnaden,
på det att icke en mängd missnöjda skola uppstå, som beklaga
sig öfver den affär staten gjort.
Så sent som det nu är, skall jag icke längre upptaga kammarens
tid, utan vill endast yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Kronlund: Jag vill blott säga några korta ord med
anledning af de hårda ord, som af herr Waldenström fälldes mot
utskottet och som jag icke vill låta stå oemotsagda. Han yttrade
med anledning af utskottets förslag att sänka räntan från 33/4 till
->,6 proc., att man icke skall gifva någon fattighjälp och att man icke
skall inrätta detta som någon fattigvård. Jag vill då fråga herr
Waldenström, om han, då räntan å den stora odlingslånefonden är
endast 3,6 proc., anser denna fond som någon fattighjälp eller fattigvård
åt bveriges jordbrukare och om han anser tiskerifonden, som har
samma om icke lägre ränta, som någon fattighjälp. Det är en farlig
princip, att för hvarje uppoffring staten gör för ett samhällsändamål
staten skall direkt hafva igen det utlagda beloppet. Indirekt
far den igen det tusenfaldt. Sedan undrade han, om dessa aktiebolag
och föreningar, med de ekonomiskt ogynnsamma villkor som
skulle följa af utskottets förslag, verkligen skulle vilja åtaga sig
något arbete i nu ifrågavarande riktning. Jag har blott velat påpeka,
att redan nu existera aktiebolag och föreningar, som ha eu
filantropisk verksamhet och utöfva sådan, under det att de få betala
långt högre ränta och i öfrigt verka under långt strängare villkor
än dem staten skulle erbjuda. Jag är också fullkomligt öfvertygad
om att det äfven framdeles kommer att existera filantropiska sällskap,
bolag och föreningar, som utan hänsyn till vinst för det göda
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärf
ca egna
hem.
(Forts.
X:o 55. 80 Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående ändamålet skola uppoffra både tid och krafter, och hvad angår
län nf stats- aktiebolags lifslängd vill jag påpeka, att man mången gång haft den
medel för erfarenheten, att det lefver för länge och icke för kort tid.
‘tillfällTför Slutligen framhöll herr Waldenström förträffligheten af egna
arbetare
att hemsnämnderna. Detta egnahemskommitténs förslag är i många
på tands- (]e[ar förträffligt, och till och med förslaget om egnahemsnämnder
tygden för- anger jag förträffligt, men den allra väsentligaste anmärkningen mot
hemf egnahemskommitténs förslag är, att kommunalnämnderna skola an••
r''oIT''''-.; vändas såsom förmedlare af lånen, ty dessa kommunalnämnder komina
i många fall, kanske i de flesta''fall, att betrakta hela egnahemsfrågan
som eu fattigvårdsfråga.
Herr Waldenström: Herr talman! Gentemot det, som den
ärade talaren nyss sade, skall jag be att få anmärka, att det här
är fråga om att af statsmedel bevilja lån till dessa egna hem. Men
det var för egnahemskommittén klart, att dessa lån skulle betinga
den ränta, som staten själf betalade, så att staten icke gjorde
någon räntevinst men icke heller någon ränteförlust därpa. Herr
Kronlund sade, att det redan finnes sådana där filantropiska aktiebolag.
.Tåg tror icke, att han kan visa upp ett enda. Men det
finnes filantropiska föreningar, som afse att bereda egnahem åt sina
egna medlemmar. Dessa föreningar äro emellertid konstruerade och
ordnade på ett helt annat sätt, än det här är fråga om. Dessa föreningar
göra ingen ekonomisk förlust, sta möjligen tillfällig risk, men
de äro icke organiserade så, att de måste göra en ränteförlust årligen.
Hvad vidare beträffar att egnahemskommittén skulle hafva
föreslagit, att kommunalnämnderna skulle vara laneförmedlare, så
visar detta påstående blott, att herr Kronlund icke känner till hvad
kommittén föreslagit. Kommittén har icke föreslagit kommunalnämnderna
såsom laneförmedlare. Lanen skulle lämnas af staten
direkt till låntagarne. Kommunalnämnderna skulle blott hjälpa
de medlemmar af kommunen, som behöfva anlita denna laneutväg,
med råd och upplvsningar. Detta är någonting helt annat än laneförmedling
enligt ''utskottets förslag. Men det har herr Kronlund
icke tagit reda på.
