1931. Andra kammaren. Nr 33 (Riksdagens protokoll 1931:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 5 maj.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27, den 28 och den 29 nästlidna april.

§ 2.

. Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 113—120, bevillningsutskottets betänkande nr 34 och andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

första lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckta motioner örn ändrad
lydelse av 15 kap. 24 § strafflagen; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckta motioner örn rätt
för utomstående vid arbetskonflikter till skadestånd för skada genom blockad
bojkott eller andra stridsåtgärder m. m.; och

andra kammarens femte till fälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion, nr 241, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgille m. fl. skattepålagor.

§ 4.

Ordet lämnades härefter till

Herr Björkman, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att av de nu anmälda arendena första lagutskottets utlåtande nr 21 måtte upptoras
närmast efter andra lagutskottets utlåtande nr 31 vid den fortsatta behandlingen
i kammaren av dessa båda utlåtanden.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 216 angående
vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande, nämligen:
nr 429, av herr Sköld m. fl.; samt
nr 430, av herrar Weibull och Jönsson i Fridhill.

Dessa motioner bordlädes.

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 33.

Nr 33. 2

Tisdagen den 5 maj.

§ 6.

Upplästes två till kammaren inkomna sjukbetyg, så lydande:

Att riksdagsmannen Erik Nygren på grund av utgjutning i högra knäleden
under omkring fjorton dagars tid är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Stockholm den 4. 5. 1931.

H. Kjerrulf,

leg. läk.

Härmed intygas att riksdagsman Anton Eklund till följd av febersjukdom är
oförmögen till arbete fr. o. m. den 5/5 1931.

Stockholm den 5 maj 1931.

Hans Rhodin,
leg. läk.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Björkman under den 6 innevarande
maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 6 maj f. m.

3 Nr 33.-

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 11 f. ra.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna april.

§ 2.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få meddela kammarens ärade ledamöter,
att vid i dag hållen talmanskonferens har det visat sig, att ärendenas mängd
och vikt göra det omöjligt att hinna avsluta kamrarnas arbeten före pingst.
Därför komma icke arbetsplena att hållas lördagen den 23 och tidsdagen den 26
maj, varemot arbetsplenum kommer att hållas fredagen den 22 maj, eventuellt
med kvällsplenum. Vidare kommer att hållas arbetsplenum onsdagen den 27
maj med början klockan 11 förmiddagen, och vid detta plenum komma att
företagas gemensamma voteringar i alla de ärenden, beträffande vilka olika
voteringspropositioner blivit godkända. Dessutom komma under veckan efter
pingst att upptagas till behandling flera av de stora och viktiga frågor, som
återstå.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till jordbruksutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna nr 429 av herr Sköld m. fl. samt nr 430 av herrar
Weibull och Jönsson i Fridhill.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtande nr 31,
lörsta lagutskottets utlåtande nr 21 och andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5.

§ 5.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av väckta
motioner om anstånd med igångsättande av sågverksdrift vid Sandvik å
Seskarö m. m.

. 4 två till statsutskottet hänvisade likalydande motioner, väckta den ena
mom första kammaren, nr 41, av herrar Johan Bernhard Johansson och Trygger
samt den andra inom andra kammaren, nr 98, av herr Lindman m. fl. hade
föreslagits, att riksdagen ville hos Kungl. Majit göra framställning om sådan
mera omfattande utredning rörande Kalixspörsmålet, som i motionerna blivit
nämnt, saint att i alla händelser riksdagen ville besluta att med vidare åtgärder
för igångsättandet av beslutad sågverksdrift vid Sandvik å Seskarö skulle
ansta till dess att slutligen bestämts, huru driften vid Karlsborg i Neder-Kalix
socken skulle bliva ordnad.

I fråga om
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m.

Nr 33.

Onsdagen den 6 maj £. m.

I fråga om
sågverks -driften vid
Sandvik å
Seslcarö m. m.
(Forte.)

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner ej mätte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Widell, N. J. Martin Svensson,
Lundell, Olsson i Blädinge, Holmgren, Järte och Anderson i Storegården,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen^ i anledning av t>vanberörda
motioner ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att möjligheterna
att vid Kalix träindustriaktiebolags anläggningar vid Karlsborg bereda arbetstillfällen
för arbetare från Seskarön måtte skyndsamt övervägas^ samt att i
avvaktan härpå finge med vidare åtgärder för igångsättande av sågverksdrift
å Seskarö tillsvidare anstå.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill att börja med säga beträffande

detta utskottsutlåtande och den kungl, proposition, som varit föremål för utskottsbehandling,
att jag i alla delar gillar och behjärtar den sociala betydelsen
av att göra något för den arbetslösa befolkningen på Seskarö, liksom jag naturligen
också till fullo inser betydelsen av att någon hjälp skaffas åt den
kommun, i vilken Seskarö är beläget, nämligen Nedertorneå kommun. Jag
anhåller sålunda, att icke mot mig må åberopas, att jag icke skulle inse nödvändigheten
av att hjälpåtgärder vidtagas till förmån för Seskaröbefolkningen.
Jag har endast den uppfattningen, att denna sociala fråga kan ordnas på för
stat och befolkning förmånligare sätt än som här föreslagits. Ty upptagande
av sågverksdriften vid Sandviks sågverk på Seskarö löser icke problemet annat
än till en ringa del.

Jag vill erinra om att i december 1929, alltså för mindre än ett och ett halvt
år sedan, avlämnades ett sakkunnigbetänkande i denna fråga. De sakkunniga
voro landshövdingen i Norrbottens län, vidare herr Hagman, kanslichef i arbetslöshetskommissionen,
överjägmästaren Wallmark och disponenten Ekman i trävaruexportföreningen
samt jägmästaren Lindberg i arbetslöshetskommissionen.
Dessa sakkunniga uttalade bl. a,, att förutsättningarna för en ekonomisk sågverksdrift
på Seskarö saknades. De uttalade, att även örn full drift skulle
upptagas vid detta sågverk, så skulle en stor del av arbetslöshetsproblemet där
uppe återstå att lösa. Följaktligen kommo de sakkunniga till den slutsatsen, att
andra åtgärder borde vidtagas, »enär», som de sade, »mycket starka betänkligheter
förelågo att engagera staten för en stadigvarande drift».

Men jag skall besvära kammaren med att anföra ännu något av vad dessa
verkligt sakkunniga män uttalat. De yttrade nämligen vidare: »Även örn

för ögonblicket starka sociala skäl tala för en sådan åtgärd, synes det dock med
hänsyn till konsekvenserna icke tillrådligt att med statens hjälp söka uppehålla
en industri, som ekonomiskt saknar allt berättigande. Följderna av en sådan
politik skulle säkerligen bli ödesdigra och i längden kunna leda till ännu mera
svårartade kriser än den, Seskaröbefolkningen för närvarande genomkämpar.»
Därefter föreslå de sakkunniga andra åtgärder. Och förslag till sådana andra
åtgärder framlades i en kunglig proposition förliden vinter. Detta förslag
gick ut på understöd för att hjälpa en del av befolkningen att komma därifrån,
att inlösa deras egnahem, att skaffa sysselsättning för en del på kolonat och
även andra åtgärder. Det var i överensstämmelse med vad de sakkunniga uttalat.
Vidare framhöll man förra året, att örn anläggningen vid Karljohansliamn
kom till stånd, samtidigt med att man upptog driften vid Kalix sågverk
och sulfatfabrik, så skulle detta avhjälpa arbetslösheten i betydande grad. Dessutom
sade de sakkunniga, att örn dessa båda åtgärder komme till stånd under
den närmaste tiden, så kunde man förvänta, att därigenom den arbetslösa befolkningen
på Seskarö i sin helhet bereddes en verksammare hjälp under av -

Onsdagen den 0 maj f. m.

Nr 33.

vecklingstiden, än vad en provisorisk drift vid Sandvik kunde giva. Under
denna förutsättning borde enligt de sakkunnigas mening provisorisk drift icke
ifrågakomma.

Nu säger statsutskottet i det föreliggande betänkandet, att de sociala skälen
icke hava förminskats, och jag tror, att statsutskottet kan ha rätt i detta. Naturligtvis
måste ju anläggningen av Karljohanshamn och driften vid Kalix
sågverk och pappersmassefabrik hava hjälpt något. Den sistnämnda ligger
visserligen i en annan socken, men Karljohanshamn ligger i samma kommun
som Seskarö. Jag vill emellertid fråga, herr talman, örn de sociala skälen,
såsom statsutskottet säger, icke hava förminskats, huru förhåller det sig då med
de^ ekonomiska skälen för upptagande av denna sågverksdrift? För min del
mäste jag uttala min starka förundran över att, när statsutskottet haft denna
fråga till behandling, en fråga, där det i alla fall gäller att engagera staten i
upptagande av en sågverksdrift på 9,000 standards sågade varor på en ö i nordligaste
delen av Bottniska viken, så har statsutskottet, alldeles oberoende av
den genomgripande förändring, som de ekonomiska förhållandena på detta område
hava undergått, icke aktat nödigt att företaga någon som helst utredning
beträffande de ekonomiska möjligheterna för en sådan drift. Statsutskottet
har haft i det närmaste fyra månader på sig för att göra detta, om det velat,
men det har statsutskottet underlåtit.

Det är ju i egenskap av motionär, som jag nu talar, och det brukar heta, att
man vill hålla ett s. k. begravningstal, då man får en motion avstyrkt och det
är sannolikt, att man icke har någon möjlighet att få den bifallen av kamrarna.
Men detta, herr talman, är intet begravningstal, utan detta är ett tal, som jag
håller, då en nyfödd skall döpas. Det är Sandviks sågverk, som nu skall sättas
i livet, och det är med anledning därav, som jag håller mitt anförande. Sågverksdriften
å Seskarö kommer aldrig att bli något bärkraftigt företag, det är
min bestämda uppfattning. Och staten kommer, sedan staten en gång väl
engagerat sig i denna sågverksdrift, aldrig vidare ifrån den utan måste fortsätta
att uppehålla den. Detta är naturligtvis skälet varför domänstyrelsen i
sina yttranden till Kungl. Maj :t icke velat nöja sig med 300,000 kronor för
att nödtorftigt igångsätta driften utan velat kosta på sågverket 665,000 kronor,
vilket naturligtvis hade givit starkare förutsättningar för sågverksdriften, därför
att denna då hade kunnat ordnas på ett modernare och bättre sätt.

Nu kan man naturligtvis från statsutskottets sida anföra, att här åtskilliga
kostnader äro nedlagda; jag kan icke exakt säga huru mycket, men jag skulle
kunna tänka mig, att de kanske uppgå till 120 ä 130,000 kronor. Det är vad
man minst kommer att förlora redan på första årets drift. Och därför menar
jag, att den uppoffring, som man skulle göra på grund av dessa nedlagda pengar,
icke spelar en så avsevärd roll.

Låt mig vidare, herr talman, få framhålla en annan sak. Då det i fjol för
statsutskottsmajoriteten gällde att söka bevisa, att den förlust, som de sakkunniga
förklarat skulle uppkomma på driften, skulle komma att förvandlas till
en vinst, så räknade man med en del siffror av jämförelsevis liten betydelse.
Man räknade nied att man skulle kunna få pengar till en billigare ränta, man
räknade med att kunna anordna träkolning o. s. v. Och därigenom, menade
statsutskottet i fjol, skulle man kunna ordna det så, att en eventuell förlust
skulle kunna förvandlas till en vinst, och en ganska betydande sådan. Men,
herr talman, vad betyda alla dessa små siffror, som man rörde sig med, var och
en omkring 20 eller 30,000 kronor eller kanske något mera? Vad betyda de
i jämförelse med det prisfall, som ägt rum sedan den tid, då statsutskottet diskuterade
detta spörsmål? Där stöter man på de stora siffrorna. Just i dessa
dagar har man i Finland avslutat ett kontrakt för trävaror, ett mycket normalt
kontrakt. Det gäller det företag, som den finska staten äger, ett kontrakt

1 fråga om
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m.
(Forts.)

Nr 83.

Onsdagen den 6 maj f. m.

I fråga örn
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m
(Forts.)

på 15,000 standards. Det är sålunda ett stort kontrakt, som är ungefär likadant,
som det varit under de föregående två å tre åren. Det är icke något kontrakt,
som omfattar några speciella varor. Och där har man tagit ett pris, som
är 55 engelska shillings, motsvarande ungefär 50 kronor, lägre än vad priset
var, när Seskaröhjälpen beräknades. Tar jag detta exempel och säger, att
Seskarö också, liksom alla, som göra affärer i trävaror, får finna sig i en så
väsentlig reduktion, så betyder det för Seskarö med sina 9,000 standards efter
en reduktion med 450.000 kronor lägre pris än det, som statsutskottet i fjol
räknade med. Kan elef under sådana förhållanden vara försvarligt att upptaga
denna drift, och har det varit försvarligt, att icke statsutskottet framlagt
dessa nya siffror för kamrarna, på det att man måtte kunna bedöma dem?

Det är givet, att statsutskottet nu kan säga, att den prisreduktion på dessa
9,000 standards, som kan komma att äga rum. den måste drabba timret, som
levereras. Men utan att jag skall besvära kammaren med den kalkyl, som jag
med sakkunnig hjälp uppgjort, vill jag dock säga, att även om statsutskottet
skulle räkna med en reduktion på timret, svarande mot detta prisfall för de
två miljoner kubikfot, som man här talar örn skall levereras i vinter, så kommer
statsutskottet i alla fall icke ifrån, att därutöver kommer skogen att lida
en förlust, jämfört med de priser, till vilka domänstyrelsen helt nyligen eller
för innevarande vinter avslutat affärer med andra sågverk där uppe. Det är
en förlust, som säkerligen icke kommer att understiga 120,000 kronor för ett
år. Örn vi lägga förlusten på timret eller sågen, blir likgiltigt, då det är i statens
hand alltsammans.

Vad jag nu ytterligare vill framhålla är: måtte vi dock få lägga bokföringen
på sådant sätt, att vi veta, vad domänstyrelsen får släppa till i detta fall, och
att vi få veta den verkliga förlusten på sågverket. Det kan nämligen vara
nyttigt för framtiden att veta. Och låt domänstyrelsen taga de priser, som
kunna betingas för virket under nuvarande tid, i varje fall de priser, till vilka
domänstyrelsen i vinter sålt till andra sågverk i Norrbotten.

Sedan är det givet, att man gör sig den frågan: vad skall staten göra, när
dylika eller liknande fall komma före? Här är det en rörelse, som pågår och
måste pågå, för att rationalisera driften vid norrländska sågverk. Det är på
grund därav nödvändigt att nedlägga de gammalmodiga sågverken; det ena
gammalmodiga sågverket efter det andra blir också nedlagt. Vi erinra oss
Byske. Skall staten övertaga de gammalmodiga sågverken, då stor arbetslöshet
uppträder, även på andra håll, såsom t. ex. i Byske? Jag frågar: skall
staten övertaga även dessa och ingripa jämväl på andra områden? Det föreligger,
vill jag minnas, en interpellation här örn att hjälpa till att upptaga nedlagda
kolschakt i Höganäs. Jag vet icke, huru denna interpellation kommer
att besvaras, men där uppkommer arbetslösheten på grund av att man koncentrerar
driften till det, som ger det bästa resultatet. Och detta har man
gjort med framgång, herr talman. Det finns bara en sak att göra i nuvarande
tider beträffande svensk trävaruhantering och pappersmassehantering, och det
är att nedbringa produktionskostnaderna. Den frågan stå vi oundvikligen
inför, så länge elen ryska trävarudumpingen till utlandet pågår.

Nu vet jag, att statsutskottet i fjol föreslog, att driften vid ett sågverk skulle
upptagas på Seskarö. Det gick ju nätt och jämnt i sista minuten igenom i riksdagen,
som beslutade i enlighet med utskottets förslag. Det förelåg dock i
utskottet en mycket stark reservation, undertecknad av elva ledamöter, vilka
hade en annan uppfattning. Men en del av dessa reservanter äro nu liksom
bortblåsta. De finnas icke längre kvar under den reservation, som här blivit
avgiven.

Så till sist, säger statsutskottet i år, liksom statsutskottet sade i fjol, att
man skall avsätta 7 % av arbetslönerna, vilket belopp skall »fonderas för att

Onsdagen den 6 maj f. m.

7 Nr 33.

härigenom underlätta sågverksdriftens överlåtelse på ett enskilt företag, därest
domänstyrelsen framdeles skulle finna förmånligare att för egen del upphöra
med driften». Ja, herr talman, det är en fåvitsk förhoppning, som statsutskotr
tet där uttalar. Avsätt 7 % av arbetslönerna, så kommer ändå aldrig detta belopp
att räcka till för att få någon enskild att övertaga detta sågverk. Det
är sålunda oriktigt att säga »därest staten framdeles skulle finna det önskvärt».
Det är alldeles, som örn staten skulle kunna bestämma själv, när det är önskvärt
att överlåta företaget på enskilda med hjälp av dessa 7 % på arbetslönerna.
Därvidlag komma domänstyrelsen och staten att sitta i ett tvångsläge. Och
lika säkert, som att jag står här i dag i talarstolen och talar till kammarens
ledamöter, så kommer det till nästa riksdag ett förslag om ytterligare hjälp
till Seskarö.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall icke taga upp hela fjolårsdebatten
i denna fråga, som jag hade en viss känsla av att herr Lindman
avsåg vid uppläggande av sitt anförande, utan jag skall inskränka mig till att
påpeka några få saker.

För det första är det på det sättet, att när man skulle försöka att i praktiken
förverkliga det sakkunnigutlåtande, som herr Lindman här åberopade, så
gjorde man bl. a. ett försök att plantera ut befolkningen från Seskarö på andra
orter i landet. Det misslyckades kapitalt. Och varför misslyckades det? Det
misslyckades därför, att det var fullt överallt. Det hade lyckats till slut att
placera en enda man, t. o. m. i förmansställning, vid ett sågverk i mellersta
Sverige, men han fick resa hem igen, herr Lindman. Så pass trångt var det då,
och nu är det naturligtvis åtskilligt trängre.

Det är en sida av saken. Den andra sidan är den, att den kommun, som det
här gäller, då liksom nu — värre nu än då — är hårt betryckt av skatter. Det
finns ingen möjlighet att fortsätta på samma sätt som nu, utan man måste av
sociala och kommunala skäl göra någonting. Sådant var läget i fjol, och det
har sedan tillspetsats, att riksdagen då gick in för ett beslut i den riktning,
som herr Lindman här talade om.

Vidare har Kungl. Majit under det gångna året också bestämt, att en sågverksrörelse
skulle tagas upp inom vissa gränser. Det har vidare igångsatts
avverkning för ändamålet, och jag trodde verkligen, att herr Lindman åtminstone
skulle hava så pass stor respekt för riksdagens och för Kungl. Maj :ts
beslut, att redan detta skulle varit tillräckligt skäl för honom att icke nu yrka
upprivande av det beslut, som fattades i fjol.

Så vill jag säga en enda sak till, och det är, att jag tycker det är bra nog
mycket överdrift av herr Lindman att säga, att vi i statsutskottet haft fyra
månader på oss för att klara denna sak. Till en början vill jag svara, att vi
hava ju verkligen haft litet annat också på fjärde avdelningen att hålla på
med, men vi hava ägnat denna fråga en så pass ingående uppmärksamhet, som
det över huvud är möjligt för ett riksdagsutskott att göra. Vi hava i syfte
att få frågan klarlagd hört oss för med domänstyrelsen, och vi hade vid ett
tillfälle chefen själv och tre andra fackmän på området närvarande, som alltså
borde känna till vad saken gällde, herr Lindman. Vi hava på fjärde avdelningen
icke kunnat komma till annan uppfattning, än att vi gjorde klokt i att
vidhålla vad riksdagen i fjol gick in för. Och jag vill säga, att de där fantasierna
örn att förlägga Seskaröbefolkningen ute i landet, de fantasierna, som
jag kallar det, att få någon större del av dem placerade vid Kalix, äro omöjliga,
redan av det skälet, att där uppe är det också fullt, herr Lindman. Det
finns mycket mera folk i den bygden än vad nian kail få användning för vid
Kalix. När man började på att. höra sig för på den punkten, befanns det, att

I fråga om
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m.
(Forts.)

Nr 83.

Onsdagen den 6 maj f. m.

1 fråga otti
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskard ra. ra
(Forts.)

de kostnader, som skulle få läggas ned vid Kalix, om man överhuvud skulle reflektera
på en förflyttning av personalen från Seskarö och dit, voro så pass
betydande, att domänchefen själv måste avråda därifrån, då han icke kunde
tänka sig en sådan utväg, ty det skulle draga med sig en massa kostnader för
bostäder och åtskilligt annat. Jag vill gärna medge, att domänchefen naturligtvis
icke var någon vidare anhängare av det föreliggande förslaget, men lät
dock icke alldeles modfälld inför utsikten att få köra i gång.

Så skulle jag verkligen vilja fråga, när nu herr Lindman talar örn dessa
särskilt låga priser: är det icke så, herr Lindman, att även den enskilda sågverksdriften
får kännas vid samma krasch till följd därav? Och örn parterna
alltså befinna sig i detta fall i samma läge i år som i fjol, kan jag icke se, att
prisfallet, eftersom det gått ut över hela industrien, kan vara ägnat att ställa
saken i ett sämre läge i år än i fjol. Det tror jag man icke kan våga påstå.

Nu kommer jag till receptet att nedbringa produktionskostnaderna, som bär
föreslås. Ja, befolkningen där uppe i Seskarö har för sin del gått med på att
avstå en del av sin avlöning, jag vågar påstå, av den låga löneinkomst, som
den har, för att göra det lättare för företaget, visserligen så, att det som avstås
skall fonderas, så att man kan hava möjlighet, ifall det befinnes önskvärt, att
överlämna detta företag till enskild drift eller till arbetarna på platsen och övriga
intresserade. Men det står dock fast, att befolkningen där, förutom de
stora uppoffringar, som den redan får göra, och som visa sig i så onormalt
höga kommunala skattesatser, är villig att ytterligare draga till svångremmen,
om man får begagna ett sådant uttryck.

Sedan vet jag icke, örn det är så lämpligt att ge sig in på talet örn dumping,
men jag kan omöjligt avhålla mig från att meddela, att när vi hade frågan under
utredning på fjärde avdelningen, så talades det örn för oss där av folk,
som kände till saken och som kände till trävarumarknaden, att det icke enbart
var den ryska dumpingen, som förorsakade det stora prisfallet på den engelska
marknaden; och jag antar, att herr Lindman också känner till att så är förhållandet.

Jag skall försöka att hålla ord och bliva så kortfattad som möjligt, och jag
skall därför sluta med att säga, att önskemålet örn bokföringen måtte väl, örn
herr Lindman tittar på sid. 2 och ser vad statsutskottet skriver där, få anses
vara tillfredsställande ordnat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lövgren: Herr talman! I anledning av herr Lindmans anförande
skall jag be att få säga några ord i denna fråga. Jag vill då börja med att
med några ord ange bakgrunden till denna historia.

Det är ju så, att Nedertorneå kommun har a/3 av sin befolkning ungefär ute
på Seskarö och 2/3 av befolkningen på fasta landet. Sågverksdriften har pågått
på Seskarö sedan slutet av 1890-talet, och den har bedrivits där med ungefär
samma fördel som vid andra sågverk i Norrbotten, vilket herr Lindman
finner, örn han slår upp aktiebolagsboken eller vad det är den heter. Det visar
sig där, att Sandviks sågverk under det senaste bolaget, som utgjordes av
Kemibolaget, gick med en någorlunda bra förtjänst; alltså kan man säga, att
läget där i och för sig är ungefär lika bra som vid övriga sågverk i Norrbotten.
Jag skulle t. o. m. vilja säga, att Sandviks sågverk har den fördelen framför
de andra att äga en utomordentligt väl skyddad och djup hamn, som är segelbar
ett par veckor längre än exempelvis andra hamnar vid utloppet av Kalix
älv, beroende på att vattnet ute vid Seskarö är varmare och alltså fryser till
senare än vid de ställen, där det kalla älvvattnet kommer ut vid älvmynningarna
på hösten.

Av befolkningen i Nedertorneå har således V3, d. v. s. den del, som bor på

Onsdagen den 6 maj f. m.

9 Nr 33.

Seskarö, sin försörjning med arbete vid sågverket, och den övriga befolkningen Ifråga om
på fasta landet bär åtminstone till och kanske väl det, också levat på såg- Serk^
verket, på det sättet att bönderna från byarna på fasta landet haft sitt natur- sandvilä
liga avsättningsområde ute på ön, där de kunnat avsätta sina produkter och la Seskarö m. m.
relativt bra betalt i jämförelse med vad de skulle få, om de endast skulle göra (Forts.)
smör och ost av mjölken. Vidare är det på det sättet, att de på sommaren få
allt det säsongarbete, som förekommer vid lastage-platserna, såsom arbete med
flottning och aptering av timmer, ty det kommer sex miljoner kubikfot virke
nedför svenska sidan av Torne älv, och det blir därför tillfälle till en hel del
säsongarbete. Skulle nu sågverksdriften upphöra helt och hållet på Seskarö,
så skulle arbetarna där taga hela säsongarbetet, och därigenom skulle befolkningen
på fastlandet gå miste örn de arbetstillfällen, som de tidigare under ett
par tre årtionden kunnat räkna med.

Om man nu betänker, att inom Kalix och Torne älvars vattensystem, som
ligger naturligt till för leverans av virke till Seskarö, lia vi 70 % statsskog, så
må jag säga, att örn staten äger 70 % av råvarutillgången, har staten också i
någon mån ansvar och förpliktelse gent emot den befolkning, som finns inom
området i fråga. Jag tror därför, att även örn konjunkturen i år är svag, vilket
jag medger, att den är, så skall icke en såg på Seskarö under förståndig
ledning gå med större förlust än andra sågar; och möjligt är ju, att man kan
ordna det så, att det åtminstone nätt och jämnt går ihop. Jag tror icke alls på
några stora vinster. Men om jag ser på läget sådant det är, nämligen förpliktelserna
för stat och kommun att genom fattigvårdsunderstöd eller nödhjälpsarbete
uppehålla livet på de 150 eller 200 man, som nu bo på Seskarö och som
icke kunna få anställning på annat håll, och sedan har att välja mellan detta,
å^ena sidan, och å andra sidan, att ge dem ordinarie anställning vid sågverket,
så får jag säga, att nog tycker jag, att det är bättre ur alla synpunkter att gå
den vägen med hjälpaktion. Jag tror, att det kommer att kosta staten mindre
pengar och för befolkningens vidkommande vara av mycket större värde, än
om man går den andra vägen. Ty herr Lindman kan vara övertygad örn att
det icke är hälsosamt varken för arbetarna själva, som äro sysselsatta i nödhjälpsarbete,
eller för det allmänna, att de under åratal sysselsättas med arbeten
sådana som organiseras genom arbetslöshetskommissionen.

Vad sedan beträffar det föreslagna projektet örn överflyttning av Seskaröarbetarna
till Kalix, kan det naturligtvis låta sig göra, det är icke tvivel om
den saken, men det skulle innebära, dels att man skulle behöva utöka sågen
vid Kalix med ett par ramar, dels också att man skulle köra i dubbla skift året
om, och dels slutligen att man skulle driva upp produktionen viel Karlsborgs
såg till 16- ä 17,000 standards per år. Men dessutom skulle det väl innebära,
att man finge gå in där uppe för en ytterligare utbyggnad av sulfatfabriken,
vilket ju i och för sig kunde vara önskvärt för att kunna få fördelade de allmänna
kostnaderna vid sulfatfabriken på en större produktionsmängd än de
18,000 ton, som fabriken nu har. Men det tillkommer en sak, som icke förelåg
i fjol, och det är att Fortuna sågverk i Kalix kommun har nedlagts, och
sedan dess har Nederkalix kommun fått ytterligare 100 sågverksarbetare, som
sakna arbete. Om vi i Nederkalix kommun räkna med en konstant arbetslöshet,
som även under sommartiden uppgår till omkring 200 man och som under
vintern utgör omkring 8- ä 900, så får jag säga, att det icke är precis några
lockande perspektiv för Nederkalix kommun att, importera 100 man eller något
sådant från Seskarö. Jag tror därför, att det ur alla synpunkter är fördelaktigt
att gå på den linje, som riksdagen gick i fjol.

Jag skall icke upptaga tiden längre, därför att för mig ligger frågan så klar,
och jag tycker, att i valet mellan de olika hjälpaktioner, som kunna komma
i fråga, så är denna den, som kommer att kosta staten de minsta pengarna; och

Onsdagen den G maj f. m.

Nr 33.

I fråga om
sågverket
rif ten vid
Sandvik å
Seskarö m. m
(Forts.)

även om tiderna nu för såg- och trävaruindustrien äro dåliga, behöver man icke
vara så svart-i-svart pessimist, att man tror, att de skola räcka i all evighet.
Man kan icke räkna med, från domänstyrelsens sida, att få ut i genomsnitt
6 kronor 10 öre i rotnetto pr kbm., men även om detta rotnetto skulle sjunka,
är det ett mindre ont för Nedertorneå kommun, som ligger i ett alldeles särskilt
ömtåligt läge, och vars befolkning är synnerligen skattetyngd. Jag vill
erinra örn att kommunalskatten, örn jag icke minns fel, inklusive vägskatt och
landstingsskatt var 42 kr. 97 öre, så att det är icke precis så solljust att vara
medborgare där uppe. Jag anser att vi icke skola lägga sten på börda genom
att fortsätta med arbetslöshetsåtgärder av den art, som hittills förekommit, utan
låt oss gå till denna hjälpaktion och icke se lika svart och pessimistiskt på läget
som herr Lindman. Jag tror, det är skäl därtill.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Lövgren förenare sig herr Hage.

Herr Edberg: Herr talman! När denna fråga örn anslag till Seskarö be handlades

föregående år, röstade jag emot anslaget, och detta av två skäl.
Det första skälet var, att jag då ansåg och för^ resten för närvarande anser,
att det bör vara det privata initiativet, som får göra sig gällande, då det
gäller sådana näringar som vår trävaruindustri. Andra skälet, varför jag
röstade emot var, att jag ansåg anslagssumman för liten och att Seskarö trävaruindustri
icke skulle kunna klara sig med denna anslagssumma. Det
har också visat sig, att jag hade rätt, när jag förutspådde, att denna summa
icke skulle vara tillräcklig, och vi se här i år, att det begäres mene

I år kommer jag att rösta för anslaget till Seskarö, likaledes av två skäl.
Det första är, att när man en gång anslagit pengar, så kan man ju naturligtvis
icke draga sig tillbaka, utan det är givet, att man får fortsätta, tills
man får se, huru denna industri utvecklar sig. Det andra är, att det vill
synas, som örn truster och karteller hota att lamslå hela vår trävaruindustri
i Norrland, och då skulle jag tro, att det kanske blir nödvändigt för riksdagen
att se till, att dessa truster och karteller icke få fortsätta och kanske
utveckla sig på ett sätt, som kommer att leda till en katastrof, åtminstone
vad Norrland beträffar, och jag skulle tro, att förhållandet kommer att utsträcka
sig till andra delar av landet.

Jag läste nyss, att domänstyrelsen meddelat, att priset på rundvirke i
Norrland har fallit med 26 %, under det att det i övriga delar av Sverige
fallit med endast 12 %. När vi veta, att t. ex. i våra trakter man haft 9 öre
mindre betalt för kubikfot trämasseved än nere i Sydsverige, i Värmland
t. ex., då förstår man, att det är en ganska betänklig tendens, och jag skulle
tro i det fallet, säger jag, att svenska staten och riksdagen icke kunna stå
likgiltiga för sådana frågor.

Jag nämnde truster och karteller, och jag skall med några ord bevisa, att
jag har rätt i mina påståenden.

I vår provins har det förut varit en hel mängd bolag, som uppträtt självständigt
vid inköp av sina råvaror. För närvarande kan jag säga, att det
praktiskt taget är bara ett enda bolag i hela Ljungans flottled, som bestämmer
priset.

Jag åhörde med intresse herr Lindmans nyss hållna anförande. Han meddelade,
att det pågick en rörelse för rationalisering av vår trävaruindustri i
Norrland, avseende att nedbringa produktionskostnaden. Är det meningen, att
detta skall gå ut över råvaran, d. v. s. de enskilda skogsägarnas råmaterial,
eller skall det gå ut över skogsarbetarna i Norrland? I vilketdera fallet
som helst kan det icke vara berättigat. Ty priset å råvaran, timmerpriset,

Onsdagen den 6 maj f. m.

11 Nr 33.

är så lågi;, att man på en del ställen, där man begagnar sig av biflottlederna Ifråga om
för att forsla fram timret, tycker nästan det är likgiltigt, om man säljer jriften^vid
och flottar virket eller ej •—• man får knappast någonting för råvaran i alla Sandvik å
fall. Och skogsarbetarna förtjäna på många håll i Norrland icke mer än 9 Saskam m. m..
kronor oell t. o. m. under per häst och karl. (Forts.)

Under sådana förhållanden ställa vi oss ganska undrande till tanken örn
rationaliseringen, örn den skall gå ut över skogsägare och skogsarbetare. Jag
vill icke på något sätt klandra industriarbetarna — arbetaren är sin lön värd
— men det är märkligt att, fastän en del industriarbetare kunna tjäna tre
gånger mera än våra skogsarbetare, har det icke blivit någon sänkning å priset
på ifrågavarande arbete, under det sänkningen av råvarupriset däremot
drabbat skogsägare och skogsarbetare. Jag skulle som sagt tro, att örn
trusterna utveckla sig på sätt jag här relaterat, måste den svenska riksdagen
framdeles sysselsätta sig med saken. Ty statens skogar äro ju betydande
i Norrland, och staten måste hava samma intressen som de enskilda
skogsägarna.

Jag kommer, herr talman, detta år att rösta för anslaget till Seskarö, under
det jag föregående år röstade mot detsamma.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Lindman: Herr talman! Örn jag uppfattade den siste ärade talaren

rätt, var det två skäl, som föranledde honom att tala för anslageL Han
nämnde till en början, att staten redan anslagit pengar för ändamålet. Ja,
det är en del pengar nedlagda här, men jag menar, att beloppet icke är av
den storleksordning, att det är berättigat att upptaga en verksamhet som
denna, på vilken det som nu är nedlagt kommer att förloras redan det första
året •— för att icke tala örn de följande åren, därest de dåliga tiderna fortfara.
Och det är väl ingen som tror, att dessa dåliga tider skola vara över
redan nästa år.

När herr Edberg vidare talade örn att truster och karteller lagt under sig
rörelsen, vore väl detta ytterligare ett skäl för att staten, därest den skal!
gå in för träförädling, vilket jag anser den icke bör göra, för att konkurrera
med det enskilda initiativet ginge in för sådan drift på det sätt jag
nämnde^ i fjol, d. v. s. byggde de förnämligaste anläggningar, som överhuvud
kunna åstadkommas i vår tid, och lade dem på den lämpligaste plats, man
kunde finna. Detta är den enda möjligheten för staten att konkurrera med
enskilda. Men här blir det ingen konkurrens med några truster utan här
köper staten sitt eget virke — sågverket skötes ju av domänstyrelsen med
statens virke.

o Gentemot herr Lövgren skulle jag vilja säga, att den omständigheten, att
sågverksrörelsen bedrivits på Seskarö sedan år 1893 och varit nedlagd endast
några få år, bevisar endast, att herr Lövgren icke följer med tiden. Ty
eljest skulle herr Lövgren ha insett, att det är ett livsvillkor för hela Norrlands
trävaruindustri och därmed också för skogshanteringen och dess arbetare,
att få ned produktionskostnaden på ett sätt, som gör det möjligt att upprätthålla
driften. På andra håll inskränker man och nedlägger driften •— den nedlägges
nämligen vid de sämre sågverken, och man försöker koncentrera sig på
stora fullt moderna anläggningar. Den inskränkes också nu i stor utsträckning
vid moderna sågverk på grund av prisfallet och försäljningssvårigheterna. Den
som icke ser detta har icke följt med tiden. Han förstår icke vad som Lusig
i tiden på dessa områden, och han inser icke, att vi stå inför betydande
förluster inom bela vår skogshantering — jag säger icke inom industrien

Nr 33. 12

Onsdagen den 6 maj f. m.

1 fråga om
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m
(Forts.)

ulan inom skogshanteringen. De skogar, som man under de sista 2.) åren
sökt vårda och sköta på bästa, möjliga sätt, lia fallit i pris i oerhörd grad,
och fortsätter det på samma sätt med utbud från Sovjetryssland — låt mig
gärna säga andra länder, örn herr Anderson i Råstock känner till några sådana
— bli de svenska skogarna värda vida mindre än tidigare, och sågverken
måste koncentrera sin drift. Att det så länge varit sågverksdrift på
Seskarö, bevisar sålunda ingenting. Och allra minst bevisar det. att man
nu borde taga upp en drift, som varit nedlagd eller stått stilla under en tid.
När andra lägga ned sina gamla sågverk, är det icke det rätta sättet
att å statens sida taga upp en ny sågverksrörelse.

Ja.g har sagt i mitt förra anförande, att jag till fullo behjärtar de förhållanden,
som råda uppe i Nedertorneå. Men jag vill ge hjälpen på annat
sätt. Jag vill ge det som staten förlorar till denna kommun, och jag vill
hjälpa herr Lövgren att låta kommunen få sina kommunalskatter nedbringade
mera effektivt än genom upprättandet av ett sågverk, vilket ingen hjälp ger
med hänsyn till kommunalskatten, utan inskränker hjälpen till att ett antal
arbetare få sysselsättning. Jag frågar verkligen: Kan det vara lämpligt att
gå in för ett så vidlyftigt företag som att taga upp ett sågverk på 9,000
standards — det är ingen bagatell — för att hjälpa, som det heter, 150 man
till arbete. Jag vill gärna vara med örn stora uppoffringar å statens sida,
men jag ömmar i detta fall för statens ekonomiska förhållanden. Använd
skatteutjämningsmedlen, använd andra medel, låt staten skänka pengarna, men
gör icke något så huvudlöst som att upptaga detta sågverk!

Gentemot herr Anderson i Råstock vill jag ytterligare säga, att jag naturligtvis
icke tvivlar på att statsutskottet gjort utredningar och sökt sätta
sig in saken efter bästa förmåga, men jag beklagar, att statsutskottet på
dessa fyra sidor icke i ringaste mån givit kammaren del av den sannolika
ekonomiska utvecklingen under innevarande år och det därpå följande — för
att nu nöja sig med bara två år. Klart är, som jag nämnt, att örn staten
skall driva sågverksdrift, måste det vara ett ordentligt, modernt inrättat sågverk,
och man bör icke taga upp sådana sågverk, som äro gammalmodiga och
illa belägna. Ty detta sågverk är illa beläget i många avseenden — det
talade vi örn i fjol, och jag behöver här icke upprepa det.

Här säger man, att även enskilda fått vidkännas förluster genom prisfall
på råvaror. Ja, det är just vad de fått, men det är väl intet skäl för att
staten skall upptaga en sådan rörelse som denna. Örn staten redan hade en
rörelse, skulle man drabbats av förluster på samma sätt som enskilda. Men
när nu enskilda nedlägga sin rörelse på många håll, skall då staten upptaga
en sådan?

Herr Lövgren talade om ett annat sågverk, som lagt ned sin rörelse och
där ett par hundra man blivit arbetslösa. Ja, man lägger ned rörelsen, därför
att den icke bär sig, men staten skulle taga upp en ny rörelse, som givetvis
icke kommer att bära sig!

Jag har ingen utsikt att vinna kammaren för min ståndpunkt; jag talar,
örn jag så får säga, för att rädda min själ och för att påvisa, hur oklokt
det är att ge hjälpen på detta sätt. Den bör ges på annat vis — gärna
till kommunen och Seskaröbefolkningen -—- men icke genom att draga in staten
i ett företag, som alltid kommer att bliva förlustbringande.

Så endast ett ord till herr Anderson i Råstock. Jag nämnde något örn en
punkt i utlåtandet, som handlade örn bokföringen. Jag skall be att få läsa
upp dessa fyra rader för att kunna slå fast, att herr Anderson i Råstock
och jag äro överens på den punkten och för att regeringen också bör taga hänsyn
till vad som där säges. Det heter: »Bokföringen är avsedd att så ordnas,
att det ekonomiska resultatet av driften klart framträder; detta sker

Onsdagen den 6 maj f. m.

13 Nr 33.

bland annat för att eventuella förluster under inga förhållanden skola falla
på domänverket, utan vederbörlig täckning härför kunna beredas domänstyrelsen.
»

Jag säger bara: Håll ord min far!

Herr Lövgren: Herr talman! Herr Lindman yttrade, att jag icke följt

med min tid. Ja, det kan hända, att jag icke följer med min tid på alla områden
•— jag är litet konservativt lagd jag också -— men på detta område har
jag av omständigheterna blivit tvingad att följa med min tid, så att jag vet
ungefärligen, hur bra eller dåligt det ligger till.

Att vi ha så olika utgångspunkter, herr Lindman och jag, kan icke hjälpas.
Men medan herr Lindman i likhet med professor Cassel tycks hylla den principen,
att industrien kan man koncentrera var som helst utefter Norrlandskusten,
alldeles oberoende av var skogstillgångarna ligga, har jag den åsikten,
att man kan icke med hänsyn till den befolkning, som finnes där, förlägga
industrien hur vårdslöst som helst, utan man bör förlägga den så, att
råvarutillgångarna inom varje ådal åtminstone till 50, 60 eller 70 / bli förädlade
inom området och ge försörjning åt den befolkning, som under fyra,
fem eller sex årtionden haft sin försörjning av råvarans förädling.

Vad sedan Seskarö läge beträffar, vidhåller jag bestämt, att sågverket har
ett precis lika fördelaktigt läge som någon annan plats i Norrbotten, och jag
vågar t. o. m. påstå litet bättre, därför att seglationstiden är under alla förhållanden
ett par veckor längre där än för övriga hamnar norr om Piteå och
tre veckor längre än för de motsvarande finska hamnarna.

Det är klart, att jag ingenting har att invända mot rationalisering av sågverket,
men jag vill påpeka, att vid en produktion av 9,000 standards är man
redan uppe i ett kvantum, som ger möjlighet att rationellt utnyttja läget. Då
kanske herr Lindman invänder, att man icke har någon avsättning för avfallet.
Ja, jag medger, att om sulfatmassan står till ett pris av 150 eller 160
kronor per ton och man kan få 2 kronor 50 öre per kubikmeter för avfallet, så
ligger det ju icke lika bra till som vid Karlsborg, där man kan köra avfallet
direkt till sulfatfabriken. Men vid det pris av 100 kronor för sulfatmassa,
som gäller nu, har avfallet faktiskt intet värde alls ur den synpunkten, utan
man gör säkert en lika god affär, örn man använder det som träkol. Vidare
menar jag, att det finns så många nya sätt att använda avfallet. Törefors,
sorn ligger några mil ifrån Karlsborg, sålde för tre år sedan till oss sitt avfall.
Nu använder man själv allt avfallet och gör masonit eller jonit av det.
Det är ett speciellt patent, som man utnyttjar, och man får bättre användning
för avfallet på det sättet. Om alltså domänstyrelsen sköter denna sak affärsmässigt,
vilket den naturligtvis kommer att göra, finns ingen anledning att
tro, att det kommer att bli stora förluster. Under alla förhållanden bli förlusterna
mindre för staten, än de skulle bli, om man fortsatte med det nödhjälpselände
vi haft under de sista åren.

Sedan tror jag icke, att jag behöver säga något mer, vilket är lönlöst, eftersom
frågan redan är avgjord genom första kammarens beslut.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Till att börja med ville jag säga, att jag

icke yttrat det som herr Lövgren i första delen av sitt anförande ville påbörda
mig rörande sågverkens förläggande. Jag har sagt, att de böra läggas på de
fördelaktigaste platserna.

Sedan skall jag be att få rikta ett varningens ord till herr Lövgren och
lill dem som eljest Ira med denna sak att skaffa. Örn ni skall taga upp tillverkning
även av masonit eller jonit på Seskarö, var god se er viii för!

I fråga om
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m.
(Forts.)

Nr 33.

Onsdagen den 6 maj f. m.

1 fråga om
sågverksdriften
vid
Sandvik å
Seskarö m. m
(Forts.)

Herr Lövgren: Herr talman! I anledning av den siste talarens yttrande

vill jag säga, att jag inte kan avgöra, huruvida Kemibolagets vinst härflutit
utav penninginsättning i bank eller utav själva driften. Det skulle dock förvåna
mig bra mycket, örn bolaget betalade en kommunalskatt av 40 kr. pr
bevillningskrona för pengar, som man kunde placera bättre på finska sidan
och därmed slippa ifrån så höga skatter. Vidare vill jag säga, att jag inte
tror, att Kemibolaget drives så föga affärsmässigt, att det inte placerar sina
pengar på sådant sätt, att man slipper ifrån med minsta möjliga utgifter.
Jag vågar tro, att när bolaget redovisar en vinst utav det svenska bolaget, det
också varit en verklig vinst.

Herr Sandström: Herr talman! Vad jag ville säga var, att bolagets balansräkning
visade, att man hade pengar på bank. Det spelar ingen roll, örn det
var i Finland eller i Sverige. Men detta kapital, menar jag, hade man i alla
fall ränta på, och denna ränta måste av bolaget redovisas. På så sätt uppkom
vinsten.

Herr Sandström: Herr talman! Det var en uppgift i herr Lövgrens första
anförande, som jag fäste mig vid, nämligen att Kemibolagets sågverksrörelse
skulle ha lämnat vinst. Det fanns intagen en balansräkning i föregående års
riksdagstryck, och där såg man tydligt, hur detta bolags rörelse gått det sista
år det drev Sandvik. Balansräkningen visade ett överskott på vinst- och förlusträkningen,
men varför blev det överskott? Jo, man finner av balansräkningen,
att man hade pengar på banken, och vinsten motsvarade just räntan
på dessa pengar. Men icke nog med detta. Bolaget behövde icke betala några
räntor. Man hade ett rörelsekapital; det bolaget var kapitalstarkt. Men sågverksrörelsen
lämnade icke ett öres överskott, och detta berodde enligt mitt
förmenande på att läget var olämpligt för en sådan rörelse. Samtidigt som
alltså icke ett öres vinst uppkom på sågverksrörelsen, vilket gav anledning
till företagets nedläggande, lämnade sågverken i vår ådal vinst. Herr Lövgrens
uppgift i detta sammanhang var sålunda icke riktig.

Herr Anderson i Råstock: Ja, herr talman, det kanske rent av förhåller sig
på det sättet, att man förtjänat dessa pengar på sågverksrörelsen på Seskarö
eller hur herr Sandström?

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
i vad rör jordbruksärenden biföll kammaren utskottets däri
gjorda hemställan.

§ 7.

Äng. Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 113,

anslag till i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till teckning av aktier

teckning av j Kalix träindustriaktiebolag m. m.
aktier i Kalix

Träindustri- J överensstämmelse med vad Kungl. Maj :t uti en till riksdagen den 20 mars
akt^eb^ag 1931 avlåten, till statsutskottet hänvisad proposition, nr 197, föreslagit riksdagen,
hemställde utskottet, att riksdagen måtte

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 38.

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber att få besvära kammaren även i

detta ärende. Jag vill genast förutskicka, att jag kommer att biträda förslaget
örn de två miljonerna till understöd åt den nödlidande industrien i Kalix. Jag
kommer icke att opponera mig emot detta förslag, men jag anser mig dock böra
begagna detta tillfälle att uttala några ord även i denna fråga.

Orsaken varför jag går med på förslaget örn de två miljonerna är belt enkelt
den, att man nu kommit så långt i fråga örn att med statens hjälp understödja,
denna industri, att man inte längre kan draga sig tillbaka. Staten måste
naturligtvis även i fortsättningen lämna ytterligare understöd till densamma
likaväl som staten i fortsättningen kommer att få lämna understöd till den
industri vi nyss talade örn, så hårt som staten bundit sig i dessa företag.

. Då jag nu ber att få säga några ord örn vad som förevarit i denna fråga,
vill jag först för kammarens ledamöter påpeka, att statsutskottet åren 1927
och 1928 ävensom innevarande år uttalat starka betänkligheter emot statshjälp
till ifrågavarande industri. Statsutskottet sade 1927, att det såväl ur
principiell synpunkt som med hänsyn till utsikterna för dessa industriföretags
lyckliga ekonomiska genomförande hyste starka betänkligheter, och statsutskottet
säger i år, att kravet på ytterligare ekonomiskt bistånd ingiver de största
betänkligheter. Hur förhåller det sig då med dessa betänkligheter? Ja,
de bero väl på olika uppfattningar i saken. . Kungl. Maj :t å sin sida har haft
en annan uppfattning än utskottet och har icke haft samma starka betänkligheter
som detta haft i tre år.

Då denna fråga första gången behandlades i riksdagen år 1927 drog Kungl.
Maj :t den slutsatsen, att det planerade företagets räntabilitet syntes ägnad att
ingiva förhoppning örn att företaget skulle bli vinstgivande. Jag vågade året
därpå eller år 1928 — jag var icke i staden 1927 — förklara, att detta var ett
mycket optimistiskt uttalande, och jag tror, att det visat sig riktigt, att uttalandet
var optimistiskt.

Men bolaget självt — och naturligtvis herr Lövgren — ser inte saken i svart,
liksom Kungl. Majit gjorde 1927. Bolaget säger i december 1930 att det icke
har anledning att misströsta för framtiden. Man ser glatt och ljust på saken
och tror, att det hela nog kommer att gå. Och det är ju klart att det kommer
att ga, när man får statens understöd. Men observera, herr talman, att detta
bolag likväl.säger,, att med det nya kontrakt, som det får med domänstyrelsen,
skall det bli möjligt att driva rörelsen utan förlust, endast under förutsättning
av normal drift, d. v. s. för det första, att man kan sälja sin massa och för
det andra, ^ att priset icke kommer att understiga 110 kronor per ton sulfatmassa.
Na, det priset far man inte nu och kan inte heller få, ty marknadspriset
år ännu lägre. Alitsa skulle det enligt bolagets egen mening uppstå förluster
redan nu.

