Riksdagens protokoll
2006/07:132
Torsdagen den 16 augusti
Kl. 13:00 - 17:31
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 18–21 juni.
2 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen
Talmannen meddelade
att Mehmet Kaplan (mp) återtagit sin plats i riksdagen från och med den 9 juli, varigenom uppdraget som ersättare upphört för Christopher Ödmann,
att Jan Andersson (c) återtagit sin plats i riksdagen från och med den 16 juli, varigenom uppdraget som ersättare upphört för Kristin Oretorp och
att Roger Tiefensee (c) återtagit sin plats i riksdagen från och med den 30 juli, varigenom uppdraget som ersättare upphört för Christina Andersson.
3 § Avsägelser
Talmannen meddelade
att Mats Pertoft (mp)
avsagt sig uppdraget som suppleant i finansutskottet,
att Helena Leander (mp) avsagt sig uppdraget som suppleant i civilutskottet och
att Maria Wetterstrand (mp) avsagt sig uppdraget som suppleant i miljö- och jordbruksutskottet.
Kammaren biföll dessa avsägelser.
4 § Anmälan om kompletteringsval till utskott
Talmannen meddelade att Miljöpartiet de grönas riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser anmält Christopher Ödmann som suppleant i finansutskottet och civilutskottet samt Helena Leander som suppleant i miljö- och jordbruksutskottet.
Talmannen förklarade valda till
suppleant i finansutskottet
Christopher Ödmann (mp)
suppleant i civilutskottet
Christopher Ödmann (mp)
suppleant i miljö- och jordbruksutskottet
Helena Leander (mp)
5 § Ledighet
Talmannen meddelade att Matilda Ernkrans (s) anmält ändrat slutdatum för sin ledighet, från den 2 september till den 28 augusti.
Talmannen anmälde att Helena Frisk (s) skulle fortsätta att tjänstgöra som ersättare för Matilda Ernkrans.
6 § Meddelande om statistiska uppgifter för riksdagsarbetet
Talmannen meddelade att statistiska uppgifter för riksdagsarbetet under riksmötet 2006/07 till och med den 21 juni 2007 delats ut till kammarens ledamöter.
Statistiken skulle fogas som bilaga till detta protokoll.
7 § Meddelande om korrigeringar av statistiska uppgifter
Talmannen meddelade att ett meddelande om korrigeringar av statistiska uppgifter avseende partiställningen delats ut till kammarens ledamöter.
8 § Anmälan om namnändringar
Talmannen meddelade att Kerstin Andersson (s) ändrat namn till Kerstin Haglö samt att
Maria Öberg
(s) ändrat namn till Maria Stenberg.
9 § Anmälan om interpellationer
Talmannen anmälde att under tiden den 2–15 augusti hade 32 interpellationer framställts.
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
10 § Anmälan om skriftliga frågor med skriftliga svar
Talmannen anmälde att under tiden den 22 juni–15 augusti hade 138 skriftliga frågor framställts samt att det under samma tid hade inkommit 114 skriftliga svar på frågor.
Frågorna och svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
11 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:641 Kampen mot dödsstraff
av Gunnar Andrén (fp) Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 23 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 3 augusti 2007 Utrikesdepartementet
Carl Bildt (m)
Enligt uppdrag
Harald Fälth
Tf. expeditionschef
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:643 Arbetsmiljökonsekvenser vid neddragningar inom myndigheter
av Sylvia Lindgren (s) Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 23 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 8 augusti 2007 Finansdepartementet
Mats Odell (kd)
Enligt uppdrag
Anne Wartin
Tf. expeditionschef
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:645 Nationella och internationella åtgärder på grund av ökad oljetankertrafik i Östersjön
av Carl B Hamilton (fp) Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 23 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är sedan tidigare planerat engagemang.
Stockholm den 8 augusti 2007 Näringsdepartementet
Åsa Torstensson (c)
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:647 Svenskt agerande vid tillsättning av ny chef för Valutafonden
av Leif Pagrotsky (s) Interpellationen kan besvaras torsdagen den 30 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är andra åtaganden som inte har gått att ändra på.
Stockholm den 14 augusti 2007 Finansdepartementet
Anders Borg (m)
Enligt uppdrag
Lilian Wiklund
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2006/07:652
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:652 Nollvision och stöd till självmordsförebyggande arbete
av Gunvor G Ericson (mp) Interpellationen kommer att besvaras den 23 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är sedan tidigare inbokade engagemang.
Stockholm den 7 augusti 2007 Socialdepartementet
Göran Hägglund (kd)
Enligt uppdrag
Marianne Jenryd
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2006/07:653
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:653 Bredbandsutbyggnaden
av Monica Green (s) Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 23 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är sedan tidigare planerat engagemang.
Stockholm den 8 augusti 2007 Näringsdepartementet
Åsa Torstensson (c)
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
Interpellation 2006/07:659
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:659 Granskningen av finanspolitiken
av Monica Green (s) Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 30 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är andra åtaganden som inte har gått att ändra på.
Stockholm den 14 augusti 2007 Finansdepartementet
Anders Borg (m)
Enligt uppdrag
Lilian Wiklund
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2006/07:661
Till riksdagen
Interpellation 2006/07:661 Antalet universitet i Sverige
av Berit Högman (s) Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 30 augusti 2007.
Skälet till dröjsmålet är att jag måste delta i arbetsmöten kring budgetpropositionen.
Stockholm den 10 augusti 2007 Utbildningsdepartementet
Lars Leijonborg
12 § Svar på interpellation 2006/07:651 om lagen om allmän kameraövervakning
Anf. 1 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att modernisera lagen om allmän kameraövervakning.
Kameraövervakningsutredningen presenterade för knappt fem år sedan en översyn av lagen om allmän kameraövervakning (Allmän kameraövervakning, SOU 2002:110). I betänkandet konstaterades att lagstiftningen i huvudsak fungerar väl och att inga mer genomgripande förändringar bedömdes vara nödvändiga.
Vissa förslag till ändringar i lagen lämnades dock, bland annat rörande möjligheterna för polisen att utan tillstånd bedriva övervakning av vissa särskilt brottsutsatta platser och utvidgade möjligheter för butiksinnehavare att utan tillstånd bedriva övervakning i sina butikslokaler. Dessa förslag utsattes dock delvis för tämligen hård remisskritik.
Sedan dess har mycket hänt. Den snabba teknikutvecklingen gör att det i dag är möjligt att ta mycket skarpare bilder och att färgbilder kan tas även på mycket mörka platser. Överföring av bilder kan ske med allt högre hastigheter och lagringskapaciteten ökar stadigt. Utveckling har också skett av så kallade intelligenta system. Sådana system kan till exempel utrustas med bild- och röstminne och programmeras så att övervakningen blir helt händelsestyrd.
Denna utveckling ökar möjligheterna att använda kameror i det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet. Samtidigt kan användningen av den alltmer förfinade tekniken få effekter när det gäller medborgarnas personliga integritet. Sammantaget innebär detta att det finns anledning att se över om lagstiftningen bör moderniseras.
När det gäller integritetsbegränsande lagstiftningsåtgärder måste naturligtvis alltid behovet av åtgärder och deras effekter klargöras noga och vägas mot människors motstående behov av skydd för den personliga integriteten i olika situationer. Erfarenheter från utvärderingar av den praktiska tillämpningen av regelverket i Sverige behöver tas till vara och redan gjorda studier kan behöva kompletteras med nya. Det kan också finnas skäl att invänta Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande som beräknas komma i slutet av året.
I vilken form översynen bör ske och vilka ändringar som kan behöva göras är jag därför inte beredd att säga något om redan nu.
Anf. 2 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka talmannen för det mycket positiva initiativet att få möjligheten att redan under augusti månad ta debatten om aktuella och angelägna frågor om sådant som sker under sommaren. Jag vill också tacka justitieministern för svaret även om jag inte är riktigt nöjd med det.
Ministern säger: ”Det finns anledning att se över om lagstiftningen bör moderniseras.” Den politiska majoriteten i Malmö, polisen i Malmö och många Malmöbor med mig menar att lagen och hanteringen av ansökningar om kameraövervakning är omodern och i otakt med teknikutvecklingen.
Bakgrunden till interpellationen är att länsrätten för en tid sedan upphävde det tillstånd Malmö stad fått av länsstyrelsen att kameraövervaka det så kallade stråket i Malmö. Det går från Centralen genom staden ned till Möllevångstorget. Länsrätten menade att de enskildas behov av personlig integritet vägde tyngre än trygghetsaspekterna.
Jag förstår att ministern inte kan ingripa i enskilda ärenden och kanske inte ens ska ha synpunkter om dem, men jag vill ändå berätta lite om det så kallade stråket. Stråket utgör 1 procent av Malmös yta. År 2003–2005 skedde på denna yta 36 procent av alla fickstölder och väskryckningar, 37 procent av alla olaga hot och 24 procent av alla våldtäkter och våldtäktsförsök. Alla dessa enskilda brott är i sig kränkningar av människors personliga integritet.
Ministern hävdar också i sitt svar att den alltmer förfinade tekniken kan ge effekter när det gäller den personliga integriteten. Det kan förvisso vara så. Men det kan också vara precis tvärtom. Med en alltmer förfinad teknik kan kameraövervakning användas på ett sätt så att den personliga integriteten inte kränks. Låt mig återigen ta Malmö som exempel. Där skulle filmerna lagras under en mycket kort tid. Man skulle programmera så att bostäder och andra ställen som inte är allmän plats skulle maskas i filmningen. Filmerna skulle endast kunna begäras ut av polis när någonting inträffade. Ministern vill inte ge besked om hur och när en översyn av lagen ska genomföras.
Jag kan konstatera att mycket talar för att kameraövervakning rätt använd kan förebygga brott, eftersom den är avskräckande, och den kan öka den upplevda tryggheten. Man känner sig säker för att man vet att här finns ändå övervakning. Dessutom kan det bidra till att fler brott klaras ut. Trots allt detta väljer ministern att avvakta. Det är mycket beklagligt, inte minst för oss Malmöbor.
Anf. 3 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vet inte om interpellanten och jag pratar förbi varandra; jag tror att vi gör det lite grann. Jag delar uppfattningen att det finns situationer där kameraövervakning är väldigt bra och fungerar brottsförebyggande.
Ett problem som vi har när det gäller användningen av den lagstiftning som finns i dag är att man gör olika bedömningar vid olika länsstyrelser. Datainspektionen skrev till Justitiedepartementet och den förra justitieministern och tyckte att man skulle göra någonting åt det här redan för något år sedan. Det har inte hänt något. Utredningen lade fram flera delförslag som jag tycker verkar ganska logiska i alla fall i några av fallen. Men ingenting hände.
Vi har gått igenom det här. Kameraövervakning är ett ganska brett fält. Det handlar inte bara om övervakning av vissa allmänna platser av den typ som vi nu diskuterar när det gäller Malmö. Det är en ganska brokig samling av situationer och annat som ska prövas. Regelverket är också sådant att det ibland bara krävs en anmälan till länsstyrelsen och ibland tillstånd. Det är lite krångligt hit och dit.
När vi har diskuterat och gått igenom det här har jag konstaterat att det nog finns anledning till det eftersom utredningen har blivit liggande. Det beror delvis på kritiken, delvis på att det händer så mycket både när det gäller brottsbekämpningen och den tekniska utvecklingen att vi behöver ta ett samlat grepp.
Jag säger i mitt svar – och det är min ärliga mening – att vi måste se över lagen. Det finns anledning att göra det. Vad man då gör är att ta fram underlag för att se om man ska göra en ändring. Men bara det faktum att man säger att man ska göra det innebär att man sätter i gång ett arbete och en diskussion som har pågått sedan interpellanten och jag diskuterade det här i en interpellationsdebatt tidigare.
I svaret säger jag också – och det är ett viktigt besked – att vi inte har skrivit direktiven än. Vi har inte riktigt plockat ihop hur översynen ska se ut eller hur man ska göra. Bedömningen är att vi måste ta ett samlat grepp eftersom det är ett ganska komplext ämne och eftersom det handlar om åtgärder som i en del fall upplevs som integritetskränkande.
Vi har i riksdagen fört mycket diskussion om integritetskränkande åtgärder. Det finns en parlamentarisk utredning som tittar på detta. Jag har stor respekt för den typen av arbete och vill gärna se det i ett sammanhang.
Det jag lite grann försöker att säga är: Ja, interpellanten har en stor poäng. Vi har ett problem med olika bedömningar i olika delar av landet. Det finns situationer där man uppenbarligen skulle kunna göra nytta men i dag ha svårigheter att göra nytta på grund av de regler som finns. Vi har en liggande utredning som har blivit liggande för länge i byrålådorna. Därför måste vi komplettera med nya fakta och försöka uppdatera materialet.
Vi har inte hunnit göra det över sommaren; det är ett ganska komplicerat arbete. Men min avsikt är att vi ska se över lagstiftningen. Jag återkommer med förslag när vi har kommit framåt. Jag tyckte att det var bättre att säga som det är – vi har inte gjort det än.
Jag tycker ändå att jag är tydlig i svaret med att jag delar bedömningen att här finns ganska stora problem. Det är inte bara i Malmö som man har mött irritation över det. Jag har också träffat en hel del butiksägare och andra som är irriterade över snårigheten i reglerna och hur tillämpningen ser ut. Ibland förstår jag faktiskt den kritik och de frågeställningar de kommer med. Men det gäller inte bara att förstå, utan vi måste göra någonting åt det. Det kräver en reell beredning. Eftersom det är den här typen av verktyg som får konsekvenser anser jag att man också måste göra ett gediget arbete både när det gäller att tillsätta utredningen och att låta utredningen uppdatera det som behöver uppdateras och komma med ett samlat förslag. Det är det beskedet som jag gärna vill lämna i dag.
Man kan ibland vara lite irriterad över att saker tar tid. Det är en del av det politiska arbetet. Men just när det gäller lagstiftningsåtgärder och den här typen av frågor har jag lärt mig att det kanske också finns en poäng med det. Det är viktigt att avvägningen mellan integritetskränkande åtgärder och brottsbekämpningen görs på alldeles rätt sätt. Jag är också intresserad av att vi får en någorlunda enhetlig tillämpning av regelverket över landet.
Anf. 4 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Herr talman! Det jag reagerade på i ministerns svar var att hon skrev: om, eventuellt, lagen ska börja ses över. Det var en väldigt defensiv och passiv skrivning. Det är därför jag reagerar så starkt.
Man kan också tolka ministerns andra svar som att ministern håller med mig om att någonting måste göras men att hon inte vet vad som ska göras. Om ministern ser alla dessa problem – och jag hoppas att jag uppfattade det rätt – finns det en nyhet i dag. Det är att ministern avser att tillsätta en utredning om en modernisering av kameraövervakningen och hur man kan använda lagen bättre i framtiden. Det är oerhört positivt i så fall.
Jag vill, precis som också ministern delvis har gjort, åskådliggöra hur ihåligt resonemanget om den personliga integriteten kan vara. Kameraövervakning av det som inte är allmän plats, butiker och banker, kräver inget särskilt tillstånd. Det räcker med att man anmäler det.
Sedan i mars är det tillåtet för bostadsrättsföreningar att sätta upp kameraövervakning i tvättstugorna. Det är alltså redan tillåtet för bostadsrättsföreningar att i realtid studera när boende sorterar sin tvätt. Däremot får i det här fallet inte polisen i Malmö under mycket kontrollerade former begära ut bilder när ett allvarligt brott har begåtts. Jag tycker att det är en inkonsekvens i resonemanget om den personliga integriteten.
Dessutom finns det ett mycket starkt folkligt stöd i opinionen för användning av kameraövervakning. Integritetsskyddskommittén har gjort sådana undersökningar. Stödet är starkt när det gäller att använda kameraövervakning i förebyggande syfte för att öka den upplevda tryggheten, som jag resonerade om i mitt första inlägg. Stödet blir ännu starkare när kameraövervakning används för att förhindra eller avslöja brott som misshandel, våldtäkt och narkotikaförsäljning.
Ministern behöver inte vara rädd; folkligt stöd och opinion finns för att se över lagen och modernisera den så att vi bättre kan använda den nya förfinade teknik som ändå finns. Då kan människor uppleva en ökad trygghet och tekniken kan användas för att bekämpa brott. Att människor kan känna trygghet och att vi kan klara av brott är en av samhällets grundbultar. Därför tycker jag inte att vi ska vänta med en lag som är tio år gammal.
Anf. 5 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag känner mig föranledd att lägga mig i den här interpellationsdebatten efter något som Luciano Astudillo nämnde i sitt första anförande. Det handlade om en kort tids lagring och att övervakning bara skulle ske på offentliga platser. Då sker det tydligen ingen kränkning av den personliga integriteten enligt Luciano Astudillo. Det tycker jag känns som ett mycket märkligt resonemang. Visst är det ständigt ett slags kränkning av den personliga integriteten att bli övervakad när man rör sig i det offentliga rummet!
Jag vill fråga Luciano Astudillo om han inte ser ett behov av att människor kan och får röra sig anonymt i samhället. Var går gränsen? Är London ett bra föredöme? Ska vi ha en kamera i varje gathörn?
Det här kräver att vi tänker väldigt noga. Utvecklingen har gått snabbt de senaste åren. Vi får mer och mer kameraövervakning. Det finns anledning att se över lagstiftningen. Det finns anledning att verkligen tänka efter om det är det här samhället vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där vi ständigt blir filmade och fotograferade när vi rör oss i staden? Vill vi att samhället ständigt ska kunna följa oss var vi än rör oss?
Jag är lite orolig för den utvecklingen. Trots det skulle jag vilja säga att det kan finnas anledning att ha kameraövervakning på vissa platser, dock inte när det gäller så stora områden som stora delar av stadskärnan i en stad.
Man kan också ifrågasätta om brottsligheten verkligen minskar eller om den bara förflyttar sig när man har övervakning, men det är en annan diskussion.
Till slut skulle jag vilja säga att Luciano Astudillos exempel om kameraövervakning i tvättstugor visar att det behövs en modernisering av lagstiftningen. Det tycker jag också, men jag är inte lika övertygad om att vi vill ändra den på samma sätt.
Anf. 6 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det var väldigt bra att Johan Linander redde ut lite grann av den komplexitet som finns, nämligen att det är en väldig skillnad på allmänna platser, platser dit allmänheten har tillträde och tvättstugan i en privat bostadsrättsförening. Vi har en rad olika rum där kameraövervakning kan komma i fråga, och det skapar en del av problemen när det gäller lagstiftningen.
Det är inte heller så att man, bara efter tillstånd, får sätta upp kameror hur som helst i en butikslokal i dag, utan det handlar om kassaområdet och in- och utgångar. Men det finns en önskan hos många butiksägare att ha en vidare bevakning, och det skapar också en diskussion.
Det finns många detaljer i regelverket som ställer till det. En del är befogade, och en del är inte befogade. När man tittar på detta får man respekt för att vi måste arbeta ganska seriöst för att ta fram underlag och försöka bena upp strukturerna så att det blir rätt.
Det finns också anledning att fundera över den snabba tekniska utvecklingen som jag beskriver. Jag studerade ett försök som man gjorde nyligen där man använde en kamera i en helikopter rakt över en rätt stor stad. I dag är tekniken sådan att man kan gå ned på detaljnivå och se folk stå och pussas utanför en butik, barnen leka i sandlådan och några demonstranter agera. När man använder den typen av övervakning är det väldigt viktigt att man har rätt regelverk och att man använder det på ett bra sätt.
Jag vill gärna att vi åstadkommer förändringar som håller något över tid. Då är detta inte så enkelt som interpellanten gör det till. Jag tror att man måste fundera över dels vad Integritetskommittén kan komma med, dels vilka olika problem vi har. Det är tyvärr så att det material som överlämnades till den förra regeringen har blivit liggande. Det har inte hanterats, och det gör att vi måste uppdatera en del av underlaget och ställa en del frågor utifrån saker som har hänt.
Vi kommer att inleda ett arbete redan i höst för att se hur det nya underlag vi behöver ska se ut, om det är studier vi behöver göra och annat. Vi behöver ett brett underlag för att kunna göra den modernisering av lagen om kameraövervakning som jag tror att jag och interpellanten är helt överens om att vi kommer att behöva. Det kommer också att ge möjligheter att få en bättre och mer enhetlig tillämpning av lagen än vad en del uppfattar att vi har i Sverige i dag. Det är någonting som Datainspektionen tidigare har påpekat, men det har inte retts ut.
Jag tror ändå att vi är på rätt väg för att arbeta med de här frågorna med den seriositet som de faktiskt kräver.
Anf. 7 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Herr talman! Jag vill tacka för den här debatten. Jag kan också konstatera att när ministern presenterade förslagen om FRA var det inte angeläget att vänta på samma utredning om integritetsskydd. Då behövde vi inte vänta på den, men nu finns det all anledning att vänta och se vad Integritetskommittén kommer fram till.
Jag ser Johan Linanders resonemang som väldigt bakåtsträvande. Så är det. Jag diskuterar det här fallet i Malmö. Under två år skedde 36 procent av alla fickstölder och väskryckningar, 37 procent av alla olaga hot och 24 procent av alla våldtäkter och våldtäktsförsök på ett område som omfattar 1 procent av Malmös yta. Och Linander frågar mig var gränsen går. Gränsen är passerad när så mycket händer. Det sker så många kränkningar mot integriteten där vi kan använda kameraövervakning för att öka tryggheten och förebygga. Människor drar sig för att rycka en väska om de vet att det finns kameror. Det är klart att det kan ske på andra sidan, men man upplever ändå en trygghet. Man vet att man är lite mer säker här än om man går ut på de andra gatorna.
Jag vill att vi ska ha ett samhälle som i allt väsentligt anstränger sig för att förebygga brott och klara ut brott. Där tror jag att kameraövervakning kan bidra väldigt mycket. Jag ser fram emot den utredning om lagen om kameraövervakning som Beatrice Ask har aviserat här. Vi har en lag som är tio år gammal, och teknikutvecklingen går så snabbt att jag inte alls är säker på att vi kan ha en lag som klarar av att hantera detta över tid. Vi kanske får ändra den om fem år igen och tillsätta en ny utredning.
Jag är nöjd med svaret här i dag.
Anf. 8 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag ska bara göra en liten kort slutkommentar. Luciano Astudillo nämner att det här stråket är 1 procent av Malmös yta. Men det är inte bara 1 procent av befolkningsrörelserna som sker där, utan det är ett mycket centralt område där det rör sig väldigt många människor. Jag kan tänka mig att under den kommande veckan, när det är Malmöfestivalen, kommer väldigt många av de där väskryckningar att ske på stråket. Man kan inte, som Luciano Astudillo gör, dra ett likhetstecken mellan att det finns kameraövervakning och att det inte begås brott. Så är det inte. Visa mig den statistiken i sådana fall! Hur mycket minskar brottsligheten på grund av att det finns kameraövervakning? Det borde gå att ta fram. Möllevångstorget i Malmö har haft kameraövervakning ett tag. Vi vet att brottsligheten har minskat en del där, men den har också ökat på gatorna runt omkring. Hur mycket minskar brottsligheten totalt? Man ska inte ha en övertro på att samhällets kontroll av oss medborgare på det sätt som Luciano Astudillo vill ha skulle göra oss så mycket tryggare i verkligheten.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 2006/07:654 om fylleri till lands och sjöss
Anf. 9 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag kommer att verka för att en promillegräns införs i enlighet med Rattfylleriutredningens förslag samt när jag avser att komma med ett förslag om skärpt lagstiftning mot rattfylleri.
Kampen mot onykterhet i trafiken, både på land och till sjöss, är en viktig fråga för mig och för hela regeringen. Att säkerställa att de åtgärder som vidtas är effektiva och genomtänkta är därför väldigt angeläget.
Redan i dag är det straffbart att föra en båt onykter om det kan antas att man då inte kan utföra sin uppgift på ett betryggande sätt. Det gäller oavsett promillehalt. Den största begränsningen när det gäller att hävda lagen ligger i dag i personalresurser för att kontrollera efterlevnaden. Det är därför viktigare att arbeta med resursproblemet än att ändra i lagen.
Regeringen har för avsikt att inom kort lägga fram ett förslag som ger Kustbevakningen ytterligare verktyg i kampen mot onykterheten till sjöss.
Samtidigt avser regeringen att föreslå åtgärder som syftar till en minskning av antalet berusade förare i landtrafiken. Det gäller bland annat utökade möjligheter för Tullverket och Kustbevakningen att ta alkoholutandningsprov och använda tvångsmedel för att utreda rattfylleribrott. Dessa insatser är viktiga.
Frågan om att ändra lagen och införa en direkt tillämplig nedre promillegräns till sjöss kräver, som jag tidigare framhållit, noggranna överväganden. Frågan kan ses tillsammans med andra tänkbara insatser, exempelvis frågan om ett eventuellt obligatoriskt förarbevis för förande av vissa större eller snabbgående fritidsbåtar. Näringsdepartementet arbetar med ett sådant förslag.
Rattfylleriutredningen har vidare lämnat förslag om hur möjligheterna att erbjuda adekvat vård som ett led i påföljden för rattfyllerister ska kunna öka. Förslagen i dessa delar övervägs för närvarande i Justitiedepartementet.
Det finns också skäl att anlägga en skärpt syn på vållande till annans död som sker bland annat i samband med rattfylleri. Inom Justitiedepartementet pågår just nu ett arbete med att ta fram ett nytt förslag om straffskärpningar för sådan brottslighet. Förslagen kommer att presenteras inom kort.
Anf. 10 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Justitieministern! Jag tackar för svaret. Jag har frågat förr, och jag har fått svar förr. Historien är följande: När den borgerliga regeringen tog över makten förra året fanns ett färdigt förslag inskickat till Lagrådet. Det var det som var utgångspunkten. Förslagen om sjöfylleri låg så långt framme att man skulle kunna presentera det här i en proposition till våren. Vi hörde nu Beatrice Ask säga att det kommer inom kort. Den 16 januari kom det information från regeringen om att en proposition om rattfylleri och sjöfylleri skulle komma före den 22 mars 2007, för fyra månader sedan.
Vi hade vidare diskussioner om det här, och i en interpellationsdebatt som hölls i slutet av mars sade Beatrice Ask: ”Jag hoppas att vi har ett förslag som kommer under våren. På det sättet kan vi ganska snart få beslutet på plats. Det är det besked jag har att lämna i dag.” I dag kommer svaret: Det kommer att lämnas inom kort.
Jag tror att du måste förstå, Beatrice Ask, att de människor som följer det här, inte minst polisen, Kustbevakningen och andra, börjar misstro dina besked. När det till och med formellt finns med på en propositionslista och man ändå inte kan leverera är det klart att många känner en stark misstro. Det är ju inte så att det är under noggrant övervägande på Justitiedepartementet. Det är inte fråga om det. Sanningen är att ni är osams i den borgerliga koalitionen. Bara så sent som för några veckor sedan var ju en moderat ute och sade att det där inte skulle införas. Vi har hört andra, folkpartister, säga att det bör införas. Det finns ju inte ens längre på Justitiedepartementet. Det ligger i statssekreterarkansliet. Och de här förslagen är ju färdiga. Dem kan man, när man kommer överens, presentera när som helst. Svårare än så är det faktiskt inte. Det är väl inte så märkvärdigt att man blir osams i någon fråga, men jag tycker att det vore ärligare om man sade som det var: att här har det kört ihop sig, att anledningen till att det inte kom någon proposition den 22 mars var att man blev osams, att anledningen till att det inte kom under våren var att man inte kom överens och att anledningen till att det inte kom under sommaren är att man fortfarande inte är överens.
Det som är problemet, Beatrice Ask, är att det är du som har ansvaret. Du har alltså övertagit det här och efter snart ett år har det visat sig att ingenting har hänt över huvud taget när man har övertagit färdiga förslag. Därför vore det ändå välkommet om du i ditt nästa inlägg förklarar detta, om det nu skulle vara så att jag har fel. Hur kommer det sig att du i januari säger att det kommer före mars? Hur kommer det sig att du i mars säger att det ska komma under våren och att vi nu står här i mitten av augusti och ännu inte har ett lagförslag? Det kan jag försäkra att det inte bara är jag som vill ha svar på, utan det tror jag vore ytterst välkommet, inte minst för alla dem som arbetar med de här frågorna inom polisen och Kustbevakningen som faktiskt kanske från början trodde på de besked som du lämnade.
