1927. Andra kammaren. Nr 15

ProtokollRiksdagens protokoll 1927:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Andra kammaren. Nr 15.

Tisdagen den 15 mars.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 8 och den 9 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare direktör Harry Weibull på
grund av influensa tillsvidare är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet betygas.

Landskrona den 14 mars 1927.

H. Wallengren,

leg. läkare.

§ 3.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Mäj:ts proposition, nr 198, med
förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 335 av herr Forssell m. fl.; och

nr 336 av herr Leffler; samt

till statsutskottet motionen nr 337 av herr Lindmark.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr
9—12 och andra lagutskottets utlåtanden nr 15—-19.

§ 6.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna andra lagutskottets memorial,
nr 20, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande andra lagutskottets
utlåtande nr 3 i anledning av väokt motion om skrivelse till Kung!. Maj d angående
ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnd.

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 15. 1

Nr 15. 2

Tisdagen den 15 mars.

§ 7.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, som nu föredrogs,
blev ånyo bordlagt.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Mjaj:ts proposition, nr 179, angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring:
nr 338 av herr Lindberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 190, med förslag till allmänt
resereglemente:

nr 339 av herr Andersson i Grimbo;
nr 340 av herr Bengtsson i Kullen; och
nr 341 av herr Hage;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 107, angående lån till främjande
av bostadsproduktionen:

nr 342 av herr Hedvall m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 116, angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m.:
nr 343 av herr Fjellman; och
nr 344 och 345 av herr Lindskog.

Vidare avlämnade herr Olsson i Kullenbergstorp fyra av honom m. fl. undertecknade
motioner, nämligen:

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 102, med förslag till
kommunalskattelag m. m.;

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 103, med förslag till
förordning om statlig inkomst och förmögenhetsskatt;

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 104, med förslag till
förordningar om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt; och
nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 105, med förslag till
lag om skogsaccis.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Belgien undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat ;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Österrike undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat; från

statsutskottet:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter;

.Tisdagen den 15 mars.

3 Nr 15.

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
telegraf fullmäktige m. m.;

nr 67, i anledning av väckt motion angående bevarande i svensk ägo av vissa
stenkolstillgångar å Spetsbergen;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunnigaj
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för uppförande av en telefonstationsbyggnad å Södermalm
i Stockholm m. m.;

nr 70, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt Götlunda och Flistads
socknars enskilda brandstodsbolag; och

nr 71, i anledning av väckta motioner om inlösen av Kävlinge—Barsebäcks
järnväg;

från bevillningsutskottet, nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 2 maj
1924 angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar;

från första lagutskottet:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsavtal
m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar;

nr 80, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av förkommen handling m. m. dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 81, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens bestämmelser
om ersättning för överliggedagar;

från andra lagutskottet:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella arbetsorganisationens
konferens vid dess åttonde sammanträde i Geneve år 1926;

nr 76, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåtgärder för beredande
av ökad möjlighet att tillvarataga det i allmänna flottlederna sjunkna virket;
och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av § 34 mom. 4 värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337);
samt

från jordbruksutskottet, nr 63, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Bengtsson i Norup	under	3 dagar fr. o. m. den	16 mars.
» Hedlund i Östersund	»	8 » » »	16 »
» Björling	»	6 2> 2> »	17 »
» Andersson i Katrineholm		5 * » »	15 >
» Lindskog		2 » » »	17 ■»

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.Bl e. m.

In fidcm
Ver Cronvall.

Nr 15. 4

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

tullen å jäst.

Onsdagen den 16 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 198, med förslag till lag om utlännings rätt
att här i riket vistas.

§ 2.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet motionen nr 338 av herr Lindberg;

till statsutskottet motionerna:

nr 339 av herr Andersson i Grimbo;

nr 340 av herr Bengtsson i Kullen ;

nr 341 av herr Hage; och

nr 342 av herr Hedvall m. fl.;

till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 343 av herr Fjellman; och
nr 344 och 345 av herr Lindskog; samt

till första särskilda utskottet motionerna nr 346—349 av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Järte, som yttrade: Herr talman! Härmed får jag anhålla, att kammaren
måtte medgiva, att motionstiden för propositionen nr 198 måtte utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst efter tjugonde dagen efter propositionens
avlämnande.

Denna anhållan bifölls.

§ 4.

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i anledning
av väckt motion om upphävande av tullen å jäst.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 92, hade herr Jonsson föreslagit, att riksdagen måtte besluta upphäva gällande
tullsats å jäst.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville,
med anledning av det förslag, som i förevarande motion framlagts, och med

Onsdagen den 16 mars.

5 ICr 1&.

beaktande av vad motionären till stöd för sitt yrkande anfört, verkställa undersökning
angående de verkningar på prisbildningen, som den inom jästfabrikationen
pågående eller genomförda trustbildningen utövat, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Boman, friherre Beck-Friis, Bengtsson
i Kullen, Nyländer, 1. F:son FLolmgren och Johansson i Krogstorp, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

av herrar Wohlin och Nilsson i Hörby, vilka ansett, att den förevarande
frågan vore av natur att böra prövas i samband med en framtida allmännare
revision av tulltaxan samt att tillräckliga skäl saknades att för närvarande tillstyrka
någon riksdagens skrivelse i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nyländer: Herr talman! Som av det föreliggande betänkandet framgår,
hemställer utskottsmajoriteten, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att undersökning verkställes angående de verkningar på prisbildningen,
som den inom jästfabrikationen pågående eller genomförda trustbildningen utövat,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan
giva anledning. o

När jag inom utskottet försökt att sätta mig in i denna, fråga, har det icke
varit mig möjligt att fatta, varför man skall vidtaga en sådan utredning^ eller
bifalla motionen. Utskottsmajoriteten har ju icke heller hemställt om ett sådant
bifall utan inskränkt sig till en begäran om en skrivelse. .

Varför har man nu gjort detta? Ligger prispolitiken inom jästfabrikationen
för konsumenternas vidkommande till på det sättet, att de bliva på något sätt
uppskörtade? Om så vore förhållandet, kunde ju möjligen en skrivelse vara
motiverad, och särskilt om en sådan prispolitik hade sin orsak i en kartell
eller i andra mera konstlade försäljningsåtgärder. Det ligger emellertid icke
alls till på det sättet. Jästpriset här i Sverige är nämligen blott 72 ^ av det
före kriget gällande. Vid en undersökning, som jag låtit verkställa beträffande
ett stort antal europeiska länder, har det framgått, att jästpriset i Sverige
ligger under så gott som alla andra länders. Blott i ett par går priset under
Sveriges. Ett sådant land är Holland, som har en stor jästexportmarknad på
England. Ett annat är Tyskland, där priset är ungefär 70 öre per kilogram.
Det låga priset där är beroende på synnerligen stark konkurrens inom landet.
Vid jämförelse mellan jästtullen i Sverige och i Tyskland visar det sig emellertid,
att vi hos oss ha en tullsats av 20 öre, vilken tull motionären vill upphäva,
under det man i Tyskland har en tullsats av icke mindre än 65 guldpfennige per
kilogram. Tullsatsen å jäst går också i de flesta länder över den i Sverige
gällande. Vi finna alltså, att priset å jäst nu är betydlig^ lägre än det var
före kriget och lägre än i de flesta andra länder. Är det då någon, som kan
komma och påstå, att konsumenterna här på. något sätt uppskörtats?

Nu säger motionären, att det skedde en höjning den 1 december av 25 -30 öre
per kilogram. Jag vill påpeka, att denna uppgift icke är riktig. Han jämför
därvid nämligen potatisblandad jäst och ren pressjäst.^ Den potatisblandade
jästen tillverkas emellertid icke längre i Sverige, utan från den 1 december tillverkas
på grund av kundernas pretentioner endast ren pressjäst, vilken före
den 1 december kostade 75 öre och nu kostar 85 öre per kilogram. Skillnaden
blir alltså 10 öre. Varför skedde då denna lilla förhöjning av 10 öre? Jo,
därför, att konkurrensen förut varit så hård, att prisläget var sådant, att fabri -

tullen ä jäst.
(Forts.)

Nr 15.

6

Onsdagen den 16 mars.

Avg.

tullen å jäst.
(Forte.)

kerna icke kunde få fram en vinst, som tillät de nödvändiga avskrivningarna.
Ingen i denna kammare lärer kunna påstå, att icke ett företags prispolitik —
vilket det än må vara — måste vara sådan, att man kan göra tillräckliga avskrivningar.
För att förvissa sig om, att konsumenterna icke på något sätt uppskörtats,
har utskottet låtit genom byråchefen Alsén vidtaga undersökningar
hos de närmast berörda intressenterna, d. v. s. bageriidkarna och Kooperativa
förbundet. Från. ombudsmännen för bageriidkarna, såväl Sveriges allmänna
bageriidkareförenings som Stockholms bageriidkareförenings, liksom från Kooperativa
förbundet meddelas samma sak, nämligen att det icke finnes någon anledning
till klagomål mot jästfabrikerna. Dessa hava fört en human prispolitik,
en prispolitik som de ha kunnat föra tack vare målmedvetet genomförd koncentration.
Från jästbolaget har dessutom gjorts det uttalandet, att man
kommer att även framdeles driva en prispolitik, som tillfredsställer konsumenterna.
Är det då någon, som kan förklara, varför riksdagen skall besluta en
skrivelse mot ett företag, som fört en sådan prispolitik, vilken enligt de nyss av
mig åberopade intygen från konsumenterna icke på något sätt kan anses klandervärd.
Jag kan icke finna annat än att, om riksdagen här går med på den
föreslagna skrivelsen, detta skulle bli ett oberättigat misstroendevotum mot
en skicklig och målmedveten ledning i ett svenskt företag. Om man ginge
med på en sådan skrivelse, skulle det se ut, som om man ville straffa detta
företag därför att det bar skötts bra och utan att på något sätt betunga konsumenterna.

På dessa skäl har jag icke kunnat gå med på utskottsmajoritetens förslag
utan anslutit mig till den av herr Johan Nilsson m. fl. avgivna reservationen,
till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Bengtsson i Kullen instämde häruti.

Herr Jonsson: Herr talman! Utskottet anför, att det är förnämligast av
tekniska skäl, som det har svårt att bifalla det yrkande, jag gjort i min motion.
Det är ett argument, som jag, i varje fall under nuvarande omständigheter, får
lov att respektera, men därför är det ingalunda sagt, att man har anledning
att slå sig till ro.

Låt mig påminna om några fakta i denna sak, som det kan vara av betydelse
att hålla i minnet.

För det första har ett ursprungligt insatskapital av cirka två miljoner kronor
i den svenska jästindustrien på en relativt kort tid ökats så att det nu är uppe
i 20 miljoner kronor, utan att det under tiden satts in några nya penningar
i denna industri. På det sättet har man kommit upp till ett överhuvud taget
ovanligt stort aktiekapital. Man har skruvat upp värdena på ett fullständigt
onaturligt sätt. Det kan frågas, om för tillgodoseendet av det svenska folkets
behov av ifrågavarande konsumtionsvara det är nödvändigt, att den industrien
vilar på ett så stort kapital som 20 miljoner kronor, på vilket intressenterna
begära en ordentlig ränta.

För det andra har Svenska jästfabriksaktiebolaget nu faktiskt en monopolställning
inom industrien. Företaget dominerar fullständigt på marknaden.

För det tredje åtnjuter detta monopol ett tullskydd. Det bär sagts, att detta
är mycket mindre än vad skyddet är i ett flertal andra länder, men det är i alla
händelser rätt högt.

För det fjärde företogs i fjol, sedan jästfabriksaktiebolaget hade slukat upp
två av de mindre företagen, en förhållandevis väsentlig prisförhöjning, som herr
Nyländer nu har sökt bagatellisera. Herr Nyländer har rent av sökt göra gällande,
att den uppgift, jag därvidlag lämnat, skulle vara oriktig. Jag ber inom
parentes att få anmärka, att jag har samlat mina uppgifter från en större

Onsdagen den 16 mars.

7 Jfr 15.

distributör här i Stockholm. De uppgifter jag fick beträffande olika slag av ;ullmltjäst.
prislägen gällde samma slag av jäst. . , . ... ... ., fForts.)

Alla dessa omständigheter äro tillsamman tagna tillräckligt skal tor riksdagen
att se upp med denna monopolorganisation. o .

Nu säger man från reservanternas sida —- att det behövs icke någon åtgärd.

Det är ett så utomordentligt företag detta, att något bättre företag kam man
egentligen icke tänka sig. Trusten är bra, och konsumenterna äro nöjda. —

Hur vet man det? Man har frågat några representanter för bageriidkarna I
det svar. man har fått från dem, läser man ut en fullständig belåtenhet hos
alla jästkonsumenter. Det är nog en något lättvindig metod, som i detta fall
kommit till användning. Men så kommer man med den stora trumfen: man
har frågat Kooperativa förbundet, och det är också nöjt och tycker, att denna
trustorganisation är alldeles utomordentlig. Kan man tänka sig en präktigare
betygsgivare? Kooperativa förbundet har en gång i tiden umgåtts med planer
på att starta en konkurrentfabrik till Svenska jästfabriksaktiebolaget. Man
ansåg då, att det fanns skäl att försöka hålla tummen på ögat på denna organisation,
vilken då, det är att märka, ännu inte hade denna monopolställning, som
den hår i dag. Man har inställt dessa planer, det är alldeles riktigt, men varför
har man gjort det? Det är frågan. År Kooperativa förbundet så utomordentligt
imponerat av jästtrusten? År det för jästtrustens vackra ögons skull som
man har inställt sina planer på att upprätta ett konkurrentföretag till jasttrusten?
År det därför, som jästtrusten åtnjuter Kooperativa förbundets fullkomligt
oegennyttiga bevågenhet? Vore det inte skäl att titta pa dessa saker
en smula? Det är ingenting orimligt som här begäres. Det begäres bara, att
man skall göra en undersökning för att få se, huruvida jästtrustens prispolitik
överhuvud taget är rimlig och sådan, att svenska folket icke kan ha någon anledning
att anmärka därpå. Jag tillåter mig.fråga: Varför är man rådd från
jästtrustens sida? Ty rädd är man. Sedan jag väckte min motion vilken nu,
efter vad man nu ser, rent tekniskt sett, icke kan bifallas, har jag blivit varse,
att man på jästtrustens sida är ganska orolig. Men om det är så, att jästtrusten
är den ändamålsenligaste organisation, som man i detta fall överhuvud
taget kan tänka sig, om det är så, att den är förnuftigt organiserad, om det är
så, att den bedriver en prispolitik, som ingen annan kan göra bättre om det är
riktigt, att den är, som man vill framställa det, nära nog svenska folkets välgörare,
mot vilken på intet sätt någon som helst anmärkning kan framställas,
varför’kan man inte då undersöka den saken, varför kan man inte få bevis för
det? Kommer man till detta resultat, så blir det den utomordentligaste upprättelse
för jästtrusten, som man överhuvud taget kan tänka sig. Det borde
också ligga i reservanternas intresse, tycker jag, att, om de argument, som
framförts till jästtrustens försvar, verkligen äro riktiga och bärande, det kommer
till stånd en opartisk undersökning som ådagalägger detta för allt folket
och klarlägger, att misstankarna äro fullkomligt ogrundade.

Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning
av herr Nyländers anförande. Jag skulle vilja säga, att reservanterna och utskottet
äro eniga så långt, att man inte kan bifalla motionen nu. De äro också
eniga så långt, att därest åtgärder i motionens syfte.. skola vidtagas, d. v. s.
en sänkning av tullen, så måste dessa åtgärder föregås av en ingående utredning,
så pass ingående och omfattande, att den helst bär verkställas av Kungl.
Maj :t. Striden står ju då praktiskt taget om huruvida förhållandena nu äro
sådana, att det finns något fog för utskottets hemställan om begäran om utredning
nu. Reservanterna hålla före att tiden nu icke är inne att skriva till
Kungl. Maj :t. Utskottsmajoritcten har ansett, att sådana skäl föreligga. Re -

Nr 15. 8

Onsdagen den 16 mars.

. ,, Anf... servanterna säga i sin reservation, och herr Nyländer har särskilt tryckt på
W CP C° ^ ^en Prisförhöjning, som vid den senaste förtrustningen ägde rum, är
or ■> sa minimal, att den icke ger anledning till ett ingripande. Jag vet nu inte
varifrån dessa siffror härstamma, som herr Nyländer nämnde, 75 och 85 öre!
I medkammaren sitter en bageriidkare från Norrland, som innehar ett rätt
stort bageri. Han har för mig uppgivit, att dagen efter den sista förtrustningen,
d. v. s. när Bästa-fabriken slöks, ägde en prisförhöjning av precis 50 %
ruin. Jag förutsätter, att denne bageriidkare, vilken är en stor förbrukare av
jäst, bör ha väl reda^på dessa saker. Jag vill också framhålla att, enligt vad
som meddelats mig så sent som. för en timme sedan, det icke är på det sättet,
att man i bageriidkarnas organisationer är så belåten, som herr Nyländer här
försökt gorå gällande, utan när denna prisförhöjning ägde rum, ansågs den
hava en sådan betydelse, att man, då man befarade en fortsättning, enligt min
sagesmans uppgift, inom Sveriges bageriidkareförening beslöt sätta i gång en
undersökning för utrönande av, huruvida det fanns något berättigande för
denna prisökning. Om man anser, att en sådan ökning icke det ringaste skadar
konsumentintresset, om man är nöjd och belåten med prisökningen, då, mina
damer och herrar, fattar man icke ett sådant beslut, då sätter man inte i gång
en sådan apparat.

Jag skulle också slutligen vilja säga, att jag inom utskottet mycket länge
var tveksam om vilken väg som var den rätta. Jag vill inte ett ögonblick förneka,
att det »intresse» Kooperativa förbundet lade i dagen var av den natur,
att det hastigt bestämde mig för att ansluta mig till förslaget om skrivelse till
Kungl. Maj :t. Det »intresset» föreföll mig liksom åtskilliga andra av utskottets
ledamöter vara rätt egendomligt. Ett sådant »intresse» måste väl förefalla
egendomligt, då det kommer från ett håll, som inte precis utmärkt sig för någon
särskild Gästvänlighet.

Jag vill med^det anförda ha angivit, att utskottsmajoriteten anser skäl föreligga
°för att fa hela denna fråga ordentligt klarlagd. Den kan icke klarläggas.
pa annat sätt än genom att sändas till Kungl. Maj :t och prövas av Kungl.
Maj:t. Det är dessa synpunkter, herr talman, som göra, att jag ansluter mig
till utskottets hemställan.

J..1TJ.e1r1r Röing: Herr talman! Riksdagen har under de sista veckorna haft

tillfälle att behandla, flera betänkanden från bevillningsutskottet, i vilka betänkand.
en utskottet, i en del fall fullständigt enhälligt, i andra med mycken
stor majoritet, hemställt om avslag a väckta motioner med förslag om ändrade
tullsatser pa olika artiklar. Utskottet har intagit denna ställning, emedan det
anser, att en .förändring av. tullskyddet bör ske i samband med en allmän revision
av tulltaxan, som vi alla, oavsett politisk ståndpunkt, nog torde vara
ense om bör komma till stånd under de närmaste åren. Jag finner därför, herr
talman, det rätt egendomligt, att utskottet i det föreliggande betänkandet tager
avstand från den principiella ståndpunkt, som utskottet vecka efter vecka under
de sistförfluten manaderna intagit, och icke biträder det yrkande, som
herrar Wohlin och Nilsson i Hörby framställt i sin reservation, utan i stället
hemställer om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en utredning
rörande jästindustrien. Jag betvivlar icke. däri vill jag ge både herr Olsson
i Gävle och den ärade motionären rätt, att en allsidig utredning rörande samtliga
tullskyddsindustrier icke allenast är önsklig utan också behövlig. Men jag
kan. mina damer och herrar, icke värja mig för det intrycket, att detta utskottsbetankande
ger sken av, som herr Nyländer alldeles riktigt framhöll, att så
alldeles exceptionella förhållanden inom denna produktion föreligga, att utskottet
därför frånträtt sin förut intagna principiella ståndpunkt och nu i stället
föreslår en viss åtgärd. Min erfarenhet går närmast i motsatt riktning än

Onsdagen den 16 mars.

9

Nr 15.

utskottets. Inom det stora flertalet tullskyddade industrier förekommer det
mycket ofta, jä, kanhända vågar jag, herr talman, säga som regel, prisöverenskommelser,
kartell- och trustbildning, och en utredning är av denna anledning
icke blott önsklig utan rent av nödvändig. Men då bör man enligt min uppfattning
framkomma med ett yrkande om en utredning beträffande samtliga dessa
tullskyddade industrier, som arbeta närmast som monopolföretag. Men plan
bör icke på detta sätt lösrycka en industri och därigenom inför riksdagen och
allmänheten låta påskina, att här är ett flagrant exempel på en industri, som
missbrukat sin ställning och därför bör komma under särskild utredning.

Då kammaren nu vecka efter vecka har biträtt bevillningsutskottets hemställanden
i det ena betänkandet efter det andra om avslag på gjorda framställningar
om tulländringar just med den motivering, som herrar Wohlin och
Nilsson i Hörby anfört i sin reservation vid det nu föreliggande utskottsbetänkandet,
skall jag tillåta mig hemställa, att kammaren i överensstämmelse med
dessa sina tidigare beslut och i anslutning till den av herrar Wohlin och Nilsson
i Hörby avgivna reservationen, avslår såväl utskottets hemställan som den
i ämnet väckta motionen.

Ang.

tullen ä jäst.
(Forts.)

Herr Nyländer: Herr talman! Jag skall be att få fästa kammarens

uppmärksamhet på det förhållandet, att både herr Jonsson och herr Olsson i
Gävle samvetsgrant förbigingo det faktum, att priset på jäst här i Sverige
för närvarande är endast 72 procent av priset på samma vara före kriget och
att den utredning, som jag låtit föranstalta, givit vid handen, att priset här i
landet ligger under priset i så gott som alla Europas länder, däribland våra
grannländer Norge och Danmark.

Vad beträffar herr Jonssons anmärkning angående storleken av kapitalet
inom jästindustrien, så verkade det precis, som om dessa siffror riktigt retade
honom. Jag förstår egentligen icke. vad det kan vara för ont i att ett bolag
har ett någorlunda stort kapital! Emellertid förbigick herr Jonsson, att av
det nämnda kapitalet endast 6 miljoner kronor ligga i den rena jästfabrikationen,
i fabriker och maskiner. Detta kapital på 6 miljoner kronor är nedlagt
i en jästfabrikation, som tillverkar något mer än 80 procent av landets
behov av jäst.

Gentemot min uppgift om storleken av den senaste prisförhöjningen åberopade
herr Olsson i Gävle ett uttalande av någon ledamot -—• en bageriidkare
— av första kammaren, som hade påstått, att prisförhöjningen på hans plats
uppgick till 50 procent. Jag vill erinra, att konkurrensen förut på vissa platser
var så hård, att man hade gått ned till verkliga underpris. Det är alltså
möjligt, att i detta fall en sådan prisförhöjning skett för att man skulle komma
upp till det å andra orter i allmänhet gängse priset. Den tanken, att förhöjningen
skett olika på olika platser finner även uttryck i utskottsmajoritetens
motivering, där det i första stycket heter, att prisstegringen »endast inom begränsade
delar av landet uppgått till av motionären angivna belopp». Detta
visar ju, att prisförhöjningen varit olika på olika håll. Men generellt utgjorde
den 10 öre per kilogram, såsom jag nyss antydde, och den prisförhöjningen
skedde, det vill jag ännu en gång understryka, därför att priserna förut sett
voro så låga, att de icke medgåvo någon vinst, som tillät vederbörliga avskrivningar.
Och herrarna kunna väl icke fordra, att man skall driva industri
utan att göra avskrivningar?

Sedan vill jag påpeka det förhållandet, att jästbolaget för att kunna föra
en väl avvägd prispolitik, håller mellanhänderna så att säga i schack, därigenom
att jästbolaget här och där i vissa större städer har egna försäljningsorganisationer,
vilka reglera jästpriset, så att mellanhänderna icke kunna uppskörta
konsumenterna.

Nr 15. 10

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

tuJhn å jäst.
(Forte.)

Herr Olsson i Gävle antydde, att man i utskottet skulle fått den uppfattningen,
att Kooperativa förbundet här hade några särskilda intressen att bevaka,
att det var så att säga »ugglor i mossen». Jag får för min del säga,
att jag icke kan fatta, hur man kommit till ett sådant antagande. Här har
genom den tekniskt sakkunnige i utskottet en förfrågan gjorts, och klart och
tydligt har svar kommit i den riktning, jag antydde. Jag får alltså, bestrida,
att det skulle vara något skäl att misstänka några särskilda orsaker till att utlåtandet
från Kooperativa förbundets sida blev som det blev. Hade jästbolaget
fört en prispolitik, som lett till ett uppskörtande av konsumenterna,
så är jag övertygad om, att Kooperativa förbundet skulle anlagt en egen
fabrik, liksom förbundet inköpte aktiemajoriteten i Gislavedsfabriken för att
få bukt med kartellväsendet inom galoschindustrien.

Även om man icke går så långt som motionären utan inskränker sig till att
besluta en skrivelse, blir ju detta i alla fall ett irritationsmoment, som man för
in i en svensk industri, som visat sig icke på något sätt skada konsumenternas
intressen. Är det en klok näringspolitik att, så fort ett företag går bra,
försöka klämma efter det, precis som om icke redan skatterna vore en tillräcklig
börda för våra företag? Hade det icke gällt en koncentrerad sammanslutning
som jästbolaget utan skilda företag och prisläget hade varit detsamma,
d. v. s., såsom jag flera gånger nämnt, 72 procent av priset före kriget, då hade
säkerligen ingen kommit på den tanken, att så som herr Jonsson nu gjort föreslå
vidtagandet av några åtgärder. Det är uteslutande därför att det här är
en sammanslutning av fabriker som han vill åt företaget. Men i anledning
härav skall jag be att få säga herrarna just på socialdemokratiskt håll, att ni
böra noga följa utvecklingen på detta område. Ute i Europa är ordet rationalisering
ordet för dagen. Sammanslagningar, förenklingar, koncentration i driften
företagas för att få ned prisen och större framgång i konkurrensen. Eder meningsfrände
i England, mr Snowden, har i fjol höst vid ett tillfälle understrukit,
att arbetarna säkerligen måste ändra sin uppfattning i fråga om trustväsende
och sammanslutningar. Åtgärder i dylik riktning vidtagas exempelvis
i Tyskland med mycket stor energi, och dessa strävanden måste ju så småningom
leda till, att den tyska industriens konkurrenskraft stegras och att
det blir svårare för den engelska industrien — liksom också för vår — att
konkurrera. Nu har man i detta nu föreliggande speciella fall genomfört en
sådan rationalisering inom en svensk industri. Tack vare denna hava prisen
kunnat hållas så låga som skett. Skall då den svenska riksdagen stick i stäv
mot denna ekonomiskt och tekniskt organisatoriska utveckling i världen söka
klämma efter ett bolag, som redan på ett rationellt sätt ordnat sin drift?
Detta, anser jag, vore en synnerligen oklok nationalekonomisk politik. På
grund av de skäl, jag ytterligare här anfört, ber jag, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber först att få taga fasta på herr Röings
förklaring, att här är utan tvivel en utredning både önsklig och behövlig. Men
när han säger, att därför att man icke på en gång kan utreda prispolitiken inom
alla de industrier, där en kartellbildning förekommer under skyddet av tullmurar,
skall man heller icke göra något, utan ställa saken på framtiden, så vill jag
framhålla, att det resonemanget förstår jag verkligen icke.

Herr Nyländer påpekade, att varken jag eller herr Olsson i Gävle rört vid
hans anmärkning, att priset på jäst numera vore bara 72 procent av vad det var
före kriget. Detta är mycket intressant att få veta, men vad bevisar det? Därmed
har man icke givit något bevis för, att icke priset före kriget kanske var
alldeles orimligt, och man bevisar därmed icke, att priset under nuvarande förhållanden
är rimligt, d. v. s; att det är det lägsta möjliga och att det är det pris,

Onsdagen den 16 mars.

11 Nr 15.

som står i fullständig överensstämmelse med en förnuftigt organiserad industri.

Herr Nyländer undrade också vad det var för ont i att ett industriföretag hade
ett stort kapital. Det är intet ont i det, i och för sig. Men om man, såsom jag
menar i detta fall är förhållandet, har ett alldeles onaturligt högt uppskruvat
kapital att förränta, då är det icke rimligt.

Så träder herr Nyländer i sitt anförande fram såsom garant för Kooperativa
förbundet, vars oegennytta i detta sammanhang man naturligtvis under några
förhållanden icke finge betvivla, Om jag i all blygsamhet får giva herr Nyländer
ett gott råd,, så är det att han i fortsättningen avstår från att uppträda som
garant för Kooperativa förbundet i detta fall. Det är den klokaste politiken.

Vidare undrade herr Nyländer, varför man icke kunde erkänna, att rationaliseringen
av industrien var en ändamålsenlig sak, som man företoge därför att
man ville få ned prisen. Jag erkänner också, att rationaliseringen av en industri,
bortskärandet av onödiga företag och en koncentration av driften under
många omständigheter för att icke säga i de allra flesta fallen kan vara ändamålsenlig
och nyttig. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att i detta fall,
där man rationaliserade för att få ned priset, ägde det egendomliga förhållandet
rum, att efter den sista rationaliseringen höjdes priset högst betydligt. Här är
icke fråga om, som herr Nyländer säger, att klämma efter någon industri utan
vidare. Såsom saken nu ligger, är det bara fråga om att undersöka, huruvida
denna prispolitik är förnuftig eller icke och om den är försvarbar eller icke. Är
det då så, som herr Nyländer gör gällande, att den är fullkomligt förnuftig och
fullkomligt ändamålsenlig, så är det ju bara bra, att detta blir konstaterat. Kan
icke herr Nyländer erkänna detta?

Ang.

tullen å jäst.
(Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När herr Nyländer talade om ända målsenligheten

av rationalisering och att nu hade i fråga om den svenska jästindustrien
genomförts en sådan rationalisering och han förebrådde oss, att vi
förbigått, att priset nu är blott 72 procent av förkrigspriset, så vill jag invända,
att det ha vi icke gjort. Om herr Nyländer läser utskottets utlåtande på sidan
3, där vi till och med ställa under debatt, huruvida denna höjning av jästpriset
kan vara beroende av för stark konkurrens förut, så skall han finna det. Det
skulle dock, herr Nyländer, å andra sidan kunna hända, att det beträffande
dessa 72 procent ligger till så, att saken är beroende på att vi för närvarande
äro i ett annat läge i fråga om brännvinspriset i landet än vad vi voro före kriget
och att detta påverkar jästpriset.

Jag vill säga herr Nyländer, att när man här kan konstatera, att den prispolitik,
som förts, åstadkommit missbelåtenhet bland bageriidkarna, blir man
i hög grad fundersam, då belåtenheten enligt herr Nyländer är så stark hos
Kooperativa förbundet. Jag vill säga, att det är icke bara det, som framgår av
Kooperativa förbundets yttrande till utskottet, att man är nöjd med priset, utan
även något annat, som har passerat, sedan denna motion såg dagens ljus, vilket
gör. att man blir allvarligt frågande inför vad det kan existera för samband
mellan denna stora trust och Kooperativa förbundet.

Jag vill slutligen också säga herr Nyländer, att det är icke första gången
vi i denna kammare diskutera jästtrusten. Det hava vi gjort många gånger
förut, visserligen icke beträffande dess jästpriser, men väl dess brännvinspriser.
Jag måste också säga herr Nyländer, att de tre eller fyra gånger jag varit med
såväl i bevillningsutskottet som i kammaren att diskutera saken, har jag icke
kommit till det resultatet, att jästtrusten är något särdeles Guds barn i fråga
om de ekonomiska problemen.

Till sist vill jag också understryka vad herr Jonsson framhöll, att det är
ingen, som vill klämma efter jästtrusten, om, när papperen läggas på bordet,

Nr 15,

12

Onsdagen den 16 mars.

det visar sig, att det icke finns någon anmärkning att rikta mot den. Vi vilja
tullen å jäst. icke klämma jästtrusten därför att det är jästtrusten och att den skall kläm(Forte.
) mag pä något sätt. Det är ett fullständigt misstag att tro det. Vi vilja bara
hava reda på hur det förhåller sig i dessa saker.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå samt bifall i stället till
den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen och 3:o) bifall till det av herr Eöing under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Nyländer, varför herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
därvid den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 23, röstar

Ja;

Den, de! ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § i lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av
utländsk domstols beslut;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behörighet
för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär förrättning; och

nr 22, i anledning av väckt motion om befogenhet för domstol att i vissa fall
förordna god man att å bolagsstämma föra talan för aktie.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Ang. Å föredragningslistan var vidare uppfört konstitutionsutskottets utlåtande,
ifrågasätta nr 9, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i bestämmeländringar
i be- serna om val av riksdagsmän.
stämmelserna

om val av I två likalydande motioner, nr 195, i första kammaren av herrar Pers och
n dagsman. p ejir Sam^. nr 290 i andra kammaren av herr Röing, hade föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville anordna
en utredning rörande sättet för sådan ändring i riksdagsordningens bestämmelser
om val av ledamöter i riksdagens kamrar, att valet komme att stå

Onsdagen den 16 mars.

