Måndagen den 17 April

ProtokollRiksdagens protokoll 1871:417

114

Den 17 April, f. in.

Måndagen den 17 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag för sammanträdet den 15 i denna månad.

§ 2.

Föredrogs och blef till Stats-Utskottet hänvisad Kong!. Maj:ts nådiga
proposition angående upplåtande till Skede socken af två qvadratref jord
från länsmansbostället ett hälft mantal Ekekull Lillegården N:o 3 till
skolhusplan och planteringsland för en folkskola.

§ 3.

Börjades föredragningen af Särskilda Utskottets utlåtande N:o 1, i
anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
landtförsvarets ordnande, samt i anledning af de inom Riksdagens båda
Kamrar i samma ämne väckta motioner. Efter det att l:sta Punkten
blifvit uppläst yttrade:

Herr Statsrådet Abelin: Herr Talman! mine Herrar! De åsigter
jag hyllar i denna fråga äro eder alla genom mitt offentliga uppträdande
i tal och skrift äfvensom genom mina enskilda yttranden väl bekanta.
Då jag nu, detta oaktadt, med anledning af hvad i föreliggande
Utskottsbetänkande förekommer, nödgas påkalla en stunds uppmärksamhet
från eder sida, anhåller jag att hvad jag kommer att yttra, äfven der
det möjligen skiljer sig från åsigterna hos majoriteten inom Kammaren,
må anses endast såsom ett uttryck utaf eu af pligtkänsla förestafvad önskan,
att bidraga till ett fördomsfritt och oväldigt bedömande af den stora
hufvudfrågan: åstadkommande af ett fäderneslandet betryggande försvar.

Ser jag då först till de allmänna åsigter Utskottet uttalat rörande
den grund, hvarpå försvaret nu borde byggas, så finner jag med tillfredsställelse,
att Utskottets ledamöter enhälligt omfattat denna samma grund
som Kongl. Maj:t för landtförsvarets ordnande uppställt och hvilken jag
vid flera tillfällen tillåtit mig framhålla, såsom den för våra förhållanden
lämpligaste och såsom den, under närvarande tidpunkt, enda möjliga för
att med tillbörlig skyndsamhet sörja för vår trygghet. Ser jag deremot
till betänkandet i dess särskilda delar, så måste jag beklaga att denna
stora fosterländska angelägenhet, för jemförelsevis underordnade intressen,

Den 17 April, f. m.

115

icke synes hafva blifvit tillmätt ett så öfvervägande afseende, att icke
omsorgen för dem tillvällat sig ett inflytande, som hotar att splittra åsigterna
och verka uppskof med frågans afgörande till en oviss framtid.
Det är under sådana förhållanden af yttersta vigt att frågan, vid behandling
inom Kamrarne, uppfattas från sin allmänna stora betydelse, och att
en hvar, som delar ansvaret för frågans utgång, gör sig fullkomligt klart
att det är fosterlandets lieliga sak, det svenska folkets högsta angelägenhet,
han har om händer och att vid behandlingen deraf tvistefrågan om
mer eller mindre berättigade anspråk på förändrad fördelning af hittills
utgjorda bidrag till försvaret lemnas åsido. Med denna uppfattning af
frågan har jag i min mån sökt att verka för det stora målet och med
denna samma uppfattning för ögonen vill jag fortgå på den beträdda
vägen.

Då jag nu öfvergår till eu öfversigt af Utskottsbetänkandet, och dervid
hufvudsakligast fäster mig vid dess första punkt, är det under förhoppning
att under diskussionens lopp få anledning yttra mig öfver de
öfriga.

Utskottet föreslår i utlåtandets första punkt, att indelningsverket (så
vidt dermed förbindes åliggande för viss jord eller lägenhet att anskaffa,
utrusta och underhålla hästar och manskap till arméen eller flottan) må
upphöra efter en öfvergångstid af 15 år från den ökade värnepligtens inträdande,
och Utskottet ställer i sammanhang dermed åtskilliga bestämmelser,
hvarigenom rust- och rotehållare, efter att under nämnda tid hafva
antingen in natura fullgjort sitt åliggande eller med en till någon del mot
besväret svarande afgäld löst sig från detsamma, skulle för alltid och helt
och hållet från detta sitt nuvarande åliggande befrias. Gå vi nu något
framåt i Utskottets utlåtande, så finna vi att Utskottet i dess 9:de punkt
föreslår att flen stamtrupp, som genom indelningsverkets upphörande
komme att försvinna, skulle ersättas genom en på landet förlagd stam af
samma styrka och med samma organisation som den af Kongl. Maj:t föreslagna.
Häraf framgår tydligen — jag ber att derpå få lägga särskild
vigt — att Utskottets förslag icke tillkommit på grund af någon från
Kongl. Maj:t skiljaktig uppfattning af det principielt rätta eller orätta i
de militära grunderna af Kongl. Maj:ts förslag, ej heller i någon olika
uppfattning om det lämpligaste i sättet för truppens utdaning och förläggning,
utan endast af den omständigheten att soldatens underhåll är
ett åliggande för viss jord, hvars egare från detta åliggande vilja bli befriade.
Såsom skäl för sina yrkanden framhåller Utskottet: orättvisan af
indelningsverkets bibehållande vid sidan af en utsträckt värnepligt; rustnings-
och roteringsbördans ojemna tryck, samt indelningsverkets olägenheter.
Den bevisning Utskottet sökt åstadkomma för giltigheten af det
först anförda skälet utgår från det antagandet att frågan om indelningsverkets
bibehållande samt om en utsträckt allmän värnepligt stå i det
närmaste samband med hvarandra; men Utskottet har härvid på förhand
antagit just hvad som ålegat detsamma — för så vidt det derpå velat
stödja några anspråk — att bevisa. Det är för tillvaron af detta samband
mellan eu grundskatt på jorden och en personlig värnepligt, som Utskottet
åberopar knektekontraktens lydelse.

Hvad i sammanhang dermed anföres anser jag mig likväl så mycket

116

Den 17 April, f. in.

heldre böra förbigå, som jag redan gifvit mina äsigter i denna del tillkänna
och som reservanterna på ett klart och tydligt sätt ådagalagt halten
af Utskottets bevisning och de konseqvenser, som deraf framginge.

Utskottet öfvergår härefter till eu framställning af det ojemna i indelningsverkets
tryck, framhållande behofvet af lättnader i jordbruksnäringen
och åberopar att alla de myndigheter, som yttrat sig i frågan, erkänt
billigheten utaf en lindring i roteringsbördan.

Utan att nu vilja, genom att ingå i bedömande af det mer eller mindre
berättigade uti anspråken på eu lindring i roteringsbördan, återupprepa
hvad jag härutinnan tillförene yttrat, vill jag endast erinra att försök
till eu reglering af denna börda blifvit gjorda genom ett af regeringen
till f 869 års Riksdag framlagdt förslag. Huru detta mottogs och huru
det aflardades, deraf torde flertalet af denna Kammares medlemmar ega
ett lifligt minne och sålunda äfven erinra sig, att tillmötesgåendet från
regeringens sida icke rönte det erkännande från Riksdagen, hvarpå det
likväl, särdeles från denna Kammare, kunde ega anspråk. Då nu emellertid
Utskottet i sitt utlåtande så till vida skänkt uppmärksamhet åt
detta förslag, att det förklarat det ega sådana brister att det måste komma
att falla, må det tillåtas mig att i minnet återkalla de förnämsta dragen
af detsamma. Bygdt på grundsatsen: “samma pligt, samma börda11, var
likväl dess antagande icke obligatoriskt, dess enkla grund var bostad för
soldaten på hemmanets egor och 45 kubikfot spanmål i lön; den uppgifva
qvantitetcu spanmål, motsvarande ett belopp af 90 Rall’, var ej heller,
äfven der kontrakten antoges, ett rust- och rotehållariies åliggande
att utbetala; det fixerade beloppet utgjorde blott den maximigräns, hvartill
rotehållare^ samtliga utgifter till soldaten kunde komma att belöpa
sig, men rotehållaren var lemnad frihet att inom detta belopp uppgöra
med soldaten om så billiga vilkor lian kunde betinga sig och att förvandla
den såsom normal uppgifna lönen i hvilken eller hvilka arter af
natura-prestationer, hvarom han och soldaten kunde öfverenskomma; förslaget
medgaf rust- och rotehållare att under alla förhållanden få från
sig afiyftad den ojemnaste af alla soldathållet vidlådande bördor, rekryteringen,
hvilken skulle, der rotehållaren derpå ingick, läggas uti statens
händer, hvarigenom äfven staten skulle blifva i tillfälle ej allenast att välja
de för yrket lämpligaste rekryterna utan ock att bestämma eu gräns för
soldatens ålder uti tjensten och såmedelst skaffa sig eu garanti derför att
institutionen skulle på bästa sätt uppfylla sina militära ändamål; förslaget
var dessutom egnadt, och detta var ej dess minsta förtjenst, att till
ömsesidig båtnad reglera förhållandena mellan rust- och rotehållare och
soldaten, i det det kom alla de ovissa besvär, hvilka nu som oftast gifva
anledning till tvister och missförstånd och. hvilka, mer än något annat,
torde verka missnöje med institutionen, att försvimma. Med ett ord,
detta ^ förslag, om det än hade sina fel och behöfde undergå en och annan
modifikation, angaf likväl den enda väg, hvarpå frågan, enligt mitt förmenande,
till det stora flertalets belåtenhet kan lösas, ty den lättar rustoch
rotehållares besvär och reglerar förhållandena mellan dem och soldaten,
på samma gång som den, utan att rubba institutionens sociala värde,
möjliggör de förbättringar i militäriskt hänseende hvaraf institutionen
kan anses vara i behof.

117

Don 17 April, f in,

Utskottet har, i sammanhang med sitt omnämnande af detta förslag,
uttalat sin förundran deröfver, att nu, då det ifrågasätta® gifva vämepligten
eu större utsträckning än år 1869 var förhållandet, något förslag till
lindring i rustnings- och ro terings bördan icke förekommit och Utskottet ånger
äfven den antagliga förklaringsgrunden till ett sådant förfarande vara, att
ett lämpligt lindringsförslag vore hardt nära omöjligt att åstadkomma.
Att Utskottet icke" så alldeles funnit den lätta, bör vara klart af hvad
jag redan yttrat med afseende å det till 1869 års riksdag framlagda förslaget.
Grunden för regeringens nu anmärkta uraktlåtenhet härutinnan
är djupare än så och beror icke blott af det öde nämnda förslag vid
Riksdagen rönte, utan på den omständigheten, att regeringen icke kunde
vid en tidpunkt då försvarsfrågan är landets mest brännande fråga framlägga
ett förslag, som, för så vidt det skulle kunna tillfredsställa de högt
uppdrifna anspråken å ena sidan, vore egnadt att uppväcka ett berättigad!;
missnöje å den andra och såmedelst alstra eu oenighet, som kunde
gorå en skyndsam lösning utaf frågan omöjlig och slutligen derföre att
regeringen måste betrakta denna likasom hvarje större fråga från det stora
allmännas intresse, ej från det enskildas.

Utskottet framhåller sedermera indelningsverkets olägenheter och stöder
sig dervid på landtförsvars-komitéens yttrande, men Utskottet underlåter
dervid att framhålla alla af denna komité för samma institution
åberopade fördelar, hvilka förekomma denna komité® ledamöter så . öfvervägande,
att de obetingadt och enhälligt förorda institutionens bibehålIcIiicIg Utskottet

berör först den ekonomiska sidan och framhåller, efter
komitéen, do kända och erkända olägenheterna af de i aflöningssättet ingående
många ovissa besvären; men dessa olägenheter äro af natur att
kunna afhjelpas och skulle alla genom antagandet af det utaf Kongl.
Maj:t föreslagna normalkontraktet komma att försvinna. Mndglta soldatens
tjenstgöring är dyig1''- säger man, “ty antingen han tjenstgör eller
icke, skall lian hafva sitt underhåll,K men månne icke så i. viss mån blir
förhållandet med hvarje annan stamtrupp, om kostnaderna än under olika
former utgå. Månne nemligen icke staten kan sägas ega utgifter
för den värfvade garnisonssoldaten, äfven då lian icke tjenstgör, eller huru
anse de kostnader, som utgå för byggande och underhåll af dessa kaserner,
hvilka måste beräknas för eu vida större styrka, än den under vanliga
förhållanden tjenstgörande, huru underhållet och vården af persedlar
för dem som icke tjenstgöra, huru omkostnaderna för underhåll af den
styrka, som utöfver den till tjenstgöring beräknade vistas uti garnisonen
m. in. Men'' huru vill Utskottet underhålla sin egen tilltänkta stamtrupp?
Meningen är ej, det se vi utaf utlåtandet, att hålla den i ständig
militärisk verksamhet, ty den skall, i likhet med clen indelte rotesoldaten,
förläggas på landet och, som det vill synas, i likhet med denna få
sin utdaning uti läger; men månne Utskottet tänkt sig att erhålla en
sådan, med skyldighet att underkasta sig alla de förpligtelse!- tjenstfri
ålägger honom, utan annan ersättning än ett knappt tillmätt underhåll
under de dagar han är i tjenstgöring? Jag förmodar Utskottet icke bygger
befintligheten af sin stamtrupp på så lösa grunder.

118

Den 17 April, f. m.

Soldatens relativa dyrhet bör dessutom, enligt mitt förmenande, bedömas
icke efter hans tjenstgöringsdagärs antal, utan efter den nytta’man
väntar sig af honom, och erkänner man att denna kan blifva lika stor af
den indelta som af hvarje annan kantonerad eller garnisonerad soldat, så
måste man äfven erkänna, att den indelte soldaten är den ojemförligt billigaste.
Till underhållet mellan mötena bidrager han till största delen
sjelf genom att med egna händer odla den jord, han fått sig tillagd; det
förment dyra underhållet, det som utgör hans väsendtligaste löneförmåner
är såmedelst hufvudsakligast eu frukt utaf hans eget arbete. Hvad man
på honom offrar mellan tjänstgöringstiderna, det återgäldar han till större
delen genom sitt arbete i produktionens, i samhällsutvecklingens tjenst.
Huru man an må se saken, så ar och förblir han den jemförelsevis billigaste
soldaten.

Innan jag nu går att till bemötande upptaga hvad Utskottet anfört
om de olägenheter indelningsverket i militäriskt hänseende skulle medföra,
ber jag öppet fa förklara, att jag ingalunda anser denna indelta institution
eller rättare det system, jag velat derpå bygga, såsom det starkaste af alla
organisationssystem, eller såsom den enda grunden för ett antagligt sådant;
men att jag är lifligt öfyertygad och tror mig genom uppställda jemförclser
och anförda skäl i öfrigt hafva bevisat, att ingen organisation med
motsvarande fasthet och med samma berättigande till förtroende krafvel- så
ringa offer i direkta utgifter, i förlorad arbetskraft och i personlig tunga

Vänder jag mig nu mot de af Utskottet anförda militära olägenheterna^
så möter mig till en början påståendet om “ryttarens och knektens beroende
utaf rust- och rotehållare^. Huru detta i egentligen militäriskt
hänseende kan bli eu olägenhet, har jag svårt att fatta, då rust- och rotehållaren
icke eger i sin makt att hindra soldaten från utgörande af de
öfningar eller kommenderingar, hvartill han kan blifva kallad, och dä vanligen
rust- och rotehållarne, långt ifrån att lägga hinder i vägen för hans
hastiga fortkomst till de utsatta samlingsplatserna, oftast välvilligt och
utan att dertill vara förbunden befrämjar fortkomsten.

Man framhåller vidare såsom en olägenhet indelte soldatens långa
tjenstetid och förmenar, att han af sin myckna tjenstledighet lockas tjena
allt föi länge. Härvid är likväl att märka, att den långa tjenstetid^!,
långt ifrån att den af denna komité, från hvilken uttrycket citeras, betraktades
såsom en olägenhet, tvärtom ansågs såsom en högst väsendtlig
fordel, hvarpå jag såsom bevis vill anföra följande ur komitéens utlåtande
hemtade yttrande: “i militäriskt hänseende eger den indelte soldaten ett
afgjordt företräde, dels emedan han frivilligt tagit krigstjenst, hvilket i
allmänhet måste förutsätta mera lust och håg för saken, men isynnerhet
emedan han vält denna tjenst såsom lefnadsyrke, hvilket, fastän hans årliga
öfningstid är kort, gör att han alltid, äfven då han är tjenstfri, känner
sig tjena, gör hans tanke mera förtrolig med yrket och ej främmande
för dess faror, ställer honom i ett närmare förhållande till befälet, sammansluter
honom mera med den trupp han ständigt tillhörer, stärker hans
disciplin och trohet mot fanan, ingifver honom känslan af att verkligen
vara krigsman, eller samma känsla som utgör officerens värde, samt bildai
genom allt detta just de militäriska egenskaper, hvilka äro så dyrbara
foi en stamtrupp och gör den så lämplig att vara ledare för yngre man -

Den 17 April, f. m.

HD

skap, såväl under fredliga förhållanden som under krigets alla profvande

tjenstei. ro ^ . komitéens betänkande står det vidare: “i betraktande
af allt detta, måste komiterade anse indelningsverkets olägenheter vida
öfvervägas af förmånen att redan vara eu gammal och kand inrättning,
som uppfyller det ändamål, man utomlands söker vinna genom nya konstlade
åtgärder, hvilka mer eller mindre aflägsna sig från några af bevänngsförfattningens
hufvudsyften, men hvartill man varit nödgad för att undgå
denna författnings stora militäriska brist: den, att icke kunna bilda duglige
stamsoldater, så framt icke tjenstetid»! är ganska lång, såsom i
Frankrike och Österrike, men hvarvid ändå komtne att saknas soldater i

mannaåren — en armés veteraner. “ ,

Hvem är det ock val, som, med kännedom om den svenska ungdomens
sena utveckling, skulle vilja neka att ju icke vistandet under fanorna
liera år efter den för rekryts antagande vanliga åldern, ar nödigt for att
hos soldaten utveckla den fysiska styrka, den stadga i lynnet och den moraliska
kraft, utan hvilkas befintlighet i ledet hoppet om framgång ej kan
vara stort. Oaktadt emellertid den längre tjenstetid»! under vissa förutsättningar
icke ansetts som en olägenhet, har jag likväl hållit före, att
det vore till fördel för arméen, om åldern uti tjensten genom lag begränsades.
Kongl. Makt bar ock till Riksdagen gjort framställning i denna
syftning, utan att Riksdagen dertill lemnade sitt bifall. Reformen ar emellertid
lätt att genomföra och kan, med tillmötesgående från Riksdagens
sida, när som helst sättas i verket utan afseende å indelningsverkets vala

Utskottet uttalar dessutom såsom sm åsigt: “att man hos den mdelte
soldaten, som egentligen kan betraktas såsom ett slags jordtorpare, svårligen
skall finna en i militäriskt hänseende tillräckligt god och intelligent anda.
Jag tillstår, att jag ej har rätt fattat meningen med detta ofta upprepade
uttryck om bristande intelligens hos den indelte soldaten. Anser man då
icke “intelligens“ kunna existera utan högre bokliga kunskaper, eller ar
intelligens omöjlig att förvärfva, der man ej varit lycklig att i ungdomen
få idka trägna studier, eller skall- den omständigheten att man brukar en
mindre jordlott vara ett kriterium derpå att både förstånd och kunskaper
saknas? I sanning, mine Herrar! Jag kan ej rätt fatta detta, ty intelligens,
som är liktydigt med förstånd, fattningsgåfva och begrepp, kan
existera utan mycket bokvett, cell ett godt förstånd tillegna!- sig lätt kunskaper,
äfven sedan dess innehafvare lemnat barnaåldern, särdeles då dessa
kunskaper, såsom inom det militära yrket, fordras på det praktiska området;
och bådadera, både förstånd och praktiska kunskaper, få genom
ett ständigt deltagande i landtmannalifvets omsorg»-, blott tillfallen till
näring och till utveckling. Tvingas icke denne den mindre jordbrukaren,
hvilken genom eget arbete måste sörja för sin utkomst, att genom rådighet
och fintlighet draga sig ur oförutsedda förhållanden; uppofvas icke,
genom hans vistande i skog och mark, hans ortsinne till. en otta förvånande
grad och, genom hans sysselsättningar på faltet, hans vana att bedöma
afstånd och att finna utvägar, sådana som af ingå lärobocker kunna
inhemtas, för utförandet af jord- och timmerarbeten m. in. — allt egenskaper,
som för kriget äro af ovärderlig betydelse. Den ofta tanklöst upp -

120

Deri 17 April, f. m.

icipadc frasen, att indelte soldaten är dum, omöjlig till initiativ, oemottagig
för undervisning in. in., har jag med förtrytelse afliört, icke blott derföre
att omdomet orättvist drabbar en klass af medborgare, den jag lärt
mig akta och vardera, utan derföre att det drabbar den stora massan af
svenska folket; ty da det svårligen kan förnekas, att indelte soldaten är
ett uival af den dol utaf vår landtbefolkning, som representerar de djupa
leden den störa massan åt nationell, huru vågar man då stämpla dessa
soldater såsom typer utåt dumhet, klumpighet och enfald? Det är att
emot svenska nationell utkasta eu grof förolämpning, emot hvilken jag
aldrig skall upphöra att varmt protestera. Må man af det anförda icke
tio, att jag anser den indelte stamsoldaten i allmänhet ännu besitta tillräckliga
egenskaper för att föra äfven det lägre befäl, som kan blifva
manskapet anfortrodt, eller att icke en stam skulle, med afseende hufvudsak
hgas t a behofvet af befäl skrafter, kunna på fördelaktigare sätt utbildas
Men hvad som an hindrar att gifva den indelte soldaten den utbildning
som erfordras, icke är det de hos honom inneboende egenskaperna Men
huru vid Utskottet då åstadkomma denna intelligentare undre, donna utmarktare
stamtrupp på 24,000 man? Månne genom att tvinga ynglingar
med skolbildning att taga anställning såsom stamsoldater (ty på frivilligpotens
väg lära de icke kunna sålunda åstadkommas) eller genom att rekrytera
dem ur samma klass som nu, men genom någon längre tids studier
och ofmngar under förläggning i garnison hos dem utbilda de erforderliga
befalsegenskaperna. Det första förmodar jag Utskottet likväl finner
outförbar^ och dot andra lärer Utskottet, efter hvad det vill synas
ej lafva for afsigt att åstadkomma. Det vill synas som skulle Utskottet
anse allt vara val bestaldt med stamsoldaten, blott lian beröfvas det c"na
hemmet, blott han mellan de tider, då lian egnar sig åt uppfyllandet’ af
sina militära pläter i stället för att njuta af den fria mannens sjelfverksamhet
och bojas af de känslor, som deraf födas, blir eu annans tjenare;
blott han i staHet för att vara “jordtorpare-, blifver torparedräng''_ och
allt ar slutligen val bestaldt med stamsoldaten, blott rotehållare^ cj behofver
bidraga till hans underhåll. 1

Utskottet upptager vidare de politiska olägenheterna af Indelningsverket,
hvilka skulle bestå deri, att nationen, genom befintligheten af indelta
armeen moj igen skulle anse sig- i någon mån frikalla*! från vapenpngt
och safta hela sm förtröstan till arméen; under det Utskottet likväl
på samma gång påpekar, att, enlig! det framlagda Konejl. förslaget, levd7
ingen mastc betraktas såsom utgörande nästan uteslutande arméens truppc>.
Men framgår detta sednare såsom resultat af det Kong! förslagets
antagande och svårligen lärer det af någon kunna förnekas, så bar Utskottet
ock med detsamma visat, att de förut anförda politiska olägenheterna
af indelta armeens fortfarande och bibehållande icke kunna befaras

Utskottet sammanfattar slutligen skälen, hvarföre Indelningsverket ef ivL

T °rtVeruärS-Stld4> o°rcle. uPPbora ocli egarne af berustad och roterad
joid derefter befrias från sina förbindelser till staten, och det förnämsta

utaf dessa ar just" detta, att Utskottet ansett att rust- och rotehållare

gudligen langC mde nmgsverket bibehålles, befrias från beväringstjenst Då

emellertid detta skäl, såsom vid många tillfällen visats, befinna

Dan 17 April, f. m.

121

ohållbart vid blotta betraktandet af bestående förhållanden, då vidare de
angifna olägenheterna af indelningsverket äro mera skenbara än verkliga
och ingalunda kunna jemföras med dem, som skulle framgå af ett stamsystem
i andra här möjliga former, och då slutligen Utskottet förklarat:
“att det nuvarande politiska beståndet ej gör rådlig! att uppskjuta med
försvarets ordnande41, men vid sidan af denna sanna uppfattning af situationen
velat göra hvarje åtgörande i den stora fosterländska frågan beroende
åt antagande af ett förslag, som, till förmån för endast jordegare,
kränker både statens och andra samhällsmedlemmars rätt samt sålunda
icke kan af någon regering, som känner sina pligter, accepteras, så lärer
förkastelsedomen öfver Utskottets förslag dermed vara gifven -— eu förkastelsedom,
som Kammaren icke'' lärer underlåta att uttala.

Friherre Ericson: Jag yrkar afslag å Utskottets förslag och bifall
till min reservation på de skäl, som der finnas anförda och ber att få
taga Kammarens tid i anspråk en stund för några allmänna. anmärkningar
i ämnet.

Ordnandet af vårt försvar har som bekant länge stått på dagordningen.
År från år har denna angelägenhet tillvunnit sig större och större
intresse och särdeles har den sednast® tidens händelser utomlands bringat
detta intresse till sin höjd. Om således intresset för frågan är större än
någonsin förut, så är också enligt min tanke chancerna för en tillfredsställande
lösning just nu större än de någonsin varit eller måhända på
länge blifva.

Den stötesten, mot hvilken de föregående förslagen alltid strandat,
har varit anskaffningssättet för den blifvande stammen. Skall den indelta
arméen bibehållas och blifva denna stam, eller skall en stam på nya
grunder ordnas?

Om frågans ställning behöfver jag icke påminna, då det föreliggande
Utskottsbetänkande! lemnar eu fullständig utredning i det hänseendet.
1 ena sidan utdömes på grund af militära och statsekonomiska skäl det
nuvarande indelningsverket; å andra sidan försvaras det. A ena sidan
framhålles omöjligheten af att på indelningsverket tillämpa åtskilliga vigtiga
militära garantier för att få dugliga stamsoldater; å andra sidan bestrides
detta; å ena sidan anföres till och med att ur rättslig synpunkt
indelningsverkets bibehållande vore oförenligt med införande af en sådan
värnepligt som Kongl. Maj:t föreslagit; å andra sidan bestrides denna
uppfattning på det lifiigaste.

När så diametralt motsatta åsigter göra sig gällande och stå mot
hvarandra i form af majoritet i den ena Kammaren mot majoritet i den
andra Kammaren, och ingen domare öfver dessa olika fraktioner inom
Riksdagen finnes, så torde intet annat sätt att lösa frågan vara möjligt,
än att ömsesidigt uppoffra individuel, mer eller mindre ensidiga föreställningssätt
och gå hvarandra till mötes för att ernå hvad alla önska:
ett godt försvar för landet.

En ytterligare uppmaning till ett sådant tillmötesgående ligger i den
miljtäriska sidan af frågan. På sednare tider har nemligen den sida af
saken mer och mer trängt sig i förgrunden och intagit.det ram, som den
med rätta tillkommer. Man har vid bedömandet af lämpligheten hos den

122

Pen 17 April, f, m.

ena eller andra stamorganisationen att påminna sig, att beväringsmanskapet
icke numera är endast förstärkningsmanskap, utan kommer att utgöra
den egentliga arméen. Det är först genom antagande af nya värnepligtslagen
detta blir förhållandet, då deremot hittills den indelta arméen
varit sjelfva arméen och beväringsmanskapet endast betraktats som ersättningsmanskap
- jag beder att i detta hänseende få påminna om att för
icke länge sedan — vid en tidpunkt, då Sverige riskerade att komma i
krig — förde de trupper, som då användes och till och med skickades
utomlands, icke någon beväring med sig. Förhållandena blifva nu helt
och hållet förändrade. Beväringen blir nu den verkliga arméen och den
indelta arméen hädanefter icke en särskild armé, utan befäl och ledare
för den nya nationalarméen, och det torde icke behöfvas synnerligen stora
insigter i ämnet för att förstå att denna nya rol för den indelta truppen
tager helt andra och olikartade krafter i anspråk än hvad förut varit
fallet.

Man har framhållit, att, då vi antaga eu sådan värnepligt, som Kong!
Magt föreslår, der icke legning eller friköpning finnes och der således alla
ynglingar måsto inträda i ledet, så ställa sig fordringarne på de män,
som skola vara ledare och befäl, högre än hittills, då organisationen icke
varit sådan, då legning och friköpning varit tillåtna och således de elementer
fråntagits beväringen, som kräfva ett mera intelligent och skickligt
befäl, i fall truppen skall bära den nödvändiga aktningen och respekten
för detta sitt befäl. Man har såsom en följd af anskaffnings- och underhållssättet
för don indelta arméen dragit i tvifvelsmål, huruvida denna
slags stam skulle kunna uppfylla dessa de nya förhållandenas kraf.
Man har framhållit de solklara olägenheterna ur militärisk synpunkt af
att rust- och rotehållare rekrytera och att karlen får för länge tjena qvar,
olägenheter, som man icke utan rust- och rotehållares medgifvande kan
undanrödja och man har på grund af dessa förhållanden kommit till den
uppfattningen, att indelta arméen visserligen i afseende å anskaffningssättet
kan anses hafva gifvit ett vackert resultat genom att skaffa dugliga
karlar i ledet, men uppställer ganska betänkliga svårigheter för att
bilda dugliga män framför ledet.

Slutligen har man anmärkt, att, då Kongl. Maj:ts förslag innebär en
så vidt utsträckt öfning för armeen som 82 a 90 dagar, eller omkring
trenne månader, befälet naturligtvis måste vara sysselsatt icke blott under
dessa trenne månader, utan derjemte under den tid, som är nödig
för att. underhålla dess skicklighet att föra befäl, således genom deltagandet
i befälsöfningar, befälsskolor, skjutskolor, timmermansskolor m. m.;
så att 4 å 5 månader årligen skulle åtgå i och för tjenstens utöfvande
och denna tid skulle infalla hufvudsakligen på sommaren, man med skäl
kan ifrågasätta, huruvida det kan vara lämpligt att detta folk, som är af
Ölningår sysselsatt just den tid af årot, då jorden skall skötas, tilldelas
jord som lön, en jord, hvilkens skötsel de således måste öfverlemna till
främmande händer. Jag för min del anser icke detta aflöningssätt för
det rätta.

Dessa militära olägenheter hafva gifvit anledning till en gemensam
reservation af 5 utaf Särskilda Utskottets ledamöter från Första Kammaren.
Dessa reservanter: Friherre Do Geer, Grefve Hamilton, Friherre

Deri 17 April, f. m.

123

Stjernfall, Herrar Wijkander och Nisser böra i frågan tillerkännas den
största vigt, Man kan icke rättvisligen beskylla dessa herrar för någon
omotiverad omstörtningslusta, icke heller för att utan skäl opponera mot
Kongl. Maj:ts förslag och icke heller för felande sakkunskap. Emellertid
hafva dessa herrar förklarat sig på militära skäl icke kunna hålla på indelningsverket,
utan de facto föreslagit dess upphörande, förmedelst medgifvande
af ständiga vakansafgifter, hvilket inom en icke aflägsen tid
skulle leda derhän, att alla rotar betalade vakansafgifter — således den
effektiva rustningens och roteringens förvandling till en grundskatt. När
män i deras ställning uttalat sig i sådan riktning — och jag ber Herrarne
särskildt uppmärksamma detta —- så torde väl de, som icke varit
eller äro i tillfälle att fullständigt bedöma hithörande förhållanden, kunna
ega anledning tro, att indelningsverket är föråldradt och på billiga grunder
bör, i det allmännas intresse, afskaffas. Om man äfven så lifligt önskar
frågans snara afgörande, bör man dock icke under uttryck af dagens
opinion fatta ett förhastadt beslut. Det är visserligen representantens
pligt att akta på allmänna opinionen, men äfven att akta sig för att
gifva vika för den tillfälliga och ofta konstlade opinionen. En sådan
opinion har bildat sig till förmån för indelningsverkets bibehållande, förnämligast
— såsom jag tror — genom upphetsning af samma press, som,
under det förgångna årets verldshistoriska händelser, genom sitt oförståndiga
uppträdande i en utländsk fråga, lätt kunnat inleda oss i förvecklingar
och obehag, och hvilken nu, när en inländsk fråga af vigt föreligger,
i stället för att med lugn behandla denna fråga och uppmana till endrägt
och sämja, har, så vidt i dess förmåga stått, bidragit att stifta
split och oenighet, missämja och misstro medborgare emellan.

Man har äfven sett framställas råd till Konungen att upplösa Riksdagen
och särskildt Andra Kammaren i den händelse, att frågan icke
skulle få den lösning, som Regeringen anser för landet nyttigast. Om
detta råd skulle hafva någon annan betydelse än att förekomma inom
tidningspressen, så tror jag att det är det sämsta råd, man kunnat gifva
Konungen. Ty så nära, vi nu stå en lycklig lösning af frågan, lika långt
skulle vi aflägsna oss från målet, om Konungen skulle följa ett dylikt
råd. Den, som gifvit eller skulle komma att gifva ett dylikt råd, skulle
dermed afgifva det mest eklatanta bevis på sin fullkomliga obekantskap
med den verkliga stämningen i landet och på landet, ty om rådet skulle
följas, torde Regeringen komma att få erfara hvad det vill säga att befinna
sig öga mot öga med en verklig opposition af Sveriges besutna befolkning.

Jag tror emellertid — jag upprepar det — att närvarande tidpunkt
är lämplig att lösa frågan.

Det har i dessa dagar man och man emellan omtalats, att Kongl.
Maj:ts regering skulle vara villig att acceptera det förslag, som blifvit af
reservanterne från Första Kammaren afgifvet. Jag vet ej om det är
rätta förhållandet eller endast ett rykte. Men om det skulle vara sannt,
så tror jag för min del icke att det nu skulle lösa frågan. Om ett dylikt
förslag år 1869 från Regeringen blifvit framstäldt, skulle det vant
sannolikt att det då vunnit Riksdagens bifall. Äfven år 1871 om ett så,-dant förslag kommit i den Kongl. Propositionen skulle det möjligen haft

124

Deri 11 April, f. in.

någon utsigt att blifva antaget, men jag fruktår det — det är nu
för sent.

Jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Om någonsin vid Riksdagen
till afgörande f örekommit en fråga utaf beskaffenhet att kunna och
höra förena skilda meningar till ett för fosterlandet nyttigt beslut, så är
det visserligen den förevarande, angående ordnandet af vårt försvarsväsende.
Hen är för vårt land af så stor och genomgripande betydelse,
att ingen medborgare kan eller bör för densamma vara ljum och likgiltig.
Man berättar, att en stor och vis lagstiftare uti ott af forntidens samhällen
utfärdade en lag, att ingen medborgare finge vara neutral i angelägenheter,
^ som rörde hans land. 1 sanning, den angelägenhet, hvilken
vi nu hafva att behandla, är så vigtig, att oss icke göres behof af en
dylik lag för att förmå oss, för att förmå hvarje svensk att nitälska för
en lycklig lösning af den stora fosterländska frågan. I detta ögonblickstår
hela svenska folket i spänd bidan på det beslut, vi skola fatta.
Detta svenska folk, som under förflutna århundraden vetat att värna om
sin sjelfständighet, fordrar, har rätt att fordra, att vi, dess lagliga representanter,
sätta det i tillfälle att äfven för framtiden kunna göra detta.
Härtill fordras blott enighet; och hvarföre skulle vi icke kunna vara
eniga? Hos en hvar af oss — derom, Herr Talman! är jag innerligt
öfvertygad — glöder i djupet af hjerta! elden, den heliga elden af kärleken
till fosterlandet. Måtte denna eld slå ut i full låga för att lysa
och värma våra öfverläggningar! Då misströstar jag icke derom, att de
skola få en god och lycklig utgång.

Hvarföre skulle vi icke kunna blifva öfverens?

Det finnes ju så inånga moment i frågan, i afseende å hvilka vi alla
äro ense. först och främst äro vi ense derom, att vårt försvarsväsende
för närvarande icke befinner sig i sådant skick, att vi med lugn och. trygghet
kunna emotse framtiden vidare; äro vi ense derom att något mästc
göras för att åstadkomma ett fullt .betryggande försvarsväsende. Detta är
redan tvänne vigtiga förutsättningar, i afseende hvarpå ingen meningsskiljaktighet
råder inom denna Kammare eller bland svenska folket. Beträffande
sättet att förstärka vårt försvar, äro ytterligare alla ense derom
att det bör ske på folkbeväpningens, på den allmänna värnepligtens grund.
Jag tror vidare, att alla äro ense derom, att för närvarande, då det gäller
att uppföra det nya försvarets byggnad, man icke kan kasta bort det
bestående indelningsverket, att man, för närvarande åtminstone, måste begagna
detsamma. Inom den oorganiska verlden klöfver, såsom man vet,
kristallisationen, denna det oorganiskas dunkla, omedvetna sträfvan till
organisation, eu kärnpunkt, hvartill det kan ansluta sig. Eu sådan kärnpunkt
för den nya organisationen af vårt försvarsväsende utgör indelningsverket.
^ Dertill måste den stora folkhären ansluta sig, såvida den icke af
brist på stöd skall stadna i utvecklingen.

Om detta allt äro vi särdeles ense. Det, hvarom någon skiljaktighet
förefinnes, är frågan om, när och på hvad vilkor indelningsverket skulle
bortfalla. Det har funnits en tid, då man i god ro kunde diskutera denna
fråga; men så vidt jag förmår fatta omständigheterna, är denna tid nu -

Den 1? April, f. ra.

125

mera förbi. 1 närvarande stund gäller det framför allt att få till stånd
lagen om flen allmänna och utsträckta värnepligten; och sådant utan alla
vilkor. Först sedan denna för vårt nationela oberoende högvigtig^, nödvändiga
institution blifvit en verklighet, må man låta indelningsverket
undergå behöflig^ modifikationer och ändringar. När detta af så inånga
klandrade indelningsverk en gång i tiden befinnes hafva spelat ut sin rol-,
när allmänna meningen utdömt detsamma, då skall intet förmå att upprätthålla
detsamma. Men denna tidpunkt är, enligt mitt förmenande,
ännu aflägsen. Den dag, som är, skådar ännu denna institution lifaktig
och lifskraftig; och så länge den ännu eger denna lifskraft är den också
mäktig af utveckling. Det är just derföre, som jag anser Utskottets förslag
att göra antagandet af beväringslagen beroende på vilkoret af indelningsverkets
upphäfvande inom 15 år, icke lända till fosterlandets sanna
bästa. Andra vilkor för antagande af nämnda lag kunna ock uppställas;
men jag förklarar öppet att ännu icke något dylikt vilkor framställts,
som från regeringens ståndpunkt befinnes antagligt.

Utskottet har i sitt betänkande inlåtit sig på den privaträttsliga
stridsfrågan, huruvida icke knektekontrakten skulle lägga hinder i vägen
för värnepligtslagens antagande. Jag har redan haft tillfälle att vid 1869
års riksdag uttala min åsigt om det förkastliga i denna uppfattning; 76
och 80 §§ Regeringsformen ådagalägga, att knektekontrakten icke äro af
privaträttslig utan af offentligrättslig natur; och det vore olyckligt, om
Utskottets uppfattning vore riktig, olyckligt, om vår förmåga att förstärka
försvaret sktdle vara beroende af särskilda landskapsmenigheters samtycke.

Jag slutar med en uppmaning till Kammaren att behjerta sakens
stora vigt, att lyssna till folkets manande röst och att antaga beväringslagen
utan vilkor. Sker detta, så må man sedan göra hvilka framställningar
som helst om modifikationer, om ändringar, om lindringar af rustningen
och roteringen. Jag är fullkomligt förvissad att Kongl. Maj:ts regering
skall åt desamma egna flen största uppmärksamhet och den samvetsgrannaste
pröfning, fiufvudsaken är emellertid att beväringslagen
redan vid denna riksdag blifver ovilkorligen antagen.

Deri- Kallstenius: Om jag rätt bedömer det inflytande, som

Kammarens beslut angående nu föredragna punkt kommer att utöfva på
det slutliga afgörandet af denna Riksdagens obestridligt vigtigaste fråga,
försvarsfrågan, så uttalar jag endast eu oemotsäglig sanning, då jag säger,
att Kammaren nu går att afgifva det för fosterlandet mest betydelsefulla
och ödesdigra beslut, som den närvarande tiden affordrar densamma. Det
måtte då vara tillåtet att hysa den förhoppning, det alla enskilda önskningar,
att hvarje egennyttig beräkning må vid detta rådslag intaga det
sista rummet och att, som sig bör, ädel och uppoffrande fosterlandskärlek,
offervillighet till det som för ändamålets vinnande är oundgängligt, lidelsefri
och klar åskådning och alla goda krafter i öfrigt måtte enigt
samverka till denna frågas lösning, så att vår urgamla frihet och sjelfständighet
måtte blifva fullt betryggade och att detta dyrbara arf från
hugstora fäder må af oss kunna till kommande slägten oförskingradt öf~
verlemnas. Förvisso finnes ingen på detta rum, som icke lifligt känner
denna önskan, och från landets skilda delar hafva ingått och ingå till

126

Den 17 April, f. tn,

oss dagligen de mest otvetydiga försäkringar derom, att allt Sveriges
folk känner och önskar detsamma. Att då, med vissheten derom för ögonen
och under förhanden varande förhållanden, längre bida vore att illa
motsvara vårt fosterlands kära, kraftiga och öfver sina stora minnen med
skäl så stolta folks förtroende. Att längre tveka vore lika felaktigt som
möjligen till sina följder olycksbringande. Vika således såväl all förtröstansfull
sorglöshet lör den kommande dagen som hvarje skymt af
klenmodighet, om sådan finnes, och må vi prisa oss lyckliga att vi kunna
foitgå mod att fullborda det oss förelagda värfvet, i det lugna medvetandet
att svenska folket nu som hittills både kan och vill försvara sig!

Att under sådana omständigheter den talare, som näst före llerr
Statsiådet och chefen för Uivil-departementet hade ordet, kunnat säga, “att
man sökt uppväcka split och oenighet till men för denna frågas ändamålsenliga
lösning''1 och att detta förnämligast skett genom "upphetsning
från samma press, som under det förgångna årets verldshistoriska händelscr,
genom sina oförståndig;!, uttalanden i utländska frågor, försökt inleda
oss i förvecklingar och obehag," samt “att denna press i stället för att
med lugn behandla denna störa fosterländska fråga och uppmana till endrägt
och sämja, skulle hafva försökt att stifta split, och missämja", kan
jag icke förstå. Af alla tecken, som hittills visat sig, synes ju, att man i
landets opinion har ett verkligt stöd för den åsigten, att stunden att göra
något för vårt försvar nu är kommen, att den är allvarlig och att den
måste begagnas. Så bär ock den större, och jag vågar säga bättre delen
af pressen angifvit sakförhållandet, och tack skyldig är man i sanning
den för de utmärkta, sakrika och utredande artiklar, för hviska den öppnat
sina spalter; sannt är nog, att härifrån gifvits ett par undantag, som
ej så fördomsfritt uppträd t, och menade den värde talaren dem, så är
jag villig att med honom instämma. Skulle möjligen derutöfver något
split finnas, så vågar jag tro, att del i och från början utgått från just
denna Kammares majoritet, vid tillsättningen af detta Särskilda Utskott,
som sedan dragit försorg om dess vidmakthållande. Utskottet har emellertid
i början af sitt betänkande ofelbart hyllat de tänkesätt jag nu angifvit,
_ då det på sjette sidan af betänkande! säger: "Det är efter moget
öfvervägande af alla hit hörande förhållanden, som Utskottet funnit sig
höra omfatta och i sitt förslag tillämpa den af Kongl. Maj:t för landtförsvarets
ordnande uppställda grund alt “svenska armcen skall hetta af
stam, innefattande befäl och trupp samt af beväringoch hade Utskottet
fortgått i deu riktning del på denna och nästföregående sida angifvit, så
är jag förvisso öfvertygad, att Utskottet, vid slutet af sitt arbete, kunnat
med skal utbrista: “Nu är allt godt!" Men redan på den nästa sidan
och alltigenom på de följande bemödar sig Utskottet att, på allt upptänkligt
sätt och tvärt emot de åsigter dei på de tvänne föregående sidorna
uttalat, resonera bort den stam, som redan finnes.

Hot må väl dock kunna sägas att denna känsla af behofvet af ett mera
utbildadt och bättre försvar än det nuvarande är mera allmänt delad
äfven i denna Kammare, då, såsom förhållandet nu är, vid föredragningen
af denna punkt, den första i utlåtandet, redan för eu stund sedan öfver
60 talare anmält sig, under det att vid 1869 års riksdag, under hela behandlingen
af det dåvarande Försvars-utskottets Betänkande i denna fråga,

127

Den It April, f. ni.

endast 69 talare yttrade sig. Kan icke äfven detta angifva att inom
Kammaren intresset för denna fråga, tankarne om sättet för dess lösning
må vara delade, dock är ganska stort?

Utskottet har, som jag nyss nämnde, allvarligt och efter noggrant begrundande
förklarat, att för betryggandet af vårt försvar fordras oundgängligen
såväl stam som allmän värnepligt; men huru har Utskottet fullgjort
sin skyldighet att afgifva ett förslag om den saken? Jo så, att i den föredragna
punkten föreslås först och främst borttagandet af den nu befintliga
stammen och det utan att Utskottet i dess ställe föreslår någon annan
än den lösa, som å pag. 46 anvisas. Sedan nemligen Utskottet der
först sagt, att vilja vi ett starkt försvar, så måste vi således hafva en
tillräcklig stamtrupp och denna dessutom så organiserad, att den kan
fullständigare öfvas etc. samt att den bör vara så förlagd, “att en mobilisering
hastigt kan försiggå och att anknytelsepunkterna mellan stamtruppen
och landets befolkning blifva lika många samt minst lika goda
som hittills,“ så säger Utskottet längre ner på samma sida i nionde punkten:
“att, i den mån vakansafgifter inflyta eller Riksdagen dertill anvisar
medel, en reglering måtte ske af infanteriregementens och korpsers nummerstyrka“
etc., och uti tionde punkten: “att, i mån af afgången inom
nuvarande indelta kavalleri och vakansafgifternas inflytande, Kong! Maj:t
må för dessa utgifter och de medel, Riksdagen lian för ändamålet anvisa,
uppsätta värfvadt kavalleri" etc. Nåväl, om det också under dessa 15 år,
som skulle erfordras innan indelningsverket slutligen vore borta och
medan derunder ännu en eller annan af den gamla stammen finnes qvar
samt för de afgångne vakansafgifter inflyta, kan blifva möjligt för Kongl.
Maj:t att vidmakthålla en stam, sådan som den Utskottet sjelft erkänner
vara behöflig, så frågas: hvar äro vi då om 15 år med eu stam? Hela
den gamla är då borta, inga vakansafgifter ingå då mera till statsverket
och den af Utskottet tänkta nya stammens tillvaro är beroende på någonting
så vanskligt, som den hos hvarje sammanträdande Riksdag för tillfället
rådande föreställningen om dess större eller mindre behöflighet, af
de anslag Riksdagen hvarje år kan vilja dertill gifva och således, enligt
all antaglighet, af eu votering Kamrarne emellan, hvars utgång, som man
vet, rätt ofta kan vara beroende af förhållanden, som ganska litet hafva
att göra med den fråga hvilken omröstningen gäller, ja, man kan rätt
gerna säga, af slumpen? Endast denna omständighet skulle för mig vara
ett alldeles tillräckligt skäl att underkänna detta Utskottets förslag. Många
andra, för samhällets bestånd vådliga satser förekomma dock i detta betänkande.
och jag hade tänkt att något utförligare yttra mig derom, meu
då en så stor mängd talare, hvilka allesammans längta efter ordet, redan
blifvit anmälda och den förste talaren redan underkastat detsamma en
utförlig kritik, så torde jag nu kunna inskränka mig till att i temligen
allmänna ordalag uttala mina tankar derom. Jag har under de år, som
denna fråga stått på dagordningen, sökt att så godt jag kunnat, sätta
mig in i densamma, läst allt som varit att läsa, hört allt som på detta
rum derom blifvit sagdt, och får uppriktigt förklara, att denna forskning
än mera stadgat den öfvertygelsen, som jag redan från början egde, att
indelningsverkets bibehållande vore ett nödvändigt vilkor för en starkare
försvarsorganisation hos oss och att, hvilka åsigter derom man än må

128

Den IT April, f. m.

hafva, det minst lämpliga ögonblicket för ett beslut om dess borttagande
eller sönderbrytande väl måtte vara det närvarande, innan man nemligen
fått erfara verkningarne af eu utsträckt värnepligts tillämpning. Den
fråga» kan med skäl tagas i Öfvervägande först då resultatet af värnepligtens
införande, i den utsträckning Kongl. Maj:t föreslagit och Utskottet
tillstyrkt, hunnit visa sig, men ingalunda bör detta ske dessförinnan och
aldraminst nu så långt på förhand.

