1945. Andra kammaren. Nr 38

ProtokollRiksdagens protokoll 1945:38

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 38.

Fredagen den 23 november.

Kl. 2 eiri.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt kerr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och den 20 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1945 den 21 november sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 71 och 73 i riksdagsordningen utse dels en fullmäktig i riksbanken för
återstående del av valperioden 1945—1948 efter statsrådet K. G. Myrdal,
dels en fullmäktig i riksbanken för återstående del av valperioden 1944—1947
efter statsrådet A. Vougt, dels ock en suppleant för riksdagens fullmäktige i
nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktig

för återstående del av valperioden 1945—1948:

herr Andersson, Allan, i Tungelsta, ledamot av riksdagens
andra kammare....................... med 37 röster;

fullmäktig

för återstående del av valperioden 1944—1947:

herr Hall, David Emanuel, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ med 34 röster;

suppleant

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1946 försiggått:
herr Andersson, Olof, i Malmö, ledamot av riksdagens
andra kammare.......................... med 35 röster.

Erik Fast. Oscar Carlström.

Axel Mannerskantz. Joli. Friggeråker.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valen samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till dels förordnanden för de valda dels ock skrivelse till Konungen med anmälan
om de försiggångna valen.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Håstad till mig riktat följande
frågor:

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 88. 1

Svar på
interpellation.

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

1. Är hans excellens i tillfälle att lämna kammaren en klarläggande redogörelse
för innebörden av den nied segrarmakterna träffade överenskommelsen
örn utlämning till dessa av de krigsdeltagare, som efter eller i sammanhang
med vapenstilleståndet flytt till vårt land?

2. Vilka garantier erbjudas för att utlämnande icke sker av sådana bland
dessa flyktingar, vilka genom tvång eller annorledes kommit att deltaga i kriget
eller enrollerat sig i tro att därmed tjäna den nationella frihetens sak men
vilkas krigsdeltagande av vederbörande segrarmakter kan komma att betraktas
som landsförräderi eller annat liknande brott?

Till svar på dessa frågor får jag anföra följande.

I början av maj detta år, när det tyska sammanbrottet var omedelbart förestående,
liksom under den närmaste tiden efter kapitulationen, kom ett jämförelsevis
stort antal militärpersoner, tillhörande tyska armén, flyende till Sverige.
De flesta av dessa kommo från den tyska östfronten, ett fåtal från västfronten.
Samtliga militära flyktingar internerades i enlighet med vanliga regler
genom de svenska militärmyndigheternas försorg.

I en note av den 2 juni 1945 hemställde Sovjetunionens legation under hänvisning
till kapitulationsakten den 8 maj örn utlämnande till Sovjetregeringen
av alla tyska soldater, officerare och annan militär personal, som anlänt till
svenska hamnar, ävensom av personer, tillhörande dessa kategorier, som varit
under tysk kontroll.

Med sistnämnda uttryck åsyftades tydligen de militära flyktingar, som icke
voro av tysk nationalitet. En undersökning visade att bland flyktingarna funnos,
förutom tyskar, även österrikare, tjecker, polacker, fransmän och personer
från de förutvarande baltiska republikerna, huvudsakligen letter.

Kungl. Majit beslöt i konselj den 15 juni — efter hörande av utrikesnämnden
— att ett svar skulle avlåtas till Sovjetunionens beskickning av följande
lydelse:

»Med verbalnote den 2 juni 1945 har Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions
Legation enligt uppdrag framfört förslag om utlämnande till Sovjetregeringen
av alla tyska (och sådana som varit under tysk kontroll) soldater, officerare
och annan militärpersonal, som flytt från den sovjet-tyska fronten till
Sverige efter undertecknandet i Berlin den 8 maj 1945 av akten örn Tysklands
militära kapitulation.

Till svar härå får Kungl. Utrikesdepartementet meddela, att ^svenska _ regeringen
är beredd att låta de tyska eller under tysk kontroll stående ^militärpersoner,
som från de angivna områdena flytt till Sverige, lämna vart. land
och att Försvarsstaben fått i uppdrag att träda i förbindelse med legationen
rörande modaliteterna för avresan och överlämnandet till Sovjetunionens militära
myndigheter. Därvid må framhållas, att bland dessa personer också befinna
sig sådana som anlänt till Sverige före undertecknandet av kapitulationsakten.
..

Detta meddelande innefattar givetvis också — varom i legationens note särskilt
frågats — att svenska regeringen icke kommer att bereda fristad i Sverige
åt dessa personer.» _ . .

Denna note avlämnades till Sovjetunionens legation den 16 juni.

Av notens ordalydelse framgår, att endast militär personal skulle återsändas.
De som icke varit i krigstjänst vid den ifrågavarande tidpunkten, ha sålunda
undantag^, även örn de flytt hit tillsammans med den militära personalen.
Vidare har konseljbeslutet ansetts omfatta endast personer som anlant

hit efter maj månads ingång. o 0 „

Hela antalet personer som skola återsändas uppgår till något över 2 *UU.
Bland dem finnas omkring 150 förutvarande letter, några få estlandare och
litauer, omkring 150 österrikare, ett 60-tal tjecker etc.

Fredagen den 23 november 1045.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

Avsikten var ursprungligen att flyktingarna skulle omedelbart skickas tillbaka
till den ryska zonen, men olika omständigheter ha medfört att avtransporten
har fördröjts. Den skall nu efter överenskommelse med Sovjetunionen
äga rum inom den närmaste tiden.

Det må nämnas, att förhandlingar upptagits med brittiska myndigheter örn
avtransport till den brittiska zonen av återstoden i Sverige internerad tysk militärpersonal,
sammanlagt omkring 250 personer.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att svenska regeringen redan i
början av sommaren utfästa sig att återskicka de personer i tysk krigstjänst,
som strömmade hit inför det tyska sammanbrottet eller omedelbart därefter.
Att vid detta ställningstagande hänsyn ej togs till vederbörande flyktingars
nationalitet var naturligt. Stilleståndsfördraget medförde en förpliktelse för
alla tyska styrkor att kvarstanna där de voro och nedlägga vapnen. Ehuru
Sverige ej var bundet av detta fördrag, ville svenska regeringen ej ge sin medverkan
till ‘att militärpersonal tillhörande den tyska krigsmakten undandrog
sig följderna av kapitulationen.

Det har i den offentliga debatten yppats farhågor för att just balter i tysk
tjänst skulle drabbas av särskilt hård behandling från rysk sida. Man har befarat
att ryska vederbörande skulle behandla samtliga balter av denna kategori
såsom landsförrädare därför att de baltiska republikerna anslutits till Sovjetunionen
före det tysk-ryska krigets utbrott och sålunda vore sovjetmedborgare
redan då. Regeringen kan för sin del icke dela dessa farhågor. Sovjetunionens
regering är lika väl som vi själva medveten örn att anslutningen av
de baltiska republikerna till Sovjetunionen har skett så nyligen att man inte
rimligen kan bedöma enskilda balters handlingssätt på samma sätt som örn
deras länder sedan lång tid tillbaka varit förenade med Sovjetimionen. Härtill
kommer att många av balterna sannolikt varit utsatta för tvång eller påtryckning
från tysk sida. De säregna förhållanden som varit rådande, särskilt den
tyska invasionen så snart efter det länderna anslutits till Sovjetunionen, medföra
enligt den svenska regeringens uppfattning ett undanstagstage. Ehuru
svenska regeringen som bekant sedan länge erkänt de förra baltiska republikernas
nya ställning såsom anslutna till Sovjetunionen, hyser regeringen alltså
den meningen — åt vilken den icke underlåtit att giva uttryck till Sovjetunionens
regering — att militärpersonal av baltisk härkomst i tysk tjänst icke
bör behandlas annorlunda än vanliga krigsfångar.

Det är vår övertygelse att sovjetregeringen skall beakta dessa våra synpunkter.

Härefter yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att få frambära mitt tack till hans excellens
herr utrikesministern för det svar, som jag nu har fått, liksom för den
snabbhet, med vilken han avlämnat detta svar.

Från de utgångspunkter, som varit vägledande för mig,^ när jag framställt
denna interpellation, är det dock inte möjligt för mig att tillfoga annat än att
det innehåll, som detta svar har haft, har gjort både mig och, jag är viss därom,
många med mig liktänkande verkligt nedslagna och bedrövade.

Vi stå ju här inför en massutlämning av utlänningar, som är exceptionell.
Regeringen — och det gäller inte bara den nuvarande, utan också den förutvarande
— tycks vara angelägen om att lägga sekretessens allra ogenomträngligaste
slöjor över denna affär. Jag kan förstå detta rent realpolitiskt sett. Man
har kanske sagt sig att det är angeläget med hänsyn till förhållandet till Ryssland,
att så litet som möjligt yppas i saken. Humanitära hänsyn kunna möjligen
också ha spelat in. Man har velat förskona de människor, som nu hotas av ut -

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

lämning, från att i förväg känna till sitt öde och ängslas över detta. Även
rent polisiära synpunkter kunna lia gjort sig gällande; man har velat hindra upplopp
eller andra liknande händelser i de fyra läger, där dessa flyktingar dväljas.
Regeringen kan ju också hänvisa till att utrikesnämnden har varit rådfrågad
i denna sak liksom till att regeringen vid förra onsdagskonferensen med
partiledarna lämnat dessa upplysningar om att utlämnandet nu vore nära förestående.

Men ändå måste man ju fråga sig, örn det inte är egendomligt, att hela denna
affär med dess verkliga art och omfattning inte delgivits i första hand riksdagen
i dess helhet och i andra hand även offentligheten. Hur skulle det ha sett ut,
örn denna utlämning hade blivit känd först efteråt, efter kanske blodiga händelser,
som inträffat vid själva avlämnandet av dessa människor? Det skulle nog,
föreställer jag mig, ha åstadkommit verklig förvirring hos den vakna svenska
opinionen.

Kriget är ju ändock slut, och redan det borde ha varit ett skäl till att en
bättre kontakt i denna fråga åstadkommits, åtminstone mellan de båda första
statsmakterna. Därtill kommer att utlämning — ty utlämning är ju detta; den
beteckningen användes också i interpellationssvaret -—• av vår allmänna utlämningslagstiftning
betraktas som ett så kvalificerat ingrepp i människors och
flyktingars liv, att denna lagstiftning föreskriver, dels att utlämning ej skall
ske för politiskt brott, dels att högsta domstolen först skall höras. Även om
det nu kan hävdas, att denna lagstiftning inte är tillämplig i detta fall, då det
för sig örn soldater eller krigsdeltagare, som i mängd ha kommit in över våra
gränser, så äro dock dessa allmänna, av statsmakterna uppställda rättsgrundsatser
fortfarande giltiga och måste enligt min uppfattning i tillämpliga delar
vara normgivande för regeringen även i denna flyktingaffär.

Det är anmärkningsvärt, att sekretessen i denna fråga tycks ha varit så stor,
att inte ens flyktingnämndens ordförande varit underrättad eller haft vetskap
örn saken. Han är ju dock ordförande i den nämnd, som kan sägas ha att vaka
över dessa känsliga asylrättsfrågor. Jag har tagit mig friheten att lämna detta
meddelande, eftersom jag, när jag träffade honom i torsdags, var den förste som
gjorde honom underkunnig örn denna utlämning.

Hela interneringen av de krigsdeltagare det här gäller har varit överlämnad
åt militärledningen och alltså icke, såsom eljest när det gäller flyktingar, handhafts
av utlänningskommissionen. Därom är i och för sig ingenting att säga,
men jag tror att jag har rätt att i detta sammanhang framhålla, att vår svenska
militär har känt sig fögad trakterad av att behöva lägga sin hand vid denna
ytterst ömtåliga affär med alla de oförutsebara svårigheter och tragedier, som
kunna komma att uppstå eller utspelas, när båten från Murmansk — jag törs
väl, herr talman, säga: en av detta krigs många slavbåtar — örn några dagar,
som det sagts, skall komma för att hämta sin last.

Den redogörelse, som hans excellens herr utrikesministern nu har lämnat, ger
vid handen att uppgörelsen med Ryssland innebar, att regeringen ville lämna sin
medverkan till att militär, tillhörande den tyska krigsmakten, icke undandrog
sig följderna av kapitulationen. De reguljära tyska trupperna, rekryterade av
tyska medborgare, måste emellertid här betraktas såsom stående i en annan klass
än de balter, polacker eller andra, beträffande vilka särskilda synpunkter tillkomma.
Man kan till nöds förstå återförandet av dessa reguljära tyska trupper,
även örn också den frågan givetvis har flera aspekter. Jag delar i det hänseendet
den uppfattning, som kommit till uttryck i regeringssvaret, nämligen att Sverige
bör kunna ha berättigad anledning att antaga, att dessa tyska krigsdeltagare
inte skola behandlas annorlunda än de kombattanter, som funnos kvar i Tyskland,
när de allierade och sovjetryska trupperna erövrade landet.

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

Men det finns också andra kategorier krigsdeltagare bland internerna. Jag vill
påpeka, att det i den redogörelse, som hans excellens här har lämnat, inte nämndes
något örn fransmännen och polackerna. Jag tror emellertid att jag med fog
kan meddela, att fransmännen ha undantagits från utlämning till Ryssland genom
den överenskommelse, som träffats mellan Frankrike och Sovjetunionen;
när det gäller polackerna har det sagts mig, att även den nuvarande polska regeringen
har trätt i förhandlingar med Sovjetunionen för att få sina landsmän
undantagna, men resultatet av förhandlingarna därav känner jag inte till.

Det står efter interpellationssvaret fast — precis såsom jag också antog i min
interpellation — att någon folkrättslig förpliktelse att utlämna dessa människor,
inte ens tyskarna, inte åvilat Sverige. Det fanns ingen rättslig skyldighet
— jag betonar »rättslig skyldighet» — för Sverige att biträda stilleståndsfördraget,
och det fanns naturligtvis än mindre någon plikt att biträda stilleståndsfördraget
i alla delar. Jag har här en uppsats örn asylrätten, som hans
excellens skrivit i Nordisk Familjebok, och jag vill bara läsa upp vad han har
sagt örn den ställning, som Holland intog 1918—1919 när det gällde kejsar
Wilhelms utlämnande. Enligt en bestämmelse, som intagits i fredsfördraget i
Versailles, skulle exkejsaren utlämnas och ställas till ansvar inför en särskilt
konstituerad domstol, sammansatt av de fem allierade stormakterna, för brott
mot den internationella moralen och traktaters helgd. Men, säger hans excellens
i sin artikel, »holländska regeringen avslog makternas anhållan, enär regeringen,
som icke vore signatär av fredsfördraget, icke kunde erkänna någon internationell
förpliktelse att ansluta sig till den politiska akt, varom makterna gjort
framställning. Hollands lagar och nationella traditioner medgåve icke regeringen
att vägra exkejsaren en förmån, som sedan gammalt kommit de politiska
flyktingar till del, vilka i Holland sökt en fristad.»

Jag har velat anföra detta för att ytterligare betona, att Sverige alltså haft
och har sin suveräna handlingsfrihet ograverad.

Därmed är jag inne på det, som föranlett min interpellation, nämligen frågan
örn de balter, polacker och kanske andra icke tyska medborgare, som nir stå
inför utlämning. Först vill jag då fästa uppmärksamheten på det vaga uttryckssättet
i den överenskommelse som träffats med sovjetregeringen. Det står inte uttryckligen,
att balter, polacker eller andra skola utlämnas, i den mån de varit
krigsdeltagare. Det står endast talat örn utlämnande av »alla tyska soldater,
officerare och annan militärpersonal, som anlänt till svenska hamnar, ävensom
av personer, tillhörande dessa kategorier, som varit under tysk kontroll». Redan
i detta vaga uttryck »under tysk kontroll» ligger, tycker jag, ett incitament till
närmare prövning av omständigheterna vid behandlingen av frågan örn dessa
människors öde.

Men frånsett detta måste det ju betraktas såsom otänkbart, att icke frågan
om dessa enligt sovjetregeringens uppfattning och även enligt den svenska regeringens
erkännandepolitik ostridiga sovjetmedborgares ställning tagits under
särskilt övervägande i juni månad, när den stora frågan diskuterades av regeringen.
Det fanns så mycket större anledning att taga upp detta problem som
detta är en parallell till det som rörde krigsdeltagare bland ingermanlänningarna.
Om jag icke är fel underrättad, lia dessa balter eller polacker eller andra
alls icke — i värjo fall inte samtliga — kommit i samlad trupp till Sverige.
De lia kommit i båtar och varit blandade med civila flyktingar, och de nådde,
som bekant, fram till våra kuster omkring den 8—9 maj, alltså de dagar då
Kurland måste uppges av de tysk-lettiska trupper som höllö ut där. Dessa
flyktingbåtar voro några av de få, som lyckades rädda sig över havet undan
beskjutning dessa dagar och nätter, då Östersjön blev graven för så många
flyktingar. I fråga om dessa blandade militära och civila flyktingars ställning

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

måste väl enligt sakens natur de militära flyktingarnas vara ömtåligare, ty de
hade ju enligt sakens natur den största anledningen till fruktan i händelse av
utlämning.