Herr talman, jag anhåller att få ändra mitt yrkande sa, att
Andra Kammaren med utslag a Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
måtte anhålla, det täcktes Kung). Maj:t, så snart sig göra låter,
förelägga Riksdagen nytt förslag i närmare öfverensstämmelse med
hvad egnahemskommittén föreslagit.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner på de därunder gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets i förevarande moment gjorda hemställan.
Efter föredragning häruppå af mom. 2 yttrade:
Herr Byström: Herr talman! Då jag hade ett anförande i
81 N:o 55.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
början af debatten, framställde jag ett yrkande rörande denna punkt.
Jag vill nu endast göra den framställningen, att siffran 4,500 utbytes
mot 6,000 i likhet med den kungl. propositionen, och vidare,
att siffran 3,000 utbytes mot 4,000, så att yrkandet blir så lydande
rörande sista delen af detta moment: egnahemslån må ej utgå där
det beräknade värdet öfverstiger, för jordbrukslägenhet 6,000 kronor
och för bostadslägenhet 4,000 kronor.
Herr Lindblad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den kungl. propositionen i det nu föreliggande momentet, d. v. s.
att siffran 4,500 ändras till 6,000. Jag ber jämväl att få fästa
uppmärksamheten därpå, att sedan Första Kammaren numera fattat
sitt beslut, kan det icke bli dessa 6,000 kronor såsom slutresultat,
utan besluten måste sammanjämkas.
Herr Nyström: Herr talman! Jag ber att få förena mig
med herr Byström i hans yrkande.
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det kungl. förslaget.
Herr Henricson: Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.
.. *
Öfver läggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner l:o)
på bifall till utskottets förslag, 2:o) på bifall till det af herr Byström
framställda yrkandet och 3:o) på bifall till det af herr Lindblad
framställda yrkandet. Herr talmannen ansåg den under 2:o) omförmälda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men
som votering begärdes, upptog herr talmannen för bestämmande af
kontrapropositionen a nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det under
3:o) upptagna yrkandet nu förklarades hafva flertalets mening för sig.
Men jämväl i fråga om kontrapropositionen äskades votering, i följd
hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:
Den,
som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
mom. 2 af allmänna villkor och bestämmelser för ifrågavarande
lånerörelse antager det af herr Lindblad framställda yrkandet, röstar
Ja ;
L)en, det ej vill, röstar
Nej;
Andra Kammarem Klot. 1904. N:o SS.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Nio 56. 82
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lån af statsmedel
för
beredande af
tillfälle för
arbetare att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Den votering, som anställdes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 102 ja mot 92 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande af kammaren godkända lydelse:
Den, som vill, att kammaren, med afseende på mom. 2 af
allmänna villkor och bestämmelser för ifrågavarande lånerörelse, godkänner
den lydelse, som föreslagits af herr Byström, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinuer Nej, bar kammaren med afseende på berörda moment
godkänt den lydelse, som föreslagits af herr Lindblad.
Hufvudvoteringen utföll med 82 ja, men 110 nej; och hade
kammaren alltså bifallit det af herr Lindblad under öfverläggningen
framställda yrkandet.
Mom. 3—15.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna l:o) och 2:o) samt 4:o)—7:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Utskottets under afd. A gjorda hemställan förklarades besvarad
genom de af kammaren fattade, här ofvan om förmälda beslut.
Afd. B.
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning häruppå af utskottets under afd. C. gjoida
hemställan begärdes ordet af
Herr Öberg, som yttrade: Herr talman! I afseende på den nu
föredragna punkten skall jag bedja att fa uttala den uppfattningen, att
det enligt min mening varit synnerligen lyckligt, om utskottet i anledning
af herr Waldenströms motion, i hvad den afser ändring af lageii
om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
83 X:o ö5.
Lördagen den 7 Maj, e. in.