Då jag således är öfvertygad om, att den indelta stammen bör bibehållas,
så måste jag yrka utslag å denna punkt, men då emellertid densamma
sannolikt kommer att till Utskottet återremitteras, anser jag mig
böra yttra något om de grunder, på hvilka Utskottet, efter min tanke,
torde böra fortsätta sitt arbete. Den så många gånger framhållna och
af Utskottet äfven accepterade åsigten derom, att de i några af de så
kallade knektekontrakten förekommande orden “frihet från utskrifning11
skulle skydda rote- och rusthållare för sig, barn och tjenstefolk från allt
vidare deltagande i landets försvar, än det som på grund åt kontraktet
utgjordes genom rotesoldaten och att det således vore en orättvisa mot
rote- och rusthållare, att ålägga dem ett personligt deltagande i försvaret,
d. v. s. värnepligt, är enligt min tanke cj allenast grundfalsk utan
ock så fullkomligt i tal och skrift vederlagd, så att de, som derutaf ej
kunnat öfvertygas, väl knappast för skäl äro tillgänglige.

Omöjligt kan jag godkänna, att desse jordegare ega någon rätt till
befrielse från denna hvarje medborgares pligt, att med lif och gods försvara
sitt land, eller att de, för åtagandet af en sådan pligt, ega någon
rätt till befrielse från något annat eller liksom någon ersättning derför.
Men af skäl, som jag framdeles vill utveckla, anser jag det vara ekonomisk
klokt att tillse det do ej med en ny börda nedtryckas till skada för
utvecklingen af denna landets vigtigaste näring, jordbruket, och att således,
vid åtagandet af en sådan tillökning i jordbrukarens bördor, som
en utsträckt värnepligt kommer att medföra, han må, i den mån som
skäligt och möjligt kan vara, lindras i sin nuvarande roteringsbörda, och
jag tager mig således friheten att för Kammaren framlägga ett förslag,
med syfte att reglera de ömsesidiga förhållandena mellan rust- och rotehållarne
och deras soldater, och tillåter jag mig att nu uppläsa detsamma.
Det lyder sålunda:

“I ändamål att lindra rote- och rusthållarpes besvär och att ställa
dem samt soldaten i mindre beroende af hvarandra skola, så snart en,
på grund af Kongl. Maj:ts derom till Riksdagen gjorda förslag, utsträckt
allmän värnepligtslag börjat tillämpas samt nu redan mellan rote- och
rusthållare med deras soldater ingångna kontrakt ej derföre utgöra något
hinder, följande bestämmelser gälla, tills Konung och Riksdag annorlunda
besluta, nemligen för

Rotehållet.

A) Den årliga roteringskostnaden bestämmes i ett för allt till soldatlön
af 100 R:dr Runt att utgå på följande sätt:

l:o a) der bostad med eller utan jord nu äf till soldaten kontrakts enligt -

129

Den 3,7 April, f. m.

enligt upplåten, vare rote fortfarande skyldig att enahanda förmåner soldaten
tillhandahålla, med åliggande för roten att bekosta nybyggnad äfvensom
att tillsläppa materialier till påsynta reparationer; och skall roten
mot fullgörande af dessa skyldigheter åtnjuta motsvarande afdrag å
soldatlönen efter kompromissuppskattning;

b) befinnas vid sådan uppskattning dessa soldaten lemnade förmåner
öfverstiga 90 R:dr, eger roten disponera den jord, som ej fordras för fyllande
af beloppet; understiger åter lägenhetens årliga värde 90 R:dr, skall
roten till soldaten utgifva skilnaden i penningar eller deremot svarande
spanmål, efter årets markegång inom länet; dock att denna skilnad i sin
helhet eller till större eller mindre del efter öfverenskommelse mellan roten
och soldaten kan förvandlas i andra naturaprestationer, såsom foder,
bete, vedbrand m. m.; och

c) 10 R:dr insättas årligen för soldatens räkning i sparbank, och
eger soldaten att dem jemte upplupen ränta vid sitt utträde ur tjensten
disponera; men i händelse han med döden afgått, tillhandahållas medlen
hans sterbhus; och

2:o de rotar, hvilka nu till soldaten hvarken lemna torp eller bostad,
betala i ett för allt till statsverket 100 R:dr R:mt i vakansafgift,
der de ej heldre vilja utgöra soldatlönen i enlighet med hvad som i ofvanstående
punkt l:o säges.

B) Utöfver ofvan stadgade skyldigheter är roten fri från alla utgifter
och besvär af hvad namn och beskaffenhet de vara må i och för sin soldats
underhåll, och skall staten således bekosta all soldatens beklädnad
och utredning äfvensom städja, lega samt fyllnad i lönen, der sådan erfordras
åt soldaten, hvaremot staten öfver tager rekryteringen; samt

C) För så vidt det skulle inträffa, att någon rotehållare icke finnes
villig att ingå på dessa här ofvan gjorda bestämmelser, må det honom icke
förvägras att vid sina hittillsvarande rättigheter och skyldigheter förblifva.

Busthället.

Samtliga ofvanstående bestämmelser gälla jemväl för rusthållare med
afseende på ryttares eller soldats aflöning, och ega

a) rusthållare med effektiv rusttjenst, för dennes uppehållande i öfrigt
jemte ryttarens ekipering, att uppbära rusthållen nu anslagna räntor m. in.;
samt

b) rusthållare vid afsutet kavalleri att framgent åtnjuta rusthållen
anslagna räntor m. m., emot erläggande derför, så länge de icke utgöra
effektiv rusttjenst, af årlig i penningar bestämd hästvakansafgift äfvensom
bekostande af soldatens beklädnad och utredning.

Båtsmanshållet.

Hvad om rotehållet nu är stadgadt gäller i tillämpliga delar äfven
om båtsmanshållet.

Jag anhåller att med några få ord få tydliggöra några utaf dessa
bestämmelser, då jag naturligtvis, för att undvika onödig vidlyftighet, varit
angelägen om att göra förslaget så sammanträngdt som möjligt.

Lönen till soldaten är bestämd till 100 R:dr i ett för allt. Det är

Itiksd. Prat. 1871. 2 Afd. 3 Band. 9

180

Den 17 April, f. m.

naturligt att denna siffra är den mest brännande delen af hela förslaget,
och den har derföre varit särdeles svår att bestämma. Man har dock
ansett sig icke kunna taga den, så att säga, ur luften, utan trott sig, vid
dess bestämmande, åtminstone höra söka en någorlunda pålitlig grund,
hvarpå man ställde sig. Utaf förslaget framgår otvifvelaktigt att afsigten
ingalunda är att gifva någon ersättning hvarken åt den ena eller andra
af de jordbrukare, hvilka nu bära tungan af indelningsverket, för åtagandet
af den utsträckta värnepligten. Detta har åtminstone ej varit min mening.
Min ståndpunkt är nemligen den, att, som jag nyss angifvit, de icke hafva
någon sådan rätt dertill. Jag erkänner ej någon sådan rätt i allmänhet,
och aldraminst kan jag erkänna, att dessa besutne jordbrukare skulle,
för åtagandet af något för vårt lands försvar så behöflig!, som eu större
värnepligt än den nuvarande, erhålla ersättning, då de kanske icke sjelfva
skulle tveka att pålägga de under dem stående, uteslutande af sitt eget
arbete beroende samhällsklasserna denna ökade börda, eller skyldigheten
att för fäderneslandets försvar offra mera af den för deras uppehälle
behöfliga arbetskraft och tid än hittills. Af detta skäl och då de förras
ställning i ekonomiskt afseende väl i allmänhet är mycket bättre än
de sednares, kan jag således icke tillerkänna dem, som rust- och rotehållare
betraktade, någon rätt till ersättning. Utgår jag deremot från den
synpunkten — och denna är i min tanke den enda riktiga — att, som jag
nyss haft äran angifva, enär jordbruket för vårt land är en så ofantligt
vigtig näring, så bör man, då stora organisationsplaner förehafvas och nya
bördor för deras realiserande måste af en och hvar åtagas, se till, att
dessa så fördelas, att denna näring deraf icke blir alltför mycket tryckt,
utan kan tidsenligt fortgå i utveckling till nytta för hela vårt land,
då kommer jag till den slutsatsen, att hvad som i det afseendet kan bidraga
till lättnad för densamma både kan och bör göras, och den siffra

— 100 R:dr — som här är föreslagen, innebär otvifvelaktigt en stor
lättnad för henne. Hon är grundad på det förslag, som vid 1869 års
riksdag afgafs af Kongl. Maj:t, och detta är ett af de skäl, hvarför hon
här blifvit föreslagen. Den lindring som i henne innefattas är dock större
än den 1869 års Kongl. förslag innebar, ty i henne är inbegripet allting
som kan komma att drabba eu rote- eller rusthållare i dess kostnad för
soldaten. När dessutom tages i betraktande, att medelkostnaden vid

rotehållet, enligt “komiterades för rådplägning rörande ifrågaställd lindring
af roterings- och rustningsbördan* beräkningar, utgör 126 R:dr 32
öre, enligt Carl XI:s kontrakt 117 Rall’ 62 öre samt vid rusthållet,

för kavalleriet 120 R:dr 21 öre och för infanteriet 132 R:dr 46 öre,
så torde ej med skäl kunna förnekas, att ju icke denna siffra medför
en rätt betydlig lindring. Såsom vidare i Do a bestämmes skola de
rotar, som för närvarande lemna torp eller hostad åt sina soldater,
dermed fortfara och för dessa prestationer från den bestämda lönen afräkna
kostnaden för byggandet och underhållet af de erforderliga husen
och hvad jorden årligen anses afkasta. Allt detta afdrages ifrån den för
roteringskostnaden bestämda summa, för såvidt lägenhetens värde öfverstiger
90 11:dr. Understiger'' den deremot detta belopp, så skall roten till
soldaten utgifva skilnaden i penningar, eller deremot svarande spanmål
efter länets markegångspris. Den lindring, som här tillägges rotehållare^

Den 17 April, f. in.

131

är således icke obetydligt större än enligt 1869 års förslag. Derjemte
har älven blifvit sörjdt, för att alla små och ovissa besvär, hvarmed rotehållaren
nu pinas, må kunna bortfalla, och att således ingen anledning
till klagomål eller misshälligheter mellan rotehållaren och soldaten må kunna
uppstå, der icke rent af oredlighet å ena eller andra sidan förefinnes.
Vidare är i punkten a) föreskrifvet att torp skall lemnas, men icke ovilkorligen
detsamma som nu är upplåtet, utan endast att enahanda förmåner
som nu äro soldaten beviljade skola honom fortfarande tillkomma,
d. v. s. torp med jord, om nemligen sådan nu finnes, annars ej. Rotehållaren
är således oförhindrad att utbyta det nuvarande torpet mot ett
annat. Om t. ex. torpet ligger inne i egorna, så är det honom obetaget
att i stället lemna ett annat, beläget i utkanten af dem, eller ett sådant
som med mindre olägenhet kan af roten afstås. Den farhåga en del af
rotehållarne, de, som bo på slättbygden, kunna hafva mot torpens bibehållande,
hoppas jag således skall vara i väsendtlig mån undanröjd. Afdraget
å soldatlönen, hvartill roten, mot fullgörande af dessa skyldigheter,
är berättigad efter uppskattning af lägenheten, skall enligt samma punkt
bestämmas genom kompromiss. Jag har tänkt mig dennas sammansättning
sålunda, att en af kompromissarierna skall utses af rotehållaren, en
af chefen för det kompani, till hvilket soldaten hörer, och en af landstinget,
för hvilket ändamål, efter behofvet, en eller flera personer, skulle
inom de olika häraderna af länet af landstinget utses. Desse trenne ledamöter
skulle således utgöra den domstol, hvarom här är fråga. Stadgandet
i punkten c) torde måhända äfven böra tydliggöras. Här är visserligen
föreskrifvet, att insättningen skall ske i sparbanken, men denna
föreskrift är dock icke afsedd att vara ovilkorlig, utan kan insättningen
lika väl göras i någon annan penningeiörräntande anstalt, om detta skulle
anses förmånligare eller anstalten är för rotehållaren tillgängligare. Hufvudändamålet
är att soldaten, då han träder ur tjensten och skall börja
ett annat förvärf, må hafva ett litet kapital, hvaröfver han kan disponera,
eller, om han före tjenstetidens slut afiider, ett sådant må tillfalla hans
efterlefvande enka och barn. Blir en sådan bestämmelse införd, så lära
nog vederbörande tillse, att den äfven iakttages, och att soldaten eller
hans efterlefvande familj, men ingen annan, kommer i besittning af kapitalet.
Meningen är, att han på detta sätt skall blifva befriad från allt beroende
af den kommun han tillhör, ej ligga densamma till last, utan tvärtom, då
han från tjensten afgår, hafva en samlad penning att dermed börja en ny
verksamhet.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på punkten B. Der
talas om att staten skulle, utöfver de kostnader den nu har för soldaten,
öfvertaga rekryteringen. Jag har ansett mig böra särskildt vidröra detta,
synnerligen derföre att vid 1869 års riksdag gjordes några anmärkningar öfver
en motsvarande bestämmelse uti det då afgifna Kongl. förslaget. Dessa
anmärkningar voro dock, enligt min tanke, af så underhaltig beskaffenhet
och af så ringa betydelse, att jag vågar försäkra att, om det icke finnes
bättre skäl mot den saken, så måste den vara ofantligt bra. Endast fyra
talare yttrade sig då emot densamma, såsom af denna Kammares protokoll
för den 17 April samma år kan inhemtas, och något annat svar påkalla
ej deras anmärkningar.

132

l>en 17 April, f. in,

På punkten C anhåller jag slutligen att få fästa Kammarens synnerliga
uppmärksamhet. Der är föreslaget, att hvarje rotehållare, som icke vill ingå
på detta förslag, skall ega fullkomlig frihet att blifva qvar vid det gamla,
om han finner detta för sig förmånligare. Vill en rote, som blifvit ställd
på vakans, fortfarande utgöra vakansafgiften, så skall han dertill ega rättighet.
Jag erkänner visserligen, att denna afgift numera på många ställen
är för låg, och att dess bibehållande således för de vakanta rotarne är en
stor förmån, men då staten för viss tid afsagt sig rättigheten att ånyo
ålägga dem effektiv rotering och denna tid för en del af dem, enligt uppgjorda
kontrakt, ej upphör förr än år 1897, så kan det icke vara skäl att
nu öka denna deras börda, då en annan skulle tillkomma, äfven om den
nuvarande vore mycket lindrig, utan bar jag tänkt mig, att de må qvarblifva
vid sin rätt, så länge kontraktstiden räcker. 1 öfrigt har jag angående
rote- och rusthållet ingenting att tillägga.

Hvad båtsmanshållet beträffar, har i sista punkten blifvit föreslaget,
att om detsamma skulle i tillämpliga delar gälla hvad om rotehållet blifvit
tillstyrkt. Något förslag angående denna del af indelningsverket föreligger
icke nu till afgörande, och jag anser mig derföre endast böra uppmana
dem af Kammarens ledamöter, hvilka i det afseendet kunna hafva
något förslag att framställa, att under den blifvande diskussionen yttra
sina tankar om båtsmanshållet. Orsaken hvarföre denna punkt blifvit
intagen har vant, att jag trott mig göra båtsmansrotehållarne eu tjenst,
genom att bereda dem tillfälle att uttala sin Uppfattning om denna del
af frågan.

Då jag slutligen nu anhåller om äfslag å den nu föredragna punkten,
så gör jag detta för att få densamma till Utskottet återremitterad i den
syftning det af mig nu framställda förslaget innehåller.

Herr Grenander: För den, som älskar freden såsom ett grundvilkor
för nationernas lycka och afskyr kriget såsom den bittraste frukten
af menskliga förvillelser, är det långt ifrån angenämt att behöfva deltaga
i öfverläggningar om eu arméorganisation efter utvidgad plan och att hafva
varit med om att votera millioner till mordverktyg af ändamålsenligaste
konstruktion. Men frågan om vårt försvarsväsendes ordnande och stärkande
kan icke längre utan fara undanskjutas, ty man måste göra sig
både döt och blind för att kunna förneka, att detta i egentligaste mening
är en lifsfråga, på hvars snara lösning svenska folkets nationella tillvaro
kan bero; och obestridligt sannt synes mig gälla om staten så väl som
om individen: “att den som knotande öfverräknar hvad ära och frihet
kosta honom om året, är redan ovärdig beggedera, ty de materiela rikedomarne
äro endast medel och kunna ej få en ädlare användning, än att
tjena till bevarandet af andliga skatter — skatter för hvilka ej lifvet
sjelft är ett för högt pris; samt att förklaringen att vi ej hafva råd att
värna om vår exsistens, är ett fattigdomsbevis, utstäldt ej åt vårt lands
materiela hjelpkällor, utan åt vårt folks moraliska kraft och sedliga värde

En och annan, som förmodligen anser sig ega mer än vanligt politiskt
förstånd, säger visserligen, att ingen fara hotar den närmaste framtiden,
att freden till och med för många år är betryggad, och att således
ingen ksyndsamket är af nöden. Denna förutsägelse kan dock endast ge -

Den 17 April, f. m.

133

nom sin karakter af ren profetia gorå anspråk på att blifva trodd, ty den
kan icke såsom slutsats härledas från gifna förhållanden.

Lemnar man nemligen det profetiska området och ställer sig helt enkelt
på den vanliga betraktelsens ståndpunkt, så visar det sig, att det närvarande
tillståndet i Europa, om också för ögonblicket temligen lugnt på
ytan, dock i djupet är upprördt och alldeles saknar garantier för eu bestående
fred. Våldet har trädt i rättens ställe och löper, som det synes,
tyvärr ingen fara att hejdas på sitt triumftåg. Af den solidaritet, som
förut aldrig helt och hållet saknats inom det europeiska statssystemet,
(om denna benämning fortfarande får begagnas), finnes knappast qvar
ett spår, åtminstone icke då det är fråga om att sätta en gräns för olagligheterna
och förtrycket. De ord, Kongl. Maj:t i sitt sednaste trontal
yttrade, att rättstillståndet i Europa hvilar på osäkra grundvalar, emedan
traktaterna icke längre omgifvas af samma helgd som tillförene, dessa ord
kunna icke bestridas utan samma våld mot sanningen som mot traktaterna.

Den som, med sådana förhållanden för ögonen, likväl finner fredsutsigterna
nu synnerligen goda och således afråder från all skyndsamhet
vid försvarsfrågans ordnande, han borde också, lör så vidt han vilie vara
konseqvent, ständigt föra samma språk, om också vår Herre förlänade
honom ett mer än hundraårigt lif. Han måste konseqvent föra det, åtminstone
till dess vi fått ett krig på halsen, ty då först vore faran enligt
hans åsigt faktisk, men då komme också tanken på försvaret för sent.
Nej, mine Herrar, om något i den vägen skall göras, måste det börjas
snart, ty det lär väl ej kunna blifva färdigt i en handvändning.

Men, heter det från ett annat håll (der man också gör anspråk på
mycken politisk vishet), hvartill skulle det tjena att använda stora summor
på någonting så onyttigt som vårt försvarsväsen ? Sverige är för
litet och fattigt för att på egen hand kunna försvara sig, det är blott
eu munsbit för eu öfvermäktig fiende. Och de finnas, som till den grad
satt sig in i denna för hvarje sannt fosterländskt sinnad svensk man
förhatliga tankegång, att de redan trösta sig dermed, att vi ej skulle få
det sämre såsom en främmande makts undersåtar, och att det kunde vara
lika bra för vårt land att vara ett storfurstendöme som ett sjelfständigt
rike. Att ens ett ögonblick polemisera mot sådana tröstegrunder skulle
vara en förnärmelse mot denna församling. Jag vill blott erinra derom,
att ett folk, sådant som det svenska, hvars frihet är så djupt rotad, och
som med ståndaktighet har kunnat uthärda allt utom förtryck, säkerligen
skulle få mycket svårt att inse fördelame af att stå under främmande
öfverherrskap, isynnerhet som ett sådant herrskap otvifvelaktigt
skulle låta betala sig mycket dyrt och således öka skatterna till oerhörda
belopp. Ty med svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, vore
det naturligtvis då slut. Men vi skola hoppas att det aldrig kommer till
en sådan ytterlighet. Säkert synes mig vara, att det ej behöfver gorå det,
om vi ej fegt öfvergifva oss sjelfva. . Ty vår nations krafter äro icke att
förakta, om de blifva väl använda i fosterlandskärlekens tjenst och vårt
lands geografiska läge och öfriga naturförhållanden äro i hög grad gynnsamma
för ett försvarskrig. Redan öfverförandet hit af en större armé
måste vara förenadt med ofantliga svårigheter och skall knappast äfven -

134

Den 17 April, f. m.

tyras af den mest roflystne fiende, i fall lian vet att en väl öfvad och modig
svensk styrka skall stå färdig att taga emot honom på hvarje punkt, der
han ämnar landstiga. Men vet deremot eu sådan fiende, att vårt försvar
är så underhaltigt, att vi ej hafva annat göra än öfverlemna oss åt den
förstkommande, då är att befara att hans besök ej skall uteblifva. Ty
huru fattigt Sverige än säges vara. torde det väl finnas någon spekulant
som ej försmår det, om det blott kan erhållas till skäligt pris. Men det
är vår pligt, mine Herrar, att, i hvad på oss ankommer, tillse, att detta
pris ej ställer sig lågt, utan tvärtom blir afskräckande högt.

I korthet, Sverige kan försvara sig och derför bör, ja måste det utan
uppskof sättas i försvarstillstånd.

Frågan blir då, huru detta på ändamålsenligaste sätt skall ske. Af
de förslag, hvilka i denna syftning blifvit för Riksdagen framlagda, gifver
jag obetingadt företrädet åt det af Herr Krigsministern utarbetade. Icke
som skulle jag tilltro mig att stiga detta vara det från alla synpunkter
yppersta, som kunnat uttänkas (för att våga fålla ett omdöme i sådant
afseende saknar jag naturligtvis nödiga specialinsigter), utan emedan
jag anser det hafva den stora förtjensten att vara det efter närvarande
förhållanden lättast utförbara och dock, som det vill mig synas, betryggande.
Hade Riksdagen sagt, till Krigsministern: vi anhålla att ni ville
framlägga ett förslag till arméorganisation efter en plan, som ni anser
vara den bästa möjliga, ni behöfver hvarken taga i betraktande kostnaderna
eller tiden, inom hvilken det skall vara, färdigt; framför allt se vi
ej på priset, blott vi få den bästa vara; om Riksdagen hade sagt så, då
hade, mine Herrar, derom är jag öfvertygad, vi otvifvelaktigt fått ett ännu
bättre förslag än det nu framlagda Kongl. förslaget, men också långt dyrare;
ty det är så, att de bästa varorna sällan äro de billigaste. Men
nu hade ej Krigsministern fått ett så beskaffad! uppdrag. För honom
var frågan, ej att framlägga något, som skulle väcka alla fackmäns beundran,
utan fastheldre något som, på samma gång det var tillfyllestgörande
för vår trygghet, kunde hafva utsigt att blifva antaget af Riksdagen. Och
vid utarbetandet måste således statsmannen och den militäriske organisatören
handla i öfverensstämmelse med hvarandra. Detta är den synpunkt,
från hvilken förslaget hufvudsakligen måste bedömas, om man vill låta
det vederfaras rättvisa.

Det är egentligen mot den grund, hvarpå det är bygdt, nemligen
indelningsverket, som anmärkningarne riktas. Det är icke min mening att
upptaga Kammarens tid med försök att åstadkomma eu vederläggning af
flere eller färre af dessa anmärkningar. Frågan är så grundligt och talangfullt
diskuterad vid enskilda sammanträden, i tidningar och i broschyrer,
att knappast något nytt skäl för eller mot torde kunna framdragas. Det som
på öfvertygelsens väg kan åstadkommas måste redan vara gjordt, om det
kunnat göras. Hvarken Särskilda Utskottets eller de i dervid fogade reservationer
intagna förslag tyckas mig så tillfredsställande som det kungliga, enär
de, enligt mitt förmenande, icke lika väl och snart som detta kunna leda till
det åsyftade målet. Vi skulle derigenom visserligen blifva af med indelningsverket
och detta är väl i åtskilligas ögon dessa motförslags stora
förtjenst, men i stället få en armé, om hvars ovissa värde skäligen torde
kunna hysas stora farhågor. Nej, mine Herrar, skall man kasta indel -

135

Den 17 April, f. m.

ningsverket öfver bord, då måste man vara beredd på att sätta något
bättre eller åtminstone lika godt i dess ställe, och detta blifver då äfven
för de befriade rust- och rotehållarne säkerligen dyrare, än ett landtförsvar,
ordnadt på sätt det Kong! förslaget innehåller. År det åter meningen
att begagna sig af fosterlandets försvarslösa tillstånd, för att, vid
lösningen af frågan om dettas förbättrande'', uppställa vilkor om enskild
fördel, då är en sådan egna nyttans förblindelse i hög grad att beklaga.

Utan tvifvel kunna många befogade anmärkningar göras mot indelningsverket
; men deraf följer icke, att det helt och hållet måste upphäfva?.
De anmärkta bristerna kunna ju småningom afhjelpas..

Om skattetungans fördelande för vårt försvar hafva vi ju tillfälle att
framdeles bestämma inom oss. Måtto vi nu endast för verlden utom oss
enstämmigt och ovilkorligt visa, att vi vilja försvara oss, för att söka derigenom
göra oss förtjente af och åt vält älskade fosterland bereda fredens

välsignelse! ,

Hvad fosterlandets väl nu krafvel'', det är, enligt mitt förmenande,
att med förbiseende af enskilda intressen antaga det Kong! förslaget såsom
på en gång jemförelsevis billigt, lätt utförbart och ändamålet motsvarande.

Jag yrkar alltså afslag å Särskilda Utskottets utlåtande och — då
icke heller det i dag framlagda, indelningsverket bibehållande förmedlingsförslaget
synes mig bygdt på fullt rättvis grund — bifall till Kongl.
Maj:ts proposition angående landtförsvarets ordnande.

Herr von Geijer: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag går att

begära ordet vid behandlingen af Särskilda Utskottets här, delvis, afgifna
betänkande rörande landtförsvarets ordnande, gör jag det ej utan föregånget
begrundande, efter måttet af mina insigter. _

Nog länge — åtminstone innan denna fråga kommit på dagordningen,
på sätt den sedan några år det varit — har jag, inom _mig, kommit till
den fasta öfvertygelse, hvilken jag också här, under förliden riksdag, vågade
uttala, att indelta arméen varit och i sin tillvaro alltid vill förblifva,
vida mer ett hinder mot, än ett stöd för det nationel försvarets utveckling
på den som nödvändig nu erkända grund, beväringens militära utveckling.

Med afseende å sättet för indelningsverkets borttagande tankte jag
mig då intet annat som det rätta än en aflösning mot perpetuel^ fast
lindriga vakansafgifter; och befann mig sålunda redan då, i väsendtligaste
mån, på den ståndpunkt i frågan, hvilken uttalas i de fem reservanternas
afgifna reservation mot Utskottets förslag.

Jag hyste vidare den föreställning, att dessa vakansafgifter, i förening
med redan befintliga, eller ökade anslag till indelta arméens och beväringens
vapenöfvande, skulle gifva nödiga medel för åtminstone begynnelsen
till den nationens vapenöfvande, hvarur en fullständig omorganisation af
landtförsvaret skulle kunna utgå.

Att jag dervid ej fäste tanken på behofvet af någon annan stam an
den, som skulle utgöras af ett yrkesskickligt, åt sitt militära värf sig uteslutande
egnadt befäl, erkänner jag, liksom jag ännu, inom mig, ej tror

136

Den II April, f. m.

på det militäriskt riktiga af eu fristående stamtrupps bildande, och detta
minst for ett litet folk.

_ Men då Regeringen och Representationen öfverensstämma i denna
åsigt om stamtrupps nödvändighet, och jag erkänner att öfvergången från
den nuvarande indelta stammen fordrar sådant, så kan för stunden ei
vara fråga om det pnncipielt riktiga, utan endast om det faktiskt nödvändiga;
och jag Intrader alltså, och med förhoppning om realisation,
åsigten om nödvändigheten åt nuvarande indelta stammens utbytande mot
en annan sådan. J

Utan att våga tillmäta mig någon som helst militär insigt, i detta
ords verkliga mening, skall jag dock påstå, att, om stamtruppsprincipen
skall kunna erhålla någon militärisk betydelse, så måste den ef allenast
upphora att vara indela som nu, utan ock slutligen alldeles upphöra att
vara mdelt, både till namn och form, och slutligen förläggas i garnisonf(f
,a^ t u,uler, läufre eller kortare tid, med oafvänd uppmärksamhet
på det militära andamålet, utdanas. Vidare vill jag påvisa nödvändigheten
karat, för att någonsin kunna erhålla ett väl öfvadt och åt sitt vigtiga

yr e. hängifvet armébefäl, i stället för ett åt landtbruk eller sysslolöshet
hanvisadt sådant, J

Denna del af försvarsfrågans ordnande är så vigtig och så erkänd,
att mig synes det hela svagt, om man ock kunde tänka sig organisationen
i alla andra delar stark. Det förefinnes utan tvifvel ett mycket stort antal
personer i landet, Indika med förbiseende af indelta arméens militära
iiutvudandamål, älska denna armés orubbade qvarblifvande i dess nuvarande
form, derföre att de i densamma se ordningsmaktens oförlikneliga
stod i sista instansen.

Konungamakten behöfvcr soldater, säger en af Sveriges störste historieskrifvare,
och detta må erkännas; men att de böra vara indelta finnes
ingenstädes omnämndt. Vi lefva under så lyckliga förhållanden, att vi ej
an kunna ens tänka oss, i vårt land, de mäktiga attentater mot samfundsordningens
bestånd, Indika stundom förete sig i Europas större statermen
om sådana rörelser en gång kunna vinna insteg, synes mig ordningens
upprätthållande genom militärmaktens hjelp vara vida osäkrare och
svårare med eu armé, som, i stället att stå under fanan, ligger isolerad
och kringspridd och sålunda ej på så sätt kan sägas vara i hand.

uttalar detta nu derföre, att jag förväntar mig den bemärkning,
att det lian finnas besynnerligt, att jag med värma omfattar förslaget till
bildandet af en stamtrupp sådan som de fem reservanterna den föreslagit

på samma gång jag förkastar lämpligheten af den närvarande indelta
formen.

,hänseenden kan denna nya form för indelta arméen ej blifva
bättre än den närvarande; men den möjliggör öfvergång till en bättre
sammansättning, och jag uttalar här, hvad jag tror en och hvar i alla
fall bär inom sitt bröst, deii tanken nemligen, att åtminstone stamtruppen
framdeles skal forläggas i garnison. Skygga vi, ännu i lång tid måhända,
tillbaka för den tanken att låta hela beväringen utbildas i garnison, synes
mig dock, att vi redan nu må hafva mod att dit tänka oss förlagd
den stamtrupp, vi tänka oss som nödvändig.

Den 17 April, f. m.

137

Då erfarenheten visar, att med våra konstitutionela förhållanden sällan
någon större reform, om än så nödvändig ansedd, om än så mogen i representationens
eget medvetande, lyckats vinna Riksdagens majoritet fdisig,
förr än Regeringen ingått på denna åsigt, tagit frågan om hand och
framlagt den som sitt förslag, så hyste jag den förhoppning att Regeringen
redan för några år sedan skulle hafva, ingående på åsigten om nödvändigheten
af indelningsverkets aflösning, framlagt ett förslag till landtförsvarets
omorganisation, eller åtminstone som preliminär åtgärd, ett förslag
till indelta arméens förändring från en stamtrupp, sådan den nu är, till
en stamtrupp på annat sätt aflönad och sammansatt.

Regeringen tog visserligen, vid denna tidpunkt och från dess ståndpunkt,
frågan allvarligen om hand; men de komitébetänkanden, hvilka i
följd deraf afgåfvos och hvilka i det väsendtligaste ligga till grund för
Chefens för landtförsvaret underdåniga anförande af den 31 December
1868, synas alla vilja ådagalägga, att indelningsverket, från så väl nationel
och militärisk som social och ekonomisk synpunkt, förtjenar att bibehållas
och vårdas.

Likasom jag ej kan erkänna riktigheten af dessa påståenden, finner
jag tvifvelsamt huruvida denna historiska utredning medfört åsyftad nytta.
För min del tror jag tvärtom, att intet mera bidragit att försvåra frågans
lösning, än just den vidlyftiga juridiskt-kamerala behandling ämnet fått.
Det synes snarast, som om meningsskilnaden härigenom erhållit mycken
näring, utan att man kan spåra nödvändigheten af den föregångna utredningen
för att komma till Utskottets förslag, sådant det här föreligger,
eller till innehållet af reservationerna.

Det är sålunda jag, utan att mera vilja kasta blicken tillbaka på
sättet för indelningsverkets uppkomst, hvilket i alla fall nu är nogsamt
kändt, endast och allenast vill se framåt till sättet för indelningsverkets
försvinnande, i och för det riksvigtiga ändamålets vinnande: utvecklingen
af våra militära krafter.

Sättet för nuvarande indelta arméens utbytande mot en annan, tillsvidare
indelt armé, angifves dels i Utskottets förslag, dels i de fem Utskottsledamöternas
reservation och dels i den af Friherre Ericson angifna.

Då jag, för min del, kommer att yrka rent utslag å Utskottets förslag
och likaledes ej kan ansluta mig till, hvarken den af Herr Björnstjerna
afgifna, mer än varsamma reservation, eller till det af Herr Kallstenius
nyss gjorda förslaget, så återstår endast att betrakta de tvänne omnämnda
reservationerna: den ena af Friherre De Geer, Grefve Hamilton,
Friherre Stjernblad, Herr Wijkander och Herr Nisser, samt den andra af
Friherre Ericson.

I principen för afiösningssättet skiljaktiga, hafva dock dessa båda
reservationer så vigtiga beröringspunkter, att man väl skulle kunna hysa
förhoppning på en sammanjemkuing, om utlåtandet blefve återremitteradt
i sådant syfte.

Den väsendtligaste, den betydelsefullaste öfverensstämmelsen emellan
de begge ifrågavarande reservationerna är onekligen den, att de gemensamt
uttala den förmening, att nuvarande indelta arméen, på grund af militära
skäl, må anses alldeles otjenlig som stamtrupp för en mera verklig beväring.

138

Den 17 April, f, m.

Både nu, på sätt jag förväntat, de fem reservanterne, jemte erkännandet
af rust- och roteliållarnes skäliga rätt att få utbyta ovissa, i
framtiden, helst i förening med utsträckt allmän värnepligt, lätteligen
odrägliga, och i alla fall ofta i erläggningssättet odiösa prestationer, mot
deras värde i penningar — också uttalat, att de, i likhet med hvad både
Regering och Riksdag förut förklarat, erkände, att vid sådan förvandling
en lindring i afgiften borde tillerkännas rust- och rotehållarne, så hade,
efter min mening, eu sammanjemkning varit än lättare att åstadkomma.

Jag kan för min del ej i ringaste mån ifrågasätta statsmakternas fullt
beslutande rätt att göra aflösningen obligatorisk, och delar i denna enda
del Utskotts-majoritetens uppfattning om sättet för frågans lösning; men
om den kan lättare lösas genom erbjudande af valfrihet åt rust- och rotehållarne
— och jag tror det nästan — biträder jag äfven denna bestämmelse
i de båda reservationerna, ehuru den militära slutorganisationen
derigenom skulle kunna komma att fördröjas längre än önskvärdt är.
Lyckligtvis gifver erfarenheten vid handen, alt dylik förvandling af naturaprestation
till penningeafgift, om ock frivillig, dock fullständiggöres hastigare
än man först befarar.

Jag tillstår således, att jag egentligen mest är benägen för frågans
lösning, på sätt de fem reservanternes förslag innebär; dock med nedsättning
i årliga vakansafgiften af åtminstone en femtedel, ja möjligen än
mera af uppskattade värdet å rustnings- eller roteringsbesväret; och detta
emedan jag tror detta sätt i och för sig vara det lättaste, billigaste och
innebärande den äldsta tanken.

Men då detta förslag väl ej lärer kunna utan vidare vinna framgång,
gäller väl slutligen också här, som vid så mången annan frågas lösning,
att den största eftergiften kommer att ske från den sida, som har den
bättre rätten för sin mening. På denna förutsättning och psykologiska
erfarenhet hazarderade konung Salomo helt visst sin sedan så berömda dom.

Jag erkänner det jag anser, att de fem reservanterne här hafva den
fullständigare, den klarare rätten på sin sida; men, som sagdt, just derföre
förmenar jag — om denna angelägna fråga skall kunna lösas — att
just de komma att gifva den största eftergiften, eftergiften i principer, då
väl äfven vore att förvänta ett vidare tillmötesgående, med afseende på
amorteringssättet och de framtida garantierna, från deras sida, hvilka
hålla på denna form för aflösningen.

Medgifver man en betydligare nedsättning i ständiga vakansafgifterna
eller ingen nedsättning vid amorteringen, torde skilnaden i ekonomiskt
hänseende ej blifva så särdeles betydlig.

Ur militärisk synpunkt är mig likgiltigt hvilken af de tvänne reservationerna
som blefve antagen. Jag skulle med glädje emotse hvilkendera
som helst, emedan stamtruppens derpå följande utbildning måste i båda
fallen på enahanda sätt utveckla sig till det mål jag nödvändigt förutser,
och som är vilkoret för så väl befälets som beväringens militära utdaning,
ja, vilkoret för hela omorganisationen af landtförsvaret.

Säkert nog länge har jag redan haft ordet. Jag skall derföre sluta,
anförande reservanternes ord, pag. 53: “Huruvida tidpunkten, då indelningsverket
må anses föråldradt, ligger närmare eller fjermare, är en fråga,
öfver hvilken vi sakna anledning att yttra oss“ — men instämmande i de

Dsn 17 April, f. m.

913

derpå följande, der det heter: “men visst synes det oss vara, att han nalkas»
i den män den allmänna värnepligten blifver försvarets väsendtligaste källa" •
Stunden nalkas sålunda i sanning! Måtte den snarligen gå i uppfyllelse!

Jag anhåller om återremiss i syfte och i förhoppning, att en sammanjemkning
af de tvänne omnämnda reservationerna inom Utskottet måtte
kunna åvägabringas.

Herr A strand: Den fråga, som i dag utgör föremål för behand ling,

är icke ny för representationen. Den har återkommit flera gånger
under de sednare åren och dervid blifvit bragt å bane såväl af regeringen
som af enskilde motionärer i Riksdagens båda Kamrar. Jag vågar
dock påstå att, om än det således icke är första gången detta vigtiga
ämne nu förekommer, har dock aldrig förut hela landets uppmärksamhet
blifvit i så hög grad som nu riktad på oss och våra förhandlingar.

Då Riksdagen vid början af detta riksmöte beslöt tillsättandet af ett
Särskilt Utskott för landtförsvarets ordnande, hyste troligen hvar och en
de bästa förhoppningar, att den utredning och sorgfälliga uppmärksamhet,
Utskottet skulle egna åt denna fråga, skulle leda till framläggandet af ett
förslag af beskaffenhet att kunna af de fleste bifallas. Jag vet ej hvilket
intryck Utskottets nu föreliggande förslag gjort på Riksdagens öfrige ledamöter,
men hvad mig sjelf beträffar, får jag öppet förklara, att det på
mig haft en nedslående verkan. Jag har visserligen i motiverna till Utskottets
förslag funnit många och stora ord om offervillighet, fosterlandskärlek,
hotande faror och nödvändigheten i följd deraf att så ordna vårt
försvar, att det kan motsvara tidens kraf, men hvarken i Utskottets eller
Första Kammarens reservanters förslag, ej heller i Friherre Ericsons reservation
har jag funnit ett tillfredsställande svar på dessa, stora ord.

Enligt min tanke måste man i denna sak taga hänsyn till två omständigheter.
Den första och vigtigaste är att erhålla ett verkligt godt
försvar, och flen andra att bilda detta försvar, så att det står i proportion
till våra tillgångar. Beträffande den första frågan har Utskottet uttalat
den mening, att den stam, som nu utgör grunden för vårt landtförsvar,
icke längre är krigscluglig, och att man skulle kunna erhålla en
mera intelligent stamtrupp genom att värfva densamma här och der i landet.
Jag har icke i Utskottets betänkande kunnat finna något bevis för
riktigheten af detta antagande. Huru kan man tro, att befolkningen i
lederna skulle erhålla mera intelligens, derigenom att man, på samma gång
man bildar en ny stam, förklarar, att den skall upphöra att vara indelt?
Af hvilka personer skulle den nya stammen komma att bestå? Jo, sannolikt
till största delen af män ur arbetsklassen, och utan att vilja förneka
arbetarnes intelligens, tror jag dock icke, att den stam, man vill bilda,
erhåller mera intelligens derigenom, att hon icke är fästad vid en viss
jordtorfva utan ställes på rörlig fot. Jag underkänner denna hypotes,
och jag tror icke, att någon af de Utskottets ledamöter, som efter mig
komma att yttra sig i denna fråga, skall kunna öfverbevisa mig derom,
att denna hypotes är riktig.

I afseende på kostnaden för vårt landtförsvar har Utskottet uttalat
den åsigt, att man borde lägga en mera billig och rättvis grund för eu
jemn fördelning af de ökade bördorna, än som nu är förhållandet. Jag

140

Den 17 April, f. m.

erkänner riktigheten af denna sats, men jag är också öfvertygad derom,
att hvar och en, som noga genomläst Utskottets betänkande, lätteligen
funnit, att den slutsats Utskottet dragit icke motsvarar dessa vackra premisser.
Man har uppgifvit, att för ernående af detta resultat vore nödvändigt
att undanrödja det real-onus, som indelningsverket nu lägger på
den roterade och berustade jorden. Men om så sker, begå vi icke då en
orättvisa emot andra kategorier af medborgare, Indika till eu del komme
att bära de bördor vi vältrat från egna skuldror? Eller skulle vi icke
döma i egen sak?

Af denna Kammares ledamöter äro nemligen närmare tre fjerdedelar,
och af hela representationens medlemmar fem sjettedelar rust- och rotehållare.
Samtlige dessa skulle dock på långt när icke af indelningsverkets
borttagande skörda någon vinst. Der jordtorp äro åt soldaten upplåtna,
skulle denna vinst endast tillfalla stamrotarne, för så vidt jord till
dessa torp hlifvit lemnad å rotens mark. Nu uppgår dock antalet af de
hemman i vårt land, som äro stamrotar, blott till 7,000 å 9,000. Men den
vinst, som dessa rotar skulle genom bekommande af soldattorpen erhålla,
blefve endast ögonblicklig och tillfölle allenast de nuvarande egarne af
dylika hemman; hvaremot deras efterträdare i eganderätten skulle komma
att erlägga den högre bevillning, som i följd af en förändring i berörda
afseende måste drabba hela folket. Den egentliga skatten skulle således
blifva större och icke mindre än för närvarande, enär ingen, vare sig vid
köp eller skifte af hemman, å hvars egor soldattorp är beläget, af detsamma
beräknat någon inkomst.

Man bör icke förbise, att Utskottet, oaktadt sitt myckna ordande om
en allmän lindring i nuvarande försvars b ordan, helt och hållet lemnat
utan afseende en annan kategori af skattskyldige, nemligen en stor del
af rusthållarne, och jag kan icke finna något skäl, hvarföre icke äfven deras
rätt bör tillgodoses. Då en rusthållare förvärfvat sitt hemman i förväntan
att den lag, som då lag till grund för beskattningen, fortfarande
skulle ega bestånd, så anser jag att, om rusthållaren vid detta aftal
erhållit en förmån, han är i sin goda rätt, då han fordrar att afseende
derå fästes vid en blifvande omdaning af rusthållsskyldigheten. I
Utskottets betänkande förekommer dock ej ett ord, som häntyder derpå,
att Utskottet egnat denna minoritet den minsta uppmärksamhet.

Utskottet uttalar äfven den satsen, att det, genom att ålägga rustoch
rotehållarne under den föreslagna öfvergångstiden af 15 år att för
ledigblifna nummer erlägga vakansafgift, visat, att rust- och rotehållarne
icke vilja afhända sig indelningsverkets börda och vältra densamma på
andra klasser. Är denna börda, såsom Utskottet säger, orättvis, hvilken
rättsgrund ligger då till stöd för skyldigheten för den rote, som genom
soldatens afgång först blir ledig, att vänta till dess de öfriga rotarne äfven
blifva lediga, för att komma i åtnjutande af rättvisa? Om jag således
ogillar det slut, hvartill Utskottet kommit, så ogillar jag icke mindre
det förslag, som de 5 reservanterne af Första Kammarens ledamöter inom
Utskottet framställt. Jag tror, att erfarenheten gifver vid handen, att
förslag om de in natura utgående skatters förvandling i penningar icke i
allmänhet mottagas med välvilja, och något annat än en sådan förvandling
åsyftar icke nämnda förslag. Vi hafva ett minne deraf i reglerin -

Den 17 April, f. m.

Hl

garne af presterskapets löneförmåner, hvilka icke utfallit efter förväntan;
och man önskade nog att kunna återföra presterskapets aflöning till det
ursprungliga sättet, om det blott icke vore för sent.

Det af Friherre Ericson uppgjorda förslaget öfverensstämmer med Utskottets,
med den skilnad likväl att det förstnämnda tillägger ytterligare
13 års respit för hoppet att kunna försvara oss. Friherre Ericson föreslår
nemligen att, sedan rust- och rotehållares nuvarande årliga onus för
indelningsverket på ett visst föreskrifvet sätt uppskattats och värderats,
en femtedel af detta onus skall vid införandet af en utsträckt värnepligt
efterskänkas, men att rust- och rotehållare!!, för tillgodonjutande af denna
eftergift, skall å den återstående kapitalskulden årligen i 28 års tid erlägga
7j procent, deraf 6 procent beräknas såsom ränta och 1| procent
såsom amortering. Men just denna tillökning i räntan är räntan på afdragets
kapitalbelopp, och således är hvarken den ena eller andra formen
någon verklig aflösning.

Jag tror, att vi ej skola kunna med öppen blick möta andra skattdragande
samhällsklasser, om vi i främsta rummet sätta våra egna intressen,
utan att taga hänsyn dertill, att den börda, vi vilja från egna
skuldror afvältra, kommer att drabba andra medborgare. Äfven jag påyrkar
eu eftergift af eller lindring i rust- och rotehållarnes nuvarande
hörda för indelningsverket, och att en reglering af denna tunga tager sin
början i samma ögonblick, som en utsträckning i den allmänna värnepligten
vidtager; men jag fordrar att denna reglering blir billig. Jag
tror, att denna fråga lyckligast erhållit sin lösning i det bemedlingsförslag,
som i dag till Kammarens ledamöter utdelats. Enligt detta förslag
utgöres roteringsskyldighetens hufvudsakligaste börda af torpen. Den årliga
roteringskostnaden bestämmes nemligen i ett för allt till soldatlön af
100 R:dr. Om vid uppskattning af eu kompromiss det befinnes, att torpets
årliga värde uppgår till 75 R:dr samt den roten åliggande nybyggnads-
och reparationsskyldighet värderas till 15 R:dr, eller tillhopa 90
R:dr, så skulle roten vara befriad från vidare prestationer med undantag
af det belopp af 10 Rall'', som årligen skulle för soldatens räkning i sparbank
insättas. Befinnes torpet och dermed förenade förmåner öfverstiga
90 R:dr, eger roten fri dispositionsrätt till den öfver skjutande jorden;
understiger torpets värde detta belopp, måste roten fylla bristen. I Skåne,
der soldattorp icke finnas, skulle det åligga roten att kontant utgifva
denna lön 100 R:dr, men med öppen lemnad rätt för roten att utgöra
denna lön på ofvan angifna sätt. Dessutom inrymmer detta förslag frihet
för rotehållaren att välja mellan åtagandet af de nya onera och qvarblifvandet
vid hittillsvarande skyldigheter, och om, såsom en talare vid
1869 års riksdag uppgå!, rotens nuvarande kostnad för soldatens underhåll
i Skåne i allmänhet understiger 100 R:dr, skulle dessa rotar dermed
vara befriade från vidare utskylder. Jag har likväl hört uppgifvas, att
för somliga rotar i Skåne den årliga kostnaden för soldaten uppgår till
130 R:dr förutom bostad, och för sådana rotar skulle alltså en icke obetydlig
lindring uppstå. I Dalarne, der soldattorp icke heller finnas, stiger
kostnaden till långt högre belopp, men då befolkningen der i allmänhet
är fattigare än i det öfriga Sverige, äro rotarne ock i mera behof af
denna lindring, äfven om den för dem blir större än för rotar i andra

142

Ben 17 April, f. ni.

provinser. Detta förslag innehåller icke någon bestämmelse om antalet
ledamöter i denna kompromiss eller sättet för deras utseende. Då Utskottet,
i händelse dess förslag icke antages utan denna fråga kommer
att till Utskottet återremitteras, antagligen skall egna clen största uppmärksamhet
åt de anföranden, som komma att åtfölja denna remiss, för
att af desamma finna grunderna för ett nytt förslag, har jag ansett mig
höra tillkännagifva, att jag tänkt mig denna kompromiss böra utgöras af
3 ledamöter, deraf roten väljer ett ombud, kompanichefen, som är den
lämpligaste att uppträda såsom Kronans värderingsman, blir den andra
ledamoten, och landstinget utser ett ombud, antingen för hvarje socken
eller för hvarje härad. Vid skiljaktiga meningar inom denna kompromiss
skulle de flestas åsigt gälla såsom beslut. Om uppskattningen och värderingen
af torpet verkställes af eu dylik kompromiss, behöfva icke rustoch
rotehållarne äfventyra, att torpets värde sättes allt för lågt och att
deras rättigheter i öfrigt trädas för nära.

Jag liar full anledning att tro, att af de torp, som till ett antal af
18,104 nu äro upplåtna till landtförsvaret, största delen eger ett värde,
söm vida öfverstiger 100 R:dr. Jag hemtar stöd derför i den så kallade
lindringskomitéens betänkande af hvilket man kan inhemta, att åkerarealen
vid dessa torp i medeltal inom ett län uppgår ända till 4,%: dels
tunnland.

