Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Riksdagens protokoll 1982/83:137

ProtokollRiksdagens protokoll 1982/83:137

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:137

Onsdagen den 4 maj fm.

Kl. 10,00

1  § Justerades protokollet för den 26 april.

2  § Föredrogs men bordlades åter Skatteutskottets betänkanden 1982/83:45-48 Lagutskottets betänkande 1982/83:38 Försvarsutskottets betänkanden 1982/83:12-14 Utbildningsutskottets betänkande 1982/83:33

3 § Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1982/83:20 om internafionellt utveckhngssamarbete m. m. (prop. 1982/83:100 delvis).

Anf. 1 TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålls gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.


Anf. 2 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Solidaritet och ansvar över gränserna är uttryck för insikten om att fred, frihet och välstånd bara kan vinnas i samverkan med andra stater. Detta utgör grunden för den svenska biståndspolitiken.

Biståndspolitiken utgör en integrerad del av vår aktiva svenska utrikespo-htik, en politik vars syfte är att upprätthålla vårt nationella oberoende och vår demokrafiska samhällsordning, att bidra fill minskad spänning i världen och att få till stånd en utveckling som leder mot nedrustning.

Dessa utrikespolitiska strävanden kan vinna framgång bara genom ett aktivt engagemang även utanför Norden och Europa. De djupa inkomst­klyftor som råder mellan och inom länder är konfliktskapande och kan därmed bli ett hot mot oss själva.

Mer än en femtedel av världens befolkning lever i extrem misär. Flera


27


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

28


prognoser tyder på att den siffran kan komma att öka fram till sekelskiftet. Denna utveckling framstår som än mer ohygglig när samtidigt ett barn dör varannan sekund av hunger eller sjukdom.

Målet för vår politik i tredje världen kan därför inte enbart vara att öka den ekonomiska tillväxten. Biståndet måste i första hand inriktas på att ge fillgång till mat, kläder, bostäder, utbildning och hälsovård åt de fattigaste grupperna.

I ett längre perspektiv skall våra insatser medverka till en förändring av de ekonomiska och sociala faktorer som håller tillbaka en självgenererande ekonomisk utveckling.

Herr talman! Problemen har inte bara en nationell utan även en internationell dimension.

Brandtkommissionens andra rapport visar på risken för att världseko­nomin hamnar i en ond cirkel av restriktiv ekonomisk politik, underutnytt­jande av resurser, arbetslöshet och protektionism. För att motverka en sådan utveckling måste den ekonomiska politiken i viktigare länder ges en mer tillväxtbefrämjande inriktning.

Ett hot mot det internationella ekonomiska systemets stabilitet utgör den skuldbörda som många länder dragit på sig under senare år. Om låntagar-länderna i tredje världen skall kunna betala igen sina lån, måste de också kunna sälja sina produkter till industriländerna. Men om i-ländernas marknader inte förblir öppna för u-ländernas varor, förstärks den depressiva spiralen i världsekonomin.

U-länderna, särskilt de mindre utvecklade, har drabbats hårdast av råvaruprisernas dramatiska nedgång och stagnerande kapitalöverföringar.

Samtidigt som behovet av biståndsfinansiering ökar stagnerar det statliga biståndet från de rika länderna. I högre grad än fidigare styrs det också till u-länder av kommersiellt och militärstrategiskt intresse, vilket försatt de allra fattigaste länderna i en mycket svår ekonomisk situation.

Sverige hör till de givarländer som är ledande i strävandena efter en hög biståndsvolym. Sveriges egen ekonomi befinner sig samtidigt i grundläggan­de obalans, vars främsta uttryck är de senaste årens växande budget- och bytesbalansunderskott. Det centrala målet för regeringens ekonomiska politik är att vända denna utveckling. Endast en ekonomi i balans och en stark industri kan skapa de resurser som krävs för en solidarisk politik såväl här hemma som i relation till de behövande i u-länderna.

Trots det besvärliga statsfinansiella läget har regeringen hållit fast vid enprocentsmålet. Internationellt har vår höga biståndsvolym utgjort ett viktigt exempel för att förmå andra biståndsgivare att öka sina insatser i tredje världen. Dessa utgångspunkter har varit vägledande i arbetet med biståndsbudgeten. Det innebär att biståndsramen för budgetåret 1983/84 blir 6740 milj. kr. Anslaget beräknas på 1% av bruttonationalintäkten. Dessutom har 200 miljoner av outnyttjade medel från budgetåret 1981/82 förts över till biståndsramen och därmed räknats in i enprocentsmålet för budgetåret 1983/84. Detta har gjorts för att minska budgetbelastningen. Jag vill understryka att detta klart redovisats i budgetpropositionen.


 


Totalt har biståndsanslaget ökat med 450 milj. kr. Av denna ökning kommer 50 milj. kr. att gå till internationella program, 120 milj. kr. till bistånd genom SIDA och 200 milj. kr. till u-krediter under den nya anslagsposten Övriga u-landspolitiska insatser.

Herr talman! De internationella biståndsprogrammen har drabbats av en mycket allvarhg resurskris. Svårigheterna för FN;s utvecklingsprogram och Internationella utvecklingsfonden är kanske de mest allvarliga. De har centrala samordningsfunktioner och ger betydande spridningseffekter för både multi- och bilateralt bistånd. Om de stora länderna, främst USA, undandrar sig sitt finansieringsansvar för de internationella organisationerna är det svårt att se hur andra bidragsgivare skall kunna fylla det tomrum de lämnar efter sig.

Mot den här bakgrunden måste vi verka för en effektivare och mer krisanpassad struktur på hela det internationella finansieringssystemet. Det svenska stödet till de internationella utvecklingsinstitutionerna bör samtidigt fortsätta både som uttryck för vår solidaritetspolitik och med tanke på vår trovärdighet i internationell politik. Då FN:s generalsekreterare nyligen gästade Sverige diskuterade vi naturligtvis FN-systemet, och vi var överens om att det på olika sätt måste stärkas och dess internafionella anseende höjas.

Detta gäller inte minst FN:s förhandlingsroll i dialogen mellan rika och fattiga länder. En ny anda av politisk vilja och realism måste ingjutas i förhandUngsprocessen. Det förutsätter bl. a. att nord-syd-dialogen inte i missriktad idealism ses som frikopplad från övriga utrikespolitiska realite­ter.

För att nå konkreta resultat måste hänsyn tas till de inte alltid förenliga mål som utgör grundvalarna för allt internationellt samarbete: stabilitet, jämlikhet, effektivitet och nationell självbestämmanderätt.

I Brandtkommissionens rapport finns många konstruktiva förslag som syftar till att få i gång världsekonomin och hjälpa u-länderna, särskilt de mest utsatta. Sverige kommer att aktivt verka för att dessa förslag ges en allvarlig prövning både vad gäller det sakliga innehållet och i fråga om förhandlings­processens utformning.

UNCTAD-konferensen i Belgrad i juni ger ett tillfälle för u- och i-länder att behandla de ömsesidiga ekonomiska relationerna i ett bredare perspek­tiv. För de fattigare u-länderna är krisen så akut att handlingsinriktade och konkreta åtgärder inte kan vänta. Sverige verkar därför för att konferensen skall inriktas på några sakfrågor inom huvudområdena råvaror, internatio­nell handel samt finansiella och monetära frågor.

Många svenska programländer uppvisar imponerande framsteg, särskilt avseende utbildning och hälsovård. I Tanzania har Sverige medverkat till utbildning av 25 000 lärare och till försörjning med rent dricksvatten för ca 6 miljoner människor. I Kenya når hälsoprogrammet i dag ut till ca 6 miljoner av landets invånare. I stort har det svenska biståndet - trots att det bitvis varit problemfyllt - bidragit fill betydande produktionsökningar inom program­länderna, till förbättrad hälsovård och näringsstandard, till bättre sanitär


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.


29


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

30


service och till ökade möjligheter för utbildning. Det svenska biståndet har vidare bidragit till att de fattiga befolkningsgruppernas situation, bl. a. de fattiga kvinnornas levnadsvillkor, givits ökat utrymme i de samlade utvecklingsansträngningarna.

Den världsekonomiska krisen i kombination med ekonomiska felgrepp i olika mottagarländer har emellertid fått konsekvenser för biståndsinsatser­nas resultat. Bilaterala biståndsgivare har börjat uppträda med anspråk på att vara med och utforma mottagarnas övergripande ekonomiska politik. Liknande krav har även framskymtat i den svenska biståndsdebatten. Svårigheterna ligger i att försäkra de svenska skattebetalarna om att deras bidrag används effekfivt utan att vi inkräktar på våra mottagarländers suveränitet.

De villkor vi ställer måste vara realistiska och konstruktiva och grundade på en djupgående insikt om förutsättningarna för ett lyckat samarbete.

Av avgörande betydelse härvidlag är de utvärderingar av hittillsvarande projekt och samarbetsformer som bedrivs av SIDA och UD:s biståndsin­spektör. För att i framfiden få till stånd en mer systematisk och samlad utvärderingsverksamhet har jag därför tagit initiafiv till en ökad samordning och förstärkning av SIDA:s och UD:s resurser på detta område.

Från många länder som är mottagare av svenskt bistånd har inte bara önskemål om en fördjupad och mera aktiv dialog om själva biståndssamar­betet växt fram. Det har även gällt en breddning av utvecklingssamarbetet till andra områden, inte minst det kommersiella.

De senaste årens ekonomiska utveckling har förstärkt kraven från u-ländernas sida på ökade bilaterala inslag i handelsutbytet i form av finansieringsåtaganden och byteshandel.

F. n. finns samarbetsavtal med ett antal u-länder. Regeringen vill gå vidare i detta arbete. Inom utrikesdepartementet pågår därför en utvärdering av de hittillsvarande åtgärderna och avtalen. Vi kommer senare att lämna förslag till hur dessa frågor bör hanteras inom regeringskansliet. Det gäller även en samordning av redan existerande medel och organ.

Särskilt viktigt är att utveckla det nuvarande systemet för u-krediter. Denna form av projektfinansiering ökar kapitalflödet särskilt till u-länder som på grund av sina betalningssvårigheter inte kan låna på den internatio­nella kapitalmarknaden. Det är en effektivare väg än gåvobiståndet när det gäller att öka det totala återflödet utan att åsidosätta de biståndspolitiska målen.

Det beräknas att u-krediterna genererar upphandling i Sverige till ett värde av ungefär tre gånger de biståndsbelopp som ges. Helt säkra uppskattningar är svåra att göra. Det skall också framhållas att det inte i varje enskilt fall går att upprätthålla några klara gränslinjer mellan bistånd och handel. Konflikter har förekommit. Men de hittillsvarande erfarenheterna av systemet både för u-länderna och för Sverige är goda. Anslaget för u-krediter i årets budget föreslås öka från 300 milj. kr. till 500 milj. kr.

U-krediternas framtid utreds f. n. Som ett resultat av utredningen hoppas vi kunna nå fram till en klarare målinriktning av kreditgivningen och en


 


smidigare form för beslutsfattande.

Det samlade grepp som regeringen nu tar på handels- och biståndsfrågor utgår från de riktlinjer som den socialdemokratiska partikongressen lade fast 1981. De syftar till att skapa instrument för att förstärka samarbetet med olika u-länder på områden där gemensamma intressen föreligger - kontakter som är av betydelse för båda parters ekonomiska utveckling, nationella oberoende och självständighet.

Herr talman! Även det största anslaget i biståndsbudgeten. Bilateralt utvecklingssamarbete genom SIDA, präglas av regeringens ambitioner om ökad samordning.

Vi vill lägga större vikt vid landprogrammen i förhållande till de ämnesinriktade delposterna. Syftet är att åstadkomma att största möjliga del av det bilaterala gåvobiståndet ingår i landramarna och därigenom blir föremål för en samlad bedömning och prioritering tillsammans med programländerna. Men jag vill understryka att detta inte betyder minskat stöd till markvårds- och energiprojekt. Inte heller betyder det minskade insatser för humanitärt stöd till flyktingar eller vid katastrofer. Tvärtom kommer t. ex. miljövårdsinsatser i form av skogsplantering och markvård att öka kraftigt de närmaste åren. Men det sker inom ramen för samordnade program för landsbygdsutveckling i våra programländer med syfte att inte bara värna om miljön utan också att höja landsbygdsbefolkningens inkomster och levnadsnivå.

Knappt två tredjedelar av u-ländernas befolkning lever på landsbygden. Det är där svenskt bistånd måste ha sin tyngdpunkt. Så har det varit alltsedan svenska missionärer reste ut till tredje världen under förra seklet. Det är ytterst på dessa erfarenheter som det svenska biståndet växt fram. När andra världskriget var över började också fackföreningsrörelsen, kooperationen och olika ungdomsrörelser att engagera sig för förhållandena i tredje världen. Det var folkrörelserna som gick i spetsen för den opinion som drev fram proposition nr 100 från 1962, som fortfarande är grunden för vår svenska biståndspolitik. Anslagen till enskilda organisationers utvecklings­projekt har ökat i takt med deras kapacitet att genomföra projekt. Så kommer att ske också under det kommande budgetåret.

Trots ekonomiska svårigheter är svenska folkets biståndsvilja lika stark som tidigare. Detta är i hög grad de frivilliga organisationernas förtjänst.

Det är biståndets breda förankring i vårt samhälle som gör att vi kan föra en generös biståndspolitik som betraktas med respekt i vår omvärld. Det är regeringens avsikt att fortsätta den polifiken.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 3 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! En av vår tids allra största internationella uppgifter är att få till stånd en ekonomisk utveckling i de i dag underutvecklade delarna av världen, så att svält och fattigdom kan utrotas.

Även om det internationella biståndsflödet har stor betydelse för att stödja u-ländernas utvecklingsansträngningär, är den viktigaste faktorn för u-ländernas utveckling deras egna interna strukturer och den utvecklingsstra-


31


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

32


tegi de väljer. De länder som har byggt sin utvecklingsstrategi på marknadsekonomi och på ett privat, decentraliserat ägande har lyckats långt bättre än de länder som satsat på olika typer av statsdirigerade strategier, ofta med socialistiska förtecken. Likaså har de länder som varit öppna för kontakter med de utvecklade länderna och som har accepterat handel och impulser utifrån lyckats långt bättre än de länder som försökt avskärma sig från omvärlden.

Det är därför viktigt att stimulera en utvecklingsstrategi i u-länderna som bygger på dessa principer. Det är också viktigt, för att inte säga livsnödvän­digt, att vi i den utvecklade världen öppnar våra marknader för produkter från u-länderna och inte inför några diskriminerande begränsningar. Handelskontakterna är på många sätt vårt mest löftesrika utvecklingssam­arbete med u-länderna.

Dans u-landsdebatt äger rum mot bakgrund av stora ekonomiska svårigheter i såväl u- som i-land. Arbetslöshet, budgetunderskott och växande utlandsskulder är problem som många av jordens länder brottas med, oavsett utvecklingsnivå.

Det ömsesidiga beroendet mellan i- och u-land framträder starkt mot bakgrund av de ekonomiska svårigheterna. Konjunkturnedgången i indu­striländerna har försämrat u-ländernas möjligheter att få avsättning för sina produkter på i-ländernas marknader. Sjunkande exportinkomster i u-länderna minskar deras köpkraft gentemot i-ländernas varor. Ett hopp i detta sammanhang är den begynnande konjunkturuppgång som nu gör sig gällande.

I den kamp/ör utveckling och mor fattigdom och nöd som utvecklingsar­betet innebär kan många framgångar skönjas. Tillgången på hälso- och sjukvård har förbättrats. Utbildningssystemen har byggts ut och analfabe­tismen bekämpats. Tillgången på rent vatten och annan infrastruktur har ökat. Till dessa framsteg har också svensk utvecklingshjälp bidragit.

Vissa länder, särskilt i Sydostasien och Latinamerika, har därutöver under det senaste decenniet kunnat notera betydande ekonomiska och sociala framsteg. Tyvärr gäller detta i betydligt mindre utsträckning Afrika, söder om Sahara.

Med beklagande måste konstateras att utvecklingen i en majoritet av programländerna för svenskt bistånd inger allvarlig oro. I flera av våra samarbetsländer har ekonomin under senare år präglats av stagnation och kräftgång. Särskilt allvarligt är att jordbruksproduktionen, där en majoritet av befolkningen finner sin utkomst, har fallit tillbaka. Detgår inte att skylla dessa problem på enbart yttre orsaker som stigande oljepriser och torka, roten till det onda finns också att söka i en felaktig utvecklingspolitik, där en kollektivisering av småjordbruket sätts i centrum enligt socialisfisk modell.

Bilden i flera av våra programländer är sådan att trots massiva hjälpinsatser från Sverige och andra länder har den förväntade produktions-fillväxten uteblivit. Litet tillspetsat skulle kunna hävdas att biståndet medgett tillväxten av en inhemsk byråkrati som annars inte skulle ha kunnat komma


 


till stånd samt att det i alltför hög grad gått in i stora kapitalintensiva projekt som inte ger förväntad avkastning.

Vid sidan av den negativa ekonomiska och sociala utveckhng som finns att notera i flera av våra programländer möter svensk u-hjälp också problem i så måtto att säkerhetsläget i vissa mottagarländer försvårar biståndsinsatser på landsbygden. Exempel på detta är Mo5ambique och Angola.

Herr talman! Jag menar att det är hög tid att med allvar diskutera effekfiviteten i den svenska hjälpen till utvecklingsländerna. Det får inte vara så, att kännedomen om nöden och fattigdomen hos en stor del av jordens befolkning, som så kontrasterar mot vårt eget välstånd, tabubelägger varje diskussion om biståndets innehåll. Det får inte vara så, att det svenska biståndet används för att köpa våra egna samveten fria samtidigt som det inte blir till nytta för dem som det är avsett att hjälpa: de fattiga människorna i utvecklingsländerna. Solidariteten med de fattiga måste sträcka sig längre än fill anslag och utbetalning, den måste sträcka sig så långt som fill att tillse att våra insatser gör nytta:

De stora reservationerna på biståndsanslaget, den stora andelen import­stöd inom landramarna, som egentligen innebär att vi skickar en check i konvertibel valuta till landet i fråga, samt de många misslyckade projekten vid sidan av de lyckade - allt detta sammantaget vittnar om att vi i vårt biståndssamarbete möter utomordentliga svårigheter att omvandla de av Sveriges riksdag beviljade anslagen till goda och nyttiga utvecklingspro­jekt.

Låt oss då erkänna det, låt oss diskutera det och låt oss försöka göra något åt det, i samarbete med länderna själva.

I den moderata u-landsmotionen till årets riksdag lägger vi fram en lång rad förslag om hur den svenska u-hjälpen skall bli effektivare. Vi vill ha ett flexiblare bistånd, där knytningen till vissa programländer minskas. Vi menar att det bör vara möjligt att samarbeta med en vidare krets av u-länder. Vi vill att den svenska kunskaps- och resursbasen utnyttjas bättre i biståndssamarbetet och att en ökad andel av svenska biståndsanslag slussas via de enskilda organisationerna, som i allmänhet har bättre förutsättningar än SIDA att nå de fattiga och utsatta grupperna. Vi beklagar regeringens fasfiåsning vid landprogrammeringen som princip och nedskärningen av de vikfiga anslagen fill miljö, markvård och energi.

Vi vill att det svenska näringslivet engageras mera i biståndssamarbetet. Sverige är ett högt utvecklat industriland med ett näringsliv som besitter hög teknologisk och administrativ kompetens. Detta bör tas fill vara i utveck­lingssamarbetet. U-länderna har själva framställt önskemål om ett utvidgat samarbete med svenskt näringsliv. I deras egna utvecklingsplaner ingår industrialisering som en viktig del. Samtidigt som u-ländernas önskemål om industrialisering öppnar möjligheter för svensk industri fill investeringar och export av kunskaper, varor och tjänster, kommer den framväxande u-landsindustrin att utsätta delar av vår egen industri för konkurrens. Men nya konkurrenter är också nya kunder. På sikt leder den ekonomiska och industriella utvecklingen i u-världen till fördelar för alla.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


33


3 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

34


Det bör vara möjligt att i vissa fall överlåta hela biståndsprojekt på företag som sedan får svara för genomförandet av projektet. Intresse för sådana insatser torde finnas inom näringslivet.

Man uppnår därigenom inte bara fördelen av att kunna öka återflödet utan höjer dessutom sannolikt kvaliteten i biståndet i och med att expertis på det aktuella området kan medverka i projektet.

Ett annat sätt att öka återflödet är att minska på det obundna importstöd som i dag utgår till biståndsmottagarna. Det obundna importstödet medför att svenska pengar får bekosta inköp från andra industriländer med en betydligt mindre generös inställning i sin biståndsgivning. Detta måste i nuvarande ekonomiska läge i Sverige betraktas som en orimlig ordning. Importstödet bör i huvudsak omfatta endast stöd till upphandling från Sverige.

Herr talman! Vi betonar i motionen och i våra reservationer till utrikesutskottets betänkande vikten av en demokratisk samhällsutveckling och hänsyn till mänskliga fri- och rättigheter. All utveckling, social och ekonomisk, måste bygga på en frigörelse av mänskliga resurser. En sådan sker sällan under tvång.

U-ländernas ekonomiska och sociala historia under 1970-talet ger belägg för tesen att det har gått bäst för de länder som valt marknadsekonomin och de länder där diktaturen och enpartistaten inte lägger en helt förlamande hand över samhällslivet. Sämst har det gått för de länder där terror praktiseras eller där krig råder.

"Alla demokratier har en skyldighet att främja de värden deras eget styrelseskick bygger på. Denna hållning är oförenlig med stöd till regimer som är motståndare till eller likgiltiga inför mänskliga rättigheter och social utveckling."

Så hette det i den borgerliga regeringens utrikespolitiska deklaration våren 1981. Det är en bra deklaration, men den följs icke i svensk biståndspolitik. Det mest flagranta brottet mot den här principen utgör det svenska biståndet till Vietnam. Jag tvekar inte att kalla det svenska biståndet till Vietnam för en skandal. Det är en skandal därför att det fortsätter trots Vietnams invasion i Kampuchea och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Vietnam, som tagit sig uttryck i flyktingströmmen från landet, hård censur, fångläger m, m.

De aktuella händelserna vid gränsen till Thailand, där vietnamesiska styrkor anfallit motståndsrörelser och flyktingläger, tyder knappast på ett förändrat sinnelag hos de vietnamesiska ockupanterna. Trots detta har regeringen föreslagit en höjd landram till Vietnam nästa budgetår, uppgå­ende till inte mindre än 365 milj. kr. Tillsammans med ingående reservatio­ner kommer långt över en halv miljard kronor att stå till Vietnams förfogande budgetåret 1983/84. Det svenska biståndet till Vietnam är en skandal också därför att dess nytta för det vietnamesiska folket starkt kan ifrågasättas. T. o. m. 1982/83 beräknas 3,4 miljarder kronor ha utbetalats till Vietnam, varav de mest synliga resultaten är två sjukhus och det så mångomtalade Bai Bång. Sjukhusen har fått en så avancerad utformning att de svårligen kan hållas i gång av vietnameserna. Sjukhusen kostar fyra gånger så mycket i drift


 


som andra vietnamesiska sjukhus av motsvarande storlek.

Bai Bång är invigt, men problemen runt projektet är fortfarande enorma. SIDA beräknar att Bai Bång måste hållas i gång med svenskt driftstöd under tiotals år. Ett präktigt förlustföretag således.

Svenskt bistånd är en gåva till mottagarlandet. Det får inte utformas på så sätt att det uppstår något slags evig skyldighet för Sverige att fortsätta biståndet trots utvecklingen i mottagarlandet.

Detta senare påpekande kan tyckas som en självklarhet, men den socialdemokratiska biståndspolitiken bär spår av ett slags självpåtagen evighetsförpliktelse gentemot vissa favoriserade mottagarländer. Direkt klandervärd blir denna inställning när den leder till en oförmåga att ompröva och avbryta biståndet i samband med grava kränkningar av mänskliga rättigheter eller kränkningar av andra länders oberoende. Det är väl inte så att medan socialdemokrater gärna kritiserar övergrepp i andra u-länder så grips man av tunghäfta när det gäller brott mot mänskliga fri- och rätfigheter i de länder som tillhör vår programlandskrets? I så fall har vår u-hjälp i sanning lett till ett underligt omvänt beroendeförhållande, som inte främjar demokratins och frihetens utbredning på jorden.

Skall vår biståndspolitik främja ekonomisk och social utveckling och demokratiska värden, så får vår u-hjälp inte förvandlas till ett PR-instrument med vars hjälp vi håller oss väl med vissa regimer.

Det är viktigt att vi inte mäter med olika mått i vår utrikespolitik. För att med trovärdighet och tyngd kunna kritisera och motarbeta apartheidpoliti­ken i Sydafrika så måste vi också ta avstånd från terrorn mot civilbefolk­ningen i Matabeleland. När vi uttalar vår oro inför utvecklingen i Centralamerika så måste kraven på ett upphörande av utländsk inblandning gälla alla berörda. Regeringen i Nicaragua måste också ha fullt klart för sig att svenskt bistånd syftar till en demokratisk samhällsutveckling.

Tyvärr är det så att utvecklingen för mänskliga fri- och rättigheter i världen är allt annat än ljus. Amnestys årsrapport ger vittnesbörd om detta.

Mot den bakgrunden är det oroande och förvånande att den biståndspo­litiska propositionen inte med ett ord berör frågan om demokrati och mänskliga rättigheter i våra samarbetsländer. Hur förklarar utrikesministern detta?

Från moderat håll har vi begärt att riksdagen skall göra ett klart uttalande om att tvångsarbete inte får förekomma i samband med svenska bistånds­projekt. Det är beklagligt att kollegerna i utrikesutskottet inte orkat med att göra ett sådant uttalande, och det är förvånande med tanke på att Sverige är bundet av ILO-konventionen att motarbeta tvångsarbete.

Man frågar sig om förklaringen till tvehågsenheten är att söka i att man vet med sig att man står på osäker mark i detta hänseende vad gäller såväl Bai Bång som skogsprojekten i Laos.

Herr talman! Den viktigaste uppgiften för svensk biståndspolitik i nuvarande situation är att höja effektiviteten och nyttan i utvecklingssam­arbetet. Mina moderata utskottskolleger kommer att i sina anföranden närmare utveckla de moderata ståndpunktstagandena, som bl. a. finns


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


35


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


uttryckta i reservationer till utskottsbetänkandet.

Det är vår bestämda uppfattning att den lägre anslagsram för biståndet som vi anser som nödvändig med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella läget i Sverige mycket väl kan kompenseras av en ökad effektivitet i biståndet. En internationell solidaritet som bygger på lånade pengar, vilka måste betalas igen av kommande generationer, är inte trovärdig. En långsikfig och stabil svensk biståndsinsats förutsätter en sund svensk samhällsekonomi. En sanering av vår ekonomi ligger därmed även i u-ländernas intresse.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till de moderata reservafionerna vid utrikesutskottets betänkande.


 


36


I detta anförande instämde Knut Wachtmeister, Ivar Virgin, Lars Hjertén, Gunnar Biörck i Värmdö, Görel Bohlin, Ulla Voss-Schrader och Barbro Nilsson i Visby (alla m).

Anf. 4 STURE KORPÅS (c);

Herr talman! FN;s förre generalsekreterare Kurt Waldheim besökte riksdagen i går. Han öch en grupp kring honom söker samla världens mest betydande tidigare stats- och regeringschefer. Man vill samla dem till ett arbete på att söka hejda mänsklighetens väg mot ekonomiskt, moraliskt och -ytterst- fysiskt sammanbrott. Må vi ge denna unika grupp av äldre statsmän vårt starka stöd. Måtte världens nödlidande och förtvivlade inte bli besvikna än en gång.

Det är i samma medvetande om att krisen snabbt kommer närmare som vi i centern begär en ny orientering av det svenska biståndet. Våra resurser och andras måste samlas till en kraft för att möta mänsklighetens mest angelägna problem - ytterst hoten mot vårt överlevande som människor och kulturva­relser.

Det kan invändas att det är svårt att avgöra vad som är mest angeläget. Låt oss då åtminstone försöka att inte splittra våra resurser på det som för framtiden är mindre viktigt eller till sina effekter tveksamt.

Vi uppmanar den socialdemokratiska regeringen att ta ledningen när det gäller denna angelägna nya inriktning av vårt bistånd och av vår polifik gentemot de fattiga folken. Med sin image som visionär internationell politiker borde Olof Palme ha förutsättningar att sätta in svenskt bistånd i ett globalt sammanhang. Han borde kunna vara den som förmår samordna det med världssamhällets resurser och bidra till att länka in dem också på att freda liy och kultur på jorden. Det vore djupt tragiskt om inte han heller, när han är hemma, förmår se vad som krävs för att våra barn skall ha en med andras barn gemensam framtid.

Sedan vi nådde enprocentsmålet i mitten av 1970-talet har biståndsdebat­terna mest rört detaljer, som t. ex. belopp i landramar. Dessa kan ha varit vikfiga i vår inrikespolitiska debatt. Principerna för vårt bistånd har de inte avsett att påverka.

Från centern noterar vi gärna att vårt bistånd genom sin ökande betoning


 


av landsbygdsutveckling och naturvård under senare år har flyttats i rätt riktning. Vi menar emellertid att vi som biståndsgivare fortfarande uppträder utan sammanhang, som om vi inte insåg världens tillstånd.

För oss bhr det alltmera uppenbart, att våra resurser och världens måste koncentreras på jordens mest angelägna behov. Det är för oss det viktiga, inte att diskutera detaljer i vår nuvarande biståndspolitik. Vi har därför både i partimotionen och i reservationerna till utskottets betänkande avstått från att göra särmarkeringar t. ex. i fråga om landramar.

I ett par fall föreslår vi visserligen sänkningar i regeringens förslag till landramar. Vi gör det emellertid inte i argumentation mot bistånd just till de två länderna, utan för att frigöra medel för en inriktning som vi finner långsiktigt mera angelägen.

Det är främst två markeringar i regeringens budget och i utskottets majoritetsskrivning som synes oss särskilt betänkhga, därför att de visar att man inte inser vad framfiden kräver. Jag tänker då inte på att en svensk regering, ledd av Olof Palme, är den första som sviker enprocentslöftet, det som gett Sverige dess särskilda profil inför utvecklingsländerna. Det kommer Pär Granstedt att kommentera senare. Jag avser budgetens ökande betoning av det för våra samarbetsländer avdelade biståndet. Jag avser vidare strykningen av anslagsposten Miljö, markvård och energi. Tillsammans visar dessa markeringar att socialdemokraterna är på väg att ytterligare förstärka biståndets politiska inriktning och försvaga dess sakliga.

Detta regeringsinriktade bistånd kan vara bra om vi särskilt vill stödja vissa regimer. Det leder emellertid inte till någon samlad insats för att möta världens djupaste behov. Satsningen på vissa regeringar kan en gång ha varit en riktig tanke. Dessa förutsattes veta sitt folks behov och vilja dess bästa.

Få är emellertid de länder där vi inte har bhvit besvikna. Vårt bistånd blir splittrat och utan sammanhang. Det sprids ut för att möta samarbetsländer-nas tillfälliga behov. Det kan vara förklarligt att en regim, som sitter fast i näraliggande ekonomiska och politiska problem, inte orkar se sin situation i förhållande till den djupnande världsnöden. Det är emellertid inte försvarligt när vi, av hänsyn tilldet gamla samarbetet, inteheller vågar se verkligheten, i det aktuella landet och i världen.

Mot detta föråldrade regiminriktade bistånd måste sättas ett problem-orienterat. Det behövs nya riktlinjer för att leda in biståndet på områden där livsförutsättningarna är särskilt hotade, och där därför världsnöden har sin djupaste grund.

Skogsskövling, torka och jordförstöring hotar förutsättningarna för människans existens över allt större områden. Grödan förtvinar och djuren dör. Människor tvingas att lämna sina hem och har ingenstans att ta vägen. Den uttorkning vi envisas med att kalla missväxt slår för varje våg allt hårdare.

I det av oss stödda Efiopien slår torkan åter hårt, ännu hårdare änden gången då den fällde kejsaren. Bara i de norra provinserna Gondar, Wollo och Tigré kan fem miljoner människor sakna försörjning.  Effekterna


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


37


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

38


förstärks av inbördeskriget. Sudan sägs hålla trupper vid gränsen för att hindra offren från att ta sig över och ytterligare försvåra situationen för det av flyktingar och torka redan hårt tyngda Sudan.

Torkan slår hårt inte bara mot Saharas randområden. Öknen torkar ut även Botswana och det dubbelt olyckliga Zimbabwe. Svårt lider också Zambia och Mozambique. Torkan är inte bara en följd av underutveckling. Själva Sydafrika drabbas hårt. Normalt producerar Sydafrika 30 % av Afrikas majs. I år har skörden gått ner från normalt 12 till 4 miljoner ton.

Enligt FN;s världslivsmedelsråd producerar Afrika i dag 10 % mindre spannmål än för 20 år sedan samtidigt som befolkningen har fördubblats. Nedgången väntas fortsätta.

Inte bara Afrika drabbas. I norra Indien lär tiotals miljoner människor vara på väg att duka under.

Även kornbodarna töms. Australiens veteskörd blir i år hälften mot normalt. Världens andra överskottsområden för vete står i tur att bli uttorkningens offer.

Dagens bistånd bygger på förutsättningar som inte längre gäller. Nya riktlinjer behövs. De behövs emellertid också för att sätta in Sverige självt, inte bara våra pengar, på att möta hotet mot världen. En ny inriktning behöver också en därefter anpassad administration. Vi behöver en genom­gång av vilka kanaler vi skall använda för att nå ut. Presfige eller politiska bindningar får inte hindra oss från att använda de bilaterala, multilaterala eller andra internationella kanaler som har bäst förutsättningar att leda fram.

En koncentration av vårt bistånd, som vi föreslår, bör kunna leda till en enklare administration. Samtidigt bör den leda till en större användning av svenska experter och annan svensk fältpersonal. En systematisk utbildning av sådana bör vara ett stående inslag i vår biståndsförberedelse. Det gäller också en ökad utbildning i Sverige av lokala experter.

En större slussning av biståndet genom FN-organ och andra internatio­nella institutioner och samarbetsorgan aktualiserar också frågan om vår förmåga att förhandla och arbeta i en internationell miljö. Den populära föreställningen att FN-organ är mindre effektiva än våra egna biståndsorgan är sannolikt allmänt taget inte riktig. Däremot försummar vi.att odla kontakterna med dem.

UD och SIDA borde tillsammans bygga upp en fast stab av FN-förhandlare. Frågan är om det inte borde finnas ett statsråd helt avdelat för kontakterna med de multilaterala organen. Det var som sådant statsråd Dag Hammarskjöld en gång lärde sig FN:s grunder. För att nå framgång och åstadkomma påverkan behöver man inte bara kunna saker bättre än andra. Man behöver också vara känd som den som vet och förstår.

Av den principiella inställning som jag har redovisat drar vi slutsatser i reservation 6. Vi föreslår att biståndet i ökande grad koncentreras på att möta den pågående utarmningen av jordens miljö och produktiva resurser. Ett led i detta arbete är att söka möta de grundläggande behoven hos de mest


 


drabbade och utsatta människorna.

Det gäller inte bara att möta nöden med tillfällig hjälp. Det gäller att komma åt de förhållanden som leder till eller håller människor kvar i fattigdom och nöd. Den viktigaste orsaken till nöden och till svårigheten att övervinna den är den pågående förstöringen av själva förutsättningen för mänskligt liv på jorden. Därför föreslår vi ett femte mål för det svenska biståndet: värnande om jordens miljö och produktiva resurser.

Mot bakgrund av den dramatiska försämringen av förutsättningarna för överlevande och utveckling i stora delar av världen, föreslår vi att regeringen efter utredning förelägger riksdagen ett förslag till program för hur svenskt bistånd bör organiseras och inriktas för att bäst bidra till att bevara jordens miljö och produktiva resurser och till att möta de fattigaste människornas grundläggande behov.

I arbetet på det här programmet måste fnan inte bara bedöma världens mest angelägna biståndsbehov. Man måste också överväga inom vilka av dessa områden ett svenskt bistånd kan få mest gynnsam effekt.

Det pågår en debatt om återflöde och om kopplingen mellan svenskt näringsliv och u-länderna. Svenskt bistånd är självfallet till sist ett resultat av svensk produktion. Ett bistånd kan i längden bara tas ur det vi producerar men avstår från att konsumera. I vår penning- och låneekonomi tappar vi lätt bort det sambandet. Ju klarare både givare och mottagare ser det desto lättare kan de förstå varandra.

De flesta varor vi producerar kan emelUrtid inte direkt användas av de mest behövande i de fattiga länderna. Därför måste ett program för det framtida svenska biståndet också skapa förutsättningar för svensk forskning och svenskt näringsliv att tillsammans engagera sig i överlevnadsproblemen. Vi måste arbeta fram eri teknologi och en produktion som verkligen ger oss de bästa förutsättningarna att bekämpa förstöringen av jorden oCh att möta de sämst ställda människornas mest grundläggande behov.

Regeringens strykning av det särskilda anslaget för Miljö, markvård och energi är otrolig. Det är en allvarlig utmaning mot de miljontals människor som öknarna och de skövlade skogarna driver framför sig. Det är en utmaning även mot den välinformerade miljöopinionen här i landet. Jag vet också att Svenska naturskyddsföreningen förgäves försökt få de ansvariga i utrikesdepartementet att förstå vad de har gjort.

En olycka kan inträffa i brådskan vid ett regeringstillträde, och jag vill trots allt hoppas att detta är en sådan. Därför vädjar jag till utrikesministern att inför budgetarbetet till hösten verkligen sätta sig in i vad han medverkade till förra hösten och se till att anslaget kommer tillbaka.

Mot bakgrund av att vi i centern menar att en allt större del av det totala biståndet måste inriktas på att rädda världsmiljön är det särskilda anslaget litet och främst av symbolkaraktär. Det är emellertid som sådant ett tecken på att vi förstår och att vi vill. När regeringen tog bort det, var det ett tecken på att man inte förstod eller att man inte ville förstå.

Vi har föreslagit att anslaget återupprättas genom att 45 milj. kr. tas från den föreslagna landramen för Vietnam. Att vi valt den anslagsposten beror


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


39


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


på att vi finner den höga anslagsposten för Vietnam särskilt dåligt underbyggd. Genom att ställa en landram i förhållande fill ett anslag av den här karaktären vill vi också understryka, att anslagen på landramarna inte kan ses för sig utan att de även måste ses i förhållande till världens totala behov.

Skulle kammaren följa regeringens förslag fill landram för Vietnam, kommer vårt förslag om anslagsram för Miljö, markvård och energi enligt reservation 58 inte fill omröstning. I den för de tre oppositionspartierna gemensamma reservationen 57 uttalar just vi oss för att anslaget återupp­rättas.

Därmed ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationerna 2, 6, 8, 31, 36, 51, 54, 57 och 58 och i övrigt till utskottets förslag.


 


40


I detta anförande instämde Anna Wohhn-Andersson, Karin Israelsson, Ella Johnsson, Ulla Ekelund, Rosa Östh och Birgitta Hambraeus (alla c).

Anf. 5 RUNE ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Dagens världsbild är inte ljus. Öppet krig råder på flera hålll världen, människor lemlästas och dödas och materiella värden av oskattbar storlek förstörs. Världens ledare satsar på krig och krigsförberedelser ca 2 500 miljarder kronor i dagens penningvärde varje år, och det innebär en fördubbhng på 15 år.

Ett annat bevis för det gigantiska resursslöseriet på krigsförberedelser är att mer än hälften av världens forskare ägnar sina krafter, inte åt frågan om hur mänskligheten skall få en drägligare tillvaro på vår jord, utan åt att finna nya metoder för att på ett än mer raffinerat sätt döda och förstöra.

Sverige är en fredsälskande nation, och i de internationella samman­hangen försöker vi driva fredsfrågorna framåt. Det sker konkret genom insatser i FN och andra internationella organ, och det sker genom direkta förhandlingar och i olika slag av medlarroller.

På detta sätt angriper vi symptomen på den oro och ängslan som finns i världen och som är den innersta grogrunden till krig.

I fredsarbetet har vi emellertid också deklarerat att en varaktig fred kan nås endast om vi på ett mera rättvist sätt fördelar jordens resurser. Strävan efter en mera jämlik och bättre värld är själva kärnan i fredsarbetet.

Den oro och rädsla som skapar konflikter och krig har en drivhusmässig grogrund i analfabefism och dåliga kontaktmöjligheter i förhållande till omvärlden. Hunger och sjukdomar i u-länderna släcker liv i förfid och fullbordar den fullständiga utslagningen.

Den svenska biståndsverksamheten har en grund i en filosofi genom vilken vi vill bidra fill en fredlig utveckling i världen. Den har också en förankring i en humanitär samhällssyn - att man skall hjälpa sina medmänniskor när dessa har det svårt. Känslan av solidaritet med de fattiga och förtryckta och dem som drabbats av krig och andra katastrofer är en soljdaritet som inte stannar vid landgränser. Den går från människa till människa, och den har hela världen som sitt fält. Den solidariteten har också gjort att svensk


 


biståndsverksamhet i första hand riktar sig till de fattigaste länderna.

I högtidliga deklarationer har också i-länderna - den besuttna överklassen bland världens länder- förklarat sig beredda att uppfylla FN:s mål att avsätta 0,7 % av resp. lands bruttonationalinkomst till bistånd åt de fattiga länderna. Dessa deklarationer skapade på sin tid stora förväntningar, men de har inte kunnat infrias. Nedgången i världsekonomin har gett luft under vingarna på egoistiska och reaktionära krafter, som kallt sprider sitt evangelium att i första hand slå vakt om den egna, höga standarden.

I USA drar den republikanska regimen drastiskt ned sina anslag till FN:s hjälporgan. Sovjet har aldrig visat sig särskilt intresserat att hjälpa där inte direkta politiska mål varit inom räckhåll; Thätchers England och Mitterrands Frankrike är andra stormakter som verkar strunta i lidandet och nöden i u-länderna.

Endast fyra av OECD:s 17 medlemsländer- Nederländerna, Danmark, Norge och Sverige - har nått över det av FN uppställda målet på 0,7 %. Detta är en internationell skandal och katastrof.

Om behovet av hjälp till u-länderna behöver det i dag inte råda något som helst tvivel. Den ekonomiska kris som drabbat världen har varit särskilt svår för de fattigaste länderna. Priserna på deras import av olja och andra nödvändiga varor ökar snabbare än priserna på deras exportvaror. Även de länder som genom biståndet kommit ett stycke på väg i sin industrialise­ringsprocess och för vilka det bara för några år sedan såg relativt hoppfullt ut brottas i dag med växande ekonomiska och sociala svårigheter. Och det dystra faktum som kvarstår är detta: de fattigaste länderna halkar allt djupare ned i nöd och misär.