Ärendet har varit underställt tvenne ämbetsverk, kommerskollegium och socialstyrelsen,
vilka naturligtvis bedömt denna sak ifrån sina speciella utgångs -

a) medgiva, att Kungl. Majit finge genom teckning av aktier ävensom genom
vissa andra åtgärder lämna ytterligare bistånd till den av Kalix träindustriaktiebolag
bedrivna industriella verksamheten i Nederkalix socken i Norrbottens
län, allt i överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 20 mars 1931 angivna grunder; och

b) bland utgifter för kapitalökning under rubriken »Fonden för statens aktier»
till teckning av aktier i nämnda aktiebolag för budgetåret 1931/1932 anvisa
ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Nr 33.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang.

anslog till
teckning av
aktier i Kain
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

punkter, och därefter avgivit ett samfällt yttrande. Jag nämner i förbigående
att ämbetsverken i utlåtandet säga ifrån, att det är orimligt att under alla förhållanden
uppehålla driften med artificiellt stöd, och det lära de väl ha rätt i
enligt min mening. Kungl. Maj :t i sin proposition framhåller »att bolagets allmänna
förutsättningar för en lönande verksamhet knappast äro mindre goda
än för åtskilliga andra Norrlandsbolag av motsvarande art». Det ligger något
i ordet »knappast». Jag förmodar, att det icke är oavsiktligt, som ordet »knappast»
kommit dit. Allt beror för övrigt på hur sågverken äro beskaffade.
Jag vill framhålla, att Kungl. Majlis uttalanden av 1927 örn möjligheterna av
en lönande drift, voro såtillvida oberättigade, att prisfallet säkerligen redan då
kastade sin skugga framför sig — låt vara kanske inte 1927 men i vart fall
1928, då det definitiva beslutet fattades. Detta, uttalas också av kommerskollegium
och socialstyrelsen i deras betänkande. För övrigt säga ämbetsverken i
sitt yttrande, att frågorna örn avsättningsmöjligheterna och priset på sulfatmassan
varit i viss mån förutsedda redan vid tidpunkten för bolagets bildande.
Jag skall icke åberopa det yttrande, som jag själv hade 1928. Jag vill bara
säga, att vad jag då säde beträffande riskerna för prisfall, besannat sig och
besannat sig mycket mer än vad jag någonsin vågade förutsätta år 1928. Det
har gått mycket värre än jag trodde.

Men det är klart, herr talman, att det går att upprätthålla driften vid ett sågverk
eller en pappersfabrik, ifall man är i den ställningen, att man har en
förlagsgivare, som samtidigt med att han är beredd att satsa nya pengar, annullerar
föregående kontrakt. Det kontrakt, som är uppgjort med domänstyrelsen,
annullerar man nu och skriver ett nytt. Så får man annars i regel inte
göra. Men det gör man här, därför att detta sågverk måste betraktas såsom ett
statens företag. Man ger detta företag längre kredit än andra bruka, få, man
släpper bankgarantien, vilket, såvitt jag känner till, aldrig någonsin förut
hänt, och för den leverans, som göres innevarande år, tar man icke ut betalning
efter kontraktets pris, utan skänker efter en summa på 250,000 kronor enligt
bolagets egen uppgift.

Herr talman! Jag vill ytterligare säga ett ord örn riksdagens uttalande 1927.
Då framhöll riksdagen såsom sin mening, att domänstyrelsens medverkan i den
planerade hjälpaktionen endast borde lämnas på ett fullt affärsmässigt sätt.
Ingen här i kammaren, åtminstone inte jag, tänkte väl då annat än att med affärsmässigt
sätt menades, att domänstyrelsen skulle få betalt efter det kontrakt,
som blivit uppgjort mellan bolaget och domänstyrelsen, och ingen trodde
väl, att örn det skulle komma att uppstå förlust på rörelsen, och bolaget icke
kunde betala, statsverket skulle betala förlusten. Det var en lång diskussion
örn detta kontrakt, på den tiden. Men kontraktet blev uppgjort, och enligt
min mening borde staten nu gå in för att icke låta domänstyrelsen, som är ett
affärsdrivande verk, sitta emellan och betala det hela. Det är bara ett sätt att
lura sig själv, när man inte lägger siffrorna i dagen.

Vad gör man nu? Jo, man förklarar, att uttalandet örn den affärsmässiga
driften gällde bara den förlust, som kunde uppkomma på grund av att man
uppgav bankgarantien. Jag kan icke dela. den uppfattningen. Jag har visserligen
läst den lilla passus, som står i Kungl. Maj:ts proposition till 1928
års riksdag, men den ändrar ingenting i det faktum, att i vad som menas med
affärsmässig drift också skulle ligga att man säkerställde domänstyrelsen mot
förlust på virke, som försålts enligt kontraktet. Vidare vill jag påpeka, att
1927 års beslut innebar, att hjälp icke borde ske i form av aktieteckning. Kommerskollegium
och socialstyrelsen uttala nu detsamma: Hjälp bör icke ske i

form av aktieteckning, och anslaget bör tagas av skattemedel, ty frågan bör
betraktas såsom en social hjälpåtgärd.

Ja, herr talman, från första stund jag läste denna Kungl. Maj:ts proposition,

Onsdagen den 6 maj f. m.

17 Nr 33.

var jag av deli uppfattningen, att här mäste lämnas stöd från statens sida.
Men vad är det annat än en chimär att uppföra aktierna till ett värde, som de
icke ha. Det är väl inte annat, än ett självbedrägeri. Helst borde man skänka
dem till bolaget och säga: vi lia nu satt i gång detta företag, och vi ge er
aktierna för att betala de svävande skulderna. Ty inte kan väl någon av
herrar statsråd räkna med att få igen dessa två miljoner kronor. I stället få
vi tydligen betala mera senare. Departementschefen säger, att »vid bedömandet
av frågan om dylikt bistånd bör nian icke bortse från det förhållandet,
att om nuvarande prisförhallanden komma att förbliva oförändrade under
en längre tid. ytterligare förluster för bolaget icke torde kunna undgås». Det
år alltså hans uppfattning, att örn det fortsätter som hittills, kommer man inte
ifrån ytterligare förluster. Jag kan icke neka mig att påpeka något, som tycks
gått oförmärkt förbi, åtminstone för statsutskottet, nämligen att domänstyrelsen
framhåller, att den förlust på 2 miljoner, som drabbat bolaget, ingalunda
beror bara på det virke domänstyrelsen levererat till bolaget, utan att bolaget
också köpt annat virke. Den förlust, som uppstått på detta senare virke, får
staten nu också vara med att ersätta genom aktieteckningen.

För övrigt komma nog förlusterna tidigare än man nu tycks tro. Jag är
övertygad örn, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har att
motse dem innevarande höst eller i varje fall i slutet av detta år. Jag sluter
mig till detta därutav, att domänstyrelsens nu uppgjorda kontrakt innehåller
t. ex. den bestämmelsen, att sulfatved skall betalas med minimum 20 öre per
kubikfot, då priset pa sulfatmassa är 122: 50 kronor per ton. Men sulfatmassa
kan icke säljas för kronor 122:50 per ton. den kan icke ens säljas till det pris
som bolaget säger är det lägsta möjliga för att det hela skall gå ihop eller kronor
110 per ton. Den säljs redan nu billigare. Det är alldeles klart, att ett
lägsta pris av 20 öre, som det talas örn i kontraktet med domänstyrelsen icke
kan hallas, utan man får göra upp ett nytt kontrakt eller ock får domänstyrelsen
påtaga sig förlusten. Vem skall betala den förlust, som uppkommer på
detta sätt? Ar det domänstyrelsen eller statsmakterna? Förlust blir det det
kommer man inte ifrån. Det nuvarande kontraktet medför redan en förlust
för domänstyrelsen med hänsyn till priset på deri öppna marknaden. Det rotvarde
domänstyrelsen räknar med, förutsätter, att priset på sulfatmassan når
över kronor 122: o0 per ton. Kommer man ned till 110 kronor eller 100 kronor
per ton. där vi för övrigt redan äro. blir det förlust. Det skulle vara intressant
att veta, hur man tänker placera den förlusten, örn herr Anderson i ''Råstock,
statsutskottets vice ordförande, vill vara med om att göra samma uttaande
bär som beträffande Seskarö, nämligen att bokföringen skall ske så, att
man får se, vilka förluster domänstyrelsen får, och vilka förluster som i övrigt
uppsta. &

• nUi S6r pä detta företag, uti vilket vi blivit inledda av den förra fri sinnade-liberala

regeringen, och ser, var vi nu stå. så finna vi, att statens
engagemang i företaget bestar i ett lån till Föreningen Nederkalix industri
. p. a. pa 1,601,500 kronor. Staten får efter den teckning, som nu kommer att
göras, aktier för 2,398,500 kronor. Postsparbanken är engagerad för 500,000
kronor och industrilanefonden för 500,000 kronor. Med feni miljoner kronor
ar staten nu engagerad uti detta företag. Att. jag tagit med Föreningen Nedervi1
ix industri u. p. a. beror ju därpå, att jag i propositionen finner, att denna
förening har mycket svart att klara sig. Man har begärt lindring i villkoren
inan kan inte fullgöra sin amortering per den 30 juni i år, man begär antingen
rantefnhet eller ett ars uppskov med amorteringen, och man begär ränte under

IttTr 5 ^ Km*1 »PPskov nied aSeHngen

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 33. 9

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forti.)

Nr 33, 18

Onsdagen den 6 maj i. m.

Äng. Jag läste i tidningarna, att man vidtagit åtgärder för att verkställa indriv anslag

till ningar av fordringar hos dem, som i övrigt tecknat aktier däruppe. Och de
aktier ''i*Kalix övriga aktieägarna, vilka äro de? Jo. utom denna förening, som har hela sitt
Träindustri- kapital lånat av staten, är det en hank eller Ytterstforsbolaget i konkurs, med
aktiebolag 850.000 kronor och andra intressenter med 150,000 kronor. Övriga intressenm.
m. ^er ar0 alltså engagerade med 1 miljon kronor och staten, praktiskt taget, med
(Forts.) 5 miljoner kronor. Jag vågar säga, att staten numera äger detta företag, och
att staten har att svara för och se till. att det kommer att hållas i gång..

Departementschefen säger på ett ställe i propositionen: »En förutsättning för
aktieteckningen bör emellertid tydligen vara, att bolagets ökade omkostnader
nedbringas ungefärligen i den utsträckning, varmed räknas i de under utredningens
gång uppgjorda kalkylerna.» Detta är enligt Kungl. .Majit en förutsättning,
men det blir en slutsats också, därför att bolaget tidigare icke har
skött sina affärer på ett sådant sätt, att det hållit sina. driftskostnader inom
driftskostnadskalkylerna. Detta framgår av Kungl. Maj:ts uttalande..

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla kammaren längre. Det är icke min
mening att göra något annat yrkande än bifall till utskottets förslag. . Beloppet
måste beviljas. Men jag skulle mycket hellre velat se, att staten gjort vad
kommerskollegium och socialstyrelsen föreslagit, nämligen försökt att sanera
hela detta företag. Vad tjänar det till att ha ett aktiekapital med ett värde,
som det i själva verket icke har? Vad tjänar det till att på detta sätt balansera
aktier för statens räkning på 2 miljoner kronor? Det hade varit bättre att ge
ett lån i den form, som ämbetsverken föreslagit, nämligen ett tertiärlån, högt
uppe i toppen utan något värde. Det hade varit bättre att ta till skattemedel,
skriva av med detsamma, med andra ord skänka bolaget pengarna. Även beträffande
detta företag skulle jag vilja säga, att vi icke slippa ifrån detsamma
med vad som nu åtgöres. Det kommer igen alldeles säkert, och det komrnef
igen ganska snart.

Herr Carleson: Herr talman! Det är ju ett enhälligt utskott, som förordat,
att staten skall i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag teckna två miljoner kronor
aktier uti bolaget i Kalix och dessutom vidtaga en del andra åtgärder; dit
äro att räkna prisöverenskommelse med domänstyrelsen, uppskov med betalning
av den ifrågavarande föreningens skuld m. m. Man finner ju granneliga!
av utskottets uttalande, att det är sociala och närliggande skäl. som varit bestämmande
för yrkandet örn bifall till anslaget. Till de närliggande skälen
räknar jag då särskilt hänsyn till de gränstrakter, där företaget är beläget.
Det kunde ju synas mycket tilltalande att, när man vill möta en arbetslöshet
som den här ifrågavarande, göra det på sådant sätt, att man söker få en produktion
i gång eller vidmakthålla densamma. Men den naturliga förutsättningen
för att det skall vara verkligt intresse med den företagna åtgärden är,
att produktionen nu är eller under närmaste tiden kan beräknas vara av ekonomiskt
värde för staten eller det allmänna.

Det åberopas vissa ekonomiska skäl. som tala direkt för detta. Det ligger
sålunda vid verket, som jag tror, ett helt års förråd för sulfatfabrikens arbete,
och jag antager också förråd för en rätt. så lång drift av sågverket. Det har
vidare framskymtat av handlingarna, att det kan vara av viss betydelse, att
staten ser till, att det finnes en sulfatfabrik i Kalixorten för att överhuvud
taget säkerställa avsättning av sulfatveden. Nu tror jag dock för min del, att,
örn det verkligen i längden skulle vara ekonomiskt fördelaktigt att utnyttja,
sulfatveden däruppe, man nog skulle kunna animera det enskilda intresset att
taga hand örn densamma.

Det finnes också andra ekonomiska skäl, som av många åberopas för att
staten skall gå in för fortsatt understödspolitik.

Onsdagen den 6 maj t. m.

19 Nr 33.

Men även för dessa kunde det vara skäl överväga, om det finnes anledning
för staten att ga in på det sätt som ifrågasatts. Man kan först fråga: vad
beror det dåliga resultatet vid Kalixbolaget på? Till en början måste medgivas.
att förlusten delvis beror på kontraktet med domänstyrelsen. Detta
kontrakt har varit ofördelaktigt. Den omläggning av detta kontrakt, som nu
ägt rum, skulle giva stora möjligheter för bättre ekonomisk drift av fabriken.
I detta sammanhang bör göras den invändning mot kontraktet, att detsamma
tillhandahåller industrien en råvara pa sådana villkor, att man från industriens
.■rida med hänsyn till ravarans pris aldrig behöver tänka på en sanering av
driften. I själva verket får jag dock liksom den näst föregående ärade talaren
framhålla, att priset även i det nya kontraktet i och för sig, trots allt, är så
pass högt, att fabriken ändå icke kan ekonomiskt bära sig. Att priset på sulfatveden
överhuvud taget är så högt som 20 öre per kubikfot, beror helt enkelt
därpå, att domänstyrelsen, på sätt handlingarna utvisa, icke kan, utan att direkt
tillsätta statsmedel, tillhandahålla sulfatveden till lägre pris. Vedleveranserna
lämna alltså icke domänstyrelsen någon förtjänst.

^Framför allt har, såsom utredningen giver vid handen, driften ej burit sig
pa den grundman priset på sulfatmassa gått ned. Man räknade med 185 kr.
per ton den gång kalkylen för fabriksdriften uppgjordes och nu ha vi kommit
ned till 100 kr. per ton. Det är lätt att räkna ut vad en sådan skillnad i pris
skall betyda för de 15,000 ton, vilka man räknade med att fabriken skulle
kunna producera per år. Däri ligger naturligtvis framför allt annat orsaken
till det dåliga resultatet.

o Nu hi?r beträffande sättet för statens fortsatta stödpolitik från herr statsrådets
sida anförts, att »rörande formen för det statliga bidraget har bolaget
föreslagit, att detsamma skulle lämnas genom aktieteckning, medan socialstyrelsen
och kommerskollegium förordat låneformen. I nuvarande läge finner
jag mig med hänsyn till de svårigheter en omedelbar tillämpning av det
sistnämnda alternativet otvivelaktigt skulle möta — böra förorda, att tillskottet
erhåller formen av aktieteckning». Detta motiv för förordande av aktieteckning
förefaller mig något dunkelt.

När man nu läser utskottets utlåtande och får ett tillstyrkande på dessa svaga
motiv för en aktieteckning, så frågar nian sig: hur är det nied bolagets
ställning för närvarande? Då saknar man ännu den 30 april, då utskottets
utlåtande dateras, en uppgift om bolagets bokslut per 30 december 1930. Det
borde väl ändå ansetts vara rätt nödvändigt, att vid en utökning av ett aktiekapital
eller överhuvud taget vid en stödaktion det företag, som skall stödjas,
visar, hurudan ställningen vore. åtminstone vid näst föregående års slut. Under
fyra månader måtte väl bokslutet vara gjort, så att man kunnat få se en
balansräkning. Alldeles oavsett hur denna balansräkning skulle sett ut, är den
saken_ alldeles klar, att bolaget laborerar med en stor förlust. Det framgår av
handlingarna^ att förlusten är åtminstone eller rättare sagt över en miljon
kronor, och då räknar man ändå med att domänstyrelsen tillhandahåller sulfatved
och sågtimmer till de pris, som finnas fastställda i det nu föreslagna kontraktet.

Nkr man nu trots dessa förhållanden föreslår, att man skall bringa hjälp
medelst aktieteckning, inträffar det märkliga, att detta naturligtvis i sinom
tid kommer att vara till förman för handelsbankens tidigare teckning. Man får
komma ihåg, att örn man utökar aktiekapitalet från 3 miljoner till 5 miljoner
kronor, fördelar sig den förlust, som redan uppstått på driften, på ett större
belopp. Örn man nu i stället sanerade företaget, varvid vi kunna säga, att förlusten
inskränker sig till en miljon kr., då kommer aktieägarnas förlust att
uppgå till en tredjedel av aktiekapitalet. När nu staten går in och satsar 2
miljoner kr. utan föregående sanering, betyder det således, att även de före -

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

Nr 38. 20

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

gående aktieägarna icke få vidkännas större andel i den hittillsvarande förlusten
än en femtedel av vad de nu ha i aktier.

Jag är därmed inne på att det egendomliga inträffar, att staten tecknar aktier
i ett företag, går in oell ökar aktiekapitalet, medveten örn att én förlust
finnes, vilket gör, att det aktiekapital, som är fulltecknat, är faktiskt till en
del utan valuta bakom sig. Örn ett enskilt företag gjorde på det sättet, är jag
övertygad om att alla här närvarande, statsrådet och chefen för socialdepartementet
icke minst, skulle anse det vara klandervärt. Nu går som sagt staten
direkt in och ökar aktiekapitalet från 3 miljoner till 5 miljoner med vetskap
örn att det icke är värt mer än högst 4 miljoner.

Såsom enskild affärsman och såsom ledare av ett industriföretag förefaller
det mig ligga i öppen dag, att en sanering vore det första man borde tänka
på, om staten överhuvud taget skulle ytterligare intressera sig i företaget. Man
har svårt att av handlingarna förstå, att en sanering skulle kunna medföra
komplikationer för den aktieägargrupp, som man har särskild anledning att
ömma för, nämligen delägarna i »Föreningen Nederkalix industri u. p. a.»
Man har svårt att förstå annat, än att, örn man förlorat 1,000,000 ä 1,100,000
kr., det vore lämpligt att handelsbanken avstode sitt aktiekapital 850,000 kr.
och staten sitt aktiekapital 450,000 kr., och därmed vore bolaget så tillvida
sanerat, att man åtminstone icke bokföringsmässigt laborerade nied ett aktiekapital,
som icke förefunnes.

Örn staten ordnat det på detta sätt och sedermera trädde stödjande emellan,
borde stödet kunna, åtminstone av vad som framgår av handlingarna, utan
olägenhet för företaget ske i form av lån, som ämbetsverken tänkt sig behöva
lämnas för driftens fortsättande detta år. Genom ett sådant förfarande
borde vi också nästa år kunna ha frågan i bättre utrett skick. Vi kunde då
kanske få se två års bokslut, icke blott bokslutet för 1930 utan även för 1931.

Jag tänker också för min del att, trots ett enhälligt statsutskott, för att
rädda min själ göra ett yrkande. Jag kommer i det yrkandet blott att göra
förändring i klämmen så till vida, att jag stryker kravet på att staten behöver
teckna aktier, men jag bibehåller de 2 miljonerna. Jag är dock fullkomligt
övertygad örn att det ej kan vara tal om att 2 miljoner kronor behöva försträckas,
för att bolaget skall kunna lia sin drift i gång till nästa år; därtill torde
väl antagligen erfordras ett belopp på c:a 800,000 kr. till nästa år. Vi kunna
då. d. v. s. nästa år, också möta en proposition med en utredning som säger
oss litet bättre, hur man skall gå tillväga i fortsättningen.

Under åberopande av det sagda tillåter jag mig yrka, att riksdagen må

a) medgiva, att Kungl. Majit må genom teckning av aktier eller genom vissa
andra åtgärder lämna ytterligare bistånd till den av Kalix träindustriaktiebolag
bedrivna industriella verksamheten i Nederkalix socken i Norrbottens
län;

b) bland utgifter för kapitalökning för ifrågavarande ändamål för budgetåret
1931/1932 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kr.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då staten först engagerade

sig i detta företag, opponerade jag mig, såsom medlem i statsutskottet, mot
själva den metod, som man här använde, nämligen att staten gick in som aktieägare
i företaget. Jag förutsåg nämligen, att i och med detsamma skulle företaget
sakna all press på sig att skötas ekonomiskt, ty det bleve ju staten, sorn
under alla förhållanden finge taga förlusten. Jag ställde mig icke omöjlig till
tanken, att staten skulle lämna ett understöd till igångsättandet av företaget eller
rent av skänka bort pengar. Jag brydde mig icke örn huruvida det skulle
heta, att staten »lånade ut» pengar, ty jag var övertygad örn att lånet aldrig

Onsdagen den 6 maj f. in. 21

komrne att återbetalas. Men jag kom i minoritet då som så många gånger
eljest.

Nu ha följderna så småningom börjat visa sig. Nu är det så, som den siste
ärade talaren så starkt framhöll, att staten rent av håller på att bli den dominerande
aktieägaren i företaget. Under sådana förhållanden är det ännu
mindre skäl till att man talar örn att man skall låna ut pengar eller att det
blott är fråga örn aktieteckning eller dylikt, utan i realiteten är det staten,
som själv uppehåller driften. Jag tycker det är tråkigt, att staten skall lägga
upp två miljoner kronor för värdelösa aktier. Vi ha, Gudi klagat, i vårt land
tillräckligt med dåliga aktier för att staten skulle ha någon anledning att gå
fram på den linjen att skaffa sig aktier, som icke ha något värde. Teoretiskt
kan man kanske räkna ut, att det skall finnas ett värde, men jag är övertygad
om att om ett eller annat år är detta värde bortblåst. De dåliga konjunkturerna
beträffande såväl skogsprodukter som jordbruksprodukter försvinna sannerligen
icke så fort, och under sådana omständigheter är det klart, att två
miljoner mycket snabbt smälta samman.

Örn det verkligen funnes någon utsikt att komma någon vart i denna situation,
skulle jag kunna förena mig med den siste ärade talaren om att man bör
lämna hjälp genom understöd eller försträckning men icke i form av aktieteckning.
Man har nämligen nu kommit så långt, att man icke kan vända om.

Jag vill emellertid tillåta mig att rikta en fråga till regeringen. Hur många
gånger vill regeringen vara med om att satsa två miljoner kronor, innan den
övertygar sig örn hur det går för staten att driva sågverksrörelse i övre Norrbotten?
Kunde jag få svar på den frågan, vore det av betydelse för mig, och
jag tror även, att det kunde vara till gagn för landet att få veta, hur man
handskas med dessa två miljoner kronor, som direkt kastas ut och som man
aldrig har någon utsikt att få igen.

Herr Lövgren: Herr talman! Det är ju ingen vidare glädje att stå som

supplikant hos riksdagen för ett företag, som man en gång efter måttet av sin
förmåga varit med om att grunda. Men jag vill till protokollet anteckna den
huvudsakliga gången av utvecklingen ifrån den dag 1928, när riksdagen fattade
sitt beslut definitivt, och till nu, och jag skall försöka göra det så kort
sorn möjligt.

Det var ju så att Ytterstfors-Munksundskonkursen medförde en arbetslöshet,
som omfattade en 400 ä 500 man vid Karlsborg. Vidare hade man vid Båtskärsnäs
och Axelsvik ockå en 400 man. Axelsvik gick visserligen, men förutsättningen
för att det sågverket skulle kunna gå var ju, att man fick till stånd
en sulfatfabrik, som tog hand örn avfallet och som förbättrade utgångsläget för
det sågverket. Jag behöver icke uppehålla mig vid denna sak, ty det känna
kammarens ledamöter mycket väl till.

Emellertid, man planerade en rationalisering av sågen vid Karlsborg och en
nybyggnad av fabriken, d. v. s. en montering av maskiner i det gamla fabrikskalet,
som stod där sedan 1919. Den saken är nu genomförd, och sågverket
kan utan någon tvekan betecknas såsom förstklassigt ur produktionssynpunkt,
och det är alldeles säkert det sågverk, som inom Norrbottens län kommit längst
i rationalisering; d. v. s. man har kommit ungefär lika långt vid Munksundsverken
i Piteå, men det förstnämnda ligger i värjo fall i nivå därmed.

Vad fabrikationen beträffar räknar man med en produktion på 15.000 ton
för år. Utb5''ggnaden bar emellertid lyckats så pass bra, att minimiproduktionen
kan hållas vid 18,000 ton, och jag tror det icke är omöjligt att komma
upp i 20,000 ton. Således kan man utan tvekan säga, att byggnadsprogrammet
är genomfört, utan att de beräknade kostnaderna ha överskridits, samt vidare
att produktionen ligger i nivå ungefärligen med övriga verk i fråga örn

Nr 33.

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forte.)

Nr 33. 22

Onsdagen den 6 maj £. m.

Äng. kostnaden per produktionsenhet. Det finnes heller inga skäl att säga, att inte
anslag till Karlsborg kommer att hålla sig flytande lika länge som något annat verk, örn
aktier T Kalix man bara ser på produktionseffektiviteten.

Träindustri- När herr Lindman säger, att indirekt har Kungl. Maj:t erkänt, att omkostaktiebolag
naderna varit för höga däruppe, så tror jag det icke är riktigt. Omkostnader)«.
m. na< gom ju en (Jel utgöras av arbetslöner, ha legat i nivå med riksavtalet
(Korta.) ,^-jj ^ tillfälle, då avtalet slöts. Och örn sågen och fabriken gått bättre, än
man beräknat, så innebär ju det visserligen, att arbetarna kommit upp i något
högre lön än medeltalet, men styckearbetet har ju icke varit högre betalt än
enligt riksavtalet. Nu har det gjorts en revision av avtalet i vinter, och jag
skulle icke tro. att vi på något sätt efter den revisionen ligga över med kostnaderna
på någon punkt.

Vad sedan beträffar kontraktet med domänstyrelsen, så är det ju uppenbart,
att detta kontrakt borde fått en sådan utformning redan 1927, som gjort, att
priset på råvaran stod i relation till priset på den färdiga varan. Men 1927
var det ju omöjligt att få ett avtal av den sorten, ehuruväl industrikommittén
från Nederkalix försökte få det lagt på en sådan grund den gången. 20 öre
per kubikfot för sulfatveden gör ungefär 36 kronor per ton för råvaran, och då
är det ju praktiskt taget arbetslöner alltihop, så att man kan icke gärna komma
under de 20 örena pr kubikfot, den saken är uppenbar. För övrigt vet jag
ju, att domänstyrelsen icke gör någon fin affär på massaveden, men på timret
har ju domänstyrelsen ett pris, som svarar mot priset på den färdiga varan.
Är priset på den färdiga varan högt. får domänstyrelsen ett högt rotvärde, är
priset lågt, fås ett lågt rotvärde, allt beror på konjunkturen.

Jag tror icke. att det med fog kan riktas något klander mot ledningen av
företaget för att den försummat något vid skötseln av detsamma. Försäljningssiffrorna
hålla sig i nivå med vad övriga sågverk fått och kanske litet
högre. Under sådana förhållanden och när icke arbetskostnaderna ligga högre,
så föreställer jag mig, att någon anmärkning på denna punkt ej föreligger:
utan vi kunna väl vara ense örn att saken ligger så till, att massapriset har
fallit från de 185 kr., som priset stod i, när fabriken kalkylerades, till 100 kr.
per ton eller något däromkring under närapå hela sista året, vilket innebär
1,700,000 kr. mindre inkomster, än vad som skulle ha influtit, om priserna stått
sig.

Vad sågen beträffar, bär ju den avdelningen av verket gått med förtjänst.
örn den också ej varit så stor. Nu veta vi ju icke, hur det kommer att ställa
sig, med hänsyn till att man på rysk sida ökar sågengen år från år med något
hundratusental standards, samtidigt som världsmarknaden har minskat behovet
med 1 miljon standards i runt tal. Men jag skulle knappast tro, att ryssarna
dock i längden kunna pressa priserna, så att de komma under den nivå,
där de nu ligga, ty med de produktionsbetingelser, de nu ha, så måste det vara
en ren och klar förlust redan nu, i varje fall ett exporterande av den ryska skogen
utan ett öres rotvärde. Att de sedan göra på det sättet, är väl beroende
på att de måste skaffa betalningsmedel för den import av industrivaror de
äro tvungna att lia för det industriella uppläggandet och för andra ändamål.
Det hela är ju i hög grad beklagligt, men jag tror icke, att man kan vara så
pessimistisk, att man här i landet behöver lägga ned en dylik drift helt och
hållet; man kan ju inskränka i någon män, det ha vi gjort liksom alla andra
sågverk och hålla sålunda icke driften i gång till hela sin effektivitet.

Jag tror icke, att man bör kasta yxan i sjön och säga, att på grund av de
förfärligt dåliga tiderna sluta vi överhuvud taget upp med all tillverkning.
Vi kunna helt enkelt icke göra det, därför att en tredjedel av vår nationella
hushållning är baserad på skogen såsom råvara.

Beträffande frågan örn det här bidraget skall ske i form av aktier eller i

Onsdagen den 6 maj f. m.

23 Nr 33.

teckning av

i den grundval, som aktier { KaUx

Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

form av lån eller anslag, vill .jag säga. att jag tror det vore olyckligt, om man Äng.
försökte bryta sönder den plan, som efter många underhandlingar med de in- anslag tM
tresserade parterna föreligger och som tagit sig uttryck

finnes angiven i den kungl, propositionen. Jag tror, att sedan det kommit så
långt från riksdagens sida och eftersom det är av vikt, att vi få saken ordnad
mellan vederbörande kreditinstitut och bolaget, vore det olyckligt, örn det Carlesonska
yrkandet bleve bifallet.

Jag skall icke uppehålla tiden längre utan sluta med att jag som sagt ingalunda
är glad att stå här som supplikant. Men jag måste nu liksom 192)7 och
1928 säga mig, att det blir i alla fall billigare för staten att vidmakthålla en
industriell verksamhet, som förädlar den skog, som finnes där uppe i översta
Norrbotten och som ger en utkomst åt den befolkning, som där finnes, än vad
det skulle bli att lägga ned det hela och flytta befolkningen därifrån.

Samtidigt skall jag be att få säga, att jag är glad över att herr Lindman ej
delar den Casselska uppfattningen av koncentrationen av industrien till södra
Norrland och ödeläggande av den gamla kulturen däruppe. Jag fick nämligen
först den uppfattningen av herr Lindmans anförande i Seskaröfrågan, men
jag är som sagt glad över att herr Lindman i likhet med mig synes anse, att
råvaran bör förädlas åtminstone till 60 ä 70 procent inom den ort, där den
finnes.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Winkler: Herr talman! Då jag fick detta utskottsutlåtande i min

hand, blev jag överraskad av att utskottet enhälligt tillstyrkte ett anslag på
två miljoner kronor. Detta bevisar i alla fall, hur lättvindigt man behandlar
stora ekonomiska frågor. Eller också visar det, att man icke ger sig tid
att sätta sig in i frågorna eller saknar förmåga att göra det.

Föreliggande ärende såg ganska oskyldigt ut, när det första gången
kom på riksdagens bord. Det gällde visserligen ett tillskott av två miljoner
kronor, men staten skulle endast teckna 500,000 kronor i aktier — av
handlingarna framgår det för övrigt, att staten icke tecknat mer än 398,500
kronor —- och så skulle man lämna lån till ett aktiekonsortium i trakten,
som bildats för att säkerställa detta bolags fortsatta bestånd, intill ett belopp
av, statens aktieteckning inberäknad, två miljoner kronor. Vad som återstår
av lånet uppgår nu till 1,597.700 kronor. Det har ifrågasatts, att man skulle
lämna uppskov med amorteringen av ifrågavarande lånebelopp och att man
skulle nedsätta räntan, men såväl Kungl. Majit som utskottet ha endast föreslagit
ett års uppskov med amorteringen och räntebetalningen, under det man
icke gått med på nedsättning av räntan. Allt detta spelar dock ingen roll,
ty staten får en gång betala, örn icke allt så åtminstone största delen av detta
belopp. Vad som förvånar mig är i varje fall, att man verkligen kommit
med förslaget örn att ytterligare sätta in två miljoner i företaget. Jag har
annars den erfarenheten, att man bör vara betänksam mot att kasta goda
pengar efter dåliga. Jag har visserligen många gånger varit med örn att
söka upprätthålla driften i en industri, som gått med förlust, genom nya kapitalinsatser,
men de flesta gångerna har det visat sig, att man därigenom
icke fått tillbaka något av det först förlorade beloppet, utan i stället fått
ökade förluster. Och ofantligt många äro de fall, då våra banker, som haft
infrusna krediter, fått göra erfarenheter i den riktningen.

Hur ser nu balansräkningen ut för ifrågavarande företag? Ja, vi veta ingenting
örn driftsresultatet för det gångna året. Jag förmodar, att man haft
anledning att draga ut på bokslutets upprättande till dess riksdagen fattat
sitt beslut, och detta säkerligen icke utan skäl: driftsresultatet är nog sämre
än vi nu föreställa oss.

Nr 33. 24

Onsdagen den 6 maj f. m.

An$- Vad är det för risk staten står för närvarande? Jo risken är icke större
teckning av ä.n de fiirul °!imämnda 1,597,700 kronorna plus 398,500 kronor för tecknade aktier
i Kalix tiar. För mm del anser jag det vore mycket bättre, att staten till de övriga
Träindustri- aktieägarna skänkte detta belopp och det belopp, som staten i övrigt iklätt
aktiebolag sig ansvarighet för, under villkor alf staten härmed kommer ifrån det
fForts ) kela. Det vore mycket billigare att gå till väga på det sättet. Om jag trodde,

att det funnes någon utsikt att få igen de två miljoner kronor, sorn vi nu

ånyo ^skola satsa, skulle jag icke heller vara så ovillig, men jag tror icke
att någon utsikt härtill finnes. Det är riktigt, som herr Carleson sagt, att
innan man går in för en ny insats av penningar, borde man se till, att företaget
saneras. Nu är det intet tvivel underkastat, att staten ger en ren pre sent

till den bank, som är djupast intresserad i företaget och som jag förresten
förmodar redan i sin portfölj har de huvudsakliga säkerheter, som företaget
kan bjuda. Att, såsom herr Lövgren sade, det är angeläget att få denna
sak snart avgjord på grund av kreditgivarens påtryckningar, betvivlar jag
icke. Men nog vore det riktigare, att, örn staten lämnar nytt lån, detta sker
under sådana villkor, att staten blir likställd med den bank, som har lämnat
de största krediterna hittills, nämligen tillsammans icke mindre än 4,500.000
kronor. Och helst ville jag, att banken förklarade, att staten skulle få inteckningar,
som gällde före bankens säkerheter.

Jag tror icke, att det någonsin kommer att löna sig med statsdrift vare
sig i Nederkalix eller på Seskarö. Skall det vara möjligt att få till stånd
ett lönande företag, måste det övergå i privat ägo. Ty även örn arbetslönerna
och förutsättningarna i övrigt äro desamma, vet var och en, att Aud statsdrift
finns det ingen som känner trycket av det ekonomiska läget på samma
sätt som vid privatföretag, och därför kan en statlig rörelse aldrig drivas lika
ekonomiskt.

Här står det för övrigt ingenstans i handlingarna, att det är sista gången
staten vill offra pengar på företag. Det står tvärtom, att örn samma priser
komma att gälla, kunna ytterligare förluster befaras. Det heter sålunda på
sidan 9: »Vid bedömandet av frågan om dylikt bistånd bör man icke bortse
från det förhållandet, att, örn nuvarande prisförhållanden komma att förbliva
oförändrade ° under en längre tid, ytterligare förluster för bolaget icke torde
kunna undgås.» Ja, mina herrar, är det någon mening i att vi varje år skola
offra en eller två miljoner kronor för att driften under alla förhållanden skall
fortgå?

Sedan beklagar man sig över att priset på framför allt sulfatmassa men
även timmer fallit ofantligt. Ja, det har fallit även på andra artiklar än
dessa i _ minst samma proportion, men vart ha enskilda näringsidkare att
vända sig för att kunna upprätthålla driften? De kunna icke gå till staten!
Nog vöre det väl bättre, att staten såge till att näringslivet kunde bedrivas
under något så när drägliga former i stället för att staten offrar pengar för
att uppträda som konkurrent till enskilda näringsidkare.

Ja, som sagt, det bästa vore att vi skänkte bort dessa aktier eller det belopp
överhuvud, som staten redan engagerat sig i, för att slippa från saken
i fortsättningen. Staten gör då en förlust, men det må vara hänt: vi ha
gjort ett experiment och få taga följderna. Jag riktade från början en varning
mot anslaget till Nederkalix, och sade, att vi säkert skulle få höra av
denna historia framdeles, och detta har också blivit fallet. Vad är det för övrigt
för resonemang som man har här i propositionen, örn att man skall ålägga
domänverket, som är statens eget företag, att lämna virke till lägre pris än
till andni företag och även att lämna längre krediter? Skola vi understödja
företag på det sättet, kunna vi nog få hålla på ganska länge. Detta är icke
rätta sättet att gå till väga. Jag sade redan förra gången, att företaget

Onsdagen den 6 maj i. m.

25 Nr 33.

kommer att kumla upprätthållas endast så länge, som domänstyrelsen vill
lämna kredit eller tillhandahålla virke till billigare pris än åt andra håll. Det
är icke en rätt väg ur ekonomisk synpunkt detta, utan låt oss i stället taga
1 ormsten och vara belåtna med de erfarenheter vi gjort, så att vi icke kasta
bort pengar, som ingen annan får nytta av än den kreditgivande banken.
Om vi skola söka upprätthålla arbetsmöjligheterna genom penningtillskott till
enskilda företag, gar detta till sa stora belopp, att vi icke ha förmåga därtill
i längden.

Hedman ansaS visserligen, att vi i detta fall icke numera lia någon
möjlighet att säga nej, men på samma gång uttalade han en bestämd kritik
över att företaget, kommit till stand och över det sätt, på vilket domänverket
ålades leverera virke till detsamma, liksom överhuvud taget över det ekonomiskt
oriktiga sätt, varpå hela företaget är uppbyggt. Det är icke heller
något .ordentligt förhållande mellan företagets tillgångar och skulder, när aktiekapitalet
är tre miljoner kronor och skulderna uppgå till sex miljoner. Jag
förstod icke min högt ärade ordförande i partiet, herr Lindman, då han efter
sitt anförande icke slutade med att yrka avslag på framställningen. Jag skall
emelle!tid göra ett sadant yrkande, då jag vill giva tillkänna, att riksdagen
dock icke är så enhällig i uppfattningen, att två miljoner kronor böra beviljas
till ny aktieteckning i företaget, som det här kan förefalla. Jag
hemställer om avslag å såväl Kungl. Maj:ts förslag som utskottets utlåtande.

lied herr Winkler förenade sig herr Leffler.

Hans excellens herr statsminister Likman: Herr talman! Det är en oerhört
billig kritik, som man nu. från olika håll levererat mot det framställda för O1*1

m.an sätter sig in i, vilken situation som förelåg, när förslaget
tillkom, och vidare sätter sig’ in i statens ställning till de krav, som rests
däruppe på hjälp i det ena eller andra avseendet, kommer man nog till andra

resultat, och till en annan slutsats, än dagens kritici gjort.

... Hår jag ar 1927. efter upprepade anmaningar fran ortsbefolkningen däruppe
jämte ett par regenngskamrater besökte Norrbotten, blev det från början klart,
att det var oundgängligt, att åtgärder vidtoges från statens sida för att bispringa
denna befolkning. Här hade tidigare enskild företagsamhet utövat
trävarurörelse och i rätt stor omfattning tillgodogjort sig vinster däruppe,
men genom dels rationalisering av driften och dels genom att ett företag
gick omkull, ombildades wjh koncentrerades på annan ort, stod hela denna del
av Norrbotten utan möjligheter, och i saknad av egen kraft att i det ena
elier andra avseendet gå till ekonomisk självuppehållelse.

Det var därvid uppenbart, att nian måste välja mellan att antingen i betydligt
större omfattning än tidigare ingå för nödhjälpsanslag från statens sida
eller att söka åstadkomma ett fortsättande av den drift, som däruppe tidigare^
förekommit, och som dock givit befolkningen däruppe uppehälle, eller
också att utan vidare evakuera en hel del av befolkningen därifrån.

Här resonerade herr Lindman på följande sätt: Det är orimligt att uppehalla
en rörelse nied artificiellt stöd. Tänk, herr Lindman, örn nian skulle
tillämpa det betraktelsesättet och göra denna hans ståndpunkt gällande i olika
tall, där det är fråga om att uppehålla näringslivet. Det är på oerhört
manga områden, där man finner sig, för att uppehålla en rörelse, som man
anser lör landet nödvändig, böra vidtaga åtgärder, som från en och annan sida
betecknas såsom »artificiellt stöd». Här förelåg ju, utom den rent sociala
plikten att ingripa,^ också särskilt den omständigheten, att staten i vida större
utsträckning än någon annan, själv var skogsägare inom länet. Dessutom

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forte.)

Nr 33.

Onsdagen den 6 maj f. m.

A,ng'' •„ spelade in nationella synpunkter, som en stat icke kan bortse ifrån. Det
tvknZlav var ur dessa synpunkter, som den dåvarande regeringen måste taga upp spörsaktier
i Kalix målet och fråga sig, icke örn några särskilda åtgärder borde vidtagas, ty det
Träindustri- var uppenbart, utan vad som skulle göras oell på vad sätt det borde ske. Efter
aktiebolag åtskilliga undersökningar i saken kom man till det resultatet, att det bästa
man kunde gå in för var återupptagen drift på det näringsområde, sorn
'' var för den bygden naturligast. Sålunda, hjälp skulle skapas genom öka-de
möjligheter till arbete överhuvud taget och därigenom också ökade möjligheter
för denna bygds jordbrukare att vinna avsättning för sina produkter.
Man skulle alltså gå in för hjälp åt olika håll på den väg.. som innebar en
stimulans åt den drift, som alltid varit denna bygds naturliga- uppehållelsemedel.

Nu ansåg herr Lindman, att det var något slags lättsinne, som skulle tagit
sig uttryck i det uttalande, som förekom i den dåvarande propositionen,
nämligen att företagets räntabilitet icke vore alldeles otänkbar, och att det
åtminstone skulle kunna finnas vissa förhoppningar därom. Visar det sig
nu, när man i efterhand kan konstatera förhållandena, att det var en så orimlig
kalkyl, på vilken detta uttalande om företaget vilade? Då räknade man
med ett sulfatpris av 185 kronor. Och de kalkyler, som då uppgjordes, dels
beträffande nybyggnader och dels beträffande ombyggandet och iståndsättandet
av verket i övrigt ha visat sig hålla. Verket har ju kunnat ombyggas
i angiven utsträckning och ernått den kapacitet, som man räknat med. Och
det har visat sig att om företaget icke träffats av större prissänkning än ned
till 150 kronor, företaget antagligen varit fullkomligt bärigt. Örn en enskild
affärsman planlägger en industri och gör kalkyler, som äro av den beskaffenheten
att man på grund av dem kan driva företaget för det beräknade
beloppet, känner han sig i regel tillfredsställd. . Mången skapare av nya anläggningar
kalkylerar icke med större prissänkning för sina produkter än som
i detta fall skedde, från 185 till 150 kronor, och vågar ändå säga, att det
hela i alla fall bör gå ihop. Jag är övertygad örn, att det många gånger
skapats enskilda företag, där kalkylerna icke lovat mera än i detta fall. Härtill
kom, som sagt, den synpunkten, som måste vara avgörande, nämligen att
staten, som skogsägare, borde ha intresse av att en trävaruindustri finnes
däruppe och att ett där bosatt folk fanns i skogarna för avverkning, för skogsvården
och dylikt och att bygden sålunda, i allt väsentligt fick behålla den
karaktär, den tidigare haft. Härtill kommo sedan de nationella och de sociala
synpunkterna. Jag vågar tro, att det i sådant fall fanns tillräckliga skäl
för att man vidtog åtgärder i den ena eller andra riktningen.

Nu har det sagts, att det hade varit bättre, örn man omedelbart skänkt vissa
belopp åt befolkningen. Och man yttrar än i dag, att det hade varit bättre
att lämna dessa 2 miljoner som gåva i stället för att kombinera dem med före:
taget, detta således i strid med statens intresse av att drift i fortsättningen i
viss omfattning komme att pågå i denna bygd. Jag vågar icke göra gällande,
att detta påstående är riktigt, och jag är övertygad om — jag säger detta särskilt
till dem, som anse, att det icke är beloppet, utan att det är sättet, _ som
det är något att erinra emot — att örn man hade skänkt bort dessa miljoner
under årens lopp och nu ytterligare 2 miljoner i år, man varken i dag eller med
hänsyn till framtiden stått i bättre läge. än man för närvarande befinner sig i.
Skulle, som sagt, prisförhållandena blivit sådana, som den tiden betraktades
som normala, skulle staten kunnat komma ifrån hela denna insats till förmån
för bygdens uppehållande, utan direkta kapitalförluster. Nu kom ju detta prisfall,
som rubbat icke blott detta företags kalkyler och beräkningar, utan som
gripit omkring sig överallt inom skogsindustrien. Vi hörde i en föregående
fråga vad herr Lindman förutspådde beträffande skogshanteringen i allmänhet.

Onsdagen deli 6 maj f. ni.

Nr 33.

Herr Lindman gick vidare in på detaljkritik och anmärkte att bolaget och
domänstyrelsen hade tidigare upprättat ett kontrakt men nu i år hade man
annulerat detta och upprättat ett nytt. Varför gjorde man det? Jo, det var
därför, att man i det gamla kontraktet kalkylerat med de vid tiden för det kontraktets
upprättande gällande priserna på råvarorna. Örn bolaget, på grund av
ett inträffat prisfall, som de skogsägare, vilka icke hade kontrakt, måste underkasta
sig. ville med domänstyrelsen upprätta ett nytt kontrakt, som hänför
sig till nu gällande råvara- och förädlingspriser, kan väl icke detta betecknas
såsom orimligt eller i och för sig anmärkningsvärt? Hade kontraktet
gällt mellan en vanlig skogsägare och en abonnent på råvaran, hade det lätt
kunnat utveckla sig så att abonnenten vid ett sådant prisfall som detta gjort
konkurs och skogsägaren hade fått förlora en väsentlig del av sina fordringar.
Därvid hade för fortsättningen nytt kontrakt måst upprättas i enlighet med de
förändrade priserna. Det, som domänverket fått underkasta sig, är sålunda
ur skogsägarnas synpunkt icke ovanligt utan något som, ehuru kanske i annan
form, men likväl i sak, ej sällan förekommer även på andra näringsområden.

När man lägger allt till allt och tar hänsyn till statens egna sociala och
nationella intressen, vågar jag göra gällande att statens egen insats, trots de
svårigheter, som mötte i form av denna oerhörda lågkonjunktur, i alla fall,
även om man hade valt andra vägar, icke hade blivit mindre eller inneburit
mera av löften och mera av värde för framtiden än den nu valda vägen. Hur
skulle det varit, om vi gått in på dylik detaljkritik och ställt upp sådana fordringar,
som man gör i detta fall, när det exempelvis gällde inrättandet av
Kreditkassan, då vi med mångdubbelt större antal miljoner gingo in för att
rädda nödställda industri- och bankföretag? Då gick man in för mycket stora
anslag, och jag hörde icke ett enda ord av detaljkritik däremot. Men då gällde
det intressen, som lågo åtskilliga av herrarna närmare än denna sak gör. Nu
gäller det dock ett intresse, som är lika fosterländskt och som ur många synpunkter
är lika gagneligt, men vilket dock icke direkt är av beskaffenhet att
så många bland oss lia någon närmare känning av detsamma. Då tycker nian
emellertid, att det skall resoneras »affärsmässigt».

Vad beträffar att man i det förslag, som föreligger, valt den vägen att understödet
skulle lämnas^ i form av förnyad aktieteckning, så vill jag säga, att
man också varit inne på tanken örn en rekonstruktion på annat sätt. Däri ingick
bl. a. tanken på att andra aktieägare också skulle överlämna sitt innehav
av aktier för makulering. Men de, som antagligen också kalkylerat affärsmässigt
och klart — efter herr Lindmans synpunkt, förmodar jag, dåligt —
vägrade att beteckna aktierna som värdelösa och att gå in för en sådan rekonstruktion.
Under sådana förhållanden föreföll det. som örn det vore rätt
naturligt, att staten gick den vägen, som man nu föreslår.

Jag förstår icke alls herr Carlesons yttrande. Att han och även andra skulle
anse det klandervärt, därest någon skulle gå in och teckna aktier för 2 miljoner
kronor i ett företag, som ådragit sig miljonförlust, förstår jag icke.
Man kan säga att det är föga affärsmässigt eller oklokt att sätta in pengar
i ett dylikt företag, eller att teckna aktier i ett sådant bolag. Men klandervärt
kan väl ingen anse det vara örn genom en sådan insats en i och för sig nyttig
och nästan oumbärlig industriell verksamhet kan få fortsätta.