Anf. 11 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag tackar Thomas Bodström och statsrådet för den här intressanta debatten. Jag skulle vilja ta upp ett särskilt avsnitt i statsrådets svar, nämligen det som börjar: ”Samtidigt avser regeringen att föreslå åtgärder som syftar till en minskning av antalet berusade förare i landtrafiken.” Det var ju på det sättet att för ett antal år sedan, närmare bestämt 2004, inträffade det att en berusad förare körde från Ystad rakt ut i trafiken. Efter några mil körde han på en svensk bil, och det var fyra personer som omkom.
I det sammanhanget väckte den dåvarande riksdagsledamoten Torkild Strandberg, som satt i justitieutskottet, en interpellation, en fråga eller ett pressmeddelande om vad man skulle kunna göra för att förhindra denna mycket speciella situation och om det väldigt angelägna i att förhindra att berusade yrkestrafikförare och andra kommer i land och åstadkommer väldigt stor skada, tragedier.
Under sommaren har jag besökt hamnen i Trelleborg. Där har man nu infört ett system. Slumpvis tar man långtradare in i två olika filer. Bland de 12 000 bilar som hade kontrollerats när jag var där var det inte så många förare som hade åkt fast när de hamnat i den andra filen. Det var 20 stycken. Man tvingas där blåsa i en inhalator eller något sådant för att en bom ska fällas upp. Man kan tycka att 20 av 12 000 är väldigt lite. Jag menar att den verkliga effektiviteten i detta ligger i den preventiva effekten. Man vet, när man kommer från en färja, att man kan råka ut för en sådan här utandningskontroll. Det är väldigt avhållande.
Min fråga till statsrådet på den här punkten, som handlar om något annat än lagstiftningsdelen, är: Vore inte detta experiment, som man fortfarande har i Trelleborg, någonting att utöka till väldigt många andra håll? Många liv tror jag skulle kunna räddas den vägen. Och framför allt: Om man vet att man, när man åker av en färja, riskerar att råka ut för en utandningskontroll, har det en väldigt preventiv effekt på hur mycket man inmundigar och vad man inmundigar under färden.
Anf. 12 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag får väl börja med att reda ut lite grann. Jag tycker att Thomas Bodström blandar ihop två frågor lite grann. Bakgrunden när det gäller vållandebrotten är ju att den förra, socialdemokratiska regeringen hade lagt fram ett förslag till Lagrådet som fick väldigt mycket kritik. Det här med vållande av annans död på grund av att man har kört på fyllan är förfärligt, och något som vi måste göra något åt, men det fanns väldigt mycket kritik. Förslaget höll inte. Jag valde därför att ta tillbaka det, och kommer att lägga fram ett bättre förslag inom kort. Det har tagit lite tid, för man kan vålla annans död på fler än ett sätt. Det är vikigt att man ser det som en helhet, och det var ett arbete som vi var tvungna att utföra för att min företrädare inte hade gjort hemläxan tillräckligt bra.
När det sedan gäller de andra förslagen, Rattfylleriutredningens förslag, har jag i flera debatter med Thomas Bodström redovisat de väldigt många olika förslagen. Det var min avsikt och min ambition, och jag har gjort vad jag har kunnat, att försöka få ett beslut tidigare. Det har legat över sommaren, och det beklagar jag. Men jag tycker att Gunnar Andrén pekar på något viktigt, nämligen att det inte bara är frågan om promillegränser som är avgörande för att hantera de problem som vi har med att det finns människor som kör påverkade på sjön eller när de åker av båten. Vi behöver arbeta med olika verktyg. Vi kommer att lägga fram ett omfattande förslag som handlar om att också använda de resurser som finns till hands för att kunna bevaka bättre och om att använda de verktyg som finns för att Kustbevakningen, tullen och andra ska kunna agera för att minska detta problem i trafiken.
Det är inte så att polis och sjöpolis är obekymrade av situationen som den ser ut. Jag har varit ute med sjöpolisen. Jag har varit ute med polisen rätt mycket i farvattnen i sommar. Jag har också diskuterat de här ibland ganska komplicerade frågorna. Ett av de stora problemen för polisen är bristen på resurser. De är så få. De finns inte där. De kan inte vara på plats ens när olyckor inträffar. Jag var till och med ute vid en olycka, där det var väldigt begränsade resurser. Att sjöpolisen har nedmonterats till den grad som det ser ut i dag är den förra regeringens ansvar. Det där är ett bekymmer. Vad jag nu försöker göra är att se till att vi får mer och bättre resurser och att vi breddar användningen av verktygen.
Frågan om promillegräns konstaterar jag att det finns skäl att hantera tillsammans med en del andra frågor. Jag tror att det är en klok ordning.
Sedan kan man alltid beklaga att saker inte har gått tillräckligt fort. Men jag skäms verkligen inte över att försöka se till att vi lägger fram förslag som inte får lika omfattande kritik som det lagrådsförslag som jag var tvingad att dra tillbaka som ett av de första besluten när jag började, trots att jag både i riksdagen och fortfarande är en av dem som i allra högsta grad tycker att vi måste göra något åt detta med att man vållar annans död genom att köra båt eller bil när man inte är nykter.
Som sagt: Förslagen är på väg. De kommer att vara omfattande, och jag kommer att presentera dem. Jag hoppas också att Thomas Bodström i sinom tid kommer att uppskatta de förslagen.
Anf. 13 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! En poäng med interpellationer är att man ställer frågor, man diskuterar och får svar och ställer frågor igen, och så får man en debatt. Det är så det brukar vara i debatter. Här tror jag att alla hörde hur jag ställde frågan: Hur kommer det sig att den här propositionen fanns med och skulle läggas fram den 22 mars? Hur kommer det sig att man i mars sade att den skulle läggas fram under våren?
Jag frågade efter de här svaren. Alla kunde konstatera att inte ett ord sades om detta. Jag upprepar därför frågan: Hur kommer det sig att man i januari sade att detta skulle komma före mars utgång? Vad var det som hände?
Vi vet ju egentligen svaret. Det var nämligen att man blev osams – ingenting annat.
När det sedan gäller det förslag som vi lade fram förra året och som gick till Lagrådet är det viktigt att komma ihåg att Lagrådet inte fick någon chans att pröva det här, därför att det drogs tillbaka innan dess. Andra förslag, om fastighetsbeskattning och annat, gick däremot och fick stark kritik, och det brydde man sig inte om. Det går inte att leka något slags plockepinn, Beatrice Ask, med ett lagråd som, som vi har nämnt, inte ens har prövat saken, och anföra detta som argumentation.
I vart fall går det inte att anklaga tjänstemän på Justitiedepartementet för att ha gjort hemläxan dåligt. Detta är ytterst kompetenta jurister, och då tror jag att det är lite förmätet av en person som inte har läst en enda poäng juridik att säga att man inte har gjort hemläxan. Det var ett alldeles utmärkt förslag som de tjänstemännen hade jobbat fram och presenterat för Lagrådet. Visst var det remissinstanser som var kritiska, men majoriteten var faktiskt positiv till det här förslaget.
Kustbevakningen har alltså inte någon möjlighet att göra de här stickprovskontrollerna. Jag var ute på en båt här i Stockholms skärgård och åkte in mot Djurgården i förrgår kväll. Det var en fantastisk kväll. Det var massor av båtar ute, men tyvärr också en och annan person som kanske hade druckit alkohol. Mitt däribland låg en båt från Kustbevakningen, men personalen ombord kunde bara titta på. Det hade de inte behövt göra om regeringen hade lagt fram det förslag till riksdagen som man hade utlovat, så att det hade kunnat träda i kraft den 1 juli. Då hade också Kustbevakningen kunnat göra någonting annat än att bara ligga stilla utanför Djurgården och titta på när båtarna passerade.
Det är just därför det är så beklagligt att man inte gjorde det som man sade och att man inte höll det löfte man gav. Det är därför det är så viktigt – inte minst för dem som jobbar inom Kustbevakningen, som flera gånger har uttalat sig om det här – att förklara vad som hände och inte bara gång på gång säga: Det kommer inom kort.
Det blir som att ropa på vargen. Till slut är det ingen som tror dig, Beatrice Ask. Förklara gärna nu vad det är som har hänt, och säg inte bara att det kommer inom kort.
Anf. 14 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Under den föregående interpellationsdebatten framfördes att det var väldigt bra att vi fick diskutera politiska frågor här. Det intressanta är att Thomas Bodström uppenbarligen har en annan uppfattning.
Det är två frågor som är ställda i interpellationen. Den ena gäller om jag kommer att verka för att vi får en promillegräns, och den andra gäller när det kommer ett förslag om skärpt lagstiftning om rattfylleri. Det har jag svarat på och försökt reda ut.
Nu framgår det av det senaste inlägget att du, Thomas Bodström, egentligen struntar i svaret eller hur vi ser på de här frågorna. Det intressanta är varför regeringen inte har lyckats i enlighet med den propositionsförteckning som lämnats till riksdagen. Det är klart att det då hade varit lämpligt att ställa den frågan.
Det är ingen hemlighet – det tror jag att Thomas Bodström är väl medveten om – att ibland tar förslag tid innan de kommer fram, och det blir komplicerat. Jag har ingen kritik alls att framföra mot de otroligt bra jurister som vi har i Justitiedepartementet. Det som förvånar mig är att ministrar som själva har en juridisk utbildning kan lägga fram förslag som har så omfattande kritik bakom sig att man faktiskt får anledning att dra tillbaka dem när man har pratat med väldigt många om hur det ser ut. Det är det som är problemet.
Jag tycker att det är viktigt att ge besked här i dag, och mitt svar på de två frågor som ställs är till att börja med att vi inom kort kommer att lägga fram förslag som innebär att kustbevakning, tull och andra får bättre verktyg och bättre möjligheter att agera. Det är otroligt viktigt. Det blir ett batteri av åtgärder som jag tror kommer att öka möjligheten att förebygga och ingripa mot fylla, både på sjön och i anslutning till sjön.
Vi kommer också att presentera förslag som rör vållandebrotten. Det tror jag också är oerhört betydelsefullt.
Vad gäller promillegränsfrågor är det så att vi inte har sett den typen av lagändring som det mest nödvändiga omedelbart. Vi har framför allt sett det som viktigt att koppla det till den utredning som Näringsdepartementet håller på med som handlar om en eventuell obligatorisk förarutbildning för den som kör en viss typ av båtar. Jag har skrivit om detta i svaret. Det är på det sättet som vi nu arbetar för att komma lite längre i kampen mot onykterhet, både till sjöss och på land.
Anf. 15 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Jag glömde att säga att jag tycker att det var ett utmärkt förslag. Här och nu vill jag föreslå att vi skriver en gemensam motion om det så att vi får den frågan utredd. Vi ska naturligtvis i kampen mot sjöfylleri och rattfylleri sträva efter största möjliga enighet. Det är naturligtvis alldeles utmärkt när det kommer förslag. Att vi står på olika sidor ska inte utgöra något hinder för att vi driver samma sak. Här kommer alltså erbjudandet. Jag tycker detta är utmärkt. Jag tänker skriva en motion. Det här är ett bra förslag – det vill jag säga till en politisk motståndare.
När det gäller interpellationer är det klart: Något svar får man ibland. Jag har inte invänt mot det heller. Men det vore mycket märkligt, när man har tre debattinlägg, om man inte kan komplettera med flera frågor.
Jag tror att de som arbetar med de här frågorna inom Kustbevakningen är väldigt angelägna om detta – jag vet det, rättare sagt – och då tror jag att det vore bättre att man faktiskt förklarar detta än att bara göra formalia av det och försöka komma undan den fråga som så många ställer.
Det är i dag på det sättet att med allt snabbare båtar och med unga människor ute till sjöss så riskerar människor livet. Då är det viktigt att man visar handlingskraft och att man faktiskt genomför det som man har sagt. Det kan hända – det händer alla regeringar – att det inte går som man har tänkt sig, och så kan det bli av alla möjliga olika skäl, men då bör man också förklara det och inte låtsas som om det regnar när alla följer frågan så noga och säga att förslag kommer inom kort när man har sagt som har gjorts här.
Jag tror därför att det är viktigt att vi får en förklaring och att vi ägnar oss mer åt den saken. Återigen: Det förslag som tjänstemännen lade fram var ett alldeles utmärkt förslag som majoriteten av remissinstanserna tillstyrkte. De gjorde ett väldigt bra jobb därför att de är oerhört duktiga, och det var synd att Lagrådet inte ens fick chansen att pröva det här, därför att då hade vi kunnat få ännu mer svar på frågan.
Anf. 16 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi är alla bekymrade över unga människor som kör snabba båtar och inte är nyktra, naturligtvis. Det är farligt. Men man visar inte särskilt mycket handlingskraft för att komma åt det problemet genom att stirra sig blind på en promillegräns.
Det stora problemet, och det som tytt på brist på handlingskraft eller möjligen varit ett utslag av handlingskraft åt fel håll, är väl den nedmontering av polisresurser och annat som vi har sett under många år ute i skärgården och ute i de sammanhang där båtarna framförs. Det finns ingen där! Det finns ingen där, när vi är ute fredagar och lördagar, som kan ingripa.
Den här regeringen gör nu den största satsningen på att förstärka polisen.
Jag är mycket bekymrad över hur det ser ut runt våra kuster och ute i våra skärgårdar. Där är det tomt på polisresurser. När man kommer till en olycka med tre fyra båtar inblandade och det bara finns en polis och två tjänstemän är situationen mycket svår att hantera. De har ett nästan omöjligt jobb.
Jag har varit ute och tittat på verksamheten, och jag tror att det finns mycket att göra. När man ska ingripa mot fartdårarna, som möjligen inte ens är nyktra, har man dessutom ofta för dåliga båtar; de går inte tillräckligt snabbt. Det är inte heller så att Kustbevakningen bara sitter med armarna i kors. Det är tack vare Kustbevakningen och andra som vi redan i dag kan göra lite mer. Problemet är att de inte får ingripa. De har inte verktygen. Det ska vi rätta till genom åtgärder.
Jag försöker se ganska praktiskt på dessa frågor för jag tror att det viktiga är att någorlunda snabbt få stopp på det som sker. Handlingskraft kan inte bara innebära förändringar i regelverken, utan det måste också finnas personer som har förutsättningar att kunna ingripa, förebygga och agera där människor finns och där brotten begås. Där är bristerna efter den förra regeringen stora, och det kommer tyvärr att ta tid att reparera skadorna.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 2006/07:655 om sexualbrottslagen
Anf. 17 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag har för avsikt att tillsätta en utvärdering av sexualbrottslagen.
Våldtäkt och andra sexualbrott är avskyvärda och ska bekämpas på bred front. För regeringen är frågan högt prioriterad.
Synen på och kunskapen om sexualbrotten förändras och utvecklas över tiden. Det är givetvis viktigt att lagstiftningen följer den utvecklingen. Det var också riksdagens ambition när den nya lagstiftningen infördes. Det finns därför skäl att fortlöpande följa utvecklingen på området för att vara uppmärksam på om lagstiftningen är ändamålsenlig och tillräcklig, vilket också påpekades i samband med beslutet. Frågorna är naturligtvis också komplicerade till sin natur, och gränsdragningsfrågorna kan vara mycket svåra.
Jag har tidigare aviserat att regeringen har för avsikt att under mandatperioden initiera en uppföljning av den nya sexualbrottslagstiftningen.
Den nya lagstiftningen har dock ännu inte varit i kraft i mer än drygt två år. Högsta domstolen har hittills endast avgjort en handfull mål i enlighet med den nya lagstiftningen. Det är därför svårt att bedöma den nya lagstiftningen och hur väl den fungerar. Man kan också anta att Högsta domstolen kan komma att ge ytterligare vägledande uttalanden om tillämpningen av lagstiftningen. Domstolen har exempelvis nyligen beviljat prövningstillstånd i ett mål som rör gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt tvång.
Jag följer med intresse utvecklingen på området och är synnerligen angelägen om att vi ska ha en tydlig och användbar lagstiftning när det gäller sexualbrott.
Anf. 18 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Sexualbrott är ett av samhällets största problem. För att kunna bekämpa dem ägnade sig den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med samarbetspartier, oerhört mycket åt just den frågan.
Det gäller att arbeta brett. Vi gjorde den största satsningen någonsin på poliser. Vi fick fler poliser sex år i rad. Det var fråga om närmare 2 000 poliser. Beatrice Ask brukar ta upp frågan om poliser. Det är få som är stolta över att ligga under med 1–6, men Beatrice Ask är faktiskt det. Så ser det ut när det gäller polissatsningarna. Det är en del i det hela.
Lagstiftning är en annan, mycket viktig, del. Här hade vi den kanske största politiska enighet vi haft på ett så stort och svårt område. Det var sju partier som stödde den sexualbrottslag som trädde i kraft. Det förekom diskussioner om olika frågor, men det var ingen som röstade emot eftersom alla visste att om man inte röstade för den lagen skulle det innebära att den sköts upp ytterligare.
Det var ju fråga om ett mycket omfattande arbete. 75 större eller mindre förändringar gjordes. Nu två år efteråt kan vi konstatera att många saker har blivit bättre. Betydligt fler våldtäkter anmäls i dag, och många fler döms än tidigare. Fall som tidigare kunde frikännas eller bedömas som sexuellt utnyttjande och ge förhållandevis låga straff döms i dag som våldtäkt. Det är en markant skillnad.
Vi visste emellertid redan då att det naturligtvis kunde bli olika tolkningar när man gjorde 75 större eller mindre förändringar på ett lagstiftningsområde, ett område som dessutom är relativt ungt jämfört med andra. Redan när vi genomförde lagstiftningen sade vi att den kommer att behöva utvärderas ganska snart. Vi var rätt överens om det. Ivrigast var kanske Moderaterna. De sade redan 2005 att lagen behöver utvärderas, och det sade man också i justitieutskottet. Den socialdemokratiska regeringen sade – det är daterat 2006 – att frågan om våldtäktsbestämmelser baserad på bristande samtycke bör bli föremål för ytterligare överväganden i en ny utredning.
Hillevi Engström sade i en debatt förra fredagen att man redan när lagen tillkom krävde en utvärdering. Jag ifrågasätter inte Hillevi Engström, men det är ganska märkligt att Moderaterna tyckte då att den skulle utvärderas genast, däremot inte nu när de väl får chansen två år senare.
Vi kräver alltså inte några färdiga svar för en gångs skull; det brukar jag ju göra. Jag kräver inte några färdiga svar, Beatrice Ask. Jag kräver inte att du ska kunna säga exakt hur det kan bli. Det vore också förmätet av mig eller någon annan att säga exakt vad som ska göras. Som sagt, vi hade stor enighet i Sexualbrottskommittén, där alla sju partier var överens om den lösning som sedan blev lag. Alla tog sitt ansvar, gjorde sin del.
Sedan hör det till saken att en del politiker hoppas att minnet är så kort att man nu kan argumentera för sådant som man inte gjorde då eller som man inte tyckte i Sexualbrottskommittén. Jag tycker att det är helt naturligt att man kan ändra ståndpunkt, och det är därför jag stöder uppfattningen och driver frågan om att en utvärdering kan behövas. Även om alla sju partier i Sexualbrottskommittén var överens om att till exempel frågan om samtycke inte skulle införas är det inget som hindrar att den frågan utvärderas igen. Det har gått många år, och ett eller flera partier kan ha ändrat ståndpunkt om att göra en ny utvärdering.
Vårt enda krav är alltså: Sätt i gång utredningsarbetet. Det behöver inte väntas med längre. Vi kräver inga svar på frågan om förändringar nu. Det återkommer vi till.
Anf. 19 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Våren 2005, strax efter att den nya sexualbrottslagen hade införts, träffade tre män en mycket ung tjej, 15 år, på Centralstationen i Stockholm. Hon var på rymmen, hade inte ätit, druckit eller sovit på flera dygn. De tog henne med sig till en lägenhet, gav henne alkohol och utnyttjade henne sexuellt. En av männen, den som hade genomfört ett vaginalt samlag där det gick att påvisa att hon hade värjt sig, dömdes. De övriga två männen friades. Det är ett exempel på hur den sexualbrottslag som Thomas Bodström stod bakom och införde 2005 fungerar i praktiken.
Den diskussion som då var hetast, Thomas Bodström, var den om hjälplöst tillstånd, alltså om man skulle ändra den termen. Vi var många som tyckte att så skulle ske, inklusive Lagrådet, som tyckte att man skulle införa ett tydligt förbud mot att sexuellt utnyttja en person som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det var det diskussionen gällde. Minnet är ibland kort, som vi hör. Om den förändringen hade genomförts skulle domen mot de två männen med all sannolikhet blivit en annan, för vem skulle kunnat hävda att flickan i fråga inte var i en särskilt utsatt situation.
Trots att det bara gått två år sedan lagen tillkom anser jag och Kristdemokraterna att vi redan nu ska påbörja en översyn av den. Varför ska vi invänta fler domslut när både tingsrätten och Svea hovrätt konstaterat att begreppet hjälplöst tillstånd inte går att hänvisa till i sådana fall som det jag berättat om? Det står tydligt i domslutet att lagstiftaren avstått från att utvidga begreppet hjälplöst tillstånd till att omfatta en särskilt utsatt situation, och därför kan dessa män inte dömas. Enligt nuvarande bestämmelser, om lagen ska gälla, måste offret vara så redlöst att hon över huvud taget inte förstår vad som hänt.
Att hon varit för rädd eller för utmattad – eller vad det nu kan vara – för att göra motstånd räcker alltså inte. Men när tre män tvingar till sig sexuella handlingar från en 15-åring, ett barn, är det inte särskilt svårt att föreställa sig att rädslan kan leda till både apati och handlingsförlamning.
Nu är det vårt ansvar som lagstiftare att göra något åt det här, om vi anser att män i framtiden inte ska kunna våldföra sig på en 15-åring som är utsvulten och bostadslös utan att straffas för det. Vi vet att många kvinnor som har varit utsatta för våldtäkt drar sig för att ställa upp i en rättegång över huvud taget. Att behöva överklaga en friande dom och vara med om flera rättegångar är otänkbart för de flesta, särskilt som de ofta utsätts för vad de uppfattar som nya kränkningar genom de intima frågor som de tvingas besvara inför rätten. Därför kan det dröja väldigt länge innan vi får det antal HD-domar som efterlyses här. Under tiden kan våldtäktsmän gå fria på grund av lagens otydlighet.
Thomas Bodström avstod från att göra den här förändringen av lagen, och nu står mitt hopp till Beatrice Ask och alliansregeringen. Vi måste klara att göra lagen så tydlig att alla synliga luckor täpps till. Det arbetet behöver börja nu, om inte flera utsatta kvinnor som drabbats av övergrepp ska behöva uppleva att männen som utförde övergreppen inte fälls och straffas. Vad väntar vi på?
Anf. 20 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Den nya sexualbrottslagstiftningen innebar förmodligen en av de största, och absolut en av de mest uppmärksammade, lagändringarna under Thomas Bodströms tid som justitieminister. Det är klart att man blir förvånad när han nu två år senare själv är missnöjd med den lag som stiftades. I dag får vi till och med höra att han redan från början visste att lagändringarna förmodligen inte skulle räcka till.
Man kan fundera över varför det inte stiftades en bättre lag från början. Till exempel hade, precis som Inger Davidson tog upp, Sexualbrottskommittén och Lagrådet stött en ändring av begreppet ”hjälplöst tillstånd” så att även en särskilt utsatt situation skulle ingå i det begreppet. Vi i Centerpartiet yrkade på det och reserverade oss, men tyvärr ville inte den dåvarande majoriteten i riksdagen stödja detta förslag.
Vi yrkade också på att samtyckeskrav skulle införas i lagstiftningen och reserverade oss för detta. Detta står vi fortfarande bakom, och vi vill fortfarande ha den utredning som då till exempel Socialdemokraterna inte ville ha. Det är glädjande om Thomas Bodström och Socialdemokraterna nu ändrat sig. Jag kommer att arbeta för att en sådan utredning ska tillsättas.
Anf. 21 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi är allihop helt överens om att lagen måste utvärderas. Jag kan hålla med Thomas Bodström om att det vore konstigt om det inte i något hörn blev problem när man gör en så omfattande förändring med så många delmoment. Så är det.
Det är också så att frågan om hjälplöst tillstånd och samtycke var något som vi diskuterade mycket i riksdagen. Det finns tyvärr ingen HD-prövning av detta med hjälplöst tillstånd sedan lagen ändrades, vilket är en brist. Men i många andra avseenden har HD varit inne, även om det är relativt få domar.
Det är alldeles riktigt att Moderaterna krävde en utvärdering efter två år, och jag tycker fortfarande att det är rätt. Därför är jag väldigt glad över det omfattande arbete som Utvecklingscentrum i Göteborg har satt i gång. Trots att man inte har HD-beslut i frågorna håller man på med ett omfattande arbete. Den senaste rapporten kom i juni – jag följer dem ganska noga. Där har man gått igenom flera hundra domar på lägre instans för att se hur de är utformade och vad som har och inte har hänt, och där drar man slutsatser.
Avsikten med det omfattande arbete som man gör inom åklagarämbetet i Göteborg är att man ska hålla ett seminarium om forskningsresultaten i höst. Det tycker jag blir ett väldigt viktigt seminarium. Man kommer där att kunna se domstolarnas prövning i olika fall, deras riktning, styrka och svagheter i olika delar. Det seminariet och utfallet av det arbetet blir avgörande för hur man utformar utvärderingen i sak.
Några slutsatser har man redan dragit av arbetet. En del är inga nyheter. Ett stort antal våldtäktsanmälningar ogillas. Ett stort antal av de fall där åtal väckts för våldtäkt mot barn har bedömts som sexuellt utnyttjande av barn. De flesta ogillade åtalspunkter har berott på bristande bevisning. Det är svårt när ord står mot ord. Det är ganska självklara slutsatser man drar.
Men det finns också i analyserna en hel del intressanta synpunkter, tycker jag. Man har haft svårigheter att använda lagstiftningen på det sätt som vi tänkte i riksdagen. Vi kände också en del problem i diskussionen. Mitt besked är att jag står fast vid att man måste börja utvärdera lagen så snabbt som möjligt. Jag tycker att den princip man har är riktig: Man måste invänta HD-domar och annat innan man gör en omfattande översyn.
Nu har man inte enbart väntat på det, utan det har satts i gång ett gediget och seriöst arbete där man i särskild ordning tittar på bedömningar tidigare. Vi får ett väldigt bra underlag som ett första steg i en utvärdering. Det är ett arbete som är mycket bra. Det kommer också att användas, och syftet med en del av det arbete som har bedrivits i Göteborg har varit att ge åklagarna bättre kunskaper om hur man ska arbeta för att använda lagen korrekt, men också att få lite mer enhetliga bedömningar av hur man drar gränserna.
Det kommer att bli ett seminarium i höst. Det finns två väldigt intressanta rapporter som jag hoppas att ledamöterna har tagit del av redan. Det finns alla möjligheter att ta del av det analysarbete som pågår och redan är i gång. Det får naturligtvis vara avstampet för det arbete som måste ske på departementsnivå.
Anf. 22 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Nu gäller det att jag inte framstår som oförskämd mot Inger Davidson och Johan Linander. Ni måste ändå känna till att det inte på något sätt var möjligt att 2004/05 införa en lag om hjälplöst tillstånd eller samtycke. Det vet ni. Det vi kunde ha gjort var naturligtvis att avbryta hela lagstiftningsarbetet och sätta i gång att utvärdera bland annat frågan om samtycke igen. Det hade vi kunnat göra. Vad hade resultatet blivit då? Det hade blivit så att vi i augusti 2007 ännu inte haft någon lag. Det hade blivit resultatet, Johan Linander.