1896, funnit förhållandena vara sådana, att det hade kunnat tillstyrka
den lydelse af lagen, som föreslagits af egnakemskommittén. Jag
känner åtskilliga fall, som gifva vid handen, att bestämmelserna i
denna lag på många sätt motverkat och fortfarande motverka tillkomsten
af egna hem. I denna lag säges nämligen, bland annat,
att från ett hemman icke får afsöndras mer än V5 af hemmanets
hela ägoområde. Då vid tillkomsten af denna lag, <1. v. s. före år
1896, från många hemman afsöndrats Vs och däröfver, så har det
i följd af denna bestämmelse blifvit omöjligt att från dessa hemman
göra afsöndringar, ehuru egarne kanske velat göra dylika för att
tillmötesgå önskningarna hos de mindre bemedlade, som vilja upptaga
kampen för att bilda ett eget hem. Så snart egnahemskommitténs
förslag härutinnan blef bekant, gladde jag och många andra där uppe
i min hembygd oss däröfver, tv därigenom sågo vi en viss lättnad
skola beredas i de nu gällande bestämmelserna, hvarigenom många
olägenheter i detta afseende, af hvilka vi haft erfarenhet, skulle
undanröjas. Likaledes gladde jag mig däröfver, att frågan upptogs
genom herr Waldenströms motion. Nu synes det emellertid, som om
utskottet, pa grund af hvad vid ärendets föredragning inför Kung!
Maj:t anförts af chefen för jordbruksdepartementet, ansett sig icke
höra hemställa om bifall till hvad egnahem skommittén härutinnan
föreslagit, i följd däraf att det skulle behöfvas en vidlyftigare och
mera omfattande utredning än hvad tillförene åvägabragts. Jag
skall med afseende härå tillåta mig vördsamt hemställa till vederbörande,
att denna utredning måtte så fort möjligt är vidtagas och
bedrifvas i den utsträckning, att hvad i detta afseende ställes i utsikt
matte snarast möjligt blifva verklighet, på det att ofvannämnda
olägenheter af de nuvarande bestämmelserna i nyss nämnda 1896 års
lag, hvilka olägenheter enligt min och många andras mening äro hinderliga
för tillkomsten af egna hem, måtte undanröjas. Före tillkomsten
af denna lag hade med den frihet att göra afsöndringar,
som då förefanns och tillkom egare af hemman, från många hemman
afsöndrats mer än 1/-del, men från dessa afsöndringar är det efter
denna lags tillkomst omöjligt göra upplåtelser, då det visat sig, att
afsöndringen öfverstiger en femtedel af stamhemmanets hela ägovidd,
hvarigenom afsöndringar från sådana äldre afsöndringar icke äro
möjliga, ty man kan icke erhålla den i denna lag föreskrifna fastställelsen
af Konungens befallningshafvande, som är absolut nödvändig
för att sedan kunna erhålla lagfart.
Denna omständighet är efter min uppfattning och erfarenhet
eu stor olägenhet, ty den bär motverkat tillkomsten af månget eget
hem, som de mindre bemedlade sträfvat för att skaffa sig och de sina;
ett sträfvande, som är utomordentligt lofvärdt och som på allt sätt
bör understödjas och uppmuntras.
Jag har med detta endast velat framhålla denna efter min
uppfattning utomordentliga nödvändighet, som åtminstone, hvad beträffar
de bygder, som jag känner till och som jag har äran att
Angående
lån af statsmedel
förberedande
af
tillfälle för
arbetare'' att
på landsbygden
förvärfva
egna
hem.
(Forts.)
N:o 55. 84
Lördagen den 7 Maj, e. m.
Angående representera, verkligen gjort sig gällande, pa det att vi, sa fort sig
lån af stats- görKgt må vara, må komma till det mål, som egnakems-kommittén
mflJör .för befordran af denna sak har ifrågasatt, nämligen ändring eller
tillfälle6för upphäfvande af bestämmelserna i den förbemälda lagen om förbudet
arbetare att för ägare af mark att afsöndra mer än en femtedel af hemmanets
l>å lands- äg00mråde och skyldigheten att hos Konungens befallningshafvande
bygden för- gg|ja fastställelse å de gjorda upplåtelserna. Jag hoppas, att dessa
hem ^ bestämmelser snart måtte, såsom egnahems-kommittén föreslagit,
(Forts.) ändras eller från lagstiftningen utgå.
