1945. Andra kammaren. Nr 26

ProtokollRiksdagens protokoll 1945:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 26.

Tisdagen den 5 juni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29 och 30 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 2—4, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 163—168, bevillningsutskottets betänkande n nr 45 och 47, bankoutskottets
utlåtanden nr 47—49, första lagutskottets utlåtande nr 39 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 58.

§ 3-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Senander, som anförde: Herr talman! Efter framställning från maskiningenjören
vid statens järnvägars I maskinsektion till distriktschefen, Stockholms
C, blevo sex extra ordinarie vagnstäderskor vid Hagalunds ö och Stockholms
Central avskedade från sina anställningar från och med maj månads utgång
förra året. Orsaken angavs vara att de voro olämpliga för vidare anställning
på grund av s. k. onormal sjukledighet. En av dem begärde senare i anledning
av uppsägningen själv sitt avsked med omedelbar verkan.

De avskedade vagnstäderskorna hade en anställningstid av 6—12 år. En av
dem hade därutöver tidigare varit anställd som grindvakt vid statens järnvägar.

Gjorda framställningar om erhållande av sjukpension avslogos under den märkliga
förklaringen, att »ingen av dem för framtiden är oförmögen att behörigen
sköta sin befattning». Inte heller tillmötesgicks av svenska järnvägsmannaförbundet
gjord framställning, att de skulle i för dem lämpliga befattningar erhålla
fortsatt anställning.

Den av de avskedade, som hade den längsta anställningstiden, omkring 12
år, led av muskelreumatism, enligt läkares utsago tydligen orsakad i arbetet. Berörde
läkare förklarade, att om arbete, där hastiga temperaturändringar icke förekommo,
kunde beredas henne, skulle hon vara tjänstbar. En annan av dem var
sjuk i äggstocksinflammation och njurinflammation med lång konvalescenstid.

Efter tillfrisknandet hade hon haft relativt få sjukdagar. En tredje hade haft
blodpropp och huvudvärk och en fjärde skada i fotleden på grund av ledgångsreumatism
samt smärtor i ryggen. Slutligen hade den femte haft blindtarmsinflammation,
ämnesomsättningsrubbningar och luftrörskatarr varjämte hon råkat
ut för olycksfall.

Av denna kortfattade redogörelse framgår, att de avskedades sjukledigheter
orsakats av allvarliga sjukdomar, varav de flesta på goda skäl kunna antagas
ha, sin grund i deras arbete. Städerskornas arbete är fysiskt krävande, dragigt,
dammigt och smutsigt, vilket givetvis kan vara sjukdomsalstrande. Att under

Andra kammarens protokoll 1945. Nr %6. 1

Nr 26.

Tisdagen den 5 juni 1945.

Interpellation. (Forts.)

sådana förhållanden tala om »onormal sjukledighet» är enligt min mening obefogat.
De sjukledigheter, som ånjutits av de avskedade, ha icke varit längre än
vad som betingats av sjukdomens karaktär och ha åtnjutits efter medgivande av
vederbörande verksläkare.

Varje avskedande på grund av sjukdom, utan att de avskedade tryggas till sin
utkomst på ett eller annat sätt, måste betecknas som inhumant. I särskild grad
gäller detta omdöme beträffande sådana avskedanden ur statstjänst. Det har
alltid betonats, att staten hör föregå med gott exempel och behandla sina anställda
humanare än vad som ofta är fallet på den privata arbetsmarknaden. Så
har icke varit förhållandet i här berörda fall. Det borde dock vara en oeftergivlig
princip för staten att endast i nödfall avskeda sjuka människor och, där sådant
mäste ske, tillförsäkra de avskedade sjukpension enligt så humana principer
som möjligt.

Tyvärr har härvidlag motsatsen varit fallet. Avskedandet av de sex vagnstäderskorna
är upprörande. Jag vill inte bestrida att det kan förekomma, att sjukdom
hos anställda kan lägga hinder i vägen för utförande av ett fullgott arbete
och att det därför kan visa sig nödvändigt att vidtaga speciella åtgärder. I sådant
avseende fanns det emellertid intet att anmärka mot de avskedade vagnstäderskorna.
Orsaken till avskedandet var att de haft »onormal sjukledighet».
Mot deras arbete fanns intet att erinra. Örn man velat förhindra ett återupprepande
av deras s. k. onormala sjukledigheter, så borde inte alla möjligheter varit
uteslutna att placera dem i sådana arbeten, där riskerna för deras hälsotillstånd
vöre mindre. I varje fall borde det anses vara en plikt för vederbörande
myndigheter^ att söka förhjälpa dem till sjukpension, synnerligast som de hade
en relativt lång tjänstetid bakom sig.

Framställningar härom ha emellertid, som tidigare nämnts, avvisats med den
underliga formalistiska invändningen, att ingen av de avskedade har sådan
sjukdom,_ »som gör dem oförmögna att för framtiden användas i statens järnvägars
tjänst». Här föreligger alltså det märkliga förhållandet, att vagnstäderskorna
avskedats under motivering att de haft »onormal sjukledighet» men
samtidigt vägras sjukpension på grund av att de icke äro så sjuka, att de för
framtiden äro oförmögna att användas i sina befattningar. Logiken verkar
egendomlig, och man har svårt att värja sig för misstanken att ifrågavarande
avskedanden skett på grund av godtycke.

Med hänvisning till ovanstående får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa följande
fråga:

Kan det förväntas att statsrådet i anledning av här påtalade sakförhållande
företager en undersökning och eventuellt föranstaltar örn åtgärder i syfte att
antingen bereda åsyftade vagnstäderskor återanställning i för dem lämpliga arbeten
eller, därest detta icke skulle låta sig göra, tilldela dem sjukpension?

Denna anhållan bordlädes.

§4.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken;

nr 334, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 5 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321); och

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

nr 336, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6-

Herr Birke avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 617, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 314, med förslag till förordning örn
värnskatt för budgetåret 1945/46.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.09 em.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 7 juni.

Kl. 11 fm.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse,
nr 330, till riksdagen angående förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, bland annat, att Kungl.
Maj :t förordnat hans excellens herr statsministern Per Alhin Hansson att i riksdagens
andra kammare uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Hansson, som uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev, nr 331, angående
vissa grundlagsfrågor.

Kammarens ledamöter åhörde uppläsningen härav stående.

§ 2-

Herr talmannen uppläste följande till Sveriges riksdag ställda telegram:

På svenska flaggans dag hilser Norges storting Sveriges riksdag med varme
onsker for Sveriges folk og en dyptfolt takk for all utvist livsviktig hjelpsomhet.

C. J. Hambrö. Magnus Nilssen.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta att uppdraga åt
sin talman att å kammarens vägnar frambära sitt tack för denna hälsning samt

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Svar pä
interpellation -

att i samband därmed framföra kammarens lyckönskningar till stortinget vid
dess första sammanträde efter Norges befrielse.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åhörde stående uppläsningen av telegrammet och herr
förste vice talmannens anförande.

§ 3.

Upplästes följande till kammarens talman inkomna skrivelse:

Herr talmannen i riksdagens andra kammare.

Innevarande år hava trehundra år förflutit sedan Jämtland och Härjedalen
förenades med Sverige.

I enlighet med beslut av Jämtlands läns landsting kommer minnet härav att
högtidlighållas bl. a. med en minnesutställning i Östersund den 14 juli—den 13
augusti 1945. Vid öppnandet av utställningen den 14 juli komma D. D. K. K.
H. H. Kronprinsen och Kronprinsessan att närvara.

Bestyrelsen för Minnesutställningen får härmed vördsamt inbjuda riksdagens
andra kammare att låta sig representeras vid utställningens öppnande
genom en ledamot av kammaren.

Preliminärt program för öppningshögtidligheterna bifogas.

För utställningsbestyrelsen:

Torsten Löfgren.

Östersund den 9 maj 1945.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman
! Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta att antaga den erhållna
inbjudningen samt att låta sig representeras av sin talman eller, i händelse
av förfall för honom, av den ledamot av kammaren, som talmannen i sitt
ställe förordnar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 4.

Justerades protokollet för den 1 innevarande juni.

§ 5,

Herr talmannen yttrade: Beträffande riksdagsarbetets ordnande omkring
midsommar får jag, efter samråd med första kammarens talman och talmanskonferensen,
meddela, att sista arbetsplenum före midsommar är avsett att hållas
torsdagen den 21 juni, utan kvällsplenum. Efter midsommar sammanträder
riksdagen åter onsdagen den 27 juni kl. 2 eftermiddagen.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Erlander, som anförde: Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Persson i Landafors har till mig framställt följande frågor:

1) Anser statsrådet de nu gällande tidsperioderna för arbetspremier åt skogsarbetare,
i norra Sverige den 23 april—30 juni 1945 samt i södra och mellersta
Sverige den 1 april—30 juni 1945 vara väl avvägda och tillfredsställande?

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

2) Är statsrådet benägen att medverka till en uppmjukning av bestämmelserna
om minimiprestation som villkor för erhållande av arbetspremie?

3) Har statsrådet uppmärksammat de av vissa skogsbolag meddelade avsikterna
att sänka huggningspriserna å bränsleved vid den tidpunkt, då de statliga
premierna skola tillämpas, och vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för
att förebygga, att så sker?

Till svar härå vill jag anföra följande.

Som bekant tillkom riksdagens beslut örn särskilda arbetspremier för yrkesvana
skogsarbetare på grund av motioner, som väcktes i anledning av propositionen
om hyresbidrag till ovana skogsarbetare. Riksdagen angav i sitt beslut
vissa riktlinjer rörande premiesystemets utformning och de villkor, som borde
gälla för premiernas utgående. Riksdagen anförde därvid bland annat, att premierna
borde bestämmas i förhållande till arbetsförtjänsten samt att det med
hänsyn till syftet med premierna syntes ändamålsenligt att såsom villkor för
premie stadga viss minimiprestation, som dock ej borde fastställas för högt.
Premie borde utgå endast för arbete, som utfördes under viss av Kungl. Maj :t
fastställd premieringsperiod, vilken borde taga sin början snarast möjligt efter
det beslut i frågan meddelats. Med hänsyn till kravet på viss minimiprestation
såsom villkor för premie finge perioden, örn så befunnes lämpligt, uppdelas
i flera. Utformningen i övrigt av premiesystemet skulle bero på prövning
av Kungl. Majit, som jämväl skulle äga fria händer vid fastställande av premieringsperioden.

På grundval av detta riksdagens beslut utsatte Kungl. Majit premieringsperiodens.
början i södra och mellersta Sverige till den 1 april samt i norra
Sverige till den 1 maj. I båda fallen fastställdes premieringsperiodens slut till
den 30 juni 1945. Åt statens arbetsmarknadskommission uppdrogs att fastställa
gränsen mellan det sydligare och det nordligare området. I fråga örn premiens
storlek föreskrev Kungl. Majit, att skogsarbetare för huggningsarbete skulle
erhålla premie med 40 procent av det belopp, varmed hans inkomst av premieberättigat
arbete under premieringsperioden överstege ett grundbelopp av 150
kronor. Skogsarbetare skulle därjämte äga rätt till premie med 20 procent av
det belopp, vartill hans inkomst av premieberättigat körningsarbete sammanlagt
uppginge.

Kungl. Majits ifrågavarande beslut föregicks av ingående överläggningar
såväl med arbetsmarknads- och bränslekommissionerna som med organisationerna
för arbetsgivare och arbetare. Beträffande anledningen till att riket uppdelades
i två områden i fråga örn tidpunkten för premieringsbestämmelsernas
ikraftträdande vill jag erinra om att gagnvirkesavverkningarna i norra Sverige
normalt bruka fortgå längre fram på våren än vad som är fallet i södra
och mellersta Sverige. Då det var önskvärt, att premieringsperiodens början
så nära som möjligt anslöt sig till tidpunkten för gagnvirkesavverkningarnas
upphörande, måste perioden börja att löpa å ett senare datum i norra Sverige
än för landet i övrigt. Redan då beslut fattades om att premieringssystemet
inom det norra området skulle träda i tillämpning den 1 maj, räknade jag emellertid
med att väderlekssituationen kunde utveckla sig på sådant sätt, att
gagnvirkes drivningarna komme att upphöra tidigare än vad som förutsattes
och att det i så fall kunde visa sig lämpligt att framflytta tidpunkten för periodens
början.

Den osedvanligt blida väderlek, som rådde i hela landet i slutet av mars och
som i stort sett blev bestående även under första hälften av april månad, medförde,
att i de norra delarna av landet islossningen i sjöar och bäckar inträdde
tidigare än normalt. Basvägarna gingo härvid upp, och gagnvirkesavverkningarna
måste delvis upphöra redan under loppet av april månad. Detta förhållande

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ledde till att Kungl. Maj :t, efter en framställning från arbetsmarknadskommissionen
i samråd med bränslekommissionen, beslöt framflytta premieringsperiodens
början för norra Sverige till den 23 april.

I interpellationen göres gällande, att premieperioden bort utsträckas till den
1 september. Att premieringsperioden i Kungl. Maj :ts beslut begränsats till den
30 juni 1945 har emellertid sin förklaring däri, att avverkningsåret 1944/45
då slutar och att man vid denna tidpunkt ville ha möjlighet att ånyo överblicka
läget i fråga örn bränsleförsörjningen med hänsyn till bland annat verkningarna
av premiesystemet i dess nuvarande utformning ävensom möjligheterna
till import av fossilt bränsle. Redan då beslutet den 23 mars fattades
stod det emellertid klart för mig, att fastställandet av en ny premieringsperiod
eller förlängning av den nu löpande kunde visa sig erforderlig. Ett sådant beslut
har också numera fattats, i det att premieperioden utsträckts till att omfatta
även juli och augusti månader.

Interpellanten har gjort gällande, att premieringsperioden kommit att sammanfalla
med tiden för vårarbetet inom jordbruket samt att premieringssystemet
med hänsyn härtill kommit att sakna ekonomisk betydelse för skogsarbetare,
som ha eget jordbruk eller eljest bruka syssla med jordbruksarbete vid denna
tid på året.

Helt naturligt har tillgodoseendet av jordbrukets stora arbetskraftsbehov för
vårarbetet i viss mån kommit att inverka på arbetskraftstillgången för vedavverkningarna,
men interpellanten synes dock överskatta betydelsen härav. De
jordbruk, som innehavas av skogsarbetare, äro i regel av ringa omfattning.
På grund härav och då premieringsperioden, örn man bortser från den nyligen
beslutade förlängningen, fastställts till tre månader i södra och mellersta Sverige
samt till mer än två månader i norra Sverige torde i de flesta fall premieberättigat
huggningsarbete kunna utföras i icke obetydlig omfattning även
om vårsådden förhindrar arbete i skogen under viss del av perioden. Örn man
nämligen räknar med att dagsförtjänsten å huggning av ved i genomsnitt uppgår
till i norra Sverige tretton kronor per dag och i södra och mellersta Sverige
elva kronor per dag, åtgår sålunda för intjänande av grundbeloppet 150 kronor
endast 11,5 respektive 13,5 dagsverken.

Under hänvisning till det anförda vill jag som svar på interpellantens första
fråga såsom min mening framhålla, att några berättigade erinringar icke torde
kunna göras mot det sätt, varpå premieringsperiodens längd fastställts.

Vad härefter angår frågan örn storleken av den minimiprestation, som erfordras
för erhållande av premie, vill jag framhålla, att även denna fråga vid
.ärendets beredning inom socialdepartementet blev föremål för ingående överläggningar
med representanter för såväl arbetsgivar- och arbetarparterna som
vederbörande myndigheter- Därvid framfördes förslag örn, å ena sidan, ett förhållandevis
lågt grundbelopp och en relativt låg premie å hela inkomsten, inberäknat
grundbeloppet, samt, å andra sidan, ett högre grundbelopp och en hög
irremie å överskjutande arbetsinkomst. Meningarna voro delade beträffande
vilket av dessa system som skulle innebära den största stimulansen till ökat
arbete i skogen. Förslag framfördes örn ett grundbelopp av 100 kronor samt,
sedan detta belopp intjänats, en premie örn 30 procent å hela arbetsinkomsten,
således även på grundbeloppet. Bränslekommissionens ordförande uttalade sig
för ett relativt högt grundbelopp, lägst 150 kronor, samt premie endast å överskjutande
arbetsinkomst. Av arbetsmarknadskommissionens ledamöter uttalade
sig samtliga för ett premiefritt grundbelopp, utom en vilken ansåg premie böra
utgå å hela inkomsten, sedan grundbeloppet intjänats. I fråga örn storleken av
grundbeloppet voro meningarna inom kommissionen mera delade i det sex förordade
ett grundbelopp å 150 kronor och fyra ett grundbelopp å 100 kronor.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

För egen del har jag ansett, att de bästa förutsättningarna för en önskvärd
ökning av avverkningarna skulle ernås, om premien fastställdes så hög som till
40 %. En förutsättning härför var emellertid, att grundbeloppet bestämdes till
150 kronor och att premien beräknades allenast å den del av arbetsförtjänsten,
som översteg grundbeloppet. Som framgår av vad jag nyss anfört uppgår den
tid, inom vilken nämnda grundbelopp normalt bör vara intjänat, ej till mer än
ca två arbetsveckor. För premieberättigat arbete har alltså fram till den 1 juli
återstått, i landets södra och mellersta delar omkring 11 och i den norra delen
ca 8 veckor. Såsom jag förut framhållit har premieringsperioden nu förlängts
med två månader. Några bestämmelser örn beräkning av nytt grundbelopp ha
därvid icke meddelats. Detta innebär, att den som redan fullgjort grundprestationen
blir berättigad till premie å hela arbetsförtjänsten under dessa månader.

Interpellanten har slutligen uppgivit, att vissa skogsbolag tillkännagivit sin
avsikt att efter den 1 maj sänka huggningsersättninga.rna å bränsleved, samt
gjort gällande, att detta förfaringssätt stöde i uppenbar strid mot det införda
premieringssystemet.

Med anledning härav vill jag framhålla, att jag hittills icke erhållit kännedom
örn något fall, då arbetsgivare skulle ha utnyttjat de statliga huggningspremierna
till att sänka utgående arbetslöner. Arbetsmarknadskommissionen
har emellertid i anledning av interpellationen lämnat vissa upplysningar, som
möjligen kan utgöra en förklaring till att misstanke uppkommit örn att så verkligen
skett. Kommissionen anför härom följande:

»Enligt kollektivavtalen utgår vid huggningsarbete, när så anses befogat,
särskilda svårighetstillägg med varierande belopp på ackordspriset. En sådan
orsak till utbetalande av svårighetstillägg har bl. a. varit de exceptionella snöförhållanden,
som utmärkt den gångna vintern. När vår- och sommarhuggningarna
börja, får emellertid detta svårighetstilläggs bortfallande anses som
ett normalt lod i lönesättningen. Att sänkningen av huggningspriserna å ved
sammanfallit med inträdet av premieringsperioden för norra Sverige innebär
sålunda icke, att sänkningen skett i anledning av premieringssystemets införande
utan får betraktas som en fullt normal företeelse.»

Enligt besked från ordföranden i skogs- och flottningsarbetareförbundet har
heller icke till förbundet inkommit någon anmälan från vare sig dess iinderavdelningar
eller medlemmar att någon medlem i anledning av premiesystemets
införande skulle ha erhållit icke avtalsenlig lön.

Med vad jag nu anfört anser jag mig ha besvarat de till mig riktade frågorna.

Härefter yttrade:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Erlander för svaret på min interpellation. Jag ber också att upplysningsvis få
nämna, att jag överrumplades av att svaret kom i dag. Jag hade nämligen
fått meddelande, att min interpellation skulle besvaras i tisdags, men på
grund av att jag skulle följa med jordbruksutskottet på en studieresa i Gävleborgs
län, som vi sedan varit ute på, vände jag mig till statsrådet Erlander,
och vi träffade den överenskommelsen, att svaret på denna interpellation skulle
lämnas nu på lördag. När jag så kom ned hit och fick föredragningslistan,
upptäckte jag till min överraskning, att svaret skall lämnas i dag, och jag
var alltså fullkomligt oförberedd på detta. Jag tackar emellertid för svaret
och jag konstaterar beträffande den första av mig framställda frågan, att bestämmelsen
om att tidsperioden för arbetspremier åt skogsarbetare i det norra
distriktet skulle omfatta tiden den 23 april—den 30 juni 1945 kunde anses till -

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

fredsställande. Jag påpekade emellertid i min interpellation, att på grund av
denna korta tidsperiod skogsarbetarna uppe i Norrland hade ställt den frågan,
huruvida det överhuvud taget var möjligt att, sedan nu vårsådden inträffat,
kunna utnyttja denna tidsperiod, då en stor del — kanske större delen —
av dessa skogsarbetare själva hade ett mindre jordbruk, och då de vidare
måste ha körningshjälp till vårsådden på sina små jordbruk, varför de i sin
tur måste hjälpa sina närboende jordbrukare, vilka hjälpt dem med körning.
Därigenom skulle alltså en del av denna relativt korta tidsperiod gå bort. Vidare
skulle de därefter hugga ved efter det vanliga huggningspriset för 150
kronor, innan de kunde komma i åtnjutande av några premier. Jag har emellertid
ansett, att denna tidsperiod var så kort, att det skulle spela så liten roll
beträffande de kubikmeter ved som det gällde att hugga och på vilka de
skulle få premie, att det skulle praktiskt taget betyda ingenting, när tiden
skulle utgå den 30 juni. Jag framhöll därför i min interpellation, att det
skulle vara önskvärt, att därest det vöre meningen att utsträcka denna tidsperiod
detta skulle ha skett i samband med kungörandet av tidsperioden för
vilken arbetspremier skulle utgå. Man borde redan från början uppgivit detta,
så att skogsarbetarna få klart för sig, att det gällde att så fort som möjligt
hinna till skogen för att deltaga i den premieberättigade huggningen. Nu har
det meddelandet lämnats, att denna tidsperiod också förlängts med två månader,
och jag anser alltså, att detta överensstämmer med de önskemål, som jag
framställt i min interpellation.

I den andra punkten, där jag frågar, örn statsrådet var benägen att medverka
till en uppmjukning av bestämmelserna örn minimiprestation som villkor
för erhållande av arbetspremie, framgick av svaret, att man inom arbetsmarknadskommissionen
hade tre olika meningar i denna sak. En hel del skogsarbetare
lia emellertid meddelat mig, att de ansågo från början, att denna minimiprestation
var för högt tilltagen, och att man ansåg, att örn det krävdes
en minimiarbetsprestation borde den i varje fall sättas något lägre, och att
premierna också skulle utgå på denna minimiarbetsprestation. Det kanske är
motiverat, att man här talar örn en minimiarbetsprestation, därför att man
därigenom också skulle kunna undvika, att länsarbetsnämnderna, skulle bli
skyldiga att betala ut några kronor för någon enstaka kubikmeter ved. Jag
har i min interpellation pekat på att det kanske vore klokt att fastställa minimiarbetsprestationen
till 100 kronor och att de procentuella premierna skulle
utgå även på detta belopp. Statsrådet Erlander har för egen del ansett, att
det skulle vara den bästa stimulansen att sätta minimiarbetsprestationen till
150 kronor, och att därefter 40 procent skulle utgå i premie på den ved, man
därefter hugger. Skogsarbetarna lia emellertid ansett, att denna minimiarbetsprestation
är satt för högt, och de lia fortfarande den uppfattningen. Då
vi komma att kunna tillföra skogshuggningen ett betydande antal skogsarbetare,
när den militära beredskapen avvecklats, och vi sålunda kunna räkna med
att kunna leda en hel del folk till skogarna, och då det icke vidtagits någon
ändring i arbetsminimiprestationen, nödgas också de skogsarbetare, vilka
eventuellt komma till skogarna efter den 1 juli, att utföra den relativt höga
minimiarbetsprestationen för att erhålla premier. Jag har den uppfattningen,
att det icke är ägnat att ge den stimulans åt detta arbete, som man åsyftat
för att tillföra skogarna så mycken arbetskraft som möjligt.

I fråga örn den tredje punkten anser jag det vara av den allra största betydelse
att göra statsrådet Erlander och riksdagen uppmärksamma på att vissa
skogsbolag i Härjedalen och Dalarna signalerat en sänkning av huggningspriserna
efter den 1 maj. Detta sammanföll också på ett betänkligt sätt med
den tidpunkt, då de statliga premierna skulle utbetalas. Jag hörde av svaret,

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

att etet icke på något sätt givits tillkänna, att bolagen försökt sig på denna,
såsom jag anser, stridande handling gentemot statsmakternas åtgärder att stimulera
skogsarbetarna. Örn verkligen icke något bolag sänkt de tidigare utgående
huggningspriserna — jag bortser alltså från det svårighetstillägg som
tillämpats under vintern på grund av vidriga snöförhållanden -— anser jag,
att då det gäller denna tredje punkt har min interpellation haft åsyftad verkan.
Då jag fick reda på detta, gav det mig omedelbart anledning att i en
interpellation göra riksdagen och Kungl. Maj it uppmärksamma på den saken.
Genom denna interpellation lia vi reda på vilka avsikter som man kunde ha
för att försöka sänka huggningspriserna. Det är emellertid obestridligt, att
vissa bolag underlydande skogvaktare i Härjedalen meddelat arbetarna, som
voro uppe i skogarna och höggo ved, att efter den 1 maj skulle huggningspriserna
sänkas med 65 öre per kubikmeter. I Härjedalen råder det praktiskt
taget ett avtalslöst tillstånd i skogarna, och i fråga örn de avtalade priserna
är det ganska svårt att fastställa någonting, när det gäller Härjedalen. Å
andra sidan måste jag peka på att beträffande flera skogsavtal har ju situationen
varit den, att de flesta skogsavverkare nödgats betala mer än vad avtalet
föreskriver, och att detta berott därpå att det varit brist på arbetskraft,
samt att de vana skogsarbetarna på grund av de förhållanden, som varit rådande
beträffande vedhuggningen, i jämförelse med de ovana skogsarbetarna
ansett sig vara åsidosatta särskilt i vad det gäller betalning för vedhuggningen.
Nu har man nödgats betala mer än vad gällande skogsavtal föreskriver,
och då är frågan, örn man kan anse det opportunt att falla ner på denna avtalslönenivå
i samband med att dessa huggningspremier skola utgå. Beträffande
Härjedalen hade man under fjolhösten betalat 4 kronor ä 4 kronor 50
öre per kubikmeter ved. Skogsavverkarna meddelade, att skogsdistrikten skulle
sänka dessa huggningspriser till 3 kronor 35 öre och till 3 kronor 85 öre. En
sådan sänkning av dessa priser skulle emellertid innebära, att staten skulle i
premier få betala ut 1 krona 34 öre samt 1 krona 54 öre, men arbetarna skulle
endast få utöver vad tidigare sagts 69 öre och 89 öre per kubikmeter ved. Örn
nu icke dessa bolag i Härjedalen fullföljt sin avsikt att sänka huggningspriserna
efter den 1 maj, måste detta bero på att frågan på detta sätt kommit till
offentlig kännedom, så att man dragit sig för att göra det. Under sådana
förhållanden är jag tillfredsställd med det svar som jag fått på den tredje
punkten i min interpellation.

Det är alltså beträffande första och tredje punkterna, vilka även äro positiva,
som jag är tillfredsställd med svaret, Beträffande punkten 2, där det
gäller minimiarbetsprestationen, ifrågasätter jag, örn icke statsrådet Erlander
bör sysselsätta sig med denna fråga mera ingående. Då de till beredskap inkallade
få komma hem och det alltså gäller att ordna så att man får så mycket
folk som möjligt till skogarna, då bör man överväga, om man icke skulle
kunna sänka minimiarbetsprestationen enligt de grunder, vilka jag angivit i
min interpellation. Jag tror, att det skulle vara av stimulerande art, att man
också på do två månader, som återstå efter den 1 juli, då man beräknar, att
dessa till beredskap inkallade äro hemma, skulle kunna få ut dem i skogarna,
ifall de kunde räkna med att få dessa dO procent omedelbart, när de börja
sitt arbete. Härutöver har jag ingenting att tillägga. Jag har väckt en motion,
som kommer senare under riksdagsperioden, då vi alltså få tillfälle
att behandla den, och då få vi också på nytt taga upp frågan om riktlinjerna
för skogsarbetarna.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ber först att till interpellanten
få framföra mitt beklagande äver det missöde, som bär inträffat beträffande

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tidpunkten för interpellationer besvarande. Det är fullkomligt riktigt, som
interpellanten har sagt, att vi hade kommit överens om att interpellationen
skulle besvaras på lördag, men vid det resonemang, som vi förde örn denna
sak, nämnde interpellanten själv först torsdagen som den lämpliga dagen, och
jag trodde faktiskt, att det var ett tillmötesgående från min sida, när jag
ändrade dagen från lördag till torsdag. Det missöde, som inträffade från socialdepartementets
kanslis sida, var att när interpellationssvaret i går överlämnades
till interpellanten, vilket örn jag icke misstar mig gick till så, att interpellanten
själv hämtade svaret i departementet i går klockan 12, fanns ingen
anteckning'' gjord örn att interpellationen skulle besvaras på torsdag. Jag är
ledsen över detta missöde men skall i framtiden söka se till att på interpellationssvar
angives tiden för interpellationens besvarande, så att icke något missförstånd
skall behöva uppkomma. Jag trodde som sagt faktiskt, att jag gjorde
interpellanten en tjänst genom att svara på torsdag i stället för på lördag.

Av sakinnehållet i det anförande, som interpellanten nyss höll, framgick
ju, att interpellanten och jag äro helt ense beträffande den första punkten.
Beträffande den tredje punkten kan jag gärna säga till interpellanten, att jag
delar hans mening örn att det var bra, att denna sak blev föremål för offentlig
uppmärksamhet. På dessa två punkter ha vi således inga delade meningar.
Beträffande den andra punkten äro däremot meningarna mer delade, fastän
ingen av oss torde vara helt övertygad örn att den mening han har är den enda
absolut riktiga. Både interpellanten och jag kunna givetvis medge, att det är
mycket svårt att veta på vilket sätt man mest stimulerar det man vill stimulera,
nämligen att få den vana arbetskraften att stanna i skogen. Vi hade en lång
serie överläggningar i socialdepartementet, innan jag blev övertygad örn att
det mest effektiva var att fastställa en hög procentsats. Det är dock en
mycket hög procentsats, när man betalar ut 40 % på det belopp, som arbetaren
faktiskt tjänar in. För att man skulle kunna ge en så hög procent var det ganska
nödvändigt att fastställa en relativt hög minimiprestation. Att det skulle vara
en minimiprestation har ju Kungl. Majit icke något ansvar för, eftersom riksdagen
visserligen givit Kungl. Majit mycket fria händer men dock uttryckligen
angav, att det skulle finnas bestämmelse örn minimiprestation.

Nu vill jag ändå säga, att sådan utvecklingen sedan dess har blivit är det
väl även ur skogsarbetarnas synpunkt alldeles uppenbart, att det var bättre
att göra som vi gjorde, när vi fastställde en hög procentsats, nämligen 40 %,
eftersom arbetarna nu kunna få dessa 40 % även på det som avverkas efter den
1 juli fram till den sista augusti. När vi räknade på dessa ting försökte vi
konstruera en procent, som utslagen på det hela skulle för en normal skogsarbetare
röra sig mellan 28 och 30 %, och vi trodde oss kunna nå detta genom
att fastställa minimiprestationen till 150 kronor och den höga procentsatsen
av 40. Möjligheterna för den vane skogsarbetaren, som stannar i skogen, ha ju
nu väsentligt förbättrats, sedan perioden har förlängts med två månader. Han
kan nu arbeta flera dagar i skogen och får sina 40 % utan någon ny minimiprestation.
Jag tror därför, att utvecklingen har gjort, att det även ur de synpunkter,
som förfäktas av dem, som ville ha en lägre minimiprestation, har
blivit mer tillfredsställande än örn man hade satt en lägre minimiprestation
och en lägre procentsats.

Herr Jonsson i Järvsand: Herr talman! Jag tror att det kanske i detta sammanhang
kan vara lämpligt, att man från skogsarbetarhåll uttalar den uppfattning,
som jag vet är rätt allmän bland norrländska skogsarbetare för närvarande,
nämligen att dessa bidragsbestämmelser numera utformats på ett
mycket fördelaktigt sätt. Jag har för min del haft tillfälle att träffa ett flertal

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Svar pä interpellation. (Forts.)

skogsarbetare icke blott i Jämtland utan även i Västernorrland, oell det har
faktiskt icke förmärkts något egentligt missnöje under den senaste tiden.. Det
är faktiskt så, att detta bidrag på 40 % är betydligt större än vad vare sig vi
här i riksdagen eller skogsarbetarna kunde tänka sig skulle bli fallet, då beslutet
fattades.

Det är visserligen riktigt, som herr Persson i Lannafors säger, att när detta
beslut först offentliggjordes, förekom det en del missnöje främst beträffande
tidpunkten för bidragets utgående. På en del håll i Norrland fann man det
vara besynnerligt, att man skulle få del av detta bidrag först en månad senare.
En hel del norrländska skogsarbetare förstå dock orsaken till detta. Bidraget
har ju varit avsett att stimulera fram ökad vedavverkning och icke i främsta
rummet att vara ett ekonomiskt bidrag till skogsarbetarna, Under sådana förhållanden
var det naturligt, att man sökte finna en form, som avskilde bidraget
från den tid, då gagnvirkeshuggningarna i allmänhet pågå. I Norrland pågingo
dessa gagnvirkeshuggningar för fullt omkring den 1 april. När sedan våren utvecklades
så, att dessa avverkningar slutfördes fortare än man förut hade beräknat,
så tog ju arbetsmarknadskommissionen mycken hänsyn till de krav,
som framfördes från skogsarbetarhåll, och för Norrlands vidkommande fick
man tidpunkten för bidragets utgående framflyttad till. den 23 april..

Jag vill med detta ha sagt, att det missnöje, som faktiskt har funnits bland
de vana skogsarbetarna, är såvitt jag förstår i dag borta. Man bär funnit att
man bär fått vad man på ett långt tidigare stadium ansåg skulle vara av värde
för att stimulera vedproduktionen i landet.

Det är kanske ändå några synpunkter, som man måste tillägga till detta.
Det gäller framför allt körarna. Det är tyvärr så, att den bidragsprocent, som
skall utgå till körarna, blir illusorisk därigenom, att några körningar knappast
kunna pågå i Norrland under nu ifrågavarande tid. Det skulle därför kanske
vara skäl i att man från arbetsmarknadskommissionens och regeringens sida
ville ta sig en funderare inför hösten, när markerna bli frusna, huruvida det
icke finns anledning att förlänga tiden för bidragsprocenten beträffande körningar
av ved. Jag vill icke med detta ge någon rekommendation för ett sådant
beslut utan har endast velat framhålla, att man bör undersöka saken.

Jag skulle därefter be att få säga några ord i anledning av vad herr Persson
i Landafors yttrade örn arbetsgivarnas försök att sätta ned priserna efter det
dessa premier blevo införda. Jag misstänker att detta uttalande kanske kan
bero på en missuppfattning. I våra avtal ha vi nämligen olika priser för vinterarbete
och för sommararbete. Sommarhuggningarna gå alltid med några procents
lägre priser, och sommarhuggningsavtalet träder i kraft just den 1 maj.
Det är alltså helt naturligt, att en skogsarbetare, som då övergår till sommarhuggning,
får lägre priser. Sedan kan det ju tänkas, att det i Härjedalen gjordes
försök att ytterligare pressa ned priserna, sedan riksdagen fattat sitt beslut.
Det skulle i så fall, såsom herr Persson i Landafors också framhöll, kunna
bero på att man praktiskt taget icke har några avtal i Härjedalen. Man saknar
följaktligen kontroll över hur man där förfar i detta hänseende. Jag kan dock
försäkra, att från de avtalsreglerade områdena kunna några sådana försök
icke göras, eftersom priserna äro stipulerade i avtalet.

Sedan är det naturligtvis en annan sak, att det faktiskt varit så, att en del
enskilda skogsägare under senare år ha betalat överpriser jämfört med avtalet.
Det är möjligt, att det vid dessa enskilda avverkningar nu har skett någon
mindre reducering av huggningspriset. I så fall är det ingenting att invända
mot den saken, såvida dessa reducerade priser icke ha gått under avtalspriscrna.
Vi ha ju från organiserat skogsarbetarhåll alltid ansett det vara mycket
beklagligt, att vi kommit i det läget, att våra avtal icke lia blivit respekterade

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

inom det enskilda skogsbruket. Örn det nu faktiskt skulle bli så, att våra avtalspriser
komma att gälla även där, är det för framtiden icke till någon skada
för skogsarbetarna.

Herr Jonsson i Haverö: Herr talman! Hedan när i anledning av en kungl,
proposition motion väcktes i denna fråga, hade vi klart för oss, hurusom man
i riksdagskretsar, inom skogs- och flottningsarbetaréförbundet och även inom
arbetsgivareföreningen var synnerligen tveksam om huruvida det föreslagna
systemet var ett system som man överhuvud taget skulle kunna acceptera. Man
gjorde nämligen från början mycket starkt gällande, att priserna på detta område_
borde regleras i vanlig ordning, och jag har hört många av herr Perssons
partivänner fortfarande anse, att man här gått felaktigt till väga. Man skulle
ha överlåtit åt fackföreningarna att ordna denna fråga.

Nu har här i dag herr Persson meddelat oss, att en ganska stor landsända,
som uteslutande försörjer sig på skogsindustri, är fullständigt avtalslöst. Detta
tillstånd sammanhänger därmed, att fackföreningsrörelsen överhuvud taget
icke har kunnat komma in i detta område. Det ligger så till, att syndikalisterna
behärska hela avtalsmarknaden i Härjedalen, och detta har gjort, att läget på
detta område är fullständigt labilt. Men det vore ändå oriktigt, att man genom
åtgärder från riksdagens sida skulle försöka få skogsarbetarna i Härjedalen
att komma till insikt örn felaktigheten i det sätt på vilket de behagat sammansluta
sig.