13

Nr 15.

mellan personer och icke mellan partier, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

Ang.

ifrågasätta
ändringar i bestämmelserna

iom val av
riksdagsmän.

(Forts.)

av herr Engberg, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av ovanberörda motioner i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag angående införande av ett sådant valsätt vid val .av
representanter till riksdagens andra kammare, som bättre än det nuvarande tillgodosåge
den demokratiska parlamentarismens fordringar, varvid tanken på
majoritetsval i enmansvalkretsar utan bostadsband särskilt borde beaktas;

av herr Reuterskiöld, vilken ansett, att utskottets hemställan, som reservanten
biträdde, bort grundas å annan i reservationen angiven motivering; samt
av herrar Fehr och Åkerberg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t matte anhålla, att Kungl. Majrt ville
-—- — -— lika med motionerna — —--kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Engberg: Herr talman! Jag vet mycket väl, att jag i detta fall är
en ropandes röst i öknen. Herrarna hava emellertid sett, att, medan jag förra
året var ensam reservant i konstitutionsutskottet, icke mindre än tva medreservanter
tillkommit i år. Detta är alltid ett framsteg, och.i den man denna, förskjutning
inom konstitutionsutskottet återspeglar en åsiktsförskjutning mom
kamrarna kan jag icke annat än hälsa den med tillfredsställelse. .

Emellertid hava mina medreservanter och jag icke kunnat gå på. samma linje
i vår reservation. Vi följa här livets lag, jag höll pa att säga. livets liberala
lag, att ju mindre en grupp är, desto mera framträder den splittrad, när det
gäller att handla. Egentligen kan det ju ur praktiska synpunkter i detta, fall
måhända vara likgiltigt, därför att med den åskådning, som kamrarna alltjämt
hava, bli anhängarna av ett annat valsystem än det nuvarande alltjämt dömda
att befinna sig i en hopplös minoritet.

Emellertid finnes det ändå för oss, som icke kunna godkänna proportionalismen,
skäl att föra i fält våra argument även med risk att upprepa vad va
förut sagt. Här gäller satsen, att droppen urholkar stenen genom att ofta
falla. Jag tror icke, att vi fått så stort hål i stenen ännu,, men det finnes vissa
ting, som lyda på att inom det allmänna medvetandet försiggår en liten revolution.
Sedan landstingsmannavalen voro över, utspann sig en ganska livlig
diskussion både om regeringssystemet, om vågmästaresystemet o. s.. v. och vad
därmed sammanhänger. Från olika håll, såväl från högern som från vänstern,
hade man också anledning i de då förrättade valens resultat att föra in debatten
på frågan om vårt valsystem. Jag erinrar därom, huru en tidning, som
är organ för högerpartiet, alltså för det parti, som mest hårdnackat slår vakt
om proportionalismen, nämligen tidningen Stockholms Dagblad, angrep det
proportionella valsystemet från den utgångspunkten, att.så länge ..vi hava proportionalismen
kunna vi icke pa ett rimligt och förnuftigt sätt lösa de parlamentariska
regenngsproblemen. Mina medreservanter hava gatt pa en annan
linje. De hava fört fram frågan om personlighetens betydelse, en synpunkt
som kan vara naturlig för ett liberalt parti och följaktligen för de liberala
motionärer, som framburit motionen i frågan. För min del vill jag ingalunda
underskatta denna synpunkt beträffande personligheten och dess roll och rätt
i det politiska livet.'' På den punkten lära vi väl alla, när vi rannsaka oss
själva, vara på det klara med, att personligheten blir ytterst ändå det avgö -

Nr 15. 14

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

rande och att det därför rimligtvis bör sörjas för, att den även i den största
möjliga grad kommer till sin rätt. När jag emellertid i min reservation i år
liksom i fjol lågt min argumentation på en annan linje, har det sammanhängt
därmed, att jag beträffande en liten stat med allmän och lika politisk rösträtt
betraktar problemet på följande sätt: Hur finna ett förnuftigt samband mellan
valmannens handling vid valurnan och regeringssystemet? Jag erinrar om, hur
det i höstas vid municipalfullmäktigvalen tilldrog sig en sak, som måste betecknas
som det nuvarande systemets största triumf i dess historia. Det hände
nere i Skåne, att ett par personer, som icke existerade utan som på narri uppdiktats
och uppförts på en valsedel, blevo valda till municipalfullmäktige. Jag
undrar, var i Europa vi kunna hitta ett valsystem så underbart inrättat, att
människor, som icke hava någon existens, ändå kunna bliva valda. I varje
fall är denna händelse av beskaffenhet att stämma till en smula eftertanke.
Den närmaste reflexionen är väl, huruvida det är rim och reson med ett valsystem,
som gör det möjligt, att icke existerande individer bli valda till municipalfullmäktige
och dylikt. Detta synes ju, det kan jag säga för att giva
ett finger åt mina medreservanter, tyda på att personligheten är alltför mycket
undanskjuten i det nuvarande valsystemet. När jag för min del emellertid
icke tillmäter denna synpunkt avgörande betydelse, är det därför, att jag anser,
att valsystemet skall betraktas som ett slags instrument för valmanskåren
att säga sin uppfattning beträffande vårt lands politiska styrelsekurs.

Hur ställer det sig i det avseendet? Jo, var och en, som ser på valstatistikens
vittnesbörd, finner, att vi kommit in i ett slags skyttegravskrig. Här i
Stockholm nu om dagarna kan man förmärka ett skyttegravskrig med fasta
positioner. De förskjutningar, som äga rum partierna emellan, äro också ganska
små. Jag har för min del den uppfattningen, att det proportionella systemet
innebär ett fastlåsande av formationerna på ett så stelt och orörligt sätt,
att möjligheterna att vinna ett fast och brett underlag för en regeringsmakt äro
ganska undanskjutna. Däremot kan man hänvisa till England. Jag vet, att
man på det håll. där man försvarar proportionalismen, alltid hänvisar dit och
säger, att i England har det visat sig, att ett annat system, majoritetsval i
enmansvalkretsar utan bostadsband, leder till att man dels kan få dragas med
en minoritetsregering •— en sådan var Mac Donalds regering -— och dels kan
få dragas med en regering, som visserligen har majoritet i parlamentet men
som, när man ser på röstsiffrorna ute i landet, företräder en minoritet inom
valmanskåren, vilket är fallet med det nuvarande Baldwinska kabinettet. Emot
dessa, invändningar skulle jag för min del vilja ställa en motfråga: Är Jet
verkligen valets eller valsättets uppgift att få ett uttryck av matematisk rättvisa
beträffande partiernas fördelning av mandaten? Jag besvarar frågan
med nej. För mig är valets uppgift, att folket vid valurnorna giver huvudlinjerna
för rikets styrelse, det säger ifrån ungefär i vilken riktning det önskar,
att styrelsen skall föras.. Om man ser på det matematiska rättviseidealet, är
det intet tvivel om att vi i Sverige befinna oss på stadig och jämn marsch för
att förverkliga detsamma. Vi hava gått från smärre valkretsar till större, vi
hava nu nått fram till länsvalkretsarna och av allt att döma är detta icke sista
stationen. Beviset för detta ligger efter mitt sätt att se i de motioner, som
vi hade i fjol från det folkfrisinnade partiets sida och där man önskar skapa
ett system med tilläggsmandat; tankegången var den, att mandaten skulle utskiftas
partierna emellan som om riket vore en enda valkrets. Har man en
gång ställt sig på en dylik principiell ståndpunkt, tror jag, att man med ett
slags inre logisk nödvändighet drives fram att också taga bort barriären mellan
länen och gorå riket till en enda valkrets. Då frågar jag, om man icke
kommit fram till ett stadium, där systemet så att säga upplöser sig självt. Visst
kan jag föreställa mig, att landet bleve en enda valkrets, visst kan jag före -

Onsdagen den 16 mars.

15 Nr 15.

ställa mig, att man hade en ofantligt lång lista på kandidater, som presentera- ifrf^atta
des vid valen och av vilka en stor del vore obekanta inom vissa län ehuru be- ändringar i bekanta
inom andra. Men jag tror, att när vi hava kommit dit, så hava vi också tämmelserna
i högsta grad avkopplat det verkliga politiska intresset i fråga om valet. Da a om val av
är det icke tu tal om annat än att professor Reuterskiöld ^drager proportiona- riksdagsman.
Immens yttersta konsekvens när han säger: Låt oss gå ifrån listvalen över till ( or •>
gruppval. Det stämmer alltså, att de sociala grupperna fa ett visst röstetal,
som kan korrigeras med tillhjälp av nativitetens växlingar o. s.. v. Har man
en gång kommit in på de tankelinjerna, har man just i själva sin egen tankegång
uppenbarat, att systemet är i färd med att upplösa sig självt.

Jag tror för min del icke mycket på möjligheten att förbättra systemet. ° Jag
hade ett slag i utskottet erbjudit mig att, om det bleve en samling i frågan,,
gä med på en alldeles förutsättningslös utredning om vad som skulle kunna
göras för att nå ett annat valsätt. Man nappade emellertid icke på den, jag
vill icke säga kroken — ty det var ingen krok — men på den synpunkten,
och därför fann jag ingen anledning frånträda den ståndpunkt, som jag förut
förfäktat i kammaren och i utskottet. Jag tror att proportionalismen, när
man nu en gång har fått den, representerar ett slags öde, som skall utveckla
alla sina inneboende orimligheter för att en vacker dag. upplösa sig själv.

Jag betraktar den som ett mycket ont öde, och jag tror icke på möjligheten
att med tilläggsmandat förbättra densamma. Jag tror alltså icke att vi kunna
bliva av med sj^stemet, förrän vi genomgått ännu flera orimligheter i fråga
om dess verkningar. _ _ o

För dagen nödgas jag, herr talman, stanna vid att icke framställa något
yrkande. Detta beror därpå, att herr talmannan och jag ha kommit i delo
med varandra beträffande möjligheten att framställa proposition på det yrkande,
i vilket min reservation utmynnar. Herr talmannen menar, att den
med sin formulering går utöver den ram, som motionen, angiver. Jag vill
icke i det stycket taga upp någon debatt, utan jag böjer mig fullkomligt lojalt
för herr talmannens uppfattning, och jag har därför intet yrkande att framställa
utan har endast på detta sätt velat utveckla min syn på ämnet.

Herr Sävström: -Herr talman! Herr Engberg slutade sitt anförande med
att icke framställa något yrkande, men det berodde icke på bristande vilja,
som herrarna hörde, utan pa något helt annat. Det gäller, som herr hjngberg
sade, för droppen att urholka stenen, och därför första vi, att herr Dngberg
ämnar komma tillbaka även nästa och följande riksdagar, till dess att han
fått kammaren och riksdagen med pa att ga tillbaka till majoritetsval i enmansvalkretsar.

Av motiveringen till de motioner, som ha väckts av herrarna Pers och Fehr
i första kammaren och av herr Röing i andra kammaren, framgår det klart
och tydligt, att det ena villkoret för den förändring, som kräves, är införandet
av enmansvalkretsar utan bostadsband. Det andra villkoret är krav på absolut
majoritet för den, som skall väljas. Om den absoluta majoriteten .icke nas
vid'' det första valet, är det meningen, att det skall anordnas omval i kretsen.,
intill dess att väljarna ha enat sig om en och samma person. Det skulle bil
ett skönt perspektiv! "Vi tänka oss en valkrets ute pa landet med de olika
partier, som nu finnas, ty ingen vill väl tro att vi, om vi avskaffa det proportionella
valsättet, därmed ha avskaffat partierna. De komma säkerligen
att finnas kvar. Om man nu tänker sig, att man går till val i en krets —
jag kan ju som exempel taga en av de vanliga valkretsar, där socialdemokraterna
äro i majoritet — och låt oss säga, att det blir ett trekantsval, som
det kallades på den tiden, då vi hade majoritetsval. De tre stora partierna
gå således fram på tre olika linjer och anlag att socialdemokraterna, som äro

Nr 15. 16

Onsdagen den 16 mars.

Ang. de flesta till antalet, få sin kandidat vald, under det att de övriga partierna
äSrvngaribe- ^ utan- Jag undrar, om det skulle uppstå någon större tillfredsställelse hos
stämmelserna de andra partierna, då de för denna valkrets således skulle komma att sakna
om val av representation i riksdagen. Yad skulle följden bli? Jo, nästa gång skulle
riksdagsmän, naturligtvis dessa partier ■—- jag tänker i främsta rummet på högern och de
(Forts) frisinnade, som blivit utan representation — försöka att gemensamt kora en
kandidat för att på så sätt slå det socialdemokratiska partiet. Vad skulle
det då bli för en person, som man skulle välja? Ja-, jag förmodar, att högern
icke skulle kunna sätta upp någon av sina skarpt skurna personligheter eller
den, som de röstade på vid förra valet. De frisinnade få kanske också lov
att pruta av något på sina fordringar i den vägen. Man får alltså försöka
att finna en person, som kan samla röster hos båda dessa partier. Detta skulle
bliva en nödvändig följd, om man tänker sig att kunna slå majoritetspartiet.
Det skulle bli en sådan där röstsamlare, som skulle ligga med örat mot marken
för att lyssna till alla de olika krav, som framställas från de olika partierna,
en person, som vid alla valmöten skulle avgiva diplomatiska deklarationer,
som icke skulle på något sätt binda honom vare sig i ena eller andra
avseendet. Det skulle bli sådana personer, som komme att bilda det underlag,
som_ kräves för dessa starka regeringar, som herr Engberg talar om och som
motionärerna också orda om i motionerna.

Inom utskottet ha reservanterna genom kansliets försorg infordrat en p. m.,
om hur det i ifrågavarande avseende förhåller sig i andra länder. I denna
p. m. finner man .särskilt beträffande England, det land, som herr Engberg
nyss talat om, följande rader, som jag skall be att ordagrant få läsa upp:
»För närvarande föreligger i England en tämligen stark opinion för övergång
till proportionsvalmetoden särskilt inom det liberala partiet, som är det minsta
och som förlorat mest på grund av det nu gällande systemet. I argumentationen
mot majoritetsvalprincipen använder man delvis samma argument som
t. ex. i vårt land göra tjänst i rakt motsatt riktning. Så t. ex. gör man gällande,
att det nuvarande systemet tvingar partierna att ofta uppsätta tämligen
färglösa och medelmåttiga kandidater, mot vilka ingen starkare opposition föreligger,
under det att betydande men omstridda personer ha mindre utsikt att
gorå sig gällande. Valen fa i viss mån karaktären av en kompromiss, i det
att man söker uppställa kandidater, som så nära som möjligt representera den
opinion, som kan antagas vara i majoritet inom vederbörande valkrets.»

I Italien, som har haft majoritetsval ända sedan år 1920, om jag inte missminner
mig, har från år 1860 och fram till år 1920 funnits icke mindre än femtio
ministärer. Härav ser man, att trots ma-joritetsvalsystemet partiernas ställning
kan bli sådan, att det icke uppstår något starkare underlag för någon regering,
utan att regeringarna ideligen måste skifta.

o Nu säger herr Engberg i sin reservation, att de stora valkretsarna, som vi
fått efter proportionsvalmetodens införande, vidga avståndet mellan väljarna
och representanterna. Jag vill hålla med om att så är förhållandet, men hur
skulle det bli, om man går in för majoritetsval med upphävande av bostadsbandet?
Då skulle ju avståndet mellan väljarna och deras representant kunna bli
betydligt större än vad som för närvarande är fallet. Då skulle man ju t. ex.
kunna få en kandidat uppsatt i en valkrets, som ligger långt ifrån Valkandidatens
boningsort. Jag förmodar, att vederbörande partiledning skulle kunna gå i
författning om något sådant, ty partiledningen vill nog i det fallet ha ett ord
med i laget. Vi skulle kanske uppe i Hälsingland nödgas rösta på en person,
som vore bosatt t. ex. i Stockholm, och det avståndet är ju större än avståndet
från norra Hälsingland till Gävle, ett avstand, som skulle kunna ifrågakomma
i vår valkrets mellan väljare och representant med nuvarande principer om bostadsband.

Onsdagen den 16 mars.

17 Nr 15.

Vidare säger herr Engberg, att valmännens naturliga intresse för valet sjun- Avig.
ker med den proportionella valmetoden. Vi ha siffror från vårt land rörande ä^ringarTbedessa
förhållanden både från tiden före den proportionella valmetodens införan- stämmelserna
de och efter densamma, och det visar sig då att efter proportionsvalmetodens om val av
införande 1911 gingo icke mindre än 57 procent av de röstberättigade till valur- riksdagsman.
norna. 1924 var siffran 53 procent. Det är ju en siffra som är mindre än 57, (Forts.)
men vi skola komma ihåg, att vi ha fått kvinnorna med som deltagare i valen,
och kvinnornas valintresse är ju på långt när icke så stort som männens. Under
år 1921 röstade sålunda av de röstberättigade männen sextiotvå procent
men av de röstberättigade kvinnorna endast 47,2 procent. Motsvarande siffror
år 1924 voro 60 procent och 46,7 procent.

Går man över till Amerika, där man har majoritetsval, och där det finnes
bilar i minst samma utsträckning som det finnes i vårt land — det har ju inom
utskottet uttalats, att orsaken, varför man kunnat få fram valmän i så stort
antal till valurnorna, är, att det är så god tillgång på bilar, som underlätta valdeltagandet
— finner man, att valdeltagandet i regel är ganska obetydligt.

Vid de sista valen röstade sålunda knappa 50 procent av de röstberättigade,
trots att man där har majoritetsval. Undersöker man hur förhållandena äro i
andra länder, där proportionsvalprinciperna äro gällande, är det så, att i Danmark
t. ex. röstade år 1920 i genomsnitt 77 procent och 1924 78,6 procent. I
Finland voro siffrorna för de tre sista valen 67,1, 58,5 och 57,4 procent. I Norge,
som också har proportionella val, var siffran för år 1921 67,9 procent och för
1924 69,9 procent. Vad Tyskland beträffar voro siffrorna för valen 1920 och
de två valen 1924 respektive 79,2, 77,4 och 78,8 procent. Man ser sålunda, att
intresset för att deltaga i valen ingalunda är större, när man har majoritetsval,
än när man har proportionella val. Det är för övrigt lätt att förstå, att de partier,
som, när majoritetsvalprincipen tillämpas, icke erhålla någon representation
— jag tänker nu närmast på förhållandena i vårt land och på dem, som
anslutit sig till de politiska partierna, bondeförbundet, kommunistiska partiet
och det liberala partiet — icke kunna vara vidare intresserade för att deltaga
i valen, då man praktiskt taget kan säga, att det kommer på ett ut, om de sitta
hemma eller om de deltaga i valen. Sådant ökar i sanning icke intresset för att
deltaga i val.

Nu har man satt i fråga, huruvida rättvisan i valmetoden skall vara den avgörande.
Ja, för min del tror jag, att man bör söka åstadkomma största möjliga
rättvisa. Vid olika tillfällen förut, då det har varit fråga om motioner
från folkfrisinnat håll om att få tilläggsmandat, har man varit mycket angelägen
om att framhålla, att en valmetod bör vara just så beskaffad, att största
möjliga rättvisa därmed kan åstadkommas. Men när motionärerna och reservanterna
framföra sina synpunkter, glömma de fullständigt att tala om de avigsidor,
som äro förknippade med majoritetsval. Den, som en gång varit med om
att ha varit uppsatt såsom kandidat i en enmansvalkrets, glömmer icke så lätt
den tidens förhållanden, hur man kunde företaga en fullständig utskällning av
de personer, som voro uppställda som kandidater vid valen. Se t. ex. huru vid
de prästval, som ibland förekomma och där någon större strid råder om de
olika kandidaterna, vederbörande faktiskt dragas ned i smutsen av sina motståndare
och huru oenighet uppstår mellan olika människor i en sådan valkrets,
när det gäller att agitera för eller emot eu kandidat. Sedan vi ha fått proportionsvalmetoden
kunna de, som i sådant avseende uppträda fräckast, få utösa sin
vrede på partiet, men det blir ungefär samma effekt, som när hunden skäller
på månen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Backlund.

Andra kammarens protokoll 1027. Nr 15.

2

i\r 15.

18

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forte.)

Herr Köing: Herr talman, många skäl liar jag under gångna tider kört

anföras till förmån för proportionalismen, men jag kan icke erinra mig, att jag
förrän i dag har hört det skälet, som den siste ärade talaren i slutet av sitt anförande
framhöll, nämligen att valkandidaterna av pressen och sina motståndare
behandlas på ett helt annat sätt då den proportionella valmetoden tillämpas
än då metoden med majoritetsval i enmansvalkretsar var gällande. Den
siste talaren försökte själv erinra sig — jag tror visst, att han redan före år
1911 varit uppsatt såsom kandidat — hur annorlunda det var på den tiden mot
nu. Själv har jag varit kandidat både vid 1905 och 1908 års val, då vi hade
majoritetsvalmetoden här i landet och vid alla riksdagsmannaval efter år 1911,
men min erfarenhet av nu gällande valsystem, herr Sävström, är den, att jag
längtar tillbaka till den tiden och de förhållanden, som voro rådande då majoritetsvalmetoden
tillämpades. Om jag också den tiden utsattes för häftiga angrepp
av mina motståndare, kan jag dock knappast påstå, att de angrepp, som
jag varit utsatt för under valstriderna efter proportionsvalmetodens genomförande
varit moderatare och mildare. Jag tror icke att valmetoden har något
som helst inflytande på den form, som de olika partierna och pressen under valarbetet
giva sina angrepp mot de olika kandidaterna.

För övrigt är jag av den uppfattningen att man icke skall draga ned denna
fråga. Man gör det icke minst, då man diskuterar denna fråga man och man
emellan. Man får då ofta höra från borgerligt håll, de egentliga motståndarna
till majoritetsvalens återinförande, sådana frågor som, vart skall det leda, hur
många socialdemokrater skola vi då icke få i andra kammaren o. s. v.? På
samma sätt får man av herr Sävström och av andra talare höra framhållas, hur
skall det gå med småpartierna, de liberala, kommunisterna och bondeförbundet?
Jag tror icke, att man behöver ha några bekymmer för dessa partier. Om det
finnes någon livskraft i dessa småpartiers åskådningar och uppfattningar, är
jag övertygad om, att det endast är en tidsfråga, när valmännen i vida större
utsträckning än för tillfället komma att besjälas av deras åsikter, och då komma
deras åsikter ävenledes att i riksdagen göra sig gällande.

Jag förstår så väl, att man kan ha olika åsikter i denna fråga, om man ser
densamma från olika synpunkter, och speciellt om man vill ha fram en valmetod,
som skipar den största möjliga rättvisa åt de olika partierna. Det var naturligtvis
den synpunkten, som var den starkaste och avgörande på sin tid till
förmån för proportionalismen. Men icke blott motionärer utan även herr Sävström
och andra medlemmar av konstitutionsutskottet, hålla det ena året efter
det andra på med att sätta den ena kluten efter den andra på det gamla proporiionalistiska
klädet för att äntligen komma fram till full rättvisa. Men detta
har icke lyckats utskottet ännu, och utskottet vägrade för något år sedan att
laga det avgörande steget och bifalla det från folkfrisinnat hålla framförda
kravet på en förbättring av valmetoden, varigenom verklig rättvisa skulle
göras de olika partierna. Då restes det motstånd båda från socialistiskt och
från högerhåll. Önskar man få en valmetod, varigenom det politiska intresset
blir det största möjliga i landet, varigenom deltagandet i valen blir livligare och
varigenom vi få den bästa representationen, så att personlighetsprincipen på
ett helt annat sätt kommer att göra sig gällande, då bör man enligt mitt förmenande
icke tveka att överge den proportionella valmetoden och återgå till
majoritetsvalprincipen.

Herr Sävström anförde vissa exempel ur en promemoria, som hade utarbetats
i konstitutionsutskottet. Han påpekade, att i England intresset för den proportionella
valmetoden befann sig i tillväxt, och att speciellt det liberala partiet,
som under de sista åren lidit förkrossande nederlag, var intresserat för införandet
av denna valmetod. Jag känner icke till, från vilket material denna promemoria
är utarbetad och vill icke bestrida, att ett parti, som har lidit grundliga

Onsdagen den 16 mars.

1 9 Nr 15.

nederlag, kan intressera sig för en annan valmetod för att få en annan maktställning,
men lika säkert och visst är det, herr talman, att i länder, som under
ett eller annat årtionde haft den proportionella valmetoden, en mycket stark
stämning växer -fram där som här i landet till förmån för en övergång från
den proportionella valmetoden till en annan. Jag har under utländska resor
själv kunnat konstatera detta, och jag har vid samtal med framstående utländska
riksdagsmän, tillhörande olika partier, fått ett mycket starkt intryck av det
missnöje som råder i olika länder med denna proportionella valmetod.

Herr Sävström anförde dessutom vissa statistiska siffror, som skulle visa,
att under den proportionella valmetoden deltagandet i valen varit livligare, men
ha vi icke litet var, vilket parti vi än tillhöra och vare sig vi äro anhängare
av den proportionella valmetoden eller icke, dock det intrycket, att intresset för
politiska spörsmål har minskats under de båda årtionden, som vi haft den proportionella
valmetoden, och att intresset för valdeltagande också är mindre.

Herr Sävström drog till sist fram en bild huru förhållandena skulle bli i
många valkretsar, i den händelse vi återinförde majoritetsvalprincipen. Han
tänkte sig en valkrets med tre kandidater, i vilken vi alltså skulle få ett trekant
sval, och där socialdemokraterna skulle komma i majoritet och alltså utse
riksdagsman. Vad skulle följden bli, sade herr Sävström, nästa gång? Jo, att
de båda borgerliga partierna sökte ena sig om en person, som icke skulle vara
kvalitativt bättre än en kandidat, som uppsattes i den händelse den proportionella
valmetoden bibehölles, utan istället en kandidat, som låg efter marken
med sitt öra för att avlyssna folkmeningen, och som sedan icke skulle intaga
någon bestämd ståndpunkt i de olika spörsmålen. Inga, sade herr Sävström,
skarpt skurna politiska personligheter skulle man längre få se som kandidater.
De skulle försvinna. Ja, jag vill icke försöka fotografera de nuvarande 230
damerna och herrarna, som äro medlemmar av denna kammare, och jag vill icke
vara oartig mot herr Sävström eller någon annan av mina kamrater, då jag uttalar
att enligt min uppfattning vi under majoritetsvalmetodens dagar hade
minst lika många skarpt skurna politiska personligheter som den nuvarande
uppsättningen bjuder på.

Herr Sävström framhöll dessutom fullständigt felaktigt — jag förmodar det
var beroende på en felsägning från hans sida — att vi motionärer i motionen
uttala oss för omval, då absolut majoritet icke vinnes, ända till dess väljarna
enat sig om en och samma kandidat. Nej, det är aldrig meningen. Meningen är
väl, att om icke en kandidat får absolut majoritet, skall det ske omval mellan
de två, som ha det högsta röstetalet, och då få naturligtvis valmännen finna
sig i att rösta på den av de två huvudkandidaterna, som då stå under omval,
som de anse för mest meriterad. Att tänka sig, att omval skulle äga rum till
(fess alla valmän kunnat ena sig om en enda kandidat, är ett misstag från herr
Sävströms sida.

Vi ha naturligtvis aldrig tänkt oss ett ögonblick, herr talman, något annat
än att denna fråga kommer att falla vid denna riksdag, men herr Sävström
lian vara övertygad om att förståelsen för en förändring i den riktning, motionärerna
tänkt sig, kommer att växa sig allt starkare och starkare ute i bygderna.
Jag hälsar som ett glädjande exempel på en ökad förståelse för denna
mening även inom konstitutionsutskottet det föreliggande betänkandet, ty då
denna fråga fördes fram för två år sedan från liberalt håll, avstyrktes motionen
enhälligt, i fjol var det endast en av utskottets medlemmar, herr Engberg,
som förfäktade motionärernas uppfattning i.och yrkade bifall till motionens
syfte, och i år finner jag glädjande nog flera reservanter under betänkandet.
Jag tror, att man härvidlag med skäl kan erinra sig Zolas kända uttryck: La
verité est en marche — sanningen är i frammarsch.

I den förhoppningen, att, även om frågan faller i dag, som jag förstår, att den

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

Hr 15. 20

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

kommer att göra, deri i alla fall så småningom skall få en lösning i huvudsaklig
överensstämmelse med motionärernas hemställan, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herrar Fehr och Åkerberg vid betänkandet fogade:
reservationen.

Med herr Röing förenade sig herrar Wikström och Löfgren i Stockholm.

Herr Fast: Herr talman! Med anledning av att två talare framträtt här
och lovat, att de ämna komma tillbaka, och att denna fråga är av beskaffenhet,
att de skola få en allt större opinion för sina strävanden, må det ju kanske
ändå sägas ett par ord i denna sak, oaktat att jag förstår, att det finns mera
intresse i första kammaren rörande ordensväsendets avskaffande än det finns
här i kammaren för valsättet.

När herr Engberg talade om att han i år icke längre var ensam reservant,
utan att det fanns två andra reservanter också, var jag färdig att säga, att
de reservationerna hade då åtminstone herr Engberg icke någon nämnvärd
glädje av. Jag är övertygad om, att han skall ge mig rätt på den punkten,
och att han icke har någon glädje av dem visas ju därav, att när det befanns
föreligga rent konstitutionella hinder för ett bifall till hans egen reservation,
föredrog han att icke ställa något yrkande framför att gå på den Fehr-Åkerbergska
reservationen. Jag får verkligen säga, att jag till min störa glädje
finner detta, ty något dimmigare, något mer av brist på verklighetssinne än
den reservation, som föreligger av herrar Fehr och Åkerberg, har jag verkligen
sällan bevittnat. Det var också med anledning av att herr Röing verkligen
fann sig föranlåten att yrka bifall till denna reservation, som jag begärde
ordet.

Vad har man nu begärt i denna reservation? Jo, man bär begärt en utredning,
varigenom man skall få fram ett valsätt, där valet står icke mellan partier
utan mellan personligheter. Ja, det finns tillfällen, då man ibland talar
om helig enfald, och jag undrar, om man icke härvidlag har ett utslag av den.
Inbillar man sig verkligen, att vi nu nått över de ekonomiskt sociala^ motsättningarna,
där partilivet icke längre har nagra förutsättningar, ja, da kan
man föra ett sådant resonemang, men hur man ur rent sociala synpunkter, då
man ser ut över det nuvarande samhället, kan komma fram till sadana resultat,
är för mig fullständigt orimligt och ofattbart. Man upphäver ju icke partiernas
existens på annat sätt än genom att taga bort de orsaker, som ligga till
grund för partilivet, och det finns verkligen en reell verklighet för vårt partiliv.
Det finns intressegrupper, olika intressebetonade sammanslutningar, och det
finns ett verkligt realt skäl för människorna att på detta sätt söka genom sammanslutning
få någon respekt för sin uppfattning. Vill man således icke gå
in för att avskaffa de orsaker, som ligga till grund för själva partibildningen,
hur kan man då överhuvud taget tänka sig att kunna komma fram tillbet resultat,
som herr Röing nu yrkat bifall till, en begäran om en utredning i Hela
detta resonemang vittnar enligt mitt förmenande om att dessa. motioner liksom
reservationerna äro för tidigt väckta, och jag undrar, om icke de personer,
som nu äro missnöjda med det proportionella valsättet, vilket jag sa innerligt
väl förstår, behöva allvarligt övertänka, om de icke skola gå in i sina
kammare och övertänka, om de ha någon ståndpunkt i detta avseende, ty jag
får verkligen säga, att vad som kommer fram både i motioner och reservationer
ger en mycket dunkel bild av vad man verkligen vill.

Från det liberala pal Hets sida har man ju hävdat majoritetsval i enmansvalkretsar,
men vad hävdar man här? Jo, här säger man också, att man kan
vara med om att få till stånd en ändring inom ramen för det proportionella
valsystemet. Det ser ut, som om det här pa ett ar skett en omkastning, sa att

Onsdagen den 16 mars.

21

Nr 1».

man kommit till en rakt motsatt uppfattning mot den, man tidigare haft. Jag .
ber att få erinra kammaren om vad som verkligen ägt rum här på ett par år.

Hur var det, när den frisinnade motionen väcktes här och avgjordes i kamma- stämmelserna
ren angående tilläggsmandat vid andrakammarval? Jag har gått ige- om val av
nom förteckningen för att se, hur röstningen utföll, och det visade sig, att riksdagsmän.
endast en enda liberal ledamot röstade emot, under det att samtliga andra rösta- (lort*.)
de för förslaget. Således, trots, att man anser det proportionella valsystemet
vara orimligt, gå ändå de personer, som vilja ha bort detta system och ersätta
det med majoritetsval, att genomföra de yttersta konsekvenserna av proportionalismen.
Mig är detta fullständigt ofattbart.

Jag erinrar vidare kammaren om att samtliga liberala ledamöter, såvitt jag
icke gör mig skyldig till något misstag, röstade för det förslag, som, om jag
icke missminner mig, i fjol genomfördes i riksdagen att göra kartellbildningen
till en officiell inrättning vid de proportionella valen. Hur kan man ha så
motsatta uppfattningar? Det förefaller mig fullständigt orimligt, såvida man
icke resonerar på det sättet, att ju värre dess bättre. Då bör man dock öppet
säga ifrån detta i kammaren, så att man icke vilseleder någon, men man förnekade
det bestämt, icke minst under den debatten, som herrarna, nog erinra sig.