Den andra fråga som uppstår är denna: om det nu förhåller sig så att åtskilliga
av dessa balter frivilligt skulle ha gått i tysk tjänst, kan då detta här
i Sverige betraktas som en anledning att frångå vår traditionella asylrättspolitik?
Det måste omedelbart slås fast, att redan den omständigheten, att dessa
människor frivilligt trätt i tjänst hos en främmande makt emot, såsom i detta
fall, Ryssland, gör att de politiska grunder, varom särskilt talas i vår lagstiftning
såsom rekvisit för asylrätt, måste sägas vara för handen. Regeringen har
ju också själv i utrikesministerns svar givit uttryck åt att särskilda förhållanden
råda i Baltikum. Man omnämner i slutet av interpellationssvaret, att den
s. k. anslutningen från de baltiska staternas sida till Sovjetunionen är av så
färskt datum, att förhållandena i dessa och hållningen hos dess forna medborgare
måste bedömas på särskilt sätt.

I grund och botten förhåller det sig väl ändå så, att de halter, som till äventyrs
frivilligt trätt in i de olika legioner, som tyskarna uppställt, ha fört en
kamp för den nationella friheten. Denna kamp må ha varit utsiktslös eller inte,
den må anses som våghalsig eller ej, men just i vårt land anses dylika omständigheter
inte utgöra motiv för ett utlämnande. Tvärtom har väl vårt svenska
folk, alldeles oberoende av politisk uppfattning, fyllts av respekt, ja, i många
fall beundran för dem som med sitt liv som insats velat kämpa för ett altruistiskt,
ideellt intresse. Och ha vi någonsin förr utlämnat personer som gjort uppror
eller på annat sätt inträtt i stridande grupper emot sitt eget land? Jag känner
faktiskt inte något sådant fall från vår historia. Det kan möjligen bero på
att våra historiker inte haft intresse för dessa ting. men i varje fall har jag
under de sista dagarnas sökande förgäves letat efter dylika precedensfall. Det
skedde inte något sådant utlämnande 1863 efter det polska upproret mot tsarismen,
då vår dåvarande utrikesminister Manderström på det bestämdaste motsatte
sig tsardömets hämndplaner mot hitflyktade upprorsdeltagare. Man kan
lätt föreställa sig, hur den mycket känsliga svenska opinionen då för tiden
skulle ha reagerat, ifall det blivit fråga örn att utlämna de polska insurgenterna
till Tsarryssland. Regeringen skulle aldrig ha vågat det, ens örn den velat det.
Jag vet inte, örn det 1918 från den finländska regeringens sida framkom krav
på utlämnande av vissa personer på den röda sidan, men något utlämnande skedde
i varje fall inte då. Det har veterligen inte heller skett utlämnanden under
de år, då nazismens och fascismens skräckvälde existerade och flyktingar i
massor kastades in även över våra gränser. Ja, denna asylrättspolitik har gällt
med ett undantag, nämligen i fråga örn Danmark och Norge under detta krig.
Men härvidlag har det inte bara rört sig örn eminenta landsförrädare även enligt
vår mening utan också och framför allt örn akter, som äro att betrakta som ett
led i de nordiska brödrafolkens naturliga samverkan även inom rättskipningen.

Vidare hör observeras, att även örn nu verkligen några i dessa stater frivilligt
skulle ha enrollerat sig som deltagare i kriget på tysk sida, så tilläto
tyskarna inte att några lettiska eller litauiska förband skulle få finnas; människorna
måste i så fall ikläda sig tysk uniform. Och örn några här sålunda frivilligt
trätt in, betyder det att dessa människor därmed skola betraktas såsom
tyskvänner? Jag tror att det i allmänhet är ett fullständigt misstag. Jag har
själv rest ganska mycket i Baltikum före kriget, och jag kan försäkra, att
Tyskland aldrig varit populärt under dessa staters frihetstid. Det gäller ju
här länder, där de haitiska baronerna under sekler haft en enligt folkmeningen
alltför stor makt. Tyskland kunde omöjligt bli mera populärt i dessa länder
genom det oförsonliga sätt, på vilket det uppträdde som ockupant. Sanno -

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

likt hoppades de och hade som arbetshypotes uppställt att först med tyskarnas
hjälp försöka slå ryssarna och sedan göra sig kvitt tyskarna. Jag får kanske
nämna, att en lettisk soldatsång under detta krig, enligt vad som sagts mig,
hade till refäng: Först hugga vi de röda, sen hugga vi de gråbruna ■— alltså
tyskarna. Detta tyder sannerligen inte i något avseende på någon tyskvänlighet.

För övrigt, när vi bedöma uppror från folk, vilkas frihet helt nyligen gått
under, ha vi icke då också rätt att se ganska relativt på dessa ting? Jag vill
hara ställa den frågan till kammaren: vilka voro säkra på att de polacker
som deltogo i allehanda konspirationer och stridigheter 1915, 1916 och 1917,
år 1915 visste, att de skulle lyckas inom ett par tre år att göra Polen fritt?
Vem föreställde sig 1917, att de haitiska staterna ett år senare skulle ha nått
nationell frihet? Vilka hade så sent som 1917 den fasta övertygelsen, att den
tjeckoslovakiska maffian, alltså Masaryk, Benesj etc., efter blott ett år skulle
kunna realisera sitt mål att upprätta en fri tjeckoslovakisk stat?

Nu hör det dock till saken, att det av allt att döma är ytterst få av dessa
människor, som enrollerat sig som frivilliga i ordets egentliga bemärkelse. De
flesta ha, såvitt man kan bedöma och så långt jag fått uppgifter, under de
senaste åren blivit mobiliserade in i olika formationer av den tyska armén
eller den tyska ockupationsförvaltningen. Ordet frivillig är här fullständigt
oäkta. Dessa människor hade intet val. De sletos mellan olika maktfaktorer,
mellan tyska och ryska intressen, och pressades av hot från olika håll.
Vi ha i vårt eget, vårt lyckliga land icke så stor kännedom örn de slitningar
som förekommit i alla dessa länder, som äro sönderslitna av nationella
och utrikespolitiska spänningar. Jag skulle vilja rekommendera kammarens
ledamöter att hara läsa Nils Ahnlunds hök örn Axel Oxenstierna
och där se, hur de ledande adelsmännen under Karl IX :s tid faktiskt vörö hotade
till livet, örn de råkade välja oriktig position i striden mot Sigismund,
trots att de helst icke ville ta någon ståndpunkt alls utan tills vidare stå avvaktande.
I grund och botten var det nog icke så stor valfrihet för dessa halter,
eller kanske rättare sagt: örn de hade något val att träffa, så voro alternativen
i stort sett lika erbarmliga eller ohyggliga, För det första kunde de
enrollera sig som frivilliga efter tyska påtryckningar, vid risk att kanske annars
deras anförvanter skulle straffas. För det andra hade de att gå till skogen
och söka sin tillflykt där. För det tredje hade de att söka ta sig över till
något annat land, kanske till Sverige. För det fjärde bade de att ge sig åt
ryssarna. Det finns här bland dessa människor, har det sagts, sådana sorn,
när de kommo hit, voro iklädda tyska uniformer men som tidigare suttit i
tyska koncentrationsläger. Finns det någon rimlig anledning att tro, att dessa
med någon större entusiasm trätt i tysk tjänst?

Örn denna frivilligtjänst har det sagts att inträde skedde på det sättet,
tyska myndigheterna, framför allt i Riga, skickade en uppfordran till olika
årgångar eller kategorier att infinna sig vid vederbörliga samlingsställen, kaserner
eller vad det kunde vara, med hot om att annars anklagas för brott
mot krigslagarna. Detta var frivilligheten! Jag har här en avskrift av en dylik
Einberufungsbefohl. Där står det: »Sie werder! hiermit zur letti schen S. S.
Frciwilligenlegion einberufen und haben sich den 20. Oklober 1943 his zum
Uhr ... in Wainoden Kaserne zu melden. Mit der Einstellung unterstehen
Sie der deutschen Wehrmacht und den får Sie geltenden Bestimmungen.»
Därunder står det »Riga Hauptsturmfiihrer» och en namnteckning, som jag
inte kunnat tyda. I kanten står det: »Exsatzkommando, Ostland.» Vidare hade
det under denna tid i Riga skickats ut anslag som meddelat: »Wer elieser
letztmaligen Aufforderung nicht Folge leistet, hat mit Bestrafung nach der

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

bestehenden Kriegsgesetzen zu rechnen.» Det vill säga: den som inte lyder
den sista uppfordran — alltså att »frivilligt» gå in i den tyska armén — har
att räkna med straff enligt gällande krigslagar.

. Nu frågar jag: har någon undersökning från regeringens eller myndigheternas
sida verkligen företagits i de fyra interneringslägren av de individuella fallen,
om bland dessa möjligen en åtskillnad kunde göras? Såvitt jag vet, har
inte någon sådan individuell undersökning företagits. Det rör sig här örn 200
fall. Men äro dessa 200 fall så mycket att tala örn, när vi i Sverige under kriget
haft ungefär 200 000 flyktingar, som i stort sett fått undergå en individuell
granskning?

. Jag vill ytterligare nämna — det har också stått i tidningarna under de
sista dagarna ■— att bland de balter, som nu hotas av utlämning, befinna sig
många unga pojkar. De ha kanske mobiliserats, när de varit 16—17 år eller
ännu yngre. Yår hela strävan på det straffrättsliga området har gått ut på
att skapa största möjliga humanitet, i synnerhet när det gäller ungdomsbrottslingar
och att försöka hjälpa in dem på nytt i samhället. Men nu gå kanske
dessa unga pojkar ett hårt öde till mötes. De kunna dock knappast göras ansvariga
för sina handlingar på samma sätt som de äldre.

Nu kanske till sist någon säger, att det här gäller fascister eller nazister,
varför det inte är så noga med prövningen. Jag vill dock betona, att sådana
motiv, inte avhörts från regeringshåll. Jag vill naturligtvis icke hålla det för
teoretiskt otroligt, att det i dessa kretsar finns personer som haft dragning åt
dessa extrema riktningar. Min kännedom om Baltikum både före och under
kriget säger dock, att dessa riktningar -— örn man utgår från fascism och nazism
i centraleuropeisk mening — varit mycket fåtaligt företrädda i dessa
randstater. Men hur skall man överhuvud taget veta någonting örn dessa människors
mentalitet, när ingen individuell undersökning gjorts? Inte kan väl
någon med anspråk att vara företrädare för svenska rättsstatens principer vilja
anföra .sådana motiv utan varje ingående prövning eller säker grund?

Sverige är ju ett suveränt land utan anslutning till någotdera lägret i de nu
aktuella blockbildningarna, Sverige har rätt till ett självständigt handlande
vid asylrättens tillämpning. Men trots detta kan det icke vara alldeles utan
intresse att iakttaga, att engelsmän, fransmän och amerikanare ha förunnat
de balter, som kommit in i deras zoner, asylrätt, alltså beviljat dem en fristad.
Hur kan man nu förklara, att den svenska regeringen, som annars varit så
män örn att hävda asylrättens princip under kriget, i detta fall icke gjort den
enligt min mening, självfallna differentieringen? Det har sagts mig — jag
har talat med åtskilliga förutvarande statsråd och andra initierade riksdagsledamöter
örn denna sak de sista dagarna — att denna fråga i juni avgjordes
ganska hastigt men efter vissa meningsbrytningar. Men det har framför
allt gjorts gällande, att regeringen då icke hade fullt klart för sig
modali te terna för utlämnandet, alltså inte kände till, huruvida utlämnandet
skulle ske till, låt mig säga, någon internationell kommission i
Danmark eller direkt till Sovjetunionen. I varje fall tycks denna ovisshet
ha varit förhärskande, när frågan behandlades i utrikesnämnden.
Slutligen tycks det förhålla sig på det sättet, att icke den egentliga
baltiska frågan och kanske icke heller frågan örn polackerna varit under
debatt vid dessa avgöranden, debatten rörde sig huvudsakligen örn de tj^ska
militärerna överhuvud taget skulle utlämnas eller inte. Är allt detta riktigt —
och jag tror att jag icke är alldeles fel underrättad i dessa punkter — då
finns det, synes det mig, så mycket starkare skäl att taga frågan under förnyad
omprövning. Ty Sverige kan väl ändå icke känna sig så bundet av de utfästelser
som Sverige kan ha gjort till Sovjetunionen, att dessa utfästelser,

Tredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

om de i vissa avseenden vunnit stöd i vederbörande instanser under delvis
andra förutsättningar än de nu gällande, ända till det yttersta, till »tile bitter
end» skola infrias från Sveriges sida.

Mig intresserar dock icke alls den politiska ansvarsfrågan. Mitt intresse
avser uteslutande balternas öde, och jag hoppas alltfort, att deras bön örn asyl

— örn man någonsin kan tala om en brinnande bön, så är det väl i detta fall

— skall föranleda regeringen att, låt vara i sista minuten, taga frågan under
omprövning.

Utrikesministern sade i slutet av sitt svar, att han kände sig övertygad om
att dessa militära personer i tysk tjänst icke skulle komma att behandlas annorlunda
än vanliga krigsfångar. Jag måste säga — hur känsligt det än är
att gå in på detta problem — att jag är lindrigt sagt förvånad över denna
starka tro från regeringens sida. Jag har nämligen svårt för att tro, att något
land, ja, inte ens Sverige, skulle helt jämställa insurgenter med vanliga krigsfångar.
Och inte är det humanitetens och sentimentalitetens anda, som är det
urmärkande draget för den vedergällning som nu går ut över världen och
över de i kriget slagna staterna. Min ståndpunkt är den rent principiella: Sverige
bör icke utlämna personer som kunna komma att behandlas som insurgenter
eller fosterlandsförrädare, det må gälla Sovjetunionen eller vilket annat
land som helst. Det kan härutöver dock icke vara alldeles betydelselöst, hur
vedergällningen utkräves i Baltikum. Jag skall icke bidra med några skildringar,
eftersom jag icke kan kontrollera dem. Jag är dock viss om att regeringen
i detta hänseende är bättre orienterad än jag örn vad som tilldrar sig i
Baltikum, Jag skall bara tillåta mig nämna en enda uppgift, som jag tror är
absolut styrkt: När Kurland erövrades den 8—9 maj i våras, sattes först alla
män i åldern 15—65 år i interneringsläger. Sedan skedde en gallring, varvid
alla soldater, hemvärnsmän och polismän häktats och deporterats.

Men det allra mest avgörande måste väl ändå vara deras uppfattning, som
det här gäller. Den fruktan de hysa måste vara ett moment för den svenska
regeringen att taga hänsyn till. Det gäller flyktingar, som kommit från Baltikum
så sent som i våras. Det kan tilläggas, att flykten från Baltikum till
olika länder började icke 1940, när dessa länder införlivades med Sovjetunionen,
utan den började och har pågått, först sedan dessa folk stiftat närmare bekantskap
med den nya staten. Det kanske också bör framhållas, att flykten
från Baltikum icke omfattat någon viss samhällsklass utan sträckt sig över
alla samhällsgrupper.

fjäg har, herr talman, icke varit i någon som helst förbindelse med det baltiska
lägret där nere, men jag kan icke underlåta att erinra örn vad vi sett i
tidningarna i morse, nämligen om den panik som uppstått i lägret. Jag tror,
att nya oroande underrättelser i dag inkommit till regeringen och utrikesministern,
men detta är något som utrikesministern måhända här senare vill meddela
kammaren.

Det har, herr talman, i stort sett rått en allmän enighet bland de svenska
partierna örn den svenska flyktingpolitiken under de sista årtiondena. Det
har varit diskussion då och då om en eller annan utvisning eller en eller annan
internering, men denna diskussion har bara rört sig örn detaljer. Vi ha alltsedan
det förra kriget och framför allt under den tid, då Hitler-regimen och
Mussolini-väldet hade sina glansdagar, praktiskt taget som en man slagit vakt
örn asylrätten och angelägenheten för oss att bevara de mänskliga värden
denna inrymmer. Asylrätten sträcker sina rötter ned i flera årtusendens historia.
Dess hävdande måste väl nu mer än någonsin vara av nildén. Utrikesministern
har själv i den nyss citerade uppsatsen sagt, att ett hävdande av
asylrätten icke är någon ovänlig handling mot vederbörande land. Jag läser

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

bara en enda mening: »En sådan vägran» — alltså att utlämna en politisk
flykting — »kan icke tolkas som en ovänlig handling mot den stat, vilken begär
utlämningen, såvida icke utlämningskravet har stöd i en gällande traktat.»
Asylrätten har faktiskt, såsom världen nu är beskaffad, icke bara format sig
till en rätt för en nation utan också utvecklat sig till en plikt för denna.