Herr Olsson i Kullenbergstorp erinrade örn att han tidigare icke varit principiellt
emot att ett inskridande skedde, men att han dock var emot att ett
ingripande skedde i den form, som här förelåge. Jag vågar även gent
emot detta uttalande alltjämt göra gällande, att denna form, om icke en onormal
konjunktur inträffat, varit lämplig. Härigenom knöts till företaget såväl
arbetare som andra i bygden och väcktes intresse hos var oell en att nied

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

Nr 38. 28

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang.

anslag till
teckning av
aktier i Kain
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

sin medverkan hålla företaget uppe. Man lämnade bistånd åt en ur olika synpunkter
beträngd befolkning under den form att arbete skapades, och en drift
fortsatte, som för den orten var den naturligaste och för övrigt den enda. som
förut funnits på platsen. Jag kan därför icke se, att det är riktigt, när man
säger, att läget skulle hava varit bättre, om man givit understöd, örn än i liknande
utsträckning, och kallat det för lån eller subvention.

När herr Olsson i Kullenbergstorp frågar, hur många gånger staten skall
satsa miljoner till sågverken i Norrbotten, innan regeringen blir övertygad
örn att det icke går längre, så vill jag fråga honom, örn han är med örn att
ställa upp den frågan även när det gäller statsingripanden och statshjälp på
andra områden. Vi ha här haft inskridanden från statens sida förut.. Vi ha
t. ex. tecknat aktier i Jordbrukarebanken och därmed fått delaktighet i denna
bank. Jag kan icke minnas att herr Olsson i Kullenbergstorp stått på oppositionens
sida, när det gällt förnyade inskridanden på den punkten. Men är
det så alldeles säkert att staten på det området är garderad mot ytterligare
inskridanden och förluster? Vi få nog i så fall, alldeles oberoende av örn det
träffar den ene eller den andre, örn det gäller den egna bygden eller någon
annan bygd. söka överväga, vad som ur det helas synpunkt är lämpligast och
riktigast. Även örn jag givetvis beklagar att företaget genom en hård och
svår konjunktur icke blivit vad det kunnat bli, vågar jag dock,, som sagt, tro
att den form för inskridande och hjälp, som i detta fall kommit till användning
var den naturliga och riktiga. Eller vill någon av herrarna på allvar
taga upp förslaget att evakuera den större delen av befolkningen genom nedläggandet
av detta företag, som på sitt sätt är bärare av industrien i Norrbotten
och som både medelbart och omedelbart skapar åt ett stort antal människor
bröd och arbete och förutsättningar för denna industris fortvara och
därmed för bygdens bestånd? Det är nog så, att litet var är pigg, nar det
gäller att leverera kritik i syfte att få det hela betecknat som ett misstag.
Men, när det sedan gäller att taga konsekvenserna av sin kritik och antingen
föreslå något annat eller yrka klart avslag på vad som föreslås, vågar man
icke taga konsekvenserna av sina anmärkningar. Man känner att det i alla fall
icke går an. När så är fallet, tror jag ändå, att man kan med litet mindre
suckan än som förekommit i tidigare anföranden, följa statsutskottet i dess
hemställan örn bifall till propositionen.

Herr Lindman: Herr talman! Ett ord till herr Lövgren.

Herr Lövgren har tagit för vana att i en persons mun lägga, vad han icke
har sagt. Jag yttrade det i mitt förra anförande och jag har anledning att
säga det igen. Han sade nu. att jag var glad över att 70 procent av sågverken
skulle förläggas däruppe. Jag ber att få fråga: när har jag talat om
70 procent? Herr Lövgren lägger ogenerat i en annans mun, vad denne icke
har sagt. Sedan kommer det in i riksdagsprotokollet och så blir man tvungen
att bemöta, vad som sagts. Men jag skall icke tala örn detta utan säga några
ord med anledning av hans excellens herr statsministerns anförande. Jag förbigår
då naturligtvis hans tal om, att jag hade ställt mig på den ståndpunkt
jag intagit, därför att jag hade personlig känning av saken. Jag har icke den
ringaste personliga känning av Kalixfrågan och jag vet inte, varför herr statsministern
kommer med sådana insinuationer. Det är ganska ovärdigt. Vi aro
ju alla satta här för att diskutera sakförhållandena, och det är vad jag gjort
i detta fall. Jag har gjort det så, som frågan synts mig ligga till och vad
herr statsministern sade är, tycker jag, ganska ovidkommande, och det skall
icke heller vidare av mig bemötas.

Vad jag anförde i detta fall var huvudsakligen att hans excellens herr statsministern
1927 i spetsen för den dåvarande regeringen icke tänkte sig in i

Onsdagen den 6 maj f. m. 29

vilka konsekvenser, som skulle kulina följa av elen beviljade statshjälpen. Det
visade sig redan påföljande år, att lian hade misstagit sig 1927. 1928 nödgades
regeringen engagera postsparbanken och industriförlagslånefonden för att
lämna lån, med andra ord: man räknade fel 1927 och fann, att man måste
räkna pa annat sätt och det redan året därpå, giva kraftigare stöd åt företaget.
Man ingick 1928 på en aktieteckning, som riksdagen 1927 icke ville gå
in för. Det är detta, som jag vagar säga, är ett ganska lättvindigt sätt att
behandla denna fråga. Det kan i någon mån bero på det starka intryck av
dessa förhållanden, som herr statsministern fick. när han reste med ett par
kolleger däruppe. Som ansvarig för detta företags upprätthållande hade han
bort för riksdagen klargöra, vilka konsekvenserna skulle komma att bli. Varnande
röster saknades icke.

Det var icke jag, som talade örn det artificiella stödet, utan det var kommerskollegium
_ och socialstyrelsen. Vad jag anförde var hämtat ur deras utlåtande,
som finnes infört i Kungl. Maj :ts proposition i år, och det var endast
för att påvisa, att vi redan då hade talat örn detta, som jag omnämnde deras
utlåtande. För övrigt vill jag härutöver erinra därom, att då man i den kungl,
propositionen ar 1928 talade örn att räntabiliteten syntes ingiva förhoppningar
örn vinst, sa var detta pa visst sätt att missleda riksdagen. För unn del yttrade
jag under den debatten bl. a. följande. Antåg, sade jag, att det icke kommer
att ga så lätt att reda upp denna sak, som man här tror, antag, att någonting
stöter^ till, så att priset på sulfatmassa faller, antag, att sågverket råkar ut
för någon kalamitet, att det brinner upp eller att det blir stagnation i driften.
antåg att det blir en strejk, det är icke uteslutet att något sådant kan inträffa!
Hur blir det då? Detta är dock förhållanden, som man måste taga med i sina
beräkningar, när man gör upp en kalkyl för ett sådant stort företag som detta,
ty det är, framhöll jag, ett mycket stort företag. Hela företaget var grundat
på. losan sand. Det understöd i form av aktieteckning, som då lämnades, var
otillräckligt, och det var icke ägnat att skapa sunda förhållanden för företaget.
— Jag ber att få framhålla, att det av mig då gjorda uttalandet vunnit alu
bekräftelse i denna dag.

Vidare sade hans excellens statsministern, att, örn man räknade nied att priset
pa tmlfatmassa, som da ansags kunna sättas till 185 kronor, i framtiden
skulle gå ned till 150 kronor, så måste företaget ändå lia varit fullt bärigt.
Nej, det hade det icke varit under annan förutsättning, än att kontraktet nied
domänstyrelsen annulerades. Det hade icke gått ihop med ett pris av 150 kroman
hade icke kunnat klara sig utan att få kontraktet med domänstyrelsen
förändrat. Nu säger hans excellens, att det väl icke är så märkvärdigt, örn en
skogsägare har gjort ett kontrakt örn ett pris, som är för högt. Man ''får väl
finna sig i att gå med på en reduktion. Om man icke gör det, så måste företaget,
till vilket leveransen sker, sättas i konkurs, och då förlorar naturligtvis
staten, men sådant kan ju förekomma. Det går emellertid icke till på det sättet.
När en vanlig sågverksägare köper virke, timmer eller pappersmasseved av
staten, sa far han ställa en säkerhet i form av borgen, och det är ganska sällsynt,
att staten förlorar på den affären. Jag vill se vart det skulle taga vägen,
örn man toge upp den princip, som herr statsministern synes vilja inaugurera,
nämligen att örn trävarupriserna falla, så skall domänstyrelsen också vara färdas
aK sätta ned sina priser. Det vore ett ganska äventyrligt projekt nian i
så fall skulle vilja söka inleda oss i.

Herr statsministern säger, att det är lätt att nu komma nied kritik. Ja, naturhgtvus,
när nian ser. hur det har gått. Men jag vill påpeka, att den kritiken
framförde jag redan 1928, och det är .således icke en kritik, som kommer i efterhand.
För övrigt skulle jag vilja säga. att vad jag anser vara ett fel i den nuvarande
propositionen, det är, att den icke heller i dag ser frågan örn jag så får

-Nr 33.

Aruj.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

Nr 33. 30

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

ra. ra.
(Ports.)

säga, i vitögat. Det räcker icke med det belopp, som här föreslås, det kommer
ingalunda att förslå. Företaget står i detta ögonblick på alltför svaga fotter.
Priset på sulfatmassa har sjunkit, icke till 150 kronor, utan till 100 kronor,
och man har att räkna med nödvändigheten av att lämna ytterligare stöd till
nästa år. Kungl. Majt vill förfara på det sättet, att man år efter år lägger
fram en uppgift på vad förlusterna blivit och visar på, att här måste riksdagen
stödja ytterligare. Det vore bättre menar jag, att taga konsekvenserna fullt ut
på en gång och under alla förhållanden skriva av värdet på dessa aktier, som
icke ha något värde. Helst borde man förfara på samma sätt även med de
aktier, som man har förut, ty detta bolag, som är rekonstruerat nu i år, är icke
bärigt, och kommer icke att giva det resultat, som hans excellens hoppas, att
det skall komma att giva.

Herr Carleson: Herr talman! Jag gjorde mig till talesman för den väg,

som ämbetsverken, d. v. s. socialstyrelsen och kommerskollegium, föreslagit,
nämligen att man i år icke skulle giva Kungl. Majit bemyndigande att teckna
för 2 miljoner kronor aktier i företaget, utan i stället giva Kungl. Maj :t 2 miljoner
kronor för att genom andra åtgärder söka stödja företaget under en tid
framåt till nästa års riksdag. Jag anser nämligen, att staten genom att teckna
för 2 miljoner kronor aktier nu, binder sig vid företaget på ett sätt, som jag
icke tycker är lämpligt med hänsyn till den utredning, som hittills blivit verkställd
och med den utveckling, som överhuvud nu gör sig gällande inom den del
av industrien, som det här är fråga om.

I anledning av hans excellens herr statsministerns uttalande i anslutning
till mitt förra anförande vill jag framhålla, att jag icke har uttalat något
klander mot att staten bisträcker förenämnda företag. Jag har icke använt
ordet klander i detta sammanhang, men jag har sagt, att staten skall vara ett
exempel, som enskilda medborgare böra följa, och om en enskild person tecknar
2 miljoner kronor aktier i ett företag, som redan förlorat en tredjedel av sitt
aktiekapital, så fordrar man, att han ser till, att aktiekapitalet i dess helhet
kommer ned till det belopp, som verkligen motsvarar tillgångarna.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag hade egentligen icke tänkt

uppträda i denna debatt, och jag skall icke heller bli långrandig, men jag skall
dock be att få yttra några ord.

Först vill jag då säga, att jag naturligtvis icke är någon vän av statsdrift
i någon form. Jag anser, att det icke är lyckligt med statsdrift, men i detta
fall måste man dock foga sig efter omständigheternas krav. Åtskilliga talare
ha här förut framhållit just dessa synpunkter, och jag ber endast att få understryka
dem.

Det var närmast ett uttalande av herr Winkler, som föranledda mig att begära
ordet. Han sade under sitt anförande, att andra företag få reda sig utan
att bli bisträckta med statsmedel. Ja, men mina herrar, hur reda sig dessa
andra företag? Få de något stubböre, få de något betalt för sin skog? Nej,
men företagen måste drivas ändå. Mina herrar, staten äger cirka 70 procent
av skogarna i Norrbottens län. Örn det varit enskilda bolag, som rått örn dessa
skogar, så hade de allt fått föra en annan politik än vad staten gjort uppe i
Norrbotten. Domänstyrelsen skall ha högsta möjliga betalning för sitt timmer
och sin skog. så att styrelsen kan uppvisa vackra bokslut utan hänsyn till örn
en enda stock förädlas uppe i Norrbotten eller ej. En mycket stor del — jag
kan ej säga hur stor, men betydligt mer än hälften är det, jag vill minnas c:a
60 % av råvaran — dragés ned åt södra Norrland och ända ned till Bråviken

Onsdagen den 6 maj f. m.

31 Nr 83.

och förädlas på olika platser söderut, medan vi däruppe få stå och se på. Under
tiden blir arbetslöshetens spöke alltmera skrämmande. Man brukar ju säga, att
vart man än vänder sig, har man en viss kroppsdel bak och så är det även här.
Även örn man, såsom jag redan betonat, icke är någon vän av statsdrift,
måste man dock i ett fall som detta, bita i det sura äpplet och gå med därpå,
emedan någon annan utväg icke synes stå öppen, varigenom man kan bereda
arbete och försörjning åt folket däruppe.

Nu säger herr Winkler, att det är oriktigt att vi fortfarande skola nödgas
offra pengar på ett företag, när vi äro medvetna örn att vi få offra ytterligare
pengar på detsamma. Ja, mina herrar, men det är just vad vi i denna situation
måste göra, ^och jag vill för min del säga alldeles bestämt, att så länge vi få
uppoffra mångdubbelt större summor för att uppehålla näringarna i andra
landsändar, t. o. m. den fetaste, så länge måste vi även offra pengar för att
upprätthålla trävaruindustrien i Norrland. Ty, kom ihåg, att detta är en försörjningsfråga
för Norrbotten, en försörjningsfråga lika stor som sockret eller
någonting annat i Skåne. Jag kan lida, när andra uttala betänkligheter mot
detta förslag, men jag kan absolut icke lida, när skåningarna göra det. Vi ha
ännu icke krävt eller fått sådana bidrag, som gått till den landsändan. Jag
upprepar vad jag nyss säde och jag vill inplanta det: Det är en försörjningsfråga
för oss däruppe, minst lika stor och viktig som trots någon försörjningsfråga
i de sydligare delarna av landet.

Det är ju svårt att döma i sådana här saker, men det skulle kunna inträffa,
att ett bifall till det föreliggande förslaget i framtiden kommer att visa sig
lyckligt t. o. m. för domänverket. Ty örn en förädlingsindustri nedlägges däruppe
och bolagen från andra delar av landet sammansluta sig, så kan det tänkas,
att domänstyrelsen antingen får behålla sitt virke eller också måste taga
de lägre priser den under sådana omständigheter kan få. Detta är också en
synpunkt, som det är skäl att lägga märke till i detta sammanhanget.

Såsom förhållandena ha utvecklat sig och såsom marknadsläget, särskilt
däruppe, för närvarande är, kan jag icke finna, att det är någon möjlighet för
oss att komma ifrån att gå vidare på den väg, som vi nu ha slagit in på.

Jag glädjer mig åt, att det icke föreligger någon reservation vid detta utskottsutlåtande,
men jag kan icke vara glad åt de röster, som höjas mot detta
förslag. Det tjänar ingenting till och det gagnar ej saken, att intaga en sådan
ståndpunkt, mina herrar, det går icke att motsätta sig förslaget, och vartill
tjänar det då att bråka därom på det sätt, som nu har skett. •— Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den siste ärade talaren borde
icke tagit det fullt så hett; även vi som äro från Skåne, vilja vara med örn att
stödja företag och näringar likaväl som herrarna däruppe, och vad mig själv
beträffar har jag icke varit omöjlig, när det gällt någonting av intresse för
Norrland. Men det är själva_ sättet, själva den form, varpå denna hjälp är
avsedd att lämnas, som åtskilliga av oss icke velat erkänna såsom den lyckligaste.
När vi talat örn ett stöd åt jordbruket, så ha vi aldrig menat, att staten
skall själv driva jordbruket direkt. Det är den direkta statsdriften, som vi
riktat oss emot, och inför vilken vi ställa oss tveksamma. Jag vill icke gå så
långt,^ att jag vill påstå, att staten icke får driva någonting direkt, men jag
vill påstå, att det är mycket få saker, som staten någorlunda tillfredsställande
kan driva direkt i egen regi och ännu mindre driva med fördel.

Jag hoppas, att vi, som vilja stödja svensk företagsamhet och svensk näring,
icke skola flyga i håret på varandra på detta sätt. Stöd åt en betryckt näring
kunna vi lämna, men vi borde kunna resonera mycket lugnt om det, sätt, på
vilket della skall ske.

Äng.

anslag till
teckning av
aktier i Kalix
Träindustriaktiebolag

m. m.
(Forts.)

Nr 33. 32

Onsdagen den 6 maj f. m.

An0- Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Endast några ord till herr Olsson

teckning av ’ Kullenbergstorp. Det har hänt upprepade gånger och är nästan regel, att
aktier i Kalix när vi här i riksdagen behandlat vitala norrlandsfrågor och det gällt anslag
Träindustri- till järnvägar, andra vägar och sådant däruppe, varav vi äro i stort behov, då

aktiebolag Jjgjj. Olsson i Kullenbergstorp ständigt gått emot de framställda förslagen.

m. m.

(Forts.) Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det av herr
Carleson under överläggningen framställda yrkandet samt 3:o) avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts proposition i ämnet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8.

Äng. Härpå upptogs till behandling statutskottets utlåtande, nr 114, i anledning

omorganisa- av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna
‘skolesemina- m- m- jämte fyra i ämnet väckta motioner.

Herna m.m. j en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr
212, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att
dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid mindre folkskolor
och biträdande lärare vid folkskolor, vilken hittills tillkommit landsting
samt stad, som ej deltoge i landsting, skulle, i den omfattning som framdeles
bleve av Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,
varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande statliga småskoleseminarierna
samt beträffande elevantalet i varje klassavdelning skulle gälla vad
departementschefen i statsrådsprotokollet angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt
och med full äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen
använda fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov;

dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret
1931/1932 till landstingsseminarium finge i de fall, Kungl. Majit funne
omständigheterna sådant påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första
klassen icke skulle äga rum under läsåret 1931—1932.

Kungl. Majits förslag innebar i avseende å längden av lärokurserna vid småskoleseminariema
bibehållande, med undantag beträffande två redan treåriga
statsseminarier, av den nuvarande tvååriga lärokursen samt i fråga- om elevantalet
i seminarieklasserna att detta antal skulle bestämmas till omkring 25
i varje klass.

I samband med Kungl. Majits proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

de lika lydande motionerna nr 248 inom första kammaren av herr Wagnsson
m. fl. samt nr 414 inom andra kammaren av herrar Grapenson och Hedlund i
Östersund, i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
proposition, med bifall till Kungl. Majits förslag i övrigt uttala sig
för treårig lärokurs vid de blivande statliga småskoleseminarierna; samt

de ävenledes lika lydande motionerna nr 260 inom första kammaren av herr
förste vice talmannen Olof Olsson och nr 426 inom andra kammaren av herr
Persson i Falla, i vilka motioner föreslagits, att riksdagen, i anledning av
förevarande proposition, måtte uttala sig för att elevantalet i varje klassavdelning
vid de blivande statliga småskoleseminarierna bestämdes till högst 28.

Onsdagen den 6 maj f. m.

33 Nr 33.

Utskottet, som i motiveringen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag förordat
bibehållande av tvåårig’ lärokurs vid småskoleseminarierna, men beträffande
elevantalet i seminarieklassema anslutit sig till det yrkande, som framställts
i motionerna I: 260 och II: 426, hemställde, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 260 och
II: 426 samt med avslag å motionerna I: 248 och II: 414, i vad de skilde sig
från Kungl. Maj:ts förslag,

a) besluta, att den utbildning — — — — — lika med Kungl. Maj :t

— -----skulle gälla vad utskottet förordat,

under förutsättning----—- — vara i behov; och

b) medgiva, att-----läsåret 1931—1932.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminaHerna
m. m.

(Forts.)

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Bergqvist, Walles, Thelin, K. A. Wilhelm Björck, andre vice talmannen
Bengtsson, Järte och Sandwall, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å ovanberörda motioner, i vad de skilde sig från Kungl. Maj-ts förslag,

a) besluta, att den utbildning — — —■ -—- — lika med utskottet -—- —
7 ~ skulle gälla vad chefen för ecklesiastikdepartementet i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 26 februari 1931 angivit,

under förutsättning — -----vara i behov; och

b) medgiva, att — —----läsåret 1931—1932; samt

av herrar Oscar Olsson, Asplund och Walles, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till ovannämnda motioner,

a) besluta, att den utbildning''----—- — skulle gälla vad reservanterna

förordat,

under förutsättning — -----vara i behov; och

b) medgiva, att------läsåret 1931—1932.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Sandwall: Herr förste vice talman! Då jag står som reservant på
det föreliggande utlåtandet, ber jag att få yttra några ord.

Den fråga, som här föreligger, är ju icke ny. Redan 1923 yttrade sig riksdagen
i frågan och begärde hos Kungl. Maj:t utredning, huruvida och i vilken
utsträckning staten borde övertaga våra småskoleseminarier och avlyfta bördan
av deras underhåll från landstingen. På detta riksdagens uttalande år 1923
ha följt tio ars utredningar, vilka allt tydligare och tydligare ha siktat mot
det mål, som Kungl. Majit nu i propositionen föreslår, nämligen ett principiellt
beslut om statens övertagande av denna utbildning av lärarinnorna i småskoloma.
De huvudsakliga skäl, som under dessa tio års utredningar framförts
för ett statligt övertagande av denna gren av lärarutbildningen, har herr statsrådet
och chefen för ^ecklesiastikdepartementet sammanfattat så som framgår
av statsutskottets utlåtande, sid. 6 och följande. I detta avseende är utskottet,
såväl dess majoritet som reservanterna, fullt enigt med Kungl. Maj :t.

Kungl. Majit äskar sålunda nu av riksdagen ett principiellt beslut örn statens
övertagande av småskoleseminarierna. Sedan riksdagens principbeslut
sålunda fallit, är det Kungl. Maj:ts avsikt att nästa år framlägga för riksdagen
en detaljerad plan angående seminariernas antal, eventuella förläggning
o. d.

Andra kammarens protokoll 1981. Nr 38. q

Kr 83. 34

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.

(Forts.)

Kungl. Maj :t Ilar vidare funnit, att förutom detta principbeslut även två detaljfrågor
angående seminarieorganisationen nu böra framläggas för riksdagen
i och för dess beslut, frågor, som för övrigt innefatta villkor, nödvändiga villkor,
för att Kungl. Maj :t skall kunna fatta position i och för framläggande av
den detaljerade organisationsplanen. Den ena av dessa båda detaljfrågor avser
utbildningens längd, huruvida seminariekursen skall bibehållas sådan den
nu är, d. v. s. tvåårig, eller örn man, såsom från flerfalcliga håll tidigare påyrkats
och även nu påyrkas i motioner, väckta i kamrarna, skall utsträcka tiden
för kursen till tre år. Det andra detaljspörsmålet gäller elevantalet i varje
seminarieklass, huruvida det i varje klass skall vara 2.8 elever, såsom de sakkunniga
föreslagit, eller 25 elever, såsom Kungl. Majit föreslagit i propositionen,
vartill jag bland andra reservanter yrkat bifall. Beträffande dessa två
detaljfrågor gå meningarna isär. 0

Örn de ärade ledamöterna av kammaren slå upp statsutskottets utlåtande pa
sid. 38, så se vi där en reservation, avgiven av herrar Oscar Olsson, Asplund
och Walles, vilka yrka på lärokursens utsträckning till tre år. Deras motivering,
som återfinnes på samma sida, lyder sålunda: »Då det synes utskottet
obestridligt, att en bättre lärarutbildning skulle vinnas, därest tiden för lärokursen
utsträcktes till tre år, tillstyrker utskottet följaktligen omförmälda motioner.
» .

Då jag icke nu kunnat biträda detta yrkande, så Ilar det naturligtvis varit
av helt andra än pedagogiska skäl. Ty givet är ju, att en utsträckning av lärotiden
till tre år skulle ge ett ur ren undervisningssynpunkt bättre resultat an
en tvåårig kurs. Vad som för mig liksom för mina medreservanter varit avgörande,
är kostnadsfrågan. En utsträckning av utbildningstiden till tre år
skulle nämligen medföra avsevärt högre engångskostnader och likaså avsevärt
högre årliga driftskostnader. Dessa kostnadsökningar har dock skolöverstyrelsen
något så när beräknat. De kunna alltså överskådas. Men därtill komma
nu outredda, men alldeles säkert i framtiden uppkommande, utgifter i form
av högre löneanspråk från seminarielärarnas sida, i och med att utbildningstiden
utsträckes till tre år, liksom också högre löneanspråk från småskollärarinnornas
sida. Givet är, att, örn dessas utbildningstid förlänges till tre ar,
den nuvarande lönen, som de anse vara alltför knapp, da kommer att förefalla
ännu mindre svarande mot utbildningens och arbetets kvalitet och art. Följaktligen
kommer ett oemotståndligt krav pa löneökning att resas. Det är väl
uppenbart, att på en punkt av sådan vikt som denna rena besparingssynpunkter
icke uteslutande böra få göra sig gällande. .Men det är så, som framgår
av de sakkunnigas utredning, att även vissa myndigheter, däribland också pedagogiska
myndigheter, ställt sig rätt så tvivlande gentemot en utökning med
ett år av lärokursen. Sålunda ha domkapitlen ställt sig tveksamma, ja,, de
flesta t. o. lii. avstyrkande. Folkskolinspektörerna ha intagit rätt så. skilda
ståndpunkter i detta fall, och icke ens seminarielärarkollegierna lia
övertygade örn nödvändigheten, pedagogiskt sett, av att företaga en utsträckning
av lärotiden.

Jag har således på denna punkt liksom mina medreservanter ställt mig pa
Kungl. Maj :ts förslag, alltså en utbildningstid på.två år. Vi äro dock fullt
medvetna örn denna lärotids knapphet. Ehuru vi icke för närvarande kunnat
vara med örn att utsträcka lärokursen till att omfatta tre år, ha vi icke velat
försvåra utbildningsarbetet och försämra utbildningsresultatet genom alltför
stora klassavdelningar. Man kan ju säga, att denna fråga. borde vara ganska
liten ur pedagogisk synpunkt. De sakkunniga ha föreslagit 28 elever i varje
klass, Kungl. Majit och vi reservanter däremot 25 elever. Skillnaden är alitsa
endast 3 elever. Den ser alltså mycket liten ut, men det är dock inte.så. Da
det gäller ett så pass stort antal elever som här, kommer man lätt till brist -

Onsdagen den 6 maj f. m.

35 Jir 83.

ningsgränsen. Antalet behöver inte mycket (Skås, för att man skall komma
över densamma. All pedagogisk erfarenhet, även min egen, ger mig visshet
örn, att det knappast är någonting, som vid undervisning är så ^underligt för
att nå ett lyckligt resultat som allt för stora klassavdelningar. Undervisningen
skötes nämligen inte pa det viset, att läraren föreläser och eleverna lyssna.
Vöre det så, gjorde det ungefär detsamma, örn jag hade 25, 28 eller 30 framför
mig. Modern undervisning försöker man ju lägga så individuellt som möjligt.
Man söker sätta eleverna så mycket som möjligt i självverksamhet. Då faller
det av sig självt, att ju större elevantalet är i klassen, desto mindre möjlighet
blir det för läraren att låta lärjungarna individuellt arbeta med sina uppgifter.
Detta gäller inte minst beståftande ett seminarium, en anstalt för praktisk
lärarutbildning. Detta förhållande stryker också Kungl. Majit särskilt under.
Jag är alldeles övertygad örn att under den fortsatta diskussionen på seminarieväsendets^område
mera sakkunniga än jag komma att betona detta förhållande.
Då jag måst stanna för en lärokurs av endast två år, har jag icke kunnat taga
det pedagogiska ansvaret att vara med om tillkomsten av så stora klassavdelningar
som 28. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Bergkvist m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Under herr Sandwall anförande hade herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal man!

Det kan kanske synas överflödigt att tala örn den tvååriga kursen och
den treåriga kursen i jämförelse med varandra, sedan reservanternas antal på
denna punkt har visat sig vara så litet, att man näppeligen kan säga, att frågan
om^den treåriga kursen nu är ett aktuellt spörsmål. Jag kan dock med''
tanke på framtiden icke underlåta att säga ett kort ord örn saken.

Den föregående ärade talaren inenade, att det fanns starka pedagogiska skäl
för en. treårig utbildning för småskollärarinnorna, men han fann framför allt
finansiella skäl tala för att icke yrka på sagda treåriga kurs. Ungefär samma
ställning ha ju skolöverstyrelsen och Kungl. Majit också intagit. När han
emellertid sedan gick vidare i sin framställnng, ville han påpeka, att det även
Irån pedagogiskt håll har gjorts invändningar eller åtminstone framställts tvekan
angående behövligheten av en treårig kurs vid småskoleseminarierna. Han
synes hava blivit paverkad därav, att vissa myndigheter, t. ex. domkapitlen,
hava ställt sig betänksamma eller rent av avvisande. Utan att nu ingå på någon
diskussion, i vad mån assessorerna i våra nuvarande domkapitel, d. v. s.
professorer och läroverkslektorer, verkligen lia erfarenhet alt döma örn småskolepedagogik,
vilket synes mig tvivelaktigt, vill jag dock framhålla, att de
sorn bäst känna var skon klämmer, d. v. s. småskollärarinnorna själva, ha ganska
endraktigt slutit upp sedan lång tid tillbaka om kravet på en treårig utbildning
vid småskoleseminarierna. Det kommer sig, tror jag mig kunna säga, av
följande omständigheter.

. Brågon gäller icke småskollärarinnans allmänbildning, d. v. s. ökad insikt
i humana och reala ämnen överhuvud taget. Det är icke detta som framkallat
önskan örn längre utbildning. Det är ej heller direkt den metodiska och tekniska,
pedagogiska utbildningen, vari man skulle känna sig behöva ytterligare
forko vran. Utan det som inkvieterar är. framför allt den osäkerhet och det,
iamlande som kommer över småskollärarinnorna, när de i sina klasser plötsligt
upptäcka barn, som pa något sått befinna sig utanför ramen av det sedvanliga
och ordinära barnmaterialet i en småskola. Deras rätt korta utbildning
\id seminariet, den tvaariga kursen, har trånat dem att undervisa och upp1
ostra normalt utrustade barn, barn, som erbjuda sedvanliga förutsättningar för

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.

(Forte.)

Nr 83. 36

Onsdagen den 6 maj £. m.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m.m.

(Forte.)

undervisning. Men när så lärarinnan far i sin klass ett barn, som bär ruobningar
i själslivet, i nervlivet, i sitt känsloliv eller i sin intellektuella struktur
och som sålunda kräver särskild observation och särskilda handgrepp för att
växlas in på rätt spår i sin utveckling, då står hon tafatt oell bortkommen.
Hon saknar tillräcklig insikt i barnets psyke och i övriga dithörande spörsmål
för att kunna göra den nyttiga fostrargärning hon här skulle vilja göra. För
att hon i detta stycke skall kunna vara mäktig sin uppgift, behöver hon en
djupare utbildning i barnpsykologi och särskilt i sådan psykisk fostran, som
avser nervöst belastade och psykopatiska barn.

Nu kan man säga, att detta är väl sällsynta fall, och man kan vidare säga,
att sådana barn böra skickas till anstalt. Nej, mina herrar, så förhåller det
sig icke. Dessa fall äro icke längre sällsynta. De hava kanske varit det — det
vågar jag inte döma om — men man konstaterar att i växande grad barn av
denna art presentera sig till undervisning i de allmänna undervisningsanstalterna.
Det hänger väl antagligen tillsammans med det dagliga livets allt större
komplikationer, att undan för undan antalet av dessa barn växer. De äro alls
icke anstaltsmäsiga barn, sinnesslöa eller liknande, för vilka särskilda anstalter
finnas upprättade, utan det är ofta mycket begåvade barn eller barn, som
förete en säregen begåvning på ett eller annat sätt. Icke alltid men ofta förhåller
det sig så. De kräva emellertid på grund av den psykiska belastning,
med vilken de infinna sig, en särskild omvårdnad och särskild handledning.

Jag har under diskussionen örn delina sak fått höra, att man inte heller i
folkskoleseminarierna tillräckligt observerat detta, I fall så skulle vara, finns
det väl ingen anledning att neka småskoleseminarierna tillfälle att ge sina elever
utbildning i detta hänseende, utan det enda en sådan iakttagelse beträffande
folkskoleseminarierna bör föranleda till är ett yrkande på att liknande undervisning
tillgodoses även i folkskoleseminarierna.

Jag bär funnit i utskottets framställning eller kanske rättare sagt hos de
sakkunniga, på vilkas utlåtande utskottet bygger, en uppgift beträffande småskolans
ändamål, som jag här vill något litet påtala. Det rör nämligen samma
sak. Det heter, att uppgiften för småskolan är begränsad. Den är begränsad
till att lära barn läsa, räkna, skriva och uppfatta omgivningen samt att ge goda
och förnuftiga uttryck för det man sålunda uppfattat. Det är naturligtvis riktigt,
men jag påstår, att detta så begränsade program för småskolan är antikverat.
Nu förstår man bättre än förut, inom skolvärlden åtminstone, att intet år
för barnet i skolan är så viktigt och betydelsefullt som de första hos småskollärarinnan.
Då hämtar man fram den blivande personligheten hos barnet, då
skapar man den stämning och ton, som personlighetslivet kommer att äga hos
den människan, då lägger man grunden på ett alldeles särskilt sätt för den
typ av människa, som det barnet kommer att bli. Därför är småskollärarinnans
uppgift alldeles särskilt ömtålig. Detta visar sig just bäst och mest i förhållandet
till de barn, jag nyss nämnde, de på något sätt särställda barnen.

Man har med stort skäl framhållit från de sakkunnigas och från utskottets
sida, att småskollärarinnorna i vårt land åtnjuta ett välgrundat anseende för
att utföra sin sak förtjänstfullt. Jag är gammal folkskoleinspektör och kan intyga,
att omdömet är riktigt, och att man måste känna vördnad för den tysta
och stilla gärning dessa småskollärarinnor i regel utföra under jämförelsevis
blygsamma förhållanden, ute i landsorten framför allt, men sedan jag sagt
detta, vill jag dock icke undanhålla fortsättningen av mitt omdöme. Det är:
att mer än en gång allvarliga skador lia kommmit att, örn icke tillfogas så dock
i alla fall få ostört fortsätta hos barn, som i småskolan hade behövt särskild
observation och särskild omvårdnad i det av mig nu nämnda hänseendet. I
detta stycke har vår småskollärarinnekår hittills ej kunnat fylla sin uppgift.
Detta påkallar enligt min tanke i första hand alldeles som utskottet säger, en

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 33.

rationalisering eller revision av seminarieundervisningen, för att det om möjligt
redan inom den tvåårga kursen må beredas utrymme för den undervsning om
barnuppfostran jag nu försökt skissera. Men jag för min del har den övertygelsen,
att denna åtgärd inte förslår, ty det behövs dock en viss utsträckning
av tid för att inhämta och inte bara inhämta utan också smälta och verkligen
göra till sin egendom de insikter av psykologisk art, som nu äro berörda. Tiden
får inte vara för kort.

Vad sedan, herr talman, angår den nu särskilt aktuella frågan örn elevantalet
i seminariets klasser — Kungl. Maj :t har ju liksom skolöverstyrelsen föreslagit
omkring 25 såsom ett lämpligt tal, utskottsmajoriteten föreslår högst 28
såsom lämplig siffra — sa är det ju tydligt, att med de åsikter jag nu utvecklat
om^behövligheten, så snart omständigheterna i synnerhet de finansiella kunna
tillåta det, att höja utbildningen för våra småskollärarinnor, har jag känt mig
pliktig förorda den lägsta av dessa två siffror, alltså att tillstyrka kammaren
att besluta omkring 25 såsom lämplig siffra för elevantalet. Ju mindre antal
elever desto större hopp har man att kunna uträtta något verkligt nyttigt med
den tvååriga kursen. Ju flera elever man släpper in i kursen, desto mindre
blir naturligtvis utsikten att uträtta något i nämnda hänseende med den tvååriga
kursen. Örn det nu skulle gå så, som utskottsmajoriteten föreslagit, att
man skulle bestämma sig för högst 28 som elevsiffra för varje klass, beklagar
jag det. Jag har endast en sak, som då tröstar mig: därmed gör man den tvååriga
kursen ännu omöjligare än vad den eljest skulle bli; då kan man kanske
fortare komma fram till den treåriga kursen. Om de, som tala för den tvååriga
kursens fortbestånd i landet, ville handla konsekvent, skulle de vara de
ivrigaste anhängare till förslaget att sätta elevsiffran till 25.

Herr Grapenson: Herr talman, mina herrar! Jag har tillsammans med

herr Hedlund i Östersund avgivit en motion, i vilken hemställes, att riksdagen
måtte uttala sig för treårig lärokurs vid de blivande statliga småskoleseminarierna.

Detta krav är enligt min uppfattning allmänt erkänt. Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har ju här nyss redogjort särskilt för en
viss sida av denna sak. Ingen med hithörande ting förtrogen kan väl finna annat
än att det vore synnerligen lyckligt för småskolan, i alldeles särskild grad för
landsbygdens småskola, örn småskoleseminariernas utbildning gjordes längre
än vad den nu är. _ Därmed vill jag icke på något vis kasta skugga över den
plikttrogna och nitiska kår, som våra småskollärarinnor utgöra. Det är tvärtom
så, att lärarinnorna själva, såsom här redan har anmärkts, mycket starkt
känna behovet av denna ökade utbildningstid.

Man har emellertid ryggat tillbaka för kostnaderna. I detta utlåtande föreligga
vissa uppgifter rörande dessa ökade kostnader. Av dessa uppgifter
framgår, att man beräknar kostnaden för det ökade lokalbehovet vid eventuell
ökning av utbildningstiden till tre ar till i det närmaste en halv miljon kronor,
engångskostnad. Man beräknar vidare ökningen i de årliga driftskostnaderna
till i runt tal V4 miljon kronor. Jag får erkänna, att detta belopp i nuvarande
tid kan göra riksdagen en smula betänksam.

Det nämndes här av herr Sandwall, att denna reform, därest den blir en verklighet,
med all säkerhet skulle komma att framkalla ökade löneanspråk från
småskollärarinnornas sida. Det kan ju tänkas. Sådana anspråk framkomma
nog från olika håll och av olika anledningar. Men jag vill dock i detta sammanmanhang
påpeka, att i de trakter, där jag vistats, praktiskt taget hela min livstid,
där har man sedan lång tid tillbaka ett stort antal småskollärarinnor, vilka
åtnjutit treårig utbildning, men dessa lia dock icke tagit detta till skäl för att
framställa anspråk på ökade löner.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.

(Forts.)

Nr 33. 38

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.
(Forts.)

Det var emellertid kostnadsfrågan man ryggade tillbaka för. Det är ju givet,
att förbättringar alltid äro förenade med vissa, kostnader, men det är också
uppenbart, att kostnader kunna beräknas på olika sätt.. Här^ ifrågasattes nu
indragning av en massa seminarier. Det innebär, att icke så få lokaler och
många lärare bliva överflödiga. Dessa överflödiga lärare torde väl komma på
övergångsstat. Skulle man inte i stället kunna tänka sig den lösningen i frågan,
att man indroge färre seminarier och verkställde en behövlig reducering i
småskollärarinneprodukiionen medelst en intagning och utexaminering vid seminarierna
vart annat år. En sådan utväg skulle enligt min mening kunna
framvisa en del fördelar. En del befarade byggnadskostnader och övriga kostnader
för anskaffande av lokaler skulle därigenom kunna reduceras, i högst
väsentlig grad. Någon nyanställning av lärare och lärarinnor behövde inte ifrågakomma,
då seminarierna ju arbetade med de lärarkrafter, som förefunnos
under det tvååriga seminariets tid, även örn kursen genom en intagning vart
annat år bleve treårig. Vi ha i vår undervisningsplan en sådan skolform för
folkskolan och den mindre folkskolan, i vilken intagning av barn sker på detta
sätt. Det synes mig, som örn alla skäl skulle förefinnas för att undersöka,
huruvida inte en sådan omläggning av våra seminarier med tanke på treårig
lärokurs kunde vara möjlig. Jag förstår dessutom, att när den dagen kommer,
att man skall skrida till indragandet av seminarier på platser, där man länge
åtnjutit förmånen av en dylik läroanstalt, så kommer åtgärden helt visst att
bli en anledning till stort missnöje på dylika platser. Den av mig nu föreslagna
anordningen synes åtminstone i någon mån vara ägnad att utjämna dylika
svårigheter. Det är enligt min uppfattning intet tvivel om att kravet på en
förbättrad småskollärarinneutbildning kommer att växa sig så starkt, att detta
krav snart måste genomföras. Det vore därför lyckligt, örn detta steg toges
redan nu. Det förslag örn en treårig seminariekurs med intagning vart annat
år, som jag här framkastat utan att dock närmare hava prövat det, synes, mig
åtminstone kunna godtagas såsom en lämplig övergångsform. Då en lyckligare
ekonomisk situation inträtt för statsverket kan man gå vidare, örn så befinnes
lämpligt.

Då kravet på en treårig småskollärarinneutbildning sålunda enligt min uppfattning
är synnerligen väl motiverat och möjligt att på ett relativt billigt sätt
genomföra, vågar jag, herr talman, yrka bifall till den motion, som jag tillsammans
med herr Hedlund i ärendet framlagt, vilket yrkande upptages i
herr Oscar Olssons m. fl. reservation. Såsom landet nu ligger nödgas jag, herr
talman, trots det att jag icke i alla delar är fullt enig med de ärade reservanterna,
yrka bifall till nämnda reservation.

Herr Weijne: Herr talman! I den debatt, som fördes örn de ekonomiska

frågor, som stodo närmast före denna på föredragningslistan, användes ofta
ordet rationalisering. Man kan icke underlåta att uttrycka sin glädje över
att man nu äntligen synes vara kommen till den tidpunkten, då statsmakterna
äro färdiga att skrida till en rationalisering av seminarieorganisationen. Här
har man under en lång följd av år arbetat med en organisation, som har kostat
avsevärt mera, än som hade varit nödvändigt för att ernå den behövliga
effekten.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla mig vid de båda stridsfrågor, som
här föreligga, nämligen 2-årig eller 3-årig kurs och ett elevantal i klassen av
25 eller 28. Jag vill i korthet deklarera, att jag på båda punkterna kommer att
följa utskottet. I valet mellan de ekonomiska skälen och de pedagogiska skälen
anser jag, att, när det gäller seminariekursens längd, de ekonomiska skälen
äro de starkare. Och då det gäller elevantalet i klassen, har jag^den uppfattningen,
att även örn riksdagen här skulle fastställa antalet 28, så kommer

Onsdagen den 6 maj f. m.

39 Nr 33.

i alla fall behovet av lärarinnor att visa sig så ringa, att nian näppeligen inom
en avsevärd framtid kommer upp till detta antal i de olika klassavdelningarna.

Jag har, herr talman, begärt ordet för att beröra den föreliggande frågans
samband med folkskoleseminariernas omorganisation. Den kommitté, som sysslar
med denna fråga, har ju behandlat båda sakerna i ett visst sammanhang,
och man kan inte komma ifrån att de beslut, som komma att fattas i den nu
föreliggande frågan, ha ett direkt samband med spörsmålet örn folkskoleseminariernas
organisation. Och å andra sidan komma folkskoleseminariernas placering
och antal med all säkerhet att inverka på småskoleseminariernas organisation.
Jag vill, då jag kommit in på folkskoleseminarierna, fästa uppmärksamheten
vid att det nyligen har gjorts en utredning från seminarielärarhåll,
varvid man kommit fram till ett betydligt minskat behov av lärare, åtminstone
för den närmaste framtiden. Jag vill vid detta tillfälle ha antecknat till kammarens
protokoll ett giv akt, då det gäller fastställande av den framtida seminarieorganisationen,
så att man inte också i framtiden kommer att arbeta med
en onödigt stor apparat utan verkligen gör de besparingar, som man har möjlighet
att göra på detta område. Då jag tror, att man bör ytterligare inskränka
vad en ledamot av seminariekommittén har kallat »kärnan» i seminarieorganisationen,
nämligen den 4-åriga kursen, så är det bl. a. av det skälet, att jag
för min del inte har någonting att invända emot att man bereder möjlighet
för studenter att bli lärare i större utsträckning, än vad kommittén tänkt sig.
Det finns enligt mitt förmenande ett mycket starkt skäl, som talar för den
saken, och det är den skolreform, som riksdagen beslöt 1927. Denna kommer
otvivelaktigt att föra flera av landsbygdens fattiga studiebegåvningar fram till
studentexamen. Inte minst betyder det åtskilligt, att man knutit samman realexamen
med gymnasierna och följaktligen berett större möjlighet för de många
eleverna i de kommunala mellanskolorna att fortsätta sina studier. Men har
man den uppfattningen, då är det ju alldeles klart, att man anser, att man
kan i större utsträckning bereda möjlighet för studenter att bli lärare. För
min del vill jag dock klart säga ifrån, att jag ingalunda delar den uppfattning,
som är mycket vanlig i lärarkretsar, nämligen att man skall lägga hela
lärarutbildningen över studentexamen. Jag tror inte, att man skall alltför
mycket lia examina och skrankor, som ställa sig hindrande i vägen, då det
gäller att få fram de lämpliga. För mig blir det bara ett avvägande av den
4-åriga organisationen mot den 1-åriga. Och då tror jag, att försiktigheten
kräver, att man låter den 4-åriga organisationen, »kärnan», örn jag återigen
skall använda det uttrycket, bli något mindre, än som varit tänkt, och att man
inte är rädd för att. fylla ut med studentkurser i litet större utsträckning. I
det sammanhanget kan det ju ha sitt intresse att nämna, att man i studentskrivningarna
i år gav ett ämne, där det skymtade fram, vad de framtida
studenterna hade för avsikter, när det gäller yrkesvalet, och det befanns därvid,
att det var en icke ringa procent, som hade tänkt slå in på folkskollärarbanan.
Men då så är förhållandet, och då vi ju veta, att det redan nu är ett
stort antal sökande, så är det orimligt, att det skall fortfara, som det sker
för närvarande, att man ser studenter, som få börja i seminariets första klass
och som skola nöta bort åtminstone ett par år till tämligen ringa nytta. Jag
tror det är mycket viktigt, att man försöker skapa en viss avvägning mellan
studentkursema och den övriga utbildningen, så att det blir framkomligt på
båda vägarna utan alltför stora svårigheter.

Jag har, herr talman, såsom jag redan förklarat, den uppfattningen, att
dessa båda frågor, folkskoleseminariernas organisation och småskoleseminariernas
organisation, Ininga så nära samman, att jag inte har ansett mig kunna
underlåta att vid detta tillfälle ge uttryck åt dessa synpunkter. Jag ber i (ivrigt,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminanema
m. m.

(Forts.)

Nr 33. 40

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.
(Forts.)

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag fäster uppmärksamheten

vid att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet länge och intresserat
uppehöll sig vid ett försvar för den 3-åriga kursen, vilken han emellertid
inte föreslagit i propositionen, och mindre utförligt och intresserat uppehöll
sig vid ett försvar för ett antal av 25 elever i klassen, vilket han har
föreslagit. Jag undrar, örn det möjligen låg någon slags taktik därunder, så
att han ville försöka förmå kammaren att taga förslaget örn 25 elever för
att slippa det hotande perspektivet av den 3-åriga kursen med därav följande
betydande kostnader. Naturligtvis är det mycket bra med en lång utbildningstid.
Ju längre utbildningstid man kan få i en läroanstalt, desto fördelaktigare
är det naturligtvis för dem, som gå ifrån denna anstalt. Men i detta fall vill
jag hålla för sannolikt, i varje fall på grund av den erfarenhet jag har på
folkskolans område, att det numera är mindre nödvändigt än förr att ha längre
utbildning för småskollärarinnorna. Det är så, att eleverna numera på grund
av många omständigheter, framför allt på grund av en föregående bättre utbildning
än de förr hade, befinna sig på en högre intellektuell standard, när
de gå in i seminarierna, än de förr gjorde. Det har också påpekats, tror jag,
från något håll, att en reform med utvidgning av småskoleseminarierna till
3-åriga skulle föra med sig ekonomiska konsekvenser, inför vilka man i varje
fall har anledning att ställa sig ganska tveksam. Och det vill jag ju säga, att
anses det alldeles nödvändigt, att man inför en 3-årig kurs för att utbilda
småskollärarinnor, så är det alldeles för litet med en 4-årig kurs för att utbilda
folkskollärarinnor och folkskollärare. Och då få vi taga upp frågan,
om vi inte skola höja också den utbildningstiden. Genom en förnuftig anordning
av undervisningen vid småskoleseminarierna, genom att man ägnar mindre
tid till att inhämta egentligt kunskapsstoff och mera tid för utbildning av de
blivande lärarinnorna i pedagogik, kommer man utan allt tvivel till ett bättre
resultat i fortsättningen än hittills. Och härtill kommer ju, att då det är staten
som träder in för de nya seminarierna, så inträder utan tvivel den effekten,
att undervisningen kan ordnas mycket bättre, än den hittills kunnat i
landstingsseminariema.

Beträffande frågan om 28 eller 25 elever är det klart, att det kati vara bättre
med ett mindre elevantal i klassen än med ett större. Det är alltid så, att ju
mindre antal lärjungar det finns i klassen, desto bättre går det att sköta undervisningen.
Det säger sig självt. Men utan att ingå på några långa^ resonemang
i denna del vill jag fråga kammaren, örn den är beredd att gk in för
25 elever i småskoleseminariernas klasser, när kammaren för några år sedan i
valet mellan 25 och 28 elever i folkskoleseminariema gick in för att det skulle
vara 28 elever. Det bör vara en smula konsekvens i kammarens handlingssätt.