Herr talman! I det läge frågan nu befinner sig har jag icke
något yrkande att göra.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! Kammaren har nu
i hufvudsak antagit Kungl. Maj:ts förslag och därigenom visat, att
kammaren vill göra hvad på kammaren kan ankomma för att underlätta
för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem. ^För att
emellertid de förhoppningar, som man gärna vill ställa på de nu
beviljade lånemedlen, skola kunna förverkligas, tror jag det är nödigt
att häråt ägna oaflåtlig uppmärksamhet. Det är nämligen af vikt
att tillse, att sådana författningar och jordafsöndringsformer införas,
som kunna underlätta förvärf af äganderätt till ifrågavarande lägenheter
eller jordområden.
Det är ju helt naturligt, att man vinner ganska litet genom
ett anslag eller ett lån från staten till personer för inköp af lägenheter,
om man icke på samma gång sätter ägaren till marken i tillfälle
att kunna på ett enkelt och billigt sätt afsöndra den jord,
hvarom här är fråga och som skulle bilda ett hem.
I anslutning till det uttalande och det förslag, som egnahemskommittén
har framställt, hoppas jag, att herr statsrådet och chefen
för kungl. jordbruksdepartementet skall taga frågan om hand, helst
herr statsrådet till statsrådsprotokollet uttalat den mening, att egnahem
s-ko mic it téns förslag i detta hänseende bör vinna beaktande,
ehuru det borde underkastas en noggrannare pröfning, än tiden medgifvit.
Jag vill alltså begagna tillfället uttala den förhoppning, att
herr statsrådet skall finna, att det förslag, som egnahems-kommittén
framlagt och som kommittén för sin del velat förorda, skall komma
att framläggas för Riksdagen, och att man på det sättet möjligen
skall kunna förverkliga hvad man i detta fall genom anslag från
statens sida åsyftat. Jag tror nämligen, att anslagen icke skola
medföra det resultat, som man önskar och hoppas, därest icke på
samma gång förändringar i jordafsöndringsförordningen enligt omförmälda",
af egnahems-kommittén upprättade förslag varder antaget.
Häruti instämde herrar Ström i Traustrand, Anderson i Hasselbol
och Enithén.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Lördagen den 7 Maj, e. m.
65 X:o 55.
Afä. B.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 2.
Ordet lämnades på begäran till
Herr vice talmannen Pehr son, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för nästa måndags
plenum må först uppföras bevillningsutskottets betänkanden n:ris 31,
32, 33, 34 och 35, därnäst sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 5, därnäst sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 7, närmast därefter sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 8 samt därefter statsutskottets utlåtanden näs 98, 99, 100, 101
och 102.
Hvad herr vice talmannen sålunda hemställt, blef af kammaren
bifallet.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande n:o 106, angående beräkningen af statsverkets
ordinarie inkomster;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 9, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilde, dels
ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903;
n:r 10, i anledning af väckt motion om ändringar i stadgan
angående skjutsväsendet;
n:o 11, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande
inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt; och
n:o 12, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
stats- och lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning;
bevillningsutskottets betänkande och memorial:
n:o 36, angående lydelsen af de särskilda anvisningarna för ledning
vid inkomstskattetaxeringen under år 1905 m. m.; och
n:o 37, i anledning af dels återremiss af punkten l:o) i beAndra
Kammarens Prat. 1904. N:o 50. 7
N:o 55. 86
Lördagen den 7 Maj e. m.
villningsutskottets betänkande n:o 18 i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning, dels
ock kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkten 2:o) i samma betänkande;
samt
lagutskottets utlåtande n:o 53, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande sjöfartslagstiftning.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr S. Nordström i Höglunda under 6 dagar fr. o. m. den 9 maj,
§ 5.
s A. Sterner
» A. T. Carlheim-Gyllensköld
» 0. Olsson i See
» A. Ekman
» 2 »
» 3 »
» 2 »
» 2 »
» 9 »
> 9 »
» 9 » och
» 9 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,2 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN i CIO, 190-1.