Johan Linander och Inger Davidson vet att det inte fanns några färdiga utredningsförslag. Det som fanns om bland annat samtycke var en enig sexualbrottskommitté, där Centerpartiet direkt hade tagit avstånd från idén om samtycke. När ni säger att det här borde genomföras är det inte sant. Det ni säger är egentligen att det här borde ha stannats av och i stället börjat utredas på nytt, trots att det tagit flera år. Det är verkligheten. Det är sanningen. Så fungerar det. Plocka annars fram de färdiga lagförslag som i så fall skulle finnas på riksdagens bord. Då menar jag inte något yttrande från Lagrådet, utan en ordentlig utredning. Men någon sådan fanns det alltså inte, och det vet ni om.
Däremot är det förstås bra att Centerpartiet och Kristdemokraterna stöder Socialdemokraterna i vår vilja att göra utvärderingen. Det kommer att sätta ett väldigt starkt tryck.
Det vore bra om inte justitieministern pratade under mitt anförande. Det blir så svårt då. Chansen kommer sedan!
Det kommer som sagt naturligtvis att sätta ett hårdare tryck, och vi kommer att få utvärderingen. Jag är tacksam för det.
Lagstiftningen är en ständigt pågående process. Det är inte så att vi tycker att lagen är dålig. Vi tycker att en lagstiftning alltid kan bli ännu bättre. Det var också så vi arbetade under den socialdemokratiska regeringen. Vi lutade oss inte tillbaka, utan fortsatte hela tiden arbetet. Vi blev till och med KU-anmälda av borgerliga ledamöter för att vi genomförde så mycket, för att vi hade detta lagstiftningsarbete så högt på agendan.
Vi visste redan då att vissa frågor skulle dyka upp. Vi sade redan då att frågorna om samtycke och hjälplöst tillstånd, som fanns för diskussion, borde utvärderas så fort som möjligt. Det är faktiskt så att vissa frågor redan har blivit föremål för prövning i Högsta domstolen. Vi har fått den sämsta tänkbara utvecklingen, nämligen att Högsta domstolen internt inte är överens om hur det ska dömas.
En högsta domstol är alltså inte överens om hur bland annat frågan om ålder ska bedömas vid gränsen för våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Det är naturligtvis en fullständigt oacceptabel utveckling, och bara detta faktum är tillräckligt för att sätta i gång utvärderingsarbetet.
Då ska vi komma ihåg att på samma sätt som en utredning 2005 hade tagit ett par tre år att omsätta i lagstiftning, kommer arbetet på ett departement med att få fram klara direktiv att ta minst hela hösten, om vi sätter i gång nu i eftermiddag. Någon gång framåt november december kan man kanske påbörja arbetet, och då ligger det ett och ett halvt år framåt. Sedan ska det remissbehandlas och omvandlas till lagrådsremisser, och så ska det riksdagsbehandlas.
Om vi börjar nu kan en förändring av lagstiftningen alltså ske tidigast 2010, troligen 2011. Det är inte så kort tid, Beatrice Ask, om man börjar nu. Det enda vi vill är: Sätt i gång den här utvärderingen – där är vi överens, och det är det som är det allra viktigaste – så kommer vi att kunna följa frågan och förhoppningsvis få tillbaka den enighet som vi faktiskt hade tidigare! Det är mycket värt, inte minst för de unga kvinnor som utsätts för det här.
Anf. 23 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Jag har väldigt svårt att ta Thomas Bodströms uppskruvade tonläge på allvar. Jag minns att det var lika uppskruvat när vi hade diskussionen om just den fråga som jag har koncentrerat mig på här, nämligen hjälplöst tillstånd i förhållande till en särskilt utsatt situation, och då var det till försvar för ett hjälplöst tillstånd.
Jag vet också att ärenden behöver beredas, och det vi krävde från Kristdemokraterna i vår motion var just att man skulle sätta i gång en beredning så att man kunde sätta i gång detta arbete.
Det som Thomas Bodström nu kräver att Beatrice Ask ska göra snabbt kunde ha satts i gång redan då. Inte hade vi behövt skjuta upp hela sexualbrottslagstiftningen, för precis som du säger finns där en hel del bra förslag, som har lett till resultat. Men det finns också rejäla luckor som hade behövt täppas till redan då och som man kunde ha satt i gång att arbeta med.
Europakommissionen krävde att vi skulle göra det, men i regeringens proposition lades ansvaret på de dömande instanserna, att de skulle genomföra Europakommissionens förslag utifrån den här otydliga lagstiftningen. Det kan vi inte kräva att de ska göra, för de följer Sveriges rikes lag.
Jag är i alla fall glad att jag har fått ett tydligare besked i dag. Det är lite skillnad på att säga ”under mandatperioden” och att säga ”så snabbt som möjligt”. Det gläder mig, likaså att det här arbetet ses som ett underlag inför utvärderingen av det som nu pågår. Jag har inte haft det riktigt klart för mig ännu att det har syftat till att leda till den utvärdering som vi kräver. Därför vill jag tacka Beatrice Ask för det svaret. Vi kommer väl att få hjälpas åt på något sätt med att få den här lagstiftningen genomförd.
Anf. 24 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag är överens med Thomas Bodström om teorin. Nu stämmer det. Samtyckeskravet kunde inte införas direkt i lagstiftningen 2005. Det var därför vi inte reserverade oss för det utan reserverade oss för att en utredning om samtyckeskravet i lagstiftningen skulle tillsättas.
Däremot hade Sexualbrottskommittén redan tagit upp begreppet särskilt utsatt situation som ett tillägg i paragrafen om hjälplöst tillstånd. Det stödde Lagrådet, men Socialdemokraterna sade nej. Så var det – eller hur?
Visst var det så att vår representant i Sexualbrottskommittén inte stod bakom ett samtyckeskrav, men fram till behandlingen av propositionen hade vi som parti ändrat åsikt. Jag tycker att man kan stå för det. Den som har följt den förre justitieministerns förändring i åsikter sedan han var justitieminister kan förstå att man kan ändra sig i många frågor.
Anf. 25 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Den relativt nya lagstiftning som vi ska se över är väsentlig, och det finns många frågetecken, som debatten har visat. Svårigheterna ligger väldigt ofta i bevisningen men också, som man hör i diskussionerna och läser i rapporter, i attityder och annat.
Jag vill passa på att säga att regeringen inte sitter och sover i väntan på att domstolarna ska fatta beslut, utan vi gör en hel del saker samtidigt för att förstärka insatserna mot den här typen av brottslighet.
Vi har gett uppdrag till Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor i Uppsala att ta fram riktlinjer för sjukvården för att kunna möta dessa brottsoffer, inte minst de unga flickorna, för att kunna ta rätt prover och annat. Den här typen av särskilda mottagningar finns inte överallt. Om man kommer till sjukstugan i Sveg är jag inte säker på att de riktigt vet vad de ska göra. Men här försöker vi förbättra det hela.
Vi har gett ett uppdrag till Brottsoffermyndigheten att ta fram utbildning och att tillsammans med myndigheterna genomföra utbildning för poliser, åklagare och domstolar. I de här debatterna tycker man ofta att dessa inte verkar förstå hur brottsoffren känner sig, ställer konstiga frågor och så vidare. Här försöker vi höja kompetensen och medvetenheten om hur man agerar på bästa sätt och sprida kunskaper från till exempel den typ av utvärdering som Utvecklingscentrum i Göteborg gör.
Vi har bett att polisen ska säkerställa att varje polismyndighet har särskild kompetens för just hantering av mäns våld mot kvinnor och för den här typen av brott mot unga kvinnor som det ofta handlar om. Vi har också krävt att de ska ge brottsoffer ett bättre bemötande. Vi har krävt att åklagarna ska redovisa vad man nu har gjort för att tillämpa den nya lagen och hur man arbetar för att vidareutveckla åklagares och den övriga personalens kompetens när det gäller de här frågorna. Domstolarna har också fått återrapporteringskrav i enlighet med detta.
Regeringen försöker på bästa sätt se till att fullfölja medvetenheten om riksdagens vilja och bestämda ambition att vi ska få en bättre tingens ordning än den vi har i dag. Det tillsammans med att vi här i riksdagen så småningom på förslag kan skruva till en del luckor som kan finnas i den nuvarande sexualbrottslagstiftningen tror jag kommer att vara mycket välkommet därute bland de många människorna, där så otroligt många offer för sexualbrott trots allt finns.
Anf. 26 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Tycker ni att det var att ta i så mycket? Det var inte så farligt. Jag har i alla fall inget emot det som ni sade till mig. Vi måste kunna ha en diskussion om de här sakerna, och så länge vi har det på en saklig nivå tycker jag att det är bra.
Det var också väldigt välkommet att Inger Davidson nu sade att det borde ha utretts. Så har det inte uttryckts de senaste veckorna, utan då har det låtit som att det borde ha införts. Där har vi en klar och tydlig skillnad, som är positiv.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på att det borde ha utretts då. Anledningen till att vi inte ville göra det då var att lagen var alldeles färsk. Men vi sade också redan då att den borde utvärderas så fort som möjligt. Det var också något som Moderaterna sade. Det var därför vi under förra året sade att det arbetet skulle påbörjas någon gång under 2006–2007, för vi visste att några HD-domar då borde ha kommit, precis som är fallet i dag.
När det gäller frågan om samtycke var alla partier överens om att det inte borde införas, bland annat därför att man hade jämfört med andra länder och kunnat konstatera att inte fler fällande domar hade presenterats där än i länder som inte hade det.
Jag känner en stor tveksamhet till samtycke. Det som är viktigt att komma ihåg är att om vi ska få bort frågorna kring kvinnan, frågorna om kvinnans klädsel och tidigare sexualvanor och sådant, ska vi tänka oss noga för innan vi inför en lagstiftning som bygger på samtycke. Det är nämligen då som precis de frågorna kommer att ställas, om det fanns samtycke eller inte.
Men det tidigare ställningstagandet innebär inte att vi inte bör utvärdera det här. Även om vi i alla sju partier var överens om det då kan det komma fram fördelar i den här utvärderingen som inte kom fram tidigare. Det är därför som det är så viktigt att vi får den här utvärderingen. Då får vi se om vi kommer fram till en annan slutsats.
Där finns samtycke, där finns hjälplöst tillstånd och där finns åldersfrågan, och det är hög tid att vi får i gång det här arbetet. Det ligger ändå flera år fram i tiden att vi får en förändring. Det hindrar inte att man påbörjar ett utredningsarbete och sedan plockar in domarna allteftersom de kommer. Det skulle inte på något sätt förhindra utredningsarbetet. Sätt i gång nu, så kommer de domar som ännu inte har avkunnats att finnas med i underlaget för utredningen!
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 2006/07:656 om Prümfördraget
Anf. 27 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig hur långt jag är beredd att gå vad gäller överlämnande av myndighetsutövning till annat EU-land.
Bakgrunden är att EU:s medlemsstater vid ministermötet den 12–13 juni i år nådde en politisk överenskommelse avseende ett förslag till rådsbeslut om fördjupat brottsbekämpande samarbete. Rådsbeslutet innebär att delar av det så kallade Prümfördraget integreras i EU:s rättsordning.
Artikel 17 i rådsbeslutet reglerar möjligheten för en medlemsstat att begära assistans från andra medlemsstater för att genomföra gemensamma insatser, exempelvis genom att inrätta gemensamma patruller. Artikeln är alltså frivillig. Det är upp till varje medlemsstat att bestämma om man vill utnyttja artikeln och hur i så fall förutsättningarna ska utformas.
Jag ser stora fördelar med att införa möjligheten för Sverige att vid behov begära hjälp från en annan medlemsstats brottsbekämpande myndigheter.
Redan i december 2004 föreslog Rikspolisstyrelsen ändringar i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Det förslaget innebär bland annat en möjlighet för andra nordiska poliser att tjänstgöra tillsammans med svenska poliser.
Artikel 17 ger medlemsstater som så önskar och vars lagstiftning tillåter detta möjlighet att på sitt territorium låta en annan medlemsstats tjänstemän utöva befogenheter under sitt eget lands lagstiftning. För min del kan jag inte tänka mig en sådan ordning. Däremot finns det inget som hindrar att andra medlemsstater som så önskar tillämpar ordningen sinsemellan. Mot denna bakgrund kunde Sverige gå med på den politiska överenskommelsen i juni.
Jag kommer att verka för att vi i Sverige ger myndigheter möjlighet att under vissa förhållanden begära hjälp från utländska kolleger. Det måste ske på ett sätt som innebär att svenska myndigheter alltid har kontroll över den gemensamma insatsen. Detta kan uppnås om regelverket utformas så att utländska tjänstemän som deltar i en gemensam insats lyder under svensk lag och står under svensk myndighets ledning. Jag anser att en utländsk tjänsteman alltid ska tjänstgöra tillsammans med en svensk tjänsteman. Dessutom är jag av den uppfattningen att det alltid ska vara en svensk tjänsteman som för befälet vid en sådan gemensam tjänstgöring.
Jag avser att återkomma till riksdagen med ett lagförslag i den här frågan.
Anf. 28 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Brottsligheten blir alltmer internationell. Det är inte särskilt överraskande. Man ska inte heller vara alltför drastisk i kommentarerna om det. Det är helt naturligt – allt annat blir ju mer internationellt. Vi reser mycket mer. Vi handlar mer. Våra ungdomar reser jorden runt i en helt annan omfattning än jag, Johan Linander och andra i vår generation gjorde när vi var i åldrarna 15–20 år.
Att vi blir mer internationella är naturligtvis positivt. Men att också brottsligheten blir mer internationell gör att vi måste arbeta på ett helt annat sätt. Det krävs mer internationellt samarbete.
Det är viktigt att komma ihåg att det i dag är fullt möjligt för utländsk polis att på olika sätt vara verksam i Sverige enligt vissa regler. Jag kan försäkra att det i dag, när vi har den här debatten, finns utländsk polis på svensk mark, på samma sätt som det finns svensk polis i andra länder. Många blir förvånade över det, men detta är fullt möjligt och lagligt i dag. Det är så vi arbetar. Det märks kanske mer på fotbollsevenemang. Då ser vi dessa poliser. Men de finns och arbetar här, och det är oerhört viktigt för brottsbekämpningen. De är med vid förhör. De leder inte förhören, men de kan vara med och säga vilka frågor som de vill ska ställas och komma med råd och tips.
Informationsutbyte är utomordentligt viktigt. Allt detta är sådant som vi socialdemokrater bejakar, men vi har en väldigt viktig gräns. Vi vill inte släppa kontrollen. Vi vill inte att utländsk polis ska agera självständigt i Sverige. Där vill vi att gränsen ska gå.
I det förslag som det i och för sig var frivilligt att ansluta sig till fanns det med en tolkning som innebar att man kunde verka på egen hand med förhör, ingripanden och så vidare, och det anser vi är att gå för långt. Vi ska i stället utveckla det samarbete som finns i dag. Vi vill därför att regeringen tydligare än hittills i information till EU-nämnden och justitieutskottet klart och tydligt framhåller att det aldrig någonsin får bli fråga om att utländsk polis får arbeta självständigt i Sverige. Vi ska inte ha den ordningen.
Vi ska fortsätta samarbetet, men vi ska behålla kontrollen över varje enskild åtgärd som polisen vidtar här i landet. På det sättet kan vi få största möjliga effektivitet kombinerat med att man undviker misstag och stärker rättssäkerheten för den enskilde.
Anf. 29 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag undrar om man kan bli mycket tydligare än jag försökte vara i mitt svar. Det förslag som vi kommer att lämna till riksdagen kommer att handla om att det ska finnas en möjlighet att begära assistans utifrån, men man ska då stå under svensk lag, under svenskt befäl och delta i en insats tillsammans med svenska tjänstemän. Det är tydligt vad som menas med detta, men det är klart att det hela blir ännu tydligare när vi har texterna framme.
Det är en väldig oreda i den socialdemokratiska inställningen. Precis som Thomas Bodström säger finns det redan i dag överenskommelser och regler som gör att utländska tjänstemän kan utföra olika uppgifter i Sverige utan att stå under svenskt befäl. Man kan agera på flera olika sätt. Vi har överenskommelsen vid Öresundsförbindelsen också. Där agerar man självständigt, utan ledning av svensk polis.
Detta handlar om en annan typ av överlåtelse av myndighetsutövning än den som vi har erfarenhet av. Där tycker jag inte att man ska ge utländsk polis mer befogenheter. Jag tycker att man då ska agera under svensk ledning. Det var precis så den svenska polisen gjorde i Tyskland under fotbolls-VM. Vi skickade ett antal poliser som arbetade där nere. De agerade relativt självständigt och kunde göra det, och vi tycker att vi skulle kunna ha nytta av att göra på det sättet vid en del större evenemang här. Jag tror att det vore väldigt bra.
Det är svårt att vara tydligare än så. Jag förstår att detta är en fråga som är väldigt svår för Socialdemokraterna. Jag är glad att man ägnar den mycket tid och intresse, för det är naturligtvis väldigt viktigt att man funderar över vilken avvägning man gör när det gäller myndighetsansvar och hur man reglerar detta.
Jag konstaterar att socialdemokraterna i EU-parlamentet har välkomnat Prümsamarbetet på det här området och sett det som en stor fördel. Jag hittade väldigt upplyftande uttalanden på Socialdemokraternas hemsida. Men jag har förstått att det finns lite olika nyanser här i riksdagen.
Vi kommer som sagt med ett konkret förslag från regeringen. Där kommer vi att vara mycket noga med att det hela sker under bestämda förutsättningar på begäran av Sverige, enligt svensk lag och att man alltid samverkar med svensk polis och att det alltid är svensk polis som för befäl. Det handlar inte om något självständigt agerande i största allmänhet. Men i speciella situationer kan det vara bra om till exempel tysk polis inte bara får sitta bredvid och peka på en person som man vill ta om hand utan också kan agera i ett arbetslag.
Vi återkommer med förslag, och jag hoppas att vi blir ännu tydligare i det förslaget än jag har lyckats vara i interpellationssvaret, eftersom Thomas Bodström uppenbarligen uppfattade otydlighet i detta.
Anf. 30 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Beatrice Ask, vad i det som du räknade upp skulle vara olagligt i det samarbete som finns i dag? Ska man lagstifta om något som redan är tillåtet?
Vi har rätt att samarbeta och ha utländsk polis under svenskt befäl och myndighetsutövning i Sverige i dag. Det är vi också överens om. Problemet är att det inte är så EU:s förslag ser ut.
Därför undrar jag: Vad är det exakt som ni vill ska kunna genomföras i Sverige som inte är tillåtet i dag, om vi nu är överens om att det alltid ska vara polisarbete där svenskt befäl leder myndighetsutövning i Sverige? Det är detta som är den avgörande frågan.
Anf. 31 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag är visserligen inte jurist, men jag tycker att det är ganska tydligt vad man i dag får göra och vad man inte får göra.
Men det kan vara en fördel med att utnyttja Prümfördraget enligt vad jag har försökt föredra. Vid till exempel ett sportevenemang kan en dansk polis i Sverige i dag inte ingripa mot danska huliganer, utan det får endast svenska poliser göra. Det mervärde vi får är att vi i en gemensam insats kan ha en dansk polis med oss. Han behöver då inte fråga om lov därför att man har tydliggjort uppdraget och det finns ett svenskt befäl närvarande. Han kan då göra det hantverk som kan behöva göras, vilket är bra. Det är mervärdet.
Man kan alltså använda den utländska personalen lite mer i polisarbetet än vad man kan göra i dag – det är bristen i dagens regelverk – men det är under förutsättning att det är vissa specifika situationer och att vi har ett regelverk som reglerar det.
I dag får den danska polisen vara med, och man är med, precis som Thomas Bodström beskriver det hela. Men man är bakbunden och får alltså inte agera utan måste så att säga vara den som bara pratar.
Jag tror att det nästan alltid är värdefullt om man kan arbeta med den kompetens man har tillsammans. Och svenska poliser är ju vana vid att delta i olika operationer utomlands där de arbetar under någon annans befäl och enligt de regler som gäller det landet. Det är inte särskilt besvärligt. Men den här möjligheten finns inte i dag. Därför har Prümfördraget, artikel 17, ett mervärde. Och om vi lägger fram ett förslag för riksdagen kan vi diskutera att försöka vidga den möjligheten. Jag tror att det är bra.
Vi har faktiskt stora problem i dag, inte minst vid idrottsevenemang med utländska idrottsintresserade som inte riktigt förstår hur de ska bete sig, men också vid en del andra engagemang tror jag att vi skulle kunna dra nytta av att samverka.
Det här är också sådant som man har efterfrågat mycket från polismyndigheterna i våra gränstrakter. Jag kommer bland annat ihåg ordföranden för polisen uppe i Jämtland som beskrev situationer och ärenden där man verkligen önskade att man kunde samarbeta mycket mer. Där skulle man i vissa operationer med en sådan här lagregel faktiskt ha den möjligheten. Jag är medveten om att Norge inte är med, men jag antar att vi skulle ge dem samma möjligheter från svensk sida.
Det finns alltså ett mervärde. Det är inte våldsamt stort. Därför tycker jag inte att man ska göra en jättestor historia av det. Men det är viktigt i en alltmer internationaliserad värld, och vi kommer att beskriva det när vi kommer till riksdagen med ett förslag.
Anf. 32 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Så länge det är på det sättet att det bara är svensk polis som för befäl och utövar myndighetsutövning är detta fullt acceptabelt och möjligt i dag. Det vi däremot ska vara väldigt försiktiga med är att, även om det står under ett svenskt befäl, till exempel låta italiensk polis agera självständigt vid till exempel demonstrationer mot EU.
Vi ska vara väldigt försiktiga med att låta brittiska poliser själva leda förhör med svenska personer. De har en helt annan förhörstradition än svenska poliser.
Det är här som gränsen går. Det handlar nämligen inte bara om vem som för befälet. Man kan tänka sig en operation som till exempel när det gällde Göteborgskravallerna. Visst, det är svensk polis som för befälet, men jag är väldigt tveksam om det ska vara en massa utländska poliser som springer omkring själva och griper personer. De har kanske helt andra traditioner från Spanien, Italien, England och så vidare.
Men vi får väl se när lagförslaget kommer. Vi ska inte säga någonting innan vi har sett det. Men i det förslag som fanns från EU var det i alla fall en sådan utvidgning att tolkningen gick åt det hållet att det var fullt möjligt att agera självständigt även om man formellt stod under det landets befäl där aktionen genomfördes.
Vi får vänta och se. Vi vill bara nu redogöra vår inställning i den här frågan. Här går gränsen. Men vi är positiva till all form av internationellt samarbete. Vi har nu också, sedan det ändrades från sjögränser till landgränser, ställt oss positiva till det förslag som gäller Norge och Finland. Det som återstår är just detta att det ska vara svensk myndighetsutövning i varje enskilt fall, och det är svensk polis som ska ha ansvar. Det är inte minst viktigt när någonting kan gå fel och för den enskildas rättssäkerhet.
Anf. 33 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vill bara understryka att det finns en nyckelmening i mitt svar som är rätt väsentlig. Det är den där jag säger att jag anser att en utländsk tjänsteman alltid ska tjänstgöra tillsammans med en svensk tjänsteman. Det är ju inte frågan om utländska poliser som springer omkring på stan i största allmänhet och agerar efter eget tyckande. Det är väldigt viktigt att man har den gränsdragningen. Jag tror att det är precis det som Thomas Bodström syftar på.
Det mervärde som man får med att använda artikel 17 rätt är att man kan låta en utländsk polis agera något mer. Men begränsningen för min del är att det ska ske när man arbetar tillsammans och har en svensk polis närvarande, och det ska vara under svensk lag och annat.
Jag har goda förhoppningar om att vi ska hitta en praktisk lösning där vi faktiskt kan skaffa oss den praktiska möjligheten att, där det är nödvändigt, arbeta bra tillsammans med kolleger över landgränserna. Jag ser fram emot riskdagsdiskussionerna framöver.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på interpellation 2006/07:657 om svenskar i etiopiskt fängelse
Anf. 34 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig när jag fick information om den behandling som svenskarna utsatts för och vilken åtgärd jag vidtog med anledning av den information regeringen fick om de svenskar som fängslats i Etiopien.
Thomas Bodström har under våren ställt två frågor till mig om den här händelsen. Ingenting har förändrats sedan dess, och mitt svar denna gång blir därför detsamma som tidigare.
I ärendet med de tidigare fängslade svenskarna i Etiopien agerade Säkerhetspolisen på uppdrag av Utrikesdepartementet. I arbetet med att få tillträde till svenskarna bad Utrikesdepartementet om assistans från Säpo för att få konsulärt tillträde, vilket man också fick.
I en muntlig redogörelse till Justitiedepartementet den 4 april i år, kort efter det första besöket hos de gripna i Etiopien, rapporterade Säkerhetspolisen att männen mådde förhållandevis väl. Enligt Säkerhetspolisen har männen själva uppgett att de inte blivit utsatta för tortyr men att en av dem ska ha fått ett slag i ansiktet.
Den informationen ska enligt Säpo också ha lämnats till Utrikesdepartementet. Uppgifterna var inte av sådan karaktär att de föranledde någon åtgärd från min sida.
Anf. 35 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Det kanske krävs en kort förklaring. I alla frågor är regeringen ett kollektiv. När det gäller frågor om utlandssvenskar är det generellt UD som handlägger frågorna även om hela regeringen är ansvarig. När det gäller personer som kan vara misstänkta för olika brott är förstås också Justitiedepartementet inblandat, inte minst när det gäller frågor om Säpo. Man får också regelbunden information från sin myndighet, Säkerhetspolisen. Det får man kontinuerligt.
Dessa tre svenskar som har suttit fängslade i tre månader har vid olika tillfällen uppgivit att de har utsatts för tortyr. Detta har förnekats av utrikesminister Carl Bildt och också av justitieminister Beatrice Ask. Precis som sades här har man sagt att Säkerhetspolisen har uppgivit att de inte har utsatts för fysisk och psykisk tortyr.
Nu är det så att de här handlingarna har blivit offentliga, och det finns ett protokoll från Säkerhetspolisen daterat den 18 april. I den promemorian står det följande: De gripna har uppgivit i samtal med Säpo att de har blivit utsatta för psykisk och fysisk tortyr under förhören.
Detta är Säpos uppgifter, och de har meddelat detta till Säpo. Nu hör vi Beatrice Ask säga att sådan information inte har lämnats från Säkerhetspolisen till Beatrice Ask.
Då har vi alltså följande situation: Antingen uppger Säpo detta i en promemoria som dessutom är tillskriven Regeringskansliet, UD, eller så har det på annat sätt framförts slutsatser som inte är sanna.
Därför vill jag ha ett konkret svar på hur det kommer sig att Säkerhetspolisen själv uppger att de gripna till Säpo har sagt att de har blivit utsatta för tortyr, medan du som justitieminister och ansvarig för den myndigheten säger att sådan information inte har kommit till Regeringskansliet. Innebär det i så fall att Säpo har underlåtit att ge den informationen till Regeringskansliet och till den minister som faktiskt är ansvarig för Säkerhetspolisen? Vad kan det annars finnas för förklaring? Det är den fråga jag vill ha svar på.
Anf. 36 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag har svarat på den fråga jag fick om vad jag har fått för information. Jag har också redovisat att jag fått en muntlig information där det har sagts mig att tortyr inte har förekommit. Däremot är det väl alldeles uppenbart att situationen i ett etiopiskt fängelse inte är den allra bästa. Det är knappast så att man mår väl. Jag har i efterhand, inför den här debatten och andra, fått klart för mig att man från den svenska ambassadens sida ständigt har framfört vikten av att de här svenskarna behandlades väl. Det gör vi rutinmässigt eftersom vi hävdar mänskliga rättigheter och annat mycket tydligt i allt samarbete.