Det var ett avsnitt av herr Perssons anförande som jag icke anser mig kunna
låta stå alldeles oemotsagt. Herr Persson sökte göra gällande, att det var tack
vare hans interpellation, som tiden för dessa skogspremier blivit utsträckt.
Det är fullständigt felaktigt, ty redan samma dag, som dessa premier offentliggjordes
i pressen, var jag personligen i förbindelse med arbetsmarknadskommissionen
och fick då den upplysningen, att denna första period endast avsåg
ett försök. Meningen var att utsträcka perioden eventuellt över hela sommaren.
Det är hela sanningen, och det finns ingen anledning att söka göra gällande,
att det skett genom några som helst påtryckningar från kommunisternas sida.
Jag tycker, att det i varje fall är glädjande, att kommunisterna nu börjat intressera
sig för denna fråga så pass mycket som de gjort. Det hade ju funnits
tillfälle att göra en framstöt på ett tidigare stadium, under den tid av ett par,
tre veckor, då vi resonerade här örn denna fråga och ingen visste, örn det överhuvud
taget fanns några möjligheter att komma fram med en motion i detta
ämne. Då hörde man ingenting från kommunisternas håll. Man var överhuvud
taget inte intresserad för denna fråga vid denna tid. Vad nu detta intresse
egentligen innebär, örn det är ett sent uppvaknande eller örn man tänker sig
att söka förbättra systemet, vill jag i detta sammanhang icke yttra mig örn.

Jag måste för min del erkänna, att när prestationstiden bestämdes av riksdagen,
ansåg jag också, att den var alltför långt tilltagen, och jag trodde, som
herr Persson i Landafors sagt i dag, att det skulle innebära, att detta system
icke skulle komma att bli tillräckligt effektivt. Jag har emellertid sedan dess
fått lov att justera min uppfattning, och jag är nu övertygad om, att detta
system varit det mest effektiva tack vare den högre procenten. Skulle vi Ira
fått det lägsta prestationsbeloppet, d. v. s. 100 kronor och 30 procent, tror jag
inte, att systemet skulle lia fått samma effekt. Örn systemet icke nu får önskad
effekt är detta beroende på den enkla omständigheten, att vi inte ha tillgång
på arbetskraft ute i skogarna. Det kommer nämligen här inte främst an
på örn systemet är tillräckligt effektivt utan örn det överhuvud taget finns
folk att uppbringa för detta arbete, då de ha sysselsättning på andra områden.
Jag har haft tillfälle att komma i kontakt med oerhört många skogsarbetare,

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

men jag Ilar inte hört någon som sagt, att han inte hade något att göra för närvarande
och att han inte heller tänkte gå ut i skogen och arbeta tack vare att
systemet inte blivit som han önskat, utan alla som jag kommit i kontakt med
ha ansett, att detta system är till fyllest, och man har inte på något sätt
önskat, att statsmakterna skulle ingripa på ett effektivare sätt, än som här
skett.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! I likhet med ett par andra talare
här har jag den erfarenheten, att statsbidragen för huggning lia mycket kraftigt
ökat tillgången på skogsarbetare för vedhuggning och massavedhuggning,
till och med så kraftigt att man på sina håll har haft svårt att få nödig
arbetskraft till vårbruket, och jag utgår ifrån att de svårigheter som man har
vid vårbruket komma att bli ännu större under skördetiden.

Jag skulle vilja säga ett par ord örn körarpremierna, och det är av den
anledningen som jag anhållit örn ordet, herr talman. Det är på det sättet, att
man inte gärna framkör veden ur skogen, med mindre än att det är snö på marken.
Det betyder, att man under den tid, då premiesystemet hittills har gällt,
och under den tid det kommer att gälla fram till den 30 september praktiskt
taget icke kan för körningens del komma i åtnjutande av statspremierna. När
nu körarna inte alls veta, hur det kan komma att ställa sig under den tid, då
man egentligen plägar köra fram veden, alltså när vi fått snö på nytt, är det
uppenbart, att premierna för körarnas vidkommande icke ha den stimulerande
verkan på avverkningarnas igångsättande som de egentligen skulle kunnat få.
Det är därför enligt min mening angeläget, att man talar om för skogskörarna,
huruvida de kunna räkna på att premier skola utgå även under den tid av året,
då man verkligen kan frakta fram veden ur skogarna, eller örn det är meningen,
att dessa bestämmelser om premier skola bli tomma ord, skola bli ett rent spegelfäkteri
för körarnas vidkommande. För övrigt torde man kunna säga att örn
man i vinter vill ha fram största möjliga vedkvantitet ur skogarna, är det nödvändigt
att med hjälp av premierna se till att hästarna under den lämpligaste
framkörningstiden komma att utnyttjas i ali den utsträckning som är
möjlig.

Herr Jansson i Aspeboda: Herr talman! Genom länsblockmyndigheternas
försorg har i början av maj månad utsänts en förfrågan, huruvida de jordbrukande
skogsägarna ville förbinda sig till att eller ansågo sig kunna forsla
fram ved före den 1 oktober. Som överblockledaren i min egen kommun fick
jag mottaga alla de blanketter som det härvidlag var fråga örn. Jag vände
mig då till representanter för byalagen med en förfrågan, örn de ville gå ikring
och höra sig för, om det överhuvud taget fanns någon som ville köra ved före
den 1 oktober. För mig slog det alldeles slint, jag fick inte in något jakande
svar. Detta rapporterade jag till länsblockmyndigheten i Kopparbergs län
och frågade, om det bara var i vår kommun, som förhållandena voro sådana.
Jag fick det svaret, att det var ungefär likadant överallt. Detta beror tydligen
därpå, att det är ytterst få som lyckats få någon tid över från skötseln av
sina jordbruk, även örn veden ligger så till, att det skulle kunna gå att forsla
fram den på barmark. Först på hösten, sedan arbetena vid jordbruket äro avslutade,
blir det möjligt för folk att ge sig iväg till skogarna, och för mången
blir det möjligt, först då kölden sätter in och det blir slädföre.

Det har, herr talman, för skogskörarna blivit, som herr Hedlund säger, ett
rent spegelfäkteri. De veta icke, örn de komma i åtnjutande av den premie som
det här vinkats med eller örn den kommer att dragas in. Detta gör, att det är
många skogsägare i dag, som inte bry sig örn vedhuggning. Det är gott och väl

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

att de kunna tjäna pengar, men körama vilja också lia en femöring med, örn
de skola vara med i leken. Det är alltså många som inte veta, örn de skola deltaga
i huggningen, och därför vill jag framhålla, att det torde vara av nöden,
att vederbörande myndigheter i tid taga upp denna fråga till ny prövning och
meddela detta, så att åtminstone inte de skogsägare avhålla sig från vedhuggning
som eljest skulle komma att hugga ved, örn de visste, att de skulle
få bättre priser.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Till herr Jonsson i Haverö vill jag
säga, att örn han har uppfattat mitt resonemang örn premieperiodens längd på
det sättet, att det skulle vara tack vare min interpellation, som periodens ökats
med två månader, så måste detta helt enkelt bero på en missuppfattning. Jag
konstaterade bara att det skett en förlängning av perioden med två månader
och att interpellationens önskemål sålunda uppfyllts, och det är ju någonting
helt annat. Jag har inte alls velat bestrida, att det redan tidigare varit, påtänkt
att perioden skulle förlängas med två månader eller att det möjligen
skulle bli en andra period. Vad jag framhöll i interpellationen var bara, attdetta
i så fall borde ha kungjorts för de skogsarbetare, som tänkte söka sig
till skogen men som inte gjort det, för att de därigenom skulle få klart för sig
att perioden var så pass lång, att de i alla fall skulle hinna få del av dessa
huggningspremier.

Man har här så smått försökt göra en politisk debatt av det hela, men jag vägrar
för min del att gå in på någon sådan, ty jag anser inte att detta är någon
politisk fråga. Jag skulle bara vilja säga, att även örn det skulle föreligga
några underlåtenheter från kommunistisk sida, som gjort att socialdemokraterna
ensamma skulle kunna tillskriva sig förtjänsten av den skogsarbetarpolitik,
som förts hittills, så ha dock de vana skogsarbetarna varit rätt missnöjda med
denna politik, och i en sådan situation är det väl förklarligt, örn kommunisterna
ifrågasätta att åtgärder böra vidtagas för att bättra på det hela.

De frågor, som jag ställde senare i interpellationen, hänga ju samman med
rent tekniska anordningar i fråga örn de nya bestämmelser och direktiv, som
utfärdats.

Herr Jonsson i Haverö: Herr talman! Jag vill bara till herr Persson säga,
att jag har inte på något sätt gjort gällande, att socialdemokraterna enbart
skulle kunna tillskriva sig förtjänsten av den politik, som här förte. Jag bara
konstaterade att riksdagen var fullkomligt enhällig, när beslutet örn den nuvarande
anordningen fattades, och att det inte annat än möjligen från motionärernas
sida gjordes någon invändning mot periodens längd. Detta innebär ju
inte att jag velat tillskriva något särskilt parti äran för vad som gjorts.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den på kammarens bord
liggande motionen nr 617 av herr Birke m. fl.

§ 8.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet i anledning av visst
avskedande av sex e. o. vagnstäderskor vid statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

§ 9-

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av dels Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition med förslag till butikstängningslag, dels ock i ämnet väckta butikmotioner.
stängnings^.

- Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 197, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till butikstängningslag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 335 av herr Boman m. fl. samt inom andra kammaren nr 525 av herr Sköldin
m. fl. (lika lydande med I: 335) och nr 554 av herrar Hammarlund och
Thorell.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklaring att det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
av utskottet framlagt förslag till butikstängningslag;

B. att motionerna I: 335, II: 525 och II: 554 måtte anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Hage.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sköldin: Herr talman! I egenskap av en av motionärerna i anslutning
till regeringens proposition i detta ämne vill jag anföra några synpunkter. Jag
noterar med tillfredsställelse, att utskottet icke velat vara med örn att ge statens
tobaksnämnd ett större inflytande än vad som tilldelats densamma jämlikt
instruktionen av den 11 juni 1943. Detta betyder, att man icke velat utsträcka
den s. k. nyetableringskontrollen även till landsbygden. I konsekvens härmed
har tobaksnämndens besvärsrätt begränsats att avse tillstånd till tobaksförsäljning
i städer och stadsliknande samhällen.

Jag skulle ha varit ännu mera tillfredsställd, örn utskottet velat acceptera
de i motionen gjorda erinringarna mot införande av en ny tolkning av begreppet
»annan handel». Det är den stora frågan i detta sammanhang. Som bekant
har hittills gällt den ordningen, att vid beviljande av tillstånd till s. k. trafikkiosker
att sälja tobaksvaror hänsyn tagits till konkurrens med sådan handel,
som legat i närheten och som i konkurrenshänseende direkt berörts. Nu skall
man, enligt utskottsförslaget, kunna säga nej till ett sökt tillstånd, också örn
det inte i närheten finns någon tobakshandlare, som direkt kan beröras av konkurrensen.
Hänsyn skall, enligt regeringens förslag, tagas till omsättningsminskningen
inom »ett större område». Utskottet har mjukat upp eller åtminstone
begränsat detta i viss mån genom att tala örn »hänsyn till specialtobakshandelns
läge i stort inom orten». Men jag hävdar, herr talman, att bestämmelsen
likväl är mindre lycklig.

Det blir en unik situation som uppstår, örn riksdagen accepterar detta. Den
som vill söka tillstånd till en trafikkiosk har först och främst att visa, att platsen
har en mera betydande trafik, varför det gäller att tillgodose den resande
allmänhetens berättigade intressen. Men örn trafiken är mera betydande, så
kommer det mångå kunder till trafikkiosken och omsättningen blir stor. Det
kan följaktligen inte undvikas, att kiosken kommer att konkurrera med andra
handlare, som sälja samma varor, i synnerhet örn hänsynen skall gälla ett stör -

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till butikstängning sigg. (Forts.)
re område eller — såsom utskottet säger — hela orten. Den situationen uppstår
sålunda, att örn sökanden kan styrka vad som fordras i 11 § 3 mom. 4) så kan
han stupa på bestämmelsen örn hänsyn till de konkurrensberörda inom orten,
även örn ingen finns alldeles i närheten. Man har svårt att förstå, hur lagens
öppet uttalade syfte att gagna allmänheten under sådana förhållanden skall
kunna realiseras.

Bärande skäl saknas alltså enligt min mening för den föreslagna ändringen.
Emellertid kan man nu ändra en lag från tid till annan nära nog hur som helst.
Det gäller dock i varje fall enligt mitt förmenande, att man icke skärper bestämmelserna
i lagarna och tillämpar dem retroaktivt. Men detta är just, vad
som kommer att ske i detta fall, örn andra kammaren följer utskottet och första,
kammaren, som redan fattat beslut i ärendet. Nu gällande butiksstängningslag
är, när den vid nästa årsskifte utlöper, sex år gammal. Under dessa år har
meddelats en mängd tillstånd enligt en mindre restriktiv tolkning av begreppet
»annan handel». Håller jag mig till de s. k. trafikkioskerna, så finns enligt
propositionen i ämnet 1 238 sådana. Alla dessa tillstånd jämte över 4 000 andra
tillstånd enligt butikstängningslagens § 11 skola sökas på nytt, innan nya lagen
träder i kraft. Av dessa finns ett betydande antal i landsorten, vilka enligt
utskottets egen ståndpunkt att icke släppa fram tobaksnämnden som planhushållare
på den rena landsbygden borde ha utmönstrats, så att det fått gälla
utan nytt ansökningsförfarande. Nu är emellertid syftet med omprövningen,
att man skall i kraft av de skärpta bestämmelserna i städer och stadsliknande
samhällen indraga kiosktillstånd, vilka varit gällande under en tid av upp
till 6 år. Detta blir, herr talman, enligt mitt förmenande en lagstiftning med
retroaktiv verkan. Såvitt jag vet brukar det inte gå till på det sättet i svensk
lagstiftning. Skärper man en bestämmelse, så får denna gälla framåt från och
med den dag, lagen trätt i kraft, men tillämpas icke bakåt på förhållanden
som reglerats enligt tidigare gällande lagar. Jag tror, att kammaren bör aktgiva
på denna sida av saken. Ehuru jag bär svårt att förlika mig med den nya
tolkningen av begreppet »annan handel», kan jag med jämnmod finna mig i att
utskottsförslaget på den punkten antages. Men jag tycker, att man så att säga
borde dra ett streck och säga ifrån, att den nya bestämmelsen bara skall gälla
beträffande ansökningar som ingivas1 från och med att den skärpta bestämmelsen
trätt i kraft.

Ytterligare en sak förtjänar påpekas i sammanhanget. Genom utskottsförslagets
antagande vidgas alldeles oerhört den krets som erhåller rätt att överklaga
länsstyrelsernas beslut örn trafikkiosktillstånd. I allmänhet har man
nog inte gjort klart för sig, vad detta betyder. När ett tillstånd sökes, skall
stadsfullmäktige, respektive kommunalfullmäktige, polismyndigheter m. fl.
yttra sig. Nu tillkommer för städer och stadsliknande samhällen även statens
tobaksnämnd, ett till Stockholm förlagt organ. Hur denna nämnd skall hinna
med allt detta arbete, som uppstår i samband med att den skall pröva alla
dessa ärenden, är väl svårt att förstå, och det är sannolikt, att tobaksnämndens
arbete kommer att bli så omfattande, att den får jämnt jobb med att klara
alla ansökningshandlingars slutliga behandling under den tid som denna lag
kommer att gälla. Men när sedan länsstyrelsen fattat sitt beslut, finns det möjlighet
för överklagande från en ofantligt vidgad krets. Det blir förklaringar
och påminnelser, slutpåminnelser och intyg i en ständigt stigande ström. Papperen
komma så att säga att yngla av sig. Är det verkligen nödvändigt med denna
pappersexercis? Vi som ute i bygderna sitta som kommunala förtroendemän och
pröva dessa ärenden, vi veta ju, vilka oerhörda luntor som uppstå.

Andra lagutskottet anser, att dess accepterande av den nya tolkningen av begreppet
»annan handel» är nödvändigt som en konsekvens av »de av statsmak -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag lill butikstängningslag. (Forts.)
terna redan godtagna principerna för anordnande av detaljhandeln med tobaksvaror».
Jag tillåter mig, herr talman, att anmäla en avvikande mening såvitt
angår de nya bestämmelsernas tillämpning på handelsrättigheter, som redan finnas,
då den nya lagen träder i kraft. På s. 13 i sitt utlåtande talar utskottet
örn att de nya principerna bestå i nyetableringskontroll samt inlösen eller utspridning
av redan befintliga tobaksaffärer. Men vad har ett härjande bland
sedan lång tid tillbaka existerande handelsrättigheter med nyetableringskontroll
att skaffa? Här mäter lagstiftaren med två olika mått. Någon inlösen är det
inte fråga örn vid indragande av handelsrätt för trafikkiosker.

Jag begagnar tillfället att erinra örn att vid ärendets behandling i första
kammaren i lördags medgav herr Bärg i Katrineholm — till för kort tid sedan
ledamot av tobaksmonopolets styrelse och för närvarande ledamot av statens
tobaksnämnd — att här finns en lucka, som man måste tänka på att täppa,
till, örn man skulle fortsätta vidare på den inslagna vägen. Själv tycker jag
att denna lucka, alltså den olika behandlingen av två återförsäljarkategorier,
borde ha täppts till innan man antager vad utskottet här föreslår.

Till detta skulle jag vilja knyta en annan anmärkning. Med största säkerhet
är det nog bara ståten, som skulle falla på den idén att begränsa antalet försäljare
av en egentillverkad vara och betala ut stora penningsummor i ersättning
till affärsinnehavare för att de slagit igen sina affärer. Med sådana åtgärder
misskrediterar man enligt mitt förmenande statsdriften på ett sätt som jag
anser mycket betänkligt. Jag anser mig så mycket mer kunna ge uttryck åt
en sådan mening som herr Bärg i Katrineholm under förstakammardebatten
också anslog pessimistiska tonfall beträffande framkomligheten i långa loppet
av den väg som man slagit in på. Kanske är den dag mindre avlägsen än man
tror, då en opinion växer fram för att man inte skall bygga ut skråförhållandena
inom tobakshandeln vidare utan att de tvärtom böra försvinna. Det blir i längden
en hopplös uppgift att nied konstlade medel upprätthålla en särställning
för de s. k. tobaksspecialisterna, ett i och för sig dubiös! uttryck i en tid av
rationell varudistribution.

Herr talman! Låt mig till sist säga några ord örn övergångsbestämmelserna.
Regeringen har föreslagit att tillstånd, som gälla viss tid efter den 31 december
1945 eller tills vidare, skola gälla utan nytt ansökningsförfarande. Utskottet
anför att tillstånd, som utlöpa den 31 december i år, skola gälla tills vidare
även därefter intill dess ansökan blivit prövad, under förutsättning att ansökan
ingivits före den 1 oktober i år. Till detta vill jag säga, att det inte finns
några tillstånd, som gälla tills vidare efter den 31 december 1945, av den enkla
anledningen att ingen länsstyrelse kunnat ge tillstånd för längre tid än själva
lagen gäller. I denna del reglera sålunda övergångsbestämmelserna ett förhållande,
som inte existerar i verkligheten. Och vad tillstånd på viss tid beträffar,
förhåller det sig så att sådana endast finnas i Älvsborgs län. I alla
andra län gälla tillstånden till den 31 december 1945. De övergångsbestämmelser,
som här erbjudas riksdagen till antagande, äro alltså på en punkt komplett
meningslösa.

Jag medger att situationen kan te sig komplicerad sedan första kammaren
tagit utskottets förslag. Men örn andra kammaren bifaller ett par yrkanden,
som jag bär skall be att få göra, så tror jag att det skulle finnas utsikter fölen
sammanjämkning, gående ut på att riksdagen godtoge den nya tolkningen
av begreppet annan handel men samtidigt begränsade tillämpningen dilrav att
gillia ansökningar, som ingivas efter nya lagens ikraftträdande.

Därigenom skulle man slippa att sätta i gång en ofantlig papperskvarn för
omprövning av alla tillstånd, som meddelats enligt 1939 oell 1942 års lagar.
Dessa rättigheter lia ju tidigare prövats av respektive kommunala myndigheter

Andra hammarens protokoll 10-''iö. Ar 2G. 2

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
och länsstyrelser och kunna även lia överklagats hos Kungl. Maj :t, och jag kan inte
förstå vad det finns för rimlig anledning att tro, att tobaksnämnden skulle ha
större förutsättningar att pröva dessa tillstånd än de nämnda instanserna. Jag
anser det riktiga vara, att de tillstånd, som nu gälla, i varje fall inte skola
behöva prövas på nytt efter de nya bestämmelserna, utan att det i detta sammanhang
klargöres att detta endast gäller nya affärer.

Jag vill alltså, herr talman, föreslå att butikstängningslagens § 11, mom. 3,
erhåller följande lydelse: »Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skola vid prövning
av ansökning följande regler lända till efterrättelse, därvid hänsyn bland
annat skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan
till de olägenheter för annan i närheten bedriven och i konkurrenshänseende
direkt berörd handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.»

Vidare yrkar jag, att övergångsbestämmelsen erhåller följande lydelse: »Tillstånd
jämlikt 11 § i någon av butikstängningslagarna den 22 juni 1939 och
den 18 juli 1942, som äro gällande intill det denna lag träder i kraft, skola
anses gälla tills vidare utan särskilt ansökningsförfarande.»

Bägge dessa yrkanden sammanfalla med vad som yrkas i den av mig m. fl.
framförda motionen.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Efter herr Sköldins anförande kan
jag fatta mig tämligen kort, men jag skulle dock såsom motionär vilja framföra
några allmänna synpunkter i anledning av det här föreliggande lagförslaget.

Jag vill då först och främst ge uttryck för min tillfredsställelse över att
utskottet inte följt Kungl. Maj:t så långt att utskottet gått med på utökade
befogenheter för tobaksnämnden. Gudarna skall veta att denna institution
redan har tagit sig tillräckliga befogenheter utan att det nu i lag skall behöva
fastställas några nya sådana.

Jag måste också tillstå att jag många gånger ställt mig frågande inför
nödvändigheten av alla bestämmelser, som man kringgärdar kioskhandeln här
i landet med. öppnar jag t. ex. en kaférörelse, möter det inga större svårigheter
att få tobaksrättigheter, t. o. m. utan hörande av tobaksnämnden. Men
råkar jag öppna en kiosk i ett industrisamhälle, vilken har ett bra läge ur
försäljningssynpunkt, då nekas jag att sälja tobaksvaror efter butikstängningstid,
örn också den närmaste specialtobakshandeln ligger miltals därifrån, såvida
jag inte kan åberopa att jag är partiellt arbetsför eller att min kiosk ligger
invid en större buss- eller järnvägspunkt. Ja, icke ens sådana skäl tar tobaksnämnden
hänsyn till, ty i dess instruktion återfinnes inte någon motsvarighet
till butikstängningslagen § 11, p. 7, ett förhållande som jag finner
ganska anmärkningsvärt.

Att hänsyn bör tagas till specialtobakshandeln ur konkurrenssynpunkt, särskilt
när det gäller försäljning av varor efter affärstid, är ju ganska förståeligt.
Men varför skall man tvinga den köpande allmänheten in på kaféer och
ölsyltor för att efter affärstid fylla sitt behov av tobaksvaror? Visserligen lär
det vara olagligt att gå in där för att bara köpa tobak, men det sker, såsom
säkert alla veta, mycket ofta.

Ett av huvudskälen för tobaksnämndens tillkomst lär ha varit att man ville
sanera tobakshandeln. Jag bär emellertid för min del mycket svårt att förstå,
att man skulle kunna få till stånd en sådan sanering på de vägar, som
man hittills gått. I tobaksnämndens instruktion heter det. ju också att man
skall taga hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång
till tobaksvaror, men på den punkten har det brustit åtskilligt. Man har i
stället från tobaksnämndens sida ofta avslagit ansökningar, trots att dessa

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
tillstyrkts av vederbörande länsstyrelse och andra myndigheter. Häromdagen
fick jag tillfälle att taga del av ett ärende — det gällde ansökan om tobaksrättigbeter
för en kiosk som hade kiosktillstånd -—• som tillstyrkts liela vägen
nerifrån och upp, av allmänheten på platsen, av de kommunala institutionerna
och av länsstyrelsen, men som avslagits av tobaksnämnden under den motiveringen
att det tidigare fanns fem försäljningsställen på platsen. Vad var det
för försäljningsställen? Jo, speceriaffärer, en kemikalieaffär och slutligen en
enda tobaks- och pappershandel. Detta visar ju att tobaksnämnden inte tar
hänsyn till allmänhetens behov av bekväm tillgång till tobaksvaror.

Därtill kommer att jag gärna vill tro att vi från riksdagens sida äro intresserade
av att det statliga företaget tobaksmonopolet under normala tider skall
kunna få största möjliga avsättning av sina varor.

Jag har också svårt att tro att man på hittills följda vägar skall kunna sanera
tobakshandeln, och jag tänker då inte minst på en sådan sak som tobaksmonopolets
senaste krav på rabattsänkning för återförsäljarna. En sådan rabattsänkning
skulle, även om man ser det mot bakgrunden av de stegrade
priserna på tobaksvaror under de senare åren, kunna åstadkomma större sociala
skadeverkningar än vad någon gång konkurrensen från kioskhandeln
skulle kunna göra. Ja, jag är t. o. m. så djärv att jag i likhet med en talare
i första kammaren skulle vilja ifrågasätta, örn man inte skulle kunna släppa
tobakshandeln helt fri. Jag måste fråga mig, örn det överhuvud taget är nödvändigt
att ha butikstängningslagen kvar när det gäller dessa impulsvaror.
Och varför skulle man inte kunna låta samhället dra nytta av den mer och
mer rationella försäljningsorganisation, som kioskerna hålla på att bli.

Som frågan nu ligger till, kan jag för min del inte göra något annat än att
kort och gott yrka bifall till det förslag, som är framlagt av herr Sköldin.

Herr statsrådet Ellander: Herr talman! Jag ber först att till andra lagutskottet
få framföra min tacksamhet för den behandling, som Kungl. Maj:ts
bär föreliggande proposition blivit föremål för. Det är, såsom kammarens ledamöter
torde ha funnit, på mycket obetydliga punkter som det kungl, förslaget
blivit underkastat någon justering. Jag har för min del ingenting emot
de justeringar, som äro gjorda, även örn det givetvis kan väcka en viss betänklighet
att man alltid när dessa frågor äro före vidgar begreppet kioskhandel
genom att lägga till någon vara. Andra lagutskottet har nu lagt till honungen,
och det är kanske inte så mycket att säga därom — det är ju inte någon stor
sak. Men örn denna tendens skall fortsätta, blir ju skillnaden mellan kioskhandeln
och den av stränga bestämmelser kringgärdade butikshandeln mindre och
mindre.

Den ärade talaren tog upp problemet, om vi överhuvud taget behöva ha
någon butikstängningslag för tobakshandeln. Jag skulle lia förstått honom
bättre örn han inte gjort någon reservation utan ställt frågan som så: behöva
vi överhuvud taget ha någon butikstängningslag? Jag måste, herr talman, medge
att sedan vi fått en arbctstidslagstiftning för de affärsanställda, föreligger
inte längre samma trängande behov av en butikstängningslag som det gjorde
då lagen kom till. Men det gäller för alla varor och inte bara för tobaksvaror.
Att vi emellertid behållit butikstängningslagen, trots att vi funderat litet på
att ta bort den, beror därpå att örn man eliminerar den reglerande faktor, som
butikstängningslagen utgör, får man naturligtvis i mycket stor utsträckning
ett öppethållande av affärer inte bara för tobaksvaror utan även för en rad
andra impulsvaror, såsom det moderna uttrycket lyder. Detta kunna de stora
affärerna lätt klara. Men de små affärerna, som ofta skötas av cn enda person,
skulle av konkurrenshänsyn tvingas att hålla öppet i samma utsträckning. Re -

Nr 26.

Torsdagen den 7 julli 1945.

Förslag till bubikstängningslag. (Forts.)
sultatet skulle utan tvivel bli, att arbetsförhållandena just för de i småaffärerna
sysselsatta skulle bli ganska orimliga. Detta är anledningen till att vi
behålla regleringen av arbetstiden i butikstängningslagen. Många gånger har
man för att skydda de anställda måst vidtaga åtgärder, som ur andra synpunkter
varit impopulära. Det är klart att vi här stå inför ett problem om en
avvägning mellan allmänhetens intresse och de anställdas intresse. Hur denna
avvägning skall ske är en fråga, där meningarna kunna vara delade.

Jag tror nu för min del, att såsom saken ligger till det icke är mycket att
göra, ty man måste i konsekvensens namn säga, att den skärpning av kioskhandeln,
som här föreslås, endast är en följd av det beslut, som riksdagen fattade
1943, då man ville genomföra en sanering av tobakshandeln. Det skulle
ju ändå vara ganska besynnerligt, örn man å ena sidan begränsar den vanliga
tobakshandeln och till och med inlöser affärer enligt det beslut, som fattades
1943, men å andra sidan släpper loss en obegränsad handel i kioskerna. Vad
som då bör göras är naturligtvis att man får upp till diskussion de principer,
som lågo till grund för 1943 års beslut. Anser man sig då icke längre böra
begränsa tobakshandeln ur synpunkten av dess ekonomiska bärighet bortfaller
den konsekvens av 1943 års beslut, som nu ligger på kammarens bord i form
av detta förslag till ny butikstängningslag. Så ligger saken i själva verket till.

Sedan föranleder vad som här yttrats icke till många ord mera från min
sida. Beträffande begreppet »annan handel» tycker jag, att andra lagutskottet
på s. 13 mycket bra klargjort, vad man syftar till i såväl proposition som utskottsutlåtande.
Jag tror att den som läser vad andra lagutskottet skrivit där
i några få satser måste säga, att den argumentering, som där läggs fram, är
bindande. Man kommer icke förbi den, örn man överhuvud taget, såsom jag nyss
sade, vill acceptera tanken på en reglering av tobakshandeln.

Beträffande farhågorna för att vi nu skola införa någonting alldeles nytt,
när det förordas att de gällande tillstånden skola omprövas, vill jag säga, att
det vore ganska meningslöst örn man, när man skärper lagstiftningen, icke
skulle ha möjlighet att företa en omprövning. Det är nog icke så ovanligt som
herr Sköldin tror att man går till väga på det sättet. I händelse jag i fortsättningen
kommer att handlägga dessa ärenden kommer jag att gå fram med varsamhet
såsom det är antytt i den kungl, propositionen på s. 42.

Vad slutligen beträffar frågan örn att man här skulle ta det förslag till övergångsbestämmelser,
som motionären nu framlagt, följer av vad jag redan sagt,
att jag icke tror att det är förenat med någon risk att följa andra lagutskottet
på den punkten. Jag tror uppriktigt sagt, herr talman, att andra, kammaren
i likhet med vad första kammaren redan gjort kan ta detta andra lagutskottets
utlåtande i dess helhet och göra det till sitt.

Herr Birte: Herr talman! Andra lagutskottet har föreslagit ett par ändringar
i ordalydelsen av Kungl. Maj:ts förslag, i vad detsamma avser 11 §.

För det första föreslår utskottet, att länsstyrelserna endast skola behöva inhämta
utlåtande från statens tobaksnämnd. när ansökan avser försäljning av
tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle. Härigenom avkopplas tobaksnämndens
befogenheter i ärenden, som avse den rena landsbygden och som tobaksnämnden
i det avseendet tidigare haft. Jag anser emellertid för min del,
att tobaksnämndens medverkan även här skulle kunna vara av betydelse för
åstadkommandet av viss enhetlighet, och vidare att tobaksnämnden borde få
tillfälle att framföra sina synpunkter på en ansökan även med hänsyn till
dennas lämplighet ur affärsmässiga synpunkter.

För det andra föreslår utskottet, att varusortimenten skola utvidgas. Förra
gången butikstängningslagen var föremål för riksdagens behandling före -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
togos också vissa utvidgningar av varusortimenten. Fortsätter utvecklingen på
detta sätt komma ju kioskbutikema att bliva verkliga diverseaffärer, som få
sälja på utsträckt tid till förfång för andra affärer, vilka falla under butikstängningslagen.
Härigenom uppstår, så vitt jag kan förstå, en orättvisa,
och det blir ingen likhet inför lagen.

Kungl. Majlis förslag till lydelse av 11 § är enligt min uppfattning mera
acceptabelt ur handelns synpunkt än utskottets förslag, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på andra lagutskottets hemställan i denna del
och bifall till Kungl. Majlis förslag oförändrat.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Efter det principiellt klarläggande
anförande, som statsrådet Erlander nyss hållit, finns det ju ingen anledning
för mig att utgående från samma synpunkter som han söka motivera andra
lagutskottets inställning till den föreliggande frågan. Jag kan försäkra kammaren,
att statsrådet Erlander gav den rätta bakgrunden åt frågan när lian
framhöll, att anledningen till att andra lagutskottet så enhälligt sorn skett
kunnat ansluta sig till detta förslag till butikstängningslag, en lag, som ur
allmänhetens synpunkt kan ha sina sidor, var just den att utskottet ansåg, att
när riksdagen 1943 beslutat en begränsning av tobakshandeln på visst sätt,
så hade utskottet såsom företrädare för riksdagen nu ingenting annat att göra
än att pröva det föreliggande förslaget med utgångspunkt från en redan godtagen
princip. Jag vill påpeka, att det härvidlag icke bara är allmänhetens och
de anställdas intressen, som skära sig. Herr Birke har nämligen varit talesman
för ett intresse och herr Sköldin för ett annat. Det råder alltså ett konkurrensförhållande
mellan olika handelsutövare, örn jag så får säga.

När det gällde att acceptera själva utgångspunkten, nämligen saneringen
av tobakshandeln, fann utskottet, att Kungl. Maj :ts förslag i stort sett var tillfredsställande.
Vi önskade emellertid också tillgodose något, som vi ansågo
vara ett allmänhetens intresse. Därför tillkom denna ändring i 11 §, som innebär
att tobaksnämnden icke får samma möjlighet att reglera tobakshandeln på
den rena landsbygden som i städer och stadsliknande samhällen. Vidare tillmötesgingo
vi kioskägarnas intressen genom att i övergångsbestämmelserna
infoga en passus, som gör det möjligt för dem att under den tid, då deras rättigheter
äro föremål för prövning, fortsätta sin verksamhet. I övergångsbestämmelserna
säges tydligt ifrån, att alla de tillstånd, som skola upphöra att
gälla den 31 december 1945, skola få fortlöpa under förutsättning att ansökan
örn nya rättigheter göres före den 1 oktober. För herr Sköldin, som hyste farhågor
för att tobaksnämnden icke skulle hinna ompröva rättigheterna ens under
nästföljande 3-årsperiod, borde cn sådan övergångsbestämmelse faktiskt
vara värdefull, ty den ger ju möjlighet åt dom, som icke hunnit få sina ansökningar
prövade, att fortsätta sin verksamhet även under kommande år. Inom
andra lagutskottet, vars uppfattning jag fullständigt delar, menade vi, att detta
var ett hänsynstagande till motionärernas önskemål och jämväl kioskhandelns
intressen. De mera restriktiva bestämmelserna, avseende tobaksnämndens
befattning med dispensgivningen på landsbygden, ansåg utskottet sig icke
kunna följa, utan att riksdagen därvidlag borde fullfölja sitt beslut av år 1943
och icke göra detta illusoriskt.

Vidare vill jag för min del säga, att jag i .stort sett är av den meningen, att
kioskhandeln trots allt kommer att utvidgas. Statsrådet Erlander framhöll
också, att varje gång denna fråga är före allt flera varor få möjlighet att försäljas
i kioskerna. Jag finner denna utveckling ganska naturlig, detta särskilt
med tanke på att allt flera varor nu finnas paketerade och sålunda icke äro
utsatta för do hygieniska vådor, som tidigare funnits vid försäljningen av dem.

Nr Sfi.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)

Jag tänker då särskilt på en vara som honungen, som numera säljs paketerad
och alltså i fullt betryggande hygienisk form. För 20 år sedan hade detta varit
fullkomligt otänkbart. Jag vill för övrigt som min personliga mening framhålla,
att hela vår inställning till kioskhandeln måste tagas upp till förnyad
omprövning, ty jag tror icke att det ur allmänhetens synpunkt kail vara lämpligt
att man icke ger tillstånd till försäljning i kiosk av vissa varor, som kunna
betraktas som impulsvaror och som kunna saluföras utan bortseende från
hygienens krav.

Herr talman! Jag skulle ha kunnat säga en hel del saker som replik till både
herr Sköldin och herr Jo.nsson i Skutskär, men jag skall inskränka mig till ett
genmäle mot herr Sköldnäs påstående, att tobaksnämndens verksamhet skulle
misskreditera staten som arbetsgivare. Jag kan för min del icke finna att så
är fallet. Då tobaksnämnden genom inlösen och kontroll av nyetablerade företag
söker begränsa antalet av dem, som söka sin utkomst på detta område,
och gör detta under sådana former, att de flesta yrkesutövarna bli socialt sett
subventionerade, måste jag för min del säga, att staten visar mycket stor social
förståelse för yrkesutövarna och att en del enskilda firmor och bolag
i det avseendet skulle kunna ta staten till föredöme.

Herr Birkes farhågor för att de varor, som enligt förslaget komma att föras
in under dessa bestämmelser, skulle komma att skapa ytterligare svårigheter
för handeln, har utskottet icke kunnat dela. Vi ha inom utskottet diskuterat
den föreliggande frågan även ur den synpunkten. För min del tror jag icke, att
den ökning av omsättningen, som kan bli en följd av denna åtgärd, blir så betydande
att den kan inverka på omsättningen i de livsmedelsaffärer, som saluhålla
dessa varor.

Herr talman! Jag ber att med det anförda få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag i dess helhet.

Herr Brandt: Herr talman! Jag skulle lia kunnat avstå från ordet även jag
efter det anförande, som statsrådet Erlander nyss höll, men jag kan kanske
få använda tillfället att helt och hållet understryka de synpunkter han anförde
och i vilka jag själv helt och hållet instämmer.

Jag skall också använda tillfället att anföra några synpunkter utöver vad
som här kanske redan sagts. Herr Sköldin anförde några citat från första
kammaren, och han sade, såvitt jag förstod, att vad det här gäller är faktiskt
att göra den här handeln fri. Jag skulle innan jag går vidare vilja anföra ett
citat ur finansministerns anförande, när frågan diskuterades 1942. Han sade
bland annat: »Det Ansar sig nämligen, att en fullständigt fri handel icke leder
till att mängden aAr distributörer kommer att minskas genom att de större
och mera effektivt slå ut de små. I stället skapas massor a\r proletära existenser,
som för att skaffa sig något livsuppehälle ta ungefär vilken inkomst som
helst.