På grund av vad jag nu anfort, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Häruti instämde herr Anderson i Råstock.

Herr Persson i Palla: Herr talman! Jag hade föreställt mig, att man inte
skulle behöva så mycket ingå på frågan örn 2- eller 3-åriga kurser. Men efter
de anföranden, som hållits dels av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och dels av en ärad talare från Norrbotten, så finner jag mig föranlåten
att åtminstone i någon mån beröra densamma.

Herr statsrådets anförande var ju väsentligen en utflykt på pedagogikens
vidsträckta men också ganska osäkra utmarker, med motivering för den 3-åriga utbildningen, som han dock, såsom den föregående talaren också anmärkte,
inte har föreslagit, under det att han endast i förbigående berörde den fråga,
som väl nu är viktigast och som i varje fall meningarna mest bryta sig örn,

Onsdagen den 6 maj f. m.

41 Nr 33.

nämligen klassnumerären. Herr statsrådet motiverade ju den 3-åriga utbildningen,
som lian dock, som sagt, själv icke vågat föreslå, icke med de normala
förhållandena, icke med den undervisning, som de normalt utvecklade barnen
behöva, utan med den undervisning och omvårdnad, som kan erfordras för de
på ett eller annat sätt onormala, de psykopatiska, de rubbade, de ärftligt belastade
o. s. v. Ja, men skola lärarinnorna vara särskilt utbildade i att genomlysa
och omforma själslivet hos abnorma barn, då räcker visserligen inte två
år för sådan seminarieutbildning, men inte heller tre år och säkerligen inte ens
fyra år. I själva verket är det ju så, att den 3-åriga utbildningen icke är något
pedagogiskt slutmål. På de håll, som jag skulle vilja beteckna såsom de
100-procentiga pedagogernas, är man inte alls tillfreds med en 3-årig utbildning
för småskollärarinnorna. För dem är slutmålet 4-årig utbildning, alltså
samma utbildningstid för småskollärarinnor som för folkskollärarinnor. Det
är den ståndpunkt, som man på det hållet anser vara den pedagogiskt enda riktiga.
Den 3-åriga utbildningen är endast en etapp på vägen dit.

Det yttrades av herr statsrådet, att det var ett antikverat program man hade
framlagt, när man säger, att utbildningen bör sättas i viss relation till de undervisningskrav,
som i skolan ställas på lärarinnorna. Ja, det är möjligt, att
det är det. Men jag tror dock, att det tillsvidare är det, som ur praktisk synpunkt
närmast måste göra sig gällande. Seminariesakkunnigas uppgift bar
icke varit och icke kunnat vara att skriva program för barnauppfostran, utan
det har varit att utarbeta och avgiva förslag till praktisk lösning av ett organisatoriskt
och ekonomiskt problem. Därvid har man haft att utgå från bl. a.
gällande undervisningsplan, men naturligen icke kunnat lägga mer eller mindre
välgrundade pedagogiska spekulationer till utgångspunkt. Skall man emellertid
nu ställa upp såsom norm för lärarinneutbildningen detta att tillgodose de
psykiskt rubbade, de på ett eller annat sätt onormala barnen, så tror jag, att
vi stå inför en omläggning av småskoleseminarierna och av småskollärarinnornas
utbildning på ett sätt, som vi nu inte alls kunna göra oss en föreställning
örn.

Jag förstår dock mycket väl den ärade talaren från Norrbotten, som talade
för den 3-åriga utbildningen, och även hans medmotionär. Ty vi ha ju där uppe
3-åriga småskoleseminarier, och dessa ha också där sin alldeles speciella mission
att fylla. Vi ha där den mindre folkskolan, som tar en stor del av de i de
3-åriga småskoleseminarierna utbildade lärarinnorna i anspråk. Och det är ju
klart, att örn man skall mäta efter det behovet, måste man säga, att den 3-åriga
utbildningen är synnerligen välmotiverad. Men den mindre folkskolan är dock
stadd på mycket stark avskrivning även i Norrland, men framför allt i de södra
delarna av landet. Och det lär inte vara möjligt att lägga behovet i den mindre
folkskolan såsom norm för småskoleseminariernas utbildningstid. I övre Norrland,
där man har dels tvåspråkigheten längst i norr. dels den lägre skolundervisningen
i den mindre folkskolan samt de primitiva förhållandena i allmänhet,
som mångenstädes äro rådande där uppe och som göra, att seminarierna där i
rätt stor utsträckning få ta emot mindre väl underbyggda elever, finns det givetvis
berättigande för 3-årig kurs. Men detta behov är ju också tillgodosett vid
de statsseminarier, som vi lia där uppe med 3-årig utbildning. Att utsträcka
detta till det län där herr Grapensons medmotionär hör hemma har varit diskuterat.
Men skälen emot — på vilka jag nu inte kan ingå — ha varit sådana,
att man inte kunnat förorda att utsträcka denna seminarieform längre söderut,
än där den för närvarande finnes. Jag tror, att med den underbyggnad, som
seminarieeleverna nu regelmässigt lia, tillgodoser den 2-åriga undervisningen
alla rimliga krav, som kunna ställas på lärarinnorna i våra småskolor. I likhet
med vad herr statsrådet betygade, Ilar man från landets olika delar fått de
allra bästa vitsord örn småskollärarinnornas förmåga att på eli mycket gott

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m*

(Forts.)

Nr 33. 42

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ång%

omorganisation
av småskoleseminaHerna
m. m.

(Forte.)

sätt fylla sill uppgift. Det finns ingen anledning tro, att det skulle bli någon
försämring i det hänseendet efter den omorganisation, som här är föreslagen,
utan det är all anledning tro, att lärarinnorna efter omorganisationen komma
att bli utbildade på ett avsevärt bättre sätt än vad tidigare varit fallet. Det
har hittills förefunnits vissa seminarier, som varit ganska dåligt ställda både
i fråga örn lokaler och undervisningsmateriel samt delvis även beträffande lärarkrafter.
Det har varit mycket ojämnt i det hänseendet. Men i och med att
staten övertar hela organisationen, blir denna givetvis ställd på en alltigenom
likvärdig och förhöjd nivå. Man kan därför utgå från att utbildningen hädanefter,
sedan omorganisationen blivit genomförd, kommer att stå avsevärt högre
än för närvarande. Jag skall nu endast säga några ord örn klassnumerären,
talet 25 eller 28.

Den saken bär två sidor, dels en pedagogisk och dels en ekonomisk sida.
Herr statsrådet yttrade för några veckor sedan vid behandlingen av frågan örn
de anordningar, som skulle komma till för studenternas folkskollärarutbildning,
att den frågan var en pedagogisk principfråga, som pedagogerna kunde
sysselsätta sig med i oändliga och ofruktbara diskussioner. Jag tyckte, att
det yttrandet vid detta tillfälle ej var vidare väl befogat, men jag tycker, att
det är fullkomligt tillämpligt på den sak vi nu diskutera, nämligen frågan om
talet 25 eller talet 28. Här kommer en skolman och säger, att detta tretal,
skillnaden mellan 25 och 28, har en ofantlig betydelse i fråga om meddelande
av undervisning i seminarierna. En annan skolman säger, att detta tal betyder
ingenting. När en lekman skall försöka bedöma detta, får man vara försiktig,
när man kommer in på dessa ömtåliga pedagogiska spörsmål. Men det
vill förefalla för ett vanligt sunt lekmannaförstånd, som örn detta tretal, skillnaden
mellan 25 och 28, ej kunde spela någon avsevärd roll. I varje fall kan
givetvis ej den individuella undervisning, örn vars nödvändighet man här talar,
tillgodoses, när man kommer till sådana tal som 25 eller 28. Här måste det
bli en undervisning av annat slag. Skall man kunna meddela en verkligt individuell
undervisning, får man kanske stanna vid ett antal av 12 ä 15 elever.

Vad som skulle motivera en nedskrivning av numerären i klasserna skulle
förnämligast vara dels övningsskolans belastning och dels svårigheten att ge
eleverna den undervisningsövning, som för deni är synnerligen nödvändig. -Men
genom de anordningar, som av de sakkunniga äro föreslagna för den praktiska
utbildningen i seminarierna, genom undervisningsavdelningarnas tredelning finnes
möjlighet att ge seminarieeleverna ej endast en praktisk utbildning likvärdig
med den, som kommer dem tillgodo enligt det gamla sättet, utan en väsentligen
förlängd och således förbättrad utbildning och detta utan att på något sätt
belasta övningsskolan mera än förut varit fallet, då en av dess undervisningsavdelningar
också delas för övningslektionerna. Under sådana förhållanden,
då de pedagogiska kraven äro tillgodosedda så, att i stället för 18 undervisningsövningar
under hela seminarietiden efter det gamla sättet
och med en klassnumerär av 21 elever, så kan efter den föreslagna anordningen
och med 28 elever i klassen var och en av dessa erhålla 21
undervisningsövningar och således få en avsevärt bättre praktisk utbildning,
förefaller det, att de pedagogiska skälen för nedsättning av klassnumerären
ej äro så vägande.

Men det finnes också en annan synpunkt, nämligen den ekonomiska sidan av
saken. I motsats till herr Sandwall, anser jag, att frågan har mycket liten
pedagogisk betydelse, men den är ej obetydlig, när det gäller de ekonomiska
konsekvenserna. Detta tretal, från 28 till 25, betyder två nya seminarieavdelningar.
En seminarieavdelning kan beräknas draga en genomsnittlig kostnad
av ungefär 85,000 kronor örn året. Dessa två avdelningar draga alltså en ökad
årlig kostnad på i runt tal 70,000 kronor. Därtill komma en del engångskost -

Onsdagen den 6 maj f. m.

43 Nr 33.

nåder för iordningställande av två seminarier. Summan är ju ej så synnerligen
stor, men har dock sin betydelse. Men frågan har också ett visst samband med
folkskoleseminarierna på det sättet, att det tal, som här kommer att fastställas
för småskoleseminarierna, givetvis kommer att vara bestämmande för folkskoleseminarierna.
Skolöverstyrelsen säger klart och bestämt, att det finnes ingen
anledning att göra någon skillnad mellan klassnumerären i småskoleseminarierna
och folkskoleseminarierna. Vad som gäller för den ena gruppen bör även
gälla för den andra. Det uttalandet är, tror jag, alldeles riktigt. De ekonomiska
konsekvenserna bliva för folkskoleseminarierna av avsevärt större omfattning.
Liksom det gör två småskoleseminarier, gör det två folkskoleseminarier.
Årskostnaden för dessa kan jag ej bestämt angiva, men jag tror, att
den kommer att belöpa sig till uppemot 100,000 kronor. Dessa två avdelningar
skulle då göra en kostnad av bortåt 200,000 kronor. Men därtill kommer, att
för dessa två seminarier antagligen måste byggas nya lokaler eller åtminstone
för ett av dem. Ett nytt folkskoleseminarium betyder en kostnadssumma, skulle
jag tro, på över 1,000,000 kronor. Där ha vi alltså en klar konsekvens av
denna olikhet av klassnumerären, som i och för sig tyckes obetydlig, men som
ekonomiskt kan ha ganska avsevärda följdverkningar. När nu riksdagen för
två år sedan gick in för en klassnumerär av 28, gällde det folkskoleseminarierna,
men det var aldrig tänkt att småskoleseminarierna skulle organiseras med
mindre klasser. Och det var i fullt medvetande av detta samband, som riksdagen
fattade det beslutet. Under detta beslut av år 1929 finner jag bl. a.
kammarens ledamöter herr Bengtsson i Norup, herr Sandwall, vilka nu undertecknat
reservationen till förmån för elevantalet 25. Jag har ej från det hållet
hört någon motivering, varför man nu gått in för en annan linje än för två år
sedan. Jag har ej hört någon motivering för denna skillnad mellan småskoleoch
folkskoleseminarierna i den delen. Då jag är övertygad örn, att de pedagogiska
skälen ej nödvändiggöra en lägre klassnumerär än 28, och då de ekonomiska
skälen så klart och bestämt tala till förmån för detta elevtal, har jag
funnit mig med gott samvete kunna biträda utskottets förslag, och jag ber att
få yrka bifall till dess hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal man!

Den siste ärade talaren har på en viss punkt misstagit sig örn mitt för
ett ögonblick sedan hållna anförande. Han uppfattade riktigt, att jag påtalade
något i utskottsutlåtandet och i de sakkunnigas betänkande angående småskolans
program, men han hade ej lyckats distinkt uppfatta, vad det var. Då den
ärade talaren själv tillhört de sakkunniga, känner han den text, jag kommer
att läsa upp. Den återfinnes i statsutskottets utlåtande mitt på sidan 13, där
det heter, att »arbetet i småskolan är begränsat; det inskränker sig till de två
första skolåren. Det gäller under dessa år att lära barnen att läsa, skriva
och räkna i dessa ämnesgrenars enkla begynnelse, att utveckla deras iakttagelseförmåga,
vidga deras föreställningskrets, orientera deni i de förhållanden, under
vilka de leva, och möjligen också i den utveckling, som dessa förhållanden
undergått, i dess allra enklaste drag. Och det gäller vidare att lägga den första
grunden för en sund och allsidig kroppsutveckling.» Jag har naturligtvis intet
att invända mot vad här är sagt, men det är ej tillfyllest. Småskolundervisningen
har andra syften eller mål, som peka utöver detta, och det är avsaknaden
härav i den gjorda framställningen, som jag påtalade. Jag behöver ej upprepa,
vad jag yttrade. Det kommer ju att Lisas. Det är enligt min mening
eif. förbiseende, att man ej tillräckligt observerat den inom ilen pedagogiska
världen nu sedan lång tid tillbaka livligt avhandlade nödvändigheten att noggrant
observera barnets sinnesliv och själsliv samt att därvid gå så individuellt

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.

(Forts.)

Sr 33. 44

Onsdagen den G maj f. m.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminariet
na m. m.

(Fort*.)

tillväga, som överhuvud taget är möjligt. De iakttagelser, man gjort och för
vilka ett rikt statistiskt material är tillgängligt, ha fört till de pedagogiska
önskemål jag i all bristfällighet sökte framställa för en stund sedan. Det är i
detta sammanhang jag tillåtit mig tala om ett antikverat program.

Man säger, som en ärad talare nyss gjorde, att det är onödigt att utsträcka
utbildningstiden för blivande småskollärarinnor bl. a. därför, att de infinna
sig vid seminarierna med så goda förutsättningar. Mina herrar, vad betyder
det? Jo, att vi tvinga den blivande småskoleseminarieeleven att skaffa sig
förutbildning, tilläventyrs genom att genomgå ett åttaklassigt läroverk. Ligger
det i kammarens intentioner att förbehålla småskollärarinneutbildningen åt
flickor, som kunna skaffa sig denna utbildning? Det vore enligt min mening
stor skada att utestänga allmogens döttrar från seminarierna. Under de år jag
haft tillfälle att vara folkskolinspektör har jag kunnat till min glädje konstatera,
att småskollärarinnorna kommit från mycket olika befolkningslager. I
synnerhet har jag med tillfredsställelse lagt märke till, att döttrar av allmogen
gått in på denna bana och därvid på ett förtjänstfullt sätt utfört sina plikter.

Vad så beträffar den anmärkning, som från något håll riktats mot mig, att
jag talat mycket mera örn kursens längd än örn antalet elever, 25 eller 28, är
denna anmärkning endast skenbart befogad. Ty i propositionen har Kungl.
Maj :t uttalat, att det är av finansiella skäl nödvändigt att för närvarande nöja
sig med två års kurs, och att det då är så mycket mer nödvändigare att hålla
nere elevsiffran i seminariernas olika klasser. Det föreligger alltså ett orsakssammanhang
mellan dessa två frågor. Jag har varit tvungen att utlåta mig
angående seminariekursens längd för att motivera den ståndpunkt jag intagit
till frågan om elevantalet i klasserna.

Jag tillåter mig också yttra något angående den jämförelse med folkskoleseminarierna,
som här uppdragits. Innan jag ingår därpå, vill jag till herr
Weijne framföra mitt erkännande för viss del av hans yttrande i debatten.
Han talade örn en nödig revision eller omsyn av undervisningen i folkskoleseminarierna
såväl som i småskoleseminarierna. Jag vill ej försvära mig till det
program han möjligen vill framlägga. Jag önskar ha fria händer, men jag
gläder mig över att han tagit upp frågan och gjort kammaren uppmärksam på
densamma. Emellertid är dock undervisningen inom småskolorna och inom
folkskolorna av olika art. De äro ej att tala örn i samma andedrag. Om man
det gör, visar man en ganska liten praktisk inblick i frågan. När det gäller
småskollärarinnorna, gäller det att skapa lämpliga undervisare för den första
läsekunskapen och räknekunskapen och för personlighetens bildande och utveckling.
Att hålla övningslektioner i ett småskoleseminarium med barnen i övningsskolan
är något helt annat än att hålla övningslektioner i ett folkskoleseminarium,
där barnen lärt sig behärska en jämnlöpande text och räknesystemets
svårigheter. Småskoleseminariets övningslektioner kräva den mest minutiösa
omsorg och den utomordentligaste skicklighet i detalj vid frågornas formulering
och ordens kombinering. Småskolans övningslektioner äro av helt annan
och mera tidsödande art än motsvarande i folkskolans övningsskola. Man kan
därför enligt min mening ej draga någon slutsats av det ena övningsinstitutet
beträffande det andra på nu ifrågavarande punkt.

Jag har, herr talman, med dessa påpekanden endast velat ytterligare rekommendera
till kammaren att förfara med försiktighet i denna sak. Det torde så
förhålla sig, att tillgången på småskollärarinnor för avsevärd tid framåt är så
stor, att det ej kan vara tal örn att intaga ett större antal elever utan snarare
att minska det tillåtna antalet i klasserna. Jag vill rekommendera till kammarens
övervägande, om det ej vore klokt att stanna vid en siffra av omkring 25..

Onsdagen den 6 maj f. m.

45 Nr 33.

Herr Holmdahl: Herr talman! Det skulle vara frestande även för mig att
här gå in i debatten och framföra några kritiska synpunkter på det sakkunnigbetänkande,
som ligger till grund för det framlagda förslaget, men jag skall ej
falla för frestelsen. Jag avstår så mycket hellre därifrån, som enligt min mening
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framförde några
av de tyngst vägande invändningar man kan göra mot några av de ledande
synpunkter, som varit bestämmande för vissa partier i detta betänkande, och
de förslag, som där ha framkommit. Jag avstår även därför, att denna debatt
rört sig örn en fråga, som ej kan sägas vara aktuell för kammaren just nu,
nämligen örn två eller tre års lärarinneutbildning, då Kungl. Maj:t och utskottet
i denna punkt äro eniga, med undantag för några utskottsreservanter,
och då första kammaren redan gått in för en tvåårig utbildning. Jag skall,
herr talman, inskränka mig till att med några ord beröra den här aktuella
frågan, frågan örn det maximital, som skall fastställas för klasserna i småskoleseminarierna.

Då vill jag framhålla, att det har knappt bestritts från något håll, att det
från pedagogisk synpunkt sett vore en fördel, örn man finge det lägre talet 25,
i stället för 28. De pedagogiska fördelarna äro också uppenbara, ej minst då
det gäller den praktiska lärarutbildningen. Nu har herr Persson i Falla emellertid
sökt göra gällande, att de pedagogiska skäl för det lägre talet, som
framförts i utlåtandet och i propositionen, ej äro så starka, som man velat göra
gällande, och han kom därvid med ett påstående, som jag ej kan låta stå oemotsagt.
Han erinrade örn att man motiverar begränsningen av elevantalet därmed,
att man allmänt söker genomföra en mera individuell undervisningsmetod.
Men så kom han, om jag rätt uppfattade honom, med det påståendet, att några
individuella undervisningsmetoder kan det ej vara fråga örn att tillämpa, när
det gäller 25 elever. Skall man göra det, måste man gå ner till ett lägre elevantal,
och därför vore det från den synpunkten sett ingen skillnad mellan
klasser på 25 och klasser på 28 elever. Däremot vill jag säga, att det dess
bättre är så, att den individuella undervisningsmetoden tillämpas i stor utsträckning
i landets skolor, vare sig vi ha ett elevantal på 25, 30 eller 35. Det är ej
så, att man ej kan tillämpa dessa metoder med detta elevantal, men det är uppenbart,
att ju större klasserna äro, dess svårare är det att mera allmänt genomföra
en individuell undervisningsmetod med hänsyn till enskilda elever eller
grupper av elever, men det är ej så illa ställt, att man ej kan tillämpa denna
metod. Och den tillämpas och bör i vidsträcktare grad tillämpas. Men en viktig
förutsättning för att man kan göra det med framgång är, att elevernas antal
hålles inom rimliga gränser, och det är just från dessa synpunkter en så obestridligen
värdefull sak, denna lägre elevsiffra, att jag vågar säga, att det
icke kan råda någon tvekan örn att de pedagogiska skälen tala för densamma.

De sakkunniga göra sig mycken möda med att påvisa, att pedagogiska
hänsyn icke med nödvändighet utdöma det högre maximitalet. Men det torde
icke någon ha sagt. Vad man däremot sagt — och det torde vara obestridligt
— är, att det för det inre arbetet vid seminarierna är av synnerligen
stor betydelse att få det mindre elevantalet. Det kan icke bestridas. De
sakkunniga göra sig enligt min mening onödig möda med att visa, att det
går att undervisa med det högre elevantalet. Det har ingen bestritt. Det
går med 28 eller 30, men det gäller att få fram en förnuftig begränsning,
som är både pedagogiskt fördelaktig och ekonomiskt försvarlig. Jag skall
icke gå in på de sakkunnigas utredning i denna punkt i iner än ett avseende,
ett grundläggande avseende. De sakkunniga mena, att de föreslagit en anordning,
som fullkomligt borttager olägenheterna av det högre elevantalet,
när det gäller de praktiska undervisningsövningarna. Herr Persson i Falla

Äng.

omorganisation
av småskoleseminaHerna
m. m.

(Forts.)

Nr 83. 46

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av 8måskoleseminarierna
m. m.

(Forts.)

gjorde ytterligare gällande, att dessa föreslagna särskilda anordningar i
själva verket gjorde denna diskussion om högre och lägre antal ganska onödig.
Men vad är grundförutsättningen för detta förslags genomförande? Jo,
grundförutsättningen för att den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen
av övningsskolorna skall kunna genomföras, är ett tillräckligt stort elevantal
i övningsskolorna. De sakkunniga framhålla själva detta på sid. 25 i utlåtandet,
där det heter: »De sakkunniga ansågo därför, att vid varje seminarium
övningsskolan borde bestå av minst två avdelningar och att varje
avdelning normalt borde lia ett elevantal av mellan 20—24 barn»; och att,
när man uppdelar en sådan klass, avdelningen bör omfatta minst tio elever.
Eljest blir illusionen av en normal lektion svag och förutsättningen för undervisningsövningen
i motsvarande män försvagad. Men nu vill jag fråga
representanten för de sakkunniga: på vad sätt ha de sakkunniga förvissat
sig örn förutsättningarna för dylika fulltaligt rekryterade övningsskolor?
Nu äro åtskilliga av dessa övningsskolor så svaga, att man ej torde kunna
lämpligen verkställa en dylik uppdelning, ty då kommer man ned till ett för
lågt elevantal. Jag har i höstas i Haparanda småskoleseminarium bevistat
en övningslektion med 4—5 elever. Det förstår herrarna icke är en önskvärd
anordning, örn man vill ha effektiva undervisningsövningar. Det blir
icke en fullgod träning för de unga seminaristerna, vilka, när de komma ut,
få taga emot avdelningar på 20, 30 eller 35 elever. Däri ligger svagheten
i detta förslag av de sakkunniga, som utskottet utan minsta tvekan accepterat.
Svagheten ligger däri att det är svårt att skapa garantier för att få
övningsskolan vid dessa småskoleseminarier tillräckligt bärkraftig för de
ökade bördor av undervisningsövningar, som komma att påvila dem, om de
sakkunnigas förslag genomföres. Jag tror, att man vid de seminarier, som
få väl besatta övningsskolor, kan försöka de sakkunnigas anordning, men
förutsättningen är, att elevantalet är tillräckligt stort. Jag försäkrar herrarna,
att om vi ha en tvåårig lärarinneutbildning, behöva vi ett dylikt ytterligare
tillskott i undervisningsövningar utomordentligt väl, även om det
är 25 elever i klasserna. Det är icke något starkt skäl mot det lägre talet.
Vi behöva alla anordningar för att göra denna utbildning så effektiv och
praktisk som möjligt.

Jag upprepar, herr talman, vad jag sade i början av mitt anförande, att
man icke kan bestrida, att pedagogiska skäl tala för det lägre talet. Jag
tillåter mig fråga: är det ekonomiskt och praktiskt att, då staten nu övergår
till att taga hand örn även denna form av lärarinneutbildning, och skall
upprätthålla en rad av anstalter härför, då icke se till att arbetsförhållandena
och möjligheterna till effektiva resultat bliva så goda som möjligt? Är
det klokt att söka pressa in ett så stort elevantal som möjligt och därmed
skapa mindre gynnsamma förutsättningar för ett gott resultat? Jag menar,
att från ekonomisk synpunkt, om man tar ordet i dess vidare bemärkelse, är
det en ganska oekonomisk anordning.

Huvudfelet beträffande läroverkens organisation — jag tvekar icke att
komma med det påståendet — är, att de hava för stora klassavdelningar.
I våra läroverk läser man på många håll, framför allt i de större städerna,
i så stora klasser, att de innefatta upp till 35, ja, 36, 37 och 38 elever. Örn
herrarna erinra sig, att i dessa läroanstalter är det ämneslärare, som läsa
ett eller annat ämne i flera klasser, kunna ni få en föreställning örn, hur
många elever varje lärare kommer att handleda. Örn man betänker, att
en lärare på så sätt kan ha att handleda 150—200 elever i ett ämne med
kanske blott 2—3 timmar i veckan, förstår man, att man icke kan ställa
alltför stora krav på läroverkens förmåga att prestera ett gott och jämnt och
likvärdigt resultat.

Onsdagen den 6 maj f. m.

47 Nr 33.

Som sagt, däri ligger huvudfelet i den svenska läroverksorganisationen,
dessa stora elevantal i klasserna. Jag tillåter mig, herr talman, säga, låt
oss icke upprepa detta fel, då det gäller de statliga småskoleseminarierna,
låt oss icke upprepa detta fel, låt oss skapa åt dessa statliga småskoleseminarier
förutsättningar att ge det bästa möjliga resultat och att utbilda skickliga
och väl utrustade lärarinnor. Det är dock dessa lärarinnor, som skola
taga emot den största delen av Sveriges barn och ungdom. Jag tycker
med förlov sagt, att det är en alltför betydelsefull och viktig fråga för att
man skall få här enbart anlägga ekonomiska synpunkter på den. Någon
har i debatten sagt, att förslaget i dess helhet innebär en rationalisering av
småskolesemineriefrågan. Det är riktigt. Förslaget örn statens övertagande
innebär en rationalisering, då det gäller organisationens omfattning, men,
mina herrar, jag anser, att det är motiverat att se till, att vi rationalisera
organisationen även på det sättet, att de gynnsammaste förutsättningarna
skapas för det inre arbetets bedrivande i dessa läroanstalter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bergqvist m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Med herr Holmdahl förenade sig herr Nordkvist.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Ja, debatten har kommit atl röra sig
örn de sakkunnigas betänkande och vad som står i det. Frågan har berörts
av sådana auktoriteter som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och den siste ärade talaren.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet gjorde en närmare
förklaring av sitt första yttrande. Jag skulle ha något missuppfattat det,
och det är ju möjligt, men jag tror dock icke, att jag gjort mig skyldig till
någon större missuppfattning av herr statsrådets yttrande. Han menade, att
han kunde fullt underskriva, vad de sakkunniga sagt, men de hade endast
sagt för litet. Det funnes åtskilligt annat, som kunde läras i skolorna. De
sakkunniga hade förbisett betydelsen av det rent psykologiska momentet i
barnens uppfostran. Jag tror icke, att vi ha förbisett det, men vi ha inte
ansett det nödvändigt att i betänkandet ingå på saker, som av oss ansetts
så självklara, som att lärarinnornas handledning av barnen hör ske med psykologisk
förståelse och aktgivande på barnens själsliv. Men detta är en sak.
En annan är örn undervisningen i seminarierna skall präglas av den moderna
psykologiens teoretiska spekulationer, då kommer man ut på de vidare
marker, som herr statsrådet rörde sig på och som vi ha mycket svårt att
nu överblicka.

Det är klart, att en lärarinna vid barnens undervisning måste ha psykologisk
förståelse för barnens olika egenheter och sinnestillstånd. Men jag
tror, att en lärarinna redan nu kan i detta hänseende få en någorlunda god
utbildning i de goda seminarierna — det har varit skillnad på dem. Alltså
tror jag icke, att det föreligger någon väsentlig brist i det avseendet. Jag
är också övertygad örn att de svagheter man vill tillvita vår folkskola ligga
icke på småskolans område utan huvudsakligen högre upp. När det gäller
att se till att lärarinnorna skola fylla sin uppgift på bästa sätt, torde det
vara främst småskollärarinnornas moraliska kvalifikationer det beror på. Det
beror på att de lia förståelse för barnens föreställningsliv, det beror på att
de lia god hand med barnen och förstå att vinna deras förtroende. Detta
är ofantligt viktigt, men en sådan förmåga hör samman med den personliga
läggningen och kan endast mycket bristfälligt förvärvas vid seminarierna
eller läroanstalterna. Det är klart, att psykologisk skolning kan ha sin betydelse,
men jag är övertygad örn att, när undervisningen vid seminarierna

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.

(Forts.)

Nr 33. 48

Onsdagen den 6 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av småskoleseminariema
m. m.

(Forts.)

bedrives på ett rationellt sätt, kan erforderlig psykologisk skolning förvärvas
även med 28 elever i klasserna.

Det finnes ett orsakssammanhang -—• säges det —- mellan två- och treårig
utbildningstid och ett elevantal av 25 eller 28. Jag tror för min del,
att det sammanhanget är mycket svagt. Det sammanhanget skall kunna finnas
först, då man kan tydligt påvisa, att talet 28 icke medger tillfredsställande
utbildning av lärarinnorna, men det har icke visats, även örn
man vill göra troligt, att det skulle vara så. Herr statsrådet säger, att det
är så mycket, som kräves i en småskola av en småskollärarinna, men som
icke kräves av en folkskollärarinna. Det är fullkomligt riktigt. Det kräves
tålamod och en helt annan förståelse för barnens svårigheter än i folkskolan.
Den som har det, har en nödvändig förutsättning för ett gott resultat, men
denna egenskap hos lärarinnorna är i mycket hög grad beroende av deras
moraliska kvalifikationer.

Herr Holmdahl menade nu att min uppfattning angående möjligheten att
ge individuell undervisning i så stora klasser som med 25 elever var oriktig.
Man kan göra det och gör det i landets skolor regelmässigt enligt hans
mening även vid en klassnumerär på upp till 35. Ja, det beror på hur pass
vidsträckt man tar begreppet individuell undervisning. Att det även vid
så högt elevtal går att ägna en viss uppmärksamhet åt var och en, är nog
troligt, men individuell undervisning i vedertagen pedagogisk mening, tror
jag icke det kan bli, vare sig talet är 25 eller 28.

Men den största svagheten i de sakkunnigas betänkande och den största
svagheten i den anordning, som här av utskottet har föreslagits med en klassnumerär
av 28 ligger enligt herr Holmdahl i att övningsskolan icke får den
storlek, som den behöver för att kunna rätt fungera. Ja, jag vet, att det
finnes en del svaga övningsskolor, men å andra sidan är vid en stor mängd
seminarier övningsskolan så eftersökt, att många av barnen redan omedelbart
efter födelsen bli av föräldrarna anmälda i övningsskolan för att kunna
få förtursrätt när skoltiden kommer, men det är vid sådana seminarier, som
stå på en relativt hög nivå. Men det är mycket förklarligt örn föräldrarna
ej äro så angelägna att placera barnen i övningsskolan vid ett seminarium,
som arbetar under primitiva och absolut otillfredsställande förhållanden.

Är det, frågade herr Holmdahl, klokt och praktiskt, att då vi skola göra
en omorganisation av seminarieväsendet, vi skapa för seminarierna ogynnsamma
förhållanden och giva ogynnsamma förutsättningar för dem, som skola
där utbilda sig? Det låter, som örn herr Homldahl menade, att vi nu skulle
stå i beråd att försvaga och mer eller mindre förstöra seminarieutbildningen,
under det att i själva verket den omorganisation, som kommer att genomföras
örn något år, kommer att giva till resultat bättre ordnade och i alla
avseenden bättre utrustade seminarier och därmed även en avsevärt förbättrad
utbildning av lärarinnorna, detta alldeles oberoende av talet 25 eller 28.
Det är icke minsta tvivel örn den saken.

.Men vad som här av mina ärade motståndare skjutits åt sidan är enligt
min mening de ekonomiska konsekvenser, som jag förut pekat på. Ingen
av de ärade talarna, varken herr statsrådet, och han har dock att bevaka
icke bara de pedagogiska utan även de rent ekonomiska synpunkterna, eller
herr Holmdahl, har ens givit sig in på saken. Jo, det vill säga, herr Holmdahl
har sagt, att det vore dålig ekonomi att giva en dålig utbildning. Det
kan jag hålla med om, men det bevisar icke, att den föreslagna anordningen
med 28 elever skulle giva en dålig utbildning. Under sådana förhållanden
är en klassnumerär av 28 pedagogiskt fullt försvarbar samtidigt som den
är mera förenlig med ekonomisk omsikt.

Onsdagen den 6 maj f. m.

Nr 38.

På grund av det sagda kan jag, herr talman, icke annat än vidhålla mitt
yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Mosesson: Herr talman! Med avseende å den slutsats, till vilken herr
statsrådet kommit såväl i sina anföranden som i vad han tidigare yttrat i propositionen,
må jag säga, att han för starkt betonat fördelarna av en treårig
utbildningstid framför en tvåårig. Jag kan icke underlåta att i den delen göra
en liten reflexion. Den omständigheten, att det grundläggande i en människas
själsliv egentligen infaller under småskolestadiet, skulle rent av kunna föra
oss till — jag vill säga -— den orimliga slutsatsen, att, eftersom småskollärarinnorna
få hand örn barnen på så tidigt stadium, skulle deras utbildning behöva
vara längre än folkskollärarinnornas behöver vara. Men jag skall icke
upptaga tiden med att vidare utveckla detta. Jag anser det egentligen vara av
ekonomiska skäl fullt motiverat att förbliva vid den tvååriga utbildningstiden
för våra småskollärarinnor, och jag anser att det av pedagogiska skäl är försvarligt
att nöja sig med en tvåårig utbildningstid för våra småskollärarinnor.
Och jag anser, att man av pedagogiska skäl också är försvarad med att nöja
sig med en tvåårig utbildningstid, detta dock under förutsättning att man
därvidlag ser till, att den utbildning, som ges under dessa två år, blir så god
som möjligt. Jag tänker, att herr Persson i Falla icke vill bestrida, att en
utbildning under två år med 25 elever i varje klass blir en bättre utbildning än
tvåårig utbildning med 28 elever i varje klass. Således menar jag, att vill
man få den bästa möjliga utbildningen av våra småskollärarinnor under en tvåårig
utbildningstid, kunna vi icke gå in för att höja elevantalet till 28 utan
böra hålla oss till den lägre siffran av 25 elever. Herr Persson sade i sitt
första anförande, att han icke vore så betänksam inför de konsekvenser, som
ett beslut örn 25 elever skulle innebära, örn det icke vore så, att detta beslut
skulle föra med sig, att man också skulle få gå ifrån det beslut, som för några
år sedan fattades, att eleverna i folkskoleseminarierna skulle vara 28. Herr
Jonsson i Eskilstuna var inne på samma tanke, och han sade, att det var
konsekvenserna, som han fruktade för. Jag skulle till dessa herrar blott vilja
säga, att det måtte väl ändå för var och en, även örn han icke är en pedagog av
facket, vara klart, att örn eleverna under 4 års tid få hålla på och inrikta sin
utbildning på lärarkallet, örn de ofta få ha övningslektioner, så är det lättare
att kunna förlika sig med att elevernas antal då är 28 än att draga den slutsatsen,
att eftersom vi under denna 4-åriga utbildningstid kunna ha 28 elever i
klassen, kunna vi.också, när utbildningstiden är så kort som 2 år, ha 28.

En synpunkt till innan jag slutar och det är, herr talman, att antalet småskoleseminarier
avsevärt minskats i vårt land. Det har förut icke varit så
långa resor, som eleverna haft att göra från sin hemort och till dessa småskoleseminarier,
av vilka det vanligen funnits ett i varje län. Nu kommer antalet
att reduceras. Jag skulle vilja hemställa, huruvida icke även den omständigheten
borde tågås i betraktande, att det dock är en olägenhet för eleverna,
om de skola resa till ett så litet antal seminarier och således få längre resor
och dyrare omkostnader, och alt det ur den synpunkten kan sägas vara något
som neutraliserar den farliga olägenheten av, lat oss säga, den 70,000 kronors
höjning av statsutgifterna, som vi påtaga oss, att vi bespara hemmen och eleverna
en del utgifter. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Bergqvists
reservation.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. ra.

(Forts.)

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för ett par korta
repliker och det. gäller först herr Perssons i Falla svar på min anmärkning
mot de sakkunnigas och därmed också mot utskottsmajoritetens resonemang,
Andra kammarens protokoll 1031. Nr 33. 4

Nr 83. 50

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av småskoleseminarierna
m. m.
(Forts.)

då de lagt fram och trott på en anordning, som i själva verket endast kan med
fördel genomföras, örn övningsskolan har ett tillräckligt barnantal. Gentemot
mitt påstående, att staten icke har i sin hand garantier för ett tillräckligt
barnantal i övningsskolan, svarade herr Persson i Falla, att det har visat sig,
att övningsskolorna äro mycket eftersökta av målsmän och föräldrar, då dessa
gärna sätta sina barn i dessa skolor. Jag skall be att med några^ ord få gå in
på den punkten. Det förhåller sig så, att övningsskolorna vid våra folkskolesem
in prier i detta fall stå i den situation, som herr Persson i Falla omnämnde,
men det är också alldeles uppenbart, att övningsskolorna vid småskoleseminarierna
icke stå i samma gynnsamma läge, därför att de harn, som komma in
där, måste efter några år övergå till en annan skola, till folkskolan, och det är
ett faktum, att för närvarande ha åtskilliga av våra småskoleseminarier svaga
övningsskolor och ha svårt att få in tillräckligt antal elever även för den nuvarande
anordningen, ett antal, som givetvis blir ännu otillräckligare för den
anordning, som de sakkunniga föreslagit.

Härtill kommer ännu en omständighet, som jag icke kan underlåta att omnämna,
och det är den, att det kommit till min kännedom, att svårigheterna
blivit större under de senare åren, när det gällt att få in barnen i dessa övningsskolor;
och när man frågar efter orsaken till detta, anföres fran olika hall,
att det är den beslutade skolreformen, som är anledningen till detta. Det är
också ganska naturligt, därför att från folkskolorna komma barnen direkt in i
läroverken och många föräldrar, icke minst av den grupp föräldrar, som förut
varit angelägna för att få in sina harn i övningsskolan vid seminarierna, sätta
dem hellre i folkskolan, därifrån barnen sedan kunna komma direkt in i läroverket.
Då säger man: Ja, men övningsskolorna ha givit lika gott resultat.
Men här är man inne på den ömma punkten. Tack vare dessa övningslektioner,
sorn upptaga så stor del av veckoschemat för klasserna i övningsskolorna, är
det som föräldrarna synbarligen blivit betänksamma. Vid inträde i läroverken
skola barnen redovisa sin kunskap i modersmål och räkning och ha godkända
kunskaper även i andra ämnen. Och det visar sig, att det därför yppat sig
svårigheter att få övningsskolorna tillräckligt besatta. Huruvida detta fenomen
kan komma att fortsätta, kan jag icke uttala mig örn, men, som jag sagt,
vi ha inga garantier för att övningsskolorna skola bli så fyllda med elever, att
man icke med risk för undervisningens resultat kan göra den mera ingående
uppdelning i undervisningsavdelningar, som förslaget talar örn och utskottet re plierat

på. „

Jag ber att få nämna, att jag har visst icke velat blåsa upp denna fråga till
en större innebörd än den enligt min mening har. Under alla förhållanden kan
jag icke finna, att det är en stor ekonomisk fråga det gäller. Att jag icke gått
in på de ekonomiska konsekvenserna, heror därpå, att dessa föreligga i detta
aktstycke för var och en, som läst detsamma, och de äro icke i något hänseende,
så vitt jag förstår, av någon avskräckande natur. Jag anser, att det i.
själva verket är opraktiskt och oekonomiskt att icke se till att man skapar sa
gynnsamma förutsättningar som vi nu, mina herrar^ ha i vår hand att göra, då
det gäller att bestämma maximiantalet. Jag tillåter mig, herr talmaj, att
vidbliva min uppfattning, att kammaren gjorde klokt i att ansluta sig till den
ståndpunkt, som Kungl. Maj :t intagit, och som föreligger i den av herr Bergqvist
avgiva reservationen. Därmed skulle kammaren underlätta det viktiga
arbetet för en god lärarutbildning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga örn lärokursens längd vid småskoleseminarierna, nämligen
dels på bifall till vad utskottet i berörda avseende föreslagit, dels ock på bifall
till vad härutinnan föreslagits i herr Oscar Olssons m. fl. reservation vid

Onsdagen den 6 maj I. m.

51 Nr 33.

utskottets utlåtande; ock biföll kammaren vad utskottet i förevarande del hem- ÅruJställt.
omorganisa tion

av småvikare
gav herr talmannen i fråga örn elevantalet i seminarieklassema pro- skoleseminapositioner
dels på bifall till vad utskottet i nämnda hänseende föreslagit, dels rierna m•mock
på bifall till vad härutinnan föreslagits i herr Bergqvists m. fl. reser- i1,01-48-)
vation vid utskottets utlåtande; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Sandwall
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller vad statsutskottet i sitt förevarande
utlåtande nr 114 föreslagit i fråga örn elevantalet i seminarieklassema, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit vad härutinnan föreslagits i herr Bergqvists
m. fl. reservation vid utskottets utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 94 ja och
93 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i förevarande del föreslagit.

Slutligen framställde herr talmannen proposition på bifall till vad utskottet
i övrigt föreslagit; och fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

§ 9.

Herr talmannen tillkännagav, att följande interpellationer komme att vid
kammarens sammanträde nästkommande fredag besvaras, nämligen:

herr Warås interpellation till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ny reglering av fiskerätten vid rikets ostkust; och

herr Öhmans interpellation till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående vissa^ av myndigheterna i Halmstad under där pågående
arbetskonflikt vidtagna åtgärder.

§ 10.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 115, i anledning av Äng.
Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldig- oriktigt utbehet
beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöningsmedel vid Svea hovrätt och taUa avlö~

nedre justitierevisionen m. m. mngsmedel

vid Svea Hov I

överensstämmelse med vad Kungl. Majit uti en till riksdagen avlåten, den rätl m• m26
februari 1931 dagtecknad, till statsutskottet hänvisad proposition, nr 168,
föreslagit riksdagen, hemställde utskottet, att riksdagen måtte medgiva,
a) att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd eller revisionssekreterare,
som vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen ägt rum
före den 1 april 1930 och som grundade sig på beslut om löneklassplacering

Kr 33. 52

Onsdagen den 6 maj i. m.

Äng.

oriktigt utbetalda
avlöningsmedel

trid Svea Hovrätt
m. rn.

(Forts.)

i enlighet med den av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom
kammarrättens utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna tolkningen
av 12 § fjärde stycket avlönings reglementet den 6 juni 1925 (nr 270),
finge bero; samt

b) att, vid tillämpning av 12 § nämnda reglemente, innehav av fiskalstjänst
vid tiden för utnämning till hovrättsråd icke skulle inverka å den av
utnämningen beroende placeringen i löneklass, att gälla från och med den 1
juli 1931.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar K. A. Wilhelm Björck,
Pålsson och Eriksson i Stockholm förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte medgiva,

a ) att vid de utbetalningar-----lika med utskottet------

ägt rum före den 1 maj 1929 och som grundade-----måtte bero;

samt

b)--------r--------------

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde
finna, innefattas i det förevarande utskottsutlåtandet två saker, dels frågan
om befrielse från återbetalningsskyldighet beträffande vissa i strid mot avlönings
reglementet utbetalade avlöningsmedel och dels en ändring i gällande avlöningsreglemente
beträffande en viss grupp befattningshavare. Beträffande
den sista frågan vill jag för min del säga, att jag är ytterst förvånad över att
ett förslag av detta innehåll just nu förelagts riksdagen. Avlöningsreglementet
har gällt ett tiotal år och bestämmelserna ha varit lika praktiskt taget under
hela tiden, och man har då förutsatt, att en önskad ändring i avlöningsreglementet
skulle företagas först i samband med den väntade löneregleringen. Nu
har man emellertid ansett, att en viss grupp av befattningshavare, nämligen
sådana, som utnämnas till hovrättsråd, skulle undantagas från tillämpningen
av bestämmelsen i avlöningsreglementets 12 §. Det förefaller mig, som det
hade varit mycket starkare skäl för att avge ett förslag av detta innehåll tidigare.
Det torde icke för den nuvarande regeringschefen vara obekant, att omedelbart
efter avlöningsreglementets ikraftträdande en stor grupp befattningshavare
befunno sig i det läget, att eftersom de befordrats till sina tjänster från
förut innehavd ordinarie tjänst, de fingo en sämre löneställning än de skulle
haft, därest de från extra ordinarie tjänst befordrats till denna av dem innehavda
högre ordinarie tjänst. I kommunikationsdepartementets lönenämnd
hade vi på sin tid en framställning från ett 150-tal kontorister vid statens järnvägar,
som just påpekade detta, men jag förmodar, att det var den omständigheten,
att det var så pass på samhällsskalan lågt stående tjänstemän, _ som
gjorde, att man då icke ansåg det vara nödvändigt att vidtaga någon ändring i
avlöningsreglementet. Den nu föreliggande frågan rör emellertid en helt annan
grupp av tjänstemän, och därför har man gått fram med frågan till riksdagen.
Det har dock varit statsmakternas avsikt, att reglerna för lönesättningen
vid befordran från en ordinarie tjänst till en annan skulle vara en annan
än de, som gälla, när befordran erhålles från extra ordinarie tjänst till ordinarie
tjänst. Då detta varit statsmakternas mening i andra fall, föreställer
jag mig, att det också borde vara det i det nu föreliggande fallet.

Jag vill också framhålla, att vad som här framhålles såsom ett skäl för en
ändring för ifrågavarande grupp av tjänstemän av gällande bestämmelser, gäller
med samma fog även för andra grupper. Jag har mig bekant, att en hel
del tjänstemän vid statens järnvägar, som inneha ordinarie anställning såsom

Onsdagen den 6 maj f. m.

53 Nr 33.

vagn- och stallkarlar men som tjänstgöra som lokomotiveldare, bruka taga avsked
från sin ordinarie befattning i den lägre graden, när de stå i tur att erhålla
befordran till ordinarie anställning såsom lokomotiveldare, för att på det
sättet komma i åtnjutande av 11 § avlöningsreglementets förmån beträffande
lönesättningen, när de bli ordinarie lokomotiveldare. Är det sålunda skäl att
medge ett undantag från gällande regler för hovrättsråd, talar givetvis samma
skäl för en ändring beträffande lokomotiveldare. Detta har man emellertid
icke föreslagit, utan man har bara föreslagit en ändring i detta speciella fall.
Jag har i statsutskottet visserligen icke reserverat mig mot den ifrågavarande
punkten b) i utskottets hemställan, men jag har icke kunnat uraktlåta att här
framhålla dessa synpunkter.

Den andra punkten i utskottets utlåtande gäller befrielse från återbetalningsskyldighet
av avlöningsmedel, som ha utbetalts under en följd av år i
strid mot avlöningsreglementets föreskrifter. Regeringen har därvidlag föreslagit
fullständig befrielse från denna återbetalningsskyldighet. Tillsammans
med ett par kamrater i utskottet har jag för min del ansett, att denna befrielse
icke borde gälla hela tiden. Jag inser ju, att det egentligen hade varit en
starkare ståndpunkt att ställa sig på ett avslag helt och hållet, därför att eftersom
avlöningsreglementet skall gälla för alla tjänstemän, så skall det naturligtvis
gälla även för den grupp av tjänstemän, som nu är föremål för behandling.
Emellertid kan det ju finnas vissa skäl, som jag för korthetens
skull icke skall gå alltför djupt in på, som kunna tala för en i någon mån annorlunda
behandling av föreliggande fall, men däremot tycker jag, att det är
en onödigt stor generositet att medge befrielse från hela återbetalningsskyldigheten.

Frågan ligger ju så till, att riksräkenskapsverkets revision gjorde i november
1928 anmärkning på den oriktigt tillämpade bestämmelsen. Det blev emellertid
ingen rättelse, utan man utbetalade avlöning fortfarande enligt dessa
oriktiga grunder. Riksräkenskapsverket avkunnade sedermera sitt utslag i
februari 1929 och gav därvid revisionen rätt. Det ämbetsverk, som frågan gäller,
fortsatte emellertid med den oriktiga utbetalningen, och först sedan kammarrätten
i mars 1930 hade.avkunnat slutgiltig dom, kunde man icke längre
fortsätta med denna utbetalning, utan den måste då upphöra. För min del anser
jag, att örn det än kan finnas vissa skäl att medge befrielse från återbetalningsskyldighet
intill dess, att riksräkenskapsverkets utslag förelåg, så finns
det icke någon som helst anledning att medge befrielse längre än till dess, ty
man bör ju kunna kräva, att när dom har fallit i en lägre instans, skall domen
tillämpas under den tid, som man processar i högre instans.