Den svenska regeringens agerande i det här ärendet var väldigt framgångsrikt. Sverige lyckades med Säkerhetspolisens hjälp. Skälet till att UD begärde hjälp från Säpo var att man inte fick tillträde. Det är svårigheter i den här typen av sammanhang att få komma till med konsulärt bistånd. Man släpper inte in diplomater och andra i sammanhangen. Då begärde vi hjälp. Man var beredd att låta poliser komma. De var, så att säga, i UD:s tjänst. Det var väl ändå bra att man gjorde det. Kanske tack vare att man fick tillträde och kunde träffa de här personerna och agera kunde man också se till att de så småningom kom hem. Det var naturligtvis väldigt betydelsefullt att det var så.
Fokus var hela tiden, om jag har förstått det hela rätt, att få hem de här personerna. Det har diskuterats lite grann i det här ärendet varför man inte drev frågan hårdare om hur Etiopien behandlar människor i den här typen av situationer. Just i det kritiska läget är det inte alltid det mest diplomatiska eller bästa att göra att föra en hög diskussion om det. Jag kan ha förståelse för att det inte gjordes när det viktiga var att rädda de här människorna.
Men, som sagt, den information som har lämnats till mig har varit muntlig. Den har varit tydlig med att någon tortyr inte har förekommit, det vill säga att männen när man träffade dem i Etiopien uppgav att de inte hade blivit torterade men att en hade fått ett slag i ansiktet. Det var, som jag säger, knappast särskilt trevligt där nere. Det är den information jag har haft. Det är därför som jag svarar som jag gör.
Det finns naturligtvis frågor att ställa kring detta. Det viktiga är för mig dock, och jag tror också för regeringen, att vi lyckades med att nå de här personerna i ett väldigt utsatt läge och att faktiskt få hem dem till Sverige. Det var naturligtvis också det viktigaste för deras del.
Man har försökt utvärdera det här ärendet, vill jag säga, och inbjudit berörda att komma till UD, om jag har förstått det rätt, för att diskutera erfarenheter av hur Sverige har agerat. Såvitt jag vet har man fortfarande inte hörsammat den inbjudan. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi i Sverige hela tiden utvärderar och ser till att vi gör så bra vi kan. Såvitt jag kan bedöma har Sveriges agerande i det här ärendet varit framgångsrikt, tillfyllest och följt de regler som ska följas.
Anf. 37 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har talat med advokat Björn Hurtig. Han har kanske inte bilden att allt har gått så bra, och framför allt inte hans klienter. Men det är inte det som den här frågan handlar om. Frågan handlar om vad justitieministern kände till, om vilken information som kom till Justitiedepartementet.
Vi har detta pm från den 18 april 2007. Jag lägger det här nu så att justitieministern får det. Vi har strukit under uppgifter där Säpo säger att de gripna har uppgivit i samtal med Säpo att de har blivit utsatta för psykisk och fysisk tortyr under förhören. Det är i april alltså. Nu i augusti svarar justitieministern att hon inte känner till de sakerna. Då har vi en mycket märklig situation. Då har vi en säkerhetspolis som inte har informerat den ansvariga ministern för Säkerhetspolisen om en sådan sensationell uppgift som att svenska människor har utsatts för tortyr i ett annat land, i fängelse. Det är en sensationell uppgift.
Med tanke på att man inte känner till det här, om det nu är på det sättet, att man inte känner till en promemoria som skrevs den 18 april, och med tanke på att man får kontinuerlig information av Säkerhetspolisen på Justitiedepartementet måste vi gå till botten med det och ta reda på vad som har hänt. Hur kommer det sig att Säpo redan den 18 april säger att de gripna har utsatts för psykisk och fysisk tortyr medan justitieministern i augusti säger att hon inte har fått någon sådan information? Hon är ansvarig för den myndigheten.
En sak som jag har lärt mig av Säpos arbete – jag har arbetat med dem i flera år och har den största respekt för dem – är att en sak kan de särskilt bra. Det är att anteckna rätt. Det har deras historia lärt dem. Är det något de har lärt sig så är det att mycket material som är sekretessbelagt förr eller senare blir öppet. Då är det viktigt att skriva rätt. Man kan till och med säga att de i vissa fall är mer måna om att omedelbart anteckna det som har gjorts för att det inte ska bli någon diskussion efteråt.
Här har de alltså antecknat någonting den 18 april. Jag måste säga att jag inte har det minsta tvivel om att deras uppgifter här är rätt. Jag ställer mig väldigt frågande till att denna uppgift skulle behållas hos Säpo eller bara i Utrikesdepartementet som man skickade det här pm:et till redan i april och att detta inte på något sätt skulle komma till Justitiedepartementet. Jag tvivlar på detta. Jag kommer att gå till botten med det.
För att du ska få en chans att kommentera de här sakerna lägger jag denna promemoria här. Du ser exakt vad det är som har strukits under. Du får gärna svara på frågan hur det kommer sig att du i augusti säger det här i saken när informationen kom från Säpo redan i april.
Anf. 38 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström behöver inte höja rösten så väldigt många gånger. Jag har inte fått den här promemorian. Jag har fått en muntlig redovisning, har jag svarat. Det här ärendet är ett UD-ärende. De begärde att få hjälp av Säpo. Det fick de. Den muntliga information jag har fått har jag berättat om. Det var inga problem med det.
Det är möjligt att den här promemorian från Säpo som du uppenbarligen, kanske på grund av dina långa kontakter med Säpo, har fått del av har lämnats till UD. Jag vet inte. Jag är intresserad av svaret på frågan hur du har fått den och framför allt var den har hamnat. För den har inte redovisats för mig. Så enkelt är det. Jag kan inte svara något annat.
Det viktiga, sakfrågan med tre svenskar som sitter tillfångatagna i Etiopien och begär hjälp hemifrån, löste vi. UD agerade, fick inte konsulärt tillträde och begärde hos Säpo att få assistans. UD kunde med hjälp av Säpo få träffa de här människorna och kunde den vägen lösa det hela så att de kom hem. Jag tycker att det är rätt bra.
Det finns säkert misstag som man har gjort. Det är också därför som man från UD:s sida har bett att man ska komma för en uppföljning av hur hanteringen har gått till. Det har man inte velat göra.
Som sagt, på den fråga som har ställts har jag svarat helt ärligt. Det vore väldigt intressant, men det behöver du inte ta i talarstolen, att få veta hur Säpopromemorior som uppenbarligen inte ges till mig kommer enskilda riksdagsledamöter till del. Men om man har många kontakter inom Säpo kanske det är möjligt. Jag vet inte.
Anf. 39 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tycker att frågan är relevant. Hur har jag fått tag i den handlingen? Svaret på det är: från UD. Det är en offentlig handling numera. Svårare än så är det inte. Vi begärde att få ut alla handlingar från UD. Då fick vi den handlingen. Vi kunde se att man i april har fått informationen att de har utsatts för fysisk och psykisk tortyr.
Jag tänker inte bli tjatig och ställa frågan. Frågan har ställts. Frågan kommer att utredas, av KU i första hand. Carl Bildt har anmälts, men vi får väl se hur det blir framöver med den utredningen. Då kommer Säpo naturligtvis också att få redogöra för sin syn och få berätta vilken information de har lämnat. Man har uppenbart skickat in det till Regeringskansliet, ställt till UD. Vi kommer också att se var denna promemoria har funnits i Regeringskansliet, om den har kommit Justitiedepartementet till känna. Vi får då se vad sanningen är, vem som talar sanning och vilka konsekvenser detta kommer att leda fram till.
Till dess får vi avvakta utredningen, och jag försäkrar att jag kommer att följa frågan väldigt noga och driva på så att sanningen kommer fram.
Anf. 40 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det man kan se av handlingen, som jag alltså inte har sett tidigare, är att den är ställd till en person inom den konsulära enheten. Det är möjligt att de som arbetade och hade ansvar för ärendet fick informationer som inte lämnades till Justitiedepartementet som faktiskt inte hade ärendet på sitt bord – det vet jag inte. Vi får titta på saken och reda ut det hela i sinom tid.
Man behöver dock inte ifrågasätta att jag svarar det jag vet i talarstolen. Det tycker jag är rätt viktigt. Jag har fått en muntlig redovisning, och jag har redovisat vad som har sagts till mig. Detta är viktigt, och det vill jag noga understryka.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 2006/07:658 om människohandel och koppleri
Anf. 41 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag kommer att ge den pågående utredningen om översyn av människohandelsbrottet direktiv att även utreda möjligheterna att ersätta koppleribrottet med människohandelsbrott.
Brottet människohandel infördes 2002. Det består av flera olika led och innefattar i regel att människor, ofta kvinnor och barn, rekryteras eller transporteras i syfte att senare utnyttjas på olika sätt, till exempel för prostitution, i tvångsarbete eller för avlägsnande av organ. En förutsättning för straffansvar är att olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller något annat sådant otillbörligt medel har använts för att genomföra handeln. Detta gäller dock inte om brottet riktar sig mot barn.
Uppgifter från polis och åklagare tyder på att det kan vara svårt att klarlägga om otillbörliga medel har använts vid rekrytering och transport av personer i syfte att de ska utnyttjas för prostitution. Utredningen om översyn av bestämmelsen om människohandelsbrott med mera har därför i uppdrag att bland annat göra en översyn av straffbestämmelsen om människohandel och särskilt överväga kravet på att otillbörliga medel använts. Utredaren ska överväga om och i så fall hur förändringar av brottsbeskrivningen eller straffskalorna bör göras. Vid ett annorlunda utformat straffansvar ska utredaren samtidigt ta ställning till om det finns behov av förändringar i andra straffbestämmelser.
En effektiv straffbestämmelse mot den synnerligen avskyvärda och cyniska handeln med människor, såväl för sexuellt utnyttjande som för andra utnyttjandesyften, är en högt prioriterad fråga för regeringen. Människohandelsutredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 2008. Mot bakgrund av detta kan jag inte se något behov av att ge utredningen ett utökat uppdrag och därmed riskera en fördröjning av arbetet.
Anf. 42 THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Alla normala människor tycker att människohandel är bland det mest avskyvärda som finns, skulle jag vilja säga. Det finns en stor politisk enighet om detta. Frågan är hur mycket man ska agera konkret. Det handlar inte om att prata, utan det handlar om att agera.
Den utveckling vi har sett i Sverige är tyvärr sådan att väldigt många domar som från början utreddes som människohandel blir koppleri. Det är väl bra att människor döms, men vi får utöver förhållandevis låga straff en konsekvens som är förfärlig. Det är nämligen så att när den 16-åriga flickan från Moldavien utnyttjas hänsynslöst, bryts ned och utsätts för kanske tio–tolv samlag per dag i flera veckor i sträck och det döms till koppleri blir konsekvensen följande: Hon är inte ett brottsoffer i lagens mening. Hon är inte målsägande. Hon har inte ens rätt till skadestånd för den behandling hon har utsatts för, trots att det är det mest avskyvärda brottet.
Hur kan då detta komma sig? Jo, det handlar om att koppleribrottet från början byggde på värderingar och principer om att det fanns något slags affärsförhållande mellan parterna, även om det var fråga om utnyttjande. Vi vet att handeln med kvinnor inte ser ut så i verkligheten i dag. Det är möjligt att dessa problem inte såg likadana ut när koppleribrottet skrevs. Som jag sade tidigare har det att göra med den internationalisering och öst-västutveckling som har skett. Det är därför det är så viktigt att de här unga flickorna får upprättelse, att de får en möjlighet till skadestånd och att detta anses som ett brott i första hand mot dessa unga flickor och i vissa fall pojkar och inte som ett brott mot staten. Det är därför vi socialdemokrater driver frågan.
Det kan man alltså reglera genom att se till att de som i dag döms för koppleri i stället döms för människohandel. Det kanske ska vara människohandel och grov människohandel, det kan jag inte ge svar på här, men det är klart att det är möjligt att ersätta koppleri med människohandel i de fall det gäller, även om det kanske kan finnas något undantag i någon situation. Konsekvensen skulle bli att dessa unga flickor får upprättelse och möjlighet till skadestånd och den ersättning som de naturligtvis har rätt till.
Det här anser vi är ett steg. Trots att det var vi som tillsatte den här utredningen vill vi skynda på den. Vi vill inte avvakta en utredning som kommer någon gång under 2008 och sedan kanske tillsätta en ny utredning. Vi ska inte stapla dem på varandra. Här har du världens chans, Beatrice Ask! Vi tillsatte en utredning som pågår nu. Det är bara att ge dem tilläggsdirektiv. Det är bara att se till att de utreder frågan: Kan verkligen inte dessa unga flickor bedömas som brottsoffer och ha rätt till skadestånd? Borde vi inte göra en ordentlig undersökning i stället för att säga nej, vi gör ingenting – det svar som så ofta ges av justitieministern?
Anf. 43 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Thomas Bodström må ha ett angeläget motiv och en poäng i att det finns en förändring i mönstret för hur prostitution och människohandel ser ut. Visst finns det förändringar där man ibland kan tycka att koppleridömande blir fel.
Likväl är det också så, och det är en motbild till det hela, att det finns situationer där man i dag dömer för koppleri och där man inte skulle ha något att döma för om man avskaffade det här brottet. Det man är ute efter, som jag uppfattar det, är ändå en förbättring av människohandelsbrottet. Det arbetet pågår, och jag har inte för avsikt att försena det.
Det är första gången jag har hört Thomas Bodström utveckla lite hur han resonerar kring de tankar Socialdemokraterna driver, och jag ser verkligen fram emot att utifrån allmänna motionstiden få möjlighet att gå igenom hur ni har resonerat och hur ni skissar det här problemet – från polishåll och många andra håll pekar man ofta på att just koppleribrottet nästan är det enda sätt man har i dag att någorlunda snabbt få stopp på verksamheter som pågår, vilket är nog så viktigt. Den vägen kan man också lagföra personer för ageranden som är nog så viktiga att hantera, till exempel där man lämnar anvisningar om prostituerades adresser, tillåter annonser vari prostituerade bjuder ut sina tjänster och sådana brott som faktiskt är otroligt viktiga att ta itu med.
Jag är alltså inte tvärsäker på att vi inte behöver ett koppleribrott, även om jag tror att det finns ett gränsland som man naturligtvis alltid kan diskutera. Jag utgår från att den utredning som tittar på hur man förbättrar användningen av lagen för att komma åt denna grova brottslighet vänder och vrider på olika mynt. Jag känner mig ganska lugn över det.
Jag har ingen bestämd uppfattning om det är helt rätt eller helt fel, men jag ser som sagt var fram emot det underlag som vi kan få från riksdagen om hur man resonerar. Det här är ju en delvis ny tanke som Thomas Bodström nämnde en passant i en interpellationsdebatt i februari. Sedan såg jag en liten notis i tidningen i somras. Men det är som sagt var första gången jag får det något utvecklat.
Jag är inte alls främmande för att se hur resonemangen håller, men de redovisningar jag har fått har gett vid handen att vi trots allt har skäl för att ha koppleribrottet kvar och att det också är användbart i en del situationer.
Det är också uppenbart, och det är ju skälet till den utredning Thomas Bodström tillsatte och som pågår, att det finns anledning att se hur vi kan förbättra regelverket för att bättre komma åt människohandeln. Där finns det en hel del att göra. Det är väldigt komplicerad materia, och det har visat sig vara både omständligt och svårt att lagföra folk enligt de regler som finns i dag. Där pågår som sagt ett arbete, och jag ser fram emot Thomas Bodströms bidrag och insatser.
Anf. 44 THOMAS BODSTRÖM (s):
Fru talman! Arbetet mot människohandel är också en fråga som vi har drivit i största enighet. Vi har varit överens, och vi har drivit på från svensk sida i EU och i FN. Vi har fått bestämmelsen om människohandelsbrottet, som bara är några få år, och vi har kunnat konstatera att det behöver göras förändringar. Det var därför vi tillsatte utredningen om att kunna ta bort otillbörlighetskravet. Om vi gör det kommer situationen säkert att bli bättre. Något fler fall kommer att dömas för människohandel.
Men anledningen till att jag ändå anser att vi ska ta ytterligare ett steg och inte avvakta är att om vi ersätter koppleribrottet med människohandelsbrottet, som det ser ut i alla de här fallen, kommer vi att kunna få en situation där betydligt fler flickor än i dag bedöms som brottsoffer, att detta är ett brott mot dem och inte mot staten.
Nu låter Beatrice Ask positiv. Det tycker jag är väldigt bra. Jag kan då säga att inte jag heller kan vara tvärsäker på att det här är den perfekta lösningen. Jag kan inte se exakt hur lösningen ska vara. Det kan mycket väl vara så att ett litet antal fall faktiskt ska vara koppleri. Det kan vara så. Det vet inte jag. Det är just därför det är så viktigt att vi får det här utrett.
Här får du en gratischans. Det är en utredning som vi har tillsatt som arbetar med de här frågorna. Det behövs inte mer än ett litet tilläggsdirektiv på fem rader så kommer man att kunna utreda detta. Det kommer att ta högst ett par tre månader extra i stället för alternativet, att vi får ett svar i april nästa år och ska genomföra de eventuella lagändringar som det innebär framåt 2009 och då eventuellt måste utreda den här frågan.
Här har vi chansen att göra någonting tillsammans. Jag tänker inte lägga politisk prestige i detta. Kanske borde vi ha tänkt på det redan när utredningen tillsattes. Det var ingen som pratade om det här då. Det är kontakter med poliser som har fått mig att tänka i de här banorna. Men vi har chansen att genomföra de saker som skulle innebära att de här flickorna hjälps. Annars skjuter vi det på framtiden i flera år.
Det är alltså inte svårare än att ge ett tilläggsdirektiv. Det har redan getts tilläggsdirektiv till den här utredningen så sent som i våras. Det är inte svårare att ge ett till. Då kommer vi att få en möjlighet att få den här frågan utredd ordentligt. Kanske det inte går. Jag tror att det kommer att gå, men möjligtvis kommer det inte att gå. Då får vi i alla fall svar. Kanske är det på det sättet att det i vissa situationer ska vara koppleri. Men då vet vi det.
Om vi inte gör någonting, bara avvaktar utredningen, kommer vi inte att få svar på den här frågan. Då kommer inte riksdagen att kunna göra en förändring där koppleri bedöms som människohandel. Då kommer vi inte att kunna få konsekvensen att unga flickor bedöms som brottsoffer och har rätt till skadestånd. Vi kommer, tycker jag, att svika de flickorna när vi nu verkligen har chansen, när vi vet att den här frågan ändå är uppe på dagordningen.
Det spelar egentligen ingen roll vem som har väckt frågan, men nu har jag drivit den. På samma sätt som vi var eniga om människohandeln tidigare, varför inte låta oss vara det i den här frågan? Jag kommer att supporta regeringen på alla möjliga sätt om man tillsätter den här utredningen för att kunna se om vi inte kan hjälpa de här flickorna ordentligt. Jag hoppas att justitieministern tänker om så att inte detta ska behöva påbörjas först om flera år.
Anf. 45 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Det är möjligt att Thomas Bodström själv inte tänkte på kopplerilagen när utredningen om människohandel tillsattes. Men det gjorde departementet, och det är väldigt bra.
Den pågående utredningen och översynen har ju i uppdrag att överväga tillämpningen av bestämmelsen, eventuella förändringar av brottsbeskrivningar och om det finns behov av förändringar i andra straffbestämmelser. I direktiven påpekar departementet att människohandelsbrottet i vissa fall ligger koppleribrottet nära. Det står också utredaren fritt att ta upp även andra frågor inom ramen för utredningen i den delen. Det är därför naturligt att utredaren överväger hur människohandelsbrottet och koppleribrottet förhåller sig till varandra.
Om utredaren föreslår att bestämmelsen om människohandelsbrottet ändras har utredaren mandat att föreslå ändringar även i kopplerilagstiftningen. Utredaren har faktiskt ett väldigt brett mandat. Den här frågan är anhängiggjord och finns där. Jag förstår inte varför man då skulle behöva ge ytterligare tilläggsdirektiv eller låtsas som om vi inte har brytt oss om det hela.
Det jag har försökt tydliggöra är att jag var lite förvånad över rubriker om att avskaffa koppleribrottet. Det finns faktiskt handlingar som jag tycker fortfarande bör anses vara brottsliga och där man använder lagen om koppleribrottet.
Men i direktiven finns det, vilket uppenbarligen är en överraskning för den förre ministern, beskrivningar och tankar om detta. Man har tagit upp det och gett utredaren full möjlighet och ett brett mandat. Därför tror jag faktiskt att det är helt onödigt att ge nya direktiv. Men det är klart att diskussionen om detta också påverkar en utredning. Man kan få nya infall som man kanske inte redan har kommit på.
Anf. 46 THOMAS BODSTRÖM (s):
Fru talman! I svaret sade justitieministern att ett sådant tillägg skulle försena. Nu säger justitieministern att detta redan finns i utredningen. Om det redan finns skulle det inte försena att bara förtydliga det. Risken är nämligen uppenbar att utredaren kommer fram till: Nej, det är inte en bra lösning, det ska vi inte utreda.
Det är därför som det är så viktigt att man ger ett tilläggsdirektiv där man säger att man vill få ett konkret, preciserat förslag, kanske för- och nackdelar, men att man verkligen försäkrar sig om att detta finns med. Och det finns inte med i utredningsdirektiven.
Visst är det så. Så är det ju alltid. En utredare får nästan alltid direktiv att utreda fritt. Men vi vet inte det. Då kan det innebära att vi i april nästa år befinner oss i den situationen att inget förslag kommer fram, att ingen ordentlig utvärdering har gjorts. Det vore djupt olyckligt och ett svek mot flickorna.
Det är så enkelt att bara ge detta tilläggsdirektiv så att vi får frågan ordentligt utredd och inte förlorar tid i kampen mot människohandeln. Vi kan då verkligen försäkra oss om att vi inte behöver få de svar som skulle innebära att man måste tillsätta en ny utredning.
Nu vet jag inte hur den här utredaren har uppfattat det. Det var i alla fall tydligt i medierna att hon inte hade uppfattat den här frågan. Då trodde hon att människor skulle kunna komma i den situationen att de inte döms. Självklart ska det inte vara så. Det ska inte vara lättare på något sätt att frikännas. Inte minst på grund av utredarens uttalanden är det viktigt att man styr upp det här ordentligt i tilläggsdirektiv, så att man får ordentliga, konkreta svar och förhoppningsvis också förslag som kan leda fram till att vi får de förbättringar som behövs och att koppleribrottet ersätts av människohandelsbrottet med möjligheten att några få undantag fortfarande finns kvar. Men det kan bli betydligt flera situationer där vi slipper uppleva att 16-åriga flickor från Moldavien anses begå brott mot staten när det handlar om deras personliga integritet och sexuella integritet.
Anf. 47 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Jag noterar att Thomas Bodström under resans gång backar lite grann och medger att det kan finnas delar av koppleribrottet som ska vara kvar. Men den fråga jag har svarat på handlar om att ersätta koppleribrottet med människohandelsbrottet.
Jag vill ändå säga att jag vidhåller att det är fullt tydligt i direktiven att det finns möjligheter att utreda de kopplingar och samband som finns och att det också nämns i texten till direktiven. Det låter väldigt enkelt att ge tilläggsdirektiv, men hur man än gör tar det lite tid och det ställer till en del saker. Jag tror som sagt inte att det är nödvändigt, och jag är för närvarande inte beredd att utforma sådana tilläggsdirektiv.
Jag är inte heller beredd att helt ersätta eller avskaffa koppleribrottet, som en del medier uttryckt det. Men nu har jag förstått att inte heller Thomas Bodström är det, utan vi ser båda att koppleribrottet fortfarande har bäring i vissa delar. Det är viktigt, och det är viktigt att hitta regler för människohandelsbrottet som gör att man verkligen tar sig an de unga flickor som det ofta handlar om och hur de drabbas.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på interpellation 2006/07:662 om Ekobrottsmyndigheten
Anf. 48 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag har för avsikt att garantera att Ekobrottsmyndigheten nu får vara kvar.
I början av året presenterades betänkandet Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpning. Där föreslås att Ekobrottsmyndigheten ska läggas ned och att dess verksamhet ska övertas av Åklagarmyndigheten och polisen. Betänkandet har remissbehandlats.
Redan i början av sommaren har jag gett beskedet att Ekobrottsmyndigheten ska finnas kvar. Jag anser att det aktuella betänkandet och de inkomna remissvaren inte motiverar en nedläggning av myndigheten. Jag vill särskilt lyfta fram att både utredningen och flera remissinstanser har konstaterat att Ekobrottsmyndigheten bedriver en i många avseenden väl fungerande verksamhet.
Det är naturligtvis en prioriterad uppgift för mig och regeringen att säkerställa en så effektiv ekobrottsbekämpning som möjligt i hela landet. Framför allt de grövre och ofta gränsöverskridande ekobrotten är ett stort problem som kräver gedigen spetskompetens och en slagkraftig organisation.
Det är min bestämda ambition under de närmaste åren att ekobrottsbekämpningen ska utvecklas ytterligare. Enligt min mening har Ekobrottsmyndigheten en viktig funktion att fylla i utvecklingen av den framtida ekobrottsbekämpningen.
Anf. 49 THOMAS BODSTRÖM (s):
Fru talman! Frågan om Ekobrottsmyndigheten har varit föremål för debatt under lång tid. Socialdemokraterna tillsatte Ekobrottsmyndigheten. Från början gick det trögt, som det många gånger gör med en ny myndighet. Men allteftersom blev arbetet allt bättre, mer effektivt med fler fällande domar, och spetskompetensen kom till användning.
Vi har sett olika synpunkter från de borgerliga ledamöterna. Folkpartiet har hårt drivit frågan om avskaffande av Ekobrottsmyndigheten. Därför ska det bli intressant att höra Andréns anförande. Kristdemokraterna har däremot varit på Socialdemokraternas sida och stött oss. Vi hade ett bra seminarium tillsammans i riksdagen. Jag tror att Centerpartiet har uttryckt lite kritik, men jag är inte helt säker, medan Moderaterna – vad jag har kunnat konstatera – inte har sagt någonting i frågan.
Det finns naturligtvis en oro på Ekobrottsmyndigheten. Så länge vi har en borgerlig regering finns det ändå en osäkerhet. Då är det viktigt att vi får ett klart och tydligt svar: Nej, det är inte aktuellt. Folkpartiet ska inte kunna driva igenom frågan. Nu är frågan avgjord. Det är bra om vi får ett klart och tydligt besked i saken. Det går inte att säga att myndigheten inte ska läggas ned nu men kanske om två år. Det går inte att arbeta i den arbetsmiljön. Man måste veta att myndigheten finns kvar. Det beskedet vill jag att Beatrice Ask ska ge.
Beatrice Ask säger nu att myndigheten ska utvecklas. Vore det inte bra att utveckla den inte bara geografiskt, så att den fördelas till fler ställen i Sverige, utan också se till att olika orter får olika ansvarsområden? Till exempel kan Helsingborg få ansvar för ekonomisk brottslighet i samband med smuggling, Göteborg kan få ansvar för ekonomisk brottslighet i krogmiljö och Stockholm kan få ansvar för insiderhandel. Det kan naturligt bli olika punkter så att det inte bara blir geografisk spridning. Det ska kanske inte bara vara en geografisk utveckling utan i stället en utveckling där de olika frågorna sprids så att det blir spetskompetens på olika ställen. Det vore intressant att höra om Beatrice Ask delar min uppfattning i mitt förslag eller om man ska satsa på att utveckla detta geografiskt när nu Ekobrottsmyndigheten ska utvecklas.
Anf. 50 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Jag ber, liksom vid en annan interpellation, att få tacka förre justitieministern för att han har ställt denna interpellation till nuvarande justitieministern. Jag kan glädja våra nuvarande och före detta ministrar med att jag fortfarande har en avvikande åsikt.
Jag tror att det är farligt att bli myndighetskramare. Om vi hade haft samma myndigheter kvar som 1910 eller något annat år och inte genomfört många reformer på området hade vi kunnat ha också ett myndighetsmuseum, precis som det finns ett företagsmuseum. Det viktiga som Beatrice Ask säger är att ta ställning till var verksamheten är mest effektiv. Vi folkvalda måste alltid diskutera var den gör bäst nytta.