Att herr Rökig längtar tillbaka, som han sade, till den tid, då det var
majoritetsval, det förstår jag så väl. och det tror jag. att också, andra kammaren
mycket väl förstår. På den tiden representerade herr Röing ett mycket
stort parti, som hade över hundra medlemmar i andra .kammaren, och det kan
ju för all del ha sin tjusning att tillhöra ett litet parti., men det är dock ändå
större tjusning med det stora partiet. Därför förstår jag synnerligen väl, att
han längtar tillbaka, men jag vill säga honom, att då det gäller denna sak,
har det ringa eller intet inflytande, vilket valsystem man i detta sammanhang
har.

Jag är för mitt vidkommande fullständigt övertygad om. att om man vill
något sådant, som här har kommit till uttryck från liberalt håll, nämligen att
man skall komma ifrån det proportionella valsystemet, då får man icke använda
så dunkla uttryck, som verkligen finnas i den så kallade Fehr-Åkerbergska
reservationen. Då skall man vara konsekvent och följa, de linjer, som herr
Engberg har gjort sig till talesman för, och åtminstone följa en linje, där man
vet vad man har att rätta sig efter och vad man kommer in i för äventyrligheter.
För mitt vidkommande är jag icke beredd att taga. detta steg. Jag vill
dock erkänna, att icke minst genom bistånd från proportionalismens motståndare
har man drivit proportionalismen ett steg längre än vad som kan vara
rimligt och jag tror vara lämpligt. Då man emellertid från samma sida använder
detta för att komma åt det proportionella valsystemet, då har jag synnerligen
svårt att följa med i den tankegången..

Jag skall icke trötta kammaren längre. Jag vill dock för mitt vidkommande
säga. att när man drar dessa felaktiga slutsatser av själva samhällslivets företeelser,
att man tror. att man kan komma bort från partibildningen., så att valet
enbart skall stå mellan personer, då har man felbed.ömt samhällslivets förhållanden,
och då har man felbedömt den roll. som partilivet spelar i vårt samhälle.

Jag är övertygad om att vilket valsystem man än må komma att använda sig
av i framtiden, komma, så länge behov finns av sådana partibildningar, partierna
också att göra sig gällande i de olika valsystemen. Det ändrar ingenting, vilket
valsystem vi i det avseendet ha.

Går man att välja mellan de orimligheter. som kunna förefinnas i det proportionella,
valsystemet och i majoritetsvalsystemet, vill jag för min del saga.
att då föredrar jag de svårigheter och avigsidor som äro förenade, med det
proportionella valsystemet,, ty de äro mindre. Gör man en undersökning i vårt
land, skall man snart finna, att om man bibehölle den gamla valkretsindelnin -

Nr 15. 22

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasätta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

gen skulle i hela Småland, Jönköpings. Kalmars och Kronobergs län, och som
jag tror i hela Halland och Västergötland och en hel del andra landskap de
många industriarbetare, torparna och lantarbetarna vid majoritetsval icke få en
enda egen representant, d. v. s. en representant ur sina egna led. De skulle
komma att representeras av högern och bondeförbundet och kanske av någon
enda frisinnad. Vad återigen exempelvis Skåne beträffar, skulle storagrarerna
i andra kammaren bli representerade av det socialdemokratiska partiet. Sådana
orimligheter följa med ett majoritetsvalsystem och jag tror, att man kan säga,
att denna olägenhet är så stor, att andra kammaren icke kan vara beredd att
gå med på en skrivelse. Man behöver här verkligen så att säga i enrum diskussionsvis
bilda sig en egen uppfattning om vad man verkligen vill, och icke
minst från det liberala partiets sida behövs det ett övervägande av vilken ståndpunkt,
som man verkligen har i den föreliggande frågan.

Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets yrkande.

Herr Bäckström: Herr talman! Endast ett par ord. Jag föranleddes att
begära ordet, när jag hörde herr Röing uttrycka sin längtan tillbaka till åren
1905 och 1908. Jag måste i likhet med herr Fast säga, att min erfarenhet
från den tiden går i en annan riktning. Jag är glad över att vi kommit ifrån
de situationer, som kännetecknade valen vid den tiden. Men erfarenheterna
äro ju olika och omständigheterna växla. Jag tror dock, att herr Röings synpunkter
i det fallet delas av högst få i denna kammare. Åtminstone i konstitutionsutskottet
har det framstått som ganska klart, att flertalet sannerligen
icke önska sig tillbaka till de situationer, som voro kännetecknande just för valen
före det nuvarande proportionella valsättets införande, d. v. s. vid den tidpunkt,
som herr Röing pekade på.

Herr Röing nämnde, att här ha vi år efter år försökt fästa den ena kluten
efter den andra på det proportionella valsystemet för att förbättra detsamma.
Ja, det var med en viss ringaktning i tonen, som han nämnde detta, men jag
å min sida tror, att vi i det avseendet ha varit inne på rätta vägar, och jag
tror, att man icke heller ännu utnyttjat alla möjligheter till förbättring av det
nu rådande valsystemet med vad vi nu ha fått. Jag tror, att de folkfrisinnades
motion i fjol, som herr Röing erinrade om, var något att reflektera på,
och kanske vi med åren kunna komma till insikt om detta, de som då sitta
här i riksdagen. Kastar man sig däremot in på de linjer, som herr Röing förordar,
med majoritetsval och enmansvalkretsar, då tycker jag, att man är inne
på linjer, där man vid ett närmare studium tycker sig spåra den rena förbistringen.

Herr Röing liksom utskottets vice ordförande uttalade sin glädje över att
ändå det förslag, som de hålla på, tycks vinna mer och mer förståelse.

Ja, det kan ju vara på sätt och vis sant. I stället för två reservanter i fjol
ha vi fyra i år, men nog är det en liten tröst — det måste man säga —- då
man varit med om den förberedande behandlingen av den motion, som beröres
i det föreliggande utlåtandet, och det ser man också av själva betänkandet.
Fyra reservanter på tre olika linjer, och reservationerna avspegla så famlande
försök att utskottet omöjligen kunnat fixera några gripbara förslag till eller
direktiv för en utredning på grund av motionen. I utskottet blev resultatet negativt,
och reservanterna ha icke heller kommit längre, ty ingen lärer här i
kammaren vara hågad att fatta beslut om en utredning, varom man icke kan
ge några bättre anvisningar till vägledning än vad som här föreligger. Jag
vill icke gå in på de olika reservationerna och de däri framställda yrkandena,
men jag vill till sist säga, att nog överdrev herr vice ordföranden, då han talade
om att efter höstens val hade i det allmänna medvetandet framstått en
revolution. Nog var herr vice ordförandens uttalande så mycket klokare, när

Onsdagen den 16 mars.

23 Nr 15.

lian strax tilläde: Droppen urholkar stenen. Jag vill också saga, att jag tror, Ang.
att motionärerna och reservanterna icke ha några utsikter för sina förslag i »le det

föreliggande utlåtandet; de måste nog bli mycket gamla, om de skola upp- stämmeUema
leva den dagen, då dessa deras projekt möjligen mogna och medföra positiva om val av
resultat. riksdagsmän.

Herr talman, jag hemställer om bifall till utskottets förslag. (Forts-''1

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Det är ju så, att huvudanförandet
för majoritetsvalsystemet i dagens debatt hållits av en socialdemokratisk
talare, men detta sakförhållande får dock icke skymma blicken för det faktum,
att motionärerna, initiativtagarna till denna diskussion, komma från det
liberala partiet. Det är nog heller ingen tillfällighet, att det° är på liberalt
initiativ, som denna dryftning kommit till stånd. Man förstår så ofantligt
väl det utslag — om jag så får kalla det — av liberal romantik, som ligger
bakom det av herrar Eehr och Röing framförda yrkandet. Det är klart, att
medlemmar av det lilla liberala partiet skola gärna tänka tillbaka på den
tiden, då deras anhängare i denna kammare räknades i hundratalet, och då
tänker man nog •— föreställer jag mig — att denna maktställning sammanhängde
med det valsätt, som under åren 1905—1908 förde det liberala partiet
fram till en dominerande förgrundsställning i vårt offentliga liv. _ Det är,
som sagt, naturligt, att en sådan romantik gör sig^ gällande men jag tror,
att man gör sig skyldig till en felbedömning av förhållandena, om man verkligen
tror, att en återgång till ett majoritetsvalsystem skulle på nytt restaurera
det liberala partiet. Jag tror det icke. Men man finner ju, huru denna tanke
hos det liberala partiet — det ha vi förmärkt av herr Engbergs anförande och
av herr Åkerbergs anslutning till herr Eehrs reservation — även vunnit anslutning
på annat håll, på socialdemokratiskt håll. Det sammanhänger förvisso
med att det för närvarande inom vårt land ligger en stämning av osäkerhet
och ovisshet samt av en viss olust inför de rådande politiska förhållandena.
Så måste man nog erkänna vara fallet. Man tycks drömma om,
att man, genom att gå till rätta med proportionsvalsystemet, genom att föra
det åt sidan och gå fram med det gamla majoritetsvalsystemet och dess metoder,
skall kunna åstadkomma en föryngring, en utlutning av den rådande
politiska atmosfären. Jag tror emellertid, att man därvidlag sett fel. Det
som vi nu få bevittna i vårt land hänger icke på valsystemet. Det sammanhänger
med den utvecklingskurva, i vilken hela vårt politiska liv för närvarande
befinner sig. Ser man saken från den sidan, måste man säga sig, att det icke
är så förfärligt märkvärdigt, om i själva verket en politisk avmattning skulle
förspörjas hos vårt folk efter de tre senaste årtiondenas upplevelser. Dessa
tre årtionden skulle kunna karakteriseras så, att under denna tid hava de drömmar
och förhoppningar, som hystes av de unga generationerna på 80- och 90-talen, konfronterats med den hårda verkligheten. Vi kunna se dessa drömmar
ur så att säga historisk synpunkt. De framstå icke längre såsom lockande
och hägrande ideal utan man har fått se verkligheten i vitögat och en viss besvikelse
har utan tvivel över lag gjort sig gällande ute i vårt land och hos
vårt folk. Ser man saken på det sättet — och det tror jag vara den riktiga
utgångspunkten -— då förlorar säkerligen frågan om valsättet den dominerande
betydelse, som man på sina håll tycks vara hågad att tillskriva den såsom
förklaringsgrund till viktiga fenomen inom vårt lands politiska liv.

Emellertid, herr talman, går man nu till de speciella anklagelser, som riktas
mot proportionsvalsystemet, finner man, att det man förebrår detta system är,
att det undantränger personligheten. Nu vill jag^ för min del säga, att det
fanns nog ganska många även på högerhåll, som från början hade den känslan,
att personlighetsmomentet kom att stå väl mycket tillbaka, särskilt med pro -

Xr lo. 24

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasätta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

portionsvalsystemet, sådant det från början var utgestaltat. Det är jn så, att
Rom byggdes icke på en dag, och varje system måste genomgå sin historiska
utveckling. Och det förhåller sig ju så, att intresset för att framhäva detta
personlighetsmoment inom proportionsvalsystemets ram, detta intresse har varit
starkt enkannerligen på högerhåll, ja så starkt, att avsevärda modifikationer
uti detta proportionsvalsystem av åren 1907—1909 undan för undan
drivits igenom. Efter långvariga debatter fingo vi år 1924 möjlighet till fraktionsbeteckningar
i fråga om val till andra kammaren, och vid 1926 års riksdag
fingo vi dessa fraktionsbeteckningar införda även vid de kommunala valen
och landstingsvalen. Här har man vunnit ett avsevärt medgivande åt personlighetskravet
just genom möjligheten att inom partiet få fram en personlig
kandidatur, som kanske icke setts med tillräcklig välbevågenhet av den rådande
majoriteten inom partiet på en ort. Jag menar, att hela denna lagstiftning,
som vi fått fram, visar en god vilja att tillgodose nyanserna, däribland även
de personliga nyanserna. När man står inför resultaten av detta arbete, resultat
som vunnits så sent som föregående år, är det väl ändå mycket begärt,
att man året efter, år 1927, skall kasta hela detta mödosamt vunna resultat över
bord och gå in för en skrivelse till Kungl. Maj:t, där man stryker ett streck
över allt detta.

Jag frågar mig för övrigt på vad sätt egentligen majoritetsvalsystemet
bättre skulle kunna tillgodose personlighetskravet. Majoritetsvalsystemet i enmansvalkretsar
utestänger fullständigt minoriteterna. De slagna minoriteterna
skulle förlora möjligheten att få in i riksdagen personligheter, som eventuellt
gömma sig inom deras led, medan däremot proportionsvalsystemet möjliggör
för riksdagen att i kamrarna få in även personligheter av värde, som kunna
rymmas inom minoriteterna. På detta sätt öppnar i själva verket proportionsvalsystemet
en mycket bättre och säkrare väg för att tillgodose riksdagens
behov av personligheter än majoritetsvalsystemet kan göra. Denna anmärkning
om att personlighetsprincipen trängts för mycket tillbaka genom proportionsvalsystemet,
kan jag alltså icke riktigt sentera. Denna anmärkning har
kompletterats med det påståendet som jag finner i herr Engbergs reservation
att »uppmarschen vid valurnorna blir en fråga om mobiliseringsteknik och icke
en fråga om opinion». Ja, herr talman, mina herrar, nog är det litet underligt
att hitta detta -påstående i herr Engbergs reservation nästan alldeles samtidigt
som han skriver sina hänförande och uppagiterande ledare om valresultaten
i tredje och fjärde valkretsarna här i Stockholm, där man får läsa hans
triumfskri över vad arbetareopinimen vunnit i denna valrörelse. Icke, herr
talman, lägger herr Engberg sina artiklar så, att han där talar om vilken förträffligt
arbetande valapparat han förfogat över, icke heller säger han där, att
det är denna valapparat, som tillfört hans parti dessa framgångar, som han
stoltserar över -— helt anspråkslöst för övrigt ur högersocialistisk synpunkt,
ty det är tydligen kommunisterna, som skurit pipor i vassen. Nej, i hans tidning
har det talats icke om valteknik och om valapparat — sådant förbehåller
man diskussionen i kammaren — utan just om denna mäktiga opinion, som
gudbevars fört fram väldiga skaror kring herr Engbergs -— och herr Kilboms
ideal. Denna dubbelhet i ståndpunkttagandet inför allmänheten och
inför kammaren säger oss åtskilligt om värdet av de argument, som han här
nyss andragit.

Sedermera sägs också om proportionsvalsystemet, att detta system förhindrar
bildandet av starka regeringar. Det har framförts med skärpa av herr Engberg
i hans reservation samt även understrukits i debatten, och detta argument
ser man även framfört från liberalt håll. Nog är det väl litet märkvärdigt,
att socialdemokrater och liberaler förenat sig om att beskärma sig över
att detta system motarbetar bildandet av en stark regering, när vi erinra oss

Onsdagen den 16 mars.

25 K»'' 15.

den Edénska, blockregeringen. Det var i alla fall en regering-, som herr Edén
själv och även det liberal-socialistiska underlaget för hans ministär betraktade ändringaribesåsom
stark, och den regeringen inföll ju under åren 1917—1920, alltså un- stämmelsema
der en tid, då proportionsvalsystemet rått i landet i åtta år, och då för övrigt om val av
proportionsvalsystemet var stelare än det sedan blivit genom de reformer, som riksdagsman.
gjorts i detta system åren 1924 och 1926. Trots frånvaron av möjligheter (Fort».)
till kartellbeteckningar, som vi fick 1924, trots den större stelhet i det proportionsvalsystem,
som då förefanns, byggdes dock denna blockregering upp på
grundvalen av ett gemensamt politiskt program. Nej, mina herrar, det är på
de politiska idéströmningarna och till slut på den allmänna politiska atmosfären,
men icke på valtekniska bestämmelser, som det kommer an, om vi i vårt
land skola få starka regeringar eller icke.

Ja, herr talman, jag har velat från högerhåll framföra dessa synpunkter på
problemet. Jag skall icke längre uppehålla tiden. Jag skall med stöd av det
anförda be att få j7rka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar! Jag

hade ursprungligen begärt ordet endast för att instämma i det yrkande, som
framställdes av herr Rökig, men vad som senare i debatten förekommit föranleder
mig dock att säga några ord. . .

Till en början får jag beklaga, att icke anhängarna av personvalspnneipen
inom konstitutionsutskottet, fåtaliga som de ända varit,^ ha kunnat ena sig om
ett gemensamt yrkande. För min del finner jag icke så störa skiljaktligheter
mellan herr Engbergs och herrar Eehrs och Åkerbergs reservationer, att de icke
bort kunna ena sig om samma kläm. Man misstar sig fullkomligt, om man •
som jag tror det var herr Fast — betraktar herrar Fehrs och Åkerbergs yrkande
såsom något obestämt, oklart tänkt och skilt ifrån herr Engbergs klarare
ståndpunkt. I själva verket begäres ju i båda reservationerna endast en utredning
av spörsmålet med uttalande av en principiell uppfattning. Båda
grupperna, om jag får kalla dem så, ha väl givit ett bestämt företräde - kanske
till och med mera bestämt av herr Engberg — åt majoritetsvalsprincipen.

Men i själva huvudyrkandet stämma dock båda överens pa det sätt, att bada
yrka på en utredning rörande vad vi i allmänhet kalla för personsval, varvid
givetvis också, majoritetsvalsystemet, och mahända i första hand, bör undergökas.

Jag beklagar, att det hos utskottsmajoriteten förefunnits sa mycken missuppfattning
om vilka hjälpmedel man numera har för att pa majoritetsvalens
grund komma till ett något så när rättvist resultat. En sådan missuppfattning
syntes mig framgå av herr Sävströms yttrande. I själva verket är
det ju så, att man genom omval vid samma valtillfälle, därest icke^ absolut
majoritet vunnits för en kandidat, kan få till stånd en justering mittåt. Man
behöver icke vänta till nästa val. Denna justering äger icke rum pa det sättet,
att, om det är ett trekantsval, de två partier, som ligga under, förena sig om
att bekämpa det tredje, snarare går det så till, att det vid omvalet blir en
förskjutning mellan partierna — en del väljare övergå från den ena partigruppen
till den andra, beroende pa hur pass samlande kandidater de olika partierna
ha kunna uppställa.

Vidare är det väl ingen människa, som tänkt sig, och icke heller mena herrar
Fehr och Åkerberg med vacl de yttra i sin reservation, att allt partiväsende
borde upphöra och partierna försvinna. Nej, det är helt enkelt fråga om att
möjliggöra för partierna att föra en valstrid och för väljarna att förrätta^ valen
så, att allmänheten får tillfälle att välja på personer och icke på partilislor.
Härigenom vill man också skapa en starkare personlig kontakt mellan kandidater
och väljare. Rtt sådant syfte förringas ju icke på något sätt, som

Nr 15.

26

Onsdagen den 16 mars.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

herr Sävström tycktes mena, därigenom att man tilläventyrs upphäver bostadsbandet.
Valmännen och de uppställda kandidaterna skulle därmed komma så
fasligt långt ifrån varandra, menade han. Men hur så? Det finns ju gudskelov
till och med under det proportionella valsättets allt starkare befästande
något, som heter offentlig kandidatur. Tack vare den offentliga kandidaturen
blir det möjligt helst för mera kända personer, som uppställas såsom kandidater,
att komma i beröring med väljarna. Just genom den offentliga kandidaturen
kan man få denna personliga kontakt mellan allmänheten och kandidaterna,
och detta så mycket mera som man kan förutsätta, att efter bostadsbandets
upphävande de uppställda kandidaterna ha en sådan ställning och allmänheten
den kännedom om dem, att en viss kontakt redan råder förut.

Jag vill passa på att rätta också ett annat missförstånd, som tycks ligga
bakom anmärkningarna mot de olika reservationerna. Herr Fast var särskilt
indignerad över att det talades om att få fram »personligheter», och även herr
Forssell var inne på samma tankegång. Man vill göra gällande att vi, som
hålla på personval, med »personligheter» skulle mena någon sorts övermänniskor,
men det är icke alls fråga om det. Det är icke ens fråga om personlighet
i en högre intellektuell eller ideell bemärkelse, utan vi kunna nöja oss
med att rätt och slätt säga »personer». Ty vad förslaget innebär och vad
vi anse, att man bör verka för i det politiska livet, är blott, att valsättet, vare
sig det innebär majoritetsval eller är proportionellt, blir anordnat så, att man
väljer på kandidaterna personligen, om jag populärt får uttrycka det så, och
icke på partilistor.

Nu förhåller det sig också så, att även där man på sina håll i utlandet vill
ha infört ett proportionellt valsystem, såsom fallet är t. ex. i England, man
ingalunda tänkt införa ett sådant system, som vi ha-, med listval. Man har där
tänkt på olika metoder för att på det proportionella valsättets grand eller i varje
fall med närmande mer än hittills varit fallet till detta valsätt, kunna bevara
samma direkta kontakt som med majoritetsval mellan den valde och väljarna.
Vidare bör man komma ihåg, att i Frankrike, där det experimenterats med
proportionellt valsätt, har man redan delvis övergivit detsamma och gått över
till majoritetsval. Vad beträffar förhållandena i Tyskland, har jag nyligen
träffat en av dess främsta statsmän, som varit proportion a list och väl ännu
är det. Han uttryckte emellertid sin betänksamhet i fråga om en hel del
företeelser, som där följt med den proportionella valmetoden, särskilt med hänsyn
till valintresset, och han förklarade det vara en vidsträckt önskan att få
till stånd en utredning i syfte att åtminstone modifiera den proportionella valmetoden
i riktning av personval.

Är det då så förfärligt obestämt och rentav svamligt, såsom herr Fast
ville göra gällande, det yrkande, som gjorts från herrar Fehrs och Åkerbergs
sida, och den motivering, som föreligger för detta yrkande? I jämförelse med
herr Engbergs kätterska åsikt, att en verklig bättring endast står att vinna
genom upphävande av den proportionella valmetoden, är väl deras yrkande med
den motivering, det har, synnerligen blygsamt och håller sig inom en inskränkt
ram. De hänvisa till att proportionsvalsakkunniga i sitt år 1921 avgivna betänkande
framlagt ett fullt utarbetat förslag i syfte att få fram personval
inom ramen av den proportionella valmetoden, ehuru de sakkunniga icke fingo
tid att utarbeta förslaget fullständigt. Deras framställning gick ut på en
form av av personröstning med subsidiär liströstning, och med hänsyn till
den personproportionalistiska metodens företräden framför listmetoden förordade
de sakkunniga positivt en utredning om övergång till personval. Yi ha
således haft sakkunniga, som yttrat sig om denna sak. Dessa sakkunniga
ha lagt fram förslag till viss metod, som kanske icke är den allena saliggörande,
men det väsentliga är att de sakkunniga, bland vilka det åtminstone

Onsdagen den 16 mars.

27 Nr 15.

fanns ett par synnerligen rättrogna proportionalister, dock kommit till den
åsikten, att personproportionaiismen har företräde framför de nuvarande listvalen,
och att de därför förordat en utredning. Då får jag säga: är det för
mycket begärt, då det finnes en vitt utbredd känsla inom allmänheten, att
här är något på tok med den nuvarande valmetoden, att riksdagen tillmötesgår
dessa krav på en utredning, som jämväl proportionsvalsakkunniga år 1921
påyrkat? Jag tycker det knappast.

Sedan vill jag till sist säga ett enda ord med anledning av någonting, som
varit rätt så mycket — jag vill icke använda ett så fult ord som. omtuggat
— men i alla fall omnämnt och som bollats fram och tillbaka här i debatten.
Man log, när herr Röing nyss sade, att han längtade tillbaks till den gamla
tiden, när vi hade majoritetsval i enmansvalkretsar, och man har lagt ut det
från skilda håll på det sätt, att det var till det störa, frisinnade partiet, som
herr Röing längtade tillbaka. Herr Forssell tog sig till och med före att insinuera
— jag skulle vilja välja ett mildare uttryck, men jag får icke fatt
på ett lämpligare — att det bakom de liberalas krav på utredning om en annan
valmetod eller åtminstone en förbättring av den nuvarande, skulle ligga^ en
tro på, att det var valmetodens, majoritetsvalens förtjänst, att vi en gång
i världen växte till ett stort parti, och att det varit den proportionella valmetoden,
som reducerat partiet på det bedrövliga sätt, som vi alla känna. Nej,
något så enfaldigt kan icke förutsättas hos så pass förståndiga människor,
som några av oss ändå få anses vara. Tvärtom vill jag öppet bekänna, att
jag tror, att herr Sävström och andra ha alldeles rätt, när de säga, att om
man nu skulle återinföra majoritetsval, särskilt i enmansvalkretsar, så skulle
det för tillfället vara fara för att det liberala partiets representation försvunne.
Det är åtminstone möjligt och i varje fall mycket troligare, än om
man har den meningen, att bara man fick tillbaka majoritetsval, skulle det
strax bli ett stort frisinnat brödraparti igen.

Men, herr talman, det är icke den saken, det gäller för oss, att fa ett större
eller mindre parti. Vad frågan gäller är att bidra till den förnyelse ! det
politiska livet, som herr Forssell en smula ironiserade över men som vi litet
var ändå ha på känn är behövlig. Det går icke blott med att. ändra valmetod,
det är jag den förste att erkänna, men det bör kunna hjälpa^ en bit
på vägen. Lika visst som det är, att icke partierna kunna upphöra, så länge
det politiska livet och parlamentariska former fortleva,, lika visst är det, att
det icke precis blir de politiska uppgifter, som finnas i dag, som komma att
existera i framtiden. Det kan hända, att det t. ex. kommer att finnas ett
parti, som alltjämt heter det socialdemokratiska, som kanske fortfarande är det
största men som i själva verket ännu mindre än det nuvarande kommer att
vara ett socialistiskt parti. Vi kunna också tänka oss, att det alltjämt skall
finnas ett moderat parti, ett högerparti, eller vad man vill kalla det — och
ett liberalt parti kommer nog alltid att existera lika väl som den liberala
huvudriktningen i politiken. Men skola partierna fylla sina uppgifter, gäller
det för dem att taga vara på de strömningar, som röra sig i varje ny tid och
att fånga hela folkets intresse för att deltaga i det politiska livet. De strömningarna
kanske bliva några helt andra och starkare än de, som nu leda till
de fållor, som bära skilda partibeteckningar. För en sådan förnyelse, som
måhända till en början kan föra till splittring men som så småningom under
omständigheternas tryck kan föra till en större samling, för en sådan utveckling
är jag, herr talman, icke rädd, och därför yrkar jag bifall till det blygsamma
steg i, som det synes mig, rätt riktning, som ligger i det av herrar Fehr
och Åkerberg gjorda yrkandet.

Jag skulle kanske lika gärna kunna instämma med herr Engberg —- jag
vet icke, vilken av dessa reservationer, som har den relativt största utsikten

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

Nr 15. 28

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

att vinna anslutning här i kammaren — men för tillfället stannar jag, herr
talman, vid att yrka bifall till herrar Fehrs och Åkerbergs reservation.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! När herr Forssell genom sitt

anförande syntes vilja skapa den föreställningen, att socialdemokraterna i allmänhet
vore anhängare av den ståndpunkt, som representerades av herr Floberg,
finns det anledning att påpeka, att bland de 8 representanterna i konstitutionsutskottet
för det socialdemokratiska partiet hava endast 2 anslutit sig
till utredningsyrkandet.

För egen del instämmer jag gärna med dem, som önska en förnyelse av vårt
politiska liv, vilken skulle taga sig uttryck i en större politisk livaktighet inom
folket. Men jag kan icke med bästa vilja i världen inse, att vi skulle vinna
denna förnyelse och denna ökade livaktighet genom ett utbyte av nuvarande
valsätt mot exempelvis majoritetsval i enmansvalkretsar. Det förefaller åtminstone
mig, som om man ställde problemet alldeles felaktigt, då man, som
reservanterna här göra, föreslår en utredning om ett valsystem, där väljarna
få välja mellan personer och icke mellan partier. Jag är icke alls övertygad
om att ett införande av majoritetsval i enmansvalkretsar skulle på något sätt
förminska partiernas inflytande över kandidaturerna. Man kan i stället tänka
sig den utvecklingen, att i en sådan situation partierna skulle bli ännu mera
angelägna att behålla sitt grepp över kandidaturerna. Det bleve i högre grad
fråga om att föra en valpolitik, där man icke ställde upp den representant, som
klarast representerade partiets åskådning, utan en representant, som komme
att alltid rösta med partiet men som kanske hade en viss förmåga att draga
till sig röster från annat håll. Dessutom skulle säkerligen vid omval partierna
bli mycket verksamma, när det gällde att finna utvägar i den situation, som då
uppstod, för att få fram en kandidat, som vore partiet mest behaglig. Det är
knappast tvivel därom, att, därest vid ett val mellan en högerman, en socialdemokrat
eller en liberal ingendera fick behövlig majoritet, både socialdemokraterna
och högern genast skulle börja en underhandling med liberalerna, som
hade utslagsrösten, för att om möjlipt få övertaget vid omvalet.

Det må i detta sammanhang tillåtas mig säga, att jag icke så värst mycket
tror på den allmänna oegennyttan hos liberalerna, när de förorda övergången
till majoritetsvalsystemet. Det kan icke vara för att förinta sig själva, som
de vilja hava en sådan utveckling, utan det ligger nog där bakom den tanken,
som i så hög grad är vägledande för liberalernas och de frisinnades insatser i
svensk politik, att man genom oenighet mellan de stora partierna skall kunna
vinna något för sig själva.

För min del tror jag, att vad vi främst behöva är icke eu övergång till ett
valsystem, där personerna skulle träda mera i förgrunden, utan vad som kan
vara mest livgivande för vårt politiska liv, är ett valsystem, som gör programmen
och idéerna till mer än personerna. Jag tror, att det proportionella systemet
i det avseendet bjuder större fördelar än ett system byggt, på majoritetsval
i enmansvalkretsar. Men det är också fråga, om icke rent av det proportionella
systemet i högre grad tvingar fram dem, som aspirera på att bli folkrepresentanter,
till kontakt med väljarna. Under ett system med enmansvalkretsar
skulle det säkerligen finnas många ställen i vårt land, där man kunde gå tillbaka
till den gamla behagliga metoden, att kotteriet sörjde för att kandidaten
blev vald, utan att han själv behövde träda fram för väljarna. I de större valkretsarna
blir det av vikt för kandidaterna att på helt annat sätt göra sig kända
bland väljarna. Partiet, som ställer upp dem, kan icke nöja sig med att kandidaterna
äro kända av ett litet kotteri i hembygden. Det måste krävas av kandidaten,
att han träder i starkare kontakt med väljarna i hela valkretsen. Fråga
är därför, om icke det proportionella systemet verkligen medför, att folkrepre -

Onsdagen den 16 mars.

29 Kr 15.

sentanterna erhålla en starkare kontakt med sina väljare än den som kan upp n

i ifrågasatta

nas vid val i enmansvalkretsar. _ ändringar i be kör

min de! är jag icke övertygad om att man ens bör eftersträva ett rätt- ^tämmelserna
vist valsystem i den bemärkelsen, att man strängt matematiskt utmäter folk- om val m
representanternas antal efter rösternas antal. Proportionalismens förtjänst lig- riksdagsmän.
ger icke i denna matematiska rättvisa, utan proportionalismens förtjänst ligger (Forts.)
i det sätt, varpå den skyddar minoriteten. Jag tron, att även om man önskar
en stark partibildning, är det önskvärt, att även de riktningar, som representera
minoriteten inom nationen, få tillfälle att komma till uttryck inom den
lagstiftande församlingen.

Det är mycket förklarligt, att missnöje uppstår med ett valsystem, som bidrager
därtill, att man har svårt för att skapa enhetliga majoriteter och_ därmed
också svårt för att skapa regeringar, som med dessa enhetliga majoriteter
som underlag hava den starka ställning, som är nödvändig för att väl regera
landet. Det är också möjligt, att ett val i enmansvalkretsar skulle lämna större
utsikter för ett parti att skaffa sig en riksdagsmajoritet, även om partiet icke
har majoritet bland folket. Jag tror dock icke, att det är den säkra vägen att
komma fram till starka regeringar. Man kan se på förhållandena i t. ex. England.
Där förfogar den nuvarande regeringen över eu kolossal majoritet i
underhuset, som sprungit fram ur ett trekantsval. Men denna majoritet representerar
icke en majoritet bland väljarna utan regeringen är där i bestämd
minoritet. J^tg tror icke, att en sådan regering, även om den kan räkna med
alla dessa många röster i parlamentet, känner sig ha d.en styrka, som den behöver
för att föra en energisk politik. Den måste alltid tänka på det faktum,
att den icke representerar nationens flertal. Jag tror, att däri kan för en regering
ligga en lika stor svaghet som den, som ligger i att regeringen behöver
taga hänsyn till partiställningen i parlamentet.

Vi få nog kosta på oss att gå den längre och mödosammare vägen till de
starka regeringarna, nämligen den väg, som innebär, att man söker samla en
folkmajoritet kring vissa bestämda politiska ideal och kring en viss bestämd
politik. Jag anser icke den vägen utsiktslös, och jag tror också, att det är den
enda, på vilken man kan komma fram till de verkligt starka regeringarna.

Dessa rekommendationer av en förändring i valssystemet, som^ skulle åstadkomma
så stora verkningar, hava icke på något sätt imponerat på mig. och jag
förstår uppriktigt sagt icke ens att det förefinnes behov av en utredning på
denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle instämde häruti.