Det är emellertid också en annan sak, som gör, att jag icke har kunnat gå
längre än vad den till utskottsutlåtandet fogade reservationen anger, och det
är, att jag anser, att ett bifall till utskottets förslag medför icke den likhet
inför lagen, som jag anser böra vara radande de olika tjänstemannagrupperna
emellan. Jag har redan förut påpekat, hurusom det finns massor av fall vid
det. verk, som jag närmast känner till, som innebära en fullständig parallell
till det nu föreliggande, men där .man icke utbetalat avlöningar efter några förmånligare
grunder och salunda icke haft någon återbetalningsskyldighet, som
kunde skänkas efter. För de ifrågavarande tjänstemännen ligger frågan emellertid.
till på samma sätt, som örn någon återbetalningsskyldighet icke skulle
beviljas i det föreliggande fallet.

För övrigt vill jag säga, att jag förstår icke, hur man nu kan gå in för ett
bifall till Kungl. Majlis förslag. För någon månad sedan hade vi uppe ett
ärende, där man med ali makt sökte påvisa det farliga i att gå in för en retroaktiv
tillämpning av en viss förmånligare lönesättning. Vad blir emellertid
ett beslut i dag i enlighet med utskottets hemställan annat än att nian medger,

Äng.

oriktigt utbetalda
avlöningsmedel

vid Svea Hovrätt
m. m.

(Forts.)

Nr 33. 54

Onsdagen den 6 maj f. m.

Äng. att den principiella förändring i avlöningsreglementet, som föreslås i punkten
oriktigt utbe- b) av utskottets hemställan, skall få retroaktiv tillämpning, i huvudsak åtmin^imsmM
stone> för de tjänstemän, som det här är fråga örn. Jag förstår ju, att det även
vidlsvea Hov- i detta fall kan vara litet svårt att göra jämförelser med det fall, som då förena;
to. m. låg. Då gällde det ju några nattvakter vid nationalmuseum, men i dag gäller
(Forts.) det revisionssekreterare och hovrättsråd, och man bör kanske icke tala om dem
i samma sammanhang. Men det kan icke hjälpas, att jag tycker, att kunde
man icke medge retroaktiv lönesättning för nattvakterna vid nationalmuseum,
kan man icke heller göra det för de högre tjänstemän, som det här är fråga örn.

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få hemställa örn bifall till
den reservation, som är fogad till utskottets hemställan.

Fru Östlund instämde häruti.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag skall be att få ange de motiv,

som på avdelningen i första hand och sedan i utskottet ha varit avgörande,
när vi tagit ståndpunkt till den nu föreliggande frågan.. Jag vill till en
början säga beträffande de synpunkter, som herr Eriksson i Stockholm, framförde
i fråga om rätten att få tillgodoräkna sig föregående tjänstetid, att
man ju har försökt såvitt det varit möjligt att få det lika för alla grupper
av tjänstemän. Det är emellertid klart, att i så stora kårer, som här förefinnas,
med olikartade anställningstider och utnämningar o. d., kommer det
stundom att skära sig på vissa punkter. Den saken är klar. Det fall, sorn
herr Eriksson talade örn hade förekommit vid statens järnvägar, ha vi icke
haft reda på och ha följaktligen icke heller kunnat taga ståndpunkt till detsamma.
I det fall, som nu föreligger, har det emellertid. synts ossvald gällande
bestämmelser ha varit så oklara och att beslut i liknande frågor vid
föregående tillfällen ha varit av sådan art, att vederbörande åtminstone kunnat
åberopa vissa skäl för sitt handlingssätt.

Av den kungl, propositionen framgår, att Kungl. Majit år 1923 bestämde,
att en adjungerad ledamot i hovrätten eller tillförordnad revisionssekreterare
skulle, då han blev utnämnd till ordinarie tjänst, äga rätt att tillgodoräkna
sig sin föregående tjänstgöring även i det fall, att han före utnämningen
till ordinarie ledamot varit ordinarie fiskal. Om han icke innehaft ordinarie
hovrättsfiskalstjänst, skulle han utan vidare fått tillgodoräkna sig hela tjänstetiden,
men enligt gällande avlöningsreglemente skall, örn han varit utnämnd
till fiskal, den tid, som ligger före denna utnämning, icke få tillgodoräknas
vid hans uppflyttning. Det är precis samma sak som vid järnvägarna, som
herr Eriksson talade örn, ehuru det i det nu föreliggande fallet verkar på
något och icke så litet oförmånligare sätt, just därför att fiskalgraden är
en mycket låg lönegrad i förhållande till befattningen som adjungerad ledamot,
och därför att utnämningen alltså sker från en tjänst,, som ligger fyra
ä fem lönegrader under den nya. Detta har gjort, att skillnaden blivit så
ofördelaktig för den tjänsteman, som innehaft ordinarie fiskaltjänst, innan
han blivit utnämnd till hovrättsråd eller revisionssekreterare.

När nu Kungl. Majit år 1923 ansåg, att det förhållandet, att vederbörande
varit utnämnd till fiskal, icke skulle vara avgörande i fråga örn hans placering
i löneklass, så ha vi ansett, att det fanns vissa godtagbara skäl för
ifrågavarande myndighet att placera vederbörande på sätt, som här har skett.
Det vill jag nämna därför, att det förhållandet har fått. aga rum från 1923
intill 1928 utan att någon erinran från vederbörande revisionsverks sida gjorts.
Det är också enligt mitt förmenande litet förvånansvärt, att någon erinran
mot en sådan placering icke tidigare gjorts. Hade så skett, hade man tidigare
kunnat få rättelse i föreliggande fall.

Onsdagen den 6 maj f. m.

55 Nr 33.

Yi hava sålunda ansett, att dessa skäl och de oklara bestämmelser, som
förefinnas, hava varit av den art, att vi bort föreslå riksdagen att tillämpa
de mildare bestämmelserna, det vill säga befria vederbörande från återbetalningsskyldighet.
Jag vill påpeka, att även reservanterna för sin del erkänt,
att det förefinnes förmildrande omständigheter för vederbörande, vadan de
icke velat tillämpa de mest restriktiva bestämmelserna.

Vi hava i avdelningen strukit under det uttalande, som riksdagen gjorde
1925, då en liknande fråga förelåg. Det var då fråga örn dyrtidstillägg, som
utbetalats till befattningshavare vid Karlskrona station, där dyrtidstilläggsförfattningama
hade tolkats oriktigt av vederbörande redogörare. Då skrev
riksdagen, att man väntade, att sådant felaktigt förfarande skulle upphöra,
sedan revisionsanmärkning gjorts. Vi anse, att så bör ske hädanefter. Därigenom
undviker man de otrevliga förhållanden, som inträffa, ifall utbetalningarna
fortsätta. Man undviker, att mellan tiden för anmärkning och
slutlig dom ligga utbetalningar av belopp, som göra, att det blir fråga örn
efterskänkande eller återbetalning, där det blir svårigheter för vederbörande
att ordna upp förhållandena. Vi hava ansett, att, så snart revisionsanmärkning
skett, bör rättelse ske i avbidan på det slutliga avgörandet i de instanser,
som hava att pröva dessa löneplaceringar. Det vidhålla vi. Jag skulle
vara mycket tacksam, örn Kungl. Maj :t ville bringa detta utskottets uttalande,
som jag hoppas nu blir riksdagens, till vederbörandes kännedom.

När nu dessa personer, som hava gjort dessa felaktiga utbetalningar, fortsatt
med dem efter sedan revisionsanmärkning gjorts, hava de åberopat bl. a.
ett regeringsrättsutslag, däri det säges, att utbetalningarna icke böra upphöra,
förrän slutgiltig lagfästad dom fallit. Det är tvivelaktigt, huruvida
det bör ske före domen. Jag menar, att när, liksom man brukar säga under
vanliga förhållanden, alltsammans flyter, är det lämpligt, att man får en
bestämmelse utfärdad, så att vederbörande veta, vad de hava att rätta sig
efter. Jag hoppas, att man skall vinna den saken genom vad som nu förekommer.

Vad sedan angår den sista punkten i betänkandet i fråga örn förmånsrätt
för vederbörande i dessa tjänstegrader, skall jag gärna medgiva, att det är
icke riktigt smakligt, att man här gör en skillnad. Men man kan nog förvänta,
att när det nya avlöningsreglementet eventuellt kommer, man också
klarar upp det så, att likartade förhållanden bliva rådande mellan alla
tjänstemän. Varför vi varit med örn att nu vidtaga förändring är därför,
att vi anse, att dessa grupper av befattningshavare äro de mest ofördelaktigt
ställda i detta fall, därför att deras löneplaceringsgrader ligga så långt emellan
varandra, att det finnes ingen utsikt för den sneddning, som i vanliga fall
förekommer.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Gärde: Herr talman! Då
den föregående ärade talaren så utförligt redogjort för förhållandena i föreliggande
avlöningsärende, behöver jag icke upptaga kammarens tid med att
närmare ingå därpå.

Varför jag begärt ordet är för att giva ett svar på den hemställan, som
gjorts, att riksdagens år 1925 uttalade åsikt om den tidpunkt, då ett innehållande
bör ske av dessa tvistiga avlöningsmedel, bör bringas till vederbörande
myndigheters kännedom, så att man för framtiden slipper röra sig
med dessa fall. Jag får för min del förklara, att jag är mer än villig medverka
till en sådan åtgärd, att myndigheterna erhålla underrättelse örn vad
riksdagen i den delen anfört. Man kan tycka, att myndigheterna bort äga

Äng.

oriktigt utbetalda
avisningsmedel

vid Svea Hovrätt
m. m.

(Forts.)

Nr 33, 56

Onsdagen (Jen 6 maj f. m.

Ang.

oriktigt utbetalda
avlöningsmedel

vid Svea Hovrätt
m. m.

(Forts.)

kännedom örn detta uttalande, som gjordes redan 1925. Men man får betänka,
att för de ämbetsverk, som ha sina väsentliga uppgifter på andra
områden, såsom i detta fall Svea hovrätt och Nedre justitierevision en, det är
svårt att i riksdagstrycket följa alla uttalanden från statsutskottet. Den lämpliga
vägen att fästa myndigheternas uppmärksamhet därå är genom en cirkulärskrivelse
eller på annat lämpligt sätt från Kungl. Majit. Enligt vad
jag personligen erfarit från presidenten i Svea hovrätt hade han ingen kännedom
örn riksdagens 1925 uttalade anvisning. Hade han haft sådan kännedom,
hade han icke ett ögonblick tvekat att ställa sig anvisningen till efterrättelse.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
å de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 11.

Eöredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl. Majit angående
åtgärd för fängelseläkamas rättspsykiatriska utbildning;

nr 117, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående av
viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Olga Maria Weidenhielm;
och

nr 118, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till hospitalsbyggnader.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Avgåvos tre motioner i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 216,
angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande, nämligen:

nr 431 och 432 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.; samt

nr 433 av herr Forssell.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 6 maj e. m.

57 Nr 33.

Onsdagen den G maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Till

avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 119, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under riksstatens sjätte huvudtitel
gjorda framställningar angående vissa bidrag till vägväsendet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga
gator och vägar i städerna.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
16 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen, bland annat, att

dels till förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga gator
och vägar i städerna för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagssanslag
av 9,020,000 kronor, att utgå direkt av automobilskattemedel;

dels medgiva, att av den i 3 § 2 mom. förordningen örn fördelning av automobilskattemedel
avsedda delen av landsbygdens totala andel i nämnda medel
finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande tagas i anspråk erforderligt belopp
för anordnande under år 1931 av trafikräkningar å de allmänna vägarna i
riket;

dels ock antaga följande

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. förordningen den 16 maj 1930 (nr 161) örn
fördelning av automobilskattemedel.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. förordningen den 16 maj 1930 örn
fördelning av automobilskattemedel skall i nedan angivna del hava följande
ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent
på följande sätt:

a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan, utgår bidrag med femtio procent av distriktets verkliga
kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning under nästföregående kalenderår,
dock allenast därest vägunderhållet hela det året ålegat vägkassan; och
skall därvid i nämnda kostnad jämväl inbegripas all förvaltningskostnad, som
icke uppenbarligen avser byggande av väg.

Till grund---förklaras förverkad.

b) Vad av---särskilda län.

Denna förordning skall träda i tillämpning vid fördelning av de under budgetåret
1931/1932 inflytande automobilskattemedlen.

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa aviomobilvägar.

Nr 83. 58

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang.

förbättring
och underhåll
av vissa aniomobilvägar.

(Forts.)

1 samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen

motionen nr 11 av herr Olofsson i Digernäs, som hemställt, att riksdagen
ville besluta örn sänkning av anslaget till Svenska Väginstitutet till hälften
mot det nuvarande; och

motionen nr 19 av herr Lindley, som yrkat, att riksdagen i avvaktan på resultatet
av 1929 års vägkommittés utredningar icke måtte godkänna det av
Kungl. Majit i årets statsverksproposition framlagda förslaget till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. förordningen den 16 maj 1930 (nr 161) örn
fördelning av automobilskattemedel.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte

a) till förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga gator och
vägar i städerna för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av
9,020,000 kronor, att direkt utgå av automobilskattemedel;

b) medgiva, att av den i 3 § 2 mom. förordningen örn fördelning av automobilskattemedel
avsedda delen av landsbygdens totala andel i nämnda medel finge
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande tågås i anspråk erforderligt belopp för anordnande
under år 1931 av trafikräkningar å de allmänna vägarna i riket;

_c) 1) på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts förslag örn underhållsbidragets höjning,
att riksdagen medgåve, att av landsbygdens andel för budgetåret 1931/
1932 av automobilskattemedlen finge disponeras ett sammanlagt belopp av
högst 1,275,000 kronor för tilldelning av ett tillfälligt extra tilläggsbidrag åt
mera betungade väghållningsdistrikt för 1931 års kostnader för vägunderhåll
och vinterväghållning, att utgå vid sidan av det enligt 3 § 1 mom. gällande
förordning utgående bidraget å 45 procent;

2) i anledning av motionen II: 11 antaga följande

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 § och 3 § 2 mom. förordningen den 16 maj 1930 (nr 161)
örn fördelning av automobilskattemedel.

Härigenom förordnas, att 1 § och 3 § 2 mom. förordningen den 16 maj 1930
örn fördelning av automobilskattemedel skola, 1 § i nedan angivna del, hava
följande ändrade lydelse:

1 §.

De under---statens automobilskattemedelsfond.

Från nämnda---fiskerinäringens befrämjande.

Till understödjande av sådana forsknings- och undersökningsarbeten, som
anses i synnerlig grad befrämja ett ändamålsenligt användande av ifrågavarande
skattemedel, må därjämte enligt Konungens förordnande användas ett
belopp av högst 120,000 kronor.

Av återstående — — — och broar.

3 §.

2 mom. Återstående femton procent skola fördelas mellan länen på sätt Konungen
förordnar; samt

II) att motionen 11:19 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört
och hemställt.

Onsdagen den 6 maj e. m.

59 Nr 33.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar andre vice talmannen C.
Petrus V. Nilsson, Pålsson, andre vice talmannen Bengtsson och Strindlund.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då vi hade sjätte huvud titeln

till behandling här i kammaren såg jag, att detta stycke örn
automobilskattemedlen var utbrutet, och jag kunde då förstå, att statsutskottets
fjärde avdelning hade något särskilt nytt att komma med, och så har verkligen
också varit fallet. '' Det är dock något, jag förvånar mig över i denna sak,
då det gäller skatteutjämningsfrågan. Vi hava ju även en kommittén som
arbetar med vägfrågan, och så tycks statsutskottet utan vidare sätta sig i förhand
och klara upp sakerna utan att bry sig det minsta örn denna kommitté
eller örn den avlämnat något betänkande över sin verksamhet eller kommit med
några förslag.

Det har ju varit en ständig strid beträffande automobilskattemedlen i vad det
gäller underhållet av vägar, och jag har alltid kunnat glädja mig åt,. att jag haft
nuvarande kommunikationsministern till en mycket god hjälpare i min kamp,
ty jag får lov att säga, att han var en föregångsman, som var litet före mig i
yrkandena, varigenom det har gått betydligt lättare för mig att få igenom mina
yrkanden. Nu tycker jag, att herr statsrådet i år hade kommit med ett mycket
plausibel förslag, nämligen det som jag uttalade mig för i fjol, att när automolbilskattemedlen
höjdes med 5 miljoner kronor, så borde man kunna taga 5 %
förhöjning i bidrag till vägunderhållet, och fördelningen av de 5 miljonerna ligger
i stort sett så här, att när städerna få 1 miljon, så gå 2 miljoner till 5 %
förhöjning av underhållsbidraget, och så finns det 2 miljoner kronor kvar till
utjämningar och byggnader och förbättringsarbeten.

Nu har egendomligt nog utskottet visst ansett, att det allmänna bidraget till
vägunderhållet borde stanna vid 75 %, och nu har man gett sig in på vägskattefrågan
och kommit med något slags utjämningsförslag, vilket jag skulle kunnat
förstå, örn vi icke haft någon så pass stor utjämningsskatt, som vi redan hava,
nämligen 15. % av bidraget till landsbygden. Man kan verkligen gratulera
städerna för att de där 20 % av bilskattemedlen, som de hava, fått vara i fred
för statsutskottet; de hava fått detta utan vidare, och det har kunnat gå utan
några brytningar. Men här kan man väl icke komma ifrån, att när bidraget
till vägunderhållet utgår därför att bilarna, jag kan icke säga slita, utan förstöra
vägarna, då finns det väl ändock i all rimlighets namn skäl för, att i de
distrikt och de län, där de flesta bilarna finnas av dem, som förstöra vägarna,
bör man också hava bidraget åtminstone så pass stort, att skillnaden icke blir
allt för stor länen emellan. Så länge bilskattemedlen icke kunna uppgå till så
stort belopp, att därmed kan ersättas den skada, som vållas av att bilarna förstöra
vägarna, så länge tycker jag det är för tidigt, att man skall anslå dessa
medel till annat ändamål.

Riksräkenskapsverkets chef ville för ett par år sedan, att staten utan vidare
skulle upptaga bilskattemedlen som en vanlig skatt, men det blev avböjt. Jag
tror också, att man borde hava klart för sig, huru långt man rimligtvis skall
gå i bidragshänseende av bilskattemedel till underhåll, innan man börjar att
använda dessa medel till andra ändamål, som strängt taget icke ligga på samma
plan som underhållet. Jag kan icke se, att 80 % är för högt, utan när de resp.
viighållningsdistrikten, synnerligast med hänsyn till den utomordentligt orättvisa
grund efter vilken vägskatten går ut, erhållit det belopp, som motsvarar
slitningen av resp. vägar, skulle man sedan kunna få klart för sig genom en
kunglig proposition — jag förstår, att en utredning skulle föregå — huru man
skulle sedan gå fram. Jag gillar helt och fullt den åskådning, som herr stats -

äd

förbättring
och underhåll
av vissa aniomobilvägar.

(Forts.)

Nr 33. 60

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa aniomobilvägar.

(Forts.)

rådet har framlagt i deri kungliga propositionen i år beträffande denna sak.
Jag anser, att den var väl nästan en följdriktig väg att gå, när herr statsrådet
redan i fjol ansåg, att man kunde gå till 80 %, och jag kan absolut icke förstå,
varför man nu utan vidare skall gå ifrån den kungliga propositionen. Låt oss
först sedan vi nått den punkten, de 80 procenten, bliva eniga örn, huru vi skola
använda överskottsmedlen. Det är icke så säkert, att det är det bästa sättet,
som utskottet föreslår. Medlen kunna användas på annat sätt, men jag tror, att
man kan säga, att det är alla rimliga skäl i att bidraget nu utgår med 80 procent,
och jag förmodar, att jag åtminstone i det fallet har herr statsrådet på
min sida, då jag nu går att yrka avslag på statsutskottets hemställan och bifall
till Kungl. Maj:ts proposition i punkten 1.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall icke bliva mångordig
härvidlag, ehuru hela den uppläggning, som herr Olsson i Kullenbergstorp nu
gjorde, skulle kunna inbjuda till att påminna om vad han själv yttrade för
två år sedan i statsutskottet. Men vi skola icke gräva upp och söka röra om i
»den snö som föll i fjol», och jag skall därför inskränka mig till att nämna i
kammaren, att detta förslag tillkommit efter många och långa överläggningar
och i samråd med herr kommunikationsministern och även i samråd med
de sittande vägsakkunniga, och jag tror, att det för min del får utgöra
tillräckligt motiv för att jag släppt min gamla ståndpunkt att hålla detta
bidrag nere så mycket som möjligt för att få åtskilliga med mig nu. Jag
har gjort det i fredens intresse, och jag vågar hoppas, att kammaren så enhälligt
som möjligt tager, liksom första kammaren, detta förslag.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Mot det föreliggande förslaget
har jag ingenting alls att anmärka. Jag är ledamot av den kommitté, som har
att utarbeta förslag till en ny väglag, och tillhörde också 1921 års vägsakkunniga.
Det största bekymmer, som rått hos såväl 1921 års vägsakkunniga som
hos den sittande kommittén, är frågan, varifrån man skall kunna få medel till
en utjämning av de olika vägskattebördor, som trycka olika delar av landet.
När man t. ex. ser, att vägskatten i vissa väghållningsdistrikt är 7 öre, för att
icke tala örn väghållningsdistrikt i vissa ödetrakter och ute i skärgården, där
man har 1 öre per vägfyrk, och så kommer upp till andra väghållningsdistrikt,
som äro betungande med en vägskatt a.v 85 öre, förlidet år var det 90 öre, då
står man inför den tanken: huru skall man kunna åstadkomma en utjämning?
Inom 1921 års. vägsakkunniga gingo vi in för att indela landet i s. k. landstingsdistrikt,
så att man icke fick mer än 24 distrikt att göra med. Därigenom
skulle man möjligen lättare kunna åstadkomma en utjämning, än örn det bliver
ett visserligen begränsat antal väghållningsdistrikt genom en sammanslagning
men i alla fall fortfarande ett stort antal. Redan då var det svårigheter, därför
att året förut hade riksdagen höjt det statsbidrag, som skulle utgå, och det
är ju klart, att har det en gång utgått, är det mycket svårt sedan för riksdagen
att förmå vederbörande att minska det.

Nu bygger detta förslag på att man går in för, att av de medel, som gå utöver
de nu utgående 75 % — jag räknar då statsmedel och bilskattemedel tillsammans
— skall man företaga en utjämning, så att man börjar redan vid 21
öre per vägfyrk med 77 % för att vid över 40 öre komma upp till 85 %. Det
är visserligen kanske blygsamt, men är i alla fall en början.

Jag har endast begärt ordet för att säga, att vi inom de vägsakkunniga äro
inne på denna tankegång, och att man måste göra något. Det går icke att,
som .Kungl. Maj:t hade föreslagit i propositionen, till ett väghållningsdistrikt
ute på Ornö med 1 öre per vägfyrk lämna 80 % och samtidigt
lämna 80 % till Överkalix med en vägskatt för innevarande år

Onsdagen den 6 maj e. m.

61 Nr 33.

av 85 öie per väg-fyrk. Man måste försöka jämna ut det en liten smula, och
en början är gjord i det förslag, som statsutskottet har framlagt. Jag tror, att
när vi en gång få det nya väglagsförslaget, skola herrarna finna, att kommittén
sökt att utjämna så långt det är möjligt, men möjligheterna därtill bero på
tillgängliga medel, och tar man dessa medel i anspråk nu helt och hållet, så
omöjliggör man för denna kommitté, liksom man omöjliggjorde det för 1921 års
vägsakkunniga, att åstadkomma en utjämning. Det är den syn jag har på
denna fråga, och herr Anderson i Råstock förklarade ju också, att han i statsutskottet
stått i. förbindelse med väglagskommittén och dess ordförande, och det
är alldeles riktigt. Vi hava även i vägkommittén en liten smula diskuterat
detta spörsmål, och jag kan säga, att vi kände oss tillfreds, när statsutskottet
slog in på denna väg.

Jag skall icke upptaga tiden mera, jag har bara velat avgiva denna förklaring.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord. — Ja,

detta var ungefär samma skäl, som chefen för riksräkenskapsverket anförde,
att inkomsterna skulle användas på ett bättre sätt för staten till de löpande
utgifter, som finnas. Samma grundton gjorde sig gällande i detta fall. Jag
tror ändock, att örn man skall draga in medel till utjämningsändamål, skall
man väl ändock hava en smula klart för sig, varav medlen utgå, och det böra
väl i all rimlighets namn de län känna till, där de hava de många bilarna som
härja på vägarna. Framför allt är det den dyrbara permanentbeläggningen,
som gör det sannerligen allt annat än lätt för väghållningsdistrikten. Så länge
de sätta sig i skuld, kunna de komma undan så länge, men när skulden skall betalas,
komma nog vägskatterna där också att stiga.

_ Nu fick jag den uppgiften, att herr statsrådet häfta gått ifrån både sin mening
i fjol och sin mening i år, och då kan jag förstå, att det icke är något
vidare hopp för att det yrkande, som jag framställt, vinner, men jag kan icke
heller gå ifrån detsamma, då det synes mig, som örn det ändock är rimligt,
att bilskattemedlen bidraga till vägunderhållet i någon proportion efter bilarnas
antal, och dessa bilskattemedel skola väl ändock icke i det stora hela
vara till för att bygga vägar, kanske i områden där aldrig en bil kommer fram.

Herr talman, jag skall be att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Då statsutskottets ärade vice ordförande herr Anderson i Råstock
nyss här meddelade, huru ärendet behandlats inom statsutskottet, och hurusom
även statsutskottet hade varit i kontakt med mig, så ber jag att få säga
ett par ord, huru därmed förhåller sig.

Den kungliga propositionen innefattar ju som bekant, att man skall öka det
utgående bidraget från bilskattemedel till underhållskostnader med 5 ^ av
underhållskostnaderna. Detta förslag står i full överensstämmelse med de
strävanden, som jag för min ringa del under flera år har gjort mig till tolk för
här i riksdagen, nämligen att man skulle genom en ökning av bidraget av bilskattemedlen
till underhållskostnaderna söka nedbringa vägskattebördan för
de väghållningsskyldiga. Man har också genom att dessa strävanden vunnit
förståelse^ inom riksdagen -—■ riksdagen har år efter år höjt bidragsprocenten
— kommit därhän, att vägskatten per fyrk avsevärt reducerats under de senaste
åren.

När nu statsutskottets ordförande kom till mig för någon tid sedan, och
ville, som han sade, på avdelningens vägnar och på dess uppdrag hava ett samtal
med mig örn denna sak, fick jag bl. a. det intrycket — det har för resten här

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa aldomobilvågar.

(Forts.)

Jir 33. 62

Onsdagen den 0 maj e. m.

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa automobilvägar.

(Forts.)

bestyrkts av herr Johansson i Uppmälby — att 1929 års vägsakkunniga, som
arbeta med dessa stora och betydande frågor på vägväsendets område, blivit
mycket betänksamma i anledning av det i statsverkspropositionen framställda
förslaget att höja bidragsprocenten från 75 till 80 %. Från 1929 års vägsakkunnigas
sida hade gjorts gällande, att ett bifall till detta förslag skulle
avsevärt försvåra de sakkunnigas arbete, och bl. a. med hänsyn därtill ville
jag icke motsätta mig att diskutera ett förslag ungefär sådant, som det här
föreliggande. Jag tror också, att jag från min synpunkt sett fått några förbättringar
till stånd i det förslag, som på förevarande punkt ursprungligen
förelåg inom statsutskottet. Alltså, i första hand med hänsyn till de betänkligheter
som anfördes från de vägsakkunniga, vilkas arbete jag helt naturligt
icke ville på något sätt bidraga till att förrycka, gick jag med på detta.
Därtill kom också den omständigheten, att jag icke ville här i rikslagen riskera
en oviss utgång, d. v. s. ett avslag i sin helhet på Kungl. Maj:ts proposition.
Mitt intresse för att åstadkomma lättnader för de väghållningsskyldiga var så
pass stort, att jag i en sådan situation ansåg, att jag hellre borde biträda ett
förslag som det här föreliggande, vilket dock för de mest skattetyngda väghållningsdistrikten
komme att ge betydande lättnad, t. o. m. större än vad
Kungl. Maj :ts förslag innebar. Detta är anledning till att jag icke kommer att
upptaga, i likhet med vad som varit fallet åtskilliga år förut, någon strid med
statsutskottets ärade vice ordförande i detta hänseende.

Ett par ord kan jag icke underlåta att säga med anledning av herr Olssons i
Kullenbergstorp anförande. Herr Olsson säger, att han kunde förstå denna
omläggning, om vi icke redan haft så mycket till utjämning av landsbygdens
andel av bilskattemedlen. Ja, det är visserligen sant, att det avsättes betydande
summor till den s. k. utjämningsandelen. Men denna utjämningsandel
användes ju icke på det sättet, att man därifrån ger ökade bidrag till vägunderhållet,
utan dessa medél användas för att ge bidrag till vissa vägar, som
befinnas vara i särskilt behov av förbättringar, d. v. s. till länsfonderna.

Dessutom säger herr Olsson, att det torde vara för tidigt att anslå dessa
medel till andra ändamål än underhåll, då man ännu icke gjort klart för sig,
huru stor andel av underhållskostnaderna, som verkligen förorsakas av biltrafiken.
Däremot vill jag bara säga, att här är icke fråga örn att anslå bilskattemedel
till något annat ändamål än vägändamål. Jämförelsen med förslaget
från riksräkenskapsverket för några år sedan, att dessa medel skulle
utan vidare gå in i budgeten liksom alla andra, är sålunda icke riktig; förhållandena
äro icke jämförbara.

Slutligen ett par ord i anledning av vad herr Olsson i Kullenbergstorp nämnde
angående permanentbeläggningar. Som herrarna nog litet var veta, är det
numera ordnat så, att permanentbeläggnings utförande icke behöver eller får
draga med sig ökade kostnader för det allmänna eller väghållningsdistrikten.
Ty enligt gällande bestämmelser får permanentbeläggning utföras med anlitande
av underhållsmedel först då underhållskostnaderna för en grusväg eller
makadamväg uppgå till så högt belopp, att underhållskostnaderna på den sträcka,
man vill permanentbelägga, årligen uppgå till eller överstiga summan av
annuiteten på det lån, som, med viss given amorteringstid, skall upptagas för
permanentbeläggningens utförande, jämte kostnaden för underhållet av den
permanentbelagda vägen. Summan av såväl annuiteten på amorteringslånet,
som upptages för permanentbeläggningen, som jämväl de årliga, underhållskostnaderna,
sedan vägen permanentbelagts, få alltså icke överstiga de kostnader,
som underhållet av vägen skulle kräva i icke permanentbelagt skick.
Aid sålunda angivna förhållanden kan ju permanentbeläggning i och för sig
icke medföra några ökade kostnader från det allmännas sida; snarare skall den
medföra besparing.

Onsdagen den 6 maj e. m.

63 Nr 33.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Det förefaller, som om detta förslag
vore resultatet av en kompromiss inom utskottet. Och det synes, som örn
statsutskottet hade tagit en viss hänsyn till de nu sittande vägsakkunniga, ty
man har försökt tränga in i spörsmålet beträffande utjämning av vägskatten
mellan olika vägdistrikt. Förslaget till utjämning medelst ett högre bidrag
till sådana vägdistrikt, som hava abnormt höga, och ett mindre till dem, som
hava abnormt låga skatter, är det enligt min mening principiellt ingenting att
invända emot. Men det förefaller mig, som örn själva detta system att reda upp
saken i en hast måste vara godtyckligt.

Nu säger man, att de vägdistrikt, som hava en vägskatt av högst 20 öre för
vägfyrk, skola icke få mer än ett tillägg på 45 + 30 %, sålunda tillsammans
75 % av väghållningskostnaderna. Jag kan ta ett exempel från mitt eget vägdistrikt.
Örn ett vägdistrikt har ganska stora amorteringskostnader och man
vill öka vägskatten med 1 öre per vägfyrk, så gör detta 12,000 kronor i runt
tal. Då skulle jag bli berättigad till 2 % högre tillägg, därför att jag har 21
öre i stället för 20 öre i vägskatt per fyrk. Med denna ökning av statsbidraget
cirka 8,000 kr. åstadkommes en möjlighet till amortering med 20,000 kr. Tilllägget
är beroende på vägskatten i dess helhet, varemot, vad jag kan förstå,
statsutskottet grundat sin procentuella beräkning på vägslitningskostnaden
eller underhållsbidraget. Det är alltså så, att om man utökar debiteringen med
1 öre i det fall, som jag antydde, får man nied hänsyn till underhållskostnaden
ett bidrag på 7,000—8,000 kronor, då man utdebiterar 12,000 kronor, en åtgärd,
som det synes mig, att alla vägdistrikt skola komma att tillämpa vid detta
systems införande. Detta gör, efter vad jag kan förstå, systemet fullständigt
ohållbart. Naturligtvis kan man anslå 1,275,000 kronor för detta ändamål,
men skall man godkänna de beräkningsgrunder för det procentuella tillägget,
som statsutskottet kommit till, torde anvisade beloppet inte räcka.

Nu är det riktigt, som herr Johansson i Uppmälby anförde, och det få vi
alltid höra, att örn man vill försöka utjämna dessa skattebördor, så vet man
icke, var man skall taga pengar ifrån. Nu vill man fastlåsa bilskattemedel
för att användas till utjämning, oaktat man icke har klart för sig, huruvida det
procentuella bidraget från bilskattemedelsfonden täcker den merkostnad, som
biltrafiken åsamkar. Varför gör man detta? Jo, för att spara pengar från
statskassan. Då kommer man att göra sig den frågan: täcker icke den delen
av bilskattemedlen den merkostnad, som biltrafiken medför, då är det väl
orättmätigt att taga av dessa pengar för att utjämna skatten mellan olika
vägdistrikt. Då bör man enligt mitt sätt att se taga pengar från annat håll
och gå andra vägar för att utjämna kostnaderna mellan de olika vägdistrikten.

Här har man enligt min mening försökt låsa fast en del av bilskattemedlen,
precis som riksdagen gjorde med de 15 %, som utgå enligt 60 § i väglagen.
Nu vill man här försöka ytterligare fastlåsa detta för att man icke skall behöva
taga medel från annat håll för att åstadkomma den vägskatteutjåmning,
som säkerligen är erforderlig. För det första kan jag icke finna annat, än att
därest väghållningsdistrikten komma underfund med hela denna utredning,
som utskottet gjort, kunna icke beräkningarna hålla på ringaste sätt. Och för
det andra kan jag icke finna, att detta är rättvist, om man har klart för sig,
att den vägslitning, som biltrafiken medför, skall ersättas med de bidrag, som
komma från bilskattefonden.

Låt oss taga från automobilskattemedlen det belopp, som numera utgör 15 %
av bidraget enligt 60 § i väglagen, och med dessa medel verkställa en effektiv
skattelindring åt de väghållningsdistrikt, som på grund av långt vägnät i förhållande
till distriktets skatteunderlag eller eljest vidtagna för trafiken nödiga
byggnader hava för vägväsendet tyngande utgifter.

Herr Bengtsson i Kullen instämde häruti.

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa aniomobilvägar.

(Forts.)

Nr 33. 64

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa aniomobilvägar.

(Forts.)

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Bara ett par ord. I anledning av herr Pehrssons i Bramstorp anförande
vill jag för det första säga, att vad beträffar de beräkningar, som förekomma
i det föreliggande statsutskottsutlåtandet, har jag icke något som helst
ansvar för desamma. Men då herr Pehrsson i Bramstorp säger, att här föreligger
en möjlighet för vägdistrikten att genom att höja vägskatten komma i
åtnjutande av större bidrag, än annars skulle vara fallet, så tror jag, att den
farhågan icke kommer att besannas. Det är nämligen så, att här föreligger
endast ett provisorium. Utskottet säger självt, att det är endast för ett år, som
man avser, att detta skall tillämpas. Och örn jag förstått utskottets ställning
riktigt här, så skulle vid fördelningen av detta anslag ungefär i enlighet med
den skala, som här finnes intagen i utskottets utlåtande, till grund för beräkningen
där ligga redan beslutade vägskatter, d. v. s. den vägskatt, som beslöts
hösten 1930 och är avsedd att täcka innevarande års kostnader inom vägkassorna.
Därmed är ju också angivet, att det är avsett att tillämpas först under
nästföljande år. Med detta statsutskottets förslag är också den möjligheten
avklippt för vägdistrikten att genom att höja vägskatten komma upp till ett
högre bidrag, än som eljest skulle vara fallet.

Det är endast denna min synpunkt, som jag här velat ha antecknad till protokollet.
Och örn statsutskottet haft någon annan uppfattning, då det skrivit
detta, vore jag tacksam, örn detta från utskottets sida sades ifrån här i dag.

Herr Anderson i Råstock: Jag hegärde just ordet för att bekräfta, att de
utgångspunkter, som utskottet haft, äro precis desamma, som herr statsrådet
läst ut ur betänkandet.

Dessutom vill jag passa på att säga, att beträffande beräkningen hava vi
anlitat de mest kompetenta personer, som stått att få. Vi hava nämligen infordrat
två förslag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke officiellt men
i alla fall under medverkan av de tjänstemän, som bäst känna till detta. Och
vi hava — det vill jag säga — icke alls förhastat oss, utan redan vid behandlingen
av sjätte huvudtiteln voro vi inne på dessa linjer. Och att ordföranden
då hade kommit fram med en sådan här kompromisslinje berodde därpå
-—- det vill jag ärligt säga ifrån här i kammaren — att så pass
många av vägdistrikten och länsstyrelserna i landet hade ansett, att
i nuvarande tider, då en hel massa bilar ställas upp med hänsyn till den
ökade skatt, som åvilar dem i olika avseenden, var det icke rådligt att fortsätta
att lägga på ytterligare några % utan det ansågs vara förnuftigare att
försöka finna en linje, som verkligen hjälpte dem, som hade en hög vägskatt.
Jag kan i det avseendet säga, att örn herrarna läsa utskottsbetänkande^ skola
ni finna, att vägskatten beräknas i medeltal uppgå till 18 öre per vägfyrk.
Yi hava alltså hållit oss på den säkra sidan, då vi klivit upp ett stycke, örn
jag får begagna det uttrycket, över dessa 18 öre, innan tillägget börjar. Och
jag tror, att ingen kan komma ifrån, att det icke alls är säkert, att de vägdistrikt,
som hava 10, 12, 15 öre i vägskatt, nödvändigtvis behöva ge ut mera
med hänsyn till bilarnas slitning av vägarna än sådana, som hava 25, 30, upp
till 40 öre i vägskatt. Det är omöjligt för herr Pehrsson i Bramstorp och andra
att bevisa, att det skulle ligga större rättvisa i att ge ersättning över lag med
5 % än att förfara på det sätt utskottet här föreslår.

Jag har, som sagt, i fredens intresse och för att utvinna ett i möjligaste
mån rättvist förslag kommit att vara med örn denna kompromiss. — Jag vidhåller,
herr talman, mitt yrkande.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Statsutskottets ärade vice
ordförande har ju alltid gått emot bidrag till väghållningsdistrikten och velat

Onsdagon den 6 maj e. ra.

65 Sr 33.

ha det så lågt som möjligt, så att jag förundrar mig icke alls över den ställning,
lian här intar. Men när herr statsrådet yttrar, att han hade ju icke
själv uppgjort detta förslag och att han icke hade ansvar för det förslag, som
kommer från statsutskottet, så vill jag säga, att genom att herr statsrådet
godkänt detsamma, då han anser det vara ett gott förslag, har hail också tagit
ansvaret för det. Man kan väl icke komma ifrån, att så är fallet.

Så yttrade herr statsrådet något örn den där permanentbeläggningen och den
beräkning, som gjordes för att få permanentbeläggning. Och den är alldeles
korrekt och gäller så att säga i stort för vissa sträckvägar. Men där biltrafiken
är mycket stor — och det är gott örn sådana smärre men ändå tätt bebyggda
samhällen — där skriker man jämt örn att vägarna måste permanentbeläggas
inom samhällets område, och där blir det icke tal örn att beräkna,
huruvida kostnaderna äro större eller mindre, utan där bli vägdistrikten absolut
tvungna för husfridens skull att permanentbelägga vägarna. Vägarna
hålla heller icke på annat sätt. Folk kan knappast bo där för övrigt, örn det
icke göres någonting för att hålla dammet nere, då där passera 1,000—2,000
bilar per dygn. Och den som bor där är en olycksfågel, kan man säga; det
är mycket svårare, än man kan föreställa sig.

För övrigt lär man väl icke komma ifrån, att bilskatten väl ändå en gång
ålagts för att lämna ersättning för att bilarna slita och förstöra våra vägar.
Det tror jag, att avsikten med denna skatt var. Och så länge man icke kommit
över gränsen för dessa kostnader — och jag tror icke, att herr statsrådet
kan påstå, att vi äro komna till den gränsen — då är det enligt min mening
litet för tidigt att använda dessa pengar till utjämning och annat.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag delar den föregående ärade talarens
uppfattning, att den merkostnad, som uppstår på grund av biltrafiken, i verkligheten
överstiger, vad vi uppbära av bilskattemedel såsom bidrag till vägunderhållet.
Men det är icke endast till vägunderhållet som vi begagna våra
bilskattemedel utan också till vägförbättringar. Och skulle icke skattetrycket
vara så svårt inom våra vägdistrikt, åtminstone inom flera av dessa, skulle
säkerligen bidraget till vägunderhållet icke så hastigt som skett sprungit upp,
utan en större del av bilskattemedlen kommit att gå till vägförbättringar.

Nu synes det mig, att när vi kommit att lia samma procentsats, 75 %, av bidraget
till vägunderhåll såväl som till vägbyggnader, vare sig det gäller att
bygga vägar av enklare typ eller s. k. vanliga landsvägar, kan det vara skäl
i att stanna där ett ögonblick. Det är många skäl, som tala härför, bl. a. den
omständigheten, att med samma procentsats har man avkopplat den frestelse,
som för de olika väghållningsdistrikten kunnat ligga i att såsom nyanläggning
utföra en del vägunderhållsarbeten eller såsom underhållsarbete utföra en del
vägförbättringar. Nu är procentsatsen lika. och en sådan frestelse föreligger
icke. Men vi ha icke kommit till en tillräcklig lättnad i vägskattetungan och
någon nämnvärd utjämning, ehuru en höjd bidragsprocent verkar utjämnande
i fråga örn skattetrycket. Då kunna vi vidtaga åtgärder, som mera direkt leda
till en sådan utjämning.

Det nu föreliggande förslaget från statsutskottet är just ägnat alt kraftigt
bidraga till ett sådant resultat. Det synes mig. att vad som här föreslagits,
det är just vad vi önska och begära, och det finns därför all anledning för kammaren
att här biträda det beslut, som första kammaren redan fattat, nämligen
att bifalla statsutskottets förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr

talman! Jag måste besvära med ännu ett par ord med anledning av herr elisandra
hammarens protokoll lolli. Nr SS. 5

Ang.

förbättring
och underhåll
av vissa automobilvägar.

(Forti.)

Nr 33. 66

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa automobilvägar.

(Förta.)

sons i Kullenbergstorp sista anförande. Herr Olsson anmärkte, att jag i mitt
förra anförande yttrade, att jag icke kunde taga ansvaret för de beräkningar,
sorn finnas i utskottets utlåtande. I och med detsamma jag godkänt utlåtandet,
hade jag, enligt herr Olssons mening, tagit ansvaret för det i dess helhet.
Jag vill bara understryka, att vad jag anförde var, att jag icke kunde
taga ansvaret för den tekniska utformningen med dithörande beräkningar, för
vilka jag fortfarande måste fritaga mig från allt ansvar.

Sedan ytterligare ett par ord angående permanentbeläggningarna. Herr Olsson
säger, att de regler, jag anfört, äro riktigt återgivna, men endast med avseende
å de större permanentbeläggningsarbetena. Men så är det icke, herr
Olsson i Kullenbergstorp, utan till varje permanentbeläggning skall tillstånd
sökas i stadgad ordning, och då få myndigheterna pröva, örn de förutsättningar,
som jag nyss nämnde och som gällande författningar innehålla, föreligga.
Men det kan ju hända, att herr Olsson i Kullenbergstorp blott syftar på vägbeläggningar
med begränsad varaktighet, sådana som man i dagligt tal brukar
kalla för halvpermanenta beläggningar, ty herr Olsson i Kullenbergstorp
talade ju bland annat örn dammfrågan o. s. v. Vad dammfrågan beträffar
veta vi litet var, att numera finnas ganska goda dammbindande medel, vilkas
användande i viss utsträckning även verkar besparande i fråga örn väglagningsämnen
och väglagningsarbeten; det är alltså ingalunda givet, att, för
att man använder dylika medel, vägunderhållet blir dyrare.

I fråga om dessa beläggningar med begränsad varaktighet, de s. k. halvpermanenta
beläggningarna, har man inom kommunikationsdepartementet beaktat,
att det möjligen kan föreligga en lucka i bestämmelserna. Vägstyrelserna
kunna kanske understundom vilja anbringa dylika beläggningar — jag
vill icke säga i onödan, men utan att absolut trängande behov föreligger. Därför
finnas också i sjätte huvudtiteln, sid. 53, ett par rader örn saken. Där
säges bland annat: »För att förebygga att ifrågavarande beläggningar kom ma

till användning i fall, där detta icke kan anses vara ekonomiskt riktigt,
och att de utföras på olämpligt sätt synes i förut omförmälda anvisningar höra
införas bestämmelse — att gälla såsom villkor för utgifternas inräknande i
underhållskostnaden —- dels att, innan beträffande viss vägsträcka beläggning
av förevarande art kommer till användning, medgivande därtill skall hava lämnats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels ock att beläggningens anbringande
skall hava skett enligt av styrelsen meddelade anvisningar, o. s. v.» Det
är således avsikten, att man även på detta område skall införa bestämmelser
till förhindrande av att pengar kastas ut i onödan.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Herr kommunikationsministern
påpekar, att det är ett provisoriskt förslag, som gäller för detta år, och följaktligen
kunde inte det förhållandet inträffa, som jag påpekade beträffande
vägskatt, men jag förmodar att de vägsakkunniga inte kunna framlägga något
förslag till 1932 års riksdag, vadan alltså riksdagen angivit ungefär riktlinjerna
även för nästa år. Om dessa grunder komma att tillämpas nästa år, hålla enligt
min mening icke statsutskottets beräkningar.

Sedan skulle jag vilja till herr Anderson i Råstock säga, att det är ju fråga
om vad biltrafiken sliter på vägarna. Det är ju icke säkert, att bilarna slita
mera på en väg i ett distrikt, där vägskatten är 75 öre än där den är 20 öre per
vägfyrk, utan är vägskatten så onaturligt hög i ena fallet, kanske det beror på
att det satts igång flera vägförbättringsarbeten än vad vägdistriktet efter
vanliga ekonomiska principer borde tåla vid, och man kanske också^kan säga,
att där vägskatten icke går över 20 öre, äro vägskattegrunderna så abnorma
efter nuvarande förhållanden, så att om beskattningsgrunderna rättades till,
skulle vi snart vara uppe i 30 öre per vägfyrk. Skall man åstadkomma en

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 33.

verklig lättnad för distrikt med höga skatter, böra dessa få hjälp ävenså till
underhållet.

Beträffande permanentbeläggningar är det ju riktigt vad statsrådet nämnde
i fråga örn permanentbeläggningar, som läggas på vägunderhållskostnaden,
men örn jag icke är felaktigt underrättad, kallas en permanentbeläggning för
byggande av väg. Regeringsrätten har senast genom ett utslag, som meddelats
i fjol, återförvisat ett ärende till vederbörande länsstyrelse och sagt, att länsstyrelsen
kunde besluta i ärendet därför, att permanentbeläggning kunde betraktas
som byggande av väg. Örn man skall göra en väg i ordning inom ett
samhälle, där icke vägslitningen är så stor, att den motiverar, att permanentbeläggning^
användes, får man icke räkna det till underhållskostnaden och beräkna
18 ä 20 års amortering. Örn man för att åstadkomma förbättringar i sanitärt
eller andra avseenden gör permanentbeläggning, då kallas det att nybygga en
väg Följaktligen om för sådana permanentbeläggningar kostnaderna ställa
sig höga, kan vägdistrikt nödgas upptaga lån, till vilken annuitet inte statsbidrag
erhålles.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag trodde, att vi talade om lämpligaste
fördelningen av bilskattemedlen, men här komma en massa andra saker
med, som jag inte kan räkna ut vad de ha med detta ärende att skaffa.

Jag begärde ordet för att uppmana herrar Olsson i Kullenbergstorp och
Pehrsson i Bramstorp att till sin egen uppbyggelse läsa vad de sagt tidigare i
de bär debatterna. Jag tror, att det skulle vara ganska nyttigt, örn de ville
göra sig det besväret och läsa igenom vad de sade senast i fjol i detta ärende.

Vad angår utjämningen har herr Pehrsson i Bramstorp försökt göra gällande,
att det åtminstone är minst lika stora utsikter till att bilarna slita vägarna hårt
i de vägdistrikt, som ha endast 10 öre som i de distrikt, som ha 30 ä 40 öre.
Man kan ju, om man vänder upp och ned på logiken, bevisa ungefär vad som
helst, men haller man sig till fakta, kan det näppeligen vara möjligt, att ett
distrikt med så låg vägskatt som 10'' öre per vägfyrk har synnerligen höga
vägunderhållskostnader. Jag vill passa på att stryka under, att bär är icke
fråga örn att lämna extra bidrag till någonting annat än till vägunderhållskostnaderna.
Ett uppmärksamt genomläsande av statsutskottets utlåtande nr
119 ger vid handen, att jag har alldeles rätt härvidlag.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! .Tåg skulle vilja till herr Anderson
i Råstock säga, att de vägdistrikt, som icke utföra vägarbeten, kunna
ju ha 40 öre per vägfyrk i alla fall, och då är det ju tydligt, att det är fråga
om underhållskostnader, då de icke behöva vidtaga några vägförbättringsarbeten.