För en gångs skull har en brytning skett i denna, jag upprepar, eljest i stort
sett så eniga och samstämmiga uppfattning. En stark, vitt utbredd opinion
har på ett par dagar vuxit fram. Massor av människor ställa sig fullständigt
oförstående till regeringens tvångspolitik och äro i fråga om dessa balter förstämda
över vad som inträffat eller kan komma att inträffa. Därför tillåter
jag mig, herr talman, att än en gång rikta en enträgen maning å otaliga
svenskars vägnar att regeringen än en gång måtte pröva denna affär, så att
vårt land besparas ett utlämnande och allt vad som därmed kan komma att
stå i samband. Jag riktar denna vädjan givetvis i första hand till hans excellens
herr utrikesministern, med tanke på hans många, stora och av alla erkända
insatser för den internationella rätten. Jag tillåter mig rikta denna vädjan
även till justitieministern, vars djupt humanitära åskådning jag väl känner
till. Jag vågar också rikta en särskild hemställan till socialministern, som
med stöd av alla folkgrupper hittills fört en verkligt humanitär flyktingpolitik
och vilkens namn — därom är jag alldeles övertygad — välsignas av hundratusentals
utlänningar. Finns det i denna stund blott en skör tråd av förhoppning
örn skydd för dessa människor, vill jag in i det sista tro att denna
sköra tråd icke skall behöva brista.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag tror att man måste vara herr Håstad
tacksam, som genom sin interpellation har möjliggjort, att denna fråga kan ventileras
inför kammarens ledamöter. När jag nu begagnar detta tillfälle för ett
mycket kortfattat anförande — av principiell natur och fullkomligt fritt från
alla detaljer — är jag synnerligen angelägen örn att förutskicka, att jag med
detsamma på intet sätt avser att framställa någon förebråelse mot vare sig hans
excellens herr utrikesministern eller regeringen i övrigt. En sådan förebråelse
vore ju så mycket mindre motiverad som den ståndpunkt, som av regeringen nu
intages, ifrån början beslutades av samlingsregeringen. Vi som sitta utanför
kulisserna måste dessutom säga oss, att här kunna finnas vissa pressande faktorer,
som vi sakna närmare kännedom örn, faktorer måhända av den beskaffenhet
att jag, örn jag kände dem, överhuvud skulle ha avstått från att i detta ämne
hålla något anförande.

Emellertid lia vi genom denna interpellation ställts inför en fråga, kanske
icke större än mången annan, men åtminstone för mig personligen mera upprörande
än något annat ärende, som här debatterats under den tid av 17 år som
jag tillhört riksdagen. Vi stå inför frågan, örn vi skola eller icke skola kunna
förhindra den skakande tragedien, att mängder av oskyldiga människor såsom
ett värnlöst byte kastas ut åt en allsmäktig och, efter vad erfarenheten visat,
ingalunda skonsam fiende. Vi stå inför frågan, örn vi skola kunna förebygga vår
egen tragedi att under trycket av tvång nödgas medvetet i föreliggande fall
trampa på den civilisation, som är vår främsta arvedel, som var vår stolthet och
som vi under dessa år med hand och mun och under partiernas samlade fanor
lovat varandra vara villiga och beredda att försvara till det yttersta. Upprätthållandet
av vad vi betrakta såsom ofrånkomliga och otvivelaktiga rättsprinciper
tillhör ovillkorligen civilisationens grundläggande handlingsmaximer. Asylrätten
är en av dessa otvivelaktiga principer, asylrätten såvitt det är fråga örn personer,
som flytt ifrån sitt land icke på grund av brott utan endast och allenast

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

♦av den anledningen, att de önskade undkomma förföljelser från en övermäktig
fiendes sida.

Herr talman! Jag talar icke alls örn personer, som kunna övertygas örn brottsliga
gärningar eller mot vilka i allt fall indicier därom kunna framställas. Jag talar
blott örn dessa oskyldiga flyktingar. Det är nämligen utan tvivel, att det bär
finnes hundratals rent oskyldiga flyktingar, vilka i sitt hemland kunna riskera
att störtas i fördärv och gå sin undergång till mötes. Man är dock icke en brottsling
efter västerländsk åskådning och inför våra lagar blott därför att man,
tysk eller icke tysk, enrollerats på tysk sida i kriget. För många av dessa olyckliga
människor torde saken för övrigt lia ställt sig så, att de icke hade något
val. Vad angår ester, letter och litauer är den frågan befogad: hur skulle man
beträffande dessa människor kulina fordra eller överhuvud med någon rimlighet
sätta i fråga, att de efter händelserim 1940 skulle lia delat sida med Ryssland?
För dessa människor var Tyskland helt naturligt det land, kring vilket de i den
dåvarande situationen måste fylka sig, utan att detta behövde innebära ens någon
ansats till indicium örn att de vore besatta av nazistisk s. k. ideologi.^

Denna sak kan icke enligt min mening och får icke uppfattas såsom någon
prestigefråga för regeringen. Det framgår ju redan av vad jag här inledningsvis
nämnde. Men dessutom stå här helt andra värden på spel än prestigefrågor. Det
gäller liv eller död för hundratals oskyldiga människor. Enligt min mening får
ingenting lämnas ogjort för att om möjligt giva problemet en civiliserad lösning.
Spörsmålet synes mig därför vara •— trots hans excellens herr utrikesministerns
negativa svar — örn det ej finnes någon möjlighet att i fullständig sämja med
vår mäktige granne i öster förmå honom att beträffande dessa oskyldiga, örn
vilka jag talar, återtaga sitt krav eller i allt fall modifiera detsamma, kanske i
form av fullkomligt tillförlitliga garantier beträffande dessa människors fortsatta
öden under rysk regim.

Ha verkligen i sådant avseende alla vägar uttnyttjats? Kunde icke en förmedlande
hjälp erhållas från England och Förenta staterna, så att dessa länder
i förening med vårt land gjorde visserligen absolut vänskapsfulla men dock så
effektiva föreställningar som möjligt hos Sovjetunionen? Detta är dock en sak
som är gemensam för hela den västerländska civilisationen. — Vilken oerhörd
lättnad för oss, örn vi i framtiden sluppe ifrån denna hemska börda att -— låt
vara därtill nödgade, fullkomligt ofrivilligt — ha svikit den västerländska civilisationens
och humanitetens främsta grundsatser!

Ers Excellens! Vi ha under våra Uppsalaår haft många stora och djupa
meningsskiljaktigheter i rättsliga frågor. Våra klingor ha icke sällan korsats.
Men jag har städse varit och är alltjämt genomträngd av övertygelsen örn Eder
djupa aktning för lag och rätt, örn Eder lika djupa avsky för orättvisor och
rättsliga övergrepp, örn Eder obrottsliga trohet mot humanitetens bud. Jag vågar
därför, Ers Excellens, vädja till Eder, att Ni icke ännu skall uppgiva
denna sak, icke ännu betrakta den som utagerad, utan söka efter möjligheten
av en lösning, som i någon mån lugnar vårt civiliserade samvete. Jag vädjar till
Ers Excellens att efter förnyad rådplägning nied hans excellens statsministern
och eventuellt andra kolleger i regeringen göra de yttersta ansträngningar för
att söka befria oss ur detta dystra nödläge, som nu trycker oss. Jag är helt och
fullt förvissad därom, att ett sådant försök, det må lyckas eller misslyckas, skulle
göra, att Ni tillvunne Eder alldeles särskilda sympatier hos vårt folk och
förvärvade Eder dess stora tacksamhet. Jag har svårt att föreställa mig, att icke
den vädjan, som jag nu tillåtit mig rikta till Ers Excellens, skulle uppbäras
av en mycket stor majoritet bland mina kolleger inom kammaren. Jag tror, att
vi alla besjiilas av en djup medkänsla med dessa olyckliga och oskyldiga män -

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

mskor, vilkas öde kan befaras bliva fruktansvärt, om intet kan göras till för-»
hindrande av deras utlämning.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag är ganska övertygad örn att det
är med tungt hjärta hans excellens herr utrikesministern i dag avgivit sin deklaration.
Därför talar hela hans förflutna, när det gäller internationell rätt.
Jag instämmer med herr Håstad i att svaret i alla fall gör en minst sagt bedrövad.

Jag skulle vilja gå längre. Jag skulle vilja säga, att man, efter vad som här
håller på att ske, känner sig skakad i sin tro på att Sverige i det internationella
umgänget, även örn vi vilja, orkar företräda rättsprinciper vi hittills gjort.
Här ha de berörda grupperna delats upp i två kategorier, dels de som frivilligt
givit sig in i kriget på tysk sida och dels de som tvångsvis enrollerats. Det
var ju glädjande, att excellensen icke svävade på målet heller, när det gällde
dem som gått in frivilligt på tysk sida. De ha ju gjort det i allra största utsträckning
i sitt ockuperade lands intressen. Nu tyckes det beträffande dessa
balter, som det här gäller, efter vederhäftiga upplysningar vara så, att man
icke ens behöver sväva på målet beträffande huruvida de gått in i kriget som
frivilliga eller huruvida de tvångsenrollerats. Det har meddelats, att dessa ha
tvångsenrollerats och att de först så sent som den 7 mars i år skickades i väg
från Kurland och att den båt, som de skickades med, fick söka nödhamn på
Bornholm och att de därifrån flydde till Sverige.

Bland de balter vi ha här och som det nu är fråga örn befinna sig, också
enligt vederhäftig uppgift, 57 stycken minderåriga, pojkar alltså, som tvingats
in i detta utan att ha den mogne mannens möjligheter att ens bedöma vad de
hade tvingats in i. I hans excellens’ svar uttryckes en förhoppning om att de
balter, som kunna komma att skickas hem, skola behandlas med mildhet. Yi
instämma naturligtvis alla livligt i denna förhoppning, örn nu hemsändningen
blir av. Men vad man har hört gör tyvärr, att man har anledning att allvarligt
betvivla, att denna milda behandling skall komma dessa människor till del. Det
har gång på gång i rysk radio i Tallin talats om att dessa balter, även de som
tvångsenrollerats, komma att betraktas som fosterlandsförrädare. Så sent som
den 13 och 27 oktober gavs det sådana meddelanden i radion från Tallinn.

Örn vi se på hur andra länder förfarit på detta område, veta vi ju, att varken
England eller Amerika gått med på att lämna ut balterna. Såvitt jag vet
har man heller icke gjort så från vare sig norsk eller dansk sida. Jag vet inte,
örn man där fått några direkta krav från ryssarna. Det sammanhänger kanske
med att krigsfångarna i dessa länder betraktas såsom engelska fångar. Men ha
engelsmännen fått några krav på sig, har det i varje fall icke från dessa länder
skickats i väg några balter till Kyssland.

Herr talman! Jag vill säga, att vi ha levat i den tron, att vårt land var ett
västerländskt rättssamhälle med allt vad därtill hör och allt vad därmed följer.
Men går detta utlämnande igenom, har en grundpelare i denna uppfattning örn
vårt land fått sig en hård törn. Det som håller på att ske är en sak som vi
måste betrakta som en nationellt oförlåtlig handling.

Herr talman! Jag tillåter mig att instämma i de vädjanden, som de båda
föregående talarna riktat till hans excellens herr utrikesministern.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag är förvissad därom att regeringens ledamöter,
såväl de som nyligen tillträtt sina ämbeten som de som redan i våras
beklädde sina ämbeten, äro eniga därom att det hade varit lyckligt, örn regeringen
i våras vid öppet eller enskilt sammanträde underställt riksdagen den fråga,
som har samlat oss här i dag. Denna fråga har upprört den svenska opinionen

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

på ett sådant sätt, att jag ber att för min. del få säga, att de starka ord, som
herr Lundstedt nyss uttalade, äro ett uttryck för också vad jag och många
andra känna. Det är ingen, vare sig han är bedjare eller icke förstår bön, som
ler, örn jag säger, att en av den svenska kyrkans betrodda prästmän ringde på
till mig och sade: vi komma att ligga i bön för er, när denna fråga behandlas.
Jag har icke på många år varit med örn att menige man så djupt har skakats
i sitt inre av en sådan samhällelig fråga som den det här gäller. Yi äro allesammans
glada däröver att vårt svenska folk kan känna och känna djupt. Det
må således vara tillåtet även för mig att i denna fråga yttra några ord, de
skola icke bliva många.

Jag ber först att för fullständighetens skull få rikta ett par frågor till hans
excellens ministern för utrikes ärendena. Han började med att nämna, att från
Sovjetunionens härvarande minister gjorts framställning örn det och det. Jag
förmodar, att det förhåller sig så, att regeringen från början ställts inför en
låt mig säga mera generell framställning ifrån segermakterna örn att personer,
som deltagit i krigshandlingar, skulle utlämnas. Jag skulle önska, att det vore
möjligt för hans excellens att här i dag nämna i vilken ordning framställningar
i ärendet inkommit. Sedan skulle jag vidare, utöver det instämmande som jag
skall komma med i slutet av mitt anförande, vilja kort och gott säga detta:
jag förstår, att regeringen känner sig ställd i valet mellan att riskera att försätta
sig i en ytterst obehaglig situation ■— en konsekvens av ett handlande vid
en tidpunkt, då regeringen kände sig fri att handla på det ena eller det andra
sättet — och att utlämna de personer, som det gäller. Regeringen har nu att
välja emellan att vidbliva ett beslut, som medför obehagliga konsekvenser, och
att fullfölja en handling, som för det stora flertalet — jag vågar säga det —
av det svenska folket känns som en samvetskränkning. I valet mellan en handling,
som medför obehagliga konsekvenser, och en handling, som resulterar i att
man måste känna sig som örn man bure ett brandmärke, som icke snart försvinner,
bör man välja den obehagliga handlingen. Jag är förvissad örn att om
Hitler hade segrat och personer, som varit tvingade att deltaga i kampen på
den motsatta sidan, skulle ha utlämnats till den tyska segermakten, så skulle
det säkert icke varit många i Sverige, som skulle ha gillat något sådant. Vi
önska, att människor skola få åtnjuta asylrätt, då de ha kommit hit i förväntan
att sådan rätt utav oss skulle tillerkännas dem. Jag hoppas ännu, att det generella
svar, som har givits, icke måtte utesluta den individuella prövning i de
fall, då asylrätt kan åberopas.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Herr Håstad gjorde ett uttalande angående den sekretess, som iakttagits i detta
ärende. Han klandrade skarpt, att saken icke långt tidigare blivit offentliggjord.
Jag vill med anledning härav säga, att om det icke här har skett
något klargörande, så har det berott på, att man ansett sig böra taga hänsyn
till önskemål, som kraftigt framhållits från de militära myndigheter, vilka
haft ansvaret för ifrågavarande förläggningar. Man befarade, att det skulle
sko rymningar och att det överhuvud taget skulle bliva mera vanskligt att
bemästra problemet örn vakthållningen över dessa läger, ifall något meddelande
örn transporterna i förväg lämnades ut.

Herr Håstad jämförde detta utlämnande av rester ifrån den tyska krigsmakten,
som kommit hit till landet, med utlämning enligt Sveriges utlämningslag.
Han erinrade om de principer, som ligga till grund för bestämmelserna
i utlämningslagen, och menade, att man borde analogivis tillämpa
dessa principer också, när det gällde personer av ifrågvarande kategori.
Jag mäste dock säga, att det är något ganska orimligt att tänka sig, att

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945

Svar på interpellation. (Forts.)

om tusentals soldater från en krigförande makts militära styrkor komma
in över ett neutralt lands gränser det neutrala landet skulle börja att individuellt
undersöka varje enskild soldats förhållande för att pröva, om han
i sinom tid kunde skickas tillbaka till sitt land eller om det till äventyrs
förelåge sådana omständigheter, att han borde betraktas som politisk flykting.
Jag tror, att varken Sverige eller något annat neutralt land tillämpat
några sådana regler i fråga örn hit från krigförande länder inkommande
soldater, utan man har ansett det vara en självklar sak, att de skola
vara internerade så länge kriget räckte och sedan skickas tillbaka till det land,
till vars krigsmakt de hört. I detta fall skulle det, ifall Tyskland fortfarande
varit ett land med en självständig statsmakt, varit naturligt att skicka alla
medlemmar av den tyska krigsmakten, som kommit hit, av vilken nationalitet
de än varit, tillbaka till Tyskland, till vars krigsmakt de en gång hört.
Men nu existerar ingen självständig statsmakt i Tyskland. Tyskland är uppdelat
mellan ockupationsmakterna, och dessa lia var och en sin zon. De ha
själva den ståndpunkten att vad som kommer från en viss ockupationszon, det
må gälla soldater, krigsmateriel, flygmaskiner, fartyg eller annan egendom,
skall skickas tillbaka till Samma zon. Det har alltså varit fråga örn en åtgärd,
som tydligen vid den tidpunkt, då detta skedde, tedde sig såsom fullt naturlig
och överensstämmande med vanliga regler.

Herr Mosesson gjorde i det sammanhanget en fråga, huruvida det före Sovjetunionens
framställning den 2 juni hade förekommit någon generell framställning
ifrån de allierade makterna angående utlämnande av militär personal,
som flytt hit från fronterna. Såvitt jag vet, har det icke förekommit
någon sådan generell framställning, men jag tror mig kunna säga, att den dåvarande
regeringen ansåg det självklart och intog den principståndpunkten redan
innan den ryska framställningen kom, att alla rester av den tyska krigsmakten,
som sökt sig hit över till Sverige, skulle skickas tillbaka.