Herr Andrén: Herr talman! Det är med stort intresse, som jag följt denna
debatt. Intresset skärptes redan från början, då herr Engberg, som vanligt
med åtskillig sakkunskap, med mycken vältalighet och med kolossala överdrifter
utvecklade sina kända synpunkter i denna fråga, överdrifterna gällde
särskilt själva frågans betydelse.

Herr Engberg betraktade framför allt valmetoden ur synpunkten av nödvändigheten
att skapa starka regeringar åt detta land. Det är förvisso en betydelsefull
synpunkt, men som herr Hansson i Stockholm redan framhållit,
är det icke alldeles säkert, att man får en stark regering, därför att man
får en regering, som äger majoritet i riksdagen. Det lordras någonting mera
för att få en stark regering. Det fordras, att partiet är något så när konsoliderat
och enhetligt, och såvitt jag vet, hava majoritetsvalen icke visat, att
de med någon säkerhet, vare sig inom valmanskåren eller inom riksdagen,
kunna skapa konsoliderade partier. För övrigt beror denna möjlighet att skapa

Nr 15. 30

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

en majoritet i riksdagen på metodens kända oförmåga att giva ett rättvist
uttryck för folkopinionen. Som herr Hansson framhöll, står man inför möjligheten
att få en visserligen parlamentariskt korrekt men i alla fall odemokratisk
minoritets-diktatur med hjälp av denna valmetod — om man nämligen
lyckas i sin strävan att med metodens hjälp skapa ett enhetligt och starkt
majoritetsparti.

Nu vill herr Löfgren i Stockholm för sin del kombinera majoritetsvalen med
ett rättvist resultat. Det förefaller mig, som om man på den vägen skulle
gå miste om den fördel, som herr Engberg ville vinna med majoritetsvalen,
nämligen majoriteten. År det för övrigt säkert, att man vinner en majoritet
med majoritetsval? Ödets gudinnor spela ganska nyckfullt vid valtillfällena
och icke minst när man har majoritetsval. Vill man försäkra sig om en majoritet,
måste man tillämpa den metod, som Mussolini infört i Italien, den
nämligen, att det största partiet i valmanskåren alltid får två tredjedelars
majoritet i parlamentet.

Från annat håll har man framfört en annan argumentering. Man drar den
gamla kända melodien om personlighetens rätt. Den melodien bär god klang
i svenskt tänkande och svensk opinion. Den ger dessutom ett sken av sammanhang
mellan det som nu framförts av herr Löfgren i Stockholm och gamla
liberala linjer. Man borde kanske icke vara så säker på det sammanhanget.
Det är ingen tillfällighet, att den politiske tänkare, som under 1800-talet
förde fram den proportionella valmetoden såsom något grundläggande för den
liberala politiken, var en av liberalismens störste, John Stuart Mill; och i de
flesta liberal-demokratiska författningar, som tillkommit efter världskriget,
har just proportionalismen varit en av de bärande tankarna och institutionerna.
Det är ingen tillfällighet, ty för liberalerna i alla länder har det tidigare varit
ett väsentligt önskemål att skydda minoriteternas, de religiösa, nationella eller
politiska minoriteternas rätt. Denna rätt har man hittills alltid trott, att den
proportionella valmetoden kunde skydda.

Man har i sammanhang med den proportionella valmetoden också tagit upp
frågan om partiväsendet. För min del måste jag säga, att jag tror icke, att
det råder ett så intimt sammanhang mellan partiväsendets utformning och
valmetoden. Hava vi icke majoritetsval både i England och i Förenta staterna?
Men var i världen hava vi starkare partier än i dessa länder? Hade;
vi icke före 1918 och 1919 majoritetsval i både Tyskland och Frankrike? Men
var har det rått en mera förvirrande splittring i partihänseende och var hava
partierna varit svagare än just i dessa båda länder? Om man emellertid, såsom
herr Engberg gör, lägger stor vikt vid de exempel, som givas av de amerikanska
och engelska demokratierna, måste man samtidigt säga sig, att icke
har personligheten stora möjligheter att göra sig gällande i dessa länder med
deras starka partibildningar. Mycket har jag hört sägas om Förenta staterna,
men aldrig, att den amerikanska kongressen och de amerikanska statslegislaturerna
i större utsträckning skulle hava utmärkt sig genom sina starka personligheter.

Man har vidare •—■ jag minns icke vem det var, som gjorde det — särskilt
framhållit, att majoritetsvalen skulle framskapa eu starkare kontakt mellan
väljarna och de valde. Men, mina herrar, det engelska exemplet visar knappast,
att så är förhållandet. Det är ofta partiets centrala ledning i huvudstaden,
som bestämmer, vem som skall få lov att kandidera på den ena eller den
andra platsen.

Alla de, som hittills yttrat .sig här, tyckas vara ense om att en förnyelse
kräves av vårt politiska liv. Även jag måste konstatera, att det råder en uppenbar
olust i landet; men däremot har jag ganska svårt att tro, att denna
olust skulle bero på någon valmetod. Det är starkare krafter än så, framför

Onsdagen den 16 mars.

31

Nr 15.

allt moraliska krafter, som äro avgörande för hur en nation känner sig i det
ena eller andra ögonblicket. För övrigt kan det understundom vara ganska naturligt,
att det råder en politisk trötthet, att intresset så att säga samlar sig
kring andra, kanske väsentligare, punkter av tillvaron. Yad som behöves för
närvarande är förvisso icke en ändring i den svenska författningen; vad som
behöves är i stället ändring i vår sinnesförfattning, och en sådan åstadkommes
icke genom ändringar i den svenska valmetoden.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herrar Fehr och Åkerberg avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Herr statsrådet Meurling avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 197, med förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 204, med förslag till förordning om ändrade grunder för utgörande av vissa
utlagor m. m.;

nr 205, med förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner;

nr 206, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den
22 juni 1911 om skjutsväsendet;

nr 207, med förslag till lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110,
sid. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.;

nr 208, angående omorganisation av generalpoststyrelsen m. m.; och

nr 209, angående ändringar i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10,
i anledning av väckt motion om tillägg till § 4 regeringsformen m. m., blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Till behandling upptogs nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning
av väckt motion om utredning rörande införande av enkammarsystem m. m.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 200, hade herr Lindhagen föreslagit,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla:

1) att regeringen måtte bestämma sig för vissa huvudsakliga riktlinjer för
den av regeringen igångsatta utredningen av förstakammarproblemet samt giva
offentlighet åt sin sålunda intagna ståndpunkt;

2) att i detta övervägande måtte ingå frågan om första kammarens avskaffande; 3)

att den förenämnda utredningen om förstakammarproblemet måtte vidgas
till att, så vitt på grundlagsformerna ankomme, omfatta även en förstärkning
av andra kammarens ställning såsom en effektiv folkrepresentation; och

Ang.

ifrågasatta
ändringar i bestämmelserna

om val av
riksdagsmän.

(Forts.)

I fråga om
införande av
enkammarsystem
m. m.

Jfr 15.

32

Onsdagen den 16 mars.

I fråga om
införande av
enkammarsystern
m. m.
(Forts.)

4) att berörda utredning även måtte omfatta en därmed sammanhängande omläggning
av regeringssättet och därav påkallade grundlagsändringar.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Engberg, Gustav
W. Hansson, Larsén, Sävström, Borg och Andersson i Igelboda, vilka med biträdande
av utskottets hemställan framlagt särskilt förslag till avfattning av
utskottets yttrande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! För att icke den uppfattningen skall gorå
sig gällande, att det här i kammaren skulle råda full enighet om den ståndpunkt,
varom utskottet samlat sig, så tillåter jag mig att yrka bifall till
motionen.

Herr Hage instämde häruti.

Herr Engberg: Herr talman! Som herrarna kunnat märka, har jag vid

konstitutionsutskottets;, utlåtande i detta ärende fogat en reservation, undertecknad
av jämte mig herrar G. W. Hansson, Larsén, Sävström, -Borg .och
Andersson i Igelboda. Vi hava i likhet med utskottet ansett, att herr Lindhagens
motion icke bör bifallas, men vi hava i olikhet med utskottet berört
en fråga, som motionären gjort hemställan, om under punkten 1) i sina yrkanden.
Vi kunna från reservanternas sida icke annat än finna det olämpligt,
att när en motionär framställt ett klart och precist yrkande det icke från utskottets
sida säges någonting om detta yrkande. Felet i konstitutionsutskottsmajoritetens
förfarande ligger alltså enligt vår mening främst däri, att den
undviker att saga så mycket som ett enda litet ord om första punkten i norr
Lindhagens framställning. „

Vi å vår sida hava haft en särskild anledning att beröra denna Daga i
vår framställning, och detta av följande skäl. Motionären säger, i sitt första
yrkande, »att regeringen måtte bestämma sig för vissa huvudsakliga riktlinjer
för den av regeringen igångsatta utredningen av förstakammarproblemet .s a nit
giva offentlighet åt sin sålunda intagna ståndpunkt». I det stycket må det
väl ändå sägas, att man blev förvånad från den politiskt intresserade allmänhetens
sida, när den sittande regeringen ^ satte, till sin utredning av det s. k.
förstakammarproblemet. Man blev förvånad icke så .mycket över att . denna
utredning igångsattes, men över att det icke fanns något som helst direktiv
angivet rörande hur utredningen skulle bedrivas. Herrarna erinra sig, att ett
utlåtande från konstitutionsutskottet förelädes fjolårets riksdag. Det var ett
utlåtande i anledning av en socialdemokratisk motion, vars hemställan gått ut
på censusstreckets avskaffande. Konstitutionsutskottets socialdemokrater yrkade
bifall till motionen. Majoriteten däremot gick den vägen, att den i anledning
av detta yrkande på censusstreckets avskaffande hemställde om en utredning
i största allmänhet om förstakammarproblemet i det hela. Andra kammaren
biträdde den socialdemokratiska reservationen, men första kammaren
tog åter utskottets hemställan, vadan frågan förödet dåvarande var fallen.
Alltså kom ingen skrivelse från riksdagen till .stånd. Icke förty sätter då
regeringen i gång en utredning av förstakammarproblemet i det hela. utan att
giva några som helst direktiv. Det är detta, som vi för vår del funnit ganska
anmärkningsvärt eller, såsom vi uttryckt det i konstitutionsutskottets språk,
märkligt. Det är därför, att om en utredning av ett sådant problem skall

Onsdagen den 16 mars.

33

Nr 15.

komma till stånd, när riksdagen icke givit minsta livstecken ifrån sig, hur
den tänker på problemet, så bör åtminstone Kungl. Maj:t giva denna utred- enkammarningskommitté
någon vink om vad den skall utreda. Det får väl ändå icke system m. m.
vara meningen, att man tillsätter ett slags filosofisk diskussionsklubb, som (Forts.)
har för det första till uppgift att ur medvetandets djup konstruera ett förstakammarproblem
och för det andra, om dessa ansträngningar skulle krönas med
framgång, har att hitta, på lämpliga synpunkter på problemet i fråga. Vi
hava också från socialdemokratiskt håll inom konstitutionsutskottet ansett,
att vi till vårt avstyrkande av herr Lindhagens motion borde komma med en
erinran på den punkten. Jag vet, att det är en erinran, som omfattas icke
blott av oss socialdemokrater, ty det väckte nog långt in i andra läger uppmärksamhet,
att regeringen, när den igångsatte denna utredning, icke fann
nödigt att utrusta den med några som helst direktiv.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag skall endast i anledning av
de fällda orden be att få säga, att konstitutionsutskottet även kunde finna den
uppgift, som förelagts denna kommitté, så vidsträckt, att man väl har mycket
små förhoppningar, att den skall leda till något större och märkligare resultat.

Då emellertid Kungl. Maj:t tillsatt densamma utan att Kungl. Maj:t fått någon
påstötning från riksdagen, ansåg man icke riksdagen behöva blanda sig i denna
sak, i all synnerhet som det torde vara ganska svårt även för riksdagen att
giva några som helst direktiv i ett så omstritt problem. Jag erinrar om att
vi haft frågan uppe i konstitutionsutskottet under annan form och att man
därvid icke kunnat komma fram till några riktlinjer. Det är heller icke lämpligt
att i detta sammanhang göra en erinran till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t
icke skulle ha förfarit riktigt, men det hör möjligen i annat sammanhang till
konstitutionsutskottets uppgifter.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Bäckström: Herr talman! Endast några få ord. Det är verkligen

med förvåning man hör, att konstitutionsutskottets ärade vice ordförande yttrar
sig ett ögonblick i en riktning och strax därpå i en helt annan riktning.

Nyss1 hörde vi herr Engberg påyrka en annan valmetod för tillskapandet av
en stark regeringsmakt. Nu, när regeringen tillsatt en kommitté för utredning
av frågan om förstakammarproblemet, är herr Engberg genast framme
med klandertalan över en sådan åtgärd. Det kunde invändas, att herr Engberg
velat hava bestämda direktiv för och särskilda sjmpunkter och personer
representerade i kommittén. Jag förstår dock icke, varför vi skola anse något
särskilt uraktlåtet i fråga om direktiv och annat, som herr Engberg önskade
beträffande kommittén och utredningen i fråga. Det är personer, som suttit
i riksdagen och i konstitutionsutskottet, och personer, som man vet varit särskilt
intresserade för detta problem, vilka insatts i denna kommitté. Då tycker
jag, att konstitutionsutskottets ärade vice ordförande borde vara tillfredsställd
samt vänta och se, vad resultatet månde bliva i .stället för att söka sak till
angrepp mot regeringen.

Jag är ense med den näst föregående talaren, att effekten icke blir stor,
vilketdera vi taga, utskottets hemställan eller reservationen, men, herr talman,
jag hemställer på grund av vad som förevarit inom konstitutionsutskottet, att
dess hemställan måtte bifallas.

Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman! Jag är icke behörig att i denna
fråga tala å regeringens vägnar och jag talar icke heller som ledamot av

Andra hammarens protokoll 1927. Nr 15. 3

Nr 15.

34

Onsdagen den 16 mars.

I fråga om
införande av
enkammarsystem
m. m.

(Fort».)

Ang. ordens)
väsendets
avskaffande.

regeringen utan som riksdagsman och föredragande departementschef vid det
tillfälle, då den sista stora författningsreformen genomfördes. Då var det så,
att man diskuterade frågan, huruvida förstakammarproblemet skulle upptagas
i någon vidare omfattning än som skedde. Det var ju rätt små jämkningar
i fråga om grunderna för första kammarens sammansättning, valperioden o. s. v.,
som då genomfördes. Samtidigt diskuterades emellertid i propositionens motivering
olika tänkbara riktlinjer för en lösning i större stil av förstakammarproblemet
såsom sådant. Därvid förutsattes det —- såvitt jag vill minnas
men utan att jag hunnit verifiera det — i denna motivering, att förstakammarproblemet
borde, givetvis med hänsynstagande till de olika alternativ, som
skisserats i författningspropositionen, upptagas med det snaraste till behandling.
Det är ett fullföljande av detta syfte, som nu skett genom tillsättande
av den sakkunniga beredning, som justitieministern tillkallat.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 10.

Härefter förelåg till avgörande konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning
av väckt motion om ändring i regeringsformen m. m. för ordensväsendets
avskaffande.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 190, hade herr Lindhagen föreslagit,
att riksdagen ville

1) för sin del besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag om ett tillägg
till regeringsformen på lämplig plats av följande innehåll: »Ordnar få icke av
Konungen utdelas», i följd varav ock förbudet för regent enligt 39 § regeringsformen
att utdela riddarvärdighet bortfölle; samt

2) — därest detta icke bifölles -—- för sin del förklara, att den av chefer för
statens ämbetsverk, departementschefer och statsrådsberedningen nu företagna
beredning av ordensutnämningar borde såsom stridande mot grundlagen upphöra,
samt hos Kungl. Maj:t begära ett förständigande till vederbörande i sådant
syfte.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke de
kungl. svenska riddarordnarna borde avskaffas, samt för riksdagen framlägga
det förslag till bestämmelse i regeringsformen, som av dylikt övervägande kunde
föranledas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar von Geijer, David K. Bergström,
Reuterskiöld, Fehr, andre vice talmannen Nils Anton Nilsson, Magnusson i Tumhult,
Pehr sson i Göteborg och Forssell, vilka ansett utskottets yttrande och
hemställan bort erhålla följande lydelse:

»Då det synes böra vara regeringens sak att, om och när den finner tidpunkten
inne, vidtaga de mått och steg regeringen i förevarande fråga prövar påkallade,
och då spörsmålet i varje fall icke torde kräva ändring i grundlag,
hemställer utskottet, att förevarande motion ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pelirsson i Göteborg: Herr talman! Jag ber om kammarens öra för
att få framlägga några av de synpunkter, som varit avgörande för reservan -

Onsdagen den 16 mars.

35 Nr 15.

terna i konstitutionsutskottet. Det är, om jag räknar rätt, sjunde gången sedan
vår riksdagsordning begynte tillämpas, som frågan är uppe. Här i kammaren
är det fjärde gången. När kammaren förut tre gånger beslutat bifalla en hemställan
sådan som den utskottet här gör, så känner jag ju mycket väl kammarens
trofasthet mot sina egna föregåenden och dess fasthängande vid traditionen
— jag menar naturligtvis kammarens egen tradition — och därför är det
givet, att vad vi reservanter här hava att säga, väl icke kommer att mycket
inverka på beslutet. Dock må det tillåtas mig att säga ett och annat om vår
ståndpunkt.

»Vi hava icke kunnat betrakta denna fråga som en stor fråga», det har
varit ett mycket vanligt uttryck, som fällts när denna fråga behandlats. Det
förefaller dock, som vore det en mycket »allvarsam fråga» för att tala med
motionären. Det säger han upprepade gånger. Erfarenheten här i dag, då
halva denna kammare synes hava varit sysselsatt med att lyssna till ordensdebatten
i första kammaren och varken jästen eller majoritetsvalen kunnat samla
mer än en bråkdel av kammaren, den erfarenheten tycks giva vid handen att
det är en mycket stor fråga, som vi hava till behandling. Det är dock en
betydande åtskillnad mellan det sätt. varpå vi synas gå att behandla frågan i
dag, mot vad det varit förut. Jag vill erinra om att vid föregående tillfällen
har frågan varit remitterad till tillfälligt utskott, men i dag kommer den från
konstitutionsutskottet. Det bär också syn för sägen, ty frågan kommer på ett
helt annat sätt, på ett mera vederhäftigt sätt, och den bär prägel av att man
behandlar den med mera kallt huvud.

Förut har striden mot ordensväsendet varit lagd som en storartad kamp
mot flärd och fåfänglighet. Det har varit den första och huvudsakliga synpunkten.
Nu återigen ser utskottet frågan, jag skulle vilja använda uttrycket,
från politisk synpunkt, man ser den mest som ett demokratiskt krav, och gör
gällande, att den institution, som man vänder sig emot, har blivit värdelös
genom själva tillämpningen. Vi reservanter torde vara ganska ense om, att skulle
demokratien icke avsätta farligare frukter än avskaffandet av ordensväsendet,
då hava vi ingen anledning att vara rädda för den.

För oss är emellertid detta icke någon slags hjärtefråga, men vi hava velat
se den från praktisk synpunkt. Vore det verkligen så, att detta ordensväsen
medförde en sådan moralisk pest. en sådan ödeläggelse av nationens moraliska
liv, som motionären tror, ja, då skulle jag vara den förste att vara med om att
genast vidtaga alla åtgärder för att kunna avskaffa »denna omoraliska inrättning»,
»som åstadkommer en överväldigande skada». Men, herr talman, jag tror
icke man avskaffar fåfängan genom att avskaffa ordnarna. Jag tror icke heller
att man avskaffar avundsjukan, tvillingssystern till fåfängan, som är icke
mindre farlig på detta område. Jag är alldeles övertygad om, att man kommer
att finna möjlighet att kunna låta dessa båda usla egenskaper i den mänskliga
karaktären få utlopp, även om ordnarna komma bort. Det är nämligen icke
utanpå kläderna som fåfängan sitter, utan den sitter ett bra stycke djupare in.
Man når icke denna innersta människa genom att lagstifta om fåfängans utrotande
genom ordnarnas borttagande. Jag tror som sagt icke heller, att denna
fråga vållar ett sådant svårt och ödeläggande moraliskt fördärv. Det kan ju
hända till och med, att det är lika mycken fåfänga i att tillbakavisa en orden,
även om man gör det med en »hövlig» skrivelse, som det talas om i denna motion,
som i att en tjänsteman t. ex. efter uppnådd ålder tar emot detta kungliga nådevederinäle.
Jag har i starkt minne den gamla historien om filosofen, som visade
sitt förakt för denna världens fåfänglighet genom att gå med trasig
mantel och fick repliken: jag ser fåfängan lysa ur hålen på din mantel. Det
är nog så med den mänskliga fåfängan, att den finner sin tillfredsställelse på
det ena eller andra sättet. Jag tror sålunda icke, att vi i detta ärende skola -

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 36

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

ställa oss på denna högmoraliska ståndpunkt, på vilken utskotten förut stått
och motionären ännu trofast står kvar. Det har heller icke utskottet nu gjort,
det är skillnaden mellan utskottet nu och utskotten förut. Få nu se om icke
fortsättningen av denna debatt glider tillbaka i de kärvordna spåren om ordnarna
gom vedertecken på sinnets flärd och fåfänglighet!

Nu ger konstitutionsutskottet i utlåtandet ett visst medgivande, att det fin,
nes sakliga skäl både för och emot. Det talas där om »övervägande skäl» för
ordensväsendets avskaffande, det talas vidare om »olägenhet, när det gäller det
internationella umgänget, som icke må underskattas», och det talas överhuvud
•taget med mycken hovsamhet i hela frågan. Jag vill stryka under dessa, även
av utskottet erkända betänkligheter mot ordensväsendets avskaffande. Man
skulle väl kunna se på detta ärende med kallt huvud och låta det bliva avgörande
huruvida det gagnar riket eller icke. Vi få naturligtvis vara beredda
att taga konsekvenserna om ordensväsendet skulle avskaffas, och dessa konsekvenser
sträcka sig ju både åt det ena och det andra hållet.

Det finnes ett visst behov i den mänskliga sammanlevnaden att giva uttryck
åt erkännande för en gärning eller ett levnadsverk, som är värt erkännande.
Det har varit så i alla tider. I gamla tider gav hövdingen ett vapen, en armring
av guld eller dylikt, som våra sagor berätta. Sedan gavs riddarslag eller
adelsvärdighet. I långa tider gavs också förläningar av gods och gårdar, och
det har varit i vår historia ganska olyckligt. Det var mycket bättre, när statscheferna
gåvo ordnar i stället för förläningar av gods och gårdar. Och ser
jag på hur det ter sig i fortsättningen, så förefaller det, som om denna benägenhet
att vilja ge erkännande •— som jag icke tycker är något fult drag i den
mänskliga naturen — skulle vara ett genomgående drag överallt i världen och
icke minst hos oss. Man ser, att sådana erkännanden ges av allehanda institutioner,
man har funnit nya och andra former, men det ges i alla fall, och jag
tycker icke att det är något galet i det. Man reser t. ex. en staty, kanske åt en
levande människa och icke endast åt döda, man ger allehanda hedersomnämnanden
och titlar. När en donator fäster sitt namn vid en institution
sätter denna hans namn i gyllene skrift på en tavla. Det har aldrig
stött mig, och jag har icke känt det som utslag av fåfänglighet.
Jag tycker det är rätt naturligt att sådant erkännande gives. Detta behov av
offentlig belöning och erkännande har sträckt sig ganska djupt, herr talman.
Ordnar äro endast en form härför. Jag hörde av en mycket betrodd man inom
det socialdemokratiska partiet — och det är väl icke förgripligt, att jag säger
det här — att man även där har samma känsla. När en fackföreningspamp
har uppnått sitt femtiotal år, får han gärna gulduret med några vänliga ord •—•
det tycker jag är riktigt och bra gjort — och har han fyllt ännu tio år i trogen
tjänst, så kommer kanske den vidhängande kedjan av samma ädla metall. Jag
tycker icke det är så alldeles galet heller. Det synes mig. att även regeringsmaktens
högste företrädare borde hava samma möjlighet att uttrycka erkänsla
för mot kommun och stat, många gånger utan ersättning, gjorda betydande tjänster.
Varken att ge eller att taga emot sådant erkännande kan vara orätt.
Det är tvärtom ett vackert drag i sammanlevnaden. Avskaffa vi ordnarna som
tecken på erkänsla, är jag rädd för, att då vi köra ut dem genom dörren komma
de in genom fönstret. Det hjälper icke ens att besluta, att man icke får ge eller
taga emot vissa hedersbetygelser, det må vara ordnar eller annat •— i princip
blir det detsamma. — Det var för några år sedan en nitisk justitieombudsman,
som åtalade en prästman för att han tagit emot en »födelsedagspäls», Han
skulle nämligen icke få taga emot gåvan som tillkommit »såsom av frivilligt
gjort sammanskott», som lagen talade om. Vet kammaren, hur man då gick
tillväga i församlingarna? Jo. under flera år gåvos alla sådana vänliga
presenter och minnesgåvor åt vederbörandes fruar! På samma sätt kunde det

Onsdagen den 16 mars.

37 Nr 15.

ju hända, om en man icke ville taga emot en orden, eller om det bleve förbud
därpå. Vem vet, om icke någon finurlig utrikes makt ginge åstad och lämnade
orden åt vederbörandes fru? Det är nämligen mycket svårt att lagstifta
så, att folk icke finner några möjligheter att komma fram dit de vilja på den
ena eller andra vägen.

Den svåraste punkten här är naturligtvis det internationella. För envar av
oss, som haft med internationella angelägenheter att göra, är det bekant, att
en stat behöver hava möjlighet att bevisa andra lands medborgare sin tacksamhet.
Ordnarna hava länge varit ett billigt och uppskattat sätt, och man
har icke klagat över detta. I utlandet har man satt värde på en svensk orden
— tänk på våra oavlönade 500 konsuler! — och här hemma har det icke kostat
staten något. Jag tror, att det skulle vara oss till förfång på mer än ett sätt,
om denna möjlighet betoges Kungl. Maj:t. Jag vill erinra om, att dessa erfarenheter
synas vara ganska, jag skulle kunna säga, allmänmänskliga, ty
även i mycket demokratiska länder, även republiker, har man funnit det vara
nödvändigt att ha tillgång till dessa belönings- eller tacksamhetsformer. Jag
erinrar om, att i Frankrike finnes utom hederslegionen ungefär ett 40-tal medaljer
och ordnar eller utmärkelsetecken. I de nyinrättade republikerna, berättar
motionären, är det på samma sätt. Där finnas så gott som överallt också
ordnar, och det till och med nyinrättade. Hade det gällt att inrätta nya
ordnar i vårt land, så undrar jag, om någon haft någon som helst tanke därpå.
Det berättas i motionen om ordnar i de nya staterna, Polen, Tjeckoslovakiet,
Jugoslavien, jag kan lägga till Finland, Estland och Lettland. I Österrike
och Tyskland tog man bort ordnarna, men man inrättade utmärkelsetecken,
t. ex. röda korsstjärnor, som göra samma tjänst. Nu ämnar Tyskland återinföra
det vid revolutionen avskaffade ordensväsendet, berättar motionären
harmfull. I själva den allra modernaste av alla moderna stater, för mången
om icke för så många bland oss mönsterlandet, i själva sovjetriket, har inrättats
en orden, sovjetstjärnan, har jag hört den kallas, sovjetfanan säger herr motionären.
Det finns kanske rent av två! Skulle icke detta, herr talman, säga
oss, att det är svårt att särskilt i det internationella umgänget undvara sådana
utmärkelser. Finner man att ordnar kunna undvaras, så blir den naturliga
konsekvensen i alla fall, att man måste ställa till statschefens förfogande medel
till att på annat sätt kunna visa erkänsla för mot riket gjorda tjänster. Det
synes mig, som skulle man icke kunna begära, att Konungen skulle taga medel
härför ur egen kassa. Det bleve inga små summor!

En annan konsekvens synes vara den, att skulle man av demokratiska skäl
taga bort detta »elände», så måste det naturligtvis gälla hela linjen utöver. Är
det fåfänglighet och flärd och moraliskt fördärv att dela ut och taga emot
ordnar, så må det även gälla allehanda medaljer och andra utmärkelsetecken.
Det är en underlig olikhet mellan förr och nu, att man denna gång icke har
velat taga med denna konsekvens! Fordom tog man också den konsekvensen.
Jag misstänker, att man kan bli lika fåfäng och högfärdig över hushållningssällskapets
vackra medalj om halsen eller över patriotiska sällskapets eller låt
oss säga över skyttemedaljen eller idrottsmärket eller något annat sådant utmärkelsetecken,
som bäres utanpå och vållar odemokratisk åtskillnad mellan
människor. Det ena är ungefär likadant som det andra. Konsekvensen skulle
väl kräva, att vi försökte riktigt rensa bort denna utmärkelsetecknens flärd
överallt där de finnas!

Nu är saken tydligen icke så enkel. Jag erinrar om, att vi haft regeringar
i ganska många år som principiellt varit motståndare till ordensväsendet. Jag
erinrar om den Staaffska och den Brantingska regeringen och varför icke även
den Sandlerska. När de kommo högre upp och fingo överblick över våra förhållanden
till utländska makter och den internationella umgängelscn, använde

Ang. ordensväsendeis

avskaffande.
(Fort!.)

Sr 15. 38

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

de hemma och ute de flärdfulla ordnarna ungefär på samma sätt som sina föregångare.
Man kunde inte märka någon egentlig skillnad mot under den Lindmanska
regeringen. Och, herr talman, herr Lindhagen upplyser oss om, vilket
torde vara för riksdagens ledamöter ganska okänt, att när ordnar utdelas åt
riksdagsmän, sker det på förslag av kammarens talman, och jag har funnit,
att talmännen synas hava förfarit lika välvilligt, ur vilket parti de än utgått.

Jag är övertygad om, att åtskilliga här i kammaren nu komma att tacka
och buga sig för talmannen för den välvilja som haver dem vederfarits! Det
skulle väl vara en synnerligen naturlig sak, att denna fråga toges upp till internationellt
övervägande då den betyder så mycket för demokratien, och jag hänvänder
mig till de herrar, som hava med Nationernas förbund att göra, huruvida
icke detta kunde vara ett lämpligt ämne att avhandlas där! Då hade
vi ju fått saken lagd på den rätta stora internationella basen!

Emellertid har jag velat säga detta för att låta herrarna förstå, att någon
så förfärligt stor kärlek till saken ligger icke bakom hos oss utskottsreservanter
men att vi å andra sidan se saken en smula nyktert och praktiskt, och att
vi finna övervägande skäl för att behålla ordensväsendet. Men sedan kommer
till sist, att detta är, herr talman, ett Konungens prerogativ. Motionären, herr
Lindhagen, säger, att ordensväsendet är en »monarkisk biinstitution». Det
är icke riktigt. Det är en biinstitution åt varje statsöverhuvud, det må vara i
en monarki eller en republik. Det synes mig icke lämpligt att vi fråntaga
monarken denna hans möjlighet att kunna lämna erkännande inom och utom
landet och ställa honom i en undantagsställning bland statsöverhuvud. Han
måste på ett eller annat sätt kunna bevisa erkännande. Jag tycker det icke är
så många kungl. prerogativ kvar, att man skulle behöva beröva Konungen
detta! Till sist vill jag säga: man har sagt, låt då ordensväsendet vara kvar i
den internationella umgängeisen men låt bli att ge bort några ordnar här hemma.
Jag förstår icke, vad man tänkt, när man säger detta. Det kunde väl
icke uppfattas på mer än ett sätt: »Var så god, bär har ni en slant, eller ’emaljerad
plåtbit’ — det heter ju så? — vi här hemma tycka, att det är bara strunt,
eller vi här hemma tycka, att det är förskräckligt fördärv och fåfänglighet,
men för Er utlänningar, kan det vara gott nog.» Tror någon att det blir något
värde i en svensk orden utomlands sedan? Den tanken är då verkligen omöjlig!

Det är också mycket tvivelaktigt, om riksdagen verkligen konstitutionellt
bör lägga sig i denna sak. Jag tror att det vore bäst att låta regeringen taga
initiativet. Finner den, att övervägande skäl tala för att släppa ordensväsendet,
finner den, att de internationella förhållandena medgiva det, ja, då må den
göra det, om det kan konstitutionellt försvaras, då det är Konungens prerogativ.
Därtill behövs ingen grundlagsändring. Det är bäst att låta de regeringar eller
den regering, som sitter, taga denna sak i övervägande, i all synnerhet när vi
hava en regering, vars främsta ledamöter mycket nyligen hava varit med om
att motionera, om jag icke missminner mig, om ordensväsendets avskaffande.
Kunde icke ordenshatama tryggt lämna saken i denna regerings händer?

Ja, herr talman, jag har velat nämna några ord i denna för oss reservanter
föga viktiga fråga, som fått så stora dimensioner på demokratiskt håll, och
jag ber att få yrka avslag på motionen och utskottets hemställan och bifall till
den därvid fogade reservationen.

Herr Engberg: Herr talman! Det är kanske först skäl att meddela kammaren,
att första kammaren redan har avslagit konstitutionsutskottets hemställan.
Det är anmärkningsvärt och bör ju sägas i denna kammare, att det befanns,
att de folk frisinnade där så gott som allmänt röstade för ordensväsendets bibehållande.
Jag undrar, huru det kommer sig, att frågan ligger så till i första
kammaren? Går man igenom första kammarens medlemsförteckning eller rät -

Onsdagen den 16 mars.