Detta har lett till att det för närvarande inom den s. k. fria- handeln försiggår
en utveckling, som alla känna och som innebär, att detaljhandlarna tillsammans
med grossister och producenter försöka organisera handeln på ett sådant
sätt, att man inte får denna stora råd av små existenser, som så att säga befinna
sig under existensminimum och där missnöjet med all rätt är mycket stort.»

Han ställde också frågan: »Är det möjligt för ett statligt företag, en statlig
stor producent, som har monopol, att ställa sig på en helt annan ståndpunkt
och säga: vi kunna få folk att sälja tobak för nästan Ailken rabatt som helst
därför att det finns människor, som ha små möjligheter att ta sig fram.»
»Erfarenheten visar», säger han vidare, »att det är omöjligt för ett monopol att
ställa sig på den ståndpunkten, att man skall sälja tobak till den lägsta rabatt,

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)
som överhuvud taget är möjligt.» Oell han fortsätter —- jag citerar ordagrant:
»Tanken på att man skall göra handeln fri är en utopi, och man mäste vänja
sig vid den andra tanken, att det får skapas en särskild kår av specialtobakshandlare,
som har sådana villkor, att den kail existera.» Detta är alltså, herr
Sköldin, den linje, som myndigheterna slagit in på, och den linje, som riksdagen
har att acceptera. Jag vill understryka vad statsrådet Erlander sade,
att det väl icke finns någon anledning för riksdagen att nu fatta ett beslut, som
helt enkelt skulle undergräva och motarbeta denna linje, som man tidigare
gått in för. När man här — jag tror att herr Jonsson i Skutskär och väl också
herr Sköldin var inne på den saken — åberopar sociala ^och humanitära skäl
för kravet på kioskrättigheter, så bör man ju komma ihåg, att precis samma
skäl kunna specialtobakshandlarna och andra anföra. Även därvidlag är det
fråga örn människor, som kunna anföra sociala skäl för sin existens, och att
man alltså icke kan utbreda kioskhandeln hur mycket som helst på butiksliandelns
bekostnad är ju uppenbart.

Jag tror för min del, att en stor expansion av kioskhandeln kan_ medföra
att den utvecklas till små speceributiker, vilket ju faktiskt skulle bli till förfång
för den mindre handeln i fasta lokaler, som därför ha större omkostnader
än kioskhandeln. Man kan också säga, att en högre form av handel därvid utbytes
mot en lägre och därigenom motverkar lagens sociala syfte. Man bör
icke bygga upp en affärsrörelse på alltför lösa grunder, vilket ju i själva verket
blir fallet med en kioskhandel. Herr Sköldin var också inne på frågan örn
retroaktiviteten, och han sade, att man här kan tala örn en pappersexercis.
Jag vill säga herr Sköldin — örn han icke redan läst det i den skrivelse, som
säkerligen tillställts både utskottet och kammarens ärade ledamöter — att trafikkioskernas
antal under de tre senaste åren ökat från 750 till 1 238 eller alltså
med 438 stycken. Tobaksnämnden och vederbörande myndigheter som handlägga
dessa ärenden ha ju tagit vederbörlig hänsyn till sociala och andra skäl,
sorn anförts, när det gäller kioskhandeln överhuvud taget, alltså även när det
gällt att upprätta trafikkiosker, och jag tror för min del, att denna utveckling
kommer att fortsätta. Myndigheterna komma säkerligen att handlägga
dessa frågor opartiskt; återförsäljarna äro ingalunda i majoritet där, så att
man behöver befara någon annan utveckling, men jag vill till herr Sköldin
säga, att naturligtvis kommer det att bli en omprövning rörande alla som erhållit
försäljningsrätt. _

Nu är det ju på det viset att trafikkiosker och andra kiosker, som ha^sociala
eller »synnerliga» skäl att åberopa, lia rätt till försäljning av lobås. F ör tiafikkioskernas
del tror jag inte det blir annat än en rent formell prövning, men
jag vill ingalunda förneka att jag tror, att det kan bli någon ändring för
andra, som lia fått rätt till tobaksförsäljning av »synnerliga skäl» och sociala
skäl. Ty det är lätt att plocka fram exempel på många som ansökt och fått
rättigheter på grund av felaktiga uppgifter. Man kail sålunda nämna en
person, som har egen villa och egen bil och vars alla anhöriga förtjäna sitt
uppehälle men som inte har lämnat korrekta uppgifter härom och fått tillstånd.
Det är mycket möjligt för att inte säga troligt, att sådana personer nilsiä
rättigheterna viel den omprövning som kommer att göras. Jag vill också nämna
exempel på hur man går till väga när det galler att gå 1 örbi lagstiftningen.
Man ordnar t. ex. med en lucka i en fastighet och säljer på kvällar oell söndagar
och betraktar detta som en kiosk. Örn jag inte är felaktigt underrättad
har man i Sundbyberg — kanske herr Sköldin kan rätta till det, örn det skulle
vara felaktigt — byggt cn kiosk så gott som inne i en fastighet, och på det
sättet försöker man kringgå lagens bestämmelser. Det är alldeles uppenbart,
att detta inte varit lagens mening, och det är klart, att de sorn använda sådana

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
metoder eller som tidigare orättmätigt tillskansat sig rättigheter komma att
sitta hårt när man nu gör en omprövning härvidlag. Men å andra sidan tror jag,
att man överdriver farhågorna med hänsyn till övergångsbestämmelserna.

Herr talman! Jag tror mig inte behöva säga mera. Jag skulle endast vilja
understryka, att för butikshandelns del ställer nian endast kravet, att man skall
få likhet inför lagen på så sätt att kioskhandeln inte gynnas framför butikshandeln.
Skall en viss kategori få ha affärerna öppna på kvällar och söndagar,
innebär detta givetvis ur konkurrenssynpunkt, som statsrådet Erlander sade,
ett missgynnande av en annan kategori. Denna skulle då med stor rätt kunna
framställa krav på att få samma affärstid. Men, som statsrådet alldeles ypperligt
framhöll, får detta konsekvenser när det gäller arbetstidslagen, de anställdas
förhållanden, o. s. v., och det är en utveckling som jag tror att kammarens
ledamöter inte eftersträva.

Jag vill sluta med att betona, att det inte kan vara någon mening med att
myndigheterna i ena ögonblicket besluta sanerande åtgärder för tobakshandelns
vidkommande, vilket vi faktiskt ha gjort, för att i andra ögonblicket öka behovet
av ytterligare sanering lagstiftningsvägen genom att gynna kioskhandeln. —
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fahlman: Herr talman! Herr Jonsson i Skutskär frågade: varför skall
man tvinga köpare av tobak in på kaféer och ölsyltorV Jag skall be att få
upplysa herr Jonsson örn att kommer någon in och köper tobak där, så är
detta en olaglig handling. Det är nämligen endast för personer som inta förtäring
på dessa ställen det är tillåtet att inköpa tobaksvaror.

Herr Jonsson i Skutskär säde vidare, att han ville sanera tobakshandeln på
det sättet, att kioskhandeln skulle få större rättigheter. Jag kan inte förstå,
att det skulle vara lämpligt att sanera tobakshandeln på det sättet. Det är ju
allmänt känt, att tobakshandlarna leva på ett existensminimum, varför man
inte ytterligare bör försvåra deras ställning.

Man måste ställa sig betänksam gentemot de olika attacker, som gång efter
annan riktas mot tobakshandlarna. Det behöver väl inte erinras örn att de ha
det besvärligt redan nu. Man kan endast skipa rättvisa på tobakshandelns område,
örn man inför restriktiva åtgärder gentemot kioskhandeln. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Jonsson i Skutskär erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Den föregående ärade talaren sade, att det var olagligt att
köpa tobak på kaféer och ölsyltor. Det sade jag också att det var, men det
är det som är orimligt att här tvingas allmänheten att ta in förtäring på s. k.
kaféer och ölsyltor för att komma åt sitt tobakspaket. Men andra inköp göras,
trots att det är olagligt, det veta vi alla. Jag måste till sist säga, att det är
väl ändå tobakshandlarna som äro till för allmänhetens skull och inte allmänheten
för tobakshandlarnas!

Vidare anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag är inte så initierad i denna fråga, men
jag har med ganska stor uppmärksamhet avlyssnat debatten, och den har efterlämnat
det intrycket hos mig, att herr Sköldin verkligen med fog påvisade vissa
betänkligheter emot denna utvidgade tolkning av begreppet annan handel.
Jag gillar visserligen inte hans uttalande, att det här vore fråga örn en retroaktiv
lagstiftning. Det är inte fråga om någon retroaktiv lag i teknisk mening,
utan förhållandet är ju det att tillstånden vila på en tidsbegränsad lag. När

Torsdagen den 7 juni 1915.

Nr 2(i.

Förslag till butik stängning slag. (Forts.)
den upphör, finns inte längre den rättsliga grunden för tillståndet. Fortsatt
sådant är därför beroende på ny lag.

Detta är dock blott en sida av saken. Ty även om nian således inte formellt
bär kan rikta någon kritik, så bör det ju vara så, att nya lagar icke i onödan så
att säga rubba den allmänna, tilliten och tryggheten. De, som en gång ha vunnit
sina tillstånd enligt vissa principer, ha utövat sin verksamhet på grundval av
dessa tillstånd och därefter inrättat sig ekonomiskt. De böra i görligaste mån
kunna lita på att genom förnyad lag få fortfara med sin verksamhet efter
samma linjer. Man brukar kalla sådant för lagstiftning enligt billighetssynpunkter.
Man skulle med denna terminologi kunna säga, att den föreslagna
lagen såtillvida företer en viss obillighet mot äldre kiosktillståndsinnehavare,
som — förefaller det mig av debatten — denna obillighet inte är alldeles nödvändigt
av det allmänna behovet påkallad.

Jag brukar säga, att lagarna städse ha att beakta det allmänna trygghetsoch
omsättningsbehovet. Det är klart, att på en viss synpunkt baserat sådant
behov kan komma att kollidera med omsättnings- och trygghetsintresset ur annan
synpunkt. Men någon sådan kollision föreligger inte i detta fall, såvitt jag
förstått saken. Därför skulle jag, herr talman, vilja instämma med herr Sköldin
i fråga örn formuleringen av ingressen till det tredje momentet i förevarande
paragraf och ställa mig på hans sida i fråga örn yrkandet, att kammaren måtte
för sin del anta lagrummet i denna formulering. Vad övergångsbestämmelserna
beträffar förefaller det mig nog, som örn herr Sköldin också där gjort vissa
träffande anmärkningar, men jag har inte något särskilt intresse för den saken
och gör i det avseendet följaktligen inte heller något yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Gent emot § 11 i det kungl, förslaget
blev jag tämligen betänksam ur de synpunkter, som lågo till grund för 1943
års lagstiftning i fråga örn tobakshandelns uppordnande, när vi genomförde
jämväl importmonopolet. Jag blev inte betänksam ur den synpunkten att jag
skulle vara rädd för tobaksnämnden. Den har nog sin stora betydelse när det
gäller att få litet ordning härvidlag, och den står för övrigt fullt i överensstämmelse
med den ståndpunkt riksdagen intog 1943.

Det är klart, herr talman, att man på detta område liksom på alla andra kan
diskutera, örn det skall vara fri handel eller inte. Riksdagen har diskuterat denna
fråga många gånger; den debatt som förs här i dag innebär ingen nyhet.
Riksdagen har vid två särskilda tillfällen, inte i samband med butikstängningslagen
utan i samband med monopolförordningen och tobaks beskattningen, fattat
beslut örn en avlösning av specialtobakshandlarna. Det skulle således inte
finnas några specialtobakshandlare i detta land, vare sig i stad eller på landsbygd.
Detta avlösningsförfarande har kostat statsverket, örn jag inte i hastigheten
minns fel, omkring sex miljoner kronor. Men trots dessa miljonbelopp och
trots riksdagens ståndpunktstagande vid skilda tillfällen ha vi fortfarande
specialtobakshandlarna kvar, och vi ha dem uti 1943 års monopolförordning
lagfästa.

Det är emellertid en sak, som man i detta sammanhang bör komma till klarhet
örn. 1943 års sammansatta bevillnings- och första lagutskott gjorde en ändring
i Kungl. Maj:ts då föreliggande proposition. Kungl. Majit hade då gjort
ungefär samma formulering som den som föreligger uti butikstängningslagen,
men det sammansatta utskottet tillfogade, att bestämmelserna skulle gälla i stad
eller stadsliknande samhälle. Här har således andra lagutskottet dragit den
rätta konsekvensen av 1943 års beslut, och jag gläds åt detta, inte ur vare sig
tobaksnämndens, ur kioskhandelns eller ur andra synpunkter som kommit fram
här under debatten, utan ur den speciella synpunkten, att vi inte så småningom

Nr 26.

Torsdagen dea 7 juni 1945.

Förslåg till butikstängning slag. (Forts.)
på deri Ilar bakvägen skola få ett specialtobakshanalarproblem även på landsbygden.
Nu ha vi ett specialtobakshandlarproblem, men det är begränsat till
städer och stadsliknande samhällen, och det var med öppna ögon riksdagen
1943 endast talade om städer och stadsliknande samhällen. Tobakshandeln på
landsbygden får ordnas på annat sätt än genom specialtobakshandlare.

Övergångsbestämmelserna skall jag inte yttra mig örn. Mitt intresse i detta
avseende är att medverka till att denna § 11 får den formulering som andra
lagutskottet föreslagit, så att vi inte örn fem, sex eller tio år skola stå inför
ett nytt avlösningsförfarande beträffande specialtobakshandlare på landsbygden.
Att det problemet finns i städerna är enligt min uppfattning alldeles tillräckligt
för statsmakterna.

Herr Bladh instämde häruti.

Herr Sköldin: Herr talman! Av det anförande som statsrådet Erlander höll
framgick bl. a. att han ansåg, att de åtgärder som härvidlag vidtagits stå i
direkt anknytning till vad 1943 års riksdag beslutade, när tobaksnämnden infördes.

Det är inte möjligt att kunna läsa fram ur detta beslut, att avsikten var
att denna institution i en kommande tid skulle komma att pröva de rättigheter,
som enligt befintliga bestämmelser redan funnos. Det var väl, såvitt jag kan
förstå, på det sättet, att tobakshandlarna befunno sig i ett svårt läge på grund
av den ringa omsättning de hade i sina affärer. Dessa affärer skulle man ha
möjlighet att göra omflyttningar utav, och därest någon sökte tillstånd att upprätta
en trafikkiosk för att sälja tobak i densamma, skulle man avslå en sådan
framställning för att ge möjlighet att flytta över en tobakshandel till det område,
där denna trafikkiosk skulle placeras. På så sätt skulle staten slippa
betala den inlösningssumma som vi ansett eljest skulle ha erlagts.

Så har jag fattat denna bestämmelse örn tobaksnämnden, och det är följaktligen
enligt mitt förmenande ett tillägg som göres i det här sammanhanget
när man säger, att nu skola även de rättigheter prövas, som ha existerat sedan
sex år tillbaka. Därest man finner skäl att flytta över en tobakshandel till ett
sådant område, skulle således detta gå ut över den rättighet som vederbörande
kioskägare haft. Det är kanske mycket riktigt som professor Lundstedt sade,
att jag använt en felaktig beteckning då jag sagt, att det här är fråga om en
retroaktiv tillämpning, men eftersom jag inte kunde finna något lämpligare
använde jag detta uttryck.

Det skulle vara besynnerligt, säger statsrådet Erlander, örn man inte biträdde
detta förslag. Statsrådet tillägger, att man har ingen anledning förmoda, att
denna bestämmelse kommer att verka på ett sätt, som skulle kunna tagas till
intäkt för att någon orätt begåtts emot kioskägarna, utan tillämpningen komme
nog att bli densamma som tidigare. Örn det nu är på det sättet — även herr
Brandt och andra ha understrukit, att man har all anledning förmoda, att detta
skulle bli följden av ett sådant beslut i dag — så har man orsak göra sig
frågan: Vad nyttar detta till? Skola vi hålla på ute i bygderna och pröva
ansökningar från alla dessa människor, som lia rättigheter förut, och skall
alltså hela papperskvarnen sättas i gång, när herrarna redan nu äro på det
klara med att det, inte kommer att bli några nämnvärda justeringar i de förhållanden
som redan existera? Är det inte då rimligare att man låter de rättigheter
som finnas alltjämt existera, och att man först när det gäller nya kioskrättigheter
prövar saken i fråga om städer och stadsliknande samhällen?

Det är således städer och stadsliknande samhällen det gäller — för den svenska
landsorten finns ingen annan institution som skall pröva, alldenstund tobaks -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag till butikstängning siar/. (Forts.)
nämnden inte skall lia med dessa ärenden att göra. Alltså är det fråga örn precis
samma organ som tidigare prövat dessa framställningar. Varför skall man
då inte för åtminstone landsorten kunna säga, att dessa rättigheter behöva inte
sökas på nytt utan skola gälla tills vidare? Enligt lagen har man för övrigt
möjlighet att göra indragningar, därest skäl därtill skulle föreligga, även örn
dessa tillstånd skulle utvidgas.

Herr Larsson i Östersund säger, att jag påstått att tobaksnämnden genom sina
åtgärder skulle misskreditera ett statsingripande. Det är ett missförstånd, herr
Larsson; så har jag inte sagt. Jag har däremot citerat vad herr Bärg i Katrineholm
anfört i första kammaren. Jag har gjort det tillägget, att örn ett statligt
företag tillverkar en vara, som det finns behov av, i detta fall cigarretter, så
är det väl en egendomlig åtgärd denne tillverkare använder sig av, när han
försöker begränsa antalet människor som skola sälja denna vara. I regel äro
alla driftiga tillverkare angelägna örn att få så många som möjligt att avyttra
varan för att öka omsättningen. Men staten har alltså en motsatt inställning
och försöker begränsa detta antal, naturligtvis till förfång för omsättningen.
Och det är att misskreditera statsingripandet när man förfar på det viset med
ett affärsföretag, som alltså äges av svenska staten.

Inte ens herr Brandt torde kunna föra i bevis, att det är så förfärligt svårt
att sälja ett paket cigarretter eller tobak över disken och ta betalt för detsamma,
att det behövs någon speciell utbildning för just detta ändamål. Man
har emellertid fått in begreppet specialtobakshandlare, och det få vi naturligtvis
lov att dras med. Herr Brandt säger, att 1938 fanns ett visst antal kiosker här
i landet, men vid 1944 års utgång hade det ökat till, jag vill minnas 1 238. Och
det bevisar, säger her Brandt, att tobaksnämnden vid sin prövning varit mycket
generös och förstående gent emot de berättigade intressen som kunna finnas för
kioskhandelns bedrivande. Det är väl att göra en sak till vad den inte är, ty
då tobaksnämnden tillkom först 1943, är det inte så märkvärdigt örn den inte
kunnat verka begränsande i fråga örn tillstånd, som givits från 1938 fram till
den tidpunkt då nämnden skapades.

Jag vill också passa på tillfället att säga, att det är inte som vän av kioskhandeln
i allmänhet eller som ivrare för densamma jag har uppträtt i denna
diskussion och väckt denna motion. Herr Brandt, som har möjlighet att få reda
på vad som försiggår i Sundbyberg, vilket ju framgick av hans anförande,
skulle också kunna få underrättelse örn att Sundbybergs stad t. o. m. måst tillgripa
vräkningsåtgärder mot kiosker för att få bort dem, då vi ansett, att det
var fråga örn illojal konkurrens med den legitima handeln. Jag erkänner alltså
att det finns fall, då en otillbörlig konkurrens med den legitima handeln förekommer,
men det finns också sådana kiosker, som fylla ett legitimt behov till
tjänst för den resande allmänheten, och det är sådana affärer och deras intressen,
som jag i detta fall vill företräda. Det är i allmänhetens intresse att
man skall kunna köpa en ask cigarretter eller ett paket tobak, örn man kommer
resande sent en kväll och är utan rökverk.

Det är detta som jag menar att man försök'' r bortse ifrån, då man bara ser
på de s. k. specialtobakshandlarnas intressen. Att dessa högljutt framföra
sina synpunkter är intet alf förvåna sig över, så skulle varje annan samhällsgrupp
göra, och de äro inte att klandra för a.t de göra det. Men jag tycker
det är riksdagens skyldighet att försöka skipa någon rättvisa i dessa förhållanden.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag anser mig inte kunna undvika
att säga ett par ord till herr Sköldin beträffande retroaktiviteten. Det kan
inte vara. den ärade talaren obekant, att de tillstånd som för närvarande gälla

28 Nr 26. Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
icke äro meddelade för obegränsad tid framåt. Meningen med den nuvarande
lagstiftningen är, att man skall kunna uppta till prövning de tillstånd som äro
lämnade, antingen efter viss tid, som då står angiven i beslutet, eller också
när som helst, emedan tillstånden gälla tills vidare. Det kan inte vara något
orimligt i att man säger, att när vi införa en ny butiksstängningslag, skola de
gällande tillstånden samtidigt omprövas för att man skall kunna beakta alla de
synpunkter, som man bör beakta då man prövar tillstånd. Herr Sköldins resonemang
måste bero på en fullständig missuppfattning örn hur den gällande butikstängningslagen
ser ut och vad den kommande prövningen avser. Jag har
velat säga detta, herr talman, för att det inte skall finnas möjlighet till något
missförstånd härvidlag.

Dessutom vill jag betona vad jag sade i mitt första anförande, att vid den
generella omprövningen, då man skall ha in alla ansökningar från en ort för
att kunna väga de olika intressena mot varandra på en gång, skall jag — örn
jag har något med dessa ärenden att göra vid deras handläggning — iaktta
samma varsamhet som präglat tillämpningen av butikstängningslagen under
den tid den har gällt. Jag skall inte ingå i någon polemik mot herr Olsson i
Gävle eller herr Lundstedt, framför allt därför att herr Olsson framställde
samma yrkande som jag. Enligt hans mening var det viktigt att § 11 fick den
utformning den fått i andra lagutskottets utlåtande. Jag måste emellertid till
kammarens protokoll åtminstone få uttala, att jag inte tror, att ett bifall till
Kungl. Majrts proposition varit så riskabelt som han befarade. Men vi ha, som
sagt, samma mening örn att andra lagutskottets hemställan bör bifallas, och
därför är det ingen idé att ingå i polemik på den punkten.

Herr Lundstedt förklarade, att han lyssnat till debatten för att av debatten
bilda sig en uppfattning örn hur mycket det låg i herr Sköldins anmärkningar.
Detta är mycket beklagligt, då jag för att förkorta debatten hänvisade kammaren
att ta del av vad andra lagutskottet skrivit på sidan 13 och därför inte
upprepade någon argumentation gentemot herr Sköldin i fråga örn punkten
rörande »annan handel». Har herr Lundstedt inte fått några argument emot
herr Sköldins uppfattning örn begreppet annan handel och dess tolkning, så
beror det, som sagt var, på att några argument inte framförts i debatten utan
endast denna enkla hänvisning till sidan 13 i utlåtandet, till vilket jag, herr
talman, ånyo hänvisar. I några pregnanta satser finnes där en utomordentlig
och enligt mitt förmenande slående motivering till andra lagutskottets uppfattning.

Herr Brandt: Herr talman! Jag ville bara säga ett par ord till herr Sköldin.
Han replikerade till mig, att tobaksnämnden har tillkommit först på senare
tid, och följaktligen voro väl inte mina siffror riktiga, då jag meddelade, att
kioskernas antal ändå ökat med 438 under de tre senaste åren. Under förra
året, herr Sköldin, satt tobaksnämnden, och även Tobakshandlarnas riksförbund
har, såvitt jag vet, medverkat till denna ökning av kioskerna. Jag tror
mig också kunna påstå, att det inte kommer att bli några större slitningar
mellan riksförbundet och pressbyrån eller kioskerna beträffande denna fråga,
utan den kommer att ordnas.

Jag vill vidare understryka vad jag sade tidigare, att vid omprövningen
kan det ju tänkas, att man i en del fall kommer att sitta hårt på grund av att
man lämnat felaktiga uppgifter när man fått sina rättigheter. Men när staten
redan har, som herr Adolv Olsson nämnde, använt sex miljoner kronor för att
inlösa tobaksaffärer som inte bära sig, och när riksdagen och myndigheterna
gått in för att man skall sanera på det sättet, att man får bort de mindre bärkraftiga
affärerna för att skapa större affärer med större omsättning, som

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)
människorna verkligen kunna leva av, då måste jag ställa mig den frågan:
Kan det vara något samhällsintresse att man skall hjälpa den ene genom att
stjälpa den andre?

Det är det som det blir fråga örn här, och jag tror inte, att när tobaksnämnden
kommer att avväga detta, den kommer att vägra någon människa, som kan
anföra »synnerliga skäl», att få behålla sin kioskrättighet, såvida detta inte
skulle medföra större svårigheter för andra människor. Det blir givetvis ett avvägningsproblem,
och som statsrådet nyligen sade är det inte tänkbart att man
nu skall ändra lagstiftningen med denna icke tidsbestämda rättighet som finns
utan att det därvid sker en omprövning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Då herr Brandt påstår, att jag har sagt,
att staten använt sex miljoner kronor för »att inlösa affärer som inte bära sig»,
måste jag, därför att detta står i strid med både verklighet och sunt förnuft,
opponera mig häremot.

Jag har sagt, att staten använt sex miljoner för att avlösa specialtobakshandlarna,
så att alla som handla med tobak i detta land skulle komma i samma
ställning. Men sedan 1943 har ju staten i vad det gäller städer och stadsliknande
samhällen slagit in på en annan politik och godtagit specialtobakshandlarna.
Jag vill under inga förhållanden stå för de ord, som herr Brandt
påstår att jag yttrat, ty något sådant kan jag inte ha sagt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet; samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring
däri, som under överläggningen yrkats av herr Sköldin; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Fahlman begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr
Sköldin votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets förevarande utlåtande nr 57 antager bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets förslag med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Sköldin.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat-för nej-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 3 :o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag
till föreningen
Bjärme
andelsladugård
m. m.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 57, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen yrkats av herr Sköldin.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av bestämmelserna
rörande försäljning av jordbruksfastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden;

nr 61, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den framtida
bokföringsverksamheten för jordbruket och skogsbruket;

nr 62, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård; och

nr 63, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ändrade grunder
för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av väckta motioner
örn statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 204 av herr Olofsson m. fl. och II: 333 av herr Jonsson
i Järvsand, hade hemställts, »att riksdagen måtte bevilja föreningen Bjärme
andelsladugård bidrag med 35 000 kronor och medgiva, att det tidigare till
föreningen beviljade statslånet erhålles ränte- och amorterings fritt under tio
år.»

Utskottet hemställde,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 204 och II: 333
måtte

1) till Bidrag till föreningen Bjärme andelsladugård u. p. a. för budgetåret
1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

2) medgiva att ett tidigare till föreningen beviljat egnahemslån å 25 000
kronor finge åtnjutas amorterings fritt under fem år från utlämnandet.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Carlström, som ansett, att utskottets motivering delvis bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse;

dels ock av herr Pettersson i Rosta, utan angivet yrkande.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme a udel slada gård rn. m. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande har jag fogat en reservation till detsamma i avseende på
motiveringen. Jag har alltså inte velat gå emot det nya anslag på 30 000 kronor,
som utskottet föreslagit skall beviljas till denna förening i Bjärme. Jag
har inte heller för avsikt att gå in på någon diskussion örn de ekonomiska utsikterna
för verksamheten i fråga.

Då vi här i riksdagen, 1943 var det väl, beslutade örn de första åtgärderna
till stödjande av företaget, hade vi nog allesamman den uppfattningen, att det
skulle vara intressant att se, örn det verkligen var möjligt att på detta sätt
samordna ladugårdsskötseln för vissa byar, som här nu skett genom denna
förenings verksamhet. Emellertid har jag ändå velat, att utskottet skulle
säga ifrån, att man inte för framtiden ikläder sig det ekonomiska ansvaret för
verksamheten. Staten har gått in för ett egnahemslån på 25 000 kronor som
på vanligt sätt, som det heter, skall förräntas och amorteras; våra förhoppningar
i detta avseende skall jag inte här uttala. Vidare har staten beviljat
20 000 kronor i form av bidrag till premielån, alltså ett lån som så småningom
skall avskrivas. Visserligen är det sant att föreningen, då den inte kunnat
uppfylla sina förpliktelser för att komma i åtnjutande av dessa lånebidrag,
ännu inte fått dessa pengar, men det är alldeles uppenbart att den kommer att
få dem inom den närmaste tiden.

Då alltså riksdagen har gått in för dessa 25 000 kronor och 20 000 kronor
och i dag väl kommer att besluta örn ytterligare 30 000 kronor i form av rent
bidrag till denna förening och man för övrigt inte kan ha så stora förhoppningar
att kunna få igen det man lånat, borde det enligt min uppfattning ifrån
riksdagens sida sägas ut, att man förväntar, att företaget inte framgent kommer
till riksdagen så snart det börjar på att uppstå svårigheter. Från föreningens
sida bör man inte ha den förhoppningen, att riksdagen också i fortsättningen
skall bära ansvaret.

Det är endast detta, herr talman, jag har avsett, och jag tror det varit riktigt,
örn man i utskottets motivering framhållit dessa synpunkter. Jag skall
inte uppehålla mig vid saken vidare utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation.

Herr Paulsen: Herr talman! Så lia vi då kommit till Bjärme andelsladugård,
den ladugård som skulle stå som ett ekonomiskt mönster för oss bönder i detta
land och den som skulle visa, hur man bäst skall bedriva ladugårdsskötsel. Det
här dokumentet visar, att det inte gått åt det håll som de trodde, som voro så
ivriga att få förslaget igenom. Byggnaderna ha blivit dyra, och ändå äro de
inte fullt färdiga, det finns ingen bostad till ladugårdsskötaren ännu. Detta
kommer att dra ytterligare pengar.

Driften har också gått dåligt — och vad beror det på? Jo, säger man, vi
ha dåliga kor. Ja, det är möjligt att de ha, men jag misstänker att det beror
på annat också. Det är naturligtvis på det sättet i en sådan här andelsladugård,
att alla korna skola utfodras lika. Inte går det an för ladugårdsskötaren
att ge den enes kor bättre utfodring än den andres. Det skulle bli ett sabla
liv, örn den enes kor finge mindre än den andres. Ändå är det på det sättet med
ladugårdsskötsel, att korna skola lia underhållsfoder någorlunda lika, beroende
på hur mycket var och en tarvar. Men dessutom skola de ha produkt!onsfoder.
och det skola de inte ha lika mycket av. Det skola de lia med hänsyn till vad
var och en lämnar för mjölk i hyttan! Den ena kon behöver kanske litet mjölkfoder
eller produktionsfoder och den andra kon en större kvantitet. Den ena

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andel slada gård m. m. (Foris.)
kon tarvar 5, 6 kg kraftfoder oell 50, 60. 70 kg saftfoder, medan den andra
kon tarvar mycket litet sådant. Men akta er noga för att i en sådan här andelsladugård
utfodra så, ty då skulle en eller annan granne bli linnia rasande, och
en ovänskap utan like skulle uppstå.

Allt detta med andelsladugårdar är en förfelad tanke och något som aldrig
kan leda till något verkligt gott. Jag var mycket förundrad över att statsrådet
Pehrsson-Bramstorp lade fram denna proposition. Han är ju själv en gammal
bonde, som bör kunna tänka som andra bönder. Örn han icke bakom denna proposition
hade denna, tanke: Vi skola visa dem, som sitta vid skrivbord och spekulera
ut sådana här saker, hur galen denna tanke är, ja, då förstår jag ej vad
han har tänkt på.

Efter detta borde jag naturligvis yrka avslag, men det gör jag icke. När vi
fått detta elände, måste vi löpa linan ut, och de människor, som inbilla sig att
detta är bra och fint, skola få se, att tanken är dödfödd.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Jag har fogat en blank reservation
till detta utlåtande. Orsaken är den, att det finnes en passus i utskottets utlåtande,
som jag icke kan vara med om att underskriva. Det står nämligen i utlåtandet,
att vid utskottets besök på platsen hade »avsett antal djur dock
ännu icke anskaffats». Det fanns cirka 55 kor, en del ungdjur och kalvar i denna
andelsladugård, och detta antal anser jag för min del gott skulle kunna räcka
till. Man hade emellertid vid utskottets besök redan börjat köpa foder, och
när man köper foder till en djurbesättning, plägar man ha tillräckligt mångå.
I detta fall hänförde sig också fodertillgången till förra årets tämligen rika höskörd.
Det är därför osakkunnigt att i utskottets utlåtande skriva, att det ännu
icke anskaffats avsett antal djur, då det redan finns för många djur. Jag
har därför ej velat skriva under detta utskottsutlåtande och skulle vilja yrka
avslag på denna lilla passus: »Avsett antal djur hade dock ännu icke anskaffats.
» Jag tror icke, som sagt, att det är lyckligt, att denna passus står kvar.

I övrigt gjordes vissa iakttagelser beträffande denna andelsladugård. Det
fanns, som jag nyss nämnde, 55 kor och en del ungdjur där, varest man för
övrigt hade anordningar för automatisk gödsling. En sådan kan i vanliga fall
skötas av två man, men den sköttes av tre man jämte en extra skötare med fridagar.
På den detaljen slösar man bort 3 000 ä 4 000 kronor örn året. Det kan
väl icke vara möjligt, att man skall kunna lyckas med ett sådant här försök,
när det är upplagt på ett sådant sätt.

Jag nämnde nyss, att man köpt foder. För detta har man betalt 12 ä 13
öre per kg. Men varje jordbrukare vet, att när man skall utfodra djuren med
köpt foder, kan man icke utvinna mer än högst 5 öre per kg. Föreningen gör
alltså en förlust på 7 öre för varje kilo av det köpta fodret. Det kan ju ej
anses väl uträknat. Dessutom strödde man med sågspån. Men varje jordbrukare
vet ju, att sågspån förstör gödseln. När jordbrukarna skola hämta den
gödsel som är kvar, är således en stor del förstörd, och man kan säga, att
det är rena skelettet man kör ut på sina åkrar.

Jag har gjort dessa anmärkningar med den förhoppningen, att ledningen
där uppe skall i någon mån låta sig rättas därav. Den är tydligen ej vuxen
den uppgift, som den satt sig före. Denna andelsladugård ligger 350 m över
havet, och det är ej — det vet ju var och en — så lätt att frambringa så stora
skördar på en så stor höjd. Höjdläget medför vissa svårigheter. För min del
tror jag icke, att försöket skall lyckas. Men jag har ej velat gå emot detta
anslag, därför att det här rör sig örn ett försök, och det kan ju bli intressant
att se, hur det kommer att slå ut. Motionärerna upplysa bland annat örn att
endast två av lantbrukarna, som lämnat foder, fått betalning därför. De andra

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
ha icke fått någon betalning, ty pengarna lia icke räckt till. Försöket kommer
även att visa, hur mycket jordbrukarhustrurna fått i forna dagar i ersättningför
sitt arbete. De lia icke fått någonting för att de skött sina djur. Det är
ingen som tror detta, men det kommer detta försök att utvisa. Därför har
jag icke velat gå emot detta förslag. Jag tycker, som sagt, att det är rätt
intressant för framtiden att se, hur detta försök kommer att slå ut. I likhet
med herr andre vice talmannen, vill jag säga ifrån, att jag icke vill vara med
örn att anslå medel till någon ny försöksladugård, förrän detta försök visat
sig slå väl ut. Jag tror nämligen, att det medför rätt så dryga utgifter för
staten, och dessa måste man söka begränsa i möjligaste mån.

Jag har således ej velat gå emot själva förslaget, men ber i alla fall att
få yrka, att den passus, som jag förut nämnt, utgår ur utlåtandet.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr andre vice talmannen vill ha
lia en ändring i motiveringen, och begär, att riksdagen skall göra ett
bestämt uttalande örn att riksdagen ej torde kunna ikläda sig ett ekonomiskt
ansvar för ifrågavarande försöksverksamhet i framtiden. Det är
väl ingen som ifrågasatt, att riksdagen skulle ikläda sig ett sådant ansvar
för föreningens framtida verksamhet. Men jag undrar, om han icke närmast
menade, att riksdagen skulle på något sätt binda sig beträffande sin kommande
handlingsfrihet. Jag vågar ej uttala mig örn huruvida det anslag, som
kammaren antagligen i dag kommer att bevilja, blir tillräckligt för att kunna
hålla det hela uppe och nå lyckligt resultat. Delägarna i Bjärme förklara, att
de ha goda förhoppningar att klara sig, örn detta anslag beviljas. Att riksdagen
skulle göra ett uttalande, som på något sätt binder riksdagen för
kommande tider, kan jag ej finna vare sig nödvändigt eller behövligt. Om det
inträffar en situation, då det befinnes väl motiverat att bevilja ett ytterligare
anslag, oavsett vad riksdagen i dag skriver, är det i alla fall riksdagen obetaget
att bevilja att sådant. Jag finner därför hans yrkande i detta fall överflödigt.

Sedan vill jag säga några ord till herr Paulsen. Hans anförande var av den
karaktären, att det närmast borde lämnas åt sitt öde. Det förefaller mig, som
örn han icke hade någon kännedom örn den moderna utfodringstekniken och
tydligen ej heller tillräckligt läst handlingarna. Det förhåller sig ej så, att
de kreatur, som finnas i Bjärme andelsladugård, fortfarande tillhöra delägarna,
utan de ha genom köp överförts till andelsföreningen, och de utfodras efter
rationella metoder i den utsträckning detta är möjligt. Herr Paulsens antagande,
att alla kor skulle få lika mycket foder, oavsett örn det rör sig örn sinkor
eller högmjölkande kor, hänger fullständigt i luften och svarar ej mot
verkligheten. Jag tillåter mig i detta sammanhang nämna, att sedan andelsladugårdens
verksamhet började har mjölkproduktionen ökat 25 procent, vilket
är en rätt vacker siffra, herr Paulsen.

Jag har en rakt motsatt uppfattning gentemot herr Paulsen. Jag tror, att
de mera rationella utfodringsmetoder, som tillämpas i den nya andelsladugården,
i betydande utsträckning komma att bli av värde för ortens folk. Övriga
jordbrukare i orten kunna då också bli i tillfälle att lära sig och se hur det
går till att utfodra djur enligt mera moderna metoder än de, som förut använts.