Om detta bemedlingsförslag antages till grund för ett nytt förslag,
så är jag öfvertygad derom, att ingen skall kunna med något rimligt
skäl förebrå Riksdagen för mannamån, och att majoriteten dömt till sin
egen fördel; men om man deremot bifaller Utskottets förslag eller Friherre
Ericsons reservation, kunna vi, enligt min tanke, icke med lugnt
medvetande möta en sådan erinran, hvilken ovilkorligen då kommer att
till oss ställas.

Man har här framställt det påståendet, att den indelta soldaten icke
skulle blifva ett Renligt befäl för hela den stora arméen, som egentligen
utgöres af allt vapenfört manskap,* om han förblifver bofast man. Jag
kan dock för min del ej finna, huru detta argument rimligen kan framställas.
Månne soldaten blir mindre duglig militär, derföre att han är bofast,
än om man gör honom snart sagd! till en lösdrifvare, och derföre
att han får eget tak öfver hufvudet, än att årligen inhysas än hos den

ene och än hos den andre i hela landet? Blir icke hans öfningstid den samma?

Till denna sista fråga måste man obetingadt gifva ett jakande
svar; men resultaten af ett stadigvarande och ett kringflackande lif blifva
dock i moraliskt afseende väsendtligen olika. Man skulle sannolikt icke
hos soldaten i den stam Utskottet föreslagit återfinna den punktlighet,
det ordningssinne och den fosterlandskärlek, som i så hög grad utmärka
den indelte soldaten, och hvilka egenskaper kunna anses hafva tillhört

honom allt ifrån den tid, då han erhöll eget hem i torpet. Men detta

inträffade egentligen först efter Carl den tolftes krig, hvilka med den gamla
stammen bortrensade de densamma vidlådande jjoseder, om hvilka våra domböcker
i slutet af sjuttonde seklet lemnade talrika vittnesbörd. Må vara
att den indelte soldaten saknar rörlighet, man denna brist beror på den
långvariga tjenstetiden och kan lätt afhjelpas genom en bestämmelse derom,
att han icke får qvarstå i ledet längre, än till dess han uppnått 35,

Den 17 April, f. t».

143

37 eller 40 års ålder, eller hvilken annan tidpunkt, som bäst lämpar sig
efter omständigheterna. Men icke må man påstå, att den indelte soldaten
är mindre duglig militär, derföre att han är bofast.

Några anse, att en stamtrupp skall vinna större duglighet i militäriskt
afseende genom densammas förläggande i garnison. Men är då vår
ekonomiska ställning för närvarande så god eller våra tillgångar i allmänhet
så rika, att vi ega eller kunna hoppas erhålla tillräckliga statsinkomster
att kasernera en stamtrupp af 24,000 man? Jag betvifla^ detta.

Det finnes äfven en annan omständighet, hvilken icke bör alldeles
lemnas utan afseende, den nemligen huruvida vi föredraga att lemna
våra söner att utbildas för försvaret åt en garnisonerad stamtrupp, heldre
än att anförtro dem i detta hänseende åt den indelte soldaten. Jag tror
icke, att vi böra välja det första alternativet, ty äfven om våra söner då
skulle kunna uppnå större krigsduglighet, hvilket dock är högst problematiskt,
skulle de dock sannolikt derbredvid inhemta mycket annat, som
vi helst skulle se att de icke fingo lära.

Vilja vi bringa denna fråga till ett lyckligt slut vid innevarande
riksdag, hvartill vi äfven hafva förnummit manande röster i de sednaste
ödesdigra tilldragelserna i ett annat land än vårt, skola vi lyckligast och
säkrast uppnå detta mål på försonlighetens väg. Jag vet väl, att en del
af dem, som nu stå på rust- och rotehållarnes sida, utgöres af sådana,
som blifvit mest förbisedda eller betungade, nemligen de skånska rusthållarne,
helst augmentsräntan i Skåne är lägre än i någon annan provins,
men å andra sidan är den skånska jorden befriad från stora bördor
som jorden i det öfriga Sverige drager. Skilnaden är så stor, att t. ex.
ett hemman i Westmanland betalar 90 gånger mera i utskylder än ett
hemman i Skåne. Då detta är allmänt kändt och det icke kan betviflas,
att icke skåningarne äro lika beredvillige till offer för fosterlandet som
innevånarne i det öfriga Sverige, samt att de förra, just med hänsyn till
sin jords större bördighet och den större lätthet de ega att kunna afsätta
sina produkter, utan att klaga, vilja bidraga att dela den börda,
som hela landet nu måste vidkännas, så tror jag för min del, att man
icke har att befara att från detta håll få höra några missljud.

Vi veta hvad vi ega, men icke hvad vi få, om en ombildning af
landtförsvaret sker i så radikal syftning, som Utskottet föreslagit. Men
om det visar sig under en öfvergångstid af 15—28 år, att den allmänna
värnepligtslagen och sättet för befolkningens öfvande i vapen äro så goda,
att en stam kan ur denna beväring bildas, är det icke sannolikt, att
Kongl. Maj:t då skulle komma att till Riksdagen framlägga ett förslag
om indelningsverkets totala afskaffande, i händelse denna sekelgamla institution
då befinnes icke längre behöflig? Jag anser detta vara otvifvelaktigt
och ovedersägligt, men att nu på förhand tilltro sig kunna säga
att indelningsverket är odugligt och måste afskaffäs till hvad pris som
helst, är att framkomma med lika lösa och ohållbara som till sin riktighet
obevista och obevisliga yrkanden.

Jag är så förvissad derom att — oaktadt man icke funnit någon
olycklig påföljd af de olika sätten att rekrytera, som nu nyttjas i Skåne,
Dalarne och Jemtland, der jordtorp i allmänhet icke tilldelas manskapet
— det nuvarande sättet för stammens utbildning och aflöning är det

144

Den 17 April, f. m,

bästa, att jag med största glädje skulle helsa eu antydan derom, att all
jord i riket borde roteras lika. Hade Utskottet stödt sitt förslag på en
sådan grund, skulle jag varit den förste till att på det varmaste understödja
en sådan, efter min uppfattning, fosterländsk och, för vårt försvarsväsendes
lugna utveckling, lycklig tanke, men härom linnes icke ett ord
i hela betänkandet. Detta vittnar också icke om någon täflan att åtaga
sig bördor för fosterlandets försvar, utan snarare om att undgå desamma,
lika godt sedan af hvem eller hvilka dessa bördor skola öfvertagas och
utgöras. Jag ber, att Utskottet tager äfven detta i noggrannt öfvervägande
i händelse af en återremiss.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag om återremiss
i syfte att erhålla ett nytt förslag, afseende'' lindring i indelningsverkets
tunga på de grunder för reglering af rust- och rotehållarnes skyldigheter,
hvilka finnas angifna i ofvannämnda promemoria och derå redan
Herr Kallstenius framställt yrkande om proposition, men i öfriga delar
öfverensstämmande med det Kongl. förslaget.

Herr Lars Ersson: Herr Talman! mine Herrar! När några vigtigare
frågor skola åt våra Riksdagar behandlas, genomlöper eu oro om
rätta lösningen af dessa hela svenska folket. En sådan oro förspordes,
innan representationsförändringen gått igenom, och vidare när frågan
förekom, åt hvilka håll våra jernbanor skulle dragas. Petitioner och opinionsyttringar
hafva vid båda dessa tillfällen lemnats såväl till regeringen
som den enskilde riksdagsmannen.

Den nu föreliggande frågan rörande försvarsväsendet är otvifvelaktigt
eu fråga, öfver hvars rättvisa lösning en hvar kan känna sig orolig;
så är åtminstone förhållandet i landsorten, derför har folket också nu sammanträdt
på möten för att utbyta tankar i frågan samt gifva sina riksdagsombud
del af dessa. Äfven i den valkrets, som af mig representeras,
hafva sådana folkmöten hållits, och man har tillsändt mig utdrag af de vid
mötena förda protokoll, försedda med flera hundrade namnunderskrifter.
Dessa mötens resolutioner gå alla ut derpå, att allmogen vill offra lif och
gods, om det gäller att försvara ett älskadt fosterland, men detta med ett
vilkor att försvarsbördan delas lika på alla medborgare. Som första punk -ten af Utskottets nu föreliggande betänkande handlar om indelningsverkets
afskaffande, och de tankar som uttalats i den petition från större delen
af komitenterna i min valkrets jag nu håller i min hand, utgöra ett uttryck
af mina egna åsigter i denna fråga, anhåller jag att ur nämnda
skrifvelse få uppläsa följande:

“Herr Riksdagsman!

Med oro hafva vi tagit del af det Kongl. armé-organisationsförslaget,
ej såsom vi ej med själ och hjerta skulle vilja i behofvets stund uppoffra
både lif och gods för vår urgamla nationalsjenständighet, men derföre att
vi i detta förslag ingalunda kunna finna några säkra grundvalar för befrämjande
af detta helgade mål. Det torde nemligen väl ej kunna förnekas,
att ett samhälle först då utvecklat den största möjliga motståndsför måga,

Den 17 April, f. re.

145

inäga, då alla dessa särskilda försvarskrafter tillvaratagits och stå lika
spänstiga till återstöt. Hafva vi nu så god råd på försvarsförmåga, att vi
fortfarande utan fara kunna undvara denna alla medborgares lika sammedverkan,
som ensam möjliggör utvecklingen af hela den.nationela kraften?
Om så ej är, är det val då rimligt att i enlighet med förslaget låta
en stor del af våra försvarskrafter stå obegagnade, ty det ligger ovilkorligen
ett o begagnande af försvarskraft i vissa samhällsklassers befrielse från
deltagande i kostnaderna för stammens anskaffande och underhåll, och om
nu omständigheterna oafvisligen fordra det fulla användandet af denna
nationela kraft hel och hållen, men indelningsverket ställer sig såsom ett
afgjordt hinder deremot, så säger ju sjelfva sunda förnuftet, att det måste
bort, såvida vi verkligen på fullt allvar vilja förskaffa oss åtminstone
den möjligast största trygghet. Men lika visst som ett samhälles bärighet
af bördor är beroende af dessas jemna fördelning, så att bärigheten
är störst, då fördelningen är jemnast, lika obestridligt är ock att samhället
först då vandrar rättfärdighetens väg, då det följer samvetets röst och
låter äfven den ringastes rätt aktas. Det kan lika litet för samhället
som för individen i längden gå väl, om så ej sker. Derföre, då förslaget
kränker ingångna fördrag eller kontrakt och ej fäster det ringaste afseende
vid de dyrköpta rättigheter, som af indelningsverkets stiftare blifvit
rust- och rotehållarne högtidligen tillförsäkrade, så måste det äfven
ur allmänna rättskänslans synpunkt förkastas.

Knektekontraktens vilkor kunna omöjligen bortresoneras. Visserligen
har man ofta så i tal som i tryck hört upprepas, att de särskilda jordskatterna
måste bibehållas eller afiösas, och att det vore en present att
efterskänka dem, då de bestämt hemmanens bytesvärde; men skulle också
ej den tomma ihåligbeten af denna favoritfras vid forsta grundligare granskning
framkalla den glada öfvertygelsen, att den endast är de privilegierade
samhällsförvärfvarens sista nödhjelpsskäl — och som sådan får man väl
hafva barmhertighet med den — så måste man dock i fråga om roteringen
särskildt hafva anspråk på åtminstone så pass mycken konseqvens, att satsen
tillämpas såväl i det ena som andra fallet. Då man derför säger, att
det vore eu present till rust- och rotehållarne att utan lösen upphäfva
indelningsverket, emedan roteringen numera skulle vara ett real-onus, som
inverkat på hemmanens pris, så måste man väl också säga, att motsvarande
frihet från vidare utskrifning deremot är en real-förmån, hvars borttagande
utan ersättning återigen vore eu present af rust- och rotehållarne,
då denna förmån lika väl måste betraktas såsom höjande hemmanens
bytesvärde och detta precist lika mycket, som roteringen sänkt det.

Och då man betänker, att de öfriga samhällsklassernas utskrifningsskyldighet
aldrig lagligen upphört, utan än i dag qvarstår obegränsad, till
dess också den genom likartad öfverenskommelse inskränkes och ordnas,
så frågas: Hvari ligger nu den största egennytta!!, antingen deri att fortfarande
vilja undandraga sig deltagande i eu aldrig i lag upphäfd lika
skyldighet, eller deri att yrka på respekterandet af eu lagligen förvärfvad
rättighet, och dertill en rättighet som hemmansegarne alls icke voro angelägna
om att med det vissa knektehållet sig tillköpa, utan hvilken rättighet
tvärtom Carl XI fick göra sig mycket besvär att få dem att antaga,

Riksil. Prut. lull. 2 Å/d. 3 Pa. d. 10

X4fci

Den i? April, f. m.

och som de slutligen ingingo på endast för sin sjelf be varelses skull och af
omständigheternas tvång, hvarom de talrika ödeshemmanen den tiden bäst
vittna. Det tyckes derföre i sanning ej vara för mycket begärdt att fordra
som vilkor lör rust- och rotehållarnes deltagande i den utskrifning
efter folkmängd, som innefattas i en allmän folkbeväpning, att indelningsverket
eller den ordnade gårdtalsutskrifningen först utan lösen upphäfves,
eller också att dess kostnader indelas lika på alla samhällsklasser i män
af skatteförmåga.u

Nästan i samma anda äro motiverna till Utskottets betänkande hållna.
Det torde tillåtas mig också nämna, att Södermanländingarne, åtminstone
de, hvilka jag har äran att representera, särdeles fästat sig vid och likasom
tagit fasta ''på den del af det throntal, hvarmed Hans Maj:t Konungen
öppnade denna Riksdags förhandlingar, som vidrör traktaters helgd.
Förenämnda skrifvelse lyder nemligen i denna del sålunda;

“Det är emellertid med glädje vi förnummit de högsinta tankar om
nftalets helgd, som vår ridderlige Konung i sitt throntal uttalat, och det
är också med tull förtröstan till att det verkligen var kungsord, som vi
blicka upp till honom, dä vi äfven på våra inre angelägenheter och särskilt
på fördragen mellan Kronan och rust- och rotehållarne tillämpa
hans ord: “att det politiska rättstillståndet kan anses hvila på osäker grundval,
då traktater ej omgifvas af samma helgd som tillförene

Slutligen skulle vi önska, att Herr Riksdagsman anslöt sig till
Kapten Mankells förslag, ej derföre att det gifver rust- och rotehållarne
full rätt, men emedan det åtminstone i princip erkänner denna rätt och
öppnar vägen att genom ömsesidigt tillmötesgående ändtligen eu gång
komma fram till det efterlängtade målet: ett betryggadt försvar."

Ifrågavarande del af throntalet har Herr Grenander nyss uppläst,
men inlagt deri en helt annan mening, än den jag eller åtminstone de,
som tillsändt mig denna skrifvelse, kunna dela. Sådan är den allmänna
tanken hos folket, det vill säga allmogen i den del af Södermanland, för
hvilken jag är representant, och antagligen äfven i hela Södermanland, att
vi vilja offra lif och gods för vår sjelfständighets bevarande genom ett
tidsenligt och kraftigt nationalförsvar, men icke göra större uppoffringar
derför än dem, som fordras af andra samhällsmedlemmar. Såsom ett ytterligare
bevis på folkets tankar, tillåter jag mig anföra ett samtal, som
under min hemresa vid sistlidne påskhelg uppstod mellan mig och 12 å
15 unga karlar, dem jag träffade vid en järnvägsstation. Dessa unga män
voro i begrepp att emigrera till Amerika. Dä jag tillsporde dem om anledningen
dertill och frågade, om de icke kunde erhålla arbetsförtjenst i fäderneslandet,
utan måste söka densamma i främmande land, så svarade de,
att tillfälle till arbetsförtjenst nog funnes äfven i Sverige, men att här vore
svalget mellan arbetsgivare och arbetstagare så stort, att arbetaren betraktades
icke såsom eu fri man utan fastmera såsom en maskin, på
hvilken husbonden kunde trycka so, mycket lian behagade, men att förhållandet
icke vore sådant i Amerika. Derjemte ansågo de, att den svenske
arbetaren vore styfmoderligt behandlad af staten, ty ehuru han måste
skatta till såväl kronan som kommunen, tillkom honom ändock icke någon
rösträtt, hvarken i politiskt eller kommunalt afseende. En ung hond -

Den 1? April, f, m.

147

son yttrade desslikes, att lian nog nu kunde få stadna hemma och mottaga
hemmanet af sin fader, men att han dertill saknade all lust, enär
skattebördan ökades år från år till den grad, att folket redan dignar under
densamma, och att, om det Kongl. armé-organisationsförslaget blefve
af Riksdagen antaget, detsamma skulle hafva till följd, att hvarje bonde
blefve soldat och dessutom måste aflöna en man bredvid, och till en sådan
uppoffring saknade han lust och ej heller någonsin kunde få förmåga dertill.
Dessa ord voro bittra men sanna. Dessa yttranden af de unga männen, samt
det beslut de fattat att emigrera, kunna anses såsom preludierna till den
stora durchmarsch öfver oceanen af Svenskar, som sannolikt kommer att
ega rum, så framt icke folkets billiga fordringar respekteras. Jag ber
dem besinna detta, som nu känna antingen blott en ringa eller alldeles
ingen tryckning af försvarsbördan. Må äfven städernas innevånare
betänka, att, om fienden infaller i vårt land, så lärer det komma att i
främsta rummet gälla deras skinn. Fienden bombarderar och bränner i
första rummet städerna. Han kan visserligen äfven förhärja landsbygden
och uppbränna vår gröda, våra åbyggnader, verk och inrättningar på landet,
men vår jord kan han ändock icke fråntaga oss, och af denna anledning
synes det mig ligga i städernas intresse, såsom det ock är deras oafvisliga
skyldighet, att lika mycket som landet bidraga till fädernejordens
försvar. Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande i denna punkt.

Herr Abraham Rundbäck: Herr Talman! mine Herrar! Man har
kallat den föreliggande frågan för “den stora fosterländska frågan". Och
i sanning, om någon fråga framför andra förtjena!'' att benämnas stor
och fosterländsk, så må det väl vara den, som afser värnandet af vår frihet,
vår sjelfständighet och vår nationela tillvaro, den som berör våra högsta
och heligaste intressen, och deribland det som ligger till grund för alla
andra, intresset af sjelfuppehållelse och sjelfbevarelse. Derföre afvaktar
också hela landet med spänd förbidan Riksdagens beslut i denna fråga,
ty hvar och eu, äfven den ringaste, känner liksom instinktmessigt, att på
detta beslut kanske hela vår framtida välfärd hänger.

Med denna uppfattning af frågans vigt och betydelse måste jag på
det högsta beklaga, att hon af eu stor del utaf Riksdagens ledamöter,
synnerligast inom denna Kammare, blifvit betraktad, icke för hvad hon
är, en försvarsfråga som gäller hela landets dyrbaraste intressen, utan
fastmer såsom en simpel skatteregleringsfråga, afseende allenast enskildas
fördelar; att det icke i främsta rummet varit tal om uppoffringar för
fosterlandet, utan fastmer om eftergifter för en särskild klass af medborgare
; och att man icke vill åtaga sig ett enda dagsverke för det allmännas
val, förrän man betingat sig full, ja, mer än full godtgörelse derför. Jag
beklagar vidare, att man vid lösningen af frågan om vårt försvars stärkande
börjar med att rifva ned den arméorganisation man har, blott derföre
att den är obeqväm för ett enskildt intresse, och att i det ögonblick,
då staten ser sig om på alla håll efter tillgångar till bestridande
af sina ökade utgifter för försvarsväsendet, man Vill inleda ordnandet af
detta försvarsväsende med att beröfva staten 65 å 90 millioner, som den
för detta ändamål egen

Särskild t beklagar jag, att Utskottets majoritet, just denna Kam -

14»

De» 17 April, f. m,

mares förtroendemän, som ansetts värdiga det högförtroende uppdrag, som
kanske blifvit gifvet inom denna Kammare, att denna majoritet, säger jag,
icke heller förmått eller velat se denna fråga från en allmännare synpunkt
än rust- och rotehållareintressets, eller från en upphöjdare än helt simpelt
portemonnäens. Till bevis härför är nog att anföra, att Utskottet
använder icke mindre än 21 sidor i början af sitt utlåtande blott för att
framställa och söka motivera åtskilliga vidtgående anspråk på eftergifter
till en viss samhällsklass'' förmån, och att det derefter först på 29 sidan
kommer till sjelfva försvarsfrågan eller till lagen om den allmänna värnepligten.
Men tror man val, att Utskottet ens här tillstyrker denna allmänna
värnepligt obetingadt, derföre att saken är för fosterlandet nödvändig?
Nej visst icke! Endast på det vilkor anser Utskottet sig kunna
tillstyrka detta medels användande till landets försvar, att de förut uppställda
enskilda anspråken tillfredsställas. Sker icke detta, så må det gå
med fosterlandet, huru det kan. Det är eu sak, som icke synes angå
majoriteten i Utskottet.

Efter dessa preliminära erinringar her jag att litet mer i detalj få
granska Utskottets högst märkvärdiga betänkande. Jag får då först förutskicka
den allmänna anmärkningen, att i detsamma premisser och konklusioner
icke stå i något sammanhang med hvarandra, utan att Utskottet
rent af genom ett saltomortale kommit till sina resultat. Befogenheten
af detta mitt påstående hoppas jag utan svårighet kunna visa Kammaren.
Följer jag nemligen gången af utlåtandet i ordning, så finner jag först på
12 sidan, såsom konklusion af den föregående utredningen, följande sats:
“på ofvanstående grunder anser Utskottet således, att eu ökad värnepligt
jemte bibehållandet af det nuvarande indelningsverket- ej är med
full rättvisa öfverensstämmande.“ Utskottet vågar således här icke saga,
att indelningsverkets bibehållande jemte den utsträckta värnepligten är
orättvist, utan endast att det icke är fullt rättvist. Men hvad borde då
hafva följt häraf? Val icke att hela indelningsverket skulle upphäfva^
utan endast att i detsamma herde göras nödiga rättelser och jemkningar,
så att det kunde blifva med full rättvisa öfverensstämmande. Ingen
skatt drabbar ännu folket i något land fullt rättvist, men ingen rättänkande
kan väl derför påstå, att alla skatter böra rent af upphäfva^. Dernäst
söker Utskottet ett argument för sina anspråk i den ojemna fördelningen
af den ekonomiska krigsbördan. Sålunda heter det på 14 sidan,
"att den ekonomiska krigsbördan för det närvarande högst ojemn! trycker,
ej allenast de olika samhällsklasserna, utan dessutom äfven är högst
ojemn! fördelad inom rust- och rotehållareklassen, “ och härifrån vill nu
Utskottet hemta ett nytt bevis derför, att indelningsverket bör upphäfvas.
Hvad nu detta påstående vidkommer, så må jag aldra först bekänna, att.
jag icke kan begripa, med hvad rätt Utskottet vågar påstå, att indelningsverket
olika trycker de olika samhällsklasserna. Ty då detsamma är ett
onus på jorden, och alla samhällsklasser nu ega rätt att besitta all slags
jord, är det alldeles falskt att säga, det blott eu eller vissa samhällsklasser
drabbas af detta ofius. Vidare vill jag med afseende på ojemnheten
i trycket erinra derom, att, likasom den enskilde aldrig kan lägga på sig
en börda så, att den alldeles lika trycker hvarje atom af hans kropp,
likaså lär man val ej heller kunna öfver hela samhällskroppen alldeles

Den 17 April, f. in.

149

lika fördela trycket af eu skattebörda. Men derföre att detta icke kan
ske, bör man val icke ega rätt att påyrka borttagandet af hvarje sådan
börda? Äfven deri moderna beskattningsgrunden af bevillning på uppskattad
inkomst lider af samma fel, att icke trycka alla i proportion lika
liårdt. Löntagaren, hvars inkomst kan på öret beräknas, är med afseende
på denna beskattning utan gensägelse i en ofördelaktigare ställning
än t, ex. handlanden, näringsidkaren och kapitalisten. Men om jag såsom
löntagare derföre skulle vilja framställa den fordran, att all bevillning
borde upphäfvas, så skulle Herrarne skratta mig midt i ansigtet.
Likaså skall den lag om allmänna värnepligten, som Utskottet sjelf föreslagit,
nödvändigt komma att trycka den ene olika mot den andre. Sålunda
skall bär finnas en kanske stenrik medborgare, som antingen har
inga barn eller ock blott flickor, der en annan som har blott en
sou, och vid sidan af dem en tredje, som kanske eget'' 5, 6 eller flere söner
och dertill är fattig. Men på grund af denna olikhet kan det väl
icke falla någon in att vilja bestrida tillämpningen af värnepligtslagen,
om den i öfrigt anses nödvändig. Af dessa exempel framgår således uppenbart,
att man icke, såsom Utskottet gjort, eger rätt att utdöma en
skattebörda på den grund, att den möjligen icke trycker alla lika. Allt
hvad man i dylika fall med rätta kan fordra, är att man skall lindra
och jemna, om sådant befinnes skäligt.

Men för att komma till total eftergift af indelningsverket, som är
Utskottets mål, kunde denna väg af partiela lindringar icke beträdas, och
derföre säger Utskottet nu på 16:de sidan:

“De svårigheter, som sålunda möta hvarje försök att åstadkomma en
sådan lindring i indelningsverkets börda, som på samma gång är rättvis
och utterbär, synas böra öfvertyga en hvar, att lindring ej kan åstadkommas.
“ När man läser detta, borde man hafva rätt att vänta, det Utskottet
granskat och undersökt alla möjligheter för lindring och funnit
dem alla oantagliga. Men tittar jag i den föregående delen af utlåtandet,
så finner jag att Utskottet framhållit endast tre möjligheter, nemligen den
af Herr Krigsministern år 1869 angifna, att bestämma normala roteringskostnaden
till 100 R:dr årligen, samt vidare två andra utvägar, föreslagna
af en motionär, Herr Mankell. Några andra möjligheter komma icke i
fråga, oaktadt mångfaldiga sådana kunna både tänkas och uppgifvas. Men
märkligare än denna uppenbara brist i bevisningen äro de skäl, på grund
af hvilka ingen af dessa tre uppgifna utvägar för lindrings åstadkommande
anses kunna begagnas. Den första, af regeringen år 1869 angifna, affärdar
Utskottet helt hastigt med att säga, det den skulle komma att “särdeles
ojemnt och alldeles slumpvis träffa den indelta jordenoch att den derföre
icke kan antagas. Likväl är det alldeles samma Utskott, som på
sidan 21, föreslår alldeles enahanda normalbelopp för hvarje rote under
öfvergångstiden. Detta påminner skarpt om det bekanta: “när jag dricker,
är det rätt.11 Vidare säger Utskottet straxt derpå, med afseende på
den andra lindringsutvägen: “ej heller tror Utskottet, att ett förslag om
kontant statsbidrag för att understödja de hårdast tryckta rotarne numera
skulle vinna Riksdagens bifall,“ Huru vet Utskottet det? Ett sådant
förslag har ännu icke varit före hos Riksdagen, som således icke
heller kunnat uttala sig derom. Dessutom kan jag icke erkänna Utskot -

150

Den 17 April. f. in.

tets subjektiv!! tro, såsom eu afgörande auktoritet i frågan, huru mycket
den ock må betyda i Utskottets ögon. Derefter omnämner Utskottet det
tredje af Herr Mankell uppgifna lindringsförslaget, som jag medgifver
vara högst opraktiskt, och hvithet kanske just såsom sådant blifvit framstäldt
för att så mycket lättare kunna affärda detsamma, nemligen att
sammanslå två eller derå rotar för hållande af eu soldat.

Men kostligare än detta förslag är dock det skäl Utskottet anför för
att visa dess olämplighet. Detta skäl lyder nemligen så, att en dylik anordning
“icke för all framtid kan åstadkomma en jemn fördelning af bördorna".
Men hvilken anordning i veld den är väl sådan, att den för everldliga
tider kan anses motsvara det ändamål, hvarför den tillkommit? Att
derföre säga, att eu åtgärd nu icke passar, derföre att den icke passar
för alla tider, det är att stiga ingenting, för att om saken använda det
lindrigaste uttryck som kan begagnas.

Sedan Utskottet nu emellertid på detta sätt hoppat öfver alla förslagtill
lindringar och jemkningar i indelningsverket för att komma närmare
det åtrådda målet, eller eftergift af hela tungan af indelningsverket, säger
det vidare på samma sida: “Denna eftergift kan då ej vara någon annan

än det andra alternativet, som af 1867 års Riksdag ifrågasattes, nemligen:
att det nu på rote- och rusthållare hettande besvär (underhållet af en del
af stamtruppen) må aflösas samt jemväl på andra samhällsklasser fördelas"''-.
Ja, det der låter höra sig! Men om man tror att Utskottet sedan med
ett enda ord talar om aflösning eller i en enda rad framställer förslag till
en sådan, så bedrager man sig storligen.

Tvärtom säger Utskottet på följande råd, “att hvad som här fordras
är således en skattejemkning". Förut bär jag hos Utskottet anmärkt
brist på logik, men här visar sig äfven brist på kännedom om språket;
ty svårligen skall någon annan än Utskottet kunna göra ordet aflösning
likbetydande med skattejämkning. Vidare tillägger Utskottet: “och prejudikat
på dylika, nemligen skattejemkningar, finnas“. Hvilka äro väl, Dolman,
dessa prejudikat, som Utskottet anför? Jo! ett par från Norge och
Danmark under föregående århundradet, och dessa skola nu visa oss hvad
vi för närvarande böra göra i Sverige!

- Slutligen heter på 18:de sidan: “billighetsskäl tala således, likasom
prejudikater, för indelningsverkets afskaffande". Hvem hade kunnat tro
att efter den föregående motiveringen här skulle komma dessa ord “indelningsverkets
afskaffande?" Säkerligen ingen, som har blott en aning
om hvad logik och logisk bevisning vill säga.

Och härmed tror jag mig nu hafva bjudit tillräckliga skäl för mitt
påstående vid början af denna granskning af Utskottets utlåtande, att i
detsamma saknas allt sammanhang emellan premisser och konklusion, och
att förhållandet dem emellan är ungefär detsamma som mellan frågan och
svaret i “goddag! yxeskaft".

Jag vill nu särskildt fästa mig vid de billighetsskäl, hvilka påstås
tala för indelningsverkets upphäfvande. Efterser jag dervid, hvilka dessa
skulle vara, så finner jag på föregående 17:de sidan allt hvad Utskottet
derom anfört i de korta orden, “att det skulle vara mycket svårt för jordbrukaren
att lemna sina söner ifrån sig och i stället lega andra arbetare."
Men månne icke med afseende på den föreslagna värnepligtslagen samma

Den 17 April, f. nr

151

billighetsskäl tala för alla andra samhällsklasser, för torparen och yrkesarbetaren
in. 11 lika väl som för jordbrukaren? Jag skall för öfrig! be
att få betrakta saken ur billighetssynpunkten äfven från några andra sidor.
Är det då först billigt, att den, som köpt ett roteradt hemman och
dervid fått ett indelningsbördan motsvarande afdrag på köpeskillingen, nu
ytterligare skall få denna börda helt och hållet afiyftad? Hvarför skall
han, mer än jag eller hvilken annan som helst, få en sådan skänk? Må
han då icke med lika rätt äfven kunna göra anspråk på att få ett förut
till enskild person afsöndradt undantag från hemmanet9

Det enda skäl, som rotehållare!! möjligen framför andra kan åberopa
för att åtkomma soldattorpet, är det som Nordtyska Förbundets berömda
kansler lär hafva anfört för Hannovers annektering, nemligen att “det låg
så väl till1''; men något rättsskäl är dock icke detta. Vidare vill jag
fråga, om det kan vara billigt mot alla öfriga medborgare i landet, att
rust- och rotehållarne ensamma skola hafva en skänk af några tjog millioner,
under det alla andra få vidkännas samma tillökning i skyldigheter
mot fosterlandet som de? Vi, som icke äro rust- och rotehållare, äro i
närvarande stund icke mera skyldiga än någon annan att åtaga oss en
utsträckt värnepligt. Men för det att vi icke knota öfver eller vägra att
bringa fosterlandet detta offer, skall det derföre anses billigt, att vi derutöfver
skola betala andra för samma fosterländska skyldighets fullgörande?
Och särskildt frågar jag, om det kan anses billigt att gifva den besutne
rotehållare!!, lian må vara bonde eller grefve, ersättning för hans
ökade besvär, under det tjenstedrängen, torparen, handtverkare!! och i allmänhet
den obesutne arbetsklassen icke får ett öre. Dessa höra dock
äfven till folket, hvarom jag ber att få påminna den näst föregående talaren,
som yttrade sig så rörande om folket, men dervid tycktes glömma,
att andra hörde dit än endast rust- och rotehållarne.

Hvad vidare angår den ersättning, som rust- och rotehållarne nu
vilja betinga sig såsom vederlag för den utsträckta värnepligtens åtagande,
så borde väl densamma, om den i öfrigt vore befogad, stå i någon sorts
proportion till tillökningen i besväret. Detta är dock, såsom jag skall visa,
ingalunda förhållandet. Ty hvad är det nu för ett nytt besvär, som rustoch
rotehållarne skola åtaga sig jemte öfrige medborgare? Jo inalles 52
dagars vapenöfningar eller, om helgdagarne på denna tid räknas ifrån,
högst 45 dagsverken. Antages nu den åldersklass, som skall genomgå
denna ökade vapenöfning årligen, till 20,000 man, så blir alltså summan
af alla dessas på ökade vapenöfningar offrade dagsverken 900,000. Vore
nu också alla beväringsynglingar söner till rust- och rotehållare, så blefve
det i alla fall bra stor ersättning för dessa dagsverken, om de skulle betalas
med 3 å 4 millioner årligen. Men om man drager ifrån beväringens
summa städernas beväring samt alla dem på landet, hvilka icke få
del af den ifrågasatta skänken af indelningsverket, d. v. s. söner af embetsman,
jordegare utan roteringsskyldighet, torpare, backstugusittare,
handtverkare samt den Renande klassen m. fl., så återstår sannolikt en
mycket ringa del af sådana, som äro söner af rust- och rotehållarne.
Antager jag emellertid, att dessa utgjorde ända till en tredjedel af hela
beväringen, så skulle af dem uppoffras 300,000 dagsverken, och om indelningsverkets
kostnad eller skänken till dem antages årligen Utgöra 3,250,000

152

Ilen 17 -April, f. m,

R:dr, såsom Krigsministern år 1 Stift uppgifvit. så skulle hvarje dagsverke
betalas dessa söner af rust- och rotehållarne med nära 11 R:dr. och om
förbemälda kostnad upptages enligt Herr Mankells beräkning till 4,500,000
Rall- årligen, skulle hvarje dagsverke betalas med 15 R:dr, i begge fallen
med mer än representanterna i denna Kammare hafva i arfvode för hvar
dag — och. vid siden deraf skulle den fattige beväringsynglingen icke få
ett öre för utgörande af alldeles samma besvär. Vore sådant billigt?

Slutligen her jag i afseende, på billigheten få fästa uppmärksamheten
derpå, att denna skänk icke kommer jordbruket i dess helhet till godo,
utan blott do nuvarande egarne af deri roterade eller berustade jorden
(och icke ens alla dessa,); ty man skall icke inbilla sig, att den, som nu
får soldattorpet till skänks, lemnar samma skänk till sin efterträdare, i
händelse af hemmanets försäljning, utan den nye egaren får nog betala
eu i samma mån förhöjd köpeskilling, och dessutom blir naturligtvis hans
hemman, efter öfvergåugså.rons förlopp, högre taxeradt och beskattadt,
hvarigenom lian utöfver väntan på den förhöjda köpeskillingen får större
skatter både till staten och kommunen. Genom indelningsverkets upphäfvande
komma således de blifvande egarne snarare att göra eu förlust
än en vinst. All vinsten stadna! nemligen i devis hand, som mottager
skänken. Ku kan det visserligen sägas, att man må unna den nuvarande
innehafvare!! detta, och det må så vara, men jag vill då först hafva utreda,
om denna är eu så, utmärkt och oegennyttig medborgare, att han
förtjena! eu så stor skänk. För min del tror jag det icke.

Sedan jag nu dels granskat motiveringen i Utskottets förslag och dels
i sammanhang dermed visat det obilliga i detta förslags antagande, ber
jag att äfven få yttra några ord om den bestämmelsen i den föredragna
första punken, att indelningsverket skall upphöra efter 15 år. Hvarifrån
bär Utskottet fått dessa 15 år? Svaret på donna fråga har Utskottet
sökt lemna på 19:de och 20:de sidorna; men huru tillfredsställande detta
svar är, det må Kammaren sjelf bedöma. Först an föres för öfvergångstidens
utsträckning till 15 år det skälet, att flen vigtigaste delen af värnepligtcn
derunder hinner erhålla tillbörlig stadga. Således är det ändock
blott en del af värnepligten, som under denna tid hinner vinna stadga;
men skulle man efter den angifna grunden bestämma öfvergåugtidens längd,
vore det väl åtminstone skal att utsträcka den sfi, långt, att hela värnepligten
derunder hanne få full och tillbörlig stadga. Vidare heter det
straxt derefter: att de med nuvarande soldater ingångna kontrakt binda
rust- och rote!iål]arne“. Detta skäl borde väl Utskottet minst af alla
hafva, nämnt; ty skall man hålla sig vid Utskottets åsigt, att hela tungan
af indelningsverket är orättvis, så skulle väl deraf följa, att hvarje rote
bordo blifva fri från sin roteringskostnad, så fort dess soldat afgår, och
att, om detta sker snart, den icke bör vänta i hela 15 år för att blifva
donna kostnad qvitt. Men kanske hafva de 15 åren blifvit valda, derföre
att alla kontrakten då utelupit? Nej visst icke. Enligt Herr Mankells
uppgift i hans motion hafva om 15 år blott § af de nuvarande soldaterna
afgått. För * af den nuvarande indelta stammen gälla sålunda efter
öfvergångstidens slut deras kontrakt med rotarne och först efter 25 år
antagas alla nuvarande nummer hafva afgått. Hvarföre icke då heldre
bestämma öfvergångstiden till 25 år? Huru skola de lagligen upprättade

153

Deri IT April, f. m.

kontrakten mellan rotar ne och de qvarvarande soldaterna om 15 år upphäfva»?
Genom soldaternas afskedande, säger Herr Mankell i sm motion,
men ett lagligt aftal lär man väl icke så vigt komma ifrån, ty om soldaterna
också äro blott simpla karlar i ledet, så räcker dock lagens skydd
äfven till dem. Nej! skulle, enligt Utskottets förslag de i tjenst kvarstående
soldaterna efter 15 år icke längre få sitt underhåll åt rotarne
sft måste nog staten öfvertaga dem på indragnings- eller pensionsstat.
Staten skulle således vid den här föreslagna otVergångstidens slut tå på en
gång 12,000 man att pensionera; ty så många finnas da etter Herr Mankells
uppgift qvar vid sina kontrakt och i tjenst. Och detta blott for
att rote håll ar no om 15 är må vara helt och hållet fria från alla rotermgsuteifter.
Utskottet anför vidare ett annat skål for de lo aien, nemligen
att indelningsverkets upphäfvande är en skattefråga. Ja, det matte vi veta,
sedan Utskottet i hela föregående betänkandet takt om detsamma. Och
för att staten må få tid på sig att utreda och ordna denna skattefråga,
heter clet vidare, får man lof att anslå denna tid af 15 år. Men^hvaxföre
skall icke skatteregleringen kunna försiggå på kortare tid t. ex. o eller
10 arv Och om 15 år för denna orsaks skull anses erforderliga, kan man
då icke lika gerna antaga, att 20 eller 25 år behöfvas? Så kommer slutligen
ännu ett skäl, hvilket — risum teneatis amici! — ordagrant lyder som
följer- - Dessutom har Utskottet ansett att, genom bestammandet åt eu
öfvergångstid, under hvilken de förra förbindelserna fullgöras, rust- och
rotehållare!! får tillfälle att visa dels ett tillmötesgående med de andra
samhällsklasserna, dels att personlig egennytta svårligen kan förestafva de
flestas önskan om indelningsverkets afskaffandeSåledes aro de lo aren
föreslagna för att bereda rust- och rotehållarne ett tillfälle att visa generositet
och ädelmod samt gifva ett vackert prof på fosterlandskärlek, hvilket
sedan för all framtid skall lända .lent till heder. Jag beundrar i sanning
Utskottets förmåga att icke endast bevisa rust- oeh rotehållarne rättvisa
och billighet, utan äfven derutöfver bereda dem ett dylikt tillfälle att visa
sig högsinnade och ädelmodige. Men detta hindrar mg dock icke att
finna förslaget om öfvergångstidens utsträckning til^ lo år vara helt och

A.f hvad iag i det föregående anfört torde framgå, att jag icke kommer
att rösta för bifall till Utskottets bär framställda förslag, hvilket jag
finner allt för otillfredsställande motiveradt samt äfven eljest utan all

rim och reson. „ , c

T sammanhang härmed ber jag få yttra några ord om eu åt re servanternes,

Friherre Ericsons förslag. En föregående talare bär sagt, att
detta förslag skiljer sig från Utskottets endast i afseende pa tiden, och deri
har han enligt min åsigt fullkomligt rätt. Den ärade reservanten har mycket
riktigt karakteriserat Utskottets förslag såsom ohållbart samt visat, att det
är baseradt på en orimlig grund; men för alldeles enahanda brister l.sitt
eget förslag har han icke haft öga. Han inhöljer visserligen saken i eu
mängd omsvep i form af räntor, amorteringar, l''/2 procent o s v.; men
om hela förslaget icke är en humbug eller ett försök att vilseleda andra,
hvilket jag naturligtvis ej kan antaga, så måste jag tro, att den var e
reservanten är hemfallen åt ett rent sjelfbedrägeri. Det giftes två kännetecken
på eu verklig aflösning, det ena att den, som afloser, ger något

Deri 17 April, f. m.

154

mer än räntan, för a It skulden måtte försvinna, och det andra att den
som mojänger afiösningen, skall vid aflösningstidens slut hafva någon valuta
det forsta och detta på den enkla grund, att 7''./a procents årlig ränta å
/;; åt ett kapital alltid blir lika med 6 procents årlig ränta å hela kapi i

ot'''' pAntag;1 V1 *• e;x-> att 011 rotes årliga onus blifvit uppskattadt till
12o. R:dr sa utgor först V3 deraf 100 R:dr, hvilket sednare belopp,
kapitaliseradt efter 0 procent, gifver en kapitalskuld af 1,666 Rall-67 öre,
hvarå åter årliga räntan, efter 7''/., procent, belöper sig till 125 R-dr''
d. v s. samma belopp hvartill rotens årliga onus först blef uppskattadt’
År det ändock någon som tror, att den föreslagna s. k. afiösningen är
foienad med okade utgifter, så behöfver han endast läsa 7:de punkten i
friherre Ericsons förslag, hvilken lyder sålunda:

,, A\t. rust7 och rotehållare, som ingått på afiösningen, fortsätta

att halla nu Renande karl och häst tills afgång inträffar, men att ingen
ny rekrytering eller remontering må för sådana nummer ega ruin. Såiunda
tungjord rotering eller rustning räknas lika med kontant erlagd
ranta och amortering. “ °

Om således i dag en karl antages, som är 20 år gammal och tjena!-tills lian bill- 48, så erlagger roten under tiden till staten icke ett enda
ure Icke heller finner man i Friherre Ericsons förslag det andra kännetecknet
på en verklig aflösning. Ty hvad staten får in af roten i vakansatgitt,
det får staten åter gifva ut för soldatens aflöning, ja kanske ännu
mera. ly i den män penningevärdet sjunker och arbetslönen höjes är
mojfigt att vakansafgiften, som inbetalas, icke blir tillräcklig för soldatens
aflönande. Efter de 28 årens förlopp är det således sannolikt, att staten

7 ei? sining i behåll af de nuvarande tillgångarne för stammens
underhåll och aflöning.

Mot såväl Utskottets förslag som Friherre Ericsons och Friherre
, “■ reservationer, bär jag dessutom ännu att anföra ett skäl

OCH detta det aldra vigtigaste, att de nemligen alla gå ut på att taga bort
(len indelta stammen, som vi känna till. och som vi akta och hafva skäl
att akta, för att i stället gifva oss en annan, hvars blifvande karakter vi
icke kanna, men för hvilken vi hafva allt skäl att hysa farhågor. Ty utan
hem och härd skall denna stam sannolikt blifva en “lösdrifvarestam“ så
som tidningarne äfven kallat den; och att eu sådan skall i militäriskt
afseende blifva dugligare än vår nuvarande indelta armé vågar jag betvifla;
men säkert är, att den förra i socialt och sedligt hänseende °skall
• a fl®ra grader under den sednare. Just emedan den indelta soldaten
eger hem och egen härd, samt sålunda bär tillfälle att bilda familj och
lefva under familjelifvets förädlande och stärkande inflytande, just derigenom
blir han förtrogen med lifvets högsta pligter ''och med lifvets renaste
känslor och derföre både i krig och fred så pligttrogen och pålitlig
som trots någon stamsoldat i verlden. Genom sin ställning såsom familjetar
och medborgare midt ibland rlet öfriga folket lefver han sig för öfrigt
in i samhällsordningen och blir älskare och derigenom äfven eu dugtig
försvarare af densamma, vare sig det gäller i krig eller i fred — ty äfven
under den sednare kan fosterlandet emellanåt behöfva försvarare. Han

155

I)on 17 April, f. in.

blir sannerligen, mina Herrar! icke en kommuualsoldat, såsom Pal is nationalgardister.

Mot den ärade representanten från Malmö, som yttrade att ingå andra
stamsoldater duga än sådana, som genomgå längre öfningar i garnison,
ber jag särskilt få erinra, att man vid ordnandet af försvaret bor tillse,
att detsamma blir godt, icke blott för kriget, utan äfven för freden, ly
freden är dock det normala tillståndet, och derföre bör man inrätta armeorganisationen
på sådant sätt, att den älven och väsendtligen tjenai fredens
intressen. Och hvilken stam kan val motsvara denna fordran b "åttio
■in den indelta, hvars soldater nästan hela året om egna sig åt jordbruket
eller andra produktiva sysselsättningar? . .

På grund af hvad jag nu yttrat, torde Herrarne inse, att jag helt
och hållet står på Regeringens sida i fråga om indelningsverkets bibehållande;
men når det nu icke finnes någon utsigt att fa dess föislag igenom,
utan i sammanhang med Hägra lindringar, som å ena sidan kunna vala
billiga för rust- och rotehållarne, och som å andra sidan icke kunna vara
äfventyrliga för sjelfva institutionen, så vill jag yrka atenemiss, i syfte
att det här af Herr Kallstenius först framställda lindringsförslaget följes,
samt att för Girigt Kong! Maj:ts förslag antages.

Herr Key: Jag ber först och främst få begagna ordet för att pro testera

mot det oerhörda anskri, som en stor del af tidningspressen uppliäft,
i det den antingen skrämt upp sig sjelf och landet, såsom om krigsfaran
omedelbart stode för dörren, eller också på förhand stämplat majoriteten
inom denna Kammare, det s. k. landtinannapartiet, hvilket man
gjort solidariskt med ett ensidigt och egennyttigt rust- och rotehållareintresse,
såsom ofosterländskt, trångbröstad^ kommunistiskt, ja, till och
med rent af fiendtligt emot landets väl. Jag ber att få protestera mot
allt detta ur djupet af min själ och att få erinra denna press, att en hvar,
som vill bevisa för mycket, lian slutar med att bevisa för litet. Om dessa
tidningsskrifvare äfven hafva varit ledde af en varm fosterlandskänsla,
hvilket jag så mycket mindre vill förneka, som jag sjelf gör anspråk på
samma bevekelsegrund för mitt handlingssätt, så påstår jag dock, att
bredvid allt deras känslosvall legat så mycken advokatyr, så många öfverdrifter,
så många misstag, så mycken ensidighet, att eu reaktion icke skall
uteblifva, den måste komma; den rena, klarögda sanningen skall gent
emot dem taga ut sin rätt, och detta långt förr än de sjelfva kunna ana.
Antingen har denna tidningspress alldeles glömt bort^ eller också har aen
aldrig haft reda på vår svenska historia, huru lång tid alla nya organisationer
som den ifrågavarande erfordrat, hvilka strider och hvilket arbete
de kostat. Indelningsverkets fullständiga genomförande erfordrade en tid
af 46 år. År 1682 tog det nemligen sin början. Uplands och Stockholms
län erhöllo förnyade kontrakt 1/25 och Dalarne 1728.

Jag bär i dessa dagar med synnerligt intresse läst en dagbok, som
fördes af eu representant vid 1682 års riksdag. Den är högst upplysande,
emedan den visar interiören af hvad som vid denna riksdag tilldrog sig,
då, såsom jag nämnt, början gjordes med indelningsverkets införande.
Striderna voro så heta, att “när bönderna11 — så står det ordagrant
“med presterskapet voro sammankomna, hotade bönderna dem, som intet

156

Oen 17 April, f. m.

l ille vara enigc med sig, att hafva dem utom fönstren1*, och, tillägges det
•såsom Kongl. Råden sago sorlet vara mäkta stort, bönderna voro många

™ ! /T f "a ''Sf t''0nvredel de2:emot’ alltså var Grof Stenbock benagen
att gå upp till Kongl Maj:t, föreställande^ ogörligheten och taga deröfver
Kong]. Maj:ts betänkande. “ 8

c rf J)rrf1''nei!lfff,''tKl’ mine Herrar, samma män och deras söner, som
.cdau följde Carl XII i doden. Dessa voro icke bättre än så, i fråga om
ataganden af nya bordor, liksom jag är fullkomligt öfvertygad att, när

- p alvai galler försvara vårt fosterland, vi icke skola vara sämre
an ue.