Herr Håstad drog fram frågan örn vissa andra grupper. Han talade örn ett
tjugotal fransmän, som vi hade skickat icke till Sovjetunionen utan till Frankrike.
Det skedde enligt överenskommelse mellan franska och ryska regeringarna.
Det föreföll mig, som örn han ville ge kammaren den föreställningen, att
det var en humanitär åtgärd att skicka dessa fransmän till Frankrike. Det
sannolika är väl, att fransmän, som stritt i tyska armén, komma att behandlas
strängare, örn de komma tillbaka till Frankrike än de skulle gjort, om de hade
skickats till Sovjetunionen.

Flera talare ha framhållit, att England skulle ha fört en annan politik än
Sverige i fråga om de baltiska flyktingarna. I själva verket tror jag den
engelska politiken och den svenska varit alldeles enahanda. Vi ha både i
England och i Sverige ställt oss på den ståndpunkten, att de baltiska flyktingarna
icke skulle mot sin vilja skickas tillbaka till Sovjetunionen. Det specialfall,
som det här i dag är fråga örn, kan ju icke gärna förekomma för
Englands del, ty örn baltiska deltagare i kriget kapitulerat för engelska styrkor,
finns ju ingen anledning, varför England skulle skicka över dem till den
ryska zonen. Det är i enlighet med de regler dessa makter tillämpa sinsemellan,
att varje makt tager hand örn de krigsfångar, som anträffas och kapitulera
inom den egna ockupationszonen.

Herr Håstad fällde ett yttrande, som jag måste djupt beklaga. Han menade,
att det, örn dessa baltiska flyktingar betraktas som sovjetmedborgare —
och så betraktas de ju av Sovjetunionen — vore helt naturligt, att. de skulle
efteråt rättsligen anses som landsförrädare och förskylla straff i enlighet
därmed. Han tilläde, att icke ens Sverige skulle handla annorlunda, örn vi
råkade i en sådan situation. Jag mäste uttala min djupa förvåning över detta
herr Håstads yttrande. Den svenska regeringen har tvärtom för Sovjetumo -

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

nens regering understrukit, att enligt vår uppfattning kan man icke gå på
denna formella juridiska linje, med hänsyn till att dessa länder så nyligen
ha inkorporerats i Sovjetunionen och med hänsyn till att förhållandena varit
så förvirrade genom den tyska invasionen, vilken kom omedelbart efteråt. Det
vore icke skäligt att behandla dem som landsförrädare, och vi ha i enlighet därmed
vädjat till den ryska regeringen att icke behandla dem sämre än andra
krigsfångar, som tillhörde den tyska krigsmakten. Herr Håstad har alltså
gjort sitt bästa för att undergräva denna viktiga position i den svenska regeringens
politik och jag beklagar som sagt detta.

Sverige har fört en synnerligen generös politik beträffande de baltiska flyktingarna.
Det finns väl omkring 33 000 balter här i landet, och de lia välvilligt
mottagits här och fått tillträde till den svenska arbetsmarknaden. De
ha icke hållits i läger. Många från de intellektuella kretsarna ha fått tillträde
till våra högskolor eller fått anställning med hjälp av svenska statsanslag,
vid vetenskapliga institutioner och vid statliga verk. Det har icke ifrågasatts,
att de skulle repatrieras mot sin vilja, fastän representanter för den svenska
regeringen ofta uttryckt den meningen, att det vore önskvärt, att åtminstone
ett stort antal av dem återvände frivilligt till sina hemtrakter. Grunden till
att så många balter fått stanna här i Sverige är givetvis icke att det varit
ett svenskt intresse i och för sig att behålla dem här. Tvärtom veta nog kammarens
ledamöter väl, att deras härvaro medfört en viss utrikespolitisk belastning
för Sverige. Trots detta visas dem gästfrihet här i landet. Detta är
nog icke ett uttryck för en allmän princip om asyli ätten. Vi kunna naturligtvis
icke påstå, att alla dessa 33 000 balter skulle vara politiska flyktingar.
Det finns givetvis bland dem ett antal politiska flyktingar, men den stora
mängden av enkla arbetare, fiskare och andra, som aldrig i sitt hemland deltagit
i någon politisk verksamhet, kunna ju icke rimligen betraktas som politiska
flyktingar. Vi ha i alla fall på svensk sida tillämpat den principen,
att eftersom deras länder fått sin internationella ställning så förändrad genom
införlivningen med Sovjetunionen, kunde det vara rimligt att invånarna
finge tillämpa ett slags optionsrätt och finge slippa följa med till det nya landet,
detta i överensstämmelse med en ganska ofta iakttagen internationell praxis.
Vi ha alltså menat, att visserligen ha de icke något moderland att optera för,
men eftersom Sverige var det enda land, som befann sig i fred och som lag
i närheten av dessa länder, var det rimligt, att de, som sökt sig hit och
som icke ville återvända, fingo stanna här och icke tvingades mot sin vilja
att resa tillbaka. Det är den ståndpunkt, som härvidlag intagits. Endast enstaka
balter, som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller andra kriminella
handlingar eller vägrat rätta sig efter förhållandena här i landet eller
som här bedrivit otillåten politisk veksamhet, lia riskerat att skickas härifrån.
Någon ändring av denna politik är ju icke på tal. Det fall, som nu
vållat denna stora debatt, är ett specialfall, som ligger helt vid sidan örn den
allmänna frågan rörande de baltiska flyktingarna. Det gäller ju behandlingen
av tysk militär personal, som i sista stund sökt undandraga sig följderna av
den tyska kapitulationen. Dessa militärer ha direkt från stridsfronten sökt
sig över Sveriges gränser. De ha internerats här såsom militärer, tillhörande
tyska styrkor. Om, som jag nyss nämnde, Tyskland fortfarande existerat,
hade det varit en naturlig sak att skicka allihop tillbaka till Tyskland, men
nu ha vi i stället haft att skicka dem till vederbörande ockupationsmakt.
Det är klart, att det kan hända att ett hårt öde väntar åtskilliga krigsfångar,
som tillhört den tyska armén. Vi känna ju alla till, att en del av de allierade
staterna förbehållit sig att få använda tyska krigsfångar till tvångsarbete.
Vi känna väl till att sådant tvångsarbete försiggår i olika länder och ofta

16 Nr 38. Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

under ytterst påfrestande förhållanden. Vederbörande tvingas till en levnadsstandard
som är lägre än andra människors i det landet och de dragas kanske
bort från sina familjer. Så är det i flera av de allierade länderna. Många
av dessa krigsfångar, de må vara tyskar eller av annan nationalitet, äro
naturligtvis helt oskyldiga till den tyska regimens brott. De ha varit antingen
oskyldiga verktyg eller ha på annat sätt nödgats in i detta krigsmaskinen
och ha kanske i sitt inre ofta varit bestämda motståndare till regimen
men få ändå bära de fruktansvärda följder, som regimen dragit över landet.
Måhända finns det också bland de tusenden tyskar och andra, sorn flytt hit
vid kapitulationen åtskilliga, som äro personligen helt oskyldiga till vad vi
betrakta som den tyska regimens brott. Men lia vi verkligen möjlighet här i
Sverige att åta oss en individuell prövning av dessa i en högre rättvisas namn?
Äro vi inte tvungna att lägga ansvaret för behandlingen av de tyska krigsfångarna
på de segrande makterna?

Av balterna är det väl en del som frivilligt, andra som under mer eller mindre
starkt tryck ha inträtt i tysk krigstjänst. Ätt vi nu skulle ingå på en utredning
av frivilligheten eller graden av det tryck som kan ha övats på dem för att
sedan kanske skicka i väg somliga och behålla andra tror jag är en ståndpunkt,
.sorn inte vore rekommendabel. Yi ha egentligen inte några möjligheter att utreda
dessa förhållanden och dessutom, om vi gjorde en sådan gallring, skulle vi ju
försvåra läget för dem som efter gallringen skickades ut: de skulle då stämplas
såsom i särskild grad aktiva krigsdeltagare. Men det är inte mycket lönt
att vid denna tidpunkt spekulera över vilka alternativ som kunde ha yppat sig
i juni månad, då detta beslut fattades. Faktum är ju att en ståndpunkt då har
tagits, och man meddelade denna ståndpunkt till Sovjetunionen.

I anledning av de många opinionsyttringar som framkommit i denna fråga
även från utlandet skulle jag för min del vilja säga, att det kan inte gärna
vara klokt av de balter, som befinna sig här i Sverige och åtnjuta fristad i
Sverige under förutsättning att de inte bedriva politisk verksamhet, att söka
medverka till opinionsyttringar från utlandet och från håll, där man är mindre
informerad örn den svenska flyktingspolitiken. Man utbreder på det sättet en
misstro till denna politik som verkligen inte är motiverad. Jag har förut understrukit
att över 30 000 balter här ha en fristad och att deras ställning inte
är hotad. Det vore kanske ändå skäl i att de som organisera dessa telegram från
främmande länder upplyste också örn detta faktum.

Den baltiska frågan är såsom helhet ett synnerligen svårt och besvärligt
problem och dess kärnpunkt ligger givetvis i spörsmålet örn dessa folks framtid.
Bland de politiskt intresserade balterna själva överväges nu, såvitt jag
kan förstå, en tankegång som jag tror jag kan återge på följande sätt. Den enda
rätta baltiska patriotismen är att slå vakt örn tron på dessa länders framtid
såsom självständiga och suveräna stater, ungefär som det var vid tiden mellan
de bägge krigen. Ingen resignation i detta avseende är på sin plats. Varken
Förenta staterna eller Storbritannien, så resonerar man, har ännu erkänt ländernas
nya ställning. I Amerika finns en opinion till deras förmån. Det gäller
för balterna själva att hålla dessa förhoppningar vid liv, att göra propaganda,
att upplysa vä.rldsopinionen, att väcka en stark indignation mot Sovjetunionens
fortsatta välde i Baltikum.

Dessa förhoppningar äro enligt min tro rena illusionspolitiken. Redan under
mellankrigsperioden rådde på många håll i världen ett starkt tvivel örn
dessa små nyupprättade republikers framtid. Deras läge var sådant att ingen
gärna kunde tveka örn att ett återuppstigande Ryssland skulle vilja ha ett avgörande
inflytande på deras politik. Den politiska mogenheten hos dessa folk
var inte heller särskilt markerad. De startade som bekant som mönstergilla de -

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

mokratier, men de hamnade i ett fruktansvärt partiväsende, som sedan utmynnade
i diktatur.

Det är ett faktum att man på inflytelserikt håll i världen, t. ex. i England,
varnade Finland på sin tid för att knyta sitt öde till de haitiska republikerna
just med hänsyn till dessas ovissa framtid. Och hur ser nu världen ut i dag?
De fredliga, demokratiska Amerikas förenta stater behöva militära baser på
Island för sin trygghets skull. Tror någon att Förenta staterna kan motsätta
sig att Sovjetunionen skaffar sig militära baser i Estland, Lettland och Litauen?
Kommer Storbritannien att upprätthålla en varaktig konflikt med Sovjetunionen
för de haitiska staternas suveränitets skull? Man kan då svara: ja, kanske
dessa patrioters förhoppningar äro illusioner, men då är det ingen framtid som
väntar dem, livet är inte värt att leva, och då är det bättre att de fullfölja till
det yttersta den linje som de slagit in på.

Men det han ju också tänkas en annan politik, man kan tänka sig en annan
form av baltisk patriotism. Man kan säga sig att de tjugo årens självständighet
trots allt var ett kort ögonblick i dessa länders liv. Vöre det inte anledning
att pröva den andra politiska linjen, nämligen att acceptera det nya Ryssland
och den politiska utformning som de haitiska republikerna fått såsom anslutna
till Sovjetunionens republiker? Naturligtvis kan denna politik vara omöjlig för
enskilda personer, som varit starkt politiskt aktiva under ett tidigare skede, men
vore den inte möjlig för den stora massan av de baltiska folken, för de breda
lagren?

Om jag från den tankegången återkommer till den speciella fråga som här
föreligger, skulle jag vilja säga till de baltiska politikerna: hade det inte varit
klokt att säga till dessa internerade halter från tyska krigsmakten att de här
ha en chans? Örn de nu återvända utan svårigheter till sina länder, så kunna de
ju framhålla för de ryska myndigheterna, att de ha i god tro och i den uppfattningen
att det var deras patriotiska plikt gått in i tysk tjänst och att de i somliga
fall tvingats till det och inte ansett sig böra motsätta sig detta till det
yttersta, fortfarande av patriotisk plikt eller av hänsyn till sina närmaste eller
sig själva. Vi ha från svenska regeringens sida försökt att understryka ett sådant
resonemang för Rysslands minister här, och han har lovat att framföra det
till ryska regeringen i Moskva.

Nu ha emellertid i stället dessa internerade blivit uppeggade till ett tillstånd
av exaltation, kan man gott säga, och det talas nu från deras sida bara örn den
terror som väntar dem och om omöjligheten att leva i förbindelse med Ryssland,
o. s. v. Man tycks glömma här att det väldiga Ryssland består av en mängd mer
eller mindre utpräglade nationaliteter, som hunna leva drägligt vid varandras
sida och som inte finna sammanslutningen i en gemensam union vara ett orimligt
hand. Det är ju inte svenska regeringens sak att avgöra hur balterna själva
böra inrikta sin politik, men när svenska regeringen tidigare upprepade gånger
uttalat den förhoppningen, att talrika balter skulle anmäla sig till frivillig
återresa till sina gamla länder, då har givetvis den underliggande tanken varit
just den som jag här givit uttryck åt, nämligen att det skulle vara i de baltiska
folkens eget välförstådda intresse att återvända för att delta i uppbyggandet
av en ny framtid för dessa folk.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skall nu, i varje fall i denna korta replik, icke göra annat än
bemöta ett pär av de anmärkningar som riktades emot mitt anförande av bans
excellens herr utrikesministern.

Hans excellens började med att göra gällande, att ansvaret för att sekre Andra

hammarens protokoll 1945. Nr 38. 2

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tess kommit att läggas kring denna sak åvilade de militära myndigheterna.
Jag tror att det är alldeles för stor ära, som regeringen härmed bevisar de
militära myndigheterna.

Hans excellens dröjde länge vid den uppfattningen att jag skulle ha velat
göra gällande, att den allmänna utlänningslagstiftningen torde vara tillämplig
vid handläggningen av denna fråga örn krigsdeltagare. Jag har icke sagt detta.
Tvärtom menade jag, att när det gäller denna mängd av tyska flyktingar,
kunde den knappast formellt tillämpas. Jag framhöll dock samtidigt, att de
rättsgrunder, som äro inskrivna i vår lagstiftning, lika fullt borde i tillämpliga
delar vara normgivande också vid behandlingen av dessa baltiska flyktingsproblem.
I detta avseende har jag ingen anledning att ändra min uppfattning.

Hans excellens hävdade att de fransmän, som återsänts till sitt land, vore
sådana som skulle bli utsatta för straff, säkerligen strängare än dem som de
baltiska flyktingarna enligt hans uppfattning komma att dömas till i Ryssland.
Det har emellertid sagts —- jag kan naturligtvis inte helt gå i god för
dessa uppgifter —- att de franska krigsdeltagarna huvudsakligen voro elsassare,
alltså medborgare av en del av det gamla Frankrike, vilka tvångsmobiliserats
till tyska armén. Finns det i så fall någon grundad anledning tro att
dessa personer hade att vänta någon särskilt sträng behandling i Frankrike?

Hans excellens gjorde gällande, att det skulle råda parallellitet mellan Sveriges
nu tilltänka utlämning av de 167 balterna och balternas behandling i
västmakternas zoner i Tyskland. Parallellitet uppstår väl inte förrän det kommer
en begäran från Sovjetunionen örn utlämnande av dessa halter till Sovjetunionen.
Örn sådan framställning gjorts eller inte är ej känt. Troligen har
så skett men avvisats. Dessa männskor önska ju ingenting högre än att få
stanna kvar i den engelska, amerikanska eller franska zonen, precis som de
167 vilja stanna i Sverige.

Ytterligare ville hans excellens göra gällande att jag gjort mig skyldig till
olämpligt uttalande, när jag ansåg, att de personer, som klätt blodig skjorta
emot Sovjetunionen och från Sovjetunionens sida betraktas som sovjetryska
medborgare, skulle ha hårdare behandling att vänta än vanliga krigsfångar.
Jag finner denna min uppfattning självklar eller håller möjligheten av olikartad
behandling som i varje fall ganska sannolik.

Det för mig avgörande är dock att de baltiska internerna själva hysa denna
uppfattning på grundval av vad de själva upplevat.

Herr Janson i Frändesta, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern uppehöll
sig ganska utförligt i sitt senaste anförande vid det förhållandet, att vi givit
en fristad åt ungefär 30 000 haitiska flyktingar. Jag tycker att detta endast
varit en enkel åtgärd av humanitär rättvisa och ingenting annat. Jag kan i
varje fall inte förstå att det kan vara riktigt att emot dessa 30 000 och vad vi
ha kunnat göra för dem liksom ställa upp dessa 200, som vi nu tyckas vara
beredda att lämna ut.

Hans excellens ansåg vidare att man inte skulle kunna göra en jämförelse mellan
t. ex. engelsmännens handlande i det här avseendet och vårt. Men det är väl
så att till den engelska zonen i Tyskland har det kommit ganska många baltiska
flyktingar av olika kategorier. Dessa ha engelsmännen ju vägrat att
lämna ut till ryssarna.