Vi har till exempel ingen alkoholinförselbrottsmyndighet. Vi har dock en ekobrottsmyndighet. Den avviker från resten av rättsväsendet. Alla andra brott ska utredas av åklagare och polis och dömas av domstolar. Vi har, som bekant, också specialdomstolar. Jag menar att det har varit en effektiv kampanj från Ekobrottsmyndighetens sida om att om den skulle utsättas för någon form av annan organisationstillhörighet skulle den inte fungera på samma sätt och bli dyrbar. Detta är helt obevisat. Inte minst Socialdemokraterna har under en lång följd av år genomfört olika förändringar inom myndighetskulturen för att effektivisera verksamheten. Ibland har det varit med god framgång. Andra gånger har det inte varit lika framgångsrikt, till exempel har inte tullmyndigheten varit lika framgångsrik. Då får vi fundera på om den organisationen har blivit den bästa.
Jag ser att Mats Berglind, som tidigare har suttit i skatteutskottet, sitter här. När det gäller ekobrotten är samverkan med inte minst Skatteverket angelägen. Man har inom Skatteverket inte en parallellorganisation men en annan form av undersökande och utredande verksamhet av en lång rad av dessa brott. Slutresultatet av Ekobrottsmyndighetens utredning av Trustor var inte så framgångsrikt.
Fru talman! Vi måste också se på Ansvarskommittén. Hur ser den på hur hela myndighetsstrukturen ska se ut? De har inte gått in på just den här frågan, men det ligger i förlängningen av hur vi ska organisera hela det offentliga Sverige. Strindberg talade om Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner. Det var skönt att det bara blev en fiktiv myndighet.
Jag ser också försvarsminister Odenberg här. Vi får vara försiktiga med att ha en massa myndigheter inom till exempel försvaret och så vidare som inte behövs. Det finns mycket att fundera på här. Jag tror för min del att man inte ska låta sig förledas av att alla remissinstanser är alldeles eniga. Remissinstanserna, såsom jag har läst dem, har haft goda skäl att vara eniga om bevarandet av sin egen ställning.
Den linje som Folkpartiet har intagit, att Ekobrottsmyndigheten ska vara en del av det övriga rättsväsendet och inlemmas inom polisväsendet och Åklagarmyndigheten, är den på lång sikt kloka vägen.
Anf. 51 Justitieminister BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Det är möjligt att inte så många tidningar når fram till Fårö, Thomas Bodström, men jag tror att budskapet till Hantverkargatan och Ekobrottsmyndighetens personal där har varit tydligt från min sida.
Den utredning som vi hade ute på remiss, som föreslog en nedläggning av Ekobrottsmyndigheten, har inte argument och fog för en nedläggning av den myndigheten. Tvärtom har vi i den analys vi har gjort – det vill jag säga även till Gunnar Andrén – noggrant gått igenom förslag och resonemang. Man visar vilka fördelar en nedläggning skulle innebära. När det är sagt ska vi erkänna att nuvarande organisation av ekobrottsbekämpningen inte är oproblematisk. Det finns mellan varven brister i samordningen. Det finns också problem med att myndigheten inte täcker hela landet. Det finns mer än ett bekymmer.
Jag har inte, som Thomas Bodström, börjat i den ändan att jag har funderat på frågan om på vilken ort det ska göras något. Jag har inte gett ett formellt uppdrag, men jag har sagt till myndighetscheferna för både polisen och Ekobrottsmyndigheten att de får ta tag i de svårigheter de har sett, lösa dem och komma tillbaka till departementet och berätta om vilka begåvade idéer de har om hur detta ska hanteras.
Sett över lite längre sikt måste vi få en generellt bättre ekobrottsbekämpning. Det finns mycket blandbrottslighet. Det innebär att de vanliga polismyndigheterna i vanliga brottsärenden kommer att behöva kompetens. Det går inte alltid att dela upp ett ärende så att Ekobrottsmyndigheten gör det här och den vanliga polisen det där. Då måste man kanske fundera över något slags konsultverksamhet eller någon annan typ av ordning. Vad vet jag? Det krävs ett utvecklingsarbete.
Precis som Gunnar Andrén påpekar är vi tacksamma över att Skatteverket gör mycket nyttigt arbete på området. Det finns mycket att göra för att utveckla ekobrottsbekämpningsarbetet.
Jag har utifrån det underlag som har funnits till hands och de synpunkter som har inkommit sett att vi behöver en sammanhållen myndighet som ägnar sig åt detta.
Det är möjligt att man måste göra avgränsningar eller ge uppdrag också till andra delar av rättsväsendet för delar av detta, och det är säkert inte färdigt.
Det viktiga beskedet att vi ska ha en spetsmyndighet som har kompetens och som är duktig på att arbeta på det här området har jag gett och varit väldigt tydlig med. Jag kommer inte att lägga fram några förslag om förändringar vad gäller den ordningen. Däremot är jag säker på att vi kommer att återkomma många gånger med diskussioner om hur vi ska bli mer effektiva i bekämpningen av ekonomisk brottslighet.
Det är tyvärr så att de ekonomiska vinningarna är en av de värsta drivkrafterna inom kriminaliteten. Ekobrottsbekämpningen är synnerligen central för att kväsa kriminalitet.
Anf. 52 THOMAS BODSTRÖM (s):
Fru talman! Det finns tidningar på Fårö. Jag ska hälsa Fåröborna att frågan har uppstått i Sveriges riksdag. Det kommer de att möta med stor munterhet.
Allvarligt talat går åsikterna isär. Jag ska inte göra någon stor sak av det. Det är självklart när det är en regering med fyra partier. När man driver en fråga så hårt som Folkpartiet är det klart att människor är oroliga.
Det kan förstås vara så att ett parti blir överkört på ett eller annat sätt. Det har hänt förr både för Moderaterna och för andra partier. Det är därför som jag ställt den här interpellationen.
Jag har läst ditt ställningstagande. Men frågan är om man kommer att kunna stå emot när Folkpartiet fortsätter att driva den här frågan. Det gör det med all tydlighet. Jag har respekt för de åsikter och argumentation man har, och som bland annat både riksåklagare och RPS har, att myndigheten ska läggas ned.
Jag som är för myndigheten är ändå angelägen om att kunna få ett annat svar än bara att justitieministern personligen garanterar det. Så enkelt är det inte i den borgerliga regeringen. Det är ett samordningskansli som avgör fråga efter fråga.
Det är därför jag undrar om detta är förankrat hos alla fyra i regeringen. Att Beatrice Ask tycker så här vet jag. Men är alla fyra partier i regeringen överens om att detta är svaret?
Anf. 53 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Jag vill lugna alla som tror att Folkpartiet på denna fråga kommer att spräcka denna regering. Så är icke fallet med denna organisatoriska fråga. Det får bli helt andra frågor av ideologiska dimensioner. Detta är en mer praktisk fråga.
Jag vill ändå delta i debatten. Nu är jag på något sätt opponent mot det som finns i en stor enighet mellan regeringen och den största delen av oppositionen. Ett litet parti tycker lite annorlunda och har inte ändrat åsikt.
Jag uppskattar också båda meddebattörerna och den erkänsla jag får för det sätt som jag argumenterar på och som också Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har funderat kring.
Ser man till den enskilda människan som har begått eller utsatts för ett ekonomiskt brott i skattefrågor eller mot privat ekonomi i övrigt är bilden nu väldigt splittrad.
Det är fråga om att åklagaren ska agera och polisen ska utreda och kanske hjälpa Ekobrottsmyndigheten. Det skiljer sig i sättet att arbeta mot många andra brott. Det är vad vi har velat påpeka. Jag tycker att det är en korrekt ståndpunkt.
Under den förra mandatperioden gjorde vi många besök. Min övertygelse om att vi hade rätt styrktes av bland annat våra besök i Borås, Göteborg, Strömstad och Haparanda.
Överläggningen var härmed avslutad.
19 § Svar på interpellation 2006/07:644 om Musköbasens framtid
Anf. 54 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Inger Jarl Beck har frågat mig vilka besked som jag kan ge till Haninge kommun och till de anställda på Muskö om Musköbasens framtid.
Försvarsmakten har i sitt budgetunderlag för 2008 föreslagit att Fjärde sjöstridsflottiljen ska lokaliseras till Berga. En prövning av det förslaget ingår därför i den pågående beredningen av höstens budgetproposition.
Således kan jag inte nu lämna några närmare besked i frågan.
Anf. 55 INGER JARL BECK (s):
Fru talman! Jag får tacka försvarsministern för hans svar. Jag har ställt en fråga om hur försvarsministern ser på Musköbasens framtid. Ska Fjärde sjöstridsflottiljen finnas kvar på Muskö som har beslutats i riksdagen år 2004 eller ska den flyttas till Berga såsom Försvarsmakten önskar?
I Försvarsbeslutet 2004 fattade riksdagen beslut om: ”Följande verksamheter bör flyttas:
Marinbasverksamheten från Haninge/Berga till Haninge/Muskö Verksamheten inom Fjärde minkrigsflottiljen från Haninge/Berga till Haninge/Muskö – – – Inriktningen är att flyttningen av verksamheterna skall inledas den 1 januari 2005 eller vid den senare tidpunkt regeringen bestämmer och vara avslutad den 30 juni 2006.”
I betänkandet står vidare: ”Riksdagens inriktning är att verksamheten vid Muskövarvet skall överföras på för staten godtagbara villkor till privatägd industri. Så länge en sådan överföring inte kan genomföras skall verksamheten fortsatt bedrivas inom Försvarsmakten.”
I regeringens proposition Vårt framtida
försvar står: ”Marinbasens verksamhetsställe i Stockholmsregionen och Fjärde minkrigsflottiljen bör enligt regeringen lokaliseras till Muskö-Berga och respektive ledning finnas i Muskö. Regeringen anser vidare att Muskö i så stor utsträckning som möjligt bör utnyttjas för basering av de enheter som bör inrymmas där. Tyngdpunkten i baseringen bör således vara Muskö och lokaliseringen bör benämnas Haninge/Muskö.”
I årets budgetunderlag från Försvarsmakten lämnar myndigheten motsatt information: ”Försvarsmakten prövar kontinuerligt rationaliteten i grundorganisationen och vidtar successivt de förändringar som ligger inom myndighetens ansvarsområde. Inom ramen för detta arbete har Försvarsmakten funnit att flera skäl talar för att Fjärde sjöstridsflottiljen flyttas från Muskö till Berga. Försvarsmakten bedömer att ett sådant beslut skulle skapa förutsättningar för en mer kostnadseffektiv, rationell och samordnad förbandsproduktion mellan flottiljen och Amf 1 samt reducera långsiktiga investeringsbehov inom Haninge garnison och underlätta privatiseringen av Marinverkstäderna på Muskö.”
Seko Muskö/Berga menar att Försvarsmaktens underlag till budgeten i detta avseende är bristfälligt då berörda parter inte har involverats och kunnat göra en konsekvensanalys. Detta har lett till att beräkningarna för till exempel investeringsbehov är felaktiga och ofullständiga. Det gäller till exempel att behovet av investeringar i idrottsanläggningen i Berga är minst lika stort som på Muskö. Hur ser försvarsministern på detta?
I Försvarsbeslutet från 2004 gjorde man den motsatta slutsatsen att Muskö var en relevant bas när det gäller att förlägga Fjärde sjöstridsflottiljen. Vilken vikt ska läggas vid riksdagsbesluten? Hur kan Försvarsmakten bara tre år senare komma till motsatt slutsats utan att några omvärldsfaktorer har förändrats? Vad hindrar att Försvarsmakten återigen ändrar sig om ett, två eller tre år med stora kostnader som följd?
Försvarsmakten har i och med försvarsbeslutet 2004 haft i uppgift att hitta civila aktörer som ska ta över verksamheten och marinverkstäderna på Muskö. Detta har inte gjorts såsom planerats. Vilka initiativ har försvarsministern tagit för att detta arbete ska fortskrida?
Anf. 56 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Jag får tacka Inger Jarl Beck för denna utförliga historiska exposé över vad som har sagts och gjorts i frågan om Muskö under de senaste åren. Jag har inga invändningar mot den historiska beskrivningen.
Det är också sant att Försvarsmakten har ändrat uppfattning i budgetunderlaget för 2008 jämfört med vad de uttalade för tre år sedan. Inger Jarl Beck frågar varför de har gjort det. Fråga Försvarsmakten, Inger Jarl Beck! Inger Jarl Beck undrar om de kan komma att ändra sig igen. Ja, det kan de säkert komma att göra. Frågan är vad den långa exposén leder fram till.
Jag har en principiell grundinställning, nämligen att Försvarsmakten så långt möjligt ska behandlas som andra myndigheter. I dag omfattas inte Försvarsmakten av den paragraf i verksförordningen som säger att en myndighet organiserar själv sin verksamhet. I stället har vi historiskt fattat långtgående detaljbeslut i Sveriges riksdag där riksdagen ned på nivån del av förband har fattat beslut om hur verksamheten ska lokaliseras och organiseras. Jag tycker inte att det är en särskilt lämplig eller eftersträvansvärd ordning.
Däremot är det precis som Inger Jarl Beck säger på det sättet att riksdagen i 2004 års försvarsbeslut har uttalat sig om lokaliseringen av Fjärde sjöstridsflottiljen. Självfallet respekterar regeringen och jag riksdagens uttalade uppfattning. Av detta följer att vad jag personligen kan tänkas tycka om Fjärde sjöstridsflottiljens lokalisering är ointressant.
Om lokaliseringen ska ändras från Muskö till Berga är det en fråga som måste behandlas av riksdagen. Det följer av den behandling som skedde 2004. Det är därför jag också konstaterar att jag räknar med att vi i budgetpropositionen ska avhöra oss i frågan till riksdagen. Av respekt för den beredningsprocess som pågår vill inte jag föregripa vad regeringen där kommer att säga. Men det är ganska uppenbart att det finns några alternativ att välja på. Ett alternativ är att regeringen säger: Nej, sjöstridsflottiljen ska ligga kvar på Muskö. Det andra är att säga ja till Försvarsmaktens hemställan att sjöstridsflottiljen ska flytta. Det tredje är att göra som vi gjorde med anledning av Försvarsmaktens önskemål att flytta den operativa insatsledningen från Uppsala till Stockholm och säga att detta är en typ av beslut som bör få fattas av Försvarsmakten själv. Det bör inte ankomma på riksdagen att fatta beslut om hur delar i en garnison i Haninge kommun ska lokaliseras, utan det bör få avgöras av myndigheten. Det är det tredje alternativet. Vilket alternativ vi väljer av dessa ber jag att få återkomma till i samband med budgetpropositionen.
Slutligen gäller det den varvsverksamhet som har varit en viktig del i den verksamhet som har varit lokaliserad till Muskö. Jag konstaterar att huvuddelen av den verksamheten i maj detta år överläts till Kockums.
Anf. 57 INGER JARL BECK (s):
Fru talman! Jag får tacka försvarsministern för svaret. Självfallet är detta frågor man ställer till försvarsministern. Jag vill fortfarande utveckla dem något här.
Musköbasens framtid berör inte bara de anställda, som får gå ovissa och kastas mellan olika besked såsom det passar Högkvarteret eller den borgerliga regeringen. Den berör inte heller enbart skattebetalarna, som får punga ut med stora pengar för en flyttcirkus. Den berör även kommuninvånarna i Haninge och Nynäshamn, som är mycket stolta över sin bas men även ser Muskö som ett attraktivt område med möjlighet att utveckla näringsliv och turistliv.
Jag anser att försvarsministern kritiskt ska ifrågasätta budgetunderlaget och prata med dem som finns ute på plats så att han får ett riktigt underlag inför det viktiga beslutet. Utifrån det får försvarsministern bestämma sig för om Försvarsmakten ska behålla och satsa på Muskö eller lämna Muskö helt och överlämna åt kommunen att utveckla det.
Jag undrar, Mikael Odenberg, hur länge anställda, skattebetalare och kommuninvånare ska behöva vänta på att Försvarsmakten och den borgerliga regeringen ska bestämma sig för hur framtiden på Musköbasen ska se ut.
Anf. 58 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Det här blir mer och mer besynnerligt. Vad vill Inger Jarl Beck? Vill hon att Försvarsmakten i sitt budgetunderlag inte ska få tala om för landets politiska ledning vad de tycker är det mest optimala utnyttjandet av resurser därför att om man uttalar en tanke på att man skulle flytta en enhet från en del av en kommun till en annan del av en kommun kan det oroa kommunen eller grannkommunen eller dem som är anställda?
Det är klart att också jag inser att människor som har sin utkomst på Muskö påverkas av att läsa i tidningarna att det pågår en diskussion. Men det kan ju inte vara ett skäl för att undertrycka den diskussionen och säga till en statlig myndighet att den inte får göra så här. Först berövar vi dem möjligheten att själva bestämma hur de ska organisera sin verksamhet och sedan säger vi till dem: Ni får inte komma till oss om ni har några synpunkter på er verksamhet!
Det är ett fullständigt orimligt förhållningssätt. Därför är svaret det som jag inledningsvis gav till Inger Jarl Beck; det kommer ett besked i budgetpropositionen. Vi kommer att förhålla oss till det förslag som Försvarsmakten har framfört.
Sedan kan var och en tänka över vem som är bäst skickad att fundera över i vilka delar av Haninge kommun som ett av flera förband ska vara lokaliserat. Är det Försvarsmakten som myndighet, är det regeringen och Mikael Odenberg eller är det riksdagen och Inger Jarl Beck? Jag tror att jag vet svaret på den frågan.
Anf. 59 INGER JARL BECK (s):
Fru talman! Jag ställer givetvis frågan till försvarsministern för att få försvarsministerns uppfattning i frågan. Frågan är oerhört viktig. Den är viktig för både anställda och kommuninvånare. Den är viktig för oss som politiker för att vi ska kunna ta ett ansvar för processen, för att den går rätt till och för att besluten fattas på rätt grunder.
Jag får tacka försvarsministern för hans svar, men jag konstaterar att jag inte har fått svar helt på min fråga. Anställda, kommuninvånare och skattebetalare får fortsätta att vänta på klara besked från försvarsministern, vilket jag beklagar.
Anf. 60 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Det är lite besynnerligt att en vald företrädare för Sveriges folk står i riksdagens talarstol och beklagar att jag inte föregriper en stundande riksdagsbehandling. Riksdagen har 2004 sagt att man vill att den fjärde sjöstridsflottiljen ska vara lokaliserad till Muskö och inte till Berga. Försvarsmakten har numera framfört en annan uppfattning. Denna synpunkt omhändertas av regeringen. Jag kan inte ge något besked för jag äger inte frågan. Det är riksdagen och Inger Jarl Beck som äger frågan.
Vad gör vi då? Jo, vi går till riksdagen. Men vi kan inte göra det förrän riksdagen har behagat samlas. Det är därför vi återkommer i budgetpropositionen. Då kommer Inger Jarl Beck att ha alla möjligheter i världen att påverka både diskussion och beslut.
Överläggningen var härmed avslutad.
20 § Svar på interpellation 2006/07:646 om utredningen Alltid redo
Anf. 61 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Mats Berglind har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ med anledning av att interpellanten funnit brister i utredningen Alltid redo (SOU 2007:31) samt vilka åtgärder jag tänker vidta för att säkerställa att beslut fattas på rätt beslutsunderlag.
Fru talman! Mitt svar är enkelt och följande.
De initiativ som behöver tas har redan tagits, det vill säga att jag har säkerställt att den genomförda utredningen har skickats ut på en remiss som är såväl tillräckligt bred som tillräckligt tilltagen i tid. Det är nämligen genom att se till att alla berörda parter och intressenter får goda möjligheter att komma till tals som vi på bästa sätt säkerställer ett fullgott beslutsunderlag.
När remissförfarandet är avslutat, vilket det är i början av september, kommer regeringen på grundval av utredarens överväganden och remissinstansernas synpunkter att ta ställning till förslagens förtjänster och eventuella brister.
Anf. 62 MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min interpellation. Jag vill börja med att säga att vi socialdemokrater som har läst utredningen Alltid redo principiellt ställer oss positiva till en ny myndighet. Jag hoppas att vi kan fortsätta att ha ett konstruktivt samråd om den delen, kanske till och med innan propositionen läggs fram, så att vi hittar största möjliga politiska enighet om detta. Jag tycker att det är av värde att det finns en så bred politisk enighet som möjlighet om en sådan här myndighet som ska hantera krishantering och den typen av frågor för att vi inte, med skiftande regeringsunderlag, kommer att ha olika åsikter i frågan. Det vore djupt olyckligt. Ett samråd ser jag fram emot.
Samtidigt är det bra att det blir en ordentlig remissomgång om de här frågorna så att de berörda får tycka till och ha åsikter om detta. Jag är väldigt spänd på att se hur man ser på att alternativa utbildningsföretag ska ta över en del av säkerhetsutbildningen. Mig veterligen finns det i dag inga företag som har samma resurser, befogenheter och kunnande som de skolorna som vi i dag har i statlig ägo. Jag tycker att försvarsministern har en point i att en sådan fråga lämpar sig väldigt bra för ett remissförfarande.
Men det finns en del annan kritik som har framförts, inte minst från de fackliga organisationerna. Det gäller hur de här avgifterna kommer att fördelas. I dag är det i huvudsak kommuner och landsting som köper de här utbildningarna. Sedan finns det en del internationella köpare som Sida och så vidare, men det är framför allt kommuner och landsting som köper dem. Ska man ta in de pengar som utredningen föreslår hade det väl varit klädsamt om man hade kompletterat utredningen inför utskicket av remiss och också tagit fram hur det här kommer att slå mot till exempel kommuner och landsting. Jag vet inte hur mycket resurser som läggs ned i dag, men det går väl att räkna fram utifrån det antal timmar för sådana här utbildningar som man köper in. Om har en idé om vilka avgifter det handlar om kan man också, mellan tummen och pekfingret, få ett hum om vilka kostnader som drabbar Enköping–Håbos räddningstjänst och deras kommuner om det här förslaget går igenom.
Jag tycker att det hade varit bra om man hade kunnat komplettera den delen. Då hade det nog varit enklare för remissinstanserna att ta ställning till hur bra det här förslaget egentligen är.
Anf. 63 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! I någon mån kan man säga att det är den tidigare regeringen som har avgjort hur den här processordningen ska se ut. Det var den tidigare regeringen som gav direktiven till Sjöstrands utredning och som uppenbarligen bedömde att den avgränsning som den dåvarande regeringen gjorde av direktiven var tillfyllest för att belysa hur krisberedskapsorganisationen ska se ut på myndighetssidan.
Jag har fått ett antal frågor och interpellationer om den här utredningen. Det beror på att den i grunden berör en viktig fråga som engagerar många riksdagsledamöter. Hur ska vi skydda vårt samhälle och våra medborgare på bästa sätt? Men om en utredning föreslår att tre myndigheter ska läggas ned och en ny uppstå är naturligtvis också många anställda i staten berörda av detta och har ett genuint intresse av att ta del i diskussionen om utredningen.
Det här utredningsförslaget påverkar också utbildning på räddningstjänstområdet. Det påverkar de skolor som ligger på fyra håll i landet, delvis i bygder där den här verksamheten är viktig ur sysselsättningssynpunkt. Det finns alltså regionalpolitiska aspekter. Det gör att det inte är svårt att samla riksdagsledamöter från alla partier från Skövdetrakten som har bestämda uppfattningar om räddningsskolan där. Det är inte svårt att hitta riksdagsledamöter från andra regioner som har en ganska bestämd uppfattning om var huvudkontoret för den här nya myndigheten ska lokaliseras och så vidare.
Om jag ska kunna förhålla mig på ett rimligt sätt till beredningsprocessen gör jag klokt i att undvika att dra ur delfrågor och förhålla mig till dem. Därför har jag konsekvent hållit den linjen att jag försöker säkerställa ett bra beredningsunderlag genom en bred remissomgång och tillräckligt tilltagen tid. Jag kan säga att det fanns tankar i Regeringskansliet på att ha en delad remissomgång där man först skulle förhålla sig till principfrågor under en ganska begränsad tid för att sedan gå vidare till en andra remissomgång. Jag sade: Nej, vi ska inte göra det i hopp om att kunna lägga fram en proposition tidigare, utan vi ska ta den tid på oss som vi behöver.
Jag utesluter inte att det under den fortsatta beredningsprocessen kan vara så att vi behöver göra kompletterande utredningar på olika delområden. Skulle man verkställa utredarens förslag, det vill säga lägga ned tre myndigheter och bilda en ny, är det klart att det finns en massa organisatoriska frågor kring detta som också behöver omhändertas och övervägas ytterligare.
I september är remissomgången avslutad. Då ska vi, så gott vi kan, försöka lyssna på vad remissinstanserna har sagt. Jag är naturligtvis fullt öppen för att föra en konstruktiv dialog med socialdemokraterna i riksdagen. Jag tycker inte heller att myndigheters organisation och lokalisering bör stå i centrum för den politiska debatten.
Anf. 64 MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Det gläder mig att ministern har den attityden i den här debatten att vi ska försöka komma överens och diskutera ihop oss så att vi hittar en så bra lösning som möjligt. Jag är inte lokalt berörd när det gäller någon av de här skolorna. Jag försöker inte försvara eller ta ställning till vilka som ska vara kvar, om alla ska vara kvar och så vidare, utan det gäller detta att man ska lägga ut det på andra aktörer som inte finns och som inte har den styrka och kvalitet som krävs. Jag personligen känner lite oro över att man kommer med underlag för att lägga ned någonting när det inte finns något alternativ som kan ta över i dag. Hade det funnits alternativ, hade kvaliteten kunnat säkerställas och hade det kanske till och med varit ekonomiskt försvarbart hade vi fått ta ställning till det. Vi har inte det underlaget i dag, och därför blir det svårt att svara på frågan. Det är för tidigt att säga vilka av de här skolorna som ska vara kvar och vilka som bör läggas ned.
Jag var ute efter det som ministern öppnade lite grann för, nämligen att vi innan remissomgången är slut kanske kan få kompletterande material över hur det nya avgiftssystemet kommer att slå mot kommuner och landsting. Då skulle vi ha en möjlighet att ta ställning till om det är rimligt. Eller kommer kommuner och landsting att känna att de inte har råd att bedriva den utbildningen som de egentligen behöver? Det är ett orosmoment i sig.
Jag ser fram emot en fortsatt dialog i de här frågorna och hoppas att ministern återkommer med lite kompletterande material innan remisstiden är slut.
Anf. 65 Försvarsminister MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! På den sista punkten uttryckte jag mig måhända lite oklart. Jag kan säga att jag inte planerar att vidta några åtgärder innan dess att remisstiden har gått ut i september. Vad jag sade var att jag naturligtvis inte utesluter att vi i den fortsatta beredningsprocessen behöver göra någon typ av kompletterande överväganden, kompletterande uppgiftsinhämtning och kompletterande utredning. Men det får som sagt den fortsatta beredningsprocessen utvisa. Min förhoppning är att vi ska kunna avlämna en proposition i frågan till årsskiftet.
Överläggningen var härmed avslutad.
21 § Svar på interpellation 2006/07:640 om HBT-personers bemötande i sjukvården
Anf. 66 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Ylva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra sjukvårdens möjligheter att behandla den stora grupp homo- och bisexuella som upplever psykisk ohälsa, om jag kommer att initiera en systematisk undersökning av HBT-personers erfarenheter av bemötande i sjukvården samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka vårdpersonalens kunskaper om HBT-frågor. Vidare frågar Ylva Johansson vilka åtgärder jag avser att vidta för att den psykiatriska vården på ett bättre sätt ska kunna ge vård som förhindrar självmord bland HBT-personer.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har alla patienter rätt till en god vård och ett tryggt omhändertagande oavsett könstillhörighet, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Detta är en utomordentligt viktig princip.
