Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:61

Torsdagen den 5 februari

Kl. 10.00

§ 1 Upplästes följande lill kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet från riksdagsarbetel på grund av enskilda angelägenheter under tiden 1-31 mars 1976. Slockholm den 23 Januari 1976 Georg Penersson

Kammaren biföll denna ansökan.

Herr talmannen anmälde atl fru Hammarbacken fr. o. m. den 1 mars skulle inträda som ersättare för herr Pettersson i Örebro under hans le­dighet från riksdagsmannauppdraget.

§ 2 Meddelande om tidpunkt för besvarande av interpellationer

1975/76:77 om gruvdrift i Kaunisvaara

1975/76:81 om åtgärder moi ställiga besiällningar på lönsömnad utomlands

Herr industriministern JOHANSSON;

Herr lalman! Jag har alt anmäla alt på grund av svårigheter all finna gemensam lämplig lid för besvarande av inlerpellalioner av herr Lö­venborg och fru Hörnlund dessa inte kan besvaras inom föreskriven tid. Svaren kommer alt lämnas den  12 februari.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Meddelande om tidpunkt .för besvarande av interpellationer

Om svenskt initiativ för frigivning av vissa fängslade kvinnor i Addis Abeba


§ 3 Om svenskt initiativ för frigivning av vissa fängslade kvin­nor i Addis Abeba

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Svenssons i Kungälv (s) den 30 Januari anmälda fråga, 1975/76:203, och anförde:

Herr lalman! Herr Svensson i Kungälv har frågai mig, om nägra åtgärder vidtagits eller kommer alt vidtagas från den svenska regeringens sida för att få ett antal fängslade eliopiska kvinnor frigivna eller för all få dessa kvinnors förhållanden Ibrbälirade.

I samband med revolutionen i Etiopien har ell stort antal män och kvinnor, som framställ som prominenta representanier för den gamla regimen, salts i fängsligl förvar. Bland dessa är 12 kvinnliga medlemmar



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om svenskt initiativ for frigivning av vissa fängslade kvinnor i Addis Abeba


av den förra kejserliga familjen. Dessa finns nu i Akakifängelsel i Addis Abeba. Uppgiften atl del sammanlagt skulle finnas ell 70-tal kvinnor av samma eller liknande kategori i detla fängelse torde vara överdriven. Det rör sig sannolikt om ungelar hälften sä många.

Såvitt vi vet, befinner sig dessa kvinnor i en påfrestande situation, även om det lycks vara sörjt lorderas mesl elementära materiella behov.

Jag vill i detta sammanhang erinra om all svenska regeringen som bekani vid olika tillfällen - bl. a. i FN - har givit utiryck för sin oro över den siluaiion politiska langar befinner sig i runt om i världen. Del är viktigt att alla siaier iignar ökad uppmärksamhet ål dessa fångars för­hållanden och gemensamt verkar för all de behandlas humant och med respekt för deras mänskliga rättigheter.

Vid våra kontakter med etiopiska vederbörande, som bl.,a. syftar lill att få en klarare bild av de nu berörda eliopiska kvinnornas situation, uttrycker vi torhoppningen all eliopiska regeringen delar vår uppfattning i denna väsentliga fråga.


Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber atl få uttrycka mitt lack lill utrikesministern för svaret.

Lål mig kommeniera situationen ungelar så här: Det gamla feodal-samhällel i Etiopien kastades över ända för något är sedan. Della mäsle hälsas med tillfredsställelse. En ny social process inleddes, men del är klart all den processen möter slora svårigheter. Där fanns orättvisorna - de var ofantliga - där fanns nöden, fattigdomen, undernäringen, an­alfabetismen, apatin, dvs. alll sådant som kännetecknar ell u-land. Sedan har man också haft kriget i Eritrea, som tog krafterna i anspråk hos den nya regimen. Den har alltså ställts inför svårigheter, del skall klart sägas. Och den hade sociala ambitioner. Men della, herr lalman, rätt­färdigar aldrig dödsdomar och avrättningar!

Höslen 1974 avrällades i samband med revolulionen 61 personer ulan dom och rannsakan. Riksdagsledamöter protesterade mol della - 53 stycken skrev under en sådan protest - och vi vädjade om barmhärtig behandling av dem som därutöver var fängslade. Vår ambassad i Addis Abeba framförde vår hemställan, och Jag lackar för utrikesdepartementets medverkan i det fallet.

Vi har från källor som Jag tror är säkra fält veta all ca 70, såvitt vi vet hell oskyldiga, kvinnor sitter fängslade, fruar, döttrar och anställda lill de avrättade och släktingar till den kejserliga familjen, som också utrikesministern påpekade. Nu kommer den lugnande rapporten all del inle är fråga om fullt sä många kvinnor. Men del är kanske svårt atl avgöra hur många de är. Jag förmodar att det också finns fängslade per­soner utanför Akakifängelsel.

Akakifängelsel beskrivs av dem som känner lill det så all från dess inre borg, där kvinnorna sitter fängslade, återvänder ingen. Del har inle, som man hade befarat, blivit nägra avrättningar, men kanske lämnas



dessa kvinnor atl svälla ihjäl.

Jag lackar än en gäng för svaret från ulrikesminislern. Del är milt i tonen, men det är inget tvivel om vad regeringen anser i denna fråga, och jag hoppas alt den etiopiska regeringen finner det värt att lyssna på vad den svenska regeringen har sagt i della avseende.

Överläggningen var härmed sluiad.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om skattebelast­ningen på egenfö­retagare


§ 4 Om skattebelastningen på egenföretagare

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Mag­nussons i Borås (m) den 27 januari anmälda fråga, 1975/76:197, och an­förde:

Herr lalman! Herr Magnusson i Borås har frågai mig vilka åtgärder regeringen kommer atl vidtaga för att hos egenföretagare eliminera verk­ningarna vid beskattningen av all man slopar avgiftsiakel för socialför­säkringsavgifter.

Jag vill för det första framhålla att slopandet av avgiftsiakel saknar betydelse om företagarens årsinkomst understiger 75 000 kr. För del stora fierlalet egenföretagare är del alltså likgiltigt om det finns ell avgiftslak eller inte.

Vad gäller marginalskatten för egenföretagare med högre inkomsler vill jag påpeka all socialförsäkringsutskottel hemställt all riksdagen hos regeringen begär att två molioner - den ena f. ö. väckt av herr Magnusson själv - överlämnas lill förelagsskalteberedningen för övervägande. Båda motionerna berör frågan om hur egenföretagarnas socialförsäkringsav­gifier skall beräknas. Riksdagen biföll i december förra året vad utskottet hemställt, och moiionerna har i enlighet härmed överlämnats lill före­lagsskalteberedningen. Regeringen avser all la slällning lill den aktuella frågan när beredningen lagt fram sill förslag i saken.

Hen MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag ber alt få tacka finansministern för svarei på min fråga.

Egenföretagarnas arbetsgivaravgifter avdras ju inte i rörelsen ulan först under allmänna avdrag. Därigenom blir det alltså en avgift på avgiften. Så länge avgifterna var relativt blygsamma blev förhöjningen gentemot de avgifter som utgår för anställda inle så slor. Men efler hand som skattetrycket ökal på de traditionella skatterna genom infiation och pro-gressivitet och då vi under de senare åren fåll årliga kraftiga stegringar i arbetsgivaravgifterna har förhållandet blivit ohållbart. Detla är ell re­sultat av de s. k. Hagaöverenskommelserna. Särskill allvarligt har pro­blemet blivit i år sedan man vid Haga Il-överenskommelsen beslöl bort­taga takel för socialförsäkringsavgifterna. Nu ärdet sista sambandet mel­lan förmåner och avgifter släppt, och det är sålunda inte fråga om någol



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om åtgärder för att säkerställa arbete åt anställda vid Sonabs.fabrik i Lövånger


annat än en ren beskattning. För blygsamma inkomsler blir marginal­skatterna nu  100 "u och t. o. m. över della.

Finansministerns sammankoppling i svaret av våra molioner med hög­re inkomsiiagare bland egenförelagarna är felaklig. Alla egenföretagare drabbas av en avgift på avgiften genom all denna inte fär dras av förrän under allmänna avdrag. Dessulom tillkommer inle sällan även förmö­genhetsskatter. Vi vet alt vederbörande egenföretagare mänga gånger får myckel litet över för att läcka sina levnadsomkostnader sedan skatter och avgifter betalts. Detla är alltså ell allvariigl problem.

Problemet är särskill allvarligt med tanke på atl del sedan gammall i vårt land funnits en tradition all lagsliftningen skell med noggrannhet och efter ingående prövning. Del blir inga noggranna prövningar när överenskommelser träffas under nattliga överläggningar i kompromis­sernas tecken. Del är därför också bedrövligt att den lagstiftande för­samlingen sedan är beredd all fullfölja dessa överenskommelser.

Finansministern säger nu atl moiionerna har överlämnats till före-tagsskatleberedningen. Del har inte skett. Jag har så sent som i dag frägai dess sekretariat om della, och del har ännu inte fåll dessa molioner.


Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Moiionerna har gått frän finansdepartementet. Om herr Magnusson i Borås frågar sekretariatet nu, fär han nog beskedel atl de har kommil in och blivit regislrerade.

Överiäggningen var härmed sluiad.

§ 5 Om åtgärder för att säkerställa arbete åt anställda vid Sonabs fabrik i Lövånger

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för atl i elt sam­manhang besvara dels fru Wiklunds (c), dels herr Brännströms (s) den 30 januari anmälda frågor, 1975/76:199 resp. 202, och anförde:

Herr talman! Fru Wiklund har frågai mig vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för au säkerställa fortsatt arbele för de anslällda vid AB Sonabs fabrik i Lövånger. Herr Brännström har frägai mig vilka åtgärder jag avser vidta för atl motverka eller förhindra konsekvenserna av besluten om nedskärning vid Sonab i Lövånger. Jag besvarar frågorna i ell sam­manhang.

Sonab har i dag verksamhet pä tre platser i Sverige: Lövånger, Gävle och Vällingby. 1 Lövånger tillverkas huvudsakligen högtalare, kommu­nikationsradio samt personsökarsyslem. Förelaget har ca 960 anslällda, varav ca 800 i Sverige. I Lövånger finns f n. ca 260 anslällda.

Sonab har de senaste åren redovisal betydande förluster. De åtgärder som hillills vidtagits har visal sig vara otillräckliga för all vända den ekonomiska utvecklingen. I en av Sonab företagen utredning föreslås



nu all förelaget skall delas upp pä två produkldivisioner, audio och kom­munikation. Produktdivisionerna föreslås successivt övergå lill självstän­diga företagsenheter. Lövängerfabriken förs lill audio-divisionen. Kom-munikalionsdivisionen, som under år 1975 har förbäliral sill resultat, övertar ansvaret för fabriken i Gävle. Dil lokaliseras successivt huvud­delen av divisionens produktion. Personsökaruivecklingen, som i dag är lokaliserad till Vällingby, överförs lill Gävle. Tillverkningen av kom­munikationsradio och personsökarsyslem i Lövånger ftytlas lill Gävle­fabriken under år 1976. Därefter kvarstår Lövånger som ren audio-fabrik.

En arbetsgrupp skall tillsältas för atl samordna ansträngningarna atl finna en lösning på de sysselsiitlningsproblem som uppstår vid en per­sonalreducering i Lövånger. I denna arbetsgrupp kommer all ingå re­presentanter för Sonabs ledning, personalen, Skellefteå kommun. Stats­företag AB samt industridepartementet och arbetsmarknadsmyndighe­terna. För all underlätta arbelsgruppens arbete kommer inga varsel om uppsägning all göras i Lövånger före den 1 maj 1976. Beslul om per­sonalminskning och älgärder för minimering av konsekvenserna vid en ev. personalminskning kommer all fallas försl sedan arbelsgruppen har lagl fram förslag.

Jag har inhämlal all slyrelsen för Statsföretag har fattal beslul som innebär atl del inom Sonab utarbetade handlingsprogrammet skall ligga lill grund för de fortsatta övervägandena om Sonabs framlid. Samråds-förfarandet kommer all bedrivas så, alt de anställdas representanter kom­mer all beredas alla rimliga möjligheler all della i de fortsatta över­vägandena. Under hand har jag inhämtat atl arbetstagarorganisationerna i denna fråga kommer att anlita utomstående ekonomisk expertis eller s. k. löntagarkonsull.

Jag har tidigare i riksdagen uttryckt den principiella inställningen all när det gäller statlig eller annan företagsamhet mäste kravet ställas alt alla möjligheter prövas för atl sä långt möjligt ge garantier för den sys­selsättning man redan har eller skapa ny sysselsällning.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om åtgärder för att säkerställa arbete åt anställda vid Sonabs fabrik i Lövånger


Fru WIKLUND (c):

Herr lalman! .iag ber atl få tacka statsrådet för svarei. Jag noterar med tacksamhet alt statsrådet är beredd att försöka rätta lill del som har skell vid Sonab i Lövånger.

1 det lilla samhället Lövånger, som är så hell beroende av Sonab, har styrelsebeslulel väckt både sorg och förbittring. Jag har träffat närings­idkare som hade den bestämda uppfallningen all om 150-180 personer vid Sonab kommer atl entledigas, kommer del all leda till all också de själva mäste upphöra med sin verksamhet. Spridningseffekterna är som ringar på vattnet, och ingen kan i dag förutse vad som egentligen kommer alt hända, om inle en ersättningsindustri kan ordnas.

Jag har sammanträffat både med företagsledning och med fackets och personalklubbens föreirädare vid Sonab. Högsl pä deras önskelista står en ersättningsindustri inom elektroniken, vilkel är beroende på ijäns-



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

örn åtgärder fär att säkerställa arbete åt anställda vid Sonabs fabrik i Lövånger


temannens utbildning, arbelslagarsammansällning osv. Medelåldern vid företaget är endasl 29 år - så gott som samtliga i farozonen är alltså helt unga familjer, och man kan ju bara tänka sig vad del betyder ex­empelvis för skolan.

För Skellefteå kommun är denna siluaiion synnerligen bekymmersam. Som kommunal förtroendeman utgår jag ifrån att en ersällningsindusiri måste komma lill stånd.

En sak vill jag lägga statsrådet myckel varmt om hjärtat med anledning av den uppdelning av produktionen som signaleras här. Om del blir så alt kommunikationsradion försvinner frän Lövånger förlorar också de mesl kvalificerade sina arbeten, och då är del viktigt atl annan kvalificerad elektronik kommer dil i stället.

Det är inte stort mer än elt halvår sedan den senaste uibyggnaden firades med pompa, och infiyttningsvågen nådde dä sin kulmen. Del 60-tal småhusägare som jusl fått sina hus innyllningsklara - alla har inle fåll det än - är naturligtvis väldigl oroade över sina ekonomiska åtaganden. De kan inle få hållas på sträckbänken pä sådanl säll som har skett nu.

Fackklubbens ordförande sade lill mig att den samrädsgrupp som har arbetat har getts felaktiga förutsättningar. Borde inle bällre undersök­ningar ha gjorts före elt sådant här beslul? Kravet på samråd och med-inftytande innebär atl man, mäste fä rimlig lid att utreda frågan, eller hur?

Del är alllid s"årl att göra rikliga bedömningar av efterfrågan pä varor och produkler för framtiden. När man utifrån betraktar vad som är på gång i Sonab undgår man emellertid inte all undra, om del inte var en felbedömning alt göra AGA-köpei. Det ställs alltid stora krav på fö­retagens långsiktiga planeringar, och rimligen måste delta gälla ocksä ell statligt företag.


Hen BRÄNNSTRÖM (s):

Herr lalman! Jag ber atl fä lacka induslriminisiern för svaret.

Jag lolkar det avsnitt där han beskriver Statsföretags ansvar sä, att Statsföretag ocksä skall la det yttersta ägaransvaret i del här samman­hanget. Det innebär att man väljer en nägot annan väg än den Sonabs styrelse har vall när det gällt atl handlägga frågan i del lidigare skedet men framförallt all man långsiktigt lar konsekvenserna av atl ägaren-sta­ten här har speciella hänsyn att la lill personal, till samhällsstruktur och lill lokalisering.

Fru Wiklund har redan berört atl samhället Lövånger i förhållande till storleken kanske är mer beroende av sin industri än många andra samhällen här i landet. Ungelar var iredje person i Lövånger är helt beroende av den sysselsättning som här ges. Del innebär också all en så stark förändring som här har förespeglals mycket hårt skulle påverka den samhällsstruktur som under senare år på kommunala initiativ och jusl med Sonab som bas så kraftigt har förbättrat samhällel.



De 270 anställda som nu finns vid Sonab är dessutom i de yngre ål­dersgrupperna, med elt stort inslag av kvinnor.

Jag förulsäller att industriministern myckel noggranl följer den process som nu är pä väg och att den arbetsgrupp som tillkommer - men som kanske borde ha tillkommit tidigare och fåll en djupare förankring -ocksä följer de här arbelsprinciperna och lar verklig hänsyn både till de krav som ställs av de enskilda människorna och, kanske främst, lill de synpunkler som avgör hur etl sådant samhälle som Lövånger lång­siktigt skall se ul.

Jag vill understryka etl par saker i sammanhanget. Man kanske i och tor sig inte är särskill betjänt av att kritisera vad som förevarit, men del går inle all hell underlåta att göra det. Del arbetssätt som hittills har präglat handläggningen av Sonabärendel får nog ändå anses ha in­neburit en alltför dålig kontakt mellan förelagets ansvariga och personalen och dess föreirädare. Jag hoppas alt de riktlinjer som nu är uppdragna kommer atl eliminera den typen av hantering och jag förutsätter att Statsförelag och industriministern verkligen ser till atl det målet näs.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om åtgärder for att säkerställa arbete åt anställda vid Sonabs fabrik i Lövånger


Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Vi är hell överens om atl nu är skyndsamhel av nöden. Arbelsgruppen är redan konstituerad i huvudsak, och jag vel all den har bestämt lid för sill första sammanträde, som sker inom kort. De första kontakterna med andra företag, som här kanske skulle kunna bistå med etableringar, har redan tagits.

Då det gäller samrådsförfarandel har jag för företagsledningen fram­hållil del angelägna i kvalificerat samråd med de anställda. Jag har ju hafl tillfälle all upplysa om atl de anställda nu kommer all bli i lillfälle alt anlita en löntagarkonsull i del fortsatta samrådsarbelet.

Fru  WIKLUND (c):

Herr lalman! Jag är glad över den positiva inställning som industri­ministern har gett till känna. Della är en fråga som berör kommundelen Skellefteå slarkl,

Vi har Ju i hela Skellefteå kommun en betydande undersysselsätlning bland kvinnorna. När den här industrin kom till, hälsades den därför med verkligt slor glädje. Av de 272 personer som i dag är anslällda är 102 kvinnor. Jag tror knappast det finns någon annan industri i Norr­land med så slor kvinnlig andel. Därför är del nödvändigi alt alla an­strängningar görs för all della verkligen skall fä en lycklig lösning.

Del sorgliga är att redan efter AGA-köpei märktes i Lövånger en suc­cessiv överftyttning lill Gävle och hur man prioriterade den fabrikens sortiment. I Lövånger stod del klart atl någonting var i görningen, och del var Ju inle särskilt roligt.

Hen BRÄNNSTRÖM (s);

Herr lalman! Jag vill mycket hellre gå in pä del som ligger framåt



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om fortsatt .framställning av THX-preparat


i tiden än diskutera del som har varil. Vad som har varil är lillräckligl besvärligt ändå för de inblandade.

Del väsentliga är all kommunen, som ju har satsat - och är beredd alt salsa fortsättningsvis - pä samhällel, också i den satsningen får det stöd som behövs från statsmakterna och då främsl från Statsföretag och industridepartementet. Industriministerns uttalande tolkar Jag så, alt man här verkligen kommer atl göra vad pä ägaren-staten ankommer för all hjälpa till med den här utvecklingen.

Jag är medvelen om all industrier kan genomgå processer som är be­svärliga. Det väsentliga är dä all man tillgriper de möjligheter och an­vänder de resurser som finns för att motverka och helst ocksä eliminera dessa problem.

Jag ser del så att Rune Johansson har gett oss förhoppning om all Statsföretag och departementet verkligen kommer att medverka till en positiv lösning för de anslällda i Lövånger. Del ser Jag som det viktigaste.


Överläggningen var härmed sluiad.

§ 6 Om fortsatt framställning av THX-preparat

Herr jordbruksminisiern LUNDKVIST erhöll ordet föratt besvara herr Fågelsbos (c) den 30 Januari anmälda fråga, 1975/76:201, till herr so­cialministern, och anförde:

Herr lalman! Herr Fågelsbo har frågat socialministern om han är beredd all medverka till all dr Elis Sandberg även i fortsättningen får tillgång lill den för hans verksamhel nödvändiga kalvbrässen på samma villkor som tidigare.

Frågan har överlämnas lill  mig för besvarande.

Livsmedelsverket har meddelat samtliga slakthus och kontrollslakierier all utlämnande av organ i samband med slakt fär ske först efler genomförd besiktning och godkännande enligt gällande kötlbedömningsföreskrifter. Om mollagaren har speciella krav pä leknisk haniering, vilkel är fallet i fråga om dr Sandberg, kan sådana tillgodoses efter samråd mellan slak-leriledning och besikiningsvelerinär, varvid hanteringen bör utföras av personal vid slakleriei enligl besikiningsveierinärens bestämmande och överinseende.


10


Hen FÅGELSBO (c):

Herr talman! Jag vill lill statsrådet Lundkvisl framföra ell tack för atl Jag har fått min fråga besvarad.

Förra onsdagen fick Jag elt samtal hit lill riksdagen från en dam här i Slockholm som var myckel upprörd, sedan hon genom massmedia fått meddelande om alt livsmedelsverket fattat elt sådant beslul att del i fortsättningen skulle bli omöjligt för dr Sandberg atl framställa THX-preparaiei. Hon åberopade en väninna som var hell beroende av della



preparal. Denna väninna var myckel sjuk. Hon hade lidigare sökt läkare men inle blivit bättre. Sedan hade hon genom THX återfall hälsan, och den som ringde sade lill mig att om nu delta preparal stoppas skulle del komma atl bli stora besvärligheter för väninnan.

Senare på dagen blev Jag uppringd av en dam från Bergslagen. Det var nägot av ell nödrop. Denna dam berättade att hon hade en dotter som var diabetiker sedan elvaårsåldern. Dotterns syn blev sämre och sämre och hon sökte läkare - specialister - men ingenting hjälpte. Till sisl blev hon praktiskt laget blind.

Och damen som ringde sade: Vad gör en förälder vid sådana lilllallen? Jo, man griper efter halmstrået. De åkte ner till dr Sandberg. Dottern var där i tre veckor, hon behandlades med THX och hon återfick synen. Hon är nu fullt frisk, även om hon fortfarande får ta THX, och hon kör bil, sä alll är i sin ordning. Stoppas THX råkar hon säkerligen åter in i mörkret.

Mol den här bakgrunden måste Jag slälla en delfråga lill siaisrådel Lundkvisl: Inom vilkel kompeiensområde eller på vilken beslutsnivå i livsmedelsverket är del som eu sådanl här slopp skall avgöras? Är del inom livsmedelsverkets styrelse eller är det inom direktionen?


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om .fortsatt framställning av THX-preparat


Herr Jordbruksminisiern LUNDKVIST:

Herr lalman! I klarhetens inlresse vill Jag understryka all det är här inle fråga om något stopp när det gäller möjligheten för dr Sandberg all la tillgång till kalvbräss, ulan det är fråga om alt han liksom alla andra, som kan behöva ha tillgång lill denna lyp av organ för olika än­damål, måste följa de bestämmelser som livsmedelsverket har infört för all klara de hygieniska anspråken. Alll detta har väl också tydligt framgåll av de kommentarer som följt efter del att beslutet fattats.


Herr FÅGELSBO (c):

Herr talman! Jag är tacksam för all statsrådet Lundkvisl klart sagl ifrån atl här är del inle fråga om nägot stopp. Av de meddelanden som lämnades i massmedia fick man ju inlryckel au del gällde etl slopp.

Jag skulle kunna anföra fiera exempel pä samtal som Jag har fått, men jag skall inle göra del efter detla klara svar. Jag vill i alla fall säga alt jag hör till dem som har blivit liiel illa berörda när man märki vilken negaiiv altilyd, för alt inte säga arrogans, som företrädare för siaten givil uttryck ål i offentliga sammanhang när del gäller THX och dr Sandberg.

Vi vet all forskningen har gäll vidare och all del finns legitimerade läkare i vårt land som rekommenderar dr Sandberg. Jag kan åberopa yllerligare eu fall, där föräldrarna lill en flicka sökte sjukhusvård för fiickan. Del var eu cancerfall. Man lyckades inle klara del; balanssvå-righeier uppkom, och föräldrarna var fakliskl beredda på all flickan icke skulle överleva. Men vad hände då? Jo en legiiimerad läkare ringde lill dr Sandberg, och flickan fick komma ner till honom. Flickan är nu fullt frisk och behöver inle THX i fortsättningen.


Il



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Om suppleanlför­delningen vid kommunfiillmäkti-geval


Jag hoppas att statsrådet ställer sig positiv lill vidare forskning då del gäller THX.

Herr jordbruksminisiern LUNDKVIST:

Herr talman! Fär jag yllerligare i klarhetens inlresse säga alt vad jag nu diskulerar inle är den medicinska sidan av saken för den ligger inle inom mitt kompetensområde. Vad jag har diskuterat ärdet svar Jag läm­nade på herr Fågelsbos fråga om möjligheten för dr Sandberg och andra alt fä tillgäng till kalvbräss.

Livsmedelsverket har påpekat alt de bestämmelser som livsmedelsver­ket fastställt av hygieniska skäl skall gälla vid utnyttjandet av bl. a. kalv­bräss. Jag h(5ppas att frågeställaren och jag är överens om all det finns anledning för oss au upprätthålla höga anspråk och krav på hygien i sådana här sammanhang.

Hen FÅGELSBO (c):

Herr talman! Jag ställde ju ursprungligen min fråga lill socialministern, inom vars område den senasle frågan hör hemma. Nu har jag fåti svar av jordbruksminisiern eftersom bestämmelserna kommer från livsme­delsverket. I det senare fallet är jag naturligtvis helt överens med stats­rådet.

Men jag \'ill sluta med atl säga att prestige i alla fall inte får vara del som är avgörande för mänga människors hälsa.

Överläggningen var härmed sluiad.


§ 7 Om suppleantfördelningen vid kommunfullmäktigeval


12


Herr kommunministern GUSTAFSSON erhöll ordel för atl besvara herr Lekbergs (s) den 30 Januari anmälda fråga, 1975/76:205, och anförde:

Herr lalman! Herr Lekberg har frågai mig om regeringen avser alt lägga fram fcirslag inför 1976 års kommunalval om fördelningen av sup­pleanter vid kommunfullmäktigeval. Med gällande regler kan enligl frå­geställaren den olägenheten uppslå, när parti går fram med endast en valsedel i valkrelsindelad kommun, all kandidat, som av sitt parli har placerats långl ner på valsedeln, utses som förste suppleant i andra eller efterföljande valkretsar.

Efter samråd med chefen för justitiedepartementet får Jag anföra föl­jande:

Riksskatteverket har i en promemoria lagl fram förslag lill modifierat system för att utse suppleanter för kommunfullmäktige. Förslaget innebär all den olägenhet som herr Lekberg påtalar undanröjs. Promemorian över­lämnades i december 1975 lill regeringen och remissbehandlas f n. När remissinslan.sernas synpunkler föreligger kommer regeringen alt pröva om förslag på grundval av promemorian kan föreläggas riksdagen i vår.



Hen LEKBERG (s):

Herr talman! Jag tackar kommunministern Hans Gustafsson för del positiva svarei pä min fråga. Av svaret framgår klart atl regeringen ämnar lägga fram förslag lill vårens riksdag, vilkel kommer all lösa de problem som Jag har tagit upp i min fråga.

Jag tycker atl det är ell värdefulll besked till de partier som Just nu är i full färd med all arbeta fram sina valsedlar lill höstens kommun­fullmäkligeval.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Överläggningen var härmed sluiad.

§ 8 Föredrogs och hänvisades

Förslag

1975/76:13 till finansulskoliei

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1975/76:2167 och 2168 till trafikulskoltel

§ 10 Föredrogs och bifölls inierpellationsframställningarna 1975/76:103 och 104.

§11 Allmänpolitisk debatt (forts.)


Hen MARCUSSON (s):

Herr lalman! Jag skulle under nägra minuier vilja lala om alt Väst­manland under 1970-talei har fäll vissa närings- och arbetsmarknads-politiska problem.

Den aktiva regionalpolitik som skapats i Sverige har medfört att vi har fått en bällre ekonomisk, social och kulturell jämlikhet mellan män­niskorna i skilda regioner, Detla upplever vi säkert alla som positivt. Del är inte minsl del arbete där service och miljö är viktiga frågor, som har varil ledstjärnan i vår planering för denna regionalpolitik. Hell na­turligt har dessa insatser varit inriktade på de delar av värt land där obalansen har varil störst. Högt industrialiserade län som Västmanland har inle fått myckel lill godo via samhällets älgärder. Jag vill säga några ord angående del mest industrialiserade länet i värt land för att ge lilel bakgrund åt de problem som vi nu har och kanske framför allt skönjer i fnin?tiden, om ingenting görs.

Under 1950-lalel och siörre delen av 1960-lalet var Västmanland elt av de befolkningsmässigt setl mesl expansiva områdena i landei. Denna expansion grundade sig i första hand på vår industris snabbt ökade ar­betskraftsbehov.

Det kraftiga suget från industrin aviog i mitten av 1960-lalel, varefter industrin i stort setl har hafl en oförändrad sysselsällningsnivå. Men


13



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

14


genom den utbyggnad av servicenäringarna som skedde fortsatte befolk­ningsökningen även under senare delen av 1960-lalel. Därtill kan läggas all vi hade en ganska betydande byggnadsaktivitei.

Länet har sedan 1970-lalels ingång drabbais av en icke obeiydlig be-lblkningsavi.appning. Det hänger i stor ulslräckning samman med be­folkningens struktur. Den lidigare kraftiga invandringen medförde alt länet fick en ung befolkning och därmed höga födelsetal.

Under senare är har näringslivel inte kunnat expandera i takt med det ökade arbeiskraftsulbudel. Därtill har kommit den allmänna obalans som under lång tid rått på länets arbetsmarknad, bl. a. den otillfreds­ställande differentieringen inom näringslivel. För all bevisa della vill Jag nämna all närmare 44 ''. av de sysselsatta i Västmanland arbetar inom industrin - riksgenomsnittet är 31 "n. 63 "n av dessa indusirisys-selsatla arbeiar i förelag som har mer än 500 anställda - där är medeltalet i riket 40 "n.

Slutsatsen är att industrialiseringsgraden medför att andelen sysselsatta inom servicenäringarna är liten i Jämförelse med den i det slora flertalet län. I de flesta av länels 11 kommuner svarar del dominerande företaget för mer än halva industrisysselsältningen. Fagersta och Skinnskatteberg är extremfall i fråga om ensidigt beroende av ell enda företag.

Arbetsmarknaden är utomordentligt ensidig. Anlalel arbetstillfällen för kvinnor och för högre utbildade är hell otillräckligt. I fråga om statens utgifter lill länen måste Västmanland betraktas som del mesl billiga. Jag länker dä pä löner, bidrag till företag, kommuner och enskilda, exlra väganslag osv. Del är elt slarkl urbaniserat län; 87 "n av befolkningen bor i tätorter.

Västmanland kan alltså se tillbaka på en efterkrigstid med mycket god industrisysselsälining och myckel god tillgång lill arbele. Della har i sin lur inneburit atl länet inle har utnyttjat statliga förmåner, som har behövts i andra delar av vårt land.

Men när befolkningsutvecklingen i Västmanland nu inle bara står still ulan t. o. m. har en tendens all gå nedåt, har vi från Västmanland ansett det angeläget alt inför riksdag och regering ge till känna våra icke alltför ljusa framtidsperspektiv.

Jag är övertygad om att alla har betraktat Västmanland som etl pro­blemfritt län. Man har då naturligtvis sett till det växande befolkningstalet och industrin, som i huvudsak tillhört de expansiva branscherna. Vårt näringsliv kan inle uppvisa några speciella och dramatiska förändringar av den storlek som inträffat t. ex. inom textilindustrin i Norrköping och Borås, eller skoinduslrin i Örebroregionen.

Gruvnedläggningarna i Norberg och tegelindusirins tillbakagång i Sa­laregionen är dock branschförändringar som haft stor lokal betydelse. De strukturella problem som gör arbetsmarknadssituationen i Västman­land specielll svårbemästrad yllrar sig i en kombinalion av brist och överskoll på arbeiskraft. De som drabbas är i försia hand unga nyui-bildade.



Denna siluaiion är inie ny i vårt län. Del framgår bl. a. av den inrikes omflyliningen varje år alllsedan millen av  1960-lalel.

De stora flyltningsförluster som länet hafl under senare år har till Slor del beställ av ungdomar som nyss slutat skolan eller som befinner sig i den ålder där rörligheten är som störst - 20-30 är.

Den hastiga omställningen från expansion lill befolkningsmässig stag­nation, t. o. m. nedgång, medför ekonomiska påfrestningar för kommu­nerna och dåligt utnyttjande av den kapacitet som byggts upp. Bo­stadsbyggandet har halverats under en femårsperiod, och en fortsatt stag­nation i folkmängden innebär atl byggandet yllerligare drastiskt mäsle reduceras, Andelen oulhyrda lägenheter i nyproduktionen har varil bland de högsla i värt land.

De uppgifter som nu finns om produklionsulveckling och investeringar hos länets industri samt dala om åldersstrukturen hos induslrins real-kapital i byggnader och maskiner ger oss anledning au känna en viss oro belräffande induslrins möjligheler au svara mol anspråken på hög tillväxttakt.

Utvecklingen är inte posiliv. Vi bedömer det i Västmanland så att det är specielll angeläget alt ge Sala- och Fagerstaregionerna direkl sys-selsättningsförstärkning, bl. a. pä grund av regionernas ringa folkmängd.

Den förstärkning av lokaliseringslånel lill Fagersta AB som vi glädjande nog fick för någon vecka sedan är vikiig från många synpunkler, inte minst därför atl näringslivet i denna region är speciellt sårbart.

Västerås- och Köpingsregionerna har en bredare bas i fråga om ar­betsmarknad och service, men den strukturella obalansen gör sig ändå gällande i hög grad, vilkel inte minst visar sig i de senasle årens flyti-ningsrörelser. Dessa två regioner svarar för del mesta av flyitningsför-luslerna.

Länsslyrelsens handlingsprogram ger oss vissa kvantitativa mål för sysselsättningsutvecklingen. Dei behövs minst 5 000 nya arbeistillfiillen fram till  1980 och därefter ytterligare 10 000 fram lill  1990.

Och detla enbari för atl undvika en Ibnsail nettoulflyuning och för atl åstadkomma samma arbetsmöjligheter för kvinnorna i länet som för landei i övrigi.

Vi tror del skall bli möjligl all uppnå dessa målsättningar om till­gängliga medel ställs lill förfogande inom ramen för regionalpolitik, för arbetsmarknadspolitik och näringspolitik.

Det är emellertid angelägel all länets förhållanden specielll uppmärk­sammas av statsmakterna i samband med alla överväganden av belydelse för den regionala utvecklingen i vårt land. På grund av den snabba ex­pansionen i Västmanlands län under åren 1945-1970 har vårt län inte tilldelals invesieringsmedel lill vägar och kommunikationer i samma ul­slräckning som de flesla andra län i landei.

Delta har inneburit atl vårt vägnät är under all kriiik i Jämförelse med andra län i vårt land. 1 nuvarande situation betraktar vi det därför som mycket angeläget atl vårt län tillförs extra resurser på detta område så


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


15



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban


atl vi kan komma i falt andra regioner.

Vi anser nämligen, atl investeringar i transportsektorn är av grund­läggande belydelse för den niiringspolitiska utvecklingen i vår region.

Ja, herr lalman. Jag skulle i nägra punkter vilja redovisa vilka frågor som är av största vikt för oss i Västmanland. Del är

alt industrin i länet kan genomföra de investeringsplaner som finns och alt projekt som förs fram till prövning av cenlrala myndigheler fär en positiv bedömning;

all lokaliseringsslödet kan användas för induslrins fortsatta utbyggnad, i försia hand i norra länsdelen men även för vikliga punktinsatser i länet i övrigi;

all länels förhållanden beakias i samband med statliga insatser för stålindustrins framlid;

alt uibyggnaden av högskoleväsendet kan ske i vår region utan dröjsmål under former som är anpassade till den regionala arbetsmarknaden; och lill sisl

alt länels förhållanden bällre kan tillgodoses vid uibyggnaden av gym­nasial och annan utbildning och alt länets vägar och kommunikations­väsende genomgår en ordentlig upprustning.

Herr lalman! Jag förutsätter att dessa synpunkler beakias i det kom­mande riksdagsarbetel.


I detla anförande instämde herrar Maihsson i Fagersta (s) och Sundgren

(s).


16


Hen PERSSON i Heden (c):

Herr talman! I det socialdemokratiska valmanifestet uttalas bl. a. alt "folkets vilja lill arbete är nationens viktigaste tillgäng". Mycket rikligl - ingen opposition mot detta. Varje parli i detla land kan skriva under en sådan deklaration.

Varje människas önskan lill arbete mäsle infrias. Men nu är det inte sä all denna folkels vilja till arbele kan lillfredställas överallt i landet. Vissa regioner är särskilt illa utsatta, och människorna där ser med bävan in i framtiden. Del går inte en dag ulan alt det sker uppsägningar, varsel om nedläggningar och friställningar. Detta är en ytterst allvarlig fram-lidsvy. I regioner med ensidigt näringsliv är det speciellt dystert. Som exempel kan nämnas Sjuhäradsbygden i Älvsborgs län, där tekoindustrin är den dominerande sysselsättningsindustrin och där lägel är mer än bekymmersamt.

I dessa regioner - det kan jag försäkra - är folkels vilja till arbete högst pätagli,«. Jag vel all de från tekoindustrin friställda människorna ingel hellre (inskar än att få ell arbele. Men vad hjälper del socialde­mokratiska valmanifeslet "au folkets vilja lill arbele är nationens vik­tigaste tillgång" när inget arbele finns alt fä?

Del går bra all skriva manifest. Men när del gäller älgärder för atl dessa manifest skall få verklighetsgrund har del i regeringskretsar varil



annorlunda. Det gäller inte minst lekoindustrin. År efler år har regeringen låtit dumpingimporlen av tekovaror fiöda in i landet. Hemmaindustrin har fått föra en ojämn kamp för sin tillvaro, och så har det blivii som del nu är - friställningar efter friställningar.

Herr Fälldin sade i går all del i vissa branscher råder kris. Ja, del är helt enkelt kris i vissa branscher. Tyvärr ville inte finansministern tro på della, men del är i verkligheten sä.

Del statligt ägda SweTeco lägger ut beställningar av tekoprodukler i andra länder mill under den svåra arbetslösheten i tekoindustrin. Ett statligt förelag, som finansieras med skallemedel, medverkar till hem­maindustrins nedgång så långt all den inte ens läcker en nödvändig be­redskap med textila produkter. Detta är ytterst anmärkningsvärt.

Här måste lill politiska åtgärder som påverkar den regionala utveck­lingen. Den socialdemokratiska koncentralionspolitiken med centralise­ring av bebyggelsen och sysselsätlningsinduslrier har lett till atl många människor i dag saknar elt arbete, faslän de ingel hellre önskar än alt få ett. Del har blivit en regional obalans med stora skillnader från bygd lill bygd i fråga om sysselsättnings-och inkomstmöjlighetersamt service. Centern kräver att målsättningen för regionalpolitiken måste vara så ut­formad all alla, oavsell bostadsort, skall ha ett arbete. Härigenom skapas också elt befolkningsunderiag som ger goda förutsättningar för en god service till människorna. På de redan stora orterna måste expansions-trycket minskas så alt de sociala problemen minskar, miljön förbättras och trängselproblemen, inte minst i trafiken, elimineras.

Till en väl förd regionalpolitik hör också en bättre fördelning av bo­sättningen. Människorna har för att få en bättre boendemiljö alltmer sökl sig frän storstadsområden ut till de mindre tätorterna. Ett växande intresse för bosättning i landsbygd och glesbygd är också markant. Del är nödvändigi med en bättre fördelning av bosättningen i landet.

För elt genomförande av en ändamålsenlig regionalpolitik, med ett fungerande näringsliv sä all alla människor kan fä elt arbete, fordras att trafikpolitiken är sä utformad atl transporlförsörjningen är tryggad i landets alla delar. Tyvärr kan man inte säga att så är fallet i nuläget. Årets budgetproposition talar ett annat språk. De redan magra anslagen lill vägnätet är för kommande budgetär reelll sett ytteriigare försämrade, och i kommunikationsministerns äskanden föreslås ytterligare Järnvägs-nedläggelser. En försämring av kollektivtrafiken i synnerhet inom små­orter håller på alt ske.