39 Nr 15.

tare sagt går igenom en ordensförteckning, så finner man att så många av första
kammarens ledamöter redan äro dekorerade att, för att anknyta till en tankegång,
som herr Anderson i Linköping liar brukat använda i kammaren i annat
sammanhang: det förefaller som om högvördiga ordenskapitlet har haft en »parlamentarisk
återförsäkring» i första kammaren. Huru långt denna återförsäkring
kan hava sträckt sig i andra kammaren, undandrar sig min kännedom. Vi
få väl se, huru de folkfrisinnade i denna kammare komma att handla.

Emellertid, för att gå till frågans konstitutionella sida, så drev den siste ärade
talaren den satsen, att det är egentligen icke en fråga som riksdagen skall
lägga sig i. Han klagade över, att de kungl. prerogativen försvinna allt mer
och mer, och som den lojale rojalist han är — det hör ihop med hans ämbete —
så menade han, att här har man i alla fall något som man kunde behöva slå vakt
om, här är ett kungligt prerogativ, som konstitutionsutskottet icke rätteligen bör
röra vid. Men den ärade talaren tycktes förbise några saker. Konstitutionsutskottet
har haft goda skäl att betrakta frågan såsom rörande riksdagens intresse.
Det är att märka, att ordensväsendet är en officiell statlig institution.
Det går ju till på det sättet, att icke högstdensamme sköter om denna sak själv,
utan vi hava de olika verken som komma med sina förslag, merendels äro landshövdingarna
mycket verksamma för att komma med sina listor på människor
som skola få dessa dekorationer. Sedan gå de till vederbörande departementschef,
som tittar på listorna, och de bearbetas i statsberedningen. Vid sådant förhållande
är det icke riktigt, som den föregående ärade talaren sökte duka upp
för kammaren, att här skulle föreligga en institution, med vilken riksdagen icke
skulle hava någon konstitutionell rätt att befatta sig. Det är i realiteten
en institution av det slag, som man mjTcket väl ifrån riksdagens sida har både
rätt och plikt att befatta sig med.

Den föregående ärade talaren syntes emellertid betrakta frågan såsom högst
oväsentlig. Han menade, att det ligger i människonaturen, och att vi icke taga
bort fåfängan genom att taga bort ordensväsendet. Alldeles riktigt. Alltjämt
kommer det att bestå av en rad av olika former av fåfänga, sträckande sig allt
ifrån den avundsjuka som han berörde till den religiösa skrymtaktighet och det
religiösa högmod, som tar sig uttryck i vissa kyrkor i prål med yttre dräkter
och alla möjliga sådana saker, som vi sett till och med vissa grenar av.den protestantiska
kristenheten mer och mer börja falla offer för. Vi taga icke bort
denna fåfänga, den kommer alltid att finnas hos människosläktet, så länge detta
finnes. Men det är väl ändock en sak, herr Pehrsson, att fåfängan är svårutrotad,
det är ett faktum som vi få böja oss för, men skyldigheten att bibehålla
fåfängan som statsinstitution är i alla fall en skyldighet, som riksdagen icke
har någon anledning att på något sätt böja sig för, och i detta fall är det fråga
om en organisation av fåfängan som statsinstitution. Därom finnes väl icke
minsta tvivel.

Den föregående ärade talaren menade emellertid att det finnes internationella
skäl för Sverige, sade han, att ge sådana här trissor.

Jag undrar, om han kan ha rätt i det fallet. Det är notoriskt, att här delas
icke ut några ordnar till amerikanska diplomater, därför att amerikanarna taga
helt enkelt icke emot dem. Och Amerika är dock en rätt betydande nation, ja,
så betydande, att det torde hava mycket mer internationellt umgänge än Sverige!
Det finns en annan, en liten nation, jämförlig med Sverige, nämligen
Schweiz. Såvitt jag vet, är det ingen av de små nationerna, som i varje fall på senare
tiden haft så mycket internationella förbindelser och till synes många internationella
h ö v lighet sfer plikt cl ser som den schweiziska nationen, därigenom att
Schweiz kommit att bliva centrum för Nationernas förbund och alla möjliga inrättningar
för internationell samverkan. Man träffar här intet ordensväsen,
och det landet reder sig alldeles utmärkt utan ordensväsen. Det förklarades

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Kr 15. 40

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.

(Fort».)

visserligen i första kammaren av min förträfflige vän herr Ljunglund, att ''detta
berodde på en puritansk åskådning hos schweiziska folket, som han menade
hade tagit sig uttryck i detta. Han förmenade, att andra stater äro mindre
etiska, såsom t. ex. Mexico och Portugal, där han trodde, att det berodde på folkens
revolutionära läggning, att de icke kunde tåla att se någon potentat med
rätt att utdela ordnar. En dylik förklaring må gälla för vad den kan. Vi
hava att räkna med fakta, och det är, att nationer som Amerika, Mexico, Portugal
och Schweiz reda sig förträffligt utan ordensväsen. Och då blir frågan
den: varför skola vi svenskar behöva det? Går man till ett sådant demokratiskt
land som England, finns där visserligen ordensväsen, men det är att märka,
såsom ju framhållits, att i England utdelas ordnar med den allra största
sparsamhet. Här i Sverige är det sannerligen ingen sparsamhet i den vägen.
Vi ha inom konstitutionsutskottets kansli låtit utarbeta en liten statistik rörande
den kvantitativa utdelningen av ordnar här i landet. Vi finna då, att
bland svenskar är det nu 10,974, som stå i statskalendern såsom dekorerade.
Man kan ju icke annat än glädjas såsom god svensk och god patriot över, att
vi här i landet hava 10,974 så förträffliga medborgare, att de av den statliga
organisationen, här ordensväsendet, hava behängts med dessa dekorationer. Men
när man tittar t. ex. på riddarväsendets underklass — jag menar vasaorden i
riddarklassen — så finner man där 5,500 vasariddare.

Hur är det nu med utdelningen av de här ordnarna? Är det på det sättet,
att det är förtjänsten man tar hänsyn till? Nej, ty den läroverkskollega, som
travat i sin skola så och så många år och pluggat med pojkar så och så länge,
vet, att när det året och den dagen komma, skall han ha sin trissa. Och får
han den icke, känner han sig prickad och är färdig att begå självmord. I
andra statens verk är det på samma sätt. Det är en trissa, som skall komma,
sedan man gått och lunkat i vissa år, och om man varit förtjänt eller varit en
odåga är en fråga, som aldrig kommer att beröras i ett ordenskapitel.

Men det finns andra saker, som i detta sammanhang måste beröras. Man
försvarar ordnarna med, att det är utmärkt att ha en orden att ge en person,
när man vill ha pengar till ett visst ändamål. Lunds universitet fick på detta
sätt en stor penningsumma genom donation av en person, som ingen människa
under normala förhållanden drömt om skulle komma in i statskalendern. Det där
är ett bra sätt, menar man, för en statsinstitution som ett universitet att få
pengar på. Ja, men jag undrar, om herrarna icke ge mig rätt däri, att det är
ett ganska komprometterande förfarande från statens sida att skaffa sig
pengar till vissa ändamål genom att ockra på den mänskliga fåfängan. Det
där blir som ett slags avlatshandel, stödd av staten och dess överhöghet, och
jag undrar, om det kan vara att befrämja, jag vill icke använda ett så starkt
uttryck, ty det är kanske en smula skrymtaktigt, som moral — men den allmänna
snyggheten, om jag så får uttrycka mig. När man kommer i ett sällskap,
ser man genast, var man har de framstående och de mindre framstående.
Där gå en massa människor och se ut alldeles som vandrande julgranar; det
är de framstående medborgarna. Andra gå omkring som vanliga människor,
och det är de mindre framstående medborgarna. Jag föreställer mig, att om
den där yttre gradationen försvinner, skulle det vara ganska hälsosamt. Att
herr Pehrsson håller på den förstår jag, ty i kyrkan är det ju så, att man räknar
med olika grader, pastorsadjunkter, komministrar, kyrkoherdar och biskopar
ända upp till ärkebiskopen. Och denna hierarki, uppförd i olika våningar
och markerad även till en del i det yttre genom klädedräkt och insignier, vill
han se tillämpad något även på allmänt umgänge, och då för han över den utan
vidare på ordensväsendet.

Jag vill säga, mina herrar, att jag tillhör icke dem, som betrakta detta som
en demokratisk reform. Ty man skall icke humbuga inför varandra: vare sig

Onsdagen den 16 mars.

41 Nr 16.

vi ha demokrati eller icke demokrati, finns den mänskliga fåfängan kvar,
och ur någon som helst demokratisk synpunkt är jag därför icke redo att biträda
detta krav, utan jag går ut ifrån helt andra synpunkter. Herr Pehrsson
menade: varför skulle vi icke hava ordensväsendet kvar, när en fackföreningspamp
får sin guldklocka vid 50 år och eventuellt med ty åtföljande kedja, när
han fyller 60. Ja, om Kungl. Maj:t skulle vilja börja utdela guldklockor,
skulle också jag för min del taga under övervägande att mottaga en sådan, ty
att få sitt ur förbättrat är alltid en sak, som kan intressera en upptagen medborgare.
Men det som nu sker, då man icke alls ger en sak, som är till nytta
för vederbörande utan endast till yttre glitter och fåfänga, för att han skall
kunna sitta på den rätta pinnen på den sociala trappstegen och icke råka komma
längre ned, då han sitter vid bordet hos landshövdingen, än en annan, som
är mindre förtjänt o. s. v., det är dock sådant, som det borde åligga staten att
icke lägga hyende under och organisera som en statsinstitution. Jag tror för
min del, att efter den omfattning, som ordensväsendet fått och med det naturliga
förhållandet för ögonen, att det nu är en fullkomligt officiellt organiserad
humbug — något annat är det icke —• borde åtminstone riksdagens andra kammare,
som icke är så ordensbehängd som riksdagens första kammare, vara redo
att säga ifrån, att det kan vara på tiden att avskaffa detta.

Hans excellens den nuvarande statsministern liksom också den nuvarande försvarsministern
voro ju agerande i första kammaren härom året såsom motionärer
i denna fråga. Jag föreställer mig därför, att liksom den nuvarande regeringen,
då den fann, att första kammaren hade den meningen, att förstakammarproblemet
skulle kunna utredas, skred till åtgärder, så skulle man med den
brinnande nitälskan, som finns för denna sak i ledningen av den nuvarande regeringen,
kunna förvänta, att om andra kammaren här kraftigt understryker,
att den icke vill ha ordensväsendet kvar, regeringen skall taga ett initiativ att
avskaffa det. Och på det sättet skulle den befinna sig i den sällsynt lyckliga
belägenheten att på en gång kunna tillmötesgå konstitutionsutskottets majoritet
och dess minoritet. Ty som herrarna behagade märka, hava konstitutionsutskottets
reservanter hänvisat till, att detta är en sak, som Kungl. Maj:t bör
kunna göra. Får nu Kungl. Maj:t en så ordentlig stöt som ett beslut i andra
kammaren med stor majoritet, så skulle det vara att ställas inför en viss desillusion
med avseende på hans excellens statsministern och herr försvarsministern,
om de skulle svika våra förhoppningar och sålunda icke göra något åt
saken.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Månsson i Furuvik: Jag har förut om året intagit en mellanställning
i denna fråga, beroende på att jag rätt länge var av den uppfattningen, att
man kunde i någon nämnvärd mån påverka personer i utlandet att verka till
förmån för oss mot en ordens erhållande. Vid de tillfällena tänkte jag särskilt
på vår stenindustri. Om vi haft en fullgod representation i utlandet, sådan
den efter min mening bör vara — och det är den icke i allmänhet när det
gäller att göra goda affärer eller inleda sådana — tänkte jag mig möjligheten
av att denna utrikesrepresentation i vissa länder skulle kunna göra denna
industri tjänster och därvid i vissa fall även kunna använda ordensutdelningar
som medel till ett närmande. Men erkännas måste för det första, att detta
har en betänklig bismak av mutsystem. Och för det andra är det, som herr
Engberg här framhållit, ju så, att de mest utsatta länderna i vår världsdel,
när det gäller internationella skyldigheter och förbindelser, helt och hållet
sakna ordnar. Jag har därför funnit, att detta skäl, som förut kom mig att
tveka i fråga om ordnarnas avskaffande, så gott som bortfallit.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Ur 15. 42

Oasdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Herr Pehrsson säger, att det här är ingen stor fråga. Ja, det kunna vi
dock diskutera om. I varje fall synes det vara en stor fråga för de dekorerade
medlemmarna i första kammaren; därom vittnar ju voteringens utgång. Men
det innebär ingen liten fråga för nationen, huruvida de officiella belöningshandlingar,
som företagas av staten, skola vara ödeläggande i eller upplyftande
i sina verkningar. Jag frågar här: huru många är det av dessa 10,974 svenska
ordensinnehavare, som erhållit sin orden t. ex. för nyodling, fullgjord med
egen hand? Huru många mjölkpigor inneha en orden, huru många kreatursskötare,
huru många svinskötare, huru många fiskare, huru många bönder i
sin egenskap av bönder? Vi hava en högst ärad medlem i denna kammare, som
jag har den största respekt för. Det är min vän herr Magnusson i Skövde.
Han torde efter min mening tillhöra landets förnämsta lantbrukare. Han har
fullgjort ett arbete i odlingens tjänst, som torde vara hart när enastående. Jag
frågar nu: har herr Magnusson i Skövde den orden, han har, i egenskap av
småbonde och trädgårdsmästare eller i egenskap av riksdagsman? Jag behöver
bara påpeka detta förhållande, som kammaren väl känner till, för att
det må framstå för er, vilken erbarmlig humbug hela detta system är. Nationen
är uppdragen i en liten klick av parasitär natur och en annan klick av
produktiv natur. Den som utför produktivt arbete och icke har någon annan
»förtjänst», varmed den kan överskyla vanäran att ha utfört produktivt arbete,
uteslutes helt från erhållande av ordnar. De, som icke utföra något produktivt
arbete eller i varje fall ha några andra »förtjänster», som överskyla
vanäran att ha utfört produktivt arbete, dessa äro på förhand predestinerade
att få ordnar. De gå rent av och vänta på dem och bli rasande, om de icke få
sin orden i rätt tid. Vad är det för ett system?

Vi ha en man på Hasslö i Karlskrona skärgård. Han har utfört efter varandra
två av de mest storslagna räddningsbragder. som gjorts i detta land.
I en snöstorm i november förra året blev där båtar borta. En båt tornade på,
jag minns nu icke, om det var vid Ellebåden eller någon av de andra grunden
utanom öarna utanför Karlskronainloppet. Hela besättningen omkom utom en
man. På förmiddagen dagen efter, när båten saknades, seglade denne fiskare ut
med sin båt. och efter en del sökande finner han en man på båden, som stod överbruten
av vatten, mannen var nästan halvdöd. Vår fiskare kan icke gå i land
med båten utan klär av sig och hoppar ut i vattnet med en lina om sig, simmar
i land till båden och får på det sättet in båten och bärgar den nödställde.
I fjol skildrade jag samme mans bravad, när under en förfärlig storm i Östersjön
flera båtar blevo borta och den båt, han var på, gick över en garnlänga
med det resultatet, att propellern blev ett enda nystan av sillgarnstelnar. Båten
var naturligtvis under den sjögång, som rådde, fullkomligt prisgiven, om
man icke i största hast kunde få propellern ren. Men att få propellern ren i
en sådan sjö under en stormnatt, vars like knappast någon människa minns,
det var icke lätt. Och svårigheterna belysas därav, att man kunde icke släppa
ut mannen för att skära loss telnarna från propellern utan att han blev ihjälslagen
av sjön mot båten, varför man måste surra en järntacka om benen på
honom och så kasta ut honom. Så utstyrd, under vattnet, skar han den långa
sillgarnslängan loss av propellern. Denne man är fortfarande både utan svärdsorden,
som ju utdelas för tapperhet, och utan vasaorden och varje annan förtjänstorden.
Jag frågar nu: vad är det för spektakel, att den och den grosshandlaren
och den och den direktören och den och den tjänstemannen gå omkring
med ett utmärkelsetecken, vad är det väl värt, när denne fiskare fortfarande
saknar det?

I och för sig ligger det någonting i vad herr Pehrsson säger nämligen att
statens högste chef bör ha rätt att belöna personer. Ja, för all del, det är
givet. Det bör ligga möjlighet i hans hand att uttrycka samhällets nåd eller

Onsdagen den 16 mars.

43 Nr 15.

onåd över vissa förhållanden och detta icke mindre i demokratiska stater än
i andra länder. Men med ordnarna hänger nu en gång det samman, att de
äro tillkomna under bondeklassens och folkets förnedringsperiod. De äro alla
tillkomna under den djupaste förnedring, som bönderna ännu levat i. Det bör
därför vara en hjärtesak för bondeklassen, när den åter rest sig till medinflytande
i samhället, att göra rent hus med ordensväsendet. Vill man sedan inrätta
en orden för verkligt förtjänta män och kvinnor, så icke mig emot; det
skall jag gärna rösta för. Men dessa med bondeklassens vanära besudlade
ordenstecken böra undanröjas. Vad åter hedersbetygelser beträffar, så har ju
statschefen möjligheter att ge sådana i annan form.

Till sist ber jag att få rätta en missuppfattning, som herr Pehrsson i Göteborg
gjorde sig skyldig till, när lian yttrade, att förläningarna på sin tid
utgjorde utmärkelsetecken. Nej, förläningarna voro ursprungligen de alltmera
tilltagsna häradshövdingarnas av dem tiggda belöning för deras tjänster. Häradshövdingen
var en gång ingenting annat än en vanlig bonde med samma
rätt till jorden som andra. Men undan för undan krafsade lian till sig förmåner,
och till dessa hörde förläningarna på kronans, på församlingens allmänningar.
När sedan bondeväldet krossades och frälset kom ovanpå, gjorde man ett arvskifte
vid varje regementsombyte och förresten vid mångfaldiga tillfällen dessemellan
också. De bönder, som sutto på den bästa jorden och voro pacificerade
och betalade skatt ordentligt, lade frälset genom förläningar under sig, och de
blevo skattsk37ldiga under detsamma, medan de bönder, som icke ville betala
skatt till den nya överheten, fick kronan taga hand om.

På samma sätt missuppfattade herr Pehrsson innebörden av riddarslaget;
detta utdelades icke heller som en belöning. Det skulle en våldsverkande, en
olagligt arbetande kung eller riksföreståndare till för att befordra lågfrälse
till högfrälse, något som skedde med t. ex. Sören Norrby vid tiden för Stockholms
blodbad. Nej, riddare blev vanligen endast den som var riddarson. Riddarslaget
utdelades som en intagningsceremoni i den frimurarorden för en styrande
högadel, som riddarskapet utgjorde.

Jag yrkar denna gång bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag ville i huvudsak vända mig
mot ett yttrande av herr Engberg. som sökte göra gällande, att ordensväsendet
vore en »speciellt statlig institution». Detta är dock att gå på sidan om sa,ken.
Det står uttryckligt i ordensstatuterna, som äro utfärdade av Konungen i ordenskapitlet,
att det är Konungen, som är herre och mästare över ordnarna.
Grundlagen förutsätter endast deras tillvaro. Nu har — det medger jag —
läget utvecklat sig därhän, att statsrådet blivit medverkande vid ordnars utdelande.
Jag förmodar, att det är av praktiska skäl. som Konungen själv^velat
anlita dess kunskaper och möjligheter härvidlag. Men under ^sådana förhållanden
synes mig den naturliga utvägen att komma ifrån statsrådets engagerande
i ordensväsendet vara, att statsrådet sade nej till att medverka vid ordensutdelningarna.
Ja, nu menar herr Engberg, att jag icke är rätta personen att mana
till strejk!

Det är vidare givet, att det funnes en väg att nå vad som här betonas såsom
önskvärt, en väg, som jag icke har något emot utan skulle kunna vara med om,
nämligen att man förfore stramare, med större urskillning, vid or den sutdelningarna.
Å andra sidan tycker jag dock, när jag ser på resultatet, att det icke
ser så förskräckligt ut. Jag tog fram den lilla blå boken över kammarens ledamöter
och räknade efter, vilka som här i kammaren hörde till dessa olyckliga,
som, efter vad herr Engberg nämnde, voro fala för glitter och fåfänga och officiell
humbug eller, för att tala med herr Lindhagen, »fogat sig i den mänskliga
fåfängans omfamningar». Jag fick då den bestämda känslan och övertygelsen,

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forte.)

Nr lo. 44

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

att ingen enda av de ärade kammarledamöter, vilka drabbats av ifrågavarande
olycka — plus lidandet att uthärda luften i denna kammare, som lär verka så
demoraliserande och fördärvande —• svikit sin övertygelse, fastän dylika nådevedermälen
utdelats under olika tider och under skilda regeringar som de ju
skulle ha kommit i beroende av. Där de dekorerade kammarledamöterna stått
före mottagandet av den vackra stjärnan tyckas de nämligen stå alltjämt.
Någon alldeles särskilt framstående fåfänga tycker jag mig icke heller ha funnit
hos dem i jämförelse med de odekorerade. Jag har sålunda icke kunnat
finna, att ordnarna på något sätt medfört depravation här i kammaren.

För övrigt vill jag uttala min glädje över att herr Engberg dock i sitt resonemang
mer oöh mer närmar sig det belöningssystem, som vi här tala om. Herr
Engberg har sålunda uttryckligen tillkännagivet, att när Konungens guldklocka
kommer, skall han tacksamt mottaga den. Ja, kanske även kedjan, vill jag hoppas
! Har icke herr Engberg lagt märke till att också den gyllene kedjan bäres
synlig utanpå dräkten? Guldklockan lägger man på nattduksbordet t. o. m.
Det hederstecknet följer natt och dag sin innehavare. Däremot sätter aldrig
någon, så vitt jag vet, sin orden på nattskjortan. Att i alla fall vilja bära ett
nådevedermäle, synes innebära, att herr Engberg kommit ett steg mot att acceptera
det officiella erkännandet för välförhållande.

Herr Engberg talade också om Amerikas exempel i detta fall. Man ger inga
ordnar i Amerika, sade han, och amerikaner vägra att taga emot sådana. Jag
vill då säga herr Engberg, att det finns inga människor, som äro så innerligt
förtjusta över dylika utmärkelser som amerikanarna; de taga emot dem med
synnerlig glädje. Herr Månsson berättade nyss en historia, och jag kanske får
berätta en annan. Jag var händelsevis i Chicago samtidigt med att en konsul
från ett av de skandinaviska länderna där begrovs. Där skedde då vad jag
dock aldrig sett i detta så flärdfulla land: man bar hans lilla enkla orden på
ett hyende framför kistan. Så ser det ut i Amerika. För övrigt: om man inte
där slösar med ordnar — där finnas dock militära utmärkelsetecken — gör
man det i stället med titlar. Jag vet icke hur många överstar och generaler i
aetta_ land, som fått sin grad som en belöning. Dessutom bör man i allmänhet
icke jämföra Amerika med Sverige: det mäktigaste riket i världen med vår lilla
avkrok. De kunna icke ställas vid sidan av varandra.

Så endast ett par ord till min ärade vän på gävleborgsbänken. Jag kände
som han _ en mycket stark, jag kan kalla det indignation över att icke den
duktige livräddare, som han berättade om, fått ett erkännande för sin gärning.
Men jag vill säga herr Månsson, att på samma gång förnam jag inom mig vad
jag sällan brukar känna mot den ärade talaren, nämligen förtrytelse över att
herr Månsson, som hade reda på denna sak in i varje detalj, icke gjorde en hemställan
till Kungl. Maj:t, att denne man finge vad han så väl förtjänat: en förnämlig
^guldmedalj för berömliga gärningar. Jag skulle också, om jag varit i
herr Månssons ställe, vänt mig till Carnegiestiftelsen, så att han blivit Carnegiehjälte
och fått en slant dessutom, ty det var han väl värd. Men när mani
själv icke vill göra något för att bringa vederbörande i åtanke, skall man icke
tala illa om att berömliga gärningar icke vederbörligen erkännas och belönas.
Jag skulle till sist vilja tillägga ännu en sak. Jag sade nyss, att om man kör
ut ordensväsendet genom dörren, kommer detsamma på ett eller annat sätt tillbaka
genom fönstret. Jag tror, att man aldrig kommer undan belöningar från
den högste företrädaren av samhällsmakten. Nådevedermälen komma alltid att
givas och emottagas. Om nu ordnarna försvunne, så komme andra belöningar att
utdelas, t. ex. Konungens porträtt ■— vilket för närvarande aktas högre än en
orden — eller kanske sådana snusdosor med kungaporträtt eller med briljanter,
som vi hade under Fredrik I:s tid eller kråsnålar och dylikt. Detta vore väl
ingå så farliga och flärdfulla saker som ordnar, men de skulle i stället kosta

Onsdagen den 16 mars.

45 Nr 15.

pengar, och dem finge staten bestå! Det finns emellertid en farligare väg för
vilken man med rätta kan hysa farhågor, nämligen att de åt det allmänna
gjorda tjänsterna kunde komma att belönas med, i stället för ordnar — ämbeten!

Herr Hallén: Herr talman! Det finns, herr talman, vissa situationer här i
kammaren, då man kan känna sig ganska tveksam, huruvida, det är lämpligt
att taga till orda. Detta är händelsen icke minst vid sådana tillfällen, da man
känner sig ganska förvissad om, att man tillhör en säker, segrande majoritet.
Det är då egentligen aldrig lockande att vilja liksom begagna sig av en dylik
situation. Det andra motivet, som ibland åtminstone borde kunna avhålla människor
från att yttra sig, är att man stundom på något sätt kan få skenet av
att vilja uppträda som moralens specielle väktare. Det har också sagts så många
ord i denna fråga om den bättre moral, som man vill medverka till, att det kan
motivera, om man är en smula rädd för att få ett fariseiskt skimmer över sig.

Jag vill först till min ärade kamrat och ämbetsbroder herr Pehr sson säga,
att jag kan fullt instämma med honom däri, att naturligtvis utrotar man ingalunda
fåfängan genom att taga bort den manifestation därav, som framträder
genom ordensväsendet, och jag kan ytterligare stryka under hans ord genom
att erinra om att fåfängan ser ut att vara lika mycket en politiskt neutral som
en internationell och, höll jag på att säga, av evighetskaraktär utmärkt företeelse.
Jag tänker exempelvis på den kvinnliga fåfängan, som yttrar sig bland
annat i ett högmod beträffande klädedräkten •— jag vill därmed icke på något
sätt ha apostroferat våra kvinnliga kamrater i kammaren, som därvidlag alltid
iakttagit ett måttfullt lagom. Men detta är i varje fall en art av fåfänga, som
sannerligen inga politiska kraftkarlar lära kunna bemästra. Vi ha vidare en
annan art av fåfänga, som ännu icke blivit i dag uppmärksammad men som. väl
förtjänar en liten minneskrans. Det är den politiska fåfängan, som verkligen
växer ganska vilt såväl utom som inom riksdagen. Det finns en hel del gott
folk, som äro oerhört känsliga för tidningspressens, referenternas, partivännernas
eller trosfrändernas beröm. Det finns folk, som anlita självreklamen på
ett alldeles utomordentligt sätt, som kunna ha hela sin offentliga ställning att
tacka för att de så att säga ha satt den .politiska fåfängan organisatoriskt i
system. Det skulle nog kunna sägas åtskilligt gentemot olika håll om den saken.
Det finnes kotterier, som arbeta för en slags inbördes framsparkning och självbeundran
och som därvid räkna med fåfängan som en mycket viktig arbetshypotes
i sina strävanden. Vi erinra oss vidare, hur Strindberg i ett arbete, jag
tror det var Röda Rummet, talade om hur inom konsten och litteraturen just
denna så att säga organiserade personliga fåfänga åstadkommer alldeles felaktiga
uppfattningar hos allmänheten om vilka som äro de verkliga representanterna
för nämnda konstarter. Och i detta sammanhang kan man också — det
tror jag herr Pehrsson, och med rätta, var inne på — ägna en blygt generad,
men dock minnesgärd åt den form av fåfänga, som vi ha i den odekorerade men
i alla fall mycket förnämligt kungliga svenska avundsjukan, vilken är fåfängans
rent negativa sida. Just den förunderliga känsla av olust och förstämning,
då man hör någon kamrat berömmas, är eu mycket mänsklig och ful svaghet,
som förekommer i alla kretsar och läger. Och jag tror, att herr Pehrsson kan
med mig vitsorda, att icke ens prästerskapet är fritt från denna benägenhet så
till vida, som man på sina håll känner sig allt annat än strålande glad, när man
hör en ämbetsbroder berömmas av människor. Men detta är tyvärr ett svenskt
lyte, som skär igenom alla stånd, samhällsklasser, partier och åskådningar.

Så långt kan jag alltså instämma i det resonemang, som här förts om att fåfängan
är ingenting att röra vid och att den kommer att bibehålla sig i alla
tider. Jag tror också, att herr Pehrsson eller någon annan talare erinrade om,
att fåfängan är politiskt fullständigt neutral; den blomstrar lika yppigt i gamla

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 46

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

autokratier och kejsardömen, som den säkerligen har ett tryggat hemvist under
sovjetrepublikens stjärnor och under andra emblem i modern tid. Därför synes
man också, när man yttrar sig i denna fråga, visligen böra akta sig för att''
framträda som en fariseisk renlevnadsman; snarare är det den botfärdige publikanens
skepnad, som bättre passar oss allesamman.

Härom kunna vi alltså vara ense. Men jag skulle å andra sidan vilja säga
till herr Pehrsson, att om det är så illa ställt, bör man icke lägga hyende under
lasten och liksom anlita statens medverkan till att göra ifrågavarande mänskliga
egenskaper så permanenta som möjligt.

Herr Pehrsson nämnde någonting om snusdosor, och dessa ha också spelat sin
roll i detta sammanhang, ity att vi veta, att salig kung Fredrik I eller kanske
det var Adolf Fredrik använde sig av briljanterade sådana för att bättra upp
den ganska skamfilade konungamakt, för vilken han på sin tid var en s. k.
representant. Detta befanns vara ett ganska dyrbart sätt, och så instiftades i
stället ordnarna, som alltså tillkommo på 1740- eller 1750-talen, d. v. s. under
perioder, som just icke höra till de mest lysande i fäderneslandets historia.
Att ordnarna redan då användes i verkligt korrumperande syfte, känna vi nog
allesammans till. Dock får man ge Adolf Fredrik och även Gustav III det
erkännandet, att de dock hade en smula urskillning och vett, när det gällde att
handskas med ordnarna, nämligen såtillvida, att det skedde en ganska stark
ransonering vid utdelningarna. Det stadgades nämligen i statuterna, att det
i fråga om vasaorden skulle (år 1771) finnas endast åtta kommendörer och
50 riddare. Hur många kommendörer vi nu ha, är jag inte säker på — jag
tror att det är omkring 1,600. Och riddarna ha svällt ut från 50 till 7,855!
Det är klart, att på detta sätt måste, enligt lagen om tillgång och efterfrågan,
värdet av dylika utmärkelser ganska betydligt sjunka. Det samma gäller förresten
nordstjärneorden. Där skulle också finnas endast 50 riddare, under det
antalet nu uppgår till icke mindre än 4,506. Kunde man finna en Kungl. Maj:t,
som konsekvent fullföljde principen om att ymnigt utströ ordnar, så kanske det
vore möjligt att vinna motionärens syfte på en helt annan väg.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att vi böra vara ytterst försiktiga,
när vi tala om de »högt förtjänta» ordensriddarna i detta land. Vore det
verkligen så, att de på något sätt bildade en slags elit inom folket, så skulle
det väl icke vara att på dem ställa alltför stora fordringar, om man begärde,
att de löste ut sina ordensbrev. Såsom herrarna kanske erinra sig, beslöto
vi härom året — förresten i anledning av en motion från den nuvarande försvarsministern
— att det skulle obligatoriskt åligga ordensriddarna att lösa ut
sina ordensbrev. Det var detta de nämligen icke gjorde. De voro visserligen
tvungna att lösa ut själva ordnarna, om de ville hänga dem på sig, men utnämningsbreven
med därav följande stämpelavgift aktade man sig för. Jag
tycker det icke vittnar om några överdrivet ömma känslor gentemot nationen,
att man söker krångla sig ifrån en så pass enkel ekonomisk kontribution.

Jag har då kommit på den tanken, att viktigare och värdefullare än att komma
med egna små reflexioner vore att söka den vishet, som står att hämta hos
gamla goda skrifter. Jag har därför tagit reda på den på sistone ur glömskan
framkallade broschyr med titel »Ordenshumbugen» av redaktör Axel
Svenson, som ingår som nr 4 i »Svenska folkets öreskrifter», på sin tid stående
under ledning av, såsom vi alla känna till, förre envoyén doktor David
Bergström, vilken nu i dag i första kammaren har fäst den färska lagern kring
sin panna efter den segerrika kamp mot ordnarnas avskaffande, som han där
utstått. Doktor Bergström har visserligen icke sitt namn på denna broschyr,
men han har aldrig förnekat sitt andliga faderskap till densamma, och det kan
kanske ha sitt intresse att se en smula på vad som där står. Jag tror, att
därmed även kan ges en belysning av den egendomliga hållning, som det fri -

Onsdagen den 10 mars.