Enligt regeringsformen ska det allmänna motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. År 1999 trädde lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning i kraft. Lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering, innebär att det finns ett effektivt skydd mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning även utanför arbetslivet. Jag vill särskilt lyfta fram att denna lag från och med den 1 januari 2005 även förbjuder diskriminering som har samband med sexuell läggning inom hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet.
I det fortsatta arbetet mot diskriminering är det viktigt att ta till vara den kunskap vi har om skillnader i behandling och bemötande inom hälso- och sjukvården och med den som bas skapa en ökad medvetenhet om hur dessa skillnader uppstår. En förbättrad kunskapsspridning är här särskilt viktig.
I detta sammanhang vill jag påpeka att det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att den egna personalen har de kunskaper som behövs för att ge alla människor en god vård. Samtidigt är det viktigt att fortsätta arbetet med att förbättra kunskapen om HBT-personers situation till exempel genom uppföljning av bemötande inom vården.
När det gäller psykiatrins förmåga att erbjuda HBT-personer god vård så vill jag framhålla att regeringen under 2007 satsar 500 miljoner kronor för att förstärka psykiatrivården. Denna satsning kommer naturligtvis även HBT-personer till godo.
Då det gäller frågan om förbättrad självmordsprevention så vill jag särskilt nämna att Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut haft i uppdrag att arbeta fram förslag på strategier och åtgärder till ett nationellt program för självmordsprevention. Myndigheternas förslag bereds nu inom Regeringskansliet.
Socialstyrelsen har också haft i uppdrag att granska tillämpningen av den anmälningsskyldighet som gäller enligt lex Maria för självmord som människor har begått i anslutning till hälso- och sjukvården. Syftet med granskningen är att identifiera systembrister som kan ha bidragit till självmordet. Genom att återföra denna kunskap till vården kan erfarenheterna från de granskade fallen tas till vara och användas för att ytterligare stärka patientsäkerheten och därmed höja vårdens kvalitet.
Anf. 67 YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret, men det är ett svar som väcker flera frågor och som egentligen inte är ett svar på någon av de frågor som jag ställde. Socialministern väljer att svara generellt, om generella åtgärder mot diskriminering, om generella åtgärder i sjukvården. Det är bra. Jag känner väl till diskrimineringslagen. Jag har varit ansvarig och varit med i den regering som lade fram den lagtexten. Men det jag frågar efter är specifika åtgärder. Vi har länge misstänkt att HBT-personer har sämre hälsa eller behandlas annorlunda i sjukvården, men vi har inte vetat. Efter rapporten från Folkhälsoinstitutet som kom för ett år sedan vet vi nu att det är systematiska skillnader, där framför allt homo- och bisexuella personer, som är den största grupp man har undersökt, har systematiskt sämre hälsa i en rad olika avseenden. Det måste föranleda åtgärder, och nu är det ett år sedan rapporten kom.
Med anledning av socialministerns svar vill jag ställa några ytterligare frågor, som han inte har svarat på. Socialministern säger att det är viktigt med uppföljningen av bemötandet inom vården. Ja, jag delar den uppfattningen. Kommer socialministern att ta initiativ till en sådan uppföljning av bemötandet inom sjukvården när det gäller HBT-personer?
Socialministern säger att ett nationellt program för självmordsprevention ska tas fram. Det är bra. Kommer HBT-personers speciella situation att tas upp i det programmet? Eller kommer de att döljas bland alla andra trots att vi nu vet att det är mer än dubbelt så vanligt med självmordsförsök bland homo- och bisexuella som bland heterosexuella? På vilket sätt tänker socialministern se till att psykiatrin förbättrar sin vård och sitt bemötande av just HBT-personer? Det finns ju en uppseendeväckande stor skillnad när det gäller psykisk ohälsa just för specifika grupper av homo- och bisexuella. Jag ska återkomma till det i ett senare inlägg.
Och så säger socialministern att man nu, vilket är ett utmärkt initiativ, gör en systematisk granskning av alla lex Maria-ärenden när det gäller självmorden. Men för att det ska vara möjligt att utifrån det dra några slutsatser om hur vården behandlar HBT-personer måste ju frågan om sexuell läggning finnas med i den systematiska uppföljningen. Gör den det, socialministern?
Anf. 68 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag tackar Ylva Johansson för väckandet av den här interpellationen, som berör en väldigt viktig fråga. När man läser resultatet av den här undersökningen i rapporten från Folkhälsoinstitutet får man ju klart för sig att det, framför allt när det gäller den psykiska hälsan, finns många människor som uppenbarligen far illa. Inte minst gäller det kvinnor i åldern 45–64 år. Det här är en grupp som vi naturligtvis måste ta hänsyn till och se till att vi kan bemöta på bästa möjliga sätt.
Sannolikt är det så att bemötandet inom hälso- och sjukvården i stor utsträckning inte direkt är relaterat till personens könsidentitet, eller sexuella läggning om vi uttrycker det så, för i många sammanhang antar jag att man är ovetande om den sexuella inriktningen. Men uppenbarligen är det så att en stor andel av de människor som är HBT-personer har drabbats av psykisk ohälsa. Vi måste bli bättre på att möta detta. Vi måste naturligtvis också se i vilken utsträckning det hänger samman med attityder och bemötande runt om i samhället och på vilket sätt den svenska hälso- och sjukvården, inte minst psykiatrin, kan svara upp mot de särskilda behov som kan finnas på det här området.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att påminna sig, och det behöver jag ju egentligen inte påminna Ylva Johansson om, vem det är som är vårdgivare, vem som är huvudman för hälso- och sjukvården runt om i vårt land. Det gäller att stryka under det ansvar som ligger på inte minst landstingen både när det gäller den politiska organisationen och den professionella organisationen. Man ska i sitt arbete bli bättre på att dels utbilda personal, dels öka kunskapen, informationsgivandet, så att man blir bättre på att bemöta personer som man kanske inte har en tillräcklig vana att bemöta.
Vi behöver förbättra uppföljningen av bemötandet. Vilka former det här ska ta sig vågar jag inte säga riktigt än, men vi behöver naturligtvis utifrån de analyser som har gjorts fundera på vad vi kan göra på nationell nivå och inte minst vad man kan göra bland huvudmännen själva för att se till så att vi möter detta på ett bättre sätt.
Hur ska man se till att psykiatrin förbättras just för HBT-personer? Anslaget måste ändå vara att alla människor, oavsett läggning, etnisk härkomst etcetera, bemöts på precis samma sätt. Man ska inte behöva bemötas på något speciellt sätt, men det ska finnas en förmåga att hantera människor oavsett deras sexuella preferenser. Vi måste se till, inte minst genom utbildning, att höja kunskapsnivån så att vi kan hantera detta.
Vi förstärker psykiatrin på många olika sätt redan i år när det gäller inte minst utbildning av personal som är verksamma inom psykiatrin, och ytterligare åtgärder kommer nästa år. Framför allt räknar vi med att vi ska kunna genomföra stora steg i det nödvändiga upprustningsarbete som pågår inom psykiatrin från 2009 utifrån det viktiga utredningsarbete som har gjorts av Anders Milton och psykiatrisamordningen.
Anf. 69 YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag vet inte om socialministern kan föreställa sig hur det känns att komma in till vården tillsammans med sin livskamrat som man har levt ett mycket långt liv tillsammans med – livskamraten har fått en stroke, och vi ska snart diskutera strokevårdens brister – och bli behandlad som en flyktig bekant, medan någon främmande systerson kallas in som närmaste anhörig. Man har levt kanske en stor del av sitt liv i ett samhälle där homosexualitet har varit förbjudet, betraktats som en sjukdom och inte varit tillåtet.
Vårdens bemötande handlar inte bara om den öppna diskrimineringen, utan det handlar också om att inte se de liv som människor lever, eller hur det känns att komma, gravid, kanske orolig för en graviditet med komplikationer, till mödravården, där man tar för givet att den andra föräldern är en man, att varje gång behöva redovisa sin sexuella läggning, varje gång behöva slåss för att den finns och att man själv finns för att sjukvården ska ta hänsyn till detta. Då handlar det inte om öppen diskriminering, men det handlar om okunskap, och det handlar om ett systematiskt osynliggörande.
Det här kan man påverka med politiska beslut. Jag är mycket väl medveten om vilka som är sjukvårdshuvudmän. Det är också därför jag till socialministern här ställde frågorna som handlade om det som regeringen kan göra.
Kommer socialministern att initiera en nationell uppföljning av bemötandet i sjukvården, som du själv säger i svaret är mycket viktigt? Det bör ske på nationell nivå. Det är det naturliga.
Kommer det nationella programmet för självmordsprevention särskilt att ta upp problemet med att det är mer än dubbelt så vanligt att homo- och bisexuella – ännu värre är det med transpersoner – gör självmordsförsök?
Kommer Socialstyrelsens, den nationella myndighetens, granskning av lex Maria-ärenden när det gäller självmordsförsök och eftervård, att ta med frågan om sexuell läggning?
Det här är tydliga, nationella frågor där regeringen kan göra skillnad.
Det är naturligtvis så att det handlar om attityder och bemötande, och det är klart att Göran Hägglund har mycket att leva upp till, eftersom Kristdemokraterna ju inte har gjort sig kända som det parti som slåss för bättre attityder och bemötande eller en större acceptans för homo- och bisexuella i samhället.
Jag vill ha svar på frågan: Vad tänker regeringen konkret göra när det gäller de här frågorna: Socialstyrelsens uppföljning av lex Maria, uppföljningen av bemötandet i sjukvården, det nationella programmet för självmordsprevention och kompetenssatsningarna inom psykiatrisatsningen, som Göran Hägglund själv tog upp?
Anf. 70 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det är många viktiga frågor som behandlas i det här sammanhanget, och jag tycker att det naturligtvis finns skäl att än en gång säga att alla människor ska bemötas på ett likvärdigt sätt inom den svenska hälso- och sjukvården, oavsett allt. Alla människor har samma värde och ska bemötas på samma sätt.
Det finns, som Ylva Johansson beskriver inledningsvis med den strokepatient och den gravida kvinna som hon talar om, så att säga ett slags presumtion i människors förväntan. Det är inte särskilt konstigt egentligen, men det behöver likafullt naturligtvis ständigt förändras genom att vi visar att vi är olika och att vi kan leva på olika sätt. Därför gäller det att vi satsar mycket på utbildning och kunnande inom hälso- och sjukvården för att personalen ska vara så väl rustad som möjligt att möta varje person som söker sig till vården.
Det pågår som sagt mycket arbete. När det gäller frågan om självmordsprevention har det skisserats en strategi för att minska antalet självmord som begås. De begås i större utsträckning av HBT-personer än andra personer i vårt land, och vi måste naturligtvis göra vårt yttersta för att möta det på olika sätt. I den strategi som har skisserats finns det väldigt mycket som beskriver insatser som handlar om att främja livschanser för alla. Det handlar om droganvändning, om minskad tillgänglighet till medel och metoder för suicid, om hantering av psykologiska misstag, om mediciners roll, om spridning av kunskap om sådana metoder som är användbara, om kompetenshöjning hos personal, om händelseanalys i samband med lex Maria-anmälningar, som vi var inne på, och om stöd till frivilligorganisationer.
Under många av de här rubrikerna finns naturligtvis tillfälle att också ta upp den här frågan som rör människor som är särskilt utsatta och upplever sig eller är diskriminerade av ett eller annat skäl, inte minst HBT-personer, för att kunna möta de särskilda problem som de personerna kan möta.
I lex Maria-uppföljningen har man identifierat en lång rad brister när det gäller riskbedömningen för personer, när det gäller dokumentation eller samverkan mellan olika instanser, när det gäller kontinuitet och när det gäller kompetens, vårdprogram, vårdplaner, tillsyn och bevakning. Det här är naturligtvis någonting som gäller alla personer, men särskilt dem som är extra utsatta bland dessa. Vi vet att människor med HBT-bakgrund tillhör den gruppen. Där behöver vi på alla politiska nivåer göra vårt yttersta, och vi behöver göra det i samverkan med preventionen. Men jag tror att det här bör ske integrerat och brett över hela fältet, så att det inte blir en liten del som vi så att säga kan legitimera overksamhet med. Det behöver vara någonting som är integrerat i hela hälso- och sjukvårdens, inte minst psykiatrins, förhållningssätt.
Anf. 71 YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! I Folkhälsoinstitutets rapport visar det sig att den självskattade hälsan när man jämför heterosexuella med homo- och bisexuella är ungefär likadan för alla grupper utom för kvinnor som är 45–64 år, där det är tre gånger så vanligt att man skattar sin egen hälsa som dålig jämfört med heterosexuella.
När det gäller psykisk ohälsa är det också skillnad. Där är skillnaden större för alla grupper, men speciellt stora för gruppen kvinnor mellan 45 och 64 år. Man kan bara gissa vad man skulle ha fått för resultat om man hade inkluderat människor över 65 år i den här gruppen.
Göran Hägglund vet precis som jag vilka det är som är de stora konsumenterna av sjukvård. Jo, det är kvinnor. Ja, det är män också, men kvinnorna är ännu fler när det gäller sjukvård när man blir äldre. Därför är det oerhört viktigt vad man tar för initiativ.
Nu säger Göran Hägglund att det finns mycket arbete som pågår. Vad då? säger jag. Det du har redovisat hittills är allmänna insatser inom sjukvården. Vad är det som pågår som är specifikt när det gäller HBT-personer? Jag har undersökt några av de landsting som ju är huvudmän för sjukvården. I Stockholms läns landsting hade man under den tidigare majoriteten alltid med frågan, särskilt i budget- och verksamhetsplaner, där man hade avsatta pengar särskilt för HBT-kompetens inom psykiatrin. Man hade särskilda utbildningar av personaldirektörer i de här frågorna. Man hade särskilda HBT-utbildningar för ungdomsmottagningarna.
Man hade utbildningsseminarier om lesbisk hälsa. Man tog flera olika initiativ som nu inte längre finns i den nya majoriteten i Stockholms läns landsting. Det kanske ser annorlunda ut i andra landsting, men jag ser inte att landstingen själva gör särskilt mycket på det området. Därför är det viktigt att regeringen tar initiativ.
Jag hoppas att socialministern använder sitt sista inlägg till att svara på frågan: Vad är det för arbete som redan pågår? Socialministern säger också att det finns möjlighet att ta upp HBT-frågan i en rad sammanhang. Kommer du att göra det?
Anf. 72 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det jag tänkte på när jag sade att väldigt mycket arbete pågår handlar om några av de saker som jag redovisade i mitt svar. Det handlar om det arbete som rör självmordsprevention. Alltså: Hur arbetar vi fram väl fungerande strategier som blir verklighet? Hur identifierar vi personer som särskilt ligger i riskzonen? Och hur möter vi dessa personer där de finns innan självmordet är ett faktum?
Jag tänker också på de frågor som rör lex Maria, som vi varit inne på, så att vi utifrån de analyser som görs kan återföra den kunskap som kan vinnas. Utifrån de tråkiga erfarenheter som vi vunnit måste vi se till att förstärka vården, förstärka patientsäkerheten och höja vårdens kvalitet. Varje gång en person tar livet av sig är det naturligtvis tragiskt, och det får sägas vara ett misslyckande när det sker i nära anslutning till vården. Då har vi inte riktigt lyckats bemöta den enskilda personens problem.
Ja, jag kommer naturligtvis att även fortsättningsvis ta upp frågan. Inte minst tror jag att frågan om psykiatrin kommer att vara på tapeten under en lång följd av år. För att kunna återställa det som under många år förlorats och kunna lyfta upp psykiatrin till att bli en sektor där vi kan säga att den nått upp till samma kvalitet som vi i övrigt har inom hälso- och sjukvården krävs ett oerhört tålmodigt arbete av många personer. Och även när vi nått dit kommer vi att ha en hel del kvar att göra.
Överläggningen var härmed avslutad.
22 § Svar på interpellation 2006/07:642 om skillnader i strokevården
Anf. 73 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Ylva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att alla medborgare har tillgång till en god strokevård i enlighet med nationella riktlinjer i hela landet. Hon har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kvalitetsregistret Riksstroke ska kunna utvecklas till ett än bättre verktyg för att utveckla strokevården.
Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att organisera hälso- och sjukvården så att målet om en god vård kan uppnås. Socialstyrelsen verkar för att de nationella riktlinjerna för vård och behandling i ökad utsträckning ligger till grund för sjukvårdshuvudmännens planering och vårdprogram. Även Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har en viktig roll när det gäller att vetenskapligt utvärdera metoder och sprida evidensbaserad kunskap inom hälso- och sjukvården.
Rapporten Strokesjukvården i Sverige – kvalitetsjämförelser mellan olika sjukhus och landsting/regioner vänder sig till beslutsfattare på olika nivåer inom hälso- och sjukvården liksom till yrkesverksamma inom strokevården. I rapporten redovisas resultat från sjukhus och kliniker, som en del i ambitionen att öppet redovisa hälso- och sjukvårdens kvalitet. Det är dock viktigt att påpeka att rapporten belyser medicinsk praxis inom strokesjukvården innan de nationella riktlinjerna publicerades. Socialstyrelsen kommer därför att presentera ytterligare uppföljningar av strokesjukvården för att följa tillämpningen och effekterna av de nationella riktlinjerna. Jämförelser är ett viktigt verktyg för att utveckla kvalitet och effektivitet samt minska ogrundade skillnader mellan olika vårdgivare. Patienterna måste kunna lita på att de får den mest effektiva och säkra vården oavsett var de bor eller vårdas.
För att förbättra uppföljningen av hälso- och sjukvården krävs god informationsförsörjning, kunskapsbaserade underlag, kvalitetsindikatorer, nationella register av olika slag och verktyg för att få veta vad medborgarna faktiskt tycker om vården. Regeringen har därför vidtagit ett antal åtgärder för att förbättra informationsförsörjningen inom hälso- och sjukvården. Beslut har bland annat fattats om att stärka arbetet med klassifikationer och en enhetlig terminologi, vilka båda är centrala grundförutsättningar för att beskriva och följa upp hälso- och sjukvården. Regeringen har även tagit initiativ till att utveckla ersättningssystem som främjar vårdens innehåll och resultat.
Regeringens mål är att skapa en kvalitetsutveckling inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården genom att skapa incitament för att lära av goda exempel och att systematiskt förbättra verksamheten. När vårdpersonalen kan jämföra sig med andra vårdgivare blir det en stark drivkraft att utveckla verksamheten. Det handlar om att omsätta kunskap till konkreta förändringar genom att utveckla arbetssätt, skapa effektiva rutiner och samverkansformer. Socialstyrelsens rapport om strokevården ger ett bra underlag i det pågående arbetet med att se hur uppföljning, öppna jämförelser och kvalitetsregister kan utvecklas ytterligare i syfte att tillhandahålla god vård utifrån behov.
Anf. 74 YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Jag tror att socialministern delar min stora oro över de skillnader som finns i strokevården i dag.
Stroke är en av våra största folksjukdomar. I dag får 80 personer stroke, likaså i morgon och även dagen därpå. Strokevården är den enskilt största somatiska vården inom svensk sjukvård. Det handlar om 30 000 människor varje år. Stroke är en sjukdom som man tidigare ofta dog av. Nu klarar man sig dessbättre ofta – om man kommer på en strokeenhet och om man får trombolys, ifall det är aktuellt, inom tre timmar. Det får dock inte alla.
Stroke drabbar plötsligt och kommer alltför många gånger överraskande, mer överraskande än den kanske behövde ske, skulle jag vilja säga. Vi skulle kunna förebygga mera. Stroke påverkar resten av livet för den som drabbas och dennes anhöriga som kanske måste ändra sin livsföring helt. Vi har oerhört mycket livskvalitet att vinna på att förbättra strokevården. Det gäller både den som drabbas och anhöriga.
När det gäller rehabilitering av den som drabbats av stroke är skillnaderna ännu större än inom den direkta vården. I rapporten visas till exempel att endast en tredjedel får tillgång till logoped, trots att nära en fjärdedel av alla patienter drabbas av talsvårigheter. Det är en enskild men oerhört viktig del i rehabiliteringen för att både den drabbade själv och anhöriga ska kunna leva ett bra liv också efter en stroke.
Precis som socialministern säger gjordes undersökningarna innan de nationella riktlinjerna kom. Nu har de nationella riktlinjerna kommit. De har funnits i drygt ett år och tillämpas förhoppningsvis. Ändå misstänker jag att det trots dessa finns stora skillnader i strokevården.
Jag skulle vilja fråga socialministern vad som är skillnaden mellan strokevården och cancervården, för också i cancervården finns upprörande regionala skillnader. Inom ett och samma landsting kan vårdkvaliteten vara olika. Det kan gälla de tidsgränser som erbjuds olika patienter samt exempelvis tillgången till läkemedel.
När det gäller cancer har regeringen sagt att man ska ha en nationell cancerplan. Man fattar beslut om att inrätta en sådan samtidigt som de nationella riktlinjerna för vården kommer ut. När det gäller stroke, som är en annan stor folksjukdom, säger regeringen att riktlinjerna bara funnits i ett och ett halvt år och att vi får vänta och se. Vad är skillnaden?
Anf. 75 LARS-IVAR ERICSON (c):
Fru talman! Var 17:e minut får någon i Sverige stroke. Stroke är den vanligaste orsaken till handikapp hos vuxna. Det kan innebära halvsidig förlamning och talsvårigheter.
Den 25 maj 2005 ställde jag en skriftlig fråga om vården av strokepatienter till dåvarande ministern Ylva Johansson. Jag gjorde det eftersom jag tagit del av en rapport från Riksförbundet för strokedrabbade. Den rapporten visade att 65 procent av de insjuknade inte hade fått tillräcklig information om riskerna att bli sjuk på nytt. 59 procent uppgav att de inte hade fått tillräckligt stöd från sjukvården. 25 procent av dem som hade högt blodtryck hade inte fått någon behandling för detta, trots att högt blodtryck är den vanligaste riskfaktorn för stroke.
Ylva Johansson svarade då att svensk strokesjukvård vid en internationell jämförelse är av hög kvalitet. Ingen annanstans i världen får så många strokepatienter vård på strokeenhet.
Nu har det gått två år. Jag tror att denna debatt blir ett tillfälle att diskutera dagens läge inom strokevården. Är den på samma nivå som för två år sedan? Har den försämrats eller förbättrats? Ligger Sverige i världstopp fortfarande?
Jag har inte tagit del av Socialstyrelsens rapport, men efter att ha läst Göran Hägglunds interpellationssvar tycker jag att regeringen är på rätt väg. Informationsbehovet betonas, de goda exemplen lyfts fram och de viktiga orden ”uppföljning”, ”öppna jämförelser” och ”kvalitetsregister” betonas. Men det finns naturligtvis mycket som behöver bli bättre, inte minst att man tar hänsyn till högt blodtryck som riskfaktor för stroke.
Fru talman! För några veckor sedan mötte jag en man vars hustru drabbats av stroke. Han ifrågasatte inte omhändertagandet i vården. På alla nivåer hade man ställt upp på ett bra sätt. Nu var hon på väg tillbaka till arbetslivet. Han hade en intressant idé som jag gärna vill återge i denna debatt. Han hade diskuterat med medicinska experter som betonat hur viktiga de första minuterna är när någon drabbas av stroke, hur viktigt det är med ett snabbt omhändertagande.
Han sade att det finns ett hjälpmedel som bromsar upp sjukdomens förlopp i väntan på ambulans. Det är syrgas. Hans tanke var att likaväl som det finns brandsläckare på arbetsplatser och i samlingslokaler borde det finnas en mindre syrgastub att använda i väntan på ambulansfärd. Man kan tycka att det är en djärv idé, och den kräver naturligtvis en hel del utbildning för den person som ska använda syrgasen, men alla goda tankar bör prövas för att förhindra det lidande som stroke innebär i dagens Sverige.
Anf. 76 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det här är ett område som naturligtvis påverkas väldigt mycket av livsstilsförändringar, precis som många andra sjukdomar. Det tycks som att vår livsstil leder till att fler drabbas. Samtidigt har vi en positiv utveckling som gör att vi finner och utvecklar nya metoder som används i allt större utsträckning. Det sker en ständig kamp för att försöka få övertaget, så att inte fler och fler drabbas. Det handlar förstås till viss del om sådant som går att förebygga.
Både Ylva Johansson och Lars-Ivar Ericson har gjort kloka inlägg som har belyst många av de aspekter som går att ha på frågan. Men det finns ytterligare några saker att säga. Jag ska besvara frågan som Ylva Johansson ställde. Regeringen har aviserat en nationell strategi i kampen mot cancer. Jag förstår hennes fråga som ”varför just cancer, varför inte på strokeområdet?” Svaret är väl egentligen att vi rimligen borde ha en samlad strategi på en lång räcka områden. Men låt oss pröva den här metoden, det här angreppssättet just på cancerområdet och fundera på om det är ett angreppssätt som skulle kunna spridas vidare till andra områden. Det här är en del av det som vi skulle kunna kalla för folksjukdomar. Det är något som många av oss har eller löper stor risk att drabbas av.
För övrigt vill jag än en gång understryka det som jag sade i mitt inledande svar: Jag är en varm anhängare av öppna jämförelser och utarbetandet av riktlinjer som en metod för att förbättra oss i arbetet. Precis som har sagts här tidigare är snabba insatser en nyckel, men också att göra rätt från början. Vi måste kunna jämföra mellan olika landsting och kliniker, lära av dem som har de allra bästa resultaten och utifrån de kvalitetsrapporteringar vi får utifrån landet arbeta vidare med de riktlinjer som kan sprida de här goda kunskaperna till dem som ännu inte har lyckats åstadkomma så goda resultat.
Socialstyrelsens kommande rapporteringar kommer att ha en högre ambition också för värderingar av måluppfyllelsen när det gäller resultaten inom strokesjukvården, med tydligare slutsatser och rekommendationer till stöd för huvudmännens styrning och ledning av verksamheten. Jag tror att det här är en sak, inte den enda, men en väldigt viktig sak som kan komma att spela en stor roll i arbetet för att färre personer ska drabbas och för att de som har drabbats får effektivast möjliga vård.
Anf. 77 YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar socialministern för det öppna sinnet för insatser när det gäller strokevården framöver. Socialministern tar också i sitt svar i inlägget upp vikten av öppna jämförelser och att man systematiskt följer upp vården. Jag delar denna uppfattning. Jag tror att det är otroligt viktigt. Vi har inte alls gjort tillräckligt i Sverige. Det finns en väldigt stor potential.
Mot den bakgrunden vill jag fråga hur socialministern ser på kvalitetsregistren i allmänhet och Riksstroke i synnerhet. Dess täckningsgrad är på ca 95 procent. Det är ett av de bättre kvalitetsregistren när det gäller vilket underlag man har. Jag ställer frågan mot bakgrund av att vi i våras, bara för några månader sedan, här i riksdagen behandlade förslag från Riksrevisionen som hade granskat Socialstyrelsens stöd till de nationella kvalitetsregistren.
Riksrevisionen var väldigt kritisk och ifrågasatte om staten behövde de nationella kvalitetsregistren för sin styrning av sjukvården. Man sade att de inte följer reglerna för offentlig statistik och att Socialstyrelsen inte behöver informationen för att styra sjukvården.
Jag tycker att det var anmärkningsvärt att riksdagens majoritet inte hade något att invända mot det här synsättet. Kvalitetsregistren är i min värld inte i första hand ett sätt för staten att styra sjukvården och inte i första hand en del av statens offentliga statistik. Kvalitetsregistren är ett av de bästa instrumenten för professionen själv att utveckla verksamheten. De måste ha ett processregister där de följer upp hur vården utvecklas, och det är en mycket stark drivkraft att olika enheter jämför sig med varandra och lär av varandras framgångar och misstag.