Mångenstädes är vägnätet kraftigt nedslitet. Och med de nu föreslagna anslagen kommer ytterligare minskning av vägbyggnadsvolymen och även av underhållsarbeten att ske. Många vägar är i akut behov av om­byggnad. I synnerhei de mindre länsvägarna har en standard som inte bara frän irafikekonomisk synpunkl utan framför allt från trafiksäker­hetssynpunkt är bristfällig. Nu är emellertid anslagsäskandena av den storleksordningen att en senareläggning av dessa ombyggnader måste ske.   Underhållsarbetena  är  också eftersatta.  Sädana  vikliga  under-


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban

17


2 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


hållsarbelen som dikningar måste också senareläggas. Detta gör Ju att vi får en.yllerligare försämring av vägstandarden. Samma är förhållandet med beläggningsarbetena.

Låt mig, herr talman, ta ell enda exempel. Om väganslagen inte ökas i förhällande till budgetpropositionens, kommer vägverkel i Älvsborgs län att tvingas senarelägga såväl ombyggnadsarbeten som underhållsar­beten. Samma är säkerligen förhällandet i flera andra län - vi har lidigare hört del i dag. Centern har i molioner till årets riksdag föreslagit ökade anslag till vägverket. Det är alt hoppas att dessa förslag vinner kammarens gillande.

Utöver de av kommunikalionsminislern föreslagna järnvägsnedlägg­ningarna barden 19 januari della år statens järnvägar i brev till regeringen föreslagil nedläggning antingen av persontrafiken, godstrafiken eller båda delarna pä inle mindre än 27 olika bandelar. Nu är det att hoppas all regeringen inte accepterar SJ:s förslag till dessa nedläggningar. Jag vill i sammanhanget vädja till kommunikalionsminislern att lägga denna skrivelse från SJ längst ned i lådan. Om SJ:s förslag skulle genomföras, kommer del redan ytterst hårt belastade vägnätet att i än högre grad utsättas för påfrestningar med försämrad standard och ökat antal tra­fikolyckor som följd.

Herr lalman! Sammanfattningsvis vill Jag sålunda framhålla alt de re­gionalpolitiska medlen skall vara så utformade all näringslivet fär möj­lighet all trygga sysselsättningen i landels alla delar, sä atl man kan nå upp till målsättningen atl alla som vill och kan arbeta ocksä skall få ell arbele. Vidare all de regionalpolitiska medlen, som bl. a. består av lokaliseringslån, sysselsältningsstöd, transportstöd och stödåtgärder för glesbygden, yllerligare förbättras. Trafikpolitiken måste förbättras, så att en god transportapparat i landels alla delar kan fungera på ett för människorna ändamålsenligt sätt, häri inbegripet att vägstandarden förbättras och kollektivtrafiken utbyggs.

Till sist: Om de små och medelstora företagen skall kunna fortleva och utvecklas, är det uteslutet att ytieriigare belasta dessa med avgifter av skilda slag. Arbetsgivaravgiften, som i all synnerhei drabbar de ar­beiskraftsintensiva företagen särskilt hårt, måste ulformas pä elt annal sätt. Arbetsgivaravgiften stimulerar sannerligen inte dessa företag lill ökad personalanslällning och då inte heller till ökad möjlighet för männi­skor atl fåeil arbele.


Hen NYGREN (s):

Herr talman! Håller den privata svenska slora och medelstora industrin på att omintetgöra de av regering och riksdag fastställda målsättningarna för regional balans i vårt land? Anledningen till den frågan skall jag närmare utveckla i detta inlägg i årets remissdebatt. Men låt mig dess­förinnan slälla en annan fråga: Hur skulle landsdelen Norrland ha setl ut i dag ulan samhällets regionalpoliiiska insatser?

Denna friigeställning kan vara särskill aktuell våren 1976. Nu kan vi



summera tio år med den statliga lokaliseringspoliliska stödverksamheten, tio är med det statliga skatteutjämningsbidraget lill kommuner och lands­ting och fem år med det statliga regionalpoliiiska transportstödet. Genom dessa insatser har avsiändsproblemet för varutransporter från Norrland minskat, kommuner och landsling har fält ekonomiska möjligheler all bygga upp en god service, och tiotusentals nya jobb har tillskapats med etl betydande samhällsstöd.

Resultatet av de samhällsinsatserna har vi kunnat avläsa bl. a. i atl mångårig befolkningsnedgång vid det senaste årsskiftet har förbytts i plussiffror i samtliga fem Norriandslän. Delta är den ljusa sidan av ut­vecklingen i Norrland de senasle åren - resultaten av den förda regio­nalpolitiken.

Men del finns alltjämt mörka moln över den utvecklingen. Dels finns bevis för atl vi trots denna utveckling alltjämt har långt kvar till den regionala balans som är målel för de politiska insatserna. Dels har vi också nya och allvarliga hot emot balanssträvandena. Alltjämt är andelen arbetslösa mellan fyra och fem gånger så hög i skogslänen som den är i storstadslänen. Ännu är det långt kvar lill dess vi kan tala om jämlika sysselsättningsmöjligheter för dem som bor i de nordliga delarna av vårt land i jämförelse med dem som bor i Syd- och Mellansverige. Ännu finns det mänga och slora hinder för den regionala balans som regeringen och riksdagen har uttalat sig för. Elt av de största i dag anser jag vara de enormt höga personresekostnaderna för långresor, som utgör ett av de största handikappen för dem som bor i de nordliga delarna av värt land. På del området behövs samhällsinsatser för att vi även i del av­seendet skall kunna göra Sverige rundare.

Nu väntar vi på förslag från regeringen om nya målsättningar och nya satsningar på sysselsättnings- och regionalpolitiken. Jag hoppas atl del förslaget skall la upp ökade insatser mol den ojämlika sysselsättningen och de orättvisa persontransportkostnaderna i vårt land.

Men del finns ell nytt problem i regionalpolitiken, som dykt upp de senaste åren, som kommit att med stor styrka verkal rakt motsatt riktning mot vad som är målsättningen för en bällre regional balans. Den pro­blemaliken svarar framför allt de stora och medelstora privata företagen för.

När regeringen föreslog all investeringsfonderna skulle släppas friare, rör att stimulera den industriella utvecklingen, var vi säkert många som kände stor oro för all detla skulle leda lill en satsning framför allt i de redan industriellt överhettade delarna av vårt land.

Nu kan vi konstatera att det har blivit så. Det ansvar för de regio­nalpolitiska målsättningarna som vi kunde ha hoppats att de privata slora och medelstora förelagen med fondpengar skulle ha visal har man full­ständigt struntat i. De tvä senasle åren - 1974 och 1975 - har den privata svenska industrin med fria investeringsfondsmedel inte satsat mer än ell par procenl på induslriulbyggnad i den tredjedel av värt land som de två nordligaste länen Norrbotten och Västerbotten utgör. Drygl 4 mil-


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

19



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


jarder kronor varje år har man satsat i de sydligare delarna av landet.

Om man beaktar att den industriella utbyggnaden med inveslerings-fondsmedel under vart och ell av åren 1974 och 1975 hafl en storlek som motsvarar tio års samhällssatsning på lokaliseringsmedel, känner man som norrlänning myckel stor oro för alt vi genom den friare nytl-janderätten av invesleringsfondsmedel nu snabbt är pä väg mot en oba­lans i industriutbyggnaden i Sverige som kan bli ödesdiger för de re­gionalpoliiiska målsättningarna. Om man bortser från de planer som Stats­företag nyligen har presenterat och som huvudsakligen innebär tillska­pande av ny sysselsättning i Norrland och då särskilt i Norrbotten, in­skränker sig utvecklingen av ny industriverksamhet i de övre delarna av vårt land i dag till några fä nya företag som kunnal lockas lill våra induslricentraanläggningar i Lycksele och Strömsund och lill utveckling av redan befintlig Norrlandsinduslri. Nylokalisering av privatägda förelag eller ulflytining av enheter av svensk storindustri lill Norrland - som särskilt finansministern för ett antal år sedan skickligt medverkade lill genom investeringsfondsmedlens dirigering - tillhör numera sällsynl-heterna. Norrlänningarna har anledning att känna en betydande oro för den frihet i induslriulbyggnaden som del privata näringslivet har bjudits under de senasle åren. Den friheten har sannerligen inte inneburit några framsteg för en polilik med målsättningen att nå regional balans i vårt land;

Jag hoppas all regeringen i det förslag om regionalpoliiiska styrmedel som man lovat alt lägga fram för riksdagen under våren skall beakta den ulveckling av industriverksamheten i värt land som ägt rum under de senaste åren.

Till herr Persson i Heden skulle jag vilja säga alt det sannerligen inte är regeringen som medverkar till koncentrationen av industriutbyggnaden i vårt land. Del är den privata svenska industrin, såvida den inle hårdhänt dirigeras från samhällets sida.

Om vi skall nå målsättningen med regionalpolitiken mäste en fastare samhällsslyining av industriutbyggnaden sällas in. Den privata industrin har inle visat sig ha det ansvar som man bl. a. från Industriförbundet så många gånger har talat om.



20


Herr SUNDGREN (s):

Herr talman! Del svenska samhället har under en historiskt setl kort tid förändrats frän ett ekonomiski primitivt agrarsamhälle till ell högt utvecklat industriland. Den transporltekniska utvecklingen har pä etl avgörande sätt medverkal lill denna ulveckling. Kanalerna, Järnvägen, bilen, flyget, elkraftsförsörjningen och telekommunikationerna har på etl drastiskt sätt ökat våra kommunikationsmöjligheter. Men den transport-tekniska utvecklingen, som varit en av de avgörande faktorerna för den industriella strukturomvandlingen, har som bieffekt medverkal till en icke önskvärd regional obalans inom landei. Under senare år har man pä olika sätt försökt all effektivisera regionalpolitiken. Kommunikalio-



nerna har dä bl. a. i olika utredningar framhållits som viktiga regional­politiska styrmedel. Min uppfattning är dock att man hillills kanske un­derskattat kommunikationernas belydelse som styrmedel för en ökad regional balans i vårt land.

Jag vill i mill anförande peka pä en region med balansproblem, näm­ligen Mälardalen, där det finns såväl orter med överhettningsproblem som orter med stagnalionsproblem. Mälarregionen är ell av de mest Ira-fikintensiva och svårplanerade områden som finns i värt land. Det är nödvändigt all mer uppmärksamma det samband som finns mellan Slor­slockholms och de kringliggande länens utvecklingsfrågor. Mälardalen väster om Stockholm får inle - med eller utan ulfiyltade slalliga verk - betraktas som ell reserv- och genomfarlsområde utan måste inordnas i en helhetssyn för hela områdets framlida planering.

Transportsystemet är ryggraden i alla befolkningskoncentraiioner. Men det är en myckel dyrbar apparat när alltför många bilar och människor skall trängas om utrymmet, vilket inte minsl invånarna inom Storstock­holmsomrädel fått erfara. Jag tror att det finns anledning alt inför riks­dagen pä nyll aktualisera del projekt som tre forskare presenterade för några är sedan under namnet Städer i samverkan - exemplet Mälarstad. Som etl alternativ till elt förvuxet Storstockholm föreslog dessa forskare en integration av små och medelstora städer runt Mälaren, samman­knutna av snabba lågförbindelser. För de ca två miljonerna människor i Mälardalen skulle del kunna innebära en bättre boendemiljö, renare luft, mindre resbehov än i storstaden. Mälarstaden skulle bällre kunna erbjuda alternativ i arbeten, skolor, sjukvård och bostad. Många män­niskor skulle finna sysselsällning på bostadsorlen samtidigt som de inom ell rimligt reseavstånd hade rikt differentierade möjligheler lill arbets­tillfällen, utbildning och fritidsaktiviteter. Järnvägen är del transport­medel projektet Mälarstad bygger på, och järnvägen rymmer i sådana här sammanhang en omfallande utvecklingspotential.

En viss upprustning av spårslandarden och införande av fjärrblockering är åtgärder som redan vidtagits för all göra tågförbindelserna mellan Västerås och Slockholm snabbare. Del har pä denna sträcka inneburit ett ökal antal lågresenärer. Om man förbättrar framkomstmöjligheterna på vissa delsträckor genom atl anlägga dubbelspår kan ytterligare tids­vinster göras. Dendelavenjärnvägsringrunl Mälaren där behoven av upp­rustning i dag är störst är pä bandelarna Södertälje-Eskilstuna -Västerås, som i dag endast är godkända för hasiigheler på upp lill 90 km/lim.

SJ har såväl för innevarande är som i budgetpropositionen för 1976/77 fått kraftigt ökade investeringsanslag samt fick dessutom av sysselsätt­ningsskäl genom regeringens beslut i oklober och december 1975 medel för tidigareläggning av vissa anläggningsarbeten, beställningar av vagnar m. m. Del är min förhoppning alt därmed möjliggörs vissa investeringar runt Mälaren i dubbelspår, planskilda korsningar, fjärrblockeringsnäl och förbättrad spårstandard, så alt vi successivt får allt snabbare tågförbin-


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


21



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


delser. Därmed tas vikliga sleg mol förverkligandet av idén Mälarstad med snabbtåg i mitten av 1980-lalel med hasiigheler pä ca 220 km/tim., vilkel gör det möjligl all resa mellan orter runt Mälaren pä samma tid som det tar atl resa frän en förort i Slockholm till centrum. Utöver för­delarna med snabba förbindelser vinner man den effekten att privat­bilismen ökar mindre än vad den annars skulle gjon. Vi får dessutom en robustare arbetsmarknad och en rikt differentierad region, där vi lällare kan angripa de balansproblem som då och då uppstår på olika områden av samhällslivet.

Del jag hittills sagl har mest berört persontrafiken på Järnväg inom Mälarregionen. Jag vill, innan jag slutar, framhålla del önskvärda i del atl en ökande andel av godstransporterna förs över lill Järnväg. Del finns många skäl som talar för della; trafiksäkerheten på våra landsvägar, ener­gi-och miljöaspekter m. m. Jag tror att SJ i dag-och ännu mer i framliden - har goda tekniska resurser för alt lösa industrins transporlproblem. Vissa conlaineranläggningar utnyttjas f n. inte i tillräcklig omfattning. En väsentlig förutsättning för atl SJ med siörre framgång skall kunna hävda sig i konkurrensen om godstransporterna torde vara att besluts­befogenheterna decentraliseras lill trafikområdena så långl som möjligt. SJ har f n. långa beslutsvägar, vilkel försvårat möjligheterna lill en god och fiexibel service och snabba besked. För alt åstadkomma korta och snabba beslutsvägar borde del vara tänkbart atl reducera antalet trafik­områden samt au i ansvarshänseende ställa irafikområdescheferna direkl under cenlralförvallningen i Stockholm när del gäller ärenden rörande fraktavtal och liknande.

Del är min förhoppning all del kommande riksdagsarbetel skall ge järnvägstransporterna en mer framträdande plats i del svenska trans­portarbetet, och även om inle järnvägen kan bli hela svenska folkels järnväg i den bemärkelsen alt alla människor har tillgäng till järnväg pä sin ort, sä bör järnvägarna ändå kunna tjäna som pulsådror för land-transporterna i vårt land.


I detla anförande instämde herr Marcusson (s).


22


Fru LUDVIGSSON (s):

Herr talman! Del har redan sagts myckel om regional balans i denna deball, och del har slagils fasl all det är elt av samhällsverksamhetens mål all nå en sådan. Delta förutsätter, som också har sagts, etl samlat grepp över utvecklingen inom alla sektorer. Mål och medel inom t. ex. arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken, trafikpolitiken, energi- och miljöpolitiken måste självklart vara sä utformade att samspel mellan sam­hällssektorerna uppnås och alt en fortsatt samhällsutveckling kan för­verkligas under effektiva och harmoniska former.

Utvecklingen inom transportsektorn är av central belydelse när del gäller all forma vår framlida näringslivssiruktur och vårt framlida bo­sättningsmönster. Det starka sambandet  mellan transportsektorn och



andra samhällssektorer ställer krav på samplanering och samordning. När vi nu eftersträvar en balanserad regional ulveckling måste ocksä fortsatta satsningar göras i trafiksystemet för atl ge önskvärd utvecklingsslimulans pä såväl den regionala som den lokala nivån.

Herr Sundgren har i sill anförande nyss berört de besväriiga planerings-och utvecklingsproblem som finns i landskapen runt Mälaren. Jag har, herr lalman, för avsikt att i fortsättningen uppehålla mig vid de speciella omständigheter som gör del ytterst angeläget att någonting händer på trafikområdet i Mälardalen och i Södermanlands län. Utvecklingen inom länets näringsliv har lidigare berörts i skilda sammanhang, och det har fastslagits att det beträffande både Eskilstunaregionen och andra delar av länet är nödvändigt med just ett samlat grepp för utvecklingsslimulans. Inom det socialdemokratiska partiet i Sörmland råder också en mycket positiv anda när del gäller atl driva på utvecklingen och trygga sys­selsättningen i länet. Glädjande nog har dessa strävanden även vunnit anslutning från övriga partier.

Vi har sedan länge påtalat olika brister i kommunikationerna. Vi ser emellertid den regionala trafikplanering som genomförts som mycket värdefull när det gäller att förbättra såväl persontrafiken som godstrafiken i länet. I planerna har målen för trafikförsörjningen redovisats och bris­terna i nuvarande försörjning analyserats. Förslagen, som redovisats i trafikplanerna, kommer allmänt atl innebära avsevärda förbättringar när del gäller tillgängligheten till allmänna kommunikationer. Del är nu an­geläget att planerna på såväl personsidan som godssidan förverkligas. Jag vill i detla sammanhang starkt understryka länsslyrelsens förslag till dimensionering och lokalisering av terminalanläggningar i anslutning till godslrafiken. Del är viktigt inte minst från ekonomisk synpunkt atl anpassa investeringar i trafikanläggningar så all de främjar etl effektivt ulnytijande av transportapparaten.

I anslutning till den regionala trafikplaneringen finns del på personsidan förhållanden inom länet som är värda all uppmärksamma. Jag länker då bl. a. pä iraflkslandarden lill och från Stockholmsområdet. För oss sörmlänningar är del angelägel all ha goda förbindelser med Slockholm. Huvudparten av länets kontakter utåt riktar sig lill detta område. En stor del av befolkningen i länet har Stockholmsregionen som dagligt resmål för arbete eller service, del har de inventeringar som gjorts i samband med trafikplaneringen klart visat. Dessutom -det är också viktigt i sam­manhanget - ulgör vårt län en alltmer attraktiv boende- och rekrea­lionsmiljö för många människor i Storstockholmsomrädel.

Vi har tidigare motionerat - bl. a. år 1974 - om behovel av ett förbättrat järnvägsnät inom länet. Med hänsyn till alt så många är beroende av täta kontakter med huvudstaden är del mest angeläget all vi fär snabbare och tätare förbindelser med Stockholm, Vi anser därför atl en upprustning av vissa bandelar är nödvändig, t. ex. mellan Eskilstuna och Slockholm. Del gäller bl. a. räining av banan, vilket skulle göra del möjligl att öka reshastigheten. En förbättring av denna förbindelse skulle vara av myckel


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

23



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

24


stort värde, inte minsl för utvecklingen i Eskilstuna och Strängnäs kom­muner. När det gäller den inierregionala irafiken är del vidare angeläget med goda lorbindelser mellan Eskilstuna, Västerås och Örebro, detta med hänsyn lill alt utvecklingen alltmer går i riktning mot ett gemensamt utnyttjande av befintliga utbildnings- och sjukvårdsresurser. Vi har li­digare från sörmlandshåll hävdat angelägenheten av en snabb förbindelse runt Mälaren. Behovet kvarstår - förstärkt, vågar Jag påstå - och herr Sundgren har ju också nyss i sitt anförande varit inne pä den frågan.

Behovet av tätare och snabbare förbindelser med Stockholmsområdet är slarkl uttalat, men självfallet behöver vi för alt trygga länels fortsatta utveckling även salsa pä trafiken inom regionen. Det gäller här inte minsl all förbättra den kollekliva trafiken. På socialdemokratisk sida anser vi det nödvändigt med ökade samhälleliga insatser av olika slag. Kommuner och landsling måste känna silt ansvar för länets invånare och medverka lill att ge kollektivtrafiken ökad tillgänglighet. Det är vidare angeläget alt kommuner och landsting medverkar lill alt göra prissättningen på trafiktjänsterna attraktiv. Koslnaderna för en standardförbättring inom länet måste enligl vår uppfattning bäras solidariskt av alla.

Fullföljandet av intentionerna på det regionala planei som konkre­tiserats i de regionala trafikplanerna kräver dock fortsatta insatser från statens sida förutom på kollektivtrafiken även på andra områden inom trafiksektorn. Del gäller t. ex vissa angelägna vägprojekt inom länet där trafikfrågan är direkt styrande för den fortsatta kommunuivecklingen. Jag länker här pä förbindelserna mellan Eskilstuna och Strängnäs när del gäller såväl trafikutbud som vägstandard. Europaväg 3 har således pä sträckan mellan Strängnäs och Eskilstuna en låg standard med korta siktsträckor. Trafiksäkerheten längs den aktuella vägsträckan är oiill-fredsslällande, särskilt mot bakgrund av atl resandet mellan Eskilstuna och Strängnäs är av stor omfattning. En betydande del av denna trafik består av arbetsresor samt resor till serviceinrättningar i Eskilstuna.

När det gäller angelägna vägprojekt länker Jag vidare på irafiksiiua-tionen vid Strängnäs. Riksväg 55, som haren mycket hög irafikiniensitet, går f n. genom Strängnäs centrum samt pä en 40 år gammal rörlig bro över Strängniisljärden. Bron är smal och har otillräcklig bärighet, och den har vid flera tillfällen haft skador som inneburit avstängning. Från irafiksäkerhetssynpunkt medför trafiken med lunga laslbilar på de smala gatorna genom den gamla bebyggelsen stora problem. Broöppningarna stör dessulom trafikrytmen och orsakar irafikstockningar. En förutsätt­ning för att Strängnäs skall kunna fungera som centralort inom kom­munen torde vara att den centrala delen befrias från genomfarisirafiken.

Bron och genomfartsleden vid Strängnäs är frågor som har en fram­trädande plats i länels långtidsplanering. Från socialdemokratiskt håll har vi sedan länge drivit bl. a. frågan om förbättringar av riksväg 55 vid Strängnäs. Vi beklagar atl vägverket i sin flerärsplan inle delar vår uppfattning i fråga om prioritering av resurser. I den mån en ombyggnad inle kan ske med lanspråklagande av ordinarie vägpengar bör förutsätt-



ningarna all med s. k. beredskapsmedel genomföra åtgärder närmare un­dersökas och dä främst den mycket angelägna upprustningen av riksväg 55 vid Strängnäs.

Avslutningsvis, herr lalman, vill jag uttrycka en förhoppning om en fortsatt satsning pä kolleklivlrafiken. Jag vill ocksä än en gång betona viklen av atl den genom samhällsinsatser fär chansen att hävda sig på prisområdel. Det är angeläget från jämlikhetssynpunkt i första hand, men det är också nödvändigt för atl kollektiva färdmedel skall framstå som elt realistiskt alternativ till den egna bilen. Slutligen hoppas jag att den Ibrbälirade kolleklivlrafiken för Södermanlands del - det gäller både Es­kilstuna- och Nyköpingsomrädel - kommer alt innebära bällre förbin­delser med Slockholm.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt



Hen GERNANDT (c):

Herr lalman! I debatten om sysselsättningsfrågorna mäste vi - av eko­nomiska skäl - skilja på två huvudformer av arbeten. Jag avser då de arbeten som i sin helhet kostar pengar all bedriva och de som i stället inbringar pengar.

Den huvudform som kostar pengar för enskilda människor och för samhället är de olika förvaltnings-, vård- och servicearbelena, som vi alla förvisso är i hög grad beroende av. Men den arbetsformen ger inte någol nytillskott av pengar lill landet. För att verkligen ha råd all ulöka den sektorn är vi i högsla grad beroende av den andra huvudformen av arbele. Del är den varu- och ijänsleproducerande sektor som genom export kan öka storleken av vår lolala försäljningsmarknad och förhopp­ningsvis tillföra vårt land en välslåndsbevarande valulaökning.

Det ärju i huvudsak genom exportverksamheten som vårt hittillsva­rande välslånd har kunnat uppnås och bibehållas. Det började omedelbart efter andra världskriget, då efterfrågan på den intakta svenska induslrins produkter var mycket slor och den svenska tillgången på råvaror och elkraft var riklig och billig.

1 dag är lägel mera bekymmersamt. Det är inte alls svårt atl tillverka mycket mer varor än vi framställer i dag. Här finns lokalulrymmen, maskiner och friställd arbetskraft som skulle räcka till en avsevärt utökad produklion. Men del är just del viktiga ordet efterfrågan som är nyckeln lill våra exporlmöjligheler.

Då vi i dag har bland världens högsla priser på våra varor - och inte gärna kan sänka lönekostnaderna - ivingas vi lill atl försöka skapa efter­frågan pä våra traditionella produkler, dvs. all på nytt inrikta världsmark­nadens inlresse pä de svenska produkterna.

Della görs också genom de olika branschorganisationerna och genom statens olika exportfrämjande organ, i det alt man på olika säll visar upp sådanl som svensk industri kan producera. Industrin försöker internt alt anpassa sina produktpriser till världsmarknadspriserna, bl. a. genom rationalisering och viss omstrukturering. Delta hjälper lill viss del men inle tillräckligt, eftersom hela den svenska hanteringskedjan frän råva-


25



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

26


ruframsiällning till färdig produkt inkl. transporter, emballage m. m. forl­farande är bland världens dyrare procedurer. Rationaliseringen och om­struktureringen ställer samtidigt mänga människor utan arbete.

Inte minst inför locktonerna om god tillgäng pä kärnenergi tycks in­dustrin börja salsa rätt kraftigt på automalisering av tillverkningspro­cesserna. Man får ju investeringsbidrag till de nya automalmaskinerna, som i alll hastigare takt konstrueras och tillverkas av skickliga maskin-leverantörer i och utom landei. Maskinen förutsattes arbela snabbare, billigare och kanske mera perfekt än den mänskliga arbetskraften. Dess­ulom kostar den inte någon betungande arbetsgivaravgift. Men risken för minskning av antalet arbelslillfällen ökar ytterligare.

Vårt land behöver definitivt fiera hundra tusen nya arbetstillfällen, och i första hand sådana som verkligen kan ge landei inkomster. Man säger ofta att nya arbetsplatser kostar några hundra tusen kronor per anställd atl tillskapa, men så dyrbart behöver del visst inie vara. Del slår tiotusentals maskiner av olika slag oanvända vid tusentals arbets­platser över hela landet, och elkraften räcker gott lill alt driva dem med - särskilt om man gör de stora besparingar av energi som kan göras vid vissa processindustrier. Man skulle nästan kunna säga: Ju mer lält-tillgänglig elenergi, desto mer automalisering -ju mindre elenergi, desto mer behov av mänsklig arbeiskraft. Del är främst de farliga, tunga och smutsiga arbetena som bör göras av industrirobotar och automater. Resten bör vi låta människorna sköla även i fortsättningen.

Men nu gäller det alltså alt öka våra exporlmöjligheler. Vad ledningen för mindreförelagen verkligen behöver försl och främsl är inte lånemöj­ligheter, investeringsbidrag och räntesänkning ulan det är en säker av­sättningsmarknad för sina produkter. Den slora osäkerheten inför fram­tiden är troligen den mest dämpande fakiorn på entusiasmen och ef­fektiviteten även hos de mest djärva och utvecklingsbara företag.

Om bara tilltron lill framliden och en säker efterfrägemarknad kan upptäckas och upprätthållas sä vägar säkert flera småföretagare föra den sega kampen för sitt förelag vidare.

Den dynamiska kraften hos landels mänga mindreföreiag bör därför uppmuntras och stödjas även med andra medel än de renl ekonomiska. Och del är här som del behövs nya, rejäla hjälpinsatser, som inte kosiar så myckel men kan ge återbäring i form av tusentals nya arbetstillfällen.

I stort sell gäller atl mindreförelagen - hur skickliga och effektiva de än är - har myckel begränsade möjligheler att hävda sig på marknader i främmande länder. Ju mer avlägsna marknader - desto svårare all få kontakter och marknadskännedom. Och det är just marknadskännedom som behövs för att kunna svara upp mot del vikliga nyckelordet "efter­frågan".

De som vill exportera en produkt - den mä vara hur attraktiv som helst på den svenska marknaden - gör en stor och dyrbar chansning, som tyvärr ofta misslyckas då man satsar på olika utlandsmarknader. Antingen råder ingen efterfrågan pä Just den produkten eller ocksä finns



motsvarande produkt redan där, men till lägre pris eller bällre anpassad lill just den marknaden. De svenska mindreförelagen vet nämligen inle tillräckligt myckel om efterfrågan, behov, önskemål och krav som råder på den tilltänkta marknaden. Deras produkt är vanligen anpassad till det egna företagels tillverkningsidéer, -metoder och allmänna inriktning inom Sverige.

Varan blir med andra ord producentanpassad. Men de varor som skall kunna ha framgång på väridsmarknaden måste fylla resp. marknads ak­luella behov. De varor som vi vill exportera måste vara marknadsan­passade.

Atl hjälpa mindreförelagen lill kunskap om marknadsbehovel i olika delar av världen är kanske det allra viktigaste som kan göras för all främja exporten. Det innebär en form av återanpassning lill den mark­nadssituation som rådde under den svenska exportindustrins glansperiod, då man arbetade helt i linje med rådande efterfrågan. Sä gör våra stor­industrier alltjämt. Genom sina organisationsenheter ute på världsmark­naden skaffar man sig kontinuerligt kunskap om vad som verkligen be­hövs pä resp. marknad, och man tillverkar i stort setl inle nägra produkter som man inte har avsättning för.

För att underlätta för mindreförelagen - och därigenom skapa arbets­tillfällen - bör man ge de mindre exportföretagen en avsevärt utökad leknisk exporlservice av uppsökande karaktär. Man bör därför förstärka våra handelssekreterarkonior och övrig utlandsrepreseniation med perso­nal som är tekniskt, försäljningsmässigl och kreativt inriktad.

Dess uppgift bör vara all bokstavligen gå ut och söka efler lämpliga tillverkningsidéer och marknadsbehov. Om svenska exportprodukter skall anpassas till marknadsbehovet och efterfrågan så mäste alll delta vara känt hos tillverkaren - och del är den mycket viktiga men ännu felande länken i mindreförelagens exporlkedja.

Att förse våra världsmarknadsfrämmande mindreföretag med pålitliga tillverkningsförslag som slutgiltigt kan komma att leda lill avsättning av den färdiga produkten - del är kanske viktigare än all i olika politiska utbud laborera med diverse ekonomiska räddningsbidrag. Hur mycket pengar som än erbjuds till vissa småförelag sä kan dessa visseriigen pro­ducera mera men inle sälja mera, om inle den rätta efterfrågan finns, dvs. alt marknadsanpassningen sköts rätt. Det är inie alls svårt atl till­verka varor. Svårigheten ligger som bekant i att sälja dem.

Landets mindreföreiagare måste alllsä snarast ges de viktiga informa­tioner som en effektiv uppsökande marknadsinventering kan lämna. Jag har några år i följd med molioner försökt anvisa olika sätt att ge denna service. I är tycks motionen ha kommil på avvägar, men Jag vill nämna all förra årels moiion har nummer 1975:283, om någon läsare av pro­tokollet skulle vara intresserad av innehållet. Vad gäller export av bygg­varor får Jag hänvisa till motionen 1975/76:1764.

Men en annan myckel viktig fråga för exporten gäller framställningen av nya, unika produkter. Det är alltså svårt all konkurrera när det gäller


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

27



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deball

28


alll fler av våra iradilionella produkter. Snart tillverkar varje land sina egna kylskåp, spisar osv. lill lägre priser än de svenska. Därför bör vår exportindustri satsa på framtagning av nya, unika produkter, vara först med dem på väridsmarknaden och sälja så länge som del går.

Den konkurrensmöjligheten har vi genom landets många skickliga upp­finnare och en förhållandevis lätt anpassningsbar småindustri. Men för att åstadkomma goda resultat pä del området mäste landets seriösa upp­finnare och de innovaiiva mindreförelagen faen ännu bällre service med avseende på patentfrågor, möjlighet lill experiment och modelltillverk­ning, tillgång till idébank osv. Verksamheten genom STU räcker inle på långa vägar för alt fånga upp och hjälpa fram de tillverkningsvärda uppfinningsidéer som finns ute i landei. De bra företagarföreningarna gör god nytta - de dåliga har inte tillräcklig fantasi och skaparkraft för all la vara på det exporimässigl värdefulla.

Del regionala utvecklingscentrum i Skellefteå är en fin försöksverksam­het, och det bör snarast skapas några center till i landei-nästa gärna i Väst­manland, som ärett sedan gam mall känt stort industrilän men som har fåll bekymmer med sysselsättningen. Jag har väckt en motion (1975/76:1765) som just handlar om Västmanland och industrin där.

Men vad som verkligen behövs i varje län är ett kollektivt industrihus där länets mindreföreiagare. uppfinnare m. fl. kan samsas om utrymme och maskiner för alt utföra experiment och försökstillverkning av till­verkningsvärda artiklar. Enskilda uppfinnare och småföretag med be­gränsad maskinutrustning har inle de resurser som erfordras för all till­verka en fungerande försöksmodell. Men ell gemensamt - kollektivt - industrihus, som kan vara en nedläggningshotad industri eller en han-dikappverksiad eller en yrkesskola, kan ge denna värdefulla hjälp till att skapa n>a unika produkter för vår export. Den verksamheten bör alllsä stödjas och uppmuntras.

Herr talman! Som siste talare dä vi nu från avsnittet om arbetsmark­nadsfrågor går över till sociala frågor kommer Jag hell naturligt in pä sjukdomssitualionen. Den nya rekordnoteringen över 100 miljoner sjuk­dagar under är 1975 mäste ses som en varningssignal. Produktions-, löne-och skattebortfallet uppgår till flera tiotal miljarder kronor, och mycket mänskligt lidande uppkommer.

Ännu är långt ifrån alla miljörisker och arbetsskador eliminerade. Ännu har strävandena till förebyggande verksamhet bara kommil en liten bit på väg. Den skickliga svenska sjukvärden arbeiar för högtryck men hinner inle med all erforderlig behandling. Alltför många människor köar i vän­tan på behandling. Det är en högst otillfredsställande siluaiion. Men i grunden är del inle alls sjukvårdens fel all många människor får vänla. Grundfelet ligger i att del är alldeles för många människor som blir sjuka. Jag tillåter mig all upprepa delta: Det är tyvärr alldeles för många män­niskor som blir sjuka och skadade.

De förebyggande åtgärderna måste förbättras, resurserna härtill måste förstärkas och samordnas. Det är nu tio är sedan Jag först begagnade



ordel friskvård. Det är också tio år sedan jag framlade förslag om atl samordna landels hälsovårdande myndigheter lill ell hälsodepartement. 1975 har några läkare i skrift anfört all detla steg verkligen bör las nu. Jag har föreslagit det i en motion i år (1975/76:752). Det nya ord som jag vill lansera i det sammanhanget är hälsoskydd i stället för hälsovård. Alla landets hälsoskyddande tjänstemän och organisationsenheter - del må gälla arbetarskyddsombud, hälsovårdsinspektörer, sköterskor, läkare eller andra - har f n. minsl fyra olika huvudmän i hälsoskyddsfrågor. Det är arbeiarskyddssiyrelsen, livsmedelsverket samt delar av social­slyrelsen och naturvårdsverket.

Det kan aldrig bli någon riktig ordning på della vikliga område - i varje fall inle någon riklig samordning - förrän man slår ihop de häl­soskyddande funktionerna till en väl samlad och effektivt målinriktad loppresurs. Den må gärna konkurrera med socialslyrelsen i vad gäller alt hjälpa människor frän sjukdom och skador, men socialstyrelsen har lill­räckligl bekymmer med att hjälpa dem som redan har blivit sjuka.

Socialstyrelsen har f ö. kanske dragit på sig extra bekymmer genom atl inta en så avvisande hållning genlemol THX och andra naturmedel av olika slag än om man hade varit lilel mer förstående för svenska folkels inställning till olika nalurenliga medel och metoder.

Socialstyrelsens hållning kan naluriigtvis beiecknas som akademiskt rätlinjig, men den saknar av allt atl döma den folkliga förankring som kan sägas överensstämma med en aktiv patienlpolilik. Det bör äntligen göras klart för socialstyrelsens sjukvårdande del atl sjukvården mäsle inrymma betydligt mer än högkvalilaliv teknisk utrustning, starka ke­miska läkemedel och skicklig, men alltför hårt rutinbelaslad personal.

Man lalar om psykosomatiskt betingade sjukdomar. Man erkänner för­loppet psykisk och därmed senare total ohälsa. Man försöker atl snabbi bota den somatiska delen - den kroppsliga sjukdomen - men hinner inte med att följa upp den psykiska återvägen till full hälsa. Den alltmer mekaniserade sjukvården tillgodoser troligen inte i tillräckligt hög grad de känslomässiga behov som många - och särskik då sjuka - människor har. I del hänseendet lämnas de ofta till sig själva eller till alt söka mera förslående medmänniskor. Där står dä bl. a. den icke konven­tionella medicinen, de fria utövarna och hälsokoslhandeln lill tjänst. Det måste fä anses som värdefullt att enskilda människor genom egna ak­tiviteter försöker behälla sin hälsa och t. o. m. bota sina krämpor.

Men atl läka och bota upphör tyvärr alltmer att betraktas som en egen aktivitet och blir i allt högre grad läkarens och lasarettens uppgift. Den sjuka människan kommer i ökande omfattning all omhändertas av tek­niska ingenjörsprodukler och kemiska preparat. Sjukvården håller där­med på all förvandlas från en personlig tjänst av sjukvårdspersonalen till en teknisk produkt från en myndighei. På delta säll föriorar män­niskorna alltmer sin vilja och kraft all dra försorg om sig själva - sin egen hälsa - och till slut upphör de kanske hell alt tro atl ett självständigt handlande över huvud laget är önskvärt och möjligl. I stället för alt


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban

29



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


mobilisera patientens självläkande krafter och använda naturens egna läkemedel, förvandlar den moderna lekniska sjukvården patienten lill en kraftlös och oförstående åskådare.

De kemiska syntetläkemedlen skall i mänga fall undertrycka den ak­luella sjukdomens symtom; feber, bakterier vid infektion, lindra smärtor, reglera blodtryck m. m. Detla ger inle verklig läkning i den meningen att man stimulerar t. ex. sviktande organ lill bättre funktion. Det fungerar i stället - i mänga fall - som en protes eller t. o. m. en beroendeskapare.

Ett verkligt läkemedel - eu lerapeuticum - har en mera helhelsver-kande process, pä längre sikt. Det skall helst fungera som en impulsalor lill en naturlig självverkande funktion utan atl inkräkta på den biologiska processen.

Vi vill från cenlerhåll alltså framhålla värdet av atl bl. a. fortsätta för­söken med THX enligl moiion 1975/76:1238 och all äntligen fä etl organ som i alla avseenden fungerar som ett hälsodepartement.



30


Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag står som första talare under den allmänpolitiska de­battens rubrik Social- och familjepolitik m. m. Det slår ocksä elt "m. m." och jag tänkte i huvudsak hålla mig till detta och i det begreppet inrymma brotisulvecklingen och rättstrygghelsfrågorna. Sammanhanget finns i alla fall mellan social- och familjepoliiik och rättstrygghet. Därför är del må­hända inte så ologiskl.

Jag skulle först vilja peka på den brottsutveckling som vi har upplevi den allra senaste liden och notera att under sexmänadersperioden april -september 1975, jämfört med motsvarande lid 1974, har både våldsbrott och egendomsbrott visat väldigt stor ökning. Våldsbrotten ökade med inte mindre än 13 % och egendomsbrotten med 17 %. Om Jag tar upp ett par specifika frågor inom ramen för egendomsbrott så visar statistiken alt inbrotten i bostad ökade med 32 % och inbrott i källare och vindskontor med inle mindre än 46 96. Statistik får man naturligtvis la med en nypa salt - del har vi från vårt håll gjort gällande i många sammanhang. Men om man ser brotisulvecklingen i etl längre perspektiv kan man ändå inle komma ifrån atl del finns en tydligt markerad tendens lill ökad brottslighet. Den inger oro och bör mana till ytterligare insatser.

I internationellt perspektiv ligger Sverige ganska illa lill, om man ser lill antalet brott per 100 000 invånare. Jag har uppgifter om alt Stor­britannien, Italien, Västtyskland och Österrike har 3 000-4 000 brott per 100 000 invånare, under del all vi här i Sverige kommer upp i närmare 8 000 brott per 100 000 invånare. Även om det kan sägas atl det är en internationell tendens alt brottsligheten ökar kan man alltså påstå all vi här i Sverige ändå ligger ganska illa till i detla hänseende.

Man hade kanske väntal sig alt någon oro över denna ulveckling skulle komma lill ullryck i justitieministerns avdelning av budgetpropositionen. Men det saknas hell. I stället menar justitieministern atl rättvisan inte längre får kosta vad den kostar. Man måste börja med en prioritering



av de ätgärder som samhället kan kosta på sig för all tillvarata rätts­skyddet. Jag skulle vilja ställa en moifråga: Fär verkligen brottsligheten kosta de enskilda vad den kostar? Är inte del en mer vital fråga än frågan, vad samhället skall ha råd att salsa för resurser?