•• ''Yk ,bei, ;‘tt ® *''a8a ett annat exempel, Beväringslagens införande.
V ASr?r 6 ietL •Jo’ la°dtva™ets förstörelse, 1809 års revolution, Gustaf
I\ Adolfs afsättning och förlusten af Finland, allt detta hade förutgått,
och ändock blef det uppror i Skåne och i Södermanland. _ Nej! man
omgestaltar icke hela- vårt, forsvarsväsen med några månaders tidnings]
er re’ nar. Herr Civilministern nyss i sitt väl! aliga och vurma
anförande uppmanade oss att -lyssna till folkets röst-, så får jag för•
Jia" atJv01 s.å Vldt tidnmgarne skola anses representera ''folkets röst”
de utgifras "* representera de !cke e,,s opinionen i de städer, i hvilka

Mine Henai . vi få icke glömma en annan sak, nemligen nutidens
kommunikationsmedel. Hvarken vår stads eller vår landtbefolkning behofMil
stadna ett ögonblick längre qvar än den sjelf vill; våra arbetare äro
!c , :iagre. n/gra “glel)S® adscripti''1, af omständigheternas makt trällind
na vid den torfva, der de föddes. Nutidens jernvägar och ångfartyg,
poster och telegrafer sätta dem i tillfälle att meddela sig med slägtingar
och vänner på andra sidan Atlanten samt förflytta, sig till dem.
AD pålägga lodiet hordor mot dess vilja och söka att med lock eller pock
tvinga det dertill, går icke längre för sig, ty en hvar har nu medel att
frigöra sig nar han vill Erkänner man detta, och det kan ej förnekas,
så ar det val vardt att beakta, att om våra motståndare säga sig kunna
åberopa opinionen i städerna, ehuru jag påstår att den tillverkats kanske
bunt för ett ögonblick af dem, som der ledt opinionsmötena, t. ex. af sä,
?na ...ei °paifiska och lugna skolkarlar, som talaren nyss, min granne
bär till venster, eller af professorer, embetsman, fabrikanter och kannstöpare,
ja på ett ställe af ett helt konsistorium, så kan jag och mina
kamrater från landsorten deremot åberopa hundratals bref,''som visa att
piket ar särdeles bekymrad!, oroligt och uppskrämd t, samt der och hvar
i orterna funderar på att i massa söka arbetsförtjenst i Tyskland och
Danmark eller att emigrera till Amerika. Från en'' enda socken i Småland
hafva sålunda 200 familier lagat sig i ordning att gå till Amerika.

Man bär sett i en åt hufvudstadens tidningar frågas: “hvarför går
icke något krigsrop genom Norge ?“ Och denna fråga har jag icke sett
besvalad af dem som anse Sveriges undergång gifven, om icke arméorganisationen
blir genomförd nu i April i stället för i sommar eller höst. Det
qvarstår emellertid som ett faktum, att, under det man i Norge är alldees
lugn, sa söker man hos oss a,tt uppröra en storm i ett glas vatten.

Jag ber nu ati få öfvergå till hvad med frågan eger mera direkt sammanhang.
Man har så ofta yttrat, att vi hafva att lära af de sednaste

Den i? April, f. m.

157

verldslig tulelserna. Jag tror att vi haft att lära litet hvar, både de som
hyllat satsen: “litet men godt''1, de hvilka påyrkat motsatsen: “mycket
men dåligt", och de som försvarat det bestående, d. v. s. indelningsverket,
troende att detta i olikhet med alla andra, menniskoverk kan och
bör förblifva evigt beståndande. Satsen “litet men godt" var en militärlek,
som tystnade för verklighetens öfverväldigande dimensioner; satsen
“mycket men dåligt11 är utdömd till och med i sitt mönsterland Schweitz.
Indelningsverket, för hvilket man här hör så vanna försvarare, vill jag
underkasta en något vidlyftigare granskning.

Enligt min åsigt är det törst och främst alldeles för fåtaligt och
saknar all elasticitet, all utvidgningsförmåga. Utan tvifvel lämpligt på
Carl XI:s tid, då staters öden afgjordes med 20 ä 30,000 man, är det
icke längre lämpligt i våra dagar; nu är det massor, verkande med den
fulländade maskinens snabbhet och precision, oaktadt sin massa, som
erfordras både till anfall och till försvar.

Indelningsverkets soldat är vidare för gammal och för litet öfvad.
Nåväl, säger'' man, då bör tjenstetiden förkortas och öfningstiden förlängas
; och detta tror man går som en dans att dekretera, utan något afseende
på de ökade bördor, som härigenom påläggas rust- och rotehållare.
Man tänker icke ens på hvad det för dessa innebär att låta karlen
vara borta huru länge som helst, icke heller på de kostnader, som en
oftare förnyad städja och lega skola medföra.

Indelningsverket är ytterligare, enligt min tanke, för dyrt, ty om
man använder den indelta soldaten till hvad lian egentligen är afsedd
för, och detta hela året om eller 365 dagar, så kostar han lika mycket
som hvarje värfvad soldat i hela Europa, men derutöfver hvad torpet är
värdt; ser man saken så, och detta torde väl vara det rätta, d. v. s. soldaten
såsom använd, så är lian, näst Englands soldat, den dyraste i
Europa.

Den indelte soldaten är vanligen äfven gift, således, under det man
i andra länder sparar den gifte soldaten för reserven, tager man hos oss
deremot den gifte först, och när denne stupar, så falla hans efterlemnade
hustru och barn fattigvården till last. Jag hemställer till herrarne litet
hvar: hvilken skilnad för fattigvården i orterna det skulle göra, om ett
regemente af ogifte män eller ett regemente af våra indelte soldater skulle
stupa i ett fältslag!

Den indelte soldaten är icke heller nog intelligent. Det är förgäfves
man här söker säga tvärtom, ty hans intelligens tages aldrig i betraktande
vid tillsättningen, utan i valet mellan tvänne lika långa, stora och
ståtliga aspiranter, så tager man den som har de minsta anspråken, sak
samma för öfrigt, om han är en “Sven Dufva* eller ej. Jag är derföre
alldeles öfvertygad att, om allmänna värnepligten kommer att tillämpas
såsom nu är föreslaget, skola studenten, vetenskapsmannen, industriidkaren
och embetsmannen aldrig underkasta sig denna indeite soldats
ledning, utan han skall i stället borsta deras stöfiar och gå deras ärenden,
så vida han icke är för stelbent dertill.

Den indelte soldaten förorsakar vidare ett stort slöseri med statsmedel,
ett gagnlöst förspillande af försvarsuppofiringar, ty det är alldeles
gifvet, att en menniska icke kan vinna mer än en viss grad af öfning

158

Oen 17 April, f. m.

och färdighet, och att han således någon gång måste hafva nått höjdpunkten.
För närvarande anser man eu rekryt fullbildad, sedan han
ofvats i 104 dagar; låt nu vara att dertill skulle åtgå 2 å 3 år, så
hinner lian dock sedan icke längre, ''loge man då en soldat och öfvade
honom i 9 år. för att vinna en soldat icke blott med öfningens stadga,
utan äfven med årens stadga, samt sedan släppte honom ut i landstormen,
och så vidare undan för undan, så skulle vi för samma pris, som
rn enda indelt soldat kostar under dess tjenstetid af 20 å 30 år, i stället
få tre soldater, hvar och eu mera duglig än våra nuvarande, och dessutom
Hage vi på detta sätt eu tillräcklig och ypperlig kader för landstormen,
så att beväringen hvarken behöfde sakna nödig ledning eller
fosterlandet stå blottadt på öfvade soldater.

Man har ock sagt, att den indelte soldaten skulle vara dynastiens
stöd och det orubbliga värnet mot inre oroligheter; har dynastien icke
sitt stöd hos folket, så skall den förgäfves söka hålla sig uppe endast
på sina soldaters axlar. . Dessutom, ehuru jag dermed visst icke vill kasta
någon skugga på vår indelta armés redbarhet och heder, så påstår jag,
att äfven denna institution såsom alla andra stora historiska institutioner
gjort sig skyldig till inkonseqvenser. Jag behöfver väl knappast erinra,
huruledes befälet reste hem under sjuåriga kriget för att deltaga i riksdagskäbblet
dels för, dels emot hofpartiet. Var Uplands regemente, inkalladt
al sin chef, den fanatiske mössan Friherre Rudbeck, på väg hit
för att blifva thronens och dynastiens stöd år 1772? Reste Pechlin att
sätta sig i spetsen för Jönköpings regemente i afsigt att understödja Gustaf
den. tredje? — Var Anjalaförbundet något dynastiens stöd? Voro
icke hvälfningen år 1809, vestra arméens hittig och palatsrevolutionen
ett verk uteslutande åt arméen, och frågade man sig icke efteråt med
oro man och man emellan: har det varit några underrättelser från Tull,
hvad vet man om honom? ty det var eu åtgjord sak, att om Excellensen
Toll satt sig i spetsen för kontrarevolutionen till förmån för den afsätta
dynastien, så hade ett blodigt och kanske ovisst inbördes krig varit i
gång. Jag upprepar: att jag icke anfört dessa historiska händelser för
att derigenom söka kasta någon skugga på vår armé. Tvärtom, år 1809
läd dåde den vårt land från undergång, men detta skedde just derigenom,
ätt den icke då var dynastiens stöd.

Man bär äfven anfört såsom något särdeles betryggande, att indelningsverket
är fastkedjadt vid våra grundlagar. Vilja ej våra efterkommande
försvara Sverige, så kunna vi sannerligen ej gina det från våra
grefvar med efterlemnade grundlagsparagrafer. Lifvet är för de lefvande
och äfven dess ansvar.

Man har talat om rust- och rotehållarnes egennytta, och Indika hafva
härvid varit högljuddast? Jo, man har hört skolkarlar, tjensteman, säteriegare,
fabrikanter, kapitalister, stadsinnevånare. alla, med ett ord, som i
det förflutna haft fördelar al indelnings! erket, känna sin patriotism djupt
upprörd öfver att rust- och imtehållarne skulle få eu fördel i framtiden
genom denna institutions upphörande. För att fördöma dem som hittills furlorat
men nu skulle vinna, äro ej de lämplige, som skulle duppa till af
hvad de förut tillskansat sig. “Tag först bort bjelken ur ditt öga,innan
du vill borttaga grandet ur diu broders", heter det äfven här.

Den IT April, f. m.

16ä

Man säger, att den med rust- och. rotehållet förenade börda icke är
ett personal- utan ett realonus, en i jordegendomen intecknad skuld, som
jordinnehafvaren är skyldig att vidkännas, hvem, han än är. Låt så vara,
ehuru deremot kan mycket invändas, men om innehafvaren sålunda icke
är berättigad till eftergift af bördan, hvarföre, då staten eger andra ej
personliga utan lika mycket intecknade fordringar — som den ej tagit
ut — hvarföre äro nuvarande innehafvarne, då försvaret kräfver mera
och nya offer, berättigade att bibehålla för delar ne? Tager staten ut sin
fordran af den ena gäldenären till den yttersta skärten, så bör hon äfven
göra det af den andre, innan hon fordrar mera af någon. Detta
ställer frågan på sin rätta punkt.

Nu kan man fråga: hvad vill Ni i försvarsfrågan? Jag svarar: framför
allt dela på saken. Såsom rust- och rotehållare är jag personligen beredd
till hvilka eftergifter och uppoffringar som helst; och jag får i förbigående,
för att icke missförstås, tillägga, att jag utom berustad och roterad
jord innehar åtskilliga andra förmögenhetskategorier, hvilka nu icke
drabbas af utgifter för vårt försvarsväsen, och hvaribland några nyanlagda
verk icke ens ännu äro taxerade, så att, om jag här i Stockholm kunde
sitta och göra upp eu räkning, vet jag verkligen icke, om jag skulle vinna
eller förlora på indelningsverkets upphäfvande, och jag skulle icke heller
vilja veta det, för att åtminstone inför mig sjelf förblifva fri från misstanken
om att tala i eget intresse. Deremot vill jag icke såsom folkrepresentant
göra obilliga och onödiga uppoffringar, utan jag måste se
till godo äfven de många intressen, som stå under strecket, och är ur
denna synpunkt mycket tveksam, om man i afseende på allmänna värnepligten
kan gå längre än till 1869 års förslag, att beväringen skulle öfvas
60 dagar på mötet och resten i hemorten. I stället är jag alldeles på
det klara att vilja medverka till hvilka ansträngningar som helst för att
få eu duglig stam, och har i detta hänseende tänkt att sedermera framlägga
ett af mig och några vänner uppgjordt förslag, såvida icke någon af
dem förekommer mig. Hufvudsumman deraf är att stamsoldatens tjenstetid
skulle läcka i nio år, att han skulle utgå ur beväringen genom legning,
och att öfningstiden skulle blifva, sedan första årets beväringsexercis blifva
fullgjord, andra året................ 90 dagar

tredje året........................180 dagar i garnison

samt vidare under sju på hvarandra följande år 30

dagar årligen....................... 210 dagar

480 dagar.

och således, oberäknadt förberedande öfningar i hemorten, men med tillägg
af första årets beväringsexercis — summa 510 dagar.

För 120 år sedan skref den berömde Montesquieu i sin ‘-De Tesprit
des loisnågra tänkvärda ord, som i öfversättning'' lyda sålunda: “En ny
slags sjukdom har utbredt sig öfver Europa och framför allt angripit våra
furstar, förledande dem att underhålla ett öfverdrifvet antal soldater. Denna
farsot tilltager vissa tidsperioder i styrka och blir då i högsta grad smittsam.
Så snart eu enda stat har ökat sin härsmakt, förökar hvar och en af
de omgifvande grannarne genast sin, och härigenom åstadkommes ingenting
annat än gemensam ruin. Hvarje monark underhåller i fredstid fullt

160

Den 17 April, f. tu,

ut så mycket trupper, som han vore i stånd att uppsätta, i händelse staten
hotades med krig på lif och död; och detta tillstånd af allas misstroende
emot och vaksamhet på alla kallas för fred! — Också äro de
europeiska staternas finanser så förstörda, att om eu enskild skulle befinna
sig i samma penningeställning som våra stormakter, så skulle han
icke ega bröd för dagen. Vi äro fördenskull, såsom stater betraktade,
tattiga och utblottade, ehuru vi disponera öfver hela verldens rikedomar
och handel, och snart nog skola vi, för att ega tillräckligt med soldater,
nödgas att blifva soldater allihop. “ År icke detta, som om det vore skrifvet
i gåi''?

Om man nu frågar sig hvad som gor anledning till den nuvarande
upprörda stämningen i vårt land, så kan man visserligen med skäl påstå,
att största anparten deraf är tillkonstlad för att liksom med öfverrumpling
framtvinga ett bifall till Kongl. Majds förslag. Men den sak måste
kännas stå på svaga grunder, hvilken man fruktar icke skall bestå inför
en mogen pröfning och en lugn besinning. Emellertid kan icke förnekas,
att eu förs vårfeber genomgår Europa, och att tiderna äro betänkliga.
När Krimkriget rasat, skildrade en af våra yngre skalder huru Frankrikes
och Rysslands örnar drabbade samman; han skildrade huruledes Galliens örn
efter vunnen seger flög vidare allt högre upp i rymden, och lian tilläde

"Ur hans vinge föll på stranden
Mellertid eu fjäder ned;

Men ett barn med späda handen
Grep den — skref i lösa sanden:

Nu har verlden fred!"

Äfven nu hafva örnar drabbat samman i deri väldigaste tvekamp, och
äfven nu är freden skrifven i lösa sanden; nu råder ännu mera osäkerhet
för fredens bestånd än någonsin förut i vår verldsdel, och detta kan
ursäkta den hetsighet, som i denna fråga gjort sig gällande. Jag vågar
dock tro, att om vi icke intaga någon särskildt utmanande hållning, så
hafva isynnerhet vi ingen direkt anledning att befara något krig, och jagtog
mig vid riksdagens början friheten att framställa en förfrågan derom
till vår regering, hvilken, såsom Herrarne torde minnas, blef till vår tillfredsställelse
besvarad. Vi kunna således i allt lugn diskutera frågan, och
om den icke nu blifver löst, så ser jag ingen förfärlig olycka deruti, under
förhoppning att den då blir så mycket bättre löst ett år härefter.

Herr chefen för Landtförsvars-departementet uppmanade för en stund
sedan Kammaren att icke tveka att uttala sin förkastelsedom öfver Utskottets
förslag, och sade att man borde se frågan ur dess allmänstora
betydelse. Han tilläde, att 1.869 års förslag icke fått det erkännande,
hvartill det varit berättigadt. Å andra sidan torde man kunna säga, att
1867 års Riksdags framställning om indelningsverkets aflösning och bördans
fördelning, jemväl på andra samhällsklasser, icke af Regeringen rönt
den uppmärksamhet och det erkännande, som den förtjena!.

Jag vill sluta med att tillägga, det jag skulle helst1 se, om, genom
återremiss af Utskottets betänkande i hvad det rör förevarande punkt,
en sammanjerokning kunde ega rum, så att denna fråga blefve verkligen

nöjaktigt

1

Den 17 April, f. m. 161

nöjaktigt löst, om möjligt redan vid innevarande riksdag, men tillika ber
jag uppriktigt få förklara, att om jag sättes i nödvändighet att välja
mellan Utskottets förslag och Kong!. Maj:ts, så röstar jag heldre för
det förra.

Herr Lindström: Det har alltså kommit derhän, att lösningen af
denna stora, vigtiga och med otålighet afvaktade fråga nu skall försiggå.
Vårt nya representativa statsskick skall visa ett prof på, huruvida de beräkningar
och förhoppningar, man ställde på detsamma vid dess genomförande,
icke komma att svikas. Vid ett sådant tillfälle måste det anses
ursäktligt, om, när de stridiga andarne skola drabba tillsammans, hårda
och bittra ord komma att fällas; och jag för min del är den förste att
ursäkta sådant, då jag sjelf möjligen icke är mäktig af det lugn och den
besinning, som erfordras för att icke begå samma fel. Jag vill derföre
redan på förhand anhålla om öfverseende, i händelse mina yttranden i
denna fråga kunna förefalla något hårda.

När det Särskilda Utskott, hvars opus nu föreligger till behandling,
tillsattes, voro verkligen våra förhoppningar icke synnerligen stora på den
produkt, man af detsammas verksamhet hade att vänta, men alla voro vi
dock sannolikt öfvertygade, att, hurudan än denna produkt skulle blifva,
hvar och en, när frågan slutligen skulle lösas, skulle visa sig beredvillig
att göra de offer, som den vigtiga saken förtjenar och klöfver. Jag hemställer
då till alla dem, som fördomsfritt och oväldigt vilja betrakta denna
sak, huruvida det förslag, som Utskottet framlagt, är i ringaste mån egnadt
att tillfredsställa dessa förhoppningar och den allmänna meningen i
landet. Man väntade, att detta Utskott skulle behandla den Kongl. Maj:ts
proposition, som afsåg att bereda åt landet ett annat och bättre ordnadt
försvarsväsende än det nuvarande. Utskottet har verkligen icke, emot
hela svenska folkets uttalade mening, vågat annat än att erkänna, att
vårt försvar är i ett ohållbart skick och ''att något måste göras till ett
bättre, men hvilket är då det skick, som Utskottet anser för det bättre?
Utskottet erkänner, att det närvarande ögonblicket är kritiskt, att den
allmänna ställningen i hela Europa befinner sig på den punkt, att man
icke längre kan suspendera denna vigtiga frågas afgörande. Utskottet har
också välvilligt lyssnat till Kongl. Maj:ts framställning och landets högt
uttalade önskningar samt med några modifikationer tillstyrkt bifall till
Kongl. Maj:ts förslag till ny beväringslag. Dermed anser sig Utskottet
troligen hafva fullgjort sin skyldighet, och om Utskottet slädnät dervid
och endast uttalat, att den nya organisationen borde bestå af stam och
beväring med en utsträckt tjenstetid, då hade man icke haft skäl till klagan.
Utskottet nöjer sig dock icke dermed, utan förer in frågan på ett
område, der den icke har att göra, och hvilket haft till följd, att hufvudfrågan
blifvit så förvriden, att man icke lätteligen kan reda sig ur de
svårigheter, som deraf blifvit en följd. Yi stå här nära nog som på ett
marknadstorg för att med hvarandra dagtinga och köpslå om, huru den
ene eller andre skall få tillräcklig ersättning för fullgörandet af sin medborgerliga
pligt. Det är i detta svåra dilemma Utskottet satt oss, i det
Utskottet, under erkännande att något måste göras, tillika förklarat, att

lliksd. Prat. 1871. 2 Afl. 3 Band. 11

162

*

Deri i 7 April, f. in.

detta icke bör ske, med mindre än att full ersättning beredes de samhällsklasser,
som genom de föreslagna åtgärderna skulle blifva lidande,
och att således dessas samtycke bör köpas. Till trots af den siste värde
talarens lifiiga protester emot, att någon egennytta skulle vara rådande
hos dessa särskilda samhällsklasser, hvilka här vid denna frågas behandling
utgöras af rust- och rotehållare, förklarar jag att, om jag än icke vill
bestämdt påstå, att eu sådan egennytta verkligen finnes, jag likväl tror
mig kunna säga, att det egna intresset härvidlag spelar en ganska stor
rol, och att det bortskymmer det mål, som bör utgöra hufvudsaken åtminstone
för hvarje sann patriot.

Hvad beträffar det myckna tal, som här försports om de tryckande
och ojemnt fördelade bördornas, så tyckes detta tal vid första påseendet
vara i någon mån berättigad^ men vid närmare undersökning framgår, att,
så berättigadt det än må synas vara, det dock icke kan i frågan tillerkännas
vitsordet af skäl, snarare svepskäl. Nekas kan icke, att bördor
hvila på jordbruket, hvilkas motsvarighet ingen annan näring i vårt land
kan uppvisa, men låtom oss härvid icke glömma, att jordbruket är ett,
och jordbrukaren ett annat, och derföre icke tala om, att en samhällsklass
är tryckt, derföre att jorden är belastad med skatter. När Utskottet och.
alla de, som hysa eu lika uppfattning med detsamma, säga och erkänna,
att landet måste göra något i uppoffringsväg för att åstadkomma ett
bättre försvar, så kan jag för min del icke förstå, huru sådant skall låta
sig göra, med mindre än att alla deltaga lika i de nya offer, som för
ändamålet erfordras. Har Kong!. Maj:t i sin förevarande proposition begärt
något annat, än att de bördor, som blifva en följd af den nya organisationen,
skola lika och rättvist fördelas på alla samhällsklasser? Nej,
visst icke; men man tyckes nu vilja begagna sig af tillfället för att såsom
vilkor för åtagande af do nya bördorna föreskrifva, att en del befintliga
bördor skola afiyftas. Om nu desse, som hysa sådana tänkesätt, anse tillfället
så gynsamt att skaffa sig eftergifter, så kan jag icke förstå, hvarföre
de icke sträcka sina anspråk än längre, än de gjort, och jemte indelningsverkets
upphäfvande äfven fordra t. ex. grundräntornas aflyftande.

Det torde förtjena att tillses, huruvida den börda, om hvilken man
här talar, verkligen är en börda i den mening, att dess aflyftande bör
göras till vilkor för antagande af det förslag, som här föreligger, att alla
i landet skola utan undantag vara underkastade lika värnepligt. Om man
kunde visa, att de rust- och rotehållare, som innehafva hemman och dermed
följande skyldighet att utgöra rustning och rotering, verkligen besuttit
dessa hemman från den tid, då närvarande bördor pålades, då kunde skäl
finnas för den mening, jag nyss antydde, men här i landet finnes icke
någon innehafvare af roteringsskyldig jord, som ärft eller förvärf någon
sådan jord utan berörda skyldighet. Ått nu aflyfta rustnings- och roteringsbördan
kan således icke gerna vara annat än en ren present åt rustoch
rotehållare för att förmå dem att göra något mer än hittills för sitt
fosterlands försvar. Jag talar icke här, såsom man kanske misstänker, i
penningeintressets namn eller såsom förmögenhetens representant, utan jag
talar i namn af alla dem, hvilka jag anser mig representera, nemligen
svenska folket; och då jag hör, att man vill från en samhällsklass, jordbrukarna,
aflyfta eu börda, hvilken man för vinnande af ett åsyftadt mål

Sen IT April, f. jb.

16S

i stället vill lägga på andra medborgare, måste jag undersöka, huruvida
detta kan vara med rättvisa öfverensstämmande. Det ligger hardt nära
att antaga, att i ett sådant försök att fördela bördorna, som bär föreslagits,
spåras eu anda af hvad man kallar kommunism. Sjelf är jag rotehållare,
och det finnes kanske i denna Kammare få, hvilkas egendom tryckes
så häråt af roteringsbördan som min, men skulle nu denna börda utan
min förskyllan helt plötsligt aflyftas, så får jag såga, att, ehuru jag derför
borde känna mig tacksam, jag dock icke kan förstå, att jag gjort mig
förtjent af en sådan fördel. Jag skulle anse det som en ganska värdefull
present, gifven åt mig personligen, ty om jag dagen derpå ville afhända
mig egendomen, skulle jag nog veta att för densamma betinga mig så
mycket högre pris än jag sjelf för densamma betalt, som motsvarades af
det värde, egendomen erhållit genom att en derå hvilande tunga under
min eganderättstid derifrån aflyftats. Jag kan således icke finna annat
än att afskaffande^ af rustnings- och roteringsskyldigheten är en gåfva och
ingenting annat, gifven åt de rust- och rotehållare, som för närvarande finnas
i vårt land, men hvilken för blifvande innehafvare af f. d. rustningsoch
roteringshemman icke blifver af något värde, enär det är klart, att
tillvaron eller upphäfvande af ett onus å en egendom skall vid köp eller
försäljning af densamma inverka på köpeskillingen. Deraf framgår äfven
haltlösheten af hvad man här yttrat, att ifrågavarande börda trycker så
tungt på jordbrukaren, att han deraf hindras att rätt sköta sin jord, eller
att på egendomens skötsel nedlägga så stora kostnader, som han, i händelse
detta onus icke betungat honom, varit i tillfälle göra, ty genom bördans
aflyftande erhåller visserligen den nuvarande egaren ökade inkomster,
men i nästa stund säljer han egendomen till förhöjdt värde, och då blir
förhållandet naturligtvis precist detsamma som förut. Enda skilnaden blir,
att bördan, som förut utgått till Kongl. Maj:t och kronan, sedermera utgöres
till någon enskild person. Är det icke vår skyldighet såsom representanter
att, när vi skola afväga de bördor, som trycka de olika samhällsklasserna,
och skifta bördorna på ett rättvist sätt, tillse icke blott
deras rätt, bvilka man bär påstått skulle blifva de egentligen lidande,
utan äfven söka att bevara deras rätt, bvilka nu icke bära någon del af
den börda, som skulle dem påläggas till följd af Kongl. Maj:ts förslag?
Hafva vi icke skyldighet att tillse äfven deras intressen, som icke äro
jordegare, nemligen alla dessa fattiga arbetare på landet, hela den stora
arbetsbefolkningen i städerna, äfvensom der boende näringsidkare, tjensteman
m. fl., eller med ett orå de samhällsklasser, på bvilka skulle läggas
icke blott den ökade värnepligten, utan äfven tungan af den skatt, som
måste utgå till följd af den föreslagna nya organisationen.

När man vid talet om under förflutna tider lidna oförrätter särskildt
betonar, att tillfället skulle vara särdeles lämpligt att godtgöra någon del
af dessa oförrätter, så måste man taga i betraktande, att sådan godtgörelse
borde hafva bestridts af dem, som, på den tiden orättvisorna begingos,
deraf både fördel, och icke läggas på efterkommande generationer, såvida
man icke här vill tillämpa den satsen, att fädernas missgerningar skola
straffas inpå barnen.

Man har i afseende på rättvisan af de anspråk, som nu från regeringens
sida ställas på rust- och rotehållare, talat om de kontrakt och

104

Den 17 April, t'', m.

förpligtelse!-, som finnas emellan rust- och rotehållare å ena och staten å
andra sidan, och man vill med dessa kontrakt i hand påstå, att rustoch
rotehållare icke hafva någon skyldighet att utöfver indelningsverket
åtaga sig nya bördor till landets försvar, af hvad slag de vara må. Jag
vill icke relevera striden om innehållet af dessa kontrakt, hvilken af en
och annan ledamot blifvit vidlyftigt omförmäld, jag vill blott påminna om.
att dessa kontrakt äro högst olika affattade, ty under det en del af
dem möjligen kunna åberopas till försvar för den mening, att ökade bördor
icke kunna åläggas, så finnas många andra, som icke äro af sådant
innehåll, ja i somliga provinser finnas icke ens knektekontrakt upprättade.
. Dessa kontrakt må emellertid innehålla hvad som helst, man må
tillskrifva dem hvilken betydelse man vill, ett synes dock klart, nemligen
att de icke kunna befria rust- och rotehållare!) från förpligtelse!! att, när
landets väl sådant krafvel-, åtaga sig ökad värnepligt; eller hvarföre kunde
man icke med framgång åberopa dessa kontrakt vid genomförande af
vår nuvarande beväringslag ? Vore det icke rättast och bäst att erhålla
ett bestämdt stadgande derom, att hvarje svensk innebyggare skulle vara
skyldig att gorå sitt bästa till fäderneslandets försvar, eller skulle man
verkligen hafva mod att en gång när faran står för dörren träda fram
och med knektekontraktet i hand påstå: detta värjer mig från att behöfva
kläda blodig skjorta för fädeneslandet ?

När man bär talat om, huru orättvist och ojemn! den börda, indelningsverket
pålägger, är fördelad, har man förbisett en väsendtlig omständighet,
nemligen att denna börda hvarken var tung eller ojenmt fördelad
när den pålades, utan bär blifvit det sedermera till följd af inträffade omständigheter,
hvilka icke berott på regeringen eller lagstiftningen att afhjelpa,
utan. härrört af den enskildes oförmåga att dem förekomma Här
finnas nemligen åtskilliga hemman i landet, som bära en rustnings- ellerroteringsbörda,
som är obetydlig i förhållande till hemmanets afkastning,
men hvilken kanske var eller ansågs vara ganska betydlig, när den pålades.
Härmed förhåller det sig så, att denna jord, sedan nämnda börda
pålades, kommit i händerna på driftig!! personer, som förstått upparbeta
densamma och åstadkomma bättre kultur samt derigenom fördubblat och
mångdubblat egendomens värde, till följd hvaraf den ursprungligen pålagda
bördan numera är jemförelsevis obetydlig. Andra hemman kunna finnas,
för Indika åter rotering:! bördan nu kännes olidligt tung. härrörande deraf,
att deras skötsel vårdslösats, och jorden utsugits, hvaraf följden blifvit
att hemmanen från att ega flera tusen R:drs värde stå på gränsen att
blifva nära nog ödehemman

Aflyfta indelningsverket, och dörren är öppnad äfven för öfriga på
jorden hvilande grundskatters aflyftning. Jag skulle visst icke hafva något
deremot, blott jag icke dermed beginge eu orättvisa mot öfriga samhällsklasser.
Det skulle vara lyckligt om vi bär i Sverige kunde upptäck;!
en guldgrufva, som satte oss i stånd att på en gång aflyfta alla skattebördor,
men tilldess något sådant inträffar, måste vi fortfarande underkasta
oss desamma. Detta har jag velat uttala, då fråga är om denna
sak, betraktad ur rättvisans synpunkt.

Det finnes dock eu annan synpunkt, hvarifrån ifrågavarande ämne
kan betraktas, nemligen klokhetens. Jag frågar då: kan det vara klokt

Den 17 April, f. m.

165

att, när fråga är om något så vigtigt, som att försvara vår frihet och
sjelfständighet, vårt nationela oberoende, inlåta oss på experimenter sådana
som Utskottet och en del reservanter föreslagit. Man vill kasta bort
hvad man har, icke derföre att det bestående visat sig vara odugligt, utan
derföre att det icke öfverensstämmer med det egna hufvudets infall för
stunden. Jag kallar detta att spela udda och jemnt om fäderneslandets
val och jag kan för min del icke taga del deruti eller gifva till spillo en
institution som, ett storverk för sin tid, enligt hvad vi förnummit af röster
från främmande länder, der anses så förträffligt, att man, om sådant
vore möjligt, skulle vilja införa detsamma. Visserligen har man hört militärer
såväl klandra som berömma detta indelningsverk, men de fackmän,
hvilka hafva velat utdöma detsamma, hafva hyst och uttalat en sådan
åsigt, icke derföre att denna institution af dem anses oduglig, utan derföre
att de, hänförde af schweitziska och andra mönster eller egna fantasiskapelser,
trott sig finna detsamma behäftadt med en mängd brister, af
hvilka dock ingen är af beskaffenhet att icke kunna med lätthet afhjelpas.
Det har dock stundom händt, att sådane, hvilka en gång velat kasta
indelningsverket öfver bord, sedan de genom jemförelse med förhållanden
i främmande länder, genom resor och dylikt utbildat sin öfvertygelse,
ändrat åsigt och blifvit varna anhängare af detsamma samt förklarat, att
Sverige skulle begå snart sagdt eu galenskap, om det afhände sig. denna
institution, som af andra länder anses eftersträfvansvärd och hvilken, i
händelse den varit införd i Frankrike, måhända föranledt en annan utgång
på det krig, som nyligen rasat. Hvad är det då, man nu vill sätta
i stället för den indelta stammen? Endast från en talare har jag hört
ett ogillande af den stamtrupp-idé Kong! Maj:t uttalat. Samme talare
yttrade något om nödvändigheten af att ersätta en sådan stamtrupp, vare
sig genom ökad värnepligt eller genom att åtaga sig besvärliga vapenöfningar,
garnisonstj enst m. m., såsom förhållandet är i Preussen. Således
tyckes han vilja hos oss införa det preussiska systemet. Han försäkrade
oss om att han ville hafva en indelt stam, och hvarföre? Jo, såsom jag
tror, derföre att man på det sättet bäst kommer ifrån saken. Det enda
sättet, sade han, att i stället för en sådan stam åstadkomma något, som
man i farans stund kunde lita på, vore att låta de värnepligtige beredas
en sådan ökad öfning som den indelta stammen för närvarande har. Finnes
det likväl af de rust- och rotehållare, som sitta i denna Kammare,
någon, som tilltror sig kunna förmå svenska folket att åtaga sig en sådan
skyldighet, som den att 2 å 3 af de föreslagna åldersklasserna skola öfvas
500 dagar, hvilken ölningstid var den minsta som, enligt talarens
åsigt, erfordrades för ett kraftigt försvar? Nej, man vill säkert icke något
sådant, när man icke ens vill åtaga sig 82 dagars vapenöfning utan
särskild ersättning och betalning. Man tyckes nemligen ännu icke hafva
kommit till någon rätt insigt om hvad man är skyldig sitt fosterland,
och af hvad som förelupit i denna fråga, kan man draga den slutföljd
att, såsom jag redan nämnt, här i grund och botten endast är fråga om,
huru mycket man skall hafva i ersättning för fullgörande af sina medborgerliga
skyldigheter. Då emellertid man genom bifall till Utskottets
förslag endast bygger beslutet på lösa förutsättningar, synes mig ett så -

166

D(i\ 17 April, f. m,

dant bifall icke heller ur klokhetens synpunkt kunna försvaras, hvarföre
jag icke vill till ett sådant beslut bidraga.

Hvad värde don nuvarande arméorganisationen har såsom en indolt
stam förstår jag verkligen icke rätt bedöma, men så mycket synos mig
dock vara klart, att, då den nuvarande indelta stammen till stor del består
af allmoge, densamma skulle kunna verka lika mycket godt som den
värnepligtiga åldersklass, hvilken, enligt hvad här föreslagits, skulle träda
i dess ställe och hvilken äfven till %o skulle bestå af allmoge. Om man
nu tillvitar den nuvarande indelte soldaten bristande rörlighet in. fl. fel,
som här omtalats, har man då rimligtvis mer att vänta i detta afseende
af den nya organisationen, som till största delen komrne att bestå af
samma folkklasser som den indelta arméen.

Sedermera uppstår äfven en annan fråga: vill man åtaga sig de
ökade bördor, som skulle följa af sådana förändringar, som t. ex. de af
Herr Mankell eller Särskilda Utskottet föreslagna? Har man betänkt,
hvilka dessa bördor skola blifva, eller huru sakerna skola gestalta sig, när
dessa såsom öfvergångstid föreslagna 15, 20 eller 28 år förlupit, när vi
stå utan indelningsverk? Man skall då finna, att en börda, som förut
kunnat uppskattas till 3,000,000 R:dr, kommer att uppgå till denna
summa minst två gånger. Man torde invända: hvarje tid bör sörja för
sig, vi behöfva icke draga omsorg om morgondagen. Jo! mine Herrar,
det är vår pligt som representanter och som medborgare att tänka på
våra efterkommande. Dessutom skulle ganska lätt kunna inträffa, att
man efter de 15 årens förlopp finge so sig om icke allenast efter den
indelta stammen utan äfven efter medel att bekosta hvad som skulle
träda i densammas ställe, och detta är en faktor, som icke bör lemnas
ur beräkningen när man vill betrakta saken ur den ekonomiska synpunkten.

Vill man se efter, huru förhållandena komma att gestalta sig under
den ^närmaste tiden, om Utskottets förslag bifölles, så finner man, att vår
armé skulle bestå af eu olikartad blandning af indelta soldater och af
soldater värfvade kanske bland städernas lösa befolkning, hvaraf skulle
uppstå ett. så blandadt och tillkrångladt system, att jag fruktar det icke
skulle dröja länge innan man ångrade sig.

Det är eu af de stora förtjenster, som finnas hos indelningsverket,
att den soldat, som nu går i ledet, träder fram såsom eu i sin ort bofast
man. Detta fördelaktiga förhållande, hvars nytta så ofta i både tal
och skrift framhållits, vill man nu upphäfva, för att i dess ställe sätta
något annat, som man icke vet huru det skall slå sig ut.

Beträffande de ökade bördorna, om hvilka jag nyss talade, bör man
icke lemna ur sigte, att det kan såsom ganska säkert antagas, att den
aflösning och städja, som åt den nye soldaten skulle af staten betalas,
blir betydligt högre än hvad man enligt nu gällande grunder får i sådant
afseende utgifva. Bör man då vidtaga dessa genomgripande reformer,
vid hvars genomförande möter oss eu dålig stam och mångdubbelt
större kostnader än de uppoffringar svenska folket förut fått i pekuniert
hänseende för sitt försvarsväsende utgifva.

Om än icke, såsom man påstått och jag förut berört, den nuvarande
soldaten besitter nog rörlighet och liflighet, icke lärer man väl kunna på -

167

Don 17 April, f. m.

rSÄÄ&Ä £ ffiSSÄÄ ^”soldat

nödvändig cgeasliapenia måtte «IJm »lÄSta 55
höft rÄfÄ «d iatenjär

S:!s^ ÄlSsi

mpr! fien nuvarande organisationen, indelningsverket, sa hai dock icke nar

; ?K aa.^ot bättre och af Kong! Mai ds förevarande proposition hafva
ifrågasätta något batUe ^ ^ ^ den indeUa stamtruppen gifva

ökd Stat och att,'' såvidt möjligt liv, undanrödja dg brister, man anmMkJagmfe
min^Rekånner, att jag rita båta- tillbaka, för de ord,

r -MrJSf rsr® ä eää

ru1»

bngat #n l*j jg de finnas, som skulle vilja gorå

sitt till föf att framkalla dessa olyckor - så får man underkasta sig
dessa sorgliga, men dock alltid öfversmide omständigheter. Jag tior dock
dessa sorglig^, si„ skyldifft till någon al de forespeglade yttei lisheterna

om blott de, Indika det vederbör, göra sig mödan att upplysa
folket derom, att det beslut, som fattats, är _ oundgängligen imdvändigt oi
::r st samm; folk bereda tillfälle att i ostördt lugn fa arbeta på sina

ShÄ E= &ÄÄ

renresentanter följa'' vår pligt och underrätta våra medborgare om nödvändigheten
af det fattade beslutet, tror jag icke svenska folket skall

^ D°enTalaere? Z näst före mig hade ordet,

mot det sätt hvarpå de allmänna tidningar^ i denna flaga upptiadt,

ST, “Sante S Äto adresser. Han stadnade dock ,
St vid St teka, att hans mening och dessa mängas som .adresserna
fatt sitt uttryck bättre uttala det allmänna tankesattet. Hans rost
denna Kammare, eller folktalarens, bör icke förblandas med folkets rost i
dessa angelägenheter. Det heliöfves kanske, att vi bringas till bunten af
det^elände hvartill ett krig skulle föra oss, för att öfvertyga folket om
ÄS g« något, för att i tid vara. rustade och der,genom

‘“BÄSK de” IwemigZterZ små den värde representanten

omtaE''S utvandra från en Inda socken i

så tillmäter jag detta faktum, så sorgligt det an ar, ej den be y

168

Den 17 April, f. m.

htttfflsruSdtISrd- £CdVi Z f att fatta’ Emigrationen, sådan deri
dittills upptradt, ar icke alltid ett bevis uppå att folket saknar svssel

derpTltt''mångTbhfV?/ ftfrT’ f” iå andra le 1 WiS , n ° af ,en afventyrarelusta att söka sig om
på audia håll, hvilken icke bill- mindre, man må göra hvad man vill så HhV"™11

1Ckf jyckftS upplbsa folket 0111 galenskapen af dessa irrfärder
till främmande länder samt öfvertyga dem om att de hafva andra och
hogi e phgtei mot sig sjelf va och sitt fosterland än att lemna det Den
tilltagande emigrationen ar visserligen ett bedröfligt förhållande men jas
,V;j2® knappast beklaga om personer lemnade fäderneslandet,’ som icke
battie kande sin skyldighet emot detsamma än att de för de offers skull
de måste åtaga sig för landets försvar lemnade den jord, som dem fo
stråt bär. För sådana skrämskott viker jag icke.

i? käl- fraraställt clen fråga, huru vi, när vi återvända till våra

svara vårttSteende H" Ti ''?™ komaiittenteD skola kunna förföreslaeit
HvadH ” i ° V1,°rdna värt försvar på siltt Kong!. Maj:t
rust och lYdelillmt man barmed “ annat än att dessa 70 å 80,000

SssnSa blickar i ° n ''V “^S011 skola helsa oss med

r f Z 8- rZlir dock lcke efter, hvilka blickar, som från
det hållet kastas på mig. Jag tror, att Sveriges fyra millioner innevånare
betyda mer an dessa 75,000 rotehållare, och jag hoppas aU det skall
(boja binge innan detta rust- och rotehållare-intresse skall bilda en stat

dei?JTmJag w n?g’ att rust- ocb rotehållare skulle kiinna sig Särdeles
belåtna och tacksamma, om för dem öppnades möilmbeten aH as

STiSÄ£.t $ ,i,J? ätar‘s,s

t ci nen las tran dem nu åliggande rustnings- och roteringsskyldighet men
då torde man, å andra sidan, från alla deras sida, hvilka icke äiu’rust
och rotehållare med lika mycket fog kunna fråga: hvad skola då vi få
foi ersättning för det äfven vi iklädt oss utsträckt värnepligt? För min

svaras18ochtroi a f ? U1 icke ä någondera sidan kan för rätt

att Ja?

man lapp”! Ut *» “** fdr att « ***»•*» innan

Man skulle kunna till mig ställa samma fråga som den siste talman

hvacThaTe fr!rStälldp: hvadvi11 JaS? Nämnde talare yttrade dock aldrig
hvad han egentligen ville. Han talade vidt och bredt protesterade hsf
tigt, men slutade med att endast förklara, att han skulle gå in på eu
ammanjemkmng, dock endast under förutsättning ätten sådan icke
. ~V! ?rka någon rubbning i de grunder lian ansåg ett tast försvar böra
stödja sig på eller inskränka något af de eftergifter lian ansåg nödiga för

d emotsSe^611^6!!8^16, klUlna inSå På någon föSdring 8 jt
att helt^ enkel Tfl e t fZ 1 s.“nfatta mitt svar på nämnda fråga
Lf* .f * enkf forklara, att jag icke finner något af de föreslagna sät som

dft 7KondnMait r fbrsvarsväfades ordnande så tillfredsställande
ringaste Ki l ^aj:t/oresIaf^ och jag skulle, derest jag hade den

i dftta ämne läs IiLTT-Z™ MfU, til! detsamma'' Af allt hvad jag
cietta ämne last eller åtminstone af hvad som innefattas i föreliggande

betänkande hnner jag icke nägot mera i all sin tattSäirtÄ*

Den 17 April, e. m.

1G9

förklarande än den af Herr Björnstjerna afgifna reservationen, hvilken stödjer
sig på de af Kong! Maj:t föreslagna grunder; men, såsom jag nämnt, det
lärer icke vara möjligt att kunna för dessa åsigter vinna framgång. Det
är klart, att eftergifter måste göras å såväl ena som andra sidan, men
jag fruktar dock, att, hvilka eftergifter man än må göra å den sida jag
tillhör, vi dock alltid skola mötas af detta förhatliga “non possumus", som
vi så ofta sett framgå ur voteringsurnan i denna Kammare. Herr Kallstenius
har i sitt amendement föreslagit högst väsendtliga eftergifter, och
jag måste säga, att jag finner dessa gå ganska långt. Mine Herrar! ni
må gerna härvid le huru mycket ni behaga, ett faktum är dock, att dessa
eftergifter äro betydliga, och jag vet icke, på hvad sätt jag och andra
rust- eller rotehållare deraf gjort oss förtjente. Om man sätter sig på
sina höga hästar och, i likhet med Utskottet och Friherre Ericson, vill
hafva en total aflösning, vill blifva qvitt indelningsverket, utan att veta
hvarken beskaffenheten af eller kostnaderna för det vi i dess ställe skola
erhålla, då fruktar jag, att sista villan blir värre än den första. Jag förklarar
ännu en gång att jag gerna vill gå så långt som möjligt i eftergifter,
men att jag aldrig skall bidraga till något beslut, som kan rubba
grunderna för vårt indelningsverk, ty rubbas grunden, så störtar hela
byggnaden och vi få blott spillrorna qvar. Utskottets förslag är blott ett
Babels torn, som skall gifva anledning till förbistring, split och tvedrägt.

Jag kan eller vill icke nu säga mitt sista ord i frågan, ty jag hoppas
på återremiss af densamma, och att jag således ännu en gång kommer i
tillfälle att få yttra mig i ämnet. Jag vill derföre blott tillråda, att man
på ett klokt, försigtigt och varsamt sätt beräknar hvad man i denna sak
gör. “Dixi et salvavi animam meam“\ Jag har talat och räddat min själ,
och slutar med den önskan, att Kammaren på det kraftigaste måtte ogilla
och förkasta Utskottets förslag.

Efter det att öfverläggningen sålunda fortgått till kl. B e. m. åtskildes
nu, på Herr Talmannens hemställan, Kammarens ledamöter, men sammanträdde
åter

Kl. 6 e. m.

§ 4.

Den i förmiddagens sammanträde började öfverläggningen rörande
lista punkten af Särskilda Utskottets utlåtande N:o 1 fortsattes nu, och
lemnades ordet åt:

Friherre af Schmidt: Den nu föreliggande frågan om landtförsvarets
ordnande, hvilken redan under flera år varit behandlad af begge statsmakterna
och dessutom af särskilda delegationer, synes ännu i denna dag vara en högeligen
svårlöst fråga, att döma såväl af Särskilda Utskottets betänkande som af
den diskussion, som här i dag egt rum. För min del är jag hvarken optimist
eller pessimist. Jag hoppas visserligen, att vi måtte få åtnjuta fredens

170

Den 17 April, c. m.

lugn, jag hoppas, att landets odling, att näringarnes och industriens utveckling
må få fortgå i ostörd fred; men jag kan icke hängifva mig åt
en säkerhetssömn, som kan komma att stå oss mycket dyrare än de offer,
hvilka nu äskas för ändamålets vinnande. Många ibland oss, mine herrar,
torde erinra sig huru år 1847 Cobdens fredsläror gjorde sin rund i Europa, och
huru det inom sex månader derefter brann i vår grannes hus och elden
rasade i innanredet af flera andra Europas hus. Det torde sålunda kunna
vara skäl att bereda sig på kriget, medan freden räcker. Låtom oss derföre
icke uppskjuta till morgondagen hvad som i dag kan göras, utan
förenom oss i beviljandet af de offer, Kongl. Maj:t af oss fordrar för fredens
betryggande.

Varm vän, som jag är af indelningsverket, kan jag för min del icke
biträda Utskottets förslag. Det kullslår nemligen helt och hållet denna
inrättning, som dock blifvit kallad “en perla i Carl XLs krona41, som
blifvit berömd, att ej säga afundad af utländingar och som än i dag af
flertalet fackmän anses såsom den bästa byggnad, till hvilken vi kunna
foga, den nya byggnaden af vårt försvar, d. v. s. bibehålla den indelta
arméen såsom stam för beväringen.

På förmiddagen i dag har jag hört en talare, herr von Geijer, hylla
en annan plan för vårt försvars organisation. Han instämde nemligen i
den törsta af de reservationer, som finnas bifogade Utskottets utlåtande.
Men, mine Herrar, han antydde på samma gång öppet hvad han ansåg
skola blifva följden af detta förslags antagande. Det vore nemligen att
införa garnisonstjenstgöringen förr eller sednare, att beväringen nödgades
uppoffra en stor del af sin tjenstetid i garnisoner, för att utbildas till en
duglig linietrupp.