Denna vetskap motiverar en svensk biståndssatsning just på de fattigaste länderna. Det gäller främst de afrikanska länderna söder om Sahara.

Om man sedan vänder blicken från det internationella perspektivet och ser på den svenska biståndspolifiken, måste jag tyvärr konstatera att självöm-kandet och egoismen också har en fin grogrund i det svenska välståndssam­hället. För vi kan väl alla skriva under på att Sverige är ett rikt land, ofattbart rikt sett t. ex. med u-ländernas ögon, och att vi har en mycket hög levnadsstandard.

Vi har välfärdsproblem - all right. Vi har en längre tid tagit ut godsakerna ur folkhemsskåpet i förskott, och nu måste vi dra in den långa svångremmen något hål tills vår ekonomi kommer på rätt kurs igen. Många människor i vårt land är besvikna över att den oavbrutna välfärdsutvecklingen inte kan fortsätta som tidigare, och det finns även i vårt land en bra grogrund för att snålt stänga den egna dörren och inte bry sig om nöden därutanför.

Det är inte särskilt lönsamt ur partipolitisk synpunkt att tala om nöden i u-länderna och behovet av att vi hjälper. Jag vill påstå att det behövs politiskt mod och kurage för att göra detta. Jag är också glad och stolt över att mitt parti, folkpartiet, trots ett prövande valutslag, som kunde locka till opportunistiska ståndpunkter, och trots att frågan inte ger några plus i Sifo-mätningar, rakryggat står kvar vid ståndpunkten att vi har råd med den u-hjälp vi gett tidigare.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


41


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

42


Jag är glad att inför kammaren kunna deklarera att folkpartiets positiva ståndpunkt till biståndet är ett grundelement i den liberala rörelsen. Men jag är besviken på socialdemokraterna för att de i viss mån sviker i den motvind som alltid träffar solidariteten när det kärvar ekonomiskt. Så sent som i förra riksdagsdebatten om vår biståndsverksamhet steg i stort sett hela det galleri av framstående socialdemokrater som också i dag kommer att befolka talarstolen fram och anklagade moderaterna för att de manipulerade med budgeten genom att ta reservafionsmedel från tidigare budgetar och räkna in dem ännu en gång för det kommande året. När jag erinrar om den debatten, rekommenderar jag de socialdemokratiska debattörerna att läsa igenom sina egna anföranden. Där finns nämligen rätt uttryckligt sagt vad man skall säga om denna "sifferlek".

Moderaterna berömmer sig själva i sina framträdanden inför svenska folket för att de talar klarspråk. Deras reservationer mot anslaget i fjolårets biståndsbudget kan då sägas bara ha varit ett lätt gurgel; i år talar moderaterna klarspråk; de vill skära stora sjok ur den kaka som skall gå till de fattigaste länderna. Totalt är nedskärningen i moderaternas förslag nära 10 % eller 620 milj. kr.

I ett kortsiktigt perspektiv tror jag visst att moderaternas budskap går bra att sälja fill en skattetrött svensk allmänhet. "För att sanera Sveriges ekonomi skall vi dra ned hjälpen till de fattiga folken." Det argumentet kan dessutom lindas in i många andra argument; "Hjälpen är inte effektiv nog och då skall den skäras ned" eller "Vi vet inte om hjälpen hamnar rätt och då drar vi in hjälpen".

Till detta vill jag bara säga, att vi i folkpartiet instämmer helhjärtat! att hjälpen bör göras så effektiv som möjligt. Men det är inget skäl för att pruta ned hjälpen, det är ett skäl till att göra en översyn av hur hjälpen är organiserad.

Då det gäller att fastställa biståndets storlek summerar jag folkpartiets inställning; Vi föreslår att riksdagen fastställer biståndet till 1,014 % av bruttonationalinkomsten för 1983/84, dvs. 6 835 milj. kr.

Detta vårt förslag innebär bl. a. att insatserna för blandade krediter, katastrofhjälp, enskilda organisationer och humanitärt bistånd kan höjas väsentligt. Det är en markerad profil i vår biståndspolitik.

Herr talman! Jag skall nu granska några delfrågor i utskottets betänkande. Först synpunkter på bundet eller obundet bistånd.

Återflödet av svenska biståndsmedel är lättare att uppnå, om man satsar på bistånd i industri- och anläggningsprojekt än t. ex. på landsbygdsutveck­ling. På de områden där svenskt näringsliv har ett gott rykte kommer också ett betydande återflöde av biståndsmedel till Sverige. Så har skett redan nu. Graden av bindning av biståndet är bara en av de faktorer som påverkar återflödet.

I en avvägning mellan en satsning på landsbygdsutveckling och industri­projekt bör endast det angelägna ur biståndssynpunkt vara avgörande. Behöver ett område i ett u-land vatten för att utveckla jordbruket och försörja människor och djur med vatten, skall vi naturligtvis inte säga nej för


 


att det ger dåligt återflöde av satsade pengar till Sverige.

Från folkpartiets sida är vi dock måna om att våra insatser i u-länderna kan ske i en samverkan mellan biståndsmyndigheterna och svenska företag. Genom SWEDFUND och u-krediterna öppnas också nya möjligheter till utvecklat tekniskt samarbete inom de områden där svensk industri är duktig.

Folkpartiet ställer sig bakom ett fördjupat samarbete mellan SIDA och det svenska näringslivet. När Sverige har kommit överens med ett mottagarland om vilket bistånd som skall ges, är det fritt fram för svenska företag att sälja sina produkter. SIDA:s folk ute på fältet bör också informeras om vilka produkter svenska företag kan erbjuda, och de skall kunna lämna dessa upplysningar till dem som tar emot hjälpen och som skall handla upp produkterna.

Tidigare har det varit stora brister i SIDA:s information till svenska företag, och fältarbetarnas kunskap om svenska produkter har också varit dålig. Gradvis har det blivit bättre, och jag vill i dag beteckna samarbetet mellan SIDA och det svenska näringslivet som mycket lovande. Svenska företag har markerat ökat sin försäljning till obundna svenska biståndspro­jekt.

Utvecklingen är faktiskt så lovande att jag vill ifrågasätta om inte den fria atfityden i våra biståndsinsatser i ett längre perspektiv ger svenskt bistånd en goodwill som ger det svenska näringslivet bättre samarbetspartners och bättre affärer än om vi satt bundna villkor för biståndet.

Jag vill klart deklarera detta som en uppfattning från folkpartiets sida. Björn Molin kommer senare att i ett anförande behandla den här frågan ytterligare och då främst vår satsning på s. k. blandade krediter.

Medan jag är inne på näringslivets område vill jag ta upp en delfråga. Det har kommit ett erbjudande till Sverige under hösten 1982, att vi till vårt land skulle kunna få förlagt ett institut för gen- och bioteknik. Detta institut skulle då ha lokaliserats till Uppsala, där man har en mycket stark institution i detta avseende. Startandet av ett sådant institut för gen- och bioteknik skulle betyda mycket för u-ländernas utveckling, och det skulle också innebära en mycket värdefull stimulans för svensk forskning.

Sverige sade nej i en första omgång, och budet har gått till Indien. Sverige sade nej utifrån den utgångspunkten att i första hand bör denna typ av utvecklande verksamhet förläggas till u-länderna. Man kan instämma i att i de flesta fall är detta en riktig policy. Men sedan har det framkommit att Indien kanske inte har resurser att klara av mottagandet av detta institut.

Denna fråga är nu under utredning, och man skall avgöra vilket land som skall vara värdland på ett ministermöte i sommar. Sverige blev erbjudet att härbärgera detta ministermöte om lokaliseringen, men sade tyvärr nej till detta erbjudande. Jag beklagar det. Det kunde ha gett Sverige ett försteg i frågan om en framtida lokalisering.

Jag hoppas att utrikesdepartementet och industridepartementet dock fortsätter arbetet på att detta institut helt eller delvis skall förläggas hit till Sverige. Jag anser att vi inte har råd att missa en sådan här chans.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


43


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.

44


När Sverige lämnar bistånd till ett mottagarland, tecknar vi avtal med detta land. Det är alltså ett ömsesidigt avtal, som skall hållas av båda parter. I detta avtal har vi inga reservationer för politiska förändringar. Vi skriver inte in några föreskrifter för regimen i landet. Kort uttryckt ställer vi inte upp några politiska villkor för vår hjälpverksamhet; vi ger hjälpen till mottagarlandets folk, inte till dess regim. Då får man lov att acceptera regeringsbyten, pohtikbyten, ideologibyten, inbördeskrig, mellanstatliga krig, gränsändring­ar, konjunkturcykler och teknikförändringar - dvs. allt detta vi bevittnat under det senaste årfiondet. Vi måste kunna säga nej till allehanda krav på att avbryta bistånd så fort ett mottagarland för en politik som vi av ett eller annat skäl ogillar.

Vår biståndsverksamhet har nämligen långsiktighet som målsättning. Program för sjukvård, undervisning och utveckling av näringshvet måste ses i ett längre perspektiv för att lämna efter sig bestående resultat. Även om vi ser våra u-landsprojekt i 10-, 20-, ja 50-åriga tidsperspektiv, är det en förväntad utveckling som är närmast dramatisk jämfört med den samhällets mognads­process som Sverige och andra västländer genomgått - där denna tagit århundraden.

När vi bedömer våra projekt i u-länderna måste vi tillåta fördröjningar, fördyringar och också rena misslyckanden. Den lokala grund dessa projekt har att stå på är oftast mycket bräcklig. Vi skall naturligtvis ständigt pröva nya vägar för att göra vårt bistånd så effektivt som möjligt och satsa på de viktiga behov som finns hos mottagarlandet och använda den kunskap som vi själva besitter.

Herr talman! Jag vill också säga några ord i befolkningsfrågan. Folkpartiet anser att befolkningsfrågan bör ägnas större uppmärksamhet i biståndsarbe­tet.

Det mesta av utvecklingsansträngningarna för att öka levnadsstandarden i de fattiga länderna riskerar att vara förgäves, om vi inte kan hejda den kraftiga befolkningsökningen. Detta inser numera också de flesta. Tidigare ideologiskt motstånd mot en aktiv befolkningspolitik är på väg att vika för verklighetens krav.

Sverige bör fortsätta att öka sin aktivitet på det här området. År 1984 planeras en ny befolkningskonferens i FN:s regi. Den som hölls 1974 vill jag karakterisera som en av de få framgångsrika FN-konferenserna. Den ökade förståelsen för befolkningsfrågan på ett mycket anmärkningsvärt sätt.

Sverige bör förbereda sig väl inför den nya befolkningskonferensen. Vi i folkpartiet föreslår att regeringen även denna gång tillsätter en svensk nationalkommitté med parlamentarisk representation.

Miljöfrågorna försummades länge i det svenska utvecklingssamarbetet, men under den tid folkpartiet hade regeringsansvaret för biståndet fick de allt större tyngd. Således inrättades ett särskilt anslag för miljövård. Huvuddelen av insatserna för miljövården måste ske inom landramarna, i form av miljöprojekt, och med hänsyn till den effekt olika utvecklingsprojekt kan ha på miljön. Ett särskilt miljöanslag anser vi vara viktigt för att markera denna inställning. Vi ställer frågan varför regeringen föreslagit att detta särskilda


 


anslag skall slopas och ser det som ett steg tillbaka i utvecklingen. Vi föreslår att anslagsposten Särskilda program räknas upp med 87,6 milj. kr.

De svenska företagen har kunskaper och varor som kan bidra till u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling. Ett ökat samspel mellan företagen och de svenska biståndsinsatserna gynnar utvecklingsansträng­ningarna i tredje världen.

U-länderna behöver svenska varor och svensk teknik. Att de större biståndsgivande länderna binder sitt bistånd försvårar för svenska företag att delta i den ekonomiska uppbyggnaden av u-länderna. Jag poängterar än en gång: för svensk del bör bundet bistånd vara undantag.

Vi vet att bistånd kan ge goda resultat men att det inte är eller kan bli perfekt. Det har ofrånkomligen begränsade effekter och är mer en katalysator för förändringar än något som i sig åstadkommer förändring-


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.


 


Vi kan peka på många lyckade projekt, på industriområdet, mot jordförstöring och inom hälsovård och utbildning.

Men vi ser också att biståndet kan bidra till en utveckling i fel riktning. Vi ser hur viktigt biståndet kan vara för länder som dignar under svårigheter och hur angeläget det är att höja biståndsnivån. Men vi inser samfidigt att kraven på effektivitet ökar, att de olika biståndsmålens inbördes samverkan måste tänkas igenom klarare och att vi inte får låta våra egna föreställningar om snabba och stora förändringar styra in oss på felaktiga vägar.

Det finns fortfarande ett starkt stöd för svenska biståndsinsatser hos den svenska opinionen. Dess bättre tycks detta stöd inte nämnvärt ha påverkats av våra egna ekonomiska svårigheter. Dessa är också blygsamma vid en jämförelse med u-ländernas problem.

Människor är beredda att ställa upp för de fattiga. Men de vill också veta till vad pengarna används och vilken nytta de gör. Detta kräver en fortlöpande utvärdering av de svenska biståndsinsatserna.

Herr talman! Flera folkpartister kommer att tala i denna debatt. Kerstin Anér och Ingemar Eliasson kommer bl. a. att utförligt motivera ett ökat stöd för den insats som utförs av kyrkorna och de enskilda organisationerna och för vårt humanitära bistånd.

Avslutningsvis vill jag se den svenska biståndsverksamheten i ett historiskt perspektiv. Jag kan då konstatera att det varit ideella och religiösa organisationer som varit banbrytande för våra insatser på detta område. Och organisationer består av enskilda människor, som i detta fall har varit beredda att ge ett offer för att hjälpa medmänniskor i nöd. De fattiga folken i u-länderna lider stor nöd, och de behöver hjälp från oss som från födseln blivit lyckligare lottade. I dag mer än någonsin behöver kunskapen om detta spridas över den rika delen av världen.

Jag har den förhoppningen att de egoistiska tongångar som under en tid haft ett visst genomslag här hemma i Sverige, då det gäller inställningen till vår u-hjälp, snabbt skall tona bort och att vi åter får en enig uppslutning kring den viktiga humanitära insats som u-hjälpen innebär.


45


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

46


Herr talman! Jag yrkar bifall till alla de folkpartiets reservationer som är fogade till betänkandet och som är undertecknade av mig.

I detta anförande instämde Börje Stensson (fp).

Anf. 6 BERTIL MÅBRINK (vpk);

Herr talman! "Om vi beslöt oss för att med en tyst minut hedra var och en av de människor som under 1982 dog av orsaker förknippade med svälten, skulle vi inte kunna hälsa nästa århundrade, för vi skulle då fortfarande stå tysta." Detta är ett citat från det tal som Fidel Castro höll vid de alliansfria staternas möte i New Delhi den 7 mars i år.

. Fidel Castro fortsatte med följande: "Av de 122 miljoner barn som föddes 1980, av den internationella gemenskapen utnämnt till 'Internationella barnaåret', dog 12 miljoner - ett av tio barn - innan 1981 års utgång och 95 % av dödsfallen ägde rum i de underutvecklade länderna."

Herr talman! Sedan vi för ett år sedan diskuterade svenskt biståndssam­arbete med ett antal länder i tredje världen har situationen där blivit ekonomiskt än mer prekär. De underutvecklade ländernas utlandsskulder uppgick 1982 till 600 miljarder dollar, och bara räntan på denna skuld utgjorde samma år 131 miljarder dollar. Det har gått så långt att de underutvecklade länderna nu måste låna för att kunna betala på de lån de redan har.

Vad beror detta på? Det beror på det orättfärdiga och ojämlika bytesförhållande som råder mellan i-länder och u-länder. Priset på råvarorna har sjunkit katastrofalt, medan industrivarorna har hållit ett högt pris. Som bekant är det i-länderna som också bestämmer priset på u-ländernas råvaror.

Jag skall nämna några exempel på det ojämlika bytesförhållandet. De siffror jag nu nämner är också från Fidel Castros tal.

1960 motsvarade försäljningspriset för 1 ton kaffe inköpspriset för 37,3 ton konstgödsel. År 1982 fick man för samma mängd kaffe bara 15,8 ton konstgödsel. År 1959 kunde man genom att sälja 6 ton jute köpa en lastbil på 7-8 ton. I slutet av 1982 behövdes 16 ton jute för att köpa samma lastbil. År 1959 kunde man få 39 röntgenapparater för medicinska ändamål för 1 ton koppartråd. År 1982 räckte samma mängd koppar endast till 3 röntgenap­parater. Var och en begriper att det är u-länderna som förlorar och i-länderna som tjänar på detta tillstånd som jag exemplifierat med siffror.

I det här sammanhanget bör också nämnas de multinationella företagens roll i u-länderna. Det påstås att dessa företag skulle spela en positiv roll och gynnsamt bidra till utvecklingen i tredje världen. Jag vill nämna följande siffror som mer eller mindre vederlägger den positiva bild som ges av multinationella företags verksamhet i u-länderna:

Under 1970-talet återförde de multinationella företagen omkring 2,2 dollar för varje ny dollar de investerade i de underutvecklade länderna. De nordamerikanska mulfinationella företagen investerade mellan åren 1970 och 1979 11 miljarder 446 miljoner dollar, och de återförde i form av vinst 48


 


miljarder 663 miljoner dollar. Det betyder att de tagit ut 4,25 dollar från tredje världen för varje ny dollar de investerat där.

Är det då så märkligt att USA upprätthåller och skyddar de fasansfulla militärjuntorna i bl. a. Latinamerika? Är det så märkligt att USA med lögner, förtal och sabotage ständigt attackerar de länder i tredje världen som motsätter sig de multinationella företagens krav på att få exploatera dessa länders naturtillgångar och arbetskraft? Det är inte heller förvånande att moderata samlingspartiet ställer upp på USA:s och de multinationella företagens sida. Är det någon som på allvar tror att Sandvik, SKF, Ericsson och Atlas Copco befinner sig i Sydafrika eller Latinamerika på grund av solidaritet med dem som lider svårt under fascistdiktaturerna? Hur många kronor plockar dessa företag hem för varje investerad krona i Sydafrika eller Latinamerika? Hur stor utdelning har aktieägarna i Kinnevikgruppen kammat hem genom sina företags grova exploatering av de fattiga och förtryckta i tredje världen? Det kan kanske vissa ledamöter i den här kammaren upplysa oss om.

Det är beklämmande, herr talman, att vi i dag skall tvingas bevittna hur man mer och mer urholkar enprocentsmålet. Socialdemokraternas kritik för ett år sedan mot den borgerliga regeringens sänkning av biståndsanslaget och mot den ökade kommersialiseringen var berättigad. I dag, ett år senare, när socialdemokraterna själva sitter på regeringstaburetterna, inte bara sanktio­nerar de borgarnas åtgärder, utan de går vidare på deras inslagna linje. Om politikerföraktet breder ut sig, har socialdemokraterna sig själva att skylla.

Det biståndsanslag på drygt 6 miljarder kronor som vi betalar ut varje år är faktiskt en solidarisk avbetalning till det arbetande folket i Sverige för att vi har fillåtit våra storföretag att delta i en multinationell utplundring av u-länderna. Detta kommer att fortsätta, och vi blir alla, mot vår vilja, medskyldiga till denna utplundring. Eller är vi kanske beredda att sätta stopp för svenskt deltagande i de stora bolagens rovdrift på naturtillgångar och arbetskraft? Är vi beredda att aktivt driva frågan om en ny och rättvisare ekonomisk världsordning, ett rättvisare bytesförhållande mellan u-ländernas och i-ländernas varor, en jämställdhet mellan våra egna och tredje världens arbetsvillkor och levnadsförhållanden? Sannolikt inte, för det skulle med nödvändighet förutsätta ett radikalt brott i hela den svenska ekonomiska pohtiken. Därför måste vi fortsätta med denna begränsade solidaritet genom att ge tillbaka en del av det vi har tagit från u-länderna i form av bistånd. Men då skall detta också vara ett bistånd och inte nya varianter av rent kommersiell verksamhet, av traditionell handelspolitik. Är vi nu beredda att snabbt återställa biståndsanslagen till 1 % av BNP från nuvarande 0,8 %? Jag ställer frågan till utrikesministern. Är regeringen beredd att rensa biståndsanslagen från kommersiella anslag, som definitivt inte kan räknas som bistånd? Är regeringen beredd att upphöra med att räkna bistånd två gånger-exempelvis de reservationsanslag som nu har räknats in och som är anslag beviljade tidigare år? Om man rensar biståndsanslaget från dessa uppräknade poster, så saknas det 1 200 miljoner till enprocentsmålet i år.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


47


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

48


Det är mycket pengar. Men om den pohtiska viljan finns, så går det. Vi har sagt, att riksdagen skall konkret uttala att detta mål, 1 % av BNP i rent bistånd, skall uppnås under en treårsperiod. Kan utrikesministern ställa upp på det?

Herr talman! Jag skall nu gå över till frågan om riktlinjer för bilateralt bistånd. Som bekant finns ett antal mål fastställda i full enighet i Sveriges riksdag som bör gälla för samarbetet med u-länder.

Vpk anser att landramar och länderval för svenskt bilateralt bistånd successivt bör anpassas till tidigare av riksdagen antagna biståndspolitiska rikthnjer. Till dessa hör kravet på mottagarlandets vilja och förmåga att åstadkomma social utjämning och rättvis fördelning och inte gynna ett redan privilegierat fåtal. Stöd för nationellt oberoende är ettannat sådant mål. Ett tredje viktigt mål är att biståndet skall medverka till en samhällsutveckling i demokrafisk riktning.

Jag skall till att börja med hålla mig till frågan om demokratisk samhällsutveckling. Moderaterna gör stort nummer av att de samarbetslän­der som har endast ett parti skulle vara odemokratiska, medan samarbets­länder med flerpartisystem skulle vara demokratiska.

Låt mig från början säga att inget av de ungefär 20 samarbetsländer som Sverige har kan sägas ha demokrati fullt ut. Detta är faktiskt i nuläget en omöjlighet för dessa länder. Först krävs att länderna i fråga ger alla medborgarna möjlighet att lära sig skriva och läsa, att de hjälpligt kan sfilla sin hunger och att de kan ta emot en god kultur. Det finns dessutom ingenting som talar för att flerpartisystem i u-länderna skulle förmå att fylla de behov jag ovan räknat upp. Tvärtom visar det sig med all tydlighet att länder med en parti och en nationell organisation, där alla medborgare kan få göra sin röst hörd har lyckats bäst. Om moderaterna bemödade sig om att läsa biståndspolitiska utredningens betänkande, skulle de finna att utredningen slår fast att just ett parti och en nationell organisation kan vara ett alternativ till flerparfisystem i u-länderna.

Låt mig nämna några exempel. Indien har flerpartisystem. Majoriteten av den indiska befolkningen är analfabeter. Tusen och åter tusen svälter ihjäl århgen. Indien har miljoner småbarn i arbete upp till tio timmar och mer per dag. Indiens regering är ansvarig för att man mördar tusen och åter tusen i Assamprovinsen. Det som pågår i Indien är ett gigantiskt brott mot de mänskliga rättigheterna. Om detta säger inte de borgerliga partierna någonfing. Moderaterna tiger, centern tiger, och folkpartiet vill dessutom öka biståndsanslaget till Indien med ytterhgare 5 miljoner utöver regeringens förslag.

Jag vill också påminna om den rapport som en representativ svensk grupp avlämnat för någon vecka sedan efter ett besök i Indien. Man säger: "De svenska fördelningsmålen med biståndet motarbetas av starka krafter inom Indien. Svenska biståndsgivare måste se mer kritiskt på indiska myndigheter och samarbetspartner. Många insatser gynnar bara redan favoriserade grupper medan de fattiga får det allt sämre."

Bakom denna förödande kritik står representanter för SIDA, Svenska


 


kyrkans mission. Svalorna, LO, TCO, KFUK, KFUM, baptisterna, handi­kapporganisationerna. Svenska missionsrådet. Enligt tidningsuppgifter var det representanter för dessa organisationer och myndigheter som befann sig i Indien och riktade denna kritik. Samma kritik som dessa organisationer riktat mot Indien kan också riktas mot Bangladesh, ett land som också har flerpartisystem men med utbredd analfabetism och där gruppen fatfiga för varje år blir större och större.

Vietnam är ett av våra fattigaste programländer. Trots detta strävar man efter en rättvis fördelning av landets knappa resurser. Vietnam liksom Laos lider fortfarande av USA-imperialismens härjningar. Vietnams nya ekono­miska polifik som infördes för tre år sedan börjar nu ge resultat, och framför allt har man ökat de vanliga människornas möjligheter till inflytande över den ekonomiska planeringen. Kvinnans jämhka ställning i Vietnam är unik i jämförelse med många andra u-länder. Landet har kommit mycket långt i utrotandet av analfabetismen.

Angola och Mogambique kämpar fortfarande med arvet efter den portugisiska kolonialmaktens förbrytelser. Dessutom tvingas de dagligen leva med den sydafrikanska regimens militära attacker mot byar och städer och den förstörelse detta åstadkommer. Om moderaterna kunde utnyttja sina kontakter och förmå sina vänner i Sydafrika att avstå från dessa aggressioner, skulle faktiskt Angola och Mogambique ganska snart kunna utveckla sina resp. länder, med samma framgång som exempelvis Cuba. Trots de svårigheter som Angola, Mozambique, Laos, Vietnam, Botswana, Zambia, Efiopien, Tanzania, Guinea Bissau, Nicaragua, Zimbabwe brottas med, är det dessa länder som ligger närmast de av en enig riksdag antagna biståndspolitiska riktlinjerna. Det är konsekvent och rikfigt att Sverige i första hand koncentrerar sina insatser på just dessa länder. Övriga länder bör upphöra som programländer och i stället bli föremål för katastrofinsatser via internationella hjälporganisationer. Det är bästa sättet att nå ut till de fattigaste människorna i Indien, Bangladesh, Sri Länka m.fl. länder. Till den första gruppen av länder vill vi däremot tillföra ytterligare några, nämligen Cuba och Demokratiska folkrepubliken Yemen. Oswald Söderqvist och Eva Hjelmström kommer senare i debatten att beröra dessa länder.

Ytterhgare några ord om Vietnam och Laos. USA har med de västliga nyhetsbyråernas benägna hjälp riktat enorma propagandaattacker mot dessa två länder. Det verkar som om USA-imperialisterna aldrig kan komma över nederlaget i Indokina. Fram till 1973 vräkte USA-imperialisterna växtgifter, bomber och napalm över Indokina. Nu vräker man genom sin raffinerade propagandaapparat ut lögnaktigheter om Indokina. Moderaterna, i första hand, är inte sena att fånga upp denna falska informafion och föra den vidare bl. a. i form av reservationer vid utrikesutskottets betänkande. De beskyller Laos och Vietnam för att använda tvångsarbetare. De kan inte bevisa att så är fallet. Ändå bifogas en reservation med dessa insinuationer. ■

I Sverige pågick under många år under 1960-talet en stor folkomflyttning från norr till söder. Man flyttade på den tiden folk från icke överhettade till överhettade områden i vårt land. Många människor tvingades mot sin vilja


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


49


4 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


att bryta upp från sina hemorter och flytta till helt nya miljöer. Om man vägrade, berövades man sin arbetslöshetsersättning och ställdes utan arbete. Vad var detta? Såvitt jag kan förstå en form av tvång. Men inte protesterade moderaterna. I den nu föreliggande kompletteringspropositionen - motions­tiden går ut på tisdag - står följande: "I en uppåtgående konjunktur måste vi mer än tidigare hjälpa människorna att söka sig från arbetslöshet och beredskapsarbeten till varaktiga jobb i de företag och branscher som expanderar. Detta kräver en ökad geografisk och yrkesmässig rörlighet. Det är samhällets uppgift att underlätta denna omställning."

Vad innebär detta? Såvitt jag förstår: Antingen flyttar du på dig eller så blir du av med arbetslöshetsunderstödet! Tänker moderaterna före kl. 17 på tisdag lämna in en motion, där man kräver att detta icke skall få förekomma? Det är ju en form av tvång mot ett antal arbetslösa människor.

Kanske är det så, herr talman, att något liknande också pågår i Vietnam, från ett överhettat område - i det här fallet Hanoi - och ut till Bai Bång. I Vietnam skulle detta vara "brott mot mänskliga rättigheter". I vårt land är det fullt demokratiskt, enligt moderaterna.

Om jag inte har fel pläderar moderaterna för att de som döms till fängelse i Sverige skall utföra samhällsarbete. Det strider alltså inte mot demokratin. Men om nu Vietnam över Laos skulle låta fångar göra arbetsinsatser i stället för att sitta inlåsta, skulle det vara ett brott mot mänskliga rättigheter.

Herr talman! En aning anständighet har man faktiskt rätt att kräva också av moderata samlingspartiet - högerns företrädare i det här landet. Jag tycker faktiskt att även moderaterna skulle kunna vara med och konstruktivt bidra fill att länderna i Indokina inte drivs i armarna på någon stormakt utan kan få behålla sitt oberoende. Men på det sätt som ni nu agerar, när ni kommer med lögner och förtal och ställer upp på USA;s sida, som i alla andra sammanhang, bidrar ni ju inte till detta nationella oberoende. Men ni vill kanske inte att länderna i Indokina skall ha något nationellt oberoende, för då mister ni ert sista argument för att smutskasta de här länderna, och det är väl inte så bra. Kanske inte heller USA, trots sina enorma propaganda­attacker, vill att länderna i Indokina skall ha något nationellt oberoende.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga vpk-reservationer. Jag kommer inte att begära rösträkning beträffande alla de 20 reservationer som vpk fogat till betänkandet. Det innebär inte att den del yrkanden i reservationerna är av mindre betydelse. Att jag avstår från att begära rösträkning beror enbart på hänsyn till kammarens arbetsbelastning.


 


50


Anf. 7 STIG ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utrikesutskottets förslag på samthga punkter.

Detta utskottsbetänkande ger en splittrad bild av utrikesutskottet. Betänkandet innehåller 67 reservationer, och man kan fråga sig om det är nödvändigt att presentera ett betänkande med så många reservationer. Skälet är naturligtvis att oppositionen när det gäller u-hjälpen är oerhört splittrad.  Beträffande flera av  landramarna  förekommer det t. ex.  att


 


moderaterna lägger sig ett långt stycke under regeringsförslaget, folkpartiet htet grand över och vpk mycket över. Om det blir så för land efter land, riskerar man att det begärs en lång rad voteringar, och den voteringsordning som delats ut till några av kammarens ledamöter är på elva sidor. Jag tackar Bertil Måbrink för hans löfte att inte begära votering på alla punkter, och jag hoppas att de andra partiernas företrädare vill ställa upp på samma teknik för att underlätta kammarens arbete.

Men nu är det nog så, herr talman, att när man tränger bakom reservationerna är kanske splittringen inte så stor som det skenbart förefaller, därför att på väsentliga punkter är alla partier i utrikesutskottet överens. Jag vill gärna notera att det är en betydande samstämmighet t. ex. när det gäller att slå fast vikten av att bibehålla enprocentsmålet. T. o. m. moderaterna gör detta, fastän de i sin reservation på denna punkt säger att det går att uppnå målet först när det blir bättre ekonomiska tider. Jag tycker att det är viktigt att konstatera, att i en tid av svåra ekonomiska problem, då det naturligtvis är risk att mycket av solidaritetstalet så att säga knakar i fogarna, råder det en bred samstämmighet i den svenska riksdagen om målen för biståndspolitiken. Och det är ett ansvar för oss alla att vi i våra kontakter med väljarna medverkar till att den breda förankring som utrikesministern talade om i sitt anförande blir beståeride.

När det gäller verklighetsbeskrivningen av situationen i u-länderna, så har det framförts oantastbara synpunkter såväl i utrikesministerns anförande som i de anföranden som hållits därefter. Jag avstår från att själv göra en sådan verklighetsbeskrivning och vill på den socialdemokratiska utskotts­gruppens vägnar ansluta mig till den beskrivning av verkligheten i tredje världen som utrikesministern har gjort i sitt inledningsanförande. Jag kommer därför nu att inskränka mig till att ta upp några - som jag upplever det - väsentliga övergripande punkter, där meningarna är delade mellan partierna i utrikesutskottet. I övrigt kommer mina kamrater i utskottet att ta upp andra delar av betänkandet. Det är sålunda inte av oartighet mot de utskottsföreträdare som nu har uppträtt som jag inte tar upp alla synpunkter som de har framfört, utan det kommer sedermera under dagens debatt mina kamrater i utskottet att göra.

Får jag först säga några ord om enprocentsmålet. Jag blev litet överraskad när jag hörde min blide gamle vän, utskottets vice ordförande Sture Korpås, nästan indignerat säga att det skulle vara en socialdemokrafisk regering som sviker enprocentsmålet. Om vi gör det skall samma kritik riktas mot Sture Korpås eget parti, som föreslår precis detsamma i riksdagen. Ni har i ert förslag bestämt er för exakt samma ram som vi har gjort. Ni räknar också in i ramen den reservation på 200 milj. kr. som regeringsförslaget gör. Skall vi vara indignerade och upprörda, Sture Korpås, skall det vara mot bägge våra partier.

Men jag undrar om det egentligen finns anledning att vara indignerad. Det innebär inte något avsteg från enprocentsmålet att vi denna gång använder oss av 200 milj. kr. av de pengar som förra årets riksdag anvisade, men som då inte kunde användas. Det är inte på det sättet, som har framförts, att vi skulle


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utveckhngssam­arbete m. m.


51


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

52


ha försökt att med undanflykter undanhålla detta för allmänheten -naturiigtvis inte. Både i propositionen och framför allt, allra tydligast, i utskottets betänkande noteras det att vi denna gång för att i det besvärliga budgetarbetet nå upp till enprocentsmålet tvingas använda 200 milj. kr. av reserverade medel. Jag vill gärna upprepa att det råder samstämmighet kring deklarafionen om bibehållandet av enprocentsmålet, och att även modera­terna sålunda ställer sig bakom detta - på sikt i varje fall. Men jag vill gärna ändå säga att jag är ganska övertygad om, mina damer och herrar kammarledamöter, att vi kan komma i situationer även i framtiden då det kan bli nödvändigt att diskutera om sparade medel kan behöva räknas in även i kommande budgetramar, oberoende av vilka parfier som kommer att ha majoritetsansvaret i riksdagen.

Centerparfiet vill vidare ändra inriktningen av u-hjälpen, och det är kanske i dag den största skillnaden mellan centern och socialdemokratin. Centerpartiet vill föra u-hjälpsresonemanget i den riktningen att vi mer och mer skall gå ifrån de bilaterala insatserna inom landramarna och föra över större resurser till de multilaterala insatserna, via bl. a. FN-organen. Jag vill gärna säga till centerpartisterna att det är klart att den nuvarande fördelningen inte för allfid kan vara bestående, utan att man från fall till fall och från år till år måste avgöra om det finns skäl att göra justeringar. Men utskottsmajoriteten har bedömt den avvägning som nu görs som i stort sett rimlig. Det ligger en stor fördel för vårt land i att ha en betydande del av vår u-hjälp riktad genom bilaterala kontrakt och överenskommelser med de särskilda länder som vi utvecklar ett särskilt samarbete med.

Jag vill vidare till centerpartiet säga att vi nu anvisar kravet på en allmän översyn av vår u-hj älp, inte av principiella skäl utan därför att vi menar att det inte var särskilt länge sedan vi utredde u-hjälpen, och riksdagen fattade beslut på grundval av utredningsarbetet. Det är för tidigt att nu utreda hela frågan på nytt. Det får gå några år. Därefter kan vi kanske överväga om vi på nytt behöver se över de frågor som vi för några år sedan gick igenom i en samlad stor utredning.

Nu är det väsentligt att vi fullföljer den utvärdering av u-hjälpsinsatserna som utrikesdepartementet har påbörjat, naturligtvis bl. a. för att det är angeläget att nå så stor effektivitet som möjligt med våra insatser i tredje väriden. Här vill jag vända mig till Margaretha af Ugglas, som var något oklar i sitt anförande. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Hon deklarerade fullt riktigt att utvecklingen i flera av våra samarbetsländer ger skäl till allvarlig oro. Hon talade om risk för överbyråkratiserade samhällssystem och också betydande säkerhetsrisker i vissa länder för de svenska u-hjälpsarbe-tarna. Hon sade vidare att ökad effektivitet måste eftersträvas, och att vi måste se till att våra insatser gör nytta.

Jag vill fråga Margaretha af Ugglas om hon har hört någon som säger något annat. Är det någon som inte menar att våra u-hjälpsinsatser bör göra nytta? Ligger det i Margaretha af Ugglas inlägg en kritik mot de myndigheter som handlägger biståndsmedlen att de inte har som mål att eftersträva största möjliga nytta med de pengar som de har att förvalta? Självklart kan misstag


 


begås, och omständigheterna kan ibland vara sådana att intentionerna inte kan genomföras. Men jag är för min del helt övertygad om att det ändå är med stor skickhghet, med krav på effektivitet och med en självklar strävan att göra nytta som de svenska biståndsarbetarna fungerar både här hemma och runt om i världen.

Men det allvarligaste i Margaretha af Ugglas anförande var den kritik som hon riktade mot socialdemokratin för att den inte tillräckligt fördömer och kritiserar angreppskrig och förtryck av mänskliga rättigheter. Jag noterar att på den punkten är moderaterna ensamma reservanter. Vi övriga i utskottet har kommit överens.

Sveriges neutralitetspolitik förutsätter en rätt att kritisera och fördöma varje form av angreppskrig. Och det har Sverige alltid gjort. Genom årtionden har vår utrikespolifik utmärkts just av att vi från neutral bas försöker tala med de makter som för en utrikespohtik som innebär angreppskrig eller på annat sätt hotar mänskligheten. Detsamma gäller kampen för mänskliga rättigheter. Sverige är ett av de länder i världen som allra tydligast och mest envetet har fört kampen för mänskliga rättigheter. Under 19 år i Europarådet har jag vid sammanträde efter sammanträde deltagit i försök att få länderna att acceptera allt längre gående åtgärder för att slå vakt om individens rättigheter. I FN och i andra internationella organ gör svenska politiker på samma sätt. Vi arbetar just nu i utrikesutskottet på ett betänkande om de mänskliga rättigheterna och försöker skriva oss samman. Vi får se i morgon om moderaterna sluter upp bakom det betänkande som de andra partiernas representanter i stort sett har enat sig om.

Vill Margaretha af Ugglas ifrågasätta socialdemokratins pålitlighet i dessa avseenden? Vi anklagas för oförmåga att avbryta hjälp när ländernas samhällssystem förändras. Här vill jag gärna instämma i Rune Ångströms anförande, som jag i allt väsentligt tyckte var bra. Rune Ångström sade t. ex. när det gäller kravet på att avbryta biståndet till länder där samhällssystemet har förändrats i negativ riktning: Det handlar inte om hjälp till statsmännen, det handlar om hjälp till människorna. I det ligger något oerhört betydelse­fullt. Det handlar om att de pengar som vi ger till Vietnam eller Zimbabwe eller något annat land inte är pengar till landets regim; det handlar om barn som är hungriga eller sjuka, det handlar om människor i avlägsna byar som aldrig har hört talas om det polifiska livets ismer och för vilka det kanske är likgiltigt vilken regim som styr landet.

Det är cyniskt att säga att bara för att vi inte gillar regimen skall biståndet avbrytas. Det är självklart att våra biståndsmyndigheter, landets riksdag och regering, då vi förhandlar med biståndsmottagare om nya regler och avtal skall säga att man måste eftersträva ett samhällssystem som är demokratiskt och att man måste slå vakt om de mänskliga rättigheterna. Jag hävdade i utrikesdebatten att regeringen i samtal med Vietnam och t. ex. Zimbabwe borde framföra de synpunkterna, och utrikesutskottet slår också fast detta.

Men låt mig i detta sammanhang säga att jag inte vill ställa upp på Bertil


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


53


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Måbrinks hyllning till enpartistaten - så tolkade jag det. Jag tror inte att hans beskrivning av att villkoren där skulle vara bättre än i andra stater är riktig. Det är självklart att i den mån vi kan påverka ländernas samhällssystem skall vi eftersträva att där utvecklas en flerpartidemokrati med respekt för alla människor.

Man har också krifiserat att en särskild anslagspost för miljö, markvård och energi tas bort. Jag vill bara kort säga att det förhållandet att budgetposten tas bort inte betyder att ärendeområdet får mindre betydelse. Det är självklart att i varje biståndpolitiskt program och i de avtal vi träffar skall kampen för en bättre miljö, markvård och lösning av energiproblemen etc. ha en framskjuten plats.

Herr talman! Får jag sluta med att säga att det är riktigt som det står i utskottets utlåtande - det står i budgetpropositionen och har framförts i flera anföranden i dag- att industriländernas hjälp till den fattiga världen minskar. Delvis minskar den dramatiskt.

Det är i själva verket endast fyra länder i världen som har nått upp till det av FN ganska blygsamt ställda målet på 0,7 % av BNI: Sverige, Danmark, Norge och Nederländerna. I andra länder finns en tendens att man i tider av hårt ekonomiskt klimat drar ner sitt bistånd och minskar sin internationella solidaritet.

Jag är angelägen om att betona att Sverige nu är främst i världen när det gäller kampen för bättre villkor i den tredje världen. Detta förpliktar oss även att i alla de internationella organ där vi har en röst försöka få också de andra länderna att i ökad utsträckning medverka till en utveckling i tredje världen. Om vi inte lyckas klara detta, kommer vi i tredje världen att få sociala kollisioner som kan leda till ett fruktansvärt kaos, och det inte bara där - det kan också leda till risk för krig och kaos i hela världen.

I det här sammanhanget vill jag gärna ta upp sambandet mellan rustningskostnader och biståndskostnader och ställa dem vid varandras sida. Vi vet alla hur gigantiska rustningskostnaderna är, men vi vet också att det bara behövs att man tar en liten del av en enda dags rustningskostnader och använder dem till internationell solidaritet för att det skall få en mycket stor betydelse för dem som har det allra svårast i världen. Därför måste frågan om ökat bistånd och förbättrade biståndsinsatser för Sveriges del ses i samband méd vår kamp för nedrustning. Nedrustning i världen och ökade insatser för den tredje världens fattiga människor måste, herr talman, vara ett av de övergripande väsentliga målen för framtida svensk utrikespolitik.


 


54


Anf. 8 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Utrikesutskottets ordförande ställde ett par frågor till mig.