Lennart Geijer går också vidare med sin reformpolitik när del gäller avkriminalisering eller nedkriminalisering. Jag vill inle säga alt vi i mo­derata samlingspartiet är negativa lill en sådan utveckling i och för sig. Vi noterar t. ex. med slor tillfredsställelse att förslag nu äntligen framläggs om atl avkriminalisera fylleriet. Det är någonting som riksdagen begärt för länge sedan. Nu har vi äntligen alt emotse etl förslag, och del lycker vi är utmärkt.

Men vi frågar oss varför det är sä viktigt all avkriminalisera egen­domsbrott när de riktar sig mot de enskilda, samiidigi som man skärper åtgärderna när det gäller all tillvarata samhällets inlresse av att avgifter och skatter betalas lill punkl och pricka. Jäg vill understryka -jag tror det är nödvändigt att göra det - alt vi icke försvarar skattebroll. Men vi hävdar att del mäsle bli balans i synen på brott mot enskilda och brott mot samhällel.

Del senaste konkreta exemplet på regeringens syn pä skyddet för en­skilda mot egendomsbrott fick vi när man beslöt sig för att sänka straffet för flertalet inbrollsslölder i bostäder; de skall inte längre betraktas som grov stöld. Mol detta reagerade med all räll hela borgeriighelen, men socialdemokrater och kommunister röstade för regeringens förslag, och del blev riksdagens beslut. Alt avkriminalisera eller som i della fall sänka straffet för brott får man väl säga är en mycket originell åtgärd för att möta den sligande brottsligheten. Del hade varil lämpligare, tycker Jag, all föreslå åtgärder som kunde minska antalet inbrollsslölder.

Del finns en sak som alla partier, tror Jag, här i riksdagen är överens om, och det är vikten av att sätta in brottsförebyggande åtgärder. Om detta kan man tala både långt och vackert och säga bra saker. Men när man länker efter vad brottsförebyggande åtgärder konkret innebär finner man atl tyvärr också på den punkten en viss kriiik kan riktas mot regeringen. För min personliga del anser Jag atl en sådan fråga som norm­bildningen i etl samhälle är av grundläggande betydelse. Jag påstår inle all del är regeringen som har huvudansvaret för den normupplösning som vi kan nolera här i landei, men jag menar att regeringen dragit sitt strå lill stacken, exempelvis när del gäller synen på snatterier och den information som gavs i samband med atl snatterierna avkrimina­liserades. Jag tror inle att man saklösl kan säga alt nu spelar det inle längre någon roll med snatterier, bara det tillgripna håller sig under elt visst belopp.

Jag tror också all talet om all del är samhällets fel atl någon begär brott är felaktigt och missvisande. Del ger på nägot säll vid handen att man tar bort ansvaret från den enskilda människan för vad hon gör. Och del ansvaret måste i stället understrykas. Det är klart alt man kan säga alt samhället har felat, men dä menar jag att del är den förda politiken


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

31



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

32


som har varit misslyckad i vissa hänseenden, exempelvis när det gäller all medvetet söka styra över från familjen lill samhällel ansvarel för barnens fostran. Även för skolans del har del obestridligen funnits svära ordningsproblem som man inte heller har tacklat pä etl tillfredsställande sätt.

Särskilt oroande är del, herr talman, all ungdomsbrottsligheten är den lyp av brottslighet som i dag ökar allra mesl. Jag tror därför atl det är de misslyckade brottsförebyggande åtgärderna som är en del av för­klaringen till den olyckliga utvecklingen.

Vi har från moderata samlingspartiet under flera år lagl fram förslag om varierande påföljder för ungdomsbrottslingar - påföljder som inte varit särskill ingripande men som ändå skulle ha givit viss möjlighet till fiexibilitet från domstolens sida när del gäller all utdöma påföljder. De förslagen har varje gång avvisats av regeringspartiet. Jag anser att del är nödvändigi alt man nu tänker om så all man fär större möjligheter alt ingripa rnol ungdomsbrottslingar i tid och så humant som möjligt men så att de ändå uppfattar det som en reaktion.

Justitieministern nämnde själv i en artikel häromdagen alt 70-80 % av alla allvarliga brott bottnar i missbruksproblem. Tyvärr tror jag alt han har rätt. Men min fråga är då; Vad har regeringen gjort för all sätta in motåtgärder, för all exempelvis söka hejda det svära narkotikamissbruk som vi har i det här landei? Jag påstår atl regeringen i huvudsak har gjort två saker: man har tillsatt utredningar på löpande band, den ena har avlöst den andra, och i övrigt har man sagt att man följer frågan med uppmärksamhet. Några konkreta förslag har man inle lagt fram. Många av de hänsynslösa vålds- och mordfall som vi läser om bottnar i jusl missbruksproblem. Dä är del ganska ohyggligt att behöva konslatera atl samhällets åtgärder för att förebygga denna typ av brott har varit otillräckliga.

Enligt min mening är det nödvändigt all vi skyddar gamla och svaga mol brott - vi mäsle skydda medborgarna i allmänhet men i synnerhet dem som har del besvärligt. Det förefaller emellertid som om justitie­ministern prioriterar ätgärder för att humanisera kriminalvärden framför åtgärder för all skydda laglydiga medborgare mol brott. Del är väl en bristande balans som inte kan accepteras!

Om juslilieministern hade haft lillfälle all komma till kammaren i dag skulle jag ha frågat honom om han innerst inne är särskilt nöjd med den utveckling som vi upplever. Och om han inte är nöjd måste man fråga: Varför fortsätter han då på den inslagna vägen som om den hade varit framgångsrik? Det har den ju inte varil. Är del därför inte nödvändigt att länka om när det gäller de viktiga frågorna om rätts­trygghet?

Hillills har det varit de borgerliga partierna som har drivit regeringen framför sig i dessa frågor, men nu är det verkligen dags atl regeringspartiet prioriterar räustrygghetsfrågorna på etl helt annat sätt än lidigare. En sak som är glädjande i della sammanhang är att vi i dag kan konstatera



att alla de tre borgerliga partierna är hell eniga om att rättstrygghets-frågorna måste prioriteras - den slutsatsen har man kunnal dra av den hillills förda allmänpolitiska debatlen.

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr lalman! Per Ahlmark sade i sill inledningsanförande i gårdagens debatt: "Vi kommer alla någon gång i etl läge där vi behöver andras

omsorg: vi kan bli sjuka,- ." Kerstin Anér talade i sitt anförande

om folkpartiets förslag om husläkare åt alla, om patientens rätt att känna trygghet vare sig man är gammal eller ung, om ätgärder för en mera personlig omvårdnad och mänsklig kontakt inom sjukvården.

För att man skall kunna åstadkomma della fordras atl rekryteringen och utbildningen av personal anpassas till kraven. 1 annal fall drabbas värdpersonalen på etl sätt som gör dess situation fullsländigl olidlig.

Jag vill här litet närmare gå in på personalsituationen, framför allt brislen på sjukskölerskor. Jag förulsäller därvid att man är införstådd med all Jag i begreppet "sjuksköterska" inbegriper såväl manliga som kvinnliga.

Det råder i dag en slor brist på sjukskölerskor. Häromdagen kunde vi i dagstidningar läsa hur elt landsling i Västsverige stod inför tvånget all Slänga en hel avdelning på grund av sköierskebrisl. Det är alltså en siluaiion som kan iniräffa inte bara i semestertider.

Antalet sökande till sjukskölerskeskolornas grundutbildning ligger sky­högt över intagningskapacitelen. År 1974 sökte 6 162. Endasl 1 680 togs in, alltså ungelar en fjärdedel. Och av den av riksdagen beviljade ut­bildningskapaciteten på 970 terminskurser utnyttjades endast 800. Det är förunderligt alt regeringen inte tagit initiativ för all rätta till förhål­landena så all alla utbildningsplatser har kunnal utnyttjas. För budgetåret 1976/77 föresläs fortfarande medel till 970 terminskurser. Det är enligl folkpartiets mening nödvändigi all riksdagen nu hos regeringen begär särskilda åtgärder så att den utbildningskapacitet som beviljas kan ut­nyttjas fullt ut.

Men behovel av vidareutbildade sjukskölerskor är mångdubbelt större än del antal som utbildas. Den brislen är verkligen ell allvariigl problem inom sjukvärden.

Ibland har man försökt lösa problemet med personalbrislen genom all ulnyllja icke fullt utbildad personal. Det kan ha varil nödvändigt för alt hälla ell sjukhus öppet, men det är sanneriigen ingenling som är bra. Del skapar otrygghet för såväl den som vårdas som den som vårdar. Även sjukhuspersonal skall ha arbelslrygghei genom utbildning för det jobb den skall utföra.

När statsrådet i årets budgetproposition anvisar medel för 260 vida-reulbildningskurser i stället för lill de av SÖ och socialslyrelsen begärda 311 terminskurserna, hänvisas som vanligt till 1968 års riksdagsbeslut om riktlinjer för dimensioneringenav vidareutbildningen. Ungelar 70 "i. av de grundulbildade skall vidareulbildas. De ålerslående 30 ".. förulsälls


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

33


3 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

34


nu liksom 1968 avgå för att gifta sig och bilda egel hem. Men vi har Ju i dag en annan arbetssituation för unga människor.

Enligt folkpartiets mening skall alla ha rätt till vidareutbildning. Ingen är färdigulbildad sjuksköterska förrän efter genomgängen vidareutbild­ning. Utbildningssystemet bör därför byggas ut sä all man klarar den målsättningen. Riksdagen bör alllsä anta nya riktlinjer för dimensione­ringen.

Inte heller den medgivna utbildningskapaciteten för vidareutbildning har ulnyitjals fullsländigl under lidigare år. Ett fel kan vara intagnings­förfarandet. Varför hårdnackat vägra all försöka lillämpa ell kösystem? Ansökningarna bör sändas lill en central enhet, som sedan överför resp. ansökningar lokalt eller regionall dil där utbildningen ges. Därigenom skulle dubbelansökningar elimineras, likaså inkallande av reserver i sisla stund innan utbildningen skall börja. Det kan sannerligen vara svårt atl med kort varsel rycka in som reserv framför allt till en skola som ligger utanför hemorten.

Jag är väl medveten om alt brislen på praklikplalser utgör eu stort problem för en utökad vårdutbildning på alla stadier. För atl snabbi kunna öka utbildningskapaciteten är del därför nödvändigi alt socialstyrelsen åtminstone tillfälligt ändrar praktikförhållandena. Della bör gälla inom såväl grund- som vidareutbildningen.

Förvärvsinlensileien bland sjuksköterskorna är extremt låg. Enligl so-cialslyrelsens statistik var 1965 37,7 ".i av alla sjukskölerskor helakliva, 1973 endasl 33,9 "n. Del kan inle bara vara en lönefråga, även om lö-neinsalser är vikliga. Del måste lika myckel vara fråga om arbetsmiljön och om service lill sjuksköterskorna, t. ex. genom en ökad barnomsorg. Sjuksköterskan sliter hårt, har stort ansvar och hinner inle ge patienter den personliga omvårdnad som hon önskar ge dem och är utbildad för.

Besvärligast och lyngsl är del inom långtidsvården med ofta gamla och svårt sjuka patienter. Inom Stockholms landstingsområde finns enligl uppgift I 000 längvärdspalienter över 90 är. Man kan räkna med atl åld­ringarnas antal stiger i hela landei, och Jag frågar: Vem vill förneka atl de gamla har rätt lill en god omvårdnad?

En sjuksköterska pä en långvårdsavdelning med gamla höjde härom­dagen ell nödrop i en insändare. Hon kallade sig och sina kolleger för sjukvårdens gruvarbetare. Varför kan man inle ge oss kortare arbetsdagar utan all skiira ned lönen, frågade hon, och en lidigare pensionering? Ja, kanske vore etl flexibelt löne- och pensionssystem en möjlighet alt bällre klara den lunga långtidsvården.

Den som arbeiar inom sjukvården har ell hårt, stressande och an­svarsfullt arbele. Effekten av arbeisiidsförkonningen har slagii snett och därigenom drabbat både personal och patienter och ofta lett lill hårdare arbetsprogram förde anslällda och därmed sämre kontakt med patienter.

Herr talman! Riksdagen har etl stort ansvar för en utökning och för­bättring av utbildningen för sjukvårdspersonalen och en förbättring av deras arbetsmiljö, så alt den enskilde stimuleras alt la arbele och stanna



inom vårdyrket. Därigenom kan man skapa en mänskligare vård med siörre mänsklig förståelse och kontakt.

Hen GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr lalman! Trygghet, frihet och valmöjligheier är väsenlliga ling som centern i sill arbele vill förena. Detla innebär att vi gemensamt måste lösa väsenlliga uppgifter. Skall vi kunna göra det måste del finnas solidaritet människor emellan. Men del måste också finnas utrymme för personligt ansvarstagande. Vi har ofta från socialdemokratiskt håll hört all samhället klarar allt. Till det vill Jag säga: Vi klarar inle samhällel och vi klarar inle demokratin, om inle den enskilda individen känner ell ansvar. Men vi klarar heller inte problemen, om grupper i samhället känner sig utstölta, känner sig orättvist behandlade - inle känner ge­menskap med sin omgivning. Orättvisor föder agg, agg föder våld och väldet kan ta sig uttryck i de mesl absurda handlingar.

I cenierns partiprogram slås fasl atl vi utifrån grundsatsen om alla människors lika värde arbetar för atl skapa etl samhälle där alla skall känna emotionell trygghet - elt samhälle där gemenskap, personligt enga­gemang och ansvarslagande stimuleras och där alla garanteras ekonomisk grundtrygghet.

Vid årsskiftet fanns i Dagens Nyheter en intervju med statsminister Olof Palme. Han avslutade denna med alt uttala behovet av ökad ge­menskap människor emellan. Del är bra all slalsministern inser detta behov, men samiidigi ullalade han sin övertygelse atl del är socialismen allena som är vägen för alt nå denna ökade gemenskap.

Hur är del då beställt med den mänskliga gemenskapen efter alla dessa år av socialdemokratiskt styre? Har vi efler ell 45-årigl socialdemokratiskt styre fått en ökad gemenskap i vårt samhälle? Jag vill svara nej på den frågan. Vi har ökal vår ekonomiska standard, men samtidigt har för slora grupper den sociala välfärden i dess vidaste bemärkelse, den trygghet människor upplever genom goda mänskliga kontakter, minskat. Det är ingen liten grupp av vår befolkning som känner denna otrygghet. Jag har under många års arbele med sociala frågor mött detta.

Vad är dä anledningen till den utvecklingen i samhällel? En starkt bidragande orsak är den koncentrationsprocess som drivits fram under de senasle årtiondena. Denna process och den befolkningsomflyttning som följl i dess spär har skapat svårigheter för många människor. För många har della betytt kontaktlöshet, otrivsel, brist pä gemenskap. Släkt­skap och gemenskap i de gamla miljöerna har brutits sönder utan alt ersätlas med en ny gemenskap. Det är inte alla som besitter den psykiska styrkan all klara en sådan omställning.

Den snabba uibyggnaden i expansionsorierna har också inneburit alt man inle hunnil med nödvändig ulbyggnad av social och kullurell service. Della har inie minsl drabbal barn och ungdom. De ungdomsproblem som så ofta rapporterats, inte minst från de sterila bostadsområdena, skall vi inte förvänas över. Sannolikt kommer de inte atl minska, utan


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban

35



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

36


i stället all öka åren framöver. 1960-lalels koncenlralionspoliiik får dyrt betalas, inle endasl genom skattepengar, utan av lusenials människor som kommil på livets skuggsida. Utslagningen på arbetsplatsen bonar för mänga av dessa människor innan de har kommit i beröring med arbetslivet!

Denna ulveckling har vidare resulterat i minskade och ibland obe­fintliga konlakier mellan olika generalioner och samhällsskikt. Expan­sionsorierna har inle hunnil med uibyggnaden av olika serviceinrätt­ningar, skolor och vårdmöjligheter. Människorna har inte getts möjlighet att växa ihop i en aktiv invånargemenskap.

I flera regioner och deras glesbygder har Iblkavflyttningen inneburit minskal befolkningsunderlag, vilkel ryckl undan grunden för service, kommunikationer, undervisning och andra väsenlliga ling för männi­skornas lill\'aro och gemenskap. Utvecklingen har lett lill atl människor har sökl kompensera brislen på emotionell trygghet med materiella ling. Statusjakt och konsumlionshels har inneburit all ansvarel för och so­lidariteten med människor inle riktigt passar in i mönstret. Om del inle finns en gemenskapskänsla, om del är ovidkommande för mig hur min medmänniska har del, då blir samhällel otrivsamt - det blir fattigt mitt i överflödet.

Detla slår hårt mol alla dem som inte orkar med i jakten på materiella ting och inte orkar vara hundraprocentigt produktiva. Så har samhällel måst vidta olika åtgärder pä del sociala området för att rälta lill de skador som uppstått på grund av all del centraliserade samhällel inte lagil nöd­vändig hänsyn lill individens behov och möjligheler atl fungera när del har planerats.

För att återknyta till statsministerns nyärsullalande vill jag upprepa: Vi skapar inte gemenskap genom socialismen. Den socialism som Palme företräder har drivit en koncenlralionspoliiik som inle är oskyldig lill dagens samhällsproblem. Eflersom den socialism som socialdemokra­terna har utövat i 45 är inle har skapat den gemenskap människor emellan som är önskvärd, vill Jag fråga statsministern vad del är loren socialistisk mönsiersiai han vill skapa som skulle ge oss den gemenskap han lalade om i sin nyårsinlervju. Del skulle vara mycket värdefulll att få ell svar på den frågan.

Nalurligivis låler del bra atl lala om vilka insatser på del sociala fältet som görs Ibr alt hjälpa. Men del är bättre all förebygga. Del hjälper inte all bara registrera problemen och konslalera alt de finns. Del är också vikligi all man analyserar orsakerna lill dem. Vi måsie inrikla vårl samhälle på au förebygga uppkomsten av sociala problem och alt skapa etl samhälle där trygghet och gemenskap ulgör grunden. Har vi det som utgångspunkt kommer vi fram till allom människor skall fungera i samhällel och känna trygghet - materiellt och emotionellt - måste vissa grundläggande behov tillgodoses, all människor har behov av goda mil­jöer som utformas med utgångspunkt i människors psykiska, fysiska och sociala Ibruisällningar samt atl alla behöver mänsklig gemenskap och



möjligheter all utveckla sin personlighel och känna samhörighel och upp­skattning. Om inte samhällel kan tillgodose dessa grundläggande behov hos människorna får vi störningar och problem.

Utvecklingen har klart visal atl det av socialdemokraterna omhuldade centraliserade samhället inle klarar av uppgiften atl tillgodose dessa grundläggande behov. Den uppgiften kan klaras endasl i del decentra­liserade samhället, ett samhälle där människorna känner medinflytande och gemenskap. Den gemenskapen måste barn och föräldrar få möjlighet alt utveckla. Det är föräldrarna som har ansvaret för barnens vård och utveckling, men samhället måste skapa förutsättningarna Ibr föräldrarna all fullgöra denna vikliga uppgift och ge dem sill slöd på olika områden. Del måste ges möjligheter för föräldrarna att få uppleva den stimulerande uppgiften all följa ell barns ulveckling under småbarnsperioden, under skolåldern och upp till vuxen ålder. Får föräldrarna den möjligheten är förutsättningarna goda för bra relationer och en helt annan öppenhet mellan föräldrar och barn under besvärliga tonårsperioder. Därmed skulle många av de ungdomsproblem som vi nu har aldrig behöva uppkomma.

Det är med utgångspunkten atl centern vill skapa goda förutsättningar för barnens uppväxt som vi har lagt fram vårt familjepolitiska program. De tre första åren i elt barns liv anses som grundläggande för person-ligheisulvecklingen. Av allra största belydelse för barnels ulveckling un­der dessa år är möjligheterna till en omfattande föräldrakontakt. Del är därför angelägel all man på alla sätt underlättar för föräldrarna all ägna så slor lid som möjligl åt sina barn. Vi vel också all många föräldrar önskar själva svara för barnens omvårdnad under dessa betydelsefulla år. Andra föräldrar önskar förkorta sin arbetstid eller arbeta dellid. Där­igenom kan de ägna en slor del av dagen åt barnen, ulan alt lör den skull släppa kontakten med förvärvslivet. För all föräldrarna själva skall kunna avgöra hur de vill fördela sin lid mellan förvärvsarbete och arbete i hemmet med barnens omvårdnad är det enligt centerpartiets uppfattning nödvändigi au införa elt vårdnadsbidrag. Därigenom skulle man kunna hjälpa många familjer över den ekonomiska tröskel som del innebär atl avstå från förvärvsarbete hell eller delvis. Vårdnadsbidrag skall enligl centerpartiets förslag utgå lill alla familjer med barn under tre är under den lid då ersättningen från föräldraförsäkringen ej utgår. Vårdnadsbi­dragel bör utgå med ell belopp som motsvarar en Ijärdedel av lönen för en normalinkomsttagare. Detla svarar mot del inkomstbortfall som uppkommer lör en normalinkomsttagare när någon av föräldrarna ut­nyttjar rällen till sex limmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. I dagens löneläge skulle delta innebära att vårdnadsbidragel bör vara 10 000 kr. per år. Vårdnadsbidraget är all betrakta som ersättning för del arbete man utför med vården av de egna barnen, och därför skall del liksom andra arbetsinkomster beskattas och ligga lill grund för beräkning av ATP-poäng.

Delta är, som Thorbjörn Fälldin slog fasl i gårdagens debatt, en fa­miljepoliiik som ger trygghet för barnen och valmöjligheter åt föräldrarna.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

37



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Inriklningen av centerns familjepoliiik är klart redovisad. Vårdnadsbi-drageis finansiering är ordnad. Ingel annal parli har givil sä klara besked om sin familjepolitik. Värt förslag om värdnadsbidrag, som vi förde fram första gången 1964, har är efler är fåll alll siörre uppslutning. Också folkpartiet och moderaterna vill nu införa värdnadsbidrag. Bara social­demokraterna har inte givit någol klart besked om familjepoliliken. Vi har endasl mött de mest negativa reaktioner. Del är hög tid atl även socialdemokraterna ger nägra positiva besked.

Herr talman! Barnens rätt till goda uppväxtförhållanden är - vilkel jag har givit ullryck för i mitt anförande - utgångspunkten för centerns förslag till åtgärder på det familjepolitiska området.



38


Fru LANTZ (vpk);

Herr talman! Själva ordel familjepolitik är egentligen missvisande. Del finns ingen familjepolitik. Del finns däremot en stor och allmän social fördelningsfråga i samhällel. Men den berör inle bara hushåll med barn. Den har belydelse för alla människor som är drabbade av de ekonomiska och sociala orättvisorna i samhällel. Dessa orättvisor kan drabba män­niskorna i deras egenskap av lågavlönade, utslagna, arbetslösa eller han­dikappade. Orättvisorna kan drabba dem därför alt de är kvinnor. Man kan drabbas oavsell om man är ensamstående eller lever i en famil­jegemenskap. Man kan drabbas av de särskilda påfrestningar som det innebär alt vara barn - barn i en torftig miljö eller barn i etl samhälle som prioriterar kommersiella och profilinriklade verksamheter pä barn­omsorgens bekostnad.

När man strider för barnens rättigheter är del ett led i striden mol klassamhällets orättvisor i allmänhet. Del kan vara skäl all understryka detta. När särskilt de borgerliga talar om s. k. familjepoliiik spekulerar de i konservativa stämningar och i en idealisering av den gamla, köns-rollspräglade parfamiljen. Avslöjande för denna valpoliliska cynism är t. ex. det faktum atl ingen ensamförälder någonsin skulle kunna leva på de borgerligas värdnadsbidrag.

1 den tidi.ga debatlen om barnomsorg var daghem och friiidshem mer en tillsynsform för barnen medan modern förvärvsarbetade. Nu disku­teras en ulbyggnad av barnomsorgen för barnels egen skull. Barnom­sorgen skall ge alla barn en lika möjlighet till ulveckling, socialt, emo­tionellt och intellekluellt i en anpassad barnmiljö. Därav följer kravet alt alla barn skall ha rätt lill en plats på barnstuga alldeles oavsett om modern förvärvsarbetar eller inte.

Barnomsorgsgruppen har haft i uppdrag att beräkna antalet barn med s. k. särskilda behov. Med barn med särskilda behov menas barn som har ett språkligt, socialt,.fysiskt eller psykiskt handikapp och som därför för sin ulveckling i hög grad är beroende av en plats på barnstuga. Un­dersökningar som har gjorts i några nya bostadsområden visar all mellan 25 och 40 "n av barnen i fyraårsåldern har särskilda behov. Resultatet frän barnomsorgsgruppen visar all inle mindre än 25 "n - alltså en Ijär-



dedel - av alla fyraåringar i Haninge kommun behöver daghemsplals av samma orsak. Del kan nämnas alt i Väslra Flemingsberg i min hem­kommun, Huddinge, där f ö. 80 ".. av lägsladiebarnen är invandrarbarn, utgörs hälften av daghemskön av barn med särskilda behov.

Alla förskolebarn skall ha rätt lill daghemsplals. Det är naturligt atl ställa det kravet, inte minsl med tanke på del slora barnantal som för sin egen skull har särskilt behov av daghemsplals. Vänsterpartiet kom­munisterna kräver atl 50 000 barnstugeplalser skall byggas varje är lill dess målet är uppnått: alla barns räll till daghemsplals. Men del behövs inle bara en kvantitativ ulan också en kvalitativ ulbyggnad av barnom­sorgen. Högre personaltäthet, mindre barnstugor, mindre barngrupper och barnstugor nära hemmet är nägra kvalitetskrav som vänsterpartiet kommunisierna under mänga år har slällt.

Även om daghem skall byggas för barnens skull, mäste i en första etapp av utbyggnaden de förvärvsarbetande kvinnornas behov av tillgång till barnomsorg tillgodoses. Del beräknas att ungefär 420 000 förskolebarn har förvärvsarbetande mödrar. Förvärvsbenägenhelen hos kvinnor har ökal starkt under den senasle tioårsperioden. Alldeles särskill har för­värvsfrekvensen ökal för kvinnor med barn under ivå år. 1965 var 37 "n av småbarnsmödrarna sysselsatta mol 57 % 1975. Kvinnornas önskan au förvärvsarbela mäste respekteras, och deras rällmäliga krav på en god barnomsorg måsie lillgodoses. Man kan av förslaget om 100 000 nya daghemsplalser pä fem är skönja elt om än svagt uppvaknande hos regeringen inför kvinnornas och barnens behov av omsorg.

De borgerliga partierna vinkar med olika former av vårdnadsbidrag. Men det går nog inle sä lätt all köpa kvinnorna lillbaka lill hemmen för ett bidrag, som inte ens uppgår lill en Ijärdedel av en normalinkomsl. Efter många års kamp för alt komma ut på arbetsmarknaden trots dålig barnomsorg vänder inte kvinnorna så lätt lillbaka lill spisen. Vårdnads­bidraget är ett konservativt och kvinnofienlligl påfund för att försöka konservera kvinnans slällning i samhällel. Vänsterpartiet kommunisierna säger nej lill alla påfund som är menade au sloppa kvinnans ulveckling mol ekonomiski och sociall oberoende.

Förutom uibyggnaden av barnomsorgen är frågan om arbetstidens för­kortning den viktigaste familjepolitiska reformen. Vänsterpartiet kom­munisterna har föreslagit en planmässig nedlrappning av arbetstiden för alla sä atl sextimmarsadagen är genomförd 1980. Del är i och för sig ganska uppenbart atl jusl småbarnsföräldrar och deras barn är en av de grupper i samhällel som mest behöver en arbetstidsförkortning. Men vänsterpartiet kommunisierna kan inte acceptera en särlösning för små­barnsföräldrar, då del kan förväntas all en sådan skulle förvärra kvinnans redan nu diskriminerade roll på arbelsmarknaden. Man får nämligen för-uisäila all det är kvinnorna som blir de s. k. sexlimmarsmänniskorna. Särbehandling efler kön är en mycket tvivelaktig princip.

I etl socialistiskt samhälle med en planmässig övergripande syn på arbetsförhållanden och sociala behov uppkommer inga konflikter och


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

39



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


prioriteringar av detla slag. I elt socialisliskl samhälle finns både de eko­nomiska och sociala resurserna. I Krislianstadsundersökningen ställdes frågan: Vad skulle ni göra av den ökade fritiden vid en sexlimmarsdag? De flesla svarade alt de skulle göra mer av del som de redan gjorde. Det innebär att kvinnorna skulle ägna sig än mer ät hemarbete efter arbetsdagens slut. Redan nu finns det beräkningar på hur många limmar en förvärvsarbetande kvinna hemarbetar. Inte mindre än 42 limmar i veckan går ål till hemarbete mol 11 limmar för mannen. Om förslaget med sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar ändå vinner riksdagens gehör, borde förslaget åtminstone vara förknippat med ell villkor, näm­ligen att både mannen och kvinnan skall vara tvungna au utnyttja sex­timmarsdagen.

Herr lalman! Sammanfattningsvis kräver vänsterpariiel kommunisier­na daghem och friiidshem till alla barn, en ulbyggnad av 50 000 barn-slugeplatser varje är, alt stålen tar över alla kostnader för barnomsorgen samt atl sextimmarsdagen genomförs för alla arbetstagare 1980. Väns­terpartiet kommunisterna säger nej lill värdnadsbidrag och en särlösning av sextimmarsdagen för småbarnsföräldrar.


Under della anförande övertog herr förste vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.


40


Fru LUNDBLAD (s):

Herr lalman! Årets budgetförslag ger ullryck för en försiktig optimism, slår det i budgetpropositionen. De mörka molnen på det internationella ekonomiska himlavalvet har inte hell blåst bort, och därför kan man naturligtvis inle heller i. Sverige arbela under högtryck när del gäller utgifter lill reformer.

När del gäller reformer för siörre social trygghet åt barn och ökad välfärd för bttrnfamiljerna aviseras emellertid redan i budgetpropositionen flera viktiga förbättringar. Den endasl två år gamla föräldraförsäkringen kommer all förbättras vid vård av sjukt barn, vid besök med barn pä barnavårdscentral och hos landläkare, vid föräldrakonlaki med förskolan, bl, a, i samband med inskolning av barn, och belräffande ersäiining lill adoptivföräldrar.

Allt detta är krav frän människornas vardagsliv som man nu försöker all snabbi tillgodose. Del känns verkligen tillfredsställande atl del sociala irygghetsnälet nu blir lilel tätare i maskorna.

Det har ofta antytts all satsningen pä ökad jämlikhet i föräldrarollen mellan män och kvinnor inle har mötts av ell verkligt inlresse från för­äldrarna. Därför är det glädjande atl man i socialdepartementets redo-' visning kan läsa att under föräldraförsäkringens första verksamhetsår 58 000 fäder ville begagna sin rätt att stanna hemma Ibr vård av sill barn vid sjukdom eller vid elt nyll syskons födelse. Man bör lägga märke till all föräldraförsäkringen redan näsla budgetår kommer all lämna bidrag till barnfamiljerna med 1,5 miljarder kronor.



De familjepolitiska motionerna från de borgerliga partierna lill årets riksdag är långa önskekalaloger. Visst bör man få lov all önska barn­familjerna alll goti, men tyvärr liknar motionerna ofta den sorlens kalalog som visar färggranna bilder på de åtråvärda varorna men inte anger det verkliga priset. Jag skall inte här ta upp någon diskussion om vårdnads­bidragel, eftersom Jag tycker all man redan i går i paniledardebatlen log upp den saken och presenlerade sina ställningstaganden.

Alla partier har såsom målsällning för familjepoliliken alt ge barnen en trygg uppväxiiid och slimulerande uppväxlvillkor. Men i den allmänna välviljan glömmer man lält bort alt barnfamiljernas ekonomiska villkor även i dag är högsl olika, bl. a. beroende på olika familjeinkomster. Cen­terpartiet snuddar i sin motion vid den tanken, när man konslaterar all familjer med flera barn är överrepresenterade bland familjer som får socialhjälp. Såsom botemedel häremot föreslår centerpartiet indexregle-rade barnbidrag, alltså en sorts bidrag som inte specielll hjälper familjer med låga inkomster.

I den moderata parlimotionen sägs atl del i daghemsköerna flnns för­äldrar, som själva skulle vilja vårda sina barn om de bara hade råd. För all öka den valfriheten vill man ge både fattiga och rika barnfamiljer ett lika stort vårdnadsbidrag. Någon tanke på all befrämja ekonomisk jämlikhet i barns uppväxlvillkor rymmer inte dessa förslag. Det skall lydligen forlfarande flnnas barnfamiljer som inie har råd atl efterfråga kullurupplevelser, semesterresor och pedagogiskt rikliga men dyra lek­saker.

Folkpartiet erkänner att del finns slora skillnader mellan familjer, be­roende på inkomst och barnantal, och deras möjligheter att ulnyllja olika förmåner, men ändå föreslår man ell ograderat vårdnadsbidrag ulan hän­syn till inkomst och utjämning genom beskattning. Folkpartiet skriver dock atl bostadstilläggen är etl värdefullt komplement lill barnbidragen, och partiet har också en positiv syn på frågan om en förbäilring av bosladsiilläggen. För dem som är anhängare av en Jämlikhels- och irygg-hetsskapande familjepoliiik måste det kännas riktigt all man nu överväger en förbättring av bostadstilläggen sedan etl utredningsförslag har lagts fram. Jag hoppas att bosladsminislern kan ge barnfamiljer med mindre inkomsler en god förbäilring av deras konsumlionsulrymme genom del förslag som han länker lägga fram.

Det måste vara otillfredsställande om vår uijämningspoliiik åren 1972-1976 inie har medverkal lill au kraftigi minska de skillnader i eko­nomiska möjligheler all försörja och slimulera barnen som redovisades redan 1972. För vissa familjeiyper - lål mig som exempel la familjer beslående av ivå makar med fyra barn - konsulterades alt den disponibla inkomsten per barn och år kunde variera mellan 3 700 och 8 300 kr. - om man hade 30 000 respektive 120 000 kronors inkomsl. Del innebär alltså nära 5 000 kronors skillnad per barn och år, trots all man räknade in alla de förmåner som fanns redan  1971.

För all ha en mera fasl ekonomisk grund all stå på när man skall


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

41



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


bedöma nya generella och inte inkomsivarierade bidrag lill barnfamiljerna har jag i en motion hemställt om en skyndsam analys av barnfamiljernas ekonomiska situation i dag.

Med anledning av vad herr Gusiavsson i Alvesta nämnde om att cen­tern verkligen vill driva en familjepoliiik skulle jag gärna vilja säga att både socialdemokraterna och andra partier i flera år har drivit en aktiv familjepoliiik. Redan efter det att familjepolitiska kommittén kom med sill utredningsförslag 1972 fick vi ju flera förbättringar i det ekonomiska stödet till barnfamiljerna. Det är alltså ingennyhel atl etl parli nu kan lägga fram slora familjepolitiska reformförslag. Men jag vill ocksä hålla med fru Lantz, när hon säger all egentligen handlar familjepoliliken om en allmän slor fördelningsfråga.

Även den känslomässiga tryggheten och den stimulerande gemenska­pen bör vi försöka främja genom samhällets medverkan. Samhällel kan hjälpa lill alt ge en för alla tillgänglig och god barnomsorg och genom en god föräldrautbildning som blir tillgänglig för alla. I fråga om barn­omsorgen föreligger redan etl regeringsförslag om utbyggnad och för­stärkning av personalresurserna. Motionerna i anslutning lill den pro­positionen visar väl också att vi i stort sett torde kunna fatta beslut i enighet, och det tycker jag är mycket värdefulll.

På föräldrautbildningens område pågår förberedelser för en utökad för­söksverksamhet, och del är viktigt alt man inte försämrar förulsällning­arna alt uppnå god kvalitet på föräldrautbildningen och allmän uppslut­ning kring den genom att kräva en brådskande behandling av frågan. De upplysningar och tankar som har framförts i barnmiljöutredningens slora belänkande måste få lid och möjlighet atl integreras i den överföring av kunskaper och den kontaktverksamhet som bör ingå i en framlida föräldrautbildning. Man bör också söka finna möjligheter sä all barnavård, hälsovård, skola och frivilliga organisalioner kan samarbeta, och del gör man inle i brådrasket.

Till slut, herr lalman, skulle jag vilja slå fast atl det behövs samverkan mellan familj och samhälle för all skapa jämlikhet i barns uppväxlvillkor. Jag tror också alt del kommer all behövas samverkan mellan de politiska partierna för della. Och det behövs solidaritet mellan människor och mellan olika grupper i samhället för att alla barn skall få möta välfärd. Jag tror också atl del behövs ell solidariskt tänkesätt inom alla partier i dessa frågor.



42


Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lundblad sade all de familjepolitiska moiionerna är önskelister och kalaloger utan angivande av priset. Men om fru Lund­blad hade läst cenierns motion skulle hon ha funnit - del framgick också av debatten i går - att där finns det klara redovisningar av kostnaderna för vårdnadsbidraget.

Vidare framhöll fru Lundblad all de ekonomiska förutsättningarna är så olika barnfamiljer emellan, och det är fullt rikligl. Det finns väldigt



stora skillnader. Samiidigi angrep fru Lundblad tanken pä vårdnadsbi­draget och,som Jag uppfattade det,även barnbidraget. Men, fru Lundblad, vad innebär del egentligen för jämlikhet alt bygga ul föräldraför­säkringen? Vad finns det för jämlikhet mellan den ena föräldern eller familjen som har 25 kr. per dag för vårdnadsuppgiflen och den som har 179? Hur vill fru Lundblad förklara den bristande Jämlikheten, om det skall vara olika ersättningar för värden av barn?

Sedan berörde fru Lundblad atl centern vill driva en aktiv familje­politik. Ja, del vill vi, och del är inle bara nu, utan det har vi gjort sedan lång tid tillbaka - på 1940-talet var centern initiativtagare till barn­bidraget.

Fru Lundblad nämnde föräldrautbildningen, och del är tacknämligt all del kom lill en utredning om den. Men som fru Lundblad kan erinra sig var del mer än elt år vi hade molioner om föräldrautbildning här i riksdagen, då man frän socialdemokratiskt håll var hell negativ till en sådan utredning.

Till slut sade fru Lundblad all det här är väsenlliga frågor, alt del behövs samarbeie mellan partierna och all hon tror all alla partier vill hjälpa lill. Det är tacksamt noterat. Tidigare har vi ju inte hört så myckel av sådant, ulan då har ni oftast sagl atl det här klarar ni själva.

När det gäller den känslomässiga tryggheten tycker Jag nog alt fru Lundblad gjorde en väldigt snäv avgränsning. För all skapa den fordras mer än endast barnstugor och föräldrautbildning. Begreppet känslomässig trygghet har etl vidare innehåll.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Fru LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall hälla med om alt föräldraförsäkringen inle är ell instrument som har kommil till speciellt för all förbättra den eko­nomiska Jämlikheten. Försäkringen skall ju ersätta inkomstbortfall i så­dana silualioner då en förälder mäste vara borta frän sitt förvärvsarbete.

Däremol har bostadstilläggen lill barnfamiljerna en klar inriktning pä all hjälpa barnfamiljer med låga inkomster. Där har vissa av de borgerliga partierna inte visat särskill stort inlresse för förbättringar. Bostadstilläggen har kommit i skymundan i deras familjepolitiska molioner.

Närdet gäller della med önskelistor och vårdnadsbidrag vill jag återigen hänvisa till partiledardebatten i går, där det Ju klart lades fasl atl de flesta av de partier som har föreslagit vårdnadsbidrag hade visat på hur bidragen skulle finansieras under elt eller två år framåt men inte lalal om hur fördelningen i samhällel skall bli med dessa enorma kostnader för ell värdnadsbidrag som utgår till alla barnfamiljer ulan hänsyn till inkomslen.


Hen GUSTAVSSON i Alvesta (c) kort genmäle;

Herr talman! Inte ens regeringen anvisar pengar för mer än etl är i taget. Man gör upp budgeten och anvisar pengar för del kommande bud­getåret.


43



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Sedan tror Jag inle all del har rätt nägra delade meningar mellan re­geringspartiet och centern i fråga om all salsa på de familjer som verkligen har behov av ell inkomsllillskoii genom bostadstilläggen.

Fru LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag hoppas atl del herr Gustavsson i Alvesta sade senast kan tas lill intäkt för atl centerpartiet är positivt när del gäller en ut­byggnad av systemet med bostadstillägg lill barnfamiljerna. Även i sys­temet med bostadstillägg kan det ju ligga en form av vårdnadsbidrag, men en sådan form som ger mest lill de familjer som har del sämst ställt.



44


Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Statsminister Palme lalade i går om hur vikiig famil­jepoliliken är, och vi var kanske flera som blev förvånade när vi såg atl under rubriken Social- och familjepoliiik m. m. hade anmälts bara en socialdemokratisk talare. Detla misslag från regeringspartiet är rättat i dag, och fru Lundblad har hafl ordel. Jag vill gärna säga all fru Lundblad har arbetat aktivt med de här problemen, och del finns en djup känsla hos henne för dem som har det svårt i samhället.