Jag måste säga att jag i det senaste anförandet som hans excellens utrikesministern
höll inte återfinner den frejdiga vilja att hävda mänskliga intressen,

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

som vi voro vana att finna hos hans excellens under kriget och som vi alla uppskattade.

Vidare anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Vad har herr Håstad avsett med
sin interpellation? Om han inte hara menat att göra rabalder tycks det mig
som örn avsikten måste ha varit att försvåra för den nya regeringen att skapa
ett bättre förhållande till Sovjetunionen. De borgerliga partierna ha här manövrerat
in sig i en fullständigt orimlig situation: först ha de i samlingsregeringen
och i utrikesnämnden godkänt det beslut som de i dag inte bara kritisera
utan med gråtmilda och brinnande böner försöka få ändrat. Förstår man
inte att man därmed, örn regeringen skulle följa dessa vädjanden, skulle göra
dess strävanden att åstadkomma bättre förbindelser med Sovjetunionen en
obotlig skada? En regering beslutar i en sak och springer senare ifrån det,
efter en kampanj, som delvis organiserats av folk som inte skulle få göra några
kampanjer i Sverige!

Vi veta att det finns ett internationellt och för alla sådana fall gällande
beslut örn soldater som kommit hit i uniform och som ha kämpat på tysk sida.
Regeringen har i enlighet med detta beslut skickat i väg massor av människor
från andra länder — norska, danska och andra länders quislingar, örn vilka
man som sannolikt måste anta, att de vid hemkomsten komma att straffas
strängt, kanske med döden. Ingen har invänt något däremot. Men så fort det
blir frågan örn balter går det psykos i saken. Då kommer den sovjetfientliga
propagandan till. Då sätter ett väloljat maskineri av baltiska och svenska
nazister och vissa svenska borgerliga element in för högtryck. Man mobiliserar
biskopar och missionsföreståndare, man mobiliserar t. o. m. i utlandet,
som excellensen Undén nyss antydde. En grupp baltiska fascister i U. S. A.
säger sig tala i en miljon balters namn, och sedan säger svenska pressen att
de tala i hela Amerikas namn! Men tror någon att Amerika vill ta emot dessa
33 000 balter? Det aktar man sig nog för.

Denna kampanj sätter man i gång trots att ingenting hänt sedan juli månad
som ger anledning till en förändrad uppfattning. Såvitt jag kan se har ingenting
annat hänt än att Sverige fått en ny regering och att den gamla regeringens
borgerliga medlemmar vilja springa ifrån sin tidigare ståndpunkt.

Hur skulle det se ut örn Sverige i dessa frågor behandlar människor från
alla andra länder på ett sätt men dem som skola tillbaka till Sovjetunionen
på ett annat? Kan man tänka en mer olycklig inledning till förhandlingar
örn de bättre förbindelser österut man säger sig vilja eftersträva? Är det inte
en oförsynt och oförsvarlig insinuation när man beträffande Sovjetunionen, och
bara beträffande Sovjetunionen, framkallar uppfattningen att man där skulle
behandla sina krigsfångar särskilt illa?

Ja, men, säger man, det finns dock några här, som frivilligt gått i tysk
tjänst. Utrikesministern har nyss förklarat sig ha goda förhoppningar om att
dessa människor på grund av att Sovjet-Baltikum är så nytt som statsbildning
icke komma att behandlas sämre än övriga krigsfångar. Jag antar att
Sveriges utrikesminister icke säger något sådant i riksdagen utan att han vid
förhandlingar med ryssarna fått grundad anledning tro att så blir fallet.

Nu kommer denna insinuation i riksdagen trots att man vet allt detta. Man
vet att de personer som inte gjort något särskilt brott inte riskera att ställas
till ansvar. Både herr Håstad och herr Lundstedt säga, att när det gäller
krigsförbrytare ha de ingenting att invända. Men hur är det med den saken?
Den kategorien finns också representerad. En socialdemokratisk ledamot av

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

riksdagen, är i tillfälle bevisa, att blanc! dessa interner finns t. ex. en lettisk
officer, som sedan blivit tysk SS-officcr och som personligen och ensam sänt
cirka tre hundra av sina egna landsmän till koncentrationslägret Stutthof, där
de flesta av dem dött. Är det någon i denna kammare som har något att invända,
örn en sådan man, efter samma regler, som tillämpas vid krigsförbrytarprocessema
i den övriga världen, vid hemkomsten till sitt land ställes till
ansvar för vad han gjort?

De ledande elementen inom den baltiska emigrationen vilja av skilda skäl
icke återvända till det fredliga arbete, för vilket deras hemländer behöva dem.
De trivas inte i ett folkstyrt Baltikum. Vad som ger denna emigration dess
särskilda karaktär är att den igångsattes, icke när tyskarna folio in i Baltikum
utan när tyskarnas välde bröts, och vi kunna lätt tänka oss vilka som
då hade anledning att söka sig bort. Därmed har jag icke skurit den balfiska
emigrationen över en kam. Jag vet lika väl som andra, att det bland dessa
balter finnas många bönder, fiskare, tjänstemän och andra, som bara flytt av
skräck för kriget, för att kriget återigen kom över landet. Ingen vill väl på
allvar hävda att dessa på något sätt skulle straffas eller komma i någon dålig
situation, örn de återvända, när hemlandet ropar efter arbetskraft.

Det anföres också andra skäl för herr Håstads interpellation, nämligen humanitära
skäl. Har det någonsin talats så mycket i denna kammare om västerländsk
civilisation och humanitet som i dag? Jag har den största aktning
och förståelse för alla humanitära strävanden och förståelse för t. ex. de
kristna grupper, som vilja taga vård örn offren från detta väldiga krig. Men
jag har ingen förståelse för den humanitet, som är enkelriktad. Herr Håstads
bekymmer för asylrätten äro tämligen nya för denna kammare. Var fanns herr
Håstads och högerns humanitet, när antifascistiska desertörer avvisades och utlämnades?
Var det någon, som hörde herr Håstad säga något den gången, när
utvisade antifascister gjorde våldsamt motstånd i fångvagnarna, då de fördes
till Tyskland, eller när norska antifascister av svensk polis utlämnades till
tortyr och död! Herr Håstad har ännu ej protesterat däremot och inte heller
herr Lundstedt. Det har begåtts grymheter i Baltikum, som ropa mot himlen,
när t. ex. judarna i Rigas ghetto utrotades till sista man, en lika ohygglig
massaker som den i Warszawa. Det finns icke många levande judar kvar
i Baltikum, och många hundratusentals antifascister ha också dödats. Herr
Janson i Frändesta och herr Lundstedt tego den gången. Prinsessan Törnrosa
sov i hundra år. Herr Lundstedts samvete har sovit i 6 år. Det har sovit
över likfabrikerna i Belsen. Neuengamme och Maidanek och sovit över massutrotningen
av människor i Tyskland. Den tiden har gått honom förbi. Nu ha
medlidandet och sinnet för västerländsk civilisation vaknat, men det verkar
också ganska yrvaket.

När vi vänt oss mot denna propaganda i Sverige har det skett därför att vi i
dessa fascistiska grupper se en allvarlig fara för Sveriges utrikespolitik i framtiden.
De utgöra en konspirationshärd, som söker skapa konflikt med en stormakt.
Ty det är, som hans excellens utrikesministern nyss antydde, den medvetet
drivande kärnan i denna emigation, som söker skrämma bönderna och fiskarena
att resa hem och som utövar en våldsam propagandaverksamhet. De skriva i Dagsposten
och utgiva egna tidningar och böcker. De trivas, som sagt, icke i ett av
folket regerat land. De se ingen annan utväg för ett återupprättande av de fascistiska
regimerna, som tidigare styrde Baltikum, än krig mellan västmakterna
och Sovjetunionen. De äro klara spekulanter i detta krig. Ha vi någon anledning
att särskilt slå vakt örn en sådan farlig härd i Sverige? Ha vi icke nog
med våra egna quislingar? Måste vi därutöver importera sådana utifrån? Kommunisterna
lia redan på ett tidigt stadium, bl. a. genom herr Linderot i första

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

kammaren, varnat för dea politik, som inleddes, när den baltiska emigrationen
delvis organiserades från Sverige med hjälp av svenska flottans olja och utsända
generalstabsofficerare. Vi förutsade att det skulle bli ett synnerligen kvistigt
och farligt problem för Sveriges reglering, och så har det också blivit. Det kommer
icke att bli bättre i fortsättningen.

Hans excellens herr utrikesministern, herr Håstad och herr Lundstedt ha
kommit med historieskrivning örn Baltikum. Den svenska borgerliga opinionen
har skapat en bild av Baltikum, som är bra mycket släkt med den psykosmärkta
bild av Finland från år 1940, som de flesta ha fått gå ifrån. Det kommer en
tid, då de måste övergiva även den bild av Baltikum, som de nu ha. Den framställning
som man hört till leda, om hur dessa »enhetliga» folk kämpat för sin
nationella frihet, bortser helt från klasstridsmomentet i Baltikum. Det var ju
ändå så, att den baltiska bourgeoisien 1917 och 1918 icke avsåg att dessa länder
skulle bli nationellt självstyrda republiker. Deras högsta önskan var att få bli
kulturellt autonoma inom tsarriket. Deras självständighetslidelse uppstod först, då
Ryssland blev socialistiskt. De understöddes då med väpnad makt av länder, som
upprättade en cordon sanitaire mot socialismens land. Baltikums arbetare ha
revolutionära traditioner sedan 1905. Alla dessa borgerliga regimer voro en följd
av klasskriget. Till de tappraste frivilliga i röda armén 1919—20 räknades de
lettiska bataljonerna. Arbetare och bönder i Baltikum slogos ned med främmande
truppers hjälp, och den borgerliga regim, som kom till, kunde behålla sitt
välde endast med hjälp av fascistiska diktaturer. T. o. m. herr Håstad har, örn
än under mycket invecklade krumbukter, erkänt detta i sitt bidrag till den stora
boken örn Baltikum. De fascistiska regimerna förbjödo inte bara kommunistiska
utan även socialdemokratiska partier och även andra partier och tidvis även
fackföreningsrörelsen.

Herr Håstad och de andra ha kanske bara träffat den lilla konspirerande juntan
kring dessa regimer. Jag har i Baltikum och i deras landsflykt i Stockholm
träffat det andra Baltikum, de baltiska folkens bästa söner och döttrar, som levat
6, 10 upp till 20 år i koncentrationsläger och fängelse under förhållanden,
som i alla avseenden tävlat med vad som sedan blivit känt i Gestapos namn. Då
jag tror, att jag är den enda medlemmen i denna kammare, som personligen var
med vid den omvälvning, som skedde i Baltikum 1940, vill jag, att ni skola tro
mig på mitt ord, när jag säger, att ingen, som var där, kunde undgå att av demonstrationerna
och massans uppslutning få den uppfattningen, att det var majoriteten
av folket, som slöt upp kring den nya regimen, och att det var en minoritet,
som höll fast vid det gamla. Man har i Sverige i stället fått denna systematiska
propaganda, som är bra mycket släkt med de rigatelegram, som vi
känna från 1920. Vi fingo i dessa en bild av Baltikum, om vilken vederbörande
en gång komma att finna, att den icke har något gemensamt med verkligheten.
Morgontidningen avslöjade i slutet av oktober den lettiske professorn Balodis
och påpekade att t. o. m. socialdemokrater, som inte tänkte resa hem, av fascistjuntan
stämplades som sovjetagenter och landsförrädare. Jag skall bidraga med
en pikant bild av den kanske ännu mer omhuldade baltikumexperten Scheynius,
vars bok i dagarna annonseras av »Natur och Kultur» med den utmanande ingressen:
»Sovjets blodskuld i Baltikum ropar mot himlen.»

Jag har varit i tillfälle att personligen kontrollera en del av hans uppgifter.
I samtliga fall, som jag kunnat kontrollera deni, ha de visat sig vara falska.
Han skrev sin första bok vid en tidpunkt — 1940 — då man hoppades, att tyskar
och finnar m. fl. skulle gå emot Sovjetunionen. Hans bok har därför tillkommit
för ali utmåla sovjetregimen och röda armén sorn så oerhört svaga, att
de icke kunde vara något att räkna med. Det hette sålunda att den röda armén
endast hade 9 plan att skicka mot Litauen, men för att det skulle se litet mera

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ut så lät man dem vända och flyga tillbaka i fem omgångar för att det skulle
se ut, som örn det rörde sig örn 45 plan. De räknade de tanks och lastbilar, som
kommo, och funno att dessa redan två km innanför gränsen voro så dåliga, att
de icke kunde gå längre. Det fanns inga reservdelar, och ingen kunde laga dem.
Han säger i denna bok att han själv, en amerikan och en litauisk ingenjör funnit
att i medeltal 60 procent av de sovjetryska militära motorfordonen stannat av
sig själva på vägen. »Orsakerna anser denne ingenjör vara följande: underhaltigt
material, sekunda tillverkning, bristfällig skötsel och dålig organisation av reparationerna.
» Det finns i denna bok även en skildring av när den litauiska sejmen
öppnades. Jag återgiver denna skildring, efter doktor Gustaf Olssons sammandrag
i Svenska Dagbladet den 29 januari 1941:

»Just när den nye talmannen, förut präst, nu ivrig kommunist, i några inlärda
fraser skulle överlämna ordet åt statspresidenten Faleckis, skar en bländande
blixt genom rymden, byggnaden skakade av en hisklig knall och en veritabel
kaskad av snö sköljde genom ett stort hål i taket ned över presidiet. Församlingen
satt mållös. Den nye röde inrikesministern gjorde skräckslagen korstecknet,
andra kommunister följde exemplet. Men ännu djupare liggande föreställningar
än den kristna rann upp i moskvabulvanernas hågkomst. Litauerna voro länge
ett hedniskt folk, och än i dag lever minnet av åskguden Perkunas kvar i det populära
svärordet Råd tave perkunas trenktu, må du falla för Perkunas slag. Var
det icke guden själv, som med dunder och blixt stigit fram för att tillkännagiva
sitt misshag med nyordningen? Åskskrällarna fortsatte och församlingen kände
sig helt kuslig till mods ju mer övernaturliga makter blandade sig i ceremonien.
Programmet kunde icke heller fullföljas. Det mesta uppsköts till en följande
gång.»

Nu är det ju känt, att herr Scheynius icke var där, men jag råkade vara där.
Där funnos även representanter för andra länders legationer, både allierade och
andra, som kunna intyga, att vad jag säger är sant. Jag fick plats på andra radens
sida, första bänk, som det heter på svenska teatrar. Jag satt alltså mitt
över scenen. Skirlie det snöat på presidiet skulle det också ha snöat på mig.
Men det är icke så vanligt med snöstormar den 21 juni, mitt i sommaren alltså,
varken inomhus eller utomhus på Litauens breddgrader.

Jag tar detta som ett av bevisen på att dessa herrar, som äro de främsta
propagandisterna, kunna komma med vilka fantastiska lögner som helst, och
ändå få svenska doktorer och recensenter att tro på dem. Denna historia är
släkt med Munchhausens berättelse örn hur han fångade ankor med en på
ett snöre fästad fläskbit, som slukades och gick ur den ena ankan i den andra.

Man har trott på dessa historier, därför att man ville tro på dem. Man vill
icke tro på att Baltikums folk fått nationell frihet inom Sovjetunionens ram,
att de fått möjlighet att bygga upp och utveckla sina nationella kulturer och
att de därför vilja att de, som kunna vara med, skola komma hem för att
hjälpa till med uppbyggandet.

Det vore bättre för Sverige, örn man, som hans excellens utrikesministern
nyss sade, icke hängiver sig åt önskedrömmar. Vi böra hålla fast vid vårt
erkännande från år 1940 oell ta hänsyn till det verkliga läget, till de regimer,
som faktiskt råda i länderna. Varje annan inställning kommer att bli ganska
dyrbar för oss. Vi komma icke att träda några humanitära intressen för nära, örn
vi låta de baltiska folken sortera dessa herrar. Det kan hända att det kan
gå illa för den, som sänt trehundra människor till koncentrationslägret i Stutthof.
Vad gäller dem, som ha tvångsenrollerats och även frivilligt låtit enrollera
sig vill jag säga, att det är oförsvarligt att mot Sovjetunionen insinuera
att de, som ingenting gjort, ändå skulle behandlas sämre än andra krigsfångar.

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är ett livsintresse för Sverige att få bättre förbindelser med Sovjetunionen.
Jag tror att vår nya regering allvarligt arbetar i den riktningen,
och det är rent sabotage av detta arbete, om man, sedan man medverkat till
det beslut som fattats, kommer med böner och vädjanden för att söka få regeringen
att ändra sig. Så kan en regering icke handla. Man har fått med sig i
denna propaganda, som herr Mosesson vittnade örn nyss, många kristliga ledare
som förut — jag syftar icke på herr Mosesson men på biskoparna —
varit rätt tysta. Jag undrar örn icke biskoparna i Sverige komprometterat sig
nog redan förut. Deras nya intresse för den västerländska civilisationen inleddes,
då de föranstaltade om tacksägelseringning i kyrkorna i Sverige, då
Tjeckoslovakien förråddes i Munchen. De ha sedan med kyrkokollekten finansierat
den sovjetfientliga propagandan i »Kyrkor under korset». Vi lia inom
det kommunistiska partiet icke ansett frågan örn kyrkan vara en förstahandsfråga
i dag, men örn vi så ofta få se kyrkans främsta män vid sidan av det
kristna korset plantera hakkorset kan frågan lätt bli aktuell. Hade deras humanitära
intresse vaknat tidigare, skulle de lia stått bättre till i dag, men
då var det mycket tyst i den kristliga pressen.