Min kritik gällde effekterna av utvecklingssamarbetet i dag och de svårigheter vi har att använda de svenska biståndsanslagen, så att de når de fattiga människorna verkligen kommer till nytta. Det var en kritik mot de riktlinjer som styrt utvecklingssamarbetet under 1970-talet, dock inte i dess helhet och inte när det gäller de fyra biståndspolitiska målen. Krifiken gäller


 


en del av de inslag i biståndssamarbetet som knäsattes under socialdemo­kraternas regeringstid där det ingick kravlöshet och naivitet i fråga om hur samarbetet med mottagarländerna skulle kunna utformas och där en allmän negativism beträffande samarbetet med näringslivet kom att prägla hela vårt utvecklingssamarbete. Dessa riktlinjer ändrades i alltför liten utsträckning under den borgerliga regeringsfiden. Det vill jag gärna medge. Jag tycker mig i dag märka en ökad realism även inom Stig Alemyrs parti.

Det är en allvarlig anklagelse jag framför när det gäller socialdemokratisk biståndspolitik och mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling. Den anklagelsen tycker jag att det är mycket tråkigt att behöva göra, men den måste göras. Det hela är desto mera anmärkningsvärt som man i den stora biståndspolitiska propositionen till riksdagen över huvud taget inte tar upp frågan om mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsutveckling. Jag vill gärna returnera den fråga jag fick: Är inte detta mycket viktiga riktlinjer när det gäller svenskt utvecklingssamarbete, såväl beträffande hänsynen till de mänskliga fri- och rättigheterna som med tanke på att vårt utvecklings­samarbete skall kunna nå de resultat vi önskar; mänsklig frigörelse, social och ekonomisk rättvisa? Det är ju dit vi strävar.

Vi har under det senaste decenniet gett flera miljarder kronor i bistånd till Tanzania. Bara under de två senaste budgetåren har anslaget till detta land uppgått till bortåt 1 miljard kronor. Vi kan samtidigt konstatera en utveckling i Tanzania som inneburit att konsumtionsnivån har sjunkit med 20 % de senaste åren. Sedan år 1977 har undernäringen bland barn ökat, och det inger stor oro.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 9 STURE KORPÅS (c) replik;

Herr talman! Efter att ha känt varandra i 40 år, därav större delen som kolleger även utanför riksdagen, så har den uppskattade utskottsordföran­den och jag rätt att missförstå varandra; detta sagt i all vänlighet,

I mitt anförande sade jag att Pär Granstedt senare skall kommentera frågan om enprocentsmålet. Jag sade också att främst två markeringar i regeringens budget är betänkliga. Då tänker jag inte på att en svensk regering, ledd av Olof Palme, är den första som sviker löftet om att nå enprocentsmålet. Det var min kommentar, men låt mig nu få göra en extra kommentar.

Vi ville inte föreslå någon förändring i den totala budgetramen för att inte splittra en dock sammanhållen budget från regeringen. Däremot har vi sagt -och jag upprepar det här - att vi betraktar tekniken att fylla på med reservationer från tidigare år som ytterst betänklig. Huvudsakligen handlar det om katastrofanslaget. Fortsätter man på den linjen, så ser jag framför mig en situation där regeringen "sätter sig" på katastrof anslaget, vilka katastro­fer som än kommer, för att använda pengarna nästa år.

Så några ord om avvägningen av biståndsverksamhetens inriktning. Jag ser, som jag sade, framför mig ett behov av att probleminrikta biståndet. Jag kan inte finna att det är möjligt att lösa stora regionala eller globala problem på nationell nivå. Vi kan inte gå in i den totala ökenspridningsproblematiken


55


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


med bistånd till Guinea Bissau i ena ändan på Sahara och Etiopien i den andra, utan vi måste gå in i större, samlade program,

Anf. 10 RUNE ÅNGSTRÖM (fp) replik;

Herr talman! Till Stig Alemyr vill jag säga att vi har en klar gemensam värdering, nämligen att vår hjälp skall lämnas till människor och inte fill regimer. Det är enhgt min mening mycket viktigt att slå fast denna princip. Den är den klara grunden för hela vår biståndsverksamhet.

Vi folkpartister har sedan en avvikande uppfattning gentemot socialde­mokraterna vad gäller det totala anslaget. Vi tycker att det var bedrövligt att socialdemokraterna blev tvungna att pruta ett antal miljoner på biståndsan­slaget, vilket gjorde att Sverige hamnade under enprocentsmålet. Stig Alemyr frågade Sture Korpås om socialdemokraterna hade anledning att vara upprörda över vad hans och mitt parti säger. Ja, jag tycker att ni har det. Ni kunde ha haft kurage att satsa på ett oförändrat bistånd. Då hade ni markerat att vi svenskar är ett privilegierat folk och att vi, trots dagens ekonomiska svårigheter, har råd att ge u-hjälp i samma omfattning som tidigare.

Sedan vill jag beträffande mark- och miljövården konstatera att anslaget till detta ändamål har försvunnit. Jag har frågat varför regeringen har tagit bort detta särskilda anslag. Vi uppfattar denna verksamhet såsom ytterligt viktig och har velat att anslaget skulle få en påplussning med 87,6 milj. kr. Summan skulle vi ha kunnat justera vid en framgångsrik överläggning med de andra partierna i utskottet. Men vi vann inte gehör för detta. Därför har vi måst avge denna reservation. Vi beklagar att regeringen inte ställde upp på en höjning i detta hänseende.

De reserverade medlen har haft ett syfte. De har inte kunnat användas tidigare. Då tycker jag inte att det är rätt att man gör den sifferleken att man än en gång plockar in dem i en budget för kommande år. I många fall har naturliga fördröjningar gjort att dessa medel inte har kommit till användning. Det tar tid och är svårt ibland att klara de olika projekten. Då skall man ha tålamod. Då skall de reserverade medlen också kunna vara reserverade för framtiden.


 


56


Anf. 11 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik:

Herr talman! Jag gillar faktiskt inte enpartisystem. Stig Alemyr. Det är litet fula debattmetoder att påstå något annat. Man bör lyssna på vad jag säger. Jag framhöll faktiskt att demokratin inte gäller fullt ut och att man inte kan tala om demokrati i vår mening i något av de 20 programländerna. Jag förklarade också orsaken härtill. Jag sade att en förutsättning för att nå demokrati är att man avskaffar analfabefism och hunger och att människorna kan tillgodogöra sig kultur. Det var vad jag sade.

Det primära måste vara att avskaffa de nämnda bristerna. Därefter kan man börja diskutera flerpartisystem. Bland de länder som vi samarbetar med är situationen värst i de länder som har flerpartisystem. Det är vad jag har sagt. Jag är för flerpartisystem - självklart.


 


Sedan några ord om enprocentsmålet. Ni socialdemokrater. Stig Alemyr, brännmärkte med all rätt de borgerliga regeringarna för att de med olika beräkningsknep urholkade enprocentsmålet. U-landskrediterna är ju en form av kommersiella transaktioner med u-länderna som inte skall räknas in i biståndet. För detta gick ni hårt åt den borgerliga regeringen för ett år sedan.

I dag har ni accepterat detta. Dessutom ökar ni på dessa poster, som inte har med bistånd att göra. Det krävs en förklaring. Vad är anledningen till att ni helt plötsligt har fallit platta till marken för de borgerliga regeringar som införde dessa fula inslag i vår biståndsbudget? Varför befinner ni er nu själva i samma situation? Man borde få en förklaring från er. Jag tycker fakfiskt, herr talman, att det käbblande som nu pågår mellan socialdemokraterna och de borgerliga med olika beskyllningar är litet ovärdigt. Erkänn att ni av vissa anledningar håller på att urholka enprocentsmålet. Säg det i stället för att hålla på så här.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 12 STIG ALEMYR (s) replik;

Herr talman! Jag har respekt, Rune Ångström, för att ni inte gillar att vi räknar in reserverade medel i ramen. Jag har inte förnekat er rätt att kritisera detta.

Men jag har vänt mig mot centerpartiet, som säger att socialdemokraterna sviker enprocentsmålet, samtidigt som centerns företrädare hamnar på samma lösning i utskottsbetänkandet. De är då lika mycket svikare som socialdemokraterna, och där fick jag instämmande från Rune Ångström.

Sture Korpås säger att det är betänkligt att man räknar in reservationerna. Ja, jag är inte heller glad åt det. Det är väl ingen. Men det finns ett skäl till detta, och det är Sveriges ekonomiska situafion.

Det sitter ganska många här i salen just nu som har större ansvar för den ekonomiska utvecklingen i Sverige de senaste sex åren än jag har. Sture Korpås är en av dem som har ett sådant ansvar. Sveriges ekonomi har försämrats så starkt att vi har tvingats till ett sådant här sätt att räkna.

Sedan, herr talman, vill jag säga ett par ord till Margaretha af Ugglas. Hon upprepade att hon misstror socialdemokratin när det gäller kampen mot angreppskrig och kampen för de mänskliga rättigheterna. Det är en skymf mot socialdemokratin, och jag skall inte tala mera om den. Jag bara noterar att detta torde vara ett uttryck för moderaternas nya ansikte i utrikespolifi-ken.


Anf. 13 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Jag vet inte om det är så mycket ett nytt ansikte att ifrågasätta om det kan vara rimligt att fortsätta med miljardanslag fill ett land som i strid med FN-stadgan ockuperar ett grannland som ingenfing hellre vill än sitt eget oberoende.

Jag meriar, och jag upprepar detta, att svenskt bistånd fill Vietnam är en skandal. Det är en skandal i båda de hänseenden som jag nämnde i mitt huvudanförandé. Jag förstår inte att utrikesutskottets ordförande, med sin


57


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

58


gedigna bakgrund från Europarådet och andra internationella sammanhang, inte inser att det är en mycket märklig politik att t. o. m. öka anslagen till Vietnam i den situation som nu råder, när Vietnam fortsätter sin ockupation av Kampuchea och t. o. m. angriper flyktingläger.

Sedan skulle jag gärna önskat att utrikesutskottets ordförande hade tagit tillfället i akt att förklara sin attityd till tvångsarbete i samband med svenska biståndsprojekt.

Anf. 14 STURE KORPÅS (c) replik: ■ Herr talman! Faktiskt menar jag att den viktigaste debatten nu inte gäller biståndets  totala  storlek  utan  kvaliteten  på   biståndet  och   biståndets inriktning.

I den mån jag har angripit socialdemokraterna är det inte därför att de inte har nått enprocentsmålet utan därför att de påstår att de har gjort det. Senast påstod utrikesministern detta i sitt anförande i dag.

Vi menar att man inte har nått målet, och det har inte vi heller, eftersom vi inte föreslår något annat i vår partimotion.

Anf. 15 RUNE ÅNGSTRÖM (fp) replik;

Herr talman! I debatten om reservationsmedlen tycker jag att det finns anledning att göra ytterligare några påpekanden.

Många u-länder har en begränsad planeringsförmåga, och hellre än att sätta in pengar i dåligt förberedda projekt bör vi vänta, hjälpa till med förberedelser och därefter genomföra projekten. Det saknas alltså inte biståndsprojekt, och det är ingen risk att medlen inte kommer att användas för sitt avsedda ändamål.

I vissa länder, t. ex. Tanzania och Indien, sker just nu en omläggning av biståndet. Man går från importstöd till ett mer ändamålsbestämt stöd. Det medför vissa övergångsproblem och ibland också outnyttjade resurser. I Tanzania kommer mer att satsas på att följa upp redan gjorda insatser. Det kräver också en förberedelsetid.

Jag anser att debatten om de reserverade medlen mera är en debatt om kvaliteten på vårt u-landsbistånd, och jag anser att det är riktigt att dessa medel får kvarstå utan att räknas in i en kommande budget.

Anf. 16 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik:

Herr talman! Stig Alemyr sade att vpk:s anslagssumma var väldigt hög jämfört med regeringens. Det är inte sant - den är något högre. Att så är fallet beror på att vi har plussat på till Vietnam, eftersom de borgerliga urholkade biståndet till Vietnam under de år som de hade regeringsmakten. Avvikelserna i vår anslagssumma till landramarna ligger helt inom det bilaterala biståndet. Vi har föreslagit att Cuba skall återupptas som ett programland. Det vill inte regeringen. Men jag vill också i det fallet påminna om att socialdemokraterna för ett år sedan talade om att man skulle återuppta och utvidga förbindelserna med Cuba och nämnde då, om jag inte minns fel, en första summa på 20 milj. kr. Det finns emellertid ingenting


 


sådant i den budget som föreligger. Det är beklagligt att socialdemokraterna inte nu i regeringsställning fullföljer vad de talade om för ett år sedan. Jag hoppas att man till kommande år kan förverkliga detta mål att utöka och fördjupa förbindelserna med Cuba på biståndssamarbetets område.

Sedan vill jag upprepa det som jag frågade om i mitt förra inlägg och som gällde diskussionen om enprocentsmålet och om vad som skall plockas in där och alltså räknas som bistånd. U-krediterna på 500 milj. kr. är ju kommersiella transaktioner och har inte med bistånd att göra. Hur kan det vara möjligt att ni nu ett år efteråt helt har anammat de borgerliga regeringarnas beräkningssätt och dessutom plussat på? Vilken är förklaring­en, Sfig Alemyr, till detta enorma lappkast från ett år till ett annat?


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 17 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Svar på denna fråga kommer strax att lämnas av en annan talare.

Margaretha af Ugglas frågade mig vilken atfityd jag intar till tvångsarbete. Jag vill svara; Om man kan bevisa tvångsarbete någonstans, tar jag - var det än förekommer - bestämt avstånd från det och upplever det som en djup tragedi.


Anf. 18 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till de inlägg som har gjorts av utskottets talesman och av reservanterna kan jag med tillfredsställelse konstatera att utskottet har en med regeringen överensstämmande uppfattning när det gäller biståndets inriktning och omfattning.

Eftersom regeringens åtgärder och planer har åberopats i flera av de inlägg som har gjorts skall jag be att få fälla några kommentarer i anslutning till dessa inlägg. Jag har inte möjlighet att vid det här fillfället kommentera alla men räknar med att senare under debatten kunna återkomma.

Jag vill också konstatera att ett par av talarna från utskottet tillika är ledamöter i SIDA:s styrelse och där varit i fillfälle att utveckla just de ståndpunkter som de framfört här. De har inte rönt någon framgång i SIDA:s styrelse och inte heller i utskottet. Däremot konstaterar jag att på de områden som vi nu diskuterar går regeringen fram efter i huvudsak de linjer som ämbetsverket i fråga, SIDA, har dragit upp. Regeringen går också fram på ett sådant sätt att det uppenbarligen har riksdagens gillande.

Vad så gäller några av de enskilda inläggen så har fru af Ugglas vid flera tillfällen här påstått att det svenska biståndet fill Vietnam är en skandal med hänsyn till landets militära engagemang i Kampuchea och dessutom till följd av att våra biståndsprojekt skulle vara misslyckade. Jag vet inte i vilken utsträckning man kan gradera skandaler, men om man kan göra det skulle jag vilja påstå att skälet till att vi över huvud taget hjälper Vietnam och Laos är att vi vill hjälpa dessa länder att komma över följderna av en ännu större skandal. Vietnamkriget, än den skandal som fru af Ugglas åberopar. Vietnam och Laos har på intet sätt kunnat bygga upp vad som raserades under kriget. Det är ett viktigt skäl för oss att kunna fortsätta biståndet till


59


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

60


följd av den enorma förödelse som skapades genom kriget och den fattigdom som blivit kvar. Men vi konstaterar att det i Vietnam görs stora och målmedvetna ansträngningar för att förbättra läget. Jordbruk och konsum-tionsvaruindustri ges prioritet. Man får väl också anse att utvecklingen går i demokratisk riktning, när man ser att i många viktiga ekonomiska frågor beslut fattas mer decentraliserat. Privat företagsamhet har fått ett ökat utrymme. Allt detta visar att Vietnam försöker bredda sina ekonomiska kontakter med omvärlden. Jag vill påpeka att Frankrike, den gamla kolonialmakten, har återupptagit sitt bistånd till Vietnam och att den nya australiska regeringen har uttalat sig i positiva ordalag om bistånd till Vietnam.

När Sverige fortsätter sitt bistånd innebär det inte på något sätt att vi skulle godkänna Vietnams militära intåg i Kampuchea. Vi har tvärtom fördömt både den och andra konfliktlösningar med militära medel. Jag har framfört det också personligen till Vietnams utrikesminister och betonat vilka svårigheter det militära engagemanget leder till i den svenska folkopinio­nen.

Jag vill i detta sammanhang också beröra vad fru af Ugglas säger om det s. k. tvångsarbete som skulle pågå i Vietnam. Jag är förvånad över att sådana uttalanden återkommer gång på gång, eftersom vi skaffat in uppgifter från den svenska ambassaden i landet och de uppgifterna har redovisats både i konstitutionsutskottet, som intresserat sig för frågan, och naturligtvis i utrikesutskottet. De utredningar som är gjorda anger att de anställda har tagit jobbet frivilligt - så långt man kan tala om frivillighet i en ekonomi med stor arbetslöshet. Det är också klart att den som är verksam i det här arbetet kan lämna sin anställning - och också gör det - utan att riskera rättshg påföljd, internering eller liknande som sagts skulle kunna hända. Vi skall fortsätta att följa arbetsförhållandena med uppmärksamhet, men jag kan konstatera att det fram fill nu inte finns belägg för att anklagelserna om tvångsarbete skulle vara riktiga.

Fru af Ugglas menar också att socialdemokraterna inte när man avväger biståndet skulle vara beredda att ta hänsyn till om mänskliga rättigheter respekteras. Jag vill tillbakavisa det påståendet. Det är självklart att respekten för mänskliga rättigheter är ett av de kriterier som skall vägas in både när man väljer nya samarbetsländer och när man bestämmer sig för att avveckla ett redan inlett samarbete. Vi har exempel på detta som jag här inte behöver utveckla.

Sveriges grundinställning i fråga om mänskliga rättigheter är säkert också väl känd i våra samarbetsländer. Vi har den uppfattningen att långvariga och allvarliga kränkningar av mänskliga rätfigheter måste få påverka omfattning­en av biståndet och vår beredvillighet att fortsätta samarbetet.

Det har också förekommit en diskussion om hur avvägningen skall göras mellan det som lämnas till programländerna i bistånd och det som lämnas till mer övergripande projekt. Flera talare har tydligen fått ett intryck att man i de ohka länder som vi lämnar bistånd till inte förmår inse sitt eget bästa och att man därför inte mellan den svenska regeringen och regeringarna i dessa


 


länder bör överlägga om vilka problem som är mest akuta och bör få sin lösning. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att låta en betydande del av biståndet utgå till resp. land efter överläggningar med dessa länders befolkningar och deras representanter.

Jag vill särskilt fill herr Korpås och herr Ångström, som har tagit upp frågan om mark- och miljövård, säga att det är områden inom biståndet som inte alls är avvecklade och för vilka regeringen inte alls är ointresserad. I stället kommer mark- och miljövården att i fortsättningen uppta en större post inom ramen för anslagsposten Särskilda program. Dessutom kommer, i de olika landramar som dras upp, mark- och miljövård att spela en stor roll, just med sådana motiv som flera av de föregående talarna har framfört, den enorma torkan och den jorderosion som är en följd av den.

Därför ser vi inte någon anledning att som ett särskilt femte biståndsmål ta upp frågan om mark- och miljövård, utan vi håller oss till de fyra ursprungliga målen, och i de länder där mark- och miljövård är särskilt oundgänglig kommer vi att lägga stor vikt vid detta område.

Slutligen vill jag beträffande frågan om handel och bistånd helt kort säga att vi självfallet syftar till att våra ekonomiska förbindelser med bistånds­länderna i längden inte uteslutande skall bestå i att vi lämnar bistånd till ett mottagande annat land, utan att det också, i hägn av detta bistånd, bör växa fram normala kommersiella relationer, där vi köper dessa länders produkter och de köper vårt lands produkter.

Svensk industri har också mycket att ge därvidlag. Och därför har som bekant gemensamt av SIDA och exportrådet utarbetats en skrift med tre kronor på pärmarna. Där finns mycket ingående beskrivningar av svenska företag som på olika områden fillverkar produkter av vilka biståndsländerna kan ha ett särskilt behov.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 19 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Utrikesministern inledde med att tala om den enighet som skulle råda kring regeringens biståndspolitik. Men 67 reservationer är ändå fogade till utrikesutskottets betänkande, så det föreligger trots allt en viss oenighet, åtminstone på några punkter. Och jag tycker nog att det föreligger en ganska grundläggande oenighet när det gäller det som jag tyckte Sture Korpås uttryckte så väl när han talade om det regiminriktade biståndet kontra det problemorienterade. I den frågan finns det faktiskt en gemensam borgerhg reservation fogad fill utrikesutskottets betänkande.

Jag tycker det är mycket viktigt att kammaren noterar att det finns en grundläggande skillnad i synsätt. Jag tror också det har att göra med effektiviteten och nyttan av det svenska biståndet, som jag gärna hade önskat att utrikesministern berört något mera.

Att gradera skandaler är inte lätt. Vi fördömde emellertid Vietnamkriget -hela Sveriges folk var upprört över det kriget - men vi har fortsatt med ett stort bistånd på hundratals miljoner till Vietnam, trots båtflyktingar, trots Amnestyrapporter om fångar i omskolningsläger och trots Vietnams invasion av Kampuchea och fortsatta ockupation. Här finns det en stor och


61


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

62


väsentlig skillnad. En lång rad andra västländer- det gäller Holland, Norge och många andra - har avbrutit sitt bistånd till Vietnam som en reaktion på händelser efter krigsslutet. Ett krig kan aldrig rättfärdiga ett annat, en invasion av ett visst land och krig och förtryck kan inte rättfärdiga annat förtryck.

Jag välkomnar utrikesministerns klarläggande vad gäller tvångsarbete. Vi har haft en diskussion om detta i den här kammaren tidigare, och jag tyckte då att utrikesministern inte lika klart kunde redogöra för sin syn på vad som verkligen skedde och sker i Vietnam. Jag välkomnar detta klarläggande också därför att ett svenskt statsråd på besök i Vietnam inte ansåg att frågan om tvångsarbete angick Sverige. Jag tror att också det uttalandet har upprört en stor svensk opinion.

Jag hoppas nu att utrikesministern har rätt, att det förhåller sig som han säger. Vad vi önskade var ett klart uttalande i Sveriges riksdag att om tvångsarbete förekom i samband med ett svenskt biståndsprojekt, skulle stödet fill detta projekt avbrytas.

Anf. 20 STURE KORPÅS (c) replik:

Herr talman! Jag vill först uttrycka min uppskattning av att utrikesminis­tern är närvarande under debatten. Jag tror att det är viktigt för den fortsatta poUfiken.

Jag beklagar att utrikesministern inte använder sin friska, nya situation till att också komma med litet friskt i regeringspolitiken. Han har fastnat i de gamla spår som politiker och administratörer i hans omgivning har gått upp under åren.

Att vi hittills inte har fått majoritet för de förslag som vi har lagt noterade utrikesministern. Men jag hoppas att han kan fundera på om det också innebär att förslagen är felakfiga; de kan ju vara riktiga ändå. Detta tål att tänka på.

Jag tror också att förändringen av regeringspolitiken på senare tid mot landsbygdsutveckling, skogsplanteringar o. d. är konsekvenser av det arbete som vi har utfört. Vi har alltså tvingat in den nuvarande regeringen på de spåren. Det noterar jag. Att socialdemokraterna säger att vi har fel gör inte så mycket, så länge man fortsätter att göra vårt program till sitt, även om det beklagligtvis tar lång tid med den använda metoden.

Beträffande anslaget till markvård, miljö och energi är det gott och väl att utrikesministern säger att anslaget kommer att vara kvar under rubriken Särskilda program. Det är bra, men det var inte så lätt att veta detta, för samfidigt som anslaget ströks minskades beloppet avsevärt för särskilda program. Men jag noterar uttalandet.

Anf. 21 RUNE ÅNGSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Utrikesministern sade i sitt senaste anförande att vi i Sverige inte borde tala om för u-länderna vad deras främsta behov är och inte heller tala om för dem på vilka projekt som det svenska biståndet skall satsas. Utrikesministern sade det i anslutning till att jag hade kritiserat att anslaget


 


för miljö- och markvård hade försvunnit från budgeten.

Om det sambandet tolkas rätt av mig, vill jag som kommentar säga att ■ behoven av miljö- och markvård i u-länderna är omätliga, och det finns också klart framförda önskemål att dessa behov skall tillgodoses av Sverige som bidragarland. Utrikesministern har gett en förklaring fill att detta har tagits bort som särskild punkt i budgeten. Men det kan, när detta gjorts, vara svårare för oss att veta hur mycket pengar som verkligen kommer att satsas på just den här typen av projekt.

Jag vill ställa en fråga till utrikesministern: Har utrikesministern någon uträkning som visar, i reella tal, hur mycket som kommer att satsas just på avdelningen miljö- och markvård?


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 22 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik:

Herr talman! Jag är helt överens med utrikesministern om det han säger beträffande Vietnamkriget. Vad utrikesministern glömde att säga var att det var fyra partier som fördömde detta krig medan det femte talade om att bombningarna av Hai Phong var bombningar för fred. Detta bör sägas.

Det är bra att utrikesdepartementet har gjort denna - enligt min mening -grundläggande utredning av beskyllningarna vad gäller tvångsarbete. Jag vill faktiskt tacka för den utredningen, som också kom vid rätt tidpunkt. Jag hoppas att man också i fortsättningen, när sådana här beskyllningar dyker upp i olika sammanhang, - oavsett vem som framställer beskyllningarna -kan göra sådana utredningar. Det rensar debatten på ett bra sätt.

Jag har i och för sig ingen anledning att söka sak med utrikesministern. Det är inte mitt huvudintresse. Men jag måste tyvärr bli litet tjatig och igen ta upp u-landskrediterna. Jag är överens med utrikesministern om att vi visst skall handla med u-länderna. Jag är också överens med honom om att vårt bistånd skall kunna medverka till det. För det behövs förmånliga u-krediter. Det är jag också helt ense med utrikesministern om. Men varför räkna det som bistånd?

Jag är allvarligt oroad för denna urholkning av biståndet som nu har inletts. Man börjar kommersialisera! Ni talade själva för ett år sedan- visserligen var inte utrikesministern då utrikesminister- om urholkningar, om kvalitetsför­sämring och om att anslag till denna typ av exportkrediter tydligt borde skiljas från biståndsanslaget. Vi var överens om detta i vår hårda kritik av den borgerliga regeringen förra året. Vad är det som har hänt? Vad är motivet till att den socialdemokratiska regeringen nu har anammat detta synsätt och plussat på de s. k. u-krediterna alldeles enormt?

Kommer detta att bli bestående i fortsättningen?

Jag citerade på denna punkt den reviderade finansplanen i mitt första inlägg, och jag kan notera att detta med u-krediter också återkommer ständigt och jämt i Lennart Bodströms deklarationer. Skall detta bli ett bestående inslag? Hur högt skall i så fall u-krediterna sättas och hur mycket skall de ta av biståndsanslaget i fortsättningen?

Jag tror att det inte bara är jag som är intresserad av att få dessa frågor klart besvarade av utrikesministern.


63


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 23 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! I det svenska biståndet förekom till för 6-7 år sedan statskrediter på mycket gynnsamma villkor. De krediterna räknades i sin helhet som bistånd, men sedan avskaffades dessa krediter som ett led i uppmjukningen av villkoren för vårt stöd till de fattigaste länderna.

De u-krediter som nu ingår i vårt samarbete med u-länderna räknas bara som bistånd till den del som de utgör subventionering av kommersiella exportkrediter. Nu övervägs av den pågående u-kreditutredningen - som inte är färdig - införande av en typ av kreditgivning som har en sådan konstruktion och förmånlighetsgrad att krediterna enligt internationellt antagna normer skall kunna räknas helt och hållet som bistånd.

Det är ett system som tillämpas av en del andra biståndsgivare. Det är också en metod som OECD godkänner.

Jag vill i fråga om mark- och miljövård säga, att det råder enighet mellan oss om betydelsen av denna verksamhet. Det är bara fråga om vad som är det lämpUgaste sättet att administrera dessa pengar. Regeringen förordar att man går fram land för land, att man för diskussioner med varje särskilt land, i stället för att ha det som en särskild post i budgeten. Men vårt intresse för själva sakfrågan är inte mindre än det som har getts uttryck för av andra talare här i debatten.


 


64


Anf. 24 STURE KORPÅS (c) replik:

Herr talman! Jag vill bara notera det allra senast anförda. Jag vill nu tro att vi har samma intresse för miljövård, markvård och frågor som hänger ihop därmed. Men vi menar alltså att dessa problem är allomfattande. De är regionala eller rent av globala. Därför går det inte att få plats med den i våra landramar. Det är, menar vi, problemet med den uppläggning utrikesminis­tern skisserat.

Anf. 25 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Regeringens förslag och det förslag som finns framlagt i en gemensam borgerlig reservafion är ändå inte samma sak.

Till att börja med är det skillnad i fråga om anslagsnivån. Det finns hos de borgerliga partierna en önskan om ett särskilt miljövårdsanslag. Det innebär att de särskilda program- och miljövårdsanslagen därmed totalt blir större än enligt regeringens förslag.

Sedan är det en grundläggande skillnad att vi från borgerlig sida har velat möjliggöra ett samarbete med en vidare krets länder än den som innefattas i våra programländer. Vi vill att man skall kunna samarbeta även med andra länder, utanför programlandskretsen, på dessa vikfiga områden - miljövård, markvård och energi. Det är, som sagt, en grundläggande skillnad.


 


Anf. 26 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik:

Herr talman! Jag var faktiskt inte nöjd med det svar jag fick av utrikesministern om u-krediter.

Jag skall citera den reviderade finansplanen igen. Där står följande;

"På ett antal områden pågår överväganden att föra ut statlig långivning från statsbudgeten till kreditmarknaden.

Ett exempel härpå är möjligheten att till kreditmarknaden föra vissa delar av det svenska biståndet till u-länderna. Den pågående utredningen av u-landskrediterna väntas anvisa möjligheter därtill. Kreditbeloppen skall kunna ingå i biståndsramen."

Jag skall alltså i fortsättningen tolka detta så att det inte är någon tillfällighet att u-landskrediterna tas in i biståndsbudgeten och att så skall bli fallet i fortsättningen. Det kommer att bli ett bestående inslag. Är det så det skall uppfattas?

Då vill jag till sist få en förklaring och motivering: Varför var detta förkastligt för ett år sedan för socialdemokraterna i opposifion och i dag upphöjt till lag för den socialdemokratiska regeringen?

Detta är inte en ovikfig fråga. Nog borde man kunna ge bättre svar än utrikesministern nu har gjort. Det är mycket viktigt för den fortsatta debatten när det gäller biståndssamarbetet, för samarbetet med u-länderna och för den allmänna opinionen.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 27 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM;

Herr talman! Det gäller, som herr Måbrink förstår, att få fram pengar till de här uppgifterna. Ett av de alternativ som föreligger är att undersöka om man kan göra en omläggning av krediterna. Därför utreds den saken av förre riksbankschefen Hans Lundström.

Jag kan inte försvara ett förslag som ännu inte är framlagt, utan vi måste avvakta utredningen. Sedan får regeringen ta ställning.

Jag kan emellertid lugna herr Måbrink så till vida att de överenskommelser som vi har anslutit oss till i OECD innebär att man ändå sätter en gräns för i vilken utsträckning krediter kan användas som u-hjälp.


Anf. 28 STEN STURE PATERSON (m);

Herr talman! Svensk statlig biståndsverksamhet till utvecklingsländerna har nu en mer än tretfioårig erfarenhetsgrund att stå på. Biståndets utformning har präglats av 1950- och 1960-talens projekttänkande med särskiljande av tekniskt och finansiellt bistånd samt av 1970-talets mottagar-centrerade tänkande, i vilket mottagarländernas planer och behov utgör basen för biståndsplaneringen. En viktig roll i denna utveckling spelade FN:s beslut om att förklara 1960-talet som internationellt utvecklingsårtionde och att introducera det första enprocentsmålet.

Kring detta skeende har den svenska biståndspolitiska debatten rört sig. Central betydelse har givits åt val av programländer, efter detta systems genomförande tidigt på 1970-talet, samt uppnåendet av enprocentsmålet. Denna diskussion präglas mera av politisering utifrån skilda ideologiska


65


5 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.


aspekter än av en realistisk grundsyn på problemen. Ävenså kan iakttas en förskjutning i uppfattning från en från början stark utvecklingsoptimism, präglad av tron på snabba resultat, främst genom industrialisering, till en mera resignerad känsla av uppgiftens tidskrävande natur.

Situationen i dag pekar på att vi är inne i en ny brytningsperiod i såväl bilateral som mulfilateral biståndsverksamhet. Utvecklingen har klarlagt allt flera problemområden vilkas lösningar är beroende av ett nära, samordnat och konsekvent internationellt samarbete. Bevisen för detta är många.

I sin anslagsframställning för 1983/84 citerar SIDA uppgifter hämtade från Internationella naturvårdsunionens (lUCN) världsstrategi för naturvård. Enligt denna kommer, om nuvarande utveckling består, en tredjedel av världens matjord att vara borta år 2000. Öknarna växer med 60 000 km om året. Före sekelskiftet återstår endast hälften av jordens nuvarande regnskogar.

Situationens allvar förstärks av att regnskogen redan decimerats med mer än en tredjedel av sin ursprungliga areal, av att av de sommargröna lövskogarna endast hälften återstår och av hårdbladskog 60 %, medan jordens barrskogar minskat med endast 11 % och savannen med ett par procent. Vinnare är stäpp och öken. Följdverkan härav är bortfall av stora mängder transpirationsfuktighet ur luftcirkulationen, minskad nederbörd, ytavrinning och grundvattenspåfyllnad, ändrat temperaturklimat genom minskad kapacitet i transporten av värme mot högre breddgrader samt ändring av luftens innehåll av koldioxid och syre.

Balansen i den hygriska cykeln måste återställas. Förändring av vegeta­tionstäcket och frigörande av i fossila bränslen bunden koldioxid ökar luftens koldioxidhalt. En globalt pågående utveckling mot ökad kolanvändning för att lösa energifrågan kommer att med accelererad fart tillföra luften nya koldioxidmängder. Koldioxidcykeln måste komma under mänsklig kontroll, så att balans skapas mellan de levande växternas konsumtion, världshavens absorption och mänsklig verksamhets frigörande av koldioxid.

Nedsmutsningen av hav, sjöar, vattendrag och grundvatten är ytterligare ett globalt problem. Sötvattnets ojämna geografiska fördelning är ett annat. En lokal bristsituation löses nu vanligen genom borrning och uppumpning av grundvattentillgångar, utan vetskap om huruvida återfyllning av grundvat­tenreserven sker i samma takt som uttaget. För framtiden kan detta innebära en än värre katastrof än vad dagens situation uppvisar.

De gemensamma globala problemen är många, och deras lösning kräver snara, samordnade insatser på internationell grund. Det är utifrån denna bakgrund som UNESCO;s beslut i december 1982 får ses. Då fastställde dess medlemsstater ett sexårsprogram, för åren 1984-1989, betitlat Människans miljö och terrestra och marina resurser. Programmet är uppdelat på nio punkter med underavdelningar. Dess analys av problemen samt klarläggan­de av nödvändiga forskningsinsatser understryker nödvändigheten av samlade internationella insatser. Programmet kan därtill utgöra bas för ett bilateralt utvecklingsarbete vilket är anpassat till den globala målsättning-


66


 


I anslutning till här redovisade generella synpunkter pä gränsöverskridan­de problem i biståndsverksamheten övergår jag nu, herr talman, till att behandla de delar av utrikesutskottets betänkande 1982/83:20 som berör landsbygdsutveckling, miljö- och markvård samt energi och särskilda program, såväl bilateralt som multilateralt.

Moderata samlingspartiet ifrågasätter i reservation nr 5 om den nuvarande biståndspolitiken har den för ett effektivt utvecklingssamarbete nödvändiga flexibiliteten. Som främsta hinder framstår den kraftiga satsningen på landramarna. Kritiken stöds av den faktaredovisning för de övergripande, globala problem jag inledningsvis givit. Samordnade internationella ansträngningar försvåras av ett brett upplagt landramssystem. Ett sådant system ger inte heller tillräcklig frihet för koncentrerade insatser grundade på specifikt svenskt kunnande. Fördelarna av ett bättre utnyttjande av detta senare understryker vi även i reservation nr 9.

Filosofin bakom denna reservation är att det föga lönar sig att sia om framtiden. Framtiden grundas på vad vi verkar för i dag. Följaktligen hävdar vi att u-hjälpen bör "inordnas i ett målmedvetet arbete på att återställa och bygga upp förödda naturkapital och att återskapa den ekologiska balans som gått förlorad".

I detta regenereringsarbete ingår skogs- och trädplantering som en självklar uppgift av första prioritet ide flesta u-länderna. Arbetet härmed har ännu ett alltför ringa omfång. Exempel härpå ger en rapport från UNDP. Enligt denna planterades 1982 i FN:s regi 32 miljoner träd jorden runt, en siffra som mångdubbelt överträffas enbart i svenskt skogsbruk. Samtidigt påtalar rapporten att mer än 1,5 miljoner hektar skog förstörs årligen. I alla världens länder måste högsta prioritet ges åt att skydda och ersätta skogarna, understryker UNDP.

Till stöd för skogsplanering krävs tillgång till ett utbyggt meteorologiskt observationsnät, kunskap om mätvärdenas bearbetning och rätta uttolkning samt tillgång till ett lämpligt kartmaterial. Svensk kompetens på dessa områden är god.

Livsmedelsproduktionen per capita har i u-länderna sjunkit med över 1 % mellan 1970 och 1979. Regionalt är denna nedgång mera dramatisk: i Afrika 10 % och i Fjärran Östern 6 %. Följden har blivit ett växande importbero­ende. Ännu under 1950-talet var de flesta länderna i Afrika, Asien och Latinamerika närmast självförsörjande. Det importbehov av livsmedel, främst vete och ris, som vid början av 1960-talet uppgick till 15 miljoner ton hade vid slutet av 1970-talet stigit till 45 miljoner ton. Denna negativa trend fortsätter.

Regeringen uttalar i proposition 1982/83:100 sin oro över denna alarme­rande utveckling. Flera orsaker anges som vållande: torka, ekologisk sårbarhet, politiska åtgärder och bristande infrastruktur.

Propositionens förklaring lider här av en påtaglig brist på analytisk skärpa. Något vetenskapligt underbyggt bevis finns ej för att en radikal förändring inträffat vad avser nederbördsklimat i berörda länder under 1970-talet. Torrperioder är ständigt återkommande och har tidigare kunnat mötas med


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


67


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

68


traditionellt utvecklade jordbruks- och lagringsmetoder.

Den ekologiska sårbarheten finns förvisso där och ökar med en gradvis förändring av främst nederbördsklimatet. Detta är emellertid en förändring som kan mätas inom ett sekulärt tidsmått och inte inom en tioårsperiod. Ett snabbare iakttagbart skeende måste söka sin orsak i mänsklig verksamhet såsom förändring av odlingsform och teknik.

Bristande infrastruktur kan inte primärt åstadkomma torka. Däremot kan hävandet av följderna av torka försvåras och rent av omöjliggöras om de infrastrukturella förutsättningarna, exempelvis i form av vägar och trans­portmedel, ej föreligger.

Politiska åtgärder kvarstår som orsak till en sjunkande livsmedelsproduk­tion. Till denna slutsats kommer även SIDA, som i sin petita framhåller att livsmedelsbrist i vissa afrikanska länder "har sin grund mindre i tillfälliga motgångar av väderleks- eller annan art än i de drabbade ländernas egen politik". Denna politik skapar problem av institutionell och organisatorisk art. Exempel härpå kan hämtas bl. a. från Tanzania, Mogambique och Angola. Tanzania för en prispolitik som gynnar en stadsbefolkning i minoritet på majoritetens, småbrukarnas, bekostnad. Därtill kommer den tvångsmässigt genomförda sammandragningen av bönderna till byar, vilket i påtaglig grad inneburit ett ökat avstånd till den brukade jorden med produktionsnedsättning som konsekvens. Motsvarande följder kan utläsas ur Angolas och Mogambiques satsning på kollektivjordbruk av marxistisk modell.

Den sjunkande livsmedelsproduktionen är grunden till regeringens uttalade vilja att "en växande andel av såväl bilateralt som multilateralt bistånd bör inriktas på landsbygdsutveckling".

Denna allmänna viljeinriktning delas av moderata samlingspartiet. I den moderata motionen 1982/83:903 påtalas det hinder för en positiv landsbygds­utveckling som kan föreligga om en härmed samordnad utvecklingspolitik ej förs av mottagarlandet. Vidare föreslås en vidgning av begreppet landsbygds­utveckling till att omfatta jordbruksföretagets organisation, kooperation, skogsbruk, transporter, vattenförsörjning m. m. Därmed skulle möjligheter­na att utnyttja svensk kompetens vidgas. Utskottsmajoriteten delar inte motionens bedömning i dessa avsnitt utan avstyrker yrkande 5 i motionen. Så som det redan tillämpas är landsbygdsutveckling ett mångfasetterat begrepp, som innefattar områden med påverkan på jordbrukets avkastningsförmåga. Hinder borde därför ej föreligga att tillföra ytterligare områden med samma effekt.

Skäl finns, fru talman, att närmare uppehålla sig vid några för en positiv landsbygdsutveckling särskilt betydelsefulla områden.

Tillgången till rent vatten är ur hälsosynpunkt nödvändig. Därtill innebär den en avsevärt minskad arbetsbelastning för kvinnorna, vilket framhålls i motion 1982/83:379 av Birgitta Rydle och Ann-Cathrine Haglund. Sverige har gjort betydande insatser på området. Utvärderingar visar emellertid att misslyckandena i form av havererade anläggningar varit omfattande. Orsaken  ligger i  användandet  av  en  alltför avancerad  teknologi  med


 


skötselkrav som ej kan uppfyllas av den lokala befolkningen. Den enkla teknologins filosofi måste få ökat insteg för att man skall vinna lokalbefolk­ningens medverkan. Rehabilitering av uppförda anläggningar kräver nu en växande andel av anvisade medel och minskar i motsvarande grad möjligheterna till satsning på nyanläggningar.

Byskogsprogrammet, som kan ses som en del i en vidare målsättning med återbeskogning som syfte, är av betydande värde. Det skapar förutsättningar för att lösa problemet med brännvedsförsörjningen och därmed möjlighe­terna att avlasta kvinnorna och barnen deras arbetsbörda, då det är dessa som står för vedinsamlingen. Vidare kan byskog med rätt val av trädslag bidra till jordförbättring, så att nya grödor kan odlas. Satsning på byskogsprogrammet har förutsättningar att ge snabba och produktivitets­främjande resultat.