Som fru Lundblad sade, betonade samtliga partiledare i går familje­politikens betydelse, och de drog också upp riktlinjerna för hur de olika partierna har tänkt sig att den skall utformas. Det framgick klart att det går skiljelinjer mellan de socialisliska partiernas förslag och de bor­gerligas. Det finns fiera skiljelinjer, men en är markant, och den gäller i vad män man vill ekonomiskt ersätta vård av egna barn. Vi anser alt den som vårdar barn, gamla eller sjuka har räll lill ersättning för åtminstone en del av det inkomstbortfall som måste bli en följd av vård­insatsen.

Från moderata samlingspartiets sida har vi ofta betonat kravei på val­frihet också inom familjepoliliken. Men det finns en tendens hos många både inom värt parli och i andra partier all begränsa betydelsen av ordel valfrihet sä atl man i försia hand ser det enbari som en fråga om valfrihet angående förvärvsarbete eller inle och då företrädesvis för kvinnan i fa­miljen. Della är endasl en liien del av valfrihelen. Vi menar med del kravet betydligt mera.

Vi vel att mer än hälften av alla småbarnsföräldrar förvärvsarbetar i dag och att den andelen är i stigande. Valfriheten innebär, som vi ser det, en möjlighet för detta ökande antal kvinnor i förvärvsarbete att, om de vill. under en kortare tid avslå från förvärvsarbetet men -och del vill jag särskill understryka - också möjlighet atl välja tillsynsform för sina barn. Det verkar som om regeringspartiet ville bortse ifrån att mer än dubbelt sä många barn som i dag vistas i daghem och famil­jedaghem har föräldrar som bägge förvärvsarbetar - eller ensamförälder som förvärvsarbetar - och ändå har någon form av tillsyn. Del rör sig om mer än 250 000 barn vars föräldrar förvärvsarbetar men där barnen



inte vistas på daghem. Varför har man frän regeringspartiets sida inte velat bry sig om all ta reda pä hur de barnens tillsyn är ordnad? Man utgår i stället från atl alla dessa barn skulle med glädje från föräldrarnas .sida stoppas in på daghem om bara plats fanns. Mänga av föräldrarna skulle kanske föredra all ha sina barn pä daghem, bl. a. i sådana fall där vården är illa ordnad eller föräldrarna har provisoriska lösningar, vilket är mycket påfrestande för både föräldrar och barn. Men det finns också föräldrar som frivilligt har valt annan tillsynsform än den kom­munen vid jusl del lillfälle då man behövde tillsyn kunde erbjuda -trots alt del har inneburit slora kostnader för dem själva. Här kan man nämligen inle lala om någon subvenlion från samhällets sida.

Vi vill alltså i valfriheten ocksä lägga in föräldrarnas räll atl välja tillsynsform. Men vi vill gå elt steg längre och tycker - del är del vi har framfört i vår partimotion - all daghemmen också bör ha en va­rierande utformning. Det är möjligt - och inle minsl gäller delta nybyggda områden med många barn i ungefär samma älder - att man i betydligt högre grad än som nu sker kan använda lägenheter, radhus och villor för daghem - närbelägna lill familjernas bostäder och därigenom för­kortande barnens vislelsetider på dem. Vi tror alllsä alt man behöver en betydligt större flexibilitet när det gäller utformningen av daghemmen som sådana.

Här har talals några ord om flerbarnsfamiljerna. Låt oss ta en familj som har kanske tre barn under skolåldern - del finns åtskilliga sådana familjer. Om de lämnar sina barn på daghem får de en subvenlion på uppemot 55 000 kr. per år. Men om föräldrarna är hellidsarbelande får dessa en arbetsbörda som näsian kan betraktas som omänsklig.

Man har diskuterat sjukfrånvaron i vårt land under den senaste liden. Den är ca 10 96. och det anses rimligt. Vi vel alla att barn är mer sjuka än vuxna. Dessulom är barn i en familj sällan sjuka samtidigt. Del skulle bl. a. innebära att en familj med tre barn under skolåldern skulle ha en sjukfrekvens när det gäller barnen - om vi jämställer barnens sjuk­frekvens med de vuxnas - på ca 30 96. Det är inle lätt för de föräldrarna all förvärvsarbeta med barnen pä daghem!

Både fru Lundblad och fru Lantz talade om utjämningspolitik och sade att familjepoliliken är en fördelningsfråga. Vi vill inte se familjepoliliken från de synpunkterna. Vi vill när det gäller familjepoliliken utgå från vad som är barnens bästa. Och barnens bästa - de små barnens bästa - är icke kollektiv vård. All forskning visar att barn under de försia åren mår bäst av bara en eller två vårdare; den visar alt etl barns fortsatta ulveckling i hög grad är beroende av om det som lilel får uppleva en fasl förankring i en kärleksfull miljö och all del är den förankringen som skapar trygghel - en irygghel som är nödvändig för alt barnet skall växa upp till en harmonisk människa. Regeringen anser atl del är rikligl att en förälder stannar hemma tills barnet är åtta månader. Men vem har sagt att gränsen går där? I stället är det väl allmänt vedertaget att gränsen i alla händelser hellre bör gä över än under barnels Ivåårsälder.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

45



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt


Men det är tanken på utjämning och fördelning som ligger lill grund för regeringens familjepoliiik. Och den familjepoliliken innebär all man medvetet vill styra ut föräldrarna pä arbetsmarknaden genom all ensidigt inrikta stödet på dem som utnyttjar kommunal barntillsyn. Det är de som får ett slatligt och kommunall stöd - de som själva väljer all värda sina barn får del inle!

Våra hem är olika. Jag syftar då inle på de ekonomiska faktorerna, som Grethe Lundblad här lalade om - Jag är hell medveten om att vi mäsle göra slora insatser för atl ge många barn en betydligt bättre hem­miljö och uppväxtmiljö än de har i dag - utan på att etiska normer och principer för fostran varierar. Alla föräldrar kan inle bli lika varandra, men de flesta kan bli bra föräldrar.

Del är så myckel som sker med elt barn under de försia tre åren, och det är för många en underbar upplevelse all fä vara förälder och la hand om barn i den åldern. Det talas hela tiden om att föräldrarna uppoffrar sig när de stannar hemma och om atl del är en bristande respekt för och en fientlighet mot kvinnan atl låta henne vara hemma och la vård om sill barn. Del är kanske där som den stora skiljelinjen går mellan den socialistiska och den borgerliga familjepolitiken. Vi tror och vet alt det för många föräldrar är en uppoffring all förvärvsarbeta, om de själva hade haft möjlighet alt ta hand om sill egel-barn.

Regeringen är för en ökad utbildning av dagbarnvårdare och förskol­lärarinnor, och del är nägot som är alldeles utomordentligt och nöd­vändigt. Vi mäste bygga fler daghem, så många all platserna svarar mol föräldrarnas efterfrågan. Men vi kan inte ensidigt inrikta familjestödel pä delta. De borgeriiga partiernas förslag om vårdnadsersättning eller vårdnadsbidrag påverkar också efterfrågan på daghemmen.

Statsministern lalade i går om moderata samlingspartiets kvinnofient-lighei. Uppfattningen att det är kvinnofienlligl all låta kvinnor värda barn bottnar i en mycket cynisk inställning till barn och familj. Vi har i moderata samlingspartiet i varje förslag som vi lagt fram strävat efter jämställdhet mellan könen. Vi menar att mödrar och fäder med gemen­samt och lika ansvar skall klara föräldrauppgiften. Vi vill alltså, herr lalman, i högsla grad se vårt förslag som mansvänligl. Del innebär inle alt det är kvinnofienlligl.



46


Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Fru Sundberg är kvinnofientlig och barnfienllig. Kvinnor vill förvärvsarbela, i synnerhet småbarnsmammor, och del bevisas av siffran 57 96 förvärvsarbetande är 1975. Detta faktum kan ingen borgerlig politiker förändra. Och för atl föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta mås­te barnomsorgen ordnas - del är elt mycket elementärt konstaterande.

Jag tror att det ligger myckel av ideologiska värderingar bakom de borgerligas agerande i denna fråga, framför allt moderaternas. Vi vill i vänsterpartiet kommunisterna i stället för att motarbeta kvinnans fri­görelse stödja hennes strävan lill ett socialt och ekonomiski oberoende.



Det är också bara all konstatera att utredning efter utredning betonar hur vikiig den kollekliva samvaron på daghemmen är, framför alll för barn som har särskilda behov. Del finns också undersökningar som visar hur föräldrar vill ha barntillsynen ordnad. Fru Sundberg har pekat på privata tillsynsformer, antingen kommunal dagmamma eller privat dag­mamma. De undersökningar som jag har tagit del av visar all bortemot 90 96 vill ha institutionsvård, alltså en kollektiv barnomsorg. En för­svinnande liten andel vill ha familjedaghem.

Nu finns del olika sorlers köer i kommunerna. Del finns köer lill familjedaghem, köer enbari till daghem och köer för bägge tillsynsfor­merna. Oftast går del snabbast att få elt familjedaghem. Jag har själv ställ i kö för familjedaghem, eflersom den institutionella vården var sä dåligt utbyggd, men det var inle vad Jag önskade utan en tvingande nödvändighet för all jag skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden. Del är många kvinnor som är i del lägel.

Det är också fel när fru Sundberg säger atl småbarn bara skall ha en vårdare under de första levnadsåren. Gjorda undersökningar har visal all del tvärtom är mycket slimulerande för små barn atl ha fler vårdare och att vistas på daghem.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt



Fru LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Fru Sundberg försökte provocera mig litet i sill lal om au föräldrarna kanske inte skulle fä lov all la hand om sina egna barn. Jo, visst lycker vi atl föräldrarna skall få ta hand om sina barn. De lar också bra hand om dem både när de förvärvsarbetar och när de stannar hemma hela dagen och är tillsammans med dem. De som har låga inkomster bör därför ges ett bättre ekonomiskt stöd så all de kan stanna hemma hos sina barn. Men vi skall också bygga ul barnomsorgen, och det skall vara en kvalitativt god och fin barnomsorg. Jag tror inle alt de slora insti­tutionerna på nägot sätt är sämre än smä s. k. lägenhetsdaghem, som fru Sundberg ivrar för.

En sak vill Jag påpeka här. Pä vissa häll har del under den senasle liden i pressen stått all läsa artiklar som velat hävda all barnen skulle ha det bättre hemma än i daghemmet. Mol detla påslående skulle Jag vilja citera ett stycke ur en utredning, nämligen barnomsorgsgruppen, som nyligen har utkommit med sitt belänkande och som i denna fråga bl. a. säger: "1 den senasle tidens debatt kring barn- och ungdomsproblem har man ibland betraktat moderns förvärvsarbete som ell negativt inslag för barnen och ansett all den ideala uppväxtmiljön är i hemmet med modern hemma. I försökskommunerna med uppsökande verksamhet kring barn i 4-årsåldern fanns ingen markant skillnad i behoven av särskill slöd och stimulans mellan de familjer, där modern förvärvsarbetade och de familjer där modern ägnade hela dagen ät familjen och hemmet. Det är av stor belydelse för den känslomässiga miljön i hemmet att moderns behov av egen identitet och kontakt med vuxna blir tillfredsställt."

Jag tror att just detta uttalande, som bygger på många undersökningar


47



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


bland förskolebarn, måste slås fast som ell viktigt faktum när man går ut och diskuterar vad som är bäst för barnen.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i vad fru Lundblad sade. Jag har också setl denna undersökning. Jag vill emellertid erinra om en sak: vad vi har diskuterat i samband med vårdnadsersättningen är Ju barn under tre är - det gäller alltså inte hela förskoleåldern.

Jag är personligen övertygad om alt en fyra-femåring mår bra av alt träffa andra barn i någon form av kollektiv samvaro under dagen, men del är inte det vi har velat diskutera i samband med vårdnadsersätlningen.

Nu säger fru Lundblad atl hon också vill all föräldrarna skall få lov att la hand om sina barn. Vi är alltså eniga om det. Varför vill då so­cialdemokraterna inte ge de ekonomiska möjlighelerna därtill? Vi kan ju trots allt inte ge föräldrarna möjlighet atl vara hemma hos sina barn enbari genom alt bygga ul bostadsbidragen. Del mäsle vara någon rim­lighet, varje stöd skall ha sin egen uppgift också när det gäller de här frågorna.

Fru Lantz sade att alla barn skall ha rätt lill daghemsplals, oavsell om föräldrarna arbetar eller inle. Där har vi den socialistiska grundtanken. Jag omfattar inle den. Fru Laniz sade att 57 % av småbarnsföräldrarna förvärvsarbetar. Alldeles riktigt! Jag sade också i mill anförande atl jag tror alt den siffran kommer alt stiga. Men Jag tycker all någon skall la ansvarel iiven för de 43 % av småbarnsföräldrarna som i dag inle förvärvsarbetar. Jag vill här erinra om en undersökning  del var Familj och rätt som gjorde den - där det visade sig all mellan 80 och 89 96 av föräldrarna var villiga att stanna hemma hos barnen om man hade tillgång lill värdnadsersätlning när barnen var små.



48


Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill bara erinra om - vilkel Jag också sade i mill inledningsanförande - all näsian hälften av fyraåringarna i nya bo­stadsområden har elt absolut behov av en plats pä daghem. Vad skall vi göra ål de barnen? Skall vi låta dem hell enkell gå hemma och må dåligt, för det är vad de gör? Nej, man måste ställa kravei alt alla barn skall ha räll lill daghemsplats, för den grupp som har särskilda behov är enormt stor. och man klarar inte problemet bara genom all säga: Vi betalar ul ett vårdnadsbidrag, sä blir valfrihelen stor och föräldrar kan stanna hemma. Vad dessa barn behöver är en kollektiv samvaro.

Tidigare sade fru Sundberg: Vi måste bygga så mänga daghem som svarar mot föräldrarnas önskemål. Skall vi ta det ad notam då skulle vi bygga ungefär 400 000 daghemsplalser i dag i Sverige. Men det är långl ifrån vad moderaterna egentligen vill; del kan man konslalera, om man som Jag siiier i en social centralnämnd och gång efler annan har all ta slällning lill de nedbanlningsförslag som kommer frän samiliga borgerliga.partier men allra mesl frän moderaterna. Då är del lilel svårt



Nr 61

Torsda

5 februari 1976

atl förslå sådana här ultalanden Om

Allmänpolitisk debatt

man från borgeriigi häll går med på någon utbyggnad av barnomsorg Torsdagen den vill man helst ha den i familjedaghem, det finner vi också ganska tydliga bevis pä. 1 min kommun kräver man alt ungefär hälften av utbyggnaden skall ske i form av familjedaghem, där barnen alltså inle färden stimulans som en institution kan ge dem och som de absolul behöver.

Allt del som fru Sundberg har sagl i dag är sä konservativt och barn-fientligt och kvinnofienlligl au man blir skrämd.

Fru LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna slå fast att föräldrarnas behov av mera tid för barnen kan variera oerhört mellan olika åldersperioder, men del är mycket mer avhängigi av individen än det är beroende av åldern. Del finns säkert många föräldrar som främsl skulle välja att ha bällre lid med sina barn när de är i tre- ä fyraårsåldern, eftersom man-då har möjlighet lill flera gemensamhetsupplevelser tillsammans med dem.

Man måste prioritera när det gäller familjepolitik. Socialdemokraterna vill främsl förbättra för de familjer som har de sämsta ekonomiska vill­koren. När det gäller all hjälpa familjer med minderåriga barn vill vi i försia hand genom en ulbyggnad av föräldraförsäkringen på olika punk­ter medverka till att lätta deras bördor.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lantz ställde en direkt fråga: Vad skall vi göra med dessa fyraåringar och barn med särskilda behov?

Men, fru Lantz, vårl krav på en värdnadsersätlning har Ju bara berört familjer med barn under tre år. Om de barnen i högre grad fär möjlighet alt vårdas hemma, ger det utrymme för en betydligt snabbare ulbyggnad av daghem och förskolor av olika slag för barn över tre år.

Atl vi måste bygga så många daghem som efterfrågas är min absoluta uppfattning, men vi skall ha en valfrihet som ligger lill grund för denna efterfrågan, och den valfriheten vill moderaterna skapa med vårdnads-ersättningen. Socialdemokraternas nuvarande skattepolitik har försall barnfamiljerna i en sådan situation att del för många av dem praktiskt taget är omöjligl atl upprätthålla en nägot så när hygglig standard på bara en förvärvsinkomst. Därför tvingas bägge föräldrarna ut även i de fall där inte båda vill arbela; givetvis behöver man inte använda ordet ivinga i de fall där båda önskar förvärvsarbela.

Herr förste vice talmannen anmälde att fru Lantz anhållit att lill pro­tokollet fä antecknat atl hon inte ägde rätt till ytteriigare replik.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Barnfamiljerna står i centrum för debatten. Jag kan inte
minnas någon motionstid eller remissdebatt där intresset i så hög grad
      49

4 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

50


har riktats in på familjepoliliken. Del är naturligtvis roligt lör oss som sysslar med det området.

Många barnfamiljer tycker säkert atl det är på tiden alt politikerna lar deras problem på allvar. Men del finns också de som reagerar på annal sält. Låt mig som exempel la en insändare i Dagens Nyheier i går som säger så här:

"Vi ensamslående, icke föräldrar, börjar tröttna på alla skriverier 

om hur dåligt föräldrar och barn har del,--- .        Det verkar på de

människor som kommer lill tals- som om de enbari tycker det är

besvärligt att ha barn. Del måste väl vara en glädje atl ha barn också?

--- Föräldrar med normal inkomst och människor med förmögenhet

ska försörja sina barn själva. Däremol ska vi hjälpa ensamslående för­
äldrar med dålig inkomst.- Det är dags alt tänka litet mer på de

sjuka, handikappade och inle minst på pensionärerna, som vi har alt lacka för vår välfärd."

Den 'här skribenten är .säkert inle ensam om sina synpunkler. De kan inle viftas borl, ulan de fordrar ell ordentligt svar. Jag tror det är några saker som måste sägas. För det första: Det är rätt att sjuka, handikappade och pensionärer inte får svikas. Värden måste ge siörre utrymme för mänsklig omsorg. Framför allt långtidsvärden måste byggas ul. Del kom­mer atl ta en väsentlig del av våra nya resurser de närmaste åren.

För del andra: Även om vissa barnfamiljer har god ekonomi, sä är barnfamiljerna i genomsnitt sämre slällda än andra grupper. Varje ny undersökning som har gjorts visar att barnfamiljerna har mindre dis­ponibel inkomsl per person - även om man räknar in de olika formerna av slöd. Del framgår i. ex. av barnmiljöuiredningens nyss avlämnade rapport om barnfamiljernas ekonomi. Den visar också all de som har smä barn har sämre ekonomiska resurser än andra barnfamiljer, och alt ju fler barn familjerna har, desto lägre standard lever de på.

Visst finns del behov av alt särskilt hjälpa de sämst ställda familjerna - de som har låga inkomster, många barn och dyr bostad. En stor del av familjestödet är inriktat på dem - framför alll bostadstilläggen. De kan byggas ul ytterligare. Men det går inie ulan problem all pumpa in myckel rner pengar i det syslemel. Tröskeln lör kvinnans förvärvs­arbete blir högre, familjernas konsumtion styrs, och pressen på bostadsfö­retagen alt bygga billigare minskar.

Och visst är del roligt all ha barn, som den här skribenten säger. Men det gäller atl ordna samhällel så alt lillvaron inte blir alllför slitsam för familjerna. Del är den ofta i dag - och då blir del svårt all la vara på glädjeämnena.

Alt barnen lar en trygg och slimulerande uppväxt är inte bara ell in­tresse för dem själva och deras föräldrar, utan för hela samhället.

Om man vill, kan man ocksä se de familjepolitiska insatserna som en utjämning mellan olika perioder i varje människas liv. Under den yrkesverksamma liden är man med och betalar. Under andra skeden behöver man stöd - under barndomen och ålderdomen, vid sjukdom.



51


arbetslöshet, utbildning osv.

Del andra målel Ibr familjepoliliken, som är viktigt även för andra än barnfamiljerna själva, är att bidra till jämlikheten mellan kvinnor och män. Om del inte blir möjligl för både kvinnor och män att förena föräldraskap med yrkesarbete, så skadar del kvinnans slällning i arbets­livet över huvud tagel.

Kravei pä lika ställning för män och kvinnor har länge varil centralt för liberalismen. Socialliberalismens fader John Stuart Mill menade i sin skrift "Kvinnans underordnade slällning" alt om män och kvinnor inte uppfostrades olika, och om samma anspråk ställdes på dem, sä skulle knappast några skillnader i begåvning, karaktär eller uppträdande kunna upptäckas. Mills bok kom ul år 1869. Den rekommenderas lill läsning för de högermän som ännu mer än 100 år senare lalar om alt mannen och kvinnan är olika biologiskt, fysiskt, emotionellt och psykiskt, och menar att de skillnaderna bör spela en siörre roll än hittills-och samiidigi försöker kalla sig goda liberaler.

Lika viktigt som jämlikheten mellan kvinnor och män är för oss li­beraler kravei på ökad valfrihet för individer och familjer. Varken gamla fördomar eller nya påbud skall styra människorna, utan så långt som möjligl vill vi ge dem chansen atl ordna sin tillvaro efler egen uppfattning och egna intressen.

De målen är vägledande för vårl familjepolitiska program: trygg och stimulerande uppväxt för barnen. Jämställdhet mellan kvinnor och män, ökad valfrihet för individer och familjer.

1 den motion om familjepolitiken som folkpartiet har väckt i år betonas framför allt tre krav som skulle föra oss närmare dessa mål: en kraftigt utbyggd barnomsorg, rätt lill kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar med ersäiining för inkomstbortfallet och vårdnadsbidrag. Del är alllsä inte fråga om någon allmän önskelista, fru Lundblad!

Utan tillgång till bra daghem och familjedaghem finns det ingen val­frihet, och heller ingen jämlikhet. Förskolan behövs för atl ge barnen den nödvändiga tryggheten och stimulansen när föräldrarna är på jobbet.

Förra våren sade socialdemokraterna nej lill värt krav på en lioärsplan för full behovsläckning. Del är bra alt man nu har ändrat mening och alt ell försia steg tas genom propositionen om utbyggd barnomsorg och höjda statsbidrag. Den som inte vill vara med om atl skaffa fram resurser för daghemsbyggandel, och inle vill medverka lill en långsiktig planering för att svara mot behovel, kan inle göra anspråk på atl företräda vare sig jämlikhet eller valfrihet.

När vi nu satsar pä en kraftig utbyggnad av barnomsorgen, är det viktigt atl kravet på kvalitet hålls uppe. Det får inte bli för slora grupper och inte för litet personal. Då ger inte daghemmet den trygghet och det stöd för barnens ulveckling som vi vill alt del skall ge. Därför åter­kommer vi med våra förslag om begränsning av gruppsloriekarna och regler för personaltäthet och ulbildningskrav.

Del sägs ofta all daghem är en dyr tillsynsform. Onekligen kan det


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

52


verka så, åtminstone i den kommunala budgeten. 20 000 kr. per plais och är är en imponerande kostnad. Men del blir lätt ganska missvisande jämförelser.

Motivet Ibr att bygga daghem är naturligtvis inle ekonomiski. Dag­hemmen behövs för jämlikhetens och valfrihetens skull och för att ge barnen en trygg och slimulerande miljö. Men Jag tar upp frågan därför att man sä ofta får höra talet om de dyra daghemmen.

Avgörande för en ekonomisk bedömning är den samhällsekonomiska koslnaden, hur vi använder de samlade resurserna, framför alll de per­sonella resurserna. Vi bör alltså fråga oss: Vilken arbetsinsats fordras i de olika vårdformerna? På daghem räknar man med en vuxen på fem barn, utom för de minsta barnen där man vill ha tvä vuxna på fem barn. När barn är hemma med någon av föräldrarna - och då vanligen med sin mamma - är del fråga om en vuxen som sköter etl eller två barn; ytterst få familjer har fler än två förskolebarn.

I daghemsalternativet tillkommer koslnaden för barnstugan och dess utrustning, men den kan slås ut pä åtskilliga år. Även om man kunde öka personaltätheten lill en vuxen på fyra barn - vilkel vore önskvärt i framliden - så blir inle daghem en särskilt dyr tillsynsform, om man ser lill den verkliga kostnaden.

Ju fler barn som kommer in på daghem, desto mer angeläget är det alt ge föräldrarna rätt lill kortare arbelsdag, så alt barnen inle behöver vara så länge på daghemmet. Vi vel alt hälften av barnen på daghemmen är där mer än nio limmar, 20 ".i mer än tio limmar. De mindre barnens vistelse är längre än genomsnillet, liksom vistelseiiden för barnen lill ensamstående föräldrar.

Det här är inte bra, framför allt därför au barnen och föräldrarna inte fär lillfälle att träffas medan de orkar med varandra. Det blir Jäktiga morgnar och trötta kvällar. Lät småbarnsföräldrarna få en förkortad ar­betstid så all de bättre kan orka med sin föräldraroll, sade barnpsykologen Kerstin Sjöblom i en tidningsartikel i går.

Men de måste fä del nu, snart. De skall inle behöva vänta lills alla kan fä sex limmars arbelsdag. Dä är deras barn i tonåren för länge sedan. Rätten lill kortare arbetstid för småbarnsföräldrar bör bli etl steg pä vägen lill sex timmars arbetsdag för alla, och den bör kombineras med ersättning för inkomstbortfall. Dä ökar chansen all också pappan utnyttjar möj­ligheten, trots all han oftast har den högre inkomslen,

Även om man begränsar ersättningen lill den ena föräldern, och lill en kortare tid, tror jag det är viktigt att man försöker att så snabbt som möjligt ge båda föräldrarna rätlen till kortare arbetstid och alt den fälten sträcks ul lills barnet har börjat skolan. Idealet ärju atl båda föräldrarna fär tid alt vara med varandra och barnen, inle atl bara den ena går hem tidigare - dä blir det alltför lätt ell bevarande av den gamla situationen med mamman som huvudansvarig för hem och barn.

Nu radar man upp allehanda svårigheter för den här reformen. Del blir sä besväriigl au ordna praktiskl, heter del. Säkert blir del en del



komplikalioner. Det blir del ofta vid förbättringar av arbetsmiljö och arbetsförhållanden. Men det brukar gå atl klara, om man tycker att det är tillräckligt viktigt. Vi har fått vela att omkring 400 000 anställda är borta från de svenska arbetsplatserna varje dag på grund av sjukdom. Om den stora opianerade frånvaron går all klara, borde väl ell mindre antal planerade fränvarotimmar för barnens skull också vara möjliga alt orka med. Den statliga förvaltningen ger Ju redan föräldrar med barn upp lill tolv år möjligheten till partiell tjänstledighet.

Nästa argument är alt man mäsle se lill atl reformen går atl genomföra pä alla arbelsplalser, annars får del vara. Del resonemangel känner vi igen. Sä läl del när flexliden först diskuterades. En förbättring som inle alla kan få strider mol Jämlikheten, sade ledande socialdemokrater. Lyck­ligtvis fick man sä småningom överge den inställningen.

Svårigheter på någon arbetsplats med speciella omständigheter fär inle hindra alt arbetslivet i stort görs mer familjevänligl. Del ärju för barnens skull den här reformen är så vikiig.

En särlösning leder till diskriminering av småbarnsföräldrar, säger en del. Arbetsgivarna kommer att tveka att anställa personer som har eller kan få små barn, särskill kvinnor, för då kan del bli besvär med krav på kortare arbelstid.

Det ligger säkert någonting i den här synpunkten. Men vad är al-lernativet? Jo, atl forlsälla som nu. Dä kommer många kvinnor att finna all de inte kan ha kvar sitt heltidsjobb, del blir för slitsamt. De stannar hemma eller tar deltidsarbete, tyvärr alltför ofta med sämre villkor. Del alternativet innebär en värre diskriminering av kvinnorna - och mindre chans atl männen lar silt ansvar i hemmet.

En delreform skulle försena den allmänna arbetstidsförkortningen, he­ter det slutligen. Det troliga är väl atl andra faktorer, framför allt del ekonomiska utrymmet, är avgörande för den saken. Del är inte otänkbart atl kortare arbetstid för vissa grupper kommer atl leda lill krav också frän andra och därmed i stället verka pådrivande. Men om man nu är orolig för den här saken, är det ju möjligt att, samiidigi som man beslular om en kortare arbetstid för småbarnsföräldrar, också göra en plan för den allmänna arbetstidsförkortningen.

I går frågade Olof Palme: Varför har folkpartiet sä bråttom, varför kan man inle lugna sig? Ja, vi har motionerat om kortare arbelstid för småbarnsföräldrar sedan början av 1970-lalet, sä tålamodet har varit stort. Men är det inte ett rimligt krav all socialdemokraterna ger besked före valet om var ni slår. Ni är ju så splittrade, med kvinnoförbundet och de aktiva inom LO som motståndare till en reform. Har inte väljarna rätt att veta vad de röstar pä? Det som oroar många ärju att ert svårtolkade kongressbeslut hälsades som en framgång av motståndarna till en re­form. Tills vidare måste vi notera att något klart besked inte har lämnats om och när småbarnsföräldrarna kan räkna med rällen lill kortare ar­belstid och ersättning för inkomslbortfallei.

Alla småbarnsföräldrar har kostnader för barnens vård. Antingen be-


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

53



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

54


lalar de på daghem eller för någon annan form av tillsyn. Eller också avslår de från en möjlig inkomsl lör au klara barnens vård i hemmet. Men del är bara de som har hafl luren alt fä en daghemsplals som erhåller stöd lill vårdkostnaden. Del upplever många som en orättvisa. De får en standardsänkning när de avslår frän en inkomst. "Del finns därför skäl att som ett komplement till det allmänna barnbidraget lämna ett särskill stöd under de är dä barnen kräver de största vårdinsatserna."

Så uttrycktes saken i regeringens rapport lill FN i kvinnofrågan 1968. Men i dag bedriver socialdemokraterna kampanj mol tanken på vård­nadsbidrag. Alla upptänkliga och delvis motstridande argument mobi­liseras mol vårl förslag om 300 kr. i månaden lill varje barn under tre år.

Man säger atl del ger ingel nämnvärt slöd. Samiidigi säger man all det skulle få en mängd kvinnor att avstå från förvärvsarbete och därmed verka konservativt. De två påståendena går ju inte ihop. Däremol är de båda felaktiga.

300 kr. i månaden, 3 600 kr. om ärel, skaitefrill är elt rejält stöd. 1 vanliga inkomstlägen motsvarar del en inkomstökning med minsl 10 000 kr. om året. Ensamstående kan inte leva på det, del har fru Lantz rätt i, men de kan leva bättre med del än ulan del. Del verkar inte speciellt styrande i riktning alt kvinnorna skulle vara hemma. Familjen får själv avgöra hur den vill använda pengarna. Om någon familj då väljer att en av föräldrarna stannar hemma hos barnen - utöver de 40 "n som redan i dag har vall den formen - så är del deras beslut. Meningen med valfrihet ärju att man skall ha rätt atl välja den lösning man själv vill, oavsett vad t, ex. socialdemokratiska kvinnoförbundet eller fru Lantz lycker är del klokaste.

Jag tror, som Inga Lantz sade, alt effekten i den här riktningen blir räll liten. De kvinnor som sökl sig ut på arbelsmarknaden har haft andra motiv än bara de ekonomiska, och därför kommer de inte atl återvända till hemmafrulillvaron.

Varför bara ge stöd upp till tre år? Kostar inte fyraåringen lika mycket i tillsyn? frågar socialdemokraterna. Anledningen är enkel. Vi vill inle lova mer än vi anser all resurserna räcker lill. Även det förslag vi nu har lagt fram kan behöva byggas upp stegvis. Det vore bra att kunna ge vårdnadsbidrag ända upp lill skolåldern. Del här förslaget lar ses som etl försia sleg. Och invändningen imponerar knappast när den kommer frän dem som inte vill införa något vårdnadsbidrag alls.

Folkpartiets förslag skiljer sig från centerns och moderaternas på en avgörande punkt: Vi vill ge elt stöd som är lika för alla, som ger samma utdelning hur familjerna än bestämmer sig för att ordna sin barntillsyn.

Centerns och moderaternas förslag, där vårdnadsbidragel beskattas, är svårt att överblicka. Man vel inte rikligt hur det slår. Men etl exempel kan kanske belysa effekten något. En familj, där mannen tjänar 100 000 kr. och hustrun är hemma hos barnen, får behålla ungefär dubbelt så myckel av del beskattade vårdnadsbidragel som en annan familj diir



mannen tjänar 60 000 kr. och hustrun 40 000 kr., alltså tillsammans 100 000 kr. Delta trots att den första familjen antagligen har ell eko­nomiskt utbyte av den hemmavarande makens insats i hushållet. Del är varken särskilt rättvist eller befrämjande för valfriheten.

Vi vill inte ha ett stöd som missgynnar de yrkesarbetande, därför säger vi nej lill elt beskattat vårdnadsbidrag. Vi vill inte heller att vårdnads-stödet helt och hållet skall gå lill dem som har daghemsplals, vilket socialdemokraternas linje innebär. Vi vill varken .styra familjerna ål del ena hållet eller åt det andra. De bör själva fä avgöra hur de vill använda slödel. Vårdnadsbidraget skall ändå vara lika mycket vän. Del är den liberala linjen för ökad valfrihet.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill säga till herr Romanus när del gäller frågan om elt beskattat vårdnadsbidrag eller inte atl eftersom vi betraktar vård­nadsbidragel som en ersättning för utfört arbele så är det hell naturligt atl det skall beskattas på samma sätt som om pappan eller mamman tjänade  10 000 kr. inom arbetslivet. Konstigare är det inle.

Hen ROMANUS (fp) kon genmäle:

Herr talman! Men, herr Gusiavsson i Alvesta, ni vill Ju ge vårdnads­bidraget även lill dem som inle själva utför arbetet. Även för deras del skall del beskatias. Del leder till atl de får behålla mindre av del. Det är en effekt som inte går alt komma ifrån.

Tidigare var även centern, om jag inie minns fel, inne på all vård­nadsbidragel skulle vara obeskattat. Men nu har man gått över på en linje som missgynnar de yrkesarbetande, som ger dem mindre utbyte. All det blir så som Jag sade i mill exempel förnekar herr Gusiavsson tydligen inle. När båda makarna yrkesarbetar får de mindre ul av vård­nadsbidraget.

Våra olika meningar bottnar säkert i olika värderingar. Jag vill inte polemisera om det; jag tycker bara del är angeläget all effekten klarläggs.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c) kort genmäle:

Herr talman! Vi har inte ändrat uppfattning. Vi preciserade våra krav vid förra årets riksdag, och de kraven finns kvar i årels motion. Jag vill upprepa atl vårdnadsbidraget är en ersättning för utfört arbele. Det skall då jämföras med vilket annal arbele som helst.


Hen ROMANUS (fp) kon genmäle:

Herr lalman! Del är ingel atl skämmas för alt man ändrar uppfattning. Del kan bero på alt man har fält nya skäl, eller att man har uppläckt vad ens värderingar egentligen går ul på. Herr Gustavsson i Alvesta var i sitt anförande inne på historieskrivning och talade om all centern yrkat på vårdnadsbidrag ända sedan 1960-lalel. Men visst var del väl sä all centern var för etl obeskattat vårdnadsbidrag t. ex. i samband med skattereformen 1970? Del vill Jag minnas. Har jag fel på den punklen?


55



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

56


Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Nyligen blev vi påminda om den både dunkla och tragiska s. k. baltuilämningen för 30 år sedan. All händelsen salt djupa spår hos härvarande balter och hos många svenskar omvittnades av de gudstjänster som hölls pä sina häll till de utlämnade ballernas minne i samband med 30-årsdagen av deras utlämning frän Sverige lill Sovjet.

Jag kan, herr talman, inle underlåta all nämna delta emedan jag of­fentligt i tidigare sammanhang givit uttryck för min önskan all regeringen skulle häva hemligstämplingen av de handlingar som rör uilämningen. Efter 30 år borde della vara möjligl, och del skulle förvisso vara ägnat atl skingra myckel av den oro och del obehag som alltjämt mänga känner Ibr del säll varpå Sverige behandlade de baltiska flyktingarna.

Herr lalman! Vi berömmer oss ofta och gärna av all ha en mycket högt stående social- och sjukvård i vårt land. Och vi har förvisso fog för del - internationellt hävdar vi oss väl på dessa viktiga samhälleliga områden. Det finns emellertid brister som 'del synes vara svårt att få avhjälpta. Jag avser då främsl långtidsvården. Missförhållandena inom denna vårdseklor har påtalats gång efter annan, men det verkar som om resurserna sländigl skulle tryta när krav pä förbättringar skall lill­godoses. Klagomål från både personal och patienter har inle saknats. För alla berörda parter medför bristerna slora påfrestningar.

Långvårdspatienter borde rimligtvis beredas ökade möjligheter all, när de så önskar, få ett egel rum dil patienten kan la ägodelar från silt hem och därmed skapa en mer hemliknande miljö för sig under den långa vårdtiden. Detla skulle effektivt bidra lill ett bättre hälsotillstånd för resp. patienter och därmed också till mindre ansträngande arbele för per­sonalen.

Brislen pä personal har på sina håll lett lill alt patienter i. ex. tvingats ligga kvar i sina bäddar på lördagar och söndagar. Det mäsle enbari vara ägnat alt förvärra patienternas sjukdomstillstånd när omsorgen om dem blir så bristfällig. Sådana förhållanden kan hell enkell inle accepteras, och de överensstämmer inte heller med vår grundsyn om en god och human sjukvård.

Del är enligt min uppfattning en av de angelägnaste målsättningarna all ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande, specielll inom lång­tidsvården, resurser som gördel möjligl för patienterna alt få mer personal för sina omsorgsbehov. Vidare bör vårdavdelningarna byggas ul så atl egna rum kan erbjudas patienterna i siörre ulslräckning än som nu är fallet. Många patienter har ullalat som sill enda önskemål, när de till­frågats om vården, atl de skulle få tillgång lill eget rum. Jag är väl med­velen om atl alil detta kosiar stora pengar. Men menar vi allvar med värt tal om solidaritet och Jämlikhet måste behoven inom långtidsvärden beaktas. Den kommande ökningen inom den samhällsekonomiska ramen bör, när resurserna skall fördelas, till stor del styras till att läcka behoven inom långtidsvården. Denna bör med andra ord ges en myckel hög prio­ritering.



Det mest bekymmersamma när det gäller arbetslöshetssituationen i vårl land är den betydande ungdomsarbetslösheten. I massmedia har detta problem aktualiserats i olika sammanhang, och det har visal sig all arbetslösheten är utomordentligt påfrestande för de unga. All den för samhällel innebär slora förlusler slår utom alll tvivel. Jag skulle, herr lalman, i detla sammanhang vilja peka på de möjligheler som enligl niin mening bör finnas inom vår sjukvård.

Del råder som bekani stor brist på utbildad vårdpersonal vid våra sjuk­hus och andra vårdinrättningar. Vårdutbildningen har inte utökats i takt med expansionen av vårdsektorn. Starka skäl lalar för atl AMS bör inrikla sina insatser på utbildning av arbetslös ungdom för vårdyrkesseklorn. För de unga skulle en tjänstgöring på della område vara en merit även om de senare söker sig till andra utbildningar eller yrken. Det kan erinras om atl alll fler män numera arbeiar inom vårdsektorn vilket innebär en önskad könsuljämning. Bland arbetslösa unga män återfinns säkert rnånga som tacksamt skulle la emol erbjudande om viss utbildning för värdyrket. För övrigi har det Ju också framkommil genom bl. a. sys­selsältningsulredningen och långtidsutredningen atl den framtida ök­ningen av antalet arbelslillfällen till mycket stor del måste hämtas inom den offenlliga sektorn. Den akuta situationen vid våra sjukhus, där av­delningar varslar om stängning på grund av personalbrist, är emellertid ett starkt skäl lill att man från samhällets sida nu måste börja beakta möjlighelerna atl utbilda arbetslösa ungdomar inom vårdsektorn. Sam­tidigt som behovet av vårdpersonal åtminstone lill viss del därmed skulle kunna tryggas bereder man ungdomar en meningsfull sysselsällning.

Avslutningsvis vill jag, herr lalman, med nägra ord beröra SJ:s avi­serade nedläggningar av ytterligare Järnvägslinjer som berör inte minst Skaraborgs län. Förutom den av regeringen redan godkända nedlägg­ningen av persontrafiken Falköping-Ulricehamn-Landeryd skall det en­ligt SJ:s planer bli fråga om nedläggning av femlon linjer - dock inte alla i Skaraborg. Till dessa hör Håkanlorp-Gärdsjö och Skövde-Karlsborg.

Jag vill uttala min förvåning över all man frän SJ:s sida, lydligen även med stöd av regeringen, beslular om nedläggning av bandelar i en lid då vi i stället borde salsa ökade resurser på atl stärka den kollektiva irafiken, inle minst den spårbundna, som bl. a. av såväl miljö- som tra­fiksäkerhetsskäl rimligtvis borde prioriteras. Från SJ - som jag anser vara huvudansvarig för nedläggningarna - åberopas bristande lönsamhet som orsak till denna ulveckling. Men det måste också finnas anledning till varför dessa bandelar blivit olönsamma.