Beträffande mitt uttalande tidigare har jag ju sagt, att vi skola gå den försiktiga
vägen, vilken mening jag fortfarande har, men 1929 års riksdag uttalade,
örn jag inte missminner mig, den uppfattningen, att av bilskatternas ökade
inkomster hälften borde användas till vägförbättringar och hälften till lättnad
i underhållet. Örn detta statsutskottets förslag är ett steg i rätt riktning för
att hjälpa de mest skattetyngda distrikten varför då stanna vid 1,275 000 kronor
och inte taga något över 2,000,000 kronor, som denna halvdel utgör.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
Kungl. Maj :ts framställning i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse
•svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Olsson
i Kullenbergstorp begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs -

Äng.

förbättring
och underhåll
av vissa åttiomobilvågar.

(Forts.)

Nr 33. 68

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang.

förbättring
eick underhäll
m vista aniomobilvägar.

(Karta.)

Ang.

ifrågasatta
säsongtullar
A vissa slag
av frukter och
grönsaker.

Deri, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 1
av utskottets förevarande utlåtande nr 119, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 120, örn anvisande
av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor, blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Å föredragningslistan var härefter upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 34, i anledning av väckta motioner angående säsongtullar å vissa slag
av frukter och grönsaker.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 113 i första
kammaren av herrar Löfvander och Alexander Nilsson samt nr 165 i andra
kammaren av herr Andersson i Grimbo m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta vissa ändringar och tillägg i gällande tullsatser.

Det av motionärerna väckta förslaget avsåg införande av säsongtullar å vissa
till nr 55, 57 och 67 i gällande tulltaxa hänförliga grönsaker och frukter
ävensom en höjning av tullen å lök (nr 53).

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, K. Oscar Ericson, J. Jönsson, Olsson
i Golvvasta, Wohlin, Nilsson i Hörby, Anderson i Norrköping och Larson i
Tönnersa, vilka hemställt, att riksdagen måtte i anledning av ovanberörda motioner
besluta, att nr 55, 57 och 67 i gällande tulltaxa skulle hava följande ändrade
lydelse:

Toll

för 100 kg.
kronor.

Köksväxter, ej särskilt nämnda:
färska eller enbart kokade:

meloner och gurkor:

55 a inkommande under tiden 1 april—30 juni......N 50: —

55 b andra.......................N 20: —

Onsdagen den 6 maj e. m.

blomkål:

57 a inkommande under tiden 1 maj—30 juni.......

57 b annan......................

tomater:

57 c inkommande under tiden 1 maj—31 juli.......

57 d andra.......................

rabarber:

57 e inkommande under tiden 1 januari—30 april.....

57 f annan.......................

gräslök, baricots verta (småbönor), persilja, rädisor, sallad
och spenat:

57 g inkommande under tiden 1 april—30 juni......

57 h andra.......................

57 i andra slag......................

Frukter och bär, ätbara:
färska eller enbart kokade:

äpplen och päron:

67 a inkommande under tiden 1 september—31 december . .

67 b andra.......................

67 c andra, ej särskilt nämnda..............

samt

av herr Boman.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman! De motioner, nr 113 i första kammaren
av herrar Löfvander och Alexander Nilsson samt nr 165 i andra kammaren
av herr Andersson i Grimbo m. fl., om vilka bevillningsutskottet i sitt
betänkande nr 34 haft att yttra sig, avse ju. tullförhöjning under en del av året
för päron, äpplen och vissa grönsaker — jag skall icke trötta kammaren med
att upprepa vad som finns i motionerna. Utskottet har remitterat motionerna
såväl till kommerskollegium som till lantbruksstyrelsen, och dessa verk ha
uttalat sig för avslag, varefter utskottet avstyrkt motionerna med den vanliga
motiveringen att 1928 års tullkommitté har saken under en allsidig prövning.
Som herrarna kunna se har 1928 års tullkommitté sagt sig ännu icke kunna taga
ställning till frågan. Då jag tillhör denna kommitté, så kanske det kan se
litet underligt ut, att jag i alla fall undertecknat reservationen, men jag har
gjort detta därför, att jag anser frågan om säsongtullar vara av den art, att
den icke kuggar in i andra spörsmål.

I direktiven till tullkommittén yttrade departementschefen, nuvarande finansministern:
»Jag utgår nämligen ifrån, att företagandet av den nu ifrågasatta
utredningen icke må verka därhän, att förslag örn av särskilda omständigheter
påkallade jämkningar eller ändringar av gällande tulltaxa förbliva oprövade
eller oavgjorda i avvaktan på slutförandet av de sakkunnigas arbeten.» Med
denna passus i direktiven anser jag mig icke på något sätt bryta emot direktiven
eller uppträda illojalt emot tullkommittén genom den ståndpunkt jag intagit,
då jag funnit denna fråga vara av den art, att riksdagen redan nu bör
kunna gå in för systemet med säsongtullar.

Det förefaller mig lämpligt att först diskutera spörsmålet örn den svenska
frukten och sedan taga grönsakerna för sig.

	Tull
för 100 kg.
	kronor.
T	25: —
T	15: —
T	30: —
T	15: —
T	30: —
T	15: —
T	30: —
T	15: —
T	15: —

T	25: —
T	10: —
T	10: —

Sr 83.

Äng.

ifrågasatt»
säsongtuUar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Fort».)

Nr 33. 70

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. Sorn bekant lia vi under hösten, när den svenska fruktskörden är bärgad, synsäscmgtvllar
n0erlige.n svårt att avsättning för densamma inom landet. Samtidigt kan man
d Vissa slag få bevittna, hurusom importen under dessa månader är till och med lika stor
av frukter och och ibland större än under andra månader av året. Jag vill bara som exempel
grönsaker, hänvisa till den tabell, som återfinnes på sid. 20 i utskottets betänkande för
(lort*.) är 1929. Under september och december var det större import än under de

övriga månaderna på året. Det är ju denna stora import under de månader,
när den svenska frukten kommer i marknaden, som bidrager till att försvåra
avsättningen av svensk frukt, och det är därför som jag ansett att man borde
kunna gå in för detta system med säsongtullar, som det nu populärt kallas.

Vad sedan gäller grönsakerna ha ju utav fruktodlarföreningen och ävenså
av direktör Lind, som varit uppe i bevillningsutskottet, framhållits, att grönsakerna
äro i högsta grad beroende utav solljusets inverkan. I Sydeuropa kommer
ju sommaren tidigare, och man kan därför driva fram sina grönsaker under
glas och på kalljord betydligt tidigare än vi på våra nordliga breddgrader.
När de svenska trädgårdsmästarna få sina primörer färdiga, då ha odlare i
Sydeuropa och Mellaneuropa redan haft sin motsvarande säsong och fått ut ett
bra pris för dessa grönsaker. När den tiden är över, kunna de skicka sitt överskott
hit till Sverige, och det kommer ungefär samtidigt som våra svenska trädgårdsodlare
ha sina tidiga alster färdiga. Den förtjänst, som trädgårdsodlarna
här i landet beräknat få, inhösta odlare utom Sveriges gränser.

Av dessa skäl har jag ansett, att säsongtullar för frukt och grönsaker är
något, som vi nog, för att skydda de svenska trädgårdsodlarna, så småningom
måste införa. Jag nämnde, att vi inom utskottet haft sakkunnigt biträde av
bl. a. direktör Lind, som ju kan anses vara opartisk. Han hade ett förslag, som
icke gick fullt så långt som motionärernas. Det gick ut på, att man under
säsongen skulle ha tullar, men under återstoden av året skulle dessa frukter
och grönsaker vara helt tullfria. Herrarna kunna läsa detta förslag i utskottets
betänkande. Jag biträder denna ståndpunkt därför, att jag ansåg, att dessa
säsongtullar äro av sådant värde, att man borde medverka till deras införande,
även örn man samtidigt skulle besluta sig för att under största delen av året
icke hava någon tull. Men när det visade sig, att man inte kunde få majoritet
för direktör Linds förslag och icke ens för byrådirektör Sonessons förslag, som
ju skulle blivit ännu billigare för konsumenterna i tullhänseende, och då de,
som komma i minoritet, icke lia motionsrätt utan måste hålla sig inom motionens
ram, ha vi icke kunnat göra annat än reservera oss inom motionens ram
med yrkande örn förhöjning av tullarna under viss tid av året.

Herr talman, jag skall icke vidare uppehålla tiden utan yrka avslag på utskottets
betänkande och bifall till den reservation, som avgivits av herr Johan
Nilsson i Kristianstad m. fl.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har icke deltagit i behandlingen av

detta ämne inom bevillningsutskottet, men hade jag gjort det, skulle jag ställt
mig på reservanternas sida. Jag kan icke komma till någon annan uppfattning
än den, att vi böra taga vara på varje möjlighet vi ha till inhemsk produktion,
och här är ett fält, som ligger öppet för litet var. Här är i regel icke
fråga om en storindustri, även om näringen i vissa fall har blivit det genom
mångå års strävanden. Det har nämligen lyckats några att driva upp densamma
till ganska stor omfattning, men nu, när de nått den höjden, stå vederbörande
inför det faktum, att den icke lönar sig, tack vara den dumping, som
äger rum ifrån utlandet. Och den sker på tider, som äro mycket olämpliga

Onsdagan den 6- maj e. m.

71 Nr 33.

för oss. De utländska producenterna lia tidigare vår än vi, och ha sålunda mö]-lighet att tidigare driva fram sina alster. När de sedan —- som den siste SäSongtuiiar
ärade talaren sade — ha tagit hand om primörerna. och fått ut de priser, som å vissa slag
det är möjligt att få — nämligen mycket höga priser — så dumpa de över- av frukter och
skottet här i landet — när alltså våra odlare stå färdiga att få ut sin skörd — gr°T“^''
och vida under de priser, som de få nöja sig med i landet där ute. Vad de få or
här är bara ett extra plus för dem, och vårt näringsliv på detta område är därigenom
faktiskt lamslaget.

Nu är det ju så att det är många inom riksdagen och inom denna kammare,
som principiellt gå emot allt vad skydd åt inhemska näringar heter. Men jag
vill verkligen vädja, örn icke kammaren i ett fall som detta kunde se bort från
dessa dogmatiska synpunkter och hjälpa fruktodlingen med ett handtag under
en tid på året, då den bäst behöver det. Det är ingen, som blir lidande på detta,
ty den inhemska tävlan är så stor, att den nog kommer att se till att priserna
hålla sig inom vederbörliga gränser. Den inhemska tävlan kommer nog, som
sagt, att sörja för konkurrensen. Men genom att kammaren bifaller motionärernas
förslag skulle man åt den svenska odlingen bevara den inhemska marknaden
under den tid, då näringen behövde denna marknad.

Det har dess bättre vuxit fram en ökad förbrukningoch en smak för denna
sunda folknäring inom vårt land. , Men vore det icke då välbetänkt, örn vi^ försökte
att i möjligaste mån få denna näring att produceras här hemma, så att
icke det, som betalas ut för den, skall år från år och i växande skala gå till

utlandet. • .....

Detta är en näring, som ligger så naturligt till för litet var. Det finnes egnahem,
det finnes småbruk, och det finnes sålunda personer, som kunna ägna sig
åt detta arbete och förrätta en nyttig gärning och mana fram en ökad pro -

Här finnes även andra förvärvsområden än direkt fruktodling, som lia ett
stort intresse av att denna näring kan få äga bestånd och i fortsättningen utveckla
sig i Sverige, och det är metallindustrien, som förser dessa näringsidkare
med växthus. Man har hittat på nya system att uppvärma jorden med
kopparrör och varmvatten. De tillverkas inom landet och ge sysselsättning och
arbete åt många. Vi ha även glasindustrien, som också Ilar fördel av en utveckling
på detta område. Allt detta kunna vi uppnå örn vi vilja se saken sådan
den är: att man kan ge näringen ett handtag, utan att därigenom skada
andra berättigade intressen, och bevara densamma åt oss själva.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att inom frihandelslandet England
har man också reagerat och känt trycket av den dumping, som just på
detta område äger rum, särskilt ifrån Holland. Och i England är det nu
krav på att man skall gå den väg, som vi här ha förslag örn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Med herr Lithander förenade sig herrar Olsson i Berg, Wallerius, Leffler,
Bengtsson i Kullen, Nilsson i Karlstad, Olsson i Broberg, Andersson i Lindome,
Ljung, Jönsson i Boa, Waldem, Johansson i Krogstorp, Olsson i Blädinge,
Lindman och Olson i Göteborg.

Herr Björklund: Herr talman! Jag tolkar väl icke de massinstämmanden,
som den föregående ärade talaren fick till sitt anförande, oriktigt, örn jag förmodar,
att kammarens ledamöter vilja försöka att begränsa debatten till vad
frågan strängt måste anses betinga — naturligtvis dock så, att frågan skall
bliva ordentligt behandlad. Vi måste dock försöka att halla sa korta anföranden
som möjligt. Jag skall i varje fall försöka göra det.

Jag skall, liksom den förste ärade talaren, be att få säga, att med hänsyn till

Nr 33. 72

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. det spörsmål han började med. nämligen frukttullen, kan det icke hjälpas, att
säsonqtuUar v’ ^ se denna fråga, sådan den verkligen ligger till. Den förste ärade
å nissa slag falaren har en uppfattning, och för all del, jag får ju ge min honnör åt den.
av frukter och Jag har en annan, det kan jag inte hjälpa. I varje fall vill jag erinra om, att
grönsaker, frågan var föremål för riksdagens prövning så sent som år 1929, och bevill(Forts.
) ningsutskottets majoritet hade då ett förslag, som bifölls av riksdagens båda
kamrar. Det bifölls på det sättet, att man säde ifrån att den frågan var redan
under tullkommitténs behandling, och den gången ansåg alltså riksdagen, att
det var riktigt, att frågan skulle slutbehandlas där, innan man inom kammaren
ville fatta något avgörande beslut angående densamma. Detta gällde frukttullar.

Jag vill utöver detta angående den saken tillägga, att jag tror, att det skulle
kunna vinnas åtskilligt, örn man ginge fram på den vägen, att man försökte
skapa en försäljningsorganisation med ordentlig sortering av frukten och försökte
att komma fram på den rena organisationens väg. Man skulle säkert
kunna vinna åtskilligt härvidlag.

Jag hade under fjolåret tillfälle att tala med Sveriges störste fruktodlare
— .jag tror jag vågar kalla honom så. Jag kan meddela, att han bor nere i
Skåne och att han planterar icke mindre än 1,000 fruktträd varje år. Han har
odlingen ordnad precis, som man tänker sig en vanlig skogsplantering. Jag
skall icke nämna summan av de fruktträd, det för närvarande finnes på hans
egendom, men, så vitt jag vet är han i alla fall landets störste fruktodlare —
d. v. s. enskilde sådan. Jag frågade honom örn det var nödvändigt med hänsyn
till den näring han bedrev, att man höjde tullarna på frukt. Jag frågade
honom också örn hans mening beträffande de priser, man kunde betinga sig vid
försäljning av frukt. Jag och tre andra ledamöter — av vilka förresten en är
motionär här — voro vid detta tillfälle närvarande. Vi fingo på detta spörsmål
till svar, att ytterligare tullförhöjning ansåge han icke nödvändig för att
kunna med förtjänst bedriva fruktodling i detta land. Men det är nödvändigt,
menade han, att det svenska folket, som vill odla frukt, förstår organisationens
betydelse med hänsyn tagen både till försäljning, sortering och diverse andra
saker, och icke minst förståelse för den detalj av fruktodlingen, som utgöres
av att man redan på förhand, redan på hösten och vårsidan, genom effektiva besprutningsmedel
förmår åstadkomma, att det blir möjligt att i mesta möjliga
mån bevara frukten från skadegörande insekter o. s. v. Jag kan också, såsom
ett ytterligare belägg för vad jag säger, tala om, vad en mycket högt aktad ledamot
av riksdagens bevillningsutskott sade, när jag tvärs över bordet ställde
frågan till honom, hur mycket fruktodlarna få för den finaste frukten, som
odlas i Sverige, nämligen fin grawensteiner, som växer i Kalmar län. Han
svarade: Ungefär 18 öre per kilogram. En fjorton dagar därefter hade vi trädgårdsdirektör
Lind här uppe, och när samma fråga ställdes till honom sade
han: Det är orimligt, att den frukten säljes till 18 öre per kilo; för den svenska
grawensteiner, som överhuvud taget växer i Kalmar län och som är något
så när hygglig, med hänsyn tagen till att det varit ett något så när gott fruktår
— det senare har åtskilligt att betyda i just den saken, ty det kan finnas en
oerhörd massa frukt, men dess kvalitet är ofta av sämre beskaffenhet •— för
den grawensteiner, säger jag, måste betalas vida mera. Direktör Lind svarade
vidare, på vår fråga, att ali frukt under goda och normala förhållanden -—
i varje fall har det gällt i fjol — kan, under förutsättning att den är ordentligt
sorterad och förpackad, icke behöva försäljas för mindre än 40 öre per kilogram.
Jag undrar egentligen, örn icke detta bör säga en hel del örn vad det är,
som brister.

Jag är villig att erkänna, att det nog kan vara svårigheter många gånger för
dessa människor, som syssla med denna näring. Nog kunna de, liksom alla

Onsdagen den & maj e. m.

73 Nr 33.

andra näringsidkare oell liksom alla andra medborgare i detta land, vid vissa
tillfällen få räkna med att lia förluster i den näring de bedriva. Men jag tror
icke, att tillståndet är sådant, att man överhuvud taget behöver måla en viss
potentat på väggen i förevarande fall för att söka därmed skrämma kammarens
ledamöter att gå över på den ökade tullens linje, innan den kommitté, som har
att syssla med hithörande spörsmål, yttrat sig örn saken.

Örn den sittande tullkommittén efter sin utredning kommer fram till det resultatet,
att de svenska fruktodlarna ha behov för sin näring av utökat skydd,
ja val, då skall jag icke ett ögonblick hesitera att gå med på denna sak. Men
lia vi skickat i stöpsleven en massa av dessa ärenden, skola vi icke lösrycka
några ärenden och säga som motionärerna, att vi tro, att man kan taga det
bär för sig, utan att man därigenom kommer att gå andra näringars intressen för
nära. Det tycker jag för min del icke är rätta sättet att behandla detta ärende.

Jag vill emellertid också nied hänsyn till grönsakerna säga — och jag skall
bliva mycket kort — att jag förstår ju, att man först försökte göra detta till
en s. k. jordbruksfråga. När man kom underfund med att det icke var en
jordbruksfråga, utan en fråga för trädgårdsmästarna, släppte man den tankegången
och koni överens örn att det var en av jordbrukets binäringar, det gällde.
Ja, en jordbrukets binäring är grönsaksodlingen i så fall, att det t. ex.
nere på skånska slätten finnes en oerhörd mängd lantbrukare, som odla gurkor.
Det vill jag medgiva — ja, de kunna naturligtvis odla andra grönsaker
också. Men då ha de så att säga släppt den del av den verkliga näringen,
som är vad jag kallar jordbruk, spannmålsodlingen och den animaliska produktionen,
och trängt in på trädgårdsmästarens yrke och hjälpa till att trängas
med honom på de salutorg, där han säljer sin varor.

Jag erkänner, att varje lantbrukare bör kunna få odla, vad som han för gott
finner, men det nödtillstånd man vill ge sken av, det förefinnes icke i den
omfattning, som man vill göra gällande. Vi måste komma ihåg, att när de
svenska lantbrukarna och trädgårdsmästarna trängas med varandra, gäller det
frilandsodling. Men här vill man ha ett skydd för grönsaksodling, när frilandsodling
icke kan ifrågakomma, utan det är odling i växthus, det är fråga
om.

Då har man sagt, kanhända med viss rätt, att man bör vara med här och
försöka hjälpa, försöka att se till att göra det bästa möjliga av det svåra
läge, i vilket vederbörande befinna sig. Och vi veta ju, att det var en rätt
kraftig sammanslutning här, som både hos regeringen och bevillningsutskottet
gjorde vissa framställningar om att man särskilt skulle skydda t. ex. tomatodlarna.
Det var bl. a. Sveriges störste tomatodlare, som var uppe i bevillningsutskottet.
Han var ditkallad för att vi skulle höra hans synpunkter på
saken. Och han sade, att tomatodlingen, i den mån man bedriver frilandsodling,
icke kan bära sig, utan att man bör åsätta en tull, så att man kan
tävla med holländarna, belgarna och marockanerna, eller varifrån frukten nu
må komma. Det är nödvändigt att åsätta höga tullbelopp, menade han, för att
kunna bedriva en sådan näring.

Men vad fingo vi väl höra under samma plenum och föredragning — det
är inga hemligheter, som här blottas. Vad fingo vi väl reda på av trädgårdsdirektör
Lind? Det minns nog både herr Olsson i Golvvasta och herr Lithander.
Jo, trädgårdsdirektör Lind slutade sitt anförande med att säga: Jag
bryr mig icke om tomatodlarna i Göteborg eller blomsterodlarna i Hässelby.
De klara, sig nog, tilläde direktör Lind.

Men å andra sidan är jag också villig medgiva, att det finnes åtskilliga
människor inom denna näring, som startat sin rörelse med för litet kapital,
de ha haft för litet penningar till sitt förfogande och, som hela vårt näringsliv
i närvarande stund, kommit in i en ekonomisk kris; och man tror, att man

Äng.

ifrågasätta
säsongtullar
å vissa slag
iv frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Nr 33. 74

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

med tullar skall hjälpa dessa näringsidkare och därmed försätta dem i en
situation, där de ha ekonomisk möjlighet att taga sig bättre fram, än de för
närvarande ha.

Ja, herr talman, jag lovade att bli kort och skall också försöka hålla det.
Jag vill bara tillägga, att bär är det på det sättet, att så gott som samtliga
myndigheter, till vilka detta ärende har varit remitterat, enhälligt avstyrkt denna
sak. Medicinalstyrelsen utgör ett undantag och likaså Skånes^ handelskammare;
men kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, som ju ändå borde ha en
liten smula begrepp örn det förslag, varom här är fråga, ha för sin del avstyrkt
detsamma. Här finnes emellertid en reservant, som vill gå fram en
annan väg; och jag ber de närvarande giva akt på att den väg, vederbörande
reservant vill rekommendera, är icke densamma, som reservationen, vill gå på,
utan den är något helt annat, och detta av de skäl herr Olsson i Golvvasta
talat örn, nämligen att det icke funnes majoritet i utskottet för detta, och
sålunda ha reservanterna icke kunnat yrka bifall på den punkten.

När nu emellertid dessa organisationer, som närmast haft att yttra sig i
detta ärende, avgivit ett svar, som jag finner synnerligen motiverat, eller att
det nu icke torde dröja alltför länge, innan tullkommitténs betänkande ligger
på bordet, så få väl de saker, örn vilka det nu är fråga, vila i. den s. k.
stöpsleven tills kommittébetänkandet är färdigt. Man klagar visserligen, över,
att kommittén icke redan är färdig, och från vissa ledamöter av. kommittén säges,
att det eventuellt är möjligt att vara färdig till nästa år; men andra
säga, att det går icke alls. Yi veta överhuvud taget ingenting örn.den saken.

Jag står, såsom jag förut haft tillfälle framhålla, på den principiella ståndpunkten,
att jag gärna vill vara med om att hjälpa näringarna, blott det kan
ske så, att både näringsidkarna och de som äro anställda i deras tjänst skola
få del av denna hjälp. Men det skall icke ga till pa det sätt, som här är
fråga örn. När därför från visst håll, från blomsterodlar-, från fruktodlaroch
från grönsaksodlarhåll, gjorts starka framställningar med. hänsyn till deras
näring för närvarande, så anser jag visserligen, att man icke skall ställa
sig på deras sida, som icke vilja tillmötesgå en rimlig begäran fran det hållet;
men jag anser på samma gång, att det icke på något, sätt har kunnat styrkas,
att det överhuvud taget föreligger en sådan situation beträffande denna
näring, att, örn riksdagen i år icke vill gå in för det uppslag, som här är
fråga om, det är någon verklig fara å färde. Jag tror, att det finnes näringar
i vårt land, som ha det betydligt sämre ekonomiskt ställt än denna nu
ifrågavarande näring. ...

Jag vill därför, herr talman, med dessa ord endast be att fa yrka biial! tili
utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag kanske har anledning först
meddela, att jag själv icke är odlare av de saker, som falla under här föreslagna
tullförhöjningar, och att jag sålunda av det skälet icke intager någon
partisk ställning till frågan.

Jag skall emellertid be att här med några ord få stanna vid. förslaget, därför
att det här berör en näringsgren, som under de senaste årtiondena kunnat
uppvisa en synnerligen stark och glädjande expansion, ja, en utveckling så pass
stark, att få näringar kunnat utvisa ett motstycke, men som nu .säkerligen
står inför ett sakförhållande, som icke blott kommer att hejda den i dess tillväxt
och utvecklingsmöjligheter utan till äventyrs kommer att medföra en rätt
avsevärd tillbakagång.

Örn man skulle göra sig besvär att med statistiska siffror undersöka eller
söka belägg för mitt påstående, så skulle man bli överraskad av att finna,
vilken utveckling handelsträdgårdsmästeriet tagit i vårt land ifrån sekel -

Onsdagen den 6 maj e. m.

75 Nr 33.

och till den dag som i dag är. Detta är i väsentlig män beroende dels
därpå, att konsumtionen av de artiklar, det Ilar är fråga om, ökats i mycket
betydande grad, dels därpå att det varit ett arbetsdugligt och kunnigt släkte,
som tagit sig för att grunda handelsträdgårdar samt också förmått åstadkomma
ett gott resultat av sitt arbete. Men även för den dugligaste kunna
förhållanden inträda, vilka göra det svart för honom att bestå i konkurrensen,
ja, som kunna bli honom övermäktiga. Tvivelsutan börja nu sådana förhållanden
också inträda inom olika grenar av trädgårdsodlingen, beroende därpå
att en hel del andra länder icke nöja sig med att odla blott för egen marknad
utan söka exportmarknad och därvidlag givetvis inrikta sig på de länder,
vilka på grund a,v tullförhållandena ligga gynnsamt till eller med hänsyn
till med produktionen förenade direkt fördyrade omkostnader i konkurrenshänseende
kunna vara lättare att exploatera. Det bör då observeras, att
ali duglighet till trots kan man givetvis icke hos oss arbeta under fullkomligt
lika gynnsamma produktionsförhållanden som i sydligare belägna länder, icke
ens när det gäller odling, där man i viss mån frigör sig från klimatets inflytande,
nämligen odling under glas, som det här i betydande män gäller. Det
kalla klimatet medför dyrare omkostnader; dels går det åt mera bränsle för
uppvärmning, och mindre tillgång på solljus innebär dessutom i övrigt en hämmande
och fördyrande faktor. Förutom i nämnda hänseenden ökas omkostnaderna
bl. a. därav att vår arbetskraft är högre betald och kanske icke heller
besitter samma vana vid arbetet som exempelvis den holländska eller belgiska
trädgårdsmannaarbetskraften.

Herr Björklund började med att särskilt tala örn vår fruktodling och gjorde
gällande, att den har goda möjligheter att bestå i konkurrens med den utländska
frukten. Han upprepade samma skäl, som vi otaligt många gånger hört
framföras i riksdagen, då det är fråga om att förhöja tull på äpplen och päron,
nämligen försäljningsorganisationen och skötseln av frukten liksom också av
fruktträden, medan det i övrigt skulle finnas ganska gynnsamma försäljningsmöjligheter.
Det är nog en uppgift, som tarvar litet grand kritisk granskning.
Det är visserligen sant, och jag är den förste att understryka detta, att det är
nödvändigt att stöka gå in för en rationell försäljningsorganisation och för en
rationell skötsel för tillvaratagande av den svenska frukten. Men det är sannerligen
icke så lätt att gå in för en sådan organisation mitt under ett brinnande
konkurrenskrig med utlandets mera gynnsamt ställda producenter.

.Tåg ber att få erinra örn att den svenska frukten endast kan tänkas härska
eller utbjudas i den svenska marknaden endast under relativt kort tid, i stort
sett begränsad till årets sista månader och, dessutom i mindre kvantiteter, under
ett pär månader av årets början. Då äro likväl förhållandena sådana, att
den utländska konkurrensen gör sig mindre gällande än under höstmånaderna.
Det händer rätt ofta, att samtidigt med goda fruktår i vårt land inträffa också
goda fruktår i länder söder och öster örn Östersjön, och då kastas enorma
massor av utländsk billig frukt sjöledes in till våra större städer och samhällen;
och konkurrensen blir, ali skötsel, allt tillvaratagande och all organisation
till trots, alldeles övermäktig för den svenska frukten.

Att förhållandena under föregående år ställt sig något förmånligare, är beroende
på flera för den svenska fruktodlingen gynnsamma omständigheter.
Dels var 1930 års sommar gynnsam för fruktens utveckling, så att det blev
en ovanligt hög och jämn kvalitet. Men samtidigt inträffade, att de på hösten
särskilt konkurrerande länderna, nämligen Tyskland och baltiska staterna, hade
en relativt svag fruktskörd, varför den svenska frukten förra året icke hade
den vanliga svåra konkurrensen därifrån att uthärda, vilket gjorde att det
blev relativt lätt att få sälja svensk frukt under förra året. Men jag är iivert.
vgad, ali de svårigheter, som vi tidigare haft anledning alt klaga över i fråga

Ant}.

ifrågasätta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Nr 83. 76

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Fort*.)

om konkurrensen, komma att återvända, därest samtidigt med ett gott svenskt
fruktår det blir goda fruktår i de länder, som ligga närmast till i fråga om
konkurrensen. I)et borde under sådana förhållanden icke vara någon obillig begäran,
när nian kräver en säsongtull för den svenska frukten och därmed i viss
betydelse gynnar den svenska fruktodlingen.

Men huvudvikten vid det tullförslag, som här föreligger, bör icke enbart,
kanske icke ens huvudsakligen, läggas vid frågan örn frukttullen, utan det
gäller därjämte en hel del andra odlingar, vilka under de sista årtiondena upparbetats
och blivit en icke obetydlig produktionsgren, vilken nu i mycket stor
grad hotas av den nämnda konkurrerande utländska frukten. Jag tänker härvid
särskilt på odlingen under glas: odling av gurkor, tomater, meloner m. m.,
vilken odling nått en alldeles oanad omfattning, därför att förbrukningen stegrats
kolossalt, varmed följt, att ett mycket stort antal, vanligen mindre företagare
med respektive arbetare, kunnat få en lönande sysselsättning, men vilken
sysselsättning för närvarande starkt hotas på grund av konkurrensen utifrån.
Då jag nämnde här den stora betydelsen av odlingen under glas — den
odling, som herr Björklund talade om och som man bedriver på friland, är det
icke fråga örn här, det är nämligen en helt annan sak, utan här gäller det odling
under glas — så är det väl ändå litet beklämmande, när en svensk odlare,
som för närvarande har överflöd på sin vara, kommer till Stockholm och där
finner på Mälartorget 2,000 kg. gurkor adresserade till en enda mottagare.
Detta är blott en liten del av de partier, som inkommit, samtidigt som den
svenska odlaren kan erbjuda lika goda och tillräckliga kvantiteter som importören.
Gurkorna under glas fordra en hög artificiell värme, och det är en betydande
skillnad, när det gäller att åstadkomma denna värme, örn man har en
medeltemperatur under månaderna mars till april på kanske —2° eller örn
man. som i Holland, har en medeltemperatur då vid +5°. Det blir en helt annan
kostnad både beträffande koksåtgång och arbetet med odling under dessa
förhållanden här och där.

Men sedan tillkommer en annan omständighet, nämligen, att om vi kunna
odla och jag tror, att vi i vissa fall kunna sälja vår vara till samma pris som
den utländska ■— man får naturligtvis pruta på sin förtjänst — blir det dock
så, att så länge den utländska konkurrensen icke förhindras genom ett fördyrande
tillägg, genom ett tullskydd, så kommer den svenska marknaden att fördärvas
och förstöras av importen, ty det gäller här varor, vilka sakna så gott
som alla lagermöjligheter. Det blir ett helt annat förhållande, när varor importeras.
vilka kunna läggas in i magasin och släppas ut i marknaden, då det
lämpar sig för försäljning. Då finnes det ingen särskild anledning att slumpa
bort varan till fullkomligt ruinerande pris. Men om en importör tar in gurkor
och tomater — gurkor äro härutinnan likställda med tomater — blir det en
helt annan skillnad, örn han tager in ett större parti, som måste säljas inom
några få dagar, ty i annat fall förstöres varan och ger förluster. Detta verkar
många gånger fullständigt förstörande på priserna, sedan varan en gång kommit
in i landet måste den säljas till varje pris, då den icke kan lagras. Förhållandena
skulle ställa sig helt annorlunda och det skulle bidraga till en ökad
försiktighet och ökad sundhet hos importörerna, därest dessa vid varans införande
i landet hade att räkna med en tullförhöjning, som vore sådan, att förlusten
av deras import bleve större, därest de misslyckades sälja eller icke
finge sälja till något så när rimliga pris.

Nu vet jag. när det är fråga örn varor oell konsumtionsartiklar av hithörande
slag och när det gäller att möta ett tullkrav, att man kommer med den gamla
vanliga historien om den sittande tullkommittén. Den saken tjecker jag icke
behövde talas om i tulldiskussionerna, ty den känna vi till förut, mina herrar,
så vi kunde ju undvika belasta protokollet med detta ständigt upprepade tal.

Onsdagen den & maj e. m.

77 Nr 33.

Man lär väl också få till livs den kända invändningen, att vi icke böra vidtaga
några åtgärder, vilka äro ägnade att fördyra varorna för den konsumerande
allmänheten. Nu ber jag få säga, att enligt min uppfattning är det så,
att när förhållandena en gång väl stadgat sig, tror jag, att i stort sett ett tullskydd
av här ifrågavarande slag icke kommer att nämnvärt eller ens i någon
grad fördyra varorna för den konsumerande allmänheten, annat än under det
förhållandet att onaturligt hög införsel äger rum och att det således temporärt
blir ruinerande slumppris på varorna. Men detta har egentligen icke så stor
betydelse för den konsumerande allmänheten. Om den svenska trädgårdsodlingen
— och jag tänker då huvudsakligen på odlingen under glas — får det
skydd den behöver för att hindra en sådan osund konkurrens i landet, varom
jag här talat, så har denna odling utan tvivel möjlighet att utvecklas och nå
den omfattning samt kunna tillämpa de rationella odlingsmetoder, att den
kan framställa varan till ett pris, som kommer att ligga på en nivå, som föga
eller intet skiljer sig från den prisnivå, som importvaran i regel intager, och
följaktligen i stort sett icke nämnvärt fördyrar eller försvårar inköpet för konsumenterna.

Jag kan nämna ett parallellfall, som bestyrker detta. För något år sedan
genomfördes för en annan del av trädgårdsodlingens alster, nämligen fruktträden,
en rätt så avsevärd tull, med särskild avsikt att hindra införseln till
vårt land av mindervärdiga fruktträd. Den borde väl medfört, då den var
ganska hög, en fördyring av resp. vara, men så har på intet sätt skett, utan
denna vara är för närvarande billigare än före tullens införande, därför att vi
i landet ha en egen produktion, som täckte och fortfarande täcker behovet, och
tullen har sålunda icke förorsakat någon fördyring för konsumenterna. Men
den har haft det goda med sig, att den lyckats rädda en del företag, som eljest
haft det svårt, från ekonomisk ruin. Förhållandena äro icke lysande ändå,
men tullen har haft det goda med sig, att konsumenterna skyddas från att få
en för deras vidkommande olämplig eller oduglig vara.

Nu förhåller det sig så, att de importvaror, som innefattas i föreliggande
förslag, visserligen icke äro odugliga men de kunna i flertalet fall icke jämställas
med den svenska varan på grund av försämring under transporten m. fl. omständigheter.
Men det är i alla fall en onödig och för de svenska odlarna fördärvbringande
konkurrens, som härvidlag med de svenska statsmakternas goda
minne äger rum och hotar icke blott en utvecklingskraftig näring i dess utveckling
utan tvingar den tillbaka och därigenom minskar de arbets- och utkomstmöjligheter,
som för närvarande finnas inom densamma.

För min del synes det vara en ganska stor angelägenhet att sörja för att de
tillfällen till försörjning, som förefinnas inom vårt eget land, bibehållas och
örn möjligt utökas; ty enligt min uppfattning finnes det ingen annan väg att
på rationellt sätt bota arbetslösheten och arbetsbristen än att gå fram på sådana
vägar, som här föreslagits, nämligen att ge (dt skydd åt svenskt näringsliv,
visserligen nu en mindre del men dock rätt avsevärd. Det är utan tvivel
en begriplig och riktig väg.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman, mina herrar! Yi få komma ihåg,
att dessa varor icke äro oskyddade, de äro tvärtom i ganska hög grad skyddade
av tullen. Det är alltså icke som man kunde tro. när man hör herrar
Lithanders och Magnussons i Skövde anförande, fråga örn att nu giva skydd
åt en vara, som är oskyddad och som på grund härav har att utstå en förhärjande
konkurrens från trädgårdsskötseln i Holland och andra länder. Det
framgick, tyckte jag, av herr Lithanders anförande och ordalagen i detta, som
om han ville giva kammaren den uppfattningen, att när England gått med

Ang.

ifrågasätta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Fort».)

Nr 33. 78

Onsdagen den 6 maj e. m.

»fr "åsätta Pa v*ssa tullar för vissa trädgårdsalster, så borde vi också kunna göra detta.
säsongtullar ^ar nu icke haft tillfälle att se efter, hur det förhåller sig med den saken.

å vissa slag Under den allmänna förvirring, som råder ute i världen och så som tullarna
av frukter och skifta hamn, har det kommit att bli så, att Kelly’s stora tulltaxa över jorden
grönsaker. in(dragdts, och jag vet icke, örn den börjat utkomma igen. Den hann faktiskt
(Forts.) icke tryckas, förrän tullarna, som upptogos där, ändrades, och därför indrogs
den. Detta betyder, att man icke utan stora forskningar kan få reda på, hur
saken ligger till i de olika länderna.

. Det är emellertid ingalunda så, att det råder brist på tullskydd, utan det
finnes tvärtom ett ganska kraftigt tullskydd på dessa varor, men vad det nu
är fråga örn, det är att höja detta tullskydd till det rent orimliga i stil med
dessa tullförhöjningsförslag, avseende alla möjliga ting, som komma fram i
de centraleuropeiska länderna. Här är ju icke fråga örn någonting mindre än
att höja tullen på varor, till vilka vissa människor, som äro nödsakade att föra
diet, ä,ro hänvisade. Förslaget innefattar t. ex. de små bönor, haricots verts,
som förtäras av en massa människor, som lida av omsättningssjukdomar. Dessa
bönor vill man åsätta en tull av icke mindre än 60 öre per kilogram, och då
är att märka att 1 kilogram sådana bönor knappast innehåller två portioner.
Dessa människor, som jag nu syftar på, få ju icke äta någonting annat, och
med det stillasittande arbete, som numera både fabriksarbetare och andra människor
hava, ha ju dessa omsättningssjukdomar, äggvita, socker och allehanda
magsjukdomar vunnit en ofantlig utbredning. Det är under sådana förhållanden
förvånande, att medicinalstyrelsen kunnat komma med ett sådant utlåtande,
som styrelsen avgivit. Medicinalstyrelsen borde väl ändå veta, hur
oerhört viktiga sådana produkter som blomkål och andra grönsaker äro just
för de sjuka. Denna tullhöjning synes endast böra betraktas som en extra
beskattning av de sjuka. Många roliga skatter har jag hört talas örn, vi ha
fortfarande en skatt på skuld, nämligen stämpelskatten på växlar, men ännu
roligare tycker jag, att den här skatten är, skatten på vissa sjukdomar. Men
varför skall man bara välja äggvita och socker till skatteobjekt? Varför lägger
man icke skatt på lungsot och kräfta? Jag tycker verkligen, att detta
tullförslag är en orimlighet, men det är ett typiskt utslag av den tendens, som
rör sig i tiden.

Nu talar man här örn, att vi lia mycket mindre solljus än vad de ha nere
i Sydeuropa. Men i själva verket är det ju alldeles tvärtom. Den som varit
i Syd- och Mellaneuropa vet ju, att klockan sex, sju på eftermiddagen blir
det som när man slår igen en glugg, svart som sot, medan vi häruppe ha våra
ljusa sommarnätter. De som varit i Holland, veta ju också, att Holland icke
är något paradis för jordbrukare eller särskilt märkvärdigt bra när det gäller
att odla grönsaker. En del av landet liknar mycket Sunnerbo härad i Småland
och i stora delar av Holland har man en fruktansvärt eländig jord. I
andra delar av landet är det så till den grad sumpigt, att icke blott stora ägor
utan även gärdsgårdarna mellan ägorna stå under vatten och även gränserna
mellan ladugården och boningshusen utgöras av vatten, överallt möter man
detta historiskt bekanta vatten, och det är ett underverk att de kunna få något
att växa där. Vad sedan solljuset beträffar, så ha de icke mera sol där än
vi ha. Rätt som det är skymmer det, himlen blir molnbetäckt och det skvätter
ner, så klarnar det upp, solen lyser och så skvätter det igen. Det är alltså
ingalunda så idealiskt att odla grönsaker här, som man velat göra gällande.
Men Hollands jord är spridd på en ofantlig mängd små brukningsdelar.
Jag vet icke hur många sådana delar det finnes, men det är icke 1 % av bönderna,
som ha 100 tunnland jord. —• Det där kan man ju lätt ta reda på, det
är gjort på fem minuter i biblioteket, men det behöver man ju inte besvära sig
med i kväll.

Onsdagen den 6 maj e. m.

79 Nr 38.

I dessa otaliga små bondgårdar bedrives ett intensivt jordbruk, och där arbetas
det av alla krafter, med påföljd att var och en får fram av den där lilla
sumpiga eller sandiga fläcken en gröda, som vi måste förvåna oss över. Jag
har ingenting emot — rätt skall vara rätt — att man söker stödja små odlare,
och stora med förresten, örn de falla inom ramen för hushållsplanen i landet
på ett eller annat sätt, men vad den nu föreliggande frågan beträffar så gäller
det ju närmast en skatteform, som huvudsakligen drabbar folk, som lida av
sjukdomar eller äro arbetsoförmögna, så att våra husmödrar måste föra en
förtvivlad kamp för att bringa upp sådana livsmedel, som dessa sjuka kunna
leva av. Och just vid den tiden, då denna tull skulle sätta in med full kraft,
just då produceras icke dessa livsmedel här i landet, varför tullen kommer
att drabba särskilt hårt. Vad skall man giva dessa människor, när de komma
ut från sjukhusen, vad skall man giva dem, herr Magnusson i Skövde, dessa
som ha äggvita eller sockersjuka? Vad skall man giva en man eller kvinna,
som icke får äta bröd eller kött och knappast heller fisk, utan bara grönsaker
och möjligtvis litet smör, just den tiden då grönsakerna icke äro färdiga hos
oss, men väl därute i sydligare länder? Man måste taga hänsyn till alla människor
och alla medborgare i den mån detta är möjligt och att lägga på en
sådan här skatt på särskilda sjukdomar, det är verkligen icke så precis tilltalande.
Jag måste därför säga än en gång, att jag är förvånad över medicinalstyrelsens
resonemang.

Skola vi ha ett tullsystem — vi få nog resonera örn det rätt som det är, och
vi gjorde det förresten härom dagen —- så får det icke bli av det slag, som
nu räder, utan då får det bli en överenskommelse mellan vederbörande odlare
å ena sidan och statsmakterna å den andra, där statsmakterna förbinda sig att
utfärda förbud mot införsel av de och de varorna under den och den tiden och
garantera odlarna att fa odla varorna, men där odlarna å sin sida garantera
att leverera dessa varor ungefär 15 % över världsmarknadens pris. Detta är
en kommunistisk inställning i tullfrågan, och den måste vi förr eller senare
resonera om, men jag kan icke gå med på ett sådant här huller om buller, som
till intet förbinder och endast länder till att öka mellanhändernas redan förut
höga vinster.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Bevillningsutskottet har avslagit
motionen på den grund att förslagen böra bli föremål för prövning av den
nu sittande tullkommittén. Under sådana förhållanden är det icke mycket att
hoppas för den närmaste framtiden. När kommittén en gång avgivit sitt förslag,
skall detta ut på remiss, och den proceduren kan vara i åratal. För övrigt
är det kanske icke många i denna kammare, som få uppleva ens den stunden,
då kommittén kommer med sitt förslag. Det är därför ett föga trösterikt
förslag utskottet kommer med.

Herr Björklund sade, att örn det verkligen funnes behov av en tullhöjning, så
kunde han vara med örn en sådan. Han talade vidare om, att han träffat en
fruktodlare i Skåne, som var fullkomligt nöjd med de förhållanden, som nu
råda. Ja, det är ju väl, att det finnes någon som är nöjd, men örn vi skola
börja räkna upp alla som äro berättigat missnöjda med rådande förhållanden,
sa skola vi nog finna, att de äro flera än de som herr Björklund förmenade
skulle vara nöjda.

Om vi lämna fruktodlingen och övergå till odlingen av köksväxter eller
grönsaker, så är det här icke fråga örn, att tullarna skola träffa produkter, som
edlas fritt. Här är det endast fråga om grönsaker, som odlas under glas; de
importerade varorna äro ju uteslutande odlade på det sättet. Herr Månsson i
Furuvik sade visserligen, att vi ha lika gott om sol här som i andra länder, och

Äng.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
v frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Jfr 3*. 80

Oasdagen den 6 maj e. m.

Äng- det kari vara riktigt i och för sig, meri icke om man tänker på den tid. då solen
säsmZuUar ^ar den största inverkan på växtligheten. I Holland, Italien, Belgien och
Ovissa slag andra mera sydligt belägna länder kommer ju solen och våren betydligt tidion
frukter och gare än hos oss, och därför bli också de köksväxter, gurkor, tomater, blomgrönsaker.
Jål m. m., sorn man där driver upp under glas, färdiga ungefär en månad tidi(Forts.
) gare än hos oss. Då sälja de sina produkter, de få bra betalt och kunna själva
bestämma priserna, som kunna hållas så pass höga, att odlingen hela tiden
lönar sig för odlaren och ger honom hans uppehälle. För persilja och sallad
får man då här betala upptill 9, 10 kronor kilot, och gurkorna stå i 4 kronor
kilot. Man importerar i parti och priserna hållas uppe, men då produkterna av
vår egen odling komma i marknaden, gå t. ex. gurkorna nästan omedelbart ned
till 1 krona kilot. Det är icke konstigt alls, det är en naturlig följd av våra
låga tullar på dessa produkter.

Nog är det ganska egendomligt, att man verkligen kan ställa sig avvisande
till en sådan tullhöjning, som det här är fråga örn. Herr Månsson i Furuvik
talade visserligen örn att tullförhöjningen skulle drabba sjuka personer, men
annars brukar det alltid heta, när det gäller tullar på matvaror, att man vill
fördyra maten för fattigt folk. Här är det väl ändå icke fråga örn familjer i
små omständigheter, ty det är väl i allmänhet de bättre situerade, som konsumera
detta slags köksväxter.

Herr Månsson i Furuvik tyckte också, att vi redan nu ha ett tillräckligt högt
tullskydd. Nej, det ha vi visst icke. Vi se ju, hur importen ökas kolossalt år
efter år, och detta må väl vara ett bevis på att skyddet icke är tillräckligt högt.
Vi skulle utan tvivel kunna odla dessa grönsaker själva, men såsom det förut
erinrats, kunna odlarna icke få så pass mycket betalt, att det blir någon nämnvärd
vinst på odlingen, ty då våra produkter komma i marknaden ha vi utlandet
på oss, de realisera sina köksväxter här och leda priserna från början. Utlandet
har alltså, tack vare att solen kommer tidigare till dem, redan hunnit
göra en konjunkturvinst på sin odling.

Om vi tänka efter vad det är för produkter, som här äro i fråga, så få vi
väl medgiva, att det icke är många näringar, där det personliga arbetet betyder
så mycket som inom trädgårdsnäringen. Detta arbete ingär till en väsentlig
del i produktionskostnaderna, och då vi nu ha att kämpa med arbetslöshet och
det är svårt att få kapital och folk att sätta i gång med nya arbeten, så att
folk kan få sin utkomst, så ha vi väl här ett gynnsamt tillfälle att lindra dessa
olägenheter genom att räcka en hjälpande hand åt denna odling, så att den kan
komma i gång, i betydlig ökad omfattning.

Jag skall anföra ett exempel. Tomaterna sås i november månad, de ansas
och skötas hela vintern, och i början av juni komma de i marknaden. Men då
ha de utländska, särskilt de holländska och belgiska tomaterna, redan varit här
en månad i förväg. Då slunga dessa främmande länder ut sina tomater och
företaga stora realisationer och konkurrera alltså ned priserna till förfång för
våra odlare. Man kan möjligen säga, att ingen olycka skett hittills, utan att
våra odlare ändock rett upp situationen. Ja, det är alldeles riktigt, men den
osäkerhet, som råder, medför dock, att det icke går att sätta i gång nya företag
på detta område. Hade vi ett bättre tullskydd här i landet, skulle denna osäkerhet
icke bliva så kännbar för företagarna, det skulle bli nya företag, och
odlingen skulle taga större omfattning än nu är fallet, varigenom vi skulle
bringa hjälp och arbete åt en stor del av Sveriges befolkning. Nu importeras
tomater i stora mängder. Sålunda utgjorde den importerade kvantiteten år
1929 cirka 650,000 kilogram och under år 1930 cirka 760,000 kilogram, medan
importen endast några år tidigare icke uppgick till mer än 32,000 kilogram.
Förbrukningen av dessa trädgårdsalster har sålunda vuxit kolossalt och därom
är i och för sig ingenting att säga, den ökade förbrukningen är, för all del,

Onsdagen den 6 maj e. m.