Jag vill sluta med att säga, att jag hoppas att regeringen fullföljer beslutet
och icke skapar onödiga komplikationer. Jag anser dessutom att tiden
är mogen att snart taga upp hela den baltiska frågan. Det kan icke vara ett
svenskt intresse att med oss assimilera 33 000 balter, vilka utgöra för oss
främmande element. Herr Håstad har försökt blåsa upp en opinion, men det
finns en annan opinion i Sverige i dag, nämligen på arbetarsidan, och den
omfattar flera än de här framträdande opponenterna. Från arbetare i Borås,
Norrköping och andra städer, där man haft dessa flyktingar på arbetsplatserna,
får man höra, att man är trött på balterna och vill ha bort dem. Det
går ingen dag utan resolutioner med detta krav. Man har nämligen upptäckt
att de. tongivande äro fascister, som gynnats med stora förmåner i Sverige,
men vilka man räknar med som strejkbrytarelement i kommande konflikter.
De ha i början vägrat att gå in i fackföreningarna, men nu fått andra direktiv
av sina ledare och. slagit om. Fackföreningarna lia emellertid i sina stadgar
infört förbud mot intagning av fascister. Sådana element skola icke få äventyra
utrikespolitiskt viktiga avgöranden för Sverige.

När . det nu är. så — och ingen torde kunna bestrida det — att de som äro
oskyldiga till krigsförbrytelser lugnt kunna vända tillbaka till sin egen hembygd,
borde vi kunna få bort all psykos och all propaganda för ett tredje
världskrig i denna fråga. Vi böra se frågan som den är och icke driva kampanjer
som äventyra Sveriges intresse av goda förbindelser i alla väderstreck.

Herr Hallén: Herr talman! När man hörde den kommunistiske talaren
kunde man svårligen undertrycka den reflexionen, att alla anhängare av diktaturer
ha en naturlig fallenhet att måla allt i svart eller vitt. Det hör till deras
väsen, att nyanser i tillvaron äro okända saker. Vi märkte en uppenbar kontrast
mellan utrikesministerns allvarliga sätt att behandla denna tragiska och komplicerade
fråga — och den hurtiga, gargonartade tonen i Gustav Johanssons
anförande, som om han menade att här vilar inga ledsamheter, utan här är det
mycket enkla saker, som det rör sig om. Herr Johansson i Stockholm uppbyggde
oss med en liten beskrivning av hur det var i den litauiska sejmen, vid vars
öppnande han råkade vara närvarande. Herr Johansson hade i alla fall den
goda smaken att.icke tala om, hur denna sejm kom till. Det var den 6 juli 1940,
som den av Sovjet framtvingade nya regeringen skickade ut valkungörelserna.
Valet skulle äga ram precis åtta dagar efteråt, den 14 juli, varigenom all valrörelse
omöjliggjordes. Två dagar dessförinnan meddelades i kungörelse, att

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

rösträttsåldern skulle sänkas till 18 år, och att de som sutto i fängelse naturligtvis
icke finge rösta och fingo ej heller kandidera på listorna. Natten till den
12 juli arresterades enligt uppgift 3 000 personer, socialdemokrater till större
delen samt folkpartister, kristliga demokrater, agrarer o. s. v. Sedan blev det
till råga på allt en s. k. enpartilista, upptagande 79 namn. Alla dessa åkte in
i sejmen. Att herr Johansson som »demokrat» kände sig hemmastadd i den situationen
må vara hans sak.

Det var emellertid icke bara detta, herr talman, jag ville säga, utan jag ville
begagna tillfället att betona, att man nog i dag rört sig med en del verklighetsfrämmande
synpunkter. Först och främst är detta fallet med dem, som här försökt
spela på den strängen, att det skulle finnas en mindre grad av humanitära
överväganden hos regeringen än hos riksdagen. Vi veta nog allesammans, att i
det fallet äro regering och riksdag fullkomligt synonyma. Likaledes tror jag att
det är verklighetsfrämmande att söka vädja till regeringen att frånträda samlingsregeringens
utfästelse. Att man skulle efter det klara besked, som givits,
nu vägra i sista vändningen måste väl höra till de fromma önskningar, som
icke kunna förverkligas. I det sammanhanget vill jag gärna taga upp, herr
talman, en synpunkt, som utrikesministern framhöll med mycket större styrka
än vi andra menige man kunna göra. Han riktade en erinran till de balter, som
fortfarade drömma om ett återupplivande av de tre rikena såsom autonoma
stater. Jag är för min ringa del liksom han av den uppfattningen, att man icke
kan begära, att det väldiga ryska riket skall lia en sådan spärr på vägen till
Östersjön, att man icke heller kan tänka sig att dessa länder skola få utgöra
en eventuell språngbräda, såsom säkerligen tidigare varit fallet, för aggressiva
planer mot Ryssland, och att man därför nog får räkna med att- de måste höra
till den ryska statskroppen. Däremot tror jag, att vi såsom demokrater och
verkliga kulturvänner måste önska, att det en gång måtte bli ett verkligt federativt
statssystem i likhet med systemet i Nordamerikas förenta stater, där
man visserligen skulle ha gemensam utrikesledning och gemensamt militärt försvar
men där de olika folken skulle äga autonomi både i kulturella och inrepolitiska
ting. Den dag, då alla de till det väldiga Sovjetryssland anslutna nationaliteterna
kunde få vara med örn detta, vore säkerligen en välsignad dag.
Då först blir detta rike en demokrati. Det är en sak jag tror att vi alla här önska.

Det är ganska svårt, herr talman, att våga yttra sig örn baltiska flyktingar.
Uppfattningen örn våra balter här i Sverige är ganska skiftande. Vi ha en
viss grupp, som synbarligen är mycket starkt nazistiskt påverkad och som enligt
vad det rapporterats icke skytt att på arbetsplatser och annorstädes bedriva
propaganda för nazismen. Det är alldeles uppenbart, att ville dessa civila balter
lämna riket vore det bara en verklig välgärning. Vidare är det möjligt, att bland
de 167 balter, som skola sändas ur landet, kunna finnas krigsförbrytare och frivilliga
krigsdeltagare samt folk, som eljest gått nazismens ärenden. Ingen skall
beskylla oss för att vilja ömma för dem — de må gärna lämna riket och gå
sitt öde till mötes. Men det som vi frukta i vårt land och det som fyller oss med
en obehaglig känsla av beklämning är, att kanske ändå bland dessa f inns en del
människor, för vilka det kan anföras mycket vägande, ömmande omständigheter,
tvångsenrollerade personer eller människor som i ungdomligt oförstånd givit sig
in i striderna. Och vi vilja icke medverka till att oskyldiga få lida för de skyldiga.
Ja, säger någon, det behöva vi väl icke vara så ängsliga för, ty naturligtvis
skola de olika omständigheterna prövas och domslutet fällas med hänsyn
därtill. Ja, herr talman, det är nog egentligen på den punkten allting hänger.
Kan man verkligen lita på detta? Det är detta, som är anledningen till oron.
Jag vill icke säga något, som alls kan medverka till att försvåra vårt förhållande
till vår mäktige granne. Tvärtom: jag hör till dem som tycka, att det måste

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar vå interpellation. (Forts.)

bli ett slut på detta hätska skall mot Sovjetryssland från vissa kretsar. Och
man kan icke annat än önska framgång åt de krafter både inom och utom regeringen,
som eftersträva det bästa förtroendeförhållande, när det gäller detta
rike. Det kräver ju vår egen välfärd. Alla veta också, att detta regeringsbeslut
ligger i linje med de många andra yttringar av force majeure, för vilka vi fått
böja oss, som började med permittenttrafiken och som nu försatt oss i detta
tvångsläge, som vi icke komma ifrån. Men, herr talman, att vi icke vilja på något
sätt vedervåga arbetet på att få till stånd ett gott förhållande till vår mäktige
granne är uppenbart. Och då skulle jag vilja uttala en önskan, som jag tror är
mera realistisk än talet örn att förmå regeringen att svika givna utfästelser, den
nämligen att man, örn man kan finna någon lämplig form härför, för vederbörande
framhåller önskvärdheten av att det domstolsfförfarande, som naturligtvis
shall ske gentemot de utlämnade, måtte äga rum i offentlighetens fulla ljus.
Det är detta, som ger människor förtroende. Men till offentlighetens fulla ljus
hör obegränsad tryckfrihet och överhuvud taget de mänskliga rättigheter, som
sammanfattas i begreppen församlingsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet.
När dessa värden bli levande även borta på den andra sidan, komma vi att med
ännu större förtroende begagna alla tillfällen till gott samarbete med vår ryske
granne.

Herr Johansson i Stockholm erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Endast en replik — jag skall icke förlänga debatten.

Jag tackar herr Hallén för vänligheten att bidraga med ännu ett exempel
på de falska uppgifter, som herr Scheynius gett spridning, nämligen historien
örn de 3 000 häktade socialdemokraterna och folkpartisterna. Den är nämligen
ett direkt påfund och ingenting annat. Jag kan säga detta så mycket hellre
som jag intervjuade nyvalda socialdemokratiska ledamöter i den lettiska sejmen
efter valet. Jag kan försäkra, att det sammanträde jag talade örn var
lika lugnt som ett sammanträde i denna kammare. Det var bara den skillnaden,
att dess beslut understöddes av en uppslutning av demonstranter utanför,
en demonstration som vi aldrig sett maken till i Sverige, en demonstration
som gav uttryck för sitt gillande av de beslut som fattats.

Herr förste vice talmannen övertog härefter ledningen av kammarens förhandlingar.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! I likhet med interpjellanten och
säkerligen oändligt många andra svenskar blev jag starkt upprörd, när jag
fick veta, att regeringen beslutat att till Sovjetunionen utlämna dessa balter,
som diskussionen här rör sig örn. Att beslutet fattats av en annan regering
än den nuvarande kan jag för min del icke finna förbättra saken. Det är i
varje fall den nuvarande regeringen, som bär det omedelbara ansvaret för verkställigheten
av beslutet och hur det verkställes. Ett utlämnande av dessa baltiska
flyktingar torde vara detsamma som att sända dem tämligen direkt till
en säker och kanske kvalfull död. Vad lia de egentligen förbrutit? Så vitt
man vet ha de mer eller mindre frivilligt deltagit i kampen mot den makt, som
ockuperat deras eget fädernesland och berövat det dess frihet och självständighet.
Jag skulle vilja ställa den frågan: hur skulle vi svenskar se på svenska
medborgare, som hade handlat på samma sätt i en liknande situation, örn vårt
land hade råkat ut för samma oerhörda olycka som deras land kommit i? Jo,
vi skulle hyllat dem som patrioter och frihetskämpar. Men nu gäller det icke
svenskar utan några olyckliga baltiska flyktingar, och dem utlämna vi — örn
detta nu trots allt kommer att ske. För min del måste jag betrakta ett sådant

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

handlingssätt som både ovärdigt och förnedrande icke bara för dem som beslutat
åtgärden och verkställa den utan också för riksdagen, som icke har kunnat
förhindra den. Jag är säker på att samma känslor hysas av mycket stora delar
av vårt folk.

Trots att hans excellens utrikesministern icke i sitt sista anförande ställde
i utsikt möjligheten eller viljan att göra ett försök att ännu i sista stund söka
rädda dessa^ flyktingar, vill jag på det allra varmaste instämma i den vädjan
örn sådana åtgärder, vilken förut här riktats till excellensen och till regeringen
av både herr Håstad, herr Lundstedt och andra.

Herr Halléns förhoppningar örn den behandling, som skulle komma de ifrågavarande
flyktingarna till del, höra väl till de fromma önskningar, som ha
mycket litet med verkligheten att skaffa.

Till herr Johansson i Stockholm skulle jag endast vilja rikta en fråga. När
tyskarna ockuperade Norge, voro bland de första som skuddade fäderneslandets
stoft av sina fötter säkerligen åtskilliga kommunister. Örn den tyska
krigsmakten hade krävt deras utlämnande från Sverige, hur skulle herr Johansson
då ha ställt sig?

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! När jag för några veckor sedan
hörde herr Perssons i Stockholm deklaration örn »de haitiska krigsförbrytarna»,
^ som han ansåg böra så snart som möjligt utlämnas för att få sitt rättmätiga
straff, förstod jag, att något antagligen var i görningen. Men icke
trodde jag, att vi så snart skulle ställas inför så ödesdigra fakta, som vi nu äro
ställda inför. Jag vill endast här uttrycka kristna kretsars oro för vad detta
beslut innebär. Vi känna vårt samvete tyngt av att människor, som sökt skydd
hos oss i tro att skyddet skulle bestå, plötsligt utlämnas till vad de åtminstone
själva räkna för en ganska säker undergång. Huruvida denna deras förmodan
är riktig vill jag icke här yttra mig om. Men mot bakgrunden av allt vad vi
veta har skett i Baltikum ha vi ali anledning att tro, att de icke äro på villovägar
i sin förmodan.

^ Till herr Johansson i Stockholm, som talade örn kyrkans inställning och
påtalade dess nyvaknade intresse just för denna sak, under det att den skulle
ha tigit när det gällt förföljelser mot antinazistiska element, vill jag säga, att
herr Johansson icke mycket känner kyrkans kamp och dess inställning under
dessa sista år. Jag kan för honom betyga, att så många jag känner i min
krets av prästerliga krafter lia försökt att motarbeta den nazistiska andan så
långt det stått i deras förmåga.

.Det som skapar oro bland oss är frågan: var skall det hela sluta egentligen?
Vi veta ju, att dessa balter kommo flyende hit till Sverige. De hade dragit
sig undan, så länge det ännu överhuvud taget fanns en remsa av hemlandet att
fly till, men när havet stängde deras väg, flydde de med risk för livet i sina
fattiga båtar över havet. Ryssarna började med att begära deras båtar tillbaka.
Och båtarna gåyo vi dem — det må lia skett; det är en timlig sak. Men
för några veckor sedan utlämnades, enligt vad det sagts mig från trovärdigt
håll, på Sovjets begäran i all hemlighet 28 ingermanländare, som sökt en fristad
här. De fördes till Haparanda under mycket stark poliseskort och utlämnades.
Den starka poliseskorten var motiverad med att man fruktade, att de
skulle kasta sig av tåget och begå självmord. Nu framställes ytterligare krav
på människoliv. Nu gäller det 167 av de folkbröder, som tagit sin tillflykt till
oss. Jag undrar, örn vi icke snart få bevittna, att snöbollen växer. Det kan
kanske inom kort bli fråga örn sådana, som gömde sig undan från inkallelserna
till krigstjänst under de sovjetryska fanorna. Sedan kanske det blir fråga
om dem som här i Sverige sägas uppträda som opponenter mot Sovjetryssland.
Jag tänker t. ex. på de baltiska präster, som finnas här i Sverige och som väl

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke äro så väl sedda på sovjetryskt håll. Frågan är, om vi icke givit oss in
på en linje, där vi undan för undan tvingas till eftergifter. I varje fall är
det detta, som vållar oro på så många håll. Var skall det hela sluta?

Det är också en annan fråga, som jag skulle vilja ställa i detta sammanhang.
Är det sant, att regeringen beslutat att civila baltiska flyktingar, som
hädanefter taga sig över till Sverige med båtar eller som gjort det under de
senaste veckorna, skola avvisas? Och vad innebär i så fall detta? Innebär det,
att de liksom judarna på judeskeppen under nazismens segertåg icke skola få
komma i land någonstans, att de skola utlämnas åt vågorna, eller innebär det,
att de, när de komma i land, skola återbördas till Sovjet? Innebär det kanske,
att de få resa till något annat land, som har bättre förståelse för jagat människovillebråd? Jag

vill gärna för min del instämma med herr Hallén i att örn allting kunde
försiggå i offentlighetens klara ljus, skulle vi icke känna någon oro för att
skicka balter tillbaka till Ryssland. Men vi veta allesammans, vilken järnridå,
som är neddragen över allt vad som sker där. Så länge den ridån finns,
måste man också förstå, att vi som lia det västerländska kravet på att allt
skall ske i offentlighetens ljus känna oro. Det kommer alltså an på Ryssland
självt och dess åtgärder, örn den oron skall tagas ifrån oss eller finnas kvar.

Herr Fast: Herr talman! Jag skall icke säga många ord. Ett par reflexioner
i anledning av den debatt, som förts här, vill jag dock göra. Jag vill då
börja med den siste ärade talaren.