Jag tror att det vore ett oerhört stort misstag om staten i fortsättningen inte skulle ta ett nationellt ansvar för finansieringen. Staten ger bara en delfinansiering i dag till de nationella kvalitetsregistren, men i Riksrevisionens förslag finns att regeringen ska se över hela den nationella finansieringen av kvalitetsregistren. Riksdagens majoritet avvisade vårt yrkande på att översynen skulle resultera i att man i någon form också i framtiden ska ha ett nationellt ansvar för kvalitetsregistren. Jag är orolig för vad som händer om det bara är ett enskilt landsting som ska ansvara för finansieringen av till exempel Riksstroke i framtiden. Kommer det då att vara 95-procentig täckningsgrad? Den borde egentligen vara 100-procentig.
Jag skulle gärna se att socialministern utvecklade hur han ser på öppna jämförelser och kvalitetsuppföljning. Vi delar uppfattningen att det är viktigt. Regeringen ska nu göra den översyn av finansieringen av de nationella kvalitetsregistren som riksdagen har beställt. Är socialministern beredd att här säga att det i någon form också i framtiden ska ligga ett nationellt ansvar på staten – inte ett helhetsansvar, det måste naturligtvis ligga ett ansvar också på huvudmännen, men ett delansvar – för finansieringen och utvecklingen av kvalitetsregistren i allmänhet och Riksstroke i synnerhet?
Anf. 78 LARS-IVAR ERICSON (c):
Fru talman! Som en blixt från klar himmel – så uppfattas ofta stroke. Vägen tillbaka till ett aktivt och meningsfullt liv är både lång och svår. Vi får hoppas att den medicinska forskningen kommer fram till nya mediciner som hjälper till med rehabiliteringen och att man satsar mycket mer på hjärnans sjukdomar. Vi får också hoppas att de riktlinjer som Socialstyrelsen har gett ut ska ge en likvärdig och kunskapsbaserad vård i alla delar av landet.
Som sagts flera gånger här i debatten är det snabba omhändertagandet oerhört viktigt. Det medför mindre lidande, mindre handikapp och lägre dödlighet.
Anf. 79 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! När det gäller kvalitetsregistren är det precis så som Ylva Johansson säger, att just i fråga om strokeregistret har vi god tillgång till data. Det kan inte sägas på alla områden. Vi pratade tidigare om till exempel psykiatrin, som är sorgligt eftersatt just på detta område, där man av olika skäl inte får in uppgifter på ett vis som skulle kunna bidra till att underlätta analys, bedömning och förbättringar av psykiatrin.
Registren fyller ett väldigt viktigt behov och är grunden för det som handlar om öppna jämförelser, och utan dem skulle vi ha förlorat ett väldigt betydelsefullt instrument. Kvalitetsregistren måste finnas, för de är en väldigt viktig faktor när det gäller att utveckla svensk hälso- och sjukvård. Jag tror att vi alla som har deltagit i debatten kan vara överens om det.
Jag tycker att staten har ett ansvar för att se till att de finns kvar men är naturligtvis inte dogmatisk när det gäller vem som finansierar det. Men om de försvann tror jag att vi alla skulle vara olyckliga. Registren betyder oerhört mycket för det utvecklingsarbete som ska bedrivas inom svensk hälso- och sjukvård under de kommande åren, och det instrumentet ska vi inte avhända oss.
Anf. 80 YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Tack, socialministern! Jag hoppas att det kommer att resultera i att vi också i fortsättningen säkerställer ett nationellt ansvar för att se till att kvalitetsregistren finns kvar och utvecklas. Det finns väldigt mycket att göra när det gäller utveckling av både befintliga och förhoppningsvis nya kvalitetsregister inom sjukvården.
Socialministern sade att stroke är en del av livsstilsförändringar, och det är troligt. Det är också hjärtinfarkt. Det är en liknande problematik som ligger bakom. När det gäller hjärtinfarkt har vi inom sjukvården kommit väldigt mycket längre med det förebyggande. För livsstilsfrågor gäller båda delarna, men inom sjukvården har man kommit mycket längre när det gäller hjärtinfarkt.
Jag fick en tankeställare av en artikel i Läkartidningen under sommaren som tog upp just en jämförelse mellan hur många som opereras. Man uppskattar att ungefär 10 procent av dem som drabbas av stroke inte hade drabbats om det gjorts en förebyggande operation, medan bara ungefär en tredjedel av dem får en operation i dag.
Om jag gör en jämförelse med hur långt vi har kommit när det gäller att förebygga risken för hjärtinfarkt, med ballongvidgningar och bypassoperationer och annat, tror jag att det finns en hel del att göra vid sidan av det som naturligtvis måste göras i fråga om livsstil och folkhälsa för att förebygga att människor drabbas av hjärt-kärlsjukdomar.
Jag skulle gärna vilja att socialministern säger någonting om den här jämförelsen i sitt sista inlägg. Hur ser regeringen på sjukvårdens åtgärder för att förebygga stroke i jämförelse med hur pass långt man har kommit när det gäller hjärtinfarkt?
Anf. 81 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det är en väldigt intressant fråga som Ylva Johansson tar upp. Vi kan konstatera att vi i Sverige ligger fantastiskt väl till när det gäller hjärtsjukvården, där vi har många kvalificerade kliniker, läkare och annan personal runt om i vårt land. På strokeområdet har vi inte kommit lika långt, och det kanske inte är så konstigt om vi tänker efter. Man har genom åren varit försiktigare med att ge sig på den känsliga hjärnan. Det har varit svårare – det ligger på något sätt i sakens natur.
Det här understryker väl behovet av forskning på området för att ytterligare kartlägga vad vi kan göra med andra metoder än de som vi har tillgång till i dag och att vi i Sverige ska fortsätta att satsa på att vara framgångsrika på det medicinska området. För svensk del har det traditionellt varit ett starkt och betydelsefullt område ur många olika synvinklar.
Jag kan inte annat än hålla med. Det finns nog mycket som man kan lära av varandra på det området.
Jag vill tacka Lars-Ivar Ericson och Ylva Johansson för den här diskussionen som jag antar att vi får återkomma till i senare sammanhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
23 § Svar på interpellation 2006/07:650 om risker med instegsjobb
Anf. 82 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Ledamöter, medarbetare, åhörare! Först och främst välkommen tillbaka efter en förhoppningsvis vederkvickande semester! För mig som ansvarig för arbetsmiljöfrågor är det ingen tvekan om att det är en skön semester när man har möjlighet att ladda batterierna inför ett nytt och, hoppas jag, intensivt arbetsår. Med Luciano Astudillo som interpellant vet jag att det kommer att bli så. Jag ser fram emot det.
Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att minimera de risker han menar finns med instegsjobben. I interpellationen nämner han att den höga lönesubventionen kan väcka reaktioner, att inlärningen av svenska kan försvåras samt att individer kan låsas in i fel yrke.
Jag tror att vi är eniga om att det finns stora problem med integrationen i det svenska samhället. Det gäller inte minst nyanlända invandrares introduktion. Problemen har delvis sin grund i strukturella brister, bland annat i ansvarsfördelningen och samordningen mellan stat och kommun, utformningen av ersättningen till kommunerna samt undervisningen i svenska för invandrare, sfi. Detta har varit känt under flera år. Trots det har den tidigare socialdemokratiska regeringen stått handfallen. Vi har kunnat se ett växande utanförskap med delvis etniska förtecken. Nu måste något göras.
Regeringen har initierat omfattande utredningsarbeten som rör såväl snabbare arbetsmarknadsetablering för nyanlända flyktingar med flera som sfi. Slutbetänkanden ska lämnas till regeringen under första halvåret 2008. Reformer på grundval av dessa betänkanden är att vänta. Instegsjobben infördes den 1 juli i år. Inom ramen för nuvarande system ger dessa incitament för arbetsgivare att anställa, för kommuner att tidigt erbjuda effektiv sfi och för individen att parallellt med sfi-studier söka sig ut på arbetsmarknaden.
Vad gäller de konkreta farhågor som Luciano Astudillo ger uttryck för i sin interpellation vill jag säga följande.
Det är sant att instegsjobben innebär att staten, under vissa villkor, kraftigt sänker kostnaderna för att anställa nyanlända invandrare. Jag menar att detta är väl motiverat. Den som är nyanländ till Sverige och saknar kunskaper i svenska har särskilt svårt att konkurrera på den reguljära arbetsmarknaden. Instegsjobbens konstruktion, med krav på sfi-studier parallellt med arbetet, innebär samtidigt praktiska utmaningar som en arbetsgivare måste hantera.
Min övertygelse är att arbete alltid är bättre än arbetslöshet. Självförsörjning och tillhörighet till en arbetsgemenskap är, menar jag, faktorer som är helt centrala för möjligheterna till god integration. Det gäller också kunskaper i svenska. Alltför få påbörjar sfi. Alltför få når önskvärda resultat. Ett återkommande tema i kritiken har varit att undervisningen ofta saknar koppling till arbetsmarknaden. Instegsjobben innebär i detta perspektiv ett viktigt steg framåt.
Det är angeläget att människors utbildning och yrkeskunskaper på bästa möjliga sätt tas till vara i arbetslivet. Jag vill understryka att ett instegsjobb är en möjlighet, inte ett tvång. Vill till exempel individen efter sfi-studier, utan eller i kombination med arbete, fortsätta att studera kommer han eller hon att ha samma möjligheter att göra detta framöver som i dag. Jag kan inte heller gå med på att en periods förvärvsarbete i ett mer okvalificerat yrke skulle vara något negativt för den som sedan vill utbilda sig vidare eller söka ett mer kvalificerat arbete.
Avslutningsvis: Instegsjobben är en viktig insats för att bättre tillvarata nyanlända invandrares resurser och vilja att arbeta och underlätta en långsiktigt hållbar integration. Regeringen kommer noga att följa den vidare utvecklingen. Det gäller såväl hur instegsjobben fungerar i praktiken som integrationen i stort. Mycket återstår att göra. Jag kan försäkra Luciano Astudillo att regeringen kommer att driva arbetet vidare med kraft.
Anf. 83 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Fru talman! Jag hoppas också att statsrådet har hunnit vila ut sig efter ett händelserikt år och att han kunnat skaka av sig mycket av det första årets händelser. Det har varit ett katastrofalt år för arbetsmarknadsministern med alltifrån a-kassehaveriet till alla de privata turerna om bland annat utbildningen.
Jag vill tacka statsrådet Sven Otto Littorin för svaret. Jag tycker ändå att det är onödigt, oresonligt och något konfrontatoriskt. Som Littorin säger i svaret är integrationen ett stort problem i vårt samhälle. Men om Littorin tror att instegsjobben eller den utredning av flyktingmottagningen som borgerligheten har tillsatt kommer att lösa problemen är Littorin naivare än jag trodde.
För det första fanns det redan ett brett underlag i en färdig utredning om flyktingmottagningen som regeringen kunde ha använt för att strukturera om och lösa de strukturella problem som Littorin pekar på.
För det andra lade Sabuni ned den andra integrationspolitiska kommittén – en utredning som kunde ha hjälpt oss att gå vidare och förbättra integrationspolitiken.
För det tredje motsvarar instegsjobben i mycket det förstärkta anställningsstöd som fanns för nyanlända flyktingar redan innan Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister. Det är bara namnet och en del av konstruktionen som skiljer.
Fru talman! Vi socialdemokrater gjorde inte tillräckligt för att lösa segregationsproblematiken. Jag har under lång tid varit en av mitt partis största kritiker på det här området. Därför noterar jag med stor tillfredsställelse Mona Sahlins initiativ i talet i Botkyrka att man långsiktigt ska satsa rejäla summor på de områden som är eftersatta för att bryta segregationen. Detta står i bjärt kontrast mot borgerlighetens första år, där man har prioriterat att försämra för arbetslösa och att ta bort fastighetsskatten och förmögenhetsskatten.
Tyvärr andas Littorins hela resonemang om integration en sådan okunskap och naivitet när det gäller frågans komplexitet att jag avstår från vidare debatt om integrationspolitiken och väljer att diskutera instegsjobben, som frågan handlade om.
Jag blev uppmärksammad på de frågor som jag tar upp i min interpellation av duktiga arbetsförmedlare i Malmö. Det är sant att nyanlända har en svagare position på arbetsmarknaden på grund av brister i svenska språket. Samtidigt ska vi akta oss för att göra grova generaliseringar. Det är inte alltid så att alla nyanlända har en svagare position.
Men det är ett problem: Vilka jobb kan man få när man är nyanländ och saknar svenska språket? Jag ser framför mig att man i Malmö kan få ett instegsjobb på Falafel nr 1 eller Abdos livs som lagerarbetare. Hur språkutvecklande är de miljöerna? Det är ett av de problem som byggs upp.
Arbete är alltid bättre än arbetslöshet, säger ministern. Bespara oss de klyschorna! Det är klart att arbete är viktigt. Det är A och O för integrationen. Men är det alltid bättre? Tänk på att man kunde använda den tiden till att bättre ta till vara människors utbildning, översätta den snabbare, validera den erfarenhet människor har och ge möjlighet för nyanlända att komplettera utbildningen så att de kan jobba inom den bransch där de har erfarenhet. Skulle inte det vara bättre?
Anf. 84 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Det är alltid lika inspirerande att börja riksdagsåret – som ju egentligen inte har börjat – med Luciano Astudillo. Man får en adrenalinkick. Som vanligt är det ingen hejd på den okunskap, naivitet, problem och annat som Luciano tar upp.
Låt mig bara konstatera att det bortom den retoriska demagogik som Luciano Astudillo står för finns en genuin och gemensam syn på problemen med integrationen. Det gläder mig att Luciano Astudillo har varit en hård intern kritiker i socialdemokratin. Tyvärr fick Luciano Astudillo aldrig något genomslag för detta under socialdemokraternas tid i regeringsställning. Ni hade tolv år på er, som jag brukar säga, och det ledde ingen vart.
Instegsjobben är inte lösningen på allting. Det är precis som det står i sista stycket i interpellationssvaret: ”Instegsjobben är en viktig insats för att bättre tillvarata nyanlända invandrares resurser och vilja att arbeta och underlätta en långsiktigt hållbar integration.” De är ett viktigt inslag. Vi ska naturligtvis följa upp detta, precis som vi gör med allt annat, för att se att det får de effekter som vi önskar. Får det inte de effekter som vi önskar är vi naturligtvis beredda att ompröva så att vi når vårt mål. Målet är viktigare än medlen. Så är det alltid.
Det finns dock några saker som förbluffar mig. Luciano Astudillo pratar om okunskap och naivitet. Hur ska Luciano Astudillo ha det egentligen? Lite tidigare i sitt anförande sade han att förslaget om instegsjobb påminner om det förstärkta anställningsstödet. Var det okunnigt och naivt av den förra regeringen att driva det? Jag tycker att det var det, för det saknade kopplingar till språkutbildning och sfi. Nu har vi en sådan koppling. Precis som jag har för mig att Luciano Astudillo har påpekat i sin interna kritik av socialdemokratin är det denna pusselbit som har fattats för att integrationen ska gå bra och fungera.
Luciano Astudillo tycker att jag ska sluta prata om utanförskap och arbetslöshet. Att arbete alltid är bättre än arbetslöshet är en klyscha, tycker han. Med förlov sagt: Det är ingen klyscha! Det är precis den målsättning som jag och vi i regeringen har drivit och som vi kommer att fortsätta att driva hela mandatperioden, in i nästa valrörelse, och som vi kommer att förfölja Socialdemokraterna med.
Socialdemokraterna lämnar efter sig ett moras där var femte svensk i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden eller arbetar mindre än han eller hon skulle vilja. När man ser det femtedelssamhälle som ni var med och skapade, med 140 nya förtidspensionärer varje dag under den förra mandatperioden och med en integrationspolitik som totalhavererade när det gällde att få ut invandrare på arbetsmarknaden, verkar det lite magstarkt att komma och prata om klyschor.
Det här är en målsättning som jag kommer att jobba intensivt för under de kommande tre åren av den här mandatperioden och som jag definitivt kommer att driva i nästa valrörelse också. Det kan möjligen smärta Luciano Astudillo att det påminner er om det stora arbetsmarknadsmisslyckande som ni lämnade efter er. Vi har debatterat detta många gånger och vi kommer säkert att fortsätta att göra det. Men jag kommer att följa Luciano Astudillo och noga studera vad den arbetsgrupp kommer fram till som Luciano Astudillo nu är med och leder och vad som blir resultatet av den omprövning av den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken som vi nog alla hoppas ska komma någon gång. Vi ser fram emot det.
Anf. 85 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Fru talman! Jag är helt övertygad om att Littorin kommer att köra på i 150 eller i 200 om det är möjligt. Han visar väldigt lite lyhördhet. Han visar väldigt lite av att lyssna in och se de misstag som kanske vi gjorde eller de fel som andra har gjort tidigare i andra länder. Det påminner alltmer om den enda vägens oresonliga politik, som förde Sverige rätt in i katastrof.
Jag märkte hur Littorin valde att passa över detta om strukturreformer i flyktingmottagningen. Det fanns redan underlag och utredningar om detta i Regeringskansliet. Det har man nu plöjt ned i en ny utredning. Det innebär att vi har en obalans i flyktingmottagningen, där Malmö, Göteborg och Södertälje tar mycket stort ansvar för flyktingmottagande och introduktion i arbetslivet medan många, oftast moderatledda, kommuner – Vellinge, Kungälv och andra – väljer att inte ställa upp.
Det gäller också det här med eget boende. Människor får när de kommer till Sverige välja att bo var som helst. Samtidigt driver den här regeringen igenom att den arbetslöse från första dagen ska söka jobb i hela Sverige. Det är en inkonsekvens som jag inte begriper mig på.
Allt detta har man plöjt ned i en utredning för att man inte kommer överens mellan de olika partierna.
Jag ser risker med instegsjobben. Jag tror att risken är väldigt stor att de nyanlända flyktingarna hamnar som lagerarbetare på Abdos eller Falafel nr 1 och inte får möjlighet till den språkinlärning som är så viktig. Och det är inte bara jag som säger det, utan det är arbetsförmedlare i Malmö som jobbar med detta, hands on, varje dag.
Jag tror – och forskning pekar på det – att det finns diskriminerande strukturer när man skaffar sig arbetslivserfarenhet här i Sverige i början, när man kommer. Det tas tyvärr inte hänsyn till den erfarenhet som man har med sig från andra länder. Jag och Littorin kan tycka att det är väldigt dåligt, men tyvärr är det så, och detta måste man resonera kring när instegsjobben nu införs. Hur minimerar vi den risken?
Sedan har vi också andra grupper, inte bara i Malmö. Det kan bero på vår politik, men det är grupper som har varit arbetslösa så länge som sedan den förra borgerliga regeringen hade makten. Vi riskerar att överge dem när vi så kraftigt subventionerar för vissa grupper. Det kan vara både inrikesfödda och utrikesfödda som kommer att ha mycket svårare att hävda sig på arbetsmarknaden i relation till dem som har rätt till instegsjobb.
Ser inte Littorin de här riskerna över huvud taget? Eller vill han i stället stå här och kritisera vår politik?
Vi kommer att ta ansvar för vår politik och se till att ta fram en bättre politik än den vi haft hitintills. Men det första året av allianspolitik lämnar ju mycket att önska just när det gäller kampen mot segregation och utanförskap. Där finns en stor skillnad.
Vi lovar att rusta upp miljonprogramsområdena medan Littorins gäng hitintills har ägnat sig åt att gödsla dem som har stora fastigheter och dem som har stora förmögenheter.
Anf. 86 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Luciano Astudillo pratar om lyhördhet. Ja, dessvärre hade vi tolv år på oss i opposition att just vara lyhörda, fundera, förbereda, gå igenom och ompröva. Och jag önskar inget hellre än att Luciano Astudillos parti ska få minst motsvarande period för att just analysera, ompröva och förnya. För det är precis vad jag tror behövs.
Nu har vi en regering som verkställer, genomför och förbättrar. Vi har det kanske bästa arbetsmarknadsläget på 20 år. Det ska vi vara glada för. Samtidigt kan jag naturligtvis vara öppen och ärlig nog att erkänna att det finns grund för en del av den problematik som Luciano Astudillo tar upp i sin interpellation.
Integrationsfrågorna är oerhört centrala. Hade vi haft samma arbetskraftsdeltagande bland utrikesfödda som bland oss andra svenskar hade vi haft över hundratusen personer till i arbetskraften.
Vi har inte råd att gå miste om detta. Vi kommer nu närmare en situation. Jag ska inte säga att det är en överhettning, men det är en situation där det på sina håll finns en arbetskraftsbrist. Just den resurs som de utrikesfödda står för hade kunnat vara en betydligt bättre del av lösningen på det problem som vi står inför. Hade vi haft denna grupp av nyanlända svenskar på plats på arbetsmarknaden mycket bättre än vi har i dag hade vi kunnat ha en högre tillväxt och en bättre välfärd. Det gäller oss, totalt sett, som bor i det här landet. Därför finns det ur alla aspekter – ur den individuella aspekten, ur den samhällsekonomiska aspekten och även ur aspekten den offentliga sektorn – väldigt väl motiverade skäl att göra så mycket man kan för att få in de utrikesfödda på arbetsmarknaden.
Problemet är möjligen att den förra regeringen – och det har ju varit kritiken – inte gjorde särskilt mycket åt det. Och det är en kritik som jag förstod av Luciano Astudillos inledningsanförande att han också delar eller delade, om inte annat.
Nu är svaret tydligen från Luciano Astudillo att miljonprogrammet ska upprustas med 15 miljarder. Det är än så länge ingen som har sagt hur det ska finansieras. Vilka skatter ska höjas då? Vilka inkomstskatter ska höjas för att det ska gå ihop med återställandet av a-kassan och de nya Amsprogram som Mona Sahlin har utlovat som en del i sin jobbpolitik? Med all respekt, men någonstans måste det väl också finnas ett litet ansvar från oppositionens sida att redovisa för svenska folket hur det här ska gå ihop.
Jag vill bara konstatera något, om vi går tillbaka till den underliggande interpellationen. Luciano Astudillo pekar på ett antal risker. Jag är inte lika oroad som Luciano Astudillo är när det gäller den inlåsningseffekt som han beskriver, av flera skäl. Det första är att det här är sex månaders anvisning. Vår grunduppfattning är att det här är en bra introduktion till arbetsmarknaden just eftersom det kopplas till en ordentlig språkutbildning. Det är som sagt inget tvång. Det är en möjlighet att gå vidare.
Det här är säkert föremål för ytterligare debatter i andra sammanhang. Luciano Astudillo pekar på några viktiga inslag. Det handlar om ökad validering – det hade vi med i vårbudgeten – för att se till att vi får en bättre förståelse för den kompetens som finns och som kommer till oss och hur vi kan se till att utnyttja den i syfte att erbjuda bättre vidareutbildning eller plats på arbetsmarknaden.
Och som jag sade i min första diskussionsomgång är instegsjobben inte lösningen på all världens problem, men de är ett steg i rätt riktning. Vi kommer att följa det noga. Vi kommer att utvärdera. Kan vi göra det bättre för att nå det övergripande målet om en väl fungerande integration så att vi ökar arbetskraftsdeltagandet bland de utrikesfödda i Sverige är vi naturligtvis beredda att göra det. Vi har gärna en konstruktiv och intressant diskussion med Luciano Astudillo och hans partikamrater också om detta, för där tror jag att vi har ett gemensamt intresse.
Anf. 87 LUCIANO ASTUDILLO (s):
Fru talman! Inledningsvis vill jag kort säga något om det här med att ta åt sig äran av den konjunktur vi nu har och av att arbetsmarknadsläget är som det är. Jag tycker att det är att vara ute på hal is. Det är klart att en del av politiken har börjat verka men väldigt lite av den. Jag vet inte om det beror på den utbildning som Littorin har skaffat sig att han säger så. Jag tycker i alla fall att det är ohederligt att säga att det läge vi nu har beror på borgerlig politik. Ett år har gått.
Vi socialdemokrater är självkritiska, framför allt samhällskritiska, när det gäller den utveckling som har varit med ökade klyftor och ökad segregation. Mycket gjordes. Vi stod inte handfallna, men det gjordes inte tillräckligt. Så är det.
Men det jag nu ser är att den väg som borgerligheten har tagit inte löser problemen. Den vidgar tvärtom klyftorna i vårt samhälle. Man ger mer till dem som redan har mycket, och där är det en väldigt tydlig prioritering som har gjorts det här första året.
Jag vill ändå tacka. Instegsjobben kan vara ett bra komplement. Det står också i den fråga som jag skrev. Det finns en del risker med det. Jag ville resonera med Littorin kring de riskerna. Littorin är inte lika oroad. Men vi får se. Jag tror nämligen att det finns en risk att vi inte tar till vara de människor som kommer från andra länder och den kapacitet som de har med sina utbildningar. Människor riskerar att fastna i fel yrken. Dessutom finns det en risk att vi inte hjälper och stöttar dem som står väldigt långt från arbetsmarknaden och som har stått där väldigt länge, sedan den förra borgerliga regeringens tid. De behöver ju rustas, och de behöver stöd.
Jag hoppas att Littorin börjar lyssna lite på våra förslag. Hitintills har det bara handlat om att attackera oss och att skylla på oss.
Anf. 88 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Konjunkturinstitutet visade för inte så länge sedan att en tredjedel av de nya jobb som har tillkommit är ett direkt resultat av regeringens ekonomiska politik. Och någonstans är det ju så att det var hela utgångspunkten, att förlänga och förstärka högkonjunkturen och låta den spilla över i nya jobb. Det var hela poängen.
Vi kommer naturligtvis om tre år att befinna oss i ett läge där vi kommer att diskutera vad som egentligen hände och hur det gick. Det ser jag också fram emot så småningom.
För att återgå till den grunddiskussion som vi hade – jag ska inte förlänga diskussionen så hemskt mycket mer – så tror jag att vi delar grunduppfattningen att det kan vara ett bra instrument för att se till att öka integrationen. Vi behöver också göra det. Det tror jag också vi är överens om. Det är alldeles för många med utländsk bakgrund som står utanför, utanför arbetsmarknaden och utanför samhällslivet i övrigt. Integrationen behöver förbättras.
Som jag har sagt nu tre gånger, tror jag, är naturligtvis inte instegsjobben lösningen på alla problem som finns. Men det är ett som vi tror effektivt redskap.
De tre risker som Luciano Astudillo pekar på i sin interpellation är naturligtvis sådana som vi måste följa. Vi måste se om det leder till den typ av inlåsningseffekter, utträngning eller olika typer av brister i språkutbildning och annat som Luciano Astudillo varnar för. Om det skulle vara på det sättet är jag lika orolig som Luciano Astudillo. Jag är naturligtvis beredd att fundera på vad man då kan göra för att förbättra konstruktionen eller om det finns andra policyåtgärder. En sådan dans inbjuder jag gärna till, för målet är, som sagt, mycket viktigare än medlen. Men det här är åtminstone ett medel till skillnad, tycker jag, från oppositionens alternativa politik.
Överläggningen var härmed avslutad.
24 § Svar på interpellation 2006/07:649 om En bok för alla
Anf. 89 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Margareta Israelsson har frågat mig om jag är beredd att ompröva förslaget att inte förlänga avtalet med En bok för alla AB.
Kulturdepartementet har i en promemoria föreslagit att staten inte ska ingå ett nytt avtal med En bok för alla AB när det nuvarande avtalet löper ut vid årsskiftet 2007/08. Förslaget motiveras bland annat av den enormt gynnsamma utveckling som den svenska bokmarknaden har haft under senare år.
I promemorian betonas att det är av största vikt att främja läsning och intresset för litteratur, i synnerhet bland barn och unga. Det råder med andra ord inga tvivel om att denna fråga står högt upp på dagordningen, och jag avser att återkomma med förslag på insatser som stimulerar intresset för litteratur och läsning. I detta sammanhang vill jag även påminna om att regeringen förstärkte folkbildningen med ca 500 miljoner kronor i senaste budgetpropositionen.
Promemorian har skickats på remiss till ett flertal olika instanser, och svaren ska vara departementet till handa senast i dag, den 16 augusti. Promemorian och remissvaren kommer att ingå som en del av underlaget för regeringens ställningstagande i det budgetarbete som pågår och som regeringen kommer att presentera i budgetpropositionen för 2008.