Slutligen ett ord till herr Pettersson i Kosta, som vill taga bort den sats
i utskottets utlåtande, där utskottet uttalat, att »avsett antal djur hade ännu ej
anskaffats». Det är ett uttalande, som grundar sig på faktiska förhållanden.
Andelsladugården är byggd för ett betydligt större antal djur än som för när Andra

kammarens protokoll lO^iS. Nr 26. 3

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
varande finnes där, och jag tror för min del att det kan vara befogat att lia
något större antal djur än för närvarande är stationerat där. Det finns ingen
anledning att stryka detta uttalande, som grundar sig på faktiska förhållanden.

När några av jordbruksutskottets ledamöter hade tillfälle att besöka Bjärme
andelsladugård var det en sak, som jag för min del främst fäste mig vid, och
det var ett uttalande, som gjordes från husmödrarnas sida. Vi ställde en direkt
fråga till de närvarande husmödrarna, huruvida de saknade sina kor, och om
de tyckte det var tråkigt att inte längre ha sina kreatur att pyssla örn. Men
de svarade enstämmigt, att de icke saknade dem, och en av dessa husmödrar
yttrade sig på ungefär följande sätt: »Jag har haft åtta barn. Av dem äro
hälften minderåriga. Hela min arbetstid går åt för vården av de minderåriga
barn, sommaro kvar i hemmet, och för att laga mat åt männen, då de återkomma
från skogsarbetet.»

Jag vill vidare bestämt reagera mot herr Petterssons i Hosta yttrande, när
han i någ;ot försåtliga ordalag förmodade, att ledningen däruppe icke var vuxen
sin uppgift. Jag fick den uppfattningen, att ledningen gjorde ett gott intryck
på de besökande riksdagsmännen. Huruvida ledningen är den allra bästa är
naturligtvis en sak, som man icke vid ett flyktigt besök fullt kan kontrollera.
I den mån det för min del var möjligt att bilda mig ett omdöme
kom jag till den uppfattningen, att ledningen gjorde sitt allra bästa, och att
den, jag vågar säga detta gentemot herr Pettersson i Hosta, föreföll vara väl
skickad att sköta sitt uppdrag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Utskottets vice ordförande menade, att jag
med mitt förslag till motivering på den här punkten ville binda riksdagen.
Ja, herr vice ordförande^ jordbruksutskottet, i vad mån riksdagen blir bunden
av ett uttalande, som går en smula försiktigare fram än utskottets uttalande
bär, skall jag inte närmare^ gä in på. Vi bruka nog i utskottet kunna giva en
anvisning om att vi anse så och så, utan att riksdagen vid bifall härtill absolut
hinderlig. Jag är ju icke alldeles främmande för den tanken, att föreningen,
något som också herr vice ordföranden i utskottet antydde, kommer
att begära en »hacka» till örn ett eller två år. Härtill vill jag säga, att om
man här i landet far den uppfattningen, att man kan starta en föreningsverksamhet
av det här slaget och hos riksdagen begära den ena »hackan» efter
den andra, är det klart, att då ligger det nära till hands att börja med en sådan
här verksamhet, även örn inga som helst ekonomiska förutsättningar äro
till finnandes.

. Herr Andersson i Löbbo yttrade också, att föreningen hade goda förhoppn
in gar örn att det skulle gå bra. Jag måste säga, att jag skall icke lockas
att börja resonera örn dessa framtidsförhoppningar. Sedan jag har studerat
hur det har gatt hittills, är jag emellertid rädd för att man icke kan förvänta,
att det skall gå så värst bra i fortsättningen.

Herr Andersson i Löbbo nämnde örn den där hustrun med åtta barn oell
att hon kände det skönt att bli av med kossorna, eftersom hon hade nog att
göra i alla fall. Utan att vilja gå närmare in på principfrågan skulle jag
vilja säga, att det finns naturligtvis hundratusentals jordbrukarhustrur i detta
land, som kanske icke ha åtta barn men i alla fall så många barn, att de lia
all anledning att säga, att de ha en hel del att göra, även örn de sluppe ifrån

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andélsladugård m. m. (Forts.)
korna, men det finns knappast några utsikter att effektuera ett sådant frigörande
för alla jordbrukshustrur i detta land.

Sedan måste jag säga, att den småbrukarliustru, som icke saknar så att
säga det som jag menar mest intressanta arbetet vid jordbruket utan vill låta
det skötas på annat sätt rent kollektivt, den tror jag icke har så stora utsikter
att för övrigt vara jordbrukarhustru.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Paulsen erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Andersson i Löbbo sade, att jag tydligen icke hade något
begrepp örn modern utfodringsteknik. Jag vill då säga honom, att jag varit
bonde på eget hemman sedan den 14 mars 1898 och är det alltjämt. Om herr
Andersson i Löbbo kan uppvisa lika lång erfarenhet av kreatursskötsel och
lika långt brukande av svensk jord, skall jag ge honom företräde, men till
dess säger jag, att han icke förstår sig vidare på saken.

Han sade, att nya rationella utfodringsmetoder kunde jag tydligen icke
känna till. Jo, herr Andersson i Löbbo, jag vet att skall man utfodra kreaturen
rationellt, så skall man utfodra dem individuellt. Det kanske herr Andersson
i Löbbo icke har reda på, men så är det. Man kan icke utfodra alla
korna lika, det är omöjligt.

Sedan sade herr Andersson i Löbbo, att han tror att det skall gå bra i
framtiden. Ja, för all del, alla, som vilja låna pengar, framhålla att det kommer
att gå bra, bara de få det och det lånet.

Nu är det hela ganska konstgjort. I en familj har mannen blivit delägare,
medan hustrun icke velat släppa ifrån sig korna utan har varit av rätta sorten.
Hon har sina kor hemma. En arman, som tecknat sig från början, har
hunnit dö och sluppit se eländet och sluppit bli besviken i den tro, som han
tydligen hade när han tecknade sig.

Ja, så talade herr Andersson i Löbbo om den bondhustru, som var glad över
att ha sluppit korna. Jag vill bara säga, att den bondhustru, som är glad att
slippa ha korna hemma och att slippa sköta dem, är icke en bondhustru av
den sort, som jag önskar att en bondhustru skall vara.

Herr Pettersson i Rosta, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo säde sig tro, att
antalet djur skulle kunna ökas. Jag tycker det är litet märkligt, när man, som
jag förut nämnde, redan första året varit tvungen att köpa hö och kraftfoder.
Det tyder i varje fall icke på att man skulle kunna öka antalet djur.

Byalaget där uppe består av cirka 25 medlemmar. Av dem voro 10 stycken
anslutna, men av dessa 10 ha ett par redan börjat krypa ur, och bland dessa
befinner sig ett stärbhus, som icke vill lämna ifrån sig inteckningar, samt en
man och hustru, som icke voro eniga. Om det kan leda till skilsmässa vet jag
icke, men de ha begärt boskillnad. Mannen har skickat sina fem kor till andelsladugården,
medan hustrun har behållit sina fem kor hemma. Med sådana tendenser
för ögonen skulle jag tro, att man nog behöver minska antalet djur.

Vad sedan beträffar ledningen, berörde jag i mitt förra anförande de stora
kardinalfel som den har begått. Den behöver nog lära sig åtskilligt. Men är
det så, att det bara gäller att prata bra, då tror jag den klarar sig fint. Jag
bär emellertid ännu icke funnit, att jordbruket kan klaras med bara prat, utan
det behövs nog även klok handling. Därför tror jag mycket litet på den där
andelsladugården.

Xr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme aud el sladugård m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle,
och anförde: Herr talman! Såsom en av orsakerna till flykten från landsbygden
har säkerligen med rätta pekats på det hårda arbete bondhustrurna få
utföra. Nu göres här ett intressant experiment, varvid man genom den gemensamma
ladugården söker avkoppla en del av bondhustruns arbete, men då
uppträda herr Paulsen och herr andra vice talmannen på samma linje och säga,
att den bondhustru, som blir belåten över att en del av hennes stora arbetsbörda
avlyftes, är ingen riktig husmor och ingen duktig bondhustru. Jag är
förvånad över att landsbygdsrepresentanter kunna göra sig till tolk för ett
dylikt uttalande.

När herr Paulsen här orerar om att kreaturen skola utfordras individuellt,
så vill jag bara säga honom, att det är just vad som sker vid Bjärme andelsladugård.

Vidare yttrade

Herr Jonsson i Järvsand: Herr talman! I egenskap av motionär blev jag
synnerligen tillfredsställd, när jag läste utskottets utlåtande. Visserligen begärde
vi en smula mer än vad utskottet nir har föreslagit, men utskottets förslag
innebär dock så mycket, att vi gott kunna vara tillfredsställda. Jag
skulle alltså icke som motionär ha haft anledning att yttra mig i denna debatt,
därest det icke dels här och dels i annat sammanhang hade fällts en del uttalanden.

I anledning av det försök, som herr Paulsen gjorde, att dra in denna debatt
på det mera teoretiska planet, vill jag då först säga, att vi motionärer ha icke
alls tagit någon ställning till frågan örn andelsladugårdar som princip. Vi
motivera vårt förslag uteslutande med att vi anse detta vara en försöksverksamhet
och ett experiment på det svenska jordbrukets område, som väl är lika
värdefullt som många andra experiment och sålunda förtjänt av statens stöd.

Vad herr Paulsen sedan talade om avundsjuka mellan jordbrukarna och
den karakteristik, som han i det sammanhanget gav, det vill jag icke ingå
vidare på. Det är möjligt, att denna karakteristik är riktig för den generation
av svenska bönder, som herr Paulsen själv tillhör. Det har dock under senare
tid vuxit fram en grupp yngre modernare föreningsbönder i vårt land, som
ha lärt sig sammanhållningens och samarbetets betydelse, och jag tror att det
är den gruppen av jordbrukare, som är förhärskande i Bjärme.

Det har i andra sammanhang beträffande denna andelsladugård sagts, och
det sades bland annat av chefen för jordbruksdepartementet i första kammaren,
att det var ett stort fel, att det var så lätt att skaffa pengar för denna
andelsladugård. Jag har för min del fått den uppfattningen, att det icke alls
har varit lätt. Initiativtagarna och styrelsen för denna förening lia fått belasta
sig med privata skulder, med växlar och annat, för att kunna finansiera denna
ladugård under de sista åren. Och man kan knappast säga, att det varit så
särdeles lätt att få ut det anslag och det lån, som riksdagen beviljade redan
1943 och som mig veterligen andelsladugården ännu icke har fått ut, beroende
på att man icke har kunnat fylla de strängt formalistiska fordringar, som
uppställts av vederbörande myndigheter.

Man har vidare sagt, att ladugården skulle vara alldeles för stor. Det är
ändå så, att det är 10 jordbrukare i denna by, som ha byggt denna ladugård,
och det finns 15 stycken till i samma by. Är det ändå icke helt naturligt, att
dessa 10, som tro på sin idé och tro att den har framtiden för sig, ha velat
bygga ladugården så stor, att åtminstone några av de övriga skulle kunna få
ansluta sig, därest de skulle komma på den idén?

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)

Det har här invänts av herr Pettersson i Rosta, att man redan i år fått
börja med att köpa hö till ladugården. Ja, det var ett synnerligen obetydligt
parti, som man dessutom närmast köpte för att absolut vara på den säkra
sidan.

När herr Pettersson i Rosta emellertid säger, att detta var märkvärdigt med
hänsyn till det goda foderår, som vi hade i fjol, så vill jag säga, att det gällde
åtminstone icke för Jämtlands vidkommande. Jag känner många, mångå
jordbrukare i Jämtland, som under normala år aldrig köpa hö men som lia fått
göra det i år.

Herr Pettersson i Rosta talade också örn kreaturens dåliga beskaffenhet i
denna ladugård. Det är kanske riktigt detta, men örn dessa kreatur äro av
så dålig beskaffenhet, ja, då är väl detta en anklagelse, som snarare gäller
det gamla individuella systemet än denna andelsladugård. Kreaturens beskaffenhet
har blivit så dålig, därför att var och en i sina små ladugårdar icke
haft möjlighet att arbeta fram en bättre besättning och att sköta den rationellt.
Finns det ändå icke större förutsättningar att kunna skapa en bättre kreatursbesättning
i en andelsladugård av denna storlek, som har helt andra
resurser?

Vi skola också komma ihåg, att här få delägarna stora vinster i form av
ett lättare bärgningsarbete vad gäller jordbrukets skötsel i övrigt. Det är
min förhoppning, att man också i fortsättningen kommer att gå samarbetets
väg och därigenom få möjlighet att även i övrigt bruka sin jord effektivare
än förut har varit fallet.

Jag vill till detta, herr talman, också foga den reflexionen, att så långt jag
förstår ha andels delägarna haft så dåliga ladugårdar och befunnit sig i en
så dålig ekonomisk situation, att var och en av dem, därest de skulle ha byggt
sig privata ladugårdar, varit berättigad att få statsbidrag i olika former härför.
Även örn det här gäller ett förhållandevis stort bidrag, är det icke säkert,
att det är större än vad dessa delägare i andra former skulle ha fått.

Jag ber med detta att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Paulsen erhöll härefter på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Andersson i Löbbo sade, att koma vid denna ladugård
utfodras individuellt. Jag måste säga, att det förundrar mig, om det verkligen
är så, när man ser de utomordentligt urusla mjölkningssiffror, som återfinnas
i utskottsutlåtandet på s. 11. Jag tror, att örn korna utfodrats rationellt och
individuellt, så hade det varit bättre mjölkningssiffror.

För övrigt vill jag säga, att vi skola ge anslag och stora och kraftiga anslag
till förbättring av enskilda ladugårdar, ty det behövs, men att ge anslag till
sådana ladugårdar som denna, det må vi be Gud bevara oss ifrån.

Härpå yttrade

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Efter vad som redan har sagts i debatten
av utskottets representant herr Andersson i Löbbo och av motionären
herr Jonsson i Järvsand har jag icke mycket att tillägga. Jag vill bara uttrycka
min tillfredsställelse över den hemställan, som jordbruksutskottet här kommit
med. Det försök, som göres där uppe i Bjärme, är enligt min mening av största
betydelse. Sådana företag förekomma ju även i andra länder, men resultaten
av dessa företags verksamhet i andra länder äro ju alltför litet kända, och
dessutom är det ju klart, att erfarenheterna från det egna landet, särskilt i ettfall
som detta, måste anses vara av större betydelse än utländska erfarenheter.

Det rationella i själva denna idé kan ju icke på ett verkligt förnuftigt sätt

Nr 26.

Torsdagen den

juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme and el slada gård m. m. (Forts.)
bestridas av någon. Man kan väl icke bestrida, att en modern ladugårdsbyggnad
är bättre än en massa små omoderna ladugårdar, som icke kunna bli moderna,
på grund av det mindre jordbrukets begränsade resurser. Det kan icke heller
anses strida mot utvecklingen, att ladugårdsarbetet mekaniseras, och det kan
val icke heller bestridas, att förutsättningarna för att få fram bättre kreatursbesättningar
äro större i en ladugård som denna än i enskilda ladugårdar Både
avelskontroll och andra liknande åtgärder kunna ju genomföras i en sådan större
ladugård.

Nu invänder någon, att det har ju i alla fall visat sig, att företaget ännu icke
bär sig. Ja, här har nian ju att ta hänsyn till flera omständigheter. Örn mari
räknar med att de enskilda delägarna skola ha full betalning för sitt foder
enligt gängse marknadspriser och att den anställda personalen, vilken visserligen
är mycket liten, skall erhålla full avtalsenlig lön, så går det hela ännu icke
ihop. Man måste dessutom ta hänsyn till de ganska höga anläggningskostnader,
som betingats av kristidsförhållandena. Man skulle emellertid också kunna
ställa frågan på ett annat sätt: Om de enskilda jordbrukarna, och jag tänker
härvid på småbrukare, som det ju nu är fråga om, skulle taga ut full betalning
för det foder, som de använda i sina egna ladugårdar, vad skulle de då få för
det arbete, som de lägga ned? Jag talade för 14 dagar sedan med en jordbrukare
i Skaraborgs län, som har en efter förhållandena mycket rationell ladugård.
Han har åtta högmjölkande kor. Han hade gjort en uträkning, som för
övrigt var kontrollerad av sakkunniga och som visade, att om han skulle ta
fullt betalt för sitt foder, skulle han för sitt arbete erhålla 80 öre örn dagen.
Det är verkligen icke så stor marginal för det mindre jordbrukets vidkommande.
Örn man dessutom tar hänsyn till att det här gäller Jämtland med dess
speciella förhållanden, så bör man väl förstå, att ett sådant företag icke omedelbart
kan bli lönande i egentlig mening.

Här finns emellertid stora möjligheter. Främst ser jag dessa möjligheter bestå
däri, att ladugårdsbesättningen undan för undan kvalitativt förbättras. En
hela del andra erfarenheter komma också att vinnas, som gör att utbytet kan
bli betydligt högre än för närvarande. Det är ju också med detta som man arbetar.
Man räknar ju också med att kunna fylla ut ladugården så, att den blir
fullbesatt.

På denna punkt invände herr Pettersson i Rosta, att han inte kunde förstå
varför man skulle göra det, när man redan nu måste köpa foder. Ja, den frågan
ställde herr Pettersson i Rosta även vid vårt besök i Bjärme och fick den också
besvarad. Jag kan icke förstå varför han icke ville anteckna svaret. Man hade
tillfälligtvis köpt ett parti hö, men det meddelades samtidigt, att de enskilda
delägarna kunde leverera åtskilligt mera foder än vad de hade gjort. De fodermängder,
som hade kontrakterats, hade ännu icke på långt när levererats men
skulle komma att levereras till andelsladugården. Varför tar herr Pettersson
i Rosta detta enskilda fall av ringa betydelse, då man köpte litet grand hö,
som bevis för att andelsladugården överhuvud taget existerar på köpfoder. Det
är ju icke riktigt, såsom också klarlades i Bjärme. Jag kan icke förstå, varför
herr Pettersson i Rosta är så envis på den punkten.

När man får en bättre besättning och höjt dess kvalitet och fått ladugården
full med djur, kan naturligtvis företagets resultat avsevärt ändras. När
man därtill kan befria så och så många husmödrar från arbete i ladugården, så
måste väl li ven detta i all rimlighets namn värderas till något, särskilt som husmödrarna
där uppe uttryckt sin tillfredsställelse över detta. De förklarade, att
de voro icke ledsna över att kreaturen hade kommit på denna andelsladugård,
ty för det första blevo kreaturen där bättre omskötta och för det andra finns
det alltid så mycket att göra i ett lanthen!, att det ändå finns fullt med ar -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjarme andelsladuyård m. m. (Forts.)
bete. Man hade barn, som skulle gå i skolan. Man tyckte att man hade rätt
att även i ett hulthem sticka och virka litet grand, som man annars icke kunde
få tid med. Man tyckte också, att man i ett lanthen^ borde ha, möjlighet att
sköta örn stugan och hålla snyggt och i ordning, vilket man tidigare icke haft
tid till. Man tyckte kort och gott, att man ville bo och leva som folk i industrisamhällen
och städer lever, och man var glad över att man nu hade fått möjlighet
därtill. Jag tycker, att man också skall värdera detta resultat för kvinnornas
del till något. Även örn man icke kan uttrycka det i pengar, så måste det
väl ändå anses vara ett positivt resultat.

Nu invändes från herr Carlströms och herr Pauisens sida, att de bondhustrur,
som icke vilja gå i ladugården och som äro glada över att fa slippa det, ville
de egentligen icke ge så mycket för. Ja, denna tankegång verkar så förbluffande,
att man faktiskt icke vet vad man skall säga. Det är ju en sorts fläkt
från medeltiden, och det är mycket svårt att begripa, hur den egentligen kan
förekomma i våra dagar. Jag ansluter mig här till vad som har sagts av herr
Andersson i Löbbo. Jag vill bara framhålla, att skall man på detta sätt gå emot
all utveckling och rationalisering, da skall man väl också göra det pa andra
områden. Örn man förutsätter, att kvinnorna på landsbygden tvunget skola
vara så överhopade med arbete och ha den långa arbetstid, som de haft sedan
hedenhös, då undrar jag, om man verkligen är anhängare av rättvisa mellan
stad och landsbygd. Då undrar jag, örn man överhuvud taget kan tänkas vara
med om att lyfta upp landsbygden i ekonomiskt och socialt avseende. Jag
är som sagt oerhört förvånad över att sådana uttalanden kunna göras anno

1945. '' .......

Sedan förekom det inom parentes sagt en liten oriktig uppgift i ett annat
avseende i herr Petterssons i Rosta anförande. Han påstod, att i ett fall hade
denna idé förorsakat en boskillnad och kanske skulle förorsaka skilsmässa. Jag
vill bara påpeka, att även den saken utreddes vid besöket i Bjärme. Hela
historien är många år gammal. Vederbörande delade sin egendom „ett pär decennier
innan andelsladugården kom till. Den historien har alitsa ingenting
med denna sak att göra.

Vad herr Paulsen beträffar, så är det ju uppenbart, att han talar om något
helt annat. Han talar icke örn andelsladugården i Bjärme utan örn en andelsladugård
som existerar i hans fantasi. Men vi mäste taga ställning till den
föreliggande frågan, alltså till andelsladugården i Bjärme, och där har ingenting
av vad han velat göra gällande förekommit.

Herr talman! Min tillfredsställelse över_ det förslag, sorn jordbruksutskottet
kommit med, skulle ha varit större, örn jag vore säker på att detta företag
skulle få pengarna inom rimlig tid och att på det sättet en hjälp gåves dessa
djärva pionjärer, som icke sakna tro på saken. Utan att gå in på Hagan
närmare vill jag erinra om att det är två år sedan riksdagen beslöt det förra
anslaget och att vederbörande förening ännu icke erhållit ett öre av vad som
beslöts 1943. Det är ju, herr talman, kutym att icke gå in på enskilda tjänstemäns
göranden och låtanden, och jag skall icke bryta mot kutymen. Men jag
anser, att det ändå är märkvärdigt, att det behöver taga över två år att expediera
en så tämligen enkel sak. Föreningens medlemmar„ha icke gjort några
svårigheter i vad gäller ändring av stadgar och annat sådant, sorn. var nödvändigt
för erhållande av den statliga hjälpen. Skall det nu dröja ytterligare
en tid, innan föreningen får vad som beslöts 1943, och lika lång tid, innan
den får de pengar vi eventuellt besluta i dag, då är det fråga, om, huruvida
(ten statliga hjälpen verkligen hinner fram så att den gör någon större
nytta.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
bestämdes -det, att som säkerhet för lånet på 25 000 kronor skulle från statsmakternas
sida krävas inteckning i de enskilda delägarnas fastigheter, men
att som säkerhet för bidraget på de 20 000 kronorna skulle ligga inteckningai
i andelsladugårdsfastigheten. Nu har man även för det sistnämnda bidraget
krävt inteckning i de enskilda delägarnas fastigheter och alltså gått vid sidan
av vad riksdagen beslutat. Det kanske icke har så stor betydelse, men jag
tycker ändå, att när riksdagen tagit en positiv ställning till frågan, kunde
man från vederbörandes sida skyndat på, så att man efter två år haft denna
sak expedierad.

Herr talman! Jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pettersson i Rosta erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta sade, att anledningen till
att man köpt foder var den, att alla icke levererat det kontrakterade fodret.
Ja, jag hörde mycket talas örn att man köpt foder — även kraftfoder — men
att inte alla skulle ha levererat hörde man ingenting av. Det kan tänkas, att
detta sammanhängde med att — såsom det står i motionen —- det bara var två,
som fått sina 500 kronor i betalning för sitt levererade foder, medan de andra
icke fått ett öre. Det är möjligt, att de blivit litet betänksamma inför en sådan
situation.

Herr Karlsson talade vidare örn prisbildningen på det svenska jordbrukets
produkter, och han sade, att en mindre jordbrukare icke förtjänade mer än
80 öre örn dagen. Detta erkännande är värt att tacksamt notera. Jag hoppas,
att herr Karlsson tänker på den saken, när jordbrukets prisfråga kommer på
tapeten i riksdagen, och att även andra göra det.

Vad beträffar herr Karlssons påstående örn att oenigheten mellan de omtalade
makarna skulle ha varat i tio års tid, så måste jag säga, att så nära
trädde ^ jag varken karlar eller fruntimmer däruppe in på livet, att jag kan
veta något örn det. Men skulle Bjärme andelsladugård vara orsaken till att
det bleve slag i saken med skilsmässan, var det kanske bara bra att vederbörande
delade på korna.

Jämväl herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta sade sig icke förstå vad det var jag talade
om, det tror jag också, det var nog inte lätt för honom att förstå. Och när
herr Karlsson säger, att jag hör ihop med medeltiden, kan det hända han har
rätt, men själv hör han säkert hemma i barnens tidevarv.

Härefter anförde

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Den fråga vi nu behandla är verkligen
en fråga, vilken man som gammal jordbrukare har stort intresse av att
följa. Vad man avsett med denna andelsladugård är att lätta på småbrukarhustrurnas
arbete. Detta har varit grundtonen i det hela. Säkerligen har det
för dessa andelsägare icke varit fråga örn att göra någon ekonomisk vinst. Lättandet
av hustrurnas arbetsbörda har varit den ledande tanken. Men liela denna
sak har kanske ^get-t oss i riksdagen en lärdom, den nämligen att just småbrukarnas
arbete på landsbygden aldrig varit betalt. Jag talade för ett par dagar
sedan med en folkskollärare från Hållnäs. Han framhöll, att småbrukarhustrurna
på gårdar örn 10 å 12 tunnland jord icke ha några förutsättningar
att fa något av de sociala förmånerna. De måste leva under ständiga försakelser

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 2b\

Statsbidrag till föreningen Bjärme andel sladugård m. m. (Forts.)
och få icke ställa några som helst krav. Då har den frågan uppkommit, hur
man skall kunna ställa det till rätta för dem. Hjälper det med andelsladugårdar
och dylikt? Nej. det gör det icke, utan här är man inne på vad vi så
många gånger förut talat örn, nämligen att produkterna icke bli betalda så
som de borde bli. Mjölkpriset är icke skäligt i förhållande till produktionskostnaden.
Detta är den verkliga sanningen. Professor Ingvar har sagt, att
det stora felet, när det gäller jordbrukets pris förhållanden, är att icke mjölken
betalas till sitt värde. Det kommer till synes även här, och det är bra, att
riksdagen verkligen får klart för sig, att det icke går att hålla sådana priser.
Vi kunna se på priserna på pilsner och läskedrycker. Dessa drycker produceras
icke i de små hemmen utan genom större företag, men då tages det ut
ett annat pris. De för låga priserna äro kontentan av det hela.

Här säger herr Paulsen — och det gjorde även herr Carlström — att hustrurna
äro konstiga bondhustrur, örn de icke vilja ha detta arbete, som vi talat
örn. Men vi måste inse, att ungdomen av i dag också ställer litet fordringar.
Det kan klart bevisas genom statistiken, att det övervägande antalet flickor
på landsbygden, de som skulle bli bondhustrur, draga sig till städerna. Vi
måste på något sätt komma till rätta med detta problem. Här har man alltså
försökt en väg.

Det har sagts, att man måste se saken ekonomiskt. Med 3 procent ränta å
anläggningskapitalet drager det mellan 5 000 och 6 000 kronor. Men varifrån
skola vederbörande taga dessa pengar, när de icke få en avlöning på mer än
1 OOO kronor, som skulle kunna användas till amortering och ränta?

Vi stå här inför ett problem, som jag icke tror att vi i dag eller i år äro
mogna att verkligen kunna lösa på ett rättvist sätt. Men vi ha i Sverige en
stor småbrukarkår, som arbetar under svåra ekonomiska förhållanden, och
dessa måste förr eller senare förbättras. På vad sätt skall det ske? Genom andelsladugårdar
eller högre mjölkpriser? Staten får gå emellan på det ena eller
det andra hållet, men vi måste i rättvisans namn räkna med att landsbygdens
folk och hustrurna på landsbygden ha rätt att få lika mycket betalt för sitt
arbete som andra. De göra en tjänst i samhället, som är värd sin betalning.

Jag har med stort intresse följt denna fråga, och det var med glädje jag
läste jordbruksministerns förslag örn anslag till andelsladugårdar. Detta örn
icke något annat skulle visa, tänkte jag, hurudana förhållandena äro när det
gäller prissättningen.

Herr Paulsen talade om att det var en urusel avkastning av denna besättning.
Det är givet, att de koraser, som finnas i Norrland, icke ge samma avkastning
som de högmjölkande korna på den skånska landsbygden. Man måste
se saken sådan den är. Vidare måste vi vara på det klara med, att även örn
riksdagen beviljar dessa medel, stå de stora skulderna på 160 000 ä 170000
kronor kvar. De komma i framtiden att ligga och trycka på företaget. Jag
beklagar de jordbrukare, som här sökt komma fram till en god anordning men
som år efter år genom motionärer få begära allmosor av staten. Vi komma
ännu en gång tillbaka till frågan, örn icke mjölken är värd lika mycket som
pilsnern och läskedryckerna. Skulle den betalas efter sitt värde behövde de
icke be riksdagen örn anslag, utan då reddes saken upp. Småbrukarhustrurna
finge det bättre ställt i fråga om sitt arbete, och dc ekonomiska förutsättningarna
för småbruket förbättrades. Men så länge vi icke vilja värdesätta
det arbete och de produkter, som härröra från detta håll, så länge stå vi inför
nödvändigheten att endast ge nådegåvor.

Jag är ledsen att här de finnas som vilja kritisera detta företag. Det är
oriktigt. Det är dock ett företag, som visar hur det är ställt för småbruket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)

Herr Karlsson i Stuvsta erliöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara med anledning av den sista repliken av herr
Paulsen säga. att jag naturligtvis känner mig kolossalt förkrossad av det.
vägande inlägget, men att herr Paulsen fortfarande icke talat örn vad det är
för andelsladugård han menar, då det i varje fall är fastslaget, att det icke var
Bjärme han talade om.

Vidare anförde:

Herr Haeggblom: Herr talman! Föreningsladugårdsromantiken Ilar blom mat

åtskilligt både ute i landet och i dag här i kammaren, och vi ha blivit
vittnen till att särskilt herr Karlsson i Stuvsta mycket ivrigt gått in för tanken.
Om anledningen är den, att en liten motsvarighet i Sverige till de stora
kolchoserna kanske hägrar i framtidsvyerna, vet jag icke. Men denna föreningsladugårdsromantik
är, så vitt jag förstår, en mycket farlig sak.

Jag vill för min del säga gentemot herr Karlssons påstående att ingen skulle
kunna bestrida det förnuftiga och rationella i denna idé, att man måste, örn
man utgår från de ekonomiska förutsättningarna, absolut bestrida det förnuftiga
och rationella i idén. Det var påfallande i herr Karlssons anförande, att
vad han sysslade med var att peka på, hur utmärkt man löst de tekniska problemen,
Ladugården var bättre, man hade större utrymmen, god utgödsling
o. s. v. Att allt detta rent tekniska bättre löses i denna stora ladugård än i
de inånga små är givet. Men saken måste ändå ses ur ekonomiska synpunkter.
Och då är det oss alla bekant, att vad en jordbrukare, speciellt en småbrukare,
har att leva av är aldrig någon företagarvinst — en sådan förekommer icke,
i varje fall icke i småbruket, i nämnvärd grad — utan vad en småbrukare har
att leva på är i första hand sin arbetsinkomst och i andra hand den lilla ränte
han kan få på de pengar han placerat i sitt småbruk. Ränteinkomsten rör sigtor
småbrukarnas del icke örn några stora summor. Den torde spela en mycket
liten roll. Där är arbetsinkomsten avgörande. Nu veta vi vidare, att i småbruket
ungefär 90 procent av det som odlas på åkern förädlas genom djurskötsel.
Därav kunna vi räkna ut, att den del av en småbrukares arbete, som
måste ägnas åt djurskötsel, är en mycket betydande del av den årliga mängd
arbetstimmar småbrukaren lägger ned på sitt jordbruk. Gör man nu på detta
ekonomiskt vanvettiga sätt, att man flyttar över hela den arbetsprestation, som
utförts på djurskötsel, till att utföras av betald arbetskraft, kommer man till
att den egna inkomsten måste minskas i motsvarande grad, så vida man icke
kan placera den egna arbetskraften i annan inkomstbringande sysselsättning.
Jag skulle vilja säga, att det man främst bör lägga märke till i jordbruksutskottets
utlåtande är vad lantbruksstyrelsen pekat på, när styrelsen säger, att
man vid bedömandet av denna sak bör undersöka, huruvida vid en sådan omläggning
av ladugårdsskötseln, som nu genomförts, arbetskraft frigöres vid
respektive till verksamheten anslutna egendomar. Det hade varit mycket bättre,
örn de av utskottets ledamöter, som varit på ort och ställe, hade i stället
för att vända sig till kvinnorna och fråga dem, örn de fått mindre att göra —
det hade man kunnat sitta i Stockholm och räkna ut —- frågat karlarna, hur
mycket av den frigjorda arbetskraften de lyckats placera så, att de fått en
ersättning för den arbetsinkomst de gått miste örn genom att skaffa lejd arbetskraft.
Det hade behövt göras en undersökning, huruvida detta hade kommit
till synes i deras självdeklarationer. Komma vi därhän, att man genom en
föreningsladugård kan få arbetskraft frigjord, så att den ger inkomst på annat
håll, först under sådana förutsättningar finns det någonting ur ekonomisk
synpunkt förnuftigt och rationellt i en föreningsladugård. Tekniken må vara

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
aldrig så framstående, så länge småbrukaren är beroende av att leva uteslutande
på sin arbetsinkomst och så. länge det för småbrukaren är fråga örn så
många arbetstimmar som möjligt för att han på den lilla arealen skall få tillräcklig
arbetsinkomst för sin och sin familjs försörjning, så länge är icke andelsladugården
förnuftig eller rationell.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för en replik till utskottets ärade vice ordförande. Han var förvånad
över att landsbygdsrepresentanter kunde komma med en sådan uppfattning,
som den jag och herr Paulsen framförde. Tycker herr Andersson i Löbbo
kanske att det hade varit trevligare, örn det hade varit stadsrepresentanter,
som kommit med den, personer som icke lia några erfarenheter alls av lantbruk? Jag

beklagar, att jag råkade tala örn kvinnan som var så glad att komma
ifrån ladugårdsarbetet. Här har utspunnit sig en diskussion i själva principfrågan,
som förmådde herr Hansson i Skediga att för femtioelfte gången komma
fram med jämförelsen mellan mjölkpriset och pilsnerpriset. Man vinner
icke så mycket med att komma med sådana historier i detta sammanhang. Här
är det icke fråga om jordbrukets bärighet, utan här är det fråga örn, huruvida
det bär sig att lia andelsladugårdar och att koppla av en del av det arbete
en småbrukare har och låta det ske »rationellt» och maskinellt. Hen
Karlsson i Stuvsta var naturligtvis mycket förbluffad över att vi kunde uttala
oss om lantbrukarhustrurna på det sätt vi gjorde. Jag förstår ju det. Jag
kail emellertid icke följa herr Karlsson i Stuvsta riktigt i funderingarna örn
att man skall lyfta upp landsbygdens folk till likställighet med städernas och
samhällenas genom att koppla av en del arbete för att vederbörande -— i detta
fall hustrurna — skola få möjlighet att hålla hemmen snygga och i ordning.
Jag kan ju gå med på att det kan vara litet besvärligt ibland för en lantbrukarhustru,
som har åtta barn, att hålla det snyggt och trevligt i hemmet,
men den förmågan är ofta medfödd, och för övrigt äro ju alla åtta barnen
icke små, utan när det sista föds, måste väl det äldsta vara kanske tolv, femton
år, och då kanske det skulle vara anledning att låta det veta, hur det går
till i ladugården och att mjölka kor. I Småland äro vi icke högfärdigare än
att både pojkar och flickor kunna hjälpa till i ladugården. Det har utvecklat
sig därhän i de större bondejordbruken, att där är det nästan uteslutande
mannen och manliga medlemmar som få sköta ladugården, emedan hustrun
icke har tid med det. Men när det gäller det egentliga småbruket vill jag —-hur mycket det än må förbluffa herr Karlsson i Stuvsta och herr Andersson
i Löbbo — säga, att dess framtid står och faller med det intresse kvinnan där
har för jordbruksarbetet.

Med anledning av vad herr Karlsson i Stuvsta sade örn den där jordbrukaren
i Skaraborgs län, som hade det ganska rationellt ordnat i sin ladugård och
räknat ut att han icke fick mer än åttio öre örn dagen för sitt arbete, vill jag
fråga: Hur vill herr Karlsson ordna det, så att han får åtminstone en krona
80 öre? Jag skulle emellertid vilja se den jordbrukarens dagsprogram och diskutera
detta exempel ordentligt. Herr Karlsson i Stuvsta säger, att nian skall
rationalisera, så att det bär sig, och han vill samtidigt, att jordbrukspriserna
skola bli lägre. Hur kommer det då att gå med den jämförelse herr Hansson
i Skediga gjorde mellan priserna på mjölk och pilsner? Jag tror icke man har
övertänkt detta problem tillräckligt. I själva verket är det så, att icke endast
arbetskraftspröblemct utan även byggnadsproblemet gör, att småbruket här i
landet kommer att få det mer och mer besvärligt. Örn det icke; kan ordnas på
det sättet, att priserna kunna bli högre, som herr Hansson i Skediga vill ha

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård ni. m. (Forts.)
deni, kanske detta småbruk får försvinna. Jag måste säga. att det är litet
egendomligt att, när vi komma in på dessa principfrågor, finna, ali man vid
lagstiftningen i sådana fall icke gärna vill låta den högra handen veta vad den
vänstra gör. Vi ha t. ex. en vanhävdslag, som säger, att ingen får vanvårda
vare sig jordbruk eller byggnader. Men örn jag kommer ut till en plats, där
byggnaderna äro totalt förfallna och där jag vet, att inga resurser finnas att
åvägabringa nya, då hjälper det inte med vanhävdslagen. Det blir i alla fall
ingenting av.