Till landsbygdsutvecklingen hör även skapandet av en småindustri avsedd att tillgodose det lokala behovet av industriprodukter. Väsentligt är att småindustrin i möjligaste mån blir baserad på förädling av lokala eller inom landet tillgängliga råvaror. Här kan nämnas exempel på mindre lyckosamma satsningar från svensk sida.

Inom ramen för nordiskt biståndssamarbete ingår gemensamma projekt, som närmast får hänföras till området för jordbruks- och landsbygdsutveck­ling. Projekten är lantbruksinstitut i Mbeya i Tanzania, kooperationsprojekt i Kenya och Tanzania, lantbruksprogrammet i Mogambique (MONAP), institutet för utvecklingsadministration i Tanzania samt stöd till transport­kommissionen för södra Afrika. Sveriges del av kostnaderna härför finns anmärkningsvärt nog inte upptagen i propositionen, men uppgick detta år till 50 milj. kr.

Gjorda utvärderingar visar på funktionella brister främst på grund av organisatoriska förändringar genomförda av mottagarlandet samt på grund av det senares större intresse för kvantitet än kvalitet. En labil säkerhetssi­tuation i Mogambique äventyrar genomförandet av hela MONAP-projektet. Detta förutan har svårigheterna inom MONAP varit avsevärda. Projektet är därför föremål för en större utvärdering, enligt Nordiska ministerrådets senaste rapport.

Den samnordiska biståndsverksamheten har genom sin styrka i multilate­rala sammanhang kunnat företräda en gemensam ståndpunkt. I bilaterala frågor möjliggörs en biståndspolitisk harmoniering mellan länderna, ytterli­gare stärkt av det operativa samarbetet. Det administrativa systemet och beslutsprocessen är emellertid komplicerade och tidsödande. För att bättre tillvarata fördelarna och eliminera nackdelarna bör en översyn ske av denna Nordiska rådets verksamhet.

Den internationella ekonomiska krisen har satt spår inte blott i Sveriges ekonomi utan även i de multilaterala organens finansiella situation. Trots de starka krav på återhållsamhet som åvilar oss av statsfinansiella skäl, förordar vi moderater ett oförändrat anslag till multilaterala biståndsändamål. Regeringens förslag ligger 40 milj. kr. högre.

Ointecknade reservationsmedel var 1981/82 74,2 milj. kr. och 1982/83 67,6


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


69


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


milj. kr. Förändringen mellan åren är som synes obetydlig och tyder på att reserven är tillräckligt stor för att trygga verksamheten vid ett oförändrat årsanslag. Skärpta effektiviseringsansträngningar kan därtill innebära bety­dande produktivitetsvinster.

Regeringens uttalade vilja att en växande del av även det multilaterala biståndet bör inriktas på landsbygdsutveckling har inte konkretiserats i budgetförslaget. Detta är oförändrat i förhållande till 1982/83 i vad beträffar FN:s operativa verksamhet. Då är att märka att det viktiga utvecklingsor­ganet UNDP är försatt i en allvarlig krissituation som riskerar dess samordnande roll. För att möta en akut resurskris i UNDP har regeringen reserverat 20 milj. kr. under anslagsposten Övriga multilaterala bidrag. Åtgärden vittnar mera om ett passivt uppehållande försvar än om ett framåtsyftande aktivitetsstöd.

Regeringen deklarerar att "den starkare betoningen av landprogramme-ringsprincipen innebär att det är nödvändigt att minska anslagsposterna Särskilda program och Mark- och miljövård samt energi".

I en gemensam reservation tar center, folkparti och moderater avstånd från denna deklaration och dess konsekvenser. Anslagsposten Mark- och miljövård samt energi inrättades budgetåret 1981/82 och inriktades främst mot globala och regionala program som icke täcktes av det landinriktade biståndet. Detta senare kompletterades på samma sätt av anslagsposten Särskilda program genom att dess tonvikt var lagd på experiment och försöksverksamhet. Båda programmen ägde den flexibilitet som är en nödvändig egenskap för att kunna möta de krav som ställs på att lösa de alltmer påträngande globala miljöproblemen i internationell samverkan. Socialdemokraterna visar här bristande förmåga till förnyelse. De har stagnerat i ett biståndspolitiskt tänkande som undanskymmer den helhetssyn som är nödvändig för att vi skall finna vägen ut ur den ekologiska obalans som utan kursändring blir ett hot mot fortsatt mänsklig existens under värdiga livsbetingelser.

Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till de moderata reservationerna vid utrikesutskottets betänkande.


Under detta anförande övertog förste vice talmannen  ledningen av kammarens förhandlingar.


70


Anf. 29 STURE PALM (s);

Fru talman! Jagavser att i mitt inlägg uppehålla mig vid vad som anförs i de moderata reservationerna nr 9, 15 och 67, folkpartireservationen nr 66 samt vpk-reservationen nr 17.

De fyra förstnämnda reservationerna har ett gemensamt tema. nämligen kravet att de svenska biståndsinsatserna borde bindas i högre grad dels genom olika åtgärder för att öka användningen av svenska resurser i biståndet, dels genom ett uttalat krav på en ökning av de svenska u-krediterna.

I reservation nr 9 skriver moderaterna att SIDA bör "försöka identifiera


 


de områden där u-ländernas önskemål sammanfaller med förekomsten av ett konkurrenskraftigt svenskt utbud". Med andra ord - en styrning som i första hand skulle passa det svenska näringslivet.

I moderaternas reservation nr 15, som behandlar biståndets återflöde, sägs bl. a. att det "bör också vara möjligt att i vissa fall överlåta hela biståndsprojektet på företag, som sedan får svara för genomförandet av projektet. Intresse för sådana insatser torde finnas inom näringslivet", förklarar moderaterna, som vill ge intryck av att vara särskilt initierade på detta område.

De här frågorna har blivit något av ett klassiskt debattämne. Vi har ju debatten om den komplicerade Kotmaleaffären i färskt minne.

I moderaternas reservation 67 angående u-krediter välkomnas en ökad satsning på metoden att använda u-krediter men förordas "att u-krediter främst ges till länder som kan bedömas ha tillräcklig kreditvärdighet".

I släptåg på denna reservation föreligger ett yrkande från folkpartiet som i sin reservation 66 ställer krav på att anslaget redan för nästa budgetår, utöver regeringens förslag, höjs med ytterligare 180 milj. kr. till 680 milj. kr.

Utskottsmajoriteten vill med stor skärpa framhålla - mot de ensidigt uttalade kommersiella ambitionerna från moderaterna - att det avgörande motivet för de svenska biståndsinsatserna även i fortsättningen måste vara att hjälpa nödlidande människor i världen. Detta måste alltid gå i första hand. Kan denna målsättning förenas med u-ländernas intresse beträffande utnyttjandet av svenska produkter och tjänster, för att "tillfredsställa de behov som u-länderna har, bör möjligheterna till detta naturligtvis under­lättas.

Redan nu spelar det s. k. återflödet en stor roll. Med återflödet menar vi som bekant det belopp som kommer tillbaka genom att biståndsmedel används för att köpa svenska varor och tjänster. Det rör sig f. n. om ca 40 %. För Vietnams del är andelen uppe i hela 80 %.

När det gäller u-krediterna framgår av årets budgetproposition - det har sagts flera gånger här i dag - att dessa föreslås ökas från 300 milj. kr. under innevarande budgetår till 500 milj. kr. nästa budgetår. Då kreditvolymen är tre gånger större än det anvisade beloppet, kan på denna väg upphandlingen i Sverige öka till 1 500 milj. kr. Regeringens förslag innebär alltså att möjligheten betydligt vidgas för u-länderna att i fortsättningen utnyttja u-krediter.

Utskottsmajoriteten avvisar moderaternas ivrigt uttalade intentioner med klart kommersiella förtecken. Det borde vara ganska allmänt känt att en utredning - och det har utrikesministern varit inne på - redan sysslar med de här frågorna. Den har fått till uppgift att lämna sitt betänkande senast den 1 juli i år. Utredningen leds av Hans Lundström och tillsattes av den tidigare mittenregeringen. Utgångspunkten för utredningen var - jag har tagit fram de gamla direktiven och studerat dem - att göra en utvärdering av denna bidragsform sedan den varit i kraft i två år.

I utredningsdirektiven anförde den dåvarande departementschefen att granskningen av projektens utvecklingseffekt inte kunde anses vara särskilt


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


71


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.   '

72


djupgående. I direktiven sägs därför bl. a. att "endast i undantagsfall torde man inom BITS och SIDA ha tid och kapacitet att djupare analysera utvecklingseffekterna av de föreslagna projekten. Utredningen bör diskute­ra huruvida projektgranskningen bör fördjupas och i vilka fall och hur detta bör göras."

Departementschefen uttalade att det krävdes en bättre uppföljning. Utredningen fick även i uppdrag att diskutera den nuvarande subventions­nivån med hänsyn tagen till de mål som uppsatts för u-kreditsystemet, kostnadsfördelningen och dess redovisning samt att presentera förslag på detta område. Utredningen har också till uppgift att utvärdera och undersöka om detta system skulle kunna rationaliseras. Vidare skall en jämförelse göras med system som har likartade syften i vissa andra länder, framhålls det i utredningsdirektiven.

Mot denna bakgrund framstår moderaternas ovilja att avvakta det nära förestående utredningsresultatet, innan man ställer yrkanden om ytterligare åtgärder på detta område, som mycket märklig.

Nästan lika förbryllande är reservation 66 av Rune Ångström som ställer yrkanden om ökade u-krediter utan att vilja avvakta vad utredningen har att säga. Det är ju Rune Ångströms partiledare, Ola Ullsten, som under sin tid som utrikesminister skrev direktiven till den utredning som vi nu väntar på.

Inte var det väl nödvändigt att vara kluven även i frågor av denna karaktär?

Det har sagts mycket här i dag om u-krediterna, och jag kan försäkra kammaren att vi har haft en mycket grundlig föredragning av företrädare för departementet inför utskottet. Det har tydligt och klart deklarerats att det för socialdemokratins del står helt klart, att skall vi gå vidare på denna väg, måste vi ge mottagarsidan likställdhet i förhållande till oss som kreditgivare. Den deklarationen gavs av regeringens representant i utskottet när vi behandlade frågan.

Nu vet vi en del om vad satsningen har inneburit. Jag har på min bänk en alldeles färsk rapport, som visar vilka länder som vill ta dessa krediter i anspråk. Den visar - den upplysningen vill jag rikta framför allt till herr Måbrink - att det är programländerna som varit mest intresserade av denna biståndsform. De har enligt de siffror som gäller för första kvartalet i år tagit i anspråk 70 % av den totala kreditgivningen.

Så några ord om vpk-reservationen nr 17. Enligt min mening förs där en polemik rätt ut i luften.

När utskottsmajoriteten på s. 51 i betänkandet erinrar om att regeringens förslag innebär måttliga höjningar av medelsramen för flertalet programlän­der och att det är budgetläget som motiverar en sådan begränsning av de svenska bilaterala biståndsinsatserna, går vpk i taket. Av texten i reserva­tionen att döma tror sig vpk i denna slutsats finna ett angrepp mot länder som inte har flerpartisystem.

Reservationens text är märklig, då den uppenbarligen polemiserar i frågor som utskottsmajoriteten inte haft anledning att uppehålla sig vid i detta


 


sammanhang. Om nu detta var en hjärteangelägenhet för vpk att få sagt, så förefaller metoden att lämna ett särskilt yttrande i stället för en reservation ha varit naturligare. Jag vill framhålla detta, även om vpk:s inställning -enligt min mening - speglar en viss överkänslighet i denna fråga.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag avslag på reservationerna 9, 15, 17, 66 och 67 samt bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Anf. 30 RUNE ÅNGSTRÖM (fp) replik;

Fru talman! Det fanns i Sture Palms anförande en samstämmighet med mina åsikter. Jag anser att vi bör rikta vår hjälp till de nödlidande människorna i världen. Det är det väsentliga. Vi är också samstämmiga i uppfattningen att det skall råda jämställdhet mellan kreditgivarna och mottagarländerna när vi inleder förhandlingar om de krediter det gäller. Det behöver vi alltså inte tvista om.

Bakgrunden till att folkpartiet har lagt fram sitt förslag är att vi anser att de svenska företagens kompetens är så stor att de på ett avgörande sätt kan bidra till den ekonomiska och sociala utvecklingen i u-länderna. Ett ökat samspel mellan företagen och de svenska biståndsinsatserna är därför till fördel då det gäller både utvecklingsansträngningarna i tredje världen och utvecklingen i Sverige. Vi anser att u-länderna behöver svenska varor, svensk teknik och svenskt kunnande, och de blandade krediterna har ett biståndsinslag som möjliggör för dessa länder att få del härav.

Vi har gjort undersökningar om behovet av dessa pengar. Undersökning­arna kan kanske inte karakteriseras som en utredning, men vi har i alla fall funnit att det redan nu råder ett mycket stort behov. Vi tycker därför att man bör plussa på budgetposten i fråga med 180 milj. kr. redan i årets budget. Sedan får vi avvakta vad utredningen säger om inriktningen och storleken av beloppet för framtiden. Vi vill ifrån folkpartiet dock uttrycka den uppfatt­ningen att det redan nu är ett stort behov av dessa pengar, och det är därför som vi har förespråkat detta extra anslag.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt titvecklingssam-arbete m. m.


 


Anf. 31 STURE PALM (s) replik:

Fru talman! Detta inlägg gjorde inte att folkpartiets uppträdande framstår som mindre märkligt. Ola Ullsten, som sitter här i sin bänk, satte ju vissa frågetecken för denna biståndsform. Därför tillsattes en utredning, vilket vi tycker var mycket klokt. Direktiven är utomordentligt intressanta och värdefulla, och utredningens resultat skall läggas fram om några veckor. Det skall, som jag förut sade, vara framlagt före den 1 juli. Då kommer hans partivän, Rune Ångström, och yrkar på ett påslag på 180 miljoner, och han kan inte avvakta vad den Ullstenska utredningen har att lära oss för den fortsatta hanteringen av detta ärende. Det är detta jag menar är en mycket märklig hantering av frågan.

Nu har vi stor förtröstan om vad som skall ske - vi har fått en socialdemokratisk regering - och som utrikesministern sade tidigare är det regeringens sak att göra en prövning av hela det här utredningsmaterialet när det ligger på bordet.


73


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 32 FÖRSTE VICE TALMANNEN;

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu uppsatts.

Anf. 33 GUNNEL JONÄNG (c):

Fru talman! Jag vill först instämma i de värderingar och principer som Sture Korpås gav uttryck för i sitt huvudanförande.

I vår värld har vi pengar till kanoner och missiler, men vi har inte pengar att täcka de väldiga behoven av mat, bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård.

Spänningar och konflikter i världen bottnar ytterst i den ojämlikhet och orättvisa som råder. Vi har å ena sidan i-länderna med sin ohämmade konsumtion och sitt överflöd. Å andra sidan har vi u-länderna med sin fattigdom. Detta är ett skäl fill att vi aldrig får förtröttas i vårt biståndsarbete. En utjämning i världen är en förutsättning för fred. Svenskt biståndsarbete är ett led i det svenska fredsarbetet.

Det andra skälet är solidariteten. Vi är alla världsmedborgare, och inget folk har rätt att sko sig på andra folks bekostnad. En utjämning måste till mellan olika levnadsnivåer.

I tider av ekonomisk åtstramning växer egoismen, och rösterna blir fler som kräver att vi i första hand skall tänka på oss själva och mindre på u-länderna.

Men solidariteten måste ligga fast som en klippa. Om vi jämför våra levnadsvillkor i Sverige med levnadsvillkoren i u-länderna, inser vi att vi fortfarande ger av vårt överflöd. U-länderna kommer mer och mer att behöva vårt stöd och vår hjälp. Den ekonomiska krisen som går över världen drabbar också u-länderna. Flera u-länder har redan drabbats av finansiella kriser, t. ex. Mexico och Brasilien, och ytterligare u-länder kan hamna i finansiella kriser som förvärrar deras svårigheter.

Vårt bistånd behövs, och det måste vara effektivt. För kommande år måste vi uppnå enprocentsmålet.

Blev det internationella kvinnoåret 1975 en vändpunkt för kvinnornas situation i världen? Blev Köpenhamnskonferensen en vändpunkt för kvinnorna när det gäller likaberättigande och människovärde? Och världs­aktionsplanen som antogs på kvinnokonferensen i Mexico, innebar den en vändpunkt? Nej,, så blev det inte.

Världsaktionsplanen lägger fast hur kvinnorna diskrimineras som männi­skor och medborgare. Här finns kvinnors ojämlikhet och de orättvisor,som drabbar kvinnor bekräftade av FN.

Några förbättringar kan vi inte se. I stället är sanningen den att kvinnors förhållanden har försämrats på väsentliga områden.

Mer än 60% av världens över 8 miljoner analfabeter är kvinnor och flickor.

Betydligt färre flickor än pojkar skrivs in i skolorna i u-länderna.

Många fler flickor än pojkar faller ifrån innan skolan avslutas.

Flickor är ofta mer undernärda än pojkar.


74


 


Det finns mycket ofrihet och förtryck i vår värld. De mänskliga rättigheterna trampas under fötterna.

Av världens förtryckta är kvinnorna den ojämförligt största gruppen.

Utveckling och bistånd missgynnar kvinnorna, i synnerhet vid övergång från självhushållningSekonomi till penningekonomi. FAO räknar med att kvinnorna i vissa länder står för 80 % av matproduktionen, men de får endast i liten utsträckning del av jordbruksrådgivningen, och livsmedelshjälp som ges gratis kan också missgynna kvinnor som arbetar i jordbruket. Kvinnor i u-länderna är över huvud eftersatta i utvecklingsarbetet, och biståndspeng­arna går dem ofta förbi.

Kvinnornas medverkan i utvecklingsprocessen är något absolut nödvän­digt. I motion 897 av centerledamöterna Karin Andersson och Sture Korpås hemställs att FN:s kvinnofond, som syftar till att ge ekonomiskt och tekniskt stöd till utvecklingsprojekt som gynnar kvinnorna i u-ländernas fattigaste befolkningsgrupper, skall finnas kvar efter kvinnoårtiondets slut 1985. FN:s generalförsamling har enligt utskottet antagit en resolution i denna riktning, och Sverige har ställt sig bakom den. Kvinnofonden har projekt i 78 länder, och projekten har ofta formen av försöksverksamhet som syftar till att understödja och hjälpa kvinnor fram till självförtroende.

Att kvinnofonden får vara kvar är emellertid ännu inte formellt beslutat, och efter vad jag förstått råder en viss tveksamhet inom FN-organisationen. Det är angeläget att vi bevakar den här frågan. Visserligen anses motionen besvarad, men jag hoppas och förväntar mig att regeringen också har ett intresse i denna fråga. Det är självfallet viktigt att alla FN-organ låter kvinnorna få del av utvecklingsprocesser på olika områden, men kvinnofon­den behövs för speciella kvinnoprojekt. Jag hoppas också att våra politiska kvinnoförbund vill medverka till att skapa opinion för att bevara kvinnofon­den. Från centerns kvinnoförbund är vi beredda att göra det.

SIDA:s kvinnoråd för internationellt bistånd, KIB, som riksdagen beslutade om i fjol, håller på att finna sina former. Det ser ut att bli ett bra instrument när det gäller att granska det svenska biståndets betydelse för kvinnor i u-länder.

Från ett samarbetsprojekt i skogsbruk i Tamil Nadu i södra Indien, som Sverige stöder, rapporteras hur svårt det är för kvinnor att engagera sig när de är nedtryckta. Det är också svårt för kvinnorna att engagera sig i skogsprojektet eftersom ingen barntillsyn är ordnad. Antingen får kvinnorna avstå från arbetet eller ha barnen med sig. När kvinnoorganisationer har ordnat barntillsyn går allt mycket lättare. Barnen får dessutom social träning och ett mål mat om dagen. Det visaratt det ofta armed tämligen enkla medel som man kan stödja kvinnorna. Denna studieresa till Indien och Bangladesh företogs alltså av deltagare i SIDA;s kvinnoråd.

Situationen i Centralamerika har länge skakat världen. Bilder på terror, massakrer och flyktingar har etsat sig fast på våra näthinnor. President Reagans politik i Centralamerika har hittills varit ett misslyckande. Reaganadministrationen medverkar till upprustning i regionen för hundra­tals miljoner dollar.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


75


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Är ett nytt Vietnamkrig under uppsegling? Att USA;s nationella säkerhet skulle vara hotad genom utvecklingen i Centralamerika är en befängd tanke.

Nyligen har i amerikansk TV redovisats att källor i Pentagon har sagt att CIA leder rader in i Nicaragua i spetsen för "contras", kontrarevolutionä­rerna i Honduras. Detta har Nicaragua informerat om tidigare - och anklagat USA för att organisera terrorverksamhet mot Nicaragua. Nu har detta belagts.

Allteftersom tiden går kommer svårigheterna att skärpas i Centralameri­ka, och hjälpbehovet kommer att öka. I El Salvador och Guatemala pågår blodiga inbördeskrig. Hundratusentals människor tvingas till landsflykt. De nya flyktingproblem som uppstår har en annan karaktär. Det gäller fattiga bönder och lantarbetare som ofta är analfabeter.

Det svenska biståndet till den centralamerikanska regionen är oerhört betydelsefullt. Det finns i utskottet olika uppfattning om hur stödet skall fördelas. Vi i centern är medvetna om både Nicaraguas behov av bistånd och den övriga regionens behov. En förstärkning av regionens behov kan ske genom överföring av 25 milj. kr. från anslagsposten för Nicaragua.

Centerpartiet har en annan syn på katastrofbiståndet än utskottsmajori­teten. Utskottsmajoriteten anser att det är rimligt att regeringen förfogar över en post som kan användas för icke förutsedda biståndsbehov, alltså behov som inte nödvändigtvis har katastrofkaraktär. Utskottet ser ingen väsentlig olägenhet i att låta katastrofanslaget ha även denna uppgift. Anslaget utnyttjas således som en allmän reservpost.

Det borde vara självklart för alla, inte bara för centern, att om man har en anslagspost för katastrofer bör dessa medel också användas just vid katastrofer och inte för allehanda andra ändamål. Behoven av katastrofin­satser är så stora i vår värld att några reservationer inte borde behöva uppkomma inom posten.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till de reservationer som jag har undertecknat och i övrigt till utskottets hemställan.


 


76


Anf. 34 OLA ULLSTEN (fp);

Fru talman! Den kris i världsekonomin som har drabbat även oss drabbar u-länderna med långt större kraft. I Sverige oroar vi oss över en arbetslöshet på något mer än 3 %, den högsta siffran sedan 1930-talet. I u-länderna handlar det ofta om att en tredjedel av den arbetsföra befolkningen är utan arbete.

Att vara arbetslös innebär en social och psykisk påfrestning för alla. I u-länderna betyder det också att man måste svälta.

I Sverige är vi, på goda grunder, bekymrade över en stor utlandsskuld. Ungefär 10 % av vår export går till räntebetalningar. I genomsnitt för u-länderna går omkring hälften av exportinkomsterna åt för att klara räntor och amorteringar på lån från utlandet. I de sämst ställda u-länderna måste alla exportinkomster användas för att klara skulderna.

De krisprogram som situationen i dessa länder kräver får det som vi i


 


Sverige kallar åtstramningspolitik att verka ganska futtigt. Inte minst drabbas de stora utvecklingsprogrammen, som ofta lånefinansieras på den internationella kapitalmarknaden. Många u-länder har i själva verket hamnat i ett läge som bör beskrivas som total ekonomisk kollaps.

Till bilden hör också att i de ekonomiska problemens släptåg följer inte bara svält och elände för människorna utan också inre politisk oro med allt vad det kan innebära i politiskt redan instabila länder.

De rika länderna i världen har hittills, om man skall vara uppriktig, ställt sig ganska kallsinniga till den katastrof som är på väg att drabba - eller delvis redan har drabbat - många av u-länderna. Av den massiva resursöverföring som det har talats så mycket om har det inte blivit någonting alls.

Redan i sin rapport 1981 sade Världsbanken att industriländerna skulle behöva fördubbla sina biståndsinsatser för att dessa skall motsvara u-ländernas minimibehov.

I och för sig vore detta inte någon stor insats. Det skulle vara svårt att tala om den som en massiv resursöverföring. Det hade handlat om ca 25 miljarder kronor, eller om bråkdelar av de rika ländernas nationalinkomster.

Men biståndet har inte ökat alls. Det står stilla eller sjunker kanske rent av. Oljeländerna ger bistånd som motsvarar ett dubbelt FN-mål, dvs. att man varje år skall betala ut minst 0,7 % av sin bruttonationalinkomst i u-landsbistånd. OECD-länderna, till vilka Sverige hör, ger ett halvt FN-mål, östblocket ger ett tjugondels FN-mål.

Till detta kommer att också FN:s biståndsprogram körs på spariåga och att någon ökning inte heller har skett i Världsbankens utvecklingsprogram.

Bilden är alltså den som vi tyvärr har tvingats vänja oss vid på senare tid. U-länderna fortsätter att svälta, industriländerna fortsätter att snåla.

På många håll lever man i föreställningen att denna snål- och svältkur är det som skall göra världsekonomin frisk igen.

Naturligtvis har det som hänt i världsekonomin inte kunnat undgå att i hög grad - det vet vi själva från vårt eget land - påverka utformningen av den nationella ekonomiska politiken. Hög inflationstakt, stora underskott i industriländernas bytesbalanser till följd av stigande oljepriser och svårighe­ter att finansiera den offentliga verksamheten har tvingat fram besparingar och en sänkning av den ekonomiska aktiviteten.

Lika klart är det, fru talman, att åtstramningen på många håll blivit så stark att den i stället för att skapa nya förutsättningar för tillväxt har hämmat tillväxten.

Man kan utan vidare säga att den konservativa ideologi som styr eller styrt flera av de viktigaste industriländerna i deras interna ekonomiska politiska uppläggning i hög grad har karakteriserat attityden i industriländerna som grupp till u-ländernas situation, och där kan vi dess värre inte skryta med att ha varit särskilt framsynta för egen del heller.

Huvudtanken har helt enkelt varit att vi inte har råd med u-hjälp, att de ekonomiska svårigheter som industriländerna själva brottas med gör att hänsynen till u-ländernas situation måste få komma i andra hand.

Detta är ett mänskligt  hänsynslöst  resonemang.  För att hjälpa upp


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


11


 


Nr 137

Onsdagen den

4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

78


konjunkturen skall redan fattiga bli ännu fattigare, de redan arbetslösa får finna sig att gå utan arbete ännu en tid, och ytterligare några miljoner barn skall dö av undernäring.

Men för dem som tycker att detta är sentimentalt trams - och det finns alltså många som gör det - eller som mer eller mindre hatar tanken att vi i Sverige över huvud taget har något ansvar för andra än oss själva, kan det vara värt att veta att detta sätt att försöka bota världsekonomins kris inte håller ens rent ekonomiskt.

U-länderna är en del av världsekonomin. I själva verket utgör de en ganska . vikfig del av världsekonomin. Den ökning i världshandeln, som ägt rum under de senaste årtiondena, har i inte obetydlig omfattning berott på ökad efterfrågan just från den ländergruppen.

När de fattiga ländernas exportinkomster helt eller till stora delar nu slukas av räntor och amorteringar blir det naturligtvis ganska litet kvar för varuimport. Det innebär i sin tur att u-ländernas efterfrågan avtar och bidrar till den stagnation som leder till arbetslöshet också i industriländerna.

Det är detta och andra samband man tänker på när man talar om det ömsesidiga beroendet mellan industri- och utvecklingsländer. Detta sam­band finns utförligt klarlagt i svenska biståndspropositioner, i den s. k. Brandtkommissionens rapport; i Världsbanksstudier och på många andra håll.

Det var också den tanken som låg bakom den kanske opraktiska men ändå rätt tänkta idén att i FN:s regi ordna förhandlingar som skulle eftersträva en samordnad global syn på biståndsfrågor, miljöfrågor, energifrågor, frågan om handelns utveckling och frågor kring de monetära problemen.

I oktober 1981 träffades ett tjugotal regeringschefer och utrikesministrar i Cancum i Mexico med det uttalade syftet att ge politisk tyngd åt tanken om det ömsesidiga beroendet.

I dag, fru talman, ser tyvärr såväl Brandtkommissionen som Canciinsamtal och idén om globala utvecklingsförhandlingar ut att vara ett minne blott. Idéerna har aldrig kunnat omsättas i praktisk politik. Industriländerna traskar vidare och hoppas på en uppgång i konjunkturen. U-länderna har inte mycket annat att hoppas på än en fortsatt vandring genom fattigträs­ket.

En konjunkturuppgång kanske kommer. Indirekt kanske den också får viss betydelse äveri för u-länderna. Men den kan aldrig bli någon lösning på den strukturella underutvecklingskris som u-länderna nu är inne i.

För detta behövs att u-ländernas kreditbörda kan lättas, t. ex. genom en global skuldavskrivning av samma modell som den dåvarande svenska regeringen genomförde 1978.

U-länderna behöver stöd för sina ansträngningar att komma bort från det ensidiga oljeberoendet. De behöver ökade kunskaper och ökade resurser för att lösa sina miljöproblem och ökad kapacitet att klara sin livsmedelsför­sörjning genom egen produktion.

Till detta kommer deras behov av fastare råvarupriser och annan hjälp på handelns område, och - ingalunda minst - ökat bistånd. Inte minst för de


 


fattigaste länderna är detta i själva verket livsavgörande.

Sverige kan inte ensamt åstadkomma särskilt mycket av allt detta. Men vi kan ge vår del av biståndet. Vi har lovat både hemma och i FN att vi skall ge minst 1 % av vår bruttonationalinkomst. Det har tills helt nyligen funnits en bred enighet i riksdagen om att leva upp till det löftet.

Förra året bröts den enigheten. Moderaterna ansåg det oförsvarligt att inte också spara på u-hjälpen. 800 miljoner skulle bort.

Socialdemokraternas talesman i riksdagsdebatten då, den förra bistånds­ministern Gertrud Sigurdsen, sade följande om moderaternas förslag;

"I år händer så det ganska remarkabla att moderaterna kräver en sänkning av biståndsanslaget med 800 milj. kr. Kanske är det så att moderaterna aldrig har velat ha 1 % av BNP, eller BNI, som det numera heter. Kanske är det så att moderaterna i år visar vad de egentligen alltid har velat. Kanske är det så att moderaterna inte tycker att den internationella solidariteten är en angelägen fråga för Sverige. Även om vi från socialdemokratiskt håll riktat viss kritik mot regeringens olika beräkningsknep och nya definitioner för att hålla fast vid enprocentsmålet, stöder vi helt regeringens förslag om att biståndet skall motsvara drygt 1 % av bruttonationalinkomsten. Vi bör, trots våra egna ekonomiska problem, ha råd med detta anslag till länder som har det ofantligt mycket svårare än vi."

I dag är Gertrud Sigurdsen medlem i en regering som nästan ordagrant har lånat de moderatargument man gisslade för ett år sedan. Det är kärvt i den svenska ekonomin, och då måste också biståndet maka åt sig, säger socialdemokraterna i dag. Så sade också moderaterna för ett år sedan. Egentligen blir inte effekten av besparingen så stor som det kan se ut, säger regeringen i sin biståndsproposition. Precis samma sak försökte moderaterna skylla ifrån sig på i fjolårets biståndsdebatt, när de lade fram sina besparingsförslag.

Utrikesministern gjorde i sitt inledande anförande ett visst nummer av att regeringen öppet redovisar de besparingar som man gör på biståndsområdet - och det skulle bara fattas annat. Det finns en sådan redovisning för nästa budgetår. Den innebär att den egentliga biståndsverksamheten går miste om ca 400 milj. kr. det året.

Det anmärkningsvärda är inte att regeringen kommer till riksdagen med sina förslag till budgetfrågor. Därvidlag har den f. ö. inget val. Det finns ju inget annat sätt att få anslag än att gå till riksdagen och begära dem. Vad som är anmärkningsvärt är i stället vad som inte sägs i biståndsbudgeten. Det får man däremot läsa i den kompletteringsproposition som framlades för ett par veckor sedan. På ett ställe antyds oklarheten om vad man menar är slående, och kanske är det avsiktligt. Det heter att biståndsanslagen i fortsättningen inte alls skall knytas till BNI, utan till den tilltänkta regelnatt inga anslag över huvud taget ökas med mera än 4 %, oavsett vad som händer med penningvärdet.

Tanken med detta är att vi alla skall hjälpas åt att hålla inflationen nere, dvs. alla vi här i Sverige. Det kanske är en rimlig tanke; vi skall studera förslaget. Men hur kan man förklara varför u-länderna skall hjälpa Sverige


Nr 137

Onsdagen den

4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


79


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utveckUngssam-arbete m. m.

80


att klara sin inflation? Vad är det, herr utrikesminister, som u-länderna egentligen skall göra för att medverka till dämpade prisstegringar i Sverige?

På ett annat ställe i kompletteringspropositionen framgår att man tänker sig att de s. k. förmånliga u-landskrediterna - frågan har delvis tagits upp i denna debatt - helt och hållet skall finansieras över biståndsbudgeten. En s. k. blandad eller särskilt förmånlig u-landskredit består ju av en gåvodel på minst 25 % och ett kreditbelopp. I dag betalas gåvoandelen över bistånds­budgeten, vilket är rimligt. Det är ju bistånd det handlar om.

Att också låta kreditbeloppet, som det står i kompletteringspropositionen, "ingå i biståndsramen" är däremot inte rimligt. Det handlar ju om en vanlig kommersiell kredit, såvida man inte helt och hållet gör om den, avskaffar de blandade krediterna och inför något helt annat. Då skall den naturligtvis inte finansieras över biståndsanslaget utan precis såsom hittills lånas upp inom det s. k. SEK-systemet.

Om man går in för den uppläggning som kompletteringspropositionen anger, kommer man att binda ca 1 miljard kronor av biståndsanslagen för den här sortens krediter.

Regeringens förslag innebär alltså, om de nu genomförs, en mycket kraftig åderlåtning av biståndsanslagen, långt kraftigare än de 400 milj. kr.-som utrikesministern skröt litet grand över att man vågade redovisa. Om jag har räknat rätt och mina antaganden i övrigt är korrekta handlar det om att regeringen föreslår en inbesparing av biståndet som är ungefär dubbelt så stor som den moderaterna har vågat föreslå.

Hittills har det handlat mer om mummel än om klartext, men jag hoppas att detta mummel till sist övergår i tystnad. Med anledning av det som har skrivits vill jag emellertid fråga utrikesministern vad som egentligen ligger bakom. Är det tänkt att biståndet faktiskt skall omfattas av den s. k. avindexeringen, dvs. endast få stiga med ett visst procenttal i stället för som hittills följa BNP-utvecklingen och - på senare tid - BNI-utvecklingen?

Jag vill vidare fråga utrikesministern: Är det tänkt att hela kostnaden för de s. k. förmånliga krediterna skall belasta biståndsbudgeten i framtiden?

Svaren är viktiga. Blir det ja på båda frågorna, kan Sverige inte fortsätta att hävda att vi lever upp till enprocentsmålet, ens med hjälp av bokföringsknep. Då är också enigheten kring de biståndspolitiska frågorna definitivt bruten, vilket jag skulle beklaga. Därför hoppas jag att utrikesministern klart och entydigt kan säga att vi inte är beredda att göra sådana ingrepp i biståndsbudgeten.

Fru talman! Den nytta vi kan göra för u-länderna går naturligtvis inte att enkelt mäta i procent av BNI eller andra tal. Det handlar också om vilka vägar man försöker gå i u-länderna för att förbättra sin situation, vilka mål vi har för vår biståndsgivning och vad våra pengar till sist kommer att användas fill.

Vilken nationell politik u-länderna väljer är deras sak, inte vår. Bistånd är till för att rätta till försummelser bl. a. under kolonialtiden, inte för att införa ett nytt slags kolonialism.  Däremot är det vår sak att avgöra om den


 


utvecklingspolitik som valts kan utgöra grunden för ett konstruktivt biståndssamarbete. För de länder som vi nu samarbetar med har den frågan en gång blivit med ja besvarad. Under den tid vi bedrivit svenskt utvecklingssamarbete med u-länderna har vi lärt oss att teori och prakfik, planer och verklighet, ofta är olika saker.

Vi har också lärt oss att bistånd måste vara långsiktigt. Det finns, som vi skriver i vår partimotion, ingen snabbutveckling. Därför måste vi - vilket Rune Ångström utvecklade i sitt anförande - säga nej fill allehanda krav, inte minst från moderathåll, på att biståndet skall avbrytas, därför att vi ogillar inslag i ett u-lands inrikes- eller utrikespolitik.

Samtidigt måste vi vara beredda att minska eller höja biståndsanslag till ett visst land, utan att detta skall uppfattas just som en politisk markering. Att Bai Bang-projektet t. ex. dragit stora kostnader innebär inte att Vietnam för all framtid har tillförsäkrat sig oförändrat stora biståndsanslag - i varje fall borde det inte vara så.

Vi måste också se litet mer prakfiskt på våra utvecklingsmål. Vi måste t. ex. inse att det ibland, i varje fall i ett kortare perspektiv, kan finnas en konflikt mellan ökad tillväxt och inkomstfördelning. Vi kan inte avstå från ett projekt bara därför att det på kort sikt statistiskt ökar inkomstklyftorna, om vi vet att det samtidigt på längre sikt bidrar till förbättrade levnadsvillkor för alla. Det är också viktigt att vi tar talet om en samlad u-landspolitik på allvar. Därmed menas att vi skall utnyttja vår totala resursbas, som det ibland heter i texterna, för att samverka med u-länderna på ett för både dem och oss förmånligt sätt.

Här spelar industrins resurser stor roll. Kommersiellt samarbete har primärt andra mål än biståndssamarbete. Att u-länderna vill ha både investeringar och bistånd beror på deras insikt om att båda typerna av samarbete kan användas i utvecklingsarbetets tjänst. Därför är blandade krediter bra. Folkpartiet har föreslagit att det programmet skall utvidgas. Socialdemokraterna säger nej.

Fram till denna biståndsdebatt sade socialdemokraterna nej fill först introduktionen av sådana krediter och sedan i regel till höjningen av dem, därför att man menade att detta var kommersiell verksamhet, som inte fick belasta biståndsbudgeten. Nu, när man uppenbarligen är på väg att kommersialisera för glatta livet, inte bara krediterna utan även annat, väljer man en annan motivering och skyller på en utredning som jag har tillsatt, som om den på något sätt skulle hindra att man utökar programmet med blandade krediter. Det är ungefär som att hävda att allt det kloka som utrikesministern sade om behovet av att utvärdera biståndet över huvud taget skulle hindra oss att öka biståndsanslaget. Det var inte någon begåvad synpunkt, Sture Palm.

Också de svenska frivilligorganisationerna spelar en vikfig roll i vårt biståndssamarbete. Man kan även säga att de utgör én del av den svenska resursbasen för u-landssamarbete.

Det var kyrkorna som började. Att hjälpa fattiga blev en del i deras mission. Kyrkorna inspirerade så småningom också andra organisationer och

6 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utveckhngssam­arbete m. m.


81


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


till sist även statsmakterna. Ofta är det kunskaper om och kontakter med u-länder genom missionsarbetet som bestämt urvalet av samarbetsländer för det statliga biståndet.

Frivilligorganisationernas biståndsarbete når direkt ut till människorna i u-länderna. Genom samarbetet med systerorganisationer i u-länderna skapas en folklig kontakt mellan givare och mottagare. I Sverige ger frivilligorganisationernas information till medlemmar och andra om sin verksamhet en långt mera personlig och levande bild av situationen i u-länderna än vad SIDA kan åstadkomma.

Frivilligorganisationernas bistånd är effektivt och drar ett minimum av administrafionskostnader. Det är säkert ingen överdrift att säga - och utrikesministern var själv inne på det - att den svenska biståndsviljan står och faller med att våra folkrörelser fortsätter att gå i spetsen för kravet att Sverige skall ta sitt internationella ansvar, även när det kärvar i den svenska ekonomin.

Det är därför folkpartiet nu igen föreslår att anslagen skall höjas utöver det påslag regeringen föreslår och som nätt och jämt kompenserar för penningvärdeförsämringen.

Fru talman! Det kan alltid hävdas att det lilla Sverige inte ensamt kan klara alla världens problem. Men det är ingen som har sagt att vi kan det heller, bara att det är viktigt att vi tar vår del av ansvaret.

Det kan också sägas att det väl inte spelar så stor roll med några hundra miljoner upp eller ned i just den svenska biståndsbudgeten på drygt sex miljarder.

Men siffrorna i sig är inte det enda viktiga. Det är vad de står för. Enprocentsmålet är viktigt därför att det representerar ett ansvarstagande från Sveriges sida för nöden och fattigdomen i världen. Att pruta i den budgeten är att pruta på vår solidaritet rned människor som har det svårt.

Att hänvisa till våra egna ekonomiska svårigheter är i klartext att säga att bibehållen standard för världens rikaste folk är viktigare än att hindra mycket fatfiga människor att gå under. Den politiken blir inte lättare att försvara när vi vet att den på sikt är oklok också om man ser till vårt egenintresse,

I ett tal inför Sparbanksföreningens konferens "Vårt ekonomiska läge" sade Olof Palme att regeringen såg det som "en av våra vikfigaste utrikespolitiska uppgifter att inom de internafionella samarbetsorganen och på annat sätt verka för en samlad omläggning av den ekonomiska politiken i tillväxtfrämjande och sysselsättningsskapande riktning". Olof Palme lyfte särskilt fram de svårigheter som den ensidiga åtstramningspolitiken lett till för u-länderna. Han tycktes i själva verket mena att den svenska socialde­mokratin, på vars vägnar han talade mera än på sin regerings, var mer eller mindre ensam i världen om denna insikt.

Det är synd, fru talman, att denna unika insikt i så liten utsträckning satt sin prägel på regeringens biståndsbudget.


82


 


Anf. 35 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Fru talman! Ola Ullsten har givit en intressant beskrivning av de globala problemen, och de är förvisso stora. Men vad är Ola Ullstens recept?

Pläderar Ola Ullsten för att alla länder skall ha jättelika budgetunder­skott? Pläderar Ola Ullsten för att alla länder skall köra underskottseko­nomier? Är det inte så att det är från länder som har bedrivit en s.k. konservativ politik som hoppet nu kommer om en konjunkturuppgång, som kommer såväl i-länder som u-länder till godo?

Jag skulle vilja fråga: Vad är innehållet i Ola Ullstens solidaritet - u-hjälp med lånade pengar? En gnutta självrannsakan tycker jag fakfiskt hade varit på sin plats i Ola Ullstens inlägg. Det var ju trots allt under folkpartiets fögderi i Arvfurstens palats som de stora reservationerna på biståndsanslaget växte sig allt större.