Hans anförande rörde sig huvudsakligen örn ett helt annat problem än
det som det här är fråga örn, nämligen frågan örn de baltiska flyktingarna
i allmänhet, I det hänseendet vill jag som min mening säga, att även örn vi
anlägga den mest humanitära syn på saken som gärna är möjlig, kunna vi
icke öppna våra portar för alla sådana, som skulle finna det vara tryggare och
bättre för sin utkomst att hellre än i något annat land få vistas i Sverige, där
de icke på något sätt äro hotade till vare sig liv eller frihet. Den rollen kunna
vi icke åtaga oss att spela. Jag tror, att det är lika bra att vi göra detta
klart för oss litet var.

Herr Håstad ville i sin replik göra gällande, att det skulle föreligga en
motsättning mellan att vi utlämna dessa balter, som det nu är fråga om, och
att England icke lämnar ut sina fångar i liknande ställning. Men herr Håstad
försummar att i det sammanhanget observera, att man från segrarmakternas
sida har träffat en fullständig uppgörelse örn hur fördelningen av fångarna
skall ske, och att de fångar som tillhört de frontavsnitt, där vederbörande
land haft sina arméer, skola föras dit. Det kan sålunda överhuvud taget aldrig
framställas något krav på England. Vad tjänar det då till att draga upp liknelser,
som äro så fullständigt orimliga som de herr Håstad kom med?

När jag sagt detta, herr talman, vill jag gärna säga, jag är övertygad örn
att den starka känsla av mänskligt patos, som sprungit fram i denna debatt,
delas inte bara av den mycket överväldigande delen av.riksdagens ledamöter
och svenska folket utan även i lika hög grad av regeringen. Men det är en
sak att hysa denna uppfattning. En annan sak är ju att göra vad som i det
föreliggande läget är möjligt.

När jag hörde herr Andersson i Dunker, där det framgick av hans anförande,
att han nu ville lägga ansvaret för vad som eventuellt kan komina att ske på
den regering, som går att verkställa beslutet i stället för samlingsregeringen,
så måste jag säga att man har oerhört litet sinne för behovet av konsekvens
i utrikespolitiska ting. Jag skulle verkligen vilja ställa den frågan litet mera
allvarligt till dem, som här ha slutat sina anföranden med upprepade vädjan -

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

den: är det överhuvud taget möjligt att tänka sig att man gentemot ett land,
med vilket man har vänskapliga förbindelser och där det ständigt talas örn
att man inte blott vill öka handelsutbytet utan även söka få till stånd ett
förtroendefullt närmande, sedan en regering har givit sin bestämda förklaring
hur det skall bli —• kanske båten redan är på väg, vad vet jag därom,
för att hämta denna grupp av balter — säger: vi kunna inte stå för våra
utfästelser?

Herr talman! Jag vill inte bestrida, att det kan finnas omständigheter, som
kunna motivera ett sådan ståndpunktstagande, men då skall det ha skett ändring
i själva de förutsättningar, på vilka man gick att fatta sitt förra beslut,
men ingen av kammarens ärade ledamöter har här i debatten ens försökt att
skapa fram något sådant skäl. Alla de faktorer, som man här framhållit, voro
ju också till finnandes vid den tidpunkt, då samlingsregeringens beslut fattades.
När man här försöker göra gällande, tydligen för att kanske ur politiska
synpunkter för eget partis vidkommande komma undan ansvaret, att
beslutet skedde liksom i förhastande utan en grundlig prövning o. s. v., så får
jag säga, mina damer och herrar, att detta är en ståndpunkt, som i så allvarliga
frågor, som när det gäller människors frihet och hävdandet av asylrätten,
väl inte någon överhuvud taget vill fortsätta att hävda. Nej, det är nog på
det sättet, att detta beslut säkerligen skedde efter precis lika noggrann prövning
som det beslut i fråga örn verkställigheten, som numera av regeringen har
fattats.

När jag sålunda säger detta är det därför att jag anser, att det måste finnas
något simie för logik och konsekvenser. Jag kan inte neka till att när jag
suttit här och åhört denna debatt, har jag liksom haft en känsla av att inte
har balternas läge blivit förbättrat genom den igångsatta aktionen. Men en
sak har dock framkommit, som jag tror att regeringen kan taga vara på,
och det är att den starka sympati för mänsklig humanitet, som framsprungit
här i kammaren, kan utrikesledningen mycket väl behöva benytta sig av, när
det gäller att se till att de civila baltiska flyktingar, som finnas i vårt land och
som äro i den ställningen, att de ha behov av att åberopa sig på asylrätten och
kunna åberopa sig på asylrätten, få kvarbliva i vårt land. Jag fäster särskild
uppmärksamhet vid formuleringen härvidlag, så att man inte efteråt, kanske
örn några månader, kommer att vanställa mitt yttrande.

Jag skall sluta mitt korta anförande, herr talman, med att också göra en
vädjan till regeringen men av ett helt annat innehåll. Jag skulle anse att det
vore fullständigt hopplöst att fortsätta med de vädjanden, som hittills skett,
men kanske på en punkt kail det övervägas. Och det är att i anledning av de
många uttalanden, som här ha skett och som Säkerligen inte förbättrat läget,
det kan vara möjligt att regeringen gör ännu en vädjan i, skulle jag tro, hela
det svenska folkets namn i den förväntan att man ifrån rysk sida skall i fråga
örn balterna iakttaga den humanitet, som i längden är förutsättningen för ett
samarbete mellan kulturnationer. Detta innebär icke något misstroendevotum
mot Ryssland, utan det innebär en känsla av förtroende, som även Ryssland
bör kunna räkna med. Jag vet att sådana vädjanden tidigare ha gjorts, men
de kunna göras ännu en gång och kanske inte minst med anledning av den
förda debatten då ha större förutsättningar att verkligen vara till gagn för de
balter, som det nu är fråga örn och som icke äro baltiska flyktingar i vanlig
mening.

Herr Håstad: Herr talman! Endast några korta repliker, först en till herr
Johansson i Stockholm.

Herr Johansson har påstått, att jag skulle ha »blåst på» denna agitation. I

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

och för sig tycker jag denna agitation är mycket naturlig. Om letter och litauer
här verkligen vilja vädja till förmån för sina landsmän, så är väl detta deras
naturliga och mänskliga rättighet. Men jag har så långt ifrån »blåst på» någon
agitation i denna fråga, att jag trots vädjanden att genast interpellera underlät
att interpellera i förra veckan och avvaktade, jag kan upplysa genom vår
ledare Domö, besked från regeringen örn dess sammanträde i tisdags, därvid
denna fråga på nytt togs upp. Först sedan jag förvissat mig örn regeringens
negativa hållning till omprövningskravet framställde jag min interpellation.

Jag känner mig både förvånad över och besviken på de allmänna uttalanden,
som hans excellens utrikesministern gjorde, när han gick över på mera principiella
östersjöproblem.

Han ville tydligen hävda, att dessa stater, som —• vilket han underströk -—-en gång hade startat som ultrademokratiska stater, skulle hamnat i diktatur.
Detta är inte fullständigt riktigt. Det är riktigt för Lettland såtillvida, att där
fanns det inte något parlament vid den tidpunkt, då kriget bröt ut. Men i
Estland infördes fr. o. m. 1938 en ny fri författning med majoritetsval i enmanskretsar,
precis samma valsystem som i England. Varför skulle den estniska
staten då inte kunna betraktas som demokratisk? Vad motsäger, att de personer,
som 1938 valdes — och jag har talat med många valmän — valdes fullständigt
fritt av det estniska folket och också representerade dess verkliga majoritet?
Är det engelska valsättet demokratiskt, är också det estniska valsättet demokratiskt.

Det som förvånade mig mest var emellertid utrikesministerns glidning hän
mot det relativistiska i fråga om de små staternas rätt. Aldrig någonsin ha väl de
små staterna varit utsatta för en sådan kris som för närvarande. Suveräna rättigheter
kunna gå förlorade även för de stater, som till synes bibehålla sin
självständighet. I detta läge hör man ifrån hans excellens utrikesministern —•
utan att detta kan vara alldeles nödvändigt från en svensk utrikesminister -—
vissa allmänna, Sympatiskt hållna uttalanden för dessa haitiska länders anslutning
till och självuppgivelse under Ryssland. Givetvis förmår Sverige inte
göra något åt det öde, som blir de forna baltiska staternas. Men Sverige har ett
intresse att värna de små nationaliteternas rätt. Anslutningen till Sovjetunionen
berör dock fria, i sig slutna nationers självbestämningsrätt. Hävdar man ifrån
Sveriges regering en relativistisk ståndpunkt vid ett visst tillfälle, hur kan inte
denna ståndpunkt då komma att riktas som ett argument också mot oss vid ett
annat tillfälle!

Kanske är det meningslöst att diskutera med herr Gustav Johansson örn Baltikum
och asylrätt, men jag kan ändå inte underlåta att dra fram ett par saker,
som jag tror kunna något riktigställa hans yttrande. För det första började han
sin långa polemik mot mig med att säga. att jag skulle vara likgiltig för flyktingfrågor.
Jag har veterligen under min 25-åriga journalistiska verksamhet
aldrig någonsin tagit till orda för någon hård flyktingpolitik eller försvarat
någon utvisning — jag kan i varje fall inte erinra mig detta. Jag har med
största sympati sett på de senaste regeringarnas asylrättsvänliga politik. Jag
har inte känt till alla de nämnda fallen av desertering från tyska eller italienska
arméer eller vad det kan vara — jag har inget eget underrättelseväsen. Andra
ha fått reda på det förr och ha då kunnat interpellera. Skulle jag då kommit på
nytt?

Vidare ville herr Johansson göra gällande, att jag skulle velat förtiga tyskarnas
sätt att uppträda i Baltikum. Den som hörde mitt första anförande kan
viii inte därur utläsa någon nnzistsympati. Men jag vill bara här en gång för
alla till herr Johansson rikta deri uppmaningen att läsa Svensk Tidskrift — den
tidskrift som jag varit redaklör för under de senaste tio åren — och Ni skall

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

där finna serier av artiklar, som ohöljt skildra just tyskarnas uppträdande i
Baltikum liksom i åtskilliga andra länder, och detta även under en tid, då
få tidningar här i Sverige skrevo något emot Tyskland.

Sedan säger herr Johansson, att jag inte skulle haft kontakt med andra balter
än dem som tillhörde dessa s. k. fascister. Jag vill bara tala örn för herr
Johansson, att jag personligen i den baltiska flyktingkretsen inte känner någon
baltisk fascist. Jag vet inte hur en sådan ser ut. Jag tror visst att sådana finnas,
men jag har inte haft kontakt med dem. Men jag har haft kontakt bl. a. med
flera socialdemokrater från Baltikum, och det kan meddelas andra kammaren,
att flera av de lettiska socialdemokraterna, bland andra den ytterligt radikale
doktor Bruno Kalnin, för ett par dagar sedan uppvaktat regeringen i denna
fråga och riktat precis samma enträgna hemställan om asylrätt å sina landsmäns
vägnar som i dag gjorts från olika håll här i riksdagen. Utlämningsfrågan binder,
tror jag, samman de baltiska kretsarna här, som såvitt jag vet eljest äro
ganska splittrade.

Slutligen har herr Johansson med åberopande av sig själv som åsyna vittne
sagt, att vid omstörtningen i Baltikum 1940 på sommaren skulle alldeles tydligt
en majoritet för anslutning till Sovjetunionen ha varit tillfinnandes. Jag
vill då först säga, att valet gällde inte alls anslutning till Sovjetunionen. Tvärtom
förklarade de ryska politikerna och det kommunistiska partiet, att det var
inte alls fråga örn att uppge dessa länders självständighet, utan det gällde att
skapa en, som man menade, mera demokratisk författning. Detta dubbelspel få
vi inte glömma. Men sedan finns det ett annat åsyna vittne — ett vittne, som
såvitt jag förstår är mycket mera opartiskt i denna sak än herr Johansson kan
yrka på att anses — nämligen Newyork Times’ korrespondent. Vad har han
sagt? Jag har inte citatet exakt, men dess innebörd var att 1940 års »val»
i Baltikum voro — jag använder just det ord, som han använde — de snuskigaste
val som ägt rum i modem tid. Jag har nödgats anföra detta såsom en
motvikt mot herr Johanssons utsagor. Jag vill därtill bara ytterligare lägga,
att det har i Baltikum verkligen förekommit ett slags folkomröstning rörande
balternas sätt att betrakta Sovjetunionen — det är den massflykt, som ägt rum
ifrån Sovjetunionen, sedan det första valet och särskilt 1944 ägt rum. Mellan
en halv och en miljon människor av de sex miljoner, som ursprungligen bebodde
randstaterna, ha flytt. Detta tyder inte precis på någon allmännare anslutning
bland balterna för frihetens uppgivande.

Jag beklagar, att jag nödgats gå in på dessa frågor, men jag finner det orimligt
att uppgifter sådana som de herr Johansson lämnat skola få stå oemotsagda.

Sedan ett par ord till herr Hallén. Han anförde, att det var »mycket sannolikt»,
att det bland dessa männniskor fanns krigsförbrytare och fascister. Jag
antecknade ordagrant hans ord, som alltså stå fast. Är det verkligen lämpligt
för en svensk riksdagsman, för en svensk kyrkoherde, att utan att någon som
helst individuell prövning av dessa människor företagits i svenska läger utslunga
den anklagelsen, att det »mycket sannolikt» finns människor av den och den kategorien,
kategorier, där de verkliga brottslingarna höra hemma? Jag säger att
allting kan vara möjligt, men jag skulle aldrig kunna hävda att någonting
var »mycket sannolikt» utan att man först företagit en undersökning.

Herr Hallén och slutligen även herr Fast ha velat göra gällande, att det
vore någon naivitet eller liknande, som kom oss att rikta vädjanden till
den svenska regeringen att taga det tidigare utlämningsbeslutet under förnyat
övervägande. Jag förstår inte vari det naiva ligger att överhuvud taget rikta
en vädjan till en regering. Här tillkommer dock den omständigheten, att enligt
12 § regeringsformen böra alla viktigare traktater med främmande länder
underställas riksdagen. Det finns en undantagsklausul, som ger regeringen

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

rätt att i särskilda fall nöja sig med rådplägning med utrikesnämnden. Men
örn nu det läget föreligger, att en traktat inte har förelagts riksdagen men
dess innehåll visar sig vara mycket omstritt bland det svenska folket och i
riksdagen, är det då på något sätt förmätet att vädjande uttala önskan örn en
annan lösning av denna fråga, helst som vi endast lia några dagars respittid
och annan utväg inte bjuds? Skall konstitutionsutskottets ordförande, som har
att vårda sig örn grundlagarnas helgd, verkligen vara angelägen örn att förmena
den enskilde riksdagsmannen den möjligheten till petition, till vädjande,
som måste ligga i hans uppdrag?

Till slut litade herr Hallén på att ryssarna skulle iakttaga all varsamhet
vid behandlingen av halterna. Jag vill naturligtvis inte i och för sig motsäga
herr Hallén. Men han ställde det villkoret ändå för sin egen vädjan, ett villkor,
som han ansåg grundväsentligt för möjligheten till varsamhet och humanitet
i Sovjetunionen, nämligen att tryckfrihet borde införas där. Jag ansluter
mig gärna till detta villkor. Men då bör man först få se denna tryckfrihet.
Så länge denna garanti ej ges, är det ett skäl att låta de haitiska krigsdeltagarna
få stanna i landet.

Herr Fast slutligen gjorde sig här till tolk för en mera optimistisk uppfattning
örn de ifrågavarande balternas blivande behandling och gav sitt stöd
åt regeringen. Jag minns så väl en gång, när jag arbetade som journalist på
riksdagsläktaren för 15 år sedan, fallet Hurmevaara. Då var det inte fråga örn
utlämning utan blott örn utvisning, vilket ju är något helt annat. Ett av de
mest vädjande, mest humanitärt burna anförandena hölls då just av herr Fast.
Jag erinrar mig det ännu i dag, och jag gick också i dag till riksdagsprotokollet
för att taga del av detta anförande på nytt. Jag vill bara läsa upp två
korta satser. För det första sade herr Fast. att »det har dock varit en heder,
mina damer och herrar, för vårt land att Sverige varit ett av de länder, som
kunnat peka på en asylrätt, där man icke bara handlar av känsloskäl utan där
man även i fråga om utvisning» — alltså, märk väl, det lindrigare utvisning!
— »krävt att bevisning skall föreligga vid tillämpningen av § 34 i lagen örn
utlännings rätt att här vistas». I slutet av sitt anförande säger herr Fast: »Örn
något land har råd att hålla sig med asylrätt, så är det väl Sverige, vars inre
styrka är av sådant mått, att. man sannerligen inte utan mycket bestämda
skäl bör vidtaga en utvisningsåtgärd, som i detta fall skett, där de humanitära
skälen däremot äro så starka.»

Jag finner dessa ord tillämpliga just på det fall, som föreligger i dag.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
I anledning av herr Håstads sista anförande, där han särskilt vänder sig emot
att jag hade anlagt en relativistisk syn på det baltiska politiska problemet
överhuvud taget, vill jag säga, att jag tog upp denna fråga i sin helhet på
grund av vissa drag i den diskussion, som här i landet pågår örn de baltiska
frågorna.