Nu är jag ledsen över att ha kommit in på denna principdiskussion, då jag
icke yrkat på att man icke skulle gå med på att anslå dessa 30 000 kronor
eller att icke Bjärme skulle få de sammanlagt 55 000 kronor som det där är
fråga örn. Jag hade endast med min reservation velat ge en liten anvisningom
att vi här i kammaren kanske icke alltid kunna vara så intresserade av
att utan vidare gå med på att taga ansvaret för experiment av denna sort.
även örn det är fråga örn en försöksverksamhet.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag har icke varit i tillfälle att
deltaga i jordbruksutskottets behandling av nu förevarande fråga, men jag har
ändå ansett mig böra säga några ord. Kammarens ledamöter kanske erinra sig,
att när vi för ett par år sedan hade uppe frågan om lån och bidrag till denna
gemensamhetsladugård i Bjärme, så ställde jag mig ganska avvisande till hela
detta projekt. Utgångspunkten ifrån intressenternas sida den gången var ju, att
man skulle rationalisera ladugårdsskötsel^ och jag tror icke, att jag misstager
mig för mycket, örn jag säger, att den omständigheten, att anledningen till att
Kooperativa förbundet lämnade lån i betydande omfattning för detta företags
igångsättande var att man från KF :s sida önskade, att man skulle få till stånd
en gemensamhetsladugård, där man skulle göra ett försök till ladugårdsskötsel^
bedrivande enligt rationella grunder. Jag kunde för min del icke hysa den
uppfattningen att en ladugårdsskötsel, bedriven i en sådan här gemensamhetsladugård,
skulle kunna innefatta något rationellt bedrivande av ladugårdsskötsel.
Jag går nämligen ut ifrån att i begreppet driftens bedrivande efter rationella
grunder vill man också och bör man också inlägga, att den kan bedrivas
efter ekonomiska grunder. Ty det som icke bedrives efter ekonomiska grunder,
kan heller icke anses vara bedrivet efter rationella grunder. Redan vid den tidpunkten
tvivlade jag för min del starkt på att ett sådant här företag skulle
kunna anses vara rationellt även ur synpunkten att det skulle vara ekonomiskt
möjligt. Det var ett huvudskäl till att jag vid behandlingen av den då förevarande
kungl, propositionen i ärendet i jordbruksutskottet reserverade mig för
avslag på densamma.

Nu kanske någon vill draga den slutsatsen att mitt ståndpunktstagande den
gången rimligen borde föranleda, att jag även nu ställde mig avvisande till ytterligare
ekonomiskt stöd åt detta företag. Jag gör emellertid icke det, och skälen
härtill äro följande. När nu detta företag ändå har kommit till stånd, tror
jag att det är mer än önskvärt, att man bereder företaget möjlighet att fortsätta
sin verksamhet, så att man på det sättet kan få klarhet i, huruvida det finns
ekonomiska förutsättningar för ett företag bedrivet i den ordning varom här är
fråga. Jag betvivlade för min del tidigare, att det skulle vara möjligt att få ett
sådant här företag ekonomiskt lönande, och jag hyser samma tvivel i dag, men
jag tror, att detta företags drift kommer att lära oss åtskilligt, och därför
skall icke jag motsätta mig ytterligare stöd från statsmakternas sida.

Jag vill säga, att de korporationer och myndigheter som genom att tidigare
lämna ekonomiskt stöd åt detta företag nog i viss mån få anses ha del i ansvaret
för att detta företag har kommit till stånd, och att det därför icke är rim -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag lill föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
ligt, att man nu utan.vidare gör sig urarva i detta företags fortsatta bedrivande.
Jag skulle alltså vilja säga, att med hänsyn till den omständigheten, att riksdagen
på sill tid beviljade både lån och bidrag till företaget och på det sättet
liksom stimulerade till igångsättandet av detsamma, man enligt min mening
icke skäligen nu kan säga, att eftersom det här visar sig vara ett ekonomiskt
sett mycket äventyrligt företag, så skola vi säga ifrån, att man icke kan räkna
på vidare ekonomiskt bistånd från statens sida. Jag tror icke, att vi i riksdagen
kunna resonera på det sättet, men jag skulle också vilja säga, att jag tror
icke, att det är bara riksdagen och statsmakterna som här böra känna sitt
ansvar.

Örn jag exempelvis tänker på KF, som i form av lån Ilar bistått företaget
med 125 000 kronor, örn jag minns rätt, vilket väl i betydande grad bidrog till
att jordbrukarna uppe i Bjärme ansågo sig kunna sätta i gång detta företag,
mäste jag säga, att även på detta KF vilar enligt min mening ett betydande
ansvar för att fortsätta verksamhetens upprätthållande vid denna Bjärme gemensamhetsladugård.
Jag skulle rent av, ehuru det kanske icke kan anses vara
alldeles på. sin plats att man gör uttalanden här i riksdagen örn den saken,
vilja för min del ge uttryck åt den meningen, att det borde övervägas, örn icke
KF borde omvandla någon del av sitt stora lån till företaget till bidrag i likhet
med vad man nu är beredd att gå in för här ifrån riksdagens sida.

Om jag skulle säga några ord till rörande behandlingen av denna fråga just
nu i riksdagen skulle det vara, att vi ju inom egnahemsstyrelsen haft att yttra
oss rörande den motion som här föreligger rörande bidrag till företaget. Vi ha
tillstyrkt ett ytterligare stöd från statsmakternas sida i den formen, att man
skulle med anledning av motionerna bevilja ett ytterligare lån från statens sida
på 25 000 kronor. När man inom egnahemsstyrelsen valde den ståndpunkten att
det ytterligare stödet för närvarande skulle anvisas i form av ett ytterligare
lån berodde det bl. a. därpå, att det ju här i riksdagen ändå'' varit en
ganska vedertagen ordning, i varje fall under tidigare år, att icke på grundval
av enskilda motioner i allmänhet bevilja större anslag och direkta bidrag Vi ha
därför inom egnahemsstyrelsen funnit, att det var rimligt, att man visserligen
nu hjälpte företaget i dess nuvarande likvideringssvårigheter genom att förorda
ett lånebelopp på 25 000 kronor, men att, i den män det ansågs ur företagets
synpunkt nödvändigt att få ytterligare ekonomiskt stöd från det allmännas
sida det borde ankomma på företaget självt att göra en direkt framställning

1 Kungl. Maj .t i saken. Det är väl ända ingen som bättre än föreningen själv
kan bedöma de behov som föreligga. Därför anser jag, att det vore rimligt, att
företagets ledning själv gör do framställningar i fråga örn ytterligare bidrag
från statsmakternas sida som företaget vill sätta i fråga. Jag skall emellerticT.
sorn frågan nu ligger till, icke göra något yrkande i överensstämmelse med vad
egnahemsstyrelsen föreslagit. Jag har endast Bär velat säga, att åtskilligt talar
för att liksdagen nu borde ha stannat vid att i likhet med vad egmahemsstyrclsen
föreslagit för närvarande förorda ett lån, och att det sedan ankomme på
företaget självt att komma in till Kungl. Maj:t med de längre gående framställningar
som företaget anser vara motiverade med hänsyn till dess ställning.

Här har i debatten mycket talats örn, att man vinner så mycket för jordbrukarhustrurna
i dessa jordbrukaren! där uppe i Bjärme därigenom att de slippa
kreatursskötsel. Ja, det är riktigt, att man gör det. Jag bär dock för min del
då vi behandlade denna sak tidigare i riksdagen, givit uttryck åt den meningen,
att det hittills varit så, att tack vare att jordbrukaren och hans familjemedlemmar
icke satt i fråga att arbeta under tidiga morgontimmar och sena kvällstimmar,
det varit möjligt för honom att kunna få en inkomst av sitt arbete som
möjliggjorde för honom att något så när dra sig fram. Utan detta myckna ar -

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. rn, (Forts.)
bete kan man helt enkelt icke, synes det mig, för jordbruket räkna med en möjlig
framtidslinje. Det talas i vår tid så mycket örn rationalisering! Men redan
den tid som Ilar gått däruppe i Bjärme och det ekonomiskt mindre gynnsamma
resultat som redan kan avläsas, ger ju vid handen —- och jag tycker det är viktigt,
att det sägs ut i denna debatt — att skall man inom jordbruket, enkannerligen
det mindre jordbruket, och det är ju det alldeles övervägande antalet av
jordbruk här i landet, kunna ha några ekonomiska förutsättningar att dra sig
fram och få något så när betalt för allt det arbete som läggs ner, så måste man
vara på det klara med att det arbetet måste betalas i form av en sådan prissättning
på jordbrukets produkter som gör det möjligt för dessa människor att
få en rimlig inkomst av sitt arbete. ... .

Det talas ofta i samband med frågan om rationalisering av det svenska jordbruket
om att man saknar sysselsättningsmöjligheter för de mindre jordbrukarna
här i landet. Jag tror, att man alldeles för mycket överdriver den synpunkten.
Varför skulle icke vi, som bo på den svenska landsbygden, där vi
ofta ha mer barn per familj räknat än som är fallet i städer och samhällen,
kunna göra anspråk på att våra jordbrukarhustrur skulle i huvudsak kunna
få vara hänvisade till hemmen, till familjens och barnens skötsel. Men örn
man vill göra någonting för att skapa en sådan ordning för den svenska landsbygds-
och jordbrukskvinnan, då måste vi också se den sanningen i ögat, att
vi icke kunna räkna på att landsbygdens kvinnor i samma omfattning som hittills
skola kunna deltaga i vad man betecknar som utearbete på jordbrukets
område. Det måste, i vad gäller mjölkningsarbetet och ladugårdsskötseln, i
högre grad än vad hittills är fallet bli mansgöra, och jag skulle för min del
vilja säga, att under det sista årtiondet ha ladugårdsskötseln och djurvården,
i varje fall i södra och mellersta Sverige, blivit mansgöra i mycket högre omfattning
än det var tidigare. Men därav följer också enligt min uppfattning,
att man icke skall så mycket spekulera i att det saknas sysselsättnings-, och
arbetsmöjligheter inom det mindre jordbruket. Jag försäkrar, att en jordbruksenhet
icke behöver vara av någon särskilt betydande storleksordning, för
att den ensamme manlige jordbrukaren, när han därjämte skall sköta örn kreaturen
och utföra mjölkningsarbetet, skall få full arbetsdag, och han får icke
bara full arbetsdag utan får finna sig i att börja sin arbetsdag tidigt med
djurvården, och han får finna sig i att arbetet drager ut till sent örn kvällarna
och att söndagsledigheten blir liten eller ingen.

Jag har velat säga dessa ord för att peka på att det är ett verkligt stort
problem det här rör sig örn, som vi måste söka komma till rätta med, i varje
fall på det sättet att vi uppskatta det arbete, som utföres av jordbrukarna
därute på torvan, och att vi icke glömma vad där utföres den gången det
gälleT att utmäta lönsamheten för landsbygdsfolkets arbete.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag begärde ordet närmast nied
anledning av ett uttalande, som gjordes av herr Karlsson i Stuvsta beträffande
behandlingen av det låneärende, varom det här är fråga. Herr Karlsson i
Stuvsta gjorde gällande, att från vissa tjänstemäns sida — jag förmodar, att
herr Karlsson i Stuvsta då menade tjänstemännen inom egnahemsstyrelsen —
expeditionen av dessa tåne- och bi drags åren den skulle ha försinkats på ett sätt,
sorn egentligen borde ha varit ganska onödigt. Jag skall i det avseendet be
att få fästa uppmärksamheten på de fakta som här föreligga.

Sedan riksdagen fattat sina beslut angående lån och bidrag, skickades ärendet
till egnahemsstyrelsen för yttrande. Efter samråd mellan styrelsen och
jordbruksdepartementet utfärdade Kungl. Ma,j:t en skrivelse angående de regler,
som skulle tillämpas vid utlämnandet av dessa lån och bidrag. Dessa reg -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andel sladugård m. m. (Forts.)
Jer inneburo i stort sett, att man beträffande dessa lån och bidrag- skulle tilllämpa
samma regler och villkor, som gälla för de vanliga egnahemslånen och
tor de premielån, som utbetalas i samband med egnahemslånen. Dessutom
gjordes vissa erinringar beträffande det förslag till stadgar, som hade uppgjorts
av föreningen. Bland annat borde dessa stadgar göras mera bindande
för föreningens medlemmar. I anslutning till denna skrivelse från Kungl.
Maj :t har egnahemsstyrelsen under dessa år haft ständig kontakt med andelsföreningen
i Bjärme och statens ombud i föreningens styrelse. I vad gäller
stadgarna är saken klar nu. Föreningen har antagit stadgar, som stå i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts skrivelse. Dessa stadgar ha blivit registrerade
först under den allra sista tiden.

Vad sedan gäller det lån, som det här är fråga örn, har man för detsamma
krävt samma villkor, som gälla för de vanliga egnahemslånen, och beträffande
premielånen har man också krävt enahanda villkor i fråga örn säkerheten. T
fråga örn dessa lån lia, som redan nämnts i debatten, villkoren ännu icke kunnat
uppfyllas därför att ett par andelsägare ännu icke kunnat teckna den
borgen, som krävs. Därvidlag kunde från egnahemsstyrelsens sida icke lämnas
någon eftergift, utan att först Kungl. Maj:ts tillstånd härtill erhållits.

Vad beträffar premielånen innebär kravet endast, att man krävt den mera
formella borgen, som fordras för ett premielån. Denna borgen har ingen större
betydelse för vederbörande, ty ett dylikt lån avskrivas under en tid av tio år,
varefter vederbörandes ansvarighet försvinner. Denna borgen har emellertid
icke medfört några speciella bekymmer, utan därvidlag har man kunnat ordna
saken sa att vederbörande torde kunna fa detta premielån. Sedan riksdagen,
såsom jag hoppas blir fallet, fattat det beslut, som utskottets förslag innebär!
kommer egnahemsstyrelsen att med det snaraste i skrivelse till Kungl. Maj:!
hemställa, att Kungl. Maj :t matte lämna de eftergifter i fråga örn de villkor
och krav, som från början föreskrevos av Kungl. Majit. Därmed torde det bli
möjligt att kunna utbetala de lån och premielån, som beslutats, och jag hoppas
att egnahemsstyrelsen icke skall behöva möta några svårigheter, då det gäller
att utbetala det bidrag, som riksdagen i dag väl slutligen kommer att besluta.

»Tåg tior att det är orättvist att lasta någon enskild eller någon institution
för den behandling som denna sak rönt. Besvärligheter lia uppstått, men dessa,
besvärligheter ^har man försökt övervinna. Jag tror att man, även örn man
kanske icke pa alla håll ansett, att detta var något som borde understödjas,
dock lojalt försökt göra vad man kunnat för att effektuera riksdagens beslut.

När herr Gustafson i Vimmerby nyss redovisade egnahemsstyrelsens tidigare
inställning till frågan och egnahemsstyrelsens inställning till den motion, som
kammaren nu behandlar, sade lian, att. egnahemsstyrelsen för sin del hade avstyrkt
bifall till motionen och i stället rekommenderat, att ett lån skulle givas.
För att jag icke skall behöva stå som ansvarig även för detta, anser jag mig
här böra säga, att jag för min del, när egnahemsstyrelsen behandlat detta arein
de, icke stått på samma ståndpunkt som majoriteten. Jag ansåg, att detta bidrag
borde givas i forin av bidrag och icke i form av lån. Att jag intagit den
ståndpunkten har framför allt berott därpå, ali staten tidigare icke har lämnat
några bidrag till detta ändamål utöver vad staten skulle ha lämnat, därest
delägarna i andelsföretaget varit egnahemslånetagare i vanlig ordning, sorn
söht lån oell bidrag tili ny- och ombyggnad av sina ladugårdar. Om man från
statens sida genom egnahemslån skulle lia medverkat till att de här ifrågavarande
enskilda personernas ladugårdar skulle lia reparerats eller nybyggts,
bade .säkerligen minst samma lånebelopp fält. beviljas härför, och i samband
därmed hade mari säkerligen också varit berättigad att från de enskildas sida

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
erhålla det bidragsbelopp, som riksdagen 1943 beviljade, d. v. s. i form av premielån.
I rättvisans namn bör sägas, att det i dag är första gången man i denna
kammare behandlar förslag örn att genom ett direkt bidrag, ett bidrag som
ligger på ett annat plan än vanliga bidrag, understödja ett dylikt företag.
Jag tror att detta relativt lilla bidrag på 30 000 kronor är väl motiverat
med hänsyn till det stora värde, som ett försök i detta avseende bör ha för jordbruket
i dess helhet här i landet.

Jag skall icke ge mig in på de principfrågor, som en del av talarna i denna
debatt varit inne på. Jag skall bara inskränka mig till att säga, att man får
och bör ta detta företag för vad det är. Det är ett försök och ett försök, som
säkerligen kunnat anordnas på en plats i landet, där förutsättningarna för
framgång varit större än uppe i Bjärme. Emellertid finns det på denna plats
något som enligt min mening är en absolut förutsättning för att ett försök
som detta skall kunna sättas i gång, fullföljas och lyckas, nämligen en fast
och levande tro bland jordbrukarna i detta företag, att det hela skall lyckas
och en vilja att också genomföra företaget. Jag hoppas — kanske i motsats
till en del av dem som yttrat sig i denna debatt — att detta försök skall
lyckas. Örn det lyckas kan det komma att få betydelse för den rationalisering
av det mindre jordbruket, som — därom äro väl alla i själva verket överens
— måste ske.

Herr talman! Jag ber att få förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen, som under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna,
lämnade på begäran ordet för kort genmäle till herr Karlsson i Stuvsta,
som yttrade: Herr talman! Jag ber att få tacka för den redogörelse för
vad som gjorts inom egnahemsstyrelsen som lämnats av herr Andersson i
Tungelsta. Jag skall icke gå in på någon detaljkritik i denna fråga, men jag
tycker ändå, att man kan ställa sig den frågan, huruvida det var nödvändigt
med över två års tid för att expediera detta tämligen okomplicerade ärende.

Till herr Pettersson i Rosta, som sade, att vi skola komma ihåg herr Karlssons
yttrande angående förtjänsterna på lantbruksdriften, när vi behandla frågan
om prissättningen på jordbrukets produkter, vill jag bara säga, att jag har
aldrig bestritt, att lönsamheten inom det mindre jordbruket är dålig, men å
andra sidan är det så, att mjölk kan produceras med förtjänst för 25 öre litern.
Det går att betala både riktiga lantarbetarlöner och ändå få företagarvinst med
ett mjölkpris av 25 öre. Det är bara så, att det går icke inom de mindre jordbruken.
Men örn man skulle höja priserna, så att mjölkproduktionen blir lönande
även inom det mindre jordbruket, måste det bli så kolossalt stora förtjänster
inom de större, att det väl icke är någon som skulle vilja föreslå sådana priser.
Denna fråga har jag emellertid icke möjlighet att gå in på nu. Den kanske
vi kunna återkomma till.

Härpå anförde:

Herr Jansson i Aspeboda: Herr talman! Under debatten i dag har kommit
till synes en mycket stark optimism för här ifrågavarande företag. Denna
optimism har emellertid mötts av pessimism. Vilken som kommer att fa rätt,
när vi få de siffror, som vi kunna lägga till grund för ett resonemang i
framtiden, är kanske icke så lätt att avgöra, men kanske jag redan nu fårhaga,
att jag, hur än försöket utfaller, hoppas, att på vilken linje vi än stått, sa skola
vi stå kvar där. Utfaller det så, som optimisterna tro, må detta utslag bli

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelstadt ård m. m. (Forts.)
bestämmande. Utfaller det så som pessimisterna tro, då ha vi kanske att förvänta
ytterligare krav på förbättring av lönsamheten. Om vi ta det siffermaterial
till hjälp, som jordbruksutskottet givit oss, få vi ett svar på frågan vad
det har varit värt, när de tio medlemmarnas i andelsladugårdsföreningen
hustrur lia skött de 55 djuren. Om vi kunna räkna ut vad de tre männen som
nu sköta djuren ha för förmåner komma vi till ett kontantbelopp av cirka 800
kronor i månaden. Fördelat på tio jordbrukarhustrur blir det i runt tal 80 kronor
per månad. Multiplicera vi det med tolv, få vi ett årsbelopp av ungefär
960 kronor eller i runt tal 1 000 kronor, som detta jordbrukarhustrurnas arbete
skulle vara värt. Då frågar jag mig: kunna de familjerna avvara den förtjänsten?
Det är den ena frågan. Ha vi möjligheter att på detta sätt rationalisera
fram den tusenlappen med andelsladugården, behöva vi icke resonera örn saken.
Örn vi få sådana inkomster, försvinner mycket av den jordbruksromantik
som någon här talade örn. Romantik vet jag nog, att det finns speciellt när man
kanske 365 dagar örn året blir tvungen att gå ut och ha mjölk ute på pallen,
när bilen kommer klockan sex eller halv sju. Romantiken fördunklas av slitet
och det ihållande arbetet, och jag tycker, att vi icke på jordbrukarhåll i förväg
skola resa hinder mot att på detta sätt befria våra hustrur från det tröttande
och alltid ihållande ladugdrdsarbetet. Jag tror, att, örn vi få fram något
resultat härvidlag och ekonomien blir sådan, att vi kunna slå in på den vägen,
få vi andelsladugårdar överallt. Därför skulle jag icke ha något emot att man
litet varstans anslog statsmedel, så att vi verkligen finge belägg för att vi äro
inne på rätt väg. Då kanhända vi också finge vederhäftiga siffror som herrarna
ville tro på. När vi tala örn vad det kostar att producera ett kilogram mjölk,
finna vi av siffrorna i utskottsutlåtandet, att med en fetthalt av 4 % blir årsavkastningen
ungefär 2 700 kilogram per djur, örn produktionen per månad
i genomsnitt blir densamma som det i utlåtandet redovisade senaste månadsresultatet.
Vi kunna knappast säga, att en sådan avkastning uppe i Jämtlands
fjällbygder är låg. Det är ju möjligt, att man icke bara kan hålla produktionen
uppe vid denna höjd utan kanske till och med öka den, och i så fall blir ju
årsresultatet bättre.

Går jag sedan över och ser efter, hur kalkylerna för fodrets vidkommande
te sig, framgår det av utskottsutlåtandet, att en preliminär beräkning givit vid
handen, att levererat foder nu skulle kunna betalas med ca 8 öre per foderenhet.
Det skulle betyda att för det hö, som skördas där uppe, det genomsnittligt
skulle bli ett pris av 3 öre per kilogram. Men att sälja höet för 3 öre per
kilogram är ju faktiskt omöjligt.

Herr talman! Jag skall icke alls gå emot förslaget som sådant. Jag har tvärtom
hälsat detta försök med glädje. Vad jag emellertid icke riktigt gillat är att
detta försök icke helt skett på det allmännas bekostnad, utan att det kanske
alltför mycket kommit att tynga ekonomien för de djärva män, som ställt sig
i spetsen för försöket och som inför en betydande sak vedervågat sin ekonomiska
ställning. Det var en gång fråga örn, att vi skulle starta ett sådant företag
uppe i Dalarna. Jag blev tillfrågad i saken, och jag frågade i min tur mina
kamrater. Kalkylerna gjorde emellertid, att vi som privatman icke ville ikläda
oss ansvaret för företaget i fråga. Företaget i Bjärme har hälsats med tillfredsställelse
ute i bygderna, och jag hoppas att det kommer att ge oss ett
svar, som här och var kan rucka på föreställningarna örn jordbrukets möjligheter,
framför allt då i fråga om möjligheterna att inom jordbruket på rationaliseringens
väg utföra trollkonster. Men en förklaring till att jordbruket kunnat
krångla sig fram som hittills skett är att våra kvinnor gått utan lön.

Herr talman! dag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Andra hammarens prat alcali t Odd. Nr 20.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag tillåter mig först att instämma
i den del av den föregående ärade talarens anförande, där han gav uttryck åt
den uppfattningen, att ifrågavarande experiment är så pass intressant och
att det kan bli för jordbruket så pass värdefullt, att det allmännas intresse
för sakens fullföljande bör vara mycket stort.

En sak har under denna debatt, såvitt jag hört, icke blivit omnämnd, och
det är hur de ladugårdar äro beskaffade, som tillhöra de tio delägare, vilka
ingå i andelsföreningen. Jordbruksutskottet har vid besök haft tillfälle att
se några av dessa ladugårdar, och det visade sig då, att de voro i behov av
omedelbar ombyggnad. Örn vi då anta, att det skulle byggas tio mindre nya
ladugårdar i stället för en gemensam, vilka skulle kostnaderna härför bli?
Ja, det vet icke jag, men det är möjligt att det''hela med nuvarande byggnadskostnader
skulle komma upp i ungefär samma summa som den, som den
gemensamma andelsladugården kostat. Vilket statens bidrag skulle blivit vet
jag inte heller, men det är mycket sannolikt, att staten i de flesta av dessa fall
med premielån måst bisträcka vederbörande ägare. Örn man beaktar detta,
torde proportionerna för statens medverkan, som bär i debatten gjorts så stora,
i verkligheten icke bli så orimliga; det är möjligt att kostnaderna för det
allmänna icke blivit mindre, örn vi genom det allmännas bistånd i stället för
andelsladugården skaffat tio mindre ladugårdar, som placerats ut litet varstädes
i bygden.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att svara på herr Haeggbloms
frågor och anmärkningar. Herr Haeggblom undrade varför vi icke tillsport
männen, om de kunde få avsättning för den frigjorda arbetskraften lika väl
som vi tillfrågat kvinnorna örn deras mening. Jo, det var just vad vi gjorde,
herr Haeggblom. Vi frågade männen, och jag kan meddela att det svar vi fingo
var, att det stora flertalet delägare hade full sysselsättning i sina skogar. Den
frigjorda arbetskraften kunde utnyttjas där. Beträffande ett par delägare,
som bara hade smärre lägenheter utan egentlig skogstillgång, mötte det inga
som helst svårigheter att använda den frigjorda arbetskraften i annan förvärvsverksamhet
i orten. Jag medger att herr Haggblom har alldeles rätt i
att problemets kärnfråga är, huruvida den frigjorda arbetskraften kan utnyttjas.
Det är jag fullt på det klara med, och jag tror att där uppe kan den frigjorda
manliga arbetskraften utnyttjas. Den frigjorda kvinnliga arbetskraften
kan nog däremot icke utnyttjas på ett sätt som ger kontanter. Jag är inte böjd
att tro, att detta lyckas. Jag förmodar emellertid att man kan resonera på det
sättet, att den 25 % ökade avkastning, som korna efter andelsladugårdens tillkomst
redan givit, åtminstone i viss mån kompenserar den frigjorda kvinnliga
arbetskraften.

Sedan nämnde herr Haeggblom något örn föreningsladugårdsromantik. Jag
tror inte att jordbruksutskottet gjort sig skyldigt till någon sådan romantik och
knappast heller att förespråkare för utskottets linje här i kammaren äro
lagda för någon dylik romantik. Det förefaller mig, som örn det här i debatten
givits uttryck åt en annan sorts romantik, nämligen en som jag skulle vilja
kalla ladugårdsskötselromantik. Det verkar som om några av de ledamöter
vilka deltagit i denna överläggning trodde, att en bondhustru inte kunde trivas,
örn hon inte fick mjölka och köra dynga. Mot en sådan uppfattning vill jag
inlägga en bestämd gensaga, ty jag tror inte, att den bygger på någon verklig
grund.

Slutligen vill jag med ett par ord bemöta herr Haeggbloms yttrande, då han
undrade, om det inte hade varit klokt att ta reda på de deklarationsmässiga
utslagen beträffande den frigjorda arbetskraften. Jag trodde dock att en man

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
av herr Haeggblom^ valör förstod, att det efter 9 månaders verksamhet inte
finns någon som helst möjlighet att kunna deklarationsmässigt konstatera värdet
av den frigjorda arbetskraften.

Herr Haeggblom: Herr talman! Jag sade inte att jordbruksutskottet skulle
ha tagit reda på detta, utan jag framhöll endast att det var för frågans avgörande
i framtiden ett absolut krav, att vi kunde få fram deklarationsmässiga
siffror. Man skulle i det här fallet ändock ha kunnat gå på hur mycket mera
vederbörande tjänat.

Örn det nu verkligen förhåller sig på det sätt som jordbrukets talesman här
framhållit, att vederbörande tjänat en hel del tack vare att de blivit fria från
arbetet i ladugårdarna, då kan man fråga sig, örn det är riktigt, att man ger
detta understöd, som klarar dem från de förluster, som de ha gjort under den
tid de tjänat på annat håll. Jag är fullt på det klara med, att man måste ställa
undersökningen i detta avseende på framtiden. Jag har inte heller yrkat avslag
i detta ärende, utan jag anser, att vederbörande skola ha denna hjälp, när de
av olika krafter lockats in i en tråkig situation. Men örn de verkligen tjäna
mera på annat håll i stället för att vara hemma i ladugårdarna, är det rimligt
att de avstå något av detta till betalningen för den arbetskraft, som på det
sättet måste lejas i deras ställe. Jag kan inte komma till annat än att dessa
ekonomiska konsekvenser hade bort klargöras på ett helt annat sätt än vad
utskottet nu gjort. Enligt min uppfattning har utskottet i viss mån undanhållit
kammaren detta i sitt utlåtande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag tror inte, att utskottet på något
sätt har undanhållit kammaren några uppgifter i detta ärende, utan de frågor,
som herrar oppositionsmän ha framställt, ha vi talesmän från utskottet försökt
att efter bästa förmåga besvara. Jag vill understryka för herr Haeggblom, att
jag inte på något sätt gjort gällande att vederbörande genom utnyttjande av
den frigjorda arbetskraften i skogen skulle ha tjänat mera än om de fortsatt
med ladugårdsarbetet. Därom vet jag ingenting. Att efter så kort tid, som det
här gäller, få några siffror som belysa dessa förhållanden, borde väl även herr
Haeggblom inse är hart när omöjligt. Jag har bara velat framhålla att vederbörande
delägare för oss meddelat, att de kunnat utnyttja den frigjorda arbetskraften
i skogsbruket. Det kan i dag inte avgöras, om ifrågavarande arbetskraft
genom sysselsättning i skogsbruket gett högre eller lägre inkomster
än örn den fortfarande varit knuten till ägarnas gamla och otidsenliga djurstallar.

överläggningen var härmed slutad. På av herr talmannen därå given proposition
blev till en början utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets motivering å
s. 13 i det tryckta utlåtandet propositioner dels på godkännande av utskottets
motivering i denna del dels ock på godkännande av utskottets berörda motivering
med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr Pettersson
i Rosta; och blev utskottets motivering i förenämnda del av kammaren
godkänd.

Slutligen gav herr talmannen beträffande utskottets motivering å s. 14 i det
tryckta utlåtandet propositioner dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del dels ock på godkännande av den motivering i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Carlström avgivna reservationen; och godkände kammaren
utskottets motivering i förevarande del.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för
utgivare av
periodisk
skrift att redovisa
hur
skriften
finansieras.

§ 12.

Föredrogs sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr
2, i anledning av väckta motioner angående bokförings- och redovisningsskyldighet
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande,
nr 3, i anledning av väckta motioner örn skyldighet för utgivare av periodisk
skrift att redovisa hur skriften finansieras.

Uti de likalydande motionerna nr 271 i första kammaren av herrar Myrdal
och Norman och nr 358 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
och förslag örn lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska skrifter
att offentligt redovisa hur skriften finansieras».

Motionerna, som hänvisats till konstitutionsutskottet, hade enligt överenskommelse
mellan detta utskott och första lagutskottet hänskjutits till behandling
av sammansatt konstitutions- och första lagutskott.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Nilsson i Stockholm, fröken Nygren, herrar
Karl Johan Olsson, Lindqvist och fru Gustafson, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
och förslag örn lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska skrifter
att offentligt redovisa hur skriften finansieras.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Det är ett par aktuella fall, som
föranlett denna motion. Rättegången mot tidningen Dagsposten och polisåtgärderna
mot tidningen Folkets Dagblad ha nämligen ådagalagt vissa svagheter
i den nuvarande lagstiftningen, då det gäller att motverka en korrumperad
opinionsbildning.

Enligt 8 kap. 22 § i strafflagen är det belagt med straff att av främmande
makt mottaga pengar eller annat vederlag »för att här i riket genom utgivande
eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka den allmänna meningen
om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse».
Genom denna lagbestämmelse är i själva verket utsagt, att främmande
ingripande av ifrågavarande slag anses vara för riket skadligt och bör beivras.
Bäst vore naturligtvis, örn medel funnes till förfogande med vars hjälp
man kunde förhindra att den skadliga verksamheten kommer till stånd. I de av
mig nyss nämnda båda fallen har verksamheten pågått under en följd av år,
som kanske varit de mest kritiska för vårt land. Först sedan man efter en lång
tidsutdräkt samlat bevismaterial, har man ansett tiden vara mogen för att ingripa
medelst åtal. Örn det nu hade funnits en förpliktelse örn offentlig redovisning,
hade misstankarna antingen kunnat vederläggas eller bekräftas mycket
tidigare än vad som nu skett. Örn misstankarna hade bekräftats, skulle de
ha föranlett omedelbara åtgärder. Som det nu är kunna emellertid de främmande
intressena kalkylera med sena straffpåföljder. De kunna därigenom
åstadkomma stor skada, innan åklagarmyndigheten träder i funktion.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

I den till detta utlåtande fogade reservationen Ilar man velat fästa uppmärksamheten
på en annan sida av detta problem, som i viss mån förbigåtts av
motionärerna. I den verksamhet, varom det här är fråga och som slutligen föranlett
polisingripande, ha svenska medborgare medlockats som ekonomiska intressenter.
Antagbart är, att åtskilliga av dem måhända icke skulle skygga!
för att gå främmande makts ärenden. Men skäl finnas till antagande, att åtskilliga
av dem icke skulle lia lockats att engagera sig, örn de varit medvetna
örn i vilket sällskap de dvaldes. För övrigt ha verkningarna av denna undersökning
sträckt sig ända in i denna kammare. Mycket talar således enligt mitt
förmenande för att en offentlig redovisning av det slag, som motionärerna ifrågasatt,
skulle ha haft en hämmande och förebyggande effekt på detta område.

Jag medger att mot denna möjliga vinst av en lagstiftning på området bör
vägas den olägenhet som kan tänkas vidlåda den offentliga redovisningsskyldigheten.
Tryckfrihetsförordningen hävdar författarens rätt att vara okänd och
ger garantier för denna rätt. Detta måste dock betraktas som något annat än
den finansiella anonymitet, som avses i motionerna. Egentligen är det ur demokratisk
synpunkt ett rimligt krav att samhället får inblick i de ekonomiska
krafter, som äro verksamma bakom den politiska oponionsbildningen. Jag skulle
tro, att örn man hade kunnat belysa dessa problem, hade det funnits möjlighet
att kontrollera de väldiga kapitalplaceringar, som gjordes exempelvis i
fascismens Italien och i Tyskland före nazismens genombrott och vilka medverkat
till att smida vapen, som i sin tur påverkat opinionsbildningen i dessa
länder. Jag vill i detta sammanhang även erinra örn den oerhörda makt, som
de s. k. 200 familjerna i Frankrike hade över fransk press och som väl på sitt
sätt i hög grad påverkade opinionsbildningen.

I och för sig är det kanske inte så mycket att invända mot att enskilda och
organisationer bedriva upplysning och propaganda för idéer och intressen, som
kunna anses fullt legala. Detta kan tvärtom utgöra ett viktigt led i det demokratiska
samhällets allmänna funktioner. Jag vill här endast nämna ett exempel.

Försäkringsbolagen ha som bekant för någon tid sedan gett ut en broschyr
i anledning av den motion som väckts här i riksdagen angående försäkringsväsendet.
Denna broschyr har utgetts i en klar avsikt att påverka folkopinionen.
Det är möjligt att mobiliseringen av Engelbrekt och Costa Rica icke haft
den effekt, som man från bolagens sida tänkt sig. Det väsentliga i detta sammanhang
är emellertid, att man verkligen vet, att det är försäkringsbolagen
som stå bakom utgivningen av denna broschyr. Detta medverkar nämligen i hög
grad till att klargöra vilka intressen som dölja sig bakom dessa försök till
opinionsbildning.

På samma sätt kan man säga, att om en trust eller sammanslutning inköper
en eller flera tidningar bör allmänheten få kännedom om det inflytande som
således gör sig gällande bakom tidningarna i frågan. En dylik kännedom är
endast ägnad att befordra klarhet, och den torde icke på något sätt strida mot
tryckfrihetsförordningens anda och bokstav.

Beträffande slutligen kontrollmöjligheterna har det ifrågasatts från utskottsmajoritetens
sida, huruvida man skulle ha möjlighet att bedriva en effektiv
kontroll. .Tåg vill i detta sammanhang understryka att kontrollen i hithörande
fall icke bör vålla några större svårigheter än utövandet av den ekonomiska
tillsyn i andra likvärdiga företag, varom riksdagen som bekant redan
beslutat utredning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

Herr Gezelius: Herr talman! Det lär inte kunna bestridas att det finns en
tendens hos lagstiftaren i vår tid att kringgärda den enskildes rörelsefrihet
i samhället med lagar utan att man först gjort klart för sig vilket syfte
man avser att skydda och örn man verkligen kan nå fram till en lagstiftning
så effektiv, att den inte äventyrar lagstiftningens auktoritet.

Det förslag som här föreligger örn en lagstiftning rörande utgivare av
periodiska skrifter -—• således icke endast tidningar utan även vetenskapliga
månadstidskrifter, ja överhuvud taget alla tidskrifter av periodisk natur —
är enligt mitt sätt att se saken ett sådant försök att skapa ett intrång för
att värja ett syfte, som icke är av sådan styrka och inte heller så klart, att
man skall tillgripa lagstiftningsåtgärder för att skydda det. Det är inte heller
möjligt att här skapa en så effektiv lag, att man inte äventyrar just lagstiftningens
auktoritet.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att samma dag som riksdagen
delges upphävandet av censuren, när det gäller tryckta skrifters förhandsgranskning,
är man beredd att — även om det sker utan någon direkt avsikt
hos förslagsställarna —• öppna på dörren till en förhandsgranskning
beträffande dem, som stå bakom de åsikter som framföras i periodiska tidskrifter.