Anf. 90 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Jag tackar för svaret. Det var strax före årsskiftet som vi nåddes av beskedet att avtalsperioden skulle kortas från tre till ett år, alltså till detta års utgång, för En bok för alla. Man brukar säga att en gång är ingen gång och två gånger är en vana. Efter det uppbrutna public service-avtalet ställer man sig frågan om det nu har blivit en vana att korta avtal som är träffade med staten. Det skapar i alla fall ingen stabilitet och trygghet med en regering som envisas att riva upp och förkorta avtal.
En bok för alla har en mycket bred utgivning av kvalitetslitteratur för olika åldrar. En för alla kan man säga att de har. En för alla och alla för en var också ledorden för de tre musketörerna och d’Artagnan. Men alla, i alla fall inte alla i alliansen, vill inte längre ställa upp för denna riktade bokutgivning.
Vice ordföranden i kulturutskottet, Cecilia Wikström, har ju tidigare pläderat för en litteraturkanon. Den typen av litteratur finns rikt representerad i de böcker som har givits ut av En bok för alla. Nu vet inte jag vem av alliansens musketörer som har drivit på i den här frågan, men det är naturligt att det är kulturministern som får bära ansvar för det här mycket impopulära och framhastade beslutet.
Jag har noterat i flera intervjuer med kulturministern att inriktningen är att ändra på något som kallas för en förlegad 30-årig kulturpolitik. I det sammanhanget passar när det gäller åldern också En bok för alla in. Den kom ju till efter att Litteraturutredningen kom med sina förslag i början av 70-talet. I november 1976 kom de första böckerna ut i det som kom att kallas En bok för alla.
30 år senare, i slutet av förra året, fick vi reda på att avtalet skulle förändras. Då lämnade min kollega Gunilla Carlsson den 6 mars in en interpellation och frågade om motiven för det. Kulturministern svarade den 26 mars på ett sätt som fick oss att förstå att det var en sak med vuxenlitteraturen men något annat med barn- och ungdomslitteratur.
Sedan har det klarlagts att det är hela verksamheten som resurserna ska dras in för. Promemorian som kom den 18 juli ska som det framkom i ministerns svar vara besvarad och ha getts synpunkter på i dag. Det känns lägligt att det kommer mitt i semestertider. Det är en oerhört kort tid för att framföra synpunkter.
Debatten har emellertid varit skarp i olika medier. Magnus Eriksson skrev i Svenska Dagbladet att En bok för alla inte var något att vara rädd för, apropå debatten om det skulle vara något som konkurrerade med övrig bokutgivning. I ett författarupprop som har undertecknats av 112 svenska författare har man understrukit behovet av en möjlighet att komma ut med den typ av litteratur som inte rent allmänt ges ut av olika pocketförlag, den typ av böcker som det hänvisas till både i ministerns svar och i promemorian.
Bibliotekarierna Margaretha Holstensson och Fia Larsson på Värmdö gymnasiebibliotek startade en namninsamling som snabbt fick 3 000 undertecknare. Den fortsattes sedan av Barnbarnens kulturfond som ville understryka värdet av den första kontakt med litteratur som för många är den lilla men ändå rikt fyllda Barnens första bok som är en antologi med olika berättelser för barn.
Anf. 91 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Fru kulturministern! Margareta Israelsson! Jag tror att det i den här interpellationsdebatten är viktigt att vi inte förväxlar verktygen med målen. Jag tror att vi kan vara rätt överens om målet, nämligen att det är viktigt med läsfrämjande åtgärder. Det är viktigt att vi understryker betydelsen av att läsa böcker, inte minst att läsa böcker för varandra som förälder i förhållande till sina barn.
Låt mig därför först, herr talman, som en liten anekdotisk utvikning till Margareta Israelsson och kulturministern berätta lite grann om min egen bakgrund i förhållande till En bok för alla och läsandet. Då måste vi återvända 25–30 år tillbaka till Norrbotten och Haparanda där jag då bodde. Den bokhandel som betydde mycket för mig och många andra i Haparanda slogs igen. Den försvann, och det gjorde att under många år hade vi möjlighet att få tag på litteratur och böcker endast via Konsum. I Konsum sålde man En bok för alla. Jag tror att väldigt många i likhet med mig själv köpte En bok för alla i Konsumbutiken i Haparanda för 30 år sedan. Det var den enda möjligheten att få tag i litteratur.
För att återvända från Haparanda för 30 år sedan till där jag i dag bor i Vejbystrand i Ängelholms kommun finns det alla möjligheter för den litteraturintresserade, även om man inte har tillgång till en bokhandel, att få tag i bra litteratur. Det finns pocketböcker i min lokala Icabutik i Vejbystrand. Man kan köpa det på vilken bensinmack som helst. Man kan överallt i hela landet få tillgång till bra litteratur via Internet där man kan beställa från Internetbokhandlare och också från många bra antikvariat.
Det finns alla möjligheter för den litteraturintresserade på ett helt annat sätt i dag än det gjorde för tre decennier sedan att få tag i god litteratur. Jag såg bara för någon dag sedan ställen med sommarpocket där den fantastiska romanen av Carlos Ruiz Zafón Vindens skugga nu fanns för 39 kronor. Det är ett fantastiskt bra köperbjudande skulle jag vilja säga till både Margareta Israelsson och kulturministern, om de inte redan har läst Vindens skugga.
Jag tror därför inte att man ska vara orolig för att man inte ska kunna använda dessa drygt 10 miljoner för läsfrämjande åtgärder till annat. Jag tycker att man ska använda dem till det viktigaste, nämligen målet som är läsfrämjande åtgärder, men dessa 10 miljoner behöver inte nödvändigtvis användas till En bok för alla. Jag tycker att det finns all anledning att utvärdera och fundera igenom om det har haft den effekt man önskade. När vi tittar på tillgänglig statistik kan vi se att bokläsandet bland män minskar. Vi kan också se det när det gäller gruppen metallarbetare – precis just de grupper som man hoppades att man skulle nå med En bok för alla. Då tycker jag att det är viktigt att gå från verktyget, En bok för alla, till målet, nämligen läsfrämjande åtgärder och fundera på om vi kan använda dessa 10 miljoner effektivare.
Margareta Israelsson hänvisade till olika debattartiklar som har varit. Jag har också noterat att det har varit en närmast kampanjliknande storm av inlägg i olika Stockholmsbaserade medier. Men det fanns också en annan rätt intressant text, och den var skriven av författaren och tidigare förläggaren Per I. Gedin. Han meddelade att 10 miljoner i stöd till läsfrämjande åtgärder och cirka 50 titlar om året från En bok för alla gör ungefär 200 000 kronor per titel. Det tyckte han i sitt debattinlägg var en makalös summa, för om man räknar med att varje bok kostar 5 kronor att producera och författaren i snitt får 3 kronor, alltså totalt 8 kronor, och upplagan per titel är ca 15 000 exemplar innebär det att varje titel kostar 120 000 kronor. Då blir det 80 000 kronor över för varje utgiven bok – för 50 titlar sammanlagt 4 miljoner kronor. Det ger en differens på 6 miljoner i förhållande till de 50 titlar som är utgivna, och då kan man fråga sig: Har vi använt de pengarna på det effektivaste och bästa sättet för att uppnå målet, nämligen läsfrämjande åtgärder?
Anf. 92 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Jag börjar med att instämma med det Hans Wallmark sade: att man inte ska förväxla verktygen med målet. Jag kan konstatera att även jag på 70-talet köpte En bok för alla. När jag nu hör Hans Wallmarks berättelse från Haparanda vill jag påminna mig att Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd var den första boken jag köpte. Den kostade 5 kronor. Jag har också Vindens skugga även om jag inte har läst den – den ligger på nattduksbordet.
Så till svaren på några av de frågor som Margareta Israelsson tog upp. Detta är inte ett kortat avtal, och det finns inga paralleller till något annat. Vad vi föreslår är att inte förlänga avtalet med En bok för alla. Det är något helt annat. Det är heller inget plötsligt framkallat beslut eller förslag. Har man följt den politik som alliansen förde i opposition kunde man i partimotionerna konstatera att åtminstone tre av de fyra borgerliga partierna föreslog att man inte skulle ge statligt stöd till En bok för alla. Detta kan alltså inte ha kommit som någon överraskning.
Margareta Israelsson tog också upp barn- och ungdomslitteraturen, och det är sant att det är något vi värnar om. Då ska man också hålla sig till fakta. Jag vet att man har en ambitiös utgivning hos En bok för alla, men det finns också på många andra förlag. Jag tror att man i fjol gav ut 1 500 titlar enbart inom barn- och ungdomslitteratur. Det är ganska mycket, och antalet titlar har ökat med 30 procent sedan år 2000. Det visar att barnlitteraturen är efterfrågad, intressant och eftersökt på alla möjliga platser, och jag tror också att det är den genre som lånas mest på biblioteken i dag.
Barnombudsmannen visade i någon statistik att 15 procent av våra barn och unga läser en–två timmar om dagen, och då talar vi inte om läxböcker. Jag skulle vara glad om det var fler, men det visar att böckerna spelar en väldigt viktig roll för både barn och unga. Men det finns mycket att göra. Därför är det också extra bekymmersamt att ta del av Skolverkets statistik, för det är någonstans här vi trots allt måste börja när vi talar om läsförståelse och när vi värnar inte bara boken utan de upplevelser som boken ger och tillgången till ett språk. Nu har det visat sig att framför allt pojkar – 12 procent av pojkarna – blir underkända i läsförståelsen. Detta är till stor del ett resultat av den förra regeringens förda skolpolitik. Det är en enorm utmaning att vända. Att arbeta strategiskt och långsiktigt med läsfrämjandet är som jag ser det ytterligare en prioriterad uppgift under de kommande åren.
Den promemoria som Margareta Israelsson talade om kom under sommaren. Det beror helt enkelt på att det tog tid att få fram ett förslag, och det var nödvändigt att göra detta om vi ska kunna göra det här verkligt i och med budgetpropositionen och införa ett nytt litteraturinstitut från årsskiftet. Vi beklagar att promemorian kom under sommaren, men den är trots allt bara elva sidor lång. Det är inte fråga om en stor bibba, och det kan inte ha varit omöjligt för de 19 remissinstanser som har fått den att kunna läsa dessa elva sidor och även lämna ett svar. Några har också kommit in med spontana remissvar.
Anf. 93 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja i den här änden: Både kulturministern och Hans Wallmark försöker föra en diskussion om att det finns så mycket annan verksamhet, så därför kan vi lägga ned En bok för alla. Kulturministern understryker att detta är en politisk vilja som har manifesterats en längre tid. Må så vara! Men frågan vi diskuterar är inte om vi ska stimulera läsande eller inte. Vi diskuterar heller inte om En bok för alla är det enda sättet att stimulera läsande. Min fråga till kulturministern var om kulturministern kan tänka sig att omvärdera de här funderingarna. Om man ligger och läser i hängmattan och funderar lite så kan man faktiskt ändra sig. Det har till och med finansministern gjort har vi kunnat notera i medierna, och jag vill att den möjligheten också ska finnas för kulturministern i den här frågan. Det är inga stora summor vi talar om, och det viktiga med En bok för alla handlar om vilka grupper man söker nå och på vilket sätt man arbetar med det. Det är den ambitionen som ligger i En bok för allas verksamhet.
Både Hans Wallmark och kulturministern talade om hur man hade nåtts av böckerna. Det är korrekt, och många av oss som är väldigt aktiva och som kanske köper böcker på många olika sätt kan notera – det gör jag också – att böckerna har blivit billigare och att de finns tillgängliga på fler ställen. Det är alldeles riktigt, och så ska det fortsätta. Vi vill stimulera att det ska finnas böcker på ännu fler ställen.
Det är just i det arbetet som En bok för alla är så viktigt! Det är där också de har sin nisch. Inte de ensamma, men också de: att vända sig till och stimulera fäder att läsa för sina barn, att stimulera nyblivna föräldrar att läsa, att peka på olika sätt att nå böcker där annan utgivning inte finns och att stimulera utgivning av böcker som kanske inte ligger i toppen på hitlistorna.
Författarna själva har under sommaren debatterat vilka böcker som är mest populära och vilka som läses mest. En bok för alla har sökt att vara med såtillvida att man har lyft fram böcker som inte är de senast utgivna och som inte alltid ligger högst i försäljningstoppen. Det är i det sammanhanget den här diskussionen ska föras. Vi säger inte att bara denna modell för läsfrämjande ska finnas. Jag håller helt med om att skolan har en väldigt viktig roll och en stimulerande uppgift. Det är inte bara där man lär sig läsa, om man inte redan har gjort det, utan det är där som läsandet ska stimuleras. Men den här diskussionen om En bok för alla handlar precis som kulturministern sade om en politisk vilja att flytta dessa pengar. Nu har man sett en möjlighet att göra det. Man upprättar ett annat litteraturcentrum. Det tycker vi inte är fel utan det kan det tvärtom finnas mycket gott i.
Frågan är om inte ett fortsatt bokutgivande genom En bok för alla är ett sätt att ytterligare stimulera läsandet, att nå flera av de grupper som inte nås, som kanske likt Hans Wallmark på sin ort inte finner de här böckerna eller som i sitt dagliga arbete inte nås av dem.
Anf. 94 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Jag tror att vi kan vara överens om en sak. Om vi tittar på statistiken ser vi, och det kan vi beklaga, att bokläsandet i vissa grupper sjunker, till exempel bland män. Som jag också nämnde finns det siffror som pekar på att det sjunker bland exempelvis metallarbetare. Då måste man ställa sig frågan om verkligen En bok för alla har fungerat.
En bok för alla har funnits i över tre decennier. Jag tycker nog att man som en god politiker ibland borde utvärdera de verktyg man har och fundera på om de har haft den effekt vi önskade. När man har hållit på i tre decennier måste man ställa sig frågan, oavsett om man är moderat eller socialdemokrat: Tycker vi att de har haft den effekt vi ville ha? Kanske inte nödvändigtvis.
Däremot tror jag att man borde utnyttja de andra möjligheter som har uppstått, just att vi har helt andra möjligheter att få tag i litteratur i dag än vi hade tidigare. Låt oss stimulera och se det goda i detta. Vi kan köpa böcker i Icabutiken i Vejbystrand, vi kan köpa dem på Shellmacken och vi kan använda nätet. Vi har också ett nytt medium, nämligen lyssnarboken som jag tror också har en fantastiskt fin potential att locka flera till litteraturen.
Jag förringar inte att En bok för alla har gjort insatser. Men det jag funderar på som politiker är om man när man ska prioritera läsfrämjande åtgärder kan använda 10 miljoner, som i dag går till En bok för alla, på ett annat och kanske bättre sätt. Där tror jag att kulturministern har rätt. Jag tror att det är viktigt att man kan fundera i den riktningen.
Apropå de övertoner vi hör sade min bänkgranne Gunnar Andrén att kulturskymningen nog är inställd, och jag är benägen att ge honom rätt. Jag tror inte att vi ska kalla detta för kulturskymning utan snarare ett nyfiket spejande mot nya metoder att göra det vi tycker är viktigt, nämligen att öka läsandet, läsandet genom lyssnarböcker, läsandet genom pocket eller läsandet genom klassiker.
Margareta Israelsson hänvisar till en klassiker, nämligen De tre musketörerna. Låt mig då påminna Margareta Israelsson om en av den spanska litteraturens stora klassiker, Don Quijote.
Anf. 95 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Det pågår en rolig diskussion här om olika boktips.
Det är inte märkligt att det kommer en ny politik när det har kommit en ny regering och att man omprövar. Det finns det kanske skäl till, som framför allt Hans Wallmark har varit inne på, eftersom situationen faktiskt har förändrats under de 30 år som har gått sedan En bok för alla kom till. Då fanns det, och vi kanske ska påminna oss detta eftersom vi alla tre uppenbarligen var med vid den tidpunkten, en mycket begränsad utgivning av kvalitetsböcker till lågt pris. Det var också en form av kris, kan man väl säga, på pocketmarknaden efter en våldsam överutgivning.
Sedan dess har nya förlag kommit till. Det säljs böcker som aldrig förr. De finns också tillgängliga, vilket faktiskt inte var tillåtet förr. Då skulle böcker säljas till fasta priser och på fasta platser. Så är det också på väldigt många håll ute i världen fortfarande. Vi har i den delen, får man väl säga, en väldigt liberal bokpolitik, vilket också har främjat läsandet.
Sedan är det fortfarande så att det är svårt att nå vissa. Man kan kanske inte alltid kräva att alla måste älska böcker. Men jag tror trots allt att den utveckling som sker på teknikens område, exempelvis med lyssnarböcker, har betytt väldigt mycket för många som kanske tycker att det är jobbigt att sitta med pappersboken eller som tycker att bokstäverna flyter ihop. Många dyslektiker har haft svårt att ta till sig läsandet.
Jag har en son som förvisso inte är dyslektiker men som ändå tyckte att det var jobbigt med skönlitteratur. Men han lyssnar gärna på skönlitteratur i sin mp3-spelare. Är det en bra uppläsare, vilket det ofta är, får han mer än bara en bokupplevelse. Han får nästan en teaterupplevelse, som han sade vid något tillfälle.
Margareta Israelsson frågade om jag ändrat mig när jag har legat i hängmattan. Det har inte precis varit ett väder som har passat hängmattan, även om jag länge hoppades på det. Jag har läst en del böcker, men det har varit inomhus. Men jag har inte ändrat mig i så måtto att jag har en annan inställning när det gäller den promemoria som har gått ut på remiss. Jag tycker fortfarande att det här är ett väldigt bra förslag. Nu väntar vi på att ta del av de remissvar som har kommit.
Det handlar inte om någon form av prestige i det här fallet. Det är ett helt annat landskap i dag på bokmarknaden. Då finns det också skäl att se över hur vi i framtiden ska främja läsandet. De här pengarna försvinner inte från kultursektorn, apropå talet om kulturskymning. De finns kvar i sektorn, och de finns kvar i litteratursektorn.
Det är också en väldigt starkt uttalad vilja och ambition hos regeringen att satsa på läsfrämjande. Det handlar såväl om de insatser som görs inom folkbildningen, det som behöver ske inom skolan och inom föreningslivet och det som vi kan göra med statliga insatser på olika områden.
När det handlar om ljudböcker kan vi se en fantastisk utveckling. Jag såg en rubrik i Aftonbladet i går: Stekhet bokhöst i din mp3-spelare. Utgivningen har ökat med 19 procent på ett år. I fjol såldes en miljon ljudböcker. Det är en fantastisk utveckling och väldigt glädjande.
Att man i dag med statliga medel skulle stödja en verksamhet som går så pass bra känns lite märkligt, tycker jag. Det finns absolut skäl att se över detta. Vem vet, det är långt ifrån otroligt att En bok för alla AB kan fortsätta att vara en väl fungerande förlagsverksamhet även om man inte får 10 miljoner i statligt stöd.
Anf. 96 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Jag känner inte att jag slåss med några väderkvarnar. Jag tror att det är en väldigt klar och tydligt utpekad politisk agenda. Det ska stå alldeles klart. Den är inte alls dold. Och jag har inte anklagat regeringen för kulturskymning. Jag vet inte riktigt varifrån de här formuleringarna kommer.
Jag tycker tvärtom, precis som har understrukits av mina meddebattörer, att det är positivt om vi är överens om att det är viktigt att stimulera läsandet. Vad jag tycker är tråkigt är att man väljer att dra in de 10 miljonerna och lägga dem i detta centrum, för det är ju det som det handlar om. Det är ju realiteten.
Vi behöver göra någonting. Vi behöver lägga pengar på ett översättningsstöd. Det kostar ungefär 10 miljoner. Det är lika mycket som vi ger till En bok för alla. Ja, vad bra! Vi kan slå två flugor i en smäll. Vi blir av med En bok för alla, det arbete som sker inom folkrörelserna och arbetarrörelsen och så lägger vi de pengarna på översättarstödet och kan bilda detta litteraturcentrum. Det är jättefiffigt uttänkt. Knappast en väderkvarn utan en väldigt tydlig politisk agenda som jag inte tycker är den allra bästa.
Fortfarande har jag inte sagt att vi skulle ha någonting emot att man gör någonting när det gäller att inrätta ett sådant centrum. Vi är också överens med regeringen och Hans Wallmark om att det är bra om vi fortsätter att stimulera läsandet. Vi ska med största tillförsikt invänta vad mera av förslag som kan komma.
Men vi tycker inte att det är en bra idé att göra på det här sättet och på den korta tiden. Det kan nog vara som kulturministern säger att alla kan läsa i motioner vad som skrivs och vad man har att vänta. Men det måste ändå sägas att när man har haft fortlöpande avtal om tre år och med så kort varsel får reda på att nu blir det bara ett år och om ett år är det slut är det en snabb förändring.
Anf. 97 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Det var väl skönt att Margareta Israelsson ändå inte tror att vi ägnar oss åt någon form av dold agenda. Jag vill i alla fall värja mig mot det sätt hon uttrycker sig på. Det handlar inte om att bli av med något. Det handlar inte om det eller någon lätt paranoid inställning om att man nu ska ge sig på fackliga organisationer eller bildningsförbund. Det är något som får stå för Margareta Israelsson. Det är inte vår tanke, och det finns ingen som helst sådan baktanke.
Det handlar om hur det ser ut i dag. I år säljs 11 miljoner pocketböcker i handeln. Försäljningen av allmänlitteratur har ökat med 50 procent. Pocketutgivningen har ökat med 100 procent på ett fåtal år. Att staten då ska subventionera utgivningen på en marknad som är så framgångsrik och lönsam är inte rimligt.
Ja, man kan läsa motioner. Jag vet att de på till exempel En bok för alla gör detta. Jag var på besök där tillsammans med mina partikolleger när vi satt i opposition. De är väl medvetna om att vi hade andra tankar på litteraturområdet än den förra regeringen hade. Samma sak gäller flera av de andra borgerliga partierna. Detta var ingen nyhet. Det är inte någonting som är hastigt påkommet utan frågan har faktiskt varit väl känd länge.
Vi kommer att återkomma, och jag vet att det i promemorian finns väl beskrivet hur regeringen avser att framdeles arbeta för att stärka läsandet. Det är en viktig uppgift.
Överläggningen var härmed avslutad.
25 § Anmälan om inkomna uppteckningar från EU-nämndssammanträden
Talmannen anmälde att uppteckningar från följande EU-nämndssammanträden inkommit:
fredagen den 8 juni
fredagen den 15 juni (tjänsteanteckning)
onsdagen den 20 juni
fredagen den 22 juni
lördagen den 23 juni
tisdagen den 26 juni
26 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen
Talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott:
2006/07:FPM95 Förslag till förändringar i omstruktureringsprogrammet för sockersektorn KOM(2007)227 till miljö- och jordbruksutskottet 2006/07:FPM96 EU:s budget 2008 SEC(2007)500 final, till finansutskottet
2006/07:FPM97 Initiativet för innovativa läkemedel KOM(2007)241 slutlig, till näringsutskottet
2006/07:FPM98 Grönbok om allmänhetens tillgång till EU-dokument KOM(2007)185 till konstitutionsutskottet
2006/07:FPM99 Teknikinitiativet Artemis för inbyggda datasystem KOM(2007)243 SEC(2007)582 SEC(2007)583 till näringsutskottet
2006/07:FPM100 Meddelande om europeiska öppenhetsinitiativet COM(2007)127 SEK(2007)360 till konstitutionsutskottet
2006/07:FPM101 En allmän strategi för kampen mot IT-brottslighet KOM(2007)267 [SEK(2007)641] [SEK(2007)642] till justitieutskottet
2006/07:FPM102 Grönbok om bättre fartygsåtervinning KOM(2007)269 SEK(2007)645 till miljö- och jordbruksutskottet
2006/07:FPM103 Direktiv om sanktioner mot arbetsgivare KOM(2007)249 SEK(2007)596 SEK(2007)603 till socialförsäkringsutskottet
2006/07:FPM104 Tidsdelat boende KOM(2007)303 slutlig, till civilutskottet
2006/07:FPM105 Vitbok om kost, övervikt och fetma KOM(2007)279 SEK(2007)706 SEK(2007)707 till socialutskottet
2006/07:FPM106 Galileo vid skiljevägen: Genomförandet av programmet SEK(2007)624 till trafikutskottet
2006/07:FPM107 Grönboken om asyl KOM(2007)301 till socialförsäkringsutskottet
2006/07:FPM108 Ändring av direktiv 2003/109/EG i syfte att utöka dess räckvidd till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd KOM(2007)298 till socialförsäkringsutskottet
2006/07:FPM109 Rapporter om Bulgarien och Rumänien efter anslutningen till EU KOM(2007)377 KOM(2007)378 till utrikesutskottet
27 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition 2006/07:129 Utveckling av den sociala barn- och ungdomsvården m.m.
2006/07:120 2007 års redogörelse för företag med statligt ägande
Kammaren biföll talmannens förslag att motioner fick väckas på denna skrivelse.
KOM(2007)279 Vitbok om en EU-strategi för hälsofrågor som kost, övervikt och fetma
KOM(2007)354 Grönbok om anpassning till klimatförändringar i Europa – tänkbara EU-åtgärder
KOM(2007)399 Grönbok om bioberedskap
28 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 16 augusti
2006/07:672 Sveriges elsäkerhet
av Peter Jeppsson (s)
till statsrådet Åsa Torstensson (c)
2006/07:673 Ersättning till hemvärnsmän
av Åsa Lindestam (s)
till försvarsminister Mikael Odenberg (m)
2006/07:674 Konsekvenser av Skatteverkets omorganisation
av Raimo Pärssinen (s)
till finansminister Anders Borg (m)
2006/07:675 Läckande miljöbomb i Skagerrak
av Jan-Olof Larsson (s)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
2006/07:676 Ansvarsfrågan vid läckande gamla fartygsvrak
av Tina Ehn (mp)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
2006/07:677 Åtgärder för yrkesutbildning inom kriminalvården
av Lena Olsson (v)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
29 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts
2006/07:1561 Miljösanktionsavgifter
av Jeppe Johnsson (m)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
2006/07:1562 Försäkringskassans posthantering
av Göran Lindblad (m)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
2006/07:1563 Servering av alkohol
av Göran Lindblad (m)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
2006/07:1564 Gemensamt nordiskt yrkesutbildningssystem för vuxna
av Fredrik Lundh (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
2006/07:1565 Utbildning Nord
av Fredrik Lundh (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
30 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit
2006/07:1453 Arbetsmiljöverkets bestämmelser för äldreboenden
av Yvonne Andersson (kd)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
2006/07:1461 Minskade resurser för arbetsmiljöarbetet
av Ann-Christin Ahlberg (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
2006/07:1471 Barnarbetet i utländskt jordbruk
av Hans Olsson (s)
till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)
2006/07:1486 Arbetsplatsolyckor inom byggbranschen
av Maria Öberg (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
2006/07:1510 Förare i kollektivtrafiken
av Margareta Cederfelt (m)
till statsrådet Åsa Torstensson (c)
2006/07:1511 En världsvid deklaration mot terrormord
av Staffan Danielsson (c)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
2006/07:1513 Ökade kostnader för äldres och funktionshindrades färdtjänst i Stockholm
av Birgitta Eriksson (s)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
2006/07:1514 Taxinäringen i Stockholm och trängselskatten
av Birgitta Eriksson (s)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
2006/07:1515 Arbetstillfällen och kompetens i Borlänge
av Peter Hultqvist (s)
till statsrådet Åsa Torstensson (c)
2006/07:1516 Bolagiseringen av Banverket
av Peter Hultqvist (s)
till statsrådet Åsa Torstensson (c)
2006/07:1517 Ofrivilliga kusinäktenskap
av Carina Hägg (s)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.
31 § Kammaren åtskildes kl. 17.31.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till och med 17 § anf. 43 (delvis), av tredje vice talmannen därefter till och med 23 § anf. 87 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Eva-Lena Ekman