Ulan tvekan lämnar irafikservicen på dessa järnvägslinjer myckel öv­rigt atl önska. Jag skulle vilja säga så här: Låt oss rusta upp dessa olön­samma järnvägslinjer, se lill all den resande allmänhelen erhåller en lillfredssiällande service i alla avseenden! Jag är övertygad om atl vi i framliden kommer att inse att den förda trafikpolitiken har varil olyck­lig. Vad man vill önska av ansvariga bäde i SJ och i regeringen är nya djärva mål i trafikpolitiken, innebärande ökad satsning på den kollektiva.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

57



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban


spårbundna irafiken.

Och lill sisl vill jag beröra frågan om regionalpoliliken ur Skaraborgs synpunkl. Cenierledamölerna på Skaraborgsbänken har i en motion med herr Kindbom som första namn hemställt om all riksdagen hos regeringen begär att Skaraborgs län bör bli föremål för regionalpolitiska insatser. Vi har i motionen pekat på atl näringsliv och offentliga myndigheters verksamhel är decentraliserade till etl flertal orter i länet. Vi menar att Skaraborgs län bör kunna bli föremål för elt studium av de fördelar -ekonomiska och inle minsl sociala och miljömiissiga - som en sådan deceniralisering innebär.

Vi har emellertid problem vad del gäller den obalans som råder pä arbelsmarknaden, bl. a. på grund av nedgång i sysselsättningen inom jord­bruket. Vi har i motionen krävt lokaliseringspoliliska insatser i form av lån och bidrag vid lokalisering av nya sysselsäliningslillfällen, specielll sysselsiiilning för kvinnor och för dem med högre utbildning.

Herr lalman! Trots vad Jag nu sagt om den obalans som råder i fråga om näringsstruktur kan Jag ändå inle komma ifrån all Skaraborg är möj­ligheternas län, etl län i ulveckling som kan erbjuda sina invånare goda levnadsbetingelser som bör vidareutvecklas.



58


Hen WINBERG (m):

Herr lalman! Ämnesfördelningen för den här allmänpolitiska debatten gör alt vilt skilda ämnen kommer in under samma rubrik. Jag länker la upp några frågor som tillhör ell annal område än det som nu en stund varit föremål för behandling, nämligen rättstryggheten och kriminalpo­litiken.

"Finns del egentligen en gräns för hur många lagar och förordningar en företagare kan läsa in och få att sitta kvar i huvudet?" - Sä ställde en hantverkare frågan vid en debatt nyligen om lagsliftningen och fö­retagarna. En annan ansåg all med all den lagstiftning som nu har till­kommit, inle minsl på del näringsrättsliga området, känner sig små­företagaren ibland som en - som han uttryckte del - retroaktiv brottsling. En tredje menade all om samhällel förfaiiningsvägen reglerar mer än folk kan hålla reda på, då bäddar man för en laleni rättslöshet.

Rättssäkerhet och rättstrygghet är nägra begrepp som ideligen åter­kommer i samhällsdebatten. Alla anser säkerligen att krav på rättssä­kerhet och rättstrygghet måste uppfyllas när det gäller både lagsliftning och lagiillämpning. Men trots del är det nog så, att det är många män­niskor i dag som - i likhel med de tre småföretagare Jag nyss refererade - anser atl del är si och så med deras rättstrygghet jusl på grund av den normgivning som statsmakterna utövar genom lagar och förordning­ar.

Och kritiken kan kanske sammanfallas så: Vi har i vårt samhälle i dag en mycket omfaltande författningsreglering - mänga menar alllför omfallande. Vi har en hög lagsiiftningsiakl, där nya författningar ofta tillkommer, ofta reglerande nya sektorer av samhällslivet. Vi får ideligen



ändringar i gällande författningar och dessulom - faktiskt då och dä - ändringar i aniagna författningar som ännu inte trätt i kraft. Vi får författningar som iräder i kraft alltför kort lid efler det all de funnits att tillgå i förfaltningspublikalionen. Vi har förfaliningsbesiämmelser som allijäml gäller men som har lillkommil under andra förhållanden och som numera kanske saknar praklisk belydelse men ändå finns kvar.

Del är utomordenlligt vikligi att lag - och förordning - är förankrad hos de enskilda människorna. Lagstiftning som av många upplevs som onödig är farlig, inle bara för risken alt inte Jusl den särskilda lagen efterlevs utan ocksä - och del kanske är värre - därför att respekten för lag i allmänhet urholkas. Och det är ur rättssäkerhetssynpunkt utom­ordentligt farligt, därför att staten ju alllid med kraft mäsle hävda alt gällande lag skall följas.

Svårigheten atl i mängden av nya beslämmelser känna lill vad som är gällande rätt finns inte endasl hos den enskilde individen. Föreirädare för myndigheter, organisalioner och näringsliv har vid olika .tillfällen framhållit problemen all numera följa ändringar på lagslifiningsområdei. Det ökar riskerna atl handla felakiigl pä grund av brisiande kunskap om gällande räll.

Okunnighet om rättsregler anses Ju inte befria frän rättsligt ansvar för den som bryter mol dem. Med den mängd av rättsliga regleringar som nu sker varje är är del nödvändigt alt författningarna publiceras i sådan lid att man kan la del av dem i god lid innan de iräder i kraft. Så sker i många fall inle i dag.

Det sker också ändringar av författningar i så hög grad alt del är en risk alt man inte vel vad del är som gäller. Som exempel kan Jag nämna all under 1974 ändrades följande lagar och förordningar om deras lill-lämpning och ikraftträdande, nämligen lagen om allmän försäkring genom 15 olika författningar, sekretesslagen genom 13, kommunalskat­telagen genom 17, räitegängsbalken genom 7, arvs- och gåvoskaiieför-ordningen genom 8. Della är bara några exempel. Man kan dä slälla frågan: Är del verkligen nödvändigi all genomföra alla dessa ändringar vid så många olika tillfällen genom olika författningsbestämmelser, då det Ju i hög grad bidrar till all skapa osäkerhet om vad som verkligen gäller vid elt särskilt lillfälle?

Elt annat förfarande som strider mol väsentliga rätlssäkerheiskrav -men som t. ex. finansministern inte lycks vara hell främmande för -är all stifta lag med lillbakaverkande effeki, dvs. retroaktiv lagsliftning. Det kan inte accepteras, därför all en sådan lagsliftning omöjliggör den för den enskilde sä vikliga rällssäkerhelsregel som säger au han vid sill handlande också skall kunna förulse de rälisliga följderna av della hand­lande.

Herr lalman! De handlingsregler som slalsmakierna fasiställer är med­borgarna skyldiga atl följa. De allvarligaste överträdelserna mot dessa, den egentliga brottsligheten, är etl av de mesl besvärande samhällspro­blemen i dag. Rättsskyddet i dag är inte tillfredsställande. Den förda


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

59



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban

60


kriminalpolitiken har inie förmält au hejda den ökande brollsligheien. Människorna har i dag inle den rätlslrygghel som de bör kunna göra anspråk på. Statsmakterna kan i dag inte sägas ha brotisulvecklingen under konlroll. Det är knappast troligt och möjligl alt man kan hilia enskilda, konkreta åtgärder som pä kort sikt kan lösa det här problemet. Varken slraffskärpningar eller av- och nedkriminalisering av gärningar som nu är belagda med slraff, varken ensidig satsning på kriminalvård i anstalt eller ensidig satsning på kriminalvård i frihet lär kunna medföra en snabb minskning av brottsligheten. Insatser är i stället nödvändiga över hela del kriminalpol il iska fäliel och där har naturiigl vis en siändig mo­dernisering och nyanseringav brottspåföljderna och förändringar inom kri­minalvården sin plats. Nya åtgärder måste prövas vid sidan av många av de nuvarande som fortfarande fyller en viktig - men kanske inte lillräckligl effektiv - funktion i kampen mot brottsligheten.

1 budgetpropositionens jusliliebilaga framlägger juslilieminislern vissa synpunkter på kriminalpolitiken, tankar hur brottsligheten skall bekäm­pas. "Vi måste skapa förutsättningar för en ökad förståelse mellan män­niskorna", säger justitieministern, och ingen lär göra någon invändning mot det. Han forlsäller: "Det enklaste och samtidigt mest naturliga hind­ret mol kriminalitet ligger i en samhällsgemenskap som genomsyras av en allmän respekt och hänsyn för människors liv, hälsa, integritet och rättigheter." I moderata samlingspartiets slora partimotion sägs del i ka­pitlet om rättstrygghet och kriminalvård alt lagen skall tillförsäkra den enskilda människan erforderliga fri- och rättigheter och skydda henne mot övergrepp till liv, hälsa och egendom. "Den enskildes irygghel är grunden för eu fritt och oberoende samhälle, byggt på inbördes förståelse och solidaritet."

Medan vi från moderat håll föruiom skyddet lill liv och hälsa också lar upp skydd för rättigheter och egendom, begränsar justitieministern Ibr sin del det lill att uttrycka skyddet för rälligheier. Jag vel inte om del innebären saklig skillnad eller inle. Naturligtvis Ar//; juslilieministern säga att i begreppet rättigheter kan också ligga sådanl som skydd för egendom: äganderätt, nyttjanderätt osv., men del är i sä fall opreciserai och långsökt. Det kan också, kanske mesl mot bakgrund av vissa ul­talanden som ibland har skett ifrån regeringshäll, tolkas som alt man inte fäster sä stort avseende vid skyddet för den enskildes egendom. I sä fall är det beklämmande och beklagligl, inie minsl mot bakgrund av den ulveckling av egendomsbrotten som har skell på senare år. Alt del finns olika synsätt visade Ju debatten i december här i kammaren, då frågan gällde vilkel skyddsvärde hemmet skulle ha i förhållande lill andra lokaler när det gällde tillgrepp av egendom.

Juslilieminislern aviserar nu atl en utredning skall tillsältas som skall göra en översyn av förmögenhetsbroiten i brottsbalken. Jag iror atl en sådan utredning är erforderlig och behövlig. Men jag tillåter mig undra om del är räll tid atl föra ullankar om en avsevärd nedkriminalisering av vad man nu betraktar som allvarliga förmögenhelsbrolt, vilkel jus-



titieministern aviserar i propositionen. Av den kan man utläsa att di­rektiven kommer all innebära all utredningen skall undersöka förut­sättningarna för att få borl fängelse ur straffskalan för ringa brott, att böter tas in i straffskalan för normalbrott och atl gällande minimi- och maximitider för fängelse vid normala eller grova fall sänks.

Vi har en statistik som direkt ger belägg för en ökning av brottsligheten på del här området. Fru Kristensson nämnde i sill anförande en del av den statistiken. Au dä säga all förmögenhetsbrotten har ell för högt siraffvärde tillåter jag mig verkligen vara tveksam om. Man kan inte komma ifrån att en väsentlig ökning har skett som i hög grad oroar.

Den utredning som justitieministern aviserar borde bl. a. mot denna bakgrund inle fä så snäva direktiv, ulan mer förutsättningslöst kunna pröva kriterierna för tbrmögenhetsbrotten i framliden och påföljderna för dem.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt



Fröken PEHRSSON (c);

Herr talman! Jag vill här la upp nägra synpunkler på vårdulbildningen.

Landslingen planerar eller har antagit planer för sjukvården inom länet. Del är angelägel atl denna planering kan fullföljas, så atl de människor som är i behov av värd ocksä kan få sådan.

Bristen på vårdpersonal, främst sjuksköterskor, har förvärrats 1975 och är nu så stor alt den kan spoliera hela sjukvårdsplaneringen om inle snabba åtgärder vidtas. Del hjälper Ju inte all vi bygger sjukhus, om vi inle har personal alt placera i dem.

För all planeringen skall kunna fullföljas och vårdbehovet lillgodoses krävs dels omedelbara åtgärder, dels planering på längre sikt.

Vad kan man då göra genast? Enligl min mening mäste del bli ut­bildning av fler sjukskölerskor och ökad tillgäng till praklikplalser.

Tillgången till praklikplalser och dessas inriktning mol olika vårdom­råden har kommit att bli styrande faktorer för vårdutbildningen. Ut­vecklingen med en ökad satsning på långtidsvård och öppen vård i kom­binalion med den ökade specialiseringen inom hela vårdsektorn innebär au praktik fordras från en rad specialiteter. Samiidigi som antalet prak­likplalser i mindre vanliga specialiteter varil otillräckligt, slår praklik­plalser outnyttjade inom långtidsvården - den sektor som är under stark tillväxt och har etl stort personalbehov.

Del är viktigt atl landslingen får ökade möjligheler att intensifiera sin utbildningsverksamhet. Under en period då vårdsektorn byggs ul kraftigi har anlalel examinerade sjukskölerskor stagnerat eller t. o. m. gäll tillbaka något.

Del är alldeles nödvändigi alt angripa dessa problem, både med sikte på atl lösa de akuta problemen och för all finna mera långsiktiga lösningar. Det måste finnas prakiikplatsersom svarar mot vårdsektorns kvantitativa Ulveckling och framtida inriktning. 1 nuvarande situation gäller del alt särskill öka prakliken inom långvården och den öppna vården. Dessutom måste det satsas mer på vidareutbildning för sjukskölerskor. Enligl riks-


61



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

62


dagsbeslul 1968 planerades fören vidareutbildning med 70 96. Ökat ansvar och siörre krav på sjuksköterskorna medför alt behovef av vida­reutbildning är siörre än dessa 70 "n. Alla behöver faen vidareutbildning. Denna måste dessutom decentraliseras lill fler orter. Mänga av dem som vill vidareutbilda sig är bundna av hem och familj och har inte möjlighet atl ta del av en utbildning långt frän hemorten.

I budgetpropositionen anmäler statsrådet alt alla kurser för vidareut­bildning inte har kunnal komma lill stånd de senasle åren. Jag är säker på att en decentralisering av kurserna skulle medföra ökad uppslutning kring vidareutbildningen. En sådan decentralisering bör prövas snarast. Man bör också pröva om man kan ge dispens från eller slopa praklikkravet på sex månader för vidareutbildningen. Brisiande tillgång pä praktik­platser har nämligen medfört problem för dem som önskar vidareutbilda sig.

För all man skall ha tillgäng till god utbildning fordras det också lärare. Bristen på värdyrkeslärare kräver alt kraftiga åtgärder sätts in för att förbällra situationen. Av 1 873 tjänster är 314 besatta med obehöriga lärare och 110 obesatta enligl SÖ:s senasle redovisning, den 26 november 1975. Variationerna mellan länen är stora. I en del län saknas behörig lärare på mer än var tredje tjänst. Del är och blir slora problem inom vårdulbildningen om inte antalet värdyrkeslärare snabbt ökas.

En annan yrkeskår som i dag efterfrågas är sjukgymnasterna. F. n. är 10 "n av tjänsterna vakanta. Sjukgymnastikens positiva betydelse för folkhälsan står i dag utanför all diskussion. Under de senasle decennierna har ständigt ökade krav ställts pä sjukgymnastiken. Långvård och re­habilitering är områden inom hälsovården, där utvecklingen går myckel snabbt och där sjukgymnastiken har kommil atl spela en alll viktigare roll för patienternas välbefinnande och tillfrisknande. Elt ökal antal ira­fikskador och därtill en snabb utveckling inom intensivvården har ocksä ställt slora krav pä sjukgymnastiken som behandlingsform och därmed också på den enskilde sjukgymnasten.

Mol denna bakgrund är del av slor belydelse alt utbildning och utexa-minering av sjukgymnasterna motsvarar de ständigt stigande kraven från samhällets och patienternas sida. Bristen pä sjukgymnaster är eu faklum, och åtgärder måste sättas in för atl möta det ökande behovet. I försia hand måste antalet utexaminerade sjukgymnaster ökas. Della lorde kunna ske genom all nya utbildningsinstitut skapas.

De stigande kraven på sjukgymnastisk behandling gör det enligt vår mening angeläget att statsmakterna också prövar förutsättningar för och möjligheler lill en utvidgning av sjukgymnastutbildningen med exem­pelvis ett år. Om höga krav pä sjukgymnastisk behandling skall kunna tillgodoses måste samhället garantera hög kvalitet på utbildningen av sjukgymnaster. Delta kan ske genom atl möjligheter skapas för utbildning av särskilda lärare i sjukgymnasliska specialiteter.

Centerpartiet har lill årets riksmöte motionerat om tillsättande av en utredning med syfte alt se över delta problem, dels när det gäller atl



utbilda fler sjukgymnaster, dels när del gäller alt fä fler lärare med en förbättrad utbildning i sjukgymnasliska specialiteter. I en annan moiion har vi hemställt alt riksdagen mätte hos regeringen begära en utredning, vilken skyndsamt ser över utbildningen pä vårdområdet och framkommer med förslag, innebärande en bättre samordning av utbildningsresurserna, varvid särskill beaktas praktikplaissiluaiionen och behovel av ett inten­sifierat läroplansarbete.

Men för all man skall kunna ha en fullgod utbildning krävs också atl man har vårdskolor. Vi måste, om det hela skall fungera bra, ha en samordning mellan berörda myndigheler. Det är verkligen inte god­tagbart som det nu fungerar.

Socialslyrelsen och landslingen har ambitioner alt förbättra och bygga ut sjukvården, så att den svarar mol de höga krav som ställs. Skall detta kunna ske måste del lill en samordning med SÖ, som har alt la slällning lill organisationsplaner och lokalprövning för vårdskolor. Del finns ex­empel på landsling som fält vänta i åratal på besked frän SÖ när del gäller organisationsplaner och prövning av lokalbehov för värdskolor. Så fär del helt enkell inte gä lill. Kontakt och samarbete mäste komma till stånd mellan olika myndigheter. Del är ell oeftergivligt krav. Vi fär inte glömma all del är sjuka och värdbehövande människor som i sista hand kommer i kläm om del inte finns personal pä våra sjukhus och vårdinrättningar.

Lål mig sammanfalla;

Fler sjukskölerskor måste utbildas.

Tillgängen på praktikplatser mäste ökas, t. ex. inom långtidsvård och öppenvård - överväg även praktik under sommarmånaderna.

Fler mäsle vidareutbildas - på fler platser i landei. Ge dispens från, eller ta bort praklikkravet på sex månader före vidareutbildningen.

Vårdlärarutbildningen måste ökas - bristen är stor i dag.

Handläggningen av berörda myndigheler vid planering av vårdskolor måste ske snabbt. Samarbeie och samordning är helt nödvändiga.

Genomförs de här nämnda förslagen är Jag säker på all vi kommer atl få en väl fungerande sjukvård i framliden i vårt land.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

A llmänpoliiisk debatt



Hen LIDGARD (m):

Herr lalman! Herr Fågelsbo talade tidigare i dag om THX-preparalet, och Jag tänkte också säganägra ord om samma sak. Jag hoppas atl inte de av kammarens ledamöter som lill äventyrs hörde herr Fågelsbo skall fara illa av alt fä yllerligare en dos av den här medicinen.

Jag hade tillfälle att della i ell opinionsmöle häromdagen i Slockholm, som var anordnat av Riksföreningen för thymusforskning, dvs. av THX-preparateis anhängare och företrädare. Själv har jag inte lidigare haft någon som helst personlig anledning atl fundera på preparatets effek­tivitet, över frågan om THX verkligen är ett läkemedel eller om an­vändningen av det bara ärett uttryck för något slags kvalificerat kvack-salveri - för alt nu spetsa till saken. Jag är inte heller särskilt sakkunnig


63



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

64


på området. Jag var utskickad som en sorls stånd in för en kollega, som man förmodade visste mer om saken.

Jag har ändå en viss praklisk, om än rätt begränsad, kunskap om lä­kemedelshanteringen i vårl land. Och från den utgångspunkten måste Jag säga att jag lycker all de regler vi har för läkemedelshanteringen är tämligen tillfredsställande. I de fall jag har haft all göra med har reglerna hanterats med tillbörlig klokskap och tillbörligt omdöme av den ansvariga myndigheten. Det är helt enkelt enligt min mening ganska tryggt alt veta alt vi numera haren effektiv och rigorös konlroll av vad vi får i oss i form av läkemedel.

Men för att återgå lill mötet som var mycket väl besökt och som haft sina motsvarigheter pä andra häll i landet, är det nog inle fel all säga atl del präglades av en stark tro på THX-preparatets möjligheter och en lika stark misstro mot socialstyrelsens och dess experters vilja alt göra preparatet rättvisa. Det är ju också den anda som bär upp den vid mötet antagna resolutionen, som varit publicerad i pressen och som jag inte skall föredra här.

Jag har, herr talman, själv den uppfattningen atl socialstyrelsen har etl mycket starkt stöd för del uttalande man gjorde i ell cirkulär 1974, då man konsiaierade all användandet av THX inte slode i överenssläm­melse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Men vad är del som gör, alt man ändå, trots alll, reagerar, all man känner sig osäker på om del inte mill i allt det formellt korrekta och oantastliga som redovisats bl. a. av socialutskottet i fjolårets riksdags­behandling döljer sig någol som man skulle vilja syna lilel bättre? Varför känns det så otillfredsställande atl debatlen trissats upp till en nivä där veierinärmedicine doktorn Elis Sandberg jämställs med kloka gubbar och gummor från en i stort setl förgången tid? Del är inle bara socialstyrelsen utan också många vetenskapsmän som gjort del. Man har lalal om kvack-salveri och menat all Sandberg som forskare är en diletlant.

För min del vet jag precis när dessa tveksamma funderingar föddes hos mig. Det var när jag i ell nyhetsprogram i TV hörde all thymus­forskning i annan regi än doktor Sandbergs skulle starta här i landet; visserligen med en annan utgångspunkt men ändå med samma syfte som Sandbergs forskning. Naturligtvis har Sandberg inget monopol på kalvbräss, men myckel lyder på all han ändå varil inne pä rätt spår. Inle minsl utländska uppgifter finns om den saken. Och en viss betydelse har det väl också haft för min bedömning atl en känd forskare i TV-sammanhanget spontant hade en egen fundering om atl Sandberg kanske blivit något illa behandlad av myndigheierna. Jag tror all Jag har refererat vederbörande mycket försiktigt.

Även om Jag inte själv närmare känner någon patient som blivit bättre eller t. o. m. hell frisk efter THX-behandling, kan Jag ändå inle bortse ifrån all kvalificerade bedömare säger all så är fallet och att man räknar dem som blivit hjälpta inte i hundratal ulan i lusental. Och som jag antydde parentetiskt sägs della inle bara av sådana som stött på sådana



fall. Del finns även etablerade forskare vid elt av våra universitet som har en annan uppfattning än socialstyrelsens experter.

I det betänkande från socialutskottet som Jag nyss hänsyftade på och som låg till grund för riksdagens beslul förra året alt bl. a. en moiion till förmån för THX-preparalet inle skulle föranleda någon riksdagens åtgärd finns en dunkel hänvisning till ell uttalande om atl socialstyrelsen är beredd all stödja prövningen av naturläkemedel. Lål oss hoppas att denna formulering även innebär alt THX-preparalet hör till de saker som prövas.

Men, herr lalman, jag vill också gärna avslutningsvis säga all jag har kommil fram till uppfattningen alt situationen nu renl opinionsmässigl blivit eller håller pä att bli sådan all en ny utredning om THX är starkt motiverad. En kommission som är sammansatt inte bara av medicinska experter, ulan där man också har lekmannamedverkan, tror Jag skulle vara önskvärd, inle därför att experterna inte är skickliga, ulan kanske snarare därför alt de är för skickliga för all kunna samordna sina syn­punkler med de erfarenheler som vanliga människor förvärvat pä del här området. Jag tror atl en sådan utredning skulle vara till fördel för alla parter i detta sammanhang, och jag tror all del skulle vara bra om man kunde kanalisera opinionsbildningen i någol lugnare fåror än dem som de f n. går i.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt



Fru FREDGARDH (c):

Herr talman! Kvinnoäret är slul, men framför oss har vi det kvinnornas utvecklingsärtionde som beslöts av den internationella kvinnokonferen­sen i Mexico i somras och som nu har rekommenderats av FN:s ge­neralförsamling. Vi har ocksä en väridsaklionsplan med handlingslin­jer för hur jämställdhelsarbetel skall fullföljas. Del betyder alt de pro­blem som aktualiserades under kvinnoäret inte får sjunka i glömska och att den diskussion som då startade skall hållas levande också i fortsätt­ningen. Det finns god anledning, herr talman, alt även i denna kammare flitigare komma lillbaka lill dessa frågor som berör oss alla, män lika väl som kvinnor. Del har inle skell sä överväldigande ofta, inle ens under det kvinnoår som nyss avslutats. Men de faktiska förhållandena i vårt land och ule i världen borde öppna ögonen även på dem som fortfarande närmast med en axelryckning vill avfärda förhållandet all kvinnors situation i familj och samhälle, i yrkesliv och politik fortfarande ulgbr ett problem som måste lösas och som måste lösas av män och kvinnor tillsammans.

Vi börjar i dag få fram fakta om de förhållanden varunder kvinnor lever och arbeiar. Det är inte en dag för tidigt. Vi har i Sverige en be­gynnande kvinnoforskning. Detsamma är fallet i vissa andra utvecklade länder. Men mängder av länder saknar fortfarande varje möjlighet till en velenskapligt underbyggd dokumentation om kvinnors förhållanden. Därmed saknas ocksä elt viktigt arbets- och argumentmaterial för alla - kvinnor som män - vilka vill främja jämställdhet och rättvisa i sam-


65


5 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

66


hällei. Ett av de viktigaste besluten vid kvinnokonferensen gällde ocksä upprättandel av etl internationellt institut för forskning och utbildning i kvinnofrågor. Nu har FN:s generalförsamling fatlat beslut därom. En from önskan är all tillräckliga medel skall finnas för alt institutet snarast skall bli verklighet. För Sveriges del bör del vara självklart att bidra till förverkligandet av detta institut.

Vi har kommil en bit pä väg i värt land, men sedd i historiskt perspektiv har utvecklingen gått långsamt, och fortfarande återstår myckel. Man kan fråga: Hurdan är kvinnornas situation i dagens arbetsliv och inom de fackliga organisationer som vill tillvarata de anställdas intressen? Den senasle undersökning som lagts fram och som gällt de deltidsanställdas villkor blottar i mänga fall skrämmande förhållanden.

För majoriteten deltidsanställda kvinnor - och de är i dag 600 000 - är deltidsarbete någol som de varken kan leva på eller försörja eventuella barn på. Genom manssamhällets utformning och genom all de problem som rör familjernas förhållande till arbetslivet försummats har del­tidsarbetet blivit etl slags räddningsplanka för kvinnorna atl klara sin dubb­la roll i hem och yrke. Nu är deltidsarbetet i och försigen positiv företeelse. Vi behöveralla ha tillgång lill deltidsarbete under vissa perioder i värt liv-för möjlighet till studier, när barnen är små eller när åldern kommer och krafterna avlar - men de förhållanden som i dag styr kvinnor till deltidsar­bete kan inle accepteras. De gör del många gånger möjligt att hänsynslöst utnyttja kvinnor på arbelsmarknaden. Kvinnor som arbetar deltid bidrar också ofta lill all en man kan arbela heltid pade villkor som arbetsmarkna­den i dag ställer men som kvinnor inte kan svara mot, om de samtidigt skall klara hem, hushåll och barn.

Det är länge sedan vi i Centerns kvinnoförbund krävde ell barn- och familjevänligl arbetsliv. Det kravei står alltjämt fasl, för ännu är vi långt från dess uppfyllande. Till detta krav har vi lagl ännu ell som fördes fram i samband med kvinnoäret, nämligen "delat ansvar i hemmet". Ändrade förhållanden pä arbetsmarknaden, så atl man erkänner män­niskors räll lill både arbete och familjeliv, och ändrade förhållanden i hemmet, så all makar delar på ansvaret även när del gäller vardagens alla rulinsysslor, ulgör grundläggande förutsättningar för alt män och kvinnor skall kunna fungera både i yrkesliv och i familj.

Herr lalman! I etl barnvänligt arbetsliv ingår ocksä tillräckligt antal deltidstjänster - men tjänster under trygga och ordnade anställnings­förhållanden, med ordentlig betalning, med del i samhällets sociala för­måner och därtill spridda till olika områden av arbetslivet. 1 dag är dessa tjänster i huvudsak atl finna inom ell fätal yrken - ofta typiska låg-löneyrken, yrken utan social status och yrken som aldrig en man skulle kunna tänka sig alt välja. Betänkligt är också all endasl ca hälften, 51 ''., av de deltidsarbetande, vilka prakiiski lagei alla är kvinnor, är fackligi organiserade. Här finns plats för insatser som leder lill rättvisa och balans, till en verklig jämställdhet mellan man och kvinna.

Undersökningen av de dellidsarbelandes vill kor visar klart den brisiande



regionala balans som råder i fråga om kvinnors sysselsättning. Kvinnor i de s. k. storstadsområdena, dvs. Slockholm, Göieborg och Mal­mö, har betydligt högre sysselsättningsgrad än kvinnor i övrigi i landet. Andelen hellidsarbelande är också större i de nämnda områdena. I Stock­holm är antalet hellidsarbelande kvinnor 40 "o mot endasl 25 ",> i vårl lands glesbygder. Bakom detla förhållande finns skilda orsaker. Man kan nämna dåligt utbyggd barntillsyn och kommunikalionssvårigheter för kvinnor som bor i glesbygd och som kanske därtill saknar körkort, men del verkligt grundläggande skälel är brisiande arbetsmöjligheter. Inom regionalpoliliken har man hittills tänkt mycket lilel pä kvinnorna. Här behövs i fortsättningen insatser av en hell annan omfattning. Att dra upp riktlinjer loren regional sysselsättningspolitik med tonvikt pä kvin­nornas arbetsbehov - inte mindre än 84 000 deltidsanställda vuxna kvin­nor vill enligl ulredningen ha mera arbele - vore en långsiktig arbets­uppgift, som lämpligen kunde anförtros den parlamentariska jämställd-hetskommitté som hösiriksdagen beslutat om.-

En snabb ökning har skett av antalet kvinnor ute på arbelsmarknaden under de senaste åren, från 1970 lill 1974 med inte mindre än 128 000 kvinnor. Kvinnorna svarade därtill för hela den sysselsättningsökning som skedde under denna lid. Kvinnorna utgör alltså i dag en betydande del av arbetskraften. Ändå föreligger stora skillnader mellan mäns och kvinnors arbetsförhållanden. Här finns ell av de verkligt slora jämställd-helsproblem som vi har alt lösa.

Jag vill i detta sammanhang erinra om en annan aktionsplan som -vid sidan av den världsaktionsplan för jämställdhet som antogs i Mexico - bör ägnas belydligl större uppmärksamhet än vad hittills skell. Jag syftar på den deklaration om kvinnliga arbetstagares Jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling som antogs vid 1975 års konferens med Internationella arbetsorganisationen. Den har kommit någol i skymundan för Mexicoplanen, men del är viktigt både atl vi lar del av dess innehåll och att vi införlivar detla med våra jämslälldhetssträvanden. I denna deklaration sägs klart all kvinnornas problem i-arbetslivet endast kan angripas och lösas inom samma allmänna ram av ekonomisk och social ulveckling som männens problem. Vidare heter det alt alla arbetstagare skall vara jämställda i fråga om möjligheter och behandling. Alla former av diskriminering på grund av kön som förnekar eller begränsar denna Jämställdhet är oacceptabla och måste undanröjas. I artikel 8 sägs också; "Ingen diskriminering mot kvinnliga arbetstagare skall förekomma på grund av havandeskap och barnsbörd." Det framhålles att dessa kvinnor skall ha rätt att återgå lill sin anställning ulan föriusl av förvärvade rät­tigheter. Planen betonar alt moderskapel är en samhällelig funktion. Det­la är:en uppfattning som ännu långtifrån slagit igenom i våra högt ut­präglade industriländer, där kvinnor snart sagt dagligen diskrimineras vid anställning - och det gäller alla nivåer. "Vi kan inle ha kvinnor. Rätt vad det är gifter de sig och får barn." Det är en vanlig kommentar.

Den i ILO-planen uttalade uppfaitningen bör vara naturlig i elt samhälle


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

67



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


med barnvänligt arbetsliv. Kvinnor får inle vara handikappade pä ar­betsmarknaden därför all naturen har tilldelat dem uppgiften atl genom barnafödande svara för samhällets förnyelse och bestånd.

Herr talman! Våra jämslälldhetssträvanden får inte stanna vid våra egna gränser. Kvinnornas utvecklingsärtionde skall genomföras och få effekt också i u-länder, där kvinnor ofta av hävd haft en undanskymd ställning och där deras möjligheler att påverka samhällsutvecklingen är betydligt sämre än våra. Svenskt utvecklingsarbete mäsle kraftigi inriktas på att få med kvinnorna i utvecklingen. Detla måste ske redan när etl biståndsprojekt diskuteras och planeras. Viktigt är också atl kvinnornas egna jämslälldhetssträvanden stöttas under - en verklig hjälp lill själv­hjälp. Del kan ske t. ex. genom etl direkt bistånd för all bygga upp och utveckla kvinnoorganisationer. I Världsaktionsplanens mom. 8 betonas utvecklandet av sådana organisalioner. De kan dels tjänstgöra som kvin­nornas egna språkrör, dels förmedla sådana prakliska kunskaper till kvin­nor som är en vikiig hjälp i arbetet på att förbättra kvinnornas ställning och öka deras inflytande i samhället. Bidrag bör också kunna förmedlas lill sådana inlernalionella organisalioner som i sin verksamhel söker hjäl­pa u-ländernas kvinnor att bilda egna föreningar. Samarbete med lokala kvinnoorganisationer, där sådana finns, bör beaktas i svenskt bistånds­arbete. Det är en god väg att komma i direkl kontakt med s. k. gräsrötter och deras elementära behov.

Till sisl en liten ögonblicksbild frän värt egel högt utvecklade land. Just när kvinnoäret gick mol silt slul fick jag ett par påkostade broschyrer mig tillsända. Där presenlerade sig elt av våra stora verk, arbetarskydds-verket, i fyrfärg och med bilder. Kvinnor skymtade på arbetslivsbilderna, men bland uppräknade högre funktionärer och befattningshavare fanns bara sju kvirmor bland hundratalet män. Och i verkels styrelse ingen enda kvinna! Ändå har, som jag nämnde, kvinnorna ställ för hela sys­selsättningsökningen under 1970-talels försia är. Detta och mycket annal som äter och åter möter i vårl samhälle gör del nödvändigi, herr talman, atl vi också i denna kammare ägnar mera lid och inlresse ål jämsiälld-hetsfrågorna. I själva verkel står vi i dag på tröskeln till eu nyll skede i mänsklighetens långa hisloria, ell skede då förhoppningsvis kvinnorna skall erkännas som fullgoda och med männen jämbördiga människor.



68


Herr JOHANSSON i Växjö (c):

Herr lalman! En våg av våldsbroitslighei har dragit fram över vårl land de senasle dygnen. Vad som hänt visar ingen direkt ny trend i vad gäller den grövre brottsligheten, ulan det är en fortsättning på ett redan känt faklum - att vi har en stor brottslighet i della land. Den kan jämföras med en varböld. Ibland går del häl på varbölden - del blir ell öppel sår. De senasle dygnen har visat besked om delta.

Ingel land och ingel poliliskl syslem är befriat från brottslighet. Det är lydligen bara tidningen Norrskensflamman som tror del. Jag lyssnade på tidningskrönikan i går morse, och då sade man som någol självklart



all i ell socialistiskt system - i ell kommunistiskt system - finns del myckel litet brottslighet. Men vi vel ju all sä inle är förhållandet.

Den svenska regeringen försöker ofta servera så fördelaktiga siffror som möjligl i vad gäller brottsligheten. Men della är del inte lätt all göra Ibr 1975. Del har ännu inle skell någon slulräkning för ärel. De försia elva månaderna är emellertid hopsummerade, och det visar sig att brotls-balksbrotien under dessa månader ökat med i runt lal 55 000 eller 10,9 % i förhållande lill 1974. Varje månad har del under 1975 varil en ökning med omkring 10 "...

Jag vill påstå all den koncentration av vårl samhälle som skell under den socialdemokratiska regeringens lid ej varil lyckad. För många män­niskor har ensamheten i bosladsgetlon verkal demoraliserande. Ungdo­men har mänga gånger känt sig utlämnad. Föräldrarna har inte haft lid alt ägna sig ät sina barn. Nyckelbarnen har lätt all falla ur det hyggliga mönster som vi vill att barn skall ha. Det har varil brist pä fritidssys­selsättningar. Ungdomen har sökl sig ut på äventyr - det har blivit gäng­bildning.

Del mesl oroande är väl våldsbrotlslighetens ulveckling. 1965 var an­lalel anmälningar om lindrigare misshandelsfall 10 840. 1974 - det år från vilkel den senasle säkra statistiken finns - var siffran uppe i 17 655. För mord, dråp samt mord- och dråpförsök var antalet anmälda fall 1965 totalt 166, varefter siffran stigit till 244 år 1974. Anlalel fullbordade mord och dråp dessa båda år var egendomligt nog exakt detsamma - 87 fall.

Del finns inga enlydiga förklaringar till våldsbrottens utbredning, men orsaken ligger delvis i vårt samhällssystem. Det är dock inte lätt alt säga på vad sätt den gör det. Konceniralionssamhällei och konkurrens­samhället har säkert sin del i skulden, inte minsl närdet gäller ungdomen. Alkohol och narkotika följer i spåren och blir direkl utlösande faktorer. Alkoholens roll känner vi räll bra nu, men del förefaller som om den faktorn inte togs på allvar. Alkoholen utlöser aggressioner. Missbelåtenhet och besvikelser ger aggressioner, som alllsä utlöses av alkoholen. Av största vikt är del därför all vi hjälper ungdomarna att inle börja med alkohol. Och dil hör givelvis också mellanölet.

För den som börjar med mellanöl, alkohol,och narkotika är del lätt atl bli orolig och känna sig utstött eller hamna i en paniksilualion, vilket i vissa fall slutar med sädana fruktansvärda handlingar som vi upplevt de senaste dygnen. Av lidigare erfarenhet vet vi emellertid atl sådana här loppar av brottslighet efter en lid ebbar ut, och vi hoppas alt del värsta är över för denna gång.

Vad vi alla här i riksdagen känner är väl en stark medkänsla med de drabbades familjer. Vi tänker på dem alla, inle minsl på den unge polisman-.iens eflerievande men också pä gärningsmannens anhöriga som inte har det myckel lällare.

Jag vill påstå alt den koncentration av vårl samhälle som skett och som jag talat om tidigare i mill anförande inte är bra i något avseende. Centerns decentraliseringspolitik bör ha större förutsällningar all skapa


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

69



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

70


mera harmoniska människor.

Vi inom centern säger i en partimotion i är: "För all förhindra all människor drabbas av brott mäsle man pä olika sätt söka eliminera sådana faktorer i samhällel som visat sig bidra lill brottsligt beteende.

Här måste älgärder på samhällsplaneringens område, i familjepolitiken, inom skolan, på alkohol- och narkoiikapolitikens område anses vara av största betydelse för atl på sikt kunna nedbringa brottsligheten och de våldstendenser som finns i samhällel i dag."

Hell naturiigl har polisen en väsentlig uppgift just i del brottsföre­byggande arbetet. Det är därvid angeläget atl begångna brott kan klaras upp och alt della kan ske ulan alllför långa dröjsmål. En hög upptäcktsrisk bidrar i sig lill atl nedbringa antalet begångna brott. Vi kan vara överens om atl vi har en poliskår i detla land som väl ryktar sitt värv. Dess uppgift är svår och grannlaga.

Vidare, herr talman, är del värdefulll all direkta kontakter las mellan polisen och allmänhelen. Enligt vår mening bör del inom ramen för kvarierspolisverksamheien finnas betydande möjligheler till en utökad god kontakt mellan polis och allmänhet. Inte minsl är del i det sam­manhanget av Slor vikt all kvarterspolisen genom god personkännedom kan upptäcka, ofta på elt tidigt stadium, tendenser lill brottslighet bland ungdomar i området. Genom polisens personliga insatser och kontakter med föräldrar, skola, sociala myndigheter eller andra som har till uppgift att hjälpa barn och ungdomar till rätta kan ofta goda resultat nås och en begynnande negativ ulveckling vändas.

Kvarierspolisverksamheien har upplevts som myckel posiliv av bäde allmänhelen och de polismän som tjänstgjort i verksamheten. Vi anser det därför angeläget alt denna verksamhel byggs ut såväl i storstads­områdena som på andra orter i landei. Rikspolisstyrelsen har äskat medel för 34 polistjänster mer än vad regeringen föreslagil i budgetproposi­tionen. Del ansluler vi oss lill och föreslår riksdagen atl anslå medel för 34 Ijänsler utöver regeringens förslag. Dessa ijänsler skall inrällas som kvarlerspolistjänster. Sammanlagt innebär del atl kvarierspolisor-ganisationen för del kommande budgetåret tillförs 64 nya tjänster.