För det demokratiska samhället är en fri åsiktsbildning — rätten att få ge
uttryck åt denna i tal och skrift — en fundamental grundval. Denna grundval
är så väsentlig för samhällets hälsa, att man inte bör ingripa på detta
område genom en lagstiftning som kan äventyra denna frihet att väcka och
bilda opinion. Jag kan inte värja mig för att örn man nu verkställer en
utredning i motionernas syfte, som reservanterna här föreslagit, kommer
man fram till ett för vår tryckfrihet och hela åsiktsfrihet mycket farligt resultat.
Syftet med denna lagstiftning kan nämligen icke vara det av herr Nilsson
i Stockholm angivna.

Herr Nilsson förklarade, att det aktuella skälet för denna motion var händelserna
kring Dagsposten och Folkets Dagblad. Dagsposten åtalades för brott
mot 8 kap. 22 § strafflagen. Denna bestämmelse är det remedium, som lagstiftaren
har mot ett mottagande av pengar från främmande makt för främjande
av främmande propaganda i riket. Nu sade herr Nilsson, att örn vi hade
haft en lagstiftning, som ålagt Dagsposten och därmed också alla utgivare
av periodiska skrifter en redovisningsskyldighet inför statens organ rörande
varifrån de fått små pengar, hade Dagspostens förehavanden, som ju nu blivit
föremål för åtal, kunnat uppdagas tidigare. Är detta emellertid riktigt? Blir
det inte ganska snart klart för den allmänna opinionen örn en åsiktsbildning
är fri eller ej? I detta fall förelåg redan tidigt anledning till starka misstankar
på den punkten. Det förhåller sig snarare på det sättet, att polismyndigheterna
i dessa fall ingripit på ett enligt mångas uppfattning alltför sent
stadium med de rättsmedel, som åklagarmakten har i sin hand för att uppdaga,
och beivra brott mot 8 kap. 22 § strafflagen. På samma sätt förhåller
det sig nu med Folkets Dagblad.

Örn man skulle driva den sats, som ligger bakom motionärernas tankegång,
nämligen att man är skyldig att skapa en lag här i landet för att uppdaga
brott på ett så tidigt stadium som möjligt, då skulle man komma till rena
orimligheter. Örn man nu exempelvis vet att folk slår ihjäl varandra med
yxor eller vapen, skulle man således för att underlätta uppdagandet och utredningen
av sådana brott kräva en registrering av alla innehav av vapen.
Man skulle drivas för långt, örn man lagstiftade för att bereda polisen

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

lättnader att upptäcka brott innan misstanke ännu föreligger om en brottslig
gärning.

Jag skall inte uppehålla mig vid konsekvenserna av motionärernas ståndpunkt.
Jag skall i stället stanna vid frågan hur en lagstiftning på detta område
kan komma att utformas. Hur kommer den att verka, om den överhuvud
taget skall vara effektiv? Ja, det kan givetvis inte vara tillräckligt
att denna presspolis går till en tidning och ber att få se vilka bidrag som
tidningen fått från utomstående. Denna presspolis måste dessutom granska
annonsintäkterna och personalens löner samt hamnar till slut där att man
överhuvud taget vill se till örn det finns personer här i landet, som vilja stödja
en opinionsbildning, som riktar sig mot majoritetens uppfattning i samhället.
En person kan ju tänka så: jag kan inte ge ett effektivt uttryck åt mina
tankar i tal och skrift, men jag kan ju alltid ge mitt stöd åt denna meningsriktning.
— Den som skriver får bevara sin anonymitet •— han har ett visst
livsrum, där han utan risk för trakasserier kan medverka till en opinionsbildning.
Men den som genom att lämna dessa 50 eller kanske något hundratal
kronor eller på annat sätt stöder en tidning får schavottera inför denna
presspolis. Låt oss utgå från att så blir förhållandet. Vad vinner man då
genom detta? Endast i det fåtal fall, då man upptäcker, att tidningen är
subventionerad av en utländsk makt, kan man komma åt vederbörande. Eljest
har vederbörande inte begått något brott genom att stödja en opinionsbildning.
Det är brotten mot 8 kap. 22 § strafflagen,_ som man vill få möjlighet
att beivra, men man får på köpet en censur över vilka som ligga bakom exempelvis
en utbrytning ur ett pari eller bakom någon särriktning, som vill
hävda sig i samhället och som vill ge uttryck åt något nytt, som skall arbeta
sig fram. Det är ur dessa synpunkter oerhört svårt för mig att förstå det
reaktionära tal, som här föres av många, som lia en rik och säkerligen mycket
aktningsvärd erfarenhet av vad det har betytt att här i samhället kämpa
fram en åsikt emot en allmän opinion, mot de trakasserier och svårigheter,
som mött dem som sökt att hävda denna nya mening. Eftersom syftet med
den här ifrågasatta lagstiftningen sålunda måste vara att slå fast beskaffenheten
av den för majoritetsuppfattningen misshagliga åsiktsriktningen, kan
jag inte finna att lagstiftningen bör skydda ett sådant syfte.

Som ett andra skäl för den tilltänkta lagstiftningen har anförts, att det
skulle ha varit så nyttigt för delägarna i Dagsposten och för alla bidragsgivare
till denna tidning att kunna se hur tidningen finansierades. Detta syfte
kan emellertid tillgodoses genom en allmän lag örn offentlig redovisning av
bolags verksamhet ur ekonomisk synpunkt, varigenom delägarna berättigas
att ta del av företagets räkenskaper. Denna rätt skulle förvisso begagnas av
de större bidragsgivarna, vilka säkerligen skulle förvissa sig örn syftet med
den tidning eller tidskrift som de avse att gagna.

Jag har svårt att att överhuvud taget uppskatta detta skäl även ur en annan
synpunkt. I detta fall gäller det inte någon ekonomisk verksamhet, utan det är
fråga om en tidning, som ger uttryck åt en viss åsikt. Omfattar jag denna
åsikt, bisträcker och hjälper jag denna tidning. Det ändamål, som jag avser
att stödja, är sålunda fullt uppenbart. Men gagnar jag ett syfte, bakom vilket
det uppenbarligen ligger främmande intressen, alltså rent landsskadliga intressen,
så kan jag avläsa detta i tidningens textinnehåll. Det säges i motionen,
att det visserligen är sant, att man skall skydda tryckfrihetsförordningens anonymitetsprincip
när det gäller åsiktsbildningen i ett demokratiskt samhälle
men att det inte skulle föreligga ett lika starkt behov att skydda vad man
genom en mycket förenklad oell missvisande term kallat kapitalets anonymitet.

56 Nr 26. Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa: hur skriften finansieras.
(Forts.)

Men som jag förut Ilar sagt är det här inte fråga om någon ekonomisk verksamhet
i vanlig mening. Det rör sig örn folk som genom en penninginsats
vill gagna en åsiktsriktning, som håller på att bryta sig fram.

Slutligen har det i motionen som ett tredje skäl framhållits, att blotta tillvaron
av en sådan lag skulle lia en avskräckande verkan. Man frågar sig
emellertid i detta fall: är det verkligen möjligt att en lagstiftning i motionärernas
och reservanternas anda skulle få någon större betydelse såsom ett
avskräckande moment? Säkerligen icke. Vad man vill avskräcka från är att
begå en rent landsförrädisk handling, att ta emot utländska pengar för att
här i landet driva en propaganda till skada för samhället. Är det någon som
tror, att en person, som är beredd att begå ett sådant brott, skulle draga sig
för afbryta mot en lagbestämmelse, som föreskrev att han, naturligtvis vid
straffpåföljd, måste redovisa varifrån han fått pengar till att driva sin tidningsverksamhet?
Förvisso icke. Det ringa straff, som det i detta sammanhang
kan bli fråga örn, kommer inte att på något sätt avskräcka honom ifrån att
göra en falsk redovisning eller begå vilken felaktighet som helst i redovisningsavseende
för att dölja detta vida större brott.

Herr talman! Jag kan inte finna att reservanternas förslag örn en utredning
i detta syfte kan vara riktigt ur lagstiftningssynpunkt. Jag vill dessutom
redan vid detta tillfälle, alldeles oavsett hur kammarens beslut utfaller,
förklara, att jag personligen icke vill stå ansvarig för att inte ha sagt ifrån,
att det är ett antidemokratiskt yrkande att slå in på den bogen, att man skulle
göra en förhandsgranskning av periodiska tidskrifters finansiering. Det är ett
steg mot en diktatur pa detta område, en diktatur i betydelse av en majoritetgruppernas
kontroll över hur en åsiktsbildning, som bryter sig mot deras uppfattning,
överhuvud taget kommer till och växer upp underifrån.

Herr Nilsson anförde fran Tyskland det exemplet, att det givetvis varit av
oerhört värde, örn man vid nazismens genombrott hade kunnat se hur denna
rörelse finansierades. Jag skulle för min del, herr Nilsson, vilja vända på
saken. Lat oss se pa pressen i de ockuperade länderna, där man inte fått ge
ut fria tidningar som i Ryssland, där i alla fall en viss tryckfrihet finnes. I
dessa länder har nian trots censuren kunnat röra sig med en fri press, som
har varit i allra högsta^ grad anonym både beträffande medarbetare och bidragsgivare.
Man kan då fråga sig: medför det inte större risk att inte behålla
detta lilla livsrum för en sund opinionsbildning inom samhället? Man skall
inte vara rädd för att denna opinionsbildning ur ens egen synpunkt kan te sig
högst obefogad och^ till och med skadlig. Den opinion, som sålunda växer upp,
skall man ta död på genom en motpropaganda, en upplysningspropaganda och
icke genom någon presspolis. Man skall icke skapa en lagstiftning, vars effekvitet
såvitt man redan nu kan se kommer att bli mycket minimal men som för
medborgarna kommer att framstå såsom ett tryck från den lagstiftande mak slc‘a

att förhindra en kritik av rådande förhållanden inom samhållet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lundstedt.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är möjligt att de lia rätt, som i
likhet med herr Gezelius hävda, att en lagstiftning av det här ifrågasatta
slaget icke skulle vara av någon större betydelse. Jag tror emellertid att det
a andra sidan inte skulle skada örn det problem, som i detta sammanhang dragits
upp, litet närmare kartlägges. När jag för min del kommer att rösta för

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 20.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

reservationen, vill jag betona, att jag gör detta nied en något vidare motivering
än den som motionärerna och reservanterna ha angivit. De ha som motiv
för sin ståndpunkt huvudsakligen åberopat Dagspostens finansiering. Nu har
ju under de senaste dagarna polisingripandet mot Folkets Dagblad tillkommit
såsom en ytterligare illustration till deras tankegång.

Jag skulle emellertid vilja framhålla, att det väl inte egentligen är någon
ny situation, som skulle uppstå genom införandet av den här föreslagna lagstiftningen.
Herr Nilsson i Stockholm säger, att örn det hade funnits en laglig
förpliktelse att redovisa ett tidningsföretags finansiering, skulle ett ingripande
ha kunnat ske på ett långt tidigare stadium. Gentemot detta resonemang
vill jag hänvisa till att det alltjämt föreligger precis samma lag som
tidigare och att härvidlag ingen ändring har skett, men att polismyndigheten
likafullt äntligen har ansett sig böra ingripa. Det var även självklart, att det
parti, som står som nominell ägare till Dagsposten och som har så få medlemmar
och så få sympatisörer -— ty det har ju avslöjats genom de val, vari denna
rörelse deltagit — aldrig skulle lia haft någon möjlighet att starta en daglig
tidning och att uppehålla densamma utan särskilda insatser. I detta fall var
det även för polisen och för alla andra uppenbart, att dessa insatser måste ha
kommit från Nazi-Tyskland. Det måste ha varit tyskt kapital, som ställts till
disposition, både för tidningens start och för inköp av tryckerimaskiner, inventarier
o. s. v. Dessutom var det mycket lätt att konstatera, att omkring 90 procent
av tidningens annonser utgjordes utav annonser från tyska firmor. Det
var uppenbart att denna annonsering spelade den rollen, att den möjliggjorde
för tidningen att utkomma. Men varför ingrep man då inte mot Dagsposten
förrän det var alldeles klart, att Tyskland inte hade någon chans att vinna
kriget, och mot Folkets Dagblad först månaden efter det kriget slutat med ett
fullständigt sammanbrott för tidningens finansiering som följd? Man ville naturligtvis
inte eller man vågade inte. Jag tycker att exemplet Dagsposten
ganska klart visar, att en lagstiftning av detta slag i och för sig icke betyder
någonting, örn myndigheterna sakna vilja att tillämpa densamma. Jag tycker
att vad som förekommit egentligen visar, att våra polismyndigheter försummat
sin självklara skyldighet, när de inte på ett långt tidigare stadium ingripit
mot dessa tidningar. Jag vet inte vad som kan vara förklaringen härtill annat
än att det var ett slags arbetshypotes att Tyskland skulle segra i kriget. Dessutom
tillkom ju den omständigheten, att en hel del framskjutet folk här i landet,
generaler, amiraler, direktörer och litet av varje, ställde sig solidariska med
denna tidning, varigenom den från början fick en viss karaktär av överklassorgan.
Det kan emellertid inte förhålla sig så, att dessa personer voro så enfaldiga,
att de inte begrepo tidningens syfte och att de, såsom utskottets reservanter
förutsätta, skulle lia dragit sig tillbaka från tidningen, därest de hade
förstått, att den var ett av Nazi-Tyskland finansierat organ.

Men, herr talman, jag tror det vore en felaktig begränsning av problemet, örn
man bara skulle åberopa dessa exempel som förkastliga former av opinionsbildningens
inverkan. Vi lia ett 60-tal mångmiljonärer här i landet. De kontrollera
kreditanstalter, industriföretag, kommunikationsmedel, naturrikedomar,
ja det väsentliga av landets ekonomiska liv. I andra kapitalistiska länder ha
deras motsvarigheter köpt upp presson i mycket stor utsträckning. I Förenta
.staterna exempelvis behärska de omkring 90 procent av pressen, och denna
press stod i opposition mot Roosovelt. Det var trustkungarnas press, det var
en press, som dagligen sölete skapa opinion för sina uppdragsgivares räkning.
Denna press sökte besätta landets presidentstol, dess guvernörsbefattningar, dess
parlamentsmandat, dess domstols- och polischefsposter. Detta har lyckats i

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

ganska hög grad. Sådana kretsar korrumpera i alla länder det politiska livet,
och de utnyttja sin köpta press för att skrämma, smickra och bedraga folkmassorna.
Nå, men förekommer något sådant i vårt land? Ja, det är obestridligt
att det även här framträder en tydlig tendens att köpa upp pressen och att använda
den i enskilda finansmäns respektive finansgruppers syften. Även här
vill man gärna köpa politiker, jurister och ämbetsmän. Även här vill man
givetvis lansera lämpliga ministerkandidater, även här vill man fördumma vårt
folk med lögn, smicker och vilseledande propaganda.

I Sverige utgöra lönearbetarna 60 procent av befolkningen, och de arbetande
bönderna torde man kunna uppskatta till åtminstone 3Ö procent. Örn man
säger, att dessa 90 procent av befolkningen disponera över 10 procent av den
svenska pressen är det ganska bra tilltaget. Detta betyder alltså att 90 procent
av pressen äges, kontrolleras och dirigeras av det lilla fåtalet besuttna i detta
land. Särskilt arbetarpressen har haft det svårt i konkurrensen med denna press,
som har mäktiga finansintressen bakom sig. Ärbetarpressen har haft dåliga
ekonomiska resurser. Den radikala arbetarpressen har utsatts för åtal och förföljelser.
Man har tillgripit annonsbojkott och kreditspärrar mot densamma. En
tidning, som står mig mycket nära, nämligen Norrskensflamman, har varit utsatt
för allt detta. Dess sympatisörer ha registrerats av Hestapo, de ha, örn de
varit statstjänare, deporterats söderut, de ha svartprickats, trakasserats och
avskedats från sitt arbete, de ha utestängts från försvarsarbeten o. s. v. När
exempelvis några nazistiska ogärningsmän för fem år sedan en natt trängde in
i Norrskensflammans fastighet, sprängde maskinerna, antände huset och dödade
fem människor, ansågs detta brott vara sonat efter att de hade avtjänat,
fyra års straffarbete.

Även den socialdemokratiska pressen har haft ett mycket trögt portföre,
Numera är ju denna press regeringspress och kan ståta med stora annonser
från våra storföretag. Därmed vill jag inte påstå, att dess redaktörer låta muta
sig av dessa annonsörer. Det förekommer ju å andra sidan inte ofta, att sådana
annonsörer bli utsatta för näsvisheter från organ, som de gynna. Men med
den socialdemokratiska pressen förhåller det sig ju så, att det är landsorganisationen,
fackförbunden, som utgör dess ekonomiska ryggrad. De kommunistiska
tidningarna däremot ha inte haft dessa möjligheter till stöd. När man
läser örn de socialdemokratiska tidningspioniärernas vedermödor får man en
ganska god bild av vad den kommunistiska pressen representerar av arbete och
bekymmer. Det har varit att spara och tigga. Ny Dag exempelvis får drivas
med ungefär en tiondel av den redaktionspersonal, som stockholmstidningarna
i allmänhet förfoga över. Tidningen får genomföra ekonomiska kampanjer
varje år och vädja till partimedlemmar och sympatisörer och till de lokala fackföreningarna
för att erhålla understöd. De polismän, som vid razzia mot tidningen
1940 hade tillfälle att gå igenom de många tusentals posttalongema
från frivilliga bidragsgivare ute i landet, stucko inte under stol med sin beundran
över denna storartade offervilja. Det finns alltså en press i detta
land, som verkligen granskas på det sätt motionärerna förorda och som sedan
reservanterna anslutit sig till, nämligen den kommunistiska pressen. Polisen
innehöll Ny Dags kassaböcker i mer än en månad, och vid det tillfälle, då kommunistiska
partiets böcker innehöllos, var det, örn jag minns rätt, i åtta månader.
Man hindrade oss därigenom att uppfylla vad lagen föreskriver i fråga
om bokföring. Alla känna till att anledningen härtill var, att man hoppats att
få belägg för den borgerliga pressens påstående örn den kommunistiska
pressens subsidier från främmande makt. Hade man vid dessa ingående
undersökningar funnit något sådant belopp, är det intet tvivel örn att

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

—• med tanke på hur läget varit här i landet under dessa krigsår —
man på ett mycket tidigt stadium utnyttjat 8 kap. 22 § strafflagen. Herr
talman! Det är ingen skadeglädje från vår sida och ingen hämndlystnad
mot den socialdemokratiska pressen, när vi för vår del tycka, att det skadar
icke att få litet offentlighet över dessa finanskällor. Jag har redan sagt, att
det är landsorganisationen och fackförbunden. Men eftersom det är ledningen,
som egentligen förvaltar medlen, skulle en sådan offentlighet underlätta för den
svenska arbetarklassen att få en liten bild av huru mycket som arbetarpressen
kostar och hur mycket den får offra för det gemensamma. Detta är i
alla fall en struntsak i jämförelse med uppgiften att verkligen få en bild av
storfinansens inflytande över det fria ordet i vårt land. I varje kapitalistiskt
land, skriver den engelske labourledaren Harold Lasky, finns en materiell
förutsättning för fascismen, och icke minst visar erfarenheten från länder, som
under förra mellankrigstiden övergingo från demokratiska till fascistiska förhållanden,
vilken oerhört stor roll dessa skumma storfinanskretsars inflytande
över pressen spelar i reaktionär anda. Vi vilja, herr talman, att folk skall få
reda på vad som är av intresse, vad som exempelvis döljer sig bakom dessa
presskampanjer, som framställa socialdemokraterna såsom frihetens fiender
och kapitalisterna såsom frihetens oegennyttiga riddare och försvarare. Vi
veta mycket väl, att våra kapitalister aldrig haft något att invända mot
sådana statsingripanden, som syfta till att stödja dem, exempelvis med skyddstullar,
med importförbud, med extrakrediter, med dumpingåtgärder, med
finanskrediter, med lagstiftning mot fackföreningar och strejker eller med militär
mot strejkande arbetare.

Vi skola örn en stund behandla ett förslag som går löst på 2,7 miljarder till
krediter, vilket formellt kallas krediter till krigshärjade länders återuppbyggnad,
men alla veta vi ju, att reellt hänger det väsentliga på att staten
skall ikläda sig garanti för de leveranser, som svenska företag åtaga sig till
utlandet. Vi veta också, att denna opposition riktar sig mot att statsmakterna
skola utnyttjas för understödsarbeten och för att även eventuellt begränsa vissa
kapitalistiska manipulationer, syftande till en planmässigt organiserad kamp
mot massfattigdom och full sysselsättning för alla. Vi veta vad man menar
med friheten. Det är frihet för våra 52 bankdirektörer att suveränt utan
statlig inblandning bestämma över kreditgivningen, över investeringen i företag,
över löner och arbetsvillkor samt över mer än en miljon svenska arbetares
vara eller icke vara. Örn vi och de flesta här i kammaren veta det, så vet icke
folkets stora massa, köparna och läsarna av dessa s. k. frihetsvänners press,
vad det är för slags frihetsideal, som de propagera med och vilka som äga
propagandamedlen.

Herr talman! Det är för att få denna fråga, som jag anser ur demokratiska
synpunkter vara så utomordentligt viktig, sakligt belyst som jag och mina
åsiktsfränder komma att rösta för reservationen i detta ärende. När vi rösta
för denna reservation, göra vi det med den önskan, att offentlighetens ljus
verkligen skall falla över alla de finansintressen, som dagligen försöka forma
den svenska opinionen till att bli ett redskap i reaktionära händer, ett redskap
mot framsteg och demokrati. Med denna motivering ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Spångberg: Herr talman! Motionärerna ha, såsom herr Nilsson i Stockholm
påvisade, utgått ifrån det bekanta Dagspostenfallet, när man framställde
det förslag som nu här föreligger. Man menade, att rättegången mot Dagsposten
hade visat en viss svaghet i våra möjligheter att kunna motverka en

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

korrumperad opinionsbildning. Jag måste säga, att trots att Dagsposten som
vi alla veta under denna tid mottagit pengar från främmande makt har Dagsposten
och med denna likriktade tidningar egentligen icke kunnat utöva någon
opinionsbildning här i landet. Vi ha på det sunda sätt, som möjliggjorts genom
vår demokrati, under dessa år av hårt tryck, när stormakterna ute i världen
böjde sig oell ingingo pakt med Hitler, kunnat förfäkta idéer, som varit rakt
motsatta Dagspostens. Denna tidning har icke fått någon politisk marknad av
nämnvärd betydelse här i landet under denna tid. Detta gör, att man borde
kunna lita på den möjligheten som vår demokrati har utan att behöva göra
ett sådant ingrepp som ett beslut i motionens och reservationens riktning skulle
komma att medföra, Motionärerna lita mera på polisingripande än de lita på
de möjligheter som vi hittills på upplysningens väg kunnat begagna oss av.

När det gällt straff för mutor, som en tidning mottagit från främmande
land, kan, såsom vi veta, detta redan möjliggöras genom nu gällande lagar.
Den som mottager pengar från främmande makt i syfte att här i landet ge
spridning av skrifter och på det sättet söka påverka den allmänna meningen om
rikets styrelseskick och olika samhälleliga åtgärder, straffas med fängelse eller
straffarbete upp till två år. Denna lag ha vi således. Nu anse motionärerna,
att i fallet Dagsposten hade brottslig verksamhet pågått ett helt år, innan den
blev avslöjad. Man har under tiden haft vissa misstankar och gjort vissa antydningar
örn att allt icke stod rätt till, men man kunde, enligt motionärerna, icke
ingripa på det sätt som man skulle kunnat göra, ifall det förelegat en redovisningsskyldighet
i enlighet med vad som föreslås i motionen. Om man förutsätter,
att vederbörande brottsling verkligen redovisade, att han mottagit pengar
från främmande makt, är det uppenbart, att motionärerna lia rätt. Då
skulle man mycket snart se, hur det var ställt med det finansiella underlaget
för vederbörande organ. Men ingen skall inbilla mig, att en brottsling som tager
emot pengar av främmande makt för att driva en sådan propaganda, som
Dagsposten och Folkets Dagblad under denna tid gjort, öppet skulle redovisa
varifrån han fått pengarna. Vi förstå, att de måste försöka dölja detta redan
därav, att i lagen redan nu sägs, att det är med straff belagt att mottaga dylika
medel. Jag tror så mycket mindre på att man skulle redovisa varifrån
man fått pengarna, som jag är övertygad om att därest i denna kammare funnits
representanter för främmande makt skulle de utan någon som helst betänksamhet
ansluta sig till reservationen. De skulle icke vara rädda för det, därför
att de anse, att det är en underordnad sak att försöka dölja varifrån de
pengar kommit som man på detta sätt tagit emot. Man är på den säkra sidan.
örn man avslår detta förslag, därför att det kommer icke att leda till ett resultat,
som för övrigt även reservanterna rent principiellt skulle önska.

Vi skola icke glömma en sak som är viktig i detta sammanhang. Det är
icke förbjudet att mottaga pengar, icke ens från främmande länder. Det är
icke förbjudet att taga mot pengar från enskilda personer eller olika sammanslutningar
även från utlandet. När en sådan möjlighet ges, är det ingen svårighet
i en diktaturstat att uppdraga åt någon av denna diktaturstats meningsfränder
att skänka ett visst belopp, som han i sin tur fått mottaga från en
främmande makt. Det finns ingen möjlighet att med den redovisningsskyldighet
reservanterna och motionärerna föreslå, påvisa, att medlen erhållits från
främmande makt. Nu vill väl ingen demokrat principiellt hindra, att tidningar
liksom organisationer skola ha rätt att mottaga pengar från utlandet, från —
låt oss säga — meningsfränder i utlandet. Vi vilja med ali säkerhet, att våra
egna folkliga organisationer skola ha rätt att ge bidrag till andra länders broderorganisationer.
Det ligger, örn sådant sker, ingenting oriktigt i att det visas

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

en solidaritet mellan lika riktningar olika länder emellan. Jag tänker på den nuvarande
situationen ute i världen med sönderslagna och utarmade organisationer.
Vi kunna taga exempel från våra allra närmaste broderländer. Det vore naturligt,
örn det här från olika organisationer företogs insamlingar för att exempelvis
stödja tidningspressen, då det gäller Norge. Örn folkpartiet ger sin broderorganisation
där en tidningspress eller socialdemokratiska partiet eller ungdomsförbundet
ger något liknande, skulle alla anse, att man bär bandlat precis
på det sätt, som man bör handla våra länder emellan i nuvarande läge.
Man ser emellertid redan bärav, bur svårt det är att med bibehållande av dessa
principiella synpunkter örn bur man skall göra för att handla rätt och riktigt
och samtidigt antaga en lag enligt reservanternas mening.

En ytterligare anledning till att man känner den allra största tveksamhet
ligger dari, att det blir icke endast misstänkta organ som tillböra misstänkta
organisationer och som ba ett innehåll som verkar misstänkt, som skola lämna
dessa redovisningar utan de måste lämnas av alla utgivare av periodiska skrifter.
De skola offentligen redovisa, hur den skriften finansieras. Jag måste sålunda
säga, att man med denna lagstiftning icke når vad man önskar, men
man åstadkommer åtskilligt obehag för dem, som utge skrifter i fullt vällovligt
och legitimt syfte. Till detta kommer, att då man har möjlighet — det visar
fallet Dagsposten och fallet Folkets Dagblad — att med den lagstiftning
vi redan ba kunna ingripa mot tidningar som gå ärenden för främmande makt,
finns ingen anledning att nu företaga en åtgärd, som kan medföra ett ingripande
i den tryckfrihet, som vi väl alla ändå vilja slå vakt och värn omkring.

Med dessa få ord, herr talman, bar jag velat framhålla de synpunkter, som
för mig varit avgörande, då jag i utskottet icke kunnat ge mitt bifall till reservationen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Törnkvist och Sundberg.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Såsom redan påpekats, inleddes kammarens
sammanträde i dag av statsministern, som därvid uppläste Kungl.
Maj :ts öppna brev rörande de grundlagsändringar, som riksdagen nu definitivt
antagit. Dessa grundlagsändringar inkludera även ett återställande av
tryckfriheten till den form och den omfattning, den hade före ändringen 1941.
Jag vill erinra kammarens ledamöter därom, att båda kamrarna voro eniga, när
det gällde frågan örn att återställa tryckfriheten. Mot detta höjdes ingen enda
röst i någondera kammaren, och jag kan icke erinra mig, att riksdagen i ett så
betydelsefullt ärende på senare år givit tillkänna en sådan enstämmighet som
i detta fall. Härmed har, föreställer jag mig, riksdagen menat, att detta att
återställa tryckfriheten till att vara vad elen tidigare varit och befria den från
de ingrepp, som man gjort under tidigare år, var bland det mest angelägna, som
den svenska riksdagen haft att företaga. Jag kan inte hjälpa, att jag tycker,
att det är en ödets ironi, att, samma dag som detta Kungl. Maj :ts öppna brev
örn tryckfrihetens återställande uppläses i kammaren, diskuteras här åtgöranden,
vilka utom varje tvivel leda till inskränkningar — låt vara på en bakväg
— i precis denna samma tryckfrihet. Därest ett förslag som detta kommit
fram under krigsåren under de förhållanden, som då voro rådande, skulle
jag till nöds kunnat förstå det, men att man nu, när vi väl i alla fall hoppas få
gå mot en normalisering av samhällslivet, kommer fram med liknande proposer,
finner jag onekligen ganska överraskande. Att införa en kris ti dslagsti filling
— ty, herr talman, det är i egentlig mening fråga om en kristidslagstiftning
— när, såsom vi alla hoppas, vi så småningom skola klara oss ur denna

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

kris, det finner jag, såsom jag ser saken, fullkomligt obegripligt. Jag vill
fråga motionärerna oell dem som tala för deras ståndpunkt: tro ni icke längre
på tryckfriheten, tro ni icke längre på kraften hos de demokratiska institutionerna,
tro ni icke längre på hållfastheten hos hela vårt folkstyre, när ni nu.
sedan kriget är över, komma fram med förslag av denna föga demokratiska
innebörd? Vad är det man gör? Jo, nian ropar på polis och ingenting annat.
Man ifrågasätter ett vidsträckt administrativt ingripande i de ömtåliga förhållanden,
som det här är fråga örn. Jag kan icke finna annat än att dessa
rop på polis i detta sammanhang måste anses mycket osympatiska. Man ifrågasätter
införande av inkvisitoriska metoder i det politiska livet, inkvisitoriska
metoder på åsiktsfrihetens känsliga och grannlaga område.

Nu säger man naturligtvis från motionärernas sida, att allt detta som jag
anfört är icke riktigt. Det är synpunkter, som icke äro relevanta till innehållet
i motionen och icke relevanta till innehållet i reservationen. Man vill icke,
säger man, komma åt tryckfriheten och den i tryckfrihetsförordningen hävdade
rätten för författare att vara okänd. Man vill icke komma åt de garantier
som vår grundlag ställt upp för denna rätt. Det som man vill komma åt
är någonting annat. Det är den finansiella anonymiteten som avses i motionen.
För min del har jag mycket svårt att finna, att man kan göra denna åtskillnad,
som här talas örn i motionen och i reservationen. Såvitt jag begriper, måste det
ena oskiljaktigt hänga samman med det andra. Man kan icke lösgöra det ena
och bibehålla det andra. Man vill, såsom jag sade här, införa -— det är det
enda sätt på vilket hela problemet kan klaras upp, örn det någonsin kan klaras
upp — en administrativ kontroll över det politiska livet. Vad innebär en
sådan administrativ kontroll? Jag behöver väl knappast utveckla de betänkligheter
som en dylik skulle medföra. Man kan kanske också i detta sammanhang,
alldeles bortsett från principiella invändningar, tänka på den skada, som ett
sådant administrativt förfarande skulle vålla massor av fullt lojala och politiskt
alldeles oantastliga människor, vilka genom en sådan redovisningsskyldighet
skulle kunna träffas i sina legitima näringssträvanden och även på andra
områden. Nu förklarar man, att det är i allt väsentligt vissa korrumptiva tendenser,
framför allt i den utländska propagandan, som man på det sättet vill
komma åt, och här har ju redan nämnts namnen på de två publikationer, som
synbarligen ha aktualiserat detta spörsmål. Men är det inte i alla fall ganska
egendomligt, att man sätter i gång denna aktion, när den ena av dessa två
publikationer redan är död och när den andra, såvitt man kan förstå, ligger i själatåget?
Enligt min mening kan man förresten inte komma åt sådana tendenser
genom en lagstiftning av den beskaffenhet, som vi här tala örn. Jag menar,
att det bästa korrektivet är den fria pressen, dess fria kritikrätt, och där skulle
jag vilja anknyta till ett påpekande, som herr Spångberg gjorde. Jag skulle
vilja säga: ha verkligen dessa två publikationer gjort någon skada för det
svenska folket under dessa krigsår? Det kan man väl näppeligen säga. Vi ha
ju på ett mycket tidigt stadium varit på det klara med, vad för andas barn det
var fråga örn. I följd därav ha ju de uttalanden, som kommit till synes i dessa
publikationer, inte spelat någon som helst roll. Och vilka omständigheter är
det som ha föranlett den svenska allmänheten att så fullständigt ignorera de
båda tidningarna som fallet varit? Jo, naturligtvis den omständigheten, att den
fria svenska pressen med den kritikrätt, som den utövar, har kunnat upplysa
det svenska folket om, vad det här innerst inne är fråga örn. Man har nämnt
tingen vid deras rätta namn, och i följd därav ha dessa publikationer aldrig
kommit att spela någon som helst roll.

Herr Spångberg påpekade också de praktiska svårigheter, som resa sig,

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

därest man i det levande livet skulle försöka föra ut de tankar, som ligga bakom
motionerna. Jag tror att herr Spångberg därvidlag har ganska rätt. De stora,
fula fiskarna kommer man sannolikt aldrig åt på detta sätt. Dem måste man
nog angripa i annan ordning. Den stora princip, som ju statsmakterna alltid
lia slagit vakt om som värn för vår tryckfrihetslagstiftning, är ju den, att
inga i förväg lagda hinder få finnas för vad som ges ut i tryck. Såvitt jag
begriper måste denna princip komma att på ett allvarligt sätt beröras av en
lagstiftning av den beskaffenhet, som motionärerna ha tänkt sig, även örn den
formellt inte gäller tryckfrihetsförordningen. Ur dessa motioner talar otvivelaktigt
ett visst misstroende emot den svenska pressen. Jag tror inte, herr talman,
att våra tidningar gjort sig förtjänta av detta misstroende. Den svenska
pressen har oavsett partitillhörighet i stort sett under de gångna åren genom
den frihet, som den på det hela taget åtnjutit, varit ett mycket starkt stöd för
uppehållandet av vårt folks motståndskraft och ett mycket starkt stöd för
statsmakternas allmänna strävanden.

Här har talats örn anonymitetsbegreppet. Jag för min del anser, att detta
anonymitetsbegrepp är mycket betydelsefullt. Den enskildes rätt till anonymitet
i det demokratiska samhällslivet är ett av de viktigaste elementen, som
bär upp °hela vart folkliga svenska styrelseskick. Denna rätt till anonymitet
har ju fått sitt högsta och sitt mest väsentliga uttryck i valhemligheten, en
rätt, som jag verkligen hoppas att ingen här i kammaren vill vara med örn
att kränka. Men principiellt, sett är det, som vi här diskutera, precis samma
sak. som rätten till valhemlighet. Vidtager man åtgärder på det viset som
motionärerna här tänkt sig, måste man därmed, i varje fall principiellt, även
giva till känna den uppfattningen, att man hyser tvivel på det demokratiska
värdet av valhemlighetens bevarande.

Som jag sade, tror jag inte, att man kommer åt de företeelser, som motionärerna
avse, genom mer eller mindre minutiösa föreskrifter av denna beskaffenhet.
Jag tror i stället, att en god samhällsanda och en fri kritikrätt utgöra
de bästa korrektiven emot de samhällsfientliga företeelser, som man genom
motionerna vill komma åt. Det är ingen demokratisk uppfattning, som bär
upp denna framställning, och jag styrktes i denna min mening, när jag lyssnade
till det entusiastiska försvar för motionerna, som här för en stund sedan
framfördes av herr Hagberg i Luleå, varvid han särskilt underströk, att han
därmed talade på hela sin grupps vägnar.

Man har här talat örn offentlighetsprincipen. För egen del är jag en varm
anhängare av denna offentlighetsprincip, men offentlighetsprincipen är icke
något sjalvandamal, utan den skall tjäna demokratiska syften. Den skall
tjäna den fria upplysningen och den fria åsiktsbildningen. Vad som i motionerna
föreslås utgör, såvitt jag begriper, ett steg bakåt, ett närmande till förhallanden,
som jag i varje fall trodde att vi en gång för alla gjort upp med

rfu? °m tryckfnhetens återställande, som riksdagen härförleden
enhälligt fattade.

Av denna grund herr talman kan jag inte vara med örn dylika åtgärder
utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Att döma av motionärens anförande
skulle syftet med motionerna var att skydda allmänheten mot olämplig nropalanda,
i ali synnerhet sådan propaganda, som finansierades med utländska
. j ** P0*1 han£> medmotionärer samt utskottsreservanterna förutsätta
alitsa, att det behovs ett sadan! skydd. Man utgår ifrån att allmänheten själv
inte ar kapabel att bedöma halten av deri ena eller andra sortens propaganda.

64 Nr 26. Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

Inte annat än jag kan se är detta en fullständigt obefogad misstro. Herr Spångberg
har nyss från denna plats påvisat, hur liten effekt den främmande propagandan
via nazistiska tidningsorgan gjort på den svenska opinionen. Även om
så skulle lia varit fallet, att denna opinion i någon mån tagit hänsyn till de
nazistiskt infekterade organens verksamhet, kan man ju inte säga, att det motivet
kan åheropas i dag. Alla äro väl överens örn att den nazistiska faran nu
är avlägsnad för en ganska lång tid framåt. Jag kan alltså inte finna, att det
från den utgångspunkt, som för herr Nilsson i Stockholm tycks vara den
naturliga, finns något behov av de åtgärder, som man här har påyrkat. Men
kan hända att motionerna syfta till någonting annat. Kanske de sikta till att
skapa kontrollmöjlighet över den politiska pressen överhuvud och att det endast
är en förevändning, när man nu skjuter fram den naziinfekterade pressen och
understödet till den ifrån främmande håll. Men är det på det sättet så måste
man ju understryka, vad här sagts förut, att då är detta en attack, en av de
första, mot de politiska partierna och deras verksamhet. Man måste ju från
demokratiska synpunkter utgå ifrån, att de politiska partierna skola vara
ohämmade i sin verksamhet och icke kontrolleras av statliga organ. För varje
avsteg som man gör från denna grundsats, har man tagit ett steg ifrån själva
demokratien. Jag vågar med så mycket större skärpa hävda den ståndpunkten,
som jag alltid varit motståndare till varje försök att klavbinda de politiska
partierna genom några lagar och genom att införa möjligheter till upplösning
av politiska partier eller kontroll över desamma i allmänhet. Men tilllåter
man de politiska partierna att verka och leva utan statlig kontroll, då
måste man också tillåta samma partier att driva sin propaganda utan någon
annan kontroll än den som följer av den allmänna lagstiftningen.