Tron I då, mine Herrar, att detta skulle vara nyttigt för dem, tron
I, att det skulle medföra mindre kostnader, än vi nu få vidkännas för
vårt försvar? Nej, säkerligen icke! Då, om icke förr, skulle kostnaderna
för rust- och rotehållare, äfven om dessa kostnader fördelades på andra
samhällsmedlemmar, komma att utgöra en vida tyngre börda än den de
nu bära och den föreslagna. Med djup aktning för öfvertygelsen hos de
herrar och män, hvilka afgifvit denna första reservation, kan jag derföre
icke öfvertyga mig om nyttan af deras förslag och således icke heller deruti
instämma. Det försök till lösning af frågan, deras förslag innebär,
skulle kunna misslyckas; och då kan det möjligen vara så stäldt, att vi
icke kunna gå tillbaka till det gamla och åter bereda den nu med passande
bostad försedda stamsoldaten samma förmån.

Den siste reservanten vid betänkandet hembär jag min erkänsla, derföre
att han velat finna en förmedling emellan de olika förslagen. Men
hvarken hans motivering eller det resultat, hvartill han kommit, kan jag
godkänna. Jag fruktar nemligen, att derigenom samma förhållande skulle
uppstå, om ock först efter en längre tid, nemligen att beväringen blefve
garnisonerad. Och då jag kommer till frågan om rusthållet, finner jag
dessutom, att hans förslag i afseende derå icke är bygdt på samma grunder
som gjort sig gällande för honom beträffande rotehållet. Mången
skulle derföre kunna anse, att en mannamån häruti vore begången, för
att icke använda ett ännu starkare uttryck.

171

Den 17 April, e. m.

Af det nu anförda framgår, att jag icke kan sluta mig till någon
annan mening än den reservants, som antagit Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet.

Skulle, livilket jag mcdgifver vara fallet, rust- och rotehållare komma
att ytterligare betungas genom en längre öfningstid för indelta soldaten,
finnes eu skälig billighet uti att afseende derå fästes; och jag är öfvertygad,
att Kongl. Maj:t icke heller skall underlåta att göra det. Exempel
på att lindringar tid efter annan medgifvits sakna vi icke. Så skedde år
1840 genom mötespassevolansens borttagande och vid en sednare riksdag
har beklädnadsbidraget upphört o. s. v. Utan tvifvel kunna vi derföre
vänta Kongl. proposition om lindringar i ett eller annat hänseende.

För min del anser jag det icke vara oss värdigt att uppställa vilkor
för antagandet af en lag om utsträckt värnepligt, då landets försvar oundgängligen
kräfver densamma. Innan jag slutar, ber jag att få erinra
om några ord af Esaias Tegnér, som han i Frithiofs saga lägger i kung
Beles mun:

“Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port
Och friden blomstra inom å hägnad ort“.

Eu dylik uppfordran, mine Herrar, har landets Konung nu ställt till
oss; och det tillkommer oss att noga sentera densamma, så mycket heldre
som det ju är för oss sjelfva, för att freda våra hustrur och vara barn,
våra hem och härdar, som dessa uppoffringar af oss kräfvas. Hurudant
svaret på Kongl. Maj:ts framställning än må blifva, huru denna uppfordran
till oss än kommer att åtlydas, domen deröfver skall gifvas af samtid
och efterverld.

Herr Mankell: De hufvudfaktorer som ingå i lösningen af den

vigtiga frågan om svenska arméens ombildning, så att den blir i möjligaste
mån betryggande för landets försvar, äro följande, samt torde böra behandlas
i nedanstående ordning.

Arméen är för liten, den måste ökas; derom äro alla ense och äfven
angående siffran äro meningarne icke delade. De flesta militära auktoriteter
hafva kommit öfverens om att den bör ökas från de 50,000 man,
som nu möjligtvis skulle kunna uppställas, till 80,000 å 100,000 man.

Likaledes äro alla ense om, att denna tillökning endast kan ske genom
utsträckning af värnepligten i tvänne riktningar, nemligen derigenom att
icke blott beväringsöfningarne förlängas, utan äfven åldersklasserna ökas
för att erhålla tillräckligt manskap för så väl arméen som ortförsvaret.

Emellertid invecklas frågan derigenom, att rot- och rusthållare,. som
representera flertalet af Sveriges jordbrukande befolkning, anse att värnepligten
icke bör och kan utsträckas till den grad, som är behöflig, utan
att på samma gång lindring sker i deras besvär, och detta anse de billigt
af tvänne skäl.

Det första skälet hvilar på historisk grund och ligger deruti, att de
förmena, det knektekontrakt tillförsäkra dem frihet från den ytterligare utskrifning,
som skulle ligga uti den utsträckta värnepligten.

172

Den 17 April, e, m.

Det andra skälet, som är af nationalekonomisk natur, är det, att
jordbruket, redan förut ensamt eller företrädesvis tryckt af många bördor
och skatter, skulle ytterligare betungas och lida af den utsträckta värnepligten.

Om det nu skulle visa sig, att någon lindring icke är utförbar, så
inträder den fjerde hufvudfaktorn, eller frågan om indelningsverkets
aflyftande; och dermed förenar sig äfven naturligt frågan huruvida detta
aflyftande skall ske med eller utan aflösning samt i sammanhang dermed
frågan angående aflösningens belopp och öfvergångstiden.

Derefter kommer frågan, huruvida man skall hafva stam eller icke,
cl. v. s. allenast befälskader, eller befälskader med stam trupp, eller en
blandning af båda systemen och i sammanhang dermed, huruledes befälskadern
eller stamtruppen skola sammansättas.

Andtligen. kommer frågan om den örliga kostnad, som landet kan
bära, och slutligen såsom den sista faktorn, det öfvergångssätt, som kan
anses blifva mest betryggande för försvaret.

Jag vill nu för tillfället endast vidröra de två faktorer, som angå
lindringen eller afiösningen af indelningsverket, samt so till, huru dessa
frågor under de sednaste åren utvecklat sig. Härvid torde vara lämpligast
att såsom utgångspunkt taga 1867 års Riksdags beslut.

Såsom Herrarne torde påminna sig, var indelningsverket denna riksdag
nära sitt slut. Det då tillsatta Försvars-Utskottet hade med sällspoid
enighet erkänt att indelningsverket borde mot billig aflösning aflyfta
och anförde derför flera vigtiga skäl, som kunna läsas i Utskottets
betänkande.

Emellertid kom det denna gång ej så långt, och orsaken härtill var
att i sista stunden oenighet mellan Kamrarne uppstod i afseende på
några mindre vigtiga detaljer. Denna Riksdag beslöt dock att ingå till
Kongl. Maj:t med hemställan, huruvida icke indelningsverket, om sådant
befanns nödvändigt för värnepligtens utsträckning, kunde lindras eller
ock aflösas och jemväl på andra samhällsklasser fördelas.

Genom detta beslut inkom, såsom ett nytt element, frågan om lindringen.
Den i följd af denna Riksdags beslut tillsatta s. k. Lindringskomitéen
väckte^ åter då en ny fråga, nemligen den om lindringens berättigande.
Komitéens majoritet förnekade väl detsamma ur historisk synpunkt, men
erkände dock, ehuru för (ifrigt icke välvilligt stämd mot rote- och rusthållare,
att lindringen ur nationalekonomisk synpunkt var berättigad, såsom
ledande till en lättnad för jordbruket. Ordalagen i komitéens utlåtande
den 27 Maj 1868 voro följande: “Jordbruksnäringen, hvars fortkomst
för vårt land är af största vigt, behöfver lättnader för att till allmänt
gagn kunna vinna bättre och hastigare förkofran; desto heldre bölden
i möjlig män besparas tillökning i bördorna; och enär den utvidgning
af allmänna värnepligten, som för vårt förs vars väsende är nödvändig, icke
kan ega rum utan kostnader, af livilka berörda näring äfven måste drabbas,
hemställa komiterade af sådan anledning och såsom öfverensstämmande
både med statens bästa och billighet mot de roteringsskyldige, att, i sammanhang
med värnepligtens utsträckning, den lindring i roteringsbesväret,
som möjligen kan beredas utan andra samhällsmedlemmars oskäliga betungande,
måtte blifva medgifven.“

Den 17 April, e. in.

i?a

Af de genom 1867 års Riksdag antydda alternativ valde regeringen
till 1869 års riksdag lindringen och föreslog värnepligtens utsträckning
från 30 dagar till 60, mot den lindring, som nu här blifvit påyrkad af
åtskilliga talare.

Äfven regeringen erkände lindringens befogenhet ur nationalekonomisk
synpunkt. Chefen för Landtförsvars-departementet yttrar i sitt memorial
den 31 December 1868:

“Jordbruket, landets modernäring, redan betungadt af grundskatter
m. d. utlagor, kämpande mot en karg natur och ofta arbetande under
ogynsamma omständigheter, synes utan tvifvel vara i behof af den lindring,
som med tillfredsställande af statens behof kan vara förenlig, utan allt för
stora uppoffringar från dess sida samt andra samhällsklassers oskäliga
betungande “.

Regeringens- förslag vann emellertid icke framgång vid Riksdagen.
Det då tillsatta Försvars-Utskottet förnekade till och med möjligheten af
alla sorts lindringar och tillstyrkte indelningsverkets upphörande mot aflösning,
samt landtförsvarets ordnande på grund af allmän värnepligt och
rättvis fördelning af bördorna.

Olyckligtvis fattade samma Riksdag likväl ej något bestämdt beslut
samt kunde icke bestämma sig för något af de alternativ, som 1867 års
Riksdag framställt. Den ogillade Kongl. Maj:ts lindringsförslag, men icke
sjelfva lindringsprincipen. Ån mindre yttrade Riksdagen sig mot indelningsverkets
aflyftande, men biföll icke Utskottets förslag, emedan i detsamma
stamprincipen var för litet framhållen.

Hvad skulle man nu, under sådana förhållanden, kunnat vänta af en
konstitutionel regering? För min del får jag bekänna, att jag med temlig
visshet väntade, det regeringen antingen skulle framlägga ett lämpligare
lindringsförslag, än det vid 1869 års riksdag framställda, eller också, om
regeringen ansåg lindring overkställbar, skulle välja 1867 års Riksdags
andra alternativ och föreslå indelningsverkets aflyftande.

Men hvad har regeringen nu gjort? Den har icke valt någon af
dessa utvägar, den har begärt dubbelt så lång beväringsöfning som förut,
men icke ifrågasatt att skänka eu enda vittens lindring; den har ännu
mindre talat ett enda ord om indelningsverkets aflyftande eller ingifvit
någon förhoppning derom. Den har utan vidare förklaring frångått sin
förut uttalade åsigt om lindringens befogenhet; den har alldeles lemnat å
sido hela den sociala och nationalekonomiska sidan af saken och försökt
afhugga knuten i stället för att lösa den.

Huru skall man kunna förklara ett dylikt beteende, enligt min åsigt
både inkonseqvent och inkonstitutionelt samt ingalunda värdigt en regering
som vill bibehålla sitt anseende. Jag kan, för min del, icke förklara
regeringens handlingssätt på annat sätt, än att den litat på tillfälliga
bundsförvandter, antingen på den skrämsel för kriget och den segrande
parten, som man med pressens tillhjelp försökt sprida, eller också på den
goda årsväxten under de sednaste åren, Indika omständigheter skulle göra
denna Kammare benägen att gå in på hvad som helst. Jag har visserligen
från statsrådsbänken hört- förklaras, att orsaken till regeringens
handlingssätt skulle vara den, att regeringen nu, då försvarsfi’ågan är en
så brännande fråga, icke velat, genom att tillstyrka lindring i bördorna

iM Den 17 April, e. ro.

för eu klass af medborgare, stöta andra berättigade intressen vid hufvudet.
Hvilka äro då dessa andra berättigade intressen? Månne deras, som oj
vilja öfvertaga en del af den börda, från hvilken de hittills varit eller
vetat befria sig, eller deras, som regeringen sjelf vid 18(19 års riksdag
förklarade berättigade? Det ser nästan ut, som ömheten för de förra
var större, än för de sednare.

Har regeringen emellertid väl betänkt följderna i händelse dess eget
förslag skulle segra? Har den besinnat det djupa missnöje, som säkert
skall blifva rådande i landet, när den ökade värnepligten och de ökade
skatterna, som blifvit påtvingade massan af befolkningen, börja visa sina
verkningar? tiar den tagit i betraktande det misstroende, som skall alstras
hos nationen, när den finner, att regeringen så lätt ändrar åsigter
och godtyckligt ombyter planer, att den vid en riksdag yrkar lindring i
indelningsverkets börda och vid en annan icke vill höra talas derom?
Allt detta bådar icke godt för framtiden.

Mången bryr sig visserligen icke om emigrationen, utan anser den
hafva sin grund endast i äfventyrslusta hos dessa 20,000 till 30,000,
som årligen lemna fäderneslandet. Detta må så vara, men man bör
betänka att många stadna qvar. Och när dessa eu gång börja fatta och
känna hvad en ökad värnepligt och ökade skatter betyda, då kan det
hända att missnöjet blir så stort att indelningsverket faller långt förr än
det gör om man nu antager det, enligt min åsigt, moderata förslag, som
Utskottet framställt.

Låtom oss nu mot regeringens inkonseqventa och inkonstitutionela
handlingssätt å ena sidan, å den andra sätta dessa rote- och rusthållares,
hvilkas sjelfviskhet och egennytta ma» icke kan finna nog starka uttryck
att skildra? De hafva sagt: Ehuru vi, enligt regeringens och alla öfriga
auktoriteters medgifvande, hafva oförtydbar rätt till dubbel lindring, afstå
vi dock för fäderneslandets skull gerna från anspråket på lindring och
åtaga oss den ökade värnepligten samt bibehålla, det oaktadt, i femton
år vår gamla börda; men, sedan dessa år tilländagå^;, fordra vi rättvisa
och att alla folkklasser gemensamt skola öfvertaga den börda, som vi ensamma
under 200 år orättvist burit, och af hvilken vi efter nämnda öfvergångstid
i alla fäll lära återfå vår dryga andel; och detta fordra vi
med sä mycket mera skäl, som flera af dessa samhällsklasser genom sin
intellektuela öfvervigt under förgångna tider vetat att helt och hållet
eller delvis befria sig från bördan, och andra deraf icke alls varit
tryckta.

Jag ber, mine Herrar, att ännu en gång få upprepa, det dessa samhällsklasser,
som nu så frikostigt mot rote- och rusthållarne utkasta beskyllningar
för egennytta och vinstbegär, vid lägliga tillfällen förstått afskudda
sig åligganden i afseende på försvaret, hvaraf de nu eljest ganska
känbart skulle tyngas. Så har adeln och frälsejorden utan aflösning
befriat sig från skyldigheten att uppsätta den så kallade adelsfanan, eller
400 ryttare; och på samma sätt hafva äfven städerna förfarit, då de,
allenast mot erläggandet af en ringa vakansafgift, befriat sig från båtsmanshåll.
Borgerskapets och flottans rotehåll lyckades redan före indelningsverkets
införande under fred undslippa med hälften så stor roteringsskyldighet,
som arméens rotehåll, mot skyldigheten att i krig upp -

Den l? April, e.

175

sätta så kallad dubblering. Men år 1748 sattes städernas båtsmanshåll
på vakans, och när vargeringen år 1810 afskafiädes, befriades äfven hela
det roterade båtsmanshållet, således äfven städernas, från dubblering mot
åtagande af förstärkningsmanskap. År 1839 skedde ytterligare den förändring,
att vakansafgiften förvandlades till en bevillningsafgift, som numera
nedsjunkit till en obetydlighet.

Sammaledes befriade sig innehafvarne af prestboställen redan före
indelningsverket från de bördor, som nu hvila på rust- osh rotehållarne
ensamt.

Det torde derföre icke passa dessa klasser att beskylla dem för opatriotiska
sträfvanden, som nu endast yrka på bördans jemnare fördelning.
Om en sådan reglering vidtoges, hlefve rättvisa skipad; men om för hårdt
motstånd sättes mot rote- och rusthållarnes billiga anspråk, så kan det
hända att fordringarne blifva retroaktiva samt att motståndarne få åter
sin andel i bördan. Och då få vi se, hvad de derom skola säga. _

Uti rote- och rusthållarnes fordringar ligger således rättvisa, och
rättvisa är detsamma som statsklokhet. Blott den samhällsinrättning,
som är grundad på rättvisa, kan i längden ega bestånd; men det tjenar
till intet att sölar upprätthålla en murken institution, som ej har denna
fasta grundval.

Åtskilliga talare hafva förordat det lindringsförslag, som af regeringen
vid 1869 års riksdag blef framstäldt och då på goda grunder förkastades.
Jag skall anhålla att i korthet få redogöra för skälen härtill.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag antogs den indelta soldatens normallön till
100 riksdaler och till dennas utgörande skulle rote- och rusthållarnes
skyldigheter begränsas. Men detta lindringsförslag hade det felet, att afseende
ej blifvit fästadt vid den ojemna fördelningen af indelningsverkets
tunga, såväl efter rote- och rusthållens olika taxeringsvärde, som efter
deras ärliga kostnader. Den sistnämnda vexlade allenast vid ett regemente
emellan 513 riksdaler och 67 riksdaler; och de rotar, som både
en kostnad af öfver 100 riksdaler skulle få nedsättning, äfven om de, i
förhållande till sitt taxeringsvärde, icke voro hårdt tryckta, då deremot
alla rotar, hvilka årligen betalade under 100 riksdaler, äfven om de voro
så fattiga, att nämnda summa vore för dem särdeles betungande, icke
finge någon lindring, utan blott, såsom man naivt nog kallat det, frihet
att vidblifva sina gamla förbindelser.

Detta var skälet, hvarför 1869 års Riksdag icke kunde gilla Regeringens
förslag, och jag tror, att Regeringen sjelf erkänt riktigheten af detta
skäl, då den icke nu återkommit med något likartadt lindringsförslag.

Om en lindring skall kunna ske på rättvist sätt, så måste den verkställas
efter årliga kostnadens förhållande till rote- och rusthållshemmanens
taxeringsvärde, så att de hemman, som hafva största årliga kostnaden
i förhållande till taxeringsvärdet, få största lindringen, men de, som
hafva jemförelsevis mindre kostnad, få mindre eller kanhända alls ingen
lindring. Ehuru denna method för lindringen torde vara den enda rättvisa,
så hyser jag för min del stora tvifvelsmål, om ens densamma är
praktiskt utför bar; och jag har derföre kommit till samma resultat som
1869 års Försvars-Utskott, att det nemligen synes vara omöjligt att föreslå
en sådan lindring, som på samma gång är rättvis och praktiskt utför -

176

Den 17 April, e, m.

bär. Och är detta händelsen, då blir indelningsverkets aflyftande det enda
sättet, på hvilket försvarsfrågan kan lösas.

Jag^beklagar, att den representant från Wexiö icke är tillstädes, som
under förmiddagen så häftigt anföll Utskottet, särskild! derföre att detsamma
ej framställt något annat lindringsförslag. Sjelf kunde lian dock ej uppgifva
något dylikt, hvilket väl ej varit för mycket, då klandret var så
bittert. Om han närmare tänkt på saken, torde han möjligen funnit, att
några andra sätt, än de ofvan antydda, näppeligen kunna uttänkas, samt
att äfven de i sin praktiska tillämpning så väsendtligen skulle rubba
indelningsverket, att derigenom i det närmaste dess upplösning föranleddes.

Man bär i denna Kammare mycket klagat och beskärma! sig öfver
att Utskottets förslag skulle försvaga vår försvarsstyrka och blottställa
fäderneslandets sjelfständighet. Hvad har då Utskottet föreslagit? Jo,
samma utsträckta värnepligt, som Kongl. Maj:t, och indelningsverkets bibehållande
i femton år — således båda de hufvudgrunder, på hvilka
Kongl. Maj:ts förslag hvilar. Vidare bär Utskottet föreslagit en ny stam,
lika stor som den indelta stammen; och, om Utskottet i fråga om denna
stams sammansättning icke träffat det rätta, så torde detta icke allt för
strängt böra tillräknas Utskottet, då man hört så många stridiga åsigter
i denna fråga.

För min del tror jag, i likhet med Friherre Ericson och de fem
reservanterna i Första Kammaren, att vakansafgifterna vida lämpligare
skulle kunna användas till aflönande af skickligt underbefäl och i allmänhet
till bildande af en stark befälskader än till uppsättande af ny
stamtrupp i den afgångnas ställe.

Jag ber slutligen få framhålla, att Riksdagen redan till anskaffande
af materiel beviljat tolf millioner och troligen kommer att bevilja ännu
mera; och om Riksdagen dertill nu antager Utskottets förslag, så tror
jag, för min del, att Riksdagen gjort allt, som för närvarande kan och
behöfver göras för ökande af vår försvarskraft.

Äfven under det osannolika antagandet, att någon fara skulle kunna
uppstå genom indelningsverkets borttagande, så kommer ju detta, efter
Utskottets förslag, i alla händelser icke att ske förr än efter femton års
förlopp; och de Riksdagar, som under denna tid sammanträda, torde nog
finna utvägar att förebygga nämnda fara.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Rundgren: 1 min ställning skulle man kunna hysa vissa betänkligheter
att yttra sig, då man begärt och fått ordet så nära efter
den talare, hvilken på förmiddagen meddelade ett utdrag från förhandlingarne
vid 1682 års riksmöte, af det oroande innehåll, att “bönderna
hotade håfva presterna ut genom fönstret “. Lyckligtvis tilläde han, att
“det var samma allmoge, som sedan följde Carl XII in i döden". Från
dess sida möta mig således inga faror, och jag har derföre den fulla
tillförsigten, att det skall tillåtas mig i afton komma ut den vanliga vägen
genom dörren.

Samme talare framkallade äfven hos mig en annan betänklighet, då

han

Den 17 April, e. m.

177

han förklarade, att efter beväringslagens antagande år 1812 uppror utbröto
både i Skåne och Södermanland. Men äfven i fråga härom kände
jag mig lugnad, eftersom våra öfverläggningar nu icke angå värnepligtslagen,
utan indelningsverkets aflyftande från jordbruket.

Slutligen sökte han både hos mig och andra väcka betänkligheter
genom hänvisning på den starka emigrationen, hvilken i Småland tagit
den utsträckning att, enligt talarens uppgift, 200 familjer derstädes nu
skulle stå i begrepp att lemna fäderneslandet. Är detta förhållande en
verklighet, så kan det visserligen vara mycket beklagligt. Men för mig
är svårt att inse hvad denna emigretion har med föreliggande fråga att
skaffa, då talaren icke i någon mån konstaterade, att den stod i sammanhang
med indelningsfrågan och värnepligten, om hvars befintlighet på
Riksdagens bord väl dessa personer sakna all kännedom. Mina betänkligheter
äro således häfda, och jag vågar derföre med godt mod yttra mig
i frågan.

Glädjande är det att finna, hurusom motionären, efter hans nyss anförda
yttrande och såsom man jemväl finner af Utskottets utlåtande, står
i fråga om värnepligtens utsträckning på alldeles samma grund som Kongl.
Maj:t. Men i afseende på uppfattningen af försvarsfrågan förefinnes dock
en högst väsendtlig skiljaktighet emellan dessa båda auktoriteter. Mig
förefaller att man, med all respekt för motionären, kan på honom tillämpa
hvad som förmäles om den store Archimedes, att nemligen han, som under
Syracusas belägring var sysselsatt med sina matematiska beräkningar,
efter stadens intagande öfverraskades af en romersk soldat, hvilken rusade
in i hans rum och trampade på de på golfvet uppritade figurerna.
“Förstör icke mina figurer*-, sådan var Archimedis tillsägelse till honom.
På samma sätt förhåller sig den ärade motionären. Obekymrad om landets
rop på åtgärder till dess försvar, ropar talaren och motionären endast:
“förstör icke mina figurer", dermed menande sina rust- och rotehållare.
Ty sedan han klarligen ådagalagt, att yi för betryggande af
vårt försvar behöfva en betydligt utsträckt värnepligt, återkommer han
städse till nödvändigheten af indelningsverkets aflyftande såsom vilkor.

Sådan är ock den genomgående grundtanken i Utskottets utlåtande.
Man erinras härvid ovilkorligen om ett annat yttrande af samma Archimedes:
''Gif mig en punkt utom jorden, och jag skall sätta den i rörelse".
Det är nemligen denna fasta punkt utanför indelningsverket, som Utskottet
och motionären oupphörligen sökt, utan att finna den. Man har sökt
denna punkt inom lagens område, men på den vägen icke kommit längre,
än att indelningsverket “ej är med full rättvisa öfverensstämmande".
Man har sökt punkten inom billighetens område, men icke kunnat komma
längre än till lindring och jemnande af roteringsbördan. Man har sökt
samma punkt inom nyttans område, men icke kunnat finna någonting
annat att sätta i den indelta soldatens ställe än en stam utan rot i den
svenska jorden. Man har sökt sin punkt inom den praktiska verklighetens
område, men icke funnit någon annan utväg än att lägga jordens realonus
på dem, som icke ega jord, och att utfinna det nya systemet att
amortera kapitalet genom att betala räntan. Man har slutligen sökt
punkten inom framtidsutsigternas område, men dervid icke kommit längre

Kilcud. Prof., lön. 2 Af i. 3 Band. 12

178

l)en 1? April, e. m,

än till en öfvergångstid af 15 eller 28 år, icke till den omedelbara aflösningen
i den närvarande tiden.

Öfverallt således ett sökande, utan att finna. Men genom det sist
omförmälda perspektivet i framtiden, har man beröfvat hela sin argumentation
all styrka och fasthet. Laglighet, billighet, nytta och praktisk
verklighet har man kastat öfver bord för det närvarande, och dermed
ådagalagt sin svaghet. För min del vill jag derföre icke beträda den
samma vägen, att söka en punkt, när vi redan ega den. Men hade jag
den samma öfvertygelsen som Utskottet och motionären, att vårt indelningsverk
vore odugligt, då skulle jag sannerligen icke såsom Utskottet
eller reservanten tillstyrka dess bibehållande ännu i 15 eller 28 år.

Jag sade att vi redan hafva den punkt för vårt försvar, som Utskottet
söker. Här, när det gäller försvaret, kan icke någonting annat
vara det rätta än att, såsom vid all sund utveckling, bygga på den gamla grunden,
och ett sådant byggande är tillika ett sant patriotiskt. Och patriotism,
men icke enskilda intressen, gäller det nu i sanning. I fråga
härom hvarken vill eller behöfver jag taga några stora ord i munnen.
Jag ser saken lugnt, men i detta lugn ligger ett stort allvar. Kriget har
talat och gjort frågan allvarlig.

Detta situationens allvar är ock af Utskottet erkändt genom dess
förord för värnepligtslagen. Men Utskottet har velat köpslå, och i föreliggande
punkt är priset öppet angifvet, det lilla priset af 60 millioner
till några tusen rust- och rotehållare. Tänk, mine Herrar! om jag och
de samhällsklasser, som med mig äro i samma kategori och som nu skola
åtaga oss nya bördor för landets försvar, skulle vilja sätta upp ett pris
för detta åtagande. Mitt och deras indelningsverk är de stora uppoffringar
vi måste göra för våra barns uppfostran och kunskaper. Dessa barn
skola nu lika med alla träda in i ledet, och deruti ligger den största rättvisa.
Men visserligen måste man väl erkänna, att uppoffringen af deras
tid blir dyrbarare än andras. Tänk, xnine Herrar! om de arbetande klasserna,
de som endast hafva sina händers arbete att lefva af, skulle vilja
sätta upp ett pris för sitt åtagande af den utsträckta vänepligten. Deras
indelningsverk är deras tjenster, deras arbete; af brottet deri är för dem
ganska kännbart. Men hvarken vi eller de skola sätta upp något pris,
och när det gäller, tror jag icke heller att någon annan skall våga det.

Hvad jag värderar i vårt indelningsverk är, att vi dermed hafva ett
krigarstånd, som tillika är medborgare med eget hem,, och derigenom har
stöd och samband med nationen. “Freden är ju det normala", har en
talare sagt. Nutidens krig, äfven de förfärligaste, sådana som det nyss
afskräde emellan verldens bäst rustade nationer, är af kort varaktighet,
måste afslutas på några få månader. Skola vi rusta oss för krigets eventualitet,
så böra vi alltså göra det så, att vi under freden hafva minsta
möjliga olägenhet af våra krigare. Men att, såsom Utskottet föreslår,
hafva under freden en talrik rörlig soldafkast, som saknar nyss antydda
stöd, eller en lika talrik garnisonerad trupp med alla dess olägenheter,
det är icke att göra krigaren i fred angenäm.

Den nuvarande indelta soldatens goda egenskaper har Utskottet å
sid, 54 väl skildrat. Olägenheterna af volontärsystemets alltför stora utsträckning
hafva reservanterna sid. 57 framställt. Jag vill således icke

Den 17 April, e. m.

179

trötta genom att nu upprepa dem. De af Herr Björnstjerna sid. 67 uttalade
åsigter delas af mig. Helst ville jag således yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag i försvarsfrågan. Men om man kan göra några lindringar
och jemkningar i roteringsbördan, så att den blir mindre tryckande, der
den nu verkligen är betungande, anser jag den frågan väl förtjena att
tagas i förnyad t öfvervägande.

Jag yrkar alltså afslag på den föredragna punkten, och återremiss
af de punkter, som dermed stå i sammanhang.

Herr Kinmanson: Ofta har blifvit åberopadt, att för vårt lands
försvar bör finnas, jemte beväring, äfven en afiönad stamtrupp. Till hvad
härom nu blifvit sagdt, får jag ytterligare anföra ett förhållande, hvilket
icke må lemnas utan uppmärksamhet. Den långa öfningstid, som måste
blifva nödvändig för en beväring, tillika afsedd att ersätta en stamtrupp,
har inom vissa stater visat sig kunna föranleda till utbildande af ett
tryckande militärvälde. Måhända skulle något sådant på ett eller annat
sätt, mer eller mindre, kunna äfventyras äfven här, så vida icke en fast
organiserad och afiönad yrkesstam förefunnes, hvarigenom beväringens
tjenstgöring i garnison kan undvikas och vapenöfningen inskränkas inom
måttlig begränsning.

Utskottets pluralitet och eu reservant af Andra Kammaren hafva,
ehuru på olika vilkor, föreslagit indelningsverkets upphäfvande inom utsatt
kortare eller längre tid. De hafva väl i stället upprättat eu stamtrupp,
men så beskaffad att hvarken dess tillvaro eller dess ändamålsenlighet kan
anses fullt betryggande, lika litet under öfvergångstiden som efter det indelningsverket
skulle hafva upphört. Undvikande att upprepa hvad redan
blifvit härom yttradt, vill jag blott tillägga en erinran angående den karalctersskilnad,
som företer sig emellan indelningsverkets stam och den,
som Utskottet uppställt. Denna sistnämnda stamtrupp blef ej längre tillhörig
det särskilda landskapet, hvars regemente nu i sådan egenskap ständigt
består och fortlefver. Den nya stammens trupper förlorade alldeles
den för. vårt land vackra egendomligheten, att hvarje dess regemente har
sin historia med sina minnen från forna krig och från slagfälten. De
nya regementena åter blefvo blott numererade med ovissa förläggningsställen
och ovisst bestånd.

Om också indelningsverkets institution skall komma att erfara tidens
förändrande makt och en gång förlora sin betydelse, är det likväl oemotsägligt,
att dess rubbning genom verkställighet af de omförmälda organisationsförlagen
skulle göra försvaret icke starkare utan svagare, icke fast
utan svigtande; och detta ensamt må vara nog för att, utan att gå tiden
i förväg, nu motsätta sig indelningsverkets borttagande på de vilkor, som
blifvit föreslagna.

Reservanten från denna Kammare har jemväl afgifvit förslag till indelningsverkets
aflösning, men detta förslag är icke aflösning mera än till
namnet och motsvarar icke hvad i begreppet deraf måste innefattas. Derjemte
bör rättvisligen en åtgärd i sådant syftemål samtidigt afse alla de
bördor, som vidhäfta indelningsverket; hvaremot det ifrågavarande förslaget
utesluter från aflösningen allt hvad som rörer hela båtsmanshållet,
så val det hvilket effektivt utgöres, som det för hvilket betalas vakansafgift.

180

Den 17 April, e. m.

1 betraktande häraf, och då det af Första Kammarens fem reservanter
framlemnade förslag icke torde hafva utsigt att inom denna Kammare
blifva godkändt, kan, efter min mening, något annat icke återstå för att
redan vid innevarande riksdag vinna en önskvärd lösning af den angelägna
frågan, än att, såsom ock i alla händelser vore mest ändamålsenligt,
besluta om åtgärder till underlättande och lindring af indelningsverkets
åligganden och till deras utgörande på ett för försvaret sjelft
mera lämpligt sätt. Förhandlingarne vid 1869 års riksdag bevisa ej att
en förmedling icke kan ske; och den föreslagna beväringslagen påfordran
en sådan stamtruppens utveckling, som otvifvelaktigt måste framkalla förändringar
till roteringens och rustningens förmån. Det må ock vara
tillåtet hafva don förhoppning, att man till fäderneslandets gagn önskar
på försonlighetens väg gå hvarannan till mötes, iakttagande alla medborgares
rätt och billiga anspråk. Ett förmedlings förslag har redan blifvit
till sina allmänna grunder framlagdt af eu representant från Södermanland.
Väl synas erinringar kunna göras emot vissa delar deraf, såsom de under
punkten 1 mom. a samt punkten 2 upptagna; men det tillhör Utskottet
att, vid förnyad pröfning, söka undanrödja dem. Jag hemställer således,
att Kammaren ville i förenänmda syftning dit återremittera detta ärende.

Herr Printzensköld: Det är i denna fråga så mycket taladt och

skrifvet, att det knappt återstår något nytt att ens tänka. Men då denna
fråga måhända är den vigtigaste som svensk Riksdag någonsin haft att
behandla, anser jag mig nu böra med några ord antyda mina åsigter i
densamma. Från militärisk synpunkt hyser jag den öfvertygelse!!, att indelningsverkets
bibehållande är lämpligast, emedan man endast ur denna
institution kan få en duglig stamtrupp. Att, såsom nu är föreslaget, på
annat sätt bilda en dylik trupp skulle vara att göra den antingen till
lösdrifvande eller garnisonerad, och begge delarne innebära en moralisk
fara för truppen samt det sednare dessutom faran af ett politiskt militärvälde,
något som aldraminst denna Kammare lärer vilja eftersträfva. Här
har visserligen på förmiddagen blifvit sagdt, att den indelta soldaten saknar
tillräcklig intelligens; men jag tror ingen kan visa, att den af Utskottet
föreslagna soldaten i ringaste mån skall blifva mera intelligent;
förhållandet torde snarare blifva motsatsen; vidare har man sagt, att den
indelta soldaten vore för dyr, enär han, om han användes i tjenstgöring
hela året, dessutom medförde kostnaderna för roten; det må vara sann!,
men ett sådant användande lärer icke komma i fråga annat än i krigstid,
och i krig blifva alla soldater dyra. Här äro från samme talare jemväl åtskilliga
andra invändningar gjorda mot den indelta soldaten, men jag vill
förbigå dem såsom alla af mindre betydelse. Jag böjer mig i allt fall
icke för denna auktoritet, men gör det gerna och villigt för den kunnige
fackmannen och skulle, om det således blefve fråga om indelningsverkets
afskaffande, vara med derom blott det skedde mot eu verklig om ock
billig ersättning. Häraf framgår, att jag icke kan gilla Utskottets förslag,
som hvarken är rättvist eller billigt, utan endast ett djerft försök att i
ett kritiskt ögonblick tillskansa en viss samhällsklass betydliga fördelar
på andras bekostnad. Att jag icke är ensam om denna min åsigt synes
nog ej blott af de olika meuiugarne i denna Kammare, utan ock ännu

Den IT April, «, m.

181

tydligare af opinionen i landet. Ty, säga hvad man vill, så finnes det en
sådan opinion. Jag är icke den, som hyser särdeles stort förtroende till
dessa “folkmötensom framkallas än här, än der, både på landet och i
städerna - ett sådant har nyligen hållits i den stad jag representerar —
men dessa möten i städerna måtte dock kunna få gälla minst lika mycket
som de från motsatta sidan på landsbygden tillkonstlade mötena. En
talare på förmiddagen har sagt, att pressen icke skulle vara en tillräcklig
mätare af opinionen och aldraminst i denna fråga. För min del har jag
aldrig gått pressens ärenden, aldrig skrifvit hvad man egentligen benämner
en tidningsartikel, men måste dock erkänna att pressen är eu maki: och
jag är öfvertygad, att om ifrågavarande talare i denna sak haft pressen
på sin sida, skulle han icke underlåtit att åberopa den till sitt stöd.
Samme talare yttrade också, att pressen i denna sak al situationen gjort
-en storm i ett vattenglas"; jag tilltror mig icke i något fall ega någon
profetisk förmåga, men det vet jag, att mången politisk storhet, som trott
sig om att kunna besvärja en dylik storm, i sjelfva verket varit så liten,
att han till och med dervid tagit sig vatten öfver hufvudet. _ Man har
sagt att indelningsverket är eu orättvisa. Må vara, att indelningsverket,
då det tillkom, var eu, om än öfverenskommeu orättvisa, men man må
icke tro, att man kan undanrödja en gammal orättvisa, genom att begå
en ny, ändå större och mera djupgående; och att Utskottets förslag innefattar
eu sådan, det anser jag vara så tydligt ådagalagdt, både i tal och
skrift, att jag icke dervid nu vill uppehålla mig. Jag medgifver dock, att
indelningsverket utgör en tryckande tunga på rotehållarne, derföre att den
är så ojemnt fördelad dem emellan, och derföre att andra samhällsklasser
äro derifrån alldeles befriade; och jag skulle derföre önska, att så stor
lindring som möjligt kunde komma rotehållarne till del. Men jag beklagar,
att ett sådant anspråk blifvit väckt i sammanhang med frågan om
värnepligtslagen och såsom vilkor för dess antagande, ty sådant är hvarken
klokt eller värdigt. Jag skulle således helst se, att Begeringens förslag
blefve bifallet och derigenom stamtruppen så ordnad, att indelningsverkets
afskaffande eller aflösning, när helst sådant kan och bör ske, hvarken
försvårades eller omöjliggjordes. Men då hvarje utsigt till framgång
åt regeringens förslag synes mig försvunnen, och då jag ännu tänker så
högt om Försvars-Utskottet, att jag hoppas detsamma måtte på grund, af
de i ämnet utbytta åsigterna och med ledning af dessa kunna och vilja
framlägga ett förmedlingsförslag, så förenar jag mig med dem, som yrka
återremiss å den föredragna punkten.

Herr Peter Petersson: Jag anser försvarsväsendet vara den

vigtigaste och kostsammaste institution landet eger. Försvarets betryggande
och underhåll bör derföre, enligt min tanke, bekostas af det allmänna.
Genom indelningsverkets utvidgning eller förstoring har jag alltid
ansett vara den enda väg, på hvilken man skall ernå målet att bereda
landet ett kraftigt och starkt försvar, nemligen på det sätt att den krigsstyrka
man anser sig behöfva, med undantag af befäl och bevaring, indelas
på all landets jord, undantagandes boställs- och stadstomtjord, efter
åsatt taxeringsvärde efter 2:dra artikelns bevillning; och är jag förvissad
att, derest det bestämdes att för hvarje 20 å 30,000 Riksdalers taxerad

182

Dtn 17 April, e. m.

inkomst skulle anskaffas och afiönas eu krigsman, på sätt förhållandet är
mom den ort jag representerar, den så kallade stammen skulle blifva tillräckligt
stor och, öfvad efter behag, äfven tillförlitligt stark. Den öfriga
förmögenheten inom vårt land, af hvad namn den vara må, skulle, för befrielsen
att underhålla ständig krigsman, efter samma förhållande med en
viss procent hvarje år erlägga afgift till staten. På detta sätt blefve utgifterna
för försvarsverket utjemnade; ingen annan skulle drabbas af utgifterna,
än den som hade någon egendom att försvara; landets unga befolkning,
deribland eu stor del fattige, finge, efter fullgörande af den nu
bestämda exercisen, ostördt blifva vid sina yrken och sysselsättningar,
hvarigenom således ej mindre vårt jordbruk än äfven de öfriga näringarne
kunde vinna icke _ obetydlig fördel. Då nu emellertid något förslag 1 det
af mig angifna syftet, till antagande innan man beslutar sig för den mra
värnepligtslagen, icke är ingifvet och ej heller torde blifva det vid denna
riksdag, hade jag önskat att saken kunnat uppskjutas till ett kommande
riksmöte. Men efter hvad det synes, lärer det vara nödvändigt att ombildningen
af vårt krigsväsende ju förr dess heldre kommer till stånd; så
måste jag fördenskull ansluta mig till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr H segg strö in: Herr Talman! Mine Herrar! Det har redan
blifvit påpekadt, att vi alla äro ense derom, att vårt försvar är otillräckligt,
och att mycket måste göras för detta försvar. Alla äro vi derjemte
ense om, att, för ernående af ett kraftigt och fullt betryggande försvar,
det erfordras en tillräcklig, fullt öfvad stam jemte en betydligt utsträckt
värnepligt; och slutligen äro vi alla ense om att värna och bevara vårt
dyrbaraste arf, vår frihet och sjelfständighet.

Så långt räcker enigheten, men då vi skola välja bästa medlet för
detta vigtiga ändmåls ernående, då skiljas våra åsigter, då äro vi icke
längre ense. Jag och sannolikt många med mig finna dock detta alls
icke underligt, ty naturligtvis måste i en så vigtig fråga som denna olika
åsigter söka göra sig gällande, naturligtvis måste hvarje representant söka
framhålla det, enligt hans åsigt, bästa sättet att nå det mål, vi alla eftersträfva,
men att vi dervid skulle komma till eu stam, sådan som Utskottet
föreslagit den, det förefaller mig dock mycket underligt.

Den, som lagt märke till de vackra ord, hvarmed Utskottet inleder
sitt utlåtande, har deraf icke rimligen kunnat emotse det förslag, som Utskottet
i den nu föredragna punkten kommit fram med.

Utskottet börjar, som Herrarne väl bemärkt, inledningen med följande
sanna, manliga och kraftigt anslående ord:

“Under en tid af djnpt allvar, då de stora europeiska staternas maktställning
undergått en förändring, hvars följder ingen torde kunna beräkna,
då inom nästan alla länder försvarsväsendets ordnande blifvit en
lifsfråga, för hvars lösande uppoffringar göras i ett omfång, som endast af
den yttersta nödvändighet kan förklaras och rättfärdigas, och då en ny
erfarenhet med gripande vältalighet vittnar om fosterlandskärlekens och
den personliga tapperhetens otillräcklighet att värna ett land, der de ej
finna stödet af en under freden utbildad skicklighet i krigets yrke, har
Sverige icke kunnat utan oro betrakta det tillstånd, hvari vårt försvar sig
befinner."

183

Den 17 April, e. m.

Härmed erkänner Utskottet, att fosterlandskärleken och den personliga
tapperheten i och för sig äro otillräckliga att värna ett älskadt. fädernesland,
hvarom ock de sednaste månadernas händelser hafva lemnat
ett sorgligt, men tilltalande vittnesbörd. I)å Utskottet i foi tsättningen af
denna så väl började inledning redogör för den del af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition i ämnet, som angår stammen, så framhåller Utskottet
icke allenast nödvändigheten af att en stam måste finnas, utan påpekar
äfven hurudan den hör vara, nemligen eu “stam med djupa rötter, som
fasthålla’ rörliga, smidiga och fruktbärande grenar11. Hvad Utskottet härmed
egentligen menar, är ej lätt att fatta, ty icke kan val den stam, som
Utskottet nu föreslagit och som skulle uppspira under eu öfvergångsperiod
af 15 år, kallas eu stam med djupa rattar? Kan man ej då med större
skäl säga, att vårt indelningsverk just fostrat och fortfarande vidmakthåller
en stam, som har djupa rötter?

En talare på förmiddagen upplyste, att det erfordrades icke_ mindre
än 46 år för att organisera vårt indelningsverk, som nu bestått cirka 200
år hvaraf framgår, att den stam, vi redan genom denna institution ega,
är’långt säkrare och haft bättre tid på sig att “slå djupa rötter", anden
Utskottet nu bjuder oss såsom fullt utbildad efter 15 års förlopp.

Den sednare, af Utskottet föreslagna, med kontant aflöning och utan
hänsyn till om manskapet har fast hostad eller icke, skulle naturligtvis,
saga hvad man vill, komma att nära nog dela lösdrifvarens öde. Denna
soldatesk skulle icke ens kunna jemföra med backstugusittaren, ^ som åtminstone
har tak öfver hufvudet. Visserligen skulle soldaten fa sm arliga
lön, men detta vore också allt. Af en Kong!. Maj:ts nådiga proposition
lära vi hvad det vill säga att hafva folk, som icke äro bofasta. Kongl.
Maj:t har nemligen, såsom vi veta, af Riksdagen begärt ett anslag, om
ja" minnes rätt, af en million riksdaler för uppförandet af en kasern för
Svea artilleriregemente. Och Invirka skal har da Kongl. Maj:t härför anfört?
Jo, bland annat och i främsta rumpiet, svårigheten att hålla denna
värfvade trupp i manstukt, om den icke är samlad på ett ställe. Då svårigheterna
således i detta afseende med värfvade trupper redan aro störa
i en hufvudstad med dess utvecklade polisväsende, huru skulle det da taga
si" ut i landsorten, om deri, med den obetydliga polis som der finnes, öfvers
vämmades af denna stam af 24,000 lösa personer utan fast bostad eller
ens tak öfver hufvudet, som Utskottet bjuder på ?. Jag tror, att landsbygdens,
ja äfven städernas representanter böra besinna sig två gånger,
innan de taga emot dessa 24,000 lösa karlar och kasta bort den stam åt
bofasta personer, som nu finnes. Man har sagt, att klagan skulle försports
deröfver, att den indelte soldaten icke skulle vara en god medborgare.
Gå vi till brottmålsannalerna, skola vi högst sällan, om någonsin finna
en indelt soldats namn inskrifven i dessa; men släpp dessa 24,000 värivade
soldater vind för väg på landsbygden och i städerna, då fruktar
lag, att vi få se ett helt annat resultat. .

Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag är vän af indelningsverket
A propos vänner till indelningsverket, sa förvånar det mig,
att de, hvilka förklara sig vara detta, så ofta komma med retsamma
uttryck mot dem, som hufvudsakligen uppehålla och bära bördan åt
indelningsverket. Jag hörde i dag på förmiddagen en representant

184

Deri 17 April, e. m.

från Göteborg säga, att rust- och rotelulllarne alltid komma med
sitt “non possumus“. Den värde representant en måste hafva glömt
hvad som passerade den 4 sistlidne Mars, då i denna Kammare med sällspor-d
enighet icke 1, 2 eller 3, utan många millioner R:dr anslogos till
krigsmateriel. Om plurahteten. som just utgöres af de rote- och rusthållaie,
om hvukas oginhot beträffande uppoffringar för försvaret den värde
Goteborgsrepresentanten ordat så vidt och bredt, att modersmålet tröt
honom och latinet måste tillgripas, ej velat göra de uppoffringar, som aflordrades
den, så hade utgången varit eu helt annan äu den lyckligvis
biet. Här lemnades då millioner med gladt mod och efter moget öfvervägande,
och ändå vill man påstå, att dessa rust- och rotehållare alltid
komma med sitt non possumus. Emot en sådan oförsynt beskyllning
protesterar jag på det bestämdaste. Jag upprepar, att jag är en vän af
indelningsverket. Men då jag säger detta, så tillåter jag mig på samma
gång bestämdt förklara, att jag anser deras anspråk befogade, som vilja
hafva lindiingår i don tunga, som nu ar kastad på endast en näringsgren
eller jordbruket, Från flera håll, ganska högt uppifrån, hafva vi hört den
sats uttalas, att dessa rust- och rotehållare åro Oerättigade till lindringar,
och att deras anspråk verkligen åro befogade. Idka omöjligt som jag
ansei det vara att vinna pluralitet för Kongl. Maj:ts proposition eller
Utskottets förslag, lika visst anser jag dem, som envist och ensidigt hålla
på endera af dessa ytterligheter, arbeta på ett uppskof i denna för fäderneslandet
så ytterst vigtig;, fråga. Ett sådant uppskof anser jag dock
vara högst farligt, och jag tror mig icke behöfva framlägga många bevis
eller skäl derför. Jag behöfver blott påminna Eder, inine Herrar, om
den aldra sista tidens häpnadsväckande tilldragelser, äfvensom fästa Eder
uppmärksamhet på, att om man vill organisera landets försvar, så går
detta icke med ett penndrag, utan dertill fordras många, många år.