47 Nr 15.

sinnade partiets förstakammarhalva lägger i dagen i denna fråga, då man
tyckes ganska mangrant ha följt den gamle radikalen och rabulisten doktor
Bergström i att svika sin tidigare övertygelse.

Broschyren inledes, herr talman, med några reflexioner om den oerhörda
nyfikenhet, varmed ordensförläningar bruka följas. Detta är kanske icke fullt
tidsenligt numera, ty på den punkten har väl läget något ändrat sig. Sedan:
börjar emellertid författaren tala om ordensväsendets »ursprung och ursprungliga
syfte». Han framför därvid de gamla kända argumenten om att
»ordensprydnaderna ha tillkommit för att tillfredsställa samma begär att styra
ut sig med grannlåter, som hos negrer och indianer ger sig uttryck genom att
de hänga på sig glänsande stenar, snäckor och fjädrar samt sticka in i öron
och näsa färgade eller konstigt formade pinnar och nosringar». Han tillägger
sedan, alltså väl med redaktörens fulla gillande: »Ordensstjärnorna och

banden ha således sitt ursprung i skönhetssinnet.» Jag vill här skjuta in den
lilla reflexionen, att det är kanske detta som gjort, att redaktören för skriftserien
så småningom icke kunnat motstå frestelsen att skruda sig uti den ur
skönhetssynpunkt verkligt effektfulla och praktrika »persiska lejon- och solorden»,
för att icke tala om andra ur rent yttre synpunkt ännu mera glänsande
och vackra saker. Emellertid tillägger författaren oförsiktigt: »Men ledsamt

nog betecknar ordensväsendet endast den utvecklingsgrad, nämnda sinne nått
hos vildarna.» Detta är ord, som äro lika sanna som de äro sagda, men de
göra en viss vemodig effekt, när man tänker på hur tiden förändrat en hel
del människors uppfattning.

Vidare yttrar författaren några ord på sidan 6 om »gagnlösheten och obehövligheten
av utmärkelsetecken» och framhåller med all rätt, att »det är mycket
svårt att träffa på den verkliga förtjänsten, vadan utmärkelsetecken lika
lätt tillfalla den ovärdige som den värdige» — ja lättare den förre än den
senare. Och han tillägger: »Mänsklighetens största personligheter: sanningsoch
frihetskämpar, upptäckare och uppfinnare ha nästan samtliga blivit utan
hedersbevisning men i stället fått lida förföljelse, tortyr och plågsam död,
medan ofta idioter, skurkar och tyranner höjts till skyarna.» Även dessa
ord få sin grella och underbara belysning av vad som sedan kan ha hänt föb
en och annan.

Det har yttrats av några talare ■— och detsamma säges i den broschyr, som
jag här har framför mig, att man borde egentligen vara glad å landets vägnar
åt den godartade utveckling, som vi fått uppleva, och att alla farhågor för
stegrad brottslighet borde kunna paralyseras eller motverkas av den omständigheten,
att landet hyser inom sina gränser mellan 11,000 och 12,000 ordensprydda
män, som alltså bordo vara bärare av de mycket skärpta moraliska kvalifikationer.
som statuterna omtala. I detta sammanhang, herr talman, kanske
kunde det ha sitt intresse att erinra om vad som i denna broschyr säges om
serafimerorden, som för ett allmänt betraktelsesätt just tett sig som den allra
finaste och förnämligaste. Det heter, att den är stiftad »till belöning för
snille, vitterhet, mandom och tapperhet» — och så långt är allt bra. Men
det fordras dessutom, att vederbörande skall ha »generallöjtnants rang samt
värdighet som kommendör av annan svensk orden». Härom yttrar författaren
med allt fog: »Nog är detta en högst kuriös gradmätare på snille och vitterhet.
Nog gör det på vanliga människor ett komiskt intryck att höra en viss
knektgrad vara den merit, som fordras för medlemskap i en orden för snille och
vitterhet. Då iir det icke underligt, att man här påträffar många i snillets
och vitterhetens värld okända namn.»

I ett annat kaptiel uppkastar författaren med en för den tiden karakteris1isk
terminologi frågan: »Vilka erhålla ordenslullull och vilka bli utan?»

Därvid säger han några stränga ord icke minst om de ämbets- och tjänste -

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Fort».)

Nr 15.

48

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

män, som efter anciennitetens regler erhålla sina ordnar. Han menar, att
det kan mycket väl hända, att en tjänsteman får denna merit, även om han
är »en fullkomlig nolla, oduglig för alla andra offentliga uppdrag». Och så
nämner han en annan grupp medborgare, som också utan någon förtjänst erhåller
ordnar: »Antingen äga de stor förmögenhet, genom vilken ett förnuft
av det allra enklaste slaget förstoras till snille och lärdom, eller bära de adliga
namn, eller ha de gjort kungen någon personlig tjänst, för vilken vanliga
drickspengar ej kunna ges, eller lägga de i dagen ett konservativt och folkfientligt
handlingssätt. I synnerhet det sistnämnda tycks, särskilt på senaste
tiden, ha varit ett slags rekommendation, i det rätt mången impopulär person
blivit med ordenslullull från aller högsta ort tröstad över förlusten av medmänniskors
aktning.» Man vet icke, herr talman, när man hör dessa ord, vad''
som kan ha inspirerat författaren eller kanske hans auktor och redaktör,
om det varit några intuitiva känslor av hur det skulle kunna gå i framtiden
eller om det endast varit en tankens fyllighet, som för tillfället berusat den
som skapat dessa uttryck.

Det näst sista kapitlet är kanske inte värt att rekapitulera, då det onekligen
har något förlegat över sig. Det talas där om den korruption, som ordensväsendet
åstadkommer, och beskrivningen av hur en friherre B., som för kung
Carl XV förklarade sig lätt kunna inom Stockholms stadsfullmäktige genomdriva
en av kungen ivrigt önskad åtgärd, om blott friherren finge förfoga över
ett antal ordenstecken, återges på ett sådant sätt, att händelsen på sin tid —
detta skrevs år 1897 — nog kunde kontrolleras icke vara ren fantasteri och konstruktion.

Emellertid vill jag skynda mot slutet av broschyren och bara läsa upp ett
par rader ur den avslutning, till vilken författaren kommer. Han säger på näst
sista sidan: »Det första intryck en praktisk, med sunt förnuft och av konven tionella

konster icke förvillad människa erfar, då hon första gången ser en
med ordnar behängd person, är intrycket av något löjligt och dumt, något påminnande
om en zigenarhövdings störa silverknappar och i talrika skrikande
färger utförda klädesplagg.» Och han tillägger i ett följande stycke: »Hur

genomnarraktigt är det ej, att fullvuxna människor yvas och kråma sig över
en värdelös metallbit samt stoltsera med titlar, som ingenting betyda.» Ja. det
var just det! Redaktören för skriftserien bär dock själv numera sådana titlar,
som man får erkänna ingenting betyda. Ty vad sägs, mina herrar, om så
klangfulla titlar som den att vara riddare av den kinesiska »gyllene skördens
orden» eller riddare och kommendör av den japanska »uppgående solens orden»,
för att icke förgäta den nyssnämnda »persiska sol- och lejonorden». Jag skall
icke trötta med att återge de flammande slutord, med vilka broschyrförfattaren
manar den stora allmänhetens oförvillade omdöme till kamp mot ordenshumbugen,
utan jag skall i stället till det citerade för egen del foga några korta reflexioner.

Den kritik, som vi rikta mot ordensväsendet, får naturligtvis icke uppfattas
såsom någon personlig kritik mot de ordensbehängda kamrater, som vi tilläventyrs
ha här i kammaren. Jag tror nog, herr talman, att de flesta kunna vara
ense om att större delen av de ordensprydda riksdagskamraterna ha — ur den
ena eller andra synpunkten förstås — gjort sig förtjänta av sin orden; kanske
det dock finnes en och annan, vars förklarande som riddare likväl måste räknas
till den livets gåtfullhet, som här i tiden icke kommer att skingras. Men i stort
sett vill man gärna tänka sig, att dessa ordensutnämningar varit ett befogat
uttryck för samhälleligt välbehag med den ena eller andra rikdagsmannens gärning.
Jag kan nämna en sådan sak som att, då en ärad och av mig högt uppskattad
riksdagskamrat på älvsborgsbänken äger, som jag tror, någon stjärna
av det ena eller andra slaget, jag är övertygad om att hans oegennyttiga nit -

Onsdagen den 16 mars.

49 Ifr 15.

älskan för det svenska jordbruket väl kan ha motiverat en sådan erkänsla.
Men att vi som sagt å andra sidan inför en och annan ordensutdelning i övrigt
står gåtfullt undrande, må icke förtänkas oss.

Det finns en synpunkt i detta sammanhang, som jag tror icke framförts, då
betänkligheterna mot ordensväsendet angivits, nämligen den synliga, dekorativa
naturen av detsamma. Man säger gentemot oss ibland: ni är så förskräckligt
fantasilösa, ni har intet sinne för färgglädje och färgprakt! Detta är ett
argument, som under vissa förhållanden kan vara alldeles riktigt, men det
borde sättas in på helt andra fall, t. ex. när det gäller den manliga klädedräktens
reformering, något som vi ju icke nu syssla med. Men just den omständigheten,
att ordnarna skola i rent dekorativt och ostentativt syfte bäras utanpå
klädedräkten, ger, tycker jag, anledning till synnerligen stor betänklighet.
Först och främst måste i detta ligga en vädjan att ses och observeras; folk skall
liksom förnimma, att här kommer en verkligt förtjänt man. Herr Engberg
påpekade med fog, att människors tänkande måste komma att successivt påverkas,
när t. ex. bland en flock odekorerade män kommer som en uppenbarelse
från ovan en sådan guld- och silverglänsande person. Man måste i
sådana fall tänka, att det är väl icke en ren sinkadus eller slump att han ser
ut så som han gör — han måste skilja sig från mängden genom otaliga dygder,
som de andra äro i avsaknad av. Eller man kan taga det motsatta fallet. Om
det vid en verkligt förnäm och solenn högtidlighet, där både serafimerriddare
och kommendörer förekomma ganska ymnigt, dyker upp en ensam vasariddare
— får man då icke den förnimmelsen, att han är som en sparv i tranedansen, att
han icke hunnit så långt, att det brister hos honom i energi eller framgångsrikt
arbete på det sociala och ekonomiska livet, i motsats till vad som gällde för de
andra? Nu kan någon invända, att detta är fel resonerat. Ja, det må så vara,
men man påverkar i varje fall allmänhetens tänkande i den riktningen. Det
verkar fördummande och till förryckande av ett normalt och riktigt betraktelsesätt,
när man utdelar ordnar så som man gör. Det kan icke nekas till, att då
man ser en verkligt dekorerad person, som ända ifrån halsgropen ned till mellangärdet
är behängd med förgyllda och försilvrade tecken, man i första ögonblicket
får förnimmelsen av att detta måste vara en man, som skiljer sig från
övriga medborgare i allmänhet. Jag skulle i detta sammanhang vilja säga till
min gode vän herr Pehrsson, att man i denna fråga borde besinna skriftens ord
och varning att stöta i basun för sig. Det talas om fariséerna, som gjorde
affär av sig själva och ropade ut sin välgörenhet och sina goda egenskaper i
övrigt för världen. Det skall man icke göra; den högra handen skall icke veta
vad den vänstra gör, heter det på ett ställe. Men just detta att visa sig inför
offentligheten med låt oss säga sju eller åtta bevis på samhällets beröm över
sina dygder är — ja, jag vet icke vad det är, men evangeliskt är det då
rakt icke.

Det har vidare med allt fog sagts, att staten måste finna det ovärdigt att
bereda sig kontanta inkomster genom att ockra på ordensfåfängan. Det har
också erinrats om att många människor med en diskret antydan om ett ordensvederlag
äro villiga att skänka staten donationer på det ena eller andra sättet.
Man tycker nu på sina håll, att, när man ändå tager inkomster av både sprit,
tobak o. s. v., det skulle vara dumt och opraktiskt att icke också göra sig en
reveny av den nu nämnda mänskliga fåfiingan. Men jag tycker verkligen, herr
talman, att detta är att bagatellisera saken. Ty om man delar ut en orden, därför
att t. ex. en verkschef eller en landshövding vet, att den eller den personen
är just icke så mycket med men att han är beredd att skänka 100,000 kronor
till den ena eller andra institutionen, om han får en orden, så betyder detta,
att staten simulerar en slags högaktning för en människa, som man kanske i

Andra kammarens protokoll 1027. Nr 15. 4

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Sr 15. 50

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

sitt innersta icke hyser respektabla åsikter för. Att på detta sätt skaffa sig
inkomster eller åtminstone förhindra utgifter för statskassan genom att kalkylera
med dylika sämre känslor, tycker jag nästan är att gå på samma linje,
som när i det gamla medeltida samhället staden gjorde sig inkomster av jungfrueller
skökohusen. I detta fall gällde det visserligen att skaffa sig direkta kontanta
inkomster av den mänskliga lustan, men om man i stället förebygger utgifter
genom att spekulera i den mänskliga inbilskheten och fåfängan, så är
det ena moraliskt lika tarvligt som det andra.

Det sades under debatten i första kammaren några mycket riktiga ord om
att man icke skall vara så hjärtnupet rädd för att våra ideella institutioner
icke skulle kunna klara sig, utan att man hade ordnar att sticka till folk.
Hur många människor är det icke, som på sin dödsbädd eller dessförinnan offra
till det allmänna genom testamentariska bestämmelser eller annorledes, oerhört
stora belopp! Och hur många är det icke nästan dagligen och stundligen, som
giva stora gåvor och göra stora uppoffringar till kommunala, sociala och kulturella
institutioner utan att ha den allra ringaste baktanke, på att de skola belönas
med dylikt glitter! Jag tycker det är att tänka dåligt och lågt om den
ideella andan inom nationen, om man befarar, att sådana institutioner skola
komma i en slags misär, ifall man icke ockrar på ordensväsendet.

Låt mig sedan, innan jag slutar, herr talman, säga ett litet ord om rädslan
för att man icke kommer någon vart i det internationella umgänget, om man
icke har ordnar att sticka till utlänningarna. Det citerades i första kammaren
av en talare ett uttryck i någon högertidning om att, när vi nu faktiskt taget
icke ha något försvar, man åtminstone icke bör förmena Kungl. Maj:t medel
att genom ordensväsendet skaffa Sverige vänner i utlandet. Vad nu en. sådan
vänskap med utlandet beträffar, kan den kanske behöva synas något i sömmarna.
Vi minnas från vår barndom, då vi läste allsköns äventyrsböcker, att
man med lågt stående folk, såsom negrer och vildar, gjorde goda affärer med
glaspärlor, tobak, brokiga tygstycken, knivar och annat sådant. Vad är det då
som hindrar, att man för de folk och stater, som — med all aktning för dem i
övrigt — stå på en ganska låg kulturnivå, har ett särskilt inrättat utmärkelsetecken
som kunde kallas »Sveriges vänner i utlandet»^ eller något dylikt? Nu
säger man, att utlänningarna sätta icke värde på sådant, som landets egna
medborgare äro förbjudna att emottaga. Jag tänker dock, att människor, som
tillhöra dessa folk och vilja ha ordnar, icke äro så kräsmagade^utan att det går
ner både det ena och andra. Det beror förresten alldeles på med vad sorts
folk man har att göra. Om vi t. ex., skulle vilja trygga marknaden för svenska
tändstickor i negerrepubliken Liberia och för den skull behänga premiärministern
där nere med ordensglitter både fram och bak, varför skulle man icke uppskatta
detta? Och detsamma gäller för en del exotiska republiker ä la Costa
Negra: om man där vill hjälpa upp marknaden för låt oss såga, svenskt knäckebröd
eller kullager eller vad det nu må vara, så kan man ju gärna låta en
strimma av den kungliga nådens sol falla på vederbörande konsuls bröst. Man
kan nu tänka sig den invändningen, att så lära icke representanter för verkliga
kulturstater resonera, och detta är mycket riktigt. Men jag vill då tillika framhålla,
att inom den kultursfär, till vilken vi och de .övriga nordiska folken höra.,
man helt visst icke uppskattat ordensväsendets internationella betydelse så
värst högt. Jag tager som exempel härvidlag läget för de svenska, lantbrukare
och bönder, som vilja med sina exportslakterier och andra exportfirmor arbeta
sig in på den engelska och övriga länders marknader för smör och fläsk och
som särskilt i år uttrycka sina bekymmer över svårigheterna att vinna avsättning.
Vi förstå då, att skall svensk export och svenskt näringsliv överhuvud
kunna göra några vinster på utländsk marknad, får den striden kämpas ut med
helt andra vapen än det här är fråga om. Da duger det minsann icke att stiga

Onsdagen den 16 mars.

Öl Nr 15.

i land med några kappsäckar rågade med ordensglitter, ty det svenska smöret
eller fläsket får icke bättre marknad för den skull. Kampen för svenskt näringsliv
måste fastmera, som jag sade, föras på en helt annan linje, när det
gäller verkliga kulturfolk. Jag tror därför, att respekten för ordnarnas internationella
nytta icke bör tillmätas alltför stor betydelse i detta fall.

Jag skall sluta med en erinran om vad även herr Fabian Månsson berörde,
nämligen det blinda godtycke, som är satt i system vid förlänandet av ifrågavarande
utmärkelsetecken. Jag tillåter mig i detta sammanhang göra en liten
jämförelse. I dag försiggår ett viktigt kommunalt val här i huvudstaden, och
man kan låta huvudstadens olika invånare från de olika stadsdelarna liksom
passera revy för sin inre syn. Nu veta vi, att icke minst på det förnämliga
Östermalm skulle vi i skarorna kunna titt och tätt upptäcka människor, på vilkas
bröst och bringor det lyser av erkännanden från statens sida i form av
ordnar, under det att däremot de fattiga människorna från Söders höjder och
Kungsholmens verkstäder skulle mangrant och undantagslöst framträda odekorerade.
Ingen vågar därav draga den slutsatsen, att det är de där rikare och
mera välsituerade, som äro de förnämligaste, under det att de andras gärningar
åro mindre betydande. Men just där komma vi fram till hela detta olycksaliga
godtycke, som ligger till grund för ordensförläningarna. En fattig småbonde
eller en fattig torpare som har slitit ett helt liv för sig och de sina, som brutit
sten och dikat ut myrar och kanske, där han nu bor, föder ett par tre kreatur,
medan där i hans ungdom icke fanns mer än ett knappt kofoder, den faller det
ingen in att dubba till konungslig riddare, lika litet som en arbetare, som
lämpar kol vid Värtan eller hugger timmer i våra skogar eller arbetar t. ex. på
en verkstad och som en vacker dag, när han är utsliten, icke äger annat äreminne
än valkiga nävar och en nedbruten kropp. Vem tänker på att pryda hans
enkla helgdagsrock med en förgylld bleckbit, till tecken på samhällets välbehag
med hans gärning? Tänk på alla de otaliga mödrar som fostrat eu stor
barnskara under stora försakelser och med den skönaste pliktuppfyllelse! Dens
gärning, vilken personligen fostrat en ny generation, är väl ändå av icke mindre
samhällelig betydelse än en byråchefs, som för anciennitetens skull får Nordstjärnan,
eller en donerande grosshandlares? Det är ingen, som ifrågasätter
annat, men vem skulle vilja sätta en kraschan på gamla mors bröst, när hennes
livsverk lider mot sitt slut?

Nej, herr talman, samhället kan aldrig ge sitt verkliga, synliga tack till dem,
som verkligen förtjänat det. Det blir alltid i blindo, på ett godtyckligt och därför
orättfärdigt sätt och därför vågar jag tro, mina damer och herrar, att vi
i dag i sällsport hög grad tala å de enkla och trofast arbetande hemmens
vägnar, då vi säga: bort med allt detta gyckel!

Herr Forssell: Jag måste tillstå, att jag varken haft tid, lust eller intresse
för att i den omfattning, den siste ärade talaren gjorde, från mina utgångspunkter
bygga upp en ordensväsendets filosofi. Säkert torde vara, att själavården
nere i Bengtsfors måtte lämna många lediga timmar, vilka giva denne
själavårdens utövare tillfälle till betraktelser, som spinna icke bara över själslivets
hemlighetsfulla rymder utan även över tändsticksexporten till Liberia,
fläskexporten till England och för övrigt litet av varje.

Herr Hallén har sannerligen meriterat sig för en syssla av en ganska egendomlig
beskaffenhet. Nog ha vi alla hört talas om ordensbiskopar och ordenskaplaner
men en särskild kaplansyssla för de refuserade, för dem, som icke
fått vara med, ha vi ännu icke hört talas om. Den sysslan synes passa utmärkt
för herr Hallén. — Jag måste, skämt åsido, mina herrar, inlägga en
gensaga mot herr Halléns polemiska framträdande. Det är knappt lämpligt,
isynnerhet för en person i den ställning, som herr Hallén har såsom en kyrkans

Alu;, ordensväsendets

avskaffande.

(Forts.)

Nr 15. 52

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.

''Forts.)

tjänare, att smutskasta död mans minne, såsom han gjorde, när han framdrog
en obevisad historia om en framstående politiker, nu avliden, som skulle ha
yttrat något om möjligheten att muta stadsfullmäktige i Stockholm. Det finnes
intet som helst belägg för den historien. Det kan vara en gjord historia
ingenting annat, och det förvånar mig i högsta grad, att en person, som kan
gå och räkna sig som kristen, tillåter sig på det sättet framträda i sin
polemik.

Herr Hallén inlät sig även på ett långt själavårdande kapitel om herr David
Bergström. Jag måste säga, att det icke är förvånande, om den uppfattning
av debatternas högre nivå i första kammaren, som man esomoftast möter bland
allmänheten, skulle ytterligare stadga sig, då man nu får veta, att det under
den tre timmar långa debatten i första kammaren i denna fråga — trots att
herr Bergström själv var där närvarande — icke fanns någon, som ville draga
fram en viss skrift, som han redigerat för 30 år sedan. Det har varit en
talare i andra kammaren förbehållet att visa den osmaken och sänka debattens
nivå på det sätt, som herr Hallén här gjort sig skyldig till.

Ja, herr talman, det berättas en historia om gamle Hjalmar Branting, att
han efter en votering i första kammaren lär till en god vän ha sagt — det
var i en fråga, där han intresserade sig för en viss utgång av ärendet, som
sagda kammare understödde — »gudskelov för första kammaren!». Jag vet
icke, vad Hjalmar Branting skulle ha sagt i den nuvarande situationen, och
det vågar jag ej heller inlåta mig i någon gissning om, men nog finns det ett
och annat, som skulle kunna indicera en gissning. Här talade herr Engberg
om att det nuvarande antalet innehavare av svenska riddarordnar var uppe i
något över 10,000. Jag skall bedja att få till herrarnas vägledning en liten
smula upplösa den där ekvationen, och tala om litet, hur det har ställt sig
med ordensutdelandet under ett antal år. Jag har skaffat mig siffror från
1910, som var det sista året, den Lindmanska regeringen satt hela året. (1911
kom ju en liberal regim under senare delen av året.) Under år 1910, då som
sagt en högerregering satt vid styret hela året, utdelades svenska ordnar till
svenskar till ett antal av 347. Gå vi sedan till året 1919, d. v. s. ett år, då
den Edénska blockregeringen satt, skola vi finna, att antalet till svenska medborgare
utdelade ordnar vuxit från 347 till 564. Gå vi så till Brantings regeringstid,
och tar året 1922, så befinnes det, att Brantingska regeringen utdelade
914 ordensdekorationer till svenskar, och se vi slutligen på året 1926,
då herr Sandler och herr Ekman repartiserade makten — ena halvåret herr
Sandler och andra halvåret herr Ekman — är antalet ordnar till svenska medborgare
uppe i en siffra av 1,033. Alltså kurvan är: 347 Lindman, 564 Edén,
914 Branting och 1,033 Sandler-Ekman. Det är ju en alldeles påfallande stegring
i utdelandet av ordnar under ordenshatarnas regim! Man måste ju i alla
fall utgå ifrån, att dessa män, som sutto, respektive sitta i demokratiska regeringar,
utdelat ordnar i tanke att därmed gagna. Man måste av detta sakförhållande
draga den slutsatsen, att demokratien vid makten ser på ett helt annat
sätt på ordensproblemet, än den demokrati, som talar i riksdagens kamrar,
och jag måste för min del säga, att jag tillmäter ett sådant sakförhållande
en ganska stor vikt. Det visar sig, att personer, vilkas principiella ställning
är inriktad så, att de äro motståndare eller åtminstone starka kritiker av ordensväsendet,
när de väl komma till maktens utövning finna, att det är nyttigt
för land och folk att ordensapparaten kommer till användning. Jag vågar
nämligen, som sagt, i alla fall förutsätta, att dessa departementschefer icke
ha inlåtit sig på någonting, som de anse skadligt och vidrigt. Det är ju också
värt att lägga märke till vad departementschefer, när de kommit till orda i
denna fråga, yttrat. Jag tänker särskilt på en artikel av förre försvarsministern
Hansson, som jag läste för någon vecka sedan i »Ny Tid». I denna

Onsdagen den 10 mars.

53 Nr 15.

artikel vittnade lierr Hansson om att lian för sin del, då lian satt som departementschef,
manligen stod emot alla försök att obehörigen utnyttja ordensväsendet.
Det är ju naturligt, att ordnarna kunna bli föremål för obehöriga
aspirationer -— där åtelen är, dit samlas ock gamarna! — och att en departementschef
kan bli tvungen att ingripa härvidlag. Herr Hansson kan emellertid
intyga, att han stått emot dylika aspirationer. Och jag är övertygad
om att varenda departementschef, som tillfrågas om sin ställning till ordensväsendet,
skall bedyra, att han åtminstone icke gjort sig skyldig till något,
som är vidrigt vare sig ur moralisk eller politisk synpunkt. På det viset kommer
man dock till slut fram till den uppfattningen att även om ordnar äro
en vara på fåfängans marknad, även om moralister kunna stiga upp och slå
sig för sitt bröst och visa, hur utomordentligt farliga för människors andliga
hälsa dessa tingestar kunna vara. så får man dock, när det kommer till kritan,
taga människan, sådan hon är, och söka att begagna även hennes kanske mindre
upphöjda sidor till förmån för det allmänna bästa. Jag tror, att, om man ser
saken på det sättet, kommer atmosfären omkring frågan om ordensväsendet
att få en betydligt svalare temperatur. Det är ju alldeles självfallet, att den,
som uppträder och skall säga några ord till förmån för ordensväsendet, har
en mycket tacksammare ställning än den, som framträder med puritanismens
och den stränga piiktetikens grundsatser på sina läppar. Men trots den svårigheten
får man ju ändock försöka taga saker och ting praktiskt, sådana de
äro, med hänsyn till människans natur, sådan densamma har visat sig i historien.
Man får ju komma ihåg, att ordensväsendet, sådant som staten organiserat
det, från början är en ganska demokratisk inrättning. Det var med
dessa ordnar ungefär som med akademierna, att det var regeringarnas syfte,
att kunna sätta en dekoration på personer, vilka icke i det gamla adelssamhällets
tid genom börd, ämbetsställning eller stor förmögenhet hade någon mera
framstående ställning, men som voro personer, vilka arbetade som författare
eller som förtjänta tjänstemän i icke så framskjutna grader etc. Det var meningen
att kunna ge dem en dekoration, så att de i det sociala livet komme
att framstå såsom något så när jämställda med de potentater, som av de
anledningar, som jag nyss nämnde, hade en särskilt gynnad ställning. Detta
är ordensväsendets tanke från början, såvitt jag fattat saken rätt, och det
kan ju icke vara något annat än relativt goda saker att säga om en sådan
tendens. Måhända kan man våga säga, att, där ordensväsendet rätt handhaves,
där kan det till äventyrs ännu i dag i begränsad skala fylla en uppgift
i denna stil.

Nu, herr talman, har det ju från flera håll vittnats, att missbruk förekommit
av ordensväsendet. Man har talat om ordenshandel o. s. v., och jag hörde
vid ett tillfälle någon, som viskade något om en parallell till vissa utländska
ordensskandaler. Men det där är ju naturligtvis en oerhörd överdrift. Med
ordensskandalerna utomlands menar man ju affärer, där tjänstemän betingat
sig personliga provisioner för att med tillhjälp av sitt inflytande skaffa sina
klienter ordnar. Den ordenshandel, man talar om i Sverige, avser en handel
av helt annat slag, nämligen en »handel», som går ut på att åt institutioner, vetenskapliga
samfund eller företag med samhällsgagnande syftem skaffa bidrag
från personer, som önska hugnas med nådevedermälen. Det är ju en kommers
av helt annat slag än den där handeln, som slutar med provisioner åt inflytelserika
ämbetsmän. — I alla fall lära nu emellertid missbruk ha förekommit.
Jag är icke så inne i dessa förhållanden, att jag av egen erfarenhet kan
nämna några exempel, men jag nödgas ju sätta tro till vittnesgill mäns omdöme.
Att missbruk förekommit är ju kanske inte så förvånande, om man betänker,
vilken oerhörd ansvällning ordensutdelandet fått under den senaste tiden.
Det må därför vara sant, att det kan finnas ogräs bland vetet, men den

Ang. ordensväsendets

avskaffande.

(Pörte.)

Jfr 15. 54

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsi
ndets
avskaffan de.

(Forts.)

omständigheten, att missbruk förekommit, innebär väl intet tillräckligt skal
att avskaffa en institution, som enligt vad erfarenheten under en längre tidsperiod
visat, har ett visst berättigande.

Herr talman, mina herrar, skulle vi icke kunna enas om att den debatt, som
här i dag förts i kamrarna, må stå som ett momento för de maktägande. Må
de maktägande se till, att restriktioner införas vid upprättandet av förslag till
utdelning av ordnar. Om det sedan skulle visa sig, att trots denna debatt, trots
denna opinionsyttring, oemotsagda uppgifter alltfort kunna lämnas om missbruk,
då kan det bli på tiden, att taga upp denna fråga på nytt. Låt detta
vara en första varning för vederbörande. Men jag tror, man går vida över det
sansade måttet, om man tar till storklubban, och jag vill erinra vänstermajoriteten
i denna kammare om att reprimanden går ut över herrarnas egna förtroendemän
under ett stort antal år ända sedan 1917.

Det är, herr talman, på dessa grunder, jag ber att få yrka bifall till reservationen
och avslag å konstitutionsutskottets hemställan och å motionen.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Den fråga som här
föreligger till behandling synes mig icke vara av sådan betydelse, att kammaren
skulle behöva använda den ena timmen efter den andra för att debattera
densamma. Den är obetydlig. Visserligen är sant, att ordnars utdelande befordrar
fåfängan och kan vara till skada för karaktären hos en del enfaldigt
folk, men icke värdesätter någon i våra dagar en person efter antalet och beskaffenheten
av de ordnar, som han bär. Åtminstone skulle jag bli mindre
belåten, om man bedömde mitt livsverk efter de ordnar, som mig tilldelats,
trots att dessa ordnar, efter vad man påstår, äro rätt så fina.

o Ordensväsendet har överlevat sin tid, det är en reminiscens från en forntid,
da människorna hade en helt annan åskådning, än vi ha nu. Därför att ordensväsendet
överlevt sin tid, bör det också avskaffas. Jag skulle för min del önska,
. att majoriteten i denna kammare i dag bleve så stor, att dess uttalade
mening kunde öva ett tryck på den nu sittande regeringen, så att regeringen,
trots att första kammaren har en annan uppfattning, framlade ett förslag, som
ginge ut på att ordensväsendet, denna forntida kvarleva, avskaffas. Och jag
antar, att åtminstone vänstern i denna kammare — ja, jag vädjar även till
högern — har en öppen blick på nutidens spörsmål och en öppen blick för
att det, som folk nu för tiden värdesätter människor efter, det är deras arbete,
vare sig detta arbete försiggår nere i de djupa leden eller uppe på de
s. k. höga samhällstopparna. Efter vad en människa utfört i livet, skall man värdesätta
henne, och det gör folk också nu för tiden, utan att den person, varom
är fråga, behöver prydas av en stjärna på bröstet. De olika regeringarna ha
här klandrats för att hava utdelat ordnar. Ja, varje regering har bara gjort
samma sak som den näst föregående gjort. Jag vet för övrigt knappast, om
regeringarna fatta beslut i dessa spörsmål, utan den beslutande makten ligger
nog i en annans hand.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre. Jag ber att för min del få
yrka bifall till utskottets förslag, och jag hoppas, att detta förslag måtte uppbäras
av en stor majoritet i kammaren.

Herr Månsson i Furuvik: Jag ber om ursäkt att jag besvärar kammaren
ännu en gång, det gäller bara en replik till herr Pehrsson.

Jag vill bara fastslå, att i den allmänna rösträttens kammare har icke en
enda av anhängarna av ordensväsendet kunnat komma upp och förklara eller
bara ge en ansats till förklaring, varför icke en småbonde, en dikesarbetare,
en odlare, som gjort ett förstklassigt dagsverke, eller en fiskare skall komma

Onsdagen den 16 mars.

55 Nr 15.

i åtanke vid utdelning av ordnar. Detta vittnar, säger jag med andra ord
om den, såsom också herr förste vice talmannen här framhållit, otroliga etter- '' avsjcajjan^et
blivenheten hos hela detta system och omöjligheten att inpassa det i den nu- (Forte.)
varande samhällsordningen.