Det förefaller, som om de föreliggande motionerna pä något sätt ledde sitt
ursprung från den ekonomiska efterkrigsplaneringskommissionen. Göra de det
måste jag säga, att det är ett dåligt varsel örn vad man har att vänta ifrån det
hållet. I denna kommission visar man ju mycket stor ekonomisk och social generositet.
Det är ingenting annat än gott att säga därom. Men ämnar man kombinera
denna generositet med sådan här snålhet på det andliga och politiska
området, då äro de farhågor man hyst för vissa politiska konsekvenser av det
sociala och politiska reformarbetet ingalunda obefogade. Är man så generös i
ekonomiskt och socialt hänseende, kan man kosta på sig en generositet emot politiskt
oliktänkande även i det avseende, varom här är fråga.

För övrigt når man aldrig syftet, även örn syftet skulle vara det som jag här
vågar förmoda att det kanske är. Det kan ju komma att finnas tidningsorgan,
söm inte behöva någon subvention, som inte behöva något understöd, utan drivas
så att de äro ekonomiskt lönande och för ägarna en lukrativ affär. På vad sätt
skall man där varna opinionen för att här är någonting farligt, någonting som
man skall akta sig för, därför att det har den eller den främmande skylten?
Det har gjorts vissa försök här i landet att stämpla vissa tidningsorgan såsom
olämpliga, därför att de lia ägts av den eller den, men sådana försök ha alltid
misslyckats. Allmänheten har inte reagerat på det sätt, som kritiken trott, utan
flen läsande allmänheten har tagit huvudsaklig hänsyn till publikationernas
innehåll och handlat därefter, och det är en fullkomligt riktig reaktion. Men
bär förefaller det, som örn man ämnar slå in på den linjen, att det ena eller andra
pressföretaget skall stämplas som olämpligt och opassande bara därför att
det finansieras från det eller det hållet eller ägs av den eller den kapitalisten
eller koncernen. Jag kan som sagt inte finna, att motionerna, vare sig de sikta
till att kontrollera den utländska propagandan eller de äro avsedda att utgöra

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

ett första steg mot kontroll av de politiska tidningarna, i något hänseende äro
befogade.

Nu kan man säga som herr Hagberg i Luleå, att det vore av värde att få
veta, vem det är som betalar det eller det eller står bakom den eller den kampanjen.
Ja, men det vet man ju redan förut. Man vet, vilka som äro aktieägare
i tidningsföretagen. Det är ingen hemlighet längre. Man vet t. ex. att landsorganisationen
med mycket stora belopp understödjer arbetarpressen. Man vet likaledes
att det finns ett rätt stort antal borgerliga tidningar, som inte äro tillräckligt
bärande för att existera själva utan understödjas ifrån de politiska
meningsgrupper, som stå bakom desamma. Det behövs inga särskilda anordningar
för att få den saken klarlagd. Att det skulle vara av värde att få veta
precis örn den eller den understödjer den eller den tidningen, kan jag inte tänka
mig ens ur motionärernas egna synpunkter. Det är tillräckligt att veta faktum,
att det finns politiska tidningar, som inte bära sig själva och som få understöd
från visst håll. Det veta vi allesammans. Det behövs ingen utredning örn den
saken.

Jag måste säga, att man får se dessa två motioner i ett visst sammanhang,
det som här förut påtalats och det nu nämnda. I båda fallen ser jag de första
trevande försöken att införa statskontroll på det politiska området. Man siktar
till att få något som är godkänt och auktoriserat ifrån någon myndighet. Den
som inte kan få denna stämpel skall vara underkänd. Det är en tendens som
totalt strider emot de demokratiska grundsatserna, och kammaren skulle fatta
ett klokt beslut örn den skiljer sig från medkammaren och i dag avslår de här
föreliggande motionerna.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ståhl instämde häruti.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Först ett par ord till herr Hagberg
i Luleå, då han förklarade att han för sin del icke hyste någon skadelystnad
inför möjligheten att få taga del av de summor, med vilka landsorganisationen
har understött den socialdemokratiska arbetarpressen.

Bara det att han använde sig av ordet skadelystnad i detta sammanhang
gjorde mig i viss mån misstänksam, men jag kan ju säga, att landsorganisationen
fullt öppet har deklarerat, att den understödjer den socialdemokratiska pressen,
och har sålunda aldrig dolt sitt engagemang just därför att man anser att denna
press företräder arbetarklassens intressen.

Vad sedan beträffar herr Spångberg så ifrågasatte han möjligheten av att
man skulle kunna få bättre kontroll över tidningarnas ekonomi med den tänkta
lagstiftningen än med den nuvarande ordningen. Ja, herr Spångberg, jag skulle
nästan bara kunna hänvisa till det upprörda anförande, som herr Hagberg i Malum
höll här för en liten stund sedan. Jag tycker att det är bevis nog för hur ömtålig
man är på den punkten och hur man fruktar, att denna lagstiftning skulle
bringa klarhet i här berörda hänseenden av ett annat slag än den som här finns.

Beträffande möjligheterna för meningsfränder i ett land att hjälpa meningsfränder
i ett annat land genom att anslå pengar och anordna insamlingar o. s. v.,
så har ju herr Spångberg förbisett, att vad vi vilja komma åt är inte dessa insamlingar,
varigenom man understödjer meningsfränder i ett annat land, utan
det är de pengar, som komma ifrån främmande makt, och det är ju i själva verket
en helt annan sak.

Sedan kan jag i och för sig förstå de argument, som här användes av herr
Hezelius, i det att han från sina borgerliga synpunkter rider på principer.

Andra kammarens protokoll 19h5. Nr £6. 5

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

Alldenstund lian och hans mening-stränder voro motståndare till förslaget örn
utredning örn den ekonomiska insynen i företag, som beslutades i riksdagen
för någon tid sedan, är det ganska naturligt, att han som en följd därav
också motsätter sig det förslag, som nu föreligger. Men när man gör gällande,
att detta skulle vara ett försök från motionärernas sida att kringgärda rörelsefriheten
i den bemärkelse, att man inte skulle kunna få skriva vad man vill
och inte ge uttryck åt sina meningar, så förstår jag överhuvud taget inte detta
argument, eftersom denna möjlighet att kontrollera eller att i varje fall upplysa
folk om vilka ekonomiska intressenter som befinna sig bakom ett visst
tidningsföretag, ingalunda beskär denna möjlighet för tidningarna att ge
uttryck åt sina meningar. Sedan har man gjort gällande, att det finns inga
skäl att just nu ingripa för att komma åt alster av detta slag, såsom Dagsposten
och Folkets Dagblad, alldenstund ju Dagsposten ligger i själatåget och
den andra tidningen redan är död. Herr Hagberg i Luleå framhöll vidare, att
man hade kunnat göra ett ingripande mot dessa tidningar betydligt tidigare.
Nu utgår jag emellertid ifrån att man från åklagarmyndighetens sida försökt
att, innan man verkställde ett sådant ingripande, skaffa sig de bevis med
vilkas hjälp man kunde motivera ingripandet. Det är möjligt, att herr Hagberg
och kanske också andra haft misstankar beträffande finansieringen av
Dagsposten och Folkets Dagblad. Herr Hagberg hänvisade också till att det
ringa antalet medlemmar och det parti för vilket dessa tidningar voro språkrör
i och för sig kunde utgöra bevis för att det här var någonting skumt.
Men han underströk i nästa andetag, att det tydligen fanns mäktiga svenska
intressen bakom, i det han räknade upp en hel del folk som visat sig understödja
exempelvis Dagsposten. Det kunde nu måhända tänkas, att dessa mäktiga
svenska intressen, som stodo bakom Dagsposten, varit anledningen till att
åklagarmakten i detta fall iakttagit en viss återhållsamhet.

Nu har emellertid här gjorts gällande, att det icke bara var den omständigheten
som låg till grund för motionen, att man ville komma åt organ vilka
företrädde främmande makts intressen och mottogo understöd från denna
främmande makt. Jag skall icke alldeles dölja, att man nog kan säga, att
detta är en smal bas som utgångspunkt för en aktion av den art som här föreslagits.
Jag kan då endast hänvisa till vad som sagts såväl i motionen som i
reservationen, där det. heter: »I och för sig finns ingenting att erinra emot
att enskilda organisationer bedriva skriftlig upplysning eller propaganda för
idéer och intressen, som äro fullt legala och kunna sägas utgöra viktiga led
i det demokratiska samhällets funktion. Att sambandet mellan opinionsbildningen
och dess finansiella underlag blir belyst kan endast bidraga till befordrandet
av klarheten omkring bakomliggande syften.» Jag har också i mitt
anförande lämnat exempel på vad jag menar. Jag anser nämligen, att det kan
ha ett visst intresse för den allmänhet som skall påverkas, att den får klart för
sig, vilka syften som dölja sig bakom en publikation av det ena eller andra
slaget. Jag tog som exempel försäkringsbolagen och den broschyr som de
skickat ut. Jag kan inte inse, varför det är något fel, att det blir klargjort,
att det är försäkringsbolagen som stå bakom denna publikation, lika litet
som jag kan inse, vad det är för fel eller vad man gör för intrång i yttrandefriheten,
därest man kan fa klara bevis för att den eller den tidningen, som ger
uttryck åt de eller de meningarna, i själva verket företräder de eller de
intressena. Jag tycker tvärtom, att detta endast kan bidraga till att skapa klarhet
i dessa fall.

Sedan kan man naturligtvis säga -— och det är det som jag tycker är det
väsentliga, när det gäller speciellt de två alster som vi ha anfört som exempel

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

-—- att det icke är alldeles klart, att deri enkle läsaren utan vidare kan dra den
slutsatsen, att det är de och de ekonomiska intressena som ligga bakom. Det
har nämligen visat sig, att så snart en publikation företräder främmande makts
intressen, då har man använt nationella symboler i alldeles särskilt hög grad.
Jag tror, att det finns få tidningar, vilka så ofta sagt sig tala i den svenska
nationens intressen som Dagsposten och Folkets Dagblad. Detta gör det så
mycket mera angeläget, att man här ingriper, även om man naturligtvis kan
säga, att man måhända inte inom överskådlig tid behöver frukta att alster
av en dylik karaktär på nytt skola uppträda. Jag tycker, att det i alla fall är
av ett visst intresse, att det från början kan klargöras för den enkla läsekretsen,
vad det är för intressen som ligga bakom. Vi ha haft andra propagandaalster
såsom företrädare för främmande makt — jag skulle kunna nämna
några av dem — men de ha uppträtt med öppet visir, medan Dagsposten och
Folkets Dagblad för att taga dessa exempel gjort gällande, att de i högre grad
än andra företrätt den svenska nationens intressen.

I fråga örn bidragsgivningen anförde herr Gezelius, att det redan nu funnes
möjlighet för delägarna att taga del av finansieringskällorna, och det är "måhända
riktigt, när det gäller de större bidragsgivarna, men när det gäller de
mindre är det icke riktigt lika klart. Jag tycker, att vi fått klart för oss, att
det är så många människor i detta land, som beklaga, att de icke vetat, vilka
intressen som legat bakom, när de lämnat understöd, att detta i och för sig bör
utgöra bevis för att saken icke är så enkel, som herr Gezelius här gjort gällande.

Herr Hagberg i Malmö förklarade, att vårt yrkande är ett bevis för att
motionärerna och reservanterna icke tro på tryckfriheten, att vi ropa på polis.
Till herr Hagberg vill jag bara säga, att detta ingalunda är ett försök att
ropa på polis. Vad vi vilja är endast, att man skall tillämpa offentlighetsprincipen
när det gäller dylika angelägenheter varom det här är fråga. Vi vilja
med andra ord icke i likhet med herr Hagberg i Malmö mörklägga detta avsnitt,
och jag tycker, att det är så märkligt, att just herr Hagberg är så angelägen
örn att man icke skall till offentligheten föra vidare de ekonomiska intressen
som dölja sig bakom exempelvis herr Hagbergs tidning eller vilken
annan tidning som helst. I detta avseende måste jag understryka, att den
svenska arbetarrörelsen och landsorganisationen icke skulle kunna tänka sig,
att de skulle vilja dölja finansieringskällorna när det gäller deras tidningar,
därför att man anser sig ingenting ha att dölja i det sammanhanget.

Herr Andersson i Falun gjorde gällande, att de politiska partierna böra
vara okontrollerade och att ett försök i enlighet med reservanternas yrkande
skulle innebära ett klavbindande av deras rörelsefrihet. Det är en sak som jag
uppriktigt sagt inte kan förstå. För det första äga icke de politiska partierna
tidningar, och tidningarna komma icke heller att bli föremål för någon som
helst kontroll, annat än på det sättet att de kunna få tala om, vilka intressen
de företräda.

Herr Andersson efterlyste generositeten mot oliktänkandet. Jag tror icke,
att någon kan utläsa ur vare sig reservanternas eller motionärernas yrkande,
att det skulle finnas någon brist på generositet mot politiskt oliktänkande.
Men jag undrar, vad anledningen är till att man är så angelägen örn att dölja
den ekonomiska generositet mot vissa politiska organ och partier, som enligt
mitt förmenande har kommit till uttryck i de anföranden som här i dag hållits
gentemot reservationen.

Herr Andersson siiger, att det förhållandet, att en tidning ägs av privatkapitalister,
har allmänheten inte reagerat för. Men då finns det ju så mycket

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

mindre anledning att nu motsätta sig de krav som motionärerna och reservanterna
framfört. Varför hyser man så stora betänkligheter och anser, att detta
skulle innebära ett klavbindande av de politiska partierna och deras rörelsefrihet,
när man samtidigt slår fast, att allmänheten hittills icke har reagerat inför
någonting dylikt?

Herr talman! Jag tycker, att det finns tillräckligt bärande skäl för att man
skall gå på reservationen, och när nu första kammaren har fattat beslut i denna
riktning, hoppas jag, att andra kammaren skall följa första kammarens
exempel.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag kan försäkra herr Nilsson i Stockholm, att jag inte
är det bittersta rädd för att lägga alla papper på bordet i denna angelägenhet.
De farhågor, som Ni härvidlag hyser, äro fullständigt oberättigade. När
jag och många med mig reagerat i denna sak, är det från helt andra utgångspunkter.
Vi reagera därför, att vi ha på känn, att bakom denna aktion ligger
något annat, något som man icke vill nämna vid dess rätta namn. Aldrig tidigare,
uttalas det på ett ställe i utskottsutlåtandet, ha dylika förslag framförts
för den svenska riksdagen. Jag tycker, att det talar till förmån för den svenska
riksdagen och dess vakthållning örn omistliga frihetsvärden, att man här
aldrig tidigare nödgats taga ståndpunkt till projekt av denna beskaffenhet.

När jag studerat denna motion och hört de anföranden som hållits till förmån
för den, har jag — herr Nilsson i Stockholm får ursäkta mig — icke kunnat
underlåta att fundera på hur man gick till väga i ett stort land söder örn
Östersjön på 1920- och 1930-talen från ett parti, som nu omsider gått under ■—
för evigt, som vi hoppas — i en av världshistoriens största katastrofer. Från
detta parti krävde man i frihetens missbrukade namn åtgöranden som äro ganska
lika dem som vi här diskutera. Även där krävde man slut på mörkläggningen,
även där krävde man offentlighetsprincipens fulla tillämpning. Varför
gjorde man det? Jo, det veta vi alla, hur man använde de kunskaper som man
därigenom erhöll.

Jag måste, herr talman, säga, att jag finner det mycket olustigt att uppleva
en sådan aktion som här igångsatts av krafter inom det största politiska partiet
i vårt gamla folkstyrda Sverige.

Herr Hezelius, sorn likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Nilsson i Stockholm fällde ett yttrande som kräver
ett klarläggande från utskottsmajoritetens sida. Han talade i en replik till
herr Spångberg örn att man icke alls ville komma åt de organisationer som
fått bidrag från broderorganisationer i främmande länder. Det är ju riktigt,
därför att det är icke straffbelagt. Herr Nilsson sade, att det är de fall där
man får pengar från främmande makt som man vill komma åt. Då ber jag att
få fästa kammarens uppmärksamhet på att man har rätt att ta emot pengar
från främmande makt, örn man inte gör det i syfte att påverka den allmänna
meningen, ty då är det straffbelagt.

Nu har man trott, att motionärernas och reservanternas förslag skulle utmynna
i att vederbörande skulle vara skyldiga att avge någon samvetsförsäkran
eller något dylikt örn att de icke ha mottagit pengar från främmande makt.
Nej, man går längre, örn kammaren bifaller reservationen, så beslutar kammaren
att »begära utredning och förslag örn lagstadgad skyldighet för utgivare
av periodiska skrifter att offentligt redovisa hur skriften finansieras». Detta
gäller alltså även fackliga tidskrifter som finansieras genom bidrag från bro -

Torsdagen den 7 juni 1945. Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

derorganisationer i utlandet. Syftet måste därför vara något helt annat än det
här angivna. När man givit yrkandet denna formulering, kan det allra ^minst
vara så, att man vill skydda delägarna i ett företag, så att de skulle få veta
örn även de små bidragen. Syftet måste vara något helt annat och något som
ännu icke har fått det offentlighetens ljus över sig som motionärerna och reservanterna
fordra när det gäller andra. Detta efterlyste jag i mitt första anförande.

Min huvudsynpunkt var emellertid att vi icke få inlåta oss på att lagstifta
i oträngt mål, utan att vi måste ha klart för oss, att här föreligger ett intresse
värt att skydda genom en lagstiftning som i sista hand måste utmynna i straffrättsliga
åtgärder. Det är mer från juridiska synpunkter och mindre av de skäl
herr Nilsson tror, som jag vänder mig mot detta förslag.

Jämväl herr Nilsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö tillgrep förhållandena i ett
land söder örn Östersjön som ett tillhygge mot mig i sitt anförande. Till vad
han framhöll skulle jag bara vilja säga i fråga örn det parti sorn.slutligen
kom till makten där och som nyligen gravlagts -—- jag kan också instämma
i herr Hagbergs förhoppning örn att det skall vara en evig gravläggning —
att örn de djupa folkleden i Tyskland hade haft klart för sig,, vilka stora
kapitalistiska intressen som dolde sig bakom detta nationalsocialistiska parti
och dess press, är det möjligt, att detta parti icke hade kommit till makten
och följaktligen icke heller fått möjlighet att göra den oerhörda skada som
det åstadkommit. Det är därför, herr talman, som jag i demokratiens intresse
och med utgångspunkt från herr Hagbergs eget resonemang kan ytterligare
hemställa örn bifall till reservationen.

Vidare anförde

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag står antecknad bland reservanterna, och
därför har jag begärt ordet för att få framföra några synpunkter. Det skulle
kanske icke vara behövligt, eftersom herr Nilsson i Stockholm, som är både
motionär och reservant, har anfört vad som från reservanternas sida kan behöva
anföras.

Jag förstår väl, att de av andra kammarens ledamöter som för någon tid
sedan uppträdde här och röstade mot en ökad insyn i företag inom näringslivet
nu också gå emot detta förslag. Men jag för min del tillhör ju dem som
både talat och röstat för det då föreliggande förslaget, och jag har vid behandlingen
i utskottet av denna motion icke funnit tillräckliga skäl föreligga
för att jag skulle motsätta mig den utredning som här föreslås.

Jag förstår väl de synpunkter som herr Gezelius framhöll i sitt första anförande,
när han talade örn att man kunde gå för långt i sin lagstiftning, så
långt att lagarna förlorade sin auktoritet. Det är tydligt, att man kan gå så
långt, att lagarna bli ineffektiva, och då skall man se upp, så att man icke
fortsätter med en sådan lagstiftning. Den betänksamhet som man möjligen
skulle kunna hysa här skulle väl vara den, att det blir svårt att få lagen
tillräckligt effektiv. Det kan man säga om många lagar, att det är svårt att
få dem fullt effektiva, men ändå lagstiftar man.

När man ser ut över vårt land och betänker vad som har inträffat på detta
område, vill det förefalla mig, som om det skulle vara klokare att gå in för
en lagstiftning för att förebygga de misstag som blivit begångna än att ha
det som vi nu ha det. Det är mycket möjligt, att det exempelvis i andra kam -

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

maren vid denna riksdag skulle funnits en person, som nu är borta på grund
av att lian räknat med att kans teckning av aktier i Dagsposten icke skulle
bliva allmänt känd. Så är det nog även med det företag som vi fått läsa om
under de sista dagarna.

När kerr Gezelius säger, och det ha hans meningsfränder sedan upprepat,
att vad man här föreslår från motionärernas och reservanternas sida är en
antidemokratisk åtgärd, så kan jag icke följa honom eller förstå hans resonemang.
Herr Grezelius har nyss från denna plats citerat, vad det är som
reservanterna föreslå i enlighet med motionen. Det är endast, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag örn lagstadgad
skyldighet för utgivare av periodiska skrifter att offentligt redovisa hur
skriften finansieras. Hur det kan vara en antidemokratisk åtgärd att ålägga
dessa företagare denna plikt till offentlig redovisning, har jag sannerligen
mycket svårt att förstå.

En av utskottets ledamöter sade, när han förde utskottets talan, att vi icke
behövde några nya lagbestämmelser här. Det är just därom man tvistar. Vi
skola icke stifta flera lagar, än som är behövligt. Men såsom jag sade förut,
vad som förekommit här har ingivit mig den uppfattningen, att det finns anledning
att undersöka, örn icke även här en lagstiftning skulle kunna vara
till nytta. Den representant för utskottet som här säger, att vi icke behöva
några nya lagbestämmelser, säger också — och det var visst herr Hagberg
i. Malmö som yttrade ungefär detsamma — att reservanterna lita mer på polisen
än på upplysningen. Nej, så är det inte. Utan att vara elak kail jag
säga till utskottets ledamöter och även till herr Spångberg, att det är utskottsmajoriteten,
som mer litar till polisen än till upplysningen. Utskottsmajoriteten
hänvisar nämligen till de lagar som vi nu ha och som man säger äro
alldeles tillräckliga för att polisen skall kunna inskrida även här. Det är
alltså herrarna, som mera lita till polisen än till upplysningen.

Jag kan inte förstå herr Hagberg i Malmö, som ju är gammal tidningsman,
när han här stiger upp och haller ett sådant anförande som han nyss gjorde och
talar örn att tryckfriheten är i fara och ifrågasätter, örn vi verkligen samma
dag som vi skola återställa var tryckfrihetslag till vad den var tidigare skola
skriva till Kungl. Majit och begära en sådan utredning som här föreslås. Inte
tror väl herr Hagberg i Malmö, att vi, som stå såsom reservanter här, äro mindre
måna om tryckfriheten än herr Hagberg? Vi ha väl inom det parti, som reservanterna
tillhöra, visat inte bara under de sista åren utan även tidigare, att
vi lika väl som alla andra ha förstått och förstå värdet av den fria kritiken och
av tryckfriheten. För min del skulle jag inte och säkert inte heller någon annan
av reservanterna vil ja vara med örn några åtgärder, som kunde inverka hindrande
på tryckfriheten. Och det är ju inte heller något sådant som det här gäller,
utan det är, såsom jag förut sade, bara fråga örn att undersöka, huruvida
det inte skulle vara möjligt att få de företag, som utge periodiska skrifter, att
offentligen redovisa, varifrån de få sina pengar.

I utskottet kunde jag väl första det resonemang, som fördes av dem, som nu
företräda utskottsmajoriteten, ty där lades det på helt annat sätt än vad som här
skett. Då var det inte alls fråga om att ett bifall till motionen skulle kunna leda
till några inskränkningar i tryckfriheten. Man resonerade i stället ungefär på
det sättet, att om^det nu skulle i lag fastställas att dylika bidrag skulle offentligen
redovisas, sa kunde det. t. ex. komma att framgå att Andersson och Pettersson,
vilka i vanliga fall gällde för att tillhöra folkpartiet, gåvo stora understöd
åt högertidningar, eller vice versa. Det var sådant sorn'' man var rädd
iör, och det var inte alls fråga om att tryckfriheten skulle kunna skadas.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

Herr talman! Vad som här bör sägas från reservanternas sida är egentligen
sagt av herr Nilsson i Stockholm, men jag har, då jag står såsom reservant,
velat understryka, att det inte är för att få till stånd någon mörkläggning, som
vi vilja ha den ifrågasatta nya lagstiftningen, utan att det är rakt motsatta
strävanden som gör att vi begära denna lagstiftning.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr Gezelius, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Lindqvist efterlyste motiveringen till att jag kunde beteckna
det som föreslås från motionärernas och reservanternas sida såsom en antidemokratisk
åtgärd.

Jag skall hara i korthet säga, att så länge herr Lindqvist er sig på den linjen
att man hör införa denna skyddslagstiftning för att förhindra brott, då förstår
jag herr Lindqvist och kan också förstå hans replik till mig. Örn man ställer
sig på den linjen, kan det finnas ett behov att se till, att ingen tar emot
pengar äv främmande makt för att driva propaganda. Men så är det inte, herr
Lindqvist, utan den, som följer motionärerna och reservanterna, vill inte förstå,
att man när det gäller opinionsbildning, åsiktsfrihet och tryckfrihet har att
räkna med dels en frihet för mig att tala, skriva och trycka vad jag vill för
att påverka opinionen, dels också en rätt för mig att, örn jag själv ^in te kan göra
det, ekonomiskt lämna bidrag till någon som ger uttryck åt min åsikt.

Gör jag det senare, d. v. s. lämnar ekonomiskt stöd, får jag emellertid inte
vara anonym, säger herr Lindqvist. Men då kan ju inte syftet med lagstiftningen
vara att förhindra brott, utan syftet måste vara att få mig att schavottera
såsom en, som inte håller med majoriteten utan som vill frondera mot denna
majoritets åsikt. Så länge reservanterna och motionärerna inte, vilja erkänna,
att det finns något som man kanske kunde kalla intellektuell åsiktsfrihet och
så länge de inte erkänna, att syftet här måste gå långt utöver uppdagandet av
brott, är avsikten för mig ganska dunkel, och så länge, herr Lindqvist, nödgas
jag beteckna förslaget såsom en mycket antidemokratisk framstöt i syfte att
komma åt åsiktsfriheten här i landet.

Säkerligen har herr Andersson i Falun mycket rätt i de reflexioner, som han
här knutit till denna motion och reservation.

Härefter anförde:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har inte för avsikt att alltför mycket
förlänga debatten, utan jag skall i allt väsentligt nöja mig med att^ instämma
i det uttalande, som gjorts av man partikamrat, herr Hagberg i Luleå. Jag kan
emellertid inte underlåta att därutöver knyta några reflexioner till vad hans
namne, herr Hagberg i Malmö, för en liten stund sedan hade att anföra.

Herr Hagberg i Malmö gav uttryck för förskräckelse över att man nu ropar
på polis, såsom han säde. Han förklarade att han fann detta mycket osympatiskt
och att det var fråga örn inkvisitoriska metoder och ingenting annat. Men
det är ju, såsom herr Nilsson i Stockholm här mycket riktigt framhållit, inte
fråga örn någon polisterror, och jag måste också säga, att denna förskräckelse
för polisingripanden egentligen är rätt ny från herr Hagbergs i Malmö sida.
Såvitt jag vet — och jag har följt herr Hagbergs egen tidning mycket noga,
eftersom jag redigerar en annan tidning i samma stad — har herr Hagberg inte
funnit det osympatiskt, att polisen vid flera tillfällen har ingripit mot de kommunistiska
tidningarna. Den tidning, i vars redaktion jag för egen del under

72 Nr 26. Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

den svåraste tiden befann mig, nämligen Sydsvenska Kuriren, var transportförbjuden,
trots att den inte hade kvalificerat sig för ett transportförbud enligt
denna förordnings bestämmelser. Det skedde också polisingripanden, och jag erinrar
mig särskilt ett tillfälle, då redaktionspersonalen, när den på morgonen
anlände, fann att man hade brutit upp dörrarna till tidningens lokaler och tagit
sig in där, brutit upp skrivbordslådorna och gått igenom alla våra kassaböcker,
ja, överhuvud taget varje papper, som fanns på vår redaktion och expedition.

Jag kunde emellertid inte finna, att herr Hagberg i Malmö då betraktade
detta ingripande såsom inkvisitoriskt på något sätt. Vid den tiden sades det i
stället, att våra tidningar i viss utsträckning levde med hjälp av utländskt
guld. Ja, för den tidnings vidkommande, som jag nu talar om, bestod detta
»utländska guld» i 15 000 kronor, som fattiga lantarbetare i Skåne och ännu
fattigare stenhuggare i Blekinge insamlingsvägen lämnade oss varje år.

Vid det tillfället, då vi måste finansiera vår verksamhet på det sätt jag här
angivit, ansåg herr Hagberg i Malmö de ingripanden, som skedde mot vår tidning,
fullkomligt i sin ordning. Nu gäller det emellertid någonting helt annat,
nämligen att bl. a. skaffa sig en insyn i den svenska storfinansens subsidiepolitik
—7 det är detta som vi från vårt partis sida anse vara det väsentliga — men
då blir herr Hagberg i Malmö plötsligt inte bara demokrat, utan han talar också
örn inkvisitoriska metoder, därest polisen skulle få möjlighet att blanda sig
i saken.

Jag har, herr talman, som sagt inte för avsikt att förlänga debatten, utan har
endast velat ge uttryck åt ett behov, som jag känner av att säga, att jag är
mycket litet imponerad av den sorts »demokratiska anständighet», som herr
Hagberg i Malmö här nyss gjort sig till tolk för.

Herr Lundstedt: Herr talman! Eftersom herr Nilsson i Stockholm så skarpt
attackerade herr Gezelius, i vars synpunkter jag förut under debatten väsentligen
har instämt, anser jag mig böra så koncist som möjligt angiva min ståndpunkt
i detta ärende.

Herr Nilsson i Stockholm har, när han här talat för motionen och reservationen,
särskilt vädjat till offentlighetsprincipen. Enligt min mening är det
emellertid omöjligt att helt avkoppla den fråga, som det här gäller, från tryck -frihetsansvaret. Och trsmkfrihetsansvaret är väl egentligen inte byggt på någon
offentlighetsprincip, utan snarare tvärtom. Det är ju icke alla de, som lia medverkat
i tidningen, utan det är blott tidningens ansvarige utgivare, jag tror
i vissa fall också tidningens ägare, som svarar för vad tidningen har åstadkommit.
Han kan alitsa hur kraftigt som helst anonymt bidraga till en tidnings innehåll
— och det är ju innehållet, som det här till sist rör sig örn ■— örn det bifråga
örn intellektuellt bidrag. Det finns intellektuella krafter, som kunna uppväga
. de starkaste kapitalistiska. Men örn man nu skall ha lov att anonymt
främja tidningens innehall intellektuellt, är då inte konsekvensen den, att man
också skall få anonymt bidraga till tidningsinnehållet genom ekonomiska bidrag?

Åtminstone anser jag, herr talman, det höra till min frihet att få lämna sådana
bidrag både hit och dit utan att offentligen behöva stå för det, d. v. s.
utan att fa mitt namn publicerat och möjligen skandaliserat, därför att vad jag
gjort inte passar vissa herrar i samhället. En sak för sig är, om det ligger brottsliga
syften bakom. Vad den svenska tidningspubliken framför allt borde bry
sig örn synes icke vara, vilka intressen som stå bakom en tidning, utan hurudant
tidningens innehåll är, örn där bedrives någon propaganda, som kan vara landsskadlig
eller på annat sätt anses vara uttryck för brottsliga tendenser.

Herr Nilsson i Stockholm hävdade vidare, att den ifrågasatta lagstiftningen

Torsdagen den 7 juni 1945

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

endast skulle drabba vissa illojala syften. Men det olyckliga nied reservanternas
förslag, så som det är formulerat och så som det säkerligen* också måste
formuleras, är ju, att lagen skulle drabba de lojala syftena icke mindre än de
illojala. Det är naturligtvis gott och väl, örn man kan komma åt sådana kapitalistbidrag,
som främja illojala syften, men finns det därför någon anledning
att i detta sammanhang dra in storfinansens bidrag överhuvud taget,
alltså även när de äro fullt lojala? Att slå in på den linjen är icke konsekvent.
Man borde då i stället attackera ett problem örn kontroll å storkapitalismens
bidrag åt alla håll och kanter och inte bara i detta sammanhang.

Men det kan ju också vara fråga örn små bidrag in plenty, d. v. s. från många
olika håll. Man startar t. ex. en tidning inom studentvärlden, därför att man
där vill bedriva propaganda för något ändamål, som man finner nyttigt. Man
går kanske till några kapitalister — som dock, ehuru de gilla syftet, vägra,
därest deras namn skola utlämnas —• men det kan också hända att man inte
alls önskar gå till penningstarka individer, utan nöjer sig med att vända sig
till en mängd små bidragsgivare. Dessa gilia syftet med det hela, men de vilja
inte ha sina namn publicerade, och måste detta ske, så riskerar man, att denna
möjlighet att erhålla bidrag mer eller mindre spärras.

Det är alltså ur skilda synpunkter, som jag anser att reservanternas förslag
innebär ett onödigt attackerande av den enskilda friheten. Därmed har jag inte
sagt, att det icke kan vara nödvändigt att begränsa vissa personers frihet för
att förbättra andra personers ställning i frihetsavseende. Men sådan är icke situationen
i detta fall. Man sträcker sig här för långt, i det att nian vill göra
onödiga, d. v. s. frihetsfientliga inskränkningar i andras frihet.

Det är detta, herr talman, som gör att jag inte kan vara med örn reservationen,
utan vill yrka bifall till utskottets förslag. — Det var en sak till, som
jag gärna velat säga, men den flög just nu bort ur mitt minne, och jag får därför
nöja mig med vad jag nu sagt.

Fröken Nygren: Herr talman! Det har här mobiliserats så mycket patos i den
eviga frihetens namn, att man nästan tycker att det blivit litet för mycket
rabalder kring den sak som det här gäller. Yi som äro motionärer och reservanter
beskyllas för att vara frihetens fiender och mycket annat. Man har
också dragit upp en jämförelse med vad som hänt i ett land söder örn Östersjön,
men herr Nilsson i Stockholm har ju här redan visat, att det nog tvärtom
var brist på offentlighet, som gjorde att det gick så illa som det verkligen
gjorde i detta land, och jag skall därför inte gå närmare in på den saken.

Jag tycker, att de, som här tala för utskottsmajoriteten och som säga sig
göra det i frihetens intresse, ha ganska svårt att hitta bärande motiv. Från
juristernas sida talar man om att vad som föreslås utgör en attack mot
tryckfriheten. Jag kan inte för min del inse, att det är fråga örn någon sådan
attack bara därför att man vill ha insyn i tidningarnas ekonomiska förhållanden.
I strafflagens 8 kap. 22 § heter det, att det är belagt med straff
att av främmande makt mottaga penningar eller annat vederlag för att här
i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka
den allmänna meningen örn rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess
inre eller yttre styrelse. Både i motionen och i reservationen säges också, att
det är för att på ett tidigt stadium kunna komma åt detta slags brottslingar,
som vi vilja ha den ifrågasatta lagen stiftad. I andra sammanhang är man
ju ivrig att förebygga brott; det är bättre att stämma i bäcken än i ån, heter
det. Och de tidningar, som det hör redan talats om, Dagsposten och Folkets
Dagblad, gc ju tydliga bevis för att det under långa tidsperioder verkligen

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

har kunnat bedrivas sådan straffbar propaganda med hjälp av pengar, som
kommit från främmande makt. Hade det inte varit mycket bättre för oss alla,
örn man tidigare hade kunnat få reda på detta och gjort det omöjligt för
vederbörande att fortsätta med sin propaganda?

Men man vill inte tro, att det är sådant som vi vilja komma åt, utan man
säger att vi ha dolda motiv. Vi vilja undertrycka den intellektuella friheten
och åsiktsfriheten, heter det. Detta säges från samma håll, där man under
tidigare år mycket ivrigt talat för att vissa politiska partier här i landet
skulle upplösas. Var det inte den gången verkligen fråga örn åsiktsförtryck?

Vi ha för vår del inte velat vara med om någon sådan åtgärd, och när vi
nu önska få en klar insyn i de ekonomiska förhållanden, under vilka tidningar
och tidskrifter bedriva sin verksamhet, är det helt enkelt renlighetskrav som
ligga bakom detta. Att lojala människor skulle behöva vara rädda för att få
sina namn offentliggjorda därför att de lämnat ekonomiskt bidrag till tidningar,
har jag aldrig kunnat tänka mig. Är man lojal och har rent mjöl
i påsen, behöver man val inte vara rädd för att stå för en sådan sak. Har
man en åsikt och man är ivrig örn att denna åsikt skall kunna förfäktas
men man inte kan sköta pennan själv, då kan man ju genom ekonomiska bidrag
hjälpa en tidning att förfäkta denna åsikt, och det är alltså, såsom herr
Gezelius här framhållit, egentligen samma sak som örn man skreve själv.
Men man behöver väl inte vara rädd för att stå för denna åsikt, örn den är
lojal och ärlig.

Jag har under hela denna debatt tyckt mig förmärka en brist på argument,
som gjort att man har sökt konstlade sådana. Herr Hagberg i Malmö tog
slutligen till såsom ett motiv för att man inte skulle gå med på motionärernas
och reservanternas förslag, att det aldrig förut hänt att riksdagen ens
behandlat frågor av detta slag. Men skulle vi aldrig kunna taga upp till behandling
en fråga, som inte varit uppe förut, då bleve vi väl snart arbetslösa
här. Det vore ju kanske inte så dumt, örn vi finge mindre arbete och
riksdagen inte behövde vara samlad så lång tid som nu, men att komma med
en sådan motivering för att fälla ett förslag, tycker jag är mycket egendomligt.