_ Ett bemedlingsförslag har äfven här i dag blifvit framstäldt för att
möjligen åstadkomma eu lindring i och jemnare fördelning af de bördor
indelningsverket ådrager det af andra skatter tungt belastade jordbruket.
Jag får dock bekänna, att de lindringar, som finnas i detta förslag, äro
så små, att det fordras särskild skarpsynthet att kunna upptäcka, hvari
de bestå. Den deri föreslagna siffran af 100 Rall- ligger så nära som
möjligt medelmarkegångspriset för en soldats underhåll under de fem åren
1865—1809, hvilket pris utgör 100 R:dr SO öre, en siffra som jag icke
hört åt någon jäfvas. Jemför man nu siffran i bemedlingsförslaget, 100
Rall- med medelmarkegångspriset för ett soldatnummer 100 R:dr 80 öre,
så finner eu hvar, att lindringen komme att utgöra 80 öre, och denna
lindring torde lämpligast böra reduceras till sitt rätta värde eller 0. För
mm del skulle jag gerna vara benägen att gå in på ett förmedlingsförslag,
om siffran ställde sig något annorlunda. Jag föreställer mig, att 80 R:dr
skulle kunna anses utgöra en verklig lindring. SO R:dr tror jag skulle
motsvara hvad eu soldat komme att kosta efter den nya värnepligtslagens
antagande; ty om man nu kan aflöna en soldat med 100 Rall- eller till
och med mindre, sa torde man kunna beräkna, att lönebeloppet nedgår
till 80 Rall'', då man hade anledning förmoda, att många togo lön och
vältning heldie än att fullgöra 82 dagars exercis utan aflöning, under
den bästa tiden för arbetsförtjenst. Man må erinra sig, att dessa 82

185

Deri 17 April, e. m.

dagar korame att utgå på våren, hvaremot beväringsynglingarnes nuvarande
30 dagars öfning är delad till hälften på våren och hälften på
hösten. Härtill bör läggas, att soldaten alltid kan tillgodogöra sig 9 a
10 månader af året för sitt eget förvärf. -Jag kan således icke finna annat,
än att soldaten ovilkorligen skall blifva billigare än hittills, förutsatt
att den nya värnepligtslagen antages. Man frågar mig tvifvelsutan, huru
iag kommit till denna siffra af 80 R:dr. Jag vill såsom svar härå påpeka,
att under det den ena anser 100 R:dr för billigt, bär jag hört den
andre anse 50 R:dr vara närmare billigheten. 80 R:dr är således nock
en siffra mellan ytterligheterna, i det närmaste motsvarande blifvande
soldatlön, och om den ej är den exakt rättaste, så förklaras detta deraf,
att någon fullkomligt riktig siffra icke kan uppställas, då man ger sig in

på billighetens område. .

Jag yrkar med afslag å den föredragna punkten återremiss, pa det
Utskottet må komma i tillfälle bearbeta de af Herr Kallstenius framställda
förmedlingsförslaget, men med den skilnad att den under Litt. A. för soldaten
bestämda siffran 100 R:dr nedsättes till 80 R:dr och det till 90 R:dr
bestämda beloppet nedsättes till 70, likasom ock att den i andra punkteu
af Utskottets förslag till 100 R:dr föreslagna vakansafgiften nedsättes till
80 R:dr. Då jag emellertid nu förklarar mig varm vän af indelningsverket,
så återstår endast för mig att säga, att derest jag nödgas votera

mellan Kongl. Maj:ts proposition, som jag icke kan antaga, då den icke
erbjuder de lindringar, som höra komma rote- och rusthållare till del, och
Utskottets förslag, som är ändå orimligare, jag då kommer att rösta föi

det sednare, icke derföre att jag önskar indelningsverkets afskaffande,

som ej heller äfventyr as, då man har full visshet omsatt Kongl. Maj:t
aldrig skall bifalla detsamma, utan derföre att jag. då Kongl. Maj:ts förslag
i sitt nuvarande skick är lika oantagligt som Utskottets nödgas välja
af två onda ting det minsta.

Herr En glandel'': Östra Wärends domsaga, som jag har äran re presentera,

är just icke något ibland de bättre lottade kommittentskapen
inom Kronobergs län, men jorden är nästan lika hårdt berustad och roterad"
som öfriga delar åt landet. Der tinnes sannerligen ingen enda bonde,
som har råd subskribera en 12 R:drs an mycket mindre en 25 R:drs
middag — det kan jag högtidligt försäkra - men detta oaktadt bär jag
icke hört den minsta klagan öfver indelningsverket såsom sådant. Tvärtom
anses det såsom någonting nödvändigt, som måste vara. Men hvad man
med skäl klagar öfver är, att rotebördau är så ojemnt fördelad, att hemman
med mycket olika taxeringsvärde dock äro fullkomligt lika roterade, att
frälsesäterier icke deltaga i roteringsskyldigheten, att städerna hafva en
obetydlig rotering, och att embets- och tjensteman, kapitalister och näringsidkare
icke bidraga till landets försvar på annat sätt än såsom beväringsskyldige;
och vid kavalleriregementena i mitt kommitténtskap klagas
öfver den onödiga lyxen och ombytligheten i uniformen. Af hvad jag nu
anfört framgår, att jag anser folkets klagan både rättvis och billig äfvensom
jag tror det varit helsosamt om dessa missförhålla den hade blifvit
utjemnade, innan nya fordringar och mera utsträckta värnskyldigheter
ifrågasatts.

186

Den 17 April, e. m.

Såsom exempel på huru hårdt mitt kommittentskap är roteradt, vill
jag anföra ett enda rotehemman, som ligger i mitt granskap och som jag
känner nästan lika val som egna egor. Detta utgöres, som vanligt är i
den orten, af l''A mantal och har ett uppskattningsvärde åt 29,000 R:dr.
Det dertill hörande soldattorpets underhåll visar följande siffror:

Torpets årliga värde 75 Rall-; sommarbete för 2:ne kor och 3 får
15 R:dr; 000 kärfvar löf 2 R:dr; 36 lass ved 5 alnar lång (lasset skall
enligt föreskrift hafva en omkrets af 5 alnar) a 50 öre 18 R:dr; 1 tunna
rag, 1 dito korn 28 R:dr; 2 skäppor malt 5 R:dr; årlig lön 4 Rulr 50
öre; 3 skålpund ull 4 R;dr, 3 d:o lin 90 öre; julkost 6 R:dr; qvarnskjuts
h gånger årligen 4 R:dr, dito till,kompanisamling 3 R:dr; ökar till åkerjordens
höst- och vårkörsei 15 R:dr; liägnadsmatsriel 2 R:dr; årliga husreparationer
5 R:dr; skjuts för torpsynemänuen 2 R:dr: eller tillsammans
189 R:dr 40 öre. När jag härtill lägger hemmanets ordinarie
ränta 145 R:dr; taxeringsbevillningen krono- och tertialtionde, smör, yste
och sämja, så uppgår donna rotes årliga utgifter, utom till kommunen,
till ungefär 2 procent af dess uppskattningsvärde, då deremot embets-och
tjenstemannen, kapitalisten och näringsidkaren icke betala mer än 1 procent
till staten. Jag hemställer till de Kammarens herrar ledamöter, som
i dag yttrat sig i denna fråga och talat om egennytta med flera granlåter,
om man med skäl kan kalla det för egennytta eller snikenhet hos rustoch
rotehållare^ att han vill hafva detta onus något utjemnadt. Jag kan
icke inse, att häri ligger någon orimlig och obillig fordran. Visserligen
göres den invändningen, att rustning och rotering är ett onus, som uteslutande
tillhör jorden efter dess nu vara lida indelning och genom kontrakten
och överenskommelser befästats. Men om man aldrig så litet
eftertänker och besinnar, att dessa kontrakter äro under en enväldig
Konungs styrelse tillkomna och under tider fortsatta, då deri jordbrukande
allmogens klagomål ganska litet eller intet påaktats både vid riksdagar
och annorstädes, så kali man med skäl sätta i fråga, huruvida dessa överenskommelser
äro så synnerligen rättvisa. Om så ock varit förr, hafva
nu andra tider och andra förhållanden inträdt, som fordra derefter lämpade
åtgärder, så i ena som andra hänseendet. Hade dessa påpekade
ojemnheter varit utjemnade, tror jag icke Kong! Maj:ts förslag, just sådant
det föreligger, skulle hafva mött någon ovilja. Men sådant det nu
är framlagdt fruktar jag för, att, i fall det antages, det af den roterande
allmogen skall emottagas med stort bekymmer.

Jag fruktar icke Hägra upproriska rörelser ibland min beskedliga allmoge,
men jag fruktar att utvandringsströmmen skall få allt för starkt
tillflöde af den närande befolkningen, om förslaget oförändradt antages ;
och då denna kärna af folket flyttat till andra verldsdelar, hvad har man
sedan qvar ? Jo, den tärande, och vi veta hvilka som kunna räknas dit.
Af hvad jag nu anfört kan man lätt sluta till, att jag håller på indelningsverket,
och att jag aldrig skall lemna min röst till dess afskaffande,
förrän jag i sådant afseende fått uppdrag af mina komittenter. Detta blir
mitt oryggliga beslut, lika väl som jag ej kan gilla Kong!. Maj:ts förslag
sådant det nu föreligger. Hvad jag önskar och hvad folket i mitt kommittentskap
isynnerhet önskar är, att all jord utan undantag, vare sig
privilegierad eller ej, bör utgöra rotering. Skulle dertill embets- och tjen -

187

Den 17 April, e. m.

stemän, kapitalister och näringsidkare i sin mån och efter billiga grunder
få bidraga till landets försvar, så tror jag något motstånd icke skall möta
för en utsträckt värnepligt och ingen draga i betänkande att sluta sig till
de åsigter som Kongl. Maj:t uttalat, hvilka efter mitt förmenande äro de
enda som trygga vår sjelfständighet och frihet, -lag har härmed icke velat
gifva den ringaste häntydning på klander, vare sig mot Kongl. Majas
eller Utskottets förslag. Kongl. Maj:t har, enligt min öfvertygelse, icke
kunnat välja något annat alternativ, helst den privilegierade jordens egare
uteslutande hålla på sina så kallade rättigheter. Då de gifvit efter, kan
Kongl. Majd komma i tillfälle att framkomma med förslag, som vi rotehållare
kunna och böra antaga. Jag vill icke heller klandra Utskottets
betänkande, ty jag har derigenom kommit till klarare insigt om mycket
som förut varit för mig otydligt. Jag vill icke heller hafva sagt, att mitt
kommittentskap vill undandraga sig eu utsträcktare värnepligtskyldighet;
nej långt derifrån! det skall, derom må hvar och en vara öfvertygad, gå
lika långt i uppoffringar för sin sjelfständighet och frihet som hvarje
annat af landets kommittentskaper. Ifrån hedenhös har Wärend vetat
häfda sin sjelfständighet och frihet, och jag hoppas afkomlingarne icke urartat
ifrån''fäderna, utan att äfven de skola veta sina skyldigheter. Jag
har härmed, ehuru osammanhängande, uttalat mina och mina kommittenters
åsigter såsom rote- och rusthållare, och det må äfven tillåtas mig
uttala mina egna åsigter om arméinstitutionen, -lag är ingen vän hvarken
af indelt eller värfvad armé, icke heller af allmän folkbeväpning ■— det
är efter min åsigt den fabelns Midgårdsorm som gnager Ygdrasils rötter,
och jag kan aldrig frigöra mig från den tanken, att om Europas regenter
och styresmän, efter den utkämpade striden mot Napoleon I och efter
den heliga alliansens afslutande i Wien, lika mycket vinnlagt sig om sina
undersåtars intellektuela väl, som de vinnlagt sig om sina arméers organisering,
soldaternas dressering och uniformering och i uppfinnandet af
dessa djefvulska mördareinstrumenter som kallas krigsmateriel, så hade
krig numera varit omöjliga, och vi i denna stund icke varit samlande här
för att öfverlägga om vårt försvarsväsends, och cj heller skulle Europas
folk med feberaktig oro nu äflas för att beväpna sig till tänderna för att
liksom lurpassa på hvarandra.

Med anledning af hvad jag nu anfört, yrkar jag återremiss af den
föredragna punkten, på det ett sammanjemkningsförslag måtte kunna uppgöras
och frågan erhålla eu för landet lycklig lösning till allmän belåtenhet.

Herr Helander: Om jag kunde anse det vara Kammaren värdigt

att på detta rum kritisera tidningspressen, så skulle jag också gerna vilja
kritisera det anfall, för hvilket denna press under förmiddagen varit af
ett par talare utsatt. Jag är emellertid af en annan åsigt.i detta fall
än de, och medgifver -villigt att ett sådant förfarande ej hör till den vigtiga
sak som nu afhandlas, samt vill derföre inskränka mig till att uttala
min tacksamhet för de sakrika och upplysande artiklar, som i denna
fråga varit synliga i hufvudstadens mest framstående publicistiska organer.
Min afsigt har varit att, såvidt jag förmått, söka visa den rätta halten af
Utskottets motiv och förslag. Detta arbete har emellertid redan blifvit

188

Den 17 April, e. m.

på ett synnerligen förtjänstfullt sätt undangjordt, dels af de fem reservanterna
från Första Kammaren, dels af flere bland de talare, Indika före
mig haft ordet. Hvad som i den vägen ännu kan återstå att uträtta,
hoppas jag, att de derå än femtio talare, Indika efter mig begärt ordet
skola sig åtaga, och skulle detta emot förmodan ej blifva händelsen, så är
det ingen omöjlighet att iin en gång få yttra mig. Jag vill derföre nu
inskränka mig till att för Kammaren endast tydliggöra min ställning till
frågan. Jag är af den öfvertygelsen, att värnepligtslagen bör utan vilkor
antagas, och indelningsverket, såvidt möjligt är, åtminstone tillsvidare orubJadt
bibehållas, d. v. s. jag ansluter mig i det närmaste till Kongl. Maj:ts
förslag, mot hvilket jag för min del ej har något annat hufvudsakligt att
erima, än att det icke varit åtföljdt af något förslag till sjöförsvarets ordnande.
hvarigenom båda dessa vigtiga frågor kunnat på en gång gemensamt
behandlas. För (ifrigt anser jag det visserligen icke för eu riksolycka,
om i framtiden indelningsverket skulle afiösas; men alldeles nödvändigt
maste det vara, att detta ej sker förr än den nya organisationen
8^dan fethet, att nödig trygghet för vårt lands tillvaro såsom
sjelfständig stat icke äfventyras. Då jag emellertid kan såsom en möjlighet
antaga, att Kamrarne stadna i olika beslut och följaktligen inser vigten
utaf, att Utskottet, då det ånyo kommer att behandla ärendet för att,
såvidt möjligt är, söka sammanjemka meningarne, för det nya förslaget
eger någon ledning af den föregående diskussionen inom Kamrarne, så
tror jag det vara riktigt, att eu hvar af oss uttalar sitt omdöme äfven om
de förslag, hvilka dels uti reservationerna, dels under diskussionen blifvit
framställda. Hvad beträffar det förslag, som afgifvits af de fem reservanterna
från Första Kammaren, så må jag bekänna, att jag endast i yttersta
nödfall skulle vilja biträda detsamma, hufvudsakligen af det skäl att
den af dem föreslagna stamtruppen skulle åstadkommas på ett sätt, som
gor att han,^ enligt min tanke, skulle förlora största delen af det militära
varcJ®. ian..s^som s^am borde ega, han skulle nemligen komma att stå på
så lösa fötter, att lian i sjelfva verket skulle blifva föga annat än en
bättre art åt lösdrifvare-korps. Friherre Ericsons förslag kan jag ej anse
för annat än en något förbättrad upplaga af Utskottets, och detta sednare
åter. måste jag för min del frånkänna allt värde. Ett ytterligare förslag
Inu. i dag framkommit — ett förmedlingsförslag - och jag erkänner, att,
såvida icke mitt främsta yrkande vinner Kammarens bifall, så kommer
jag att omfatta detta. Nu är det emellertid min afsigt att påyrka bifall
till Herr Björnstjernas reservation, såsom till innehållet närmast öfverensstämmande
med Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Kyla lider: Att vårt land för sin sjelfständighet behöfver förokade
försvarskrafter, erkänner jag lifligt, och frågan derom bär länge
statt Pa dagordniageh. Det förslag Kongl. Maj:t vid en föregående riksdag
afgifvit tillstyrkte äfven någon lindring i den börda rust- och
rotehållsskyldigheten medför, och man har derför ej kunnat blifva annat
in smärtsamt berörd, då man vid innevarande riksdag fått mottaga en
Kongl. proposition, i hvilken ej ett enda ord om någon lindring förekommer,
och detta, oaktadt orsaken hvarför det Kongl. förslaget år 1869 ej
vunne Riksdagens bifall just var den, att den då föreslagna lindringen ej an -

Den 17 April, e. m.

189

sågs tillräcklig. Här har från statsrådsbänken i dag blifvit yttradt, att vi
skulle vädja till folkets röst. Jag har. såsom representant, gjort detta,
men hade det skett äfven från regeringens sida, så är jag säker på att
ett annat förslag än detta framkommit. Kontrakter innehålla alltid förbindelser
såväl å den ena sidan som den andra och kunna ej ensidigt
rubbas af den ena parten. Rust- och rotehållarne hafva ärligt uppfyllt sina
åligganden — ingen, tror jag, skall kunna förneka detta — men det oaktadt
vill regeringen, utan att sjelf göra det ringaste medgifvande, pålägga
dem eu börda, hvarifrån de tydligen äro befriade. Ett sådant förfarande
måste jag för min del anse orättvist. Man har sagt, att hemmanen öfvergått
till sina nuvarande egare med dessa skyldigheter. Detta är sannt,
men rättigheterna hafva också förvärfvats på samma gång som skyldigheterna,
d. v. s. rust- och rotehållarne skulle för sina egna personer, barn och
tjenstefel vara befriade från utskrifning, och det är just den rättigheten
som man nu vill tillintetgöra. Rust- och rotehållarne hafva blifvit beskylde
för egennytta. Den beskyllningen är dock orättvis, isynnerhet då
den kommer från dem, hvilka sjelfva i förhållande till rust- och rotehållarne
ingenting bidraga till landets försvar. Här har blifvit taladt om,
hvad inflytande eu lindring i rust- och rotehållarnes skyldigheter skulle
för de från indelningsverkets börda nu befriade medföra. För min del
får jag säga, att, ehuru jag besitter en sä beskaffad jord, att det för mig
alltid skulle vara en fördel att indelningsverket bibehölles, jag dock icke
kan vara sä partisk att endast se på min egen nytta och lemna rättvisans
och billighetens kraf alldeles å sido. En talare på Smålandsbänken
har i särdeles häftiga ordalag klandrat Utskottets förslag. Jag tror dock
att, om han uppsatt betänkandet, hvarken motiveringen eller förslaget
skulle hafva blifvit bättre än det nu är, och jag är Utskottet särdeles
taksam för den sakrika motivering, det här framställt. Eu talare från
Södermanland har framställt ett så kalladt förmedlingsförslag, som jag
anser vore det sämsta förslag Kammaren kunde antaga, och jag kan således
ej annat än på det lifligaste tillstyrka bifall till Utskottets förslag

Herr Carl Isak Bengtsson: Huru härd! roteringsbördan trycker

i min hemort, har redan utaf en af mina länskamrater blifvit fullt tillräckligt
beskrifvet; och det är verkligen beklagligt, att så snart rust- och rotehållarne
försöka att få den aldra minsta lindring, så mötas de af hån
och begabberi, särdeles från ett håll der ingen kunnat vänta sig något
sådant. Jag har dock för min del ej hört så mycket klagas öfver roteringsbördan,
som fast mera öfver den alltför mycket utsträckta värnepligten,
och jag kan i det afseeudet anföra, att jag nu i dagarne fått från
43 hemmansegare i min hemort mottaga en skrifvelse, hvari ovilkorligen
påyrkas lindring i roteringsbesväret, såvida väruepligten skall förökas.
Hvad följden äfven i ett annat afseende kan blifva, derom är jag äfven i
tillfälle att anföra ett talande exempel. Då jag efter påsken reste hit
upp till Stockholm på jernväg, så reste på samma, gång mellan 70 och
80 personer från min hembygd, och deribland flere unga hemmansegare,
till Amerika. Jag frågade dem, hvarföre de ville begifva sig till det främmande
landet och lemna ett fädernesland, som de dock alla höllo så kärt.
Svaren voro visserligen olika, men dock ej i ett afseende: allesammans

190

Den 17 April, e, m,

klagade de öfver de tunga skatterna och fruktade den nya börda man
nu vill pålägga dem. Att de reste innan de fått veta utgången kan jag
ej gilla; men hurudan den kommer att blifva, det är ej svårt att förutse.

Jag kan med min röst ej. bidraga till värnepligtens utsträckning, med
mindre än att Utskottets förslag i denna punkt bifalles.

Herr Thorell: I)å jag, efter hvad jag nu vill tillkännagifva, kommer
att rösta för Utskottets förslag, så gör jag icke detta från egennyttans
synpunkt. Taxeringsvärdet å mina fastigheter uppgår till 130,000 R:dr.
Ibland dem finnas två mantal säteri och ett hälft mantal rå och rör,
sammanlagdt uppskattade till 95,000 R:dr. Värdet af den icke privilegierade
jord jag eger uppgår till 35,000 R:dr, och vid sådant förhållande
tror jag icke, att någon skall vilja beskylla mig för att handla af egennyttiga
bevekelsegrund^''. Om indelningsverket skulle blifva afiöst och
ersättas med en värfvad stam, skulle nemligen mitt bidrag till kostnaderna
för denna alltid blifva mycket större, än dem jag nu i och för indelningsverket
måste vidkännas. Jag hoppas således blifva fritagen från alla dylika
beskyllningar. Jag tror, i likhet med eu representant på Smålandsbänken,
att om all nu icke roterad jord, alla fastigheter i städerna och
alla kapitaler blefve roterade efter samma proportion, som den nu roterade
jorden, sä skulle vi få en stående armé, så stor att vämepligtsskyldigheten
kunde nedsättas till tio år; och en sådan rotering måste jag
lör min del anse rättvis, tv det finnes många värnepligtiga, som ej hafva
ett grand att försvara annat än sina egna personer. Derest Kongl. Maj:ts
proposition nu icke bifalles och Kongl. Maj:t till nästa riksdag skulle ''inkomma
med ett förslag i den syftningen, så skulle det verkligen vara
mycket glädjande att höra, om fosterlandskärleken hos indelningsverkets
anhängare svallade lika högt då som den nu gör. Jag förmodar,’ att de
icke skulle undgå att visa den konseqvensen, då de nu påstå att indelningsverkets
aflösning är en orättvisa. Till sist vill jag, med anledning
af ett yttrande af eu talare på Göteborgsbänken, att han vore färdig att
göra eftergifter, vördsamt uttala den tanken, att dessa eftergifter" icke
måtte vara så stora, då lian ju kort förut sagt, att Herr Kallstenii förslag
i det afseende! gått alldeles för långt. Vakansafgiften är nu vanligen
110 R:dr per rote, och då måtte väl eu nedsättning till 100 R:dr
cj varit för mycket. Samme talares uppmaning till representanterne
att yttra sig ärligt i denna fråga är ej heller — jag anser mig ej kunna
underlåta att säga det — hvarken granlaga eller i någon mån befogad.
Jag. förmodar, att vi allesammans, utan några uppmaningar från hans sida,
såväl i detta som andra fall både veta att uttala vår öfvertygelse och
äfven göra det.

Herr Forssbeck: Med en viss oro motser svenska folket sin framtid
: den enighet och fosterlandskärlek, som hittills utgjort ett grunddrag
hos detta folie, har, fruktar jag, vid detta tillfälle råkat ut för en svår
stötesten, ty det ser nästan ut som de blifvit förbytta i egennytta. Den
ståndpunkt, hvarpå jag i denna fråga befinner mig, har jag flera gånger
förut, såväl på våra allmännare sammankomster som enskildt utvecklat,
så att i det afseende! anser jag mig nu ej behöfva vara mångordig. Jag

191

Oen 17 April, e. in.

häller på en stark, tast stam, med fasta bostäder, men vill lindringar i
indelningsverket, ja, så stor lindring i rust- och rotehållarnes tunga som
med institutionens bibehållande kan erhållas; jag kan icke fördraga denna
stam, som man nu vill sprida kring Sverige, ty på samma gång man tager
alla händer från jordbruket under den tid, då de bäst behöfvas, blifver
den stam, som nu är i fråga att bildas, af allt för lös beskaffenhet både
att hastigt kunna mobiliseras, och att ega den fosterländska stadga som
så väl behöfs; och hvad detta vill säga i militäriskt afseende, derpå har
erfarenheten från Wermland lemnat ett talande bevis. Eu talare har
nyss sagt, att då öfningstiden kommer, så händer ej sällan att dessa soldater
måste hemtas från alla möjliga håll och få sedan i fängelse försona
brottet mot disciplinen, och att ej i rätt tid inställa sig. Om detta skulle
blifva förhållandet i hela landet, så beklagar jag oss — må vi då heldre
vara utan stamförsvar, än att värfva 24,000 man af denna beskaffenhet.
Ställningen bos oss är för öfrig t nu sådan, att — jag blyges för att erkänna
det — en del af nationen måste försvara den andra delen, och just
den som dock bäst bar råd att försvara sig sjelf. En stor del af Sveriges
jord är nu befriad från skyldigheten att skatta till försvaret, men att
häruti ligger någon rättvisa eller billighet, kan jag sannerligen icke förstå;
tvärtom, det är just rättvisan som fordrar att såväl den privilegierade
jorden som städerna ej skola frånkännas rättigheten att deltaga i landets
försvar, det är för dem en verklig skam att icke göra det. Må vi derföre
utjemna denna olikhet, må all privilegierad jord, städerna, kapital och
arbete, hvar och eu i sin mån deltaga i försvaret, och jag är öfvertygad
att oenigheten i denna Kammare skall af sig sjelf försvinna som en luftbubbla.

Jag kan ej gilla hvarken Utskottets förslag eller Friherre Ericsons.
Ty hvem garanterar väl att om 15 eller 23 år, älven om vi som nu äro
bär församlade, allesammans befunne oss qvar der vi nu sitta, vi då skola
besluta detsamma som i dag — opinionerna kunna ju hastigt nog vexla —
och vid den tiden torde vi nog behöfva icke allenast indelningsverket,
utan ännu större krafter. Det kunde då kanske bända, att vi förklarade:
“Nej, ni rust- och rotehållare, fastän ni under en bestämd tid fullgjort
hvad ni skulle göra för att blifva indelningsverket qvitt, måste detta dock
fortfara, ty statens säkerhet fordrar det.“ Detta är en tanke, som ovilkorligen
tränger sig på en och hvar. Jag får i det fallet sjelf nämna,
att jag vid 1865 års riksdag röstade med stor acklamation för flottans
delning, men för några dagar sedan var jag lika ifrig för de tvänne
vapnens förening. Finner man, att indelningsverket fortfarande är behöfligt,
så torde man nog också, oafsedt det beslut vi nu fatta, behålla
detsamma.

Här har yttrats ej blott af en talare på Stockholmsbänken, utan äfven
från liera andra håll, att orsaken till den stora emigrationen, som för oss
är en kräfta, ett verkligt tidens tecken, skulle vara de tunga skatterna
och fruktan för den utsträckta värnepligt, som nu står för dörren. Huruvida
talaren på Stockholmsbänken verkligen så noga öfvervägt sina ord,
hvad beträffar den sist anförda orsaken, betvifla!* jag, ty annars hade lian
väl antagligen bort komma ihåg, att han sjelf föreslagit en vida längre
öfningstid för beväringen, än regeringen gjort, då han förordat 114

192

Den J7 April, e. m.

dagar i stället för 82 enligt regeringens förslag; och då är det väl Herr
Mankells förslag, snarare än regeringens, som skulle orsaka emigrationen.
Det är icke här, som vi böra söka orsakerna till utflyttningen, utan snarare
i begäret efter ombyte och möjligen i agitationerna af en press, som kanske
icke alltid uppfyllt de fordringar man på densamma har rätt att ställa.

Jag kan icke fördraga denna värfvade soldatesk; de blifva aldrig
medborgare, utan blott en lös befolkning. Hvad jag isynnerhet fruktar
är, att de kunna komma att spela samma ro! som strelitzerna i Ryssland
och prsetorianerne i Rom, af- och tillsätta regenterna och utbjuda thronen,
som vore den en handelsvara. Måtte Gud bevara vårt land för ett dylikt
plågoris! Jag vill på inga vilkor gå in på en sådan anordning.

Här har blifvit nämndt af eu talare på Norrlandsbänken, att genom
Herr Kallsteni förslag rust- och rotehållare!! endast skulle få en lindring
af 80 öre per nummer. Jag kan icke förstå, hvarifrån talaren tagit denna
siffra, om icke från medelpriset af den nuvarande rotehållskostnaden; men
denna uppgår dock i allmänhet till 150 å ! 80 R:dr. Herr Iiallstenii förslag
skulle således för flertalet af rotehållare medföra en lindring af bortåt
100 R:dr, och den lindringen kan väl ej kallas obetydlig. De rotehållare,
som ej ville gå in på förändringen, skulle ju dessutom få blifva qvar vid
det gamla. Presenten är emellertid ganska vacker, äfven om den blott är
femtio Riksdaler, och medför äfven den fördelen, att soldaten och rotehållaren
ej komma i någon beröring med hvarandra, hvarigenom således
ail anledning till trakasserier är undanröjd.

Af hvad jag nu sagt framgår, att jag, med afsteg å Utskottets förslag,
yrkar att densamma måtte återremitteras i den syftning Herr Kallstenius
föreslagit. Måtte vi allvarligt besinna, att det endast bör vara
kärleken till fosterlandet utan några biafsigter, som dikterar det ödesdigra
beslut vi vid detta tillfälle komma att fatta.

Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman! mine Herrar! Man skall
sannerligen mer än en gång förundra sig öfver den taktik, som desse talare
dels på förmiddagen och åtminstone en på eftermiddagen begagnat i
denna fråga; man skall förundra sig öfver, att de, som rättvisligen utgifva
sig för att föra bildningens talan, kunna föra ett sådant språk, som min
kamrat till venster på förmiddagen och en fabrikant på Göteborgsbänken
och sednast den kyrkans tjenare, som nyss hade ordet, hafva fort. Men
just i hans omtalade figurer var mera sanning än han sjelf anade.
Ingen klass utaf svenska medborgare — det torde vår historia nogsamt
bevisa — har fått vidkännas en sådan tunga som rust- och rotehållarne.
Huruvida detta tillstånd kommer att fortfara, skall visa sig just i denna
fråga, och jag gratulerar herrarne, om vi skulle kunna tvingas på samma
sätt, som de tre stånden gjorde med Bondeståndet vid 1859 och 1860
års riksdag; och jag gratulerar herrarne, om ni icke snarare tvinga oss
till motstånd. Någon har här förut sagt, att dessa figurer äro goda att
hafva; detta är en sanning. Jag tror icke, att det anstår sådane män,
som de nämnda, att på detta sätt håna en hel folkklass. Jag vet visserligen,
att man på ett rum, på predikstolen, har rätt att göra detta der,
hvarifrån han kan kalla oss kreatur, men han måste då erkänna sig vara

detsamma.

Den IT April, e. in

193

detsamma. Dock tror jag icke, att frågan skall vinna tillmötesgående, om
diskussionen skall föras på detta sätt. Jag fäster mig icke mycket vid
hvad min kamrat till venster sagt; med den som är oefterrättlig vill jag
icke längre byta ord. Utaf representanten från Göteborg kunde man, med
kännedom om hans stora förmåga att yttra sig, vänta, att hela Utskottet
skulle blifva massakrerad! i hans fabrik, men då skulle följden blifvit att
hans rust- och rotehållareintresse icke vore värdt en enda pris snus af
hans egen vara. Vidare beklagar han, att det finnes en klass af medborgare,
som icke ega så mycken fosterlandskärlek, att de vilja stadna
qvar i landet och låta behandla sig af de andra klasserna efter godtycke.
Jag undrar, om desse trenne herrar hafva samma fosterlandskärlek, då eu
fråga förekommer om att något litet utsträcka den politiska och kommunala
rösträtten. Jag tviflar på, att de då hafva samma tunga i munnen.
Jag kan icke underlåta att påpeka det oskickliga uti dessa representanters
försök att väcka animositet mot detta rust- och rotehållare-intresse, men
jag är säker på, att folket nog vet, hvar det har sina män; det inser alltför
väl att handen är Esaus, men rösten är Jacobs; folket låter icke lura
sig så lätt.

Jag öfvergår nu till dem, som yttrat sig om frågans återremitte-''
rande. Jag kan icke se det ringaste motiv till denna sak, ty om frågan
återremitteras, så kommer den utan tvifvel att genomgå den vanliga processen
att återkomma från Utskottet till Kammaren mer eller mindre
oförändrad; måhända vill man uppskjuta frågans afgörande på den grund
att man fruktar att nu lägga sill sedel i urnan, do § Riksdags-ordningen
stadgar uttryckligen, att om eu fråga återremitteras, så är det endast för
att vinna ytterligare utredning i ämnet; hvilken utredning kan man mera
fordra, än detta så väl skrifua betänkande innehåller. Jag ser således
häruti endast ett försök att åstadkomma splittring, och det skulle blifva
samma resultat som förut, att man skulle tvingas till votering. Stundens
allvar krafvel- derföre, att man fattar ett noga öfvertänkt beslut. Det har
förundrat mig, att Herr Civilministern i sitt anförande kunde fälla ett
sådant yttrande som lian gjorde. Jag kan icke tro, att hans öfvertygelse
säger honom, att vi skulle, så att säga, nappa på den kroken _ regeringen
utlagt, att nemligen först antaga beväringslagen, hvarefter vi sedermera
nog skulle få lindringar uti roteringsbördan. Den, som aldrig så litet
ögnat i svenska Riksdagens historia, har sett, att detta lofvades redan vid
riksdagarne 1809, 1810 och 1812. Hela Bondeståndet uttalade då den
förhoppning, att Kong!. Maj:t skulle i detta fall gå deras önskningar till
mötes. Efter nära 60 år stå vi på ungefär samma ståndpunkt som då.
Således kan jag för min del icke finna annat än att afsigteu är att,
sedan man blott fått penningar nog och dertill den nya beväringslagen,
så må nationen åtnöja sig med de nya bördor, som blifvit densamma
pålagda; detta är den klara och tydliga meningen. Jag tror alltså, att
man måste skrida till målet, och det sker genom att afgöra denna punkt
utan någon slags återremiss. Om Första Kammarens ledamöter verkligen
vilja gå oss till mötes, så är det enligt Riksdags-ordningen mycket väl
tillåtlig^ att komma med sammanjemkningsförslag, men detta kan dock
svårligen ske, utan att eu eller båda Kamrarne fatta beslut i frågan.

Riked. Prat. 1871. 2 Afd. 3 Band. 13

194

Och 17 April, e. m,

Atskillige talare hafva ordat vidt och bredt om den stora fördel, som
skulle tillkomma jordbrukarne; jag skulle glädja mig, om de i fråga om
beväringslagen vört'' lika medgörliga. Herrar ne torde erinra sig, att jag
vid ett gemensamt möte ä Stockholms börs yttrade några tankar i detta
hänseénde; och jag tror, att det vore särdeles nyttigt att visa något tillmötesgående
mot dessa klasser; alla borde under öfningstiden få 40 å 50
öre om dagen i ersättning. Man kan visserligen säga, att mycket penningar
dertill skulle gå åt, det är sann!, men en stor del af dem som
erhölle penningar finge taga ur den ena och lägga i den andra handen.
Jag anser att det vore val, om denna tanke kunde realiseras, men jag
har derom föga hopp.

Skulle denna stora fråga kunna nå sin lösning, så är det nödvändigt,
att man bestämmer sig för, huruvida man vill bibehålla indelningsverket
eller icke. Betraktar man frågan ur den stora fosterländska synpunkten,
så kan aflösning icke genast komma i fråga, ty det är omöjligt för detta
bila samhälle att hoppas kunna försvara sig utan att grunda sitt försvar
på allmän folkbeväpning; detta måste hafva varit hufvudorsaken, hvarför Utskottet
sätter afiösningstiden till 15 år för att landet icke skall lemnas
försvarslöst. Jag tror heller icke att rotehållarne skulle vilja detta. Säga
hvad man vill, så är det just dessa rotehållare, som utgöra sina nuvarande
skyldigheter under de femton åren, och de få således alldeles ingen
skänk; de tvärtom gorå sina skyldigheter i dubbelt mått. Om det på
rättslig väg kan bevisas, att rust- och rotehållare enligt kontrakt icke
äro berättigade till någon eftergift i sina förbindelser, hvad har då gifvit
åtskillige talare bär anledning till att vilja göra eftergifter ? Jag tror att
svenska allmogen är mycket stolt — och det är äfven jag; jag trea'', att
den icke tager emot eu nådegåfva. Frågan om eftergifter och sjelfva försvarsfrågan
stå föröfrigt med hvarandra icke i något sammanhang. Det
är helt naturligt, att, om fienden kommer hit, så måste hvarje man, utan
afseende på någon lag, skynda till rikets försvar; men detta är ett helt
annat förhållande, än hvad som nu afses. Man vill nemligen genom beväringslagen
tvinga hvarje beväringsyngling att utgöra en del af den stående
arméen, och man synes hafva för afsigt, att äfven vilja skicka dom
utom riket i händelse åt anfallskrig. När föredragning åt'' denna punkt
förekommer, så vill jag äfven i detta afseende yttra några ord; den föredragna
punkten har alldeles icke något sammanhang med beväringslagen,
men under diskussionerna har hvarje talare berört betänkandet i sin helhet
— h vilket för öfrig t kanske varit nödvändigt — derföre har jag också
ansett mig kunna göra det.

Man har sagt, att, om indelningsverket afskaffades, så skulle det
blifva eu förfärligt stor börda på de öfriga samhällsklasserna; men ett
enda exempel skall visa, att, om man vill rättvisa och jemnlikhet i beskattningen,
så behöfs det ingenting mera än att den privilegierade jorden
betalar i proportion lika- mycket, som nu utgår från den icke privilegierade;
då skulle inkomsterna fullt ut betacka indelningsverkets kostnader.
Jag anser, att denna olikhet i beskattnings väg, detta oefterrättlighetstilistånd
icke alltid kan så förblifva, såvida icke vårt älskade fosterland
skall gå under i split och strid mellan medborgare. Det lärer väl
icke i vårt land finnas några auktoriteter, som kunna bestämdt afgöra,

Den 17 April, e. ro.

195

hvilkendera parten har rätten på sin sida, antingen de som vilja bibehålla
indelningsverket eller de som yrka dess afskaffande. Detta kan
först afgöras genom framtidens dom. Säkert är att man från de högre
samhällsklassernas sida icke har att vänta något tillmötesgående, ty
det finnes inga, som så strängt hålla på sina rättigheter, som de. Deremot
lär väl ingen kunna påstå, att desse rotehållare, som icke äro värde
någonting, utan endast benämnas figurer, voro omedgörlige, då det begärdes
anslag till vårt försvar. Jag tror heller icke, att de skola blifva
omedgörlige, då det blir fråga om en utsträckt värnepligt; men, mine
Herrar, då kan man väl med rätta fordra, att äfven dem visas tillmötesgående.

Det förslag, som uti Utskottet blifvit afgifvet af reservanterna från
Första Kammaren, skulle, om det antoges, mycket öka svårigheterna,- oansedt
de absurditeter, som uti sjelfva förslaget förefinnas. Friherre Ericsons
förslag är väl ungefär detsamma som Utskottets, fastän han vill att
rote- och rusthållarne skola utgöra sina skyldigheter i 12 å 13 år längre
än Utskottet velat. Vidare har här i dag utdelats ett så kalladt medelförslag;
för min del får jag förklara, att utaf alla, som ännu framkommit
i den vägen, har intet förefallit mig sämre än detta; och om
något skulle kunna sägas förfäkta egna intressen, så skulle det just vara
detta förmedlingsförslag; det vill jag dock icke tro. Det säges deruti
med afseende på rusthållet, att rusthållare vid afsutet kavalleri framgent
skola få åtnjuta de åt rusthållen anslagna räntor m. m. Det lärer väl
icke vara obekant, att man vid en del rusthåll, då kavalleriregementena
blefvo afsutna, genom förbiseende glömde att indraga de augmentsräntor,
de hittills haft; man kan icke begära, att dessa i all framtid skola få
bibehållas. I min hemort finnas verkligen hemman, som hafva mera i
augmentsräntor än alla hemmanets årliga onera.

Utaf all den ilska, som de, hvilka föra bildningens talan, framburit i
hufvudstadens och landsortens tidningar, har åtskilligt, såsom jag redan
sagt, nedträngt i denna Kammare, och man har till och med börjat att
tala om, att man sjelf är rotehållare, hvilket t. ex. representanten från
Göteborg an ty dt; jag tillåter mig att i detta afseende likna honom; jag
vill nämna att äfven jag är rotehållare, men i likhet med honom endast
i en viss grad, ty jag har mycken egendom, som icke är roterad; äfven
extra roterad jord och ingen skall väl då med skäl kunna tillvita mig
att tala i eget intresse, men jag ställer mig gerna i bredd med dem, som
uppbära detta skymfliga ord, att beskyllas för egennytta, ty det är i sanning
oförtjent. Vill man nu verkligen lösa denna försvarsfråga, så gör
man enligt min tanke klokast uti att antaga Utskottets förslag; gör man
detta, så lofvar jag å andra sidan — och jag tror också, att många andra
både skola lofva och hålla det — att, om också med en eller annan
modifikation, antaga beväringslagen, och då tror jag för min del, att Andra
Kammaren har visat, att de vilja ett verkligt landets försvar, och då
får framtiden fälla utslaget öfver oss och våra motståndare.

Man kan icke nog förundra sig öfver de uttryck man här får höra
öfver beskaffenheten af den stam, som Utskottet föreslagit. Man har
kallat den eu lösdrifvarestam och mera dylikt. Uti den armé, som vi
redan, hafva, finnas sannerligen också många, som ej äro bofasta;

196

Den 17 April, e. in.

jag menar officerare och volontärer. Huru skall man förklara att
regering och myndigheter tilltro sig att hafva reda på sju åldersklasser,
splittrade i stad och på landet, under det vi icke anses kunna
hålla den här föreslagna stamtruppen i styr. Finnes någon konseqvens i
ett sådant påstående, så förstår jag sannerligen icke hvad konseqvens är;
tror man sig kunna samla beväring och landstorm, när så behöfves, så
bör man väl också kunna tilltro sig att hålla denna stam i schack. Vore
det icke för att tills vidare lugna dem, som kanske med förskräckelse
motse bristen på en stående armé, så skulle jag icke för närvarande gå
in på eu så stor stående styrka, men nu gör jag det mycket gerna, och
jag tror att den föreslagna stammen kan blifva fullt ut lika bra, ja mycket
bättre än den nuvarande indelta arméen. Jag vet, att man på många
orter har svårt att anskaffa soldater; mången gång antager man dertill
sådana personel'', som en jordbrukare icke ''skulle vilja antaga uti sin tjenst.
Om det hos dessa kali finnas så stor intelligens, som man talat om, lemnar
jag derhän. Detta är likväl olika på olika orter. Det finnes emellertid
ett oeftergiflig! vilkor, som jag icke kan gå. ifrån, nemligen det, att,
så länge rust- eller rotehållare skall aflöna soldat, så måste han ovilkorligen
ega rätt att anskaffa densamme; ty det vore den största olägenhet
att på sin egendom hafva boende eu soldat, antagen utan rotehållarens
hörande, hvilket detta medlingsförslag föreslår; ingen skulle väl vilja vara
med om allt detta.

Om det vore någon utsigt att få frågan snart afgjord, så skulle jag
icke vara så långtrådig, men då så många talare ännu anmält sig — och
Gud vet huru många dagar skola gå åt, innan vi sluta — så har jag besvärat
mer än vanligt. Jag har vid något föregående tillfälle, jag minnes
ej vid hvilken riksdag, uttalat den åsigt, att jag aldrig trodde det skulle
låta sig göra att antaga regeringens förslag på grunden af indelningsverkets
bibehållande i orubbadt skick. Denna tanke vidhåller jag ännu, och jagtror,
att det skulle blifva den olyckligaste händelse sorn kunde inträffa för
vårt land. Det är således regeringens pligt att gå den delen af befolkningen
till mötes, som fordrar detta, hvilket jag anser utaf rättvisan påkalladt.
Jag vill icke häntyda på, att vårt försvar skall grunda sig på
vare sig städer eller fabriker, utan på helt andra och vigtigare förhållanden,
nemligen vår frihet och sjelfständighet. Jag påminner mig hafva läst uti
Riksdagens handlingar att, då förnyad stadga för utskrifning år 1812 antogs,
så fanns det i alla Sveriges städer icke fullt 233,000 innevånare, men
redan då ansågs, att de borde mera deltaga i landets försvar än som
skedde; att de sedan ansenligt förökat sig genom fabriker, handel med
mera dylikt, är allom väl bekant. Jag tror alltså, att om dessa Herrar tänkte
något på saken, så skulle de nog gerna vilja deltaga uti bördorna tillika
med landsbygdens innevånare, uti de kostnader, som äro erforderliga för
landets försvar. Detta kau dock aldrig ske, förrän indelningsverket blifva
afskaffadt; då kan den behöfiiga krigsstyrkan anskaffas och dess underhåll
bekostas utaf landets alla innebyggare i män af förmåga. Förrän
detta mål uppnås skola vi säkerligen blifva vittne till många strider, som
skola utkämpas på detta rum och vid hvilka valurnan skall blifva den afgörande
skiljedomaren. Jag återkommer nu till hvad jag förut yttrade,
att jag tror att dessa olika herrar gerna skulle vilja nedsätta oss till blott

Den 17'' April

e. in.

197

och bart figurer vid Riksdagen; något, förstånd måste val dock finnas bland
alla dessa representanter. Man har användt en ganska besynnerlig taktik
mot en ledamot här i Kammaren, som man väl aldrig förlåter, nemligen
Herr Mankell; men den tid kan kanske komma, då han får erfara rättvisa,
men den tiden få vi väl länge vänta på.

Sedan jag nu uttalat mina tankar i ämnet, kan man finna, att jag
kommer att yrka bifall till Utskottets förslag, och jag tror, att bifall härtill
är det enda möjliga sätt att lösa frågan vid denna riksdag. Blir detta
denna Kammares beslut, så kan Utskottet inkomma med ett förmedlingsförslag,
om Första Kammaren vill lämpa sig efter detta, och då är det
möjligt, att den stora frågan får en för alla tillfredsställande utgång.

Herr Granlund: Då jag i denna vigtiga fråga går att yttra några

få ord, så ber jag till en början att få tillkännagifva: att jag gör det alldeles
oberoende deraf att jag är stadsrepresentant och tillika rotehållsskyidig
— jag gör det såsom medlem af mitt fosterlands lagstiftande församling
— samt att jag anser att hvar och en af oss endast från denna
synpunkt borde betrakta den föreliggande frågan. Men det är med vemod
man förnummit, att några föregående talare och isynnerhet den, som
hade sednast ordet, gjort bittra anfall mot dem, som vågat hysa en annan
uppfattning af frågan än den, hvilken de sjelfva gjort till sin uppgift att
till det yttersta försvara. Ingen af oss kan förneka, att, oaktadt alla de
stora uppoffringar vi under en 56-årig fred gjort för vårt försvarsväsende,
detta dock för närvarande befinner sig i ett ganska otillfredsställande
skick, och många röster från både stad och land hafva uppmanat oss att
ej sky de uppoffringar, som äro nödvändiga för ett tidsenligt ordnande af
detsamma. Då man påstått, att städerna skulle vilja undandraga sig dessa
uppoffringar, så är detta helt enkelt allt annat än öfverensstämmande med
sanningen; tvärtom hafva städernas innevånare genom en mängd fosterländska
adresser varmt och öppet förklarat sig redobogna till uppoffringar
i detta hänseende, men de hafva derjemte ansett det ej vara rättvist och
billigt, att en stor del af landets jordegare skola befrias från de skyldigheter
i och för landets försvar, hvilka hittills ålegat dem och under 200
år tillhört den jord de ärft eller förvärfvat, med kännedom om att eu sådan
skyldighet var förenad med dessa hemmans besittning. Om man sålunda
å ena sidan vill som stamtrupp bibehålla indelningsverket, har man
ej heller velat bestrida, att eu del af jordbruksidkarne för närvarande äro
betydligt tryckta af dessa och flera onera. Men ej må man, derföre att
man erkänner att någon obillighet å det ena hållet förefinnes, vilja söka
åstadkomma rättvisa genom att utöfva en ännu större orättvisa på det andra
hållet.

Utskottets förslag angående en så kallad aflösning inom 15 års tid
af indelningsverket kan jag ej gilla. Detta förslag innehåller ingen aflösning,
utan helt enkelt att under 15 år fortsätta fullgörandet af samma
skyldighet; icke kan man deruti spåra någon amortering. Men då föregående
talare härom så fullständigt yttrat sig, vill jag ej vidare derom
orda. Att vi böra söka att erhålla ett mera utbildadt försvar, derom tror
jag vi ock inom denna Kammare äro ense, men sättet, det är derom vi
tvista, synnerligen hvad den ekonomiska sidan beträffar.

I)(ti 17 April, c. m.

108

Tvisten gäller indelningsverkets vara eller icke vara; om vi skola borttaga
det gamla bepröfvade, derföre att satsen, “hvad föråldradt är skall
falla11, här bör tillämpas. Månne vi uti en kontant aflönad stamtrupp
hafva garantier att få något bättre?

Man har gjort denna indelta armé, som man nu vill bortkasta, åtskilliga
tillmålen; man har sagt, att den icke hos de värnepligtige skulle
såsom stam få den respekt och lydnad, som vederbör, då hos denna trupp
icke kan finnas den intelligens som hos en ny stamtrupp. Men hvarifrån
skulle val den nya stammen rekryteras, månne icke ur samma leder som
den gamla, hufvudsakligen från jordbruksarbetarens, och icke blir den
mera intelligent derför, att staten öfvertager hans aflöning? Månne den
icke komme att bestå af samma element som den nu indelta stamtruppen?
Månne den indelta soldaten är mindre intelligent, derföre att han har
några tegar att bruka och skörda af den jord han har till pligt att värna
och försvara? Att fråntaga soldaten den fasta bostad han nu har och
hänföra honom till de så kallade rörlige, tror jag icke skall verka till fördel
hvarken för honom eller den kommun han tillhör.