81 Nr 83.

ett steg i rätt riktning. Men varför kunna vi icke anpassa oss, så att också vi
med fördel kunna odla dessa grönsaker? I Holland odlar man också under
glas, skillnaden är bara den, att man får sina produkter färdiga tidigare. Det
går kanske åt litet mera bränsle här hos oss, det är möjligt, men vi ha eljest
alldeles samma möjligheter att frambringa dessa produkter som utlandet Ilar.

Nu säger emellertid utskottet, att vi skola vänta på tullkommitténs förslag
och ingenting göra. Tullkommittén har visserligen yttrat sig över den nu föreliggande
motionen, men den säde varken det ena eller det andra. Det ser
nästan ut, som örn bevillningsutskottet skulle vara ängsligt för att falla kommittén
i ämbetet, om riksdagen på utskottets tillstyrkan skulle besluta i en
tullfråga, innan kommittén sagt sitt ord. Jag tycker ändå inte, att vi behöva
befara något sådant, och då kan jag verkligen inte räkna ut vad det skulle
hända för en olycka, örn riksdagen nu beslutade denna tullhöjning, som det här
är fråga om. Det skulle vara roligt att få veta, vad det är för en risk, som
herrarna i bevillningsutskottet anse skulle vara förenad med ett sådant beslut.

Ser man detta spörsmål så att säga utifrån, så måste man finna det bra egendomligt,
att ^riksdagen skall ställa sig avvisande, när det gäller sådana här
odlingar. _ Vi anses ju vara ett företagsamt och präktigt folk, låt vara att vi
förmenas icke visat oss så särskilt kunniga i alla avseenden och kanske ibland
burit oss oklokt åt i fråga örn organisationen. Men varför skulle vi icke kunna
lära folk att organisera sig? Tror icke herr Björklund, att det finnes så pass
mycket kläm i svenska folket, att örn man gåve dessa odlare möjligheter, de
icke skulle lämna något medel oförsökt att söka slå sig fram nu, då det är så
krångligt på alla områden? Dessa trädgårdsmästare äro i regel ett idogt folk,
och såvitt jag förstått, är detta ett yrke, där den personliga insatsen är det avgörande
vid bedömandet av, huruvida man skall lyckas eller icke.

Nu förmenar man från bevillningsutskottets sida, att när den ena näringen
reder sig utan tull så bör också den andra näringen kunna göra det. Ja, varén
säkra på, mina, herrar, att trädgårdsnäringens män fått lägga manken till i tid,
eljest hade de icke kommit så långt som de dock gjort. Det finnes icke många
yrken, där det kräves den personliga utbildningen redan från början, som inom
trädgardsmannayrket. När man med den i motionen föreslagna åtgärden kan
hjälpa en så stor del av befolkningen, när vi se, hur importen ökas och hur förbrukningen
av dessa artiklar år från år växer, då frågar man sig verkligen,
varför icke riksdagen kan giva den näringen ett hjälpande handtag. Jag tycker
verkligen det vöre opraktiskt, örn vi nu, endast därför att vi icke skulle
störa tullkommittén genom ett beslut från riksdagens sida om den tullförhöjning,
som bär föreslås, skulle avstå från att bringa hjälp åt denna betryckta
näring.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Herr Olsson i Golvvasta sade i sitt
anförande, att han ansåg sig oförhindrad att biträda motionen oaktat han var
ledamot av tullkommittén och sålunda borde hållit på, att man avvaktade kommitténs
förslag, innan man kom fram med sådana här åtgärder. Han ansåg
nämligen, att de positioner i tulltaxan, som det här var fråga örn, icke kuggade
in i andra positioner, varför denna fråga mycket väl kunde lösas utan att därigenom
åstadkomma någon inverkan på andra tullsatser. Han säde också, att
de för tullkommittén givna direktiven icke heller lade några hinder i vägen
för att lösa denna fråga fristående.

^Jag är också medlem av 1928 års tullkommitté, men jag kan icke taga så kitt
på frågan, som herr Olsson i Golvvasta gjorde. Ty är det icke så, herr Olsson
i Golvvasta, att vara trädgardsmästare behöva bade glas till silia växthus, järn

Andra hammarens protokoll 1931. Nr 33.

Äng.

ifrågasatta
säsongtullar
ä vissa slag
:v frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Sr 38.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forte.)

av åtskilliga slag, cement, maskiner och redskap? Då nu alla dessa, industrivaror
ingå i olika positioner i tulltaxan, så anser jag, att den som varit med om
att taga initiativet och föreslagit tillsättandet av denna kommitté •— det var
nämligen bondeförbundet, som på sin tid tog detta initiativ och motiverade detta
därmed att här behövdes en utredning och en riktig avvägning av ^de olika
tullsatserna — den borde i särskild grad äga förutsättning att förstå, varför
utskottet avstyrkt de nu föreslagna åtgärderna. Nu har emellertid, herr Olsson
i Golvvasta alldeles släppt denna tanke örn den lämpliga avvägningen mellan
de olika tullsatserna. Jag tror emellertid att dessa saker måste tagas i
betraktande i detta sammanhang.

När vi se det virrvarr, som råder i detta betänkande, när det gäller säsongtullar,
så borde väl var och en förstå, att utskottet icke kunnat tillstyrka bifall
till de här föreslagna åtgärderna. Här ha ju motionärerna ett förslag till tider,
då tullförhöjningarna skulle äga rum, reservanterna ha ett annat förslag, direktör
Lind har ett förslag, byrådirektör Sonesson ett förslag och Skånes handelskammare
likaledes ett förslag örn tider. Alla förslagen skilja sig åt. Detta
är väl ändå ett bevis på att frågan icke är så utredd genom de åtgärder, som
företagits från bevillningsutskottets eller reservanternas sida, att vi nu kunna
vara färdiga att lösa frågan.

Vad beträffar den föreslagna höjningen av säsongtullarna på äpplen och
päron under en viss tid, där reservanterna föreslå en förhöjd tull av 25 öre för
tiden 1 -september—31 december, så tror jag det vore högst riskabelt, örn
kammaren skulle gå med på detta förslag, som ju bereder möjlighet till import
med tillämpning av den lägre tullsatsen under hela augusti månad. På grund
av spekulationslusten skulle vi på detta sätt få in så mycket utländsk frukt,
att det under september icke skulle kunna säljas någon svensk frukt, ja, det
skulle kanske dröja ända in i oktober innan man började köpa någon svensk
frukt. Komme man fram i december skulle man vänta på att den lägre tullen
åter trädde i kraft med en sänkning från 25 öre till 10 öre och helt
upphöra att köpa svensk frukt. Att under sådana förhållanden och
på grund av en motion besluta en tullhöjning, som i detta fall innebär
en ökning med 150 %, är väl ändå bra djärvt. Detta förslag skulle
icke giva de svenska fruktodlarna någon chans. Vi ha inom tullkommittén hört
fruktodlarna örn detta förslag, men frågan örn säsongtullarna är av så allvarlig
beskaffenhet, att kommittén måste nedlägga ett särskilt arbete på saken, något
som bevillningsutskottet icke har tid eller tillfälle att göra, i synnerhet när
önskemålen äro så varierande som här är fallet.

Vi se i reservanternas förslag, att de vilja ha förhöjd tull på meloner och
gurkor under tiden 1 april—30 juni, och denna höjning föreslås från 20 öre
till 50 öre. Jag kan nämna, att en ledamot av bevillningsutskottet upplyst,
att han i påskas — i år hade vi ju påsken redan de första dagarna i april -—
fått fina gurkor odlade här i landet.

Detta visar ju att de kunna komma ganska långt, när det gäller att frambringa
svenska produkter under glas och att de i vissa fall kunna konkurrera
t. o. m. med Holland. Det ligger ju så till, att Holland, när det gäller dessa
ljuskrävande växter, icke är mera gynnsamt ställt än Sverige.

Jag förstår ju, att det föreligger ett nödläge även för trädgårdsodlarna. Jag
är i nära beröring med dem i Södermanland. Där ha vi först trädgårdsodlarna
på de många herrgårdarna och dessutom en hel hop privata trädgårdsodlare.
Jag vet, att de ha det ganska svårt, men jag kan icke såsom medlem av tullkommittén
på grund av löst framkastade projekt gå in för detta förslag. Vi
få väl vänta till dess denna kommitté är färdig. Här komma motioner undan
för undan och jag skulle icke bli förvånad, örn det redan nästa år kom förslag
örn höjda tullar för att hjälpa textilindustrin. Där har det varit stor strid och

Onsdagen den 6 maj e. m.

83 Nr 33.

arbetarna få sådan betalning, att de icke anse sig kunna existera. Gå ut till Äng.
Stockholms bomullsväveri och tag reda på arbetarnas arbetsvillkor, så skola såsmi^uVar
herrarna finna att deras krav äro fullt berättigade. Men industrien kan icke å vissa slag
giva dem högre avlöningar. De måste resignera inför detta faktum. Det är av frukter och
icke endast jordbrukarna och trädgårdsodlarna, som ha det svårt. Vi få väl grönsaker.
under sådana förhållanden rimligtvis söka stoppa upp alla dessa förslag. Det (Forts.)
kan ju hända, att det i något fall kan påvisas en position, som är alldeles galen
och då får man väl söka åstadkomma en mindre jämkning, men detta förslag
innefattar ju en höjning för alla trädgårdsprodukter. Jag kan säga till herr
Olsson i Golvvasta och till den övriga delen av kammaren också, att jag behjärtar
trädgårdsodlarnas ställning och står dem nära. På grund av utredningen
i tullkommittén kan jag dock icke ta på mitt ansvar att gå in för bifall till
motionerna, som äro ett typiskt prov på förvirringen på detta område.

Herr Magnusson i Skövde talade örn att tullarna egentligen icke fördyrade
varorna, ty de bidraga till en ökning av produktionen i sådan omfattning, att
priserna genom en sådan konkurrens inom landet hålla sig låga. Ja, det kan
vara en sanning med viss modifikation. Det ligger till så, att höjda tullar
stimulera produktionen och anläggningar av nya fabriker och igångsättande
av nya tillverkningar, men det kan också hända, att man, när man icke kan taga
ut de höga priserna på grund av att man konkurrerar ihjäl varandra, bildar
karteller eller truster. Sådana verkningar av höjda tullar ha vi många exempel
på. Jag behöver bara peka på cementtrusten och vi ha också haft gummitrust
o. s. v. Man får nog vara litet försiktig att, när man talar örn höjda tullar,
säga att priset faller, ty så är icke alltid fallet.

Herr Andersson i Grimbo sade, att det icke råder brist på organisationsförmåga
och initiativkraft inom denna kår. Det tror jag nog, men när det gäller
fruktodlarna får jag, som herr Björklund säga, att det är brist på organisationsförmåga,
när de måst sälja Kalmar Grafven steiner för 19 öre kilot. Vi ha i Södermanland
haft en särskild lokal för mottagning av frukt. Vi hade ett bolag,
som fruktodlareföreningen rådde .örn. Vi drevo detta bolag i några år enligt
direktör Linds principer med hans fruktlådor och förpackningar, men det visade
sig, att det på grund av de ojämna skördarna var mycket svårt att driva detta
företag. Vi sålde huset och det inköptes av Konsumtionsföreningen i Flen,
som sedan har drivit företaget. Under förra hösten, då det var god fruktskörd,
köptes massor av frukt av konsumtionsföreningen. Föreningen sålde svensk
frukt till både Paris och Berlin. Jag sålde all frukt till denna konsumtionsförening
i Flen och fick 40 öre för Åkerö A-frukt och 35 öre kilo för bästa
sommarfrukt såsom Transparent Blanche.

Detta pris ansåg jag rätt tillfredsställande. Hade jag varit litet mera tilltagsen,
kunde jag ha gjort, som många småbrukare gjorde, rest upp till Stockholm
och stått på Hötorget och sålt min frukt till 80 öre per kg. Man har
transporterat frukt med bilar från södra Sverige och sålt den med fördel här uppe,
så nog kan man genom organisation få det bättre, det är tydligt och klart.

Ja, herr talman, med vad jag sagt torde kammaren förstå, att även örn jag
har den allra starkaste sympati för alla dessa beträngda odlare av alla slag
och för industrien, kan jag icke annat än finna, att vi icke böra gå in för bifall
till denna motion och den reservation, som här finnes avgiven. Man får avvakta
tullkommitténs förslag. Vi få ju påkörningar då och då att arbeta undan och
jag försäkrar kammaren, att vi arbeta så gott, som det står i vår förmåga, men
arbetet är av sådan omfattning att herrarna böra förstå, att det måste taga sin
tid, om resultatet skall bli sådant, att det någorlunda kan tillfredsställa fordringarna
på en sådan utredning.

Herr talman, jag ber att i denna punkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 33. 84

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. Herr Lithander: Den ärade talare, som först yttrade sig å bevillningsutifrågasatta
slottets vägnar, herr Björklund, förklarade i sitt anförande, att han icke såg
Ovissa slag lösningen av detta problem i tullar utan, som han säde, i försä.ljningsorganisaav
frukter och tion och sortering. Han har alldeles rätt, detta är ett viktigt moment och
grönsaker. man bör undersöka, om man kan komma fram på den vägen. Vi äro redan
(Forts.) ett gott stycke på den vägen, men den innebär icke någon lösning och hjälper
icke, när marknaden är full av andra länders överproduktion. Jag kan ju
för kammaren nämna att enbart Holland har investerat ett kapital av cirka
60 miljoner kronor i trädgårdsodling, varav hälften i grönsaksodling, och det
är överproduktionen därifrån, som dumpas in till vårt land. När herr Månsson
skildrar förhållandena i Holland såsom varande förfärligt dåliga, vill jag
säga, att de måtte icke vara så dåliga, när det gäller grönsaksodling och dylikt,
när man där t. o. m. kan göra det svårt för den engelska marknadens
producenter. Det hjälper icke endast med att bättra på sortering och organisation,
örn de kvantiteter, som komma in i landet, komma in till sådana priser,
att vi icke kunna konkurrera. Då hjälper det icke att bara organisera
och sortera. Vidare sade den ärade talaren, att han hade resonerat med en
son till en förutvarande riksdagsman och denna son tyckte, att man icke behövde
ha några tullar. Det kan ju hända att fadern var frihandlare och att
i detta fall äpplet icke fallit så långt från trädet, och att sonen gick i faderns
fotspår, men jag vill säga, att det kan också hända — jag känner icke fallet
—- att vederbörande icke hade trädgårdsodling som verklig förvärvskälla, ty
i så fall hade kanske omdömet blivit annorlunda. Örn kammarens ledamöter
vore odlare och hänvisade till att försörja sig på grönsaksodling, kunde det
hända att vi t. o. m. skulle kunna komma fram till en enhällig votering. Jag
tror i dessa saker mera på uttalanden från dem, som ha trädgårdsodling till
sitt livsuppehälle och sin näring. De veta mera var skon klämmer. Vi ha
ju inom utskottet fått del av mycket utförliga redogörelser från personer,
som äro synnerligen insatta i dessa frågor. Jag tror, att man bör följa omdömena
från dem, som under sin yrkesutövning blivit protektionister på detta
område. Det framhölls i utskottet, att detta skydd behövs omedelbart.

Nu hänvisar nian till den sittande tullkommittén. Det dröjer flera år,
innan elen är färdig med sitt betänkande, ty det skall omfatta alla rubriker.
Sedan skall det hela ut på remiss och sedan skall det tillbaka till riksdagen,
och efter många strider skall det fattas beslut örn saken. Örn man finner,
att en näring är i behov av skydd, är det icke då bättre, att man giver detta
redan nu och låter tullkommittén sedan rätta till det i någon detalj. Örn man
till äventyrs skulle kunna säga att den eller den tullsatsen är litet bättre avvägd
med den eller den siffran, så är det icke det vitala. Det vitala är att
vi hålla denna näring vid liv under den tid, som förflyter, innan tullkommittén
är färdig.

Jag vill nämna att Amerika praktiskt taget har importförbud genom den
bestämmelse de ha att import är förbjuden så fort en sjukdom, som rör dessa
växter, uppträder i något land. Den bestämmelsen tillämpas i mycket stor utsträckning
och den finnes icke bara i Amerika utan även i andra länder,
som till synes icke lia något tullskydd. De få härigenom faktiskt ett ganska
effektiv tullskydd.

Sedan vill jag säga, att den inhemska odlingen har kommit i ett sämre läge,
sedan vi ha inrättat frihamnar och frilager, tack vare vilket utlandet kan
vältra in sitt överskott. Det ställde sig bättre dessförinnan, men detta är
en nackdel, som icke är att bortse ifrån. Vidare finnes det värmeanordningar
på vintern och kylanordningar på sommaren som i dessa fall kunna utnyttjas
till förvaring och behandling av den utländska frukten, som handikappar vår
egen. Sedan är det också en annan sak, som man icke kan bortse ifrån och

Onsdagen den 6 maj e. m.

85 Nr 33.

det är järnvägsfrakterna. Järnvägs frakten via Sassnitz—Trälleberg ställer -f1»?-£ig mycket förmånlig för de utländska importörerna. De svenska odlarna ha XoSfoinom
landet icke samma förmånliga frakter. Frakten är billigare på de långa å vissa slag
distanserna och ställer sig icke så förmånlig för de sydligaste landskapen Skåne frukter och
oell Blekinge eller för något annat län inom landet. Därutinnan har utlandet grönsaker.
en fördel, som man icke skall bortse ifrån. Det har också sedan 1927 icke (Fort8-)
skett någon nämnvärd utökning av grönsaksodlingen eller av odlingen i drivbänkar
och drivhus, och det är en omständighet, som talar sitt tydliga språk
att denna näring icke är så lönande. Det förklarar också de mycket kraftiga
maningar från denna näringsgrens utövare på, att man här måste komma med
något skydd. Importsiffrorna stå angivna i motionen i första kammaren och
de tala också ett mycket tydligt språk örn huru ofantligt den utländska importen
hade vuxit. I Norge, Finland, Polen och Lettland har man nu säsongtullar.

Med nya moderna trafikmedel kan exempelvis avståndet från Holland till
Göteborg eller Stockholm tillryggaläggas på 36—48 timmar. Detta är också
en sak, som man icke kan se bort ifrån.

Sedan vill jag endast, herr talman, säga ett par ord till herr Månsson. Han
var icke god emot medicinalstyrelsen. Han ansåg, att den genom sitt förord
i någon mån för tullar, tror jag han sade, dessa skulle verka fördyrande för
de sjuka. Innebörden av vad han sade var i alla fall, att han icke var belåten
med denna styrelse. Jag vill säga att ett sådant uttalande som medicinalstyrelsen
gjort innebär ju ett förord för vad motionärerna kommit fram
med och styrelsen anser ju att den inhemska produktionen av för folkets näring
viktiga vegetabiliska födoämnen bör stödjas. Alltså: fullkomligt tvärtom.
Medicinalstyrelsen är mån örn att svenska folket skall ha ständig tillgång
på dessa produkter, så att vi icke på den punkten äro beroende av utlandet.
Styrelsen säger också på slutet, att ifrågavarande tullar icke i avsevärd
grad torde verka- konsumtionshämmande. Jag tror för min del, att vi
böra behålla en inhemsk odling på detta område. Då komma båda sjuka och
friska i detta land att få god och billig tillgång på dessa näringsämnen, och
denna näring bör man kunna få lönande.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Heiding: Herr Björklund framhöll i sitt anförande, att man icke

skulle lösrycka ett visst ärende ur tulltaxan. Men hur efterföljes detta, herr
Björklund? Det är icke så länge sedan, som vi här behandlade ett litet ärende
— det var bevillningsutskottets utlåtande nr 28 — där det föreslogs att tull
på vissa blommor och blomdelar icke skulle utgå. Sådant äro herrarna med
om. Hur var det för övrigt 1929? Jo, då kom det fram motioner från frisinnat
och socialdemokratiskt håll, om att man skulle taga bort tull på apelsiner,
citroner, torkade plommon, sviskon, aprikoser, persikor och blandad
frukt. Dessa motioner blevo med endast mindre jämkningar bifallna. Jag
undrar, örn det icke inverkat till nackdel för den svenska fruktodlingen och
till nackdel för dessa trädgårdsodlare, som odla grönsaker, att tullarna sattes
ned så betydligt, som då var fallet. Det gällde en tullsänkning på icke mindre
än 41/a miljoner kronor. Det talades på den tiden i bevillningsutskottet och
även i kammaren örn att denna sänkning icke skulle inverka något; men det
har den verkligen gjort. Det har visat sig nu. Vid remissen av den kungl,
propositionen nr 21C angående stöd åt spannmålsodlingen yttrade herr Sköld,
att det den gången var ett de medelstora och de stora jordbrukens problem.

Då stödåtgärder begäres för sockerbetsodlingen framhålles det alltid, att det
är den bästa jorden i landet, som skall premieras. När det alltid framhålles,
att det är de större jordbrukarna och den bästa jorden, som skall ha hjälp,

Nr 33. 86

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang.

ifrågasatta
säsongtuilar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Fort*.)

så vill jag fråga, varför kunna nu icke herrarna visa sin hjälpsamhet mot de
små i jordbruket? Dessa trädgårdsodlare, som till sitt förfogande ha arealer
från ett fåtal kvadratmeter till allra högst 4 å 5 hektar jord, vöre det icke
för tidigt, om herrarna visade sin hjälpsamhet i detta fall. Gör man icke
det, då tillämpas verkligen icke i praktiken, vad här i riksdagen så mycket
talas örn.

Intresset för trädgårdsodlingen har ju, som herr Magnusson i Skövde även
upplyste örn, varit i stigande år från år, och det har varit glädjande att se
huru egnahemsägare och mindre jordbrukare planterat i sina trädgårdar och
gjort snyggt omkring sina hem. Det var förr mycket vanligt, att man fick
se kala områden omkring boningshusen, men under årens lopp ha dessa blivit
allt mera sällsynta. Det är då icke för mycket, örn dessa människor få
någon lön för sin möda och det arbete, som de nedlagt, och få sälja något
från sina trädgårdstäppor. Det kan väl icke vara för mycket begärt?

Nyligen var det här i Stockholm en bostadskongress, där det talades örn
lantarbetarnas bostadsförhållanden. Där framhölls det även och det har
framhållits förut många gånger — att dessa lantarbetare böra beredas goda
bostäder och att det omkring dessa bostäder bör finnas trädgårdsland eller
trädgårdstäppor. I stället för att lämna odlingen utan. skydd böra vi hjälpa
dessa människor och uppmuntra dem till att odla trädgårdsprodukter och plantera
omkring sina bostäder. När det gäller lantarbetarna,° är det ju oftast
ägaren till gården, som skall göra detta, men det är ju många lantarbetare,
som ha egna bostäder och även dessa böra få någon uppmuntran.

Herr Månsson talade örn, att detta var en tull på sjukdom och att det var
galet, att man här begärde tulljusteringar. Örn man hjälper och uppmuntrar
trädgårdsodlingen ute på landsbygden, skulle många människor få. mera ^f rakt,
än nu är fallet. Jag tror, att ett flertal arbetare på landsbygden icke få smaka
grönsaker och trädgårdsprodukter annat än under ett par tre manader pa
hösten. Därför är det behövligt, att man uppmuntrar denna odling mera än
nu är fallet.

Som här förut framhållits, är det ju de klimatiska förhållandena, som mycket
inverka på att vi icke kunna frambringa våra. grönsaker så tidigt, som fallet
är i utlandet, och då är det ju ännu nödvändigare, att man skyddar trädgårdsodlingen
inom landet. Det skapar arbete at många människor och det
är ju det vi behöva i dessa tider, när det är så stor arbetslöshet. Det beredes
mycket arbete både genom odling under glas och när odling sker på fritt

land. ...... .

Herr Björklund framhöll även, att det är bra med försäljningsorganisation,
och det är ingen som förnekar detta; men örn det finnes försäljningsorganisation
kan det många gånger även då vara besvärligt att sälja frukten. Utländska
affärsmän göra allt för att behålla sina kunder i vårt land.

Det framhölls även av herr Björklund, att det fanns näringar, som hade det
sämre ställt. Ja, men därför att det finns näringar, som ha det sämre, behöva
vi väl icke missunna dessa mindre jordägare att få någon hjälp och få
det litet bättre än de nu ha.

Herr Olsson i Hamsta hade en del märkvärdiga invändningar att göra här.
Han påstod bl. a., att trädgårdsodlarna behöva så mycket glas, järn, cement,
maskiner och redskap, så att han ur den synpunkten icke kunde gå med på
detta förslag. Under sådana förhållanden och då han icke alls vill vara med
örn några rubbningar i gällande tulltaxa, tycker jag det är märkvärdigt, att
han härom året kunde gå med på dessa stora tullnedsättningar, soni då företogos
beträffande vissa importerade frukter av olika slag. Jag finner det
egendomligt, att man — såsom han gjorde — kan komma och säga något sadant,
som att det förelåg så många olika förslag inom ^bevillningsutskottet i
den nu föreliggande frågan, att det därför icke fanns någon möjlighet att ga

Onsdagen den 6 maj e. m. 87

med på ett tullskydd. Javisst var det många förslag, men detta beror därpå,
att det av de till utskottet inkallade fackmännen förordade förslaget icke
vann förståelse. Jag tror emellertid, att örn herrarna i utskottet hade haft
litet mera god vilja, så hade det icke varit så svårt att komma fram till något <
resultat. Det erkändes ju också från herr Olssons i Ramsta sida, att vissa
trädgårdsodlare hade det svårt, och det kan man stryka under; det finnes icke
så få, som ha det mycket svårt i dessa dagar, och därför behöva de också få
skydd för sin odling.

I sitt betänkande har utskottet endast yttrat några få ord, nämligen att utskottet
i anslutning till den ståndpunkt, som 1929 års bevillningsutskott och
riksdag intogo till då föreliggande förslag örn säsongtullar å äpplen och päron
o. s. v. funnit sig böra avstyrka bifall till nu förevarande förslag. Ja, den
ståndpunkten har man hört talas örn så mycket, och jag anser därför, att när
man fått denna ståndpunkt så tydlig och klar, borde icke heller några tullsänkningar
ha vidtagits. Jag tycker att det är en märkvärdig åsikt, som
herrarna ha i detta fallet.

Det är endast detta jag velat säga och ber nu. herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Weibull: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att beröra frågan
örn tullskydd för grönsaker.

Då man talar örn trädgårdsskötsel, vill man gärna beteckna denna odling
som en binäring till jordbruket. Så var det ju också förr, på den tiden, då
produktionen var förlagd till herrgårdarna, och trädgårdarna ofta räknades
som en oundviklig omkostnad för herrgården. Numera är däremot denna odling
en mera specialiserad näring, som sysselsätter särskilda näringsidkare, och
produktionen är ofta betydande. Det skadar kanske icke att framhålla, att
man uppskattar värdet av denna produktion här i landet till icke mindre än
över 100 miljoner kronor, varav cirka hälften kommer enbart på grönsakerna.
Icke desto mindre uppgår importvärdet av trädgårdsalster till 25 miljoner kronor,
vari värdet av importerade grönsaker och matlök ingår med cirka 5 miljoner
kronor. Det mesta av vad vi importera, kunna vi emellertid själva
producera. En trädgårdsodling i full drift sysselsättande en årsanställd arbetspersonal
omfattar produktion dels under glas, således företrädesvis de tidiga
grönsakerna, och dels frilandsodling, och man ställer den fordran på dessa
kulturer, att man kan få en jämn tillförsel av grönsaker hela året runt.
Ser man saken ur ekonomisk synpunkt, så är det med trädgårdsskötseln som
med jordbruket i övrigt, att den står inför en sådan situation, att den är nära
nog omöjlig att driva till följd av den dumping, som äger rum från de stora
produktionsländerna särskilt Holland. Trädgårdsodlingen täcker icke längre
produktionskostnaderna.

Nu har man ju återigen fört fram det gamla receptet, att man skall vänta
tills 1928 års tullkommitté blir färdig med sitt förslag, och tullfrågor lösas.i
ett sammanhang, men nog tror jag vi få vänta både till 1932 och 1933, ja
kanske ända till 1934, innan kommitténs förslag kan komma inför riksdagen.
Sedan blir det en annan fråga, huruvida detta förslag blir sådant, att vi kunna
få en för oss nöjaktig överenskommelse till skydd för vår produktion med
det land, varifrån vi närmast äro utsatta för dumping, nämligen Holland, som
vi nu fått en tullöverenskommelse med. — Jag kan för övrigt till fullo instämma
med herr Andersson i Grimbo i de synpunkter han lagt på denna
fråga.

Jag skulle vilja ytterligare understryka, att man icke kan jämföra produktionsförhållandena
här i landet med motsvarande förhållanden i Holland. Där

Nr 33.

Äng.

ifrågasatta
säsonglvllar
d vissa slag
'',v frukter och
grönsaker.
(Forte.)

Kr 33. 88

Onsdagen den 6 maj e. m.

ifrågasätta kar 2?an liksom i Västeuropa en mild vinter, d. v. s. man kail lia en del
säeongtidlar ay silla grönsakskulturer som vinterkulturer på friland. I Holland börjar
å vissa slag vårbruket för övrigt i februari och mars, och då man talar om att vi ha lika
av frukter och Ijusa^ dagar som de lia där, så får man komma ihåg, att den holländska våren
grönsaker. gr mycket tidigare att, såsom jag påpekat, kulturerna även under glas
(Forts.) hinna produceras i stora massor till billigt pris mycket tidigare än vi kunna
hinna med här i landet, där vårbruket i Skåne börjar i april och här uppe i
mitten av maj.

Jag kan därför icke annat än instämma i reservationen, där man påpekar,
att här ha vi verkligen en näring, som man bör gå in för att skydda mot storproduktionen
i utlandet. Den som varit i Holland och sett deras grönsaksmarknader
med den ofantligt stora omsättning, som där råder, inser utan tvivel,
att det är mycket lätt för dem att slunga in vad som blir över på dessa
marknader i det ena eller andra landet, vilket alltid verkar dumping och nedtryckande
på produktionspriserna i vederbörande land.

Jag hemställer, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Olsson i Hamsta yttrade,
att tullkommittén icke hade haft tillfälle att yttra sig i det här föreliggande
förslaget. Det hade väl varit riktigare att i stället för att ordagrant citera tullkommitténs
yttrande meddela, att kommittén haft tillfälle att yttra sig men
icke velat begagna sig av detta tillfälle. Kommitténs avböjande finnes faktiskt
intaget såsom bilaga till utskottets utlåtande.

Det är emellertid egendomligt, när herr Olsson i Ramsta gick in för att
betona, t. o. m. med en viss skärpa, nödvändigheten av att tullkommittén får
yttra sig i en så viktig sak som denna, det är egendomligt, säger jag, att han
likväl kunde så pass kategoriskt som han här gjorde yttra sig om det här föreliggande
förslaget. Jag tror det hade varit lyckligare och mera reson i hans
anförande och resonemang örn han inskränkt sig till det mycket vanliga och
ofta övade uttryckssättet här i kammaren, nämligen att skylla på tullkommittén
och den pågående utredningen. Punkt och slut. Då hade vi icke behövt
resonera om några tullhöjningar under tiden.

o Emellertid säger herr Olsson i Ramsta åtskilligt, som verkligen, är värt att
något litet stanna vid. Han talade örn, att ärendet var så litet utrett. Här hade
kommit förslag från direktör Lind, byrådirektör Sonesson, från reservanterna
o.s. v., _ och nu menade herr Olsson i Ramsta, att detta visade hur litet utredd
frågan i själva verket var. Ja, men herr Olsson i Ramsta, förslagen från de
nämnda avsågo ju egentligen samma sak och framställningarna voro ju så pass
likartade, att även örn det differerade i en eller annan detalj, så kunde man
val ändå icke säga, att någon olikhet i själva syftemålet förelåg, ty härvidlag
råder verkligen ganska stor överensstämmelse. För övrigt lär det väl vara bevillningsutskottets
plikt att i sådana fall verkställa en viss utredning och
därefter intaga ståndpunkt. Utskottet bär dock möjlighet att verkställa en sådan
utredning.

När det sedan blev tal om våra odlingsmöjligheter o. d., kom herr Olsson i
Ramsta med ett uttalande, som han lade en viss tonvikt på och följaktligen tillmätte
en viss avgörande betydelse. Han sade nämligen, att vi redan i påskas
hade fina gurkor av svensk odling, och ergo kunna vi odla sådana här i landet.
Ja, herr Olsson i Ramsta, det är precis vad vi också ha sagt. Vi kunna odla
gurkor t, o. m. när priserna gått ned så lågt som i år, men frågan är om vi
kunna fortsätta att odla dem i konkurrens med Holland. Detta, herr Olsson i
Ramsta, är den avgörande punkten, då man skall bedöma det föreliggande spörsmålet.
Vi ha sagt, att vi kunna odla gurkor, men vi ha också sagt, att kostnaderna
på grund av klimatiska och andra förhållanden bli så höga, att vi icke

89 Nr 33.

kunna uthärda den holländska konkurrensen, utan att denna kommer att slå
ihjäl vår odling.

Herr Björklund talade i sitt första anförande örn att måla en viss gubbe på
väggen för att få nöjet att piska honom. Herr Björklund blev bokstavligen
tagen på orden av herr Olsson i Ramsta, då denne nämligen yttrar, att herr
Magnusson i Skövde uttalat, att ett ökat tullskydd icke behöver medföra ökade
kostnader för varan och därmed för konsumenterna. Ty, säger han, ett ökat
tullskydd bara stimulerar odlingen, man får större produktion av varan, och
detta är ägnat att hålla priserna nere på en viss låg nivå. Men, säger herr Olsson
i Ramsta och målar den där förfärligt fula gubben på väggen, det kan bildas
truster, och vi trädgårdsodlare skulle då snart vara mogna att bilda dylika
och så skulle den stora allmänheten bli förfärligt uppskörtad. Herr Olsson
i Ramsta är ju själv lantbrukare och trädgårdsmästarna äro icke precis vansläktade
från dessa, ty de härstamma i regel också från lantbrukare. Jag frågar
då, herr Olsson i Ramsta, om han verkligen tror, att det är möjligt att bland
dessa tusen småodlare åstadkomma en slags trustbildning i skydd av ett blygsamt
tullskydd, och skulle förmå uppskörta allmänheten. Jag undrar, herr
Olsson i Ramsta, örn han verkligen tror på eller kan vidhålla ett sådant orimligt
påstående.

Andare var herr Olsson i Ramsta mycket angelägen — han gjorde det vid
två, tre tillfällen i sitt anförande — att betona sitt goda hjärta och hur han beli
jartade trädgårdsodlarnas svårigheter. Ja, herr Olsson i Ramsta, det är så
billigt att hålla sig med ett gott hjärta, i synnerhet örn detta goda hjärta icke
förpliktar till att göra någonting. Jag förmodar, att han har ett gott hjärta
även när det gäller lantbrukarna, men jag har icke sett, att han funnit sig
förpliktad att göra något. Så är åtminstone förhållandet med det förslag, som
här föreligger och som gäller denna produktion, för vilken han förklarar sig
hava ett så gott hjärta men intet vill göra.

Vidare ett ord till herr Babian Månsson. Jag ser honom visserligen icke här inne
i kammaren, men då jag underrättat honom örn att jag skulle yttra mig i saken,
ser jag mig föranlåten att nämna vad jag hade för avsikt att säga. Han
talade örn Holland och holländska förhållanden och han anställde en jämförelse
mellan Holland och ''Sunnerbo härad. Nu råkar jag ganska nära känna till båda
dessa länder. Jag är född i en grannsocken till Sunnerbo härad, och jag känner
väl till förhållandena i Holland. Hans jämförelse var något djärv, såsom
hans jämförelser och analogislut ofta bruka vara. Han talade örn, att Holland
har lika magra sandmarker som Sunnerbo. Ja, en liten del av Holland
har sandmark, men en betydande elei av landet har också den bästa jord, som
finnes i Europa. En annan del utgöres av lågland, och har den beskaffenhet,
som han angav, men även där finnes en utomordentlig produktionskraft. Den
avgörande skillnaden, och den borde han fått någon erfarenhet om, ligger dock
i de klimatiska förhållandena. Jag vet, att herr Fabian Månsson drivit lantbruk
i Sunnerbo, och jag förmodar att han hade mossar på sin gård och således
känner till någonting som kallas nattfroster. På den punkten råder det nog
något andra förhållanden i Holland än i Sunnerbo, i Holland där man först
odlar potatis och skördar densamma för att sedan odla en andra skörd samma
år av bruna bönor. Tack vare klimatet och frånvaron av nattfrosterna är det
alltså möjligt att få två mycket högvärdiga skördar samma år. Det blir allt
en liten skillnad mellan produktionskostnaderna för ett sådant jordbruk och
produktionskostnaderna vid odling på Sunnerbo ljunghedar och mossar. Jag
tycker, att herr Faban Månsson också borde begripa den skillnaden.

Herr Månsson talade vidare örn ljusförhållandena och sade, att vi ha lika
mycket ljus och kanske mer, än vad man har i Holland. Ja, det är sant, att vi
på grund av vårt nordliga läge under en viss del av sommaren ha en längre
solskensdag än vad man har i Holland, men förhållandena äro också motsatta

Äng.

ifrågasätta
säsongtullar
å vissa slag
v frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Nr 33. 90

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng- under den övriga delen av året, särskilt under vintern och vårvintern. Då bli
säscmgtullar Ju förhållandena helt olika. Vid den tiden på året har man i Holland längre
å vissa slag dagar med rikare solljus, och detta ger Holland och de övriga länderna söder
av frukter och om oss en avgörande fördel i konkurrensen, ty märk väl, här gäller det odling
grönsaker. uncler g}as och denna avgörande fördel, som jag nyss nämnde, kunna vi trots
(Forts.) au duglighet icke utjämna.

Slutligen ett par ord på grund av herr Fabian Månssons i dag tillkännagivna
och en gång förut, ja, kanske flera gånger förut, tillkännagivna mening, att
han börjar acceptera tullinjen, visserligen på ett sätt, som är karakteristiskt
för herr Fabian Månsson, men dock så, att det visar på en sinnesändring värd
att annotera. När herr Fabian Månsson och undertecknad först lärde känna
varandra i denna kammare, hade vi även då något olika uppfattning i tullfrågor.
Jag ansåg då som nu, att påläggandet av tullar i rätt många fall
skulle vara ägnat att gagna svenskt näringsliv. Han däremot avsvor med
mycken kraft all tanke på tullar. Det var den största styggelse för honom,
det var det största vansinne i ekonomiskt tänkande och handlande, som kunde
ifrågakomma. Nu däremot säger han: Jag accepterar detta, men under det

villkoret att det skall vara en protektionism, som går ända till importförbud,
och vidare skola odlarna förbinda sig att sälja sin produkt till ett pris, som
ligger 15 % över världsmarknadspriset. Ja, det är bara en liten lucka i det
hårt tillknutna protektionistiska system, som han förordar och som är ännu
mera strängt än den sp.annmålsreglering, som man talar så mycket örn i dessa
dagar. Det är bara den lilla haken att det torde bli svårt att avgöra vad som
i ett visst föreliggande fall verkligen utgör världsmarknadspriset. Hans uttalande
betecknar i alla fall ett framsteg till det bättre, och jag undrar, örn
icke samma uppfattning börjar göra sig gällande även utanför herr Fabian
Månssons egen tankekrets och kanske vunnit insteg på åtskilliga håll i kretsar,
som stå honom nära. Man känner svårigheterna att under nuvarande förhållanden
försörja sig, och man känner samtidigt svårigheterna att bereda
arbets- och försörjningstillfällen åt folket i det egna landet. Jag undrar, fast
man icke vill erkänna det, örn icke den känslan tränger sig fram hos litet var
och blir mer och mer allmän och kanske mognar förr än man anar det, att vi
bli nödsakade att i första hand sörja för den egna produktionen och det egna
landets näringar, när det gäller att bereda arbete och försörjningsmöjligheter
åt folket i vårt eget land. Och jag måste säga, att även örn mycket kan inträffa
dessförinnan och många svårigheter återstå att genomkämpa, så kan
det dock hända, att detta innebär någonting löftesrikt, som kan mogna och
bära frukt måhända tidigare, än vi i denna stund våga hoppas. Men jag vill
tillägga, att det är onödigt, att en sådan bättre och klokare åskådning skall
behöva arbeta sig fram under många och svåra födslovåndor och under tiden
många dugliga näringsidkare skola duka under. Det vore klokare att redan
nu tänka på, huruvida man inte genom förståndiga handelspolitiska åtgärder
kunde gagna och stödja näringar, som föra en ganska svår kamp för tillvaron,
näringar, som icke blott allvarligt beskäras och hindras i sin utveckling utan
tilläventyrs även få vidkännas en ganska avsevärd tillbakagång under en tid,
då alla näringsföretag borde på allt sätt uppmuntras.

Fru Östlund: Herr talman! Det är icke många ord jag skall yttra. Jag
har emellertid icke kunnat underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen,
att denna fråga icke får begränsas till att gälla blott producenterna av frukt
och grönsaker.utan att den väl också i någon mån rör konsumenterna. Jag har
med stort intresse lyssnat till den förda diskussionen, och fått det intrycket,
att tullförslagets anhängare från ganska olika utgångspunkter komma till
samma resultat beträffande främjandet av frukt- och grönsaksodlingen här
i landet. Under de år, jag haft äran tillhöra riksdagen, ha ständigt framförts

Onsdagen den 6 maj e. m.

91 Nr 33.

motioner om tull på snart sagt allt som växer. Lika ofta har det sagts till
lantmännen: försök att bilda försäljningsorganisationer. Enligt min uppfatt- säsongtullar

ning skulle genom en sådan åtgärd såväl producenter som konsumenter beTedas d vissa slag
fördelar. Jag talar naturligtvis uteslutande som konsument, och tänker kan- av frukter och
ske också närmast på huvudstadens befolkning som får tillhandla sig dessa <3™™a™r.
produkter i små partier. Vad jag särskilt skulle vilja stryka under är önska- ort4''
målet, att frukter och grönsaker, varom det här är fråga, i allt större utsträckning
kunde komma till användning. Dessa jordbruksalster finna nog allt mer
och mer förbrukning. I arbetarhemmen t. ex. förekomma de blott mycket sparsamt.
Grönsaker och frukt rekommenderas ju numera allmänt; det är därvid
inte endast fråga örn diet för sjuka utan lika mycket fråga örn diet för friska.

Jag kan icke finna annat än att en utvidgning — sådan som här föreslås —
av tullen på dessa produkter skulle leda till en begränsning av tillgången.

Man har klagat över, att dessa alster bli så billiga, att det inte lönar sig
att odla dem. Det är väl emellertid inte bara importen från utlandet som gör.
att priserna på frukt och grönsaker sjunka, utan det är ju så att viss tid på
året växer det nästan fortare än odlaren hinner skörda.

I utskottets utlåtande finnes intaget ett uttalande av medicinalstyrelsen.

Denna myndighet tror icke, att de ifrågasatta tullsatserna skulle komma att i
avsevärd grad verka konsumtionshämmande. Örn utskottet hade haft tillfälle
att höra Sveriges husmödrar i denna fråga, så tror jag, att en hel del synpunkter
skulle ha framkommit, som kunnat vara beaktansvärda. Vid ett föregående
tillfälle, då det gällde ett tullförslag av liknande art, yttrade jag några ord
som jag i dag skulle vilja upprepa, nämligen att: Det förefinnes en allmän

strävan att förmå människor att använda mera frukt och grönsaker, och dessa
ingå såsom mycket viktiga näringsmedel i synnerhet i barnets diet. Skulle
man nu på något sätt förminska importen eller beglänsa tillgången till frukt
och grönsaker, så komme det att gå ut över alla dem, som inte ha möjlighet att
bära upp den fördyring av dessa så nyttiga födoämnen, som skulle uppstå,
och de skulle därför nödgas undvara dem.

Jag skall sluta med att erinra örn, att det icke är mer än några år sedan
en del frukter gjordes tullfria. Det hälsades med oförställd glädje av tusentals
husmödrar. Det är i den bestämda tron. att den föreslagna tullförhöjningen
icke skulle komma att leda till ett för alla lyckligt resultat, som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wohlin: Herr talman! Den sista ärade talarinnans anförande vädjade
ju på ett mycket tilltalande sätt till de intressen, som äro knutna till
konsumtionen av dessa produkter, och icke minst till det uppväxande släktets,
barnens intressen. Örn talarinnan hade rätt i sin uppfattning, att det tullförslag,
som framlagts i reservationen, skulle kunna befaras åvägabringa en begränsning
av tillförseln av dessa betydelsefulla produkter till det svenska folket,
så skulle hennes anförande säkerligen ha varit ganska tungt vägande.

Emellertid har nog den ärade talarinnan förbisett, att reservationen icke går
ut på en ökning av tullskj’ddet under året i dess helhet utan allenast under vissa
korta perioder av året, medan under övriga tider någon rubbning av nu bestående
tullskydd icke skulle komma till stånd. Detta förhållande borde val
väsentligen förändra konsumenternas syn på det föreliggande ämnet. Jag
tror, att man vid ett försök att på ett rättvist och rimligt sätt avväga konsumenternas
berättigade intresse av riklig tillgång på frukt och grönsaker samt
de svenska odlarnas intresse av en skälig prisbildning på sin vara i begreppet
»säsongtull» funnit en ganska rationell lösning av problemet.

Jag åhörde med någon förvåning den tidigare talaren för utskottet, herr
Björklund, och min förvåning stegrades, när han åberopade en stor fruktodlare
i Sydsverige, vilken hade förklarat, att någon ändring i tullskyddet icke be -

Nr 33. 92

Onsdagen den 6 maj e. m.

if ti Sövdes. Att denne hans sagesman var son till en förutvarande ledamot av denna
säscmcrtullar kammare, upplystes även, ehuru jag har svårt förstå, att den upplysningen har
å vissa slag något egentligt sammanhang med hans auktoritet. Herr Björklund förklarade
av frukter och sig visst icke vara ovillig att biträda ett förslag om ökat skydd åt trädgårdsgrönsaker.
näringen, när det eventuellt kan komma fram ett förslag från den sittande tull(Forts.
) kommittén, örn vilken han först uttalade, att det icke torde dröja alltför lång
tid, innan den blir färdig, men strax efteråt sade, att man ingenting vet örn den
saken. Det förefaller mig, som örn dessa båda uttalanden vore något svåra att
förena.

Herr Månssons i Furuvik anförande stegrade något min undran, då han ville
göra gällande, att en tullåtgärd av denna natur skulle innebära »en skattläggning
av de sjuka». Meningen är ju att få fram en ökad svensk odling, som
skulle möjliggöra en ökad förbrukning av dessa produkter inom landet. Jag
föreställer mig, att denna tanke icke rättvisligen kan betecknas som en skattläggning
av sjuka personer. Det var ett sätt att uttrycka sig, som egentligen
icke hör hemma i en debatt sådan som denna.

Men, mina herrar, allra mest förvånad blev jag av att höra herr Olsson i Ramsta.
Jag har nog träffat mångå byråkrater i mina dagar, men en så byråkratisk
utläggning, som herr Olsson i Ramsta hade. och en så verkligt beundransvärd
förmåga att stapla upp motiv efter motiv för en avslagsståndpunkt har jag
sällan bevittnat. Herr Olsson i Ramsta kunde ju icke jäva vad herr Olsson i
Golvvasta nämnde örn direktiven för tullkommittén och att det sålunda är möjligt
att även under den kommitténs arbete i särskilda fall vidtaga rubbningar
i nu bestående tulltaxa. Herr Olsson i Ramsta har själv, såsom redan under
debatten påpekats, biträtt sådana rubbningar i tulltaxan under tiden för kommitténs
arbete, exempelvis då han hade älskvärdheten att rösta för det förslag,
som jag år 1929 framlade om vissa ändringar i tulltaxan i nedåtgående riktning.
Herr Olsson i Ramsta fann sig emellertid föranlåten förklara, att direktiven
för kommittén hindrade honom att taga på sitt ansvar, såsom han högtidligen
uttryckte sig, att här hjälpa de svenska odlarna. Så gick han vidare i
sitt uppstaplande av stenar i vägen för detta förslag. Det förefanns, sade han,
så många olika förslag, att det rådde en fullständig förvirring på vår sida.
Här föreligger dock endast ett förslag, till vilket vi yrka bifall, och det är det i
reservationen framlagda förslaget. Det är det förslaget, som vi nu kämpa för,
som vi komma att yrka bifall till och som vi komma att begära votering om.
Det är det förslaget, som herr Olsson i Ramsta har att taga under omprövning.

Herr Olsson i Ramsta kom sedan ytterligare in på utläggningar, som kasta
ett nästan skrämmande ljus över arbetet i den sittande tullkommittén. Herr
01 sson i Golvvasta hade på enligt min mening ett lyckligt sätt klarlagt, att
denna tullskyddsfråga är av den natur, att den kan lösas isolerat, därför att
den kuggar inte in i en rad andra tullfrågor, som skulle rullas upp i och med
dess upptagande. Då sade herr Olsson i Ramsta, att detta uttalande av herr
Olsson i Golvvasta var alldeles felaktigt, därför att odlarna av grönsaker under
glas behöva köpa cement för att uppföra sina byggnader, de behöva använda
järnrör för att leda varmvatten genom drivhusen, de behöva köpa glas för att
täcka drivhus och bänkar o. s. v. Och sålunda måste det enligt herr Olssons i
Ramsta mening vara uteslutet för den svenska riksdagen att för närvarande behandla
denna fråga örn ett rimligt tullskydd för trädgårdsprodukter, därför
att man i det sammanhanget ovillkorligen även måste undersöka, hur mycket
det existerande tullskyddet på cement, det existerande tullskyddet på järnrör
— råvara och halvfabrikat — det existerande tullskyddet på glas etc. inverkar
på produktionskostnaderna för en odlare av t. ex. tomater under glas. Tullkommittén
bör sålunda enligt herr Olssons i Ramsta mening räkna ut —- matematiskt
korrekt, förmodar jag — hur mycket tullsatserna på en rad industriella
artiklar, som användas vid byggande av ett drivhus, sammanlagt inverka på

Onsdagen den 6 maj e. m.