Ola Ullsten, som gärna frammanar bilden av svältande barn, borde ha oroat sig över att en större andel av de svenska biståndsanslagen inte når fram till de behövande. Jag tycker att det vore intressant att få Ola Ullstens kommentar till detta.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 36 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Fru talman! Jag försökte säga vad jag menade var mitt recept mot underutvecklingen i de fattiga länderna. En viktig del av detta recept var kravet på att vi och andra industriländer, som trots våra problem ändå är ojämförbart rika, faktiskt ställer upp och ger avkall på våra krav för att i någon mån låta u-länderna komma i kapp.

Till sist är det faktiskt detta det handlar om, Margaretha af Ugglas - även om man talar om att vi tvingas använda upplånade pengar för vår biståndsverksamhet. Frågan är: Skall vi använda pengarna för att upprätt­hålla vår egen standard, eller skall vi använda dem för att hjälpa u-länderna att komma ur fattigträsket? Det är ytterst detta det handlar om.

Sedan till talet om de växande reservationerna, som i stort sett skulle vara mitt fel. För det första är de egentligen inte anmärkningsvärt stora. För det andra finns de därför att man har varit - och, hoppas jag, fortsätter att vara -noggrann i sin planering och inte bara pytsar i väg pengar därför att de finns utan vill att de skall komma till rätt användning. Projekten skall vara väl förberedda och väl genomtänkta. Därför uppstår reservationer.

Till sist, fru talman, hävdar Margaretha af Ugglas med en trosvisshet som jag hoppas att hon får beröm för i sitt eget parti - men hon får det inte av mig -att det är från de länder som har fört en konservafiv ekonomisk polifik som hoppet om en uppgång i konjunkturen nu kommer. Ja, i den mån det är så, beror det faktiskt på att man i de länderna har insett sitt misstag och börjat föra ett annat slags politik, vilket både Margaretha af Ugglas och jag skall vara mycket glada över.


83


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 37 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Fru talman! Jag tolkar Ola Ullstens inlägg så att han inte tycker att man skall bedriva u-hjälp med lånade pengar. Slutsatsen måste bli att vi i denna kammare skall fatta sådana beslut att det bistånd och den solidaritet vi utövar gentemot u-länderna kommer att utövas med egna svenska resurser och icke med lånade pengar.

Men då måste det föras en annan statsfinansiell polifik här i landet, som ger utrymme för en u-hjälp som är baserad på svensk solidaritet.


Anf. 38 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Fru talman! Jag vet inte om man skall uppfatta det som Margaretha af Ugglas nu sade så att vi skall inställa biståndsverksamheten till dess att vi har en totalfinansierad budget, dvs. inga underskott alls. Om det fanns någon mening i det borde det vara denna, men den förmodar jag att Margaretha af Ugglas kommer att retirera från i sitt nästa inlägg, och då är det ingenting kvar av det första.

Till sist handlar det faktiskt om just det jag sade - om fördelning av resurserna. Vem skall använda dem? Skall vi använda dem helt och hållet för egen del för att upprätthålla världens redan högsta standard, eller har vi möjligen råd att dela med oss litet grand? Jag tycker att vi har råd att dela med oss - ganska mycket.


84


Anf. 39 Utrikesminister LENNART BODSTROM:

Fru talman! Det är åtskilligt i vad herr Ullsten har sagt som jag kan instämma i. Det gäller målen för biståndspolitiken, och det gäller dess inriktning.

Jag vill här bara ta upp något om de beräkningar som herr Ullsten kritiserar. Då får jag delvis anknyta till en debatt som har förts i kammaren under förmiddagen och därför kan jag bli ganska kortfattad.

Det är alldeles klart att regeringen står fast vid att 1 % av årets bruttonationalintäkt skall användas för biståndsmedel. Vi åstadkommer det genom vad man kan kalla nya, friska pengar, men också genom att i årets anslag ta i anspråk en mindre del av de betydande ackumulerade reservationer som vi har sedan tidigare år, som alltså består av icke utnyttjade medel. Man kan föra en diskussion i oändlighet om detta tillvägagångssätt. Vi har menat att det, med hänsyn till den statsfinansiella återhållsamhet som får prägla övriga delar av budgeten, är rimligt att också biståndsbudgeten bringas i balans på det sättet att vi tillfälligt utnyttjar reservafioner som förut inte använts.

När det sedan gäller frågan om avindexering av biståndet diskuterar vi faktiskt inte längre årets budget och den del av denna som handlar om biståndet, utan nu hänvisar herr Ullsten till en diskussion som förs i kompletteringspropositionen. Den innehåller en långtidsbudget och beskri­ver hur vi tänker oss den ekonomiska utvecklingen en rad kommande år.

Regeringen står inför uppgiften att med oerhörda ansträngningar försöka få balans i vår ekonomi. En av de mest grundläggande förutsättningarna för


 


detta är att vi kan pressa tillbaka den höga inflationstakten. Regeringen har därför ställt upp som ett mål att bringa ned inflationstakten fill 4 %. Om vi inte kan få ned inflationen till en nivå av ungefär den omfattningen, är det alldeles tydligt att vi inte kan upprätthålla tillväxt och sysselsättning i vårt land. Då får vi en mycket lägre bruttonationalintäkt, och 1 % av denna sjunkande bruttonationalintäkt kommer att vara fill nackdel för u-länderna.

Vi ställer alltså upp målet att få ned inflationen fill 4 %. Regeringen förklarar samtidigt att det då blir nödvändigt att indexeringar och andra slag av priskompensationer påverkas. För 1984 tänker man sig en uppräkning av högst 4 %. Det skulle gälla försvarsanslagen, u-landsbiståndet, tidskoeffi­cienten för statliga bostadslån och jordbruksprisregleringen.

Hela syftet med denna politik är att bryta de förväntningar som finns om en fortsatt hög inflation. Vi hoppas att vi skall lyckas med denna begränsning av inflationen. Om vi inte lyckas, kommer inte nästa års anslag för u-hjälp att uppgå till fullt 1 % av bruttonationalintäkten. Det kommer att bli en eftersläpning. Under det följande året beräknas återigen 1 % på den faktiska bruttonationaUntäkten, med ett därpå uppräknat pristal. Så har det i själva verket gått till tidigare också. Man har underskattat inflationen. Den beräkning som man gjort har inte lett till att det blivit 1 % av bruttonatio­nalintäkten som har anslagits, eftersom beräkningen har byggt på ett lägre inflafionstal än det verkliga.

Den nya regeringen har satt målet högt för att bekämpa inflationen. Den har velat gå så långt som till att säga att vi måste sträva efter att hålla inflationen kring 4-procentsstrecket. Det har helt och hållet skett med sysselsättning och tillväxt för ögonen - och därmed också i syfte att åstadkomma en så god bruttonationalintäkt som möjligt och därigenom även en hög andel fill u-hjälpen.

När det sedan gäller frågan om att använda u-landskrediter tar herr Ullsten också upp en sak som inte nämns i årets budgetproposition men väl i kompletteringspropositionen. Där hänvisas bl. a, till möjligheten att till kreditmarknaden föra vissa delar av det svenska biståndet till u-länderna. Man hänvisar till den pågående utredningen om u-landskrediterna som kan ge möjligheter till detta. Kreditbeloppen skall då kunna ingå i biståndsra-


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Här är bara att konstatera, som jag framhållit förut, att vi har att avvakta denna utrednings förslag. Den är f. ö. tillsatt av herr Ullsten, efter vad jag förstår, och vi har inte tänkt avbryta utredningen utan låta den lägga fram sitt förslag, och-sedan får vi pröva förslaget.

Herr Ullsten säger att man inte kan räkna in kreditbeloppen i bistånds­ramen om man inte helt gör om systemet. Ja, det är detta som är frågan för förre riksbankschefen Hans Lundströms utredning, dvs. om man kan göra om systemet och i så fall hur och hur mycket. Vi vet att sådana system finns i andra länder och att de är internationellt accepterade, av bl. a. OECD, som ställer upp vissa normer för hur u-landsbiståndet skall räknas.

Jag vill avslutningsvis i detta inlägg säga att vi uppfattar OECD:s


85


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

86


rekommendafioner som en förpliktelse. Det innebär bl. a. att 86 % av det totala biståndsanslaget skall vara gåvobistånd.

Anf. 40 OLA ULLSTEN (fp) replik;

Fru talman! Jag noterade att utrikesministern var noga med att säga att han i årets budget kan garantera att vi kommer upp till 1 % av bruttonationa-hnkomsten. Men nu sker inte ens det, därför att denna dubbelräkning av anslag som regeringen har börjat med faktiskt är lika felaktig i dag som den var när den föreslogs av moderaterna för ett år sedan, då man kritiserade den precis lika hårt som jag nu kritiserar regeringen för samma politik. Det blir alltså inte 1 % - låt vara att det inte är så långt ifrån.

Att utrikesministern trycker på just årets budget måste bero på att man faktiskt har för avsikt - det framgick nu av hans anförande - att överge enprocentsmålet om det skulle krävas. Denna idé med en s. k. avindexering innebär att man, under den tid som denna avindexering pågår, upphör att beräkna biståndsanslagen i BNI-termer. I stället skall man utgå från ett visst inflationsantagande. Men ponera att inflationen - och den brukar inte alltid bli det man säger utan kanske högre än man har tänkt sig - i stället för 4 % skulle bli vad den råkar vara just i dag, nämligen 8 %! Då händer det att biståndsanslagetpåfemår kommeratt sjunka från nuvarande 1 % till 0,8 %. Och skulle inflationen fortsätta att ligga på den nivån kan ju biståndsanslaget mycket väl sjunka ännu mer.

Nu skall vi i och för sig inte hoppas att det inträffar; vi skall arbeta för motsatsen - där har regeringen mitt och folkpartiets fulla stöd. Men det väsenfiiga här, fru talman, är ju att regeringen fakfiskt har aviserat - det bekräftas nu av utrikesministern - att man inte längre håller enprocentsmålet heligt. Man är beredd att säga att om den svenska ekonomiska situationen kräver det kommer vi att gå ifrån enprocentsmålet och i stället räkna upp biståndet med en fast procentsats. Då kan man inte längre säga att man står fast vid enprocentsmålet, och det blir inte bättre av att man inte ens gör det detta år.       .

Sedan till den andra frågan, dvs. frågan om krediterna. Det är i och för sig bra att ni inom regeringen inte avser att avbryta den utredning jag tillsatt. Men ni måste ändå ha en föreställning om vad det är ni tänker göra. När jag läst biståndspropositionen har jag inte kunnat låta bli att som bredvidläsning ha kompletteringspropositionen, och där står det faktiskt på tal om u-krediterna, som ibland kallas för blandade krediter, att "kreditbeloppen skall kunna ingå i biståndsramen". Så står det alltså i Kjell-Olof Feldts proposifion - det är möjligt att utrikesminister Bodström har en annan mening.

Vi vet att denna förmånliga kredit består dels av en bistånds- eller gåvodel på minst 25 %, som skall belasta biståndsbudgeten-det tycker jag är riktigt, eftersom det är bistånd det handlar om - dels av ett kreditbelopp som motsvarar resten. Innebörden i det jag citerade måste då vara att man skall låta hela krediten avräknas mot biståndsanslaget. Om detta är tanken, innebär det att man tar ifrån den egentliga biståndsverksamheten belopp som


 


så småningom - i själva verket ganska snart - motsvarar ungefär 1 miljard kronor. Eller också innebär det att man gör om hela kreditsystemet och inför ett helstathgt system för kreditgivning till u-länderna, som vi hade tidigare. Men då kommer vi inte längre att kunna hålla fast vid den vedertagna definition av begreppet bistånd som vi har antagit i Sverige, utan då går man ifrån den och räknar in i biståndet också det som är kommersiella krediter.

Mot bakgrund av det herrans oväsen - jag vill gärna kalla det så - som Sture Ericson och andra socialdemokrater åstadkommit här i riksdagen när vi har diskuterat ett införande av blandade krediter över huvud taget, och som handlat om att de borgerliga regeringarna var på väg att kommersialisera det svenska biståndet, måste jag säga att man tar sig för pannan när man anar vilka avsikter det är som den socialdemokratiska regeringen nu har. Jag tycker det är rätt att tillämpa blandade krediter. Det är rimligt att stödja u-länderna också på det här området och att anpassa sig till de internationella reglerna. Men det är inte rimligt att låta allt som har med krediter att göra, alltså även den kommersiella verksamheten, bli en del av det svenska biståndet. Det innebär i praktiken, herr utrikesminister - detta går inte att komma ifrån, för så vitt ni inte kan prestera argument som vi inte har hört -att motsvarande summa tas bort från den egentliga biståndsverksamhe­ten.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 41 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Fru talman! Jag framhöll tidigare att avindexeringen innebär att man - om man nu stannar för 4 % som gräns för inflationen - kommer att göra en beräkning av bruttonationalintäkten där man har 4 % som den övre gränsen. Det följande året utgår man från den bruttonationalintäkt som fakfiskt har förelegat. Om den är större till följd av att man har underskattat inflationen, är detta den nya utgångspunkten när man därefter går vidare under ett följande budgetår. Det blir alltså inte på det sätt som herr Ullsten antyder, att belopp ackumuleras år från år, utan det blir i stället en förskjutning av utbetalningarna.

När det sedan gäller frågan om krediter har jag redan nämnt att en utredning arbetar med den och att jag utgår från att denna utredning kommer att lägga fram ett förslag som är väl förenligt både med riksdagens intentioner och med internationalla regler. Det måste vara rimligt att avvakta utredningens förslag, innan man för en debatt om förslagets innehåll och dess tänkta verkningar.


Anf. 42 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Fru talman! Jag tror inte att jag har så stor anledning att använda hela den taletid på sex minuter som står till mitt förfogande. Jag får säkert inte något bättre svar om jag gör det. Men låt mig använda ett par minuter till att bl. a. citera vad som står i kompletteringspropositionen;

"Begränsningen i inflationsuppräkningen bör i tillämpliga delar gälla fr. o. m. ingången av 1984 om inte särskilda omständigheter mofiverar en


87


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


annan fidpunkt. Principerna innebär sålunda att endast den förutsatta prisökningen tillåts slå igenom i, berörda utgifter under 1984."

Härefter fortsätter man att resonera om detta som ett- såvitt jag förstår-permanent system. Det innebär ju att man i och för sig ger sig in på en kanske ganska vettig princip att hålla nere utgifter i Sverige, att man försöker få alla parter på den svenska ekonomiska scenen att agera till förmån för en lägre inflafionstakt och hålla fillbaka sina anslagskrav och därmed också hålla fillbaka köpkraften ute i samhället. Men alldeles oavsett om det skulle handla om ett år och någon sorts fördröjd utbetalning av biståndsanslagen i framtiden - jag hängde inte rikfigt med i de tekniska svängarna - vad är det för idé som ligger bakom att man också skall ta med u-länderna i den här svenska nationella samlingen i kampen mot inflationen? Vad kan de prestera på den svenska ekonomiska scenen som gör att inflationsförväntningarna hålls nere och prisstegringstakten dämpas? Ingenting, såvitt jag förstår. Det enda som händer är att om vi i Sverige misslyckas med vår inflafionsbe-kämpning - och de grepp vi har sett hittills har inte varit särskilt lyckade; inflafionen gick i raskt tempo upp till det dubbla så fort Lennart Bodström kom i regeringen - är att u-länderna får betala för det. Det blir resultatet, alldeles oavsett hur man tricksar med tekniken i det här sammanhanget.

Jag menar att detta är oacceptabelt. Det enda som är acceptabelt, om regeringen vill hålla fast vid enprocentsmålet, är att man fortsätter att räkna bruttonationalinkomsten som underlag, gör en beräkning av hur stor den skall bli under det år det gäller och sedan ger 1 % av detta i bistånd. Det är det vi har ställt oss bakom från alla partier i riksdagen fill helt nyligen, men nu tycks gärdet vara mer eller mindre upprivet.

När det fill sist gäller u-landskrediterna hoppas jag fortsatt att ni skall fullfölja utredningen. Eftersom jag har skrivit direktiven till den kan jag försäkra utrikesministern att det aldrig i livet har varit min avsikt att vi skulle till biståndsbudgeten överföra kostnader för kommersiella krediter. Vi har velat hjälpa upp de kommersiella krediterna, vi har velat skapa bättre förutsättningar för u-länder att köpa svenskt, om man så vill, och att få svenska investeringar genom att på samma sätt som andra länder bidra med en del av krediten i form av gåva. Då kan man med fog säga att det är ett bistånd. Men vi har aldrig varit inne på tanken att rent kommersiella krediter skall betalas över biståndsbudgeten. Jag hoppas - vid Gudi, höll jag på att säga - att detta icke är den socialdemokratiska regeringens avsikt.


Anf. 43 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Fru talman! Herr Ullsten åberopar mitt inträde i regeringen som grunden för en ny politik. Låt mig då säga att hade svensk ekonomi, med balans i utrikeshandeln och med balans i statens budget, sett ut som den gjorde när herr Ullsten tillträdde arbetet i regeringen, då hade vi i dag inte behövt föra denna debatt. Dess värre var svensk ekonomi i ett helt annat skick när ni lämnade regeringsinnehavet än när ni tillträdde det.

Vad vi nu är i färd med är att försöka skapa balans i ekonomin. Ett av de väsentligaste bidragen är att försöka dämpa de inflationsförväntningar som


 


nu förekommer. Det kommer att gälla försvaret, det kommer att gälla jordbruksprisregleringen, det kommer också att gälla u-hjälpen.

Herr Ullsten säger att det kanske - men inte helt säkert - är vettigt att göra en begränsning och hålla tillbaka utgifterna i Sverige. Låt mig då säga att u-landsbiståndet är en utgift i Sverige och en intäkt i u-länderna. Den bild som ni här har tecknat av konsekvenserna är inte riktig. Tillämpningen av den politik som i kompletteringspropositionen antydes kan på sin höjd leda fill en försening och en långsammare utbetalning men inte till sådana ackumulerade förluster för u-länderna som herr Ullsten talat om.

Förste vice talmannen anmälde att Ola Ullsten anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 44 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! I vårt land finns det ett starkt folkligt stöd för FN och dess målsättningar. Sverige deltar också mer än de flesta länder i FN:s ekonomiska och sociala arbete. Det är insatser som har en oerhörd betydelse för många människor.

Låt mig ta ett exempel. Utrikesministern nämnde förut det skrämmande faktum att det dör ett barn varannan sekund på grund av hunger eller sjukdom. Den värsta barnadödaren i dag är diarrésjukdomarna. I en del u-länder är det 40 % av de barn som får diarré som dör. Ändå finns det ett mycket enkelt sätt att bekämpa sjukdomen. FN:s barnfond, UNICEF, har ett program, där man ger de diarrésjuka barnen en enkel lösning av socker, salt och vatten. Resultatet blir att kanske 1 % av de sjuka barnen dör i stället för 40 %. Med små medel når man stora resultat.

Det tragiska är att UNICEF:s resurser bara räcker fill att ha ett sådant här program på några få håll i världen. Det talas ibland om FN-organen som ofantliga byråkratier som inte åstadkommer någonting annat än papper och ord. Visst finns alltid speciella administrativa problem i ett internationellt samarbete. Visst måste vi bestämt driva kravet på effektivitet både inom organisationen själv och i dess biståndsarbete. Men bilden av FN-organen som ofantliga byråkratier som sväller över alla gränser är grundfalsk.

Ser vi på hur många som arbetar i FN-organisationerna över hela världen, finner vi att det är 45 000 människor inkl. de som är i biståndsarbete ute på fältet. Det är mindre än vad vi anställer hemma i Göteborgs kommun. De resurser som hela FN-familjen förfogar över är mindre än vad det kostar en stormakt att skaffa 20 bombplan. Något av det mest nedslående i FN är förhandlingarna om hur bidragen skall fördelas: Stora rika makter som brukar framhålla sin egen betydelse blir plötsligt anspråkslösa och kvider över att några få ytterligare miljoner skulle behöva skjutas till för FN-arbetet. Det är ett beklämmande skådespel som dock framför allt sker bakom lyckta dörrar.

Det är inget tvivel om att FN har stora möjligheter. Vad som hindrar arbetet är till en mycket liten del administrativa ofullkomligheter; det helt avgörande är att det saknas resurser.


89


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


I den här debatten råder stor enighet om att vi skall fortsätta biståndet genom FN-organen. Men här finns tre reservationer som jag vill kommen­tera.

Centern vill att vi skall skriva till regeringen och tala om för den att samarbetet med FN:s olika biståndsorgan är en huvudinriktning för svenskt bistånd. När vi har diskuterat detta i utrikesutskottet har vi inte rikfigt förstått poängen med att skicka en sådan skrivelse till regeringen. Inget annat parti har kunnat förstå vad det skulle vara för mening med en sådan framställan.

Vad innebär det när man säger att FN-biståndet skall vara en huvudin­riktning för svenskt bistånd? Det bilaterala biståndet utgör i dag mer än två tredjedelar av det totala biståndet, och det multilaterala biståndet är noga räknat 27,8 %. Räknar man i pengar finner man alltså att FN-biståndet inte är någon huvudinriktning för svenskt bistånd. När det gäller nästa budgetår föreslår centern inte en krona mer än de 27,8 procenten.

Det kan väl finnas ett gott syfte med förslaget i motionen, men språket är så oklart att det hela blir meningslöst.

Moderaterna är däremot konkreta. De föreslår 40 milj. kr. mindre till FN-biståndet. De anser att Sveriges andel av FN-organens finansiering är för hög. Jag vill dock peka på att vår andel faktiskt har minskat under de gångna åren, framför allt beroende på att den svenska kronan har sjunkit i värde i förhållande fill dollarn. I dollar räknat har anslagen minskat. Den tendensen skulle ytterligare förstärkas, om moderaterna fick råda.

Från vpk ariförs i en reservafion att Sverige bör lämna Världsbanksgrup­pen och därmed också Internationella utvecklingsfonden. Det är dock faktiskt så att även de mest progressiva u-länderna anser att det är bra, om Sverige är med i det arbete som det här gäller. De tycker att det är värdefullt att få en lånemöjlighet via Internationella utvecklingsfonden.

Den enorma skuldsättning som uppkommit för u-länderna under senare fid har ju medfört att de multinationella privatbankerna har fått en ställning som storfinansiärer i förhållande till u-landsregeringar. Privat överföring av krediter dominerar kraftigt över överföring via internationella organisatio­ner och offentliga krediter i övrigt. I valet mellan privatbankernas lån och de internationella finansieringsorganisafionernas hårda lån är det inte något tvivel om att u-länderna föredrar lån från de internationella organisationer­na. Trots det tvingas allt fler u-länder i dag att ta upp allt större privata krediter, som måste betalas tillbaka på kort tid.

Internationella utvecklingsfonden ger lån på mjuka villkor, vilket är av särskilt stort värde för u-länderna. Det skulle enligt min uppfattning vara mycket bra, om i-länderna gav rejäla tillskott till Internationella utvecklings­fonden.

Jag vill avslutningsvis citera två meningar ur utskottets skrivning om FN-arbetet:

"FN är det främsta uttrycket för internationell solidaritet och internatio­nellt samarbete. Vårt stöd för FN bör därför inte bara vara politiskt utan


90


 


också underbyggas av en vilja att ge FN ekonomiska möjligheter att verka för en säkrare och tryggare värld."

Anf. 45 STURE KORPÅS (c) replik:

Fru talman! Det är svårt att i en sådan här lång debatt få ämnen och talare att passa ihop. Karin Söder kommer senare i sitt anförande att ur vår synvinkel ta upp frågan om våra relationer till Förenta nationerna. Låt mig ändå säga här, eftersom jag tog upp det i mitt huvudanförande, att jag noterar att Jan Bergqvist säger att den negativa bilden av FN-organen är grundfalsk. Jag uttryckte samma uppfattning på ett liknande, om också svagare sätt i mitt anförande. Vi har alltså samma grundinställning.

Jan Bergqvist anförde vidare som ett exempel att UNICEF, som kan göra så mycket, riskerar att inte få tillräckliga resurser. Mot den bakgrunden förstod Jan Bergqvist inte vår reservation. Men denna går ju ut på att FN-organen skall få mera av resurser. Vi är alltså ute efter att större resurser skall kanaliseras via FN-organen. Det är det som reservationen gäller och som vi talar för, men Jan Bergqvist har tagit ställning mot detta.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 46 STEN STURE PATERSON (m) replik:

Fru talman! Jan Bergqvist berörde den moderata inställningen till anslaget till internationella biståndsprogram. Framställningen var något dunkel, och jag skall begagna tillfället att förklara innehållet i vår uppfattning litet bättre.

40 miljoner mindre sade Jan Bergqvist att vi anslog. Mindre än vad? Ja, vi anslår exakt samma summa som tidigare år, alltså enligt 1982/83 års budget, och vi prutar 40 miljoner i förhållande till regeringens förslag i detta års budget, alltså den som vi i dag diskuterar. Om detta klarläggs, förstår man bättre skillnaden.

Vi gör detta - som jag framhöll i mitt huvudanförande - med utgångspunkt från att det på det här kontot totalt sett finns ointecknade reservationsmedel till så stora belopp, att man med utnyttjande av dem.under det kommande budgetåret inte behöver riskera någon negativ påverkan på FN:s arbete. Regeringen har själv anlitat dessa reservationsmedel, dock på ett helt annat sätt än vad vi moderater vill göra. Regeringen använder i detta fall medel två år tillbaka i tiden - ja, man t. o. m. spekulerar i kommande reservations­medel.

Vi tycker att det är bättre att klart redovisa vad det är fråga om. Det är ju så, att tar man i anspråk en reservation från ett föregående år och nyaktiverar den som ett tillskott för att upprätthålla den mycket eftersträvansvärda enprocentsnivån, så tar man bort motsvarande pengar som avser ett tidigare år. Retroaktivt åstadkommer man då att man för det tidigare året inte kan påvisa att man legat på enprocentsnivån.


91


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 47 JAN BERGQVIST (s) replik:

Fru talman! Till Sten Sture Paterson vill jag säga, att det är svagt att ni inte kan stå för att ert förslag faktiskt innebär en realsänkning av de resurser som ställs till FN-arbetets förfogande. Det är sj äl vklart att detta har betydelse och att det kommer att försvaga det praktiska arbetet.

Till Sture Korpås: Det finns väl inte någon anledning för oss att gå in i större polemik när det gäller FN-arbetets betydelse. Men jag står fast vid att det är poänglöst att skicka en skrivelse till regeringen och säga att FN-arbetet utgör en huvudinriktning för svenskt biståndssamarbete - sä där allmänt sett. FN-biståndet är 27,8 % av det totala svenska biståndet i den kommande budgeten. Det är regeringens förslag och det är centerns förslag. Om man vill höja den andelen, som Sture Korpås antydde, finns det egentligen bara ett sätt att göra detta, och det är att föreslå en konkret höjning i kronor. Att rent allmänt tala om att andelen bör höjas hjälper inte FN-arbetet, utan det är först med konkreta anslagshöjningar som man får resultat.


 


92


Anf. 48 STEN STURE PATERSON (m) replik;

Fru talman! Jan Bergqvist fortsätter att försöka skapa dunkel omkring det multinationella biståndsprogrammet. Vi åstadkommer en realsänkning, säger Jan Bergqvist. Jag undrar vad han räknar med då. Visst åstadkom man en realsänkning, men det gjorde regeringen med en devalvering på 16 %. Det är en verklig realsänkning. Nu har debatten inte tagit hänsyn till det. Vi brukar inte göra en automatisk uppräkning för sådana inträffade händelser, utan vi har från moderat håll utgått från tidigare använd praxis. Vi går på tidigare års anslag, på reservationer, och ser att verksamheten utifrån de siffrorna kan hållas på en oförändrad nivå. Därigenom finns möjligheter att genom rationaliseringar öka effekten på penningströmmen.

Anf. 49 JAN BERGQVIST (s) replik:

Fru talman! Uttalandet om att verksamheten kan ligga på en oförändrad nivå håller inte. Självfallet kan inte verksamheten ligga på en oförändrad nivå om det blir fråga om kraftiga realsänkningar. Det uttalande som Sten Sture Paterson gjorde nu har knappast ens stöd i reservafionen. Där talar man i stället om behovet av återhållsamhet och om att våra andelar inte kan ligga kvar på den höga nivå som regeringen föreslår. Jag tycker att det i reservationen klarare framgår vad det är fråga om, nämligen att ni vill skära ned på den faktiska verksamheten.

Förste vice talmannen anmälde att Sten Sture Paterson anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 50 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru talman! Jag vill inledningsvis anknyta till vad Bertil Måbrink fidigare citerade, nämligen Fidel Castros tal vid de alliansfria staternas möte i New Delhi i år. Det har även tagits upp av flera andra talare;

Om vi beslöt oss för att med en tyst minut hedra var och en av de människor


 


som under 1982 dog av orsaker förknippade med svälten, skulle vi inte kunna hälsa nästa århundrade. Då skulle vi fortfarande vara tysta.

Därför tänker jag förhålla mig tyst.

(Tyst minut).

Fru talman! Sedan tänkte jag uppehålla mig vid det som händer i Centralamerika samt vid IDB och Världsbanksgruppen, som Jan Bergqvist just var inne på.

Låt mig börja med det senare. Jan Bergqvist hävdar att också de mest progressiva regimerna tycker att det är bra att Sverige ingår i IDB och Världsbanksgruppen. Vi tycker inte det.

Det tycker inte heller t. ex. Samir Amin, professor i ekonomi och tidigare chef för Afrikanska institutet för internafionell planering och utveckling i Dakar. Nu leder han projektet Strategier för Afrikas framtid, till största delen bekostat av svenska biståndsmedel. Han är mycket kritisk mot Världsbanken.

Förra året, 1982, skrev Världsbanken en rapport där Amin från början skulle delta, men han refuserades till följd av sina kritiska synpunkter. Vad han försökte göra var att avslöja myterna kring Världsbanksgruppen. Han avslöjade myten att "aid" - hjälp - innebär hjälp och visade att den är motsatsen, ett instrument för imperialismens krafter att än hårdare suga ut tredje världens länder. Statistiken, som Bertil Måbrink tidigare i dag har tagit upp, visar tydligt att USA och de multinationella bolagen ekonomiskt och politiskt bidrar fill tredje världens fattigdom och att de därvid använder sig av bl. a. Världsbanken. Och Sverige medverkar. Jag medverkar. Vi bidrar alla med skattemedel till att suga ut tredje världens länder, till att se till att en del dör av hunger och svält.

Världsbankens rapport är inte till för att bli diskuterad, säger Amin. Dess syfte är att få länderna i Mellanafrika och södra Afrika att underkasta sig de multinationella bolagens strategi. Utveckling vill banken inte ha. Rapporten är industrifientlig. Banken vill inte se reell utveckling i Afrika. Den vill bara skydda de multinationella bolagens mineraltillgångar genom att satsa just så mycket som krävs för lydregimernas säkerhet. Utveckling kan leda till att de reaktionära regimerna skuffas undan och att väst mister kontrollen över mineralleverantörerna genom "Opec-karteller".

Det är hårda ord men de är sanna.

Världsbanksgruppen har mycket på sitt samvete. Inte minst gäller det IDB, den interamerikanska utvecklingsbanken.

IDB var en solidaritetsfråga för socialdemokraterna när de var i opposifion. Arbetarrörelsens solidaritetsmoral ställdes på sin spets. Den har man i dag svikit. Då sade man att IDB försvårade en demokratisk utveckling i Latinamerika, att den understödde och var en del av den ekonomiska struktur som bildar bas för utplundring av och socialt förtryck i Latiname­rika. I dag bidrar Sverige under den socialdemokratiska regeringen till att understödja precis det som man tidigare var emot.

Jag skall inte gå igenom alla protokoll, men Ingvar Svanberg har tidigare sagt att Sverige inte borde binda sig för framtida insatser i banken som


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


93


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

94


försvårar en omprövning av medlemskapet. Mats Hellström har sagt detsamma. Genom att ge pengar till IDB understöder den socialdemokra­fiska regeringen i dag bl. a. massmorden i El Salvador. Man understöder det som pågår i Jamaica och på olika håll i Latinamerika. Jag kan, fru talman, inte tycka annat än att det är ynkligt av den socialdemokrafiska regering­en.

Sedan fill situationen i El Salvador, Nicaragua och Guatemala.

Den socialdemokratiska regeringen har de facto intagit en skarpare hållning gentemot förtryckarregimerna. Den har också intagit en mer positiv hållning till vad som händer i Nicaragua. Men samtidigt avvisar man t. ex. ett stöd fill Grenada och ett stöd till Cuba. Det ställer vi oss kritiska till. Grenada är ett land som sällan diskuteras i Sveriges riksdag - det är en liten ö i Karibiska havet, så gott som okänd för de flesta svenskar, en f. d. brittisk koloni som blev självständig 1974. Vad man på Grenada har gjort och gör är att befrämja en progressiv utveckling i Centralamerika. Grenada kämpar mot underutveckling och nykolonialism. Man genomförde 1979 en oblodig revolution och har sedan framgångsrikt utvecklat samhällssektorer som utbildning och sjukvård och på en rad områden visat att man verkligen står för någonting positivt.

Vi har krävt att Grenada skulle få ett visst bistånd. Landet behöver det, därför att det inte minst i dag hotas av USA. Men det kravet avvisas mycket kortfattat av utrikesutskottet.

Också ställningstagandet till Cuba visar var den socialdemokratiska regeringen och utrikesutskottet i dag står.

I Stockholms-Tidningen fanns häromdagen en artikel av Ingrid Bergström om just Cuba. Hon skrev följande:

"1975 besökte Olof Palme Kuba och diskuterade med kubanerna. 1976 förordade också SAP-regeringen ett ökat bistånd till Kuba och meningen var att det skulle fortsätta att utvecklas. Vid riksdagsdebatten i maj 1979 om internationellt utvecklingssamarbete ansåg (s) det olyckligt och omotiverat att Sverige inte längre hade något mottagarland för svenskt bistånd i Latinamerika: 'Kubas utvecklingsansträngningar ligger fortfarande i linje med kriterierna för den av riksdagen fastställda ländervalsprincipen'. 'Internafionella rapporteringar dokumenterar att Kuba är ett av de länder som bäst förvaltar utländskt bistånd'. 'Det finns ekonomiska och politiska skäl som talar för fortsatt biståndssamarbete med Kuba'. Ovanstående klara formuleringar gjordes av socialdemokratiska riksdagsledamöter i kammaren (Lewén-Eliasson, Sigurdsen).

Vid biståndsdebatterna 1980 och 1981 visade (s) en kritisk hållning fill den dåfida borgerliga regeringens 'kommersialisering av biståndet'. Så sent som 1982 begärde SAP i en motion 20 milj. kronor för bredare ekonomiskt samarbete med Kuba."

Och vad har vi att ta ställning till i dag? Jo, vi har att ta ställning till utrikesutskottets hemställan, som innebär att man icke tillerkänner Cuba rätt fill bistånd.

Cuba har, som Ingrid Bergström framhåller i sin artikel, ingen misär, men


 


det är ett fattigt land. Som en liten nation är Cuba beroende av en omfattande utrikeshandel, beroende av import av färdigvaror, helt beroende av tillförsel av energi och beroende av långa sjötransporter. Cuba drabbas av naturka­tastrofer och av USA:s ekonomiska bojkotter och även - det har vi ju tidigare haft uppe till diskussion i kammaren - av USA:s BC-stridsmedel.

Vpk anser att utrikesutskottet och socialdemokraterna i det här fallet alltför lydigt ställer upp för de multinafionella bolagens intressen, precis som de gör när det gäller IDB. Man borde i stället ställa upp på de progressiva krafterna i Lafinamerika. Man borde ge ett ökat bistånd, inte bara till Nicaragua, Cuba och Grenada utan över huvud taget till de svältande, förföljda och förtryckta folken i Centralamerika.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 51 JAN BERGQVIST (s) replik:

Fru talman! På sina frågor om Latinamerika kommer Eva Hjelmström senare att få svar från Sören Häggroth, som skall redogöra för vår biståndspolitik beträffande det området.

I fråga om Internationella utvecklingsfonden, som jag talade om, föreföll det som om Eva Hjelmström inte alls hade hamnat på rätt debatt. Jag vidhåller nämligen att människor även från de mest progressiva u-länderna, som vi träffar här i riksdagen eller i andra sammanhang, tycker att det är bra om vi fortsätter att ge bidrag till Internationella utveckhngsfonden. Man kan och skall vara kritisk mot Världsbanken. Man kan naturligtvis också säga att det finns en del i Internationella utvecklingsfonden som bör uppmärksammas och kritiseras, men det är inte lika mycket. Det är emellertid till Internationella utvecklingsfonden som våra biståndspengar går, och det är den saken vi nu debatterar.

Eva Hjelmström sade att Världsbanken har mycket på sitt samvete, inte minst när det gäller IDB. Men IDB är inte kopplad till Världsbanken. Det verkar som om Eva Hjelmström har blandat ihop IDB och IDA på ett märkligt sätt. Lägg märke till att vi nu diskuterar de svenska biståndsansla­gen. Det går inga biståndsanslag till IDB, utan de svenska biståndsanslagen går till Internafionella utvecklingsfonden. Jag anser mig stå på god grund när jag säger, att om Internationella utvecklingsfonden får resurser, innebär det att de multinationella bankerna inte får så stark ställning som storfinansiärer för u-länderna i deras besvärliga skuldsituation.

Eva Hjelmström anser att det inte spelar någon roll vad u-länderna säger, utan att det viktiga är vad vpk säger. Vi socialdemokrater är inte lika dogmatiska. Vi ser till vad som i dagens ekonomiska krisläge bäst gagnar u-länderna. Då, säger vi, är det värdefullt om många industriländer ger ett rejält stöd till de mjuka lånen via Internationella utvecklingsfonden.

Anf. 52 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Fru talman! Jag har absolut inte blandat ihop IDB och IDA. Jan Bergqvist frågar sig vad som i dag är bäst för tredje världens länder. Jag hävdar med bestämdhet att det är bättre att ge bidrag till de progressiva regimerna i tredje världens länder än att ge biståndspengar till Internationella utvecklingsfon-


95


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


den, som - och det kan inte Jan Bergqvist förneka - direkt bidragit till en utveckling som inte gynnat exempelvis landsbygden i Afrika eller i Latinamerika. Ta del av de internationella rapporter som finns, studera dem och konstatera vad Världsbanksgruppen har ställt för villkor! Titta t. ex. på vad man har gjort i Tanzania, ett land som Jan Bergqvist ju bör värna om. Vilka villkor ställde man för att landet över huvud taget skulle få dessa s. k. mjuka lån? Jo, man ställde villkor som innebar att den fattiga landsbygds­befolkningen fick det än sämre, och man ställde villkor som medförde att en progressiv utveckling förhindrades. Jan Bergqvist kan inte vara omedveten om detta.

Att jag i sammanhanget blandar in IDB är i och för sig självklart. Även om
IDB inte direkt har att göra med vad Världsbanksgruppen utför, innebär
socialdemokraternas svek i vad gäller IDB ett brott mot arbetarrörelsens
tidigare solidaritetstankar. Det innebär ett brott mot allt vad man har
pläderat för i oppositionsställning.                               .

Vi från vpk skall återkomma till detta gång på gång. Pengarna till IDB och Världsbanken finansierar bl. a. juntans verksamhet i El Salvador.


 


96


Anf. 53 JAN BERGQVIST (s) replik:

Fru talman! Nu blandar Eva Hjelmström in också IMF i Tanzania. Det var ju IMF som förde förhandlingar där, men inte om mjuka lån utan om hårda.

Det är ytterst förvirrande att lyssna på Eva Hjelmström. Hon sade faktiskt att Världsbanken har mycket på sitt samvete, inte minst när det gäller IDB. Jag vill i all blygsamhet tala om för Eva Hjelmström att vi nu diskuterar biståridsanslagen. Det är riktigt att vpk har en annan motion, som inte behandlas i dagens betänkande och som tar upp frågan om IDB. Men vad vi nu diskuterar är: Skall Sverige lämna Internationella utvecklingsfonden och därmed avstå från att delta i samarbetet där?

Om vi ser detta inte väldigt snävt nationellt svenskt utan i ett internatio­nellt perspektiv, vore det en oerhörd fördel om många industriländer kunde lägga mycket pengar i Internationella utvecklingsfonden. Det skulle nämligen frigöra åtskilliga u-länder från det strupgrepp som de privata multinationella bankerna tar på deras ekonomi.

Anf. 54 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik;

Fru talman! Jan Bergqvist hänger upp sig på formaliteter. Men jag medger att jag kanske uttryckte mig litet slarvigt i mitt första anförande. I sak gäller det ju vad Sverige skall bidra till eller inte. I sak är frågan: Skall vi ge t. ex. Nicaragua eller FDR/RFMNL mer pengar eller skall vi låta de pengarna gå till Världsbanksgruppen?

Jag vidhåller att Världsbanksgruppen inte har fungerat ens med sina mjuka lån, vilket Jan Bergqvist påstår, och stött en progressiv utveckling. T. o. m.


 


USA har minskat sina s. k. mjuka lån och i stället ställt allt hårdare krav när det gäller utlåningen.

Förste vice talmannen anmälde att Jari Bergqvist anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 55 AXEL ANDERSSON (s):

Fru talman! Det har fallit på min lott att kortfattat redogöra för utskottets förslag till svenska biståndsinsatser i Afrika under det kommande budgetåret samt att något kommentera de reservationer som i denna del är fogade till utrikesutskottets betänkande.

I reservafion nr 10, som av utskottets moderata ledamöter fogats till avsnittet Landsbygdsutveckling, förordar reservanterna en striktare tolkning av begreppet landsbygdsutveckling vid svenskt bistånd samt pekar ut tre länder - Tanzania, Angola och Mogambique - som enligt moderat uppfattning genom sina styrelseskick är mindre lämpade som mottagare av svenskt bistånd. Utskottets majoritet delar inte detta snävare betraktelsesätt utan ställer sig bakom propositionens vidare definition av begreppet, innebärande att varje insats skall främja produktionsmöjligheter och levnadsvillkor för den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på m-reservationen nr 10.

I m-reservationen nr 18 föreslås att landramen för bistånd till Angola skärs ned till 80 milj. kr., medan det i vpk-reservationen nr 19 föreslås att det svenska biståndet till Angola nästa budgetår skall utgå med 110 milj. kr. Utskottet som tillstyrker propositionens förslag om en biståndsram på 105 milj. kr. nästa budgetår, vill understryka Angolas viktiga roll som en bastion mot Sydafrikas aggression i området. Landet utsätts för ständiga och för den fattiga jordbruksbefolkningen mycket kännbara övergrepp av sydafrikansk militär. En minskning av det svenska biståndet i en tid då försörjningssitua­tionen i landet är särskilt svår kan enligt utskottets uppfattning inte komma i fråga.

Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag till landram för Angola och avslag på reservationerna 18 och 19.

I den moderata reservationen nr 20 föreslås oförändrad landram för biståndet till Etiopien, medan Bertil Måbrink i reservation 21 föreslår en höjning med 10 miljoner till 110 milj. kr.

Utskottet, som tillstyrker propositionens förslag om en höjning av landramen för Etiopien till 100 milj. kr., erinrar om att svenskt bistånd till Etiopien har utgått under många år. Projekten har bevisligen kommit till stor nytta för den mycket fattiga landsbygdsbefolkningen. Utskottet finner det angeläget att det svenska biståndet till Etiopien kan fortgå i den omfattning som vårt biståndsorgan SIDA föreslagit och avstyrker därför de krav som framförts i den moderata reservationen nr 20.

Utöver landramen erhåller Etiopien vid behov svenskt katastrofbistånd. Bl. a. utanordnades nyligen 5 milj. kr. på grund av den torka som drabbat


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


97


7 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


 


Nr 137

Onsdagen den

4 maj 1983

InternationeUt utveckhngssam­arbete m. m.

98


landet. Med hänvisning härtill yrkar jag avslag på vpk-reservationen nr 21.

Fru talman! När det gäller svenskt bistånd till Guinea-Bissau och Kap Verde föreslås i den moderata reservationen nr 22 oförändrade landramar för nästkommande budgetår. Utskottet, som finner det angeläget att utveckla de svenska biståndsinsatserna till två av världens fattigaste länder, biträder propositionens förslag om höjning med vardera 5 milj. kr. av landramarna för Guinea-Bissau och Kap Verde. Jag yrkar därför avslag på reservation 22 i denna del.

Bertil Måbrink föreslår i reservafion 25 oförändrad landram för Kenya -125 milj. kr. - medan Rune Ångström i reservation 26 föreslår en höjning av landramen för Kenya med 10 miljoner till 135 milj. kr. för nästa budgetår.

Utskottet delar propositionens bedömning att 130 milj. kr. är en tillräcklig medelsram för att genomföra pågående och planerade program i Kenya under nästkommande budgetår. Jag yrkar, fru talman, bifall till utskottets förslag och avslag på de nämnda reservationerna.

I reservation 28 av Carl Bildt m. fl. moderater i utskottet föreslås att landramen för Mogambique budgetåret 1983/84 behålls oförändrad, 230 milj. kr. Bertil Måbrink framför i reservation 29 den motsatta uppfattningen, att landramen bör höjas med 5 milj. kr. utöver propositionens förslag till 260 miljoner.

Mogambique tillhör de s. k. frontstaterna och utsätts av den anledningen för Sydafrikas vrede och misshag. Detta tar sig uttryck i militära övergrepp, isoleringsaktioner och infiltration. Den sydafrikanska aggressionen drabbar den fattiga civilbefolkningen med svåra störningar i försörjningsmöjligheter­na som följd. Inte minst av denna anledning är det viktigt att pågående och planerade svenska biståndsinsatser kan genomföras.

Fru talman! Jag vill liksom utskottet, som finner den i propositionen föreslagna landramen för Mogambique rimlig, yrka bifall till den i propositionen föreslagna summan 255 milj. kr. i landram för Mogambique. I konsekvens därmed yrkar jag avslag på reservation 28 av Carl Bildt m. fl. samt reservation 29 av Bertil Måbrink.

Även när det gäller Tanzania vill moderaterna minska det svenska biståndet och denna gång mycket kraftigt. I reservation 34 föreslås en sänkning som jämfört med innevarande budgetår uppgår till 40 miljoner och i förhållande till propositionens förslag för nästa budgetår 60 milj. kr.

Utskottet delar den i propositionen uttryckta uppfattningen att Tanzanias mycket svåra ekonomiska situation motiverar ett fortsatt starkt bistånds­engagemang från svensk sida. Dock bör biståndet enligt utskottets uppfatt­ning inriktas på konsolidering, upprustning och genomförande av redan befintliga projekt. Utskottet tillstyrker alltså propositionens förslag till landram för Tanzania.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på denna punkt och avslag på moderatreservationen nr 34 av Carl Bildt m. fl.

När det gäller biståndet fill Zambia föreslår moderaterna en sänkning i


 


förhållande till regeringens förslag. I reservation nr 39 föreslår man en landram på, 165 milj. kr. - 10 milj. kr. lägre än i propositionen - medan Rune Ångström, folkpartiet, föreslår 180 miljoner - alltså en höjning med 5 milj. kr. mer än propositionens förslag.

Fru talman! Utskottet delar den av regeringen gjorda bedömningen att en höjning av landramen för Zambia med 10 milj. kr. till 175 miljoner är tillräcklig för att genomföra pågående och planerade program, varför propositionens förslag tillstyrks.

Jag yrkar avslag på både moderatreservationen nr 39 och folkpartireser­vationen nr 40 samt bifall till utskottets hemställan.

Så till Zimbabwe. I moderatreservafionen nr 41 föreslås att landramen för Zimbabwe bibehålls på nuvarande budgetårs nivå, dvs. 110 milj. kr. Propositionen föreslår en höjning med 15 miljoner till 125 milj. kr.

Utskottet ser med stor oro på den senaste tidens tragiska händelser i Matabeleland, men vill uttala förhoppningen att denna inrikespolitiska konflikt inom en nära framtid löses med fredliga medel. Därmed skulle också goda förutsättningar för fortsatt svenskt bistånd föreligga.

Med det sagda, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till landram för Zimbabwe och avslag på moderatreservationen nr 41.

Fru talman! Under punkten Humanitärt bistånd till södra Afrika föreslår utskottets moderater i reservation nr 49 i enlighet med propositionens förslag en oförändrad medelstilldelning till anslagsposten på 140 milj. kr. Utskottet delar regeringens uppfattning - såsom den uttrycks i propositionen - att behovet av insatser i södra Afrika kommer att öka. Men utskottet anser också att behovet av ökade insatser redan nu motiverar en höjning av anslaget för nästkommande budgetår. SWAPO;s flyktingbosättning i Angola utökas allteftersom kriget trappas upp, och ANC bedriver en omfattande projektverksamhet i frontstaterna, en verksamhet som också den ökar i takt med den ökade tillströmningen av flyktingar från Sydafrika. I konsekvens härmed föreslår utskottet, med ändring av propositionens förslag, att 160 milj. kr. anslås för budgetåret 1983/84 till anslagsposten Humanitärt bistånd till södra Afrika.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt och avslag på moderatreservationen nr 49.

Slutligen, fru talman, föreslår moderaterna i reservation nr 50 en sänkning av anslagsposten Regionala insatser från de i propositionen föreslagna 115 miljonerna för nästa budgetår till 100 milj. kr. Denna anslagspost, som i huvudsak fillkom för att stödja samarbetssträvanden mellan de s. k. frontstaterna i södra Afrika, har visat sig väl fylla sitt syfte, varför utskottet fillstyrker propositionens förslag om 115 milj. kr. till anslaget Regionala insatser.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall fill utskottets hemställan och avslag på reservation nr 50.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


99


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.


Anf. 56 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik;

Fru talman! Jag tänker inte ta upp någon sakdebatt med Axel Andersson. Det beror inte på att jag saknar argument för våra förslag om högre anslagssummor till ett antal länder som Axel Andersson nämnde, utan på att vi har en uppdelning inom vpk-gruppen, där Oswald Söderqvist har ansvaret för den del som gäller just de här länderna.

Anf. 57 STEN STURE PATERSON (m) replik;

Fru talman! Axel Andersson försvarar utskottets skrivning beträffande landsbygdsutveckling och instämmer inte i den moderata synen och fäster inget avseende vid de exempel som anförs ifrån bl. a. Tanzania. Jag skulle vilja stanna ett ögonblick vid de problem som vi belyser i den moderata reservationen nr 10.

Vi tar där upp Tanzania som exempel. Det är ovedersägligen så, att just genom landets egen politiska aktivitet försvåras landsbygdsutvecklingen avsevärt. Det handlar om en ganska obestämd politik, parad med en mycket brutal sådan, där man skapar byar genom bysammandragningar som påverkar produktionen i negativ riktning. Man satsar på ganska exklusiva industriobjekt, vilket gör att man inte har pengar för att underhålla vägar och fordon som skall transportera förnödenheter ut till landsorten. Inte ens olja kan nå fram, även om den finns tillgänglig. Det går att anföra en mängd sådana exempel.

Detta gör att vi från moderat håll menar att det krävs en fastare organisation, en konsolidering, av svensk biståndsverksamhet.

Beträffande alla de av Axel Andersson uppräknade olika länderna har vi från moderat håll sett just på resp. lands möjlighet att tillgodogöra sig biståndet. Där det finns stora reservationer pekar detta ovedersägligen på att biståndsgivningen är före i tiden, före planeringen, och då är det lämpligt att vi ser till att planering och anslagsgivning kommer i takt.


 


100


Anf. 58 AXEL ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Det skulle både ta lång tid och vara onödigt att upprepa den debatt som tidigare förts här i kammaren, den principiella debatt som också jag kommer att landa på. Det gäller moderaternas synsätt, som skiljer sig från utskottsmajoritetens beträffande bistånd fill länder och vilka regimer som styr i länderna.

Den debatten fördes tidigare i dag. Jag skall bara referera till vad Stig Alemyr, Rune Ångström och Bertil Måbrink sade. Vi ger bistånd inte till mottagarlandets regim utan till mottagarlandets folk. I diskussioner med landets ledning bestäms inriktningen på biståndet. Vi har inte skäl att från svensk sida som biståndsgivare lägga oss i hur länderna styrs.

Beträffande de övriga olika beloppen framgår det klart hur konsekventa moderaterna är när det gäller biståndspolitiken: anslagen skall skäras ner. I de moderata reservationerna föreslår man oftast bara ett lägre belopp utan att argumentera för det lägre beloppet.

Sten Sture Paterson talade om stora reservationer. Det har tagits upp


 


tidigare i debatten. Det ligger i biståndsgivningens natur och sammanhänger med projektens olika längd, svårighetsgrad för genomförande och liknande att det blir längre eller kortare perioder mellan utbetalningar av bistånd. Det behöver inte betyda att pengarna är onödiga utan fastmer att de kommer till användning.

Anf. 59 STEN STURE PATERSON (m) replik:

Fru talman! Axel Andersson vet mycket väl att det inte föreligger någon principiell skillnad när det gäller uppfattningen att biståndet skall gå till de fattigaste länderna och till de fattigaste i länderna. Men det är inte därför så enkelt att man bara kan skicka ut pengar. När det visar sig att planeringen för biståndsinsatserna inte håller takten med de beviljade medlen utan det uppstår reservationer, då är det en teknisk fråga som måste lösas, så att pengarna kommer i arbete snarast möjligt och inte blir liggande.

De fattiga folken mår inte bättre av att det ligger pengar outnyttjade, och det är det problemet som vi moderater eftersträvar en teknisk lösning på.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 60 AXEL ANDERSSON (s) replik;

Fru talman! Låt mig bara kort erinra Sten Sture Paterson om det hjälpmedel som riksdag och regering har till sitt förfogande när det gäller bedömningen av svenskt bistånd, nämligen vårt biståndsorgan SIDA, som på ett förträffligt sätt förbereder de ärenden vi handlägger här.

Utskottsmajoriteten har diskuterat kring de olika nivåerna, och vi har då litat till den sakkunskap som de på SIDA anställda människorna har och godtagit deras bedömningar.

Jag kan bara konstatera att moderaterna är det enda parti som har hamnat lågt när det gäller biståndet till olika länder och att motivering till varför de i de flesta fall har hamnat lägst saknas i reservationerna.


Anf. 61 IVAR VIRGIN (m):

Fru talman! Årets biståndsdebatt äger rum mot en dyster bakgrund. Bläcket i ubåtskommissionens rapport har knappt hunnit torka förrän nya incidenter rapporteras. Ubåtsjakten i Norge understryker lägets allvar. Vi tvingas, trots ansträngda statsfinanser, att anslå medel för att trygga vår säkerhet och vårt territorium. Vem som är skuld till detta är ju numera klarlagt.

I en värld som har ett desperat behov av solidaritet tvingar Sovjetunionen oss och andra att avsätta stora resurser till försvar.

Jag håller med utskottets ordförande om att det långsiktiga målet måste vara nedrustning och friställande av resurser för bistånd. Tyvärr är vi inte där, och det är tragiskt att behöva konstatera det.

Fru talman! Vi moderater har fått mycket kritik för att vi vill minska anslagen till internafionellt utvecklingsarbete. Det kan då vara intressant att göra några jämförelser. Regeringens förslag till anslag, som är 0,97 % av BNI, innebär att anslagen höjts med 30 % på 3 år eller ca 10 % per år. Vårt förslag innebär en höjning med 6 % per år under samma period. Enligt vår


101


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

102


uppfattning är den höjningen betydligt bättre anpassad till vårt ekonomiska läge än regeringens förslag.

Även med vår anslagsnivå skulle Sverige tillhöra täten i fråga om bistånd. Vi skulle ligga på nära dubbla andelen av BNI i förhållande till vad socialdemokraterna i Västtyskland, vilket land ju har en betydligt bättre ekonomi än Sverige, ansåg sig ha råd med.

Vi ligger på en sex gånger högre nivå än de kommunistiska öststaterna. Vårt förslag innebär att vi, med god marginal, uppfyller FN:s mål att de årliga utbetalningarna skall vara 0,7 % av BNI, ett mål som Sverige har ställt sig bakom.

Enligt vår uppfattning innebär vårt förslag en avsevärd kvalitetshöjning på vårt bistånd genom att avgjorda felsatsningar i krigförande länder och i länder där ofattbara grymheter äger rum minskar och biståndet tillförs medel till miljövård och till de enskilda organisationerna, där vår hjälp kopplas samman med ett djupt engagemang hos de enskilda människorna.

Fru talman! I reservationerna 9 och 15 understryker vi vikten av att återflödet av svenska biståndsmedel ökar. F. n. beräknas 40 % komma tillbaka till Sverige genom att biståndsmedel används för att köpa svenska varor och tjänster.

Detta är ett unikt lågt återflöde.

I propositionen pekas på en lång rad åtgärder för att öka återflödet, t. ex. samarbete med Exportrådet, information till och utbildning av svensk biståndspersonal och näringslivet samt ett förbättrat kontaktnät med de upphandlande myndigheterna i mottagarländerna och inom FN-systemet. Dessa åtgärder är nödvändiga och glädjande, men inte tillräckliga.

Om återflödet av biståndsmedel ökade från 40 till 60 %, vilket vi anser önskvärt och som mera motsvarar vad som är vanligt i många givarländer, skulle ytterligare 4 000 personer kunna anställas i svenskt näringsliv i jobb för u-länderna, som skulle engagera och ge stor tillfredsställelse och som på sikt borde bidra till att ge svenskt bistånd viktig goodwill. Kanske dessa'jobb skulle ge en multiplikatoreffekt av betydligt gedignare karaktär än Olof Palmes jobb i Ludwig Svenssons gardinfabrik; de jobben har vi ju inte sett mycket av.

Vi finner att våra svaga statsfinanser, som socialdemokraterna ytterligare försvagat under sin korta tid vid makten, och vår kraftigt negativa bytesbalans ställer bestämda krav på hur vi kan utforma vårt bistånd.

Ett sådant krav är att återflödet ökar. 'Vi har då lättare att bära en högre biståndsnivå.

Vi pekar på ett mer aktivt samarbete med näringslivet. Näringslivet i vid mening - innefattande kooperativa företag och andra - borde vara en självklar samarbetspartner i de flesta projekt.

Det borde också vara möjligt att överlåta hela biståndsprojekt på företag, som då får svara för genomförandet av projekten. Sådana insatser kan med fördel kopplas till u-krediterna. Belastningen på SIDA;s ledningsresurser borde då minska.

Vi föreslår också att det obundna importstödet minskas. Detta obundna


 


importstöd innebär ju i praktiken att våra biståndspengar används för inköp från andra industriländer, som ofta själva har en hård bindning av sina biståndsmedel.

För att öka återflödet kan man också dra ned bidragen till de lokala kostnaderna. Att täcka de lokala kostnaderna i ett u-land innebär i själva verket att ställa valuta till förfogande, som därefter kan användas för import från andra länder än Sverige.

Det finns också ett annat skäl att vara restriktiv när det gäller att täcka de lokala kostnaderna. Ett engagemang från mottagarlandets sida, som tar sig det uttrycket att man tar på sig de lokala kostnaderna, är ju en god test på villigheten att ställa upp för ett visst projekt. Finns inte den viljan, skall vi som givarland säkert vara försiktiga, innan vi binder oss.

Om Sverige hade överskott i bytesbalansen och om vi hade full sysselsättning, skulle man möjligen kunna acceptera att vi betalade de lokala kostnaderna. Men i det läge vi nu har är det, enligt vår mening, helt felaktigt.

En ökad samverkan mellan SIDA och svenskt näringsliv kan ge bieffekter. Det blir lättare för svenska företag att engagera sig i projekt på kommersiell basis. Sådana insatser kan, utan att över huvud taget belasta den svenska biståndsbudgeten, ge hög utvecklingseffekt.

Som exempel på en lyckad samverkan mellan ett svenskt företag och SIDA vill jag nämna yrkesutbildningen i Kidutu i Tanzania i början av 1970-talet. Flera hundra yrkesarbetare utbildades på kort tid. Riksrevisionsverket gav följande betyg; "Den i detta fall synbarligen smidiga och effektiva projektadministration som åstadkommits av ett enskilt företag bör kunna ge biståndsarbetet en del uppslag."

Herr talman! Man hör ofta i debatten om biståndet att vi är tvingade att ta på oss ansvaret för driften vid pappersbruket i Bai Bång för att inte göra investeringen värdelös. I varje fall har vietnameserna lyckats få oss att tro att vi är oumbärliga. Men så är ingalunda fallet. Ett land som med yttersta hänsynslöshet och med en teknisk skicklighet man motvilligt måste erkänna använder sina ryska stridsvagnar T 55, sitt ryska artilleri och sina ryska luftvärnsrobotar av SAM-typ för att ge sig på oskyddade flyktingläger vid gränsen mellan Thailand och Kampuchea måste självfallet klara att driva ett pappersbruk - om viljan finns.' Men det verkar som om krigsviljan dominerar.

Vår hjälp måste i Vietnams grannländer ses som ett direkt bidrag till Vietnams terrorverksamhet, och man måste höja på ögonbrynen när vi nu ökar biståndet. I stället för driftstöd till Bai Bång borde sådant stöd utgå till alla de vattenprojekt vi har varit med om att finansiera och som i stor utsträckning står stilla på grund av brist på bränsle, brist på reservdelar eller okunnighet om hur underhåll går till. För bara ett par dagar sedan var det i TV ett program där man visade just detta förhållande.

Sådana stillestånd drabbar i mycket hög grad den kvinnliga delen av befolkningen, som oftast har den tyngsta bördan i fråga om både jordbruk och hushåll.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

103


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Driftstöd fill dessa vattenprojekt är lika motiverat som det är omotiverat i fallet Bai Bång.

Några ord om vårt särskilda yttrande om livsmedelsbistånd: Vår huvud­inriktning måste vara att u-länderna på sikt skall bli självförsörjande med livsmedel. Men den bistra sanningen är att vägen till detta mål är lång, och vi måste under fiden bistå med livsmedel. En sådan hjälp är nödvändig för att trygga de satsningar på landsbygdsutveckling som vi medverkar i. Vi kan genom livsmedelsbistånd minska trycket på naturen och ge tid för långsiktigt gynnsamma åtgärder.

Axel Andersson berörde våra anslag till Tanzania,'Angola och Mogam­bique. Vi måste med beklagande konstatera att den utvecklingspolitik som har förts i dessa länder har haft kraftiga socialistiska förtecken och lett till dyrbara misslyckanden och ett ökat beroende av livsmedel utifrån. Utveck­lingen under en tioårsperiod är starkt negativ.

Kenya däremot, som satsat på familjejordbruket, har haft en betydligt gynnsammare utveckling.

Vi tycker att det är naturligt att överskotten i svensk livsmedelsproduktion används för att under en period bistå utvecklingsländer med livsmedel. Spannmål, torkad fisk och vissa mjölkprodukter borde passa väl för denna hjälp, och de svenska åtagandena på detta område borde kunna öka.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga moderata reservationer i betänkandet.


Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 62 AXEL ANDERSSON (s) replik;

Herr talman! Det är inte för att jag har något särskilt emot Ivar Virgin utan fastmer på grund av den svårighet att strukturera dagens debatt som alla de 67 oppositionsreservationerna föranledde som jag icke tänker bemöta de påståenden som Ivar Virgin framförde visavi Bai Bang-projektet. Herr Virgin får, om han kan, försöka hålla stridslusten kvar till dess att Bengt Silfverstrand har hållit sitt anförande.


104


Anf. 63 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Biståndsdebatten har i dag som så många gånger förr rört sig om hur mycket bistånd till de fattiga folken vi anser oss ha råd med och i vilken utsträckning allmänheten är beredd att stödja biståndspolitiken. Det är viktigt att vi söker hålla intresset för en generös biståndspolitik levande när våra egna ekonomiska problem anförs som skäl för en snålare inställning. Det är i en sådan situation särskilt angeläget att ta fasta på, stödja och stimulera det ideella och frivilliga engagemanget för de fattiga folkens sak.

Jag vill göra det genom att peka på den mycket framträdande roll som den kristna missionen länge har spelat och alltjämt spelar när det gäller vårt gemensamma ansvarstagande för utvecklingen i de länder som får del av våra biståndsinsatser.


 


Det har sagts många gånger förr men förtjänar att upprepas, att den breda uppslutningen i vårt land kring en förhållandevis generös biståndspolitik i hög grad varit beroende av den opinionsbildande roll som de svenska trossamfunden och missionssällskapen under lång tid har spelat. Långt innan de första biståndsarbetarna sändes ut i NIB:s eller SIDA:s regi hade svenska missionärer under årtionden gjort omfattande och betydelsefulla insatser inom främst sjukvård och undervisning i länder där varken inhemska eller utländska, statligt bekostade insatser tidigare förekommit. Det var också genom dessa missionärers personligt färgade rapporter som den första kunskapen om förhållandena och behoven i fjärran länder på bred front förmedlades till det svenska folket. Så skapades successivt förutsättningarna för den känsla för internationell solidaritet och vilja att hjälpa där hjälp behövs, som var förutsättningen för det svenska officiella biståndsarbetet.

När biståndsarbetarna småningom kom för att omsätta svenska bistånds­medel i praktisk hjälpverksamhet - vilket i stor omfattning också innebar hjälp till självhjälp - kunde man inte undgå att lägga märke till både den smidighet och den effektivitet som kännetecknade missionens insatser. Det kom att uppmärksammas än mer när de statliga biståndsadministratörerna började få personliga erfarenheter av de gigantiska problem som reste sig när man ville introducera västerländska synsätt och arbetsmetoder men samti­digt saknade kunskap om mentalitet och traditioner hos de folk som man skulle arbeta för och tillsammans med.

Den kristna missionen har ibland i generaliserande formuleringar ankla­gats för kulturmord. Det är att göra sig skyldig till grov felbedömning och grova överdrifter. Visst har det förekommit misstag och visst finns exempel på okänslighet. Konstigt vore det annars, om man betänker alla svårigheter. Men senare års missionsforskning har visat att det ofta varit missionärerna som svarat för de avgörande insatserna när det gällt att dokumentera och föra vidare uttryck för inhemska kulturer, som av andra skäl än missionärernas insatser och kristendomens inflytande riskerat att falla i glömska och gå förlorade.

Jag tror att man kan säga att uppskattningen av den kristna missionens insatser har ökat som ett resultat av de erfarenheter jag här nämnt. Det har inte bara tagit sig uttryck i uppskattande ord och omdömen. En successivt ökande del av biståndsanslaget har kanaliserats till olika projekt genom den kristna missionen och andra frivilligorganisationer. Det hände t. o. m. vid något tillfälle att regeringen ställde mer pengar till frivilligorganisationernas förfogande än vad SIDA hade begärt.

Det sägs ibland - och skymtar också bakom en del inlägg i denna debatt -att det inte skulle finnas tillräckligt med väl motiverade och väl planerade projekt att satsa på i u-länderna. Det måste te sig som ett cyniskt svepskäl för alla som bryr sig om hur det verkligen står till i världen. Fråga missionen och andra frivilligorganisationer! Trots att dessa organisationer själva har stora anspråk på förberedelser för de projekt man söker ekonomiskt stöd för är raden av projekt för vilka det saknas medel nästa oändlig.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssant-arbete in. m.


105


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt titveckUngssam-arbete m. m.

106


Det förtjänar att betonas att effektiviteten i utnyttjandet av tillgängliga medel är avsevärt större inom dessa organisationer, där man är van att vända på slantarna och dessutom räknar med människors idealitet, än i den direkta statliga biståndsverksamheten. Detta förhållande, gör det angeläget att i största möjliga utsträckning utnyttja frivilligorganisationerna för förmedling av svenska biståndsinsatser. Det förtar inte idealiteten i deras arbete, men det möjliggör ideella insatser på nya områden. Också dessa organisationers naturiiga kontakter med systerorganisationer i mottagarländer och andra länder talar för ökad satsning genom dem.

Missionens erfarenheter kan tas till vara med goda resultat också på områden där kyrkorna inte tidigare varit verksamma eller där i alla händelser inte tyngdpunkten i deras insatser har legat. Utbildningsprojekt med stark praktisk inriktning - t. ex. projekt med vissa yrkesutbildningar - och jordbruksprojekt inom områden där hackbruket ännu är den förhärskande brukningsmetoden utgör bra exempel på detta. Också i sådana sammanhang har det visat sig att förtrogenhet med befolkningens levnadsförhållanden och utvecklingsnivå gör det lättare att hitta den rätta nivån på insatserna. Exempelvis en direkt övergång från hackan till skördetröskan innebär ingen utveckling av genomsnittsfamiljens försörjningsmöjligheter. För missionä­rerna, som levat nära befolkningen en längre tid, ter det sig naturligt att söka sig fram till mellanformer som möter landsbygdsbefolkningen där den är och att med klokhet och inlevelse följa den på vägen mot en bättre levnadsstan­dard.

Jag är också övertygad om att den kunskap och de erfarenheter som både missionen och andra frivilligorganisationer representerar skulle kunna komma till god användning på nya områden där insatser behöver göras i u-länderna. Många exempel på detta skulle kunna ges. Jag skall nöja mig med ett.

Världshälsoorganisationen redovisade i fjol i en stor undersökning alkoholkonsumtionen i ett stort antal av världens länder. Av denna redovisning framgår det med överväldigande tydlighet att det krävs omfattande och kraftfulla insatser, inte minst i vissa u-länder, om inte alkoholproblemen skall bli helt ohanterliga och ödeläggande.

Det finns inom SIDA en avdelning, om än blygsam till omfånget och med blygsamma ekonomiska resurser till sitt förfogande, som har till huvudsaklig uppgift att arbeta med alkoholfrågor.

På detta område har den svenska nykterhetsrörelsen - och även de kristna samfunden, främst genom DKSN - en ytterst värdefull sakkunskap. Det skulle vara ett framsynt utnyttjande av de samlade svenska resurserna på detta område att i samverkan mellan SIDA och dess specialorgan för arbete med alkoholfrågor möta och bekämpa alkoholproblemen i u-länderna innan det är för sent.

Jag har med mitt anförande velat fästa uppmärksaniheten på de stora möjligheter till okonventionella insatser på viktiga områden som erbjuder sig genom att man i större utsträckning än hittills anknyter till och tar i anspråk den idealitet och den sakkunskap som finns inom trossamfunden och andra


 


frivilligorganisationer. Jag har också velat peka på vad dessa organisationer betyder för att hos oss alla hålla vid liv och förstärka viljan till internationell solidaritet.

De som arbetar ideellt begär inget tack för sina insatser - även om de är värda det. Det är för dem som det står i en psalm: "Kraft till tjänst är tjänstens lön." Omskrivet till ett inlägg i den biståndspolitiska debatten kan detta ungefär bli: Resurser till nya insatser för medmänniskors bästa är uppskattning nog för ett arbete som man bara är tacksam för att få utföra.

Herr talman! Det är viktigt att de som arbetar med att omsätta biståndsmedlen till handgriplig hjälp åt människor som törstar efter mat, arbete och utbildning är väl skickade för denna uppgift. Grundutbildning och introduktion i biståndsarbete samt vidareutbildning är av stor betydelse. I syfte att tillgodose behoven på det området har utbildningen vid Sandöskolan kommit till. Riksdagen beslöt för ett par år sedan om nya riktlinjer och ökade uppgifter för denna utbildning. Möjligheten att förverkliga beslutet hämmas emellertid svårt av lokalsituationen. Jag har därför i motion 1772 yrkat att regeringen skall starta en projektering av nya lokaler.

Vid Sandöskolan finns en unik kompetens vad avser språkutbildning och u-landskunskap. Denna kompetens kan i dag inte utnyttjas i den grad som vore behövlig och önskvärd på grund av undermåliga lokaler. Det är t. ex. inte möjligt att i de befintliga lokalerna på konkurrenskraftiga villkor erbjuda organisationer, myndigheter och näringsliv en kvalificerad språkun­dervisning, som är nödvändig i biståndsarbetet.

Sandöskolan har också utomordentligt goda möjligheter att snabbt utvecklas till ett nordiskt utbildningscentrum med inriktning på frågor sammanhängande med den tredje världens problematik. Inom Nordiska rådet pågår en översyn av de nordiska ländernas biståndsutbildning som kan komma att ge oss ett ytterligare elevunderlag för Sandöskolan.

Mot den här bakgrunden vore det rimligt att regeringen åtminstone ombesörjde att en projektering låg klar för hur nya lokaler borde utformas. En sådan beredskap finns inte i dag. Jag har respekt för om man inte kan besvara frågan när en byggnation kan rymmas i ordinarie budget. Men jag vet av egen erfarenhet att möjligheter att tidigarelägga statliga investeringar kan dyka upp ganska kvickt under löpande verksamhetsår, när det är motiverat av sysselsättningsskäl. Då gäller det att angelägna projekt finns färdigpro-jekterade.

Eftersom regeringen och utskottet instämmer i behovet av att Sandöskolan ges bättre lokaler, borde slutsatsen att projekteringen härför bör påbörjas vara given. Denna slutsats har emellertid varken regeringen eller utskottet dragit. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till motion 1772.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete rn. m.


 


Anf. 64 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! I den uppdelning inom den socialdemokratiska utskottsgrup­pen som vi gjort av detta omfattande betänkande har det fallit på mig att kommentera reservationerna 52-56, 64 och 65. Det innebär i huvudsak


107


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

108


avsnitten om katastrofbiståndet och anslagen till de enskilda organisationer­nas biståndssamarbete.

När det gäller katastrofbiståndet finns det tre reservationer. Två av dem gäller anslagens storlek; en från moderaterna, som yrkar på att anslaget skall begränsas till 100 milj. kr., och en från vpk, som vill tillföra katastrofposten ytterligare 20 miljoner. Utskottets förslag är 220,6 miljoner. Det innebär i och för sig 20 miljoner mindre än vad regeringen föreslagit, och detta är föranlett av att utskottet har föreslagit en överföring av 20 miljoner för att förstärka anslaget till posten för humanitärt bistånd i södra Afrika.

Den tredje reservationen, från centerpartiet, avviker inte vad beträffar anslagets storlek utan handlar i stället om det här speciella anslagets användning. Man menar att det faktum, att detta anslag efter regeringens bedömning också kan användas för oförutsedda behov som inte har direkt karaktär av akut katastrofhjälp, bör ifrågasättas.

Utskottets majoritet menar att det inte finns anledning att ompröva det innehåll som denna anslagspost sedan länge haft och hänvisar till vad som sades i betänkandet 1979/80. Där slog utskottet fast att vi inte såg någon väsentlig olägenhet i att låta anslaget vara en post även för icke förutsedda biståndsbehov. Utskottet underströk emellertid, och gör det f. ö. än en gång i årets betänkande, att huvudinriktningen självfallet skall vara att man skall ha medel för katastrofberedskap. Här förtjänar att påpekas att sådana insatser också kan vara katastroförebyggande eller ge hjälp i mera permanenta nödsituationer som inte kan inordnas i landprogrammen.

Så, herr talman, över till anslagen till enskilda organisationer. Olika organisationers biståndssamarbete i skilda länder är ett mycket betydelsefullt komplement till det direkta statliga biståndet. Det innehåller samtidigt en stor och engagerad egeninsats när det gäller såväl pengar som personella insatser från organisationerna själva. Jag kan i stort instämma i vad Ingemar Eliasson tidigare sade om betydelsen av ett sådant bistånd.

Den anslagsposten har ökat mycket kraftigt på senare år. Det är inte bara ett uttryck för att SIDA liksom riksdag och regering ser detta bistånd som viktigt, utan det är också ett tecken på en glädjande utveckling när det gäller de enskilda organisationernas engagemang i biståndsarbetet. Den kraftiga ökningen har inneburit att anslagsposten har fördubblats på en femårspe­riod. På åtta år har den mer än femdubblats.

Utrikesutskottet har för årets budget haft att ta ställning till dels propositionens förslag på 215 milj. kr. som innebär ett påslag med 25 miljoner i förhållande till föregående år, dels en enskild centermotion där det föreslås 235 miljoner, dels moderaternas förslag på 230 miljoner, dels folkpartiets förslag på 225 miljoner. Detta är ett utmärkt exempel på den budgivning beträffande olika poster i biståndpropositionen som så småning­om resulterat i - som jag tror - ett aldrig tidigare skådat antal reservationer till betänkandet. I detta fall har centern i konsekvens med sitt agerande i övrigt avstått från att reservera sig på några miljoner hit eller dit, och det hedrar partiet. Återstår alltså reservationskrav från moderaterna och folkpartiet på 15 resp. 10 miljoner större anslag än utskottsmajoritetens.


 


Självfallet kan man diskutera om 215 eller 230 miljoner är den riktiga summan.

Låt mig bara påpeka att det hittills aldrig varit så att detta anslag inte har räckt till. Vi kan i bil. 5 till propositionen under rubriken Fakta om svenskt bistånd läsa, att det under 1981/82 utbetalades sammanlagt 133 miljoner av totalt tillgängliga 156 miljoner. Reservationernas krav har under de senaste åren legat på 15-20 % av anslaget. Det finns således enligt vår mening ingen anledning att förmoda att SIDA, vars anslagsäskande överensstämmer med propositionens förslag, skulle ha gjort en för snålt tilltagen bedömning i år. Dessutom kan vi i Fakta om Sveriges bistånd läsa att mer än hälften av det katastrofbistånd som jag tidigare talade om faktiskt också kanaliseras via enskilda organisationer. I faktadelen kan vi också genom att ta del av en fem sidor lång redovisning av katastrofbiståndet för land efter land konstatera den stora insats som våra olika enskilda organisationer gör även så att säga via denna anslagspost med hjälp av SIDA-medlen.

Herr talman! Låt mig så med några ord kommentera frågan om ett FN-centrum för gen- och bioteknik i Uppsala, trots att det nu gått några timmar sedan Rune Ångström berörde frågan i sitt anförande. Även om folkpartiet har en reservation i denna fråga tror jag inte att det finns några stora skillnader i synen på detta. Den principiella grunden för utskottets ställningstagande har varit att ett forskningsinstitut för u-ländérnas behov skall placeras i ett u-land, speciellt om biståndsmedel skall finansiera verksamheten. Om det skulle visa sig att detta inte är möjligt kan man naturligtvis på nytt ta ställning och verka för en lokalisering till Sverige. Men just nu har vi i utskottet inte funnit anledning att ta upp det här i ett tillkännagivande från riksdagen.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall fill utskottets hemställan och avslag på reservationerna 52 - 56, 64 och 65.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 65 KARIN SÖDER (c):

Herr talman! Det har under denna biståndsdebatt nu lidit långt fram på dagen, men jag vill ändå säga att vi inte tillräckligt ofta - varken från denna talarstol eller från andra talarstolar - kan nog understryka hur viktigt det är att vi står fast vi de utfästelser vi har gjort mot våra fattiga medbröder och medsystrar ute i världen. Det är oerhört viktigt att ett välfärdsland som vårt, alla sina kriser till trots, verkligen slår vakt om solidariteten. Vi måste ständigt erinra oss att vi trots allt lever i en tillvaro som kan räknas till denna världens lyxklass. Det finns också många andra länder i världen som har motsvarande förhållande, men tillsammans, är de här länderna ändå en minoritet.

Det är mycket beklagligt att solidariteten inte sitter djupare än att vi tvingas konstatera att den totala bidragsgivningen i stödet till utvecklings­länderna har sjunkit under de senaste åren. Att så skett visar ju den statistik som har tagits fram av OECD:s biståndskommitté.

Man kan i detta sammanhang också konstatera - något som även framgår av betänkandet - att stödet till FN-organisationernas biståndsarbete har


109


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

110


sjunkit och inte håller jämna steg med vare sig de ökande behoven eller inflationens och valutakursernas utveckling. FN:s organ för tekniskt bistånd, UNDP, har därför tvingats anpassa sig till en lägre nivå, trots att det, som också har sagts tidigare i debatten, finns många projekt som skulle kunna stödjas genom detta FN-organ.

Vad gäller den svenska biståndspolitiken vill jag framhålla att Sverige har givit och alltfort ger ett kraftfullt stöd till FN:s arbete. Vi har från centerns sida, som framgår av reservationen 8, ytterligare velat understryka betydel­sen av att vi från svensk sida stödjer FN:s arbete.

Vi måste erinra oss att FN är den organisation där alla länder kommer till tals och där risken för stormaktsinflytande är minst. FN har viktiga uppgifter att fylla när det gäller både utveckling av bistånd och tillvaratagande av sådana intressen som gör att vi kan komma närmare fred i världen. Vi får inte glömma att Brandtkommissionen och även Palmekommissionen har kommit fram till slutsatsen att ett stärkande av FN:s roll är ett sätt att säkra utvecklingen mot en fredligare värld.

Det här behöver ju inte stå i motsatsförhållande till att vi också utvecklar vårt bilaterala samarbete, men det är närmast en självklarhet att man har lättare att undvika ett beroendeförhållande, om det samlade världssamfun­det deltar i stödarbetet än om det gäller ett bilateralt samarbete. Det är därför som vi från centerns sida har velat få fastslaget att FN-arbetet skall vara en hörnsten i det svenska biståndsarbetet.

Jan Bergqvist talade tidigare om det här. Jag uppfattade det inte så att vi hade så stora åsiktsskillnader i sakfrågan. Då han är ordförande i FN-förbundet förstår jag hans inställning mycket väl. Jag delar uppfattning­en att många av FN:s organ kan göra mycket värdefulla och effektiva insatser. Jan Bergqvist nämnde UNICEF, och man kan räkna upp också många andra organisationer som verkligen når ut till de människor som vi vill hjälpa, dvs. de allra fattigaste.

Vi har i en annan reservation begärt ett samlat program för biståndsarbetet och dess utveckling i vårt land. Vi önskar att det av ett sådant program, som vi vill att regeringen skall ta fram, klart, skall framgå att stödet till FN-organisationerna skall vara en hörnsten i svensk biståndspolitik. Det är detta vi avser med vår reservation nr 8. I det uttalande som departementschefen gör och som utskottet refererar tycker jag mig också kunna skönja att han är i stort sett av samma uppfattning:

"Sverige har traditionellt tillhört de multilaterala organens stora bidrags­givare. I flera av organisationerna uppgår våra bidrag till en betydande andel av de totala resurserna. Den multilaterala andelen av det svenska biståndet har dock de senaste åren sjunkit. Samtidigt har många andra länder ökat sina andelar. I dag har t. ex. de andra nordiska länderna större andelar multilateralt bistånd än Sverige."

Sedan fortsätter man att beskriva detta, men slår också fast att vi måste ha ett effektivt stöd.

Jag tycker inte att det här andas uppgivenhet inför problemet, utan jag tyder det som en vilja att uppfylla också de mål som centern vill ställa för


 


utvecklingsarbetet i FN;s regi.

Jag tycker att det finns skäl att i dag, när vi talar om stödet till FN, där Sverige verkhgen har gått i spetsen och där vi alltså har ett ansvar, från denna talarstol läsa upp vad FN:s generalsekreterare de Cuellar sade här för bara någon vecka sedan. Det är faktiskt viktigt att vi erinrar oss detta, när vi fått så mycket rosor från FN;s generalsekreterare, och att vi också lever upp till dessa förväntningar fortsättningsvis.

Han uttryckte sin djupa beundran för Sveriges förmåga att ge alla sina medborgare ett välstånd utan motstycke och för vårt lands vilja att samtidigt generöst dela med sig. av sina rikedomar och kunskaper till mindre lyckligt lottade länder.

Han säger också när det gäller FN och målsättningarna:

"Med stor framsynthet insåg de som skrev stadgan att i en värld av ökat ömsesidigt beroende, måste fred förutsätta internationellt samarbete för att lösa internationella problem av ekonomiskt, socialt, kulturellt och humani­tärt slag liksom fred också måste förutsätta respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla, inklusive folkens rätt till självbestäm­mande. Det måste sägas till FN;s stora fördel att organisationen genom sina verksamheters stora förgrening sökt ta sig an alla dessa fredens beståndsde­lar. Det finns en utspridd tendens att bortse från vad FN åstadkommit härvidlag. Faktum är, att FN i hög grad bidragit till avkolonialiseringspro-cessen, baserad på rätten till självbestämmande. Ekonomisk utveckling har gått framåt med värdefullt bistånd av FN-organ och FN-program. De rättigheter som är förknippade med människan har definierats i internatio­nella instrument och har förvisso rönt större förståelse nu än någonsin tidigare i historien. Framsteg på alla dessa områden har varit otillräckliga men de har gjorts, påskyndats och främjats av FN. Resultatet är att vår värld blivit bättre."

När jag yrkar bifall till reservationen nr 8 är det för att vi skall leva upp till det som generalsekreterare de Cuellar menade att Sverige hade gjort - leva upp till det också för framtiden.

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp ett par andra punkter i betänkandet. Det gäller först frågan om ett internationellt narkotikaår, som det har väckts förslagom här. Jag tycker det är väsentligt att vi från svensk sida är aktiva när det gäller att stärka FN i kampen mot narkotika. Narkotika är en internationell sjukdom, det är en pesthärd, och det är för många utveck­lingsländer förknippat med enorma problem. Ingemar Eliasson talade nyss om alkoholproblemen i utvecklingsländerna, men det är ingen tvekan om att även narkotikan är ett stort problem i dessa länder. Här har FN ett organ, UNFDAC, som Sverige även fortsättningsvis bör ge sitt stöd för att man skall kunna ge högre prioritet åt narkotikaarbetet inom FN-systemets ram.