Man har till och med velat kasta mörka skuggor öfver denna indelta
soldats pålitlighet mot sitt fosterland, då man talat om Anjalaförbundet
med flera konspirationer. Men månne detta var den indelta soldatens verk?
och jag tror det är om dem vi tala? Våra regementens historia, de i arsenalerna
som segertroféer förvarade fanor vittna om många ärorika segrar —
vittna om att vår indelta armé med heder häfdat det svenska namnets ärasåsom
en tapper nation, och månne icke dessa sägner om den svenska arméens
ihärdighet och mod till någon del åt oss bevarat freden? Det var
icke utan mogen öfverläggning detta indelningsverk bildades, dertill, enligt
hvad eu föregående talare yttrat, 46 år åtgingo; och bakom detsamma ligger
nära tvänne seklers erfarenhet huru det fyllt sin pligt, det är ej rätt att,
äfven om man ej anser detta indelningsverk böra bibehållas, man vid dess
borttagande gifver det en oförtjent orlofssedel.

I likhet med flere föregående talare kan ej jag finna det vara lämpligt
att fråntaga soldaten hans jord och torp och derigenom betaga det
bättre tillfälle som gifves honom att bereda sig ett hem. Jag vill dock
ej derföre, som föregående talare sagt, likna honom vid en lösdrifvare.
Men vi veta litet hvar, att penningen är odryg, och för min del är jag
öfvertygad, att, derest eu aflösning af den nuvarande stamtruppen på så
sätt komme till stånd, våra soldater på äldre dagar till någon del skulle
komma att falla de särskilda kommunerna till last.

Här har äfven blifvit framlagdt ett bemedlingsförslag, hvilket man
vid första påseende påstått, att det knappast synes vara ett sådant, men
hvilket dock vid närmare betraktande befinnes innehålla en verklig förmedling.
Jag tror dock, att man borde hafva nedsatt den årliga roteringskost
mulen till 80 R:dr i stället för 100 Rall’. Betraktar man närmare
Herr Kailstenii förslag, så finner man att, genom detsammas axitagande,
alla de mindre, nu förhatliga besvär, som åligga rust- och rotehållarne,
komme att försvinna. Jag har af flere rotehållare hört, att såsom det
mest förhatliga af roteliållarnes onera anses det sätt, hvarpå de af kompanibefälet
inom de särskilda rotande vid syner och andra förhållanden
vid rust- och rotehållsskyldighetens fullgörande behandlas. I det nu fram -

Deri i 7 April, o. m.

199

lagda formedlingsförslaget finnes intet som kan gifva anledning till dylika
trakasserier. Soldaten erhåller enligt detsamma ett torp och, är detta
litet eller större, så får lian äfven årligen betala detsamma i förhållande
till lägenhetens storlek genom sin lön - och man har derjemte i detta
förslag dragit försorg om soldatens framtid genom att stadga, att årligen
10 R:dr af hans aflöning skulle afsättas för att bereda honom ett kapital
vid afskedstagande!. Då nu erfarenheten visat, att många af soldaterna
vid afskedstagande! och eu framskriden ålder i någon man fallit rotehållare
till last, så är jag deremot öfvertygad om, att detta mindre ofta
skulle ske, derest det nu framlagda bemedlingsförslaget antoges. Jagkan
ej gilla, att rust- och rotehållare efter 15 års förlopp skulle helt
och hållet befrias från de skyldigheter, som nu åligga dem, samt att således
alla soldattorpen, Indika ofta genom den indelta soldatens flit och omtanke
blifvit uppbringade till ett på många ställen flerdubbelt värde,
än hvaruti de till eu början lemnades, skulle nu efter 15 år utan ersättning
återgå i rust- och rotehållarnes ego. Jag kan ej gilla hvad de,
som här föregifva sig föra folkets talan, vilja pasta, att folket i massa
skall komma att emigrera, derest Kong! Maj:ts förslag nu antoges. För
min del kan jag ej tro, att emigrationen sker åt politiska orsaker, och
att missnöjet uti landet skulle vara så stort öfver det nu framlagda förslaget.
Nej, mine Herrar, det är eu annan orsak, som föranleder denna
emigration, och det är, att vi ej kunna betala vara arbetare härstädes
med så stor aflöning so in den de kunna få t. ex. i Amerika. I)et år
egennytta1,), men en ädel egennytta, den nemligen att af sina händers
verk draga den största fördel, som drifver den arbetande klassen i ett
fattigt land att utflytta till ett annat som är rikare, men genom antagandet
af Utskottets förslag, att hela stamtruppen skulle af staten aflönas,
blefve väl, jemte de personliga uppoffringar värnepligten fordrar, ännu
drygare bördor pålagda den mindre bemedlade klassen genom en förökad

bevillning. ... .

Som jag redan sagt, torde detta bemedlingsförslag verkligen lända till
lindring och fördel för de flesta rust- och rotehållare. Da härtill kommer,
att denna roteringskyldighet om en soldat i många trakter ofta fördelas
på 6 å 8 åboar, så kan väl ej bördan vara så synnerligt svår, nSiden
gemensamma skyldigheten på ett bestämdt'' sätt regleras. Icke äro val
ändå bördorna af försvarsverket nu så fasligt tryckande, som man påstår,
emot fordna tider. Om vi tänka oss hvad våra förfäder ledo under de
många och långa krigen, och hvilka uppoffringar de underkastat sig för
landets försvar, hvaribland den ofta svåra kronoskjutsningen, hvarifrån
man i de flesta orter nu är befriad, ej var det minst tryckande; så tror
jag ej att vi hafva skäl att ställa vår klagan så högt. Och ej heller kan
man med skäl påstå, att klagomål angående denna sak äro allmänna inom
landsorterna. Jag kan åtminstone intyga, att, då jag under Påskdagarne
var på besök i min hemort och derstädes samtalade med flera rust- och
rotehållare, eu sådan allmän klagan ej afhördes, samt att många ansågo
vårt indelningsverk vara bättre behålla än ett ovisst annat, hvars kostnad
man ej kunde beräkna.

På grund af hvad jag nu yttrat, anhåller jag om återremiss i det
syfte, som innehålles i det af Herr Kallsteuius framställda förslaget, dock

200

Den 17 April, e. m.

med deri modifikation af detsamma, att deri årliga roteringskostnaden nedsätta?
från 100 R:dr till 80 R:dr.

Herr Sven Brolin: Af motiven för Utskottets förslag äfvensom af
deri utredning denna fråga i öfrig! erhållit, framgår tydligt och klart, att
indelningsverket blifvit rust- och rotehållarne påtvingadt, under det att
deremot innehafvarne af öfriga hemman äfvensom andra samhällsklasser
undgått åliggandet att deltaga i denna bördas utgörande. Det ifrågavarande
tryckande besväret hvilar alltså icke på någon billig eller hållbar
grund. Vi hafva ju alla lika behof af skydd emot rikets fiende)''; hvad
kan då vara, mera rättvist, än att kostnaderna för vårt försvarsväsendes
ändamålsenliga ordnande äfven blifva i förhållande till hvars och ens förmögenhet
på alla medborgare lika fördelade? En sådan reglering kan
väl icke ske på annat sätt, än att afseende fästes å rust- och rotehållarnes
yrkande att på billiga vilkor få indelningsverket aflöst. Jag yrkar på
denna grund bifall till hvad Utskottet i den föredragna punkten föreslagit,
på samma gång jag likaledes ber att få tillstyrka, det försvarsverkets
ordnande i öfrigt må komma att verkställas i enlighet med de
förslag det Särskilda Utskottet uppställt äfven i afseende å de öfriga
punkterna af dess nu föreliggande utlåtande.

Herr And. Andersson från Skaraborgs län: Äfven denna gång hade
det måhända vant rättast af mig att icke upptaga Kammarens tid med
något anförande i ämnet, utan endast inskränka mig till att vid den blifvande
omröstningen aflemna min voteringssedel; men i denna stora och,
i afseende å vårt försvarsväsendes ändamålsenliga utveckling, vigtiga och
maktpåliggande fråga mana mig dock min pligt och skyldighet såsom
representant att öppet och oförtydbart tillkännagifva min åsigt i saken ;
och det är derföre som jag för några ögonblick utber mig Kammarens
uppmärksamhet.

Efter den utgång försvarsfrågan vid de närmast föregående riksdagarne
erhållit, förefaller det mig i sanning ganska besynnerligt, att såväl
regeringen som ock de flesta af Första Kammarens ledamöter i det Särskilda
Utskottet för denna frågas behandling visat sig fästa allt för ringa
uppmärksamhet vid de föregående Riksdagarnes tydligt uttalade önskan i
afseende å landtförsvarets ändamålsenliga omorganisation. Men beklagligt
nog är detta ingenting nytt; så har det städse hittills varit, och så kommer
det väl äfven framgent att förblifva, så länge beskattningen och öfriga
onera och skyldigheter så ojemnt som nu drabba de olika samhällsklasserna.
i vårt land. Att detta missförhållande är en följd af forna
tiders privilegier, hvilkas åtnjutande af vissa samfundsmedlemmar på de
öfrigas bekostnad vår tid med fullt skäl anser oberättigadt och förkastligt,
torde väl näppeligen någon kunna förneka; likasom ock hvar och en
måste medgifva, att det är just denna ojemna fördelning af skattebördorna,
, hvilken bidrager att upphetsa det ena intresset mot det andra
och .ställa den ena delen af folket i vapen mot den andra, Låtom oss
derföre se till, om det ej är möjligt att så småningom aflägsna och undanrödja
orsakerna till dessa missförhållanden. Låtom oss söka taga bort
dem på något lämpligt sätt, som icke allt för mycket gör intrång hvarken

201

Den 17 April, e. ni.

på den enes eller andres rättigheter, och först derefter skola vi finna,
att ej längre den ena delen af folket anser sig böra ständigt vara på sin
vakt mot de öfrigas obilliga anspråk, och i dessa oroliga och kritiska tider
kan det verkligen mer än eljest vara af största gagn och nytta att
vi visa oss vara ett enigt och endrägtigt folk. _

Den egentliga striden gäller nu, huruvida vi höra fortfarande bibehålla
indelningsverket, af hvars bördor de svenska jordbrukarne nu snart
i 200 års tid varit tryckta och betungade, under det att de öfrige samfundsmedlemmarne
från detta onus helt och hållet, eller till största delen,
varit befriade. På sednare tider har man dock, i följd af förändrade förhållanden,
ansett indelningsverket vara otillräckligt i och för ordnandet
af vårt försvars väsende; hvarföre man ock framhållit nödvändigheten af
en vida mer utsträckt och allmän värnepligt för landets försvar. Då man
nu vill, att vi skola åtaga oss denna utvidgade värnepligt, hade jag äfven
hoppats, att jordbrukarne på ett eller annat sätt skulle slippa ifrån det
onus, som indelningsverket hittills pålagt dem; men denna vår önskan
har, nu som förr, blifvit besvarad med ett bleklagdt nej. För att närmare
framställa detta missförhållande i en bild, så må jag saga, att det
förefaller mig med motståndet mot rust- och rotehållarnes billiga anspråk
på lättnad i sina tunga bördor ungefär på samma siitt, som om den,
hvilken är sjuk eller har eu tung börda att bära, frågar en annan, som
har makt att hjelpa honom, om ej denne skulle vilja bidraga att underlätta
hans börda, men dervid får till svar: du skulle visserligen kunna
slippa ifrån den hörda som tynger dig, men likväl ej på andra vilkor, än
att någon annan öfvertager en de! af din börda; men den som härutinnan
skulle kunna hjelpa dig, vill det icke, ty han är van att gå lätt och ledigt
sin väg fram utan att tyngas af dylika mödor; du och dina förfäder
deremot hafva ju allt sedan 200 år tillbaka burit dylika bördor, och derför
boren I äfven allt framgent bära dem; och ären I ej nöjde dermed,
skolen I få ännu en börda till att draga uppå.

Ingen kan förneka att vårt fäderneslands försvar är för oss alla en
lifsfråga, men om det stora kraf, som fäderneslandet i detta hänseende
ställer på sina söner, för en del af dem blir allt för mycket tryckande,
är det då ej fara värdi, att detta skulle kunna bidraga till att afsvalna
den fosterlandskärlek, som inom hvarje medborgares bröst bör finnas sä.
varm? Den talare, som under förmiddagens sammanträde sednast både
ordet, framställde en alldeles ny artikel i vår salighetslära, då han sade,
att han, i och med detsamma han afslog Utskottets förlag, ansåg sig
hafva frälsat sin själ. För min del undrar jag verkligen huru våra öfrige
theologer skola uppfatta denna nya sats i religionsläran; det torde
dock måhända lyckas lika val äfven för andra theologer som för denne
talare, ty som man vet, bära ju alla vägar till Rom, såvida man rätt
allvarligt föresätter sig att det är just dit man vill komma.

Samme talare yttrade äfven, att indelningsverket är vår stolthet och
prydnad. Ja, detta är hans uppfattning, men från rotehållarens ståndpunkt
betraktadt, företer sig saken -helt annorlunda. När till exempel turen
kommer till eu fattig hemmansegare att för året nödgas föda och underhålla
eu nummerhäst vid ett indelt kavalleriregemente, och då lian till
och med stundom nödgas sälja sin enda ko för att kunna förskaffa sig

Den 17 April, c, m.

202

foder för denna nummerhäst, då liar lian i sanning ej skäl att betrakta
detta indelningsverk såsom eu stolthet för vårt land, lika litet som lian
lör sin del kan anse våra militärers granna uniformer, till bvilkas betalande
äfven lian i sin mån måste bidraga, för vårt lands prydnad och
stolthet. J

Under den förberedande strid, som nu i denna fråga pågår, har man
ej sparat på tillvitelser mot sina motståndare; man har till och med velat
mala svenka allmogens och dess representanters vapensköld, och på densamma
ansett sig böra inrista orden: egennytta, råhet och dolskhet. Jag
vill för min del hoppas och tro, att det endast varit af obetänksamhet
eller öfverilning, som denna brandfackla blifvit utslungad, och enligt min
tanke är detta icke det rätta medlet att föra denna stora fråga närmare
sin lösning; ty härvidlag behöfves, om någonsin, ett ömsesidigt tillmötesgående
samt enighet och sämja, som allena kan leda saken till ett för oss
alla lyckligt resultat.

hör några veckor sedan yttrades vid behandlingen af en fråga i denna
Kammare de orden: -kunskap är makt,- Ja väl, ingen kan neka att den
år från år allt mer stigande folkupplysningen äfven kan blifva eu makt,
ja,^en makt starkare än måhända någon nu ens kan ana, och tidsandan
strätvar äfven till ett sådant mål. Det är väl sannt, att allmogen ej kan
komma att uppnå till fullo samma bildningsgrad, som de, hvilka redan i
sin ungdom vant i tillfälle att förskaffa sig ett större mått af theoretiskt
vetande; men ej torde någon vilja tro, att allmogen och dess söner icke
älska sitt fädernesland lika högt som trots någon af dem, som tillhöra
det högre samhällslagret. Såsom vi veta, var det just eu af våra största
konungar som hade till valspråk: Gud och Sveriges allmoge; och vi veta
:^V®P.''. hvilka storverk lian med dessa makters tillhjelp förmått utföra.
Omöjligt ^ar det ej heller, att än eu gång de tider torde varda kommande,
då man ånyo behöfver taga i anspråk den djupa betydelsen af detta valspråk;
och må man derföre ej nu genom split och tvedrägt ställa så till,
att vår förhoppning i detta hänseende må svikas och komma på skam.

Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid. Af hvad jag yttrat framgår
tydligt och klart, att jag för min del yrkar bifall till Utskottets förslag
i clen föredragna punkten.

Herr Jonas Jonasson: Jag skulle visserligen kunna .inskränka
mig till att bifalla Utskottets förslag; men då den nu föreliggande frågan
är för vårt land och folk sä vigtig och genomgripande, att den förtjena^
all möjlig uppmärksamhet, så ber äfven jag att i största korthet få yttra
några ord i ämnet.

Under förmiddagens sammanträde yttrades af en talare, att Utskottet
i sin motivering skulle hafva inlagt förolämpningar eller förebråelser emot
don indelta soldaten och hela vårt krigsväsende för Girigt. Ehuru jag för
min del icke kan finna, att i Utskottets utlåtande en sådan ringaktning
mot våra krigare uttalas, så tror jag dock, att Utskottet för sin del kunnat
halva de största skäl att så gifta; ty då vi efter en nära 60-årig
fred och efter att årligen hafva uppoffrat omkring 20 millioner för vårt
försvarsväsende, likväl befinna oss så. godt som utan allt försvar, så kan
jag ej annat anse, än att detta redlösa tillstånd måste häntyda på en

Don 17 April, o. m.

särdeles stor misshushållning med statens medel, och att man har allt
skål att klandra, att vi, oaktadt alla dessa oerhörda utgifter, likväl nu
nödgas åtaga oss ännu vida större sådana, för att bringa vårt försvar i
ett tidsenligt skick. Deremot anser jag mig af min känsla uppmanad att
för det Särskilda Utskottet betyga min lifliga tacksamhet för den omsorgsfulla
utredning detsamma egnat åt denna vigtiga fråga, och jag
skattar särskilt denna Andra Kammare lycklig öfver att Utskottet kommit
till ett så lyckligt resultat, som nu vant händelsen, och hvaraf man
torde få hoppas" att den stora och vigtiga frågan tagit ett stort steg mot
eu slutlig lycklig lösning. _ _

Herr Civilministern yttrade i förmiddags, att svenska iolkei pa små
representanter för närvarande ställa den fordran, att donna flaga nu
måtte lösas på ett för folkets sjelfständighet betryggande sätt Äfven jag
instämmer i denna hans önskan; men jag må tillägga, att folket derjemte
fordrar, att i och för denna frågas lösning ej blifva ännu ytterligare betungadt
med skattebördor, tv i sådant fall anser detta folk, att det ej
är mycket att tacka för, att man nu söker komma till eu sådan lösning
af frågan, att derigenom än ytterligare bördor läggas på det skattdragande
folket. Folket fordrar äfven af sina representanter, att dessa noga må
fästa afseende vid den tryckta ekonomiska ställningen i landet, och att
representationen, genom att hopa ytterligare skatter till dem, som ledan
under århundraden tryckt det svenska jordbruket, ej må tvinga den
svenska allmogens söner att lemna detta land, der de ej längre förmå att
lifnära sig för de dryga skatternas skull i och för vårt försvar. Om nemligen,
såsom det är att förmoda, emigrationen i högst betydlig grad kommer
att tilltaga genom de stora uppoffringar vi nu nödgas underkasta oss
för betryggande af vårt försvar, så torde äfven ändamålet med dessa uppoffringar
till stor del få anses vara förfeladt. Folket fordrar, med ett
ord, af sina representanter, att rustnings- och roteringsbördorna nu må
lyftas från jordbruket, och att omkostnaderna och uppoffringarna för försvaret
må nå alla landets samhällsklasser jemnt och lika fördelas i förhållande
till storleken af hvarje medborgares egendom eller enskilda förmögenhet.
Först under detta vilkor är det, som det svenska folket
gerna och villigt vill offra lit och gods för att värna och försvara ett
älskadt fosterlands sjelfständighet och frihet.

En ärad talare från Elfsborgs län uttalade på förmiddagen en varning
till Kammaren, att man ej blott borde aktgifva pa utan äfven akta
sig för opinionens yttringar och stundom öfverilade hetta i detta ämne.
Jag instämmer med honom deruti, att den tid just nu är inne. då \i
noga böra gifva akt på landets opinion i denna fråga. Men må vi äfven
se till, att vi ej missuppfatta denna opinionens yttringar; må vi ei genom
allt för stort motstånd mot folkets berättigade önskningar väcka den björn
som solvit i århundraden, och framkalla eu opinionsstorm, hvars följder
ingen torde kunna beräkna. Det torde icke heller vara tvifv elaktigt,
hvarthän folkets opinionsyttringar syftat vid de här och der i landsorten
hållna folkmötena angående denna fråga, såvida man nemligen göi sig
besvär med att vilja rätt förstå dessa opinionsyttringar. Men, mine
Herrar, Riksdagen behöfver äfven akta sig för hvarje hetta i diskussionen
och, utan att fatta brådstörtade beslut, i lugn och utan öfverilning be -

204

Den 17 April, e, m.

handla denna vigtiga fråga, samt ej låta skrämma sig och se spöken på
ljuga dagen, ty någon fara stål''ju ej nu för dörren. Men må Riksdagen äfven
besinna, att det ej lönar mödan att spänna bågen för högt, tv då
kan den brista; och om nu ett förhastad t beslut komme till stånd, torde
man ej kunna beräkna, Indika följder deraf kunde komma att uppstå.

ni ärad talare från Wexiö yttrade jemväl under förmiddagens sammanträde
i ett visserligen ganska vidlyftigt, fastän — jag vågar påstå
de . --- ej så särdeles intressant föredrag, att man i denna Kammare velat
beti akta denna för vårt land så vigtiga fråga från penningens, men icke
träa fosterlandskänslans synpunkt. Han ansåg, att den fattige jordbrukaren
ganska val vore i stånd till att ej blott göra alla möjliga penningeuppoffrmgar
för försvaret, utan att det jemväl vore billigt, att han dessutom
aflonade eu soldat för landets försvar. Ehuru denne talare är en
!na,n a‘ ganska stor bildning inom det andliga området, synes han dock
aa va _ förglömt de bestraffande ord, som vår gudomlige mästare uttalat
om visso skriftlärde, då han säger: -de lägga bördor på folket, hvilka
aet icke ^ kan bara, men sjelfva vilja de icke röra dem med ett finger.11
hämma arade talare ansåg sig likväl visa eu viss liberalitet, då han pås;od’
att staderna vore villiga att, utan all ersättning, åtaga sig en utsträckt
allmän värnepligt. Detta vore, enligt hans förmenande, en icke
unga uppoffring af städerna, hvilka dock i sjelfva verket lefva på andras
bekostnad Då slutligen samme ärade talare inlät sig på eu ganska vidlyftig
kritik öfver Utskottets motivering, så föreföll mig, i sanning, hela
hans argumentation innehålla lika redigt svar på tal som det välbekanta
lelsmngsutbytet: “Guds fred!-1 “Yxskaft!11 Men jag beklagar, mine Herrar,
om man vid de högre lärdomsskolorna skulle'' få lära sig att så skeft
uppfatta och förvränga andras yttranden. Om så vore förhållandet, anser
jag dubbelt så mycket nytta vunnes, om man endast offrade hälften
så mycket penningar på elementarskolans utveckling, som dom, hvilka
man nu med så frikostig hand slösar på våra högre bildningsanstalter.

Det har äfven blifvit yttradt, att det ej skulle vara för skatteböraornas
skull, som folket i stora massor emigrerar ur landet; och såsom
stod för detta påstående har man sagt. att man sällan ser. att tjensteman
lemna fäderneslandet, utan de trifvas ju godt, oaktadt äfven de
hafva skatter att utgöra. Jag får härvid endast erinra, att nog händer
det ibland, att äfven tjensteman finna sig föranlåtne att utbyta fosterlandet
mot en främmande jord; men då så sker, är orsaken dertill någon
helt annan än skattebördan, som trycker dem. Vi se nemligen ofta
huru de, efter att genom vingleri^- hafva skuldsatt sig på ett sätt, hvarur
de ej längre kunna reda sig, helt enkelt anse det bästa sättet för att
komma från sina skulder eller bedrägerier vara att taga till flykten öfver
oceanen. Helt annat är deremot förhållandet med den jordbrukande de,
. värt lan

de vilja nog af alla krafter bidraga till fosterlandets värn och beskärm;
men dä, såsom nu många synas vilja, man, förutom de bördor som redan
nog hardt trycka rust- och rotehållare, äfven vill pålägga dem den utsträckta
allmänna värnepligten, så må man ej förundra sig öfver, om detta
kan komma att högst betydligt öka emigrationen från vårt land. Fördelades
deremot bordorna för landets försvar billigt och rättvist på alla

Den 17 April, e. m.

205

samhällsklasser, och kunde städernas innevånare förmå sig att gå jordbrukarne
till mötes i deras billiga anspråk på en jemnt och lika fördelad
beskattning, så är jag för min del fullt och fast öfvertygad om, att detta
i väsendtlig mån skulle bidraga att undanrödja hvarje tvistefrö och återställa
enighet och sämja inom landet.

Jag upprepar, att jag på det varmaste tillstyrker bifall till Utskottets
förslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Herr Talman! mine Herrar! Jag
skall icke länge upptaga Kammarens tid i detta ämne, men af skyldig
aktning icke allenast för mig sjelf, utan äfven för svenska folket, anser
jag mig böra uttala min åsigt i denna stora och fosterländska fråga, och
jag hoppas äfven, att de flesta representanter i denna Kammare skola göra
detsamma. Då jag börjar med att yrka bifall till Utskottets förslag i
den föredragna punkten, har jag dermed redan tillkännagifvit min
ställning till frågan. Men jag tillstår då på samma gång, att det
är med blandade känslor jag här uppträder, då jag aldrig hittills
på detta rum hört så skarpa tillvitelser som i dag riktas mot den
svenska allmogen, en samfuudsklass af den arbetande befolkningen i landet,
till hvilken jag anser för en ära att kunna räkna mig. Vore verkligen
dessa tillvitelser berättigade, skulle jag i sanning ej anse mig värdig
att längre bibehålla min plats inom denna lagstiftande församling. Men
jag anser mig böra på det kraftigaste tillbakavisa alla dessa skymfliga
tillmålen och förebråelser mot det stora flertalet af det svenska folket
som städse gjort sig kändt för sin aktning och lydnad för lagarne, och
hvilket folk jag är stolt öfver att med allt skäl kunna försvara mot dylika
insinuationer. Att detta svenska folk i farans stund vetat att bevara
sin ära och kraftfullt försvarat och värnat sitt lands sjelfständighet, derom
bära nogsamt våra häfder vittnesbörd, och det skall helt säkert ännu eu
gång, om fara skulle hota oss, genom att uppfylla sina pligter mot fosterlandet,
värna och bevara dess ära, frihet och sjelfständighet. Det torde
då vara för mycket sagdt, då man vill tillvita detta folk brist på fosterlandskärlek.
Men jag ber dem af eder, mine Herrar, hvilka i denna fråga
velat tillvita oss, representanter, som taga denna Sveriges allmoge i försvar,
att endast egennyttiga motiv skulle ligga till grund derför, att med
handen på hjertat uppriktigt svara oss, huruvida icke de sjelfva ledas af
egennytta. Jag tror, att, om de allvarligt rarisakade sitt eget inre medvetande,
de skulle firma, att på botten af detsamma läge mången gnista
af egennytta dold, och att det är just denna deras egen egennytta, som
nu gifver sig uttryck i hårda och skarpa ord mot den svenska allmogen
och dess representanter.

Hvad nu rote- och rusthållarnes intressen beträffar, så torde det val
ej vara mer än billigt, att vi, som äro representanter af deras intressen
och önskningar, äfven söka uttala och försvara rättmätigheten af desamma.
När vi nemligen hafva kontrakt, upprättade mellan den svenska
allmogen och eu längesedan hädangången Konung, och då genom dessa
kontrakt den svenska allmogen blifvit tillförsäkrad om att, för åtagande
af indelningsverkets bördor, i all framtid varda befriad för vidare utskrifning
af hvad namn som helst af manskap till hären, för såväl sig sjelfva,

Den 17 April, e. m.

206

som sina söner och tjenare, hvilket man nu benämner med andra ord,
eller allmän värnepligt, sfi frågar jag Eder, mine Herrar, om det ej är
både rättvist och billigt att försvara sådana rättigheter, utan att derför
illa bemötas, och att dessa kontrakter noggrant skola uppfyllas och iakttagas,
både af representationen och Konungen. Allas rätt bör respekteras,
ty “när vald på tinget råder är ofärd nära".

Eu talare på ministerbänken har i denna fråga yttrat så stora sanningar,
att jag för min del gerna vill underskrifva dem. lian har nemligen
till denna Kammare sagt, att man i denna fråga bör höra folkets
öppet och tydligt uttalade röst, jag vill nu göra detsamma då jag uppmanar
Kammaren att lyssna till folkets röst, cell jag är öfvertygad om, att,
derest man, utan att förvillas af förutfattade meningar, vill lyssna till denna
röst, man skall finna att, om ej fullt, helt nära l,7ioo:delar af den klass af
folket, hvarom jag bär talat, nemligen allmogen, samt ganska säkert ett
öfvervägande stort antal af öfriga folket står på vår sida. Men jag beklagar
i sanning, att regeringen icke redan förut velat aktgifta på och
lyssna till denna folkets enstämmigt uttalade önskan. Jag kan för min
del ej tro, att vår Konung, som visat så stor frihet för sitt folk och som

af samma folk är så högt uppburen och älskad, derest han till fullo egt

kännedom om de bördor som för närvarande trycka den svenska allmogen
och de tankar som i denna fråga i allmänhet äro gällande i landet, skulle
hafva låtit ett förslag i sådan form som skett uti nu föreliggande fråga
till Riksdagen framkomma. Men orsaken till att så skett, är att söka
deruti, att Konungen i sitt råd ej kan vara omgifven af någon af dem,

hvilka representera denna klass af det skattdragande folket, och hvilka

skulle kunna underrätta Konungen om den verkliga ställningen i landet.
Skola vi i verkligheten förskaffa oss ett kraftigt försvar, så böra vi äfven
so till, att det kan ske på ett sätt, som gör att det kali blifva älskadt
och aktadt i landet; men detta skor icke derigenom, att försvarsväsendet
ordnas på ett sätt, som till den grad trycker det redan hårdt betungade
folket, att det verkar raka motsatsen till hvad man vill, och blir för folket
i stället endast en förhatlig börda. Intet försvar kan vara godt, om
ej folket är enigt, och intet folk kan vara enigt, som ej får draga bördan
af landets skatter jemnt och i mån af förmåga.

Man har äfven sagt, att de, som nu yrka bifall till Utskottets förslag vilja
kasta bördan för försvaret på andra samhällsklasser, hvaraf största delen skulle
falla på sådane som stå under dem, som nu bära densamma. Det skulle således
vara rust och rotehållarne, som gjorde sig saker till denna orättvisa; men jag
frågar eder, mine Herrar, är det icke just 1, förslagets motståndare, som, utan
att sjelfva hittills betala ett öre eller åtminstone i mycket ringa män bidragit
till den indelta arméens underhåll, nu ytterligare viljen pålägga
oss ännu en börda till de många vi redan bära för vårt försvar,
utan skälig lindring, och om det nu föreliggande förslaget blir antaget,
lära väl de arbetande klasserna, eller de värnepligtiga, ej blifva mera betungade
då, än om de af eder till framgång önskade förslagen blifva antagna;
tv allmän och utsträckt värnepligt fordras af oss alla. Man har
äfven sagt. att man ej skulle komma att få höra något klagomål från
Skåne och detta landskaps allmoge, derest Kongl. Maj:ts förslag blefve lag.
Detta tal vederlägger denna allmoge sjelf och har således sparat dess re -

Beu 17 April, e, m.

207

presentanter detsamma. Jag hänvisar i detta hänseende endast till de
tusentals namnunderskrifter från Skåne, hvilka finnas upptagna å de
adresser, hvilka derifrån blifvit hit uppskickade och kunna läsas i dag i
eu af liufvudstadens tidningar.

Man har äfvenså velat tillvita Utskottets förslag det stora felet, att
det skulle komma att förskaffa oss en armé af lösdrifvare, och att soldaten,
enligt detsamma, skulle blifva förslöad och liknöjd endast derföre,
att han, till följd af förändringen, ej skulle komma i åtnjutande af ett torp.
Vore detta resonnement riktigt, sä borde en stor del af vår indelta armé
allaredan vara lösdrifvare; ty som man vet, har soldaten både i Skåne
och på flera andra ställen i landet ej nu något torp af roten; och dock
kan jag försäkra, att den indelte soldaten i Skåne likväl är lika duglig
och pålitlig som på andra ställen i landet. Skulle man deremot antaga
ett system i enlighet t. ex, med Herr Kallstenii förslag, så skulle visserligen
äfven den indelta soldaten i Skåne, under sin tjenstetid, komma i
åtnjutande af en torplägenhet; men så snart han tjent ut sin tid, skulle
han der, som annorstädes, kastas ut på backen och blifva utan tak öfver
hufvudet, samt då sannolikt i många fäll komma i fattigstugan. Men jag
frågar: kan väl sådant inträffa enligt Utskottets förslag, då soldaten erhåller
en kontant aflöning, hvaraf han kan årligen afsätta en del för att
under tjenstetiden förskaffa sig eu egen stuga och derigenom för gamla
dagar få tak öfver hufvudet för sig sjelf och sin familj ?

De skäl jag nu vidare skulle kunna hafva att anföra till försvar för
Utskottets förslag, så väl som för afslag å öfriga här framlagda förslag i
denna fråga, öfverlemnar jag nu till min ärade länskamrat, som näst efter
mig kommer att få ordet, och som bättre än jag kan utföra dem. Jag vill
nu endast till slut på det varmaste bedja Kammaren att till Utskottets
förslag i den föredragna punkten lemna sitt bifall, hvithet jag tror skall
komma att lända fosterlandet till stor nytta i framtiden.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då jag nu går att yttra mig i
denna vigtiga fråga i afsigt att, så godt jag förmår, försvara det förslag
till dess lösning, Särskilda Utskottet här framlagt, kan jag icke undgå att
förutskicka deri anmärkningen, att för mig likasom för de öfrige ledamöter
af Utskottet, hvilka medverkat till dess beslut, våra motståndare gjort oss
mödan af detta åliggande lättare, än vi haft anledning förmoda. Det är
nemligen eljest vanligt, då man vill underkänna ett af ett Utskott afgifvet
betänkande i något ämne, att man ingår i en verklig och så mycket
som möjligt uttömmande kritik af deri motivering, Utskottet anfört, för att
> sålunda kunna ådagalägga ohålibarheten af den grundval, på hvilken Utskottet
byggt sitt utlåtande, samt i och med detsamma styrka befogenheten
af yrkandet om dess ogillande. Och då det ämne, Särskilda Utskottet
haft att handlägga är af en så hög nationel betydelse och af en så
genomgripande vigt för fosterlandets nutid och framtid som frågan om ett
tidsenligt ordnande af dess försvar, är det naturligt, att Utskottet haft ökad
anledning förvänta ett fullständigt iakttagande från motståndarnes sida af
en dylik förpligtelse. Eu sådan kritik har emellertid icke blifvit gjord.
Visserligen har från statsrådsbänken och af de fem reservanterna i deras
gemensamma reservation försök gjorts att framkomma med eu motbevisning,

208

Ben 17 April, e. m.

men jag vågar säga, att de dervid just icke gått på sjelfva saken eller
mycket grundligt till väga. Ännu mera legert är det bevisningssätt, som
begagnats af en värd talare från Wexiö, hvilken förklarade, att Utskottet
kommit från premisser till konklusion genom ett saltomortalsprång i sin
bevisning. Jag är icke så lärd som denne talare, att jag kan göra saltomortalsprång
i bevisningen, ty jag bar icke lärt några eqvilibristiska bevisningskonster,
och jag kan således icke heller följa hans rörelser i bevisningsväg.
Som jag uppfattade hans tal, så innehöll det endast hans omdöme, men ingen
bevisning för riktigheten al detta omdöme eller mot riktigheten al de fakta
Utskottet framlagt för sina slutsatser. Jag tror emellertid, att den bevisning
Utskottet åstadkommit, vid en oväldig granskning skall hålla profvet,
och jag har anledning till denna tro -äfven deraf, att jag hört densamma
bedömas af personer, som icke delat Utskottets åsigter, men hvilka ändock
lofordat dess bevisning och förklarat, att den vore god och bindande.
Deremot torde det fattas något uti det, som förebragts från motståndarnes
sida.

Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars-departementet har sårlunda,
bland andra skäl för indelningsverkets bibehållande, jemväl åberopat
det förhållandet, att roteringskomitéens samtlige ledamöter tillstyrkt indelningsverkets
bibehållande.

Det kan dock icke vara honom obekant, att desse ledamöter såsom
ledning för sitt arbete tilldelades en promemoria, hvilken innehöll åtskilliga
punkter och bland dem äfven en — om jag icke minnes orätt —
den andra, som meddelade komitéen bemyndigande att afgifva förslag till
aflösning af indelningsverket. Då komitéen diskuterade de särskilda punkterna
i denna promemoria, var Herr Krigsministern närvarande och förklarade,
att komitéen kunde förbigå andra punkten. Följaktligen kunde
komitéen i fråga om indelningsverket yttra sig hvarken angående dess
bibehållande eller dess upphörande. Vid sådant förhållande synes det icke
heller vara skäligt att skjuta denna komité framför sig, såsom den der
skulle hafva önskat indelningsverkets fortsatta bestånd, då komitéen förmenats
att inlåta sig på denna fråga och att derom afgifva yttrande.

Man har äfven klandrat oss, som här vidhålla och förfäkta det förslag
Särskilda Utskottet framlagt i den nu föredragna första punkten af
betänkandet, och tillagt oss personliga bevekelsegrunder såsom motiv
för vårt handlingssätt. Man har talat om egennytta och köpslagande
med mera dylikt i samma anda. Och man har sagt, att vi skulle representera
det så kallade rotehållare-intresset. Herr Statsrådet och Chefen
för Landtförsvars-departementet har icke ansett sig böra för detta enskilda
intresse lemna ur sigte eller sätta tillbaka det allmänna bästa, och han
har förklarat, att han derföre icke framkommit med förslag till aflösning
af de bördor, som indelningsverket medför för rust- och rotehållarne. För
min enskilda del har jag alltid betraktat roteringsskyldigheten eller indelningsverket
gent emot utskrifningen till krigstjenst såsom en ren rättsfråga.
Jag har gjort det till följd af den kännedom om vilkoren för indelningsverkets
tillkomst, som jag varit i tillfälle att mig förvärfva. Jag har haft
så mycket större anledning att fasthålla denna synpunkt, som jag styrkts
i min öfvertygelse om dess riktighet genom samtal med personer, på

hvilkas

Den 17 April, e m. SOS

hvilkas omdöme jag litat och haft rätt att lita. Innan jag vid 1867 års
riksdag väckte motion om antagande af nya grunder för de allmänna
vapenöfningarnes utgörande eller införande af allmän värnepligt samt indelningsverkets
upphörande, rådgjorde jag med en jurist, hvilken anses
såsom en auktoritet, och visade honom konceptet till motionen. Efter
genomläsningen gillade han detsamma, utan att dervid göra någon enda
anmärkning och han yttrade, att, om jag blott höil mig vid rättsgrundsatsen.
det, enligt hans åsigt, icke vore möjligt annat, än att jag skulle
segra till slut. Jag har också troget bibehållit denna ståndpunkt och det
är äfven från den jag utgår, vid det slutliga bedömande af denna fråga,
som jag hoppas nu förestår. Jag tror fortfarande att. då aftal skett mellan
t värme parter, detta må nu vara mellan enskilda personer å båda sidor
eller'' mellan staten, å den ena sidan, och enskilda medborgare, å den andra,
aftalet i hvilketdera fallet som helst skall anses vara lika förbindande.
Om regeringerr vill hålla sina kontraktsenligt gjorda löften skola ock enskilda
fullgöra sina kontraktsenligt åtagna förpligtelse!''. Men i händelse
regeringen, i strid med hvad den lofvat, vill ålägga rust- och rotehållarne
utskrifning under namn af en utsträckt allmän värnepligt, då anser jag,
att regeringen i och med detsamma, och för så vidt som indelningsverket
ändock bibehålies, å sin sida icke hållit kontraktet i helgd och dermed äfven
löst oss från våra förpligtelse!’. Nu har visserligen Herr Civilministern i
dag yttrat den åsigt, som han uttalade redan vid 1869 års riksdag, att
knektekontrakten icke vore af privaträttslig beskaffenhet. Men låt äfven
vara, att de äro af statsrättslig natur, så är af honom dock medgifvet, att
kontrakten hvila på rättslig grund, och den fråga, som vi här hafva att
behandla, är således — hvad jag just alltid påstått den vara — en
rättsfråga. Och om vi äfven betrakta den såsom en sådan, tror jag, att
vi icke länge skola behöfva förvilla oss om hvad som är rätt eller orätt
i afseende å tolkningen.

Uti kontrakten af år 1682 för de då roterade provinserna äro ordalagen
tydliga. Jag vill nu icke upprepa dem, helst jag antager, att de
höra vara kända af hvar och en, som vill göra sig reda för frågans beskaffenhet.
1867 års lindringskomité förnekar visserligen — pag. 65 i dess
betänkande —, att försäkran om utskrifningsfrihet förekommer lör provinserna
Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs, Jönköpings, Calmar och Wermlands
län, eller för Skåne, Bohuslän och Jemtland. 1 sitt anförande till
statsrådsprotokollet den 31 December 1868, pag. 28—30, söker Herr
Krigsministern äfven att försvara detta påstående, jemväl hvad angår
Westerbottens län. De allmänna bladen hafva ock härom haft åtskilligt
att förmäla i samma riktning, men jag vill icke här fästa mig vid eller
anföra något af de uppgifter, som i dem förekomma. Jag vill i förbigående
endast nämna, att jag der sett bland annat uppgifvas i eu tidningsartikel,
att den så kallade utskrifningsfriheten skulle tillkomma endast
6,000 rotehållsnummer. Det kan måhända vara intressant för Kammaren
att veta, huru lindringskomitéen kommit till det resultat, som betänkandet
angifver. Då komitéen samlades, lemnades sekreteraren uppdrag att upprätta
en tablå, som visade hvad rotehållarne vore skyldige att betala till
de indelta soldaternas underhåll. Detta gjorde äfven sekreteraren och an Riksd.

Prof. 1871. 2 Afd. 3 Band. 14

210

Den IT April, e. m.

förde i vissa kolumner år och data å knektekontrakten. Med ledning af
dessa kontrakt, hvilka innehöllo stipulationer rörande indelta soldatens
förhållande till roten, har lindringskomitéen fått sitt yttrande, att någon
utskrifningsfrihet icke finnes för mer än fem provinser. Härvid bör likväl
anmärkas, att äfven andra knektekontrakt finnas, hvilka reglera rotehållarnes
förhållande till staten, och i dem äro dessa friheter omtalade.
Komitéens yttrande är således egentligen föranledt af ett förbiseende hos
dess pluralitet, ithy att den litade på eu tablå, som sekreteraren uppgjort
för ett annat ändamål. Så gick emellertid komitéen till väga. Herr Krigsministern
försvarade detta påstående, ehuru han i reservationer mot komitéens
betänkande kunnat finna vederläggningen deraf, och tidningsskrifvare
och brochyrförfattare hafva tagit detsamma för godt och spridt påståendet
såsom en ovederlagd sanning kring land och rike.

Frågan är emellertid alltför vigtig, att den icke bör utredas, och
efter som jag dertill nu har tillfälle, skall jag söka att godtgöra komitéens
försummelse och anhålla att få meddela åtskilliga kontrakt och stadganden
äfven för andra provinser än de fem, som medgifvits hafva kontraherad
utskrifningsfrihet, vid hvart och ett af dem angifvande den källa,
hvarifrån jag herntat dem.

Jag tillåter mig alltså åberopa för Skaraborgs län 1684 års kontrakt
angående det stadiga knektehåll, hvarigenom i punkt 1 Ridderskapet
och Adeln samt gemene allmogen sig påtagit att hålla regementet komplett
till 1200 man, undantagande vid smittosamma sjukdomar, missväxt, krig
eller annat slikt; samt i punkt 18, hvari stadgas, att: “eftersom utskrifningarne
och dess besvär nu upphöra", så skulle inhyseskarlar och lösdrifvare
tagas och komma rotarne till lisa och understöd, när afgång sker.

Det finnes i Sigfrid Gahm Perssons samling af Kongl. Stadgar, Förordningar,
Bref och Resolutioner angående Svea Rikes Landtmilice till häst
och fot, I del., pag. 498, 502.

Vidare ber jag få anföra för Elfsborgs län kontrakt med Ridderskapet
och Adeln samt gemene allmogen uti Elfsborgs län och på Dahl om
det ständiga knek tehållets inrättande den 10 December 1685, uti hvars
14:de punkt förekommer enahanda stadgande som för Skaraborgs län.

Finnes bland stadgande!! rörande rotehållaren och soldaten vid indelta
infanteriregementena, sammandragna af Forsberg, art. 9, pag. 17.

För Kronobergs, Jönköpings och Calmar län finnes ett Kongl. Bref
af den 25 Januari 1684, hvarigenom Landshöfdingen Friherre Hans Clerck
i Calmar län befalles -‘att göra allmogen såväl som Ridderskapet och
Adeln i höfdingedöme! den propositionen, om de icke äfven som de andre
deras grannar i Jönköpings och Kronobergs lan samt andra provinser
skulle hafva lust att heller antaga det vissa’knektehåll, än alltid och
årligen de många besvär och omkostnader underkastade vara, som utskrifningarne
medbringa, så ofta stim på Regementet något manskap brister,
tagandes anledning härtill deraf, att merbemälda deras grannar, så väl som
de andre provinserna, till att undslippa allt sådant, det vissa knektehåll
gerna vedertaget, med hvad flere remonstrationer och persvasion^'', som I
dertill tjenliga kunna pröfva“.

Konung Carl XI, som af många blifvit berömd, att icke säga beundrad,
såsom skapare af indelningsverket, befallde således Landshöfdingen

Deu 17 April, e. in.

211

i Calmar län att proponera, remonstrera och persvadera allmogen såväl
som adeln derstädes att åtaga sig indelningsverket emot utskrifningsfrihet,
likasom förut skett i Jönköpings och Kronobergs län. Kontrakt för
Jönköpings län lära icke mera finnas att tillgå; men om kontrakten
finnas eller gått förlorade, så, då det vissa knektehållet är infördt i dessa
län samtidigt och under samma regent samt emot samma löfte som i flera
andra provinser, lärer val detta Kongl. Bref böra gälla som fullt bevis
att utskrifningsfriheten äfven i dessa lan är gällande.

Åberopade Kongl. Bref finnes hos Gahm, 1 del., pag. 360.

Hvad beträffar Wermlands län blef år 1688 den 25 Juni upprättadt
och den 18 November stadfästadt kontraktet om det vissa knektehållet i
Wermland. Detta kontrakt innehåller i första punkten: “Påtage vi oss
uti denna provinsen Wermland allt stadigt att underhålla 1200 man, uti
de härader, som för detta utskrifningarne varit underkastade“ — och 13:de
punkten: “I fall vi i längden detta knektehåll intet skole kunna hålla, så
äro vi förpligtade att underkasta oss utskrifning, som för detta vanligit
vant*.

Finnes hos Forsberg, art, 16, pag. 9 och 18; Gahm, 2 del. pag. 193
och 197.

I Skåne uttogos penningar vid utskrifningarne i stället för manskap,
hvilket synes af Kongl. Brefvet den 9 Augusti 1693 och den 17 November
1698 samt den 2 November 1833 jemte flera författningar, som finnas,
de här åberopade, hos Gahm, 3 del. pag. 331, 4 del. pag. 985; Forsberg,
18 art. pag. 7.

Antagligen var det till följd af skåningarnes danska sinnelag i gamla
tider, som Konungen heldre af dem uttog penningar än manskap. Man
ser nemligen af Kongl. Brefvet den 25 Juli 1692, hos Gahm 3 del. pag.
116, att i Sverige skulle värfvas till de skånska regementena, i Kongl.
Brefvet den 13 Februari 1700, hos Gahm 4 del. pag. 1202, att då fick
värfvas endast 20 skåningar till hvarje kompani, och af Kongl. Resolutionen
den 1 Mars 1717, att först då finge skåningar utan åtskilnad om de
bodde i skogsbygden eller på slätten antagas till sventjenare vid rusthållen.
Provinsen undergick extra rotering år 1811, och den ordinarie roteriugen
fastställdes till hufvudgrunderna den 21 Oktober 1817. I Kongl. Maj:ts
Proposition den 23 Mars 1813, angående ro teringen i Skåne (afgifven till
General-guvernören och Landshöfdingarne i de båda skånska länen, som
skulle göra de extra roteringsskyldige derstädes följande propositioner), heter
det vid slutet: “Skolande rotehållarne för öfrigt icke med några vidare
utgifter af hvad namn de vara. må i och för roteriugen belastas samt äfven
njuta befrielse för de hittills vanliga utskrifnings- eller rotepenningar“.
Således frihet för utskrifning i den form, som der varit värdig.
Denna Kongl. Maj:ts Proposition finnes icke i tryck, men jag har i Riksarkivet
af densamma tagit en bestyrkt afskrift, hvilken jag här har tillgänglig
för de Kammarens ledamöter, som vilja taga kännedom om förhållandet.
Då jag skref min reservation mot lindringskomitéens betänkande,
hade jag mig icke bekant detta förhållande, hvilket bestyrker, att
utskrifningsfriheten gäller äfven för denna provins.

Bohusläns regemente var ursprungligen rytteri och rusthållare i allmänhet
befriade från utskrifning, hvilken befrielse för desse icke kan

in

Ben 17 April, e. m.

hafva gått förlorad genom regementets förvandlande till roteradt infanteri.
En del af den vid indelningen tilldelade räntan fingo rotehållarne,
i anseende till hemmanens svaghet, behålla.

I Kongl. Brefvet den 15 Augusti 1777, angående norra sqvadronen
af detta regementes förändring till infanteri, förekommer: “Och ehuru Vi
nogsamt erinre Oss, att allt det öfriga infanteriet anskaffas och lönas af
landets innevånare på ofvannämnde sätt, endast för att vara fria för utskrifning
till landets försvar, utan eftergift af någon penning i de ordinarie
hemmansräntor eller andra kronoutskylder, så kåfve Vi likväl — —“

Detta Kongl. Bref finnes hos Forsberg, art II, pag. 15.