Jag vill lill sist, herr lalman, lä upp något om den befintliga vapenlagen. Det är tydligen fortfarande alltför lätt atl fä tag i vapen. Jag länker då inte främsl på de militära anläggningarna, där tillfälliga missöden har till följd alt obehöriga får tillgäng till vapen, utan fastmer lättheten all få lag i vapen och handeln med sådana ule på öppna marknaden. När riksdagen 1973 ersatte vapenförordningen med en vapenlag, så var vi ganska överens här i riksdagen att det skulle bli en bättre tingens ordning inom vapenhandeln. Den nya lagen innebar en skärpning av reglerna för innehav, förvaring och utlämning av vapen. Vi sade den gången all det mäste hälsas med tillfredsställelse om lagen kan medverka lill all minska möjlighelerna att vapen kommer lill användande i samband med brotl.

Det är svårt att i dag avgöra om vapenlagen har medverkat ,1111 all



göra del svårare för människor alt fä lag i vapen för alt därefter begå ell grövre brott.

Men vi konslaterar ju atl vapen får man ändå tag i, hur del nu går till. Del är naturligtvis inte svårt för människor som inie skyr nägra medel att fä lag i ell vapen. Jag vel atl man 1973 beräknade atl ungefär en halv miljon vapen var i bruk inom rikets gränser, och ungelar samma antal innehas legitimt av samlare eller av enskild person för prydnads­ändamål. Det är klart atl vapenlagen och kontrollen minskar möjlig­helerna alt få lag i vapen, men den ger ingen garanti för atl vapen inte kommer i orätta händer, även om vapen eller vital del därav samt am­munition skall förvaras åtskilda under lås. Lyckas man inle få lag i vapen på det ena stället så går del bättre på etl annal alt få alla delar lill elt vapen så atl det fungerar.

Men vad Jag ser särskilt allvariigl på är atl del är så lält alt fä han-delslillslånd för vapenförsäljning. Jag har exempel på della. Det finns personer som inte har klara intyg all själva få inneha vapen. Men inget hindrar dem all få tillstånd atl handla med vapen. Och det är personer som inte har affärslokaler där man pä ell betryggande sätt kan förvara vapen och ammunition. Jag vel all flera den gängen då vi tog vapenlagen var något besvikna över alt del inie blev ett klarare besked om minimikrav pä en lokal för att tillfredsställande kunna förvara vapen och ammunition där man bedriver sådan handel. Alll överläts liksom till polismyndigheten som på sina håll kanske inte varit nog restriktiv.

Herr lalman! Jag skulle vilja vädja lill Juslilieminislern atl göra en översyn av denna del av vapenlagen.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt



Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr lalman! Jag skall också be att få göra elt inlägg i den alkohol-politiska frågan. Jag skall hålla mig lill ell begränsat område, nämligen åldersgränsen  för inköp.

Vi kommer snart all få ta ställning lill elt förslag lill alkoholpolitik. Jag har lidigare uttryckt alt Jag hoppas all vi nu verkligen får en al­koholpolitik värd namnet. Vi har en lång och utförlig utredning bakom oss. Nu har remissvaren kommit in, och enligt den förteckning vi fått har vi en proposition all vänta så tidigt som den 29 mars.

Jag skall bara ta upp frågan om inköpsåldern. Del finns annars myckel att säga, men del skall Jag lämna därhän tills vi har proposilionen på bordel.

Alkoholpoliliska utredningens majoritet - bara tvä av utredningens ledamöter har reserverat sig pä denna punkt -har föreslagil alt inköpsäldern även i fortsätiningen skulle vara 20 är, trots alt myndighetsåldern gått ned lill 18 år. Mänga menar alt della är inkonsekvent; det ena måste följa det andra. Nu har det inte varit sä i en del andra fall, men del är klart att del är svårt alt gendriva påståendet att det finns en logik i delta. Det är så myckel man får göra när man är myndig. Varför skulle man då inle också få inköpa spril.pä systembolaget? Men som i så många


71



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

72


andra fall är det här en fråga om avvägning mellan olika synpunkter och risker. 'v'ilka faktorer är det lill sist som väger lyngsl?

Jag sade att del bara var två ledamöter av alkoholpoliliska utredningen som reserverade sig pä denna punkt. Det var riksdagsledamoten frän moderaterna Alf Wennerförs och byråchefen Arne Hillbo, som f ö. re­serverat sig på många punkter i alkoholpolitiska ulredningen. Det måste, menar jag, vara myckel starka motiv som fäll de andra sju atl stanna för 20-årsgränsen. Vi känner en del av dem som följde den linjen; Astrid Bergegren, som varil riksdagsledamot under många år, Sigurd Lindholm, som var ordförande för utredningen och förutvarande statsråd, och Rune Hermansson, som också är välkänd, för alt nu nämna tre av utredningens ledamöter.

Jag tror, herr lalman, alt Jag gör bäst i alt citera vad ulredningen sagt på denna punkt. Man säger:

"Det finns f n. på flera områden regler där åldersgränserna inle följer myndighetsåldern. Här må erinras om all man på det traflkpolitiska om­rådet funnit anledning alt fastställa en rad skilda åldersgränser för rätt atl föra olika slags fordon m. m. Likaså anses t. ex. åldersgränserna inom området för brollsbalkspåföljderna inle böra påverkas av ändringar i myn­dighetsåldern. Kriminalpoliiiska skäl har ocksä föranlett alt det alltjämt är förbjudet för den som är under 21 äralt förvärva el ler inneha spri ngstiletl eller spri ngkni v.-I sam manhangei kan också erinras om att systembolagen under molboksliden i praktiken tillämpade en åldersgräns på 25 år, trots alt inköpsåldern då enligt försäljningslagsliftningen sam­manföll med myndighetsåldern."

Så fortsätter man litet längre ner:

"Å andra sidan har, som sagts, andra synpunkler ansetts väga tyngre på t. ex. del trafikpolitiska och kriminalpoliiiska fältet." - Orden "Å andra sidan" syftar på elt stycke som Jag har utelämnat. "Följande alko­holpoliliska aspekter kan anläggas. Alkoholpolitikens uttryckliga strävan när del gäller ungdomen är atl någon konsumtion av belydelse inte skall förekomma. De unga lorde framför allt komma över alkohol genom atl äldre kamrater köper ät dem. Det förhåller sig säkerligen så all 18-åringar generellt sell har en betydligt yngre umgängeskrets än 20-åringar. En sänkning av inköpsåldern skulle därmed medföra en starkt ökad åtkom­lighet av alkohol i känsliga åldrar och skulle dessulom kunna uppfattas som en opinionsyttring från samhällel. De alkoholpoliliska riskerna måste därför bedömas som allvarliga."

Vad man i själva verket säger är all åldersgränserna kommer all gå ned en bit under 18-årsgränsen, dvs. lill 16-17 år. Till slut sammanfattar man:

"APU har funnil att övervägande skäl talar för att inköpsäldern för starka alkoholdrycker, trots ändringen av myndighetsåldern, behålls oför­ändrad. Inle heller inköpsåldern för mellanöl bör ändras."

Motiven fcir alkoholpoliliska utredningen är alltså klara. Målel är atl hålla ungdomsåren utanför spritkonsumtion av någon belydelse. Den



inställningen har varil vägledande.                                     Nr 61

En velenskaplig undersökning frän en delstat i Canada som redovisades     Torsdaeen den i slulel av 1974 är nog så inlressanl i della sammanhang. Åldersgränsen     5 februari 1976

A llmänpoliiisk debatt

för inköp sänktes där 1971 frän 21 till 18 år. Man gjorde alltså där som     -

en del vill göra här. Bland manliga bilförare var utslaget enormt när del relaterades till alkoholpåverkan. Jag har här några siffror som kom fram vid denna undersökning.

I åldrarna 16-17 är ökade antalet olyckor med 162 "i. efter ändringen. För 18-åringarna - då hade man alltså kommit upp lill den gräns som gällde-var ökningen 339 ''.,för l9-åringarna 346 "« och för 20-äringarna 256 "11. Jag tror all dessa siffror lalar för sig själva.

Vad jag vill säga med della inlägg är bara all vi som riksdagsledamöter måste länka igenom denna fråga och ta del av de undersökningar som har gjorts.

Remissinstanserna är naturligtvis delade i denna fråga. Men man kan­ske skall lägga märke till alt de som står problemen närmasl i sitt arbeie, skol- och socialmyndighelerna, sluter upp kring 20-årsgränsen. För min del måste valet också bli 20 är. Jag har, herr talman, redan nu velat redovisa min inställning i den frågan.

Man åberopar all del är logiskt atl inköpsåldern skall följa myndig­hetsåldern. Den logiken skulle komma alt kosta oss för myckel sociall och ekonomiski, och del har vi inle råd med. Om vi inför 18-årsgränsen ser jag också framför mig en ny mellanölsdebaii. Man kommer framöver att anklaga riksdagen för all den inte log del sociala ansvar som den bör la. Jag tror man kan säga all frågan om åldersgränserna för inköp av alkohol i sysiembolagsbuiikerna är belydligl allvarligare än mellan­ölsfrågan, hur vikiig den än har ansetts vara.


Hen JADESTIG (s):

Herr lalman! I den allmänpolitiska debatlen lar vi gruppvis upp olika samhällsområden, med variationer. I går kväll berörde herr Weslberg i Ljusdal under rubriken Arbetsmarknads- och regionalpolitik i större delen av sitt anförande nykterhets- och alkoholproblemen. Han kom dä ocksä in på den undersökning angående skolungdomens alkoholvanor som skoldireklionen i Slockholm publicerade i slulel av år 1975.

Siffrorna i den rapporten är myckel alarmerande. Sedan 1967 har antalet elever som varit kraftigi berusade fördubblats. Bruket av starkare al­koholdrycker har blivit vanligare. Direktionen var förvånad över hur lätt tonåringar kommer över alkohol. Del är jag också.

.'alkoholpolitikens syfle måste vara all begränsa konsumtionen och där­med hålla anlalel alkoholskadade på en sä låg nivå som möjligl. Au hålla ungdomsåren fria frän alkohol är oerhört angeläget frän såväl medi­cinsk och social som ekonomisk synpunkl.

Alkoholfrågans belydelse från hälsovårdspoliiisk synpunkl visas av en undersökning från Göteborgs sjukvårdsdirektion. Av denna framgår att var sjätte sjuksäng upptas av personer som mer eller mindre direkt


73



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

A llmänpoliiisk deban

74


vårdas för konsekvenser av alkoholbruk. I en undersökning som för några år sedan gjordes vid Serafimerlasarettet i Slockholm var motsvarande siffra var Ijärde säng.

Vi måste medverka till atl skapa ett samhälle där alkoholbruket bland de unga ersätts av en positiv fritid. För all klara det måste vi komplettera de positiva insatserna i forskning, undervisning och information med åtgärder som kan uppfattas som negativa, dvs. idel här fallet restriktioner som omgärdar alkoholbruket.

En princip som vi allvarligt måste slå vakl om och yllerligare betona är alt det privata vinstintresset i alkoholhanteringen elimineras. Del är därför positivt att den alkoholpolitiska utredningen har föreslagit ell för­bud för bryggeriindustrin och andra med ekonomiska intressen i alko­holhanteringen all satsa pengar i pubar, diskotek och liknande. Men etl sådanl förbud måste kompletteras med en satsning pä folkrörelserna och andra som är beredda all erbjuda främsl- ungdomen alkoholfria miljöer. Ungdomens fritidsmiljöer måste förbättras. Den kommersiella priigeln pä ungdomens nöjes- och friiidsliv är oroväckande. Direkt förkastligt anser Jag det vara atl alkoholen används som elt effektivt konkurrens­medel. Här måste vi sälla in styrmekanismer, som på olika sält främjar tillkomsten av alkoholfria miljöer och som möjliggör driften av redan befintliga sådana.

Den alkoholpolitiska ulredningen har också föreslagit en försöksverk­samhet för att få lillbaka publiken till folkrörelselokalerna. Del är etl bra förslag, men vi måste gä längre. Alkoholfria restauranger, hotell och motell måsie - ulan inkomsler från alkoholhanteringen - kunna kon­kurrera på Uka villkor. Del är ju väsentligt både ur nykterhetsrörelse-synpunkt och ur folkrörelsesynpunkt.

Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om den absolutistiska nyk­terhetsrörelsen och dess verksamhet. Helt klart är dock att liinder med en stark nykterhetsrörelse har förhållandevis låg alkoholkonsumtion och därmed färre antal alkoholskadade än länder som saknar en stark nyk­terhetsrörelse. Vi måste hålla i minnel all den svenska nykterhetsrörelsen och folkrörelserna i allmänhet lar på sig många av de arbetsuppgifter som i andra länder åvilar statsmakten. Men eflersom vi i olika sam­manhang försöker finna vägar för ell ökat samhällsengagemang via folk­rörelserna skall naturligtvis nykterhetsrörelsen inkluderas i delta och ges ekonomiski slöd som medger atl dess verksamhet kan expandera och dä inle minsl arbetet för alkoholfria miljöer.

Tyvärr är del inle så enkell all anledningen till nykterhetsrörelsens medlemsmässiga tillbakagång enbari är'all söka i nykterhetsrörelsens egen verksamhet eller - som man säger ibland när man vill spetsa till det - brist på verksamhet.

De senasle årtiondenas alkoholpolitik har medfört en ökad alkohol­konsumtion främsl bland den yngre generationen. Alkoholkullurens ut­bredning har naluriigtvis försvårat nykterhetsrörelsens rekrytering, och Jag vågar säga atl många andra folkrörelser har haft samma problem.



Vi vel genom erfarenheter från vårl egel land och genom internationella undersökningar alt om man sänker inköpsåldern för alkohol försämras nykierhetslägel allvarligt. Evert Svensson hänvisade till Canadaunder-sökningen, och jag ber att få instämma. Men vi vel också alt ungdoms-fylleriet i vårl land ökade med näsian 100 "t, under åren 1954-1956, dä inköpsåldern i prakliken sänktes från 25 till 21 år. Trots att 15-l7-åringar då lika litet som nu fick köpa alkohol ökade fylleriet i denna ungdoms­grupp med 120 "o.

De siffror som jag nu nämnl och de som herr Svensson nämnde kan del vara av värde all fundera över i en lid då irafiksäkerheisverkei via sina undersökningar kommit fram lill alt irafiknykterhetsbrott i vårl land förekommer vid ca tre miljoner tillfällen per år.

Kravei frän olika håll atl inköpsäldern för alkohol skall anpassas till myndighetsåldern måste avvisas. Vi har hell enkell inte råd all yllerligare försämra de ungas situation. Della får inle uppfattas som nägol slags njugghei mol de unga människorna utan las för vad det är, nämligen en ärlig strävan alt ge de unga en positiv start i livet.

Men lål oss ocksä förhindra alkoholreklamen. Jag hoppas all den pro­posilion som vi snart har all förvänta skall innebära all del s. k, mellanölet ersätts med ett alkoholsvagare öl och alt vi dä också skall kunna förhindra en alkoholreklam som skapar samma gloria kring det nya, förhoppnings­vis alkoholsvagare ölet som kring mellanölet.

I januari 1976 beslutade Pripps bryggerier att gå ut med elt tävlings-erbjudande till återförsäljare av mellanöl i Norrköpingsregionen, Mälar­dalen, Östergötland och norra Småland. Erbjudandet gällde gnilisresor lill England förde försäljare som beställde ölpartier på minst 75 000 burkar mellanöl. Metoden hade granskals av Pripps jurisler, som funnit att delta inie kolliderade med det nya lagförslaget om förbud mot mutor. Efter kritik i pressen log företaget konsekvenserna och drog frivilligt in kam­panjen omkring den 25 januari i är. Från Pripps sida framhöll man dock, all liknande metoder förekommer inom stora delar av näringslivel, och man säger sig också vela atl konkurrenterna lillämpar likartade metoder. Jag tycker vi måste vara observanta emol den här formen av reklam­kampanj som bryggerinäringen sä envist försöker hålla vid liv.

Jag tror all vi måsie salsa på folkrörelserna. Vi måste främja en bred undervisning, skapa än bällre information i alkoholfrågan. Jag hoppas all radio och TV och övriga massmedia solidariskt ställer upp i en sådan information.- Vi måste naturligtvis också skapa ell organ som följer ui-vecklingen och som snabbi kan vidta korrigerande och slimulerande ål-gärder för all hålla ungdomsåren fria från alkohol.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk deban



Herr LARSSON i Slaffanstorp (c):

Herr lalman! Skola och undervisning, både lägre och högre, är så vä­sentliga ling atl allmänintresse spontant knyts lill vad som händer där. Del visar exempelvis skoldebatten om SIA-utredningen i hösias. Den debatlen rörde mest de organisatoriska formerna i skolan, Slori inlresse


75



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

76


visades även för möjligheterna lill decentralisering av beslutsfunktio­nerna i skolan, vilka starkt präglats av centralism. Centralbyråkratin har berövat skolstyrelserna många möjligheler lill lokala initiativ. Det är helt nödvändigi ull både elever och lärare fåren bättre skolmiljö. Skol vardagen får inte bli en individernas stressande kamp med varandra. Kan vi alltså förhoppningsvis se fram emol en grundskola med bättre organisation och miljö?

Nästa angelägna fråga blir: Vad gör vi föratt faen bällre och tidsenligare läroplan? Den frågan mötte jag mänga gånger under höstens debatt.

Centern framförde redan vid antagandel av grundskolans läroplan 1969 angelägenheten av atl få in mera praktiska moment i undervisningen.

För många elever kan en praktisk sysselsällning vara den bästa in­lärningsformen. Del har visal sig alt vi fått räll om Lgr 69. Många elevers inlresse för skolarbete försvinner om de inle kan lyckas inom några äm­nen. Ingen miinniska, inom vilket gebit det vara må, kan trivas om hon misslyckas i alll hon får sig förelagt. Många elevers skoltröithet motverkas hell säkert av mera prakliska inlärningsformer.

I riksdagen fortsaite vi vår kriiik mot läroplanen, och i etl par cen-termolioner begärdes bättre balans mellan teoretisk och praktisk under­visning i grundskolan. Vi fick även riksdagens bifall lill della. Men trots riksdagens skrivelse lill regeringen i frågan har hillills ingel av vad mo­tionärerna begärde förmärkis. Centern föreslär därför i en partimotion i är en viss översyn av grundskolans läroplan. Dels vill vi fullfölja vad Jag här sagl om praktiken, kontakten med arbetslivet osv., och dels vill vi förbättra kunskapsinhämlandei i basämnena, som svenska och mate­matik, vilket är nödvändigi.

Pressdebatten om de s. k. funktionellanalfabelerna ger en skev bild av verkliga förhållandet. Dock är det uppenbart all genomsniilskunska-perna i svenska behöver förbättras. Även om endasl 12-15 "n av 9-orna ligger under genomsnittsnivån av klass 6 i läsförståelse, kan en bättring behövas. Vid ett svenskt test bland värnpliktiga slavades ordet människor korrekl endasl av hälften av de testade. Man har gjorl likartade tester i matematik, och inte heller de har givil särskill uppmuntrande resullat.

Vi har från de olika partierna framfört förslag om undervisningssiöd-jande åtgärder i skolan. Därvid har vi ocksä anmärkt på all regeringen använder vissa äskade medel på elt för skolan alltför njuggt sätt. Jag länker då på del s. k. SÅS-anslagei för särskilda stödåtgärder på skol­området. Ursprungligen begärdes detta anslag av lärarförbunden. Dessa framhöll all del fanns god tillgång pä lärare, varför ett resursanslag till särskilda åtgärder borde kunna beviljas.

Utbildningsministern hörsammade delta, och de första 15 miljonerna ställdes lill förfogande. Erfarenheten av de stödåtgärder som sattes in ute i kommunerna blev verkligen posiliv. Utrop som "della var del bästa som hänt skolan!" hördes från många håll. SÖ begärde därför i Ijol 60 milj. kr. för samma ändamål, men regeringsförslagel stannade vid endasl 30 milj. kr. .Mitlenpartierna föreslog i en gemensam partimotion 50 milj.



kr. Moderaterna begärde inte några pengar, men uttalade sig förhopp­ningsfullt om framtida anslag. När höstlöven föll samma är begärde ut­bildningsministern ytterligare 9 milj. kr. i anslag, men mitlenpartierna höll fasl vid sin ursprungliga summa, och i båda dessa riksdagsbehand­lingar stöddes vi även av vpk.

Herr talman! Till vår glädje kan vi nu konstatera alt den akluella an­slagssumman i årets budgetproposition har stigit jusl till 50 milj. kr. Vi biiräder därför livligt detla äskande, samtidigt som vi förutsätter alt pengarna skall ingå i de siörre anslag för en bättre undervisning som SIA-propositionen kommer atl innehålla. Jag hoppas också, herr lalman, alt anslaget för särskilda stödåtgärder pä skolområdet knytes till pris­utvecklingen sä atl del inle urholkas av infiationen.

Den I juli 1971 började den nya gymnasieskolan, omfattande de tre ulbildningsvägarna yrkesskola, fackskola samt 3- och 4-äriga gymnasie­linjer. I stort setl har den ulbildningspolitiska satsningen inneburit alt intresset ökat för en kortare utbildningsgång mot etl besläml yrke. Under 1960-lalel gick en mycket kraftig studerandeslröm till de akademiska yrkena. Därvid upplevde många besvikelsen över atl inle få etl arbeie inom det yrkesområde man tänkt sig. I dag är situationen den att de studerande inom gymnasieskolan undviker dé teoretiska linjerna, och all man inom högskolan söker sig lill de kortare yrkesinriktade kurserna. Endasl var tredje studerande vid universiteten läser för att nå fram till en examen. Förr hade de flesta en fil. kand.-examen som mål, men detla är inle fallet i dag.

Även om de akademiska studiegångarna i vissa fall var överfrekven­terade verkar del nu som om utvecklingen svängt för starkt mol yr­kesinriktade studiegångar. Särskill de naturvetenskapliga och lekniska linjerna har alllför fä elever. Della kommer säkerligen att innebära en otillräcklig rekrytering till näringslivel och lill forskningen pä de na­turvetenskapliga och lekniska områdena. Observera atl nedgången här drabbar hela skolsystemet!

Centerpartiet har pekat pä delta problem i parlimotionen om grund­skolans läroplan. Vi har vidare på förslag av vår utbildningskommilié begärt en parlamentarisk utredning om gymnasieskolans inriktning och arbetsformer. Där understryker vi jusl angelägenheten av en större elev­rekrytering lill naturvetenskapliga och tekniska linjer. Del är välbekant att N- och T-linjerna fordrar en siörre arbetsinsats av eleverna, vilket gör alt många hellre väljer andra utbildningsvägar. Studiepressen är nog också för hård i dessa ämnen.

1 dag skall en gymnasist klara den mycket krävande fysikkursen på nästan halva lektionstiden mol förr - delta nämnl som ett exempel. Många hoppar av med motiveringen atl de inte klarar en så pressande studiegång. Endast omkring två tredjedelar av eleverna fullföljer stu­dierna.

Elt annat bevis på nödvändigheten av en översyn av gällande stu­diegångar är att ca 20 ".. av de studerande i gymnasieskolan inle genomgår


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deball

11



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


den påbörjade utbildningen. Denna slora dröp oul-frekvens kan även bero pä att mänga inle kommer in på den linje de sökl lill i första hand. Deras studiemolivering blir därför ibland inle den bästa.

Intagningen till gymnasieskolans olika linjer bör också bli föremål för en översyn. Sökande lill gymnasielinjer vilka skaffat sig exempelvis elt ärs praktik kan ändå i merileringshänseende inte göra sig gällande pä grund av praklikarbetels låga betygspoäng. Den situationen gäller pä ex­empelvis jordbrukslinjerna och vårdlinjerna. Det finns alltså starka skäl för den nu sittande beiygsulredningen atl lägga fram bättre förslag här­vidlag.

Cenierns ungdomsförbund har gjorl en enkäl bland gymnasieeleverna. Där framgick bl. a. atl en överväldigande majoritet önskade en övergång lill etl trelerminssystem. En reformering behövs på så sätt att eleverna bör få möjlighet lill en praktikiermin. Många elever har svårigheter alt finna praktisk sysselsättning under ferierna. Det bör därför undersökas vilka förutsättningar som finns alt dela upp skolåret i tre terminer, därav en praklikperiod.

Jag tror all gymnasieskolan i huvudsak är i behov av den här omtalade översynen - inte minsl med tanke på all omkring år 1980 kommer det all finnas 16 000-18 000 fler 16-åringar än i dag. En ökande kader måste alltså beredas plats i våra gymnasieskolor.

Herr lalman! Jag vill sluta med alt påpeka - inför de nya beslut som nu skall fattas om våra skolor - att verkställigheten och effekiueringen av de besluten måste ske under samverkan med skolans personal, elever och deras föräldrar och målsmän. Del är Just de nära berörda, de i skolans vardag arbetande, som bäst vet hur en god skola och dess undervisning fungerar.



78


Herr ENLUND (fp):

Herr lalman! Del finns i huvudsak tvä metoder alt nä balans mellan samhällets värdbehov och vårdresurser. Den ena äralt bygga ut resurserna och den andra är all minska behovet av värd.

Båda metoderna måste användas parallellt, men i elt läge dä kosl­naderna för vårdsektorn tar en alll större del av våra samlade resurser måste alll större uppmärksamhet ägnas våra möjligheter atl pressa ned del lolala vårdbehovet.

Vill vi göra det, måste vi se oss omkring och slälla frågan: Vad är det som orsakar de många sjukdomsfallen och olyckorna under arbete och frilid och i Irafiken? Vad är del som utlöser våldsbrott och kri­minalitet? Allt della som sätter i gång strömmen av värdbehövande till våra sjukhus, ungdomsvårdsskolor och kriminalvårdsanstalter.

Gör man en sådan inventering av samhällets skadefaktorer får man säkerligen en läng lista av orsaker: stress i arbetslivet, dålig miljö för barnen, trångboddhet, farlig trafik, de gamla normsystemens upplösning, andlig och ideologisk rotlöshet, minskad påverkan frän de ansvariga in­stanserna, hem, skola och folkrörelser, allt siörre inflytelse från en kom-



mersiell nöjesinduslri, som bara frågar efler ungdomarnas pengar men inte bryr sig om deras framtidsmöjligheter - alll della och mycket annal.

När en katastrof inträffar i en människas liv kan där bakom ligga en lång kedja av samverkande olyckliga faktorer - kanske hela den lista som Jag nyss räknade upp. Därför måste samhället la itu med alla dessa företeelser och söka rätta till missförhållanden. Vi måste gä in och så tidigt som möjligl försöka bryta den orsakskedja som leder fram lill eil vårdfall och personliga tragedier.

Det är billigare alt förebygga en skada än att reparera den. Del gäller både maskiner och människor. Men för människornas del tillkommer andra och större värden än pengar. Människorna måste skyddas för olyck­or, sorg och elände.

I den uppräkning av skadefaktorer jag hittills gjort har jag utelämnat en som otvivelaktigt tillhör de allra svåraste, nämligen alkoholen. Den senasle veckohelgen har givit exempel på svåra våldsbrott, där alkoholen har varit den utlösande faktorn. Den 19-åriga flickan i Västerås som dödade en för henne okänd jämnårig flicka med en morakniv och den värnpliktiga 23-äringen som med en kulsprutepistol sköt ihjäl tvä personer på ett diskolek i Göieborg var båda enligt tidningsuppgifterna kraftigi berusade. I båda fallen kan en mängd olyckliga omständigheter ligga bakom tragedierna. Tämligen säkert är dock alt dessa förfäriiga händelser inte skulle ha inträffat utan alkoholpåverkan.

Morden i Göteborg och Västerås, polismordet i Stockholm och mordet på E 4:an i Huddinge har väckt sorg och förstämning hos hela svenska folket. Men jag hoppas att vi blir förskonade från Iblksiormar mol olyck­liga unga människor. Den fråga som Jag tycker all vi bör slälla och som Jag vill framföra här i kammaren, herr talman, har följande lydelse: Varför blir det inga folkslormar mot alkoholen?

Dess roll som skadefaktor i vårt samhälle är vid det här laget tämligen klan redovisad. Kostnaderna i pengar och mänsklig olycka kan knappast mätas. Och vi vet atl alkoholskadorna ökar.

Mellan 35 och 50 'n av alla som söker vård vid sjukhusens akutmot­tagningar har alkoholproblem eller akuta alkoholförgiftningar.

Frånvaron i arbetslivet är tre gånger högre bland alkoholförbrukare än bland andra.

En tredjedel av dödsolyckorna i irafiken och hälften av drunknings-olyckorna har samband med alkohol.

Ökningen av våldsbrotten är en direkl parallell med den totala ökningen av alkoholkonsumtionen. Antalet brotl som begåtts under alkoholpå­verkan tre- lill fyradubblades under 1960-talel.

Alkoholbruket tränger alll längre ner i åldrarna, och genomsnittskon­sumtionen per konsumtionstillfälle har ökat avsevärt i åldersgruppen 17-22 år.

Resultatet av denna ulveckling är all vi f n. har mellan 200 000 och 300 000 alkoholskadade människor i vårl land. Samhällets kostnader för vård och produktionsbortfall uppgår lill miljardbelopp.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


79



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

80


Vi kan, herr talman, från folkpartiels sida inle förhålla oss overksamma inför den ulveckling jag nu talat om. Det alkoholpoliliska program som folkpartiet antog vid sitt landsmöte i hösias innehåller en rad förslag till åtgärder. Programmet utgör samtidigt ett klart ställningstagande på de viktigaste punklerna i alkoholpolitiska utredningens belänkande.

Ulredningen säger atl alkoholpolitikens huvudmål skall vara all å-siadkomma återhållsamma alkoholvanor. Folkpariiei tycker inte alt det räcker. Vi säger atl målet skall vara en minskad alkoholkonsumtion. Reservanterna i utredningen, förre lOGT-NTO-chefen Olof Burman och folkparlirepresenlanlen Olaus Nyberg, vill ha en 20-procenlig minskning fram lill 1985. Men vi från folkpartiet vill också ha etl delmål för den närmaste femårsperioden. Om inle den önskade konsumiionsminskning-en uppnås, vill vi ha skärpta alkoholpolitiska insatser.

Åldersgränsen 20 år för alkoholinköp på systembolaget, som har berörts nägot tidigare i debatten, bör bibehållas. Vi vill ha bort skatten på lättöl. Men skallen på alkohol bör höjas och utformas så au alkoholens realpris inle blir lägre.

Vi anser att sociala synpunkler bör vara helt vägledande i alkohol­politiken och atl ansvarel för denna därför bör överföras från riksskat­teverket till socialstyrelsen.

Statlig och kommunal represenlalion skall vara spriifri.

Alkoholhallen i mellanölet bör sänkas frän 3,6 lill 3,0 "n.

Vi vill ha förbud för reklam för mellanöl och starkare drycker.

Polisen hör få rätt till rutinmässig'kontroll av bilförares nykterhet.

Slutligen vill jag nämna stödet lill de ideella organisationernas upp­lysnings- och vårdinsatser.

Det jag nu nämnt är några av de viktigaste punkterna i folkpartiets alkoholpoliliska program, beslutat vid partiets landsmöte och redovisal i en partimotion till årets riksmöte. När proposilionen om alkoholpolitiken senare i år kommer på riksdagens bord kommer Iblkpartiet all utforma mera detaljerade förslag i enlighel med programmets riktlinjer.

När del gäller upplysningsarbete och information intar nykterhelsor-ganisationerna en nyckelposition. De samlar skaror av människor lill frivilligt och oavlönat arbeie för atl sprida kunskap om alkoholens roll i del moderna samhällel. De samlar ungdom lill en värdefull gemenskap i alkoholfria miljöer.

Vad beträffar värdinsatser har de kristna samfunden och andra frivilliga organisationer ofta varit föregångare när det gällt alt erbjuda utslagna människor personlig omvårdnad och mänsklig värme.

De kristna samfundens nykterhetsrörelses s. k. RlA-verksamhei är eu exempel på detla. RIA betyder Råd och hjälp I Alkohol- och narko-likafrågor. På 31 platser i landei finns RiA-verksamhel med sammanlagt 112 heltidsanställda och över 1 000 frivilliga medarbetare. Över 200 000 besök inräknades under förra året.

Och Levi Pelhrus stiftelse för filantropisk verksamhet ärett annal ex­empel, där man genom öppna dörrar söker kontakt med utslagna män-



niskor i syfle atl ge dem en ny start i en ny miljö.

Regeringens proposilion om alkoholpolitiken har utlovats till i slulel av mars. 1 den intensiva debatt som pägätl i samband med remissbe­handlingen av APU:s betänkande är del bara Iblkpartiet som har lämnat besked om sin syn på utredningens förslag. Från övriga partier har del varil lämligen lysl.

Inför de vikliga alkoholpoliliska beslut som riksdagen skall fatta nu i vår hade man nog väntat sig att partierna vid sina kongresser skulle ha ägnat frågan en någol siörre uppmärksamhet. Jag lyssnade med in­tresse till herr Jadesligs anförande för en stund sedan i hopp om all där skulle komma några klarlägganden belräffande del socialdemokra­tiska partiets inställning lill APU:s olika förslag, men jag kunde inle finna några sådana klarlägganden.

I det socialdemokratiska partiprogrammet finns ell avsnill om alko­holpolitiken. Det har elva punkter enligt den upplaga som Jag har fått i hiinderna. Men såvitt Jag kan förstå saknas en programpunkt, nämligen den som man beslulade om vid 1975 års partikongress. Ändå står del på titelbladet klart och tydligt all programmet är fastställt vid 1975 ärs kongress. Jag hade hoppals alt vi här i debatlen skulle kunna få klarhel i varför den vid kongressen beslulade målsättningen - en systembutik i varje kommun - fattas. Är del ett förbiseende vid tryckningen eller vill partiet mörklägga del beslul som kongressen fållade?

Jag tycker det är rimligt atl vi fär besked i den här debatten. Kommer regeringen atl följa upp kongressens beslut? Frågan är särskill allvarlig därför all del föreligger motionsyrkanden från moderalhåll som går i samma riktning. Socialdemokraternas riksdagsgrupp har alltså möjlighet att i samarbete med moderaterna genomföra kongressens önskemål och förorda en systembutik i varje kommun.

Slutligen vill Jag, herr lalman, peka på den avgörande skillnaden mellan socialdemokraternas alkoholpoliliska program och folkpartiets. Vi vet all det finns ett klart samband mellan de tre faktorerna åtkomlighet, to­talförbrukning och alkoholskador. Delta samband är sä klart dokumen­terat i en rad undersökningar au del knappast behöver diskuteras. Frän folkpartiets sida vill vi därför minska åtkomligheten, särskill när del gäller ungdom, och vi vill ocksä minska lotalkonsumtionen.

Om detta sägs del ingenling i det socialdemokratiska programmet. Där talas det huvudsakligen om missbruket, och det sker i formuleringar som vi alla kan vara överens om - jag vill gärna understryka detta; det är inget fel på de formuleringarna. Men vad som inte alls är klart är hur socialdemokraterna kommer atl slälla sig till folkpartiets krav på att huvudmålet i alkoholpoliliken skall vara all minska lotalkonsum­tionen. Ert partiprogram ger ingen vägledning på den punklen. Om herr Jadestig - som Jag ser har återkommit lill kammaren - inle kan svara på den frågan pä partiets vägnar, hoppas jag ändå all han ger elt besked om vad den socialdemokratiska nyklerhetsgruppen har sagl och vilkel råd den har givil regeringen inför utformningen av propositionen.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


6 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Herr JADESTIG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag lycker alt herr Enlund kan vara nöjd med atl vänla tills vi får den alkoholpoliliska debatlen när propositionen är lagd och motionstiden är utgången. Om han ger sig lill tåls lill dess, skall han säkert få reda på både mina personliga äsikler och regeringens målsäll­ning.

Del glädjer mig all herr Enlund verkligen har läsl del exemplar av vårt partiprogram som Jag har gett honom. Tidigare har han ju farit om­kring ute i bygderna och gett del en lolkning som inte är riklig. Men kanske bör han läsa det litet bättre, så förslår han del säkert ocksä bättre.


Herr ENLUND (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Jadestig är bekymrad över vad som har sagts ule i landei angående del som hände vid den socialdemokratiska partikon­gressen. Delsältpå vilkel man därbehandlade den vikliga alkoholpolitiska frågan har faktiskt väckt viss förslämning hos många människor, och även personer som slår del socialdemokratiska partiet mycket nära har reagerat myckel starkt. Jag vill bara ge ell exempel på det. Åke Isling hade en artikel i Dagens Nyheier slrax efter kongressen i vilken han skildrade vad som där förekom, och hans oro gällde all man inle log en sä viktig fråga pä allvar.

Men herr Jadestig har inte svarat på min fråga: Hur har den soci­aldemokratiska nyklerhetsgruppen agerat här, vilkel råd har den givii belräffande förslagei om syslembulik i varje kommun? Inle heller har herr Jadeslig svarai pä min fråga om hur man kommer all slälla sig lill folkpartiets krav atl huvudmålet för alkoholpoliliken skall vara all sänka aikoholkonsumiionen. Del är ganska ovanligi, herr lalman, au man slår i vänlan pä en proposilion ulan all regeringspartiet ens har anlyll hur det länker hantera nägra av de viktigaste förslag som föreligger från en utredning som har arbelai i nära lio är.

Herr JADESTIG (s) kort genmäle:

Herr lalman! På den senasle frågan kan Jag bara svara au regeringens reaklion lar man se när proposilionen kommer.

Vad Jag har reagerat mol - nu senast i IOGT-NTO:s lidning Accenl - är Iblkpartiels sält all gå ut och säga att på den socialdemokratiska partikongressen var del bara med skräll och löje man berörde nykier-hetsfrågan, när man anlog elt nyll partiprogram som har en så tydlig nyklerhelspolilisk profil som della punklprogram har. Dessulom anlog vi ell nyll kommunalpolitiskl program som också klart och tydligt utvisar vår politiska vilja.


82


Herr ENLUND (fp) kon genmäle:

Herr lalman! Jag vill bara påpeka, herr Jadeslig, all Jag i milt anförande här inle alls gick in på formerna för beslulsfallandel vid den socialde-mokraliska partikongressen, och Jag har heller inle gjort det på liågoi



oriktigt sätt i anföranden ute i landei.

Jag ber alt få citera ell avsnill ur den artikel som Jag nämnde, och Jag frågar herr Jadeslig om del är en felaktig beskrivning, Åke Isling skrev i Dagens Nyheier den  10 oktober  1975:

"Del märkliga var emellertid all talarna i denna debatt plötsligt tycktes se som sin uppgift all mer uppträda som gycklare än som sakligt och ansvarsfullt argumenterande ombud. Ord som 'en flarra vin' och 'en klar' visade sig också ha en enormt humoristisk laddning. Del var dessa och liknande uttryck som fick kongressombuden atl la lill slorskrattet."

Jag har inte krävt, herr Jadeslig, atl vi skulle fä klarhel beträffande regeringens hållning -jag finner mig gärna i alt vänla tills propositionen föreligger - men Jag har efterlyst herr Jadesligs och den socialdemo­kratiska nykterhelsgruppens hållning på de här punklerna. Den borde vi rimligtvis fä en antydan om.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


Herr förste vice talmannen anmälde att herr Jadeslig anhållil all til protokollet få antecknat atl han inle ägde räll till ytterligare replik.


Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tänker i della anförande först beröra några frågor som tillhör kulturpolitiken men också försöka hinna la nägra av de mesl brännande problemen för ungdomen i dag. Dessa båda områden är fö­remål för täta deklarationer om radikala ätgärder och högslämda mål­formuleringar. Tyvärr har både deklarationer och målformuleringar hit­tills visat sig tämligen innehållslösa.

Sä länge staten underordnats monopolkapitalets villkor och in i minsta detalj prioriterar dess behov, så kommer det all förbli på det säilel. Inga avgörande förändringar kommer i grunden all kunna åstadkommas. , Del är därför nödvändigt med kraftfulla statliga åtgärder för alt bryla den kommersiella skräpkulturens dominans. Profitbegärets styrning av kullurulbudei leder lill de mest groleska konsekvenser: Bildkonsien re­serveras för ell lilel fåtal med gott om pengar och betraktas försl och främsl som lönsamma investeringsobjekt, litteraturen beslår lill alllför slor del av massproducerad skräpkuliur. Delsamma gäller filmen. Mu­siken, den levande musiken, ivingas föra en lynande tillvaro vid sidan om likaledes massproducerad likgiltighet. Typiska drag i denna mass­producerade, profitgivande kultur är inslag av rasism, kvinnoförakt, för­härligande av våld och förtryck. Denna skräpkuliur utgör i själva verket en massiv reaktionär propagandaapparal. Kraftiga åtgärder mäsle därför sättas emol.

Frän vänsterpartiet kommunisierna har vi under en följd av är ställt förslag i riksdagen för att åsladkomma en offensiv statlig kulturpolitik. De två centrala syftena med den polilik vi förespråkar är dels alt garantera kulturarbetarna social och ekonomisk irygghel, dels all göra olika kul­turyttringar tillgängliga för alla grupper i samhällel och engagera dem kulturellt.