Jag må verkligen fråga herr Forssell, om det allmänna bästa tjänas av
att man i dess tjänst utnyttjar den mänskliga fåfängan och alltså ger någon
grosshandlare, direktör eller tjänsteman någon orden. Varför icke da pa långt
viktigare samhällsområden, när det gäller att skapa bra bondpigor bonddrängar
och småbönder, utnyttja den mänskliga fåfängan, där det verkligen kunde
resultera i något praktiskt och nyttigt, jag frågar varför?

För övrigt är det ganska märkligt att herr Pehrsson kommer och föreslår
att denne fiskare skulle ha medalj för sina räddningsbragder. Varför skall
han icke ha Svärdsorden? Den är ju till för att premiera tapperheten — ja,
som någon anmärker, den kanske bara är till för att vara en belöning när
man slår ihjäl folk och icke när man räddar folk. Det är ju överhuvud kränkande
för en man, som är en ärekär man, att man vågar komma och saga
till honom: ja, Svärdsorden eller Vasaorden kan du ej få, men en medalj skall
du få? Varför en medalj? Jo, därför att den användes för folk som gagnar
samhället genom sitt arbete.

För övrigt är jag förvånad över herr Pehrssons iver att försvara denna sak.

Det är, som om någon tänkte att taga Betlehemsstjärnan från honom. Det
heter om herdarna en gång, att när de sågo stjärnan voro de ganska glada.

Men det var inte Vasastjärnan, det var en annan stjärna det.

Herr Mosesson: Herr talman! Om det märkliga skulle inträffa, att någon
gång en förfrågan skulle göras hos min ringhet, huruvida jag skulle vilja
taga emot ett sådant här utmärkelsetecken, så ber jag att fa saga, att jag skulle
omedelbart och bestämt anhålla att få slippa, och jag skulle kunna tillägga att
ännu högre skulle jag skatta, om vederbörande ville försköna mig Iran att avböja
av det skäl, att de trodde att jag skattade ett inre värde sa högt, att detta
icke behövde någon form av erkännande utifrån. . ,, ,

Sedan detta är sagt, kanske herrarna komma att chockeras da jag meddelar
att jag kommer att rösta för reservationen i det läge vari fragan nu ligger.
Och varför det? Lika litet som det bevisar någon dygd hos mig eller någon
annan att avböja en orden, lika litet kan jag göra gällande att det ar iaianga
hos dem som ha en annan uppfattning i detta avseende. Jag menar således
att moraliska synpunkter böra hållas fjärran från denna diskussion i annat
fall fruktar jag att man gör orätt. Här komma vissa herrar, som mottagit utmärkelsetecken,
att rösta för utskottets förslag och andra komma att rosta för
reservationen, och jag menar, att vi väl i detta avseende icke hora uppdelas l
personer som hylla fåfängan och i personer som vilja bekämpa fafangan. Vad
är det — jag kommer till en fråga som, såvitt jag själv följt debatten icke har
fått belysning eller svar — vad är det för principiell skillnad emellan olika
slag av offentliga utmärkelsetecken? Vad är det för principiell skillnad mellan
olika slag av medaljer? Om någon av Kungl. Maj:t förlänas eu medalj och en
annan person förlänas patriotiska sällskapets medalj (kanske mm aktade van
Hallén kommer att såsom präst i kyrkan framkalla gamla trotjänare och överlämna
sådana utmärkelsetecken till dessa) vad är det för skillnad mellan innehavaren
av ett offentligt utmärkelsetecken och innehavaren av ett annat, eller
vad det är för principiell skillnad mellan afl bära en guldmedalj som Konungen
ger och Vasaorden eller ett annat tecken? Skillnaden på tecken är, som herrarna
veta, egentligen endast fråga om vilken klass en station, telegrafstation, .järnvägsstation
eller tullkammare, som vederbörande tjänsteman, som tar tecknet,
förestått, det är det som blir det bestämmande.

Nr 15. 56

Oasdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.

(Forts.)

k. kola vi i fråga om utmärkelsetecken göra någonting, då menar jag att det
skall vara konsekvens dan. Man bör icke göra gällande att den, som nu här
kommer att rosta mot motionen, för den skull håller på ordensväsendet. Men
jag menar att riksdagen bör i alla fall, innan den vidtager några åtgärder''
följa bestamda principer. Och jag kan icke förstå den princip, som hävdar
den uppfattningen att en medalj är något ärofullt, som vi böra ha kvar men
en orden ar något mindrevärdigt, är lullull som bör avskaffas. Är det någon
jag har icke hört det — som vill gå in för det resonemanget att den person,
som offrat sig ^för det allmänna, t. ex. det kommunala, offrat tid och kraft
°: s:. Y’’, ,lr ,pa satt deklasserad om han tar emot och bär ett sådant

utmärkelsetecken? Det ma vara vars och ens privatsak om han vill emottaga
det eller avsta danfran. Men jag kan ej gorå gällande annat, än att den

hederager ^ ^ ^ ^ ^ rattighet att göra det och göra det med

. ag s\uta rnftd att saga, att jag skulle gärna sett att min vän Hallen lagt
Sitt anförande i vissa stycken annorlunda, än vad han gjorde. Och jag vill
också saga det, att om en person en gång hävdat en viss uppfattning i denna
sak och sedan under arens lopp ändrat denna uppfattning, så är det icke nödvandigt
eller ratt att försöka klassificera honom såsom en person som sjunkitet
finns personer, vilka på områden som jag anser vara värdefullare och viklgare
an detta område, andmat uppfattning med åren och ändå icke böra för
aen skull komma under något klander.

Herr Pekrsson i Göteborg: Herr talman! Eftersom jag nu fick ordet på
detta oväntade sätt, då den uppropade siste anmälde talaren var frånvarande,
sa vill jag endast be att fa vända mig till den ärade talaren på gävleborgsbänken
— jag vet icke om han är här närvarande nu — som talade så stora ord om
att det varit lämpligast och bäst om denne livräddare fått Vasaorden, men att
det ej kunde komma i fråga, Jag vill bara erinra om en liten historia. Det
är nämligen så, att en medalj för berömliga gärningar övergår i värde både
Vasaorden och Nordstjärnan, och den bär även en kommendör med glädje. Den
gamle kung Oscar hade vid ett tillfälle genom en manlig bragd fått en sådan
utmärkelse, och vid sidan av alla sina kraschaner bar han den lilla guldmedaljen
ständigt såsom den som var honom kärast. Detta enligt vad som på den
tiden var allmänt bekant. Sa att da lierr Mjansson till följd av ringaktning för
denna medalj icke syntes vilja göra något för att skaffa denne livräddare något
offentligt erkännande, så måtte det ha berott på att han icke kände valören
av detta utmärkelsetecken.

Jag har bara velat göra denna erinran om denna lilla episod i ordensväsendets
historia.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet
av herr Forssell, då han pekade på att under de socialdemokratiska regeringarna
hade många ordensförläningar ägt rum. Herr Forssell ville uttolka detta
pa det sättet, att när socialdemokraterna eller andra motståndare till ordensväsendet
sutto vid styret, så bjöd dem deras praktiska sinne att taga även
ordenssystemet i sin tjänst.

Jag skall icke fästa något avseende vid sättet att göra statistik; alla upp*?iar''ksammäde
säkerligen att bl. a, den Tryggerska regeringen utelämnades i
u j i.1'' i dar upplästes. Jag vill endast göra den anmärkningen,

att det icke är alldeles säkert att de siffror, som anfördes beträffande antalet
ordensiorlaningar under en viss regering, äro samma siffror som skulle utvisa

Onsdagen den 16 mars.

57 Nr 15.

vilket antal ordensförläningar, som denna regerings medlemmar ha tillstyrkt.
Det är ju nämligen på det sättet, att ordnar utdelas utan att förslag går genom
chefen för ett regeringsdepartement. Jag vet speciellt ett fall då en, som
var föreslagen hos ett av departementen, blev struken på departementschefens
förslag, men ändå, när ordensregnet kom, fick precis den orden han hade önskat
sig. Det var en i ordensväsendets mysterier mycket bevandrad man, och
när han icke kom fram på den första vägen, så visste lian att det fanns andra
vägar. Det är därför mycket antagligt, att de siffror, som anförts rörande ordensförläningarna
under ett visst år, innehålla rätt betydande antal sådana,
som icke blivit föreslagna genom regeringen.

Men jag vill fästa uppmärksamheten också på en annan sak. Utav dessa
som erhålla ordensförläningar är det ett mycket betydande antal ämbetsmän
— någon har sagt att de uppgå till 9/i0 av samtliga ordensförläningar. Denna
ordensförläning till ämbetsmän betraktas av ämbetsmännen ungefär som en
befordran: man räknar efter på tjänsteåren, när man skall ha en viss orden;
får en ämbetsman icke denna orden, så uppfattar han det själv, och även andra
uppfatta det på samma sätt, som om han misskött sig i tjänsten. Uteblivandet
av en orden anses vara en prickning av honom i hans ämbete. Det är uppenbart
att en regering icke vill använda de möjligheter, som kanske stå den till
buds till en minskning av ordensförläningarna, på det sättet, att oförvitliga
och dugande ämbetsmän skulle i den soicala miljö där de leva anses prickade
av den sittande regeringen, som om de icke hade skött sina ämbeten. Detta
är en förklaring. Jag kan däremot bestämt säga att i de socialdemokratiska
regeringarna har man aldrig varit av den uppfattningen, att ordensväsendet
är en praktisk tillgång, som även en socialdemokratisk regering måste använda
sig av. Det har säkerligen försiggått en utveckling hos de flesta som ha
suttit i socialdemokratiska regeringar utav samma slag som hos mig. Jag kom
till departementchefsposten ganska ointresserad av frågan om ordensväsendet,
med den uppfattningen att det ändå var en struntsak, som man icke behövde
bråka så mycket om, men under den tid då jag nödgades taga befattning med
saken ■— jag ville undvika det, men det var överhuvud taget ej möjligt — kom
jag alltmer till den bestämda uppfattningen, att ordensväsendet är ett samhällsont,
som bör snarast möjligt avskaffas. De erfarenheter jag gjorde, i den
mån jag nödgades taga befattning med detta system, övertygade mig om att
detta medför en förgiftning inom samhället, icke bara på det sättet att det uppehåller
en klasskillnad, som egentligen icke har några andra grunder än födsel
och penningtillgång, utan även så till vida att det alstrar en fåfänga som
fördärvar även annars sunt folk. Jag har varit med om, när annars mycket
allvarliga män ha börjat utveckla en nervositet i närheten av ordensregnet,
som kommit mig att fråga, om det verkligen var karlar man hade att göra
med, eller om de tillhörde den andra delen av människosläktet, den som lättare
gripes av fåfängan.

Det kan icke vara nyttigt att ett sådant system upprätthålles. Men det bör
icke bli på det sättet, att principerna för ordensförläningarna skifta med regeringarna.
Ordensväsendet bör avskaffas som system. Och jag vill uttala
samma förhoppning som förste vice talmannen, att andra kammaren måtte
med mycket stor majoritet reagera mot detta system. Jag vet väl att det finns
människor, som tidigare ha med förakt tittat på ståten och grannlåten, vilka nu
finna det löjligt att göra väsen av det där. Dessa, som nu överlägset se ner på
sin ungdoms förvillelse och på oss, som fullfölja strävandet, ha i regeln själva
dragits in i systemet. De ha fått sina ordnar och ståta med grannlåten. Det
är ofta först i det ögonblicket som de lämnat de gamla idéerna på vänsterkanten
om systemets fördärvlighet. Jag ser i en sådan utveckling ännu ett bevis

Ang. ordensväsendets

avskaffande.

(Forts.)

Nr 15. 58

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Torts.)

på att ordensväsendet har en förmåga att fördärva moralen, som man icke
skall underskatta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som avser att vi
framdeles skola slippa detta system.

Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Jag har icke begärt ordet i syfte
att yttra mig i själva sakfrågan, utan har föranletts därtill av ett yttrande av
herr Forssell. Han riktade först en skarp kritik mot herr Halléns sätt att omnämna
död persons handlingar -— jag åhörde icke själv yttrandet, så jag kan
icke för min del fälla något omdöme om den saken. Men i samma andetag kom
herr Forssell här fram med Hjalmar Branting och ett yttrande som han vid ett
tillfälle fällde angående första kammaren. Då jag själv var personligen närvarande
och hörde när detta yttrande fälldes, så har jag icke kunnat uraktlåta
att påpeka hur därmed förhöll sig. Jag anser det nämligen icke, efter den erfarenhet
som jag har av ett mer än 25-årigt personligt samarbete med den av
oss alla vördade Hjalmar Branting, vara tillåtligt att ett sådant där skämtsamt
ironiskt yttrande som han då fällde bör eller kan tagas till intäkt till förmån
för den fråga vi diskutera här i dag.

Det förhöll sig nämligen så —- jag reserverar mig för minnesfel beträffande
årtalet, men jag tror det var 1907 — att här i kammaren av herr Jonsson i
Hökhult hade väckts en motion med yrkande om allmänt rusdrycksförbud. Då
denna fråga behandlades i andra kammaren, utföll voteringen på det sättet,
att det avlämnades 96 röster såväl för som mot bifall av motionen, och det
var den förseglade sedeln som fällde utslaget till förmån för förbudet. Men
samtidigt förhöll det sig så, att ett par tre av kammarens ledamöter av någon
anledning försummat deltaga i voteringen, och dessa hade, ifall de deltagit
i voteringen, röstat emot motionen, och följaktligen hade det då blivit en annan
majoritet. Men då hade första kammaren tidigare behandlat den frågan
och avslagit motionen, och när Branting hörde detta resultat här i andra kammaren
—- på den tiden hade man icke så varm uppfattning av att så mycket
gott kom från den dåvarande första kammaren — så fällde Branting det yttrandet:
gu’ske lov att vi ha första kammaren. Och däri lag naturligtvis en
skämtsam ironi just på grund av att han var motståndare till rusdrycksförbudet,
det stack han aldrig under stol med, det var veterligt för alla i vårt
land.

Men då man tagit fram detta yttrande som ett bevis för att om Branting nu
kunde säga sitt ord, så skulle han ha använt samma uttryck om det beslut som
första kammaren i dag fattat i denna fråga, så har jag velat uttala min protest
häremot. Och jag har velat lämna denna upplysning till såväl herr Forssell
som varje annan som möjligen skulle vilja använda detta skämtsamma slagord
i kommande tider; jag var som sagt själv åhörare till detta yttrande, och
jag känner mig således kompetent att lämna denna upplysning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pehrsson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Onsdagen den 16 mars.

59 Nr 15.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

IVinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Hallén jämte 22 av kammarens ledamöter
framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande medelst namnupprop,
vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop nu
omedelbart företogs. Därvid avgåvos 115 ja och 61 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

över omröstningen fördes anteckningar a voteringslista, som bär nedan intages:
- 1

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Förste Vice Talmannen .....	1
»	Andre Vice Talmannen .....		1
	Stockholms stad.
Herr	Lindman............
»	Löfgren i Stockholm.......
»	Hagman............	1
»	Eriksson i Stockholm......	1
»	Hansson i Stockholm......	1
»	Nyländer............
»	Johanson i Stockholm......
»	Holmström i Stockholm.....	1
Fru	Östlund.............	1
Fröken Wellin............
Herr	Forssell.............		1
»	Carlsson i Stockholm.......	1
»	Holmdahl............		1
»	Järte..............		1
Fru	Wessman............	1
	Stockholms län.
Herr	Söderberg............	1
»	Karlsson i Vätö.........	1
»	Andersson i Igelboda.......	1
»	Andersson i Tungelsta......	1
»	Bernström............		1
»	Christenson i Södertälje......		1
»	Laurin.............		1
»	Mosesson............		1
»	Ahl...............	1
Fru	Ekberg.............	1

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 60

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Fort».)

		Ja	Nej	Av- står
	Uppsala län.
Herr	Borg..............	1
»	Sjölander............	1
»	Olsson i Golvvasta........		1
»	Björnberg............	1
»	Andrén.............		1
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......	1
»	Olsson i Ramsta.........	1
»	Schill..............
»	Laurén.............		1
»	Andersson i Katrineholm . .
»	Jonsson.............	1
»	Lundkvist............	1
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........		1
»	Pettersson i Bjälbo........		1
»	Sjögren.............	1
»	Johansson i Arkösund......	1
»	Westman............	1
»	Karlsson i Vadstena.......	1
»	Olsson i Rimforsa........	1
»	Björkman............
»	Ericson i Boxholm........	1
»	Ward..............	1
»	Holmberg............	1
»	Anderson i Linköping......	1
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......		1
»	Hamrin.............
»	Carlström............
»	Fast..............	1
»	Petersson i Broaryd.......	1
»	Svensson i Högsjöhult......
»	Lilliecreutz...........		1
»	Andersson i Löbbo........	1
»	Göranson ............		1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......		1
»	Olsson i Blädinge........			i
»	Svensson i Betingetorp......		1
»	Leo...............	1
»	Blomquist............
»	Svensson i Grönvik.......	1

Onsdagen den 16 mars.

61 Nr 15.

		Ja	Nej	Av- står
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......	1
»	Olsson i Kalmar.........		1
»	Werner.............	1
»	Gustafson i Yimmerby......
»	Johansson i Krogstorp......
»	Wagnsson............
»	Olsson i Högby.........
»	Heiding............ .
»	Wirsell.............
	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans.........		1
»	Svedman............			i
»	Gardell i Stenstu.........		1
	Blekinge län.
Herr	Jönsson i Boa .........		1
»	Törnkvist i Karlskrona......	1
»	Kloo..............	1
»	Jeppsson............	1
»	Holmgren............			i
»	Adler..............
	Kristianstads län.
Herr	Bengtsson i Norup .......
»	Borggren............
»	Persson i Fritorp........		1
»	Björklund............	1
»	Björk ..............	1
»	Isacsson.............	1
»	Hammarlund..........	1
	Malmö m. fl. städer.
Herr	Rydén.............
»	Winkler.............		1
»	Lovén ..............	1
»	Jensen .............
»	Engberg.............	1
»	Lindskog ............
»	Weibull.............
»	Bergström i Hälsingborg.....	1
	Malmöhus län.
Herr	Jönsson i Revinge .......		1
»	Nilsson i Tånga.........	1
»	Olsson i Kullenbergstorp.....		1
»	Sköld..............	1
»	Andersson i Höör........	1 1

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forte.)

Nr 15. 62

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forte.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Törnkvist i Bjuv.........	1
» Paulsen............. » Fjellman............	1	1
» Månsson i Brlandsro....... » Nilsson i Hörby.........		1
Frn Nordgren............	1
Hallands län.
Herr Henrikson ...........		1
» Lindqvist i Halmstad...... » Johansson i Brånalt.......	1
» Andersson i Falkenberg...... » Larson i Tönnersa........	1	1
» Fager .............		1
Göteborgs stad.
Herr Röing .............		1
» Kristensson i Göteborg......	1
» Sjöström............ » Thore..............	1	1
» Pehrsson i Göteborg....... » Hedvall.............	1	1
» Höglund............ Fru Th äring ............ Herr Almquist............	1	1
Göteborgs och Bohus län.
Herr Andersson i Grimbo.......		1
» Olsson i Broberg......... » Olsson i Berg..........		1
» Osberg............. » Carlson i Mölndal........ » Wallerius............	1	1
» Brännberg............	1
» Mårtenson..........'' . .	1
Älvsborgs län.
Herr Hallén.............	1
» Danielsson............	1
» Gustafson i Kasenberg...... » Lindgren............	1	1
» Hansson i Trollhättan......	1
» Olsson i Mellerud........ » Alströmer............	1	1
» Ryberg............. » Leffler.....		1	i
» Johansson i Yäby.........		,1
» Petersson i Lerbäcksbyn..... » Weijne.............	1	1

Onsdagen den 16 mars.

63 Hr 15.

		Ja	Nej	Av- står
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde.......
»	Bäcklund............	1
»	Johanson i Hallagården......		1
»	Vahlstedt............
»	Lundén .............		1
»	Anderson i Storegården......		1
»	Bodén .............	1
»	Hedin..............
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Edsbäcken.......	1
»	Carlsson-Frosterud........	1
»	Andersson i Prästbol.......
»	Ros...............		1
»	Norling.............	1
»	Norsell.............	1
»	Spångberg ............	1
»	Berling.............	1
»	Eriksson i Yästbro . . ......			1
»	Morfeldt.............	1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg...........	1
»	Anderson i Råstock.......	1
»	Nilsson i Örebro.........	1
»	Ödströxn............	1	1
»	Ljunggren ............
»	Öbman.............	1		i
»	Lundgren.......*.....
»	Persson i Falla.........
»	Mogård.............	1
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås........	1
»	Loricbs.............		1
»	Pettersson i Köping.......	1
»	Eklund.............	1
»	Olo vson i Västerås........	1
»	Olsson i Broddbo........
	Kopparbergs län.
Herr	Eriksson i Grängesberg......	1
»	Jansson i Falun.........	1
»	Olsson i Mora..........	1
»	Ernfors.............	1
»	Andersson i Rasjön .......

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Ports.)

Nr 15,

64

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ordensväsendets

avskaffande.

(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Pettersson i Hällbacken.....
» Andersson i Ovanmyra......	1
» Englund.............	1
» Sundström............	1
» Smedh.............	1
Gävleborgs län.
Herr Månsson i Furuvik........	1
» Sävström............	1
» Lindley............. » Olsson i Hov..........	1	1
» Johansson i Kälkebo....... » Granath.............	1	1
» Johansson i Edsbyn.......	1
» Olsson i Gävle.......... » Holmström i Gävle........	1	1
» Herou..............	1
» Högström............	1		»
Västernonlands län.
Herr Öberg.............
» Johansson i Sollefteå.......	1
» Vennerström...........	1
» Bergström i Bäckland......	1
» Lagerkwist............ » Strindlund............	1	1
» Västberg............ » Molander............ » Rudén.............	1	1
» Frost..............	1
Jämtlands län.
Herr Olofsson i Digernäs.......			i
» Hedlund i Östersund....... » Hedlund i Häste......... » Persson i Trången........ » Olsson i Rödningsberg......	1	1	i
Västerbottens län.
Herr Wiklund............		1
» Bäckström............	1
» Wikström............ » Brännström...........	1	1
» Lindmark............ » Lindberg............	1	1
» Sandberg ............	1
Norrbottens län.
Herr Hage..............	1
» Nilsson i Antnäs.........		1

Onsdagen den 16 mars.

65 Nr 15.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Lövgren i Nyborg........			i
» Dahlén.............			i
» Samuelsson........... » Hedström............ » Grapenson............		1	i
Summa	115	61	ii

§ 11.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Almkvist propositionerna:

nr 202, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m.; och

nr 203, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen
den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.;
samt

av herr statsrådet Rosén propositionen, nr 201, angående försäljning av viss
del av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande mötesplats Axvalls
hed.

Ovannämnda propositioner bordlädes.

§ 12.

Andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i
Västerbottens läns lappmark föredrogs nu; och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 13.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lagutskottets
utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i 28 och 30 §§ lagen
om allmän pensionsförsäkring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 69,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Holmström i Gävle föreslagit,
att riksdagen måtte för sin del besluta följande ändringar i lagen om
allmän pensionsförsäkring:

§ 28.

Sista meningen i första stycket: »över inkomna---— yttrande.» utbytes

mot: »Sedan ordföranden gjort vederbörliga anteckningar såväl å besvärshandlingen
som i registret, insändas besvären omedelbart till pensionsstyrelsen, som
återförvisar ärendet till nämnden för yttrande.»

§ 30.

Andra stycket »Sedan den i---pensionsstyrelsen.» utbytes mot: »Beslut

i ärendet jämte tillhörande handlingar skall av ordföranden snarast ^löjligt
insändas till pensionsstyrelsen.»

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 15. 5

Ang. ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Ang. ändring i
lagen om allmän
pensionsförsäkring.

Nr lo.

66

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ändring i
lagen om allmän
pensionsförsäkring.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Holmström i Gävle: Herr talman, mina damer och herrar! Det skall
säkerligen visa sig, att den fråga, som jag nu fört på tal, kommer att bli föremål
för betydligt mindre intresse här i kammaren än den nyss förut här debatterade
frågan om ordensväsendet, och dock är det ofantligt många flera medborgare
i vårt land, som beröras av de förhållanden, jag påtalat i min motion,
än av ordensväsendet. Antalet pensionssökande uppgår nämligen per år i vårt
land till 60,000 ä 70,000.

Jag har i min motion framhållit det allmänt kända och allmänt beklagade
faktum, att väntetiden för de pensionssökande är så ofantligt lång, och jag har
föreslagit en enkel åtgärd, som skulle kunna nedbringa denna väntetid med åtminstone
en månad. Enligt den nuvarande ordningen skola nämligen handlingarna
från ett pensionsnämndssammanträde ligga hos pensionsnämndens
ordförande en hel månad efter den dag ordföranden har delgivit och anslagit
beslutet, vilken dag praktiskt taget sammanfaller med den dag, då han fått
sina handlingar färdiga. Sedan skola handlingarna alltså bara ligga i 30
dagar i väntan på att någon skall anföra besvär över pensionsnämndens beslut.

Jag har nu föreslagit, att det i stället skall ordnas så, att ordföranden skall
insända handlingarna till pensionsstyrelsen så fort han fått dem färdiga. Om
någon sedan anför besvär, skickar ordföranden in besvären till pensionsstyrelsen,
som tager ut handlingarna och återremitterar dem jämte besvären till pensionsnämnden.

Att den nuvarande långa väntetiden är en olägenhet, det har icke bara jag
sagt i motionen, utan det säger också andra lagutskottet, och det säger även
pensionsstyrelsen, som i utlåtande till utskottet yttrat sig över min motion.

Då nu detta pensionsstyrelsens yttrande tydligen har legat till grund för
lagutskottets ställningstagande till min motion, skall jag anhålla att få säga
några ord om pensionsstyrelsens yttrande. Jag skall då be att få jämföra
detta yttrande över min motion med pensionsstyrelsens utlåtande den 20 juli
1925 över statens besparingskommittés betänkande angående socialförsäkringens
ordnande i vårt land. Jag har grundat min motion på den praktiska erfarenhet
på detta område, som jag förvärvat såsom pensionsnämndsordförande.
Hade jag, innan jag skrev motionen, observerat vad pensionsstyrelsen yttrat
angående besparingskommitténs förslag, så skulle jag givetvis ha åberopat
detta yttrande i min motion, och det är då mycket antagligt, att motionen blivit
tillstyrkt av lagutskottet. Det visar sig nämligen, att pensionsstyrelsen i
sitt yttrande den 20 juli 1925 omfattade precis samma tankar, som jag nu framfört
i motionen. Som det nu är, får jag tyvärr inskränka mig till att endast
konstatera, att pensionsstyrelsen är av olika mening om en och samma sate, när
styrelsen yttrar sig om besparingskommitténs förslag, och när den yttrar sig
om min motion.

Innan jag nu läser en liten bit ur styrelsens utlåtande till besparingskommittén,
skall jag be att få påpeka en del saker, som stå i pensionsstyrelsens
yttrande över min motion och som återfinnas i utskottets utlåtande. Jag ber
de ärade ledamöter av kammaren, som äro intresserade av denna fråga, vara
vänliga att komma ihåg, vad jag nu läser, så att ni kunna göra en liten jämförelse
mellan detta och vad jag sedan kommer att läsa upp. Här säger nu
pensionsstyrelsen om mitt i motionen framförda förslag, att »bland de åtgärder
i sådant syfte, som pensionsstyrelsen haft under behandling, vore även den
nu föreslagna. Därvid hade emellertid befunnits, att frågan ingalunda vore
så enkel och att ej heller tidsvinsten bleve så stor, som motionären hoppats.»

Onsdagen den 16 mars.

67 Nr 15.

Det säges vidare att det »vore att märka, att ett ärende givetvis icke kunde ^•n9r- ändring
företagas till avgörande inom pensionsstyrelsen, innan den föreskrivna besvärs- lag.en om. °
tiden gatt till anda». , försäkring.

Slutligen säges det, att »därest pensionsstyrelsen icke ville utsätta sig för ris- (Forts.)
ken, att besvär, som anförts i ett ärende, icke komme under omprövning vid
ärendets avgörande inom styrelsen, måste för övrigt särskilda åtgärder av styrelsen
vidtagas, vilka skulle ej obetydligt öka och försvåra styrelsens arbete
och dessutom ytterligare beskära tidsvinsten».

Om jag sedan går att läsa vad pensionsstyrelsen yttrat i sitt utlåtande över
besparingskommitténs förslag, så låter det så här: »Innan en pensionsansökning
insändes till pensionsstyrelsen, skall den enligt 30 § pensionsförsäkringslagen
kvarligga hos ordföranden i trettio dagar efter beslutets kungörande i
avvaktan på eventuella besvär. Bortsett från den omständigheten, att detta
kungörande av en eller annan anledning kan fördröjas några dagar eller veckor,
betyder denna anordning, att väntetiden för varje ansökning utökas med över
en månad, såsom framgår av tabell 13. Då resultatet av en undersökning av
de under 12 månader av åren 1921 och 1922 inkomna pensionsansökningar utvisar,
att besvär av annan än ombudet (sökanden, pensionsnämndsordföranden
eller kommunen) anförts i endast 7.6 fall på tusen av de avgjorda ärendena
samt att besvären föranlett ändring av nämndens beslut i endast 1.6 fall på
tusen, inses, att man icke rimligen för dessa få fall bör bibehålla den hittillsvarande
olämpliga anordningen. Styrelsen har därför under övervägande förslag
till en lagändring, som skulle i huvudsak innebära, att varje ansökning
omedelbart efter det pensionsnämnden fattat beslut insändes till styrelsen, där
ärendet förberedes, men icke företages till slutligt avgörande förrän besvärstiden
utgått. Besvär kunde i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens
ordförande, som i dylika fall skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas
återsändande. En omläggning i här antydd eller snarlik riktning av pensionsärendenas
behandlig skulle vålla styrelsen ett mycket litet ökat besvär, då
högst omkring 400 ansökningar per år skulle komma att bliva föremål för
sådan åtgärd.»

Ja, detta visar ju, vad jag nyss sade, att precis samma åtgärd, som jag föreslagit
och som nu fördömes av pensionsstyrelsen, har. två år tidigare, rekommenderats
av pensionsstyrelsen själv. En liten skillnad finnes visserligen, men
den är högst oväsentlig. Pensionsstyrelsen hade tänkt sig, att när en besvärsskrivelse
kommer in till pensionsnämndsordföranden, så skall denne begära
tillbaka handlingarna från pensionsstyrelsen. Jag hade däremot tänkt mig —
och detta anser jag vara formellt riktigare eftersom handlingarna ligga hos pensionsstyrelsen
och besvärsskrivelsen är ställd till styrelsen — att ordföranden
skulle skicka in besvären, varefter pensionsstyrelsen tager ut handlingarna
och sedan skickar dem jämte besvären tillbaka till pensionsnämnden. Pensionsstyrelsen
tycks emellertid icke fästa så stort avseende just vid den detaljen, ty
styrelsen talar om »en omläggning i här antydd eller snarlik riktning».

Nu skall jag be att få komma med jämförelserna. I sitt yttrande med anledning
av motionen anser pensionsstyrelsen frågan »ingalunda vara så enkel»,
men i yttrandet till besparingskommittén säger styrelsen, »att man icke rimligen
för dessa få fall bör bibehålla den hittillsvarande olämpliga anordningen».
Styrelsen säger vidare i yttrandet över motionen, »att icke heller tidsvinsten
bleve så stor, som motionären hoppats», men enligt yttrandet till besparingskommittén
»betyder denna anordning, att väntetiden för varje ansökning
utökas med över en månad». Slutligen heler det i pensionsstyrelsens yttrande
över motionen: »-----måste för övrigt särskilda åtgärder av styrelsen vid tagas,

vilka skulle cj obetydligt öka och försvåra styrelsens arbete», men i
yttrandet över besparingskommittén säger pensionsstyrelsen, att »en om lägg -

Nr 15. 68

Onsdagen den 16 mars.

A ng. ändring i
lagen om allmän
pensionsför
sälting.
(Forts.)

ning i här antydd eller snarlik riktning av pensionsärendenas behandling skulle
vålla ^styrelsen ett mycket litet ökat besvär».

Vad jag nu anfört innebär ju ingen nämnvärd kritik av andra lagutskottet,
som ju endast följt pensionsstyrelsen, utan min kritik är riktad mot pensionsstyrelsen.
Den jämförelse, som jag har gjort mellan dessa båda yttranden,
visar ju, att pensionsstyrelsen beträffande en och samma sak anser den vara
lämplig, när pensionsstyrelsen själv får framföra den, men olämplig, när den
framföres inom riksdagen.

Då min motion är grundad på praktisk erfarenhet och då det är ett allmänt
önskemål, att väntetiden för de pensionssökande nedbringas, anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Törnkvist i Karlskrona.

Herr Hage: Då jag tillhör utskottsmajoriteten, skall jag be att få säga

några få ord i frågan. Jag skall då först be att få betona, att jag icke tänker
på något sätt gå in på något försvar av pensionsstyrelsen eller dess utlåtande
eller styrelsens sätt att handla vid olika tillfällen, ty det torde icke på något
sätt vara ett utskotts skyldighet att ingå på en sådan sak. Jag skall därför
inskränka mig till att säga några ord om själva utskottsutlåtandet, och jag vill
då för min del betona, att huvudsakliga anledningen till att utskottet avstyrkt
motionen är, att utskottet varit underkunnigt om, att det redan pågår en utredning
på detta område. Utskottet menar för den skull, att när i alla fall
denna sak är föremål för utredning, så borde det enligt gammal praxis icke
vara nödvändigt att nu tillstyrka en utredning i överensstämmelse med motionärens
yrkande.