Att rusthållarne i Bohus län (så väl som Halland) hade frihet för
sig, sventjenare!! och nödigt manskap vid gården från utskrifning synes
af Kongl. Brefvet den 13 Maj 1685. Finnes hos Gahm I del. pag. 530.
Uti stadfästelse!! den 6 Januari 1739 på det år 1685 slutna båtsmanskontrakteti
Bohus län, 14:de punkten, synes att utskrifningen och dess besvär
då skulle upphöra. Intaget hos Modée, 2 del. pag. 1373.

Jemtland uppsatte ursprungligen dragoner, och blefvo rusthållarne i
kontrakt den 7 September 1688, faststäldt den 15 November 1689, försäkrade
“de vilkor och förmåner, som rusthållarne annorstädes i riket äro
förunte, jemväl årligen att njuta på hvar dragon 20 daler Silfvermynt
ränta. “

Finnes hos Gahm, 2 del. pag. 314, 317.

I fråga om Westerbottens län är uti Drottning Christinas Bref den
16 April 1649 i anledning af allmogens i Wester-Norrland anhållan,
“att dem nådigst efterlåtas måtte fri hålla ett komplett regemente till fot, och
deremot njuta för rotering och utskrifning de friheter, som undersåtarne
uti Öster- och Wester-Dalarne förundte och efterlåtne äro“ förklarad^ att
allmogen “skall vara förundt och efterlåtit, att hålla till Vår och Kronans
Krigstjenst 1056 gemena knektar med korporalerna, såsom skall bemalle
allmoge vara förpligta! att gifva frihemman till 96 Öfver- och UnderOfficerare,
så ock Regimentsofficerare efter ordningar och skola härunder
vara föreståndne och begripne alla de hemman och rotar, som presteroch
borgerskapet i bemälte socknar braka och inga specialprivilegier och
friheter för roteringen och utskrifningen med benådade äro; Härjemte
hafva vi bemälte allmoge i Westernorrland nådigast beviljat och försäkrat,
att de häremot skola aldeles vara frie och exempt för utskrifning och
utskrifningspenningar“; etc.

Kongl. Förordningen den 31 Mars 1696 innehåller: “Det häfver väl
samtliga Allmogen i Westerbotten, efter det med Hennes Maj:t Drottning
Christina ingångna kontrakt af den 16 April 1649 alt stadigt sedan hållit
ett complet regemente af 1056 man corpraler och gemena knektar;
men som samma regemente intet på några vissa rotar varit indelt, så är
derigenom åtskilliga oredor och stridigheter socknarna emellan uppvuxne,
---På det nu alt sådant måtte ur vägen rödjas — — —;

Ty häfver Kongl. Maj:t för nödigt funnit det allmogen i Westerbotten,
skulle, som annorstädes här i Riket, blifva uti vissa rotar till det tal
knektar, som ofvan bemälta Drottning Christinas kontrakt innehåller,
nemligen 1056 korporaler och gemena, indelt, på det således en likhet
med detta knektehållet öfver hela landet vara måtte, och den ena ej

Den 17 April. e. in.

213

mera än den andra dermed betungas; — — Alltså häfver Commissionen
i anledning af högstbemälte Kongl. Maj:ts Nådiga Instruktion, sådant
punktvis till vidare Kongl. Maj:ts stadfästelse författat, soni följer,
nemligen:

l:o. Sedan som allmogen uti Westerbotten, efter sjelfva rotermgsverkets
innehåll, på 1056 rotar äro roterade och iudelte^ Regementet ock
till samma tal är eompletteradt, så blifver allmogen ä Kongl. Maj:ts vagnar,
härmed försäkrat att intet mera manskap än ofvanbemälte antal vid
hvarjehanda afgång fordras eller uttagas skall, hvaremot igen allmogen
sig påtagit alt stadigt att hålla Regementet complett vid ofvanbemälte
antal 1056 man korporaler och gemena.“ Carl XLs fastställelse härå är
daterad ofvannämnde dag den 81 Mars 1696. Forsberg, art. 13 pag. 7,
8, 9, 10 och 30.

Jag öfvergår nu till frågan om rusthållet och dess förphgtelser och
jag skall, med förbigående af stadganden som gifvits för särskilda provinser
snart visa, att rusthållarne i hela riket ■ genom flera särskilda Kongl.
Resolutioner blifvit förklarade fria från utskrifning, hvilken frihet således
äfven gällde Jemtländingarne.

I Riksdagsbeslutet af år 1683 den 3 Januari, § 22, är, utom det i
föregående § 21 gjorda förbehåll om frihet för utskrifning mot åtagande
af det vissa knektehållet, beslutad “af allmogen, som utskrifningen ännu
underkastade äro- en utskrifning i stället för den som beviljades 1680
för året 1683, med vilkor att densamma måtte ske “efter hvar tionde af
manskapet, öfver dem allena som utskrifningen angår, och intet de. som
rustnings-, båtsmans eller ett visst knektehåll nu undergifne äro."

Här hafva vi således, mine Herrar, ett Riksdagens beslut som stadgar,
att rust- och rotehållare äfvensom båtsmanshållet skola vara fria
från utskrifning. Det finnes hos Gahm, 1 del. pag. 194.

I Kongl. Resolutionen den 3 Januari 1683 §§ XXXIV. XLI förklaras,
att “Kongl. Maj:t kan ingen förändring gorå med den friheten, som
Rustningshållarne för detta haft vid utskrifningarne, hvarken med talet
på manskapet, eller talet på hemman, som derutinnan hafva njutit någon
förmån, utan dermed måste förblifva alldeles efter utskrifningsinstruktionerna.
“ Den finnes hos Gahm, del. 1 pag. 201.

I Reglementet den 5 Januari 1684, § 5, bestämmes att “Officerarnes
Iläs tehemman anses lika som rusthåll, och njuta samma rätt och vilkor,
undantagandes utskrifningen eller knektehållet, men det hemmanet, som
officeraren sjelf bor uppå, är fritt11 etc. Det finnes hos Gahm, del. 1 pag.
330, och visar att officerarens boställsheinmau såväl som rusthållshemmanen
äro fria för utskrifning och knektehåll, från hvilken frihet hästhemmanen
äro undantagna.

Resolutionen den 19 November 1680 innehåller, bland annat, att på
ryttarehemman bestås allenast bonden, ryttaren eller sventjenaren med en
dräng och en pojke fri för utskrifning. Den finnes bos Gahm, 1 del.
pag. 51.’

Resolutionen den 24 November 1680 förklarar, att rusthållare både
för sina egne personer, deras sventjenare och dessutom en dräng och en
pojke för rotering och utskrifning skola vara befriade, samt alla gårdar.

214 Pell 17 April, e. ro.

för hvilka gemen häst löper, samma vilkor åtnjuta. Det finnes hos Gahm,
1 del. pag. 57.

Det kan måhända intressera någon här att höra huru Carl XII, då
han aldra bäst behöfde manskap för att rekrytera sin armé, ändock respekterade
den frihet från utskrifning, som, enligt hvad jag här ofvan visat,
blifvit rust- och rotehållarne uttryckligen tillförsäkrad.

Kongl. Värfningspatentet öfver hela Riket den 21 Juli 1718 innehåller
sålunda: “att såsom till Rikets ouingängliga behof och säkerhet
nödigt är, att krigsmakten ju förr ju heller, till ett tillräckligt antal bäfver
bragt; och Wi såsom det billigaste och lättaste sättet dertill, och till
de värfvade Regementernas förstärkande, för denne gången i nåder kåfve
för godt funnit, att utur hvart och ett län ett visst antal dugiligit manskap,
af sådant folk, som icke äro Rusthållare eller Rotebonde!’, icke
heller deras uti kompagnierullan inskrift Yargeringskarlar, skall anskaffas,
och igenom Wåre Landshöfdingar samt deras dertill förordnade
kronobetjent^’ anvärfvas, och att så framt intet tillräckligt antal således
kan erhållas, de öfriga genom lottning uttagas. Det igenfinnes hos Gahm,
4 del. pag. 1634.

Till Landshöfdingen i Kronobergs län skrifver Carl XII i Kongl.
Brefvet den 21 Juli 1718, angående det nya värfningsmanskapets anskaffande:
“Såsom Wi till de Värfvade Regementernas completterande, i

nåder hafva för godt funnit på sådant sätt att uppbringa det dertill nödiga
manskapet, att utur hvart och ett Län ett visst antal uttages, hvilket
Landshöfdingen först på hvart och ett fögderi efter dess folkrikhet
fördelar, och sedan på de uti hvart fögderi utsatte möten på sådant sätt
uttager, att värfningspenningarne läggas uti vissa högar på bordet, och
folket uppmuntras godvilligt att stiga fram att dem emottaga. Men skulle
intet så många sig godvilligt angifva, som erfordras, att Landshöfdingen
då de öfriga genom lottning uttager, från hvilken lottning ingen, utan
allenast Rusthållare och Rotebonde!'' med hvarje sin uti Compagnie-Rullan
inskrift^ Vargeriugs-karl får befrias, skolandes hvar karl, som för infanteriet
genom lottning tittagas, få ett hundrade daler kopparmynt, men
hvar som sig sjelfvilligt angifver, tio daler kopparmynt mera i lega, och
hvar karl, som till kavalleriet eller dragonerna genom lottning tages, på
femtio daler;.men de som sig sjelfvilligt angifva, sextio daler kopparmynt
i lega, hvaraf karlen tillhålles, att anskaffa sig de smärre persedlarne,
som skjortor, halsduk, skor och strumpor, så framt han tillförene med
sådana persedlar ej är försedd. Härjemte Wi för omkostningarne vela
bestå Landshöfdingen tjugo daler kopparmynt för hvar karl som ställes
utur länet, och kronofogden äfven så mycket för hvar karl, som utur
fögderiet, samt dessutom för hvar karl till fot 8 öre silfvermynt, och för
hvar karl till häst C öre silfvermynt åt Landshöfdingen månadtligen,
ifrån det karlen anskaffas, till dess han till Regementet ankommer, hvaremot
Landshöfdingen måste rekrutera all den afgång, som på bemälte
manskap, under samma tid kan tima, skolandes officeraren, som till länet
sändes, alla sådana medel betala; alltså och emedan Wår nådiga vilja är,
att utur Edert anförtrodda län 228 man skola uppbringas; Ty hafve I

sådant etc. —------Skulle I ännu kunna sammanbringa mera manskap,

än ofvan till befalt är, skall Oss sådant till särdeles nådigt välbehag lända.

Den 17 April, e. m.

215

Emellertid och till att göra Eder saken så mycket lättare ; Ty foge Wi
härhos Wårt nådiga öppna Påbud, hvilket I, till hvar och ens efterrättelse
om Wår egen nådiga vilja, behörigen hafva att kungöra. Detta

bref igenfinnes hos Galon, 4 de!, pag. 1635.

Till Landshöfdingen Hamilton aflat Carl XII ett svar angående de
som äro fria från den nya värfning^, hvilket svar dateradt Strömstad
den 14 September 1718, lyder som följer: “Till nådig, svar uppå Edei

underdåniga skrifvelse af den 22 nästlidne månad, hvarutinnan I underdånigt
förfrågan, huruvida Bruksfolket, de ringare Borgare i staderna,
som ingå särdeles kronoutskylder göra, samt Djäknarne vid SKolorne och
bönder på de Krono- och Frälsehemman, som ej aro underkastade rotering
kunna befrias ifrån denne värfning, länder, det hafven I att stalla
Eder vår nådiga ordres till underdånig efterrättelse, hvaruti förmärs, att
ingen är ifrån lottningen fri. undantagande Rusthållare och Rotebonde!
med hvarje sin i kornpagnierullan inskrifne Yargermgskarl; kommandes
det för öfrig! på Eder an, att uttaga sädana som bäst kunna um barns,
allenast den anbefalla summan blifver full.11 Detta Kongl. svar återfinnes

hos Gahm, 4 del. pag. 1638. , , „ . . ..

Här se vi således, att Carl XII i en tidpunkt, då han var i nära
nog den svåraste belägenhet, som troligen någon svensk regent vant. eller
kan komma att sig befinna, då han måste vidtaga så stränga åtgärder,
som dessa bref omförmäla, samt vidkännas särskilda uppoffringar till
landshöfdingar och kronofogdar, för att få så mycket manskap som möjligt,
och då ingen annan var fri för tvångsvärfmngen, så respekterade
han ändock rust- och rotehållarnes rätt. . . .

Hvad slutligen beträffar båtsmanshallet, kanvisar jag till Instruktionen
den 1 December 1635, som finnes såsom bilaga N:o 1 vid det nyligen
utdelade betänkandet af den 4 December 18b8 angående båtsmanshåll,
för Göran Gyllenstjerna, hvilken föreskrifter, i § 6, att ackordera
i Södermanland om båtsmanshållet och lofva emot dettas antagande försäkra
hvardera rotehållare!! alldeles utskrifmngsfn njuta en dräng och eu
pojke, samt vidare i § 10, att försäkra alla, som ville ingå pa kontraktet,
skulle njuta en dräng och eu pojke hvardera så väl som sig sjelf fria for

UtSk?nstruktiouer af enahanda .innehåll blefvo samma dagqutfärdade för
åtskilliga andra personer till Öster- och Westerbotten, Ångermanland,
Ilelsingland och Gestrikland, Roslagen. Upland, en del uppraknade^stadei,
Wermdö, Öster- och Westerhanninge, Östergötland, Småland och Öland.

Dessa äro de första officiel handlingar jag känner, bvilka tillförsäkra
båtsmanshållet frihet från utskrifning. Sedermera hafva tillkommit
åtskilliga andra författningar, hvilka jag dock icke nu anser mig beho v

hal'' pälr att bedöma sjelfva rättsfrågan torde i öfrigt hora namnas, att
de utskrifningar af tre-, fyra- och fem-männingsregementen liv; ka egde
rum i Carl XII:s tid. ingalunda ansågos såsom någon rust- eller rotehållare
åliggande skyldighet. Hela åtgärden var ett nödtvång, som af
omständigheterna endast kunde ursäktas. Just dessa utskrifningar syna >
mig emellertid bevisa, bättre än allt annat, att detta indelningsverk, som
man än i dag med ifver och envishet sträfvar att upphöja till ett mon -

-I’1 ]''cn 17 April, c. ni.

styr af en god arméorganisation, i sjelfva verket icke uthärdade deri första
allvarliga pröfning det underkastades. Några helt korta data äro tillräckliga
att ådagalägga detta förhållande. År 1682 inrättades indelnings e.

™. års Riksdag ansågs institutionen i afseende på rytteriet så
förträfflig, att, den icke fann någon förbättring af densamma vara behöflig.
År 1700 började såsom vi veta Carl XILs krigiska lif. År 1701

eller redan året derpå --- nödgades likväl Carl XII, tvärtemot de allmogen
gifna försäkringarne, anbefalla uppsättningen af tremänningsregementen,
och dylika befallningar utöfver’ indelningsverkets tillgångar anlitade
han under hela sin tid. Häraf framgår ju alldeles klart och oförtydbart,
att det så högt heprisade indelningsverket icke mäktade att utharda
det första prof, hvarpå dess duglighet sattes, och jag kan gerna
tillägga, att detsamma aldrig bestått något prof. Man har berömt den
indelta soldaten såsom någonting utomordentligt i militäriskt hänseende,
ror in in del tror jag icke, att han förtjena!.- loford hvarken mer eller
mindre än andra svenska medborgare. Det är ju en urgammal sats, att
svensken ar född till soldat. Vi vilja gerna antaga att så är och tvifvelsutan
ligger deri icke så liten sanning. Vårt land har äfven haft sill storhetsperiod,
men under denna tid, då de svenska härarne ilade från seger
till seger och slogo den tidens bästa härar — då fanns icke något indelningsverk
och då skuro vi likväl våra största lagrar. För (jarl XILs
segrai foidrades vida iller al landet än hvad detta indelningsverk kunnat
lemna.

At-n r?sthällame för uppsättning af det nya manskap, hvarom Carl
XII, till följd af indelningsverkets bristande förmåga att svälla ut efter
behof vet, nödgades förordna, tilldelades särskild godtgörelse, synes af rosolutionen
den 3 Juni 1719, intagen hos Modée, 1 del. pag. 97, af hvilken
framgår, att somliga rusthållare fått ersättning för det sista tremänningsmanskapet
och andra blifvit lofvade sådan ersättning.

I Resolutionen den 25 Maj 1720, hvilken återfinnes hos Modée, I del.
pag. 173, utlofva^ undersökning angående ersättning, som eu del’af allmogen
erhållit för. det sista tremänningsmanskapet, under det att eu
annan del fått alls ingen godtgörelse.

Resolutionen den 17 Februari 1723, hos Modée, 1 del. pag. 370,
innehåller bland annat följande: “Den begärda ersättningen för uppsatte

irn''H och femmänningsregementen, måste lemnas till rikets bättre

tillstånd. “

I Kammar-kollegii arkiv har jag funnit ett qvittens, hvilket visar, att

sådan ersättning äfven blifvit uttagen. Om detta än icke är någon handling,
som kan inverka på Kammarens beslut, så är den dock, för bedömande
af rusthållare.1: rättigheter och skyldigheter i den fråga som före ligger

till pröfning, ett intressant dokument och med Kammarens tillåtelse
skall jag derföre anhålla att få uppläsa detsamma. Det lyder som följer:
“bom för rusthållen under Majorens Compagnie Gran N:o 91, Giörlinge
Å:° 92 och Giörlinge N:o 93 efter den anno 1712, ankomne Kong!.
Maj:ts Allernådigste Befallning, är prestera! en Tremännings Ryttare vid
nam Alls Jacobsson Hellbergh med häst, jemväl Monderingsraedlen 214
Daler 12 kopparmynt, betalte: Altså låter Landt-Räntemästaren Velbetrodde
Gustaf Rmmau, i afreckning på des Bekostnad, till Interessenten

Den 17 April, e. m.

217

uti samma rustning, som är Arrendatoren Andors Ljungblom för jSt:o 93
af de utaf Kongl. Stats-Contoiret, till Treemenniugarnes afbetahlning anslagne
medel för år 1714 och 1715 affölja Tjugu En och Tvåtriididels
Dahler Sölfvermynt, emot behörigt qvittens. Upsala den 25 Juni Anno 1716.

P. RIBBING.

Ebbe Hull ruta a.

Ofvanstående Assingnation är riktigt betalt och q vitteras upsalla d.
25 Junii 1716.

Tjura. N:o 46. Anders Liungblom.

Originalet till ofvanstående reversal finnes i Sandbergska samlingarne,
bandet Z om M ili tie väsende t, 3 fol. 2577.

Allt detta bevisar således, att uppsättning af tremänningsregementen
icke var någon rusthållarnes skyldighet, utan att de gjorde detta utöfver
sin pligt endast till följd af den farliga belägenhet, hvari fäderneslandet
genom eu enväldig Konungs krigslystnad råkat.

. Det sista knektekontrakt, som mig veterligen afslutades, är dateradt
den 12 December 1733, och således under frihetstiden. I detsamma förekommer
samma stadgande, som i öfriga kontrakt, att så och så många
man skola uppsättas mot frihet från utskrifning. Ordalagen äro här visserligen
icke alldeles lika med de förut begagnade, men den bestämmande
meningen är tydligen densamma. Det återfinnes hos Modée, 2 del. pag.
1015 och 1016, och lyder sålunda: “Stadfästelse öfver kontrakter med

allmogen i Österbottens län angående det ständiga knektehållet.

“Som Kongl. Maj:t för godt funnit att i Österbotten, i stället för
den ditintills brukliga utskrifningen, som mångfaldiga besvär och utgifter
förorsakat, låta inrätta en viss ständig knekterotering likasom uti andra
län; så är — — —

Do. De förbehålla sig dervid, att intet mera manskap när afgång
sker, än dessa 1,200 man af dem fordras eller uttagas må.“

Utskrifningsfriheten har alltså ännu i sednare tider varit gällande
såsom vilkor för dem som ingått på ständigt knektehåll. Denna omständighet
visar, att hvad Regeringsformerna af 1719 och 1720 innehålla om
förbud för Konungen att utan Ständernas bifall verkställa utskrifning
var en inskränkning i den makt Konungen under enväldet haft, att när
som helst, efter hvad grund som helst, och utan Riksdagens hörande verkställa
utskrifning, samt angick den del af rikets innevånare som då ännu
voro underkastade utskrifning, och icke, såsom våra motståndare velat
påstå, hela rikets befolkning, innefattande jemväl den del af allmogen
som ingått på det vissa knektehållet. De upprättade kontrakten, som
försäkra om utskrifningsfriheten, stadfästades ytterligare genom ifrågavarande
grundlagar och blefvo således icke förändrade ellerj rubbade
hvarken till sitt innehåll eller i sin tillämpning.

Skyldigheten att göra krigstjenst har, så vidt jag kunnat finna, i
hvarje land och hos hvarje folk ursprungligen vant rent personlig. Sedermera
har skyldigheten att underhålla krigsfolket legat på jordbruket såsom
den första näringsgren, som kunnat uppstå, efter det folken upphörde
att varä nomader, och emedan följaktligen ingen annan''då fanns

218

Den 17 April. e. m.

att beskatta för detta ändamål. Jag skulle kunna med många exempel
bestyrka riktigheten af detta mitt påstående, att vid vissa tidpunkter
skyldigheten att bekosta härens underhåll i alla länder under uågon tid
ålegat jorden. Sålunda har England haft en indelt armé. I Turkiet kar
ända till år 1826 funnits ett indelningsverk genom å jorden indelta ryttare.
Utskottet har i sin motivering i korthet erinrat derom, att våra
grannländer - Danmark och Norge — i omkring 200 år haft hvart och
ett sitt indelningsverk, kvilket till och med har burit samma benämning
som vårt, och legat fördeladt på vissa gårdar; att det först vant ett realt
onus och sedermera blifvit blandad! dels realt och dels personelt onus.
samt ändtligen att detsamma i slutet af förra århundradet blef helt och
hållet borttaget från jorden. Men ingalunda har der ens satts i fråga
någon aflösning eller ersättning från jorden för befrielsen derifrån. Det
är endast hos oss man anser sig icke kunna nog betunga jordbruket, utan
att fordra friköpning från skyldigheter som till följd af oförtydbara kontrakt
och lagar utan sådan friköpning böra försvinna. I våra grannländer
har man helt enkelt utan något vidare återgått till den rättvisaste
grund, som finnes, och till den skyldighet, som enligt min föreställning är
deu mest naturliga, den nemligen, att hvarje medborgare skall under en
viss tid af sitt lif, då han är duglig dertill, vara pligtig att försvara landet
med sin person samt i öfrigt bidraga till de kostnader försvarsväsendet
klöfver i mån af sin förmögenhet och sin inkomst.

Äfven i vårt grannland åt öster, i Finland, har man haft indelningsverk
alldeles likadant som vårt, tillkommet vid samma tid, under samma
lagar samt med samma vilkor som det vi hafva, och äfven der är man
sysselsatt med införande af allmän värnepligt likasom hos oss, men vilkoren
här och der, hvari indelningsverket och värnepligten ställas till
hvarandra, äro så olika som möjligt. I början af detta år såg jag i en
här utkommande tidning (Aftonbladet N:o 20 för den 25 Januari) under
rubriken “Finland" förekomma meddelande derom att Kejsaren af Ryssland
den 12 i samma månad till General-guvernören öfver Finland aflåtit
ett af Minister-statssekreteraren Grefve Armfelt kontrasigneradt reskript.
hvilket lyder sålunda: “Till vår generalguvernör öfver Finland! I
anledning af uppkommen fråga att till alla samhällsklasser i kejsardömet
utsträcka omedelbara deltagandet uti beväringsskyldigheten, hafva vi tagit
i öfvervägande billigheten af att, i stället för nuvarande indelningsverket,
införa ofvannämnda värnepligt jemväl i vårt storfurstendöme Finland, under
iakttagande af de i landet gällande lagar och författningar. Till följd
häraf hafva vi velat anbefalla eder att i tid vidtaga nödiga åtgärder, för
att förbereda en omfattande pröfning af denna angelägenhet med hänsyn
att, i förhållande till landets folkmängd och penningetillgångar, uppställa
skarpsky ttebataljoner. “

Till och med i Ryssland ämnar man således borttaga indelningsverket
och i stället införa allmän värnepligt. Men lika litet der som i Danmark
eller Norge talar man om någon aflösning, som rotehållarne skulle erlägga
för att blifva befriade från detta besvär. Det är endast i Sverige,
som man påyrkar en aflösning såsom vilkor för rust- och rotehållarnes
befrielse från en skyldighet, för hvilken de lagligen borde utan några vidare
uppoffringar från sin sida åtnjuta befrielse. Om frågan kunde slitas

319

Den IT April, e. nr,

såsom eu vanlig rättsfråga inför domstol, är jag intet ögonblick tvifvelaktig
på hvilken sida rätten skulle stadna, i all synnerhet som. med hvad jag
redan anfört, jag tror mig hafva tydligen visat, att rust- och rotehållarne
lagligen äro ovilkorligen berättigade att utan aflösning blifva fria från
rustnings- och roteringsbördans tunga, då de åtaga sig utskrifning under
namn af allmän värnepligt. Så långt vilja emellertid rust- och rotehållarne
ej gå i sina rättmätiga anspråk. De inse, att en så genomgripande
förändring af hela vårt försvarsväsende, som nu är i fråga,
icke kan bringas till stånd på ett eller på några år, utan att densamma
måste genomföras småningom och på sådant sätt, att den ena försvarsorganisationen
växer bort under det att eu annan växer upp, och att
de nya förhållandena endast efter en lämplig öfvergångstid kunna inträda.
Ett annat tillvägagående skulle åstadkomma en rubbning i vårt
försvars styrka, som ingen fosterlandsvän kan önska. Genom en öfvergång,
sådan Utskottet föreslagit, då hvarje nummer vid karlens afgång
blefve med dugligare manskap besatt, försvagades ingen gång den del
af arméen, som vi benämna stam, hvaremot försvaret genom den talrika
och öfvade beväringen komme i ständig tillväxt. Och då, med fullt erkännande
af detta naturliga, nödvändiga och enda sätt för den stora
reformens åvägabringande, dessa rust- och rotehållare, för att underlätta
densamma, förklara sig villige att under öfvergångstiden låta det
bestående förhållandet fortfara och ikläda sig skyldigheter, från hvilka de
lagligen borde vara befriade — då får man såsom vederlag härför höra
framkastas uttryck, som för dem innebära en personlig skymf. Då talar
man om egennytta och framträder med andra beskyllningar ai samma
eller ännu värre beskaffenhet — beskyllningar, hvilka, å rust- och rotehållarnes
vägnar, jag får med förakt tillbakavisa. Jag vågar med bestämdhet
påstå, att, om någonstädes egennyttan här gör sig gällande, det åtminstone
icke är på rår sida. Den samhällsklass kan icke kallas egennyttig,
som utrustar hela stammen och, då det blir fråga om att mångdubbla
dess börda, säger: “mine Herrar, mino bröder, vi orka icke mera.
Skola vi kunna stå ut med den nya börda man vill pålägga oss, måste vi
befrias från den gamla.“ Skall man tala om egennytta, kan jag deremot
icke finna annat, än att denna finnes i rikt mått hos dem, som sagt: “vi
hafva varit fria hitintills. I hafven ensamme burit bördan. Nu få äfven
vi en börda, som blir tung för oss. Nu bör den blifva dubbel för er/''
Så uppfattar jag saken och min rättskänsla säger mig, att min uppfattning
icke är oriktig. ....... .

För öfrigt har under denna långvariga och vigtiga ötverläggmng åtskilliga
yttranden förekommit, hvilka jag funnit anmärkningsvärda och
fördenskull antecknat mig till minnes. Jag skall dock endast fästa mig
vid ett eller annat af dem för att icke allt för länge taga i anspråk
Kammarens tålamod.

Fn talare har sålunda, bland annat, förmenat, att rustnings- och
roteringsbördan tryckte jorden, men att jordbrukaren icke vore tryckt
deraf. Jag undrar, huru det skulle taga sig ut, om man skulle tillämpa
den satsen på andra näringar. I så tall skulle man naturligtvis söka att
på detta sätt beskatta någon näring, som visat sig vara bland de mera
lönande. Man skulle ju möjligen kunna hitta på någon fabrikation, på

220

Oen I i April, o. ni.

hvilken man förtjena)- millioner på några år, socker t. ex. eller något annat
fabrikat, som inbringade lika mycket eller mera, och man kunde ju
bestämma att egaren åt fabriken skulle prestera eu soldat för hvarje hundra
eller tusen skålpund, eller annat visst belopp af tillverkningen. Det skulle
visserligen möta någon svårighet att fördela soldaterna rättvist på fabrikerna,
men alltid kunde man väl Unna på någon utväg, som blefve nästan
så rättvis, som indelningen på de särskilda jordegendomarne. Om emellertid
ett sådant indelningsverk biel inrättadt, och fabrikanten, jemte soldaterna
som underhöllos lör labriken, skulle sjelf med sina dugligaste fabriksarbetare
gorå krigstjenst, vill jag verkligen fråga den värde talaren, om
näringen icke derigenom skulle komma i betryck och näringsidkaren lida
betydligt. Jag skulle ingalunda blifva förvånad, om lian sade: "‘jag finner
mig icke vid detta arrangement. Andra böra lika med mig deltaga i kostnaden
tor vårt försvar.“ Men han skulle troligen blifva öfverraskad om man
då bemötte hans missnöje med sådana svar som att det har blifvit din
skyldighet, som åligger fabriken, och den skyldigheten är så gammal, alt
det vore eu orättvisa mot andra om de skulle bidraga till sådant underhäll.
Värnepligten blir lika för alla, som för dig, och de löften om frihet
från utskrifning, mot hvilka din företrädare åtog sig soldatunderhållet,
äro föråldrade, de gälla icke vidare för dig. Det går icke an att så der
“spela udda och jemnt om fosterlandet" eller att - mäkla med sina skyldigheter
och rättigheter". Det är din skyldighet att hålla soldaten, min
rättighet att slippa bidraga dertill. Om hela afkastningen af din fabrik
medtages och du får intet till ditt uppehälle, så är det väl ett tryck på
fabriksnäringen, men icke är du tryckt för det. 1 alla hänseenden bekymrar
sådant icke mig. Ett sådant indelningsverk, som det här supponerade
är icke att eftersträfva, men en åtgärd i den riktningen skulle
kunna vara den talaren till någon nytta, ty den kunde tjena att bibringa
honom eu insigt i saken, hvaraf han synes vara i fullkomlig saknad, likasom
så mången annan.

Samme talare tröstade sig till slut med utropet af en latinsk sentens.
Jag kan icke latin, men lian visade mig och öfriga här, som äro lika okunniga
deri som jag, den uppmärksamheten att öfversätta den. Den skulle betyda:
jag har talat, jag har räddat min själ. Han har således varit i själavåda
och blifvit räddad, men hvar han tagit räddningen, talte lian icke
om . Här finnas de, som tro sig rädda sin själ på mycket olika sätt och
söka räddningen hos mycket olika makter. Jag undrar likväl verkligen
om det var hans själ som var i fara med hänsyn till frågan om indelningsverket.
Jag befarar, att det var något annat, som stod på spel och
som skulle blifva räddadt - en kassakista eller något dylikt. Men jag
hoppas och tror. att om han dermed förstod sin själ den själen icke skall
räddas, ty jag betvifla! alldeles icke, att hvad som är rätt skall göra sig
gällande till sist. Om det än vid denna riksdag lyckades att i frågan
genomdrifva ett beslut, hvarigenom lian trodde sig'' hafva kommit ännu
närmare räddningen, är jag säker att detta beslut skulle åstadkomma ett
missnöje så allmänt och starkt att detta missnöje måste framkalla en reaktion,
som hade till följd att den själ lian trodde sig hafva räddat skulle
komma i ännu större våda än den någonsin varit tillförene.

Deri ! ? April, e. ro.

m

Eu annan talare hade åtskilliga indelningsverk att omtala. Ett indelningsverk
hade efter hvad han uppgå!'' han och hans vänner, hvilket
bestod i deras barns uppfostran, — likasom icke rust och rotehållarne också
hade barn att uppfostra. Äfven de hafva således ett indelningsverk motsvarande
talarens; men detta vilja de icke öfverlemna. Om de än icke
förmå bibringa sina barn en sådan uppfostran att de kunna uppnå samhällets
högsta platser, utan måste nöjas att åt dem förvärfva tarfiiga kläder
och nödtorftig föda samt hafva hopp att de skola blifva goda medborgare;
så anse de detta deras indelningsverk skyddadt. De öfverlåta åt
den talaren, som befarar att bifall till den föredragna punkten i utlåtandet
skulle förstöra hans indelningsverk, att betrygga detsamma bäst han
kan, och tro att han gör det, i någon mån åtminstone, om han efter en
rättvis grund bidrager till kostnaderna för landets försvar.

Han sade ock, att arbetaren äfven både ett indelningsverk, eller det
som ligger i hans arbete. Jag önskar och tror, att vi alla äro delegare
i detta indelningsverk, emedan vi alla äro arbetare, hvar och eu i sin stad,
äfven den som arbetar i Herrans vingård. För öfrigt erinrar jag mig att
samme talare, då härom qvällen fråga var om vilkoren för tillverkning och
försäljning af bränvin, yttrade att så länge småpannorna fuunos qvar voro
de ett indelningsverk, som sög musten nr landet. Ja det indelningsverket
hafva vi nu blifvit utaf med. och jag önskar hjertligen att vi må snart
befrias äfven från andra indelningsverk, Indika likaledes "suga musten utlandet De

fem reservanternas förslag finner jag icke antagligt. Jag är dock
dessa reservanter tacksam för eu del af den motivering, hvilken förekommer
i deras reservation och hvaruti de klart ådagalägga indelningsverkets
oduglighet i militäriskt hänseende. De hafva härmed fyllt den
lucka, som förefanns i Utskottets motivering, och understöd! Utskottets
förslag att organisera arméen med en stam af annan beskaffenhet än den
som kan erhållas af gamla jordtorpare och husmän. Men deras förslag
kan jag ändock, såsom sagdt är, icke godkänna, derföre, att det belopp,
som enligt detsamma skulle af rust- och rotehållarne betalas, är obestämdt,
beroende på undersökningar och uppskattningar, hvilkas resultat är ovisst
och kunde blifva mycket olika på olika ställen. Att Konung och Riksdagskulle
besluta derom anser jag icke betryggande. Jag tror mig hafva skäl
till att icke göra, det, både af det sätt hvarpå regeringen gått till våga i
denna fråga samt af den erfarenhet man haft tillfälle inhemta under Riksdagens
behandling deraf, och icke minst under denna diskussion. Ingen
bör underkasta sig en utgift, hvars belopp han icke känner och hvilket
kunde komma att bestämmas möjligen ej från rättens synpunkt, utan kanske
från behofvet hos den bestämmande.

Dessutom skulle denna betalningskyldighet förblifva fästad vid jorden
för all framtid och sålunda förvandla roteringsbördan till en bestämd
grundskatt, hvarigenom den finge en egenskap som den nu icke har. Visserligen
kan indelningsverket benämnas ett realonus, men det är ett onus
af clen natur, som i det kamerala språket benämnes allmänna besvär; och
sä mycket förstånd hafva vi, att vi akta oss för att få eu sådan skyldighet
förvandlad till en grundskatt, emedan den i sådant fall icke åter kan
aflyftas på annat sätt än genom aflösning. Derföre kan jag icke. äfven

222 Den 17 April, 6. m.

om vederlaget för roteringen hade varit till beloppet bestämdt, gilla de
fem reservanternas förslag.

Sedermera återstår Friherre Ericsons reservation. Den lindring, som
der föreslås, lider af samma fel som jag redan antydt med afseende
å den förutnämnda reservationen, derutinnan, att den lemna!-beloppet obestämdt, emedan detta skulle bero på, undersökningar,
hvilkas resultat är ganska ovisst. Det har något förundrat mig, att
Friherre ■ Ericson velat framkomma med ett sådant förslag. Ty han
omnämner sjelf de förslag till ett fullständigt ordnande af vårt försvarsväsende
genom införande af allmän värnepligt och indelningsverkets aflösning,
som förelegat representationen vid riksdagarne åren 1867 och 1869,
och om dem yttrar han att de icke kunde blifva antagna af Riksdagen i
anseende till den obestämda formuleringen, “då man icke kunde göra sig
någon föreställning om huru en sådan aflösning skulle i ekonomiskt hänseende
gestalta sig“. Men kan jag väl göra mig någon mera säker föreställning
om det finansiela resultatet af det förslag, Friherre Ericson i
sådant hänseende afgifvit? Visserligen icke. Det är endast i femte punkten
af förslaget, hvilken innehåller att med nya ordinarie roteringen, som
nu betalar ständiga vakansafgifter, skall förhållas lika som med de effektivt
roterade hemmanen; och att länets medelmarkegångspris för rotevakansafgifter
åren 1861—1870 skall beräknas såsom rotens nuvarande onus.
Denna punkt, som är den enda hvilken innehåller något bestämdt röx-ande
beloppet af den ersättning som skulle utgifvas, visar hela oantagligheten
af förslaget. Roteringstungan, ehuru utgående från eu skyldighet som är
allestädes lika, från skyldigheten att ställa en soldat i ledet, är, som vi
veta, mycket olika på särskilda ställen och mellan markegångsprisen är
jemväl mycken skiljaktighet. Jag har förskaffat mig uppgifter på markegångsprisen
å vakansafgift för hel soldatrote i alla länen för åren 1861—
1870 och vill på olikheten i dessa pris angifva ett enda exempel i tvänne
till hvarandra gränsande län. Medelpriset är i Stockholms län för dessa
år 169 R:dr 33 öre och i Södermanlands län 64 R:dr 76 öre R:mt.

Om Friherre Ericsons förslag gillades och medelmarkegångspriset
för rote vakansafgifter na lades till grund för beräkningen af rotarries årliga
onus, skulle följaktligen komma att inträffa den oegentligheten och orättvisan
i afseende å kostnadsbeloppet, att af tvänne grannar, boende
på hvar sin sida af gränsen, den som hade sin egendom inom Södermanlands
län, skulle slippa undan med eu årsutgift af 64 R:dr 76 öre, under
det att den andra, derföre att han råkade att hafva sin jord några
alnar inom Stockholms läns område, skulle nödgas att erlägga en årlig
afgäld af 169 R:dr 33 öre. Af denna anledning jemte andra, som jag
förbigår, kan jag alltså icke biträda hans förslag. Vidare hafva vi fått
emottaga en promemoria med förslag til! reglering af rote- och rusthållarnes
samt soldatens ömsesidiga förhållanden till hvarandra, hvilket förslag
har blifvit af många berömdt under diskussionen. För min del kan
jag icke finna, att det är värdi, så mycket beröm. Deremot finner jag,
att det icke skyr för kostnaderna. Deruti föreslås, att den årliga kostnaden
skall bestämmas i ett för allt till soldatlön af 100 R:dr Runt att
utgå på det sätt, bland annat, att “der bostad med eller utan jord nu
är till soldaten kontraktsenligt upplåten, skall roten fortfarande vara skyl -

■223

Den IT April, e. m.

dig att enahanda förmåner soldaten tillhandahålla. “ Nu är förhållandet
att i kontrakt eller förordningar för nästan alla provinser i riket äro intagna
förbindelser för rotehållarne att anskaffa bostad åt soldaten. Dessa
bestämmelser om bostad äro således “kontrakts enligtmed få, undantag
gällande för alla rust- och rotehållare. Emellertid har i verkligheten redan
länge eu godvillig öfverenskommelse på flera ställen egt rum, hvarigenom
särskilda lönevilkor, dels i spanmål och dels i penningai, blifvit
bestämda, såsom ersättning för bostaden på hvilken soldaten i sådant fall
icke haft anspråk. På sådant sätt har uppkommit det förhållandet med
t ex. de båda skånska infanteriregementena, att. ehuruväl hvardera består
-af 1,000 man, alla “kontraktsenligt" berättigade till bostad, i norra
skånska infanteriregementet endast 196 soldater åtnjuta hostad och i det
södra regementet blott 175. Vid skånska husarregementet, som består åt
1,000 nummer finnas endast 32 torp och vid skånska dragonregementet,
l’000 nummer, 55 torp. Efter detta förslag skulle dock rust- och rotehållarne
vid dessa regementen blifva tvungna att tillhandahålla bostad
jemväl åt hela det öfriga stora flertalet. Oafsedt kostnaden, vore en dylik
åtgärd så mycket mera olämplig, som både rust- och rotehållarne och
soldaterna funnit sig belåtna med det nuvarande arrangementet, hvartill
kommer, att vi gjort den erfarenhet, att de soldater, som på detta sätt
hatt kontant eller spanmålslön i ett för allt, gemenligen varit i de bästa
bergningsvilkoren. De hafva varit hänvisade mera uteslutande till sm egen
omtanke och derföre icke kunnat gifta sig utan att hafva förvärfvat sig
den mera säkra trygghet för framtida bergning, som består deri att ega
ett hem. Den. som flyttar in i rotestugan, gifter sig utan vidare betänkande
och får barn. Då karlen afskedas eller dör blifva hustru och
barn husvilla samt falla, ofta fattigvården till last. Jag har mig väl bekant
att man i vissa orter. t. ex. vid Uplands regemente, genom kontrakt
vid soldatens antagande tillförhinder roten att då soldaten får afsked
“bereda honom och hans enka för återstående lifstid nödig boplats
och lemna till begagnande en täppa af vidpass 1 qvadratrefs vidd eller att
fritt bebo soldathusen och begagna dithörande täppa". Men en sådan
förbindelse är stridande mot gällande författningar och evt af de många
det, indelta aflöningssättet åtföljande ingrepp i ro lohål lårens lagliga rättigheter,
som han såsom den svagaste parten gentemot militärbefäl och embetsmyndigheter
måste underkasta sig. Indika ingrepp han svårligen undgår
så länge detta aflönmgssätt i någon form qvarstår.

Slutligen innehåller samma förslag, att staten skulle öfvertaga rekryteringen.
Det kan gå an att vara rust- och rotehållare så länge, man vet
med hvilken karl man har att gorå, men skulle staten öfvertaga rekryteringen
och sätta upp de indelta, regementena, kunde det hända, att vi
kunde få oss på halsen sådant manskap, som vi skulle bedja Gud
bevara oss ifrån. Jag nämnde häromdagen vid ett enskilt sammanträde
der många af Kammarens ledamöter voro tillstädes och
iag upprepar, att, då båtsmansindelningen inrättades i Blekinge skickade
Carl XI dit från andra orter manskap, som demoraliserade befolkningen,
och af trovärdiga personer har jag hört, att denna för 200 år
sedan verkställda rekrytering skulle vara eu af orsakerna till den grafva
brottslighet som ännu är rådande delvis i den provinsen. Jag vill visser -

224

l ''en i 7 April, ,■ ni.

ligou icke påstå att sådant skall inträffa, om staten öfvertager rekryteringen
i fredliga och lugna tider, eller såsom regel då man har tid att öfvertänka
saken och välja rekryter. Men om jag tänker mig en sådan armé på
fältfot, att något regemente under striden blifvit helt och hållet upprifvet
och måste på hvad sätt och vilkor som helst skyndsamt åter göras fulltaligt,
hvad blir följden efter krigets slut? Jo. regementet kommer hem
och med detsamma folk, Indika rotehållarne icke önska att emottaga i
rot est.ugonm. För min enskilda del kan jag således på intet sätt understödja
Herr Kallstenii förmedlingsförslag, och jag vill hoppas det ingen,
som lull’ blick för hvad framtiden kan medföra, skall undgå att inse den
fara som ligger i eu organisation, hvarigenom en fredlig allmoge kan blifva
påtrugad att i sina hem och bostäder mottaga eu demoraliserad soldatesk.

Man liar klandrat den stam, som Utskottet föreslagit, och man tiar
kallat den eu stattorparestam, eu lösdrifvarestam med mera dylikt. Jag
tror dock icke, att Utskottets förslag i detta fall är förtjent af så mycket
klander. Jag har nyss omtalat, att hos oss såväl som på andra ställen i
landet det går mycket bra att hafva eu indelt stam förutan torp; och jag
föreställer mig att något hinder icke bör möta att öfver allt i landet''införa
samma method med samma goda påföljd. Visserligen har man såsom
ett dåligt och afskräckande exempel häntydt på beskaffenheten af Wermlands
fältjägare. Jag har i detta hänseende mig bekant, att den hos oss
aldra högst stående militärpersonen för några år sedan i en skrift uttalade
om denna korps det omdöme, att den, ‘•fastän med ringa kostnad,
framstår för eu hvar opartisk såsom eu trupp och ett befäl, förtjenande
del högsta lofordIcke tror jag heller, att den är så dålig som man
påstår, ehuru den måhända icke kan i moraliskt hänseende jemföras med
de indelta regementena i allmänhet. Deremot är det, mine Herrar, eu
annan omständighet, som är egnad att väcka ganska mycken förundran
deröfver att Wermlands fältjägare verkligen kunna vara sådana de äro.
De hafva nemligen endast 3(5 R:dr i lön. hushyra och allt inberäkna^.
Hvad skall man då af dem begära! Vill man betala ordentligt, kan man
nog äfven vid denna trupp få fullkomligt lika godt folk som vid någon
annan. Om detta regemente för närvarande icke uppfyller alla billiga anspråk,
är således felet möjligen deri, att man icke tillsläppt tillräckliga
medel för ändamålet. Sä vidt jag vet, hafva vederbörande icke gjort
några framställningar om ökade anslag till manskapets aflöning vid ifrågavarande
regemente; och jag får erkänna, att, om något förslag i sådan
syftning blifver Riksdagen förelagdt, jag åtminstone för min del icke skulle
dertill neka bifall. Det bär intresserat mig att vid sednare statsrevision,
då jag hade tillfälle dertill, taga reda på huru förhållandet egentligen
kunde vara med dessa Wermlands fältjägare, och jag påträffade dervid
bland annat ganska noggranna anteckningar öfver dem, som kommit till
mötet, och dem som uteblifvit. Jag fann då, att vid regementsmötet år
18(38 endast tre uteblifvit utan laga förfall. Af dessa tre uppgafs en vara
rymd till Amerika, och sådant händer ju bland de indelta soldaterna äfven.
Många bland manskapet hade ända till 14 mil från sitt hem till
mötesplatsen. Att godt tolk finnes i denna korps, kan man för öfVigt
sluta sig till af den omständigheten, att sådana finnas, som der tjenstgjort
irån 14 och ända till JO år. Jag tror således icke, att en sådan organisation.

Den 17 April, e. m.

223

nisation, som vunnit tillämpning med afseende å Wermlands fältjägare,
är så förkastlig som man velat påstå, om blott man bättre såg till godo
folkets ställning i ekonomiskt hänseende, än nu är förhållandet. En så-,
dan organisation har Utskottet emellertid icke afsett med den stamtrupp
af 24,000 man, som, enligt Utskottets förslag, skulle komma att fortfarande
upprätthållas. Utskottet föreslår nemligen, att dessa skulle vara
förlagda i orterna och i afseende å vilkoren ställas i ungefärlig paritet
med de indelta soldaterna i Skåne, och då det der visat sig att man kan
erhålla godt folk utan torp lejda och med kontant lön i ett för allt,
betviflar jag icke att samma sätt skall lyckas jemväl i öfriga provinser.
Befälet kan då vid beväringsmönstringarne uttaga dem, som hafva lust att
underkasta sig mera utsträckta öfningar mot viss lön och bestämd tjenstetid,
som icke bör vara så lång som den indelta soldatens. Det är antagligt,
att många beväringsynglingar, som icke bundit sig vid något synnerligen
fast lefnadsyrke, gerna skola omfatta tillfället att mot betalning underkasta
sig den ökade öfning, som fordras af stamsoldaten i stället för
att fullgöra sina beväringsöfningar för intet. Min öfvertygelse är således,
att den reform i systemet, som Utskottet ansett böra för framtiden ega
rum, skall medföra goda följder och ingalunda vara omöjlig att genomföra
på ett sätt, som länder till landets båtnad och till ett kraftigt värn
för dess sjelfständighet. Men så länge man envisas och vill att indelningsverket
skall till evinnerlig tid bibehållas, befarar jag att vi aldrig med
denna föråldrade och för vår tids förhållanden olämpliga organisation till
grund skola mäkta åstadkomma något tidsenligt, tillfredsställande och godt
försvar.

Af allt hvad jag nu tagit mig friheten anföra framgår klart, att jag
tillstyrker obetingadt bifall endast till det förslag, Särskilda Utskottet afgifva
i den nu föredragna delen af dess betänkande, och anhåller jag
följaktligen hos Herr Talmannen om proposition i sådan syftning.

Då ytterligare ett stort antal af Kammarens ledamöter låtit anteckna
sig för afgifvande af yttranden rörande den under föredragning varande
punkten, hemställde Herr Talmannen, att den vidare öfverlägguingen i ämnet
måtte uppskjutas till det sammanträde, som blifvit anslaget att hållas
i morgon förmiddag; och blef detta Herr Talmannens förslag af Kammaren
bifallet.

§ 5.

Med ingifvet, af Herr Talmannen nu uppläst läkarebetyg hade Herr
Palander styrkt, det han af sjukdom vore urståndsatt att lemna sitt hem
och alltså tills vidare hindrad att deltaga i Kammarens förhandlingar.

Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan 11 ''/, e. m.

In fidem
TI. Husberg.

Riksd. Prot. 1871, 2 A/d. 8 Band.

15