83



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

84


Det är bl. a. av dessa skäl som vpk nu återigen kräver en lagsliftning om biblioteksverksamheten och utökade statsbidrag lill denna verksam­het. Del är därför vi kräver väsentligt höjda anslag till Sveriges Radio-TV. och det är också därför vi kräver ökade anslag lill tidskrifter och till kulturprogram inom föreningslivet. Och det är därför som vi även nog­granl kommer att studera den aviserade kullurproposilion som kommer i mars i år och som främst skall inrikta sig pä kulturarbetarnas ekonomiska villkor.

Herr talman! Folkbiblioteken ivingas i dag alt arbela med små och på många häll minskande resurser. Dessutom finns del slora skillnader mellan olika bibliotek när det gäller standard och kvalitet. Slatens-kul-turräd har t, o, m, konstaterat atl del förefaller som om klyftan mellan olika kommuner i fråga om biblioteksverksamhetens standard snarare ökar än minskar. När del ekonomiska klimatet ule i kommunerna börjar bli kärvare, är just kulluren elt av de försia områden där kommunerna anser sig kunna göra inskränkningar, och sådana inskränkningar har också gjorts under en följd av är.

Tidigare försökte man på många håll vidga bibliotekens verksamhel. Del gällde inle bara bokullåning, utan man har dessutom fört in musik och bildkonst och öppnat biblioteken för föreningsverksamhet och sam­hällsdebatt. Delta var hell i linje med den målsällning som angeits för bibliotekens verksamhet, en målsällning som vpk inte bara biiräder -vi kräver dessulom att den skall uppfyllas.

Men nu har utvecklingen stoppats upp, och kommunernas ekonomi är sådan all man inom överskådlig framlid inle kan förvänta sig all den kommer i gäng igen. Del är därför vpk kräver en biblioiekslag och väsentligt större statsbidrag för au garantera en hög och växande standard på folkbiblioteken i alla delar av landet.

Under de senaste åren har anslagen lill Sveriges Radios programverk­samhet i realilelen minskal. Delta har inneburit alll lorftigare program-uibud, samtidigt som de anställda har känt sin anställningstrygghet hoiad och inte kunnal utnyttja sill yrkeskunnande. SarTitidigi har arbelsmark­naden för filmare, skådespelare och andra frilansande kulturarbetare dras­tiskt försämrats. Dessa förhällanden har tvingat Tealerförbundet all varsla om stridsåtgärder.

Vpk har hillills som enda parti i riksdagen hävdat all Sveriges Radio måste få de anslag som begärts för all höja programkvaliteten och trygga sysselsäilningen för anslällda och för kuliurarbeiare som är beroende av programverksamheien för sin sysselsällning. Sveriges Radio måsie bli den förmedlare av kultur som företaget har möjlighet au vara tack vare sin räckvidd lill alla medborgare i landei oavsett bosättningsort. Företaget får därför inle utarmas och utvecklas till atl bli en filial för utländska kommersiella bolag.

Nägra ord om tidskriflsstödel. På konferenser med folk från de kul­turella och ideella tidskrifterna har det med önskvärd tydlighet fram­kommil au det föreligger stora risker för all de nämnda lidskrifterna



Ivingas upphöra på grund av de allt större och växande ekonomiska svå­righeterna. Kulturrådet finner det utomordentligt angelägel all medlen för lidskrifisslödet kraftigi ökas, sä atl utgivningens mångfald och bredd garanteras. Därför begär kulturrådet enhälligl alt anslaget ökas med 4 milj. kr. lör nästkommande budgetår. Mol della kommer deparlemenls­chefen fram lill en ökning med endasl 329 000 kr. och moliverar del med en tilltänkt utredning som skulle analysera tidskrifternas ekono­miska läge.

Men, herr lalman, hur man än lolkar den tilltänkta utredningens upp­gifter måste vi konstatera atl utbildningsministern med sin snålhet läler inflationen mörda flera tidskrifter som nu är berättigade till bidrag. Vpk kan givelvis inte acceptera en sådan utveckling, och del är därför vi i år kräver atl man här måste följa statens kulturråds begäran.

Herr lalman! Mänga talare i den här allmänpolitiska debatten har tagit upp några av ungdomsproblemen. Del är helt självklart all jusl ungdomen kommer au bli en speciell målgrupp för de politiska partierna inför höstens val. Det är Ju fem årsklasser som blir förslagångsväljare i år. Och med två förslagångsväljare hemma i familjen vet jag alt för länge sedan har vallryck per post från både centerpartiet och socialdemokraterna kommil alla förslagångsväljare lill hända.

Men det skorrar verkligen falskt när vissa partier och politiker nu talar sig varma för ungdomens intressefrågor. Del är nämligen alltför uppenbart all detla lal inte stämmer med deras verkliga handlande i ungdomsfrågor.

Vi har moderaterna som vädjar lill ungdomsväljarna men som annars inle försummar något lillfälle alt kverulera över normlöshel och mo­ralupplösning hos de unga och som är främmande Ibr eller direkt för­aktfulla mot den nya generationens dess bällre friare och öppnare livsstil.

Vi har centern som vill locka ungdomen med sin s. k. gröna väg men som sedan använder sin makt över kommunalförvaltningen - t. ex. i Göieborg - till alt stänga ungdomsgårdar.

Och vi har folkpartiet som sä gärna anlägger den ungdomliga profilen i sitt yttre men som hjälper centern och som i valrörelsen kommer atl predika om elt vårdnadsbidrag som är sällsynt dåligt anpassat lill de behov som ungdomarna,i sina nya friare samlevnadsformer har.

Slutligen har vi socialdemokraterna, som i åratal har varil helt nöjda med all administrera en kapiialislisk ekonomi där i dag var iredje ar­betslös är under 25 är. Också socialdemokratiska politiker slår passiva och räll likgilliga inför den massanslormning av skräplilleralur och re­aktionära livsvärderingar som det kommersiella livet nu vräker över ung­domen. Och även socialdemokratiska politiker har i åratal tolererat att arbetslösa ungdomar har sämre förmåner än andra arbetslösa, förmåner som det f, ö. är omöjligt alt självständigt leva på.

Vänsterpariiel kommunisterna tar ungdomens kampfrågor på djupt all­var. Vårl ungdomsförbund kämpar mot skolsystemets hets och konkur­rensanda och går ut i kampanj för arbetarungdomens rälligheier, för ung­domens frilids- och kulturfrågor. Vpk är del enda parti som lill årels


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

85



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt


riksdag presenterat ell program mol ungdomsarbelslöshei. Vi siäller dess­ulom krav på höjning av bidragen lill ungdomsorganisationernas lokala verksamhel. Och vpk är del enda parti som särskill lar sig an invand­rarungdomens viktiga intressefråga: rätlen alt få sin grundläggande skolundervisning pä hemspråket - vilkel är enda vägen atl undvika fram­lida språkhandikapp och diskriminering.

Herr lalman! Det är ingen tillfällighet atl det i vpk:s ungdomspolitik finns mer än tomma paroller. För oss socialister är det självklart atl se ungdomen som bärare av de nya idéer och de nya livsformer som skall bryla flarn när den söndervittrande kapitalismen en gång för alltid skall ha försvunnit.


Under delta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.


86


Herr KARLSSON i Mariefred (c):

Herr lalman! Del klagas ibland på all förändringarna på uibildnings-omrädel går alllför snabbi. Del kan ligga någonting i del; i den meningen all man på vissa håll varil alllför snabb all svära på magisierns ord. Särskill om de sagls med del rätta lonfallel och med den rälla siyrkan. Men del finns också risker med au dröja för länge med au lyssna pä del nya. Skolan måsie följa med i den ulveckling som samhället i övrigt genomgår. De erfarenheler man gjort måste utvärderas och läggas lill grund för Ibrlsatl utveckling.

Som herr Larsson i Slaffanstorp nyss har erinrat om har vi, inle minsl från centerns sida, i år fört fram krav på nya utredningar och utvärderingar på skolområdet. Det gäller översyn av läroplanen för grundskolan, det gäller gymnasiet och det gäller den särskilda vårdulbildningen. Del är nödvändigi all representanier för de politiska grupperingarna får vara med frän biirjan i della arbete.

I fråga om vuxenutbildningen råder det, som jag ser det, en allmän uppslutning omkring behovel av utbyggnad. Samhällets behov och den enskildes inlressen pekar i samma riktning. Ett alltmer komplicerat sam­hälle kräver kvalificerade medarbetare på alla områden, och den kort­tidsutbildade vuxne måste få möjligheler att komplettera sin utbildning så alt han räknas som likvärdig med den unge, som fält en både kvan­titativt och kvalitativt bällre utbildning.

I vår vuxenulbildningsmotion begär vi ytterligare medel för särskilda vuxensludiestöd och en plan för Ibrlsatl ulbyggnad. Vi begär ocksä en förstärkning av den kommunala vuxenutbildningen med särskild inrikt­ning på mindre orter och mindre kommuner. De nuvarande reglerna har lett till en besvärande obalans inom den kommunala vuxenutbild­ningen. Det måste vara en rättvisefråga atl kunna åstadkomma en bällre geografisk spridning av möjlighelerna all della i sådan utbildning. Det gäller ocksä den ämnesmässiga spridningen. En garaniiregel av del slag som SVUX framfört förslag om bör kunna ge möjligheler lill della. Del



är inte tillfredsställande med ett yllerligare uppskov.

Det som har kännetecknat vuxenutbildningen - och som bör kän­neteckna den - är ell rikt varierande uibud. Del breda ulbudei har varil en siyrka. Samtidigt är det nödvändigt all skapa möjligheler för den enskilde au orientera sig i detla utbud. Det är ocksä värdefulll all kunna komma till rätta med vissa gränsdragningsproblem.

Inom kort kommer Iblkhögskoleutredningen med sitt belänkande om folkhögskolans ställning. Folkbildningsutredningen har i uppdrag bl. a. all försöka dra en klarare gräns mellan studieförbundens verksamhel och den kommunala vuxenutbildningen. Uppdraget gäller också studie­förbundens förhållande till arbetsmarknadsutbildningen. Men del gäller även andra gränsfrågor och - jag vill betona det - samverkansfrågor.

Också när det gäller den mer kompeiensbeionade vuxenutbildningen - framför ;.llt den kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknads­utbildningen - och ungdomsskolan finns det behov av en översyn av gränsproblem och samverkansfrågor. Uppmärksamheten riktas då framför allt på den kommunala vuxenutbildningen. Del gäller den organisatoriska uppbyggnaden, det gäller lärarfrågor, det gäller kompetenskrav, det gäller inle minsl metoder och läromedel,

I många fall torde en fruktbärande samverkan kunna etableras med ungdomsskolan. Den kan, som nu, gälla lokaler och materiel, den kan gälla skolledning och lärare

Men samtidigt är del nödvändigt alt ha klart för sig vuxenutbildningens särart. Del finns uppgifter som tyder på att man ännu inte överallt kommit underfund med nödvändigheten av all ta tillräcklig hänsyn lill den. Del finns propåer som kan tydas så atl möjlighelerna alt göra ekonomiska besparingar skulle kunna komma alt inverka negativt med hänsyn lill vuxenutbildningens särskilda behov och med tanke på dess särskilda Ibruisällningar,

Friimför allt iir det nödvändigt att ta hänsyn till det faktum att äldre människor inle bara har andra siudielöruisäliningar ulan ocksä lär pä annat sätt än yngre. Del betyder att särskilda krav måste ställas inte bara på utbildning och erfarenhet hos lärarna i vuxenutbildning utan i myckel högre grad än i dag också på läromedel och materiel som används i vuxenulbildningen.

Del är inte heller självklart atl den kunskapsmässiga grunden för vidare sludier måste vara densamma för vuxna människor som för yngre. Till detta kommer också förulsällningarna i övrigt för sludier; hänsyn måste las inle bara till dokumenterade faktakunskaper ulan också lill allmän erfarenhet och omdöme. Möjligheien all ägna tid lill studier är en annan för den vuxne än för den unge. Inte ens heltidsstudier kan för den vuxne bli heltidsstudier på samma sält som för den unge.

All under sådana förhållanden inom ramen Ibr en sammanpressad timplan inhämta de fastställda kunskaperna är svårt för många. Detta kan förklara de avhopp som skett, Della har också bidragii lill all man inom kommunal vuxenulbildning inle i lillräcklig omfaltning nåll de


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

87



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

.Allmänpolitisk debatt


lågulbildade grupperna.

Särskild uppmärksamhet måste i fortsättningen ägnas åi pedagogiska och melodiska problem i vuxenulbildningen. Del gäller också där lä­roplansutformningen, del gäller iimnen och momeni. Del gäller formu­leringen av kompelenskrav. Det gäller betygsfrågan. Mycket av detta är föremål för forsknings- och utvecklingsarbete. Det är inle för intet som SÖ:s pedagogiska nämnd starkt betonar del angelägna i forsknings-och ulvecklingsarbetel Jusl på det vuxenpedagogiska området.

Jag menar all det är nödvändigi all - trots raden av utredningar på skolområdet - inom en inie alllför avlägsen framlid iniiiera en samlad ulvärdering av de hittillsvarande erfarenheterna inom den kompetens-givande vuxenutbildningen. Del gäller inle bara frågor om gränsdragning gentemot och samverkan med övriga delar av vuxenutbildningen eller ungdomsutbildningen, där motsvarande problem är nog så viktiga. Det gäller i lika hög grad frågor av melodisk och pedagogisk ari. Del gäller den vuxnes studiesilualion. Del gäller läroplansfrågor.

Au vi i år inle framfört krav pä utredning av dessa förhållanden beror på atl enligt vår uppfattning vissa gränsdragningsfrågor försl måste vara klarlagda. Men Jag är övertygad om, herr lalman, all behovel av en ut­redning med parlamentarisk medverkan av läroplansfrågor och av in­nehållet i'den kompetensgivande vuxenutbildningen är stort och att nå­gonting måste göras.



88


Hen HERNELIUS (m):

Herr lalman! Riksdagen kommer inom eu antal månader all få be-himdla frågan om medborgerliga fri- och rättigheter enligl dels en utlovad proposition, dels molioner från åtskilliga håll. I fri- och rättigheter ingår självfallet rätt till frihet frän kränkningar av andlig och fysisk art. Men där ingår också någonting annat, i varje fall i en demokrati, nämligen rällen atl medverka lill statens och det allmännas styrelse, rällen atl påverka beslul - ibland genom folkomröstningar, ibland och vanligast genom den yllmänna röslrälten. Den rättigheten, herr talman, är emel­lertid i Sverige beskuren forell icke obetydligt antal svenska medborgare.

Vad Jag syftar pä är frågan om utlandssvenskarnas rösirält. All Jag lar upp den i dag beror på all i går kom på kammarens bord en proposilion som var ullovad lill torsdagen den 29 januari och som i etl pressmed­delande den följande tisdagen sades skulle komma under tisdagen. För­seningen är obetydlig och ingenting att göra affär av. Nu föreligger alltså en proposition, nr 111, där frågan om utlandssvenskarnas rösträtt be­handlas.

Den frågan har haft en lång via dolorosa i riksdagen. Den har väckts vid otaliga tillfällen, men socialdemokratin vid makten har visal ett för-sirölt inlresse. likgiltighet, nonchalans inför ämnet. Redan pä 1950-talel kom de första utredningarna. De lades undan. På 1960-talel kom nya utredningar. De lades ocksä undan. Deras hädanlard beledsagades ibland i riksdagen med några ord av förakt för utlandssvenskarna, ord som



var ägnade all skyla del brisiande intresset Ibr all dessa skulle få rösträtt.

En ändring genomfördes 1967. Då blev trycket i fråga om åtgärder så kraftig! aU man besiiimde au vissa utlandssvenskar skulle få rösträtt. Två villkor uppsattes: del ena var alt rösträtt skulle beviljas efter ansökan och upplagande i särskild röstlängd, del andra var all vederbörande under de senasle fem åren någon gång hade varil kyrkobokförd i Sverige. Fem­årsgränsen vari och för sig märklig. Den beiyddebl. a. all utlandssvenskar som något eller några år kommil i åtnjutande av rösträtt i Sverige någon lid därefter ulan egen förskyllan eller värdighet kunde berövas den rösträtt som de vid någol tillfälle hade varil delaktiga av.

Jag känner flera svenskar som aldrig kunnat utöva den medborgerliga rätlighet som dellagande i allmänna val innebär. Elt fall har jag fäsi mig särskill vid. Del är en lidningsman, som ägnal sill liv, sin jour-nalisiiska bana ål all sludcra demokratin och dess yilringar i Grekland och lialien. Han har ofta berältal all del för honom ler sig som särskill vanhedrande all i sill hemland aldrig fä della i ell allmänt val. Fem­årsgränsen gjorde della omöjligl i hans liksom i så många andras fall.

Vad var då motivet lör denna lémärsgräns'' Det åberopades all om vederbörande varil borta i mer än fem år, så var dci osäkert om han skulle återvända hem eller om han skulle stanna utomlands. Det var del ena motivet. Del andra var alt en sä lång bortovaro från hemlandet som fem år medförde en minskad förtrogenhet med de svenska för-hällandena och därför gjorde honom mindre skickad att utöva denna rösträtt. Del är väl närmasl obarmhärtigt alt ingå på en analys av dessa två motiv.

Om vederbörande har för avsikt all återvända hem och bosätta sig i Sverige eller inte är av ingen belydelse sä länge han är svensk med­borgare. Och vem kan bedöma om han kommer atl återvända till Sverige eller inte? Del kan i varje fall inte juslitiedeparlementel göra. Vad säger atl vederbörande efler all ha vislats utomlands några är inte ivingas alt återvända hem av ylirc omsiändigheier, på grund av revolulioner eller annal, ändrade föruisäliningar för sin uikomsl i bosäiiningslandei eller av pur och enkel hemlänglan - en företeelse som man inle på någol säll bör betrakta som vanhedrande eller felaklig. Eller kanske veder­börande rent av pä sin ålders hösl vill återse sin barndoms trakter.

Nej, Justitiedepartementet presumerade atl en sådan önskan efter flera år var mindre påfallande; utsikterna atl han skulle komma hem var inle så stora, och därför skulle han inie ha rösträtt.

Del andra skälel var den brisiande förtrogenheten med svenska pro­blem och svenska förhållanden. Det är till ali börja med att märka atl vi inle uppställer samma krav för röstning här hemma, av län insedda skäl. Vi har inte som man en lid hade i Förenta staterna - det är länge sedan nu - förhör med personer som skall inskrivas i röstlängderna för all efterhöra om de vet namnen på presidenter, premiärministrar och siaischefer eller om de över huvud taget ar förtrogna med grundlagarna och kanske rent av kommunallagarna. I  Förenta staterna begagnades


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

89



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

90


detta som en meiod för all uleslänga vissa medborgargrupper som man inie ansåg önskvärda atl uiöva röslrälten. Men delta är alltså nu avskaffat. Hur vi då i Sverige skulle kunna uppställa krav på förtrogenhet med svenska förhållanden såsom ett skäl för all presumera all en person som varit borta i fem år icke skulle få rösträtt är för mig ytterst gåtfullt. Eu sådanl krav är klandervärt.

Den här reformen år 1967 blev naturligtvis mol denna bakgrund fö­remål för slark kriiik. Frågan togs upp i olika sammanhang. När vår nu gällande grundlag antogs var del volering i båda kamrarna mellan en flerparlireservalion och uiskolteis hemställan, som byggde på rege­ringens förslag.

En utredning som arbetade med i stort sell andra frågor - I965års valtekniska utredning - flck i uppdrag all överse möjlighelerna all vidga krelsen av utlandssvenskar som kunde delta i val lill riksdagen. Denna ulredning avlämnade sill belänkande den ISJanuari i Ijol. Beiiinkandet låg länge på kanslihusels hyllor ulan åtgärd. Remissen dröjde, men del blev i alla fall lill sisl en remiss. Nu har vi som sagl fåll denna proposilion.

Ulredningen föreslog all man skulle bibehålla ansökan om uppförande i särskild rösllängd såsom krav för all uilandssvenskar skulle fä della i val. Men ulredningen ville slopa femårsgränsen och ansåg all var och en som en .gång varil kyrkobokförd i Sverige skulle ha räll all delta i val. Utredningen bestod av sex ledamöter. Fyra var överens. Två le­damöter tillhörande del socialdemokraliska partiet och lidigare funktio­närer i partiet var av annan mening och ville inte vara med om alt lemårsgränsen skulle slopas och ersättas med frihet i fråga om antalet år.

Vad händer då när regeringen nu får iircndet och remissvaren pä sitt bord? Jo, del kommer en proposilion. Vad gör regeringen? Följer den utredningen? Regeringen borde självfallet ha lagil ad notam del förslag som utredningsmajoriieten har samlat. Nej, det går regeringen inte med på. 1 stället höjs femårsgränsen med tvä är lill sju år. Del är i stort sett del hela. Man lägger på en liten bil sovel på smörgåsen men inte någol mera. Man minskar orätlvisorna i liden - sju år i slällei för fem - men man gör ingenling åt orättvisan i grunden. Man vill fortfarande utestänga utlandssvenskarna från rösträtt i Sverige.

Belräffande förlrogenheien med svenska förhållanden vill Jag säga alt vi har många i denna kammare som rest utomlands och träffat ullands-svenskar. Vi har kunnat notera att del hos mänga av dem finns elt levande inlresse för svenska förhållanden och händelser i Sverige. De följer hän­delserna här hemma ganska väl. De som inte följer med ulan har skurit av varje band med hemlandet har naturligtvis inle någol inlresse av rösträtt, och de kommer inle heller all anmäla sig lill någon särskild röstlängd. Dem kan vi alltså bortse ifrån.

Del slora flertalet utlandssvenskar har emellertid ofta genom sin verk­samhet en naturlig anknytning lill svenska förhållanden. Lål oss la en forskare som tjänstgör vid elt utländskt universilel. Han vill följa de



svenska forskningsresultaten.Han vill hålla kontakten med hemlandet. Låt oss ta ett ännu vanligare fall: svenska tekniker och affärsmän som tjänstgör såsom ombud för svenska förelag och som bidrar lill syssel­säilningen i Sverige. De måsie följa vad som sker här hemma och de gör det också. Tidningsmännen är en lilen kalegori i sammanhängd, men del kanske inte är betydelselöst all de tbljer vad som sker i Sverige.

Deparlemenlschefen framhåller pås. 38 i proposilionen: "Del är sådana utlandssvenskar som kan väntas återvända lill Sverige inom en relativt nära framtid som kan anses ha ell beräiligal inlresse av alt della i svenska riksdagsval." Men vem avgör vad som är "berättigat inlresse". Gör de­partementschefen det? Del berälligade iniressel kan vara sådanl all det inle kan mätas från kanslihusets fönster.

Departementschefen säger vidare: "Det iir Ju dessa utlandssvenskar som på ett mera påtagligt sätt berörs av det beslut den svenska riksdagen fattar." Även della påslående är helt felaktigt. Svenskar, som represen­terar svenska företag i utlandet, som säljer svenska produkler, som arbeiar i dolierbolag eller såsom agenier eller kommissionärer, har ell myckel slarkl inlresse av au följa vad som sker i Sverige. De berörs ju också i hög grad av besluten. Såsom ell färskt exempel kan Jag nämna atl de berörs av våra förhandlingar med EG-områdel, av skolullar och av ståltullar.

Jag kan inle komma ifrån all del brisiande inlresse som regeringen har visal för denna fråga jämfört med iniressel föran snabbi ge kommunal rösiräll ål invandrare vittnar om någol mycket beklagligt, nämligen en brist på oväld och objektivitet i regeringsuiövningen.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk deball


1 delta anförande instämde herrar Schött, Wachtmeisler i Johannishus, Lothigius, Leuchovius, Magnusson i Borås och Turesson (samtliga m).

Herr SVENSSON i  Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag skall avstå från frestelsen all spinna på samma tråd som herr Hernelius. Jag vel all vi kommer tillbaka lill della ärende senare då det har behandlals i konstilulionsutskollel.

Jag skall emellertid gärna anknyta lill en annan fråga, som herr Her­nelius var inne pä, nämligen hur vi skall få den representativa demokratin all fungera bällre. Del aren högakiuell fråga i medborgarnas medvelande, inle minsl under ell valår. Jag vill la della önskemål om en bällre funge­rande demokrati som ulgångspunkl för en diskussion om vad som borde vara en lämplig modell för vår massmediepoliiik. Från demokraiisk syn­punkl är del mesl oroväckande i de senasle årens massmedieuiveckling atl systemet har börjat sakna vad som är den mest fundamentala kva­liteten hos en väl fungerande kommunikationskanal: möjligheten för lä­sare, lyssnare och tittare atl identifiera sig själva med vad de läser, hör och ser.

1 Sverige har vi saknat djupgående målbeskrivningar och motiveringar för vår massmediepoliiik fram lill dess pressulredningen på regeringens



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

92


uppdrag svarade Ibr dessa, dels i en expertrapport om pressens funktioner, dels i själva sluibeiänkandei från pressulredningen som kom i augusti. Det har påställs alt pressulredningen i sin plädering för all slalsmakierna har skäl atl satsa på mångfald i tidningsutgivningen i alltför hög grad uppfattat tidningarna som partipolitiska inslrumenl. Denna invändning bygger på eu missförstånd. Utredningen är öppen för all pressen spelar en rad olika roller i vårl samhälle. Tidningarna ger underhållning och olika typer av information, de skapar underlag för kontakter mellan män­niskorna och skildrar de mesl skilda akiiviieier.

Alla de här funkiionerna, som pressen kan länkas ha, måsie press-poliliskt beakias. Det flnns dock flera skäl till atl den politiska rollen -politik här fattad i vidaste mening-sätts i centrum. Trots tidningsdöden och trots brislen på nyelablering kan pressen fortfarande fungera lill­fredssiällande som t. ex. underhållare och annonsbärare. Den kan också fylla olika sociala funktioner. Men del är på den poliiiska sidan som problemen uppslår, när tidningarna blir färre och valfrihelen för läsarna minskar. Tidningarna i Sverige har sedan den moderna pressens begyn­nelse hafl nära anknytning lill de politiska partierna. De tidningar som inte har hafl poliiiska beieckningar eller på olika sält varil med om alt föra partiernas talan har snarast varil undanlag från regeln. Tidningarnas belydelse för den demokratiska utvecklingen i Sverige är otvetydig och har klarlagts i en rad forskningsarbeten.

För pressutredningen blev det därför en central fräga alt söka fastställa vilken roll tidningarna spelar vid en förändrad mediestruklur. Mol den bakgrunden är del någol av ell pionjärarbete, då pressulredningen har sökl precisera de uppgifter som är väsenlliga för massmedierna i ell sam­hälle som värt. Utredningen konslaterar all det övergripande målet för mediepolitiken inle börsökas inom massmediebranschen ulan i samhället i övrigi. I centrum för den svenska mediepolitiken måste ställas de de­mokratiska värdena. Massmedierna skall medverka till all förstärka och fördjupa den svenska demokratin. Fyra uppgifter bör då särskilt nämnas.

1.    Massmedierna bör ge den information som är nödvändig för all medborgarna skall kunna la slällning i samhällsfrågor. Även de förtro­endevalda bör genom massmedierna la löpande information om enskildas och organisationers uppfattningar i olika politiska frågor.

2.    Massmedierna bör fristående eller som språkrör för organiserade samhällsintressen kommentera skeendet i samhället.

3.    Massmedierna bör, som allmänhetens företrädare, granska den verk­samhet som utövas av de inflytelserika i samhällel.

4.    Massmedierna bör - och del skall man inle glömma bort - främja en kommunikation inom och mellan politiska, fackliga och andra ideella grupper i samhällel.

De här angivna fyra uppgifterna gäller massmediesyslemei i dess hel­het. Genom bl. a. de undersökningar som pressulredningen gjorl om pres­sens funkiioner har den belydelse som lidningarna har i della avseende kunnal beläggas. Del framgår klan atl lidningarna inle kunnal ersättas



av andra medier.

Pä orter som har en enda dominerande lidning finns det risk för atl informationen i samhällsfrågor skall fungera otillfredsställande. Eter­medierna har inle kunnal bli nägot alternativ. Rösterna i diskussionen mellan lidningarna blir alll färre. Detla har gjort atl kommentarerna lill olika samhällsföreteelser blivit lorftigare. Speciellt hårt har den lokala debatten drabbais. De kvarvarande lidningarna har inte på elt tillfreds­ställande sätt kunnal överta uppgiften frän de nedlagda. Det finns en risk alt monopoliseringen av tidningsmarknaden kan leda lill monopo­lisering av opinionsbildningen. Det är troligt att tidningarnas fortlöpande granskning av olika beslutande instanser blir lidande när en ort blir ulan egen lidning. I de fall där den dominerande lidningen i en kommun är knulen lill ell parli kan delta påverka granskningsfunklionen i be­gränsande riktning.

Politiska partier är nödvändiga för en fungerande demokrati. Partierna i Sverige är till väsentlig del beroende av lidningarna då del gäller att föra ul budskap och inhämta kunskap om opinioner och stämningar bland medlemmar och sympatisörer. Tidningsnedläggningarna ulgör elt hot mol den form av gruppkommunikalion som tidningarna erbjuder.

Dessa beskrivningar av massmediernas uppgifter har kombinerats med undersökningarom pressens funkiioner. Undersökningarna har omfattat analys av innehållet i de lokala lidningarna, intervjuundersökning med allmänhelen om mediekonsumtion, läsvanor och övrigt kommunika-tionsbeleende; vidare enkät med lokala organisationer, företag och myn­digheler om deras syn pä olika medier samt intervjuundersökning med lokala beslutsfattare. Man har härvid kommit fram lill tre resultat som Jag särskilt vill nämna.

Del försia är atl pressen fortfarande har en mycket stark ställning bland massmedierna.

Det andra är au pressen i hög grad upplevs partipolitiskt och fungerar partipolitiskt.

Del iredje är all del finns elt missnöje med existerande massmedie-slruklur framför alll bland poliliskl intresserade läsare, journalister och organisationsfolk.

Av specielll inlresse är alt det opinionsbildande och seriösa stoffet - i form av i. ex. ledare, nyhets- och reportagematerial - upptar en slor del av tidningarnas innehåll och all del har många läsare. För organi­salioner, politiker och samhällsintresserade medborgare är pressen spe­cielll vikiig. Dessa grupper prioriterar pressen i förhållande till andra medier.

De olika undersökningarna understryker atl pressen har en väsentlig uppgift när det gäller den politiska opinionsbildningen. Den har stor be­tydelse bäde när det gäller att upplysa om stämningar ule i samhällel och när man skall informera och skapa opinion i samhällsfrågor.

Den modell för svensk massmediepoliiik som bäst skall främja atl massmedierna kan fvlla sina funkiioner i del demokraliska samhällel


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

93



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deball

94


bör enligl pressutredningen bygga på vad den kallar en "frihetlig an­svarsideologi".

Fundamenlei är fortfarande vår liberala iryckfrihels- och yitrandefri-helspolitik.

Massmediernas redaktionella självständighet i förhållande lill myn­digheterna bör vara en självklar utgångspunkt för lagsliftning, myndig­heternas agerande och diskussionen i olika massmediefrägor. Denna ytt­randefrihet hade ytterligare utbyggts i del förslag lill massmediegrundlag som massmedieuiredningen presenlerade men som inle läggs fram som proposilion till årels riksdag. För dem som sä häftigt kritiserat utred­ningen-en del har menat alt dess betänkande borde hamna i papperskorgen som pressfientligl - bör del vara en tankeställare att pressens samarbelsnämnd, som är ell organ för Publicislklubben, Journalistför­bundet och Tidningsutgivareföreningen, begärt alt Juslilieministern i årets delreform av tryckfrihetslagstiftningen skall ta med utredningens förslag till förstärkning av meddelarskyddel och rällen till anonymitet för förlaitare och meddelare lill massmedierna. Enligl dessa pressorgan har massmedieuiredningen "lill betydande omfaltning beaktat pressens framlagda förslag" och sell lill "att reglerna om meddelarskydd, dvs. meddelarens frihet från ansvar, och meddelarens rätt lill anonymilel där­med geils en klarare ulformning och i inie obeiydlig omfallning för-slärkls".

Slruklurutvecklingen på massmedieområdet har dock lett till alt man i en modell för en svensk massmediepoliiik också måste slälla krav både på lidningarna och på staten. Man har fordrat av staten alt den inte enbari skall stifta lagar som ger tidningsutgivarna frihet. Vid sidan om yilrandefrihel, som skyddar den redakiionella verksamheien mol siaien, har sialen eu ansvar för presslrukluren. Riksdagen får i år la slällning lill etl mera permanent system för selektivt presstöd i enlighel med denna ansvarsideologi, 1 elt senare skede kommer massmediekoncenlralions-uiredningen evenluellt med förslag mol sådan koncentration på mass­medieområdet som har som effeki atl antalet röster i debatten minskar och massmediesyslemei lar elt mindre inslag av åsiktsdifferentiering.

Del finns ingen som helst strävan hos socialdemokraterna all, som Per Ahlmark i går varnade för, ivinga tidningar byta polilisk färg. Men kommersialismen får inle behärska massmedieutbudet. Det borde inle vara främmande för en liberal uppfattning alt underkasta fusioner och därmed jämställda former av samverkan mellan massmedieförelag sam­hällets kontroll. Debatten om konkurrens och frihet har alltför länge haft en ensidig inriktning. Del har alllid gällt frihet för sändarna, medan konsumenlerna/mollagarna inle funnils med, I går kväll ironiserade Per Ahlmark i debaiien med finansminisiern om regeringens handfallenhet inför, som han sade. finanskometers inköp av småföretag. Jag hoppas att Per Ahlmark är lika karsk i fråga om skadlig maktkoncentration vare sig finanskometen heter .Anders Yngve Pers, Bonnier, Hjörne, Änder. Bengtsson eller Anders Wall i Beijerinvest, Koncentrationen på tidnings-



området hotar att lysta de många skiftande röster i presskören som Per .Ahlmark i går sade sig vilja verka för.

Förhållandel stat-massmedier är i alla västländer under påtaglig för­ändring. Den utvecklingen är entydig. Det slalliga inflytandet ökar, alla frihelliga medieideologiska föreställningar till trots. Denna statsmaktens expansion kan i och för sig ses som ell ullryck för alt den offenlliga sektorn överallt vidgas oavsell de sialsbärande partiernas politiska in­riktning. Del är också möjligl att den snabba lekniska utvecklingen skapat en skärpl statlig mediemedvetenhet. Men i Sverige rör det sig främsl om ökat potentiellt inflytande lör staten - i de flesla Jämförbara länder rör del sig om etl fakliskl. Den modell som nu häller på all växa fram hos oss har påtagliga förljähsler. Den arbetar med frihet genlemol staten då del gäller den redaktionella hanteringen och frihet för läsarna genom staten, dä det gäller att få en presslrukiur som ger möjlighet för många ibster atl komma lill lals i debatlen.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt



Fru WIKLUND (c):

Herr lalman! Det har talats åtskilligt om regional rättvisa, om sys­selsättning och jämlikhet under de här dagarna. Men mig veterligt har det inte nämnts ell enda ord om den regionala orättvisa som existerar inom Sveriges Radio-TV när del gäller programprodukiionen.

Ulredningen rörande decentralisering av Sveriges Radios verksamhel som i oktober 1973 överlämnades lill radiochefen, log upp OB-frågan som en av de viktigaste punkterna och föreslog, all OB-enheter i ökad utsträckning skulle stationeras utanför Stockholm.

Jag förstår myckel väl alt TV-produktion i studio måste ske i första hand i storstäderna, liksom all de studioenheierna måste vara färgut-ruslade. Vad Jag däremol inle kan förslå är atl den mobila TV-ulrusl-ningen, OB-enhelerna, skall vara stationerad centralt här i Slockholm,

Den 7 juni 1974 gav Sveriges Radios styrelse den tekniska avdelningen i uppdrag atl uireda konsekvenserna vid ullokalisering av OB-enheter. Vad som blev av den ulredningen tror Jag inle någon känner lill. De redovisningar som skedde i början av 1975 visar alt det i varje fall då inte skell någon seriös ulredning. Det som redovisades var närmast an­taganden baserade på tron om stordriftens fördelar och en uppräkning av alla de länkbara negaliva konsekvenser en ullokalisering kunde in­nebära.

Del kan rimligen inle vara dyrare all förvara en OB-enhet i Umeå än i Slockholm, Lönerna för del lilla anlalel tekniker som behövs för att kontinuerligl beljäna enheierna lorde inie vara högre i Västerbotten än i Slockholm,

Ingen beslrider all Norrland ulgör 58 "n av Sverige, Men i dag har Norrlandsdislrikien fåll personella och ekonomiska resurser för produk­lion av mindre än 3 "m av den television som skall produceras i landei, i limmar räknal 55 av de ca 2 000 som Sveriges Radio själv producerar. Den siffran bör siällas i relalion lill all Norrlandsdislrikien geografiskt


95



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

96


utgör mer än halva landei och hyser 12 ".< av="" befolkningen.="" det="" betyder="" också,="" herr="" talman,="" att="" 12="" "o="" av="" de="" licensmedel="" som="" finansierar="" tv-pro-duklionen="" kommer="" från="" denna="" halva="" av="" landei="" som="" alllsä="" får="" tillbaka="" långl="" mindre="" än="" en="" fjärdedel="" av="" pengarna="" för="" produktioner="" i="" den="" egna="" landsändan.="" kan="" man="" påstå="" att="" det="" finns="" någon="" logik="" eller="" regional="" rättvisa="" i="" ell="" sådant="" förfaringssätt?="" några="" ekonomiska="" skäl="" lorden="" koncentration="" som="" har="" skett="" har="" inle="" kunnat="" påvisas.="" uppenbart="" är="" all="" man="" i="" det="" slora="" radiohuset="" här="" i="" slockholm="" fört="" en="" viss="" mytbildning="" om="" att="" decentra­lisering="" skulle="" vara="" dyrbart,="" men="" delta,="" herr="" lalman,="" kan="" rimligen="" inte="" la="" utgöra="">

Riksdagen har fattat beslut om utlokalisering av statliga verk från Stockholm, i dessa beslul som fattades 1971 och 1973 var man enig om alt de siora städerna inle skulle komma i fråga. Decentralisering innebar då utflyttning lill andra orter än storstäder.

Det sker ekonomiska satsningar för att stärka näringslivel och sys­selsättningen i Norrland. Del är nödvändigi och rikligl, och ingen vill ifrågasätta det angelägna i delta. Den av riksdagen 1974 aniagna nya kuliurpoliiiken uppställde som första delmål alt verksamheten och be­slutsfunktionerna inom kulturområdet skulle decentraliseras för all ä-stadkomma en siörre kulturell jämlikhet mellan olika regioner och orter. Hur ojämlik och orimlig TV-produktionen är skall Jag försöka ge ytter­ligare några exempel på.

Genom s. k, prestalionskrav fastställer Sveriges Radio produktionen i olika delar av landei. 1975/76 skall Norrlandsdisiriktens TV-produktion fördelas på Sundsvall med 21 timmar, Umeå med 11 timmar och Luleå med 23 limmar. Delta skall jämföras med en produklion på 141 limmar i  Malmö och 211   i Göteborg.

Göieborg ensamt skall alllsä producera fyra gånger så myckel TV som Norrlandsdislrikien tillsammans. Under de senaste tre åren har Göieborg fåll sina prestalionskrav höjda med 58 limmar, medan de tre Norrlands-distrikten under samma tid fält nöja sig med I timme.

Malmödistriktet har en folkmängd som ganska exakt motsvarar den i de tre Norrlandsdislrikien, Geografiskt omfaitar emellertid södra dis-irikiet bara 1/20 av Sverige, medan de ire Norrlandsdislrikien omfallar mer än halva landei. Då kan jag som norrlänning inle undgå all ifrågasätta fördelningen av produktionen med 141 limmar lill Malmö och 55 limmar lill Sundsvall, Umeå och Luleå,

Jag vill därför ställa följande fråga till statsrådet Zachrisson: Anser stalsrådel all den nuvarande fördelningen av TV-produklionen är förenlig med den av riksdagen år 1974 aniagna nya kuliurpoliiiken, där första delmålet skulle vara atl decentralisera verksamheten för att nå en bättre regional jämlikhet i kullurelll hänseende? Om så inle är fallet, är siais­rådel beredd all medverka lill all en ändring kommer lill siånd?

Sedan riksdagen är 1966 ullalade sig om deceniralisering av Sveriges Radios verksamhel har del hänl mycket i del svenska samhällel. Jag anser att del är orimligt all halva landei nu - lio år senare - saknar



möjligheter lill reguljär TV-produktion av program i färg med elektron-kameraulrustning. Det finns inga motiveringar för all Kvällsöppet-sänd-ningar, direktsända debatter, naturprogram, barnprogram, gudstjänster eller underhållningsprogram producerade av de tre Norrlandsdislrikien skall gå i svari-viil, medan moisvarande program frän andra delar av landei är otänkbara utan färg. Kulturarbetare av alla slag som är verk­samma i Norrland måste rimligen få samma möjligheter all medverka i TV som om de var bosatta i andra landsändar. I annat fall riskerar man atl innebörden i riksdagsbeslutet år 1974 fär motsatt verkan.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deban



Hen FÅGELSBO (c):

Herr talman! Del anförande jag länker hålla här i dag har faktiskt kommit under fel rubrik eller avdelning på talarlistan. Jag har kanske tyckt att även en och annan av de tidigare talarna under de här båda dagarna hamnat på fel avdelning. Jag vill inte alls klandra dem som gjort upp förslag lill lalarlislor, utan della beror väl pä oss, som inle riktigt redovisal innehållet i de anföranden vi har avsett atl hålla.