För två år sedan antog man vid narkotikakommissionens möte i Wien en strategi och ett policyprogram som kan bli ett viktigt led i FN:s arbete i kampen mot narkotikan, och för att narkotikan inte skall gripa tag i de många ungdomar som tenderar att bli slavar under den både här hemma och ute i världen. Det som är intressant och viktigt är att UNFDAC tillsammans med


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

111


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.


UNDP kan medverka till en social utveckling, när man hjälper människor att odla andra grödor än dem som leder till narkotikaprodukter. Det arbetet är en väsentlig del av FN-arbetet, men det har haft en för liten plats och har fått för små resurser. Sverige bör även på det här området gå vidare i första ledet.

Till sist, herr talman, finns det en del av vårt biståndsarbete som är mycket blygsamt, men som ändå bör nämnas från den här talarstolen. Det är det arbete som de nordiska länderna bedriver tillsammans i biståndsfrågor. Vi har från centern och folkpartiet lämnat en motion till riksdagen där vi tar upp de nordiska ländernas samarbete när det gäller biståndet. Tankarna på att utveckla en gemensam nordisk biståndspolifik och ett gemensamt bistånds­organ väcktes redan på 1960-talet. Detta har inte kommit till stånd, men det finns en del nordiska projekt. Man kanske inte kan säga att de alla har varit så framgångsrika, men de finns där i alla fall. Jag tror att kraven på gemensamma strävanden och gemensamma projekt mellan de nordiska länderna reser sig allt starkare. De skulle kunna vara ett viktigt led i vårt internationella biståndsarbete, där vi på många områden kan finna effektiva och bra former för att komma de människor till hjälp som behöver de nordiska ländernas stöd. Där är den biståndsutbildning som Ingemar Eliasson nämnde en del, gemensamma biståndskontor kan vara en annan del.

Herr talman! Med de här orden yrkar jag än en gång bifall till reservation 8 och till de övriga reservationer som centerpartister har fogat till utrikesut­skottets betänkande.


 


112


Anf. 66 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag skall något kommentera de reservationer som avgivits angående bistånd till länder i Asien.

Moderaterna föreslår i reservation nr 22 en sänkning av landramen för Laos med 5 miljoner i förhållande till regeringens förslag, medan vänster­partiet korrimunisterna vill höja biståndsramen med 5 miljoner. Därutöver föreslår vpk att åtgärder skall vidtas för att utveckla Sveriges ekonomiska, handelspolitiska och kulturella förbindelser med Vietnam och Laos. Det nya samarbetsavtalet med Laos understryker den hittillsvarande inriktningen på skogsbruk, träindustri, kommunikationer och transporter. Därtill kommer importstöd för finansiering av Insatsvaror och basförnödenheter samt konsulttjänster.

Eftersom Laos är ett av världens fattigaste och mest krigshärjade länder är återuppbyggnadsarbetet av naturliga skäl förknippat med åtskilliga svårig­heter. Inför förra årets biståndsförhandlingar granskades det svensk-laotiska utvecklingssamarbetet, och de problem som då påtalades från svensk sida har i allt väsentligt beaktats i samarbetsavtalet för åren 1982/83-1983/84.

SIDA:s medverkan i samarbetet har fördjupats genom övergång från importstöd till projektstöd, och svensk personal utnyttjas i ökad omfattning för att ge den laotiska förvaltningen erforderlig kapacitet. Utvecklingssam­arbetet med såväl Laos som Vietnam är redan av sådan omfattning att


 


anledning saknas till ytterligare åtaganden från svensk sida.

Det finns alltså ingen anledning att frångå regeringens förslag till landram för Laos, och jag yrkar därför avslag på reservationerna 22 och 27.

Medan moderaterna föreslår en kraftig sänkning av anslagsramen för Indien, förespråkar folkpartiet en mindre höjning av anslaget. Någon närmare motivering för sitt ställningstagande har moderaterna inte anfört, men man kan väl på goda grunder anta att det är de tidigare reservationerna med förhållandevis stora summor som ligger bakom deras hållning. Dessa reservationer avser i allt väsentligt det ändamålsbestämda biståndet. Detta ökar sedan några år tillbaka och koncentreras successivt till stora, långsiktiga program och projekt som är till särskilt gagn för den allra fattigaste delen av befolkningen. Det gäller hälsovård, skogsbruk, markvård samt dricksvatten­försörjningen.

Utskottet delar regeringens uppfattning att pågående och planerade program skall kunna genomföras inom oförändrad medelsram. Det skall i detta sammanhang då också påpekas att outnyttjade medel står till förfogande. Genom att dessa nu till stora delar kommer att tas i anspråk beräknas reservationen vid utgången av innevarande budgetår reduceras väsentligt.

Med detta ber jag att få yrka avslag på reservationerna 23 och 24.

Vänsterpartiet kommunisterna förordar en mindre sänkning av landramen för Sri Länka i förhållande till regeringens förslag.

Vårt bistånd till Sri Länka domineras av det finansiella stödet till kraftverksprojektet i Kotmale. Kotmale är ett av de tre kraftverk som ingår i ett mycket omfattande program för att utnyttja Mahaweliflodens vattenmas­sor för konstbevattning och energiproduktion. Kraftverksbygget är av central betydelse för landets ekonomi och utveckling.

Kotmaleprojektet har av olika omständigheter blivit kraftigt fördyrat och den tidigare handläggningen av projektet har utsatts för kritik här i riksdagen. Det gäller såväl vid utrikesutskottets behandling som vid konstitutionsutskottets granskning av ärendet.

I en reservation till utrikesutskottets betänkande 1981/82:28 framhöll socialdemokraterna att åtagandet kommit till stånd utan projektprövning och utan övergripande avtalsmässig reglering. När en sådan därefter måste ske saknas möjlighet för riksdagen att genomföra en förutsättningslös prövning av biståndets omfattning och av Kotmaleprojektet som en del av Sri Länkas utvecklingsansträngning.

Den relativt kraftiga ökningen av medelsramen för Sri Länka beror således på det sexåriga insatsavtal som ingicks i juli 1982. Trots den kritik vi haft anledning att rikta mot tidigare handläggning av samarbetet i fråga om Kotmaleprojektet finns det nu inga skäl att frångå eller förändra ett redan ingånget avtal.

Jag yrkar därför avslag på reservation nr 33.

Den föreslagna landramen för Vietnam har föranlett fyra reservationer. Inte oväntat går moderaterna i spetsen och riktar ett Alexanderhugg mot Vietnambiståndet. Man föreslår en nedskärning med 65 % eller 240 miljoner


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

113


8 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

114


i förhållande till regeringens förslag.

Centern begär en begränsad minskning av landramen medan folkpartiet vill behålla oförändrad ram i förhållande till innevarande budgetår. Jag noterar att folkpartiet avstått från att foga några politiska kommentarer om de utomordentligt komplicerade och svåröverskådliga förhållandena i Vietnam till sin reservation.

Vpk föreslår å sin sida en kraftig ökning av biståndsramen för Vietnam.

Det svenska biståndet till Vietnam koncentreras till två huvudområden: skogsindustri och hälsovård. Kommande insatser inriktas på effektivare utnyttjande av befintliga anläggningar helt i linje med de principer för bistånd som samtliga partier ställt sig bakom. Såväl Vietnam som Laos erhåller ett långsiktigt bistånd för att - i överensstämmelse med fastställda biståndspolitiska mål - främja resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning samt ekonomiskt och politiskt oberoende.

Vi känner ingalunda, som hävdats i moderata inlägg tidigare i debatten, någon tillfredsställelse över situationen i Vietnam. Som redan utrikesminis­tern framhållit har vi kraftigt tagit avstånd från den vietnamesiska invasionen i Kampuchea. Vi erkänner som bekant heller inte någon av de mer eller mindre självutnämnda regeringar som gör anspråk på att representera landet. Men som tidigare i dag understrukits, inte minst av folkpartiet, är vårt bistånd avsett för människorna och inte för regimerna. I sin iver att utnyttja Vietnambiståndet för snävt partipolitiska syften har moderaterna hävdat att tvångsarbete skulle förekomma i Vietnam och Laos. Det saknas - det har ingående utredningar visat - underlag för sådana påståenden. Eftersom moderaternas representanter i bl. a. konstitutionsutskottet har tillgång till samma utredningsmaterial som andra partier borde vi i fortsättningen kunna räkna med att de inte upprepar dessa illa underbyggda påståenden.

När man åsätter vårt bistånd till Vietnam stämpeln skandal säger det mer om det parti som fäller så besinningslösa omdömen än om den breda riksdagsmajoritet som vill fullfölja svenska åtaganden att hjälpa till och bygga upp ett fattigt och av kriget illa sargat land.

Det finns åtminstone två uppenbara logiska tankevolter i den kritik som moderaternas representanter riktar mot Vietnambiståndet.

För det första är det en logisk inkonsekvens att kalla biståndet skandalöst utan att fullt ut ta konsekvenserna av denna grava anklagelse och begära att biståndet helt skall avbrytas.

För det andra är det fullkomligt förbryllande att först kalla Bai Bang-projektet för ett präktigt förlustföretag och sedan i nästa andetag ondgöra .sig över att Sverige binder sig för fortsatta åtaganden i Bai Bång i form av bl. a. svensk expertmedverkan.

Skulle vi följa moderaternas linje och avveckla stödet till Bai Bång blev ju förlusten ännu större, och det skulle bl. a. innebära att svensk materiel i stor omfattning skulle komma att förslösas, vilket väl ändå i åtminstone någon mån borde oroa moderaternas marknadsekonomiska samvete, särskilt som återflödet för Vietnams del - och det i allt väsentligt beroende på Bai


 


Bang-projektet - är ca 80 %, eller åtminstone mellan 70 och 80 %.

Avslutningsvis vill jag på den här punkten fråga om det inte vore ett brott mot mänskliga rättigheter, om vi genom att avbryta projektet skulle medverka till störningar i landets pappersproduktion, som är av så grundläggande betydelse för landets utveckling och för människornas förkovran.

Herr talman! Jag yrkar härmed avslag på reservationerna 35, 36, 37 och 38.

Slutligen, herr talman, skall jag helt kort kommentera reservation 42 angående Kampuchea och 43, som avser Demokratiska folkrepubliken Yemen.

Vpk vill att kretsen av svenska biståndsländer skall utökas med Kampu­chea och Demokratiska folkrepubliken Yemen. Motiven för internationellt bistånd till Kampuchea med särskild inriktning på sårbara grupper är fortfarande hållbara. Regeringen har också förklarat sig beredd att tillskjuta medel ur katastrofreserven för hjälpinsatser till Kampuchea i den omfattning som kan anses motiverad. Att bevilja ett särskilt biståndsanslag till Kampuchea kan däremot inte anses befogat. Inte heller anser vi att något nytt i sak har tillkommit sedan förra årets behandling av vpk-motionen som kan utgöra underlag för ett beslut att nu uppta också folkrepubliken Yemen som programland.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på reservationerna 42 och 43 och bifall till utskottets hemställan under samtliga här berörda punkter.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 67 IVAR VIRGIN (m) rephk:

Herr talman! Först skall jag något kommentera Indien och Laos, där vi har reservationer som för Indiens del innebär 40 miljoner mindre än utskottets förslag. Det är rätt, som Bengt Silfverstrand förmodar, att det är de outnyttjade reservationerna som är bakgrunden till denna inställning. Vi tycker att det kan vara skäligt att utnyttja dessa reservationer för det här året.

Likadant är det när det gäller Laos. Där föreslår vi oförändrat anslag, och det blir 5 miljoner mindre än enligt förslaget i propositionen.

Låt mig sedan säga några ord när det gäller Vietnam, som ju är en stor fråga.

Den 28-31 mars gick en division vietnamesiska trupper, understödda av artilleri och tanks, till attack mot flyktingbyar på Kampucheas gräns till Thailand. 30 000 flyktingar beräknas ha flytt till Thailand. Lägret, som till stor del har bekostats av bistånd från FN och annat håll för att bygga upp flyktingbyar, sjukhus och andra resurser, blev totalförstört. Vårt bistånd till ett land som bär sig åt på det sättet tycker jag verkligen kan ifrågasättas. Det var intressant att höra Bengt Silfverstrand yttra att vi, om vi vore logiska, helt skulle ta bort anslaget. Det är en tanke som säkert skulle hamna i god jord hos moderata samlingspartiet.

Vi är helt övertygade om att Vietnam, med den tekniska expertis man visar sig besitta i sina krigsföretag, mycket väl klarar att sköta pappersbruket i Bai


115


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Bång. Vi kan möjligen tänka oss att ge landet humanitär hjälp i form av att bygga upp sjukhus osv. Det kan vara rimligt. Men att binda oss för ett långsiktigt driftsbidrag till pappersbruket i Bai Bång tycker vi moderater är helt fel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de moderata reservationerna.

Anf. 68 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Först några ord om reservationerna beträffande biståndet till Indien och Laos. Jag vill understryka att vi räknar med att de outnyttjade medlen till Laos till fullo skall tas i anspråk under det kommande budgetåret. Också beträffande Indien kommer de reserverade medlen till mycket stor del att användas. Därmed bortfaller i stort sett motiveringen för de moderata reservationerna på dessa punkter.

Jag tror inte vi behöver orda särskilt mycket om de förhållanden i Vietnam där vi i stort sett är eniga. Vi har hela tiden med skärpa kritiserat Vietnams handlande när det gäller invasion och ockupation av annat land, en fråga som också utrikesministern tog upp tidigare i debatten. Det framgår också klart av utskottets betänkande att vi under vissa omständigheter kommer att vara beredda att ompröva vårt bistånd till länder som bedriver angreppskrig. Samtliga partier står bakom det uttalandet. Det är alltså mer intressant att diskutera de punkter där våra uppfattningar går isär.

Att skära ned biståndet så kraftigt som moderaterna har föreslagit skulle emellertid få allvarliga'konsekvenser på många områden, exempelvis på sjukvårdsområdet, där moderaterna nu har gjort en halv reträtt, och för det oerhört väsentliga Bai Bang-projektet. Där har vi tagit ett första steg mot en mycket stor investering med hjälp av svenska biståndsmedel. En sådan investering i ett underutvecklat land måste följas upp, i detta fall med svensk sakkunskap. Eftersom vi har gjort denna investering, är det också vår skyldighet att följa upp hjälpen med svensk expertmedverkan och ett driftstöd. Därmed skapas garantier för att pappersbruket i fråga blir funktionsdugligt och kan producera papper. Drar vi oss ur finns det risk för att hela projektet spolieras. Då blir enligt vår mening förlusterna betydligt större.


 


116   ■


Anf. 69 IVAR VIRGIN (m) rephk:

Herr talman! Vi tycker det är ett egendomligt handlande att först säga att man kraftigt tar avstånd från någonting för att därefter överlämna en check som med 20 milj. kr. överstiger beloppet för året dessförinnan. Det rör sig alltså om sammanlagt 365 milj. kr. för det kommande budgetåret. Det är, som jag sade, ett enligt vår mening utomordentligt egendomligt sätt att agera.

Jag har med olika exempel försökt visa att det inte kan råda minsta tvivel om att vietnameserna själva kan klara driften av pappersbruket i Bai Bång, om de bara har den rätta viljan. Jag är helt övertygad om att man klarar det, såvida inte krigsviljan dominerar. Hur kan man sköta ryska tanks och luftvärnsrobotar samt annan avancerad utrustning, om man inte kan sköta ett relativt okomplicerat pappersbruk?


 


Anf. 70 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Det är en betydligt mer komplicerad konflikt som pågår borta i Indokina än vad moderaterna här försöker göra gällande. Låt mig åter understryka vår uppfattning när det gäller ockupationen av Kampuchea. Det finns andra stormakter med intressen borta i detta område. Jag kan bara erinra om de försök som har gjorts bl. a. av Frankrike att få till stånd överläggningar mellan de inblandade parterna, bl. a. ASEAN-länderna. Låt mig även erinra om att man har varit ytterst nära att komma till förhandlingar om ett försök att avbryta krigsinsatserna. Men de förhandlingarna har spolierats av det USA-understödda Thailand.

Jag har velat bredda diskussionen litet, eftersom jag tycker att det är väl ensidigt att beskylla en part för ett krig, där också flera andra stater är inblandade och får bära sitt ansvar.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Talmannen anmälde att Ivar Virgin anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.


Anf. 71 LARS HJERTEN (m):

Herr talman! Vad som i propositionen går under beteckningen '"enskilda organisationer" utgör en rik flora av föreningar och sammanslutningar, som har kristna, allmänt humanitära eller fackliga förtecken. Med förhållandevis små medel har dessa organisationer kunnat utföra ett arbete, som har varit banbrytande i de fattiga länderna. Långt innan den svenska staten hade några som helst tankar på att bygga skolor eller sjukhus i Afrika och Asien, fanns i dessa länder svenska missionärer, vilka gjorde det som ingen riksdag eller regering på den tiden hade något som helst intresse av. Dessa organisationer har i dag mer än 100 års erfarenhet av samarbete med människor i de länder som vi stöder. Vad som tidigare ofta skedde i svensk regi har nu i mycket stor utsträckning överlåtits till självständiga kyrkor och övriga organ. Alla som har erfarenhet av detta arbete har en gemensam uppfattning, nämligen att vi i Sverige har mycket att lära av dem som bor i Afrika, Asien och Latinamerika, precis som de har en del att lära av oss.

Jag konstaterar med tillfredsställelse vad utrikesminister Bodström sade i sitt inledningsanförande, nämligen att vi bygger vidare på den långa erfarenhet som enskilda organisationer har. Även Ingemar Eliasson berörde i sitt anförande värdet av de frivilliga organisationerna. Han talade så vackert om de enskilda organisationerna att jag nästan trodde att han skulle yrka bifall till vår reservation. Men så skedde inte.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som vi moderater vill slå vakt om de frivilliga och enskilda organisationerna såsom en mycket viktig grupp i det svenska biståndet. Till skillnad från det officiella, statliga biståndet kan en enskild organisation ofta arbeta mera informellt vid sidan av en byråkrati och en regering, som inte sällan utgör ett hinder för ett effektivt arbete. T. o. m. i ett land som Sydafrika kan en enskild organisation hjälpa apartheidpoliti­kens offer.

En demokratisk utveckling är viktig, t. o. m. nödvändig, om man vill att


117


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


alla människor skall kunna leva i frihet och därmed ha möjlighet att påverka samhällsutvecklingen i sitt land. Hand i hand med en sådan utveckling går också en naturlig och självklar utveckling mot mänskliga rättigheter. I en sådan process kan enskilda organisationer spela en viktig roll. För det är ju inte en enhetlig grupp människor från Sverige som deltar i detta arbete. Låt mig ge några exempel.

Den grupp som får det största stödet är det s. k. missionsrådet, som för det här arbetet har en särskild biståndsnämnd. Det är olika organ med internationell inriktning och som har anknytning till Svenska kyrkan och praktiskt taget samtliga frikyrkor. Det är vidare humanitära organisationer, t. ex. Rädda barnen, och det är fackliga och kooperativa organ, främst LO-TCO:s biståndsnämnd, som är ett samverkansorgan. De sistnämnda, alltså de fackliga och kooperativa utvecklingsinsatserna, har ökat mest under senare tid.

I det här arbetet, som är ett verkligt samarbete, söker man alltid en part i mottagarlandet, som man känner samhörighet med och har förtroende för. Mottagare av LO-TCO:s stöd är fackliga organisationer i de olika länderna, medan missionsorganisationerna samverkar med sina systerkyrkor.

Två olika huvudinriktningar dominerar i den här verksamheten, under­visning och sjukvård. Hälso- och sjukvårdssektorn har ökat mest. En viktig insats - helt i linje med budgetpropositionens synpunkter - utgör stödet till projekt för att utveckla landsbygden. Detta är också insatser som har ökat på senare tid just från de enskilda organisationerna.

Genom de enskilda organisationerna får det svenska biståndet en bred, folklig förankring. Genom egna insatser just till organisationer som man är medlem i eller känner samhörighet med kan man bidra till en positiv utveckling i olika länder. Genom de volontärbidrag som utgår kan många svenskar dessutom direkt få arbeta praktiskt i olika projekt. Under det senast redovisade verksamhetsåret fanns 578 volontärbidrag för tjänstgöring i 52 länder.

Det är de frivilliga organisationernas förtjänst att svenska folket sluter upp bakom biståndet, sade utrikesministern tidigare i dag, och det är en uppfattning som vi moderater delar.

De svenska enskilda organisationerna, som mottar bidrag från SIDA, har inför utskottet förklarat att man kan öka sina biståndsinsatser, om man skulle få ett högre statsbidrag. Vid direkta kontakter med olika organisationer har vi också fått klart för oss att de kan öka sina insatser med relativt kort varsel.

Av de skäl som jag här har redovisat anser vi moderater, att det är angeläget att en växande del av biståndsanslaget går via enskilda organisa­tioner. Jag föreslår därför bifall till reservation 55 och samtliga övriga moderata reservationer som är knutna till utrikesutskottets betänkande nr 20.


118


 


Anf. 72 PÄR GRANSTEDT (c);

Herr talman! Länge handlade biståndsdebatten i det här landet om biståndets volym, hur mycket av våra samlade resurser som vi skulle satsa på bistånd. Sedan vi uppnått enprocentsmålet kom den frågan i bakgrunden, och det var väl i och för sig bra. Det innebar att vi kunde ägna mera tid åt att diskutera hur biståndet skall vara utformat.

Det är givet att frågan om biståndets inriktning och utformning är den viktigaste frågan för vår biståndspolitik. Tidigare här i debatten har Sture Korpås, Gunnel Jonäng och Karin Söder redovisat vår syn på biståndets inriktning i olika avseenden. Dess värre, herr talman, är jag nödgad att återgå till den gamla frågan om biståndets volym, hur mycket vi skall satsa på biståndet.

Det finns flera skäl till att den frågan återigen har blivit aktuell. Vi har utvecklat våra synpunkter i reservation 2 och i ett särskilt yttrande. Jag skall göra ytterligare några kommentarer här.

En orsak till att frågan om biståndets volym återigen har blivit en viktig fråga är naturligtvis att Sverige nu, för första gången på många år, lämnar den målsättning som riksdagen en gång fastslog, nämligen att 1 % av vår BNP eller BNI skulle gå till bistånd.

Att vi inte riktigt når upp till enprocentsmålet kan i och för sig accepteras som ett tillfälligt avsteg. En orsak till detta är att vi under den tid vi hade icke-socialistiska regeringar här i landet i allmänhet överskred enprocents­målet. Samtidigt visade det sig svårt att få avsättning för de anslag som gjordes. Detta har lett till att vi har fått reservationer. Olika skäl gjorde att pengarna inte gick åt i den takt som regering och riksdag förutsatte. I detta läge kan det alltså - jag betonar än en gång-tillfälligt vara försvarbart med ett något lägre anslag, så att utbetalningarna något bättre kan komma i kapp de anslag som har givits.

Man kan om man vill säga att den generositet som de icke-socialistiska regeringarna visade på biståndsområdet nu har skapat utrymme för en viss sparsamhet från den socialdemokratiska regeringens sida.

Men, herr talman, det är då viktigt att vi talar om hur det är. På den punkten är propositionen anmärkningsvärd och oroande. Där försöker man sig ju på något slags illusionsnummer för att ge intrycket att enprocentsmålet är uppnått. Genom att räkna med tidigare reserverade medel en gång till försöker man inbilla riksdagen, svenska folket och kanske också världen att vi fortfarande har uppnått enprocentsmålet.  .

Detta är ju bara att ge samma pengar två gånger. Jag fick lära mig som barn att man inte kan uppträda på det viset.

Jag vet inte om regeringen verkligen tror att man på det sättet kan inbilla Sveriges riksdag att det tidigare riksdagsbeslutet om enprocentsmålet är uppfyllt. Vi är naturligtvis i denna kammare inte klyftigare än vad folk i allmänhet är, men vi är nog inte heller dummare. Resultatet är, såvitt jag har förstått, att Sveriges riksdag inte heller har gått på detta blufförsök - så vill jag närmast beteckna propositionens formuleringar. Det framgår med önskvärd tydlighet av de reservationer som är fogade till utrikesutskottets


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

119


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

120


betänkande, och man kan också konstatera att även utskottets majoritet med vad som närmast får beskrivas som en besvärad tystnad förbigår frågan huruvida enprocentsmålet är uppfyllt eller inte.

Jag tycker att det är synd med denna manöver. Den är onödig, och den drar något av ett löjets skimmer över våra biståndspolitiska utfästelser. Och jag tycker att våra utfästelser på det biståndspoiitiska området är värda att behandlas med större allvar än vad man har tillmätt dem i det här fallet.

Men betydligt allvarligare än regeringens krumbukter i budgetpropositio­nen är moderaternas hållning när det gäller biståndsanslagets storlek. Vad vi där kan iaktta är att moderata samlingspartiet, förvisso under uppsändande av vissa rökridåer, i praktiken drar sig ur det gemensamma vaktslåendet om enprocentsmålet. Man gör det med ett mycket egendomligt resonemang. Vad man säger i den moderata reservationen 1 är följande:

"En internationell solidaritet som bygger på lånade pengar, vilka måste betalas igen av kommande generationer, är inte trovärdig."

Vad är det som säger att det är just till bistånd vi använder de lånade pengarna? Även om resonemanget kan verka bestickande är det faktiskt bara en lek med ord. Man kan med precis samma argumentering säga att vi använder de i utlandet lånade pengarna till vårt försvar, men jag hörde ingen moderat i försvarsdebatten förra veckan säga att ett försvar som finansieras med lånade pengar inte är trovärdigt. Man skulle också kunna hävda att moderaterna vill använda de i utlandet upplånade pengarna för att finansiera skattesänkningar för de inkomsttagare här i landet som har de högsta inkomsterna. Jag har dock aldrig hört moderaterna säga att skattesänkningar som är finansierade med i utlandet lånade pengar inte är trovärdiga.

För att minska upplåningen i utlandet bör vi naturligtvis se till att vi avstår från det som är minst nödvändigt. När man läser vad moderaterna skriver måste man ställa sig frågan: Är det verkligen hjälpen till dem som kämpar för sin överlevnad som vi lättast kan avvara när vi skall minska på våra utgifter? Det handlar om summor som kan jämföras med vad vi här i landet lägger ned på sådana saker som godis, kaffebröd, alkohol och tobak.

Visst är det kärva tider, och det gör det naturligtvis jobbigare för oss att avstå de resurser som det är nödvändigt att vi avstår. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att de ekonomiskt svåra tiderna har drabbat u-länderna betydligt hårdare än oss. Enligt internationella bedömningar kommer dessutom många u-länder förmodligen inte att få någon glädje av den konjunkturuppgång som vi kan förutse.

Att u-ländernas utveckling är så här negativ är i sig ett allvarligt problem i världsekonomin. Jag tror att det var Ola Ullsten som tidigare påpekade att försöket att få världsekonomin sund genom att svälta u-länderna är ett grovt misstag.

Det är framför allt viktigt att man kommer ihåg att den ekonomiska krisen för ett land som Sverige innebär att vi måste dra in något på vårt överflöd. I de fattiga länderna innebär den ekonomiska krisen att de kommer ett steg närmare katastrofen. Att i detta läge argumentera för ett minskat bistånd till de fattigare länderna är helt oförsvarbart. Den moderata politiken innebär


 


att man vägrar att räcka den drunknande sin hand av rädsla för att bli blöt och förkyld. Det är moral av detta slag som kommer till uttryck i den moderata reservationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till centerreservationerna i detta betänkande och i övrigt till utskottets förslag.

Anf. 73 KERSTIN ANÉR (fp);

Herr talman! De fria folkrörelserna är i dag en minst lika viktig partner i det globala politiska arbetet som regeringar, internationella organ och multinationella företag. Detta är en sanning som blir alltmer uppmärksam­mad i det internationella arbetet. När det gäller bistånd, som vi talar om i dag, är det utomordentligt påtagligt att fria folkrörelser som kan arbeta över gränserna ofta är en alldeles nödvändig komplettering till det statliga bilaterala och multilaterala biståndet.

Vad är det då som de frivilliga organisationernas bistånd kan göra och som det statliga inte kan, eller inte kan på samma sätt? Jag kan peka på ett par mycket enkla saker. SlDA:s bistånd är bundet vid ett visst antal projektlän­der. Utanför dem kan det dock finnas andra hjälpbehov som svenska staten av goda skäl kan vilja göra något åt, och då får man gå genom de frivilliga organisationerna. Vidare måste det statliga biståndet slussas genom andra länders regeringar. Vill man hjälpa befrielserörelser av ena eller andra slaget får man också lov att gå genom de frivilliga organisationerna.

Det viktiga är dock de kvalitetsskillnader som finns på denna hjälp. Biståndsarbetaren kan fackligt arbete, kooperativt arbete, kyrkligt arbete, hälsovård, barnavård, mödravård och sådant. Han skall samarbeta med elever ibland, med "counterparts" ibland, eller någonting mittemellan. Detta samarbete måste vila på ett mycket stort förtroende, och gör det också ofta. Men det kan ibland vara diskutabelt hur detta förtroendefulla förhållande egentligen står till den tredje parten, dvs. u-landets egen regering.

Vad de svenska frivilligorganisationerna gör när de är som bäst - att införa en ny anda, en ny form av samarbete, medansvar, medbestämmande, en annan syn på mänskliga rättigheter - strider ibland avgjort mot vad landets egen regering gillar och vill främja. Det kan uppfattas som ledande till subversivt tänkande. Det kan naturligtvis också, på andra ställen, vara mycket välkommet eller åtminstone godtaget. Ibland finns det också ett så starkt tryck från den inhemska regeringens sida att svenskarna över huvud taget inte kan fortsätta att arbeta. Men normalt är det så att frivilligorgani­sationer kan säga ifrån mera direkt, använda kraftigare protester och skydda sin demokratiska enklav mera oförblommerat än exempelvis representanter för SIDA har möjlighet att göra.

Man kan uttrycka sådant här mycket mera brutalt. En utbildningskonsu­lent inom svenska kyrkans mission sade nyligen vid ett SIDA-arrangerat seminarium i Indien: När vi ser att SIDA:s u-hjälp förfelas, skall vi inte vända den ryggen. I stället bör vi genom en öppen debatt se till att arbetssättet förändras så att hjälpen når fram.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

121


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Han hade bl. a. sett hur SIDA var ur stånd att klara av vissa problem med biståndspengar som fastnade på vägen, därför att de måste samarbeta med myndigheter som inte var lika engagerade i att motverka sådant. Då är det mycket lättare för frivilliga organisationer att med fast hand utöva både kontroll och kritik.

Det finns sedan andra områden för bistånd där de psykologiska svårigheterna att nå de mest behövande är sådana att det nästan är nödvändigt med en folklig hjälp, en hjälp underifrån. Jag skall ta som exempel försöken att motverka kvinnlig omskärelse i vissa länder, t. ex. Sudan och Kenya.

Att Sudan har en lag som förbjuder kvinnlig omskärelse gör dess värre ingenting till saken - den florerar i alla fall. Det enda sättet att komma åt den är att med pengar och råd stödja de inhemska-obs. inhemska, inte utländska - kvinnoorganisationerna, som går ut till byarnas kvinnor och hjälper dem med medicin, hygien, undervisning, möjlighet till inkomstbringande arbete, och som, mitt i allt detta, förklarar varför kvinnlig omskärelse inte är bra. På annat sätt går det inte. Och här har en svensk frivilligorganisation. Rädda barnen, lyckats skapa intresse bland svenska kvinnor genom sin kampanj för "systerskap" och så kunnat ge sudanesiskor och kenyanskor både ekono­miskt och moraliskt stöd. Det faktum att detta sker på en verkligt "systerlig" basis, med respekt för varandras sätt att leva och tänka, är en mycket viktig del av projektet och nödvändigt för dess framgång.

Jag har med dessa exempel, herr talman, velat antyda att frivilligorgani­sationerna satsar i största utsträckning på medicinska och sociala projekt, och det är mycket nödvändigt i dag, för de är inte så populära överallt.

Industriell infrastruktur i u-länderna är givetvis nödvändig, men den mänskliga är det i ännu högre grad. Utan friska barn och fungerande mänskliga samhällen kan heller ingen industri leva. Därför är det viktigt att de svenska frivilliga organisationerna får ökat stöd och ökat förtroende att välja sina egna projekt, så att det verkligen är de allra fattigaste som får nytta av dem.

Herr talman! Folkpartiet vill nu som förr att enprocentsmålet skall fortsätta att upprätthållas men också att kvaliteten på biståndet skall hållas hög, dvs. pengarna skall komma fram till de bäst behövande. Vi uttrycker detta så att biståndet totalt bör uppgå till 6 835 milj. kr. i stället för 6 540, som utskottets majoritet vill, och att av dessa pengar anslaget till Enskilda organisationer ökas utöver utskottets förslag med 10 milj. kr. till 225 milj. kr.

Dessa ändamål tillgodoses genom våra reservationer nr 3 och 56, och jag yrkar därför bifall till dem liksom till alla övriga fp-reservationer.


 


122


Anf. 74 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! För drygt en månad sedan, den 25-27 mars, hölls i Lissabon en stor solidaritetskonferens för frontstaterna i södra Afrika. Konferensen stod under beskydd av den portugisiska regimen och presidenten Ramalho Eanes. Den var mycket representativ för såväl frontstaterna som afrikanska


 


stater i övrigt, som representerades av högt uppsatta regeringsföreträdare -för frontstaternas del mestadels utrikesministrar. Där deltog representanter för.de olika avdelningar inom Förenta nationerna som har anknytning till problemen i södra Afrika. Vidare deltog representanter för Världskyrkorå­det, för den afrikanska enhetsorganisationen OAU och för många andra organ.

Tyvärr måste vi med beklagande konstatera att den svenska representa­tionen var mycket dålig. Någon månad före konferensen besökte en delegation från frontstaterna tillsammans med representanter för socialist­partiet i Portugal olika länder. De besökte också den svenska riksdagen och överlämnade inbjudningar till konferensen till de svenska riksdagspartierna. Av dem var det bara vi i vpk som hörsammade denna inbjudan.

Med allra största beklagande måste vi konstatera att Socialistinternatio-nalenoch dess parti i Sverige, SAP, också fann för gott att hålla sig borta från denna mycket breda och representativa konferens. Ingen som stöder folkens kamp i södra Afrika kan känna någon glädje över detta, utan det är djupt beklagligt. Det är svårt att yttra sig om det beslut om att bojkotta konferensen som förmodligen har fattats av Socialistinternationalen, men det är i varje fall inte något bevis på solidaritet med folken i frontstaterna och med de övriga kämpande folken i södra Afrika.

Jag beklagar mycket att det socialdemokratiska partiet här i Sverige uteblev, men naturligtvis också att mittenpartierna, som också fått inbjudan, inte fann det lämpligt att delta i konferensen.

Herr talman! Konferensens huvudtema var som sagt frontstaternas situation, och jag skall i mitt anförande framför allt uppehålla mig vid förhållandena i södra Afrika.

Som tydligt visades genom de dokument som lades fram vid konferensen har Sydafrika sedan omkring mitten av 1970-talet på ett mycket markant sätt militariserats som stat och som samhälle. Landet är genomsyrat av en militarism som tränger långt utanför den ordinarie armén och långt in i det civila samhällets institutioner. 1977 startades vad man kallade en ny strategi, där riktlinjerna för denna militarisering drogs upp. Dessa riktlinjer har man fullföljt med mycket stor framgång.

Alla företag som är engagerade i Sydafrika, däribland många svenska företag, är indragna i denna organisation. Vi har tidigare här i kammaren talat mycket om de lagar, exempelvis Key Point Act, som ålägger utländska företag- också de svenska, såsom Sandvik, Atlas Copco m. fl. - att aktivt delta i det som kallas för försvarsansträngningar i Sydafrika. Det handlar helt klart om försvar mot befolkningens stora majoritet av svarta och färgade.

Den här upprustningen sker konventionellt med en kraftig satsning på vanliga vapen, men den sker också på kärnvapenområdet. Man erhåller öppet stöd framför allt från USA men också från övriga västmakter, företrädesvis Västtyskland, Frankrike och Storbritannien. Också Israel spelar en mycket ful roll i sammanhanget och har gett direkt stöd till militariseringen av det sydafrikanska samhället.

Förtrycket riktar sig naturligtvis mot de svarta och deras organisation


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

123


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983 '

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

124


Afrikanska nationalkongressen, ANC, och, som jag nämnde tidigare, mot de färgade. Men det räcker inte med det, utan även de vita invånarna i Sydafrika drabbas mer och mer, vilket kanske är en något oväntad slutsats. Om ett samhälle militariseras på det här sättet, kommer det så småningom också att drabba dem som har haft ett visst mått av privilegier och ett visst mått av demokratiska rättigheter.

Den här utvecklingen manifesterar sig sedan i angrepp på övriga stater i södra Afrika men också i Afrika i övrigt. Framför allt är det frontstaterna som drabbas. Det har nämnts upprepade gånger i debatten tidigare i dag, så jag behöver kanske inte göra några särskilt långa beskrivningar av läget. Låt oss bara kort och klart konstatera att Sydafrika i dag för krig mot sina grannstater Angola och Mogambique. Det är ett krig som förs genom infiltration av lejda styrkor, som går under benämningen frihetsstyrkor, gerillarörelser osv. för att få en positiv framtoning. Men också sydafrikansk militär deltar med den oerhörda kapacitet i fråga om moderna vapen och annat som den militära upprustningen av Sydafrika har gett under alla dessa år som har gått.

Man har också gjort direkta militära ingripanden i det lilla grannlandet Lesotho, som alla känner till. I massakern i Masern i december 1982 lät man sin militär tränga in direkt i ett annat land, mörda flera människor och förstöra en mängd materiel under förespegling av att man var ute efter att straffa eller, som man säger, förfölja och utplåna representanter för ANC, den afrikanska nationalkongressen. Man vill naturligtvis utrota den i Sydafrika.

Mot den här bakgrunden har vi från vpk;s sida föreslagit mycket blygsamma höjningar av stödet till i första hand Angola och Mogambique. Vi har helt enkelt sagt att det som SIDA anser att man skall ge till de tvä staterna tycker vi också att man skall ge. Vi anser fortfarande att det är ett mycket blygsamt krav, och det är förvånande att utskottsmajoriteten inte har velat biträda det i det prekära och trängda läge som råder framför allt i Angola och Mogambique.

Det har speciellt när det gäller Angola gjorts kopplingar till Namibia. Sydafrika har ju med hjälp av USA hävdat att Namibiafrågan måste kopplas till det stöd som Angola får av Cuba i sin kamp för frihet och oberoende. Den konferens som jag inledningsvis talade om konstaterar att Angola är en självständig stat som har rätt att begära hjälp från vilket håll man vill. om man är hotad. De kubanska styrkorna befinner sig i Angola på Angolas uttryckliga begäran. Konferensen avvisar också kopplingen till Namibiafrå­gan. Det är helt klart att det inte kan ställas som villkor att de kubanska trupperna skall dras bort från Angola för att man skall få en lösning av Namibiafrågan. Det har inte sagts någonting om detta här i dag. Därför efterlyser jag en deklaration från utskottsmajoriteten, eller möjligtvis från utrikesministern, att Sverige inte ställer upp på denna koppling som Sydafrika och USA gjort, att Namibiafrågan skulle vara avhängig av om Angola sänder hem den kubanska hjälp som man själv har bett att få till sitt land.


 


När det gäller Mogambique finns inte denna koppling. Men där har också, som vi väl känner till, infiltrationen och angreppen ökat. Vi vet också att vi från svensk sida har sett oss föranlåtna att lägga vissa av våra biståndsprojekt i malpåse därför att angreppen från Sydafrika har nått en sådan omfattning att det bedömts nödvändigt att av rena säkerhetsskäl inte låta projekten fortsätta t. v.

I detta sammanhang är det som vanligt lätt att konstatera högerns, dvs. moderata samlingspartiets, hyckleri i de här frågorna. Man talar mycket vackert om hjälp till de fattigaste, stöd till de svältande osv. Men bakom finns iskalla ekonomiska beräkningar och viljan att i alla sammanhang släppa fram marknadskrafterna och vinstintressena. Vi uppfattar det som en direkt markering från moderaterna att de i den här debatten låter sig representeras av Margaretha af Ugglas, som är en av de stora aktieägarna i Kinnevik, en av de stora utplundrarna i Sydafrika.

Sverige som nation - och då får också socialdemokratin ta på sig ett ansvar - visar dubbelansikte i fråga om södra Afrika, som i så många andra fall. när det gäller vår biståndspolitik kontra vår handels- och utrikespolitik. Pierre Schori har.nyligen deltagit i en Namibiakonferens i Paris och sagt mycket bra ■ saker om hur den svenska regeringen ser på Namibiaproblemet, enligt det pressmeddelande vi har fått. Det är någonting som man helhjärtat kan instämma i. Samtidigt pågår fortfarande utplundringen från de svenska företagens sida. Sydafrikalagen-vi skall inte diskutera den i dag, eftersom vi får tillfälle att diskutera den senare - läcker som ett såll. Svenska företag fortsätter sina investeringar i Sydafrika utan att Sverige som nation - och den svenska regeringen - tar krafttag för att få slut på detta.

Med det anförda, herr talman, vill jag yrka bifall till våra reservationerom Angola och Mogambique. Jag vill än en gång framhålla att våra blygsamma belopp på plus 5 miljoner för varje land väger mycket lätt mot bakgrund av det jag hittills har sagt om det tryck som dessa stater är utsatta för från den militariserade stormakt i södra Afrika som Sydafrika utgör.

Vi konstaterar däremot med tillfredsställelse och med stor glädje att utskottet har gått med på att öka summan för humanitärt bistånd till södra Afrika. Det är ett svar på kraven i vår motion och ett tillstyrkande av vårt yrkande där. Det behövs pengar. Även om vi anser att det också behövs katastrofbistånd och har begärt motsvarande förstärkning - i regeringsför­slaget är det ju fråga om en omfördelning- är det enligt vår mening ett bra bevis på att det finns en ärlig vilja hos regeringen i detta avseende att söka öka biståndet till södra Afrika.

Jag vill rned detta, herr talman, lämna södra Afrika och säga några ord om Röda havs-området och Afrikas horn.

Vi har från vpk:s sida sedan många år tillbaka fört fram demokratiska folkrepubliken Yemens, PDRY:s och något senare också Etiopiens sak i biståndsdebatterna. Det är två länder som verkligen har haft en fantastisk utveckling efter det att de frigjort sig från kolonialt förtryck när det gäller PDRY, inhemskt förtryck när det gäller Etiopien. Det finns otaliga bevis i SIDA:s rapporter, i regeringens egna uppfattningar och också i utskottsbe-


Nr 137.