93 Nr 33.

kostnaden för detta drivhus. Och först sedan denna omfattande utredning är
gjord — som, mina herrar, inom parentes sagt, är totalt omöjlig, fullständigt
uteslutet, att på ett riktigt sätt genomföra — först då skall man enligt herr
Olssons i Ramsta mening kunna komma fram till en vederhäftig uppfattning
angående detta spörsmål. Tror någon att man, örn man lägger en sådan syn på
en ganska enkel tullfråga som denna, inom rimlig tid kan komma fram till en
lösning av våra tullskyddsfrågor? Jag befarar, att ett sådant arbetssätt kommer
att draga ut kommitténs arbete under många år framåt, örn det ens kommer
att leda till något resultat alls. I varje fall kommer tidpunkten att bli så avlägsen,
att den stagnation på detta område, örn vilken så många sakkunniga
representanter för denna odling talat, både kommer att bli verkligt allvarlig
och efterföljas av tillbakagång. Det blir långt innan den dag, då herr Olsson i
Ramsta blir färdig med de invecklade matematiska kalkyler, som han ansåg
vara nödvändiga.

Sedan han ytterligare anfört en del skäl mot förslaget, såsom textilindustriens
läge m. m., kunde han slutligen icke annat än sammanfatta sin fruktan för
vårt förslag däri, att örn det skulle gå igenom, så skulle det kunna åstadkomma,
att de svenska trädgårdsodlarna slote sig samman i fruktansvärda truster,
och han utmålade därvid cementtrusten och gummitrusten såsom avskräckande
exempel på vad som skulle kunna komma att inträffa. Örn ett antal cementfabrikanter
eller gummifabrikanter, som kan räknas på båda händernas fingrar,
bilda en trust, så lära väl förutsättningarna för en sådan åtgärd ligga
ganska nära till hands. Men tror någon i denna kammare, att de svenska
fruktodlarna, vilkas antal räknas i flera tiotusental, eller de svenska odlarna
av grönsaker, som även måste räknas i tusental, skola kunna sammansluta sig i
truster, jämförbara med cementtrusten och gummitrusten, hotande att utsuga
svenska folket? Detta var emellertid herr Olssons i Ramsta sista stora motivering
för sin avslagsståndpunkt, i känsla måhända av att de tidigare anförda
motiven icke skulle komma att hålla. När han till sist sade, att arbetet i
tullkommittén är av sådan omfattning etc., så hade han verkligen i det uttalandet
koncentrerat allt vad han tidigare sagt. Men då får jag säga, att jag
struntar vid detta tillfälle i tullkommittén och röstar utan vidare för detta tullförslag.

Mina herrar, jag vill tillägga, att jag går icke in för vilka tullförslag som
helst. Jag har stått på avslagsståndpunkten i en rad tullfrågor vid denna riksdag.
Men jag har fått den uppfattningen, att det föreligger mycket vägande
skäl att. för en stor gren av svensk odling, som har en enorm betydelse för massor
av småfolk runt örn i Sveriges bygder, vilka nu leva under ytterst prekära
förhållanden, genast vidtaga en åtgärd i här föreslaget syfte. Jag besökte före
jul ett land, som icke blivit nämnt i debatten, men som spelar en viss roll som
konkurrent i fråga örn tomater. Det heter Marocko. De grönsaksodlingar, jag
där såg, på 300 tunnland och däröver, på jord, som nästan gratis ställes till
vederbörandes förfogande av den franska kolonialregeringen, och med tillgång
till arbetskraft av infödda till ett pris av 9 francs, d. v. s. omkring 1 krona
35 öre, örn dagen, visa på ett tydligt sätt, huru dessa länder med sina enorma
fördelar i fråga örn jordvärden och arbetspriser och sina billiga sjöfrakter kunna
konkurrera ut eller åtminstone svårt skada en odling uppe i Sveriges bygder.
Örn solen i Holland möjligen icke alltid skulle förhålla sig till solen i
Sverige på sätt som reservanterna tänkt sig, eftersom den saken dragits i tvivelsmål,
så finns det dock icke ringaste anledning att hysa några sådana tvivernäll
beträffande solen i Marocko, jämförd med solen i Sverige. Ty där kommer
den långt tidigare och är långt varmare.

Jag bär den uppfattningen, att det, som nu försiggår här, är en strid för att i
en ytterst brydsam situation, framkallad av ett våldsamt prisfall genom konkurrens
från länder med gynnsammare klimatiska förhållanden, söka, i den mån

Arig.

ifrågasätta
säsongtullar
å vissa slag
w frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Sr 33. 94

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. krafterna möjliggöra det oell i den man medel finnas, skydda den svenska träd''åxmalru''
gårdsodlingen. Oell då reservanterna, såsom jag erinrade till fru Östlund, lagt sitt
TSTsfa? förslag på sådant sätt, att de inskränkt sig till att begära vissa tullförhöjningar
av frukter och under begränsade perioder av året, då de svenska odlarna ha sina primörer och
grönsaker, dä det galler att skydda dem så att de skola kunna någorlunda stå ut i konkur(Forts.
) rensen i fortsättningen, så kan en sådan tullreform omöjligen karakteriseras
på annat sätt än såsom en folklig tullreform. Den tillgodoser breda fattiga
lager av den svenska landsbygdsbefolkningen och den skadar icke, såvitt jag
förstår, de svenska konsumenternas intressen. Genom en sådan åtgärd vinner
man, att den stagnation, som odlingen under glas för närvarande råkat in i, kan
avbrytas och ersättas med fortsatt utveckling. Och det är denna utveckling,
som enligt min uppfattning i sin tur kommer att medföra även jämnare och
för konsumenterna rimliga och goda priser. Jag förstår icke annat än att det
förslag, som här föreligger, är oantastbart, även om man betraktar det ur konsumenternas
synpunkt.

Jag ber, her talman, att få ansluta mig till yrkandet örn bifall till den reservation,
som jag varit med om att underskriva.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det synes mig som man skulle kunna
ur debatten utesluta tvisten örn det svåra eller icke svåra för dessa yrkesutövare.
Jag tror, att vi äro tämligen överens örn att för åtskilliga av dessa
yrkesutövare läget är rätt svårt. Jag tror också, att man skall kunna ur
debatten utesluta frågan, örn det är. god eller ond vilja som dikterat majoritetens
av bevillningsutskottet ståndpunktstagande. Vad det här gäller att
utreda är, synes det mig, frågan örn det är rimligt eller det är orimligt att
på basis av det bristande utredningsmaterial, som här föreligger, fatta, ett
beslut, med de konsekvenser detta beslut skulle innebära. Jag ber nämligen
att få erinra örn att, enligt de undersökningar och beräkningar som äro. verkställda
i bevillningsutskottet, ett bifall till motionen, som i det väsentliga är
detsamma som reservationen, skulle öka det man skulle avkräva i tull med
i det närmaste 4 miljoner kronor. Det är sålunda icke någon liten bagatell
som det här är fråga örn, vilket man från åtskilliga håll har velat göra gällande.

Jag tog mig under middagsrasten en liten repetition i den verkligt flott
skrivna reservationen av herr Wohlin från 1927, vilken sedermera blev riksdagens
beslut och som ligger till grund för den tullutredning, som sedermera
igångsatts. Jag måste säga, när jag gjorde denna repetition och läste igenom,
sats för sats, stycke för stycke, det som herr Wohlin uttalade 1927
och som vi anslöto oss till vid den tidpunkten, att jag har svart att första det
ståndpunktstagande, herr Wohlin gjort i det föreliggande ärendet. Denna utredning
sattes ju igång för att man skulle, som det star i denna riksdagens
skrivelse, komma ifrån att avgörandet i de olika tullfrågorna skulle ske på
grund av tillfälligheter, ilan skulle få fram vad som var det verkliga skyddet.
Man skulle få fram en verklig avvägning. Man skulle få fram en undersökning
med hänsyn tagen till den förändrade ekonomiska organisation, som
hade kommit till, sedan man satte de tullsatser vi hade i tulltaxan. När jag
ser allt detta, tror jag, att riksdagens ståndpunkt 1929, när vi första .gången
efter tullutredningens igångsättande hade att taga ståndpunkt till förslaget
örn de ändrade tullarna på frukt, mer överensstämmer med 19.27 års riksdagsbeslut
än den reservation, som herr Wohlin i dag inbjuder riksdagen att ansluta
sig till. Då liksom nu var bevillningsutskottets ståndpunktstagande fotat
på det uttalande som hade gjorts av ämbetsverken. Redan 1929 förklarade
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen, att man
inte ansåg, att detta ärende kunde lösas separat, utan att detsamma tillhörde

Onsdagen den C maj e. m.

95 Nr 33.

de spörsmål, som borde underkastas undersökning i tullutredningen. Samma
ståndpunkt Ilar kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i år. Därtill kommer
ju, att detta ärende även på ett annat sätt har bringats till tullkommittén.
Det gjordes nämligen den 5 februari ifrån trädgårdsodlarna en framställning
till Kungl. Majit. Kungl. Majit remitterade denna till jordbruksutredningen.
Jordbruksutredningen förklarade, endast för några månader sedan, att detta
är ett ärende, som hör till tullkommittén och därför bör för utredning skickas
till denna tullkommitté. Kungl. Majit har också bringat denna trädgårdsodlarnas
framställning till tullkommittén för omprövning och utredning. Det
är ändå inte vanligt, att när ett ärende på detta sätt förts inför Kungl. Majit
och Kungl. Majit påkallat utredning, riksdagen då fattar beslut under det att
frågan ligger under utredning.

Jag skulle vilja säga, att när jag hörde herr Wohlin i dag, så blev jag i
hög grad förvånad. Herr Wohlin ansåg, att säsongtullar äro ett naturligt,
ett rationellt instrument, som det är lämpligt att genomföra. När jag hörde
detta sade jag: ja, men tänk att icke finansminister Wohlin, som 1929 hade
det mest utomordentliga tillfälle, som någon finansminister haft på många år,
när vi gjorde den stora tulltaxerevisionen, då försökte genomföra det syftet.
Det hade varit ett lämpligt tillfälle. Då hade Kungl. Majit haft saken undersökt.
Då hade Kungl. Maj :t lagt fram ett utrett förslag på riksdagens bord.
Jag erinrar mig också, när herr Wohlin i dag talar för de förhöjda frukttullarna,
att det visst var herr Wohlin som för två år sedan föreslog en sänkning
på torkad frukt, vilken sänkning uppskattades på så utomordentligt sätt
av det svenska folket. Jag tycker inte, att den handlingen står på något
sätt i samklang med de tullförhöjningskrav, herr Wohlin i dag framförde.

Låt mig sedan säga, att för bevillningsutskottets ståndpunktstagande ha
lantbruksstyrelsen och kommerskollegium uttalat sig samt även, enligt uppgift
i handlingarna, jordbruksutredningen. För reservanternas ståndpunktstagande
har en enda reservant i lantbruksstyrelsen uttalat sig. Det kan ju
hända, att denne ende är den ende verkligt sakkunnige i detta spörsmål, och
det skulle således vara honom som riksdagen följer. Jag tror emellertid, att
det nu liksom vid föregående tillfällen är klokt och riktigt att följa ämbetsverken,
i all synnerhet som de i det föreliggande ärendet äro samstämmiga.

Till sist skulle jag vilja vända mig till herr Heiding. Han talade örn tullen
på blomstjälkar m. m.. som vi behandlade för inte länge sedan. Jag vill då
säga, att det är en sak av helt annan karaktär. Det gällde då ett halvfabrikat
för en svensk industri. Tullsänkning skulle gagna denna industri
i dess verksamhet utåt. Det fanns ingen som helst anledning att avböja en tullsänkning
av den karaktären.

Herr talman! När jag summerar ihop vad som förekommit i det föreliggande
ärendet, när jag väger de olika skälen mot varandra och lägger å ena
sidan den ende reservanten i lantbruksstyrelsen och å den andra sidan ämbetsverkens
samstämmiga uttalande, att denna fråga är av den natur, att den bör
underkastas en ordentlig omprövning av den sittande tullutredningen, ja, då
kan jag icke komma till annat resultat än det jag kom till i utskottet. Jag
ber därför att få hemställa om bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Osberg: Herr talman! Vi ha under lidornas lopp blivit mer och mer
ett kommersiellt land. ett land som man i handelsavseende räknar med, att
döma av uttalanden som göras av utlänningar på besök hos oss, ävenså i deras
press. I likhet med de flesta tror jag, att vilken jordbruksgren det än
gäller, så måste man beteckna den som betryckt. Men de herrar, som tala
i dag, få väl komma ihåg, att även de som bedriva jordbruk utanför våra
gränser, befinna sig i ett betryckt läge. Vi lia ju fått mottaga råd här i
riksdagen undan för undan att göra allt vad vi kunna för att exportera ani -

Ang.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
■v frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Nr 33. 96

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng. maliska produkter. Man har talat så mycket örn att vi skola organisera oss

sfevnrtuUar oc^ s°ka tränga oss ut på världsmarknaden och göra vad vi kunna för avå
vissa slag sättningen av våra produkter. Jag antager, att man förfar på samma sätt
av frukter och i utlandet. Man har givetvis där icke blivit oberörd av den kris beträffande
grönsaker, jordbruksprodukter, som nu går över världen. Det är väl så, att utlandet kohort».
) per produkter av oss, då vi, som jag sade, ha blivit ett kommersiellt land
och ju ha fått förbindelser till alla länder på jorden, som det är något att
räkna med. Vi få därför taga hänsyn icke blott till att vi importera utan även
till att vi exportera.

Det går nu icke något år tillända utan att det framställes krav på tullförhöjning
eller tullsänkning. Det har blivit snart sagt olidligt med alla dessa
krav. Riksdagen fann då på sin tid lämpligt att sätta igång med en utredning,
varigenom man skulle försöka få till stånd en utjämning, så att ingen
part skall kunna säga, att han blivit missgynnad och en annan favoriserad.
Så tillkom tull- och traktatkommittén. Nu är jag den första att erkänna, att
denna kommitté slarvat och slarvat mycket, beträffande tidsutdräkten. Nu
har visserligen en kommitté blivit tillsatt, för att revidera tull- och traktatkommitténs
arbete. Nu hoppas jag i all rimlighets namn att det sista arbetet
skall bli slutfört.

I fjol togo vi oss friheten från den liberala gruppens sida att göra en framställning
om tullsänkning för vissa produkter, örn vilka vi voro säkra på att
de tålde vid en sådan sänkning. Det rörde snart sagt alla jordbruksredskap
och även andra saker för jordbruket, såsom cement m. m. Då ville inte de
herrar, som äro sådana tullivrare, när det gäller jordbruksprodukter, vara
med örn att röra vid dessa för jordbruket så ogynnsamma tullar. Det är rättvisa
vi sträva efter, såväl på det ena hållet som på det andra. Jag kan inte
se, att det är någon rättvisa i, att vissa industrier, som här i landet tillverka
dylika saker och som konkurrera på den utländska marknaden, skola behöva
ett tullskydd, som naturligtvis blir till nackdel för dem, som skola använda
dessa saker inom landet. Jag tycker, att då det gäller nu ifrågavarande produkter,
vi kunna giva oss till tåls någon tid och vänta till dess ett resultat
kommer fram av den pågående tullrevisionen och förslag från denna ligger
på riksdagens bord. Jag hoppas nu att få ett gynnsamt svar av hans excellens
herr statsministern på den av mig framställda interpellationen, att vi
ha att förvänta ett sådant förslag till nästa års riksdag. När det förslaget
kommer, skola vi väl kunna enas och komma fram möjligen till bättre resultat.

Herr Björklund sade, att örn det visar sig att utredningen pekar hän på
att den odling, som nu är på tal, tarvar skydd, så skall han gå med. Herr
Fabian Månsson har sagt något liknande. Det är en del människor i denna
kammare som tror på tullarna som något övernaturligt, något saliggörande.
Men det är kanske inte alls så helt därmed som många tro. Alla länder vilja
väl exportera så mycket som möjligt. Vi ha under vissa år kommit därhän,
herr Wohlin, att vår export överstigit vår import. Vi kunna inte vara främmande
för, att vi även måste taga hänsyn till vår export, och det duger inte
att bara betrakta förhållandena rörande vår import. Jag kan inte se annat
än att den förevarande frågan är ett sådant ur sitt sammanhang lösryckt
problem, som bör uppskjutas till dess man får fram hela tullskyddsproblemet
i ett sammanhang och får syna det i sömmarna. Om det vore så, att vi
inte exporterade något, så kunde jag förstå herrarnas iver att resa upp tullmurar,
men då vi även äro beroende av vår export och måste taga lika stor
hänsyn till denna som till importen, så tror jag att herrarna med lugn kunna
motsätta sig de olika krav på tullförhöjning som än från det ena och än från
det andra hållet framföras. Under sådana förhållanden, och då man inte torde
kunna jäva vad jag här framfört, tycker jag att man kan taga detta med

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 33.

ro och se vad det blir för resultat när den väntade tullrevisionen kommer.
Jag hoppas på det livligaste, att vi snart få papperen på bordet.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Herr Wohlin med sin kända dialektiska
skicklighet vände sig först till fru Östlund, som hade företrätt konsumenternas
syn på saken. Herr Wohlin sade till fru Östlund, att det här icke alls
var någon fara för konsumenterna. Den föreslagna åtgärden skulle endast
medföra ökad förbrukning av dessa produkter. Jag har alltid beundrat herr
Wohlins logiska skärpa, men denna gång förstår jag inte det logiska sammanhanget,
då han vill göra gällande, att detta förslag skall åstadkomma en ökad
förbrukning och vara till nytta för konsumenterna, örn trädgårdsodlarna
skola få någon nytta av dessa tullförhöjningar, så måste det ju ske därigenom
att de få sina priser höjda. Annars blir det väl ingen glädje för dem. Höjda
priser kunna icke åstadkomma ökad förbrukning. Något sådant förefaller
högst osannolikt. Skall det bli ökad förbrukning, så måste väl priserna falla,
så att folk, som inte förr haft råd att köpa dessa varor, nu skola kunna göra
det. Det är den vanliga gången.

Sedan herr Björklund fått några klatschar av herr Wohlin, vände sig herr
Wohlin med sin oerhörda överlägsenhet mot herr Olsson i Ramsta. Jag får
naturligtvis böja mig för vår nuvarande generaltulldirektör, vilken, det förstår
jag, sitter inne med mycken kunskap på tullområdet. Jag, den enkle
ledamoten av tullkommittén, kan givetvis inte mäta mig med generaldirektören.
Herr Olsson i Golvvasta sade, att han ansåg, att direktiven icke lade hinder
i vägen för oss att gå på den väg, som jag antytt. Han var i alla fall med
örn initiativet till denna utredning. Grunden för densamma var, att man skulle
söka få en avvägning. Detta avvägningsmoment låg också i direktiven. När
jag då gentemot herr Olsson i Golvvasta påpekade, att även trädgårdsodlarna
ha en del saker, som ole använda i sin produktion och vilka äro tullbelastade,
och att man väl då måste undersöka även tullsatserna å dessa saker, så drog
herr Wohlin ut konsekvenserna av detta mitt påstående in i det rosenrasande.
Han säde, att här framlägger herr Olsson i Ramsta de allra mest avskräckande
interiörer från tullkommitténs arbete. Herr Wohlin ville påstå, att tullkommittén
sitter och gör matematiska beräkningar över hur glas, cement, järn och
alla redskap, som vi använda i trädgårdsodlingen, belasta trädgårdsodlarnas
produktion, och så sade herr Wohlin: med ett sådant arbetssätt blir kommittén
naturligtvis aldrig färdig. Herr Wohlin, det ligger faktiskt så till, att vi måste
i tullkommittén se till, örn en tillverkning är belastad av tull på de råvaror
och halvfabrikat som densamma behöver. Aven om vi inte göra sådana noggranna
matematiska beräkningar, som herr Wohlin antydde, så måste vi dock
taga dessa förhållanden i visst betraktande. Även i det föreliggande fallet
blir det en viss belastning, det är tydligt. Man måste också sätta in de olika
tullsatserna mot varandra och avväga dem på något sätt, örn de överhuvud
taget gå att avväga.

Vidare säde herr Wohlin, att sedan jag framlagt alla de skäl jag hade. så
drog jag för säkerhets skull vidare fram ett annat motiv, trustbildningen. Hur
förhöll det sig därmed? Herr Magnusson i Skövde gjorde gällande, att örn det
bleve ökad produktion, så komme priserna att falla. Då sade jag endast detta,
att det är ett argument, som tullvännerna i allmänhet anföra, att priserna icke
komma att höjas genom en förhöjd tull, utan genom den ökade produktionen
komma de att falla. Det håller emellertid inte alltid streck, ty det händer att
tillverkarna ^ då sammansluta sig i en trustbildning. Jag sade icke. att''jag
trodde, att vara trädgårdsodlare skulle kunna göra det, ty det är viii lika svårt
tor dem som flir lantbrukarna att åstadkomma en trustbildning; där bli vi
handikappade. Jag anförde det som ett argument mot det allmänna påståeuiiet,
som tullvannerna komma med, att tullen endast kommer att (ika produk Andra

kammarens protokoll 1931. Nr 7

Any.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Nr 38. 98

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng.

ifrågasatta
säsongtullar
ä vissa slag
av frukter och
grönsaker.

(Forts.)

tionen och att den ökade förbrukningen av varan förbilligar densamma. Det
var icke något slutargument för mitt ståndpunktstagande i detta speciella
fall.

Herr Magnusson i Skövde yttrade, att dessa nu framställda förslag äro sinsemellan
tämligen olika. Herr Wohlin sade, att det finns bara ett förslag, reservanternas
förslag. Reservanterna säga emellertid i sin motivering, att de
helst hade velat taga direktör Linds förslag. Det var deras hjärtesak, men
därför att de inte fingo majoritet voro de tvungna att taga det förslag, som de
upptagit i sin reservation. Det är dock någon skillnad mellan direktör Linds
förslag och reservationens förslag. Som herr Olsson i Gävle anfört, går tullförhöjningen
på 4 miljoner kronor. Jag undrar, fru Östlund, örn icke denna
belastning av 4 miljoner kronor ändå är en belastning. Hur lugn fru Östlund
kan bli av herr Wohlins lugnande och fina tal återstår att se.

Jag har intet vidare att tillägga. Jag anser att de förändringar i tulltaxan,
som här föreslås, innebära så stora tullförhöjningar, att det borde vara alldeles
särskilt starka skäl anförda för ändringen. Det gäller ju här säsongtullar,
och en så stor fråga måste väl ändå få vara mera noggrant prövad, innan man
beslutar i densamma. Då vi ha en tullkommitté som arbetar, anser jag det
uteslutet, att vi skola gå på detta förslag. Här har varit varje år förslag örn
höjda tullar. Yi hade 1928 och 1929 förslag örn höjning av frukttullen. Yi
ha förslag örn höjning av spannmålstullarna o. s. v.

Jag skall endast be att få säga några ord till, och det gent emot herr
Magnusson i Skövde. Han yttrade, att herr Olsson i Ramsta ett par gånger
i sitt anförande hade betygat, att han verkligen hade hjärta för trädgårdsodlarna,
men det var blott ett billigt påstående, menade herr Magnusson: herr
Olsson i Ramsta har uttalat sitt intresse för lantbrukets män, men vad har
herr Olsson i Ramsta gjort för lantbruket, när det gäller denna sak? Jag vill
säga herr Magnusson i Skövde, att jag icke kommer att gå på högerns tullmotioner,
men jag vill påpeka, att jag varit med örn alla de åtgärder, som vi
vidtagit under dessa år för att hjälpa jordbruket. Så t. ex. har hjälpen till
den skånska betodlingen fått min röst. Det kanske har undgått herr Magnussons
i Skövde uppmärksamhet, att jag till och med ett år här gick med på en
motion örn tullförhöjning på spannmål, en höjning till 5 kronor. Den motionen
vänn visserligen icke riksdagens bifall. Jag har också bidragit till utförselbevisen,
och jag har bidragit till andra åtgärder, som beslutats här i riksdagen.
Att emellertid inte riksdagen har anammat högerns tullförslag som hjälp åt
jordbruket, det visar ju, att riksdagen icke har trott på den saken utan gått
in för andra och lämpligare åtgärder, tills vi få frågan örn tullsatsernas höjning
utredd.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Lithander, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs.

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Johan Nilsson i Kristianstad avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen.

Onsdagen den 6 maj e. m.

Nr 33.

Herr talmannen meddelade, att herr Lithander jämte 24 av kammarens ledamöter
framställt skriftlig begäran örn voteringens verkställande medelst namnupprop,
vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop
nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 90 ja och 71 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages:
, i * luli

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen......		1
» Andre Vice Talmannen......
Stockholms stad.
Herr Lindman.............		1
» Lindqvist i Stockholm . ...... » Ekman.............	1
» Eriksson i Stockholm....... » Hansson i Stockholm.......	1
» Nylander............ » Engberg.............	1
» Johanson i Stockholm....... Fru Östlund............. Frk. Wellin.............. Herr Forssell . . . •..........	1	1
» Holmdahl............ » Järte..............		1
» Höglund i Stockholm....... » Kilbom.............	1
» Carleson............. » Andersson i Stockholm...... » Nygren.............	1
Stockholms län.
Herr Andersson i Igelboda.......	1
» Källman.............	1
» Andersson i Tungelsta....... » Eurén.............. » Christenson...........		1
» Laurin.............. » Mosesson............. »> Ahl...............	1	1
» Lundquist............ » Flyg...............		1
Uppsala län.
Herr Borg..............	1
» Olsson i Golfvasta........ » Björnberg............		1

Äng.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

»r 33. 100

Oasdagen den 6 maj e. m.

Äng.

ifrågasatta
säsongtuUar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Wohlin.............		1
» Lundstedt............
Södermanlands län.
Herr Johansson i Uppmälby......	1
» Olsson i Ramsta......... » Laurén.............	1	1
» Andersson i Katrineholm......	1
» Jonsson i Eskilstuna........	1
» Andersson i Dunker........ » Lundbom ............	1	1
Östergötlands län.
Herr Pettersson i Bjälbo........		1
» Sjögren............. » Karlsson i Vadstena.......	1 1
» Olsson i Rimforsa.........	1
» Björkman............ » Ericson i Boxholm........	1	1
» Ward.............. » Anderson i Norrköping......	1	1
» Jonsson i Risinge.........		1
» Hollertz.............		1
» Skoglund............ » Hermansson...........		1
Jönköpings län.
Herr Johanson i Huskvarna.......		1
» Hamrin.............	1
» Carlström............	1
» Fast...............	1
» Petersson i Broaryd........ » Svensson i Högsjöhult.......		1
» Lilliecreutz........... » Andersson i Löbbo........ » Johnsson i Norrahammar.....	1	1	i
Kronobergs län.
Herr Magnusson i Tumhult.......
» Olsson i Blädinge......... » Svensson i Betingetorp......		1
» Blomquist............ » Svensson i Grönvik........ » Rosander............	1	1
Kalmar län.
Herr Magnusson i Kalmar....... » Oausson i Solberga........			i
» Werner.............	1
» Gustafson i Vimmerby...... .	1

Onsdagen den 6 maj e. m.

101 Nr SS.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Johansson i Krogstorp.......		1
» Heiding............. » Wirsell............. » Schött.............
» Walden!.............		1
Gotlands län.
Herr Gardell i Gans..........		1
» Svedman............. » Gardell i Stenstu.........		3
Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa..........		1
» Törnkvist i Karlskrona......	1
» Jeppsson............. » Holmgren............	1	1
» Wachtmeister.......... » Hällgren.............		1
Kristianstads län.
Herr Borggren.............
» Persson i Fritorp......... » Björklund............	1	1
» Björk i Tryde.......... » Jönsson i Fridhill........ » Hammarlund.......... » Björck i Kristianstad.......	1	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Winkler.............		1
» Lovén ..............	1
» Lindskog............. » Weibull ............. » Bergström i Hälsingborg...... » Andersson i Malmö........	1	1
» Thomson.............	1
» Vougt..............	1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge.........	1
» Olsson i Kullenbergstorp..... » Sköld..............	1	1
» Andersson i Höör.........	1
» Törnkvist i Bjuv.........	1
» Paulsen............. » Månsson i Erlandsro........	1	1
» Nilsson i Hörby.......... » Pehrsson i Bramstorp.......		1
Fru Nordgren............. Herr Ljung............. •	1	1

Äng.

ifrågasatta
säsonglullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Nr 33.

102

Onsdagen den 6 maj e. m.

Äng.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Hallands län.

Nej

Av står -

Herr Lindqvist i Halmstad .
» Johansson i Brånalt. .
» Andersson i Falkenberg
» Larson i Tönnersa. . .
» Eriksson i Toftered . .
» Andersson i Lindome .

Göteborgs stad.

Herr Lithander......

» Sjöström......

» Pehrsson i Göteborg .

» Wigforss.......

» Höglund i Göteborg . .
» Olson i Göteborg . . .

» Ström ........

» Wijkander......

» Ekberg.......

Göteborgs och Bohus län.

Herr Andersson i Grimbo . . . ,
» Olsson i Broberg . . . . ,

» Olsson i Berg......

» Osberg..........

» Wallerius........

» Brännberg........

» Mårtensson........

» Karlsson i Munkedal . . .

Älvsborgs län.

Herr Danielsson......

» Gustafson i Kasenberg.

» Lindgren.......

» Hansson i Trollhättan .

» Olsson i Mellerud . . .

» Alströmer......

» Johansson i Fårekulla .

» Ryberg.......

» Leffler........

» Johansson i Väby . . .

» Petersson i Lerbäcksbyn
» Weijne.......

Skaraborgs län.
Herr Bengtsson i Kullen . .

» Magnusson i Skövde. .

» Bäcklund......

» Johanson i Hallagården

» Vahlstedt......

» Lundén .......

Onsdagan den 6 maj e. m.

103 Nr 33.

	Ja	Nej	Av-står !
Herr Anderson i Storegården......		1
» Persson i Tidaholm........ » Nordkvist............	1	1
Värmlands län.
Herr Jansson i Edsbäcken.......	1
» Hallén.............	1
» Andersson i Prästbol.......	1
» Norling ............. I » Norsell.............. » Spångberg ............	1		!- A *''
» Björling............. » Olson i Torsby .........		1	1
» Persson i Grytterud........ » Nilsson i Karlstad........		1
Örebro län.	■“
Herr Uddenberg............	1
» Anderson i Råstock........	1
» Nilsson i örebro.........	1
» Ljunggren............ » Persson i Falla..........	1	1	■
» Mogård............. » Sandwall.............		1
» Åqvist.............	1
Västmanlands län.
Herr Larsson i Stockholm.......	1
» Eklund............. » Olovson i Västerås........ » Ander.............. » Johansson i Bro.........	1	1
» Olsson i Österbo.........		1
Kopparbergs län.
Herr Jansson i Falun..........	1
» Olsson i Mora...........	1
» Andersson i Rasjön........	1
» Pettersson i Hällbacken...... » Andersson i Ovanmyra......	1	1
» Karlsson i Grängesberg...... » Aronson.............	1
» Ericsson i Sörsjön........	1
Gävleborgs län.
Herr Månsson i Furuvik........			1
» Sävström............	j 1
» Lindley............. » Johansson i Edsbyn........	1
» Olsson i Gävle..........	i 1

Ang.

ifrågasatta
säsongtullar
å vissa slag
av frukter och
grönsaker.
(Forts.)

Kr 33. 104

Onsdagen den 6 maj e. m.

Ang.

ifrågasätta
säsongtullar
å vissa slag !
av frukter och
grönsaker.
(Forti.)

		Ja	j Nej	Av- står
Herr Holmström............		1
»	Herou..............	1
»	Svedberg.............		1
»	Högström............	1
»	Hilding.............
»	Hultman.............
	Västernorrlands lån.
Herr	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Bergström i Bäckland.......	1
»	Strindlund............		1
»	Västberg.............
»	Molander............	1
»	Edberg.............		1
»	Budén.............		1
1 »	Sandström............		1
»	Öhman.............	1
»	Berg..............
	Jämtlands län.
Herr Olofsson i Digernäs........	1
»	Hedlund i Östersund.......
»	Hedlund i Häste.........
»	Persson i Trången.........
»	Olsson i Ködningsberg.......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund i Brattfors........			i
»	Wikström............	1
»	Lindmark............			i
»	Lindberg.............	1
»	Sandberg ............	1
»	Näslund.............	1
»	Wiklund i Byske.........	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............
»	Nilsson i Antnäs.........
» »	Lövgren ............. Dahlén.............
*	Grapenson ............
»	Selberg.............
»	Lundström...........		1 \|
	Summa	90	71 J	6

§ 4.

i/ra^a om Slutligen upptogs till behandling andia kammarens andra tillfälliga utavvedoch''1
s^°^s utlåtande, nr 5, med anledning av väckt motion angående åtgärder till
rundtimmer, förhindrande av onödig import utav ved och rundtimmer.

Onsdagen den 6 maj e. m.

106 Nr 33.

Uti en inom andra kammaren avgiven och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 331, hade herr Edberg föreslagit, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsamma åtgärder till förhindrande
av onödig import av ved och rundtimmer.

Utskottet ^hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herr Andersson i Dunker, som ansett,
att utskottet bort hemställa om bifall till motionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Edberg: Herr talman! Trots att andra kammaren för några dagar
sedan behandlade en liknande fråga, ber jag ändå att få säga några ord.

Jag vill då erinra om, att den motion, som då behandlades och som framlämnats
av greve Wachtmeister, gick ut på ett tullförslag samt en skrivelse
till Kungl. Majit om utredning i frågan. Min motion går ut på en skrivelse
till Kungl. Majit med begäran att Kungl. Majit måtte vidta skyndsamma åtgärder
till förhindrande av virkesimport.

I det utlåtande, som föreligger, har andra tillfälliga utskottet hänvisat till
bevillningsutskottets utlåtande. Det föreligger också här en reservation av
herr Andersson i Dunker, och det förvånar mig, att ej greve Wachtmeister
finnes med som reservant. Det är nästan så, att man undrar, örn greve Wachtmeister
menade allvar med den motion, som behandlades här för några dagar
sedan. . I alla fall har andra tillfälliga utskottet pekat på det utlåtande, som
bevillningsutkottet framlämnat med anledning av greve Wachtmeisters motion,
och jag skall därför sysselsätta mig litet med detta utlåtande.

Bevillningsutskottet säger, att i den debatt, som fördes i kammaren den 19
januari, meddelade bl. a. statsministern, att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och fört underhandlingar i saken på olika håll, varjämte
statsministern tilläde, att han trodde, att någon införsel av antytt slag icke
f. n. ägde rum, ävensom att det kunde antagas, att i fortsättningen en sådan
icke heller komme ifråga. Vid den förra debatten upplystes, att ett stort bolag
i landet hade importerat 80,000 kubikmeter massaved från Ryssland. Och
det har meddelats mig, att det i dessa dagar gjorts upp kontrakt örn export
från^ Ryssland, och Polen av ganska stora partier ekvirke. Och under sådana
förhållanden vill det synas, som om importen trots försäkringarna ändå florerar
från öster.

Bevillningsutskottet säger också i senare delen av utlåtandet, att utskottet
förutsätter, att utvecklingen å förevarande område inom och utom landet kommer.
att av Kungl. Majit och vederbörande myndigheter noga följas med anledning
av de framställningar, som till Kungl. Majit inkommit. Jag har varit
med i en uppvaktning till regeringen, men örn jag har fattat regeringens
svar rätt, gör den som Orsa kompani, den lovar ingenting bestämt. Men örn
riksdagen skulle skriva till Kungl. Majit i frågan, tror jag icke, att det försämrar
regeringens ställning, ty det är givet, att den måste känna sig bunden
av riksdagens direktiv, även örn regeringen i alla fall i sista hand ändå kommer
att handla på eget bevåg.

Men om vi gå längre i utskottets utlåtande, säger utskottet, att det föreligger
utlåtanden av Svenska skogsvårdsföreningen och Sveriges skogsägareförbund,
som tillstyrkt motionen. Men örn man går längre ner, står det, att därjämte.
hava i en likaledes till utskottet ingiven skrift Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska^ cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen tillstyrkt,
att beslut måtte fattas om en skyndsam utredning, åsyftande att mot -

I fråga om
onödig import
av ved och
rundtimmer.
(Forts.)

Nr 38. 106

Onsdagen den 6 maj e. m.

I fråga om
onödig import
av ved och
rundtimmer.

(Forts.)

arbeta sådan import av ryskt virke, som kan bliva skadlig för Sveriges exportmarknader.
Det är ett ordspråk, som säger, att orden äro till för att dölja tankarna,
och i detta fall passar det utmärkt. Det kan ej skada ^Sveriges exportmarknader,
örn man importerar virke till våra hamnar, örn våra industriarbetare
ha full sysselsättning och full betalning, under det att våra skogsägare ej
få avverka en enda stock och våra skogsarbetare bli utan arbete. Det är ju
i alla fall märkligt, och det vill synas, som örn bevillningsutskottet tagit detta
utlåtande från cellulosaföreningen och trämasseföreningen på fullt allvar. Men,
såvitt jag kan läsa i utlåtandet, är det så, att det understöder importen av utländsk
vara. Det är något ganska märkligt i utskottets utlåtande._ I det relateras
ett utlåtande från kommerskollegiet, som pekar på, att det finnes vissa
förpliktelser, som Sverige iklätt sig enligt den svensk-tyska handelstraktaten.
Jag vill fråga, vad den svensk-tyska traktaten har att göra med importen av
ryskt trä. Det förefaller mig egendomligt.

Jag återgår till den debatt, som fördes här i kammaren för några dagar
sedan. Då uppträdde exportföreningens chef här. Jag har meddelat herr Nylander,
att jag kommer att syna hans yttrande i sömmarna, och jag hoppas, att
han är närvarande i kammaren. Herr Nylander säger, att han ville avge en
bestämd gensaga mot herr Wachtmeisters nyss fällda yttrande örn kommerskollegium.
Det må ej väcka förundran, örn Sveriges jordbrukare ställt sig
tvivlande till kommerskollegium. För ej så länge sedan tillstyrkte kommerskollegium
avsättning av svenska industrialster för konsumtion inom landet till
verk och andra inrättningar och några dagar efteråt avstyrker samma kommerskollegium,
när jordbrukarna begära att inom landet få avsättning för
svenska jordbruksprodukter. Nu har kommerskollegium gjort på samma sätt.
När det gäller, att vi skola få avsättning av våra skogsprodukter, då har kommerskollegium
avstyrkt åtgärder. Det må, som jag säger, ursäktas oss, örn
man ställer sig undrande och förlorar förtroendet för kommerskollegiet när det
handlar på detta sätt. Men å andra sidan kan man så väl förstå, att personer,
anställda i statens tjänst, som ha stora privata inkomster, ej tänka så mycket
på. om det finns nödställda jordbrukare eller skogsägare.

Vidare yttrade herr Nylander i debatten örn t. ex. det stora bolaget i Värmland,
som importerade timmer till landet. Han citerade visst, vad det bolaget
själv sagt i sitt utlåtande, att vederbörande företag stod inför risken att på
grund av brist på massaved nödgas stänga ett par fabriker och därmed urståndsättas
att fullgöra sina leveranser. Detta är ej med sanningen överensstämmande.
Jag kan meddela, att Gävleborgs läns skogsägareförening erbjöd
sig att sälja massaved upp till 80,000 kubikmeter och för övrigt erbjöd
sig att sälja mycket mera. Men det var så. att bolaget ej ville köpa massa -ved här i Sverige. Jag kan upplysa, att ordföranden i Stockholms läns skogsägareförening
meddelade mig, att föreningen utbjudit massaved till 15 kronor
per kubikmeter, och jag har hört, att man i vissa trakter utbjudit veden till
14 kronor.

Under sådana förhållanden kan man ej förundra sig över, att Sveriges skogsägare
ställa sig litet undrande örn vad meningen är.

Herr Nylander säger, att det berodde på säregna förhållanden, att detta
bolag importerade massaved då. Alldeles riktigt. Men dessa säregna förhållanden
berodde på att skogsägarna i Värmland fordrade marknadspriser,
inte mer och inte mindre. Men då sade bolaget nej. naturligtvis för att pressa
dessa skogsägare till att sälja till de priser, bolaget önskade. Herr Nylander
erkänner också detta senare i sitt anförande, då han säger: »När man vidare

talar örn dumping, vill jag poängtera en sak. som säkerligen icke kan av motionären
(d. v. s. herr Wachtmeister) bestridas, nämligen att den ifrågavarande
importen ägt rum till priser som ligga över det svenska med 8 kronor per

Onsdagen den 6 maj e. m.

107 Nr 33.

ton råmateriel.» Detta styrker vad jag påpekade, nämligen att man hade ve- I fråga om

lat pressa skogsägarna i Värmland. Man förstår så väl, att det går bra att onödig import

taga Värmland ett år, Stockholmstrakten ett annat år och sedan fortsätta undan

för undan. Som det för närvarande är behövs det icke så mycken press på (fort»)

de_ svenska skogsägarna, förr än de måste underkasta sig vad som helst för

priser.

Herr Nylander säger också i sitt anförande, att örn riksdagen skulle ha
gått med på motionen, hade man enligt hans mening icke haft någonting att
vinna utan i stället löpt risken, att andra svenska intressen skulle kunna skadas.
Det är ganska egendomligt, att man här i kammaren fyrfaldiga gånger
får höra, när det gällt handelsintressena, att det är fråga om, att det svenska
jordbruket och det svenska skogsbruket skola få sitta emellan. Jag minns
mycket väl, hur det var, när det gällde den svensk-tyska handelstraktaten. Då
sörjde herrar högermän och socialdemokrater för att jordbruket, måste sitta
emellan. Nu pekar man också på traktater, och det är tydligen meningen, att
skogsbruket skall få sitta emellan.

_ Jag^skulle tro, att denna fråga har en mycket stor betydelse. Det har visat
sig i år, att en hel del inskränkningar på trävaruhanteringens område förekommit.

Jag har som sagt med min motion velat en skrivelse till''Kungl. Maj:t av
innehåll, att Kungl. Majit skulle få vidtaga de åtgärder, som Kungl. Majit
anser lämpliga, för att förhindra den ryska trävaruimporten. Jag skulle tro,
att min motion skulle ha en så att säga större effekt än den föregående motionen,
som greve Wachtmeister framlämnade, men i vilket fall som helst
skadar den ena motionen icke den andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nummer 5 och bifall till min motion och den reservation,
som framförts av herr Andersson i Dunker.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Det anförande, som nu hållits av herr
Edberg såsom motionär, är ägnat att framkalla den allra största överraskning
liksom det yrkande han kommit till. Han har här gått in för en sakbehandling
av ett ärende, som utav riksdagen redan behandlats.

Vi ha i utskottet befunnit oss i det läget, att vi ej kunnat underkasta motionen
sakbehandling på grund av att herr Wachtmeisters m. fl. motion av kammaren
avslagits. Det är väl inte gärna möjligt, att när herr Wachtmeister
begärt en skyndsam utredning angående åtgärder till skydd för den inhemska
produktionen och avsättningen av massa- och brännved, man skulle kunna nu
advocera det hela därhän, att herr Edbergs yrkande örn skyndsamma åtgärder
till förhindrande av onödig import av ved och rundtimmer skall vara en annan
sak än herr Wachtmeisters yrkande.

Jag ber, herr talman, då utskottet har intagit sin ståndpunkt av formella
skäl, och kammarens ståndpunkttagande sålunda även är formellt och ej rör
sakfrågan, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wachtmeister: Herr talman! Om jag icke missuppfattade herr Edbergs
yttrande, så_ avsåg han att fråga mig, huruvida jag menade allvar med
min motion, enär jag inom utskottet icke reserverat mig till förmån för hans
motion. Jag vill då påpeka, att jag betraktar denna fråga rent formellt, och
att frågan blivit reellt avgjord i och med att min motion blivit avslagen. Men
är det så, att kammaren anser, att denna fråga kan upptagas till reellt avgörande,
ställer jag mig på herr Edbergs sida och kommer att vid den votering,
som eventuellt begäres, att rösta för hans motion.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka, att den import av

Nr 33. 108

Onsdagen den 6 maj e. m.

/ fråga om
onödig import
av ved och
rundtimmer.

(Forts.)

virke, som nu pågår, fortfarande är betydande, och att man genom belt nyligen
upprättade kontrakt örn ek från Polen och Ryssland fullständigt slagit ut de
svenskar, som förut levererat ek till många svenska parkettfabriker.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Edberg: Herr talman! Det förefaller mig ganska märkvärdigt, att
herr ordföranden i utskottet säger, att frågan redan är avgjord, då vi redan behandlat
en föregående motion. Jag påpekade i mitt inledningsanförande, att
det här gäller två olika klämmar, ty greve Wachtmeisters motion gick ut på
undersökning och skrivelse till Kungl. Maj:t örn tullutredning, och min motion
på skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit får utan utredning handla på
bästa sätt och försöka förhindra den utländska virkesimporten. Såvitt jag förstår,
är det två olika motioner, och det är också därför, som jag har vågat upptaga
frågan till behandling.

Herr Weijne: Herr talman! Herr Edberg säger, att det här är frågan

om två olika motioner. Örn man studerar innebörden utav dem, finner man
emellertid, att de i själva verket behandla samma sak. Herr Edberg begär i
sin motion åtgärder. I herr Wachtmeisters motion begäres utredning örn åtgärder.
Det är ju, om man tittar litet närmare på saken, ingen åtskillnad i motionernas
hemställan, ty åtgärder måste i varje fall föregås av utredning. A
andra sidan betyder ju en utredning örn åtgärder, att man också tänker vidtaga
åtgärder. Jag kan icke fatta, att kammaren skall upptaga denna fråga till
realbehandling, då kammaren redan en gång förut fattat beslut i spörsmålet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 174, i anledning av väckt motion örn beredande av rätt till s. k. rekreationsresor
för vissa i Boden tjänstgörande extra tjänstemän vid lantförsvaret;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande internationell
nedrustningskonferens;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads- och
ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning i Karlstens
fästning; _ .

nr 177. i anledning av väckta motioner örn tillfällig löneförbättring at vissa
militära beställningshavare;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till teckning
av aktier i Kalix träindustriaktiebolag m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
vissa åtgärder till beteskulturens främjande;

Onsdagen den ö maj e. m.

109

Nr 33.

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga ägolotter i Mölltorps socken av Skaraborgs län;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
återstående delar av förutvarande mötesplatsen Sannahed;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av den
till kronan återfallna krononybyggesdelen 21/256 mantal Sundsvall nr 1 i Stensele
socken av Västerbottens län;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga markområden vid Ljungbyhed;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
den s. k. Skräddareheden m. m. vid Ljungbjdied;

nr 187, i anledning av väckta motioner örn anslag till hushållningssällskapet
i Jämtlands län;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den
lägre mejeriundervisningen jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 189, i anledning av väckta motioner angående ändrade villkor för lån
från spannmålslagerhusfonden och spannmålskreditfonden m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för
främjande av fiske på avlägsna fiskevatten; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag.

§ 6.

\ idare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:

nr 39, i anledning av väckt motion angående faderskapsbevisning medelst
blodundersökning ;

nr 40, rörande godkännande av en i Oslo den 22 december 1930 undertecknad
konvention örn ekonomiskt närmande;

nr 41, rörande förordning örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 42, rörande godkännande av ett avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande direkta skatter;

nr 43, i anledning av väckt motion örn tullfrihet för vissa för blomsterförädlingsindustrien
behövliga varor;

nr 44, rörande förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

45, rörande^ lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 16 oktober
1914 örn tillsyn å fartyg;

nr 46, rörande lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 10 maj 1901
örn inteckning i fartyg;

nr 47, rörande lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 2 juni 1911 örn
skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar;

nr 48, rörande tillfällig reglering av införsel av viss spannmål;
nr 49, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 3 § lagen örn
medling i arbetstvister;

nr 50, rörande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård; och

nr 51, rörande förslag till stadga angående enskilda sjukhem och förlossningshem.

Sr 33. ilo

Onsdagen den 6 maj e. m.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn kyrklig samfällighet i Göteborg ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 121, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkande:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad tid
för kronouppbörden jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379);

bankoutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges riksbank,
dels ock fullmäktiges i riksbanken framställningar örn ändrad lydelse av 15
och 20 §§ samma lag;

nr 40, angående vissa ändringar i bankoreglementet;

nr 41, angående beredande av medel för vissa åtgärder i anslutning till riksdagens
hyllningsgärd till isländska alltingets 1,000-årsjubileum m. m.;

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående inrättande
vid riksbankens huvudkontor av två nya tjänster i 22:a lönegraden;
och

nr 43, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
vissa ändringar i den vid avlöningsreglementet för befattningshavare vid riksdagens
verk fogade tjänsteförteckningen, såvitt angår befattningar vid riksdagens
hus, m. m.;

första lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av väckt motion angående
lagändringar, åsyftande att företagande av abort må bliva tillåtet;

andra lagutskottets

utlåtande, nr 34, i anledning av väckta motioner angående inordnande av
försäljning från s. k. kiosker under bestämmelserna i gällande butikstängningslag;
och

memorial, nr 35, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande nr 24 i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av väckta motioner örn ändringar i lagstiftning rörande
tillverkning av och handel med margarin;

Onsdagen den 6 maj e. m.

lil Nr 33.

nr 68, i anledning av väckta motioner angående en statligt ordnad redskapsförsäkring
för fiskarebefolkningen;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län jämte en i ämnet
väckt motion; och

nr 70, i anledning av väckt motion angående begränsning i jakttiden för områdena
ovanför odlingsgränsen i lappmarken.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindqvist i Stockholm under den 9 maj,

» Olovson i Västerås » 4 dagar fr.

> Ehberg
» Eurén
» Hedlund :
» Heiding
» Lindskog
» Ryberg
» Svensson

Häste

Grönvik

4
3
2

o. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.25 e. m.

den 7 maj,

» 7 »

5 8 »

» 7 »

» 7 >

s 7 »

» 9 » och

» 8 »

In fidem
Per Cronvall.