Jag har inte av någon talare i debatten här blivit övertygad örn att mitt ställningstagande
i utskottet är felaktigt, och jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå de
synpunkter, som företrädas av herr Lundstedt, när han slår fast att om
jag skriftligen anonymt kan bidraga till den offentliga opinionsbildningen,
ifall det sker på ett intellektuellt hederligt sätt, så bör jag, i fall jag inte
själv kan skriva, kunna göra det även i ekonomiskt avseende, örn jag har
resurser därtill. Det är bara det att när det gäller likställdheten för olika
medborgare på denna punkt, så har jag en annan inställning än herr Lundstedt.
Det är alldeles riktigt som herr Lundstedt säger, att miljonären har
förutsättningar att, därest han inte själv kan bidraga skriftligen, i stället
genom ekonomiska insatser söka påverka den allmänna opinionsbildningen.
Han blir därigenom enligt mitt förmenande en betydande makt i samhället.
En grovarbetare har kanske icke samma möjligheter som en miljonär att
skriftligen påverka opinionsbildningen. Han har icke heller de nödiga ekonomiska
förutsättningarna. Jag anser därför att på grund av den makt som låt
oss säga storfinansen kan utgöra i detta avseende är det ur samhällssynpunkt
ett renlighetskrav, skulle jag nästan vilja kalla det, att det blir klarlagt

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras.
(Forts.)

vilka stora och betydande ekonomiska intressen som dölja sig bakom den påverkan
av opinionsbildningen, som kan förekomma från storfinansens sida.

Jag vill fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet på något, som inträffade
under den sista valrörelsen, och som jag tycker är ganska belysande.
Jag gör det med den allra största risk för mitt eget vidkommande. Jag vill
erinra kammarens ledamöter om att det den gången från det socialdemokratiska
partiets sida bedrevs valannonsering: man lämnade klarläggande sifferuppgifter,
vilkas riktighet jag icke tror att ens våra politiska motståndare
kunde bestrida, men de vände sig med skärpa emot att annonsernas ursprung
icke tydligt angavs. I de borgerliga tidningarna skummade man av raseri.
Jag tror herr Hagberg i Malmö tillhörde dem, som ondgjorde sig över att man
icke klarlade att det var landsorganisationen och det socialdemokratiska partiet,
som stodo bakom denna upplysningsverksamhet. Jag tycker, att konsekvensen
måste bjuda herr Hagberg och dem, som delade hans åsikter, när
det gällde vår upplysningsverksamhet, att i dag intaga samma ståndpunkt,
när exempelvis storfinansen sträcker sig så långt att den täger hand örn hela
tidningsföretag. De borde i all rimlighets namn kräva, att den ekonomiska ursprungsbeteckningen
klargjordes även i sådana fall.

Herr talman, jag kan icke komma till någon annan slutsats än att det
ingalunda strider mot tryckfrihetens allmänna principer, att man klarlägger
vilka ekonomiska intressen som här dölja sig och den påverkan av opinionsbildningen,
som på detta sätt förekommer.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
nej-propositionen. Herr Gezelius begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 81 ja och 92
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets memorial nr 4, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatt konstitutions-
och första lagutskotts utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Anslag till
vissa byggnadsarbeten

vid statens
sinnessjukhus
m. m.

position med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen
m. m.; samt

statsutskottets utlåtande, nr 163, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående de av internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 vid
dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Jag skall be att få tacka statsutskottet
för att utskottet har tillstyrkt motionerna örn anslag till S :t Jörgens
sjukhus i södra Bohuslän. Man vill gärna här i landet framhålla, att de svenska
sjukhusen ha en sådan standard, att de kunna anses vara bland de bästa i
världen. I allmänhet är det kanske också på det sättet, men S:t Jörgens sinnessjukhus
utgör dock ett exempel på att det icke alltid är lika väl beställt på
detta område. Frånsett första klassavdelningen är byggnadsbeståndet vid detta
sjukhus i ett sådant skick, att man kan säga, att det gränsar till förfall. Man
har rätt att ställa den frågan vem det egentligen är, som bär ansvaret för att
byggnadsbeståndet befinner sig i ett så bedrövligt skick. Men det är icke bara
byggnadsbeståndet, som är dåligt, utan även förhållandena i övrigt anses ur
mångå synpunkter vara otillfredsställande. Personalen vid sinnessjukhuset
saknar egna matsalar. Den måste i vissa fall intaga sina måltider tillsammans
med sjukhusets patienter, i andra fall nödgas den intaga sina måltider i diskrummen
eller i andra utrymmen, som äro belägna intill de lokaler, där patienterna
vistas. En del av de matsalar, som finnas för patienterna och personalen,
ligga under jord. De äro dåligt dagsljusbelysta och dessutom trånga. En del
av personalens bostäder äro så belägna, att man för att komma dit och därifrån
nödgas passera sjukavdelningarna. Var och en förstår säkerligen, att det icke
kan vara trevligt att nödgas passera dessa avdelningar för att komma till sina
bostäder. Det är även svårt för dem som inneha bostäderna i fråga att mottaga
besök av vänner och bekanta, då dessa måste passera sjukavdelningarna. Andra
bostäder, som äro inrymda i ekonomiavdelningarna, äro ur hygieniska synpunkter
otillfredsställande. Det dagsljus, som kommer in i dessa bostäder, är
mycket dåligt, ty fönstren äro placerade i djupa vindskupor, så att ljuset
tränger in som en smal strimma. Det är fullt befogat att säga, att vissa utrymmen
i dessa bostäder helt sakna dagsljus. Rummen sakna rinnande vatten och
andra bekvämligheter. Några samlingslokaler för personalen eller patienterna
finnas icke vid sjukhuset. I de fall då man vill samla patienter eller personal,
måste man utrymma någon av arbetslokalerna. Det betyder ju, att man får
utföra extra arbete för att kunna samla dessa människor. Beträffande det
centralkök, som finnes vid sjukhuset, sade en kollega fullt riktigt, att det var
ungefär som en smedja. Det är under all kritik att det vid ett stort sinnessjukhus,
som äges av staten, skall finnas ett kök av denna beskaffenhet. Det vore
enligt mitt förmenande lämpligt att ett av riksdagens organ toge och gjorde
en liten granskning av detta sinnessjukhus. Jag tror, att man då skulle upptäcka,
att det är nödvändigt att se till att statsmakerna vidtaga åtgärder för
att avhjälpa de missförhållanden, som äro rådande vid detta sjukhus.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (Forts.)

Jag uttalar den förhoppningen att det steg, som nu har tagits, icke skall
bliva det sista utan att det skall följas av andra, så att man snart skapar sådana
förhållanden vid detta sinnessjukhus, att man kan säga, att det är väl beställt
med sjukhuset. Det är det för närvarande icke. Jag har velat framföra
dessa synpunkter för att något litet åskådliggöra, att förhållandena på detta
område icke äro tillfredsställande och att man här har eftersatt de åtgärder,
som äro nödvändiga för att hålla detta sinnessjukhus på en något så när skaplig
standard.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till statsutskottets förslag.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens
kreditgivning till utlandet m. m.;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag om anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 168, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn anslag för budgetåret 1945/46 till landsfiskalerna
m. fl.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 18.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 45, i anledning av Kungl. Förslag Ull
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för förordning om
år 1945, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. krigskonjunlc turskatt

för år

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid: 1945, m. m.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Även örn bevillningsutskottet genom
att giva sitt utlåtande den avfattning, det erhållit, icke har avrättat det skattetekniska
missfoster, som denna krigskonjunkturskatt är, torde man nog i alla
fall kunna säga, att utskottet fällt krigskonjunkturskattens dödsdom. Trots att
jag är glad över vad utskottet i detta avseende har skrivit, bär jag avgivit en
blank reservation. Jag har gjort det med anledning av den behandling, som
utskottet bestått motionerna nr 278 och nr 576 i andra kammaren.

Det är av två skäl jag ansett mig böra avgiva en blank reservation. Det ena
är att utskottet lämnat öppet, huruvida krigskonjunkturskatt skall utgå på
1944 års inkomster, och det andra är att utskottet gjort vissa uttalanden, som
kunna få en prejudicerande betydelse vid avgörandet av de talrika mål, som för
närvarande ligga under skattedomstolarnas prövning.

Det är några saker, som jag särskilt vill framhålla. När man beräknar merinkomsten
av skogsbruk, tager man hänsyn till de direkta avverkningskostna -

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till förordning om krig skon punktur skatt för år 1945, m. m. (Forts.)
derna men även, i viss utsträckning, till vad som brukar kallas de allmänna
kostnaderna i samband med skogsavverkning. Vad sistberörda kostnader beträffar
tager man icke hänsyn till samtliga kostnader. Man medger avdrag
endast för ett belopp, som motsvarar det som man räknar med vid taxering
till skogsaccis. Det gäller bär belopp, som äro av rätt betydande storleksordning.
Man uppskattar dessa allmänna kostnader till ungefär 2 kronor 50 öre
per kubikmeter. Kostnaderna i fråga ha enligt vad man beräknat sedan krigsutbrottet
stigit med mer än 100 %. Det är här fråga örn sådana kostnader som
förvaltningskostnader, bevakningskostnader, kostnader för skogsvård och vägunderhåll.
Det kan ju icke vara rättvist att man vid taxering till krigskonjunkturskatt
icke tager hänsyn till den betydande stegringen i denna utgiftspost.

Sedan är det en annan sak, som jag också vill helt kort påtala. Örn en
person under kriget köper en skogsfastighet, får säljaren betala krigskonjunkturskatt
för den värdestegring, som ägt rum beträffande skogen sedan
krigsutbrottet. Men köparen får, när han i sin tur avverkar skog, som jämförelsevärde
icke gå ut ifrån det pris, han har givit, utan han får som jämförelsevärde
förkrigspriset. Detta innebär en dubbelbeskattning, vilken icke
kan vara riktig.

Sedan är det till sist en sak vid beräkningen av merinkomsten av jordbruk,
som jag finner minst sagt anmärkningsvärd. När man beräknar merinkomsten
av jordbruk, gör man icke så att man beräknar den sammanlagda merinkomsten,
utan man har schablonmässigt bestämt vissa procentsatser för olika produkter.
Man har till exempel kommit till att för spannmål är jämförelsetalet ett
minustal, medan för mjölk jämförelsetalet är ett plustal. Örn man har inkomstökning
på mjölken, får man icke draga av inkomstminskning på spannmål, utan
man tager dessa produkter var för sig. Det kan ju icke vara ett rimligt sätt
att räkna. Man har sagt, att detta beror på att schablonen är så otillförlitlig,
men jag kan icke se, annat än att när man godkänner schablonen för »plusvarianterna»,
örn jag får använda det uttrycket, vore det väl icke orimligt örn
man godkände samma schablon, när det gällde »minusvarianterna».

Herr talman, det är, som jag ser saken, avsevärda missförhållanden, jag
här påpekat beträffande krigskonjunkturskatten. Även örn vi nu ha all
anledning att tro, att skatten rätt snart kommer att försvinna, har jag ansett
mig icke kunna undgå att framlägga dessa synpunkter.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Mot principen att krigskonjunkturskatt
bör utgå lia ju under alla de år, bestämmelserna angående dylik skatt varit
gällande, icke framförts några invändningar. Tvärt örn har fullständig enighet
rått därom, att krigskonjunkturskatt borde drabba vad man kunde kalla orättmätiga
vinster, som gjorts på grund av krigskonjunkturen. Som alla, vilka sysslat
med affärsverksamhet, veta, har skatten likväl ej begränsats härtill, utan har
jämväl träffat eller hotat träffa åtskillig legal verksamhet. Konsekvensen har
blivit en beskärning av företagsamheten och de företagsammas lust eller möjligheter
att utvidga verksamheten eller börja ny sådan. Därför ha år efter år
vägande invändningar gjorts emot skatten och särskilt mot dess utformning på
vissa punkter. Nu är det sjätte gången riksdagen står i begrepp att taga ställning
till denna fråga. Förhållandena ha ju i mycket ändrats. Detta har också
tagit sig uttryck i utskottets enhälliga utlåtande. Det behöver därför icke sägas
så mycket i saken, men med hänsyn till frågans vikt skulle jag dock vilja
knyta några allmänna reflexioner till utlåtandet och till propositionen.

För att kunna bedöma det spörsmål det här gäller bör man lämpligen börja
med att uppställa frågan: vad är det som är mest angeläget, örn man vill upp -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag till förordning om krig skon junk turskatt för år 1945, m. m. (Forts.)
rätthålla en god och rättvis folkförsörjning under tider av knapphet och anpassningsbekymmer,
som vårt folkhushåll står inför under den nu inträdda efterkrigsperioden? Om

man täger frågorna i ordning, kan man först slå fast. att underlaget för
den goda försörjningen måste vara att varuförsörjningen upprätthålles, att det
finns tillräckligt med varor och tjänster, att det verkligen finns tillräckligt att
ha av sådant som folk skall leva av. Det blir de produktiva uppgifterna, som
är det mest angelägna i detta avseende. Ser man sedan på frågan örn en rättvis
fördelning av försörjningen olika folkgrupper emellan, så finner man, att penningvården
kommer att spela en betydande roll. För penningvärdets upprätthållande
erfordras, att icke mer pengar sättes i omlopp än som svarar mot de
kvantiteter av varor och tjänster, som kunna tillhandahållas. Det måste sålunda
finnas ett riktigt avpassat förhållande mellan den köpkraft, som finns, och de
varor, som stå till förfogande. Man kan sålunda i ett givet fall motverka inflation
genom köpkraftbegränsande åtgärder, men ännu bättre sker detta genom
ökad produktion av sådant, som allmänheten önskar köpa för sina pengar. Även
härvidlag äro sålunda de produktiva uppgifterna angelägnast. Man kan därför
med fog säga, att produktionens främjande är samhällsekonomiens första budord
under efterkrigstiden.

Krigskonjunkturskattens produktionshämmande verkningar äro nu så allmänt
omvittnade, att det icke behöver ordas mycket om dem. Det slutgiltiga
beviset har departementschefen själv givit genom att föreslå, att merinkomst
av skogsbruk, som åtnjutits under innevarande år, skall fritagas från krigskonjunkturskatt
med den motiveringen att sådan befrielse utgör en förutsättning
för att skogsägarna skola kunna i tillräcklig grad stimuleras till skogsavverkningar.
Härmed ha väl krigskonjunkturskattens hämmande verkningar blivit
på ett övertygande sätt dokumenterade en gång för alla.

Skattens produktionshämmande karaktär och andra skadeverkningar ha medfört,
att det praktiskt taget råder fullständig enighet örn att skatten skall bort.
Det är beträffande tidpunkten som det råder meningsskiljaktighet, men även
i det avseendet ha gränserna mellan de olika uppfattningarna skjutits närmare
varandra. De som gå längst åt ena hållet, begära icke mera än att skattens
avveckling nu skall fixeras till bestämd dag och så att 1945 års inkomster
icke skola beskattas. De som gå längst åt andra hållet, ha begränsat sina krav
till att frågan om beskattning av 1945 års inkomster skall hållas öppen. Jag
vill något närmare belysa innebörden av denna mycket ringa skillnad i uppfattning.

Det är ju en känd sak, och det har framhållits i debatten och även i propositionen,
att den slutliga effekten av krigskonjunkturskatten kommer att framträda
vid det slutavräkningsförfarande, som skall komma till stånd, när tiden
är inne för skattens avvecklande. Vid skattens tillkomst förutsattes, att detta
slutavräkningsförfarande skulle äga rum först sedan kriget upphört och förhållandena
hunnit något så när stabilisera sig. Departementschefen medger nu,
att slutavvecklingen icke kan uppskjutas, tills konjunkturläget åter ter sig normalt
och stabiliserat. Genom detta medgivande upphäves i själva verket helt beviskraften
i ett annat uttalande, som departementschefen gjort längre ned på
samma sida i propositionen, där nyssnämnda medgivande återfinnes. Han yttrar:
»Emellertid torde med hänsyn till det för närvarande ovissa läget förutsättningar
knappast föreligga för prövning av den viktigaste frågan i samband
med avvecklingen eller frågan om den prisnivå, efter vilken avräkning skall
ske.» Ja, det är ju klart, att har man den inställningen, att slutavvecklingen
icke kan uppskjutas till dess ett normalt och stabiliserat läge inträtt, så får man
väl också finna sig i att avveckling kommer att sko utan att vi fått det fasta

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till förordning örn krig shön funk turskatt för är 1945, m. m. (Forts.)
underlag för prisnivån, som här angives såsom ett av de viktigaste skälen för
att avvecklingen icke nu kan ske.

Sedan departementschefen intagit sin ståndpunkt, har kriget i Europa upphört
och vad vi kalla efterkrigsperioden har inträtt med alla de krav på en anpassning
av vårt näringsliv, som sedan så lång tid planerats av såväl offentliga
som enskilda organ. Att det under denna tid är av högsta vikt för företagarelivets
representanter att få veta, vad man har att räkna med, ligger i öppen dag.
Affärslivets ovisshetsmoment äro alltid stora och under nuvarande tider med
en alltmera markerad internationell oklarhet ännu större. Under sådana tider
borde icke inom eget land sådant förfarande användas, att ytterligare obekanta
måste införas i affärskalkylerna. Däri ligger skälet till att ett fastställande av
tidpunkten för krigskonjunkturskattens avveckling bör ske snarast möjligt.
Utan klara besked på den punkten och med risk för bibehållande av krigskonjunkturskatt
på inkomster innevarande år försvåras utan all fråga den nödvändiga
anpassningen av vårt näringsliv efter stundande fredsförhållanden.

Vad är det då som nu ligger i vägen för ett omedelbart handlande på denna
punkt? Vad är det vi ha att vänta på? Jo, enligt departementschefen har man
att avvakta den tidpunkt, då skälen för och emot uttagande av krigskonjunkturskatt
på det löpande årets inkomster skola kunna bättre bedömas. Detta lät
säga sig då, men sedan propositionen framlades, har som sagt kriget upphört
i Europa, och vi ha kommit in i anpassningstiden. I vågskålen för skattens omedelbara
borttagande kunna ytterligare läggas uttalanden från åtskilliga hörda
instanser, vilka förut med hänsyn till krigets fortvaro ställt sig avvisande till
skattens borttagande per den 31 december 1944. I detta hänseende kan åberopas
reservanten i centrala krigskonjunkturskattenämnden, professor Lundberg, som
efter att på anförda skäl ha avstyrkt en avveckling av krigskonjunkturskatten
med året 1944 uttalat, att krigskonjunkturbeskattningen i dess nuvarande form
icke bör bibehållas under övergångstiden efter Europakrigets slut. På samma
sätt kan man uppfatta länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansett frågan örn
skattens avveckling väl tidigt väckt, då kriget alltjämt påginge, och länsstyrelsen
i Uppsala län, som uttalat, att örn kriget ej slutade inom de närmaste månaderna,
det syntes tillrådligt att krigskonjunkturskatten bibehölles tills vidare.
Alla dessa uttalanden, som gjorts innan kriget avslutats i Europa, visa ju i
själva verket, hur allmänt utbredd den uppfattningen har varit, att i och med
krigets avslutande ett väsentligt nytt läge inträdde. Det synes påtagligt, att
skälen för skattens bibehållande efter inträdandet av detta nya läge väsentligt
förlorat sin bärkraft, under det att den skada ifrågavarande skatt vållar företagsamheten
och det hinder, den utgör för anpassningen till fredshushållning
och för vår folkhushållning i dess helhet, i hög grad ökats.

Det hade enligt min övertygelse varit mest gagneligt, örn den av herr Skoglund
m. fl. i denna kammare väckta motionen nr 579 med fullt utarbetat förslag
örn skattens avveckling per den 31 december 1944, vilket förslag varit på
sedvanlig remiss hos åtskilliga instanser, blivit av riksdagen bifallen. Men när.
det nu träffats en kompromiss, som går ut på att skattens avveckling skall påskyndas
och att möjligheterna för en avveckling av skatten per den 31 december
1944 skola omprövas, finns det anledning också för oss, som siktat till ett
mer positivt uttalande i detta avseende, att taga fasta på vad som här sagts
och att med tillfredsställelse notera den enighet, som uppnåtts.

Örn detta enhälliga och positiva uttalande biträdes av riksdagen, är det ju
allt skäl att förvänta, att Kungl. Maj :t kommer att skänka de synpunkter, som
ligga bakom utskottets utlåtande, sitt fulla beaktande.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslag lill förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Yi lia ju den uppfattningen, att det
oväsen, som förts kring denna krigskonjunkturskatt, icke stått i någon rimlig
proportion till skattens verkningar. Jag medger, att den drabbar s. k. mindre
krigsprofitörer, som icke lia tillgång till duktiga advokater, men i stort sett
drabbar den icke storföretagarna, som verkligen skulle klämmas åt med denna
lagstiftning. När skatten infördes, förordade vi, att bestämmelserna skulle
utformas i anslutning till liknande författningar i en del andra länder, exempelvis
England, där principen var att den extra inkomst, som förvärvats på
grund av kriget, helt och hållet skulle dragas in till staten. Vårt förslag vänn
icke riksdagens anslutning. De grunder, efter vilka denna krigskonjunkturskatt
utformats, voro ju så generösa och gåvo så stora möjligheter för dem,
som på grund av krigskonjunkturen haft stora inkomster, att undgå beskattning,
att den för dem fick ringa verkningar. Det är väl tillräckligt att erinra
örn en enda sak.

Man kan beräkna, att aktiebolagen under dessa krigsår ökat sina vinster med
i runt tal sammanlagt 2 miljarder kronor, men krigskonjunkturskatten kommer
icke att, nominellt, giva mera än 197 miljoner kronor, detta års krigskonjunkturskatt
inberäknad. Därvid skall man icke glömma bort, att detta är den
nominella summan och att den verkliga summan sannolikt icke blir mer än en
tredjedel av denna. Jag drager denna slutsats därav att ett år, det var år 1943,
gav krigskonjunkturskatten 42 miljoner kronor, därav icke mindre än 25 miljoner
kronor påfördes provisoriskt, vilket innebär, att man icke kan räkna med
dessa 25 miljoner kronor. Bibehålies denna proportion, kommer krigskonjunkturskatten,
närhet hela avvecklats, att uppgå till sammanlagt 75 miljoner kronor.
Det är alltså mycket väsen för ganska litet ull.

Jag begärde ordet med anledning av ett uttalande, som gjorts av utskottet,
ett uttalande, som är resultatet av en massa kompromisser. Först ha socialdemokraterna,
kompromissat, och sedan lia de pressats hårdare och kompromissat
ytterligare, tills de fullständigt kapitulerat. I tredje stycket på s. 62
i utskottets utlåtande framträda två helt olika linjer. Först förklarar man, att
utskottet icke ansett sig på grund av motionärernas yrkanden kunna förorda
ett beslut redan vid denna riksdag örn avveckling av krigskonjunkturskatten
per den 31 december 1944, men sedan fortsätter man med en rekommendation
till Kungl. Maj:t, som i sak innebär att krigskonjunkturskatten bör av-veckig3
i^ och med ar 1944. Jag tycker detta är så mycket orimligare, som man
vidhåller omsättningsskatten med alla de skadliga konsekvenser den Ilar: och
hur mycket större är icke den. Jag anser det också orimligt med tanke på att
kngskonjunkturerna ju icke lia upphört. Den konjunktur man räknar med på
grund av återuppbyggnadsverksamheten är en konjunktur direkt påverkad av
kriget, oell man räknar nied att den sannolikt kommer att medföra mycket stora
vinster. Jag finner det därför orimligt att nu utnyttja tillfället för att bringa
denna beskattning ur världen, även om den icke ger så stora belopp eller har
den betydelse, som man på sina håll velat tillskriva den.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets utlåtande med den ändringen,
att den del av motiveringen på s. 62 i tredje stycket, som börjar med
orden: »Utskottet vill emellertid erinra örn» och slutar med ordet »slutavräkn
mgs i erfarandet», skall utgå.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag tror, att vi kunna vara glada
everett denna krigskonjunkturskatt under de år, soia gått, icke givit så överväldigande
resultat. I det fallet anmäler jag en avvikande mening mot herr
Hagberg i Luleå, ty den omständigheten, att denna krigskonjunkturskatt icke
Andra kammarens protokoll 1945. Nr 86. fi

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förslag till förordning örn krig skonjunktur skatt för dr 1945, rn. m. (Forts.)
givit så värst mycket, är väl ändå ett tecken på att vi under denna krigskonjunktur
på ett helt annat sätt kunnat hålla de ekonomiska krafterna i schack
än vad som var möjligt under det första världskrigets år.

Jag vill emellertid till en början säga till herr Olsson i Göteborg, att det i
någon mån förvånar mig, att han efter det resultat, som utskottet kommit till,
och till vilket herr Olsson själv medverkat, dragit upp en allmän polemik med
de invändningar, som han ansett sig kunna göra gent emot hela den här skattetomten.
Jag måste säga, att det var ganska överflödigt att nu upprepa alla
de invändningar, som man kan göra mot denna skatteform, och jag skall icke
falla för frestelsen att ingå i någon polemik på den punkten.

Gentemot herr Hagbergs i Luleå yrkande om uteslutning av en viss del av
motiveringen i utskottets betänkande måste jag göra vissa invändningar. Jagtror,
att han läser ut litet för mycket ur vad utskottet här har skrivit. Örn man
läser utlåtandet uppmärksamt skall man finna, att utskottet varit ställt inför
två olika förslag. Det ena har gällt Kungl. Majits ståndpunkt, att man icke
nu skall fixera en tidpunkt för skattens avveckling, något som yrkats i de motioner,
som bland annat herr Olsson i Göteborg varit med örn att väcka. Enligt
dessa skulle denna tidpunkt fixeras till den sl/i2 1944. Kungl. Maj :t däremot
vill, att man skall hålla möjligheten öppen att pröva, huruvida krigskonjunkturskatten
bör utgå också för år 1945.

När utskottet har haft att taga ställning till båda dessa mot varandra stående
förslag, har resultatet självfallet blivit en kompromiss. Denna innebär i
korthet, att frågan örn huruvida krigskonjunkturskatt skall utgå även för år
1945 hålles öppen. Det skall således bli möjligt för Kungl. Majit att under
nästa år överväga, huruvida frågan om denna krigskonjunkturskatt på nytt
skall framläggas eller icke. För att å andra sidan motionärerna skulle kunna
gå med på detta har utskottet sträckt sig något längre än Kungl. Majit, i det
att utskottet förordat, att i varje fall ingen krigskonjunkturskatt skall utgå
efter den 31 december 1945. Däri består sålunda den inskränkning i Kungl.
Majlis fullmakt, som utskottet föreslagit. Jag förstår, att det är den särskilda
meningen, som inkommit här, som herr Hagberg i Luleå fastnat för. »Dessa
omständigheter tala enligt utskottets mening för att krigskonjunkturskattens
avveckling bör påskyndas, och att möjlighet till avveckling redan per den 31
december 1944 bör omprövas.» Ja, det innebär naturligtvis också, det medger
jag, en viss eftergift åt motionärerna, ett visst tillmötesgående i förhållande
till deras ståndpunkt. Örn det skulle visa sig vara så, att det är onödigt att
upptaga krigskonjunkturskatt för 1945, då bör väl Kungl. Majit upptaga frågan
om avvecklingen av denna skatt per den 31 december 1944 till förnyad omprövning.
Det är väl allt, som behöver utläsas av detta, och därmed anser jag,
att riksdagen har givit Kungl. Maj :t möjlighet att, örn så kan anses skäligt och
önskvärt, bestämma denna avveckling redan till den 31 december 1944. Det
har sålunda givits möjligheter till olika avvägningar, och när det gäller så
utomordentligt känsliga och betydelsefulla saker som det här är fråga örn tror
jag det är önskvärt och nyttigt, att man har olika möjligheter. Jag skulle därför
finna det vara mycket olämpligt, om riksdagen skulle stryka denna del
av motiveringen. Och jag kan tillägga, att det är önskvärt, att man nu börjar
tänka på att avveckla denna skatteform. Det kan icke nekas, att ju längre man
avlägsnar sig från år 1939, desto svårare är det att rättvist tillämpa gällande
bestämmelser. Skulle man reflektera på att i någon form bibehålla krigskonjunkturskatten,
måste man säkerligen vara beredd på en fullständig omarbetning
av grunderna för hela ifrågavarande skattelagstiftning. Jag tror, att alla
är på det klara med den saken.

Gentemot den, som till äventyrs tycker, att man bort bestämma sig för en

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Förslaq till förordning örn lerig skon junkturskatt för år 1945, m. m. (Forts.)
avveckling per den 31 december 1944, vill jag bara tillägga, att jag tror, att
det varit omöjligt att tillmötesgå dylika önskemal. Det förslag till en avveckling,
som utskottet fått sig förelagt, kan ju vara alldeles utmärkt. Jag vill icke
underkänna den expertis, som utarbetat detta avvecklingsförslag. A andra sidan
anser jag det icke vara rimligt, att riksdagen pa grundval _av denna utredning
fattar så vittgående beslut utan att förslaget i vanlig ordning varit remitterat
till vederbörande instanser och utan att det varit föremal för Kungl. Maj :ts
särskilda prövning. Detta har väl varit det tyngst vägande motivet för att
man stannat vid att hålla frågan örn krigskonjunkturskattens avveckling öppen
även för år 1945. Jag skall icke ga in pa herr Jansons i Frändesta yttrande.
Jag tror, att det skulle framkalla en diskussion, vilken skulle bliva alldeles
onödigt lång. Jag tror, att herr Janson i Frändesta i stort sett är ganska nöjd
med utskottets utlåtande.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Eftersom jag är medansvarig för
en motion, som väckts i denna fråga, skall jag be att få säga några ord.
Denna motion avser befrielse från krigskonjunkturskatt för fiskare, som driva
havsfiske. Jag ämnar här icke ställa något yrkande,. men jag vill söka övertyga
kammaren örn bärigheten av de motiv, som ligga till grund för motionen.

Vi ha motiverat vår motion med att när andra yrkesidkare bland sjöfolket,
till exempel handelsflottans folk och lotsarna, äro befriade från krigskonjunkturskatt
och även från en del andra skatter, kan man säga, så borde även
fiskare vara det. De utsätta sig för minst lika stora risker, som annat sjöfolk.
I går hölls en högtidlighet i Göteborg med kransnedläggning vid Sjömanstornet.
Vid denna högtidlighet talade överste Kolmodin. Jag skall icke citera
mer än några få ord av hans tal. Han sade: »Vi hava nu anledning att särskilt
erinra örn de fartygsförluster, som drabbat den svenska handelsflottan, sedan
vi sista gången trädde upp till denna minneshögtid.» Jag kan, herr talman, icke
underlåta att till kammarens protokoll foga namnen på dessa båtar. Den 13
juni förra året krigsförliste Fenja vid Tolvöarna. Den 29 juni förliste. Libau
utanför Sassnitz, den 6 juli Solbris utanför Bremerhaven, den 8 juli Sif vid .Helgoland,
den 20 juli Mode mellan Vinga och Pater Noster, den 5 augusti fiskebåten
Gunnaren utanför Hirtshals, den 11 augusti fiskebåten Gotland vid
Hanstholm, den 12 augusti Nämndö vid Elbes mynning, den .22. eller 23 augusti
fiskebåten Baltic utanför Hamneskär, den 28 augusti Titti utanför ^Nidingen,
den 6 september Rosafred utanför Holland, den 1 oktober fiskebåten
Nordstjernan utanför Nidingen, den 24 november Hansa, 5 mil fran Stenkyrkehus,
den 14 december fiskebåten Eros utanför Hamneskär, den 29 december
Venersborg utanför Utklippan, den 13 januari innevarande år fiskefartyget
Beltana, den 5 mars ångtrålaren Stig, den 8 mars fiskefartyget. Västkust,
den 9 mars fiskefartyget Dalarö, den 14 mars Magne, den 11 april fiskefartyget
Ramona samt den 24 april fiskefartyget Argo. Under denna Udelia alltså
22 svenska fartyg förlist, och av dem voro icke mindre än 11, alltså hälften
av de krigsförlista fartygen, fiskebåtar.

När vi fört fram vår motion örn skattebefrielse för fiskare, som deltaga i
havsfiske, ha vi särskilt understrukit, att fiskarena löpa lika stora risker
sorn annat sjöfolk, exempelvis handelsflottans personal. Nu förstår jag ganska
väl, att det icke spelar så stor roll för fiskarenas beskattning, örn motionen
bifalles. Jag kan i alla fall icke underlåta att säga, att den behandling, som
kommit vår motion till del, innebär ett slags deklassering av fiskarena, mot
vilken vi från fiskarehåll protestera. Jag tror icke det är många fiskare, som
med sina månsotter komma upp i så höga inkomster, att dc behöva betala

Nr 26.

Torsdagen deli 7 juni 1945.

Förslag till förordning om krig skon junk tur skatt för år 1945, m. m. (Forts.)
krigskonjunkturskatt. Det är icke så mycket för skattens skull, som jag drivit
fram motionen och som jag i dag tagit till orda. Jag har velat protestera emot
att fiskarena skola ställas i en särskild klass, när de i svåra tider under krig
taga samma risker som sjöfolket i övrigt, vilket i skattehänseende behandlats
på ett helt annat sätt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring i avseende å motiveringen,
som under överläggningen yrkats av herr Hagberg i Luleå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av
1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å
vissa lotterivinster, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal rörande
uppgivande av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed sammanhängande
spörsmål;

konstitutionsutskottets memorial, nr 20, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 169., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
allmän folkräkning jämte i ämnet väckt motion;

nr 173, i anledning av väckta motioner angående utsträckt rätt till fri förlossningsvård; nr

174, i anledning av väckt motion angående restitution till expeditionsvakten
Carl Eriksson av vissa ersättningar för tjänstebostad m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckt motion angående
utredning örn kontroll av agenturverksamheten;

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 20.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
semester, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn genomförande
av obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inkallelse
av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m. ;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 9, i anledning av motion örn en utredning angående befolknings- och näringsförhållanden
i Sverige;

nr 10, i anledning av motioner angående utredning om samhällsplanering och
samhällets behov att bestämma markens användning, angående utredning örn
inrättande av ett centralt statligt organ för genomförande av en landsplanering
samt angående utredning av frågan örn överförande i samhällets ägo av för
städernas bebyggelse nödvändig tomtmark; och

nr 11, i anledning av motion örn utredning angående den framtida organisationen
av handeln med brännoljor m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 17, i anledning av
väckt motion angående åtgärder mot gengasfara.

§ 21.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till aktiebolaget
Svenska godscentraler m. fl. bolag;

nr 326, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av de svenska gatoch
kantstensindustrierna;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av medlemsbidraget
till de erkända lokalsjukkassorna m. m. ;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m. ;

nr 330, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för statens
räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier m. m.:

nr 331. i anledning av Kungl. Ma,i:ts proposition angående anslag till Poliskåren
i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46;

nr 332. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1945/46; och

nr 351. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående studiehjälp åt
landsbygdens ungdom m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 340, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 26.

Fredagen den 8 juni 1945.

§ 23.

Herr Liungqvist avlämnade en av honom och herr Fagerholm undertecknad
motion, nr 618, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 326, angående anslag
till de tekniska högskolorna m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.50 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 8 juni.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Johannes Mårtensson vårdas på Karolinska sjukhuset på
grund av njursten sedan den 7 juni, intygas härmed.

Bengt Åkerblad,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Mårtensson ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare fr. o. m. den 7 innevarande juni.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 328, med förslag till lag om återställande av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m.; och

nr 329, angående anslag till den nämnd, som avses i förslaget till lag om
återställande av viss, från ockuperat land härrörande egendom, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Upplästes tre till kammaren inkomna, så lydande protokoll:

År 1945 den 8 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1945—1948 efter herrar K. G. Myrdal och I. Rooth, vilka voro
i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

Fredagen den 8 juni 1945.

Nr 26.

fullmäktige

för valperioden 1945-—1948:

herr Rooth, Ivar, riksbanksdirektör .............. med 38 röster,

» Myrdal, Karl Gunnar, ledamot av riksdagens

första kammare ........................... » 37 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1946 försiggått:

herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ med 41 röster,

» Hall, David Emanuel, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ » 40 » ,

» Janson, Stig, ledamot av riksdagens andra kammare
..................................... » 39 » .

Bernhard Nilsson. Oscar Carlström.

A. J. Bärg. Hjalmar Svensson.

År 1945 den 8 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1945—1948 efter herrar E. G. E. Eriksson och A. W. Strand,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1945—1948:

herr Eriksson, Ernst Gustaf Eugén, ledamot av riksdagen
andra kammare ...................... med 38 röster,

» Strand, Axel Wilhelm, ledamot av riksdagens

första kammare............................ » 38 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1946 försiggått:

herr Fälla, Gunnar, ledamot av riksdagens andra

kammare ........................... ....med 38 röster,

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens
andra kammare........................ » 37 »

» Nilsson, Gustaf Valdemar, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ » 34 »

Bernhard Nilsson. Oscar Carlström.

A. J. Bärg. Hjalmar Svensson.

År 1945 den 8 juni sammanträdde de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, för anställande
av° föreskrivna val av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
tva suppleanter för dem för tiden från valet, till dess nytt val under år 1949
försiggått; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

ledamöter:

herr Holmbäck, Åke Ernst Vilhelm, ledamot av riksdagens
första kammare .................... med 35 röster

» Severin, Frans Ferdinand, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ » 35 »

suppleant för herr Holmbäck:

herr Nilsson, Bror Adam, ledamot av riksdagens första

kammare ................................ med 35 poster;

Nr 26.

Fredagen den 8 juni 1945.

suppleant för herr Severin:

herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ med 35 röster

Bernhard Nilsson. Oscar Carlström.

A. J. Bärg. Hialmar Svensson.

Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagen kanslideputerade
skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas örn dessa
väl samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till dels förordnanden
för de valda, dels ock skrivelse till Konungen med anmälan örn de
försiggångna valen.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 618 av herrar Liungqvist och Fagerholm.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
memorial nr 20, statsutskottets utlåtanden nr 169—176, första
lagutskottets utlåtande nr 43, andra lagutskottets utlåtanden nr 59—61, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 9—11 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 17.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker; nr

342, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452334