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


125


 


Nr 137

Onsdagen den

4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.

126


tänkandet, för att Etiopien är ett land som väl förvaltar det svenska biståndet. Projekt som startades under kejsartiden och som då inte kom någon vart har nu blommat ut och utvecklats på ett sätt som är ganska unikt när det gäller bistånd till så djupt underutvecklade länder som Etiopien har varit och fortfarande är.

Vi har krävt en ökning av biståndet till Etiopien, vilken vi ansett vara motiverad. Vi menar att den inte skall behöva belasta biståndsanslaget i sig, eftersom vi kräver sänkningar på andra håll, när det gäller stater som vi anser inte skall ha så mycket bistånd som nu. Bertil Måbrink har tidigare redovisat detta.

Vi är tillfredsställda över att så mycket av anslagen har gått via andra organisationer än SIDA. Det gäller t. ex. beträffande det rena biståndet till Rädda barnen. Röda Korset och SAREC, som det redogjorts för i utskottsbetänkandet liksom av utrikesministern när han för någon tid sedan besvarade en interpellation om katastrofbiståndet på grund av den svåra torkan i Etiopien.

Vi anser att det är fullt motiverat, med tanke på den neddragning av stödet till Etiopien som skedde under de borgerliga regeringarnas tid, att höja detta något ytterligare, så att def kan komma upp i samma nivå som det hade 1975/76. Det har faktiskt skett en sänkning i reala termer sedan dess genom att stödet låg stilla under ett par tre år.

Också Demokratiska folkrepubliken Yemen är en liten stat som har genomgått en progressiv utveckling. Vi har krävt att den skall föras upp som programland och bli föremål för svenskt bistånd. Landet är hårt trängt från alla håll, inte minst efter det att Oman nu ökat sitt tryck på södra delen av den Arabiska halvön. Vi vidhåller vårt.krav på denna punkt, även om vi också i detta sammanhang med tillfredsställelse hälsar att det har utgått katastrof­bistånd. Rädda barnen har fått pengar, och det har rapporterats att organisationen har använt dessa på ett föredömligt sätt inom PDRY, men vi anser ändå att det är nödvändigt med ytterligare stöd och att man bör ta upp en allvarlig diskussion om PDRY som ett programland.

Slutligen, herr talman, vill jag säga några ord om Sri Länka och Kotmale-projektet. Jag hörde Bengt Silfverstrands anförande tidigare, där han gav en i princip korrekt beskrivning. Det märkliga är ju att detta stora biståndsprojekt kom till helt och hållet på lösa boliner under folkpartirege­ringens tid. Det är från början ett affärsprojekt för Skånska Cement, som företaget lyckades göra upp med Sri Länkas regering om. Sedan har den svenska regeringen med Ola Ullsten och Hans Blix som tillskyndare trätt in och tagit ansvar för det.

Det är naturligtvis korrekt, som Bengt Silfverstrand sade tidigare, att vi har kommit in i det här och inte utan vidare kan dra oss undan från vårt engagemang. Men observera att Sri Länka får en ökning med 55 miljoner på sin biståndsbudget - den högsta ökningen av alla - helt enkelt därför att den svenska staten och Sveriges regering är tvungna att kratsa kastanjerna ur elden. Den part som tar hem de stora vinsterna är Skånska Cement.

Kotmale-projektet är en skandal. Det är ett uttryck som har använts av


 


moderaterna tidigare här i dag om Vietnam, men om Kotmale-projektet säger moderaterna ingenting. Jämfört med Bai. Bång är Kotmale-projektet verkligen en skandal. Det har inte alls kommit till av biståndspolitiska eller liknande motiv. Det kommer inte att gynna befolkningen i Sri Länka. Man talar om konstbevattning, men vad för slags konstbevattning är det fråga om? Inte kommer den de fattiga bönderna bland tamilerna. som bor i detta område, till godo. De slängs i stor omfattning tillbaks till Indien, varifrån de en gång har kommit som plantagearbetare på 1700- och 1800-talet.

Nej, konstbevattningen skall användas av de stora multinationella företagen inom livsmedelsbranschen - av det som brukar kallas agro business. Det blir stora monokulturer för te, kaffe, citrusfrukter och sådant, där man kommer att använda toppmoderna odlingsmetoder och maskinell utrustning som ger ett minimum av arbete men ett maximum av vinster för de stora företag, av typen Nestlé, som av Sri Länkas regering fått stora koncessioner inom området. Elkraften från Kotmale-projektet, eller Maha-weli-projektet, kommer inte att elektrifiera landsbygden i Sri Länka. Den är avsedd i första hand för huvudstaden och andra städer där man har instiftat s. k. frizoner, - vi vet alla vad det är för något - där de stora multinationella företagen får skattefrihet, billig arbetskraft och billig energi just från Kotmale-projektet, och kan kamma hem stora vinster.

Vi borde egentligen inte alls satsa några biståndspengar i Mahaweli- och Kotmale-projektet, men nu sitter vi där och vi höjer summan till detta med 55 miljoner detta budgetår. Vi har föreslagit en blygsam minskning, 10 miljoner, och vi tycker att det är motiverat, och vi anser att man så fort som möjligt skall försöka dra sig ur det här projektet. Det ligger inte i linje med Sveriges biståndspolitiska mål. Det hjälper inte folket i Sri Länka, men det göder de stora multinationella företagen, och det ökar aktievinsterna för dem som har aktier i Skånska Cement.


Nr 137

Ofisdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


 


Anf. 75 SÖREN HÄGGROTH (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att läsa uren ung elevs uppsats som är hämtad från en tidning som jag har läst. Han skriver så här:

"Klockan var halv tio, jag hade nyligen sett kvällsnyheterna på TV. Det är synd att det skall vara så mycket svält, oroligheter, krig, arbetslöshet och fattigdom i världen. Om alla hade så de klarade sig behövdes inte vapen eller annat som man behöver i krig. Freden är möjlig om bara alla slutar tänka på sig själva och i stället tänker på sina medmänniskor. I stället för vapen och lyx kan man köpa mat, kläder och annat till alla de som behöver och som har det svårt. När jag gick till sängs tänkte jag hela tiden på detta. Vi måste ha fred, annars kommer vi att försvinna."

I all sin enkelhet visar denna unga människas uppsats på det orimliga förhållande som råder i världen. Ty ingen kan bestrida följande faktum:

Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje raket som avfyras är till slut en stöld från dem som hungrar och inte har mat, en stöld från dem som fryser och inte har kläder. Hundratals miljoner svälter, och de behöver bröd för att överleva, inte kanoner och kulor.


127


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Herr talman! Det går aldrig att åtskilja behovet av biståndspolitik från behovet av nedrustningspolitik i världen. Även om Sverige skulle fördubbla sina biståndsanslag, kommer miljoner barn att svälta och lida nöd - lida av svält så länge galenskapen med nya upprustningar tillåts fortsätta. Därför är det ett ofrånkomligt faktum att människor måste bestämma sig för nedrustning eller för att för all tid döma människor till svält och ofrihet.

Jag tyckte att det var nödvändigt att också göra dén här typen av markering.

Jagskall nu övergå till att behandla reservationerna 30 av moderaterna, 31 av centerpartiet och 32 av vpk. Samtliga reservationer berör biståndet till Nicaragua.

I moderaternas reservation yrkas på ett oförändrat bistånd, dvs. att man bibehåller de 50 miljoner som vi tidigare har haft. När det gäller centerpartiets reservation vill man i stället för att höja biståndet till Nicaragua fördela de 25 miljonerna även på andra länder i Centralamerika. Vpk yrkar på att man skall öka biståndsanslaget till 85 miljoner.

Läget i Nicaragua är bekymmersamt. Landet är i stort behov av såväl materiella som direkta ekonomiska hjälpinsatser. De resurser som landet förfogar över i vad gäller de mänskliga och de materiella resurserna skulle så väl ha behövts för att återbygga och starta utvecklingsarbete efter frigörelsen från Somozas tyrannvälde. Tyvärr tvingas nu den sandinistiska regeringen att använda och styra stora delar av sina resurser till att försvara landets gränser och sina erövrade rättigheter. Hotet, som vi nära nog dagligen får rapporter om, kommer från f. d. medlemmar i den störtade diktatorn Somozas nationalgarde. Men det står också numera fullt klart att dessa s. k. contras har utbildats och tränats av amerikanska elitförband i Honduras, varifrån också operationerna sker in över Nicaraguas gränser.

Det är främst denna fara som gjort att det ekonomiska läget är så bekymmersamt i Nicaragua i dag. Biståndsbehovet i Nicaragua är väl markerat också under den här debatten. Ännu en gång kan man konstatera att en stormakts intrång i ett enskilt lands angelägenheter på sitt sätt skapar stora bekymmer för människorna. Därför finns det också skäl att under denna kammardebatt gå tillbaka till de krav som många socialdemokrater erinrade om i första maj-talen. Man krävde: USA ut ur Centralamerika! Dessa länder skall ges egna förutsättningar och möjligheter att bygga sitt välstånd.

Utskottsmajoriteten bifaller regeringens förslag om att landramen för Nicaragua skall uppgå till 75 milj. kr. för budgetåret 1983/84.

Vi yrkar avslag på moderaternas och centerpartiets reservationer om en oförändrad landram till Nicaragua och likaså till vpk:s reservation om en höjning av landramen till 85 miljoner.

I reservation nr 44 av Bertil Måbrink, vpk, yrkas att ö-republiken Grenada beviljas ett bistånd på 2 miljoner. Dessutom yrkas att den svenska regeringen vidtar åtgärder i syfte att uppnå utökade och närmare kontakter med Grenada.


128


 


I reservationen pekar Bertil Måbrink på den revolution som genomfördes 1979, och att Grenada därefter genomgått en positiv utveckling inom olika samhällssektorer.

Utskottsmajoriteten har dock inte funnit det möjligt att ge Grenada den prioritet som åsyftas i reservationen. Vårt lands möjligheter att åta sig nya biståndsuppdrag är begränsade, varför en relativt strikt prioritering av biståndsmedlen är nödvändig. Detta gäller också i situationer då beloppen tycks vara små i jämförelse med många andra biståndsprojekt och bidrag till s. k. programländer.

Det finns ändå skäl att erinra om den hjälpinsats som Rädda barnen gjorde 1982. Då beviljades 6 milj. kr. från Anslaget för enskilda organisationer till Grenada. Pengarna har förmedlats till ett hälsovårdsprojekt omfattande barn- och mödravård i Grenada.

Med anledning av de krav som förs fram om utökade kontakter mellan Sverige och Grenada hänvisar utskottet till vad som sagts i liknande yrkanden om Etiopien, Laos och Vietnam. Därför yrkar vi avslag på reservation nr 44 av Bertil Måbrink och bifall till utskottets hemställan.

I reservation nr 45 yrkar Bertil Måbrink att Cuba skall erhålla 60 miljoner i bistånd. Dessutom yrkas att samarbetet mellan Sverige och Cuba utvecklas -särskilt i vad gäller handel och kulturellt samarbete. I reservationen yrkas även att Cuba på nytt tas upp som programland.

Det var 1969 som Sverige inledde det mer långsiktiga samarbetet med Cuba. Detta samarbete upphörde i och med utgången av budgetåret 1979/80, således under den borgerliga regeringstiden. Utskottet har inte funnit det angeläget att nu föreslå att Cuba på nytt tas upp som programland. Men även här finns det skäl att peka på samarbetet med Cuba i fråga om hälsovård och sockerindustri. Det är områden som är av mycket vital betydelse för kubanerna. För dessa ändamål har också Cuba beviljats en s. k. u-kredit.

Dessutom vill utskottet erinra om det forskningssamarbete som sker via SAREC.

Med dessa korta motiveringar yrkar jag avslag på de delar av Bertil Måbrinks reservation som kräver att Cuba beviljas ett bistånd på 60 miljoner och att Cuba åter upptas som programland.

I den del av Bertil Måbrinks reservation som berör ett ökat samarbete mellan Sverige och Cuba hänvisar jag till den principiella uppfattning som utskottet har delgivit i frågor om Laos, Vietnam, Etiopien och Grenada, där liknande yrkanden har ställts.

I reservationerna 47 och 48 berörs bistånd till Latinamerika. I reservation nr 47 av Rune Ångström, folkpartiet, yrkas att medelsramen för humanitärt bistånd fill Latinamerika ökas till 120 miljoner. Samma yrkande ställs i Berfil Måbrinks reservation 48.

Det råder ingen tvekan om att det finns skäl för ett ökat bistånd till de latinamerikanska länderna. Den situation som råder i denna del av världen kan sammanfattas i orden stor nöd. Inte minst är denna nöd betingad av de Stora flyktingproblemen i Latinamerika. Därför har också biståndsresurser­na ökat till Latinamerika. För nästa budgetår föreslås en ökning från 100


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utveckhngssam­arbete m. m.

129


9 Riksdagens protokoll 1982/83:136-138


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


miljoner till 110 miljoner.

Som jag tidigare nämnde råder det ingen tvekan om att de militära oroligheterna i många länder, framför allt i Centralamerika, ökar kraven på biståndsinsatser. Situationen i El Salvador, Guatemala och Nicaragua är i dag det mest synbara beviset på hur man i små stater tvingas styra de ekonomiska resurserna till den militära sektorn för att värna om sina gränser och sin frihet. Det handlar om att värna rätten att fritt få bygga sina länder utan inblandning från stormakter. USA;s militära, ekonomiska och impe­rialistiska intressen i Centralamerika är i dag det främsta hindret för dessa länder att bygga upp välstånd och resa sig ur fattigdomen.

I reservation 51 yrkar centerpartiet att de 25 miljoner som vi vill anslå till Nicaragua fördelas även till andra länder i Centralamerika. På grund av den situation som råder i Nicaragua har utskottsmajoriteten emellertid funnit att Nicaragua bör prioriteras.

Jag yrkar alltså avslag på reservation 51 och bifall till utskottets hemställan.


 


130


Anf. 76 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Det finns kanske inte så mycket att tillägga efter en lång debatt om svensk biståndspolitik, men jag skall ändå ta upp ett par punkter.

Utrikesutskottet konstaterar att regeringen inte har funnit det orimligt att en mindre del av årets anslagsökning finansieras genom ianspråkstagande av ointecknade reservationer, och utskottet ansluter sig till regeringens förslag.

Men, herr talman, så lät det inte förra året. Då hade moderaterna i sin biståndsmotion föreslagit att vi skulle utnyttja ointecknade reservationer, men vårt förslag utdömdes som omoraliskt. Det ansågs bl. a. att vi mer eller mindre stal från nödKdande i våra mottagarländer. Det kanske var fler än jag som i debatter under valrörelsen fick utstå den kritiken. Herr Silfverstrand beskyllde mig mer eller mindre för att ta livet av barn i u-länderna. därför att jag ansåg att reserver som inte var utnyttjade skulle kunna användas.

Herr talman! Vi är glada över att socialdemokraterna nu har tagit sitt förnuft till fånga och insett de svårigheter som finns knutna till kravet på att göra av med ständigt växande bistånd. Dessa svårigheter har ökat av flera olika orsaker. En av dessa är deri växande instabiliteten i flera av våra mottagarländer. En annan är de större krav som Sverige och SIDA nu ställer på att genom förhandlingar åstadkomma projekt och biståndsavtal som anknyter till de av riksdagen uppsatta målen.

1970-talets flumartade bistånd med alltför stora eftergifter till mottagar­ländernas önskemål, även när dessa var orealistiska, har bytts ut mot betydligt noggrannare analyser och bedömningar i samband med beslut om igångsättande av projekt. Herr Alemyr tog dock kanske i litet för mycket när han ville se svenskt bistånd som ägnat inte staterna utan människorna i länderna, de hungrande och de sjuka. Trots allt är det ännu en ringa del av vårt bistånd som har just den inriktningen.


 


Det är en fråga som uppkommer när man läser utskottets betänkande. De inre svårigheter som nämns och som vi alla vet finns i länder som Mogambique och i viss mån Angola har i åtskilliga fall lett fill avbrytande eller omläggning av svenska biståndsprojekt. Några har lagts i malpåse. Samtidigt är det naturligtvis angeläget för SIDA och Sverige att vi blir av med våra pengar - en annan formulering för att kunna uppfylla vårt nästan enprocentiga biståndsmål. Min fråga lyder - utrikesministern finns här i kammaren: Vad händer med pengar som inte kunnat användas för fastställda projekt? Utgår de som importstöd i stället?

Detta är en viktig fråga, eftersom riksdagen medvetet försökt att begränsa importstödsandelen av vårt bistånd. Frågan är alltså om denna andel likafullt växer? Vad används i så fall importstödet till? Till flygplan åt regeringschefer eller magnifika lyxinvesteringar, vilket verkligen inte saknas i åtskilliga av våra mottagarländer? Säkert är att användningen av pengarna inte helt och hållet fyller de krav Stig Alemyr ställde på att de skall komma fattiga och nödlidande till del.

Detta aktualiserar också utskottets skrivning med anledning av en motion av Sten Sture Paterson, i vilken krävs att regeringen låter ombesörja en årlig sammanställning av det totala genom olika organ administrerade biståndets storlek, fördelat på länder med redovisning av budgeterade medel, utbetalade belopp ävensom lån och efterskänkta lån. Utskottet säger glädjande nog att regeringen bör överväga möjligheterna att ge en samlad redovisning, vilket riksdagen - det är jag övertygad om - i hög grad skulle uppskatta.

Jag vill då erinra om att i motionen av Sten Sture Paterson fanns krav om att också efterskänkta lån skulle komma med i statistiken. Även om det är kommersiella, av exportkreditnämnden garanterade lån, alltså inte s. k. u-landskrediter, som efterskänks utgör detta trots allt ett direkt stöd till landet i fråga. Regeringen har de senaste dagarna efterskänkt 100 milj. kr. till Cuba, dvs. beviljat anstånd med återbetalning och räntor, vilket i princip är samma sak. Detta kan naturligtvis ses som en form av bistånd, åtminstone i jämförelse med den av riksdagen tidigare uppställda gränsen på högst fem milj. kr. till Cuba för bredare samarbete .Eller är det så att man med en sådan åtgärd vill bädda för ett besök av herr Castro själv? Återigen bör upprepas att Cuba inte hör till de fattigaste länderna.

Herr talman! Andra moderata kammarledamöter har talat om vår syn på valet av mottagarländer och de kriterier vi vill uppställa. Jag skall bara beröra en reservation, och det är den där vi kräver ökade bidrag till enskilda organisationer för deras biståndsverksamhet. Den ökningen är nämligen till stor del motiverad av vår vilja att se till att bistånd i första hand kommer de fattiga och nödlidande till del och att ta särskild hänsyn till att fattigdomen är större i vissa länder än i andra.

1980 avlämnade SIDA en landöversyn av det svenska biståndet, där man redogjorde för erfarenheter och framtidsperspektiv i samarbetet med programländerna. Man hade valt att utvärdera biståndet mot bakgrund av de av riksdagen fastställda målen för vårt bilaterala samarbete, och resultaten är


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983   •

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

131


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


inte hoppingivande. Bistånd är svårt, och de svårigheter som SIDA hade när det gällde att nå de uppställda målen har inte blivit mindre nu, tre år senare.

När riksdagen fattade beslut om de fyra biståndsmålen gjordes ingen angelägenhetsgradering dem emellan. Landöversynen och än mer dagens verklighet visar på felaktigheten i detta. Det är nämligen inte ovanligt att målen kommer i konflikt med varandTa. Det kan t. ex. vara fråga om en betalningskris som gör det omöjligt för en regering som satsar på landsbygdsutveckling och hjälp åt de fattiga att upprätthålla den ekonomiska tillväxten. Å andra sidan kan vissa länder, söm satsar hårt på ekonomisk tillväxt, tillgripa sådana metoder som alls inte är förenliga med vad vi menar med demokrati eller utjämning.

Vi moderater har den uppfattningen att man inte helt kan jämställa de olika målen. Vi måste prioritera, och vi har prioriterat utjämningen eller, med andra ord, en särskild satsning på att biståndet verkligen kommer de fattiga till del.

Om man har fyra olika biståndsmål, är det oftast något eller några av dem som kommer i konflikt också med mottagarlandets egna prioriteringar. Det fordras alltså från vår sida förhandlare med stor kunskap om vilka möjligheter olika projekt har att bli accepterade eller, än bättre, önskade för att biståndet skall tillgodose våra mål samtidigt som det kan garanteras få någon utvecklingseffekt genom att mottagarlandet är villigt att stödja genomförandet.

Självfallet kan Svenska kyrkans mission. Lutherhjälpen, Frikyrkan hjälper. Rädda barnen och fackliga organisationer själva sköta sitt bistånd till de enskilda organisationerna. Men vad som skiljer dem och deras arbete från vårt statliga biståndsarbete är att de i sällsynt hög grad främst har personella resurser med vars hjälp biståndet kommer de fattiga till del. Dessutom ger det dem möjlighet att utvidga sin verksamhet. Den hjälp de ger är i högsta grad inriktad på basbehoven hos fattiga människor. Därför tycker vi inom moderata samlingspartiet att det är särskilt angeläget att regeringen och riksdagen ser till att det stödet utökas. Det må gälla Rädda barnens verksamhet bland flyktingar eller kyrkliga organisationers satsningar på yrkesutbildning, fackliga organisationers skola för lantarbetare eller annan yrkesutbildning. All denna utbildning har en sak gemensam; den är utomordentligt effektiv och når ofta de fattiga människorna ute på fältet.

Herr talman! Jag ber att få stödja de reservationer som är undertecknade av ledamöter från moderata samlingspartiet.


 


132


Anf. 77 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Herr talman! Moderaterna förnekar sig inte. Jag hade i mitt första anförande anledning att säga att hyckleriet från högern, här representerad av moderata samlingspartiet, som vanligt slår alla rekord. Detta hyckleri har vi nu på nytt fått lyssna till från Ingrid Sundberg. Hon ondgör sig över att Cuba har fått en favör. Det är någonting fruktansvärt i hennes ögon. Ur moderaternas synpunkt är ju Cuba varg i veum och skall helst inte ha något


 


bistånd. Allra helst vill man nog helt bojkotta och trycka ned detta land. Det är moderaternas vanliga linje, dvs. att ställa upp för USA och motarbeta alla progressiva regimer i världen.

Om andra saker har emellertid moderaterna föga att säga. I mitt första anförande frågade jag hur moderaterna ser på Kotmaleprojektet. Om det har ni moderater inte sagt ett ord i utskottet, trots att det är en skandal, något som inte kan sägas om Bai Bang-projektet i Vietnam, som ni har fört ett sådant himla liv om under flera år.

Beträffande Kotmaleprojektet tiger ni still, för i det är svenska storföre­tagsintressen inblandade. I det är också de stora internationella livsmedels­företagen inblandade. Då är det all right från er sida. Det är alltså, som jag sade tidigare, ett hyckleri utan like som på nytt manifesteras och som har varit så typiskt i denna biståndsdebatt från samtliga representanter för moderata samlingspartiet som gått upp i denna talarstol.


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Internationellt utvecklingssam­arbete m. m.


Anf. 78 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Jag skall bara kortfattat besvara ett par av de frågor som fru Sundberg ställde.

Importstödet innebär en överföring av medel som avsatts för projekt som av någon anledning inte kan genomföras i tid. Vi har då att pröva om importstödet är påkallat av landets akuta behov. Det kan inte ske med någon som helst automatik utan måste föregås av en förhandling, där importbeho­ven och upphandlingsfrågorna granskas.

I några fall, t. ex. när det gällt Indien, har vi inte gått med på att göra sådana överföringar av medel från projekt till importstöd. Det bör också betonas att även importstödet är förbehållet ändamål som klart kan beskrivas som utvecklingsändamål.

I vad gäller frågan om att tillfälligt efterge betalningar som Cuba skulle vara skyldigt att stå för, är detta en skuldkonsolidering som Sverige liksom alla andra fordringsägare gått med på, därför att man mer eller mindre varit ställd och tvingats därtill på grund av Cubas situation. Vi har många andra sådana förhandlingar på gång.

Det skall påpekas att vi under den tid som denna frist gäller får 12,5 % i ränta och att inte något som helst bistånd lämnas i sammanhanget. När en sådan här överenskommelse om betalningsfrister träffas, är vi i samma situation som alla fordringsägare, vilka har att göra med en betalningsskyl­dig, som för. tillfället inte kan svara för sina förpliktelser.


Anf. 79 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Jag skall be att få tacka utrikesministern för de förtydligan­den som han här gjorde.

När det gäller importstödet är det välgörande att höra att anslaget till ett projekt, som av olika skäl inte kan fullföljas eller ta i anspråk de medel som därtill är avsedda, inte automatiskt omvandlas till ett importstöd. Nu är situationen emellertid prekär, särskilt i Mogambique. Det rör sig i detta fall om ganska stora summor. Efter vad jag har försport har Mogambique begärt


133


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utveckhngssam­arbete m. m.


och regeringen tydligen också utfäst - eller om det är SIDA - att pengarna på något sätt skall komma Mogambique till godo. Då kan jag inte se att det skulle kunna ske på annat sätt än genom ett importstöd. Det är i så fall välgörande om det är som utrikesministern säger, dvs. att noggranna förhandlingar kommer att föregå detta så att man har någon form av garanti för vad pengarna kommer att användas till.

Beträffande avskrivningen av de 100 milj. kronorna till Cuba är vi medvetna om att den typen av internationella kreditåtaganden ibland går åt skogen, för att tala ren svenska, och att man då kan hamna i besvärliga situationer. Men vad jag tog upp i mitt anförande var det angelägna i att man i den sammanställning som utrikesutskottet indirekt begär av regeringen av det stöd som har kommit olika länder till godo också tar med sådana saker som avskrivna lån. Det har även yrkats i motionen i fråga.

När det gäller Oswald Söderqvists replik i övrigt vill jag bara konstatera att han jämförde de två skandalerna Vietnam och Kotmale. Det måste innebära att även han uppfattar Vietnam som något av en skandal.


Anf. 80 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik;

Herr talman! Nej, Ingrid Sundberg, försök inte ta till sig den glädjen. Jag sade inte alls så. Jag sade att moderata samlingspartiet har betecknat Bai Bång såsom en skandal men inte haft någonting att säga om Kotmale, fastän Kotmale verkligen är en skandal.

När det gäller Bai Bång vet vi alla att uppgifter från många håll säger att det är ett mycket väl genomfört projekt och att det har gått som man kan förvänta sig i ett land med Vietnams infrastruktur och utveckling på teknikens område. Försök inte vränga svart till vitt i detta fall. Bai Bång var ett bra projekt, inplacerat i det svenska biståndet och anpassat till de svenska biståndsmålen. Kotmale var ett projekt av Skånska Cement som gjorde upp direkt med Sri Länkas regering, ett projekt som folkpartiregeringen, utan att man hörde de minsta protester från moderaterna, ställde sig såsom garant för och som vi nu får dras med i sex år framåt. Det är skillnaden.

Anf. 81 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara för klarhetens skull framhålla att det inte har varit fråga om att avskriva några lån till Cuba utan endast gällt att medge en betalningsfrist. Däremot är det otvivelaktigt så, att vi deltar i många gemensamma internationella aktioner, där det är fråga om att medge avskrivningar för att lätta landets skuldbörda. Men det gäller inte i fallet Cuba.


134


Anf. 82 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Svensk industri är i ovanligt hög grad inriktad på tillverkning av investeringsprodukter som behövs i en industrialiseringsutveckling i ett u-land. Sverige har alltså en inriktning på sin industri som i många fall väl stämmer överens med de behov som finns i u-länderna - industri för infrastrukturuppbyggnad, verkstadsindustri etc.


 


Ändå är den svenska exporten till u-länderna alltjämt en mycket liten del av den totala svenska exporten. EG har t. ex. en avsevärt större andel av sin export på u-länderna.

Ett av de viktigaste skälen till att Sverige inte kunnat hävda sig i konkurrensen med andra länder när det gäller exporten till u-länderna är att vi inte har kunnat erbjuda samma förmånliga krediter som många andra industriländer. Svenska företags tekniska kompetens utgör förvisso inget hinder, utan när svenska företag faller bort i slutvarvet, ofta trots teknisk överlägsenhet, beror det på sämre finansieringsvillkor.

Jag minns från min tid i handelsdepartementet många exempel på hur svenska erbjudanden till u-länderna, som hade skapat arbetstillfällen här hemma, inte kunde realiseras på grund av att vi inte kunde ställa upp med de finansiella villkor som konkurrenterna kunde. Det var fall där det fanns ett direkt u-landsintresse av svenska projekt, av svensk teknik, av svenskt kunnande.

Förutom att stärka de svenska företagens konkurrenskraft i u-landsaffärer skulle ett utbyggt system med förmånliga krediter bidra till att öka den totala investeringsvolymen i u-länderna. Utbudet av blandade krediter i världen är begränsat, och finansiering på vanliga kommersiella villkor är för många projekt i många u-länder uteslutet. Ett svenskt tillskott av blandade krediter skulle alltså absorberas utan att tränga ut andra länder, eftersom marknaden totalt sett skulle öka. Det skulle uppenbarligen vara till nytta för u-länderna.

Förmånliga krediter innebär ju att det säljande landet subventionerar den kredit som ges i en viss affär. Det kan vara fråga om subventionerad ränta, förmånliga amorteringsvillkor, förlängd kreditfid eller en kombination av dessa metoder. Subventioneringsgraden beräknas efter vissa regler, och man har i internationella överenskommelser bestämt att gåvoelementet skall vara minst 15 %.

Kostnaderna för dessa förmånliga krediter är utspridda på hela den tid som krediten löper över. Systemet innebär alltså att belastningen på statsbudge­ten med en utvidgning av de förmånliga krediterna till att börja med blir mycket liten. När ordern uppstår genom en kontraktsskrivning, innebär det ingen kostnad för staten, medan företaget - eller företagen, om det är ett samlat projekt - får ett planeringsunderlag för investeringar och expan­sion.

Statens kostnader inträder först när krediten stegvis tas i anspråk. Eftersom det ofta rör sig om stora projekt, stora investeringar med lång byggtid, dröjer det flera år innan staten drabbas av några större kostnader. Statens kostnader minskar sedan givetvis i den takt som amortering av lånet sker.

Jag tror alltså, herr talman, att systemet med blandade krediter är ett i grunden bra system som är en god form av industrisamarbete mellan Sverige och olika u-länder.

När det gäller de länder som bör komma i fråga har vi hitfills begränsat de förmånliga krediterna till sådana länder som vi har biståndssamarbete med


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.

135


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utvecklingssam­arbete m. m.


och några andra, skall vi säga ur svensk biståndspolitisk synpunkt positiva länder. Jag tror att man skulle kunna vidga länderkretsen något, också till u-länder som man i övrigt finner det önskvärt att ha ett industrisamarbete med.

Jag tycker naturligtvis för den skull inte, somjag ser att några reservanter gör, att man skall vara mera restriktiv i fråga om ländervalet när det gäller blandade krediter med hänsyn till kreditvärdighet.

Under ett antal år i början av 1970-talet ägde den snabbaste tillväxten rum i u-länderna - naturligtvis framför allt i de oljeproducerande länderna. Det är också där som en växande andel av den framtida expansionen i världen kommer att äga rum, även om vi de senaste åren har sett en temporär avmattning. Men för att denna utveckling i u-länderna skall kunna fortgå och bidra till en stimulans av världsekonomin i stort, krävs det att u-länderna får tillgång till olika typer av förmånliga krediter.

Herr talman! Jag vill sammanfattningsvis säga att jag ser många fördelar i systemet med blandade krediter. De svenska företagen får en bättre konkurrenssituation när det gäller projekt i u-länderna. De svenska företagen har bättre möjligheter att bli etablerade på den viktiga u-landsmarknaden, vilket spelar en stor roll när det gäller utvecklingen av vår egen ekonomi i framtiden. Det totala utbudet av blandade krediter kommer att öka, vilket leder till en marknadsutvidgning. De ytterligare exportorder som Sverige kan få tack vare ett utbyggt system med u-krediter innebär ett ökat antal arbetstillfällen - ett ganska stort antal. Kostnaderna för staten är marginella i början. Och, det i sammanhanget viktigaste, en ökning av ramen för blandade krediter innebär att den ekonomiska utvecklingen i u-länderna påskyndas.

Folkpartiet har tidigare i regeringsställning medverkat till en ökning av anslaget för blandade krediter, och vi menar att vi nu bör gå vidare på den inslagna vägen och successivt öka anslagsramen för u-krediter. Detta är innebörden i den reservation som folkpartiets representant i utrikesutskottet har avgivit på denna punkt.


 


136


Anf. 83 ANDERS SVÄRD (c):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till motion 1235. I den motionen kräver jag att Sverige skall hålla fast vid enprocentsmålet. Men det skall vi göra i kronor och inte bara i ord.

Regeringens, och sedermera även utskottsmajoritetens, förslag innebär att vi i praktiken går ifrån enprocentsmålet. Men samtidigt talas det varmt för det nödvändiga i att jordens rika länder, och inte minst Sverige, har en hög målsättning - för vår egen del enprocentsmålet - när det gäller stödet till u-länder. Vad som föreslås är att vi skall bekänna oss till solidaritet på en viss nivå, men vi skall rygga tillbaka när notan kommer. Det är omoraliskt, inte minst mot bakgrund av vår höga levnadsstandard.

Jag skall inte ta upp tiden med att beskriva den nöd som är så utbredd bland stora delar av jordens befolkning. Jag nöjer mig med att instämma i den sakliga redogörelse som Sture Korpås m. fl. gav oss i början av den här


 


debatten. Problemet är alltså inte okunnighet om faktiska förhållanden ute i världen. Nej, problemet är hur vi skall prioritera när det gäller användningen av våra resurser. Bevarandet av vår överstandard ställs - för att spetsa till det - mot u-landsinvånarnas överlevnadsmöjligheter!

Utan att gå in på detaljer om vilka och på vilket sätt vi skall bistå, vill jag något argumentera för principen att verkligen stå fast vid enprocentsmå­let.

Först och främst är det en rent moralisk fråga. Det låter väldigt illa när t. ex. rrioderaterna i reservation 1 säger: "En internationell solidaritet som bygger på lånade pengar, vilka måste betalas igen av kommande generatio­ner, är inte trovärdig." Trovärdig för vem? För de människor som behöver hjälp ökar givetvis Sveriges trovärdighet med biståndets storlek. Och vad är det som säger att det är just till u-landsbiståndet som vi lånar? Kan det inte möjligen vara så, att en del av våra lånade pengar går till konsumtion av sprit, cigaretter och chips och till utlandsresor? Självfallet är det så!

Den avgörande skillnaden är väl bara den att biståndsmottagare har svårare att klaga så länge de får något av vårt överflöd. Det är givetvis bättre än ingenting, för vad vi talar om är ju inget annat än en liten del av vårt överflöd.

Jag kan inte heller acceptera argumentet att vi ibland misslyckats i vårt biståndsarbete och att det därför, enligt somliga, skulle vara bättre att vi effektiviserar våra biståndsinsatser. De som anför det argumentet menar att detta skulle vara viktigare än att hålla enprocentsmålet. Självfallet skall vi -så långt vi kan påverka - se till att biståndsmedlen verkligen kommer fram och kommer till effektivast möjliga användning. Men detta står på intet sätt i motsatsförhållande till enprocentsmålet. Vi skall lära oss av misstag och bättra oss, det är självklart. Men vårt misstag är inte att vi har satt upp enprocentsmålet - vårt stora misstag skulle vara att i praktiken gå ifrån det.

Av erfarenhet vet de flesta av oss - antar jag - hur svårt det är att höja anslag som fillåtits släpa efter. I tillväxtekonomier är det lättare, men annars näst intill omöjligt. Detta beror på det enkla faktum att pengar som i år inte går till bistånd givetvis används till något annat.

När vi sedan, enligt alla vackra formuleringar, snarast-även i praktiken -återigen skall uppfylla enprocentsmålet blir det ännu svårare än i dag, eftersom något annat då skall trängas undan för att skapa utrymme i budgeten. Det blir en avsevärt svårare situation än det i dag är att hålla fast vid enprocentsmålet.

I ett mera långsiktigt perspektiv borde vi snarare diskutera en plan för hur vårt bistånd uttryckt i andel av BNI skall kunna ökas i stället för att föra dagens debatt, som bl. a. gäller om vi skall stå fast vid tidigare uppsatta mål eller ej. Frågan om överlevnad gäller inte bara de i dag fattiga. Även vi rika borde ta chansen - så länge vi har möjligheten - att själva påverka vår och hela jordens framtid genom att fundera på hur en rättvisare fördelning skall komma till stånd. Om vi inte själva vill börja diskutera dessa frågor måste den dag komma då de svältande reser sig och kräver sin rättmätiga del av jordens


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

InternationeUt utveckhngssam­arbete m. m.


137


 


Nr 137

Onsdagen den 4 maj 1983

Meddelande om frågor


resurser. Eftersom de svältande är väldigt många fler än vi som har det bra, kan det .då vara för sent för resonemang.

Om nu inte rent humanitära skäl och solidaritetsskäl är tillräckliga för att slå vakt om enprocentsmålet kan man också anföra ett rent marknadseko­nomiskt resonemang för att inte minska utan snarare öka vårt bistånd. Vi kan ju fråga oss: Var finns nya marknader för vår - i framtiden förhoppningsvis expanderande - industris produkter? Är det i i-länderna, där alla har i stort sett samma problem som vi, eller är det i u-länder där t. o. m. lägsta acceptabla standard är ett avlägset mål? Var finns det avsättning för produkter och kunnande? Långsiktiga satsningar på u-länder är säkert ur alla synpunkter en klok politik för framtiden - inte minst för oss själva.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 1235.


Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

4                               § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1982/83:2415 av Lennart Blom och Margit Gennser

1982/83:2416 av Inga Lantz m. fl.

Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m. m. (prop. 1982/83:174)

5                               § Anmäldes och bordlades
Konstitutionsutskottets betänkanden

1982/83:29 Vissa för flera huvudtitlar gemensamma frågor (prop.  1982/

83:100 delvis) 1982/83:33 Ändring i lagen om svenska kyrkan (prop. 1982/83:148)

Kulturutskottets betänkande

1982/83:24 Anslag till kulturverksamhet, m. m. (prop. 1982/83:100 delvis och prop. 1982/83:108)

6 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 3 maj


138


1982/83:475 av Erkki Tammenoksa (s) till statsrådet Anita Gradin om ändrade regler om utvisning av brottslingar till annat nordiskt land:

Enligt 28 och 29 §§ utlänningslagen kan en utlänning utvisas på grund av brott med förbud att återvända under viss tid. När utlänriingar döms till utvisning skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden och längden av vistelsen här. Det har visat sig att straffade finländare, som inte har någon som helst anknytning kvar i sin hemort, utvisas. Många återvandrar nästan omgående till Sverige och riskerar ytterligare ett straff.


 


Detta förhållande väcker frågan om utvisning mellan de nordiska länderna är     Nr  137

''■"igad.                                                                                           Onsdagen den

Med hänsyn bärtill vill jag fråga vilka åtgärder statsrådet ämnar vidta?       a        ■ 1903


den 4 maj

1982/83:476 av Marie-Ann Johansson (vpk) till statsrådet Gertrud Sigurdsen om graviditetsstörningar i samband med bildskärmsarbete:

Larmrapporter från USA och Canada visar på ett onormalt stort antal

graviditetsstörningar i samband med.bildskärmsarbete.

Jag vill därför ställa följande fråga.fill statsrådet Sigurdsen:

Har statsrådet vidtagit några åtgärder med anledning av dessa rapporter,

eller planeras några sådana åtgärder?


Meddelande om frågor


 


1982/83:477 av Kerstin Anér (fp) till justitieministern om utformningen av fängelsestraff i visst fall;

Vilken frihet har kriminalvårdsstyrelsen att utforma påföljder, när en 15-åring dömts till fängelse?

1982/83:478 av Carl-Johan Ihrfors (m) till statsrådet Bengt Göransson om planerad nybyggnad för regalskeppet Wasa;

Byggnadsstyrelsen hemställer i skrivelse den 25 april 1983 till regeringen att få projektera nybyggnad för regalskeppet Wasa enligt tävlingsförslaget Ask, dvs. med placering i Galärvarvsdockan. Vid remissbehandlingen av de vinnande bearbetade förslagen framhöll Stockholms kommun bl. a. att "byggandet av ett nytt Wasamuseum får så långtgående konsekvenser för kommunen och deras innevånare att frågan bör prövas genom förslag till stadsplan eller på sätt som motsvarar sådan prövning". Byggnadsstyrelsen måste beteckna detta påpekande som väsentligt eftersom det särskilt redovisats i skrivelsen till regeringen.

Är statsrådet beredd att innan projekteringsmedgivande ges låta place­ringen av Wasa prövas genom förslag till stadsplan eller motsvarande förfarande?

1982/83:479  av  Paul Lestander (vpk)  till  arbetsmarknadsministern  om åtgärder mot avskedanden vid strejker:

Tio plåtslagare vid Lindströms Ventilation AB i Svärdsjö fick sparken av arbetsköparen i samband med en laglig strejk. Arbetsdomstolen gick vid sin prövning på arbetsköparens linje och godkände därmed avskedandena.

Avser arbetsmarknadsministern ta initiativ till lagändringar som omöjlig­gör avsked vid strejker?


139


 


Nr  137                    1982/83:480  av  Ingrid  Hemmingsson   (m)   till  utbildningsministern   om

Onsdagen den        textillärarutbildningen;

4 maj 1983                 UHÄ har utfärdat ändrade villkor för behörighet till textillärarutbildning.

----------------------    I dessa villkor, som skall gälla fr. o. m.  höstterminen  1984, krävs för

Meddelande om        intagningsbehörighet endast 240 timmars undervisning i slöjd, som kan fås
frågor                      genom fillval i gymnasieskolans tvååriga sociala linje. F. n. fordras som

särskild behörighet terminskurser i sömnad och vävning.

En grundlig teorefisk inlärning och färdighetsträning i olika textila tekniker på gymnasienivå är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig undervisningen på högskolenivå. Genom att slopa terminskurserna som behörighetskrav kommer gymnasieundervisningen att flyttas upp på högsko­lenivå.

Det är inte försvarbart ur vare sig ekonomisk eller kvalitetsmässig synpunkt att medvetet försämra textillärarutbildningen på det sätt som blir följden av de nya behörighetskraven.

Vilka åtgärder ämnar utbildningsministern vidta för att bevara kvaliteten i textillärarutbildningen?

7§ Kammaren åtskildes kl. 17.55.

In fidem

BERTIL BJORNSSON

/Solveig Gemert

Tillbaka till dokumentetTill toppen