Det är ju först och främst ett påfallande drag i denna debatt, att man till
den grad koncentrerar sitt intresse och sin medkänsla på balterna. Alltså, i
detta ögonblick gäller det att skicka ut omkring 2 700 personer, av vilka balterna
utgöra omkring 160. och vi veta alla ■—■ jag underströk det i mitt första
anförande — att vi inte kunna taga något ansvar för vilket öde dessa flyktingar
gå till mötes. Det kan mycket viii hända, att de tyska flyktingarna få
arbeta ander värre förhållanden än vad måhända balterna få göra, men ändå
koncentrerar man allt intresse just på de baltiska flyktingarna. Vad kan nu
orsaken till detta vara? Ja, såvitt jag kan förstå ligger det här en gammal
romantisk föreställning bakom. Man har hiir på sina håll den uppfattningen,
att Sverige har ett speciellt ansvar för vad som skor i de baltiska länderna och

32 Nr 38. Fredagen den 23 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

med de baltiska folken. En deputation har hos mig just understrukit denna synpunkt,
att kanske vår medkänsla inte är tillräckligt vidsträckt, men att den
just koncentrerar sig på balterna beror på att Sverige har en särställning på
grund av äldre historiska förbindelser med dessa länder. Jag måste för min
del vända mig emot att en dylik politisk romantik får spela en stor praktisk
roll i diskussionen örn konkreta frågor, och därför har jag litet mera utvecklat
de allmänna synpunkter jag har på denna fråga.

Herr talmannen, som under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna,
lämnade härefter på begäran ordet för kort genmäle till herr
Hallén, som anförde: Herr talman! Det var ett ord av herr Håstad som uppkallade
mig. Det var, när han undrade, hur jag som ordförande i konstitutionsutskottet
kunde vilja ifrågasätta hans rätt att göra den vädjan han i dag gjort.
Det har jag aldrig gjort. Vad jag ville säga var, att en sådan framställning nu
i sista minuten är verklighetsfrämmande och utopisk. Ty det är väl ingen, som
på allvar tror, att regeringen är beredd att riva upp sitt beslut med de konsekvenser
beträffande vårt förhållande till Ryssland som därav skulle följa.

Likaledes missuppfattade kanske herr Håstad ett yttrande av mig, vari jag
framhöll vad som var den riktiga politiken för att på ett lämpligt sätt låta vederbörande
förstå, att det skulle verka mycket befrämjande på det goda förhållandet
mellan oss och Sovjetryssland, örn de domstolsförhandlingar, som med
nödvändighet måste följa efter överskeppandet av dessa människor, kunde så
mycket som möjligt utspelas i offentlighetens ljus. Och jag tilläde, att till den
verkliga offentlighetens ljus hör i ett kultursamhälle, att människorna icke förmenas
de värdefullaste rättigheterna: yttrandefrihet, församlingsfrihet och, icke
minst, tryckfrihet. Jag satte icke som villkor, att man i Ryssland först skulle
införa tryckfrihet, innan utlämnandet av dessa människor kunde ifrågasättas.
Det vore också ganska verklighetsfrämmande, då vi tyvärr icke veta, hur snart
detta kan ske.

Slutligen var det en annan punkt i herr Håstads anförande, där han angrep
mig, varför jag måste försvara mig. Han menade, att det icke borde tillkomma
mig i min ställning att ens antyda, att det i denna skara balter kunde tänkas finnas
krigsförbrytare eller andra frivilliga krigsdeltagare. Vi ha emellertid i ett
anförande här i kammaren i dag t. o. m. fått personer angivna, som högst sannolikt
komma att ställas till ansvar just som krigsförbrytare. Jag tror därför,
att vi komma sanningen närmast, om vi konstatera, att bland dessa balter finnas
både skyldiga och oskyldiga. Det som upprör opinionen i denna fråga är farhågor
för att de oskyldiga skola gå ett grymt öde till mötes, och därvidlag vågar
jag säga, att det kanske icke bara är vad de gjort i kriget som är avgörande. Vi
ha andra exempel på att deras politiska inställning kan vara ödesdiger nog, och
det parti jag har äran tillhöra kan ha anledning att oroa sig för åtskilliga av
sina egna meningsfränder, som kunna råka illa ut endast för sin politiska övertygelse.
Det är ju tyvärr ingenting nytt när det gäller Ryssland.

Härefter yttrade

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Denna debatt har rört sig över
vida områden. Hans excellens utrikesministerns andra anförande formade sig
överraskande nog i sin slutliga del till en utrikespolitisk deklaration. Jag skall
icke nu kommentera vad han där anförde; det kan kanske bli tillfälle att återkomma
därtill i ett annat sammanhang.

Jag begärde ordet, herr talman, när herr Johansson i Stockholm höll sitt anförande
och därvid gjorde det uttalandet, örn jag fattade honom rätt, att de

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

borgerliga partierna, som voro representerade i samlingsregeringen och i utrikesnämnden,
godkänt den hemsändning, vilken här diskuterats, nämligen hemsändningen
av såväl de tyskar som de icke-tyskar, som finnas i de kontigenter flyktingar
här i Sverige, som vi nu tala örn. Det var nog icke utan att man kunde
spåra en liknande tankegång, låt vara icke så framträdande, också i herr Fasts
anförande.

Jag tror icke, att någon vill undandraga sig sitt ansvar i denna fråga, men
saken är nog den, att frågan örn hemsändandet av dessa icke-tyskar d. v. s. balterna
i dag nog föreligger i ett annorlunda skick än den gjorde första dagarna i
juni. Situationen är icke densamma som då. Jag vill i detta sammanhang ha
sagt, att det skulle ha känts mindre plågsamt för oss att uppleva vad som nu
sker, örn den ryska statsmakten hade lämnat ett förstående svar på vad som beträffande
detta ärende framförts från svensk sida; tyvärr tror jag, att vi icke
ha fått något svar alls.

Hans excellens utrikesministern yttrade i sitt anförande, att det här var fråga
örn ett speciellt fall. Jag måste säga, att jag för min del förutsätter, att detta
är med verkligheten överensstämmande och att vi för vår del icke skola behöva
vara med om flera liknande situationer. Jag tror nämligen, att vi som nation
icke skulle kunna ha råd med flera fall, redan detta kännes som en oerhörd
belastning.

Herr Fast slutade sitt anförande med att ifrågasätta, örn icke regeringen
skulle kunna rikta en vädjan i hela svenska folkets namn i denna sak till den
det vederbör. Utsikterna för en sådan vädjan kan jag i detta ögonblick icke bedöma,
men jag ber att med fullaste hjärta få instämma i syftet, även örn kanske
icke den motivering, som herr Fast angav, i alla delar är användbar; andemeningen
och syftet tror jag emellertid att vi alla kunna vara ense örn.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 383, angående statsbidrag till ryska institutet vid
Stockholms högskola.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Fröken Andersson, som anförde: Herr talman! För några år sedan inköpte
telegrafverket fastigheten med adressnummer Regeringsgatan 52 och 54, Lästmakargatan
23 och Jakobsbergsgatan 26 i kvarteret Jeriko i Stockholm och
belägen intill telegrafverkets byggnad i samma kvarter. Genom tidigare inköp
har verket förvärvat så gott som alla fastigheter i kvarteret ner till Norrlandsgatan.
De nu av telegrafverket inköpta fastigheterna äro i mycket gott
skick och utnyttjas förutom butikerna i bottenvåningen så gott som helt för
bostadslägenheter. Flertalet hyresgäster har mycket länge innehaft sina lägenheter,
i några fall från 20 till mer än 30 år. Inalles finnes i fastigheten
ett trettiotal bostadslägenheter, varav 2 utnyttjas av en industri och en av
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Sistnämnda hyresgäst lär ha
hyreskontrakt till 1948.

För några dagar sedan erhöllo hyresgästerna varsel att de komma att uppsägas
till avflyttning den 1 oktober 1946. Innehavarna av butikslokalerna få
däremot kvarbo.

Andra kammarens protokoll 19^5. Nr 88. 3

Interpellation.

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

Givetvis har detta meddelande väckt stor oro och ängslan bland hyresgästerna,
som under nu rådande förhållanden på hyresmarknaden ha att räkna
med mycket stora svårigheter för att ej säga omöjlighet att anskaffa annan
bostad. Man har också fog att resa spörsmålet, huruvida det kan vara nödvändigt
eller lämpligt att för telegrafverkets behov taga i anspråk fullgoda
bostadslägenheter och därigenom öka det nästan katastrofala läget på bostadsmarknaden.
I vart fall kan ifrågasättas, om icke telegrafverket till en början
kan nöja sig med ianspråktagande av lägenheter, som icke nyttjas för bostadsändamål,
samt för sitt behov hellre gå in för ombyggnad av redan innehavda
mindre goda eller dåliga fastigheter och därigenom dels bereda sig erforderliga
lokaler, dels sanera ett dåligt byggnadsbestånd i stället för att ta i anspråk
fullgoda bostäder.

.Telegrafverkets här berörda åtgärd är under rådande förhållanden på bostadsmarknaden
av så allvarligt slag att jag ansett densamma icke böra få
passera utan att den mest ingående prövning angående andra möjligheter för
verket att tillgodose sitt utrymmesbehov vidtages. Det förefaller dessutom
anmärkningsvärt, att det just nu vid slutet av kristiden och med viss stagnation
av telegrafverkets expansion kan vidtagas denna för många enskilda mycket
ingripande åtgärd. Jag anhåller därför om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa följande
spörsmål.

Är herr statsrådet villig att efter en prövning av telegrafverkets utrymmesbehov
och möjligheten av dess tillgodoseende, särskilt inom nämnda kvarter,
samt med beaktande av hyresgästernas svårigheter vid nuvarande, såsom
katastrofalt betecknade läge på hyresmarknaden, medverka till att innehavarna
av bostadslägenheter inom berörda fastigheter få kvarbo?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till

''Herr Wiberg, som yttrade: Herr talman! Under vårsessionen antog 1945
års riksdag ett förslag till ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28
september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster. Den 15 juni
1945 utfärdades en kungl, förordning i ärendet (nr 407), vilken skall äga
tillämpning från och med den 1 januari 1946.

Enligt nu ifrågavarande författningsbestämmelser skall till staten erläggas
en särskild skatt motsvarande 20 procent av lotterivinstens värde, örn detta
överstiger, i fråga örn vinst i varu- eller tombolalotteri etthundra kronor, i
fråga om vinst å halvlott i penninglotteri tolv kronor 50 öre samt i fråga om
annan vinst tjugofem kronor. I prop. nr 264 till 1945 års riksdag framhöll
statsrådet och chefen för finansdepartementet beträffande vinster i varulotteri
»att, i den mån dylika lotterier få anordnas utan vare sig tillstånd eller anmälan
(jfr 8 § lotteriförordningen), jämväl vinster i dessa lotterier bliva skattepliktiga
enligt lotterivinstskatteförordningen». Nu nämnda bestämmelser
samt finansministerns uttalande hava medfört, att vederbörande myndigheter
torde anse sig vara skyldiga att beskatta även de s. k. konstlotterierna, vilka
förut varit undantagna från lotterivinstbeskattning.

I sist berörda fall är det fråga örn sådan utlottning av konstverk bland
medlemmarna, vilken enligt gammal tradition verkställes inom konstföreningarna.
Då ali verklig konst med nödvändighet måste bli relativt kostsam, ha tidigare
som regel de ekonomiskt svagaste befolkningsgrupperna såsom lägre

Fredagen den 23 november 1945.

Nr 38.

Interpellation. (Forts.)

tjänstemän och arbetare av ekonomiska skäl varit utestängda från möjligheten
att förvärva sådana verk i original. Konstföreningar finnas av skilda slag.
önskvärt torde vara, att icke någon utlottning inom konstföreningar gjordes
till föremål för beskattning. Under senare år ha skapats ett stort antal personalkonstföreningar,
vilka omfatta anställda vid ett kontor eller en fabrik. De
ha verksamt bidragit till att öppna möjligheterna för dessa befolkningskategorier
att förvärva konst och genom ägande komma i en närmare kontakt med
de estetiska värdena än enbart besök på museer någonsin kunna giva. Dessa
föreningar kunna i stort sett betecknas som en kombination av studiecirkel och
inköpsförening. Medlemskap kan vinnas endast av vid resp. företag anställda
personer. Föreningarnas ledningar anordna ofta i samarbete med i Stockholm,
Göteborg och Malmö verksamma samarbetsnämnder förstklassiga föredrag
samt visningar av konstmuseer och konstutställningar, samtidigt som de inköpa
och bland medlemmarna utlotta konst. Avsikten är att i detta senare
fall medlemmarna så småningom skola erhålla konstverk, varvid lotten endast
kan sägas utgöra ett led i distributionen. För att befordra en jämn spridning
av vinsterna ha åtskilliga personalföreningar i sina stadgar den bestämmelsen,
att vinnare under året efter mottagandet av en vinst ej få utgå ur föreningen
och ej deltaga i lotteriet.

Om den tolkningen av de nya bestämmelserna skulle vinna tillämpning, att
även konstföreningarna skulle falla under lotterivinstförordningens beskattningsregler,
skulle en allvarlig skada åsamkas vårt kulturliv. Redan nu har
osäkerheten örn huruvida beskattningen även skall omfatta konstföreningarna
medfört skadliga verkningar. Det har också uppgivits, att vissa konstföreningar
funnit sig föranlåtna på grund av stadgandena att besluta nedlägga
sin verksamhet efter den 1 januari 1946.

På grund av -vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att utlottning av konstverk, som äger rum inom
konstföreningarna, är att hänföra till sådana varulotterier, vilka avses i 1 §
kungl, förordningen den 15 juni 1945 angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lottenvinster?
samt

2. Har herr statsrådet, därest så är fallet, för avsikt att snarast framlägga
förslag till sådan ändring av bemälda stadganden, att konstföreningarnas utlottning
av konstverk bland medlemmarna icke blir föremål för lotterivinstbeskattning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 544, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å till -läggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 545, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 546, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Nr 38.

Fredagen den 23 november 1945.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 547, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksärenden; nr

548, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Sörby invallningsföretag år 1937 i Västmanlands län; och

nr 549, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för kronans
räkning av viss mark inom Södra Vrams socken, Malmöhus län.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 24 november 1945.

Nr 38.

Lördagen den 24 november.

Kl 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 384,
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogs den av fröken Andersson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning
av vissa telegrafverkets förvärv av fastigheter i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Wiberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående de s. k. konstlotteriemas
undantagande från lotterivinstbeskattning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Lundqvist, som anförde: Herr talman! Vid statens affärsdrivande
verk är personalen anställd enligt olika anställningsformer. Den personal, som
är anställd genom konstitutorial, lyder under de bestämmelser, som av riksdagen
fastställts enligt allmänna avlöningsreglementet. Dessa bestämmelser
gälla i viss omfattning även för extra-ordinarie och extra personal.

Den stora arbetargruppen vid dessa verk få sina löne- och arbetsvillkor i huvudsak
reglerade genom kollektivavtal. Arbetarna ha som maktmedel vid förhandlingar
med motparten möjlighet att genom strejk hävda sina krav. Då
tjänstemännen sakna denna strejkrätt i sin anställningsform, kunna som erfarenheten
visat vissa missförhållanden uppstå vid konflikttillfällen.

Frågan örn personalens tjänstgöringsskyldighet i detta hänseende har påtalats
vid bl. a. 1936 års riksdag genom motion nr 623 i andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. Vidare ha de av Kungl. Majit åren 1928 och 1936 tillsatta

Nr 38.

Lördagen den 24 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

lönekommittéerna haft frågan till prövning. Genom beslut den 20 oktober 1938
bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst
fem sakkunniga för att utreda frågan örn statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter.
Denna kommitté avlämnade den 10 juni 1939 sitt betänkande med
förslag till kungörelse i ämnet (SOU 1939/19).

Då en lång tid förflutit sedan detta betänkande avlämnades och frågan ännu
är olöst, anhåller jag härmed örn kammarens tillstånd att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra följande fråga:

o Är herr statsrådet villig att medverka till en lösning av denna för personalen
så viktiga fråga och på grundval av i ovannämnda betänkande framförda synpunkter
framlägga förslag till 1946 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 269, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret .1945/46, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 272, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 281, i anledning av Kungl. Majis proposition angående kreditgivningen
till utlandet m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379) jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj Is proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; samt

andra''lagutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående förordning örn
ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936
(nr 561).

§ 6.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 550, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation, m. m.

Lördagen den 24 november 1945.

Nr 38.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 551, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 552, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
viss ubåtssäkerhetsmateriel;

nr 553, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av lägerkassemedel för nybyggnad eller större ändringsarbete;

nr 554, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående försäljning av
kronan tillhörigt markområde i Ljungbybed;

nr 555, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 556, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statens
järnvägar berörande markfrågor i Västerås;

nr 557, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastighetsbyte
i Falköping; och

nr 558, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående fastigheter.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Johansson i Stockholm, nr 686, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 378, angående särskild utbildning av folkskollärare; och

herr Lindholm, nr 687, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 382,
med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 em.

rf! ,f

In fidem
Gunnar Britth.