Kör min del vill jag utöver denna deklaration förklara, att jag, likaväl som
utskottets övriga medlemmar, fullt beaktar de synpunkter, som framförts av
motionären, nämligen att behandlingen av dessa ärenden tager för lång tid och
att detta är ett mycket beklagligt förhållande. För övrigt mötte jag, när jag
reste ner till riksdagen för litet sedan, en gammal erfaren pensionsstyrelseordförande,
som framhöll för mig nödvändigheten av att vi fortast möjligt få
någon ändring på detta område. Vi ha dock inom utskottet utgått ifrån att
det kommer att ske en omläggning, men jag vill redan här för min del förklara,
och jag tror det finnes flera inom utskottet, som ha samma mening, att skulle
det visa sig, att det trots gjorda utfästelser icke blir någon ändring på detta
område, då anser jag för min del tiden vara inne för vederbörande lagutskott
att tillstyrka en motion av förevarande slag, som då eventuellt kan komma
fram. Nu tror jag emellertid, att vi kunna förvänta ett resultat av den omnämnda
utredningen, och från den utgångspunkten ha vi i utskottet avstyrkt
motionen. Från samjna utgångspunkt skall jag också be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Hade det varit på det sättet, att
pensionsstyrelsen endast hänvisat till en pågående utredning, och hade utskottet
fäst sig endast vid det förhållandet, skulle jag icke ha sagt ett ord. Men
nu är det så, att pensionsstyrelsen i sitt yttrande förklarat mitt förslag som
nästan mindervärdigt. Och utskottet har också understrukit tvivlet på att
det av mig föreslagna botemedlet är rätt och lämpligt, Det är detta som gör,
att jag anser, att kammaren, som säkerligen i likhet med lagutskottet, är livligt
besjälad av en önskan, att det skall bliva en ändring på detta område,
bör fatta beslut i saken nu. Ty jag har svårt att tänka mig att pensionsstyrelsen,
efter sedan den nu sagt, att mitt förslag är så dåligt, snart skall
komma att taga upp ärendet och föra fram det som sitt förslag. Ur den

Onsdagen den 16 mars.

69 Nr lä.

synpunkten, herr talman, anser jag det nödvändigt, att kammaren beslutar i Ang. ändring i

överensstämmelse med motionen. la9en om M män

pemions -

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Då jag deltagit något i pen- (Forts.)
sionsstyrelsens behandling av den fråga, som ytterst ligger bakom herr Holmströms
anförande, vill jag endast inför kammaren upplysa, att inom pensionsstyrelsen
sedan flera månader pågått ett intensivt utredningsarbete om hur det
skall vara möjligt att nedbringa, väntetiden. Det är ingalunda så, att man
där är oförstående för denna ytterst viktiga synpunkt, men det är en mångfald
av spörsmål, som måste utredas, och stora svårigheter möta för en effektiv
reform på detta område. Att taga bort klagotiden kan naturligtvis i viss mån
medverka till att det blir en kortare tid för ärendenas behandling i styrelsen,
eller från beslutets fattande till pensionens utbetalande. Jag har velat säga
detta, därför att det tycktes mig framgå av den sista talaren, att han ansåg,
att pensionsstyrelsen icke hade förståelse för den synpunkt, som han förde
fram. Jag tror det är felaktig uppfattning; åtminstone så långt jag följt
ärendet, är man i pensionsstyrelsen besjälad av en uppriktig vilja att försöka
finna åtgärder till förkortande av tiden.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Vidare företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 17, i anled- Ang. ändring i
ning av väckta motioner angående ändring i grunderna för bestämmande av grunderna för
pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft nedan- sl0n6i''lläQ9-nämnda till lagutskott hänvisade motioner, nämligen:

nr 64 i första kammaren av herr Jeansscm, som föreslagit, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida
och i vilken omfattning understöd från donationer, välgörenhetsfonder och dylikt,
som stode under kommunal myndighets förvaltning och av sådan utdelades,
icke måtte medräknas som inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg och
understöd enligt pensionsförsäkringslagen, samt om framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

nr 27, i andra kammaren av herrar Olsson i Ramsta och Schill, vilka föreslagit,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning, i vilken omfattning gratialer eller pensioner i naturaprodukter eller
kontanter till arbetare från arbetsgivare icke måtte medräknas som inkomst vid
bestämmandet av pensionstillägg, samt om framläggande för riksdagen av det
förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t, under förutsättning.att en revision av allmän omfattning
av pensionsförsäkringen komme till stånd, måtte i samband därmed låta
de frågor, som berördes i förevarande motioner, bliva föremål för en allsidig
utredning, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Magnusson i Skövde.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Nr 15. 70

Onsdagen den 16 mars.

Ang. ändring i
grunderna för
bestämmande
av vissa ''pensionstillägg.

(Forts.)

Ang. dyrortsgruppering
ai
vissa tjänstemän.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Såsom motionär i ämnet ber jag

att få säga några ord, dock icke gentemot det beslut, som utskottet kommit
till, då ju utskottet i huvudsak tillstyrkt motionen. Jag har därför naturligtvis
intet annat yrkande, när det gäller utskottets hemställan, än bifall
till densamma. Men det är en passus i utskottets yttrande, i andra stycket
på fjärde raden, som lyder: »så snart sjukkassefrågans läge det medgiver»,
och som jag icke kan finna behövlig för sammanhanget. Utskottet säger också,
att en stor, omfattande utredning om pensionsförsäkringen skall komma
till stånd under den närmaste tiden. Jag kan icke förstå, att denna passus
skall behövas där, den bara föranleder otydlighet. Jag vill därför taga mig
friheten att yrka, att den strykes ur utskottets yttrande. Den lydde som
nämnt: »så snart sjukkassefrågans läge det medgiver», och återfinnes i andra
styckets fjärde rad. Det skulle alltså sättas punkt efter »tiden» och så fortsättas
med: »Vid en dylik allmän revision» o. s. v.

Med denna ändring i motiveringen yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Ödström: Herr talman! Det brukar ju vara så, att en motionär, när
han väckt en motion och fått den igenom, såsom lian önskar, i regel brukar
vara tacksam. Nu är det emellertid så, att min vän herr Olsson i Ramsta
icke tycks vara det, utan vill ha en ändring i motiveringen. Med det läge
sjukkassefrågan för närvarande har ha vi dock icke kunnat gå med på motionen
i den utsträckning han önskat, utan gjort en viss reservation. Och
detta utskottsutlåtande har ju tillkommit nästan enhälligt. Det vill säga,
det är ju en blank reservation av herr Magnusson i Skövde, men för övrigt
råder enhällighet. Jag kan icke förstå, att det skulle vara någon skada om
denna passus står kvar: »så snart sjukkassefrågans läge det medgiver». Om
riksdagen skulle komma att gå med på det yrkande, som är framställt av
motionären, skall jag icke taga det så synnerligen hårt, men jag skall be
att få yrka bifall till det utskottsutlåtande, som här föreligger, sådant som
det är.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
det av herr Olsson i Ramsta framställda yrkandet, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 15.

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § första stycket andra punkten i lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
m. in.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående inordnandet i dyrortsgrupperingen
av vissa från det samhälle, de tillhöra, avlägset boende tjänstemän.

Onsdagen den 16 mars.

71 . Nr 15.

I en inom andra kammaren väck! och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 254, hade herr Magnusson i Kalmar m. fl. föreslagit, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
utreda, huruvida och på vilket sätt vid respektive platsers dyrortsgruppering
hänsyn kunde tagas till vissa i motionen berörda synpunkter.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag her att få yttra några ord
med anledning av den behandling, som utskottet berett min motion, som jag
tillåtit mig väcka, i vilken jag påtalar en del missförhållanden, som blivit
en följd av dyrortsgrupperingen. Vid utskottets utlåtande är också bifogat ett
yttrande, avgivet av socialstyrelsen. Jag vill då, innan jag nämner några
ord om utskottets motivering, be att få meddela, att jag till fullo instämmer
i en del av socialstyrelsens utlåtande. Jag förstår nämligen mycket väl, att
svårigheter äro rådande, när det gäller att fastställa dyrortsgrupperingen, så
att samtliga befattningshavare bliva nöjda. Men om det har uppstått uppenbara
och påtagliga olägenheter, och rättelse därutinnan kräves, så synes det
mig, att en dylik skall åvägabringas. Det har ju också gjorts rättelse i vissa
fall. Socialstyrelsen har på ett ställe i sitt yttrande sagt: »I de fall, där

olägenheterna äro särskilt framträdande, har dessutom, såsom jämväl i motionen
omnämnes, vederbörande ämbetsverk vidtagit vissa anordningar för att
lindra dem. Principiellt finner socialstyrelsen detta förfaringssätt vara att
förorda, enär det egna verket med helt annan grad av sakkunskap kan bedöma
behoven på ett relativt fåtal orter än socialstyrelsen.» Jag är socialstyrelsen
tacksam, för att den i sitt uttalande givit denna anvisning om hur
det bör förfaras, när det gäller att få rättelse i de påtalade olägenheterna. Socialstyrelsen
säger vidare, att det kommer att tagas hänsyn till de gjorda erfarenheterna,
när en ny dyrortsgruppering skall verkställas, och även för detta
socialstyrelsens yttrande skall jag be att få uttrycka min tillfredsställelse,
då jag är förvissad om, att man i så fall skall i vissa fall åstadkomma ändring
i de orättvisor, som uppstått vid nuvarande dyrortsgruppering. Men, herr talman,
när det gäller utskottets behandling av min motion, är det en annan
sak. Jag förstår mycket väl, att man icke kan bifalla alla motioner, och jag
klandrar icke utskottet, för att det t. o. m. avslagit min motion, men man
bör väl ändå komma med en rimlig motivering. Det går ändå icke att behandla
en motion hur ogrannlaga som helst.

Jag har .således begärt ordet för att giva uttryck åt mitt missnöje på ett
par punkter av utskottets motivering. Om utskottet hade hållit sig till en
strängt saklig behandling av min motion, så hade jag inte haft något att såga,
men när utskottet sagt på följande sätt: »Härtill kommer, att det, såvitt utskottet
kunnat finna, icke kan anses vara av behovet påkallat, att riksdagen
tager ställning till frågor av den art, som de i don föreliggande motionen
väckta» — så måste jag fråga: Vad menar utskottet med detta? Anser utskottet
således, att om uppenbar orättvisa vederfarits en statens befattningshavare
i något avseende, detta icke bör kunna genom motion bringas under
riksdagens prövning? Jag får säga, a.tt en sådan uppfattning från utskottets
sida är ganska hård; dess bättre är den ganska sällsynt. Jag tillåter mig
också, herr talman, fälla det omdömet om denna utskottets motivering, att
den förefaller mig något pösande i tonen. Utskottet tillägger: »Ingen lärer
vilja förutsätta, att vare sig socialstyrelsen eller Kungl. Maj :t skulle avsiktligt
placera en viss ort i en lägre dyrortsgrupp än som betingas av förhanden -

Ang. dyrorisgruppering
av
vissa tjänstemän.

(Forts.)

Hr 15. . 72

Onsdagen den 16 mars.

Ang. dyrorts- varande omständigheter och gällande avlöningsreglementen.» Jag har ej i min
mo^on uttalat något dylikt. Sådant kan utskottet icke ha belägg för i momSSami^Se''
tiveringen i min motion. Jag frågar: Vad är anledningen till att utskottet kom(Forts.
) mit med ett sådant uttalande?

Så har utskottet tillagt: »Att misstag kunna förekomma vid ortsgrupperingarna
torde vara oundvikligt, men i dylika fall torde ock rättelse lätt kunna
vinnas.» Ja, här talar man om misstag och säger, att rättelse torde kunna
vinnas, i händelse det är motiverat, att misstaget rättas. Jag anser, att alla
misstag skola rättas om det är möjligt.

Jag har, herr talman, velat påvisa dessa saker i utskottets motivering, vilka
strängt taget inte höra till frågan. Jag kommer, herr talman, att göra det
yrkandet, att utskottets motivering måtte utgå utom de sista stycket och att
i det sista stycket de fyra första orden strykas samt att mellan »utskottet»
och »ej» inskjutes ordet »har». Utskottets motivering skulle således börja
med dessa ord: »Utskottet har ej velat uttala---» o. s. v.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med nämnda
förkortning och ändring av motiveringen.

Herr Lindberg: Herr talman! Den föregående ärade talaren slutade ju med
att yrka bifall till utskottets hemställan. Enär för utskottet yrkandet är det
väsentliga, så skulle jag, om icke herr Magnusson i Kalmar hade så att säga
färglagt utskottets motivering, kunnat fatta mig mycket kort.

Jag ber att få erinra om, att riksdagen fastställt vissa grundprinciper för
levnadskostnadernas beräkning i och för dyrortsgruppering. Däremot har det
överlämnats åt Kungl. Maj:t att efter hörande av socialstyrelsen verkställa
dyrortsgrupperingen. Nu har herr Magnusson i Kalmar och några andra motionärer
påpekat, att vid tillämpningen av de av riksdagen uppdragna principerna,
d. v. s. vid placering av olika orter i viss dyrortsgrupp, hänsyn icke
blivit tagen till vissa fördyrande omständigheter, exempelvis transportkostnader.
Bland annat gäller det viss fyrpersonal, som skulle ha blivit missgynnad
genom socialstyrelsens beräkningar. Denna personal har gjort framställning
till socialstyrelsen och framställning till Kungl. Maj:t, men det har
icke kunnat åstadkommas någon rättelse, emedan man haft den uppfattningen,
att med efterlevnad av de av riksdagen uppdragna grundprinciperna man icke
kunde handla på annat sätt än man gjort. Nu begär herr Magnusson i Kalmar
i motionen, att riksdagen skall taga ställning till denna fråga. För utskottet
har då det spörsmålet uppställt sig: Skall utskottet gå in för nya grundprinciper,
när det gäller levnadskostnadernas beräkning? Vi hava i utskottet ansett,
att på grundvalen av herr Magnussons motion bör riksdagen icke göra
detta. Därför skulle behövas betydligt mer omfattande material. Det hela
skulle leda till en åtgärd med verkningar över hela landet. Vi ha således icke
kunnat vara med om en utredning, som skulle avse själva grundprinciperna för
grupperingen. Den nya frågan har då för utskottet blivit denna: Skall riksdagen
ingå på en placering av vissa orter i detta dyrortsgruppsystem? Vi hava
menat, att om riksdagen skulle säga, att vissa närmare angivna platser i Kalmar
skärgård skola uppflyttas i en högre ortsgrupp på grund av särskilda
omständigheter, så skulle givetvis nästa år — jag föreställer mig det — komma
en motion med begäran om att några närmare angivna orter i Västergötland
exempelvis eller uppe i Norrbotten också skulle flyttas upp i en högre grupp.
Det bleve följaktligen riksdagen, som skulle verkställa dyrortsgrupperingen,
icke socialstyrelsen och Kungl. Maj:t. Vi hava menat, att riksdagen icke kan
ha den överblick över de särskilda förhållandena, att riksdagen kan ingå på
en beräkning av levnadskostnaderna på de skilda orterna. Därför ha vi icke
kunnat gå med på, att riksdagen skulle ge sig på själva grupperingen.

Onsdagen den 16 mars.

73 Nr 15.

Jag ber vidare att få påpeka, att herr Magnusson i Kalmar och hans med- -ing. dyrorismotionärer
i sitt yrkande dock icke begärt, att riksdagen skall vare sig uttala
sig för nya principer eller syssla med dyrortsgrupperingen, utan yrkandet går nJn^
ut på, att Kungl. Maj:t skall taga nödig hänsyn till de synpunkter,^ som ut- (Forts.)

vecklats i motionen. Motionärerna ha väl ändå den möjligheten att få Kung!.

Maj:t att beakta dessa synpunkter, utan att vända sig till riksdagen, nämligen
genom att skriva till Kungl. Maj:t direkt. Det är emellertid vad som redan
tidigare har skett, men Kungl. Maj:t har underkänt synpunkterna. Om nu
vid bifall till motionärernas yrkande, riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj:t
och be Kungl. Maj:t taga ställning till denna fråga, utan att riksdagen samtidigt
gåve bestämda direktiv, vilket, så vitt jag kan förstå, skulle vara omöjligt
för riksdagen i en sådan detaljangelägenhet, så skulle detta icke leda till
något som helst positivt resultat för den personal, varom det är fråga. Utskottet
har emellertid ansett, att denna personal måhända intar en missgynnad
ställning i lönehänseende och därför har utskottet givit en anvisning, som
denna personal bör kunna följa, nämligen om hänvändelse till vederbörade överordnade
myndighet med anhållan om att erhålla kompensation, i form av enslighetstillägg
eller transportkostnadstillägg eller något dylikt, för den merkostnad
man måste åtaga sig på grund därav att livsmedel och andra förnödenheter
måste transporteras långa vägar till tjänstgöringsorten under förhållanden,
varigenom dessa levnadskostnader bliva väsentligt fördyrade.

Jag kan icke finna, att utskottet på något sätt behandlat motionärerna illa,
och jag kan således icke vara med på ett strykande av utskottets motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall icke alls blanda mig in
i den ganska svårlösta frågan om dyrortsgrupperingens rättvisa avvägande.

Hur man än ordnar denna sak, så kommer den aldrig att bil sa tillfredsställande,
att däremot icke kunna framställas anmärkningar från ett eller annat
håll. Det är min uppfattning i själva sakfrågan.

Jag har emellertid inte begärt ordet för att säga det utan för att giva uttryck
åt det önskemålet, att fiir att den s. k. statsliggaren, där avlöningsreglementena
finnas återgivna, skall kunna bli fullt användbar för riksdagens ledamöter,
det vore önskvärt att uti densamma infördes de för året gällande^ dyrortsgrupperingarna.
Detta tillfälle är möjligen icke det rätta för att påpeka
denna sak. Detta påpekande skulle kanske hava gjorts vid behandlingen av
någon utav huvudtitlarna. Då jag emellertid anser det vara bättre att säga
ett ord, även om det skulle ske vid ett tillfälle, som inte är fullt formellt riktigt,
€r att glömma av det hela, så har jag, herr talman, velat fästa uppmärksamheten
på en brist i statsliggaren, som enligt min och mångas åsikt är till
finnandes, då liggaren icke upptager den för aret gällande dyrortsgrupperingen
i samband med reglementena.

Herr Backlund: Harr talman1 Jag ber om överseende för att jag vid denna
sena timme tar till orda i denna, fråga, och dessutom ber jag om överseende för
att min hals inte är fullständigt klar, sfi att jag kanske inte kan göra mig gällande
såsom jag skulle vilja.

Anledningen till att jag begärt ordet är den att 5 socialstyrelsens yttrande
till utskottet förekommer, på sidan 8 i utskottets utlåtande, ett uttalande, som
gäller den stad, där jag är bosatt. Som jag käft litet att göra med socialstyrelsen
i dessa, angelägenheter, har jag ansett, att jag inte kunde lata detta utan
vidare gå förbi, även om jag inte ingår på något av vad motionärerna och utskottet
här anfört. Med anledning av motionärernas förslag yttrar socialstyrelsen
följande: »Mot detta förfaringssätt torde i främsta rummet kunna invändas.

Nr 15.

74

Onsdagen den 16 mars.

Ang. dyrorts- att det är ett onödigt pedanteri att för olika delar av det till en och samma stad
Zts^aZjänste- förande området räkna med olika bostadskostnad. Erinringen synes socialstymän.
relsen fullt berättigad, så länge fråga är om ett sammanhängande tättbebyggt
(lorta.) område, och har styrelsen vid ortsgrupperingen jämväl gentemot erinringar från
tjänstemannahåll (t. ex. från Falköping) hävdat, att dylik uppdelning icke
borde ske.» Ja, hur handhar socialstyrelsen egentligen denna sak? Jag kan
peka på ett samhälle, som inte ligger långt ifrån Falköping, nämligen Jönköping.
Där har socialstyrelsen icke tagit hela staden som en enhet i dyrortshänseende
utan skilt ifrån vissa delar i utkanterna, och därför kommer ju också
det samhället i en gynnsammare ställning och blir uppflyttat i en dyrortsgrupp,
som samhället tidigare inte tillhört. Så handlade socialstyrelsen i det
fallet. I Falköping bo statstjänarna i stadsdelen Kanten, och där råda helt
andra hyrespriser än i den gamla stadsdelen. Vi begärde därför, att det skulle
räknas särskilt för stadsdelen Kanten och särskilt för gamla stadsdelen. Det
fattades inte mer än 5 enheter för att staden i sin helhet skulle få kvarstå i den
dyrortsgrupp, som den tidigare tillhört. När vi gjorde detta förslag till socialstyrelsen,
så svarade socialstyrelsen, att styrelsen inte kunde vara med därom.
Det hade emellertid vid en tidigare gruppering varit socialstyrelsens eget förslag
att uppdela staden i stadsdelen Kanten och gamla stadsdelen och placera
dessa i var sin grupp. När det gällde hyresersättning i procent på lönen låg
stadsdelen Ranten likaså 5 procent högre än gamla stadsdelen, och detta ansågs
på den tiden riktigt av både verkstyrelserna och socialstyrelsen.

Den egentliga anledningen till att jag begärt ordet var emellertid inte att jag
ville säga detta, utan jag har gjort det huvudsakligen för att påtala det hemlighetsmakeri,
som socialstyrelsen tillämpar vid inhämtande av de uppgifter,
som ligga till grund för dyrortsgrupperingen. Det tillgår på det sättet, att
från hyresvärdarna inhämtas uppgifter angående lägenhetspriserna. Dessa
uppgifter inlämnas och skickas till socialstyrelsen. Och där hemligstämplas
de, så att en tjänstemannagrupp eller några klagande inte ha möjlighet att få
se dessa uppgifter och göra sina erinringar mot dem. Vi tilläto oss i Falköping
överklaga socialstyrelsens beslut även på den grund att vi inte hade fått se materialet,
d. v. s. dessa bostadsuppgifter. Kungl. Maj:t kunde inte ålägga socialstyrelsen
att utlämna dessa hyresuppgifter, men den dåvarande finansministern
meddelade mig, att dessa uppgifter enligt hans uppfattning inte voro av natur
att böra hemlighållas och att han därför skulle utlämnat dem, därest de legat
i departementets vård. Men han kunde inte ålägga socialstyrelsen att utlämna
dem, ty det va,r en tolkningsfråga från styrelsens sida, och därvidlag hade
Kungl. Maj :t ingen befogenhet att göra någonting gentemot socialstyrelsen.
lian lovade samtidigt, att när nästa dyrortsgruppering skall ske, skulle, från
hans sida åtgärder vidtagas för att socialstyrelsen inte skulle få fota dyrortsgrupperingen
på något hemligt material. Jag vill saga, att jag anser den
ståndpunkt, som den dåvarande finansministern sålunda intog, vara fullt riktig.
Däremot anser jag inte socialstyrelsens sätt att behandla dessa frågor vara av
den natur, att man kan känna sig tillfreds därmed. Vad är det för ett sätt att
dyrortsgruppera hela landet på hemliga uppgifter, hemliga siffror, så att den,
som möjligtvis vill titta på dem, inte skall ha tillfälle att få se detta primärmaterial.
Det är denna gensaga gent emot socialstyrelsen som jag i denna debatt
velat göra.

Jag kan också fråga, varför man egentligen infordrade uppgifter från drätselkammaren
i staden. Det inlämnades uppgifter angående livsmedelspris och
hyrespris i samhället för de lägenheter, som ansågos vara av den beskaffenheten,
att statstjänarna skulle kunna hyra och bo där på ett någorlunda drägligt
sätt. Men detta lades i socialstyrelsen helt och hållet å sido. Man tog ingen
hänsyn till de uppgifter, man fått på det sättet, utan man slog ut hyresnivån

Onsdagen den 16 mars.

Nr 15.

75

för hela samhället och tog sålunda även med sådana lägenheter, som voro av så g^p^1sav
mindervärdig beskaffenhet, att man inte under några förhållanden skulle vilja vissa tjänstesaga
till en statens befattningshavare, att där skall ni bo. Det skulle vara män.

genant för samhället, om de skulle bo i sådana lägenheter. Men dessa lägen- (Forte.)

heter räknas lika fullt med, när det är fråga om stadens placering i dyrortshänseende.

Jag talade häromdagen med en ledamot av statsutskottet, och han fällde
därvid ett yttrande, som jag inte kan neka mig att använda här i debatten. Han
sade, att det enda fall, där han ångrade att han i statsutskottet varit med om
att skapa ett nytt ämbetsverk, var när han gick med på tillskapandet av socialstyrelsen.
Och jag tror, att man i mångt och mycket kan ge honom^ rätt. Ty
ett värre byråkratiskt verk än socialstyrelsen har jag inte sett någonstans.

Jag skulle vilja till dem det vederbör — jag får naturligtvis då vända mig till
den nuvarande regeringen — rikta en vädjan, att regeringen, därest den sitter
när nästa dyrortsgruppering skall ske, i överensstämmelse med vad den av mig
förut omnämnde finansministern utfäste sig, ville se till att icke några hemliga
handlingar få ligga till grund för denna dyrortsgruppering, utan att dessa
handlingar bli offentliga, så att alla parter kunna taga del därav.

I fråga om den nu förevarande motionen och utskottets hemställan skall jag,
herr talman, inte framställa något yrkande.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Utskottets ärade ordförande säger,
att det skulle vara olämpligt av riksdagen att taga ställning till motionen
och dess innebörd. Vad är det som i motionen begäres? Jag skall taga mig
friheten att föredraga klämmen. Det hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida
och på vilket sätt vid resp. platsers dyrortsgruppering hänsyn må tagas till
de synpunkter, som i motionen berörts». Det är ju de allmänna levnadskostnaderna
på olika orter som ligga till grund för dyrortsgrupperingen men de
allmänna levnadskostnaderna äro ett mycket tänjbart begrepp, och det skulle
nog inte skada med en utredning beträffande hur pass vidsträckt detta begrepp
skall tolkas eller vilka faktorer som skola räknas med inom de allmänna levnadskostnadernas
ram. Jag tror, att den instruktion och de direktiv, som riksdagen
givit kunna vara i behov av en granskning, och har riksdagen tidigare
fastställt vissa grunder, så är det väl ingenting som ligger i vägen försatt
riksdagen kan ändra eller utöka dessa bestämmelser. Jag kan därför inte
förstå, att det skall vara olämpligt, att frågan föres fram här i riksdagen eller
att riksdagen tar ståndpunkt till densamma.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Magnusson
i Kalmar under överläggningen framställda yrkandet biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

\

Ordet lämnades härefter på begäran till Interpellation

Herr Nilsson i Antnäs, som anförde: Herr talman! 1925 års riksdag beslöt
vid antagandet av den nya härordningen

att kapten eller fanjunkaren vid I. 19, A. 8 och den blivande Norrbottens artillerikår,
vilken i sådan egenskap gjort 5 års tjänst i Boden, skall äga rätt
att erhålla transport till annat truppförband, där ledighet i kaptens- resp. fanjunkargraden
uppstått, vilken rätt jämväl skall tillkomma den, som hela sin

Nr 15.

76

Onsdagen den 16 mars.

interpellation, tjänstetid tillhört i Boden förlagt truppförband, redan efter 3 års tjänst i kap{ioTt*-]
tens- (fanjunkaregraden,

att samma rätt tillförsäkras subalternofficer och sergeant efter 10 års tjänst
i subalternofficersgraden, resp. sammanlagt 12 års tjänst i furirs- och sergeantgraderna,
samt

att subalternofficer och sergeant vid infanteriet och artilleriet skall vara
skyldig underkasta sig transport till i Boden förlagt truppförband med rätt
att i allmänhet efter 3 års tjänstgöring i Boden erhålla återtransport till det
truppförband, han förut tillhört, eller, därest han så önskar, transport till
annat truppförband, där ledighet finnes.

Några sådana transporter hava ännu icke kominit till stånd. Veterligen
hava heller icke några bestämmelser för passagesystemets genomförande blivit
utfärdade. Det har också sagts mig, att — enligt vad som ryktesvis förmäles
— avsikten skulle vara att uppskjuta fullföljandet av riksdagsbeslutet till tiden
efter den andra övergångsperiodens genomförande. Naturligen hava dessa
förhållanden hos den personal, som skulle närmast beröras av passagesystemets
förverkligande, nämligen officerare och underofficerare i Boden, väckt en viss
undran och en viss besvikelse. Jag förstår till fullo, att organisationsinskränkningarna
överhuvud taget liksom även de omfattande personalindragningarna
skola hava vållat betydande svårigheter, och att därigenom den fråga, som jag
här berört, måhända kan kräva ett allsidigt övervägande, ävensom att dess
avgörande därför kan behöva något uppskjutas, men jag tillåter mig dock
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställa följande
interpellation:

1. Hava några åtgärder för genomförande av riksdagens beslut angående
passagesystem för Bodens trupper blivit vidtagna och när kan sålunda systemet
ifråga beräknas träda i verksamhet? Därest några sådana åtgärder ännu
icke vidtagits, vad är anledningen härtill?

2 Kommer att vid uppgörandet av de instundande höst ikraftträdande personalstaterna
plats beräknas vid truppförband söderut även för viss del av
de transportberättigade officerarna och underofficerarna i Boden, oavsett om
det av riksdagen beslutade passagesystemet är avsett att träda i kraft först
vid en senare tidpunkt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde nästkommande
fredag ämnade besvara herr Månssons i Erlandsro interpellation angående utförseln
av levande svin till av mul- och klövsjuka smittade länder.

§ 19.

Avgåvos följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 102, med förslag till kommunalskattelag
m. m.;

nr 350 av herr Laurén; och

nr 351 av herr Olsson i Gävle m. fl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 104, med förslag till förordningar
om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt:

nr 352 av herr Mogård m. fl.;

Onsdagen den 16 mars.

77 Nr 15.

i anledning av Kungl. Maj :ts förenämnda proposition nr 102:
nr 353 av herr Johansson i Edsbyn;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 105, med förslag till lag om
skogsaccis:

nr 354, av herr Lundén m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner, nr 102, med förslag till kommunalskattelag
m. m. och nr 103, med förslag till förordning om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt:

nr 355 av herr Persson i Trången;

i anledning av Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition nr 102:
nr 356 av fru Ekberg;

om avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 107, angående lån till främjande
av bostadsproduktionen:

nr 357, av herr Järte m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 116, angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m.:
nr 358 av herr Englund;
nr 359 av herr Mogård m. fl.;
nr 360 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.;
nr 361 av herr Leo;
nr 362 av herr Röing; och
nr 363 av herr Lövgren i Nyborg m. fl.

Samtliga avlämnade motioner bordlädes.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; nr

33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärvande för
statens räkning av den Dala—Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen mellan Orsa och Bollnäs m. m.;

nr 34, i anledning av ^Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
viss del av statslån till Slite—Roma jämvägsaktiebolag m. in.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av förfallen
del av statslån till Skövde—Axvalls järnvägsaktiebolag m. m.; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
vissa av postmedel felaktigt utbetalda belopp;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa ändringar i förordningen
den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om viss ändring i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av

Nr 15. 78

Onsdagen den 16 mars.

§ 4 r) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor i syfte att bereda tullfrihet i vissa fall för utländska luftfartyg även
vid egentlig inrikes trafik;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor, m. m. (tullfrihet för personal vid utländsk beskickning
m. m.);

nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa dels ock väckt motion om tullfrihet för lithiumhydrat
och lithiumoxid;

nr 33, i anledning av väckt motion om tullfrihet för ämnen till korsning,sspetsar
samt till fjäder- och växeltungor; och

nr 34, i anledning av väckt motion om ändring av tullen å elektriska centralställverk
och delar därtill m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i värnpliktslagen;
nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i värnpliktslagen;
och

nr 23, i anledning av väckta motioner om viss ändring i värnpliktslagen;
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare ersättning
till M. Nylén för ett av staten övertaget kaffeparti jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 20, i anledning av väckt motion angående prissättningen å tjärved inom de
sex nordligaste länens kronoparker;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
kronan tillhörig fastighet i Umeå;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 23, i anledning av väckt motion angående upprättande av en riksstambok
för avelsdjur av ardennerras;

nr 24, i anledning av väckt motion om övertagande för statens räkning av
vissa utav landsfiskalen Axel Fredricsson för hans dåvarande t.jänsteboställe
tecknade andelar i ortens elektriska distributionsförening; och

nr 25, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av Kungl. Maj:ts
under nionde huvudtiteln gjorda framställning angående bearbetning av material
från riksskogstaxeringen jämte i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion om skrivelse til Kungl. Maj:t angående uppbyggandet av en folklig
musikkultur.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Bengtsson i Kullen under 6 dagar fr. o. m. den 17 mars,

> Granath » 6 > » » 17 »

» Holmström i Gävle » 3» » »17»

Onsdagen den 16 mars.

7 9 Nr 15.

herr Lövgren i Nyborg under 10 dagar fr. o. m.

» andre vice talmannen Nilsson » 3 » »

» Svensson i Betingetorp » 7 » »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.39 e. in.

den 18 mars,

» Hk » och

» 17 » .

In fidem
Per Cronvall.