Herr lalman! Dä socialdemokraterna presenterade sitt valmanifest för nägra veckor sedan gjorde de del genom atl sammanföra elt aktions­program pä fem punkter. De var följande:

1.    En slark ekonomi.

2.    Arbete ät alla.

3.    Arbetslivets förnyelse.

4.    Trygghet för alla och gemenskap mellan generationerna.

5.    En god miljö.

Del finns väl ingen, vilkel parli han eller hon än tillhör, som inle är beredd att skriva under på detta. Om man skulle tro att dessa fem punkter i sig innehöll alll som är socialdemokraternas målsällning för framliden, borde svenska folkel kunna sova lika lugnt om nallen som finansministern säger sig göra.

Men hur var tongångarna på socialdemokraternas kongress i hösias? Där var socialisering och förstatligande ord som användes. Och beslul fattades i den riktningen. Marksocialisering behandlades för alt krav där­om skulle inlagas i partiprogrammet - dock ulan att del förslaget vann kongressens bifall. Men hur kommer det all gä i en sådan fräga om det blir framgång för regeringspartiet i höstens val?

Man skall lyssna lill rörelsen, har statsminister Palme sagl - del har blivit någol av etl bevingat ord. Och jag förmodar alt LO räknas lill den socialdemokratiska rörelsen, eftersom en stor del av LO;s medlemmar är kollektivansluina till partiet - och detla trots all riksdagen uttalat sig mol en sådan kollektivanslutning.

LO har i sill yttrande rörande realisationsvinstbeskattningen föreslagil att all mark skall överföras i samhällets ägo. Överlagandet bör ske dä ell ägarskifte äger rum, antingen genom försäljning av en fastighet eller genom arv. Endast själva marken skall socialiseras, medan byggnader, väx­ande skog, gröda och fasta anläggningar kvarstår i privat ägo. Äganderätten

7 Riksdagens protokoti 1975/76:61-62


97



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

98


lill marken skall förvandlas till dispositionsrätt. Mot en loml-räitsavgäld skall jord och skog brukas av den enskilde som tidigare.

Jag vill citera ell avsnitt direkl ur LO:s yttrande, eftersom Jag tycker att detla är det allvarligaste socialiseringsförslag som framförts i vårl land pä detta område. I viss män är detla en sammanfattning av hela yttrandet:

"Som inledningsvis framhållits anser LO atl man bör överväga ell syslem som hell eliminerar markspekulation. Möjligheterna att komma till rätta med de negativa effekterna av markvärdestegringarna är ytterst beroende av ägandeförhållandena. Det är LO:s uppfattning au problemen kan lösas på allvar först när samhället äger marken och det privata fas-tighelsägandel endasl omfallar byggnader, växande skog, gröda och fasta anläggningar.

Frågan orn samhällets övertagande av marken måste givetvis bli fö­remål för ytterligare överväganden, men LO vill (örorda all della arbele bedrivs med sikte pä atl pröva följande   lösning;

Att överfora marken i samhällelig ägo är en fråga om många politiska, ekonomiska och psykologiska aspekter. Det bör därför inle genomföras som elt tvångsvis övertagande av all mark vid en bestämd tidpunkt; överföringen bör ske successivt och ägandet ersätlas med etl tomträtts-system i samband med atl fastigheterna av andra skäl byter ägare. Sam­hällel bör alltså vid närmast kommande ägarskifte för varje fasiighei - della skall gälla även vid arv - lösa in fastighetens markvärde. Ä-ganderätten till byggnader, växande skog, grödor och lill fasta anläggningar pä marken samt lill marken i form av dispositionsrätt övergår däremol oförändrad lill den nye ägaren.

Den av samhällel inlösta marken disponeras sedan med tomträtt av den som äger byggnaderna och andra värden på marken - dessa bör som ovan framhållits oförändrat ägas med enskild äganderätt. För mark utan byggnader, skog eller andra värden kan ingel pris uppställas eftersom priset i framtiden blir knutet till byggnader o. d. Del blir som vid över­låtelsen av en hyreslägenhet utan pengar under eller över bordel. Ifall flera intressenter anmäler sig får beträffande Jordbruks- och skogsmark lantbruksnämnden och beträffande annan mark planmyndigheten fälla utslaget.

Tomträitsavgälden bör knylas till taxeringsvärdet, den kan exempelvis beräknas som genomsnittet av de senasle fem årens diskonto multipli­cerat med markvärdet enligl gällande taxering."

Den mark som enligt LO skall förstatligas är alltså inte endast jord­bruks- och skogsmarker utan också tomtmarken vid alla villor och radhus. Den mark som enligt finansminister Strängs ullalande vid en valrörelse för några år sedan skulle tillhöra "vårt folk".

Vad är nu anledningen till atl dessa förslag framförs från LO-borgen? Är det av ideologiska skäl? I enlighel med den socialistiska läran? Det är väl inle uteslutet all så är fallet. Men man undviker att använda dessa motiv, av fruktan för alt det skulle kunna bli en rekylverkan lör



I


socialdemokraterna vid valet. De motiv som åberopas är markvärde­stegringarna och markspekulation. De onormala markvärdestegringarna som förekommer pä många håll är av ondo. Den uppfallningen delar även jag. Dessa avarter är infiationen orsak lill. Och den måste vi komma lill rälla med om vi över huvud taget skall kunna ha ell näringsliv i vårt land -ett näringsliv som utgör grunden föratt vi kanske har väridens högsta levnadsstandard.

Alt marken skall överföras i samhällets ägo strider hell mot center­partiets grundinställning om sambandet mellan ägande och brukande av mark. Det utgör elt direkl hot mot rättstryggheten och den enskilda äganderätten. Villa- och radhusägaren delar säkert den uppfattningen. De förslag som framförts frän LO finns inte med i det program som fastställdes vid den socialdemokratiska partikongressen i hösias. Men båda organisationerna framhåller ofta den nära samhörigheten - två grenar pä samma stam och med lika värderingar i grundläggande frågor. Och därför har jag bedömt alt så är fallet även i denna fråga.

Genom delta milt inlägg har jag velat rikta uppmärksamheten på en myckel vikiig fråga i årets valrörelse. Del förefaller som om statsminister Palme vill tona ned eller förbigå med tystnad de frågor som kan bli kontroversiella inför valet. Visst kan det väl förefalla storsvenskt vid besök i främmande land alt socialdemokraternas ordförande talar om en ny världsordning, men del som intresserar en slor del av svenska folkel är hur regeringspartiet vill ha och tänker omforma samhällssys­temet i vårt land, om partiet får majoritet i riksdagen vid valet den 19 september.


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk deball



Hen ERIKSSON i Ulfsbyn (c):

Herr lalman! Vi har en utveckling här i vårt land som innebär alt vår arbetstid reduceras, vår fritid ökas, våra semestrar blir längre och våra inkomster förbättras. Men trots att samhällel har vidtagit en rad ätgärder reses ständigt kravei på bällre förutsällningar för meningsfull och rekreerande fritid och semester.

Läginkomstutredningen visade bl. a. atl del är många människor som har alllför smä möjligheter atl ulnyllja sin fritid och sin semester för god rekreation och för resor, där man möter nya miljöer, människor och kulturer. Del är viktigt att samhällets frilids-, rekreations- och lu-ristpolilik utgår från en social grundsyn - och delta var något som så att säga låg i botten pä det arbete som kommittén för planering av tu­ristanläggningar och friluftsområden redovisade i sitt belänkande Turism och rekreation i Sverige. En rad åtgärder presenterades som skulle för­bättra svenska folkets möjligheler till rekreation och semester i sill eget land - och delta till en rimlig koslnad. För atl så många som möjligt skulle kunna utnyttja rekreationsområden och anläggningar skulle stat­liga satsningar ske på områden med särskilda förutsättningar.

Strax före jul fattade också riksdagen elt beslut om 25 primära re­kreationsområden i Sverige och om att en särskild beredning skulle bildas


99



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpoliiisk debatt

100


för alt bl. a. arbeta vidare med frågorna om det statliga stödet lill ut­byggnad av anläggningar för dessa områden.

Del är bra alt vi kommit så här långt - men takten bör nog öka i fortsättningen, eftersom myckel återstår atl göra.

1 proposilionen 1975:46 och civiluiskoiieis betänkande 1975/76:2 anges inle några närmare riktlinjer för fördelningen av statens ekonomiska slöd och inle heller förslag lill kostnadsfördelning mellan stal, kommun och andra intressenter.

Ute i de berörda områdena och kommunerna är det många som skulle önskat sig närmare preciseringar när det gäller både del statliga stödet och riktlinjer i stort för utbyggnaden av dessa områden.

Beredningen, som snart skall tillsättas, fär en svår uppgift - del gäller här 25 områden i skilda delar av landei med de mesl skiftande förut­sättningar och möjligheter.

Vidare kan man slälla frågan: Kommer de två handläggande tjäns­temännen pä beredningens kanslj atl räcka lill? Här finns utöver be­dömningen av det statliga slödel ell stort informationsbehov när del gäller målsättning, karlläggning, inventering, när del gäller ulveckling ulbyggnad, markanvändning, och framför allt krävs arbetsinsatser för de övergripande samordningsfrågorna de primära rekreationsområdena emellan.

Här kan man inte ha någon likartad mall för alla, ulan varje område mäsle planeras, utvecklas och byggas ut efler sina bästa förutsättningar och betingelser.

De utvalda områdena är myckel skiftande, och en riktig hushållning med mark, vatten och miljöer samt ett utnyttjande på bästa sält av unika resurser gör atl - med en rätt skötsel och hantering av områdena - slut­resultatet bör bli ganska bra.

Jag kommer från en av dessa 25 primära områden där vi sedan några år tillbaka arbetat med dessa frågor. Vi ansåg oss i Dalsland och i Nord­marken i Värmland ha ett naturskönt och väl bevarat område, som var försiktigt exploaterat och som, vettigt utbyggt, skulle kunna bli lill glädje och rekreation för mänga fler än de som arbetar och bor där. Våra länsarkitekter i Vänersborg och Karislad och deras personal har liksom berörda kommuner och turistorganisationer redan lagt ned myckel arbele. Vi har för detta Dano-område arbetat i tre etapper.

Den första utredningsetappen omfattade en inventering och karllägg­ning av turismens och rekreations- och turistanläggningarnas struktur och omfaltning samt synpunkter på möjligheterna att utveckla turism och rekreation.

1 den andra etappen utgjordes det största arbetet av markanvändnings­planen, där man sökte klariägga vilka olika anläggningar som borde finnas och var de skulle placeras.

I den tredje etappen arbetar man nu bl. a. med fritidsbebyggelsen och del rörliga friluftslivet.

Samtidigt som della omfattande arbeie pågått har den fysiska riks-



planeringen fått bestämda former, och hela liden har vi i del malerial som framlagts samordnat vårl arbete med det fysiska riksphmearbeiel. Herr lalman! Jag har inle nämnt della arbele i värt Dano-område'för dess egen skull, utan därförall jag tror atl del kan vara lill viss vägledning för andra områden. Jag hoppas nu all statsmakterna tillskjuter medel och personella resurser i en sådan omfattning all idéen och syftet med de primära rekreationsområdena kan förverkligas. Tiden medger inle all jag i detta anförande nämner något om den viktiga frågan om närre-krealionen.

Jag skall nu gå över till att nämna litet om verksamheten vid DOVA, dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv. Dessa har till uppgift all samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om dialekter, ortnamn, visor, folkmusik och folkminnen samt avge yttranden om fastställande av ortnamn.

Inom kultursektorn är del många som äskat medel och personella re­surser för olika verksamheter, och i elt kärvt ekonomiski klimat är det acceptabelt men beklagligl atl pengarna inte räcker till. Ändå borde me­dels- och ambitionsnivån i stället höjas av fiera skäl. Jag vill som en jämförelse peka på all våra nordiska grannländer förfogar över betydligt större resurser än Sverige på dessa arbetsområden. Danmark, Norge och del svenskspråkiga Finland disponerar tillsammans ungefär dubbelt så många tjänstemän som Sverige för all undersöka nordiska dialekter och ortnamn samt reglera ortnamn inom ett område av Sveriges storlek och med samma befolkningsunderlag som Sverige har. Medan enbari Norge har spelat in 60 000 folkmusiknummer har svenskt visarkiv inle hafl resurser all spela in mer än ca 25 000, och då är att märka alt behovet i Sverige är minsl lika stort. Vi har en rik kulturskatt atl värda och bevara i alla våra dialekter och ortnamn, i våra folkminnen, i folkmusiken och visorna.

Det finns i dag mänga som kan förmedla dessa kullurminnen till oss, men det är fråga om en kapplöpning med liden. Mänga muntliga kul­turbärare i den äldre generationen går bort, och vi hinner inle, vi har inte resurser atl teckna ner, spela in, arkivera och bevara vad vi borde - för all parafrasera en känd devis; Den dag gryr snart då alll vårl guld ej räcker all forma bilden av en svunnen lid.

Mänga röster kommer att försvinna, men en röst kommer för alltid atl finnas kvar, levande hos oss - rösten av poeten, konstnären, musikern och bohemen Evert Taube, rösten av en av de främsta kulturarbetare vårl land har hafl.

Jag känner, herr talman, elt djupt behov av att i anslutning till det jag nämnt om vår folkmusik och våra folkvisor som avslutning på mitt anförande lill riksdagens protokoll foga några ord och meningar som minner om vår främste visdiktare, som för bara några dagar sedan slutade sitt långa, händelserika liv.

Med sin generositet, med omfånget av sin konst och sin talang mötte han människorna varhelst han drog fram, och hur mycket han än gav


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

101



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av interpellationer


ut av sig själv fanns det alllid nägot kvar hos honom. Han våren outsinlig källa.

Hans fantasi, hans sång och hans musik kommer aldrig att rubriceras som "finkullur". Hans diktning och musik är lidlös och kommer alltid att fylla människornas vardag, människornas helg, människornas hela verklighet med liv och glädje.

Evert Taube var någol av svenska folkels körledare och försångare. Vi kan nog alla inslämma i vad vännen Lars Forssell skrev lill hans 85-årsdag:

Vi svenskar anses skygga; i så fall har du förenat våra skyggheler.

Vi anses ocksä ensamma av oss; i så fall möts våra ensamheter i din sång.

För ell ögonblick sopas våra blygheler undan. Och vi sjunger med.

All du har öra för vad vi har gemensamt och, pä svenskars vis, försöker dölja, del är ju uppenbart. Men ditt öga, genom vilket vi har kommil all se och inse så mycket, är lika viktigt. Soluppgången, bogvattnel, kvällsljuset bortom Solna, de gulgröna pampas i Argentina, alll är hotat, alll är Ibrbislrat och utsatt i den globala miljöförstöringens lid. Men i din säng finns allting kvar, rent och kristallklart och oskuldsfullt som på skapelsens; första dag.


Överläggningen var härmed sluiad.

§ 12 Anmäldes och bordlades

Proposition

1975/76:111 om ändring i vallagen (1972:620)

§ 13 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivils lill kam­markansliet

den 4 februari


102


1975/76:105 av herr Johansson ] Hållsta (c) lill herr socialministern om iakttagande av kvalifikationskraven vid tillsättning av tjänst som häl­sovårdsinspektör:

I 14 § av gällande hälsovårdsstadga heter del atl lill hälsovårdsnämnds biträde skall i varje kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer.

Vidare sägs att lill heltidsanställd hälsovårdsinspektör må antagas en­dast den, som med godkända vitsord genomgått fastställd kurs för häl­sovårdsinspektörer eller som av socialstyrelsen pä. grund av annan ut­bildning eller förvärvad erfarenhet förklarats skickad atl fullgöra pä häl­sovårdsinspektör ankommande arbetsuppgifter.



Bestämmelserna innebär alt endast person med viss fastställd utbild­ning eller med dispens från socialstyrelsen får ulföra på hälsovårdsinspek­tör ankommande arbetsuppgifter.

Under den senasle tiden har i lidningarna redovisats olika fall - senast i Gävle kommun - då diskussioner uppställ kring tillsättningar av häl-sovärdsljänstemän med hälsovårdsinspektörs arbetsuppgifter, där veder­börande tjänsteman inle uppfyllt de i hälsovårdsstadgan angivna kraven. Liknande fall har uppmärksammats i Karisiads, Norrköpings och Sunds­valls kommuner.

I propositionen med förslag lill hälsovårdssiadga ullalade departe­mentschefen bl. a.: "Vad angår förhållandena i framliden är all märka, att den förbättring av omgivningshygienen som åsyftas med införandel av gemensamma materiella hälsovårdsföreskrifter för hela landet och skärpning av dessa föreskrifter för hälsovårdslälorler, även i smärre lands­kommuner, säkerligen skulle allvarligt äventyras, om icke organisatoriska möjligheler för effektiv tillsyn inom alla kommuner föreligger. I detta läge anser jag mig böra förorda en regel om skyldighet för alla kommuner all anslälla hälsovårdsinspeklör."

Socialstyrelsen har i sin framställning lill statsrådet om översyn av hälsovårdsstadgan bl. a. ansett, att kommunens skyldighet atl till häl­sovårdsnämndens biträde ha hälsovårdsinspektör klart skall uttryckas.

Bakgrunden lill dessa synpunkter torde bl. a. vara rälissäkerhetsaspek-len samt alt allmänhelen har räll atl kräva, alt den som representerar hälsovårdsnämnden skall ha en för sina arbetsuppgifter adekvat utbild­ning.

Atl man nu enligt mängas uppfattning i vissa kommuner söker kringgå bestämmelsen i 14 i; uppfattas som ell rättssäkerhelsproblem. Grund­valen för en rättsstat är Ju ändå, alt lagbestämmelser ållyds så länge de existerar.

Med hänvisning till vad jag här har anfört anhåller jag om kammarens tillstånd all till herr socialministern slälla följande fråga:

Vilka åtgärder länker statsrådet vidta för all garantera atl hälsovårds­stadgans krav pä kvalifikationer tillgodoses vid tillsättning av hälsovårds­inspektör?


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av Interpellationer



1975/76:106 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) lill fru statsrådet Sigurdsen om Sveriges medlemskap i Världsbanken;

Under lång lid har kriiik riktats mot Världsbanksgruppens polilik på en rad punkter. Det gäller bl. a. maktfördelningen inom bankgruppen, där röstning sker efter kapitalinsats, bankgruppens påtryckningar pä mot­tagarländernas ekonomiska polilik och val av utvecklingsstrategi, bank­gruppens länderval, de hårda kraven på kreditvärdighel hos mottagar­landet för att lån skall beviljas samt bankgruppens krav atl länder som nalionaliseral ulländska lillgångar skall belala ersättning för dessa innan lån kan beviljas.


103



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av interpellationer

104


Trots en omfattande internationell kriiik från en rad länder, fackliga organisalioner, Amnesty International m. fl. har Världsbanken på nytl gäll emot en bred internationell opinion och beviljat ytterligare län lill mililärjuntan i Chile, denna gäng på ca 33 miljoner dollar. Vid omröst­ningen röstade Sverige liksom övriga nordiska länder emol beviljandet av länet, EG och arabländerna m. fl. lade ner sina röster. Genom den skeva röstfördelningen i bankens styrelse kunde ell lån till Chile ännu en gång röstas igenom.

Bankstyrelsens ställningslagande bekräftar, att en kuppregim som klart åsidosätter mänskliga fri- och rättigheter kan få upprepat slöd från Världs­banken. Däremol kunde banken inle bevilja lån lill den demokratiskt valda Allenderegimen i Chile. Den socialt och fördelningspoliliskt in­riktade grundsyn som bankledningen då och då markerar har uppen­barligen inte slagit igenom i den praktiska biståndspolitiken. 1 realiteten har denna grundsyn motverkats i fallet Chile.

Under Allenderegimens lid ansågs Chile inle uppfylla bankgruppens krav på kreditvärdighel. Bankledningen ansåg alt lån från bankgruppen inle kunde användas produklivi i folkflertalets intressen samiidigi som bankledningen hänvisade lill alt Chile nationaliserat utländska företag utan alt erlägga kompensation.

Efler militärkuppen i september 1973 har Världsbanken däremol åter­upptagit kreditgivningen lill Chile. I februari 1974 erhöll Chile elt lån pä 5,25 miljoner dollar för tekniskt bistånd all användas lill förinves-teringssludier inom olika sektorer, elt supplementärt län ingående i en tidigare beviljad kredit för motorvägsbygge på 1,6 miljoner dollar och ytterligare ett supplementärt län för elkraftverk pä 6,7 miljoner dollar.

Dessulom flck juntan i Chile under det budgetär som inom Världs­banken avslutades den 30 juni 1975 en jordbrukskredit pä 20 miljoner dollar. F. n. förbereds enligt uppgift inom banken ytteriigare lån till Chile på ca 50 miljoner dollar utöver del nu beviljade.

Sverige har när län tidigare beviljats Chilejunian antingen röstat emol lånen eller lagl ned sin röst. Det är naturligt, om Sveriges relationer via multilaterala kanaler med mililärjuntan i Chile skall stå i överens­slämmelse med de bilaterala relationerna.

Sverige har i olika sammanhang kraftfullt fördömt mililärjuntan i Chi­le. Sveriges ambassadör i Chile gjorde i samband med militärkuppen utomordentliga insatser Ibr alt rädda anhängare till president Allende undan juntans fängelser. Det avtal om svenskt bidrag till långsiktigt ut­vecklingssamarbete som slöts med Chile under president Allendes re­geringslid sades upp av Sverige efler militärkuppen den 11 september 1973. Regeringen har även i FN undersökt förutsättningarna för en in­ternationell bojkott mol juntan.

Etl omfattande solidarilelsarbete bedrivs inom Sverige lill stöd för Chi­les folk. Under höslen 1975 bildades en svensk solidariielskommiiié med dellagande av samtliga riksdagspartier utom moderata samlingspartiet, lönlagar- och idrollsorganisalioner m. fl.



Sverige har i FN aktivt verkal för en förändrad maktstruktur, bl. a. inom Världsbanksgruppen med sikte på all förverkliga principen elt land - en röst. Hittills har dessa förslag inle lett lill några konkreta resultat trots uttalanden i denna riktning från FN:s generalförsamling såväl 1974 som 1975. I stället har försök gjorts all överföra viktiga beslul om mul­tilateralt biståndsarbete och internationellt valutasamarbete till organ som domineras av de rika länderna.

USA, som varit pådrivande för atl fä till stånd fler lån lill Chilejuntan, har tillhört de allra mest senfärdiga när del gällt dels atl godkänna över­enskommelsen om en Ijärde påfyllnad till IDA inom världsbanksgruppen, dels all uppfylla överenskommelsens förpliktelser. Samiidigi som den svenska riksdagen snart skall diskutera det iredje och sista anslaget (ca 252 milj. kr.) som ingår i IDA;s Ijärde påfyllnad, har USA (enligt bud­getpropositionen) inte ens betalat den första delen. Dessulom har USA mer och mer öppet markerat, all den amerikanska politiken i framliden gentemot utvecklingsländerna kommer att bli beroende av hur de som enskilda stater "uppför sig" i de inlernalionella församlingar, där de utö­var sin rösträtt.

Mol bakgrund av denna internationella ulveckling, där bl. a. Världs-banken/IDA används som ett instrument i US.A;s uirikespolitiska strä­vanden, bör Sverige allvarligt pröva anslagen lill, medlemskapet i och allernaliven lill Världsbanken/IDA. En sådan prövning bör lämpligen ske snarasl och i samband med de nu pågående förhandlingarna om en femte påfyllnad till IDA. Prövningen bör också innefatta alternativet atl lämna Världsbankcn/IDA och möjligheterna att tillsammans med andra intresserade länder salsa på etl alternativt multilateralt biständs-organ. Detla är nödvändigi, eftersom den hittillsvarande linjen knappast lett lill ell enda konkret resultat.

Sverige kan - till skillnad från de flesla u-länder - agera självständigt ulan att behöva ta hänsyn lill de amerikanska påtryckningarna. Det är en förpliktelse all vi också gör det, bl. a. som följd av vårt upprepade stöd till u-länderna vid FN:s sjätte och sjunde exlra generalförsamlingar och för en ny ekonomisk världsordning.

Med hänvisning lill del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd atl lill fru statsrådet Sigurdsen få slälla följande frågor:

1.    Hur bedömer statsrådet Världsbanksgruppens upprepade långiv­ningar till Chileregimen och konsekvenserna för organisationens framlida möjligheler att fungera som elt samlande multilateralt biståndsorgan?

2.    Är regeringen beredd all låta en prövning av de svenska bidragen och relalionerna lill Världsbanken/IDA innefatta också medlemskapet i framliden och möjlighelerna all salsa på alternativa biståndsorgan?

3.    På vilket sält avser regeringen alt låta sin reaklion mol de upprepade lånen lill Chile komma lill uttryck i de nu pågående förhandlingarna om en femte påfyllnad av medel till IDA inom Världsbanksgruppen?


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av interpellationer


105



Nr 61


den 5 februari



Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av inlerpellalioner

106


1975/76:107 av herr Börjesson i Falköping (c) lill herr finansminisiern om slopande av avgift för naturalisalionsbevis vid adoption:

Enligl gällande medborgarskapslag är adoption fullbordad antingen genom beslut av svensk domstol eller genom utomlands meddelat beslut som godkänts av regeringen. När adoptivföräldrarna har gjort nalura-lisalionsansökningen, bifalles denna ansökan regelmässigt.

Det tillkommer dock en särskild avgift för naturalisalionsbeviset. Av­giften som i dag är 115 kr. är väl i och för sig ganska blygsam, men den är ändå en extra pålaga för de blivande adoptivföräldrarna. Enligl min mening skulle del vara en fördel om det svenska medborgarskapet kunde förvärvas kostnadsfritt i samband med adoption. Många adop­tivföräldrar vel inie att svenskt medborgarskap ej förvärvas automatiskt vid adoptionen. En ökad information i della avseende vore befogad. Un­derlåtenhet från adoptivföräldrarnas sida all söka svenskt medborgarskap lör adoptivbarnet kan få konsekvenser i vissa silualioner i framliden. Exempelvis kan barnet gå miste om vissa sociala förmåner.

Enligt promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet (Ds A 1975:14) har föreslagits vissa ändringar i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap och i medborgarkungörelsen (1969:235 - MbK).

Del framgår ej av nämnda promemoria om avgiften för naluralisalion för adoptivbarn skall slopas. Även om avgiften för naluralisalion kan le sig överkomlig kan det likväl ifrågasättas om en dylik avgift är be­rättigad. I betänkandet 1974:16 anförde lagutskottet all del med hänsyn lill utvecklingen på adoptionsomrädet under senare år kunde anses alt tiden nu var mogen för att slopa avgiften sä snart som möjligl.

Med hänsyn lill bl. a. del enhälliga laguiskolleis rekommendalion anser jag atl älgärder bör vidtas för alt slopa naluralisalionsavgiften. Svenskt medborgarskap bör kunna förvärvas kostnadsfritt vid adoption.

Med slöd av vad jag anfört hemställer jag om kammarens lillslånd att lill herr finansministern rikta följande fråga:

Vill statsrådet medverka lill all avskaffa avgift för naturalisalionsbevis i samband med adoption?

1975/76:108 av herr Ångsiröm (fp) lill herr industriministern om sys­selsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.:

För lio år sedan tillkännagav uppfinnaren Stig Carisson all han kon­struerat en världsunik högtalare för stereoanläggningar. Principen i upp­finningen var atl högtalaren kan sprida ljudet åt många olika håll i rum­met, inte bara åt ett håll som en konventionell högtalare kan. Delta gav en bättre musikåiergivning än man lyckats åstadkomma tidigare. Carisson fick patent på sin uppfinning i de flesta länder i Europa, i USA och Japan.

1966 startades ell förelag, Sonab, för atl tillverka och sälja konsiruk-



tionen. I slulel av 1966 köpte siaten halva Sonab för atl Sonab "skulle få bättre finansiell bakgrund för sin fortsalla lyckosamma expansion".

Vid årsskiftet 1969-1970 övertog siaten samtliga aktier i Sonab, och Sonab blev ell helägt dotterföretag lill den slalliga företagskoncernen Statsförelag. Etl företag i Lövånger, Trämek, som legotillverkal högta­larna ål Sonab köptes in, och det skedde en stor utbyggnad i Lövånger. Stora samhällsinvesteringar gjordes också i Lövånger för alt möta den industriella expansionen och göra samhällel trivsamt och bra för de män­niskor som flyttade dit. Många av dessa var sådana som tidigare tvingats flytta bort från hembygden i brist på arbete men nu återvände.

Anlalel anslällda i Lövånger fördubblades varje år och nådde en lopp hösten 1974. Då var.anlalet anställda i Lövånger 350 och vid ulvecklings-och marknadsföringsavdelningen i Vällingby ca 100.

År 1973 började emellertid en "baksmälla" göra sig gällande efler So­nabs "expansionsrus". Sonabs högtalare imiterades snabbi av andra fab­rikanter, och Sonab hade svårt att hävda sig prismässigt. Utvecklings­avdelningen var också för slor och dyr i förhållande till produktions­volymen. Företagel utökade efter hand sitt sortiment genom alt tillverka hela slereoanläggningar med förstärkare och alll, personsökare och ap­parater för kommunikationsradio. 1974 inköpte Sonab. AGA Mobilradio med produktion i Gävle och 475 anställda. De anställda vid AGA i Gävle fick garantier om fortsalt anställning.

De anslällda inom Sonab i Vällingby och Lövånger var redan då oroade över vad förvärvet av AGA i Gävle och en produktion där skulle innebära för deras trygghet. Som en svart tråd genom hela den här affären går den undermåliga informationen lill anslällda; de fick inget vela och några garantier för anställningen fick de inte.

När Sonab köpte AGA var det känt atl AGA var i kris. Trots della förvärvades AGA för en hög köpeskilling, och en av orsakerna lill della var kanske den slora orderslock som AGA låg inne med. Vad som tyd­ligen inle undersökts var innehållet i dessa order. De order som Sonab övertog var nämligen tagna med kraftiga underpriser, som gav Sonab jättelika förlusler vid leveranser. Sonabs föriusl var 2 milj. kr. är 1972, 2,5 milj. kr. år 1973, och den sleg 1974 - försia året med AGA - till 53 milj. kr., varav 29 milj. kr. var saneringskostnader.

Jag anser att del finns anledning atl undersöka om AGA medvetet dumpat priser och skaffat sig order för att redovisa inför köparen. Inte minst de anställda i Lövånger och Vällingby vill veta detla, och del bör kanske inte vara så svårt alt få uppgifter, dä den nuvarande So-nabledningen är identisk med den i, gamla AGA.

När ryktena började gå om inskränkningar i driften i Lövånger begärde Metalls avdelning i Lövånger all få gå igenom den ulredning som VD i Sonab gjorl och som skulle föreläggas slyrelsen för Sonab och Stats­företag för beslut. Styrelsen kunde inte vänta med sitt ställningstagande lill dess den genomgången var gjord. Sonab har hela liden hafl en sluten och avvisande attityd lill personalens försök till insyn och inflytande


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av inlerpellalioner

107



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av interpellalioner


i företagets skötsel, och i protest har också personalrepresentanterna läm­nat den samrådsgrupp som funnils i företaget. Denna inställning lill sam­råd och information till personalen är mycket betänklig och har varit en god grogrund för rykten av olika slag.

Nu mäste sysselsättningen i Lövånger räddas. Men frågan är om della kan göras med hjälp av Sonab och de produkter som produceras där. Händelserna vid Sonab och de förhällanden som därvid blottats har fört med sig en myckel starkt verkande negaliv reklam. Del gäller inte bara Sonab som förelag ulan också dess produkter. Det behövs nu all Sonab och Statsföretag tar krafttag för att återställa del goda rykte hos förelaget och dess produkler som gått förlorat eller skaffar lämplig ersättnings­industri i samma eller näriiggande bransch. Del bör vara elt företag som kan tillgodogöra sig de tillgångar som finns här: en förnämlig fabriks­byggnad, moderna maskiner, högklassig utrustning i övrigi och en skick­lig stab av tekniker och utbildade arbetare.

Sonab-Lövånger klarar också av att leva ett självständigt förelagsliv. Den tekniskt utbildade personalen garanterar bl. a. della. Enheten i Löv­ånger ligger därmed bra lill både för en egen tekniskt avancerad produkt och för legotillverkning. I Lövånger finns slora lillgångar ur induslriell synpunkt, som på nägot sält mäsle las till vara. Men detla är bara en del av hela historien. För samhället Lövånger, för människorna i denna bygd, ärdet inget mindre än en katastrof om inte fortsalt drift vid fabriken klaras. Tilliten lill samhället och tryggheten i lillvaron är redan nu djupt skakad; den måste återställas.

Med slöd av del anförda vill jag ställa följande frågor lill industri­ministern:

1.    Vill industriministern lämna en redogörelse för orsakerna lill det dåliga resultatet i Sonab?

2.    Vill industriministern lämna försäkringar om atl de anställda i Sonab får nödig information om lägel i förelaget och all samråd sker med de anslällda i Sonab innan avgörande beslul fattas om förelagels framtid?

3.    Vill industriministern lämna garantier, för att sysselsättningen på minsl nuvarande nivä uppehålls vid Sonabs anläggning i .Lövånger?



108


1975/76:109 av herr Green (s) till herr utbildningsministern om villkoren för siudiecirkelverksamhel om förskolereformen:

Förskolereformen ställer ökade krav på personalresurserna, och per­sonalen skall ha en för sina uppgifter väl avpassad utbildning. Samhällets olika organ, däribland socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet, har tagit fasta på delta. Ett särskilt anslag om tvä miljoner används för information lill bl. a. förskolans personal.

Socialstyrelsen, liksom Kommunförbundet, pekar på möjligheten atl denna information lill dagbarnvårdare m. fi. bör kunna genomföras som studiecirklar. Viss försöksverksamhet har genomförts, och verksamheien förs under vintern  1975/76 ut på bred front.



109


Torsdagen den 5 februari 1976

Anmälan av interpellationer

Särskilda studievägledare utbildas genom socialstyrelsens försorg. Skul- Nr 61 le intresset för siudiecirkelverksamhel finnas pekar man pä alt malerial finns för informations- och utbildningsinsatserna. Utan tvivel är infor­mations-och utbildningsinsatser angelägna. Det familjepolitiska reform­arbetet, till vilkel förskolereformen hör, bör pä allt säll understödjas med utbildnings- och informationsinsatser.

En viktig principiell frågeställning uppstår emellertid. Det fria och fri­villiga folkbildningsarbetet arbetar på särskilda villkor. Statsbidrag utgår efter särskilda beslämmelser. De anges i den s. k. folkbildningskungö­relsen. I denna sägs t. ex. beträffande godkännande av studiecirkelledare: "Vid godkännande av cirkelledare skall hänsyn tas till ledarens äm­neskunskap, pedagogiska erfarenhet, allmänna lämplighet och förmåga att verka för den i 2 § förordningen ullalade målsättningen för folkbild­ningsarbetet. Därvid bör studiematerial och ledarens kvalifikationer av­vägas i förhållande till varandra.

Studieförbund skall föra förteckningar över godkända cirkelledare med uppgift om på vilka grunder ledarna godkänts."

Det måste tolkas så att studieförbunden själva avgör om de av so­cialslyrelsen utbildade handledarna kan anlitas eller ej. Del måste vidare stå studieförbunden fritt atl själva rekrytera och utbilda ledare för än­damålet, utan att socialstyrelsen kan få inflytande över innehållet i den pedagogiska eller ämnesmässiga utbildningen. Vidare sägs i folkbildningskungörelsen om studiematerialet: "Studiematerialet skall ge en allsidig belysning av ämnet. Studieplaner och brevkurser skall endasl behandla områden som är godkända för stats­bidrag. De bör vara försedda med frågor och uppgifter som stimulerar deltagarna alt pröva och självständigt ta slällning till viktiga sammanhang och principer och ge anvisningar om kompletterande läromedel. Studiematerialet skall vara godkänt av studierektor." Det kan inie tolkas på annat säll än alt studieförbunden själva ansvarar för materialels innehåll och pedagogiska bearbetning. Del av socialsly­relsen utgivna materialet kan användas som grundmaterial. Även pä den punklen ligger avgörandet således hos studieförbunden.

De från socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet skisserade rikt­linjerna sammanfaller inte med folkbildningskungörelsens intentioner. Elt par alternativa framgångsvägar kan övervägas. Den ena är all so­cialslyrelsen och Svenska kommunförbundet anordnar verksamheten på egen hand utan all utnyttja slalliga och kommunala bidrag lill siudie­cirkelverksamhel. Den andra är alt studieförbunden på sedvanligt sätt engagerar sig i elt folkbildningsarbete. En viss avvikelse från de av so­cialslyrelsen och Svenska kommunförbundet skisserade riktlinjerna får då ske.

Mol den bakgrunden skulle jag lill herr utbildningsministern vilja rikta följande frågor:

Anser statsrådet de av socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet planerade informations- och utbildningsinsatserna vara i överensstäm-



Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Meddelande om frågor


melse med de i folkbildningskungörelsen angivna intentionerna för folk­bildningsarbetet?

Hur ser statsrådet på del förhållandet atl utöver det lill socialstyrelsen anvisade särskilda anslaget vissa med utbildnings- och informationsåt­gärderna förenade kostnader kommer att belasta folkbildningsanslaget?


§ 14 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 5 februari

1975/76:215 av herr Stjernsiröm (c) till herr finansministern om enhetlig prissällning pä petroleumprodukter;

1 propositionen 1975:92 förulskickade finansministern en enhetlig pris­sällning pä petroleumprodukter för landet i dess helhet fr. o. m. den 1 Januari 1976. SPK skulle utarbeta ell förslag till clearingsyslem som skulle vara klart under våren 1975 och utgöra underlag för denna enhetliga prissättning. Skaiieutskottet (SkU 1975:30) räknade med alt förslaget skulle föreligga under juni samma är.

Med anledning härav ber jag all fä ställa följande fråga lill herr fi­ nansministern:

När avser regeringen all genomföra en enhetlig prissällning på pe­troleumprodukter för hela landet?

1975/76:216 av herr Ullsten (fp) till herr ulrikesminislern om avstånds­tagande frän utländsk inblandning i striderna i Angola:

Flera utländska stater har engagerat sig med trupper eller genom le­veranser av mililärmateriel i striderna mellan olika rörelser i Angola. I första hand gäller della Förenta staterna, Sovjetunionen, Sydafrika och Cuba. Sydafrikas inblandning är särskilt allvarlig med hänsyn lill hela kampen mol rasförtrycket i södra Afrika.

Den svenska neutraliteten bör inle avhålla oss från atl ta avstånd från militär inblandning i andra länders angelägenheter. Sverige bör kräva all alla främmande trupper lämnar Angola och all andra former av in­blandning upphör.

Med anledning av del anförda vill Jag till herr ulrikesminislern slälla följande fråga:

På vilket sätt avser regeringen ge utiryck för sill avståndstagande frän den ulländska inblandningen i Angola?


110


1975/76:217 av herr Åsling (c) lill herr finansminisiern om behandlingen av  1975 års långtidsutredning:



Regeringen har redovisal sina ställningstaganden lill lidigare långtids­utredningar i kompletleringspropositionen. Tidspressen vid riksdagens behandling härav är sä slor all finansutskottet ej haft möjlighet alt pä ett tillfredsställande och grundligt sätt bereda ärendel. Endasl en bråkdel av kammardebatlen om kompletleringspropositionen har kommil att äg­nas ål de viktiga långsiktiga avvägningsproblemen.

Är finansminisiern beredd medverka lill alt riksdagen fär mer lid för sin behandling av regeringens ställningstagande lill 1975 års långtids­utredning?


Nr 61

Torsdagen den 5 februari 1976

Meddelande om .frågor


1975/76:218 av herr Lidgard (m) lill herr socialministern om en lämplig-koslinformation:

Pä socialstyrelsens initiativ inleddes 1972 samarbeie mellan slalliga myndigheter samt KF:s, ICA:s och jordbrukels resp. provkök liksom Sparbankernas budgetrådgivning om innehåll i och utformning av en lämplig koslinformation. Arbelsgruppen kallades Kost och koslnad.

När livsmedelspriserna stiger är sådan information särskill bnskvärd, men den är av alltid aktuell belydelse för folkhälsan.

I dagarna har KF:s konsumentinformation presenterat en som det vill synas utmärkt broschyr om s. k. basmal. Broschyren har bildmässigl ut­formats med en pyramid som förebild. Samtidigt kan man inhämta all socialslyrelsen avser all dra i gång en liknande information som bild­mässigl bygger på den gamla s. k. kostcirkeln.

Mottagarna av denna desorganiserade information, där bilden spelat en slor roll för begripligheten, kommer atl drabbas av förvirring, och syftet med informationen gårdelvis förlorat. Med anledning därav frågas:

Är socialministern beredd medverka till att samförstånd uppnås mellan olika informatörer om innehåll i och ulformning av en ändamålsenlig koslinformation?

§ 15 Kammaren åtskildes kl